den 24 november

Interpellation

2011/12:145 Åtgärder för skadereducering inom beroendevården

av William Petzäll (-)

till statsrådet Maria Larsson (KD)

Sveriges beslutsfattare bortser i alltför många sammanhang från etablerad internationell forskning kring skadereduceringsåtgärdernas positiva effekter. I stället har beroendevården fått styras av ideologiska skygglappar utifrån den moralistiska utopin om ett narkotikafritt samhälle och sällan har de som faktiskt rörts av besluten, det vill säga brukarna själva, fått komma till tals.

Tanken om ett narkotikafritt samhälle är i grunden en god idé, om än väldigt naiv.

Vi måste acceptera – oavsett om vi vill det eller inte – att narkotika förekommer i samhället och att människor, oavsett hur många indoktrineringskampanjer staten iscensätter, kommer att fortsätta använda den.

Ett beroende medför många olika bekymmer för individen, såväl fysiska som psykiska. Att bryta ett beroende är oerhört – för att inte säga extremt – svårt och långt ifrån alla klarar av det. Därför är det viktigt att vi lyssnar på vad en nästan enig internationell forskarkår föreslår för skadereduceringsåtgärder för att minska lidandet för de beroendepersoner som inte klarar av att leva i total avhållsamhet.

Sverige ligger långt efter i fråga om skadereduceringsåtgärder och de individer som inte känner motivation eller möjlighet att påbörja ett liv i total avhållsamhet behandlas i flera fall inhumant och anses vara opålitliga människor.

Berondevården har på många punkter misslyckats och skapat ett i många fall helt onödigt humanitärt lidande. Missbruksutredningen bekräftar också denna bild och drar slutsatsen att personer med beroendeproblematik har en svagare ställning än andra patientgrupper, i form av sämre vårdtillgänglighet, bemötande, längre väntetider samt mindre möjligheter att i samråd med vårdgivare påverka sin egen behandling.

Detta i kombination med ovanstående av en välutvecklad skadereduceringspolitik har fått till följd att många människor utsatts för livshotande situationer som flera gånger till och med resulterat i såväl självmord som dödliga överdoser. Detta skulle med en utvecklad skadereduceringspolitik kunna undvikas i större utsträckning.

De argument som hörs från motståndarsidan bygger på fördomsfull konservativ moralism om att skadereduceringspolitik och substitutionsbehandling skickar fel ”signaler”. Det är för mig obegripligt som medmänniska hur man kan tycka att det är fel att utifrån erkänd forskning och vetenskap utveckla en beroendevård som minskar överförbara dödliga sjukdomar som hiv, minskar prostitution, överdoser, narkotikarelaterade dödsfall, kriminalitet samt förbättrar beroendepatientens fysiska, psykiska och sociala välbefinnande.

Dagens förlegade moralpolitik kräver människoliv. Alla patientgrupper som bär på en sjukdom får hjälp och medicin för att lindra sjukdomen. Exakt samma sak måste börja gälla för narkomaner. Den som hävdar motsatsen kan inte med trovärdighet stå upp för principen om att alla människor har rätt till likvärdig vård.

Missbruksutredningen fastslår vidare att missbruket kostar 150 miljarder kronor årligen och vi har alla som medborgare intresse av att hitta lösningar om hur vi kan minska den kostnaden, men framför allt skapa ett drägligare liv för de människor som varje dag lider och dör i sitt beroende.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga statsrådet Maria Larsson följande:

Avser statsrådet att i större utsträckning än i dag utveckla skadereduceringsåtgärder inom beroendevården i Sverige och att vården för landets narkomaner och alkoholister blir mer likvärdig oberoende var i landet man bor?

Hur ställer sig statsrådet till att ett nationellt sprutbytesprogram införs i Sverige?

Avser statsrådet att vidta åtgärder för de narkomaner som uppfyller kriterierna för att komma in på Metadon- eller Buprenorfinprogrammet så att de också omfattas av samma vårdgaranti som alla andra patientgrupper?

Avser statsrådet att ta initiativ till att införa en för vården tvingande konsekvensutredning vid alla ofrivilliga utskrivningar från substitutionsprogram, där det i konsekvensutredningens slutsatser ska vägas in scenariot att patienten kvarblir i behandling och där man utifrån konsekvensutredningen tar ställning till vad som är bäst för patienten och till sjukvårdens uppdrag, det vill säga att rädda liv och hälsa?