den
24 november
Interpellation
2011/12:145
Åtgärder för skadereducering inom beroendevården
av William Petzäll
(-)
till statsrådet Maria Larsson (KD)
Sveriges beslutsfattare bortser i alltför många
sammanhang från etablerad internationell forskning kring skadereduceringsåtgärdernas
positiva effekter. I stället har beroendevården fått styras av ideologiska
skygglappar utifrån den moralistiska utopin om ett narkotikafritt samhälle och
sällan har de som faktiskt rörts av besluten, det vill säga brukarna själva,
fått komma till tals.
Tanken om ett narkotikafritt samhälle är i grunden en
god idé, om än väldigt naiv.
Vi måste acceptera – oavsett om vi vill det
eller inte – att narkotika förekommer i samhället och att människor,
oavsett hur många indoktrineringskampanjer staten iscensätter, kommer att
fortsätta använda den.
Ett beroende medför många olika bekymmer för
individen, såväl fysiska som psykiska. Att bryta ett beroende är oerhört –
för att inte säga extremt – svårt och långt ifrån alla klarar av det. Därför
är det viktigt att vi lyssnar på vad en nästan enig internationell forskarkår
föreslår för skadereduceringsåtgärder för att minska lidandet för de
beroendepersoner som inte klarar av att leva i total avhållsamhet.
Sverige ligger långt efter i fråga om
skadereduceringsåtgärder och de individer som inte känner motivation eller
möjlighet att påbörja ett liv i total avhållsamhet behandlas i flera fall
inhumant och anses vara opålitliga människor.
Berondevården har på många punkter misslyckats och
skapat ett i många fall helt onödigt humanitärt lidande. Missbruksutredningen
bekräftar också denna bild och drar slutsatsen att personer med
beroendeproblematik har en svagare ställning än andra patientgrupper, i form av
sämre vårdtillgänglighet, bemötande, längre väntetider samt mindre möjligheter
att i samråd med vårdgivare påverka sin egen behandling.
Detta i kombination med ovanstående av en
välutvecklad skadereduceringspolitik har fått till följd att många människor
utsatts för livshotande situationer som flera gånger till och med resulterat i
såväl självmord som dödliga överdoser. Detta skulle med en utvecklad
skadereduceringspolitik kunna undvikas i större utsträckning.
De argument som hörs från motståndarsidan bygger på
fördomsfull konservativ moralism om att skadereduceringspolitik och
substitutionsbehandling skickar fel ”signaler”. Det är för mig
obegripligt som medmänniska hur man kan tycka att det är fel att utifrån erkänd
forskning och vetenskap utveckla en beroendevård som minskar överförbara dödliga
sjukdomar som hiv, minskar prostitution, överdoser, narkotikarelaterade
dödsfall, kriminalitet samt förbättrar beroendepatientens fysiska, psykiska och
sociala välbefinnande.
Dagens förlegade moralpolitik kräver människoliv.
Alla patientgrupper som bär på en sjukdom får hjälp och medicin för att lindra
sjukdomen. Exakt samma sak måste börja gälla för narkomaner. Den som hävdar
motsatsen kan inte med trovärdighet stå upp för principen om att alla människor
har rätt till likvärdig vård.
Missbruksutredningen fastslår vidare att missbruket
kostar 150 miljarder kronor årligen och vi har alla som medborgare intresse av
att hitta lösningar om hur vi kan minska den kostnaden, men framför allt skapa
ett drägligare liv för de människor som varje dag lider och dör i sitt
beroende.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga statsrådet
Maria Larsson följande:
Avser statsrådet att i större utsträckning än i dag
utveckla skadereduceringsåtgärder inom beroendevården i Sverige och att vården
för landets narkomaner och alkoholister blir mer likvärdig oberoende var i landet man bor?
Hur ställer sig statsrådet till att ett nationellt
sprutbytesprogram införs i Sverige?
Avser statsrådet att vidta åtgärder för de
narkomaner som uppfyller kriterierna för att komma in på Metadon- eller Buprenorfinprogrammet
så att de också omfattas av samma vårdgaranti som alla andra patientgrupper?
Avser statsrådet att ta initiativ till att införa
en för vården tvingande konsekvensutredning vid alla ofrivilliga utskrivningar
från substitutionsprogram, där det i konsekvensutredningens slutsatser ska
vägas in scenariot att patienten kvarblir i behandling och där man utifrån
konsekvensutredningen tar ställning till vad som är bäst för patienten och till
sjukvårdens uppdrag, det vill säga att rädda liv och hälsa?