den 20 september

Interpellation

2011/12:15 Åtgärder med anledning av ny socialbidragsstatistik

av Teres Lindberg (S)

till statsrådet Ulf Kristersson (M)

Var fjärde socialbidragstagare (biståndsmottagare) i åldersgruppen 50–64 år tvingas söka hjälp på grund av ett sjukförsäkringsrelaterat försörjningshinder. 25 procent av de äldre bidragstagarna tvingas alltså knacka på socialkontorets dörr för att de drabbats av ohälsa och inte får någon (eller otillräcklig) ersättning från sjukförsäkringen. En hel del av dem är sjukskrivna med läkarintyg.

Ser vi enbart till åldersgruppen 60–64 år, alltså de som snart ska gå i ålderspension, är siffrorna ännu mer förskräckande. Där handlar det om att nästan var tredje (29 procent) av bidragstagarna tvingas söka socialbidrag på grund av att sjukförsäkringen brister. Vad statistiken indikerar är alltså att vi just nu, på grund av brister i sjukförsäkringen, håller på att producera en växande grupp ”fattigpensionärer”.

Detta framgår av den nyligen publicerade statistiken från Socialstyrelsen rörande vilka försörjningshinder under 2010 som socialbidragstagarna har. Socialstyrelsens siffror täcker dock inte in hela bilden när det gäller den äldre utslitna arbetskraften. Oftast har den som slitit ut sig efter ett långt förvärvsliv en make eller maka som har en inkomst eller besparing som gör att hushållet inte är berättigat till socialbidrag. Här är de så kallade mörkertalen stora.

Men vi vet ändå att i mer än en tredjedel av de större företagen finns i dag före detta långtidssjuka som jobbar deltid av hälsoskäl och inte får någon ersättning alls från Försäkringskassan. Det handlar då av allt att döma ofta om äldre som blivit utförsäkrade, gjort slut på sina deltidssjukpenningdagar eller blivit av med sin sjukersättning (tidigare förtidspension), men ändå valt att jobba kvar i företaget i stället för att söka andra jobb. En del av deras arbetskamrater har kanske valt att inte ens söka stöd via Försäkringskassan, på grund av att de misstänker att dagens regelverk är så snävt att de ändå inte får något stöd.

Denna verklighet är också viktig att ha i åtanke när exempelvis regeringen slår sig för bröstet och hävdar att fler, till följd av de skärpta sjukreglerna, har ”kommit närmare arbetsmarknaden”. I regeringens och Försäkringskassans utvärderingar sorteras exempelvis de som mist sin halv- eller deltidsersättning från sjukförsäkringen ofta in under rubriken ”i arbete”, trots att det enda som egentligen hänt dem är att de blivit fattiga då de förlorat sin ersättning från sjukförsäkringen.

Den verklighet som skymtar i de nya socialbidragssiffrorna och i övrig befintlig statistik borde åtminstone stämma socialförsäkringsminister Ulf Kristersson till en stunds självkritisk eftertanke: att så många människor – som slitit under ett långt förvärvsliv och betalat in sin skatt – när de drabbas av ohälsa tvingas uppsöka socialkontoret eller bli beroende av allmosor från andra signalerar att det finns allvarliga brister i dagens sjukförsäkring.

Om man dessutom betänker att åtstramningarna i sjukförsäkringen de senaste åren genererat ett stort ”överskott” som sedan finansierat Alliansens skattesänkningar blir bilden än mer problematisk – åtminstone för mig. Har vi verkligen inte längre råd med ett anständigt allmänt försäkringsskydd när vi blir så sjuka att vår arbetsförmåga sviktar? Eller är det viktigare att ”medelsvensson”, så länge han eller hon är ung och frisk, ska ha råd att köpa en platt-tv extra?

Frågan man måste ställa sig är huruvida det är rimligt att priset för de senaste årens skattesänkningar är att en växande grupp människor med ohälsa – ofta äldre som faktiskt byggt upp vår välfärdsstat med sina skatteinbetalningar – i dag tvingas stå ”med mössan i hand” och be om en nådegåva från kommunen, anhöriga eller från kyrkornas välgörenhetsverksamhet.

Mot denna bakgrund vill jag ställa följande fråga till statsrådet:

Avser statsrådet att vidta några åtgärder med anledning av den nyligen presenterade statistiken från Socialstyrelsen och i så fall vilka?