Regeringens proposition 2011/12:55

De brottsbekämpande myndigheternas tillgång till

Prop.

uppgifter om elektronisk kommunikation

2011/12:55

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 2 februari 2012

Fredrik Reinfeldt

Beatrice Ask

(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning ska i fortsättningen

 

benämnas hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation och hemlig

 

övervakning av elektronisk kommunikation.

 

Bestämmelserna i lagen om elektronisk kommunikation och offentlig-

 

hets- och sekretesslagen om de brottsbekämpande myndigheternas till-

 

gång till uppgifter som angår särskilda elektroniska meddelanden upp-

 

hävs. Dessa ersätts dels av bestämmelser i rättegångsbalken som under

 

vissa förutsättningar möjliggör hemlig övervakning av elektronisk kom-

 

munikation i en förundersökning även om det inte finns någon som är

 

skäligen misstänkt för brott, dels av bestämmelser i en ny lag om in-

 

hämtning av sådana uppgifter i underrättelseverksamhet. Syftet med

 

dessa förändringar är att stärka rättssäkerheten och integritetsskyddet vid

 

inhämtning av övervakningsuppgifter.

 

Tillstånd till hemlig övervakning av elektronisk kommunikation ska

 

även fortsättningsvis lämnas av allmän domstol. Det införs dock en möj-

 

lighet för åklagare att i vissa brådskande fall fatta interimistiska beslut. I

 

polisens och Tullverkets underrättelseverksamhet ska beslut om inhämt-

 

ning fattas av myndigheten. Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden

 

ska utöva tillsyn över inhämtningen. För att uppgifter som har inhämtats

 

i underrättelseverksamhet ska få användas i en förundersökning krävs ett

 

tillstånd till hemlig övervakning av elektronisk kommunikation.

 

Vidare införs en möjlighet att inhämta lokaliseringsuppgifter som gäl-

 

ler en viss elektronisk kommunikationsutrustning som är påslagen men

 

som vid det aktuella tillfället inte används eller har använts för kommu-

 

nikation. Det blir också möjligt att inhämta uppgifter om vilka sådana

 

kommunikationsutrustningar som har funnits i ett visst område. De

1

 

brottsutredande myndigheterna ges dessutom en något utökad tillgång till abonnemangsuppgifter. Slutligen införs utvidgade möjligheter för polisen att få tillgång till bl.a. lokaliseringsuppgifter för efterforskning av för- svunna personer.

Förslagen föreslås träda i kraft den 1 juli 2012.

Prop. 2011/12:55

2

Innehållsförteckning

Prop. 2011/12:55

 

1

Förslag till riksdagsbeslut ................................................................

6

2

Lagtext

.............................................................................................

7

 

2.1

Förslag till lag om inhämtning av uppgifter om

 

 

 

elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande

 

 

..........................

myndigheternas underrättelseverksamhet

7

 

2.2

Förslag till lag om ändring i lagen (0000:000) om

 

 

 

inhämtning av uppgifter om elektronisk

 

 

 

kommunikation i de brottsbekämpande

 

 

..........................

myndigheternas underrättelseverksamhet

9

 

2.3 ........................

Förslag till lag om ändring i brottsbalken

10

 

2.4 .................

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

11

2.5Förslag till lag om ändring i lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna,

 

förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under

 

 

krig eller krigsfara m.m. ..................................................

20

2.6

Förslag till lag om ändring i lagen (1991:572) om

 

 

särskild utlänningskontroll ..............................................

21

2.7Förslag till lag om ändring i lagen (2000:562) om

internationell rättslig hjälp i brottmål ..............................

23

2.8Förslag till lag om ändring i lagen (2003:389) om

elektronisk kommunikation .............................................

32

2.9Förslag till lag om ändring i lagen (2007:979) om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga

brott .................................................................................

36

2.10Förslag till lag om ändring i lagen (2008:854) om

 

 

åtgärder för att utreda vissa samhällsfarliga brott............

41

 

2.11

Förslag till lag om ändring i offentlighets- och

 

 

 

sekretesslagen (2009:400) ...............................................

42

3

Ärendet och dess beredning ...........................................................

46

4

Om användning av hemliga tvångsmedel och elektronisk

 

 

kommunikation ..............................................................................

47

 

4.1

Hemliga tvångsmedel ......................................................

47

 

4.2

Elektronisk kommunikation ............................................

50

 

4.3

Regler till skydd för den personliga integriteten .............

53

 

4.4

De brottsbekämpande myndigheternas verksamhet ........

56

5

Begrepp och avgränsning ...............................................................

57

 

5.1

Modernare och mer enhetliga regler................................

57

5.2Telemeddelande ersätts med meddelande i ett

 

elektroniskt kommunikationsnät......................................

58

5.3

Telenät ersätts med elektroniskt kommunikationsnät......

59

5.4

Teleadress ersätts med adress ..........................................

61

5.5Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning

 

ges nya benämningar .......................................................

63

6 En tydligare och mer rättssäker reglering.......................................

65

6.1

Regleringens övergripande struktur.................................

65

3

 

6.2

Inhämtning av uppgifter om elektronisk

Prop. 2011/12:55

 

 

kommunikation i förundersökningar ................................

69

 

 

6.2.1

Tillgång till övervakningsuppgifter vid

 

 

 

 

hemlig avlyssning............................................

69

 

 

6.2.2

Tillstånd till hemlig övervakning av

 

 

 

 

elektronisk kommunikation i syfte att

 

 

 

 

utreda vem som skäligen kan misstänkas

 

 

 

 

för ett brott ......................................................

70

 

 

6.2.3

En möjlighet för åklagare att i brådskande

 

 

 

 

fall fatta interimistiska beslut ..........................

76

 

6.3

Inhämtning av uppgifter i underrättelseverksamhet .........

81

 

 

6.3.1

Under vilka förutsättningar ska

 

 

 

 

inhämtning få ske? ..........................................

81

 

 

6.3.2

Vem ska fatta beslut? ......................................

88

 

 

6.3.3

I vilken omfattning ska uppgifterna få

 

 

 

 

användas? ........................................................

91

 

 

6.3.4

Bevarande och behandling av

 

 

 

 

uppteckningar av uppgifter om

 

 

 

 

elektronisk kommunikation.............................

94

 

6.4

Tillgång till lokaliseringsuppgifter...................................

95

7

Inhämtning av uppgifter om abonnemang m.m. ...........................

100

7.1Operatörernas skyldighet att lämna ut uppgifter om

 

abonnemang ...................................................................

100

7.2

En effektiv tillgång till uppgifter om abonnemang ........

100

7.3Utlämnande av vissa uppgifter från operatörer när

personer har försvunnit ..................................................

103

7.4Skyldighet att registrera abonnemangsuppgifter för

 

kontantkort .....................................................................

104

8 Ytterligare rättssäkerhetsgarantier ................................................

105

8.1

Underrättelse till enskild ................................................

105

8.2Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden ska utöva

 

 

tillsyn..............................................................................

108

 

8.3

Regeringens redovisning till riksdagen ..........................

112

 

8.4

Sekretess och tystnadsplikt ............................................

113

9

Ikraftträdande m.m. ......................................................................

116

10

Förslagens konsekvenser ..............................................................

117

11

Författningskommentar.................................................................

120

11.1Förslaget till lag (2012:000) om inhämtning av

uppgifter om elektronisk kommunikation i de

 

brottsbekämpande myndigheternas

 

underrättelseverksamhet.................................................

120

11.2Förslaget till lag om ändring i lagen (2012:000) om inhämtning av uppgifter om elektronisk

 

kommunikation i de brottsbekämpande

 

 

myndigheternas underrättelseverksamhet ......................

126

11.3

Förslaget till lag om ändring i brottsbalken....................

126

11.4

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken ............

126

4

11.5

Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:97) om

Prop. 2011/12:55

 

förfarandet hos kommunerna,

 

 

förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under

 

 

krig eller krigsfara m.m. ................................................

135

11.6Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:572) om

särskild utlänningskontroll ............................................

136

11.7Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:562) om

internationell rättslig hjälp i brottmål ............................

137

11.8Förslaget till lag om ändring i lagen (2003:389) om

elektronisk kommunikation ...........................................

142

11.9Förslaget till lag om ändring i lagen (2007:979) om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga

brott ...............................................................................

145

11.10Förslaget till lag om ändring i lagen (2008:854) om

 

åtgärder för att utreda vissa samhällsfarliga brott..........

149

11.11 Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och

 

 

sekretesslagen (2009:400) .............................................

149

Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet Tillgång till

 

 

elektronisk kommunikation i brottsutredningar m.m.

 

 

(SOU 2005:38)...................................................................

153

Bilaga 2 Författningsförslaget i betänkandet Tillgång till

 

 

elektronisk kommunikation i brottsutredningar m.m.

 

 

(SOU 2005:38)...................................................................

187

Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna (SOU 2005:38) .........

225

Bilaga 4 Polismetodutredningens sammanfattning av

 

 

delbetänkandet (SOU 2009:1)............................................

226

Bilaga 5

Författningsförslaget i betänkandet En mer rättssäker

 

 

inhämtning av elektronisk kommunikation i

 

 

brottsbekämpningen (SOU 2009:1) ...................................

234

Bilaga 6

Förteckning över remissinstanserna (SOU 2009:1) ...........

250

Bilaga 7

Lagrådsremissens lagförslag ..............................................

251

Bilaga 8

Lagrådets yttrande..............................................................

291

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 2 februari 2012 ... 297

5

1

Förslag till riksdagsbeslut

Prop. 2011/12:55

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1.lag om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet,

2.lag om ändring i lagen (0000:000) om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet,

3.lag om ändring i brottsbalken,

4.lag om ändring i rättegångsbalken,

5.lag om ändring i lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m.,

6.lag om ändring i lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll,

7.lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål,

8.lag om ändring i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation,

9.lag om ändring i lagen (2007:979) om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott,

10.lag om ändring i lagen (2008:854) om åtgärder för att utreda vissa samhällsfarliga brott,

11.lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

6

2

Lagtext

Prop. 2011/12:55

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1Förslag till lag om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet

Härigenom föreskrivs följande.

1 § En polismyndighet eller Tullverket får, under de förutsättningar som anges i denna lag, i underrättelseverksamhet i hemlighet från den som enligt lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation tillhandahål- ler ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunika- tionstjänst hämta in uppgifter om

1.meddelanden som i ett elektroniskt kommunikationsnät har överförts till eller från ett telefonnummer eller annan adress,

2.vilka elektroniska kommunikationsutrustningar som har funnits inom ett visst geografiskt område, eller

3.i vilket geografiskt område en viss elektronisk kommunikationsut- rustning finns eller har funnits.

2 § Uppgifter får hämtas in om omständigheterna är sådana att

1.åtgärden är av särskild vikt för att förebygga, förhindra eller upp- täcka brottslig verksamhet som innefattar brott för vilket inte är föreskri- vet lindrigare straff än fängelse i två år, och

2.skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åt- gärden innebär för den som åtgärden riktar sig mot eller för något annat motstående intresse.

3 § Uppgifter får också, under de förutsättningar som anges i 2 § 2, häm- tas in om omständigheterna är sådana att åtgärden är av särskild vikt för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet som innefat- tar

1.sabotage enligt 13 kap. 4 § brottsbalken,

2.kapning, sjö- eller luftfartssabotage eller flygplatssabotage enligt 13 kap. 5 a § första eller andra stycket eller 5 b § första stycket brottsbal- ken, om brottet innefattar sabotage enligt 4 § samma kapitel,

3.brott mot medborgerlig frihet enligt 18 kap. 5 § brottsbalken,

4.spioneri, grov obehörig befattning med hemlig uppgift eller olovlig underrättelseverksamhet, grovt brott, enligt 19 kap. 5 eller 8 § eller 10 § tredje stycket brottsbalken, eller

5.grovt brott enligt 3 § andra stycket lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall eller grovt brott enligt 6 § lagen (2010:299) om straff för offentlig uppmaning, rekryte- ring och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet.

7

4 § Beslut om inhämtning av uppgifter fattas av myndigheten. Myndig- hetschefen får delegera rätten att fatta beslut om inhämtning till en annan anställd vid myndigheten som har den särskilda kompetens, utbildning och erfarenhet som behövs.

Den som rätten att fatta beslut har delegerats till, får inte fatta beslut om inhämtning i sådan operativ verksamhet som han eller hon deltar i.

5 § I ett beslut om inhämtning av uppgifter ska det anges vilken brottslig verksamhet och vilken tid beslutet avser samt vilket telefonnummer eller annan adress, vilken elektronisk kommunikationsutrustning eller vilket geografiskt område beslutet avser. Tiden får inte bestämmas längre än nödvändigt och får, när det gäller tid som infaller efter beslutet, inte överstiga en månad från dagen för beslutet.

Om det inte längre finns skäl för ett beslut om inhämtning av uppgifter, ska beslutet omedelbart hävas.

6 § Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden ska underrättas om ett beslut om inhämtning av uppgifter enligt denna lag. Underrättelsen ska lämnas senast en månad efter det att ärendet om inhämtning avslutades.

7 § Om det vid inhämtning av uppgifter enligt denna lag har kommit fram uppgifter om annan brottslig verksamhet än som omfattas av beslu- tet om inhämtning, får uppgifterna användas för att förhindra brott.

8 § Uppgifter som har kommit fram vid inhämtning enligt denna lag får användas i en förundersökning endast efter tillstånd till hemlig övervak- ning av elektronisk kommunikation. Utan ett sådant tillstånd får dock inhämtade uppgifter ligga till grund för beslut om att inleda en förunder- sökning.

9 § Uppteckningar av uppgifter ska granskas snarast möjligt. Uppteckningar ska, i de delar de är av betydelse för att förebygga, för-

hindra eller upptäcka brottslig verksamhet som omfattas av beslutet om inhämtning eller för att förhindra annat brott, bevaras så länge det behövs för något av dessa syften. De ska därefter förstöras.

Andra stycket hindrar inte att brottsbekämpande myndigheter behand- lar uppgifter från uppteckningar i enlighet med vad som är särskilt före- skrivet i lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2012.

Prop. 2011/12:55

8

2.2Förslag till lag om ändring i lagen (0000:000) om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikat- ion i de brottsbekämpande myndigheternas underrät- telseverksamhet

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (0000:000) om inhämtning av upp- gifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndighet- ernas underrättelseverksamhet ska upphöra att gälla vid utgången av december 2013.

Prop. 2011/12:55

9

2.3Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 8 § brottsbalken ska ha följande ly- delse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

4 kap.

8 §1

Den som olovligen bereder sig tillgång till ett meddelande, som ett post- eller telebefordringsföre- tag förmedlar som postförsändelse eller telemeddelande, döms för brytande av post- eller telehemlig- het till böter eller fängelse i högst två år.

Den som olovligen bereder sig tillgång till ett meddelande, som ett post- eller telebefordringsföre- tag förmedlar som postförsändelse eller i ett elektroniskt kommunikat- ionsnät, döms för brytande av post- eller telehemlighet till böter eller fängelse i högst två år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2012.

1 Senaste lydelse 1993:601.

Prop. 2011/12:55

10

2.4Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken

dels att 27 kap. 18–20, 21–26, 28, 31 och 32 §§ samt rubriken till 27 kap. ska ha följande lydelse,

dels att det i balken ska införas en ny paragraf, 27 kap. 21 a §, av föl- jande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

27 kap. Om beslag, hemlig tele-

27 kap. Om beslag, hemlig av-

avlyssning m.m.

lyssning av elektronisk kommu-

 

nikation m.m.

 

18 §1

Hemlig teleavlyssning innebär att telemeddelanden, som be- fordras eller har befordrats till eller från ett telefonnummer, en kod eller annan teleadress, i hem- lighet avlyssnas eller tas upp ge- nom ett tekniskt hjälpmedel för återgivning av innehållet i med- delandet.

Hemlig teleavlyssning får an- vändas vid förundersökning angå- ende

Hemlig avlyssning av elektro- nisk kommunikation innebär att meddelanden, som i ett elektro- niskt kommunikationsnät överförs eller har överförts till eller från ett telefonnummer eller annan adress, i hemlighet avlyssnas eller tas upp genom ett tekniskt hjälpmedel för återgivning av innehållet i med- delandet.

Hemlig avlyssning av elektro- nisk kommunikation får användas vid förundersökning som avser

1.brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två

år,

2.försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott, om sådan gär- ning är belagd med straff eller

3.annat brott om det med hänsyn till omständigheterna kan antas att brottets straffvärde överstiger fängelse i två år.

Ett tillstånd till hemlig avlyss- ning av elektronisk kommunikation ger också rätt att vidta sådana åtgärder som anges i 19 §.

1 Senaste lydelse 2003:1146.

Prop. 2011/12:55

11

19 §2

Hemlig teleövervakning innebär att uppgifter i hemlighet hämtas in om telemeddelanden som be- fordras eller har befordrats till eller från en viss teleadress eller att sådana meddelanden hindras från att nå fram.

Hemlig teleövervakning får an- vändas vid förundersökning angå- ende

Hemlig övervakning av elektro- nisk kommunikation innebär att uppgifter i hemlighet hämtas in om

1.meddelanden som i ett elektroniskt kommunikationsnät överförs eller har överförts till eller från ett telefonnummer eller annan adress,

2.vilka elektroniska kommuni- kationsutrustningar som har fun- nits inom ett visst geografiskt område, eller

3.i vilket geografiskt område en viss elektronisk kommunikations- utrustning finns eller har funnits.

Genom hemlig övervakning av elektronisk kommunikation får sådana meddelanden som avses i första stycket 1 även hindras från att nå fram.

Hemlig övervakning av elektro- nisk kommunikation får användas vid förundersökning som avser

1.brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex månader,

2.brott enligt 4 kap. 9 c § brottsbalken, brott enligt 16 kap. 10 a § brottsbalken som inte är att anse som ringa, brott enligt 1 § narkotika- strafflagen (1968:64), brott enligt 6 § första stycket lagen (2000:1225) om straff för smuggling, eller

3.försök, förberedelse eller stämpling till brott som avses i 1 eller 2, om sådan gärning är belagd med straff.

I fall som avses i 20 § andra stycket får hemlig övervakning av elektronisk kommunikation dock användas endast vid förundersök- ning som avser brott som kan föranleda hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation enligt 18 § andra stycket.

20 §3

Hemlig teleavlyssning och hem- lig teleövervakning får ske endast om någon är skäligen misstänkt för brottet och åtgärden är av syn-

2Senaste lydelse 2003:1146.

3Senaste lydelse 2003:1146.

Hemlig avlyssning av elektro- nisk kommunikation och hemlig övervakning av elektronisk kom- munikation får, om inte annat

Prop. 2011/12:55

12

nerlig vikt för utredningen. Åtgär-

följer av andra stycket, endast ske

den får endast avse

om någon är skäligen misstänkt

 

för brottet och åtgärden är av syn-

 

nerlig vikt för utredningen. Åtgär-

 

den får endast avse

 

 

 

1. en teleadress som under den

1.

ett

telefonnummer

eller

an-

tid som tillståndet avser innehas

nan adress eller en viss elektronisk

eller har innehafts av den miss-

kommunikationsutrustning

som

tänkte eller annars kan antas ha

under den tid som tillståndet avser

använts eller komma att användas

innehas eller har innehafts av den

av den misstänkte, eller

misstänkte eller annars kan antas

 

ha använts eller komma att använ-

 

das av den misstänkte, eller

 

2. en teleadress som det finns

2.

ett

telefonnummer

eller

an-

synnerlig anledning att anta att den

nan adress eller en viss elektronisk

misstänkte under den tid som

kommunikationsutrustning

som

tillståndet avser har ringt till eller

det finns synnerlig anledning att

på annat sätt kontaktat eller kom-

anta att den misstänkte under den

mer att ringa till eller på annat

tid som tillståndet avser har kon-

sätt kontakta.

taktat eller kommer att kontakta.

Avlyssning eller övervakning får

Hemlig övervakning av elektro-

inte avse telemeddelanden som

nisk

kommunikation

får, utöver

endast befordras eller har beford-

vad som anges i första stycket, ske

rats inom ett telenät som med

i syfte att utreda vem som skäligen

hänsyn till sin begränsade omfatt-

kan misstänkas för brottet, om

ning och omständigheterna i öv-

åtgärden är av synnerlig vikt för

rigt får anses vara av mindre

utredningen.

Övervakning

som

betydelse från allmän kommuni-

innebär att uppgifter hämtas in om

kationssynpunkt.

meddelanden får dock endast avse

 

förfluten tid.

 

 

 

 

 

Avlyssning eller övervakning får

 

inte avse meddelanden som endast

 

överförs eller har överförts i ett

 

elektroniskt

kommunikationsnät

 

som med hänsyn till sin begrän-

 

sade omfattning och omständig-

 

heterna i övrigt får anses vara av

 

mindre

betydelse

från

allmän

 

kommunikationssynpunkt.

 

 

Prop. 2011/12:55

13

 

21 §4

 

 

 

 

Frågor om hemlig teleavlyss-

Frågor om hemlig avlyssning av

ning, hemlig teleövervakning och

elektronisk kommunikation,

hem-

hemlig kameraövervakning prövas

lig övervakning av

elektronisk

av rätten på ansökan av åklagaren.

kommunikation och hemlig kame-

 

raövervakning prövas av rätten på

 

ansökan av åklagaren.

 

 

I ett beslut att tillåta åtgärder en-

I ett beslut att tillåta åtgärder en-

ligt första stycket ska det anges

ligt första stycket ska det anges

vilken tid tillståndet avser. Tiden

vilken tid tillståndet avser. Tiden

får inte bestämmas längre än nöd-

får inte bestämmas längre än nöd-

vändigt och får, såvitt gäller tid

vändigt och får, när det gäller tid

som infaller efter beslutet, inte

som infaller efter beslutet, inte

överstiga en månad från dagen för

överstiga en månad från dagen för

beslutet.

beslutet.

 

 

 

I ett tillstånd till hemlig teleav-

I ett tillstånd till hemlig avlyss-

lyssning eller hemlig teleövervak-

ning av elektronisk kommunikation

ning ska det anges vilken telea-

eller

hemlig

övervakning

av

dress som tillståndet avser. Det

elektronisk kommunikation ska det

ska vidare särskilt anges om åtgär-

anges

vilket telefonnummer

eller

den får verkställas utanför allmänt

annan

adress,

vilken

elektronisk

tillgängliga telenät.

kommunikationsutrustning

eller

 

vilket geografiskt område tillstån-

 

det avser. Det ska vidare särskilt

 

anges om åtgärden får verkställas

 

utanför

allmänt

tillgängliga

 

elektroniska kommunikationsnät.

I ett tillstånd till hemlig kameraövervakning ska det anges vilken plats tillståndet gäller.

21 a §

Kan det befaras att inhämtande av rättens tillstånd till hemlig övervakning av elektronisk kom- munikation skulle medföra sådan fördröjning eller annan olägenhet som är av väsentlig betydelse för utredningen, får tillstånd till åt- gärden ges av åklagaren i avvak- tan på rättens beslut.

Har åklagaren gett ett sådant tillstånd ska han eller hon genast göra en skriftlig anmälan om åt- gärden till rätten. I anmälan ska skälen för åtgärden anges. Rätten ska skyndsamt pröva om det finns skäl för åtgärden. Finner rätten att det inte finns sådana skäl, ska den

4 Senaste lydelse 2008:855.

Prop. 2011/12:55

14

upphäva beslutet.

Har åklagarens beslut verk- ställts innan rätten gjort en sådan prövning som avses i andra styc- ket, ska rätten pröva om det fun- nits skäl för åtgärden. Finner rätten att det saknats sådana skäl får de inhämtade uppgifterna inte användas i en brottsutredning till nackdel för den som har omfattats av övervakningen.

22 §5

Hemlig teleavlyssning får ej ske av telefonsamtal eller andra tele- meddelanden mellan den miss- tänkte och hans försvarare. Om det framkommer under avlyssningen att det är fråga om ett sådant sam- tal eller meddelande, skall avlyss- ningen avbrytas.

Upptagningar och uppteckningar skall, i den mån de omfattas av förbudet, omedelbart förstöras.

Hemlig avlyssning av elektro- nisk kommunikation får inte ske av telefonsamtal eller andra med- delanden mellan den misstänkte och hans eller hennes försvarare. Om det framkommer under av- lyssningen att det är fråga om ett sådant samtal eller meddelande, ska avlyssningen avbrytas.

Upptagningar och uppteckningar ska, i den mån de omfattas av förbudet, omedelbart förstöras.

23 §6

Om det inte längre finns skäl för ett beslut om hemlig teleavlyss- ning, hemlig teleövervakning eller hemlig kameraövervakning, ska åklagaren eller rätten omedelbart häva beslutet.

Om det inte längre finns skäl för ett beslut om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hem- lig övervakning av elektronisk kommunikation eller hemlig kame- raövervakning, ska åklagaren eller rätten omedelbart häva beslutet.

 

 

 

23 a §7

 

Om det vid hemlig teleavlyss-

Om det vid hemlig avlyssning av

ning, hemlig teleövervakning eller

elektronisk kommunikation, hem-

hemlig

kameraövervakning

har

lig övervakning

av elektronisk

kommit fram uppgifter om ett

kommunikation eller hemlig kame-

annat brott än det som har legat till

raövervakning har

kommit fram

grund för beslutet om avlyssning

uppgifter om ett annat brott än det

eller övervakning, får uppgifterna

som har legat till grund för beslu-

användas för att utreda brottet.

tet om avlyssning eller övervak-

Förundersökning

eller motsva-

ning, får uppgifterna användas för

rande

utredning

om brottet

får

att utreda brottet. Förundersökning

5Senaste lydelse 1989:650.

6Senaste lydelse 2008:855.

7Senaste lydelse 2008:855.

Prop. 2011/12:55

15

dock inledas på grund av dessa uppgifter endast om

eller motsvarande utredning om Prop. 2011/12:55 brottet får dock inledas på grund

av dessa uppgifter endast om

1.det är föreskrivet fängelse i ett år eller däröver för brottet och det kan antas att brottet inte föranleder endast böter, eller

2.det finns särskilda skäl.

Om det har kommit fram uppgifter om förestående brott, får uppgifter- na användas för att förhindra brott.

 

 

 

24 §8

 

 

 

 

En upptagning eller uppteckning

En upptagning eller uppteckning

som har gjorts vid hemlig teleav-

som har gjorts vid hemlig avlyss-

lyssning eller hemlig teleövervak-

ning av elektronisk kommunikation

ning eller en upptagning som har

eller

hemlig

övervakning

av

gjorts vid hemlig kameraövervak-

elektronisk kommunikation eller en

ning ska granskas snarast möjligt.

upptagning som har gjorts vid

I fråga om sådan granskning till-

hemlig kameraövervakning

ska

lämpas 12 § första stycket.

 

granskas snarast möjligt. I fråga

 

 

 

om

sådan

granskning tillämpas

 

 

 

12 § första stycket.

 

Upptagningar och uppteckningar

Upptagningar och uppteckningar

från

hemlig teleavlyssning

eller

från hemlig avlyssning av elektro-

hemlig teleövervakning ska, i de

nisk

kommunikation eller hemlig

delar de är av betydelse från

övervakning av elektronisk kom-

brottsutredningssynpunkt, bevaras

munikation ska, i de delar de är av

till

dess förundersökningen

har

betydelse

från

brottsutrednings-

lagts ned eller avslutats eller, om

synpunkt, bevaras till dess förun-

åtal väckts, målet har avgjorts

dersökningen har lagts ned eller

slutligt. I de delar upptagningarna

avslutats eller, om åtal väckts,

och uppteckningarna är av bety-

målet har avgjorts slutligt. I de

delse för att förhindra förestående

delar upptagningarna och upp-

brott ska de bevaras så länge det

teckningarna är av betydelse för

behövs för att förhindra brott. De

att förhindra förestående brott ska

ska därefter förstöras.

 

de bevaras så länge det behövs för

 

 

 

att förhindra brott. De ska därefter

 

 

 

förstöras.

 

 

 

Upptagningar från hemlig kameraövervakning som saknar betydelse från brottsutredningssynpunkt ska förstöras omedelbart efter det att de har granskats. I de delar upptagningarna är av betydelse från brottsutred- ningssynpunkt ska de bevaras till dess förundersökningen har lagts ned eller avslutats eller, om åtal väckts, målet har avgjorts slutligt. I de delar upptagningarna är av betydelse för att förhindra förestående brott ska de bevaras så länge det behövs för att förhindra brott. De ska därefter ome- delbart förstöras.

Trots vad som sägs i andra och tredje styckena får brottsutredande myndigheter behandla uppgifter från upptagningar och uppteckningar i enlighet med vad som är särskilt föreskrivet i lag.

8 Senaste lydelse 2008:855.

16

 

 

25 §9

 

 

Har rätten lämnat tillstånd till

När tillstånd till hemlig avlyss-

hemlig teleavlyssning eller hemlig

ning av elektronisk kommunikation

teleövervakning, får de tekniska

eller hemlig övervakning

av

hjälpmedel som behövs för avlyss-

elektronisk

kommunikation

har

ningen eller övervakningen an-

lämnats, får de tekniska hjälpme-

vändas.

 

del som behövs användas.

 

I lagen (2003:389) om elektro-

I lagen (2003:389) om elektro-

nisk kommunikation finns be-

nisk kommunikation finns be-

stämmelser om hemlig teleavlyss-

stämmelser om hemlig avlyssning

ning och

hemlig teleövervakning

av elektronisk kommunikation och

som gäller för den som driver

hemlig övervakning av elektronisk

verksamhet som avses i 6 kap.

kommunikation som gäller för den

19 § den lagen.

som driver verksamhet som avses i

 

 

6 kap. 19 § den lagen.

 

 

26 §10

 

 

Offentliga ombud ska bevaka

Offentliga

ombud ska bevaka

enskildas

integritetsintressen i

enskildas

integritetsintressen

i

ärenden hos domstol om hemlig

ärenden hos domstol om hemlig

teleavlyssning och hemlig kame-

avlyssning av elektronisk kommu-

raövervakning.

nikation och hemlig kameraöver-

 

 

vakning.

 

 

Ett offentligt ombud har rätt att ta del av vad som förekommer i ären- det, att yttra sig i ärendet och att överklaga rättens beslut.

28 §11

När en ansökan om hemlig tele-

När en ansökan om hemlig av-

avlyssning eller hemlig kameraö-

lyssning av elektronisk kommuni-

vervakning har kommit in till

kation eller hemlig kameraöver-

rätten, ska rätten så snart som

vakning har kommit in till rätten,

möjligt utse ett offentligt ombud i

ska rätten så snart som möjligt utse

ärendet och hålla ett sammanträde.

ett offentligt ombud i ärendet och

Vid sammanträdet ska åklagaren

hålla ett sammanträde. Vid sam-

och det offentliga ombudet när-

manträdet ska åklagaren och det

vara.

offentliga ombudet närvara.

Om ärendet är så brådskande att ett dröjsmål allvarligt skulle riskera syftet med tvångsmedlet, får sammanträde hållas och beslut fattas utan att ett offentligt ombud har varit närvarande eller annars fått tillfälle att yttra sig.

Ett uppdrag som offentligt ombud gäller även i högre rätt.

31 §12

Den som är eller har varit miss-

Den som är eller har varit miss-

tänkt för brott ska, om inte annat

tänkt för brott ska, om inte annat

följer av 33 §, underrättas om

följer av 33 §, underrättas om

9Senaste lydelse 2003:391.

10Senaste lydelse 2008:855.

11Senaste lydelse 2008:855.

12Senaste lydelse 2008:855.

Prop. 2011/12:55

17

hemlig teleavlyssning,

hemlig

hemlig avlyssning av elektronisk

teleövervakning eller hemlig ka-

kommunikation, hemlig övervak-

meraövervakning

som

han

eller

ning av elektronisk kommunikation

hon har utsatts för. Om teleavlyss-

eller

hemlig kameraövervakning

ning eller

teleövervakning

har

som han eller hon har utsatts för.

avsett en teleadress som innehas

Om avlyssning eller övervakning

av någon annan än den misstänkte,

av elektronisk kommunikation har

ska, om inte annat följer av 33 §,

avsett

ett telefonnummer eller

även innehavaren av teleadressen

annan adress eller en viss elektro-

underrättas.

Om

kameraövervak-

nisk

kommunikationsutrustning

ning har avsett en plats som inne-

som innehas av någon annan än

has av någon annan än den miss-

den misstänkte, ska, om inte annat

tänkte och som allmänheten inte

följer av 33 § eller inhämtning har

har tillträde till, ska, om inte annat

skett med stöd av 20 § andra

följer av 33 §, även innehavaren

stycket och integritetsintrånget för

av platsen underrättas.

 

 

den enskilde kan antas vara ringa,

 

 

 

 

 

även innehavaren underrättas. Om

 

 

 

 

 

kameraövervakning har avsett en

plats som innehas av någon annan än den misstänkte och som all- mänheten inte har tillträde till, ska, om inte annat följer av 33 §, även innehavaren av platsen underrät- tas.

En underrättelse ska lämnas så snart det kan ske utan men för utred- ningen, dock senast en månad efter det att förundersökningen avslutades.

En underrättelse behöver inte lämnas till den som redan enligt 23 kap. 18 § eller på annat sätt har fått del av eller tillgång till uppgifterna. En underrättelse behöver inte heller lämnas, om den med hänsyn till om- ständigheterna uppenbart är utan betydelse.

Prop. 2011/12:55

18

32 §13 Prop. 2011/12:55 En underrättelse enligt 31 § ska innehålla uppgift om vilket tvångsme-

del som har använts och när det har skett. Den som är eller har varit misstänkt för brott ska få uppgift om vilken brottsmisstanke som har legat till grund för åtgärden eller som åtgärden har föranlett. Den som inte är eller har varit misstänkt för brott ska få uppgift om detta.

En underrättelse om hemlig te-

En underrättelse om hemlig av-

leavlyssning eller hemlig teleöver-

lyssning av elektronisk kommuni-

vakning ska även innehålla uppgift

kation eller hemlig övervakning av

om vilken teleadress som avlyss-

elektronisk kommunikation ska

ningen eller övervakningen har

även innehålla uppgift om vilket

avsett. En underrättelse om hemlig

telefonnummer eller annan adress

kameraövervakning ska även in-

eller vilken elektronisk kommuni-

nehålla uppgift om platsen för

kationsutrustning som avlyssning-

åtgärden.

en eller övervakningen har avsett.

 

En underrättelse om hemlig kame-

 

raövervakning ska även innehålla

 

uppgift om platsen för åtgärden.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2012.

13 Senaste lydelse 2008:855.

19

2.5Förslag till lag om ändring i lagen (1988:97) om för- farandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheter- na och domstolarna under krig eller krigsfara m.m.

Härigenom föreskrivs att 28 § lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m. ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

 

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

 

28 §1

 

 

 

 

 

Kan det befaras att inhämtande

Kan det befaras att inhämtande

av rättens tillstånd till hemlig

av rättens tillstånd till hemlig

teleavlyssning, hemlig teleöver-

avlyssning av elektronisk kommu-

vakning eller hemlig kameraöver-

nikation,

hemlig

övervakning av

vakning enligt 27 kap. 18, 19 eller

elektronisk

kommunikation

eller

20 a § rättegångsbalken, kvarhål-

hemlig kameraövervakning

enligt

lande av försändelse enligt 27 kap.

27 kap. 18, 19 eller 20 a § rätte-

9 § rättegångsbalken, eller hemlig

gångsbalken,

kvarhållande

av

rumsavlyssning

enligt

lagen

försändelse enligt 27 kap. 9 §

(2007:978) om hemlig rumsav-

rättegångsbalken,

eller

hemlig

lyssning skulle

medföra

sådan

rumsavlyssning

enligt

lagen

fördröjning eller annan olägenhet

(2007:978) om hemlig rumsav-

som är av väsentlig betydelse för

lyssning

skulle

medföra

sådan

utredningen, får åtgärden beslutas

fördröjning eller

annan

olägenhet

av åklagaren. I fråga om kvarhål-

som är av väsentlig betydelse för

lande av försändelse enligt 27 kap.

utredningen, får åtgärden beslutas

9 § rättegångsbalken får åtgärden

av åklagaren. I fråga om kvarhål-

även beslutas av undersökningsle-

lande av försändelse enligt 27 kap.

daren. Anmälan som avses i tredje

9 § rättegångsbalken får åtgärden

stycket i nämnda paragraf ska

även beslutas av undersökningsle-

göras hos den som har fattat beslu-

daren. Anmälan som avses i tredje

tet. Denne ska pröva beslagsfrå-

stycket i nämnda paragraf ska

gan.

 

 

göras hos den som har fattat beslu-

 

 

 

tet. Denne ska pröva beslagsfrå-

 

 

 

gan.

 

 

 

 

 

Om undersökningsledaren eller åklagaren har meddelat ett beslut med stöd av första stycket, ska det genast anmälas hos rätten. Anmälan ska vara skriftlig och innehålla skälen för beslutet. Rätten ska pröva ärendet snabbt. Anser rätten att beslutet inte bör bestå, ska det upphävas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2012.

1 Senaste lydelse 2008:856.

Prop. 2011/12:55

20

2.6Förslag till lag om ändring i lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll

Härigenom föreskrivs att 20, 21 a och 22 §§ lagen (1991:572) om sär- skild utlänningskontroll ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

20 §1

För ett sådant ändamål som av- ses i 19 § första stycket kan rätten, om det finns synnerliga skäl, med- dela Säkerhetspolisen eller en polismyndighet tillstånd enligt 27 kap. rättegångsbalken till hem- lig teleavlyssning eller, om det är tillräckligt, hemlig teleövervak- ning.

Rätten kan för ett sådant ända- mål som avses i 19 § första styck- et, om det finns synnerliga skäl, även meddela Säkerhetspolisen eller en polismyndighet tillstånd att närmare undersöka, öppna eller granska post- eller telegrafförsän- delser, brev, andra slutna hand- lingar eller paket som har ställts till utlänningen eller som avsänts från honom och som påträffas vid husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning eller som finns hos ett befordringsföretag.

I det tillstånd som avses i andra stycket kan rätten förordna att en försändelse som avses i tillståndet och som ankommer till ett beford- ringsföretag, skall hållas kvar till dess den närmare undersökts, öppnats eller granskats. Förord- nandet skall innehålla underrät- telse om att meddelande om åtgär- den inte får lämnas till avsändaren, mottagaren eller någon annan, utan tillstånd av den som har be- gärt åtgärden.

För ett sådant ändamål som av- ses i 19 § första stycket kan rätten, om det finns synnerliga skäl, med- dela Säkerhetspolisen eller en polismyndighet tillstånd enligt 27 kap. rättegångsbalken till hem- lig avlyssning av elektronisk kom- munikation eller, om det är till- räckligt, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation.

Rätten kan för ett sådant ända- mål som avses i 19 § första styck- et, om det finns synnerliga skäl, även meddela Säkerhetspolisen eller en polismyndighet tillstånd att närmare undersöka, öppna eller granska post- eller telegrafförsän- delser, brev, andra slutna hand- lingar eller paket som har ställts till utlänningen eller som avsänts från honom eller henne och som påträffas vid husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbe- siktning eller som finns hos ett befordringsföretag.

I det tillstånd som avses i andra stycket kan rätten förordna att en försändelse som avses i tillståndet och som ankommer till ett beford- ringsföretag, ska hållas kvar till dess den närmare undersökts, öppnats eller granskats. Förord- nandet ska innehålla underrättelse om att meddelande om åtgärden inte får lämnas till avsändaren, mottagaren eller någon annan, utan tillstånd av den som har be- gärt åtgärden.

1 Senaste lydelse 2005:720.

Prop. 2011/12:55

21

 

21 a §2

 

 

 

Om det vid hemlig teleavlyss-

Om det vid hemlig avlyssning av

ning eller hemlig

teleövervakning

elektronisk kommunikation

eller

har kommit fram uppgifter om ett

hemlig övervakning av elektronisk

brott som inte är av betydelse för

kommunikation

har

kommit

fram

det ändamål som har föranlett

uppgifter om ett brott som inte är

avlyssningen eller övervakningen,

av betydelse för det ändamål som

får uppgifterna användas för att

har föranlett

avlyssningen

eller

utreda brottet.

Förundersökning

övervakningen,

får

uppgifterna

eller motsvarande utredning om

användas för att utreda brottet.

brottet får dock inledas på grund

Förundersökning eller motsva-

av dessa uppgifter endast om

rande utredning om brottet får

 

 

dock inledas på grund av dessa

 

 

uppgifter endast om

 

 

1.det är föreskrivet fängelse i ett år eller däröver för brottet och det kan antas att brottet inte föranleder endast böter, eller

2.det finns särskilda skäl.

Om det har kommit fram uppgifter om förestående brott, får uppgifter- na användas för att förhindra brott.

 

22 §3

En upptagning eller uppteckning

En upptagning eller uppteckning

som har gjorts vid hemlig teleav-

som har gjorts vid hemlig avlyss-

lyssning ska granskas snarast möj-

ning av elektronisk kommunikation

ligt. Granskningen får utföras

ska granskas snarast möjligt.

endast av rätten, Säkerhetspolisen,

Granskningen får utföras endast av

en polismyndighet eller en åkla-

rätten, Säkerhetspolisen, en polis-

gare.

myndighet eller en åklagare.

Om upptagningen eller uppteckningen innehåller något som inte är av betydelse för det ändamål som har föranlett avlyssningen, ska den i denna del omedelbart förstöras efter granskningen. I fråga om brott eller förestående brott som inte är av betydelse för det ändamål som har föran- lett avlyssningen ska dock 27 kap. 24 § andra och fjärde styckena rätte- gångsbalken tillämpas.

En försändelse eller någon annan handling som omfattas av tillstånd enligt 20 § får inte närmare undersökas, öppnas eller granskas av någon annan än rätten, Säkerhetspolisen, en polismyndighet eller en åklagare. En sådan handling ska undersökas snarast möjligt. När undersökningen har slutförts, ska en försändelse som finns hos ett befordringsföretag tillställas den till vilken försändelsen är ställd och en annan handling återlämnas till den hos vilken handlingen påträffats, om den inte tas i beslag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2012.

2 Senaste lydelse 2005:506.

3 Senaste lydelse 2009:1545.

Prop. 2011/12:55

22

2.7

Förslag till lag om ändring i lagen (2000:562) om

Prop. 2011/12:55

 

internationell rättslig hjälp i brottmål

 

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § och 4 kap. 25–26 c §§ samt rubri- kerna närmast före 4 kap. 25–25 b §§, 26 §, 26 a § och 26 c § lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap.

2 §1

Rättslig hjälp enligt denna lag omfattar följande åtgärder:

1.förhör i samband med förundersökning i brottmål,

2.bevisupptagning vid domstol,

3.telefonförhör,

4.förhör genom videokonferens,

5.kvarstad, beslag samt husrannsakan och andra åtgärder som avses i 28 kap. rättegångsbalken,

6.hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning,

7.tekniskt bistånd med hemlig teleavlyssning och hemlig tele- övervakning,

8.tillstånd till gränsöverskri- dande hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning,

6.hemlig avlyssning av elektro- nisk kommunikation och hemlig övervakning av elektronisk kom- munikation,

7.tekniskt bistånd med hemlig avlyssning av elektronisk kommu- nikation och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation,

8.tillstånd till gränsöverskri- dande hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation,

9.hemlig kameraövervakning,

10.hemlig rumsavlyssning,

11.överförande av frihetsberövade för förhör m.m., och

12.rättsmedicinsk undersökning av en avliden person.

Lagen hindrar inte att hjälp lämnas med annan åtgärd än sådan som anges i första stycket om det kan ske utan tvångsmedel eller annan tvångsåtgärd.

I fråga om överlämnande, utlämning och delgivning finns särskilda be- stämmelser. Det finns också särskilda bestämmelser om rättslig hjälp i brottmål åt vissa internationella organ.

1 Senaste lydelse 2007:982.

23

4 kap.

Prop. 2011/12:55

Rättslig hjälp och tekniskt bi- stånd med hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning

Rättslig hjälp och tekniskt bi- stånd med hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation och hemlig övervakning av elektro- nisk kommunikation

Rättslig hjälp i Sverige med hem-

Rättslig hjälp i Sverige med hem-

lig teleavlyssning och hemlig te-

lig avlyssning av elektronisk kom-

leövervakning2

 

munikation och hemlig övervak-

 

 

ning av elektronisk kommunikation

 

 

25 §3

 

 

 

 

En ansökan om hemlig teleav-

En ansökan om hemlig avlyss-

lyssning eller hemlig teleövervak-

ning av elektronisk kommunikation

ning av någon som befinner sig i

eller hemlig

övervakning

av

Sverige handläggs av åklagare. Av

elektronisk

kommunikation

av

ansökan ska det framgå under

någon som befinner sig i Sverige

vilken tid åtgärden önskas och

handläggs av åklagare. Av ansö-

sådana uppgifter som behövs för

kan ska det framgå under vilken

att åtgärden ska kunna genomfö-

tid åtgärden önskas och sådana

ras. Åklagaren ska genast pröva

uppgifter som behövs för att åt-

om det finns förutsättningar för

gärden

ska

kunna genomföras.

åtgärden och i sådant fall ansöka

Åklagaren ska genast pröva om

om rättens tillstånd till åtgärden.

det finns förutsättningar för åtgär-

 

 

den och i sådant fall ansöka om

 

 

rättens tillstånd till åtgärden eller,

 

 

när så får ske enligt 27 kap. 21 a §

 

 

rättegångsbalken, själv besluta om

 

 

åtgärden.

 

 

 

Upptagningar och uppteckningar

Upptagningar och uppteckningar

behöver inte

granskas enligt

behöver

inte

granskas enligt

27 kap. 24 § rättegångsbalken.

27 kap. 24 § rättegångsbalken. Om

Upptagningar

och uppteckningar

åklagaren har fattat beslut enligt

får bevaras efter det att ärendet om

första stycket, ska återredovisning

rättslig hjälp har avslutats och

enligt 2 kap. 17 § ske först sedan

återredovisning skett enligt 2 kap.

rätten fattat beslut om hemlig

17 § endast om detta är tillåtet

övervakning av elektronisk kom-

enligt 27 kap. 24 § rättegångsbal-

munikation.

 

Upptagningar

och

ken.

 

uppteckningar får bevaras efter det

 

 

att ärendet om rättslig hjälp har

 

 

avslutats och återredovisning skett

 

 

enligt 2 kap. 17 § endast om detta

 

 

är tillåtet enligt 27 kap. 24 § rätte-

 

 

gångsbalken.

 

 

 

2Senaste lydelse 2005:491.

3Senaste lydelse 2009:487.

24

I fråga om underrättelse till en enskild enligt 27 kap. 31–33 §§ rätte- Prop. 2011/12:55 gångsbalken ska bestämmelserna i 27 kap. 31 § andra stycket och

33 § andra och tredje styckena samma balk inte tillämpas. Underrättelse ska lämnas så snart det kan ske efter det att åtgärden enligt första stycket har avslutats. Underrättelsen ska, utöver vad som följer av 27 kap. 33 § första stycket rättegångsbalken, skjutas upp om sekretess gäller enligt 18 kap. 17 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Om det på grund av sekretess inte har kunnat lämnas någon underrättelse inom ett år från det att åtgärden avslutades, får underrättelsen underlåtas. Underrät- telse ska inte lämnas om utredningen gäller brott som motsvarar brott som anges i 27 kap. 33 § tredje stycket rättegångsbalken.

Omedelbar överföring av telemed- delanden eller uppgifter om tele- meddelanden från Sverige till den ansökande staten4

Omedelbar överföring av med- delanden eller uppgifter om med- delanden från Sverige till den ansökande staten

 

 

 

 

 

25 a §5

 

 

Rättens beslut enligt 25 § att till-

Rättens beslut enligt 25 § att till-

låta

hemlig teleavlyssning

eller

låta hemlig avlyssning av elektro-

hemlig teleövervakning får verk-

nisk kommunikation eller

hemlig

ställas genom omedelbar överfö-

övervakning av elektronisk kom-

ring

av

telemeddelanden

eller

munikation får verkställas

genom

uppgifter om telemeddelanden till

omedelbar överföring av med-

den ansökande staten, om det kan

delanden eller uppgifter om med-

ske

under

betryggande former.

delanden till den ansökande staten,

Verkställighet

genom

omedelbar

om det kan ske under betryggande

överföring får endast ske i förhål-

former.

Verkställighet

genom

lande till en stat som är medlem i

omedelbar

överföring får

endast

Europeiska unionen eller till Island

ske i förhållande till en stat som är

eller Norge. Åklagaren prövar om

medlem i Europeiska unionen eller

förutsättningar

för

omedelbar

till Island eller Norge. Åklagaren

överföring

finns. Om

omedelbar

prövar om förutsättningar för

överföring

av

telemeddelanden

omedelbar

överföring finns. Om

sker, får upptagning eller uppteck-

omedelbar överföring av med-

ning inte göras i Sverige och be-

delanden sker, får upptagning eller

stämmelserna

i 27

kap.

31–

uppteckning inte göras i Sverige

33 §§ rättegångsbalken ska inte

och 27 kap. 31–33 §§ rättegångs-

tillämpas.

 

 

 

 

balken ska inte tillämpas.

 

Tekniskt bistånd i Sverige med hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning6

Tekniskt bistånd i Sverige med hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation och hemlig över- vakning av elektronisk kommuni- kation

4Senaste lydelse 2005:491.

5Senaste lydelse 2007:982.

6Senaste lydelse 2005:491.

25

 

 

 

 

 

25 b §7

 

 

 

 

Prop. 2011/12:55

Tekniskt bistånd med hemlig te-

Tekniskt bistånd med hemlig av-

leavlyssning eller hemlig teleöver-

lyssning av elektronisk kommuni-

vakning i form av omedelbar över-

kation eller hemlig övervakning av

föring av

telemeddelanden

eller

elektronisk kommunikation i form

uppgifter om telemeddelanden får

av omedelbar överföring av med-

lämnas i Sverige enligt denna

delanden eller uppgifter om med-

paragraf.

 

 

 

 

 

delanden får lämnas i Sverige

 

 

 

 

 

 

enligt denna paragraf.

 

 

Tekniskt bistånd lämnas på an-

Tekniskt bistånd lämnas på an-

sökan av en annan stat som är

sökan av en annan stat som är

medlem i Europeiska unionen eller

medlem i Europeiska unionen eller

av Island eller Norge, om

 

av Island eller Norge, om

 

 

1. teleavlyssningen

eller

tele-

1. avlyssningen

eller

övervak-

övervakningen

avser

någon

som

ningen avser någon som befinner

befinner sig i en av dessa stater,

sig i en av dessa stater,

 

 

2. ansökan innehåller en bekräf-

2. ansökan innehåller en bekräf-

telse på att ett beslut om hemlig

telse på att ett beslut om hemlig

teleavlyssning eller hemlig tele-

avlyssning av elektronisk kommu-

övervakning i

en

brottsutredning

nikation eller hemlig övervakning

har meddelats i den ansökande

av elektronisk kommunikation i en

staten, och

 

 

 

 

 

brottsutredning

har

meddelats i

 

 

 

 

 

 

den ansökande staten, och

 

3. omedelbar

överföring av te-

3. omedelbar

 

överföring

av

lemeddelanden eller uppgifter om

meddelanden eller

uppgifter

om

telemeddelanden

kan

ske

under

meddelanden kan ske under be-

betryggande former till den ansö-

tryggande former till den ansö-

kande staten.

 

 

 

 

kande staten.

 

 

 

 

 

Av ansökan skall det framgå un-

Av ansökan ska det framgå un-

der vilken tid åtgärden önskas.

der vilken tid åtgärden önskas.

Ansökan

skall

vidare innehålla

Ansökan ska

vidare

innehålla

sådana uppgifter som behövs för

sådana uppgifter som behövs för

att åtgärden skall kunna genomfö-

att åtgärden ska kunna genomfö-

ras. Om den person som ansökan

ras. Om den person som ansökan

avser inte befinner sig i den ansö-

avser inte befinner sig i den ansö-

kande staten, skall det också

kande staten, ska det också framgå

framgå av ansökan att ett sådant

av ansökan att ett sådant tillstånd

tillstånd som avses i 26 a § har

som avses i 26 a § har lämnats av

lämnats av den stat där personen

den stat där personen finns.

 

finns.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ansökan skall prövas av åkla-

Ansökan ska prövas av åklagare.

gare. För beslutet om tekniskt

För beslutet om tekniskt bistånd

bistånd tillämpas

bestämmelserna

tillämpas 27 kap. 18 § första och

i 27 kap. 18 § första stycket, 19 §

tredje styckena, 19 § första styck-

första stycket, 20 § andra stycket,

et, 20 § tredje stycket, 21 § andra

21 § andra och tredje styckena

och tredje styckena samt 23 §

samt 23 § rättegångsbalken.

 

rättegångsbalken.

 

 

 

 

Om omedelbar överföring av te-

Om omedelbar

överföring

av

7 Senaste lydelse 2005:491.

26

lemeddelanden sker, får upptag- ning eller uppteckning inte göras i Sverige.

meddelanden sker, får upptagning Prop. 2011/12:55 eller uppteckning inte göras i Sve-

rige.

25 c §8

Om en stat har begärt tekniskt

Om en stat har begärt tekniskt

bistånd enligt 25 b § men omedel-

bistånd enligt 25 b § men omedel-

bar överföring inte kan ske, skall

bar överföring inte kan ske, ska

åklagaren ge den ansökande staten

åklagaren ge den ansökande staten

tillfälle att få ansökan behandlad

tillfälle att få ansökan behandlad

som en ansökan enligt 25 §. Pröv-

som en ansökan enligt 25 §. Pröv-

ningen av rättslig hjälp med hem-

ningen av rättslig hjälp med hem-

lig teleavlyssning eller hemlig

lig avlyssning av elektronisk kom-

teleövervakning avser dock i detta

munikation eller hemlig övervak-

fall någon som befinner sig i en

ning av elektronisk kommunikation

annan stat. Om den person som

avser dock i detta fall någon som

åtgärden avser inte befinner sig i

befinner sig i en annan stat. Om

den ansökande staten, skall det av

den person som åtgärden avser

ansökan framgå att ett sådant till-

inte befinner sig i den ansökande

stånd som avses i 26 a § har läm-

staten, ska det av ansökan framgå

nats av den stat där personen finns.

att ett sådant tillstånd som avses i

 

26 a § har lämnats av den stat där

 

personen finns.

Rättslig hjälp och tekniskt bistånd i utlandet med hemlig teleavlyss- ning och hemlig teleövervakning9

Rättslig hjälp och tekniskt bistånd i utlandet med hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation

26 §10

 

Åklagare får ansöka hos en ut-

Åklagare får ansöka hos en ut-

ländsk myndighet om rättslig hjälp

ländsk myndighet om rättslig hjälp

eller tekniskt bistånd med hemlig

eller tekniskt bistånd med hemlig

teleavlyssning eller hemlig tele-

avlyssning av elektronisk kommu-

övervakning av någon som befin-

nikation eller hemlig övervakning

ner sig i en annan stat eller i Sve-

av

elektronisk kommunikation av

rige.

någon som befinner sig i en annan

 

stat eller i Sverige.

Om den andra staten kräver att

Om den andra staten kräver att

ansökan först ska prövas av dom-

ansökan först ska prövas av dom-

stol i Sverige, får rätten på begäran

stol i Sverige, får rätten på begäran

av svensk åklagare pröva frågan

av svensk åklagare pröva frågan

om att tillåta den hemliga teleav-

om att tillåta den hemliga avlyss-

lyssningen eller hemliga teleöver-

ningen eller hemliga övervakning-

vakningen som ansökan enligt

en

som ansökan enligt första

8Senaste lydelse 2005:491.

9Senaste lydelse 2005:491.

10Senaste lydelse 2007:982.

27

första stycket avser. stycket avser. Prop. 2011/12:55 Av ansökan enligt första stycket ska det framgå under vilken tid åtgär-

den önskas och sådana uppgifter som behövs för att åtgärden ska kunna genomföras. Om den andra staten kräver ett tillstånd enligt andra stycket, ska ansökan innehålla en bekräftelse på att ett sådant tillstånd har medde- lats. Befinner sig den person som åtgärden avser inte i den stat där rätts- lig hjälp eller tekniskt bistånd söks, ska det av ansökan framgå att ett sådant tillstånd som avses i 26 c § har lämnats av den stat där personen finns.

Om tillstånd lämnas enligt andra stycket, ska bestämmelserna om underrättelse till enskild i 27 kap. 31–33 §§ rättegångsbalken tillämpas endast när upptagning eller uppteckning av avlyssningen eller övervak- ningen sker i Sverige.

Tillstånd till gränsöverskri- dande hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning11

Tillstånd till gränsöverskri- dande hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation och hemlig övervakning av elektro- nisk kommunikation

Tillstånd i Sverige till gränsöver- skridande hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning12

Tillstånd i Sverige till gränsöver- skridande hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation

26 a §13

En stat som är medlem i Europe-

En stat som är medlem i Europe-

iska unionen eller Island eller

iska unionen eller Island eller

Norge får ansöka om tillstånd till

Norge får ansöka om tillstånd till

att, utan svenskt biträde, i en

att, utan svenskt biträde, i en

brottsutredning genomföra hemlig

brottsutredning genomföra hemlig

teleavlyssning eller hemlig tele-

avlyssning av elektronisk kommu-

övervakning av någon som befin-

nikation eller hemlig övervakning

ner sig i Sverige. Ansökan hand-

av elektronisk kommunikation av

läggs av åklagare. Av ansökan

någon som befinner sig i Sverige.

skall det framgå under vilken tid

Ansökan handläggs av åklagare.

åtgärden beräknas pågå. Ansökan

Av ansökan ska det framgå under

skall också innehålla en bekräf-

vilken tid åtgärden beräknas pågå.

telse på att ett beslut om hemlig

Ansökan ska också innehålla en

teleavlyssning eller hemlig teleö-

bekräftelse på att ett beslut om

vervakning har meddelats i den

hemlig avlyssning av elektronisk

ansökande staten.

kommunikation eller hemlig över-

 

vakning av elektronisk kommuni-

 

kation har meddelats i den ansö-

 

kande staten.

11Senaste lydelse 2005:491.

12Senaste lydelse 2005:491.

13Senaste lydelse 2005:491.

28

Åklagaren skall genast pröva om det finns förutsättningar för hemlig teleavlyssning eller hemlig tele- övervakning och, om så är fallet, ansöka om rättens tillstånd till åtgärden.

De förutsättningar som gäller enligt 27 kap. 18–22 §§ rätte- gångsbalken skall tillämpas vid tillståndsprövningen. Rätten skall även tillämpa motsvarande förfa- rande som anges i 27 kap. 26 och 28–30 §§ samma balk. Tingsrät- tens beslut får inte överklagas.

Åklagaren ska genast pröva om Prop. 2011/12:55 det finns förutsättningar för hemlig

avlyssning av elektronisk kommu- nikation eller hemlig övervakning av elektronisk kommunikation och, om så är fallet, ansöka om rättens tillstånd till åtgärden.

De förutsättningar som gäller enligt 27 kap. 18–20, 21 och 22 §§ rättegångsbalken ska tillämpas vid tillståndsprövningen. Rätten ska även tillämpa motsvarande förfa- rande som anges i 27 kap. 26 och 28–30 §§ samma balk. Tingsrät- tens beslut får inte överklagas.

26 b §14

Ett beslut enligt 26 a § skall

Ett beslut enligt 26 a § ska

meddelas inom 96 timmar från det

meddelas inom 96 timmar från det

att ansökan inkom eller, om det

att ansökan inkom eller, om det

finns särskilda skäl, inom högst

finns särskilda skäl, inom högst

tolv dagar från ansökan.

tolv dagar från ansökan.

Åklagaren skall genast under-

Åklagaren ska genast underrätta

rätta den ansökande staten när ett

den ansökande staten när ett be-

beslut enligt 26 a § har meddelats.

slut enligt 26 a § har meddelats.

Om tillstånd vägras, skall under-

Om tillstånd vägras, ska underrät-

rättelsen ange att teleavlyssningen

telsen ange att avlyssningen eller

eller teleövervakningen inte får

övervakningen inte får ske eller

ske eller omedelbart skall upp-

omedelbart ska upphöra. I sådant

höra. I sådant fall skall underrät-

fall ska underrättelsen även ange

telsen även ange att det material

att det material som tagits upp

som tagits upp eller hämtats in

eller hämtats in inte får användas

inte får användas eller att det

eller att det endast får användas på

endast får användas på de villkor

de villkor som åklagaren ställer.

som åklagaren ställer.

 

Tillstånd från en annan stat till gränsöverskridande hemlig teleav-

lyssning och hemlig teleövervak- ning15

Tillstånd från en annan stat till gränsöverskridande hemlig av- lyssning av elektronisk kommuni- kation och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation

26 c §16

Har beslut om hemlig teleav-

Har beslut om hemlig avlyssning

lyssning eller hemlig teleövervak-

av elektronisk kommunikation eller

ning i en brottsutredning medde-

hemlig övervakning av elektronisk

14Senaste lydelse 2005:491.

15Senaste lydelse 2005:491.

16Senaste lydelse 2005:491.

29

lats i Sverige och befinner sig den

kommunikation i en brottsutred-

person som beslutet avser i en

ning meddelats i Sverige och be-

annan stat som är medlem i Euro-

finner sig den person som beslutet

peiska unionen eller i Island eller

avser i en annan stat som är med-

Norge, får

telemeddelanden eller

lem i Europeiska unionen eller i

uppgifter

om telemeddelanden

Island eller Norge, får meddelan-

som befordras till eller från perso-

den eller uppgifter om meddelan-

nen avlyssnas eller övervakas i

den som överförs till eller från

den andra staten, utan hjälp från

personen avlyssnas eller övervakas

denna stat, om

i den andra staten, utan hjälp från

 

 

denna stat, om

1.åtgärden får ske enligt en internationell överenskommelse som är bindande mellan Sverige och den andra staten, och

2.den andra staten lämnar tillstånd till åtgärden.

Ansökan om tillstånd görs av åklagare. Av ansökan skall det framgå under vilken tid åtgärden beräknas pågå. Ansökan skall också innehålla en bekräftelse på att ett svenskt beslut om hemlig teleavlyssning eller hemlig tele- övervakning har meddelats.

Om beslut om hemlig teleav- lyssning eller hemlig teleövervak- ning har meddelats i Sverige men avlyssningen eller övervakningen inte har påbörjats när det blir känt att den person som åtgärden avser befinner sig i en sådan främmande stat som anges i första stycket, skall tillstånd från den andra staten sökas innan avlyssningen eller övervakningen påbörjas. Har av- lyssningen eller övervakningen redan påbörjats i Sverige och vill åklagaren att avlyssningen eller övervakningen skall fortsätta i den andra staten, skall han eller hon omedelbart ansöka om tillstånd hos den andra staten. Avlyssning- en eller övervakningen får i ett sådant fall fortsätta där under den tid frågan om tillstånd prövas.

Vad som sägs i tredje stycket andra och tredje meningarna till- lämpas på motsvarande sätt, om teleavlyssningen eller teleövervak-

Ansökan om tillstånd görs av åklagare. Av ansökan ska det framgå under vilken tid åtgärden beräknas pågå. Ansökan ska också innehålla en bekräftelse på att ett svenskt beslut om hemlig avlyss- ning av elektronisk kommunikation eller hemlig övervakning av elektronisk kommunikation har meddelats.

Om beslut om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation eller hemlig övervakning av elektronisk kommunikation har meddelats i Sverige men avlyssningen eller övervakningen inte har påbörjats när det blir känt att den person som åtgärden avser befinner sig i en sådan främmande stat som anges i första stycket, ska tillstånd från den andra staten sökas innan avlyssningen eller övervakningen påbörjas. Har avlyssningen eller övervakningen redan påbörjats i Sverige och vill åklagaren att avlyssningen eller övervakningen ska fortsätta i den andra staten, ska han eller hon omedelbart ansöka om tillstånd hos den andra staten. Avlyssningen eller övervakningen får i ett sådant fall fortsätta där under den tid frågan om tillstånd prövas.

Vad som sägs i tredje stycket andra och tredje meningarna till- lämpas på motsvarande sätt, om avlyssningen eller övervakningen

Prop. 2011/12:55

30

ningen genomförts med stöd av tillstånd i en främmande stat och det kommer fram att den person som åtgärden avser befinner sig i en annan stat än den som har med- delat tillståndet.

genomförts med stöd av tillstånd i Prop. 2011/12:55 en främmande stat och det kom-

mer fram att den person som åt- gärden avser befinner sig i en annan stat än den som har medde- lat tillståndet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2012.

31

2.8

Förslag till lag om ändring i lagen (2003:389) om

Prop. 2011/12:55

 

elektronisk kommunikation

 

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2003:389) om elektronisk kom- munikation

dels att 6 kap. 8, 19 och 21–23 §§ samt rubriken närmast före 6 kap. 19 § ska ha följande lydelse,

dels att det i lagen ska införas en ny paragraf, 6 kap. 10 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

6 kap.

 

8 §1

Bestämmelserna i 5–7 §§ gäller inte

1. när en myndighet eller en domstol behöver tillgång till

sådana uppgifter som avses i 5 § för att lösa tvister,

 

2. för elektroniska meddelanden

2. för elektroniska meddelanden

som befordras eller har expedie-

som omfattas av beslut om hemlig

rats eller beställts till eller från en

avlyssning av elektronisk kommu-

viss adress i ett elektroniskt kom-

nikation eller hemlig övervakning

munikationsnät som omfattas av

av elektronisk

kommunikation,

beslut

om hemlig teleavlyssning,

tekniskt bistånd med sådan av-

hemlig

teleövervakning, tekniskt

lyssning eller övervakning, in-

bistånd med hemlig teleavlyssning

hämtning av uppgifter enligt lagen

eller med hemlig teleövervakning,

(0000:000)

om

inhämtning av

eller

 

uppgifter om elektronisk kommu-

 

 

nikation i

de

brottsbekämpande

 

 

myndigheternas

underrättelse-

 

 

verksamhet, eller

3. i den utsträckning uppgifter som avses i 5 § är nödvändiga för att förhindra och avslöja obehörig användning av ett elektroniskt kommuni- kationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst.

10 a §

Lokaliseringsuppgifter som om- fattas av beslut om inhämtning av uppgifter enligt 27 kap. rätte- gångsbalken eller lagen (0000:000) om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommu- nikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelse- verksamhet, får behandlas utan hinder av 9 och 10 §§.

1 Senaste lydelse 2005:493.

32

Prop. 2011/12:55

Hemlig teleavlyssning m.m.

Hemlig avlyssning av elektronisk

 

kommunikation m.m.

 

19 §

En verksamhet skall bedrivas så

En verksamhet ska bedrivas så

att beslut om hemlig teleavlyss-

att beslut om hemlig avlyssning av

ning och hemlig teleövervakning

elektronisk kommunikation och

kan verkställas och så att verkstäl-

hemlig övervakning av elektronisk

landet inte röjs, om verksamheten

kommunikation kan verkställas

avser tillhandahållande av

och så att verkställandet inte röjs,

 

om verksamheten avser tillhanda-

 

hållande av

1. ett allmänt kommunikationsnät som inte enbart är avsett för utsänd- ning till allmänheten av program i ljudradio eller annat som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen, eller

2. tjänster inom ett allmänt kommunikationsnät vilka består av

a)en allmänt tillgänglig telefonitjänst till fast nätanslutningspunkt som medger överföring av lokala, nationella och internationella samtal, tele- fax och datakommunikation med en viss angiven lägsta datahastighet, som medger funktionell tillgång till Internet, eller

b)en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst till mobil nätanslutningspunkt.

Innehållet i och uppgifter om av-

Innehållet i och uppgifter om av-

lyssnade eller övervakade tele-

lyssnade eller övervakade med-

meddelanden skall göras tillgäng-

delanden ska göras tillgängliga så

liga så att informationen enkelt

att informationen enkelt kan tas

kan tas om hand.

 

om hand.

Med telemeddelande avses ljud,

 

text, bild, data eller information i

 

övrigt som förmedlas med hjälp av

 

radio eller genom ljus eller

 

elektromagnetiska

svängningar

 

som utnyttjar särskilt anordnad ledare.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om frågor som avses i första och andra styckena samt får i enskilda fall medge undantag från kravet i första stycket.

21 §2

Tystnadsplikt enligt 20 § första stycket gäller även för uppgift som hänför sig till

1. åtgärden att kvarhålla försändelser enligt 27 kap. 9 § rättegångsbal-

ken,

 

 

2. angelägenhet som avser an-

2. angelägenhet som avser

an-

vändning av hemlig teleavlyssning

vändning av hemlig avlyssning av

eller hemlig teleövervakning enligt

elektronisk kommunikation

eller

27 kap. 18 eller 19 § rättegångs-

hemlig övervakning av elektronisk

2 Senaste lydelse 2008:719.

33

balken eller tekniskt bistånd med

kommunikation enligt 27 kap. 18 Prop. 2011/12:55

hemlig

teleavlyssning

eller

med

eller 19 § rättegångsbalken eller

hemlig

teleövervakning

enligt

tekniskt bistånd med hemlig av-

4 kap. 25 b § lagen (2000:562) om

lyssning av elektronisk kommuni-

internationell rättslig hjälp i brott-

kation eller med hemlig övervak-

mål, och

 

 

 

ning av elektronisk kommunikation

 

 

 

 

enligt 4 kap. 25 b § lagen

 

 

 

 

(2000:562) om internationell rätts-

 

 

 

 

lig hjälp i brottmål,

3. angelägenhet som

avser in-

3. angelägenhet

som avser in-

hämtning av signaler i elektronisk

hämtning av signaler i elektronisk

form enligt lagen (2008:717) om

form enligt lagen (2008:717) om

signalspaning i försvarsunderrät-

signalspaning i

försvarsunderrät-

telseverksamhet.

 

 

telseverksamhet,

 

 

 

 

 

4. inhämtning av uppgifter enligt

 

 

 

 

lagen (0000:000) om inhämtning

 

 

 

 

av uppgifter om elektronisk kom-

 

 

 

 

munikation i de brottsbekämpande

 

 

 

 

myndigheternas

underrättelse-

 

 

 

 

verksamhet, och

 

 

 

 

 

5. begäran om

utlämnande av

uppgift om abonnemang enligt 22 § första stycket 2.

22 §3

Den som tillhandahåller ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst och därvid har fått del av eller tillgång till uppgift som avses i 20 § första stycket ska på begäran lämna

1. uppgift som avses i 20 § första stycket 1 till en myndighet som i ett särskilt fall behöver en sådan uppgift för delgivning enligt delgivningsla- gen (2010:1932), om myndigheten finner att det kan antas att den som söks för delgivning håller sig undan eller att det annars finns synnerliga

skäl,

 

 

 

 

 

 

 

 

2. uppgift

som avses i 20 §

2. uppgift

som avses i

20

§

första stycket 1 och som gäller

första stycket 1 och som gäller

misstanke om brott till åklagar-

misstanke om brott till åklagar-

myndighet,

polismyndighet

eller

myndighet,

polismyndighet

eller

någon annan myndighet som ska

någon annan myndighet som ska

ingripa mot brottet, om fängelse är

ingripa mot brottet,

 

 

föreskrivet för brottet och det

 

 

 

 

 

enligt

myndighetens bedömning

 

 

 

 

 

kan föranleda annan påföljd än

 

 

 

 

 

böter,

 

 

 

 

 

 

 

 

3. uppgift

som avses i 20 §

3. uppgift

som avses i

20

§

första stycket 3 och som gäller

första stycket 1 och 3 samt uppgift

misstanke om brott till åklagar-

om i vilket geografiskt område en

myndighet,

polismyndighet

eller

viss elektronisk

kommunikations-

någon

annan myndighet som

ska

utrustning finns

eller har funnits

3 Senaste lydelse 2011:590.

34

ingripa mot brottet, om det för brottet inte är föreskrivet lindri- gare straff än fängelse i två år,

till polismyndighet, om myndig- Prop. 2011/12:55 heten finner att uppgiften behövs i

samband med efterforskning av personer som har försvunnit under sådana omständigheter att det kan befaras att det föreligger fara för deras liv eller allvarlig risk för deras hälsa,

4.uppgift som avses i 20 § första stycket 1 till Kronofogdemyndighet- en om myndigheten behöver uppgiften i exekutiv verksamhet och myn- digheten finner att uppgiften är av väsentlig betydelse för handläggning- en av ett ärende,

5.uppgift som avses i 20 § första stycket 1 till Skatteverket, om verket finner att uppgiften är av väsentlig betydelse för handläggningen av ett ärende som avser kontroll av skatt eller avgift eller rätt folkbokföringsort enligt folkbokföringslagen (1991:481),

6.uppgift som avses i 20 § första stycket 1 till polismyndighet, om myndigheten finner att uppgiften behövs i samband med underrättelse, efterforskning eller identifiering vid olyckor eller dödsfall eller för att

myndigheten ska kunna fullgöra en uppgift som avses i 12 § polislagen (1984:387),

7.uppgift som avses i 20 § första stycket 1 till polismyndighet eller åklagarmyndighet, om myndigheten finner att uppgiften behövs i ett särskilt fall för att myndigheten ska kunna fullgöra underrättelseskyldig- het enligt 33 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, och

8.uppgift som avses i 20 § första stycket 1 och 3 till regional alarme- ringscentral som avses i lagen (1981:1104) om verksamheten hos vissa regionala alarmeringscentraler.

Ersättning för att lämna ut andra uppgifter enligt första stycket 8 än lo- kaliseringsuppgifter ska vara skälig med hänsyn till kostnaderna för ut- lämnandet.

23 §

Den som i annat fall än som av- ses i 20 § första stycket och 21 § i radiomottagare har avlyssnat eller på annat sätt med användande av sådan mottagare fått tillgång till ett radiobefordrat telemeddelande som inte är avsett för honom eller henne själv eller för allmänheten får inte obehörigen föra det vidare.

Den som i annat fall än som av- ses i 20 § första stycket och 21 § i radiomottagare har avlyssnat eller på annat sätt med användande av sådan mottagare fått tillgång till ett radiobefordrat meddelande i ett elektroniskt kommunikationsnät som inte är avsett för honom eller henne själv eller för allmänheten får inte obehörigen föra det vidare.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2012.

35

2.9

Förslag till lag om ändring i lagen (2007:979) om

Prop. 2011/12:55

 

åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott

 

Härigenom föreskrivs att 1, 2, 8, 9, 11, 13, 16 och 17 §§ lagen

 

(2007:979) om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott ska

 

ha följande lydelse.

 

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

 

 

1 §1

 

Tillstånd till hemlig teleavlyss- ning enligt 27 kap. 18 § första stycket rättegångsbalken, hemlig teleövervakning enligt 27 kap. 19 § första stycket rättegångsbal- ken eller hemlig kameraövervak- ning enligt 27 kap. 20 a § första stycket rättegångsbalken får med- delas, om det med hänsyn till omständigheterna finns särskild anledning att anta att en person kommer att utöva brottslig verk- samhet som innefattar

Tillstånd till hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation enligt 27 kap. 18 § första stycket rättegångsbalken, hemlig övervak- ning av elektronisk kommunikation enligt 27 kap. 19 § första stycket rättegångsbalken eller hemlig kameraövervakning enligt 27 kap. 20 a § första stycket rättegångs- balken får meddelas, om det med hänsyn till omständigheterna finns särskild anledning att anta att en person kommer att utöva brottslig verksamhet som innefattar

1.sabotage eller grovt sabotage enligt 13 kap. 4 eller 5 § brottsbalken,

2.mordbrand, grov mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse, kapning, sjö-

eller luftfartssabotage eller flygplatssabotage enligt 13 kap. 1, 2, 3, 5 a eller 5 b § brottsbalken, om brottet innefattar sabotage enligt 4 § samma kapitel,

3.uppror, väpnat hot mot laglig ordning eller brott mot medborgerlig frihet enligt 18 kap. 1, 3 eller 5 § brottsbalken,

4.högförräderi, krigsanstiftan, spioneri, grovt spioneri, grov obehörig befattning med hemlig uppgift eller grov olovlig underrättelseverksamhet enligt 19 kap. 1, 2, 5, 6 eller 8 § eller 10 § tredje stycket brottsbalken,

5.terroristbrott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott, grovt brott enligt 3 § andra stycket lagen (2002:444) om straff för finan- siering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall eller grovt brott enligt 6 § lagen (2010:299) om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet, eller

6.mord, dråp, grov misshandel, människorov eller olaga frihetsberö- vande enligt 3 kap. 1, 2 eller 6 § eller 4 kap. 1 § eller 2 § första stycket brottsbalken i avsikt att påverka offentliga organ eller den som yrkes- mässigt bedriver nyhetsförmedling eller annan journalistik att vidta eller avstå från att vidta en åtgärd eller att hämnas en åtgärd.

1 Senaste lydelse 2010:405.

36

2 §

Hemlig teleavlyssning och hem- lig teleövervakning enligt 1 § får endast avse

1.en teleadress som under den tid tillståndet avser innehas eller har innehafts av den som avses i 1 § eller annars kan antas ha an- vänts eller komma att användas av honom eller henne, eller

2.en teleadress som det finns synnerlig anledning att anta att den som avses i 1 § under den tid till- ståndet avser har ringt till eller på annat sätt kontaktat eller kommer att ringa till eller på annat sätt kontakta.

Avlyssning eller övervakning får inte avse telemeddelanden som endast befordras eller har beford- rats inom ett telenät som med hänsyn till sin begränsade omfatt- ning och omständigheterna i övrigt får anses vara av mindre betydelse från allmän kommunikationssyn- punkt.

Hemlig avlyssning av elektro- nisk kommunikation och hemlig övervakning av elektronisk kom- munikation enligt 1 § får endast avse

1.ett telefonnummer eller annan adress eller en viss elektronisk kommunikationsutrustning som under den tid tillståndet avser innehas eller har innehafts av den som avses i 1 § eller annars kan antas ha använts eller komma att användas av honom eller henne, eller

2.ett telefonnummer eller annan adress eller en viss elektronisk

kommunikationsutrustning som det finns synnerlig anledning att anta att den som avses i 1 § under den tid tillståndet avser har kon- taktat eller kommer att kontakta.

Avlyssning eller övervakning får inte avse meddelanden som endast

överförs eller har överförts i ett elektroniskt kommunikationsnät som med hänsyn till sin begrän- sade omfattning och omständig- heterna i övrigt får anses vara av mindre betydelse från allmän kommunikationssynpunkt.

8 §

I ett beslut om tillstånd till tvångsmedel ska det anges

1.vilket eller vilka tvångsmedel som får användas,

2.vilken eller vilka av punkterna i 1 § 1–6 som ligger till grund för till- ståndet, och

3.under vilken tid tillståndet gäller.

I ett beslut om tillstånd till hem- lig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning ska det, förutom de uppgifter som framgår av första stycket, anges

1.vilken teleadress tillståndet avser, och

2.om åtgärden får verkställas utanför allmänt tillgängliga tele- nät.

I ett beslut om tillstånd till hem- lig avlyssning av elektronisk kom- munikation eller hemlig övervak- ning av elektronisk kommunikation ska det, förutom de uppgifter som framgår av första stycket, anges

1.vilket telefonnummer eller annan adress eller vilken elektro- nisk kommunikationsutrustning tillståndet avser, och

2.om åtgärden får verkställas utanför allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationsnät.

Prop. 2011/12:55

37

I ett beslut om tillstånd till hemlig kameraövervakning ska, förutom de uppgifter som framgår av första stycket, den plats anges som tillståndet avser.

9 §

Vid hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning får de tekniska hjälpmedel som behövs för avlyssningen eller övervak- ningen användas.

Vid hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation får de tekniska hjälpmedel som behövs för av- lyssningen eller övervakningen användas.

11 §2

Hemlig teleavlyssning får inte ske av telefonsamtal eller andra telemeddelanden där den som yttrar sig inte skulle ha kunnat höras som vittne, enligt 36 kap. 5 § andra–sjätte styckena rätte- gångsbalken, om det som har sagts eller på annat sätt framkommit. Om det av avlyssningen framgår att det är fråga om ett sådant sam- tal eller meddelande, ska avlyss- ningen omedelbart avbrytas.

Upptagningar och upptecknin- gar från en hemlig teleavlyssning ska, i den utsträckning de omfattas av förbudet, omedelbart förstöras.

Hemlig avlyssning av elektro- nisk kommunikation får inte ske av telefonsamtal eller andra med- delanden där den som yttrar sig inte skulle ha kunnat höras som vittne, enligt 36 kap. 5 § andra– sjätte styckena rättegångsbalken, om det som har sagts eller på an- nat sätt framkommit. Om det av avlyssningen framgår att det är fråga om ett sådant samtal eller meddelande, ska avlyssningen omedelbart avbrytas.

Upptagningar och upptecknin- gar från en hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation ska, i den utsträckning de omfattas av förbudet, omedelbart förstöras.

 

 

 

13 §

 

 

 

 

 

En upptagning eller uppteckning

En upptagning eller uppteckning

som har gjorts vid hemlig teleav-

som har gjorts vid hemlig avlyss-

lyssning eller hemlig teleövervak-

ning av elektronisk kommunikation

ning ska granskas snarast möjligt.

eller

hemlig

övervakning

av

Detsamma gäller

en upptagning

elektronisk

kommunikation

ska

som har gjorts vid hemlig kamera-

granskas snarast möjligt. Det-

övervakning.

Granskningen får

samma gäller en upptagning som

utföras endast av rätten, en åkla-

har gjorts vid hemlig kameraöver-

gare, Rikspolisstyrelsen, Säker-

vakning. Granskningen får utföras

hetspolisen eller en polismyndig-

endast av rätten, en åklagare,

het. Efter anvisning av rätten, en

Rikspolisstyrelsen,

Säkerhets-

åklagare eller någon av de nämnda

polisen eller

en

polismyndighet.

myndigheterna

får

granskningen

Efter anvisning av rätten, en åkla-

utföras även av en sakkunnig eller

gare

eller

någon

av de nämnda

2 Senaste lydelse 2010:405.

Prop. 2011/12:55

38

någon annan som har anlitats i myndigheterna får granskningen ärendet. utföras även av en sakkunnig eller någon annan som har anlitats i

ärendet.

Upptagningar och uppteckningar ska, i de delar de är av betydelse för att förhindra förestående brott, bevaras så länge det behövs för att för- hindra brott. I de delar upptagningarna och uppteckningarna innehåller sådana uppgifter om brott som enligt 12 § får användas för att utreda brott ska de bevaras till dess att förundersökningen har lagts ned eller avslutats eller, om åtal har väckts, målet har avgjorts slutligt. De ska därefter förstöras.

Trots vad som sägs i andra stycket får brottsutredande myndigheter be- handla uppgifter från upptagningar och uppteckningar som rör förestå- ende brott eller uppgifter om brott som enligt 12 § får användas för att utreda brott i enlighet med vad som är särskilt föreskrivet i lag.

 

16 §

 

 

Den som har varit utsatt för en

Den som har varit utsatt för en

åtgärd enligt 1 § 6 ska underrättas

åtgärd enligt 1 § 6 ska underrättas

om åtgärden. Om åtgärden har

om åtgärden. Om åtgärden har

avsett en teleadress eller en plats

avsett

ett telefonnummer

eller

som innehas av någon annan, ska

annan adress, en viss elektronisk

även denne underrättas. Vid hem-

kommunikationsutrustning eller en

lig kameraövervakning behöver

plats som innehas av någon annan,

dock innehavaren av en sådan

ska även denne underrättas. Vid

plats till vilken allmänheten har

hemlig

kameraövervakning

behö-

tillträde inte underrättas.

ver dock innehavaren av en sådan

 

plats till vilken allmänheten har

 

tillträde inte underrättas.

 

Underrättelsen ska lämnas så snart det kan ske efter det att det ärende i vilket åtgärden vidtogs avslutades.

En underrättelse behöver inte lämnas till den som redan har fått del av eller tillgång till uppgifterna. En underrättelse behöver inte heller lämnas om den med hänsyn till omständigheterna uppenbart är utan betydelse.

17 §

En underrättelse enligt 16 § ska innehålla uppgift om vilket tvångsmedel som har använts och uppgift om tiden för åtgärden. Vid hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning ska underrättelsen även innehålla uppgift om vilken teleadress som åtgärden har avsett. Vid hemlig kameraövervakning ska underrättelsen även innehålla uppgift om platsen för åtgärden. Den som har varit utsatt för en åtgärd enligt 1 § 6 ska få uppgift om vilken misstanke som har legat till grund för åtgärden. Den som

En underrättelse enligt 16 § ska innehålla uppgift om vilket tvångsmedel som har använts och uppgift om tiden för åtgärden. Vid hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation och hemlig över- vakning av elektronisk kommuni- kation ska underrättelsen även innehålla uppgift om vilket tele- fonnummer eller annan adress eller vilken elektronisk kommuni- kationsutrustning som åtgärden har avsett. Vid hemlig kameraö- vervakning ska underrättelsen även innehålla uppgift om platsen

Prop. 2011/12:55

39

inte är eller har varit misstänkt ska få uppgift om detta.

för åtgärden. Den som har varit Prop. 2011/12:55 utsatt för en åtgärd enligt 1 § 6 ska

få uppgift om vilken misstanke som har legat till grund för åtgär- den. Den som inte är eller har varit misstänkt ska få uppgift om detta.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2012.

40

2.10Förslag till lag om ändring i lagen (2008:854) om åtgärder för att utreda vissa samhällsfarliga brott

Härigenom föreskrivs att 3 och 4 §§ lagen (2008:854) om åtgärder för att utreda vissa samhällsfarliga brott ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 §

Tillstånd enligt 27 kap. rätte- gångsbalken till hemlig tele- avlyssning, hemlig tele- övervakning eller hemlig kamera- övervakning får meddelas även om brottet inte omfattas av de krav som ställs upp i 27 kap. 18 § andra stycket, 19 § andra stycket eller 20 a § andra stycket rättegångsbalken.

Om det kan befaras att inhäm- tande av rättens tillstånd till hem- lig teleavlyssning, hemlig tele- övervakning eller hemlig kamera- övervakning skulle medföra en sådan fördröjning eller annan olägenhet som är av väsentlig betydelse för utredningen, får tillstånd till åtgärden ges av åkla- garen.

Tillstånd enligt 27 kap. rätte- gångsbalken till hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation eller hemlig kame- raövervakning får meddelas även om brottet inte omfattas av de krav som ställs upp i 27 kap. 18 § andra stycket, 19 § tredje stycket, eller 20 a § andra stycket rättegångs- balken.

4 §

Om det kan befaras att inhäm- tande av rättens tillstånd till hem- lig avlyssning av elektronisk kom- munikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation eller hemlig kameraövervakning skulle medföra en sådan fördröjning eller annan olägenhet som är av väsent- lig betydelse för utredningen, får tillstånd till åtgärden ges av åkla- garen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2012.

Prop. 2011/12:55

41

2.11Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekre- tesslagen (2009:400)

Härigenom föreskrivs att 10 kap. 23 och 26 §§, 18 kap. 19 §, 29 kap. 2 §, 38 kap. 5 § och 44 kap. 4 § samt rubriken närmast före 29 kap. 2 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

10 kap.

23 §

Om inte annat följer av 19–22 §§ får en uppgift som angår misstanke om ett begånget brott och som är sekretessbelagd enligt 24 kap. 8 §, 25 kap. 1 §, 2 § andra stycket eller 3–8 §§, 26 kap. 1–6 §§, 29 kap. 1 eller 2 §, 31 kap. 1 § första stycket, 2 eller 12 §, 33 kap. 2 §, 36 kap. 3 § eller 40 kap. 2 eller 5 § lämnas till en åklagarmyndighet, polismyndighet eller någon annan myndighet som har till uppgift att ingripa mot brottet endast om misstanken angår

Om inte annat följer av 19–22 §§ får en uppgift som angår misstanke om ett begånget brott och som är sekretessbelagd enligt 24 kap. 8 §, 25 kap. 1 §, 2 § andra stycket eller 3–8 §§, 26 kap. 1–6 §§, 29 kap. 1 §, 31 kap. 1 § första stycket, 2 eller 12 §, 33 kap. 2 §, 36 kap. 3 § eller 40 kap. 2 eller 5 § lämnas till en åklagar- myndighet, polismyndighet eller någon annan myndighet som har till uppgift att ingripa mot brottet endast om misstanken angår

1.brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år,

2.försök till brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år, eller

3.försök till brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år, om gärningen innefattat försök till överföring av sådan allmänfarlig sjukdom som avses i 1 kap. 3 § smittskyddslagen (2004:168).

26 §1

Sekretess hindrar inte att en uppgift om en enskilds adress, telefon- nummer och arbetsplats eller uppgift i form av fotografisk bild av en enskild lämnas till en myndighet, om uppgiften behövs där för delgivning enligt delgivningslagen (2010:1932).

Om den enskilde hos en myn-

Om den enskilde hos en myn-

dighet som driver televerksamhet

dighet som

tillhandahåller ett

har begärt att abonnemanget ska

elektroniskt

kommunikationsnät

hållas hemligt och om uppgiften är

eller en elektronisk kommuni-

sekretessbelagd enligt 29 kap. 3 §,

kationstjänst har begärt att abon-

får den lämnas ut endast om den

nemanget ska hållas hemligt och

myndighet som begär uppgiften

om uppgiften

är sekretessbelagd

1 Senaste lydelse 2010:1982.

Prop. 2011/12:55

42

finner att det kan antas att den som söks för delgivning håller sig un- dan eller att det annars finns syn- nerliga skäl.

enligt 29 kap. 3 §, får den lämnas Prop. 2011/12:55 ut endast om den myndighet som

begär uppgiften finner att det kan antas att den som söks för delgiv- ning håller sig undan eller att det annars finns synnerliga skäl.

18 kap.

19 §

Den tystnadsplikt som följer av 5–13 §§ inskränker rätten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 1 och 2 §§ yttrandefrihetsgrund-

lagen att meddela och offentliggöra uppgifter.

 

 

 

 

 

 

Den tystnadsplikt som följer av

Den tystnadsplikt som följer av

1–3 §§ inskränker rätten att med-

1–3 §§ inskränker rätten att med-

dela

och

offentliggöra

uppgifter,

dela

och

offentliggöra

uppgifter,

när det är fråga om uppgift om

när det är fråga om uppgift om

kvarhållande

av

försändelse

kvarhållande

av

försändelse

befordringsföretag, hemlig teleav-

befordringsföretag, hemlig avlyss-

lyssning,

hemlig

teleövervakning,

ning av elektronisk kommunikat-

hemlig

kameraövervakning

eller

ion,

hemlig

övervakning

av

hemlig

rumsavlyssning

grund

elektronisk kommunikation, hem-

av beslut av domstol, undersök-

lig kameraövervakning eller hem-

ningsledare eller åklagare.

 

 

lig rumsavlyssning på grund av

 

 

 

 

 

 

 

 

 

beslut av domstol, undersöknings-

 

 

 

 

 

 

 

 

 

ledare eller åklagare eller inhämt-

 

 

 

 

 

 

 

 

 

ning av uppgifter enligt lagen

 

 

 

 

 

 

 

 

 

(0000:000)

om

inhämtning

av

 

 

 

 

 

 

 

 

 

uppgifter om elektronisk kommu-

 

 

 

 

 

 

 

 

 

nikation

i

de

brottsbekämpande

 

 

 

 

 

 

 

 

 

myndigheternas

underrättelse-

 

 

 

 

 

 

 

 

 

verksamhet.

 

 

 

 

 

Den tystnadsplikt som följer av

Den tystnadsplikt som följer av

17 § inskränker rätten att meddela

17 § inskränker rätten att meddela

och

offentliggöra

uppgifter,

när

och

offentliggöra

uppgifter,

när

det är fråga om uppgift om kvar-

det är fråga om uppgift om kvar-

hållande av försändelse på beford-

hållande av försändelse på beford-

ringsföretag,

hemlig

teleavlyss-

ringsföretag, hemlig avlyssning av

ning, hemlig teleövervakning eller

elektronisk

kommunikation, hem-

hemlig

 

kameraövervakning

lig

övervakning

av

elektronisk

grund av beslut av domstol eller

kommunikation eller hemlig kame-

åklagare.

 

 

 

 

 

 

raövervakning på grund av beslut

 

 

 

 

 

 

 

 

 

av domstol eller åklagare.

 

Att den tystnadsplikt som följer av 1–3 §§ i vissa fall inskränker rätten att meddela och offentliggöra uppgifter utöver vad som anges i andra stycket följer av 7 kap. 3 § första stycket 1, 4 § 1–8 och 5 § 3 tryckfri- hetsförordningen samt 5 kap. 1 § första stycket och 3 § första stycket 1 yttrandefrihetsgrundlagen.

43

29 kap.

 

 

 

Telemeddelande

Elektroniskt meddelande

 

 

2 §

 

 

 

Sekretess gäller hos en myndig-

Sekretess gäller hos en myndig-

het som driver televerksamhet för

het

som

tillhandahåller

ett

uppgift om ett särskilt telefonsam-

elektroniskt

kommunikationsnät

tal eller annat telemeddelande.

eller en elektronisk kommuni-

Om sekretess inte följer av någon

kationstjänst för uppgift om inne-

annan bestämmelse, får dock så-

hållet i ett elektroniskt meddelande

dan uppgift lämnas till den som

eller annan uppgift som angår ett

har tagit del i telefonsamtalet eller

särskilt elektroniskt meddelande.

annars är telemeddelandets av-

Om sekretess inte följer av någon

sändare eller mottagare eller som

annan bestämmelse, får dock så-

innehar apparat som har använts

dan uppgift lämnas till den som

för telemeddelandet.

har tagit del i utväxlingen av ett

 

elektroniskt meddelande eller som

 

på något annat sätt har sänt eller

 

tagit emot ett sådant meddelande.

 

Detsamma gäller innehavaren av

 

ett abonnemang som använts för

 

ett

elektroniskt meddelande

när

 

det är fråga om uppgift om något

 

annat än innehållet i meddelandet.

38 kap.

5 §

Sekretess gäller för uppgift vid särskild sambandstjänst inom totalförsvaret, om uppgiften avser telemeddelande som utomstående utväxlar på telenät.

Sekretess gäller för uppgift vid särskild sambandstjänst inom totalförsvaret, om uppgiften avser ett elektroniskt meddelande som utomstående utväxlar i ett elektro- niskt kommunikationsnät.

44 kap.

4 §2

Rätten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 1 och 2 §§ yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter in- skränks av den tystnadsplikt som följer av

1.2 kap. 14 § första stycket 1 och 3 postlagen (2010:1045),

2.6 kap. 20 § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation, när det är fråga om uppgift om innehållet i ett elektroniskt meddelande eller som annars rör ett särskilt sådant meddelande, och

3. 6 kap. 21 § lagen om elektro-

3. 6 kap. 21 § lagen om elektro-

nisk kommunikation, när det är

nisk kommunikation, när det är

fråga om uppgift om kvarhållande

fråga om uppgift om kvarhållande

av försändelse på befordringsföre-

av försändelse på befordringsföre-

2 Senaste lydelse 2010:1048.

 

Prop. 2011/12:55

44

tag eller om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning på grund av beslut av domstol, under- sökningsledare eller åklagare.

tag, om hemlig avlyssning av Prop. 2011/12:55 elektronisk kommunikation eller

hemlig övervakning av elektronisk kommunikation på grund av beslut av domstol, undersökningsledare eller åklagare eller om inhämtning av uppgifter enligt lagen (0000:000) om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommu- nikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelse- verksamhet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2012.

45

3

Ärendet och dess beredning

Prop. 2011/12:55

Regeringen beslutade den 7 december 2000 att tillkalla en beredning med uppgift att verka för rättsväsendets utveckling (dir. 2000:90). Beredning- en antog namnet Beredningen för rättsväsendets utveckling (BRU). En huvuduppgift för BRU var att undersöka möjligheterna att med bibehål- len rättssäkerhet öka effektiviteten och kvaliteten i rättsväsendets arbete. Genom tilläggsdirektiv den 20 november 2003 fick BRU i uppdrag att göra en översyn av bl.a. det regelverk som styr de brottsbekämpande myndigheternas möjligheter att få tillgång till uppgifter om elektronisk kommunikation (dir. 2003:145).

BRU överlämnade i maj 2005 delbetänkandet Tillgång till elektronisk kommunikation i brottsutredningar m.m. (SOU 2005:38). BRU:s sam- manfattning av delbetänkandet i nu aktuella delar finns i bilaga 1. Dess lagförslag i motsvarande delar finns i bilaga 2. Delbetänkandet har re- missbehandlats. En remissammanställning finns tillgänglig i lagstift- ningsärendet (Ju2005/4823/Å). En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3.

Under betänkandets fortsatta beredning bedömdes det nödvändigt att komplettera underlaget i vissa delar. Regeringen beslutade därför den 20 december 2007 att tillsätta en särskild utredare för att överväga bl.a. vissa frågor om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation inom polisens underrättelseverksamhet och under förundersökning innan det finns någon skäligen misstänkt gärningsman (dir. 2007:185). Utredning- en, som antog namnet Polismetodutredningen, har redovisat sina övervä- ganden i nu nämnda delar i delbetänkandet En mer rättssäker inhämtning av elektronisk kommunikation i brottsbekämpningen (SOU 2009:1). Utredningens sammanfattning av delbetänkandet finns i bilaga 4. Dess lagförslag finns i bilaga 5. Delbetänkandet har remissbehandlats. En remissammanställning finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (Ju2009/834/Å). En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 6.

I denna proposition behandlas Polismetodutredningens delbetänkande och de delar av BRU:s delbetänkande som avser rättegångsbalkens ter- minologi, tillgång till övervakningsuppgifter vid hemlig teleavlyssning, upphävande av vissa bestämmelser i sekretesslagen (numera offentlig- hets- och sekretesslagen), skyldighet för operatörer att lämna ut vissa uppgifter när personer har försvunnit samt skyldighet att registrera abon- nemangsuppgifter för kontantkort.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 16 december 2010 att inhämta Lagrådets ytt- rande över de lagförslag som finns i bilaga 7. Lagrådets yttrande finns i bilaga 8.

Regeringen återkommer till Lagrådets synpunkter i avsnitten 6.3.2 och 6.3.3 samt i författningskommentaren. I förhållande till lagrådsremissens lagförslag har några språkliga ändringar gjorts.

46

4

Om användning av hemliga tvångsmedel och Prop. 2011/12:55

 

elektronisk kommunikation

4.1Hemliga tvångsmedel

Allmänt om straffprocessuella tvångsmedel

Under en förundersökning får straffprocessuella tvångsmedel enligt 24– 28 kap. rättegångsbalken användas (23 kap. 16 § rättegångsbalken). Tvångsmedlen används i brottsutredande syfte eller för att en rättegång i brottmål ska kunna genomföras. Normalt innefattar de tvång mot person eller egendom. Husrannsakan, kroppsvisitation, kroppsbesiktning och beslag utgör exempel på straffprocessuella tvångsmedel liksom gripande, anhållande och häktning. Samtliga dessa åtgärder har det gemensamt att de innebär ett intrång i en persons rättssfär och att de kan genomföras med direkt verkande tvång.

De hemliga tvångsmedlen (hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervak- ning, hemlig kameraövervakning, hemlig rumsavlyssning och kvarhål- lande av försändelse) intar en särställning bland de straffprocessuella tvångsmedlen eftersom de förutsätts äga rum i hemlighet. Att den miss- tänkte hålls ovetande om tvångsmedelsanvändningen är en förutsättning för att tvångsmedlet ska få avsedd effekt. Eftersom den som utsätts för ett hemligt tvångsmedel inte får kännedom om åtgärden kan han eller hon i praktiken inte heller överklaga beslutet. I stället finns särskilda rättssä- kerhetsmekanismer vid användandet av hemliga tvångsmedel. Dessa behandlas närmare i avsnitt 4.3.

För all tvångsmedelsanvändning gäller tre allmänna principer: ända- målsprincipen, behovsprincipen och proportionalitetsprincipen. Ända- målsprincipen innebär att en myndighets befogenheter att använda tvångsmedel ska vara bundna till de ändamål för vilket tvångsmedlet har beslutats. Behovsprincipen går ut på att en myndighet får använda ett tvångsmedel bara när det finns ett påtagligt behov av det och en mindre ingripande åtgärd inte är tillräcklig. Proportionalitetsprincipen innebär att en tvångsmedelsåtgärd i fråga om art, styrka, räckvidd och varaktighet ska stå i rimlig proportion till vad som står att vinna med åtgärden.

Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning enligt rättegångsbal- ken

Bestämmelser om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning finns i 27 kap. rättegångsbalken.

Hemlig teleavlyssning innebär att telemeddelanden som befordras eller har befordrats till eller från ett visst telefonnummer, en kod eller en an- nan teleadress avlyssnas eller spelas in i hemlighet genom ett tekniskt hjälpmedel (27 kap. 18 §). Med telemeddelande avses detsamma som i 6 kap. 19 § tredje stycket lagen (2003:389) om elektronisk kommunika- tion, nämligen ljud, text, bild, data eller information i övrigt som förmed- las med hjälp av radio eller genom ljus eller elektromagnetiska sväng- ningar som utnyttjar särskilt anordnad ledare. Hemlig teleavlyssning får användas vid förundersökning som rör ett brott för vilket det inte är före-

47

skrivet lindrigare straff än fängelse i två år eller försök, förberedelse eller Prop. 2011/12:55 stämpling till ett sådant brott, om sådan gärning är belagd med straff,

samt vid förundersökning som gäller ett brott med lägre straffminimum, om brottets straffvärde bedöms överstiga fängelse i två år.

Hemlig teleövervakning innebär att det i hemlighet hämtas in uppgifter om telemeddelanden som befordras eller har befordrats till eller från en viss teleadress eller att sådana meddelanden hindras från att nå fram (27 kap. 19 §). Uppgifter om innehållet i telemeddelanden omfattas inte av detta tvångsmedel. Om hemlig teleövervakning avser ett telefonnum- mer, kan de brottsbekämpande myndigheterna genom övervakningen bl.a. få fram till vilka telefonnummer samtal överförs från det övervakade telefonnumret, från vilka telefonnummer samtal överförs till det överva- kade telefonnumret, vid vilka tidpunkter samtalen sker och längden på samtalen. Regleringen är också tillämplig på datakommunikation, t.ex. kan de brottsbekämpande myndigheterna få uppgifter om vilka hemsidor en abonnent har besökt och mellan vilka e-postadresser kommunikation har skett. Hemlig teleövervakning får användas vid förundersökning om brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex månader samt vid förundersökning om dataintrång enligt 4 kap. 9 c § brottsbalken, barnpornografibrott enligt 16 kap. 10 a § brottsbalken som inte är att anse som ringa, narkotikabrott enligt 1 § narkotikastrafflagen (1968:64) eller narkotikasmuggling enligt 6 § första stycket lagen (2000:1225) om straff för smuggling. Hemlig teleövervakning får också användas vid misstanke om försök, förberedelse eller stämpling till ovannämnda brott, om en sådan gärning är straffbelagd.

Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning får enligt rätte- gångsbalken enbart beslutas av domstol. För båda slagen av tvångsmedel gäller att de får användas endast om någon är skäligen misstänkt för ett brott och åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen om brottet (27 kap. 20 § rättegångsbalken). Tiden för tillstånd får inte bestämmas längre än nödvändigt och får inte överstiga en månad från dagen för beslutet (27 kap. 21 § andra stycket rättegångsbalken). Tiden kan för- längas på begäran av åklagaren. Åtgärden får avse en teleadress som, under den tid som tillståndet avser, innehas eller har innehafts av den misstänkte eller som annars kan antas ha använts eller komma att använ- das av den misstänkte eller en teleadress som det finns synnerlig anled- ning att anta att den misstänkte, under den tid som tillståndet avser, har ringt till eller på annat sätt kontaktat eller kommer att ringa till eller på annat sätt kontakta.

För nu aktuella tvångsmedel gäller, som vid all tvångsmedelsanvänd- ning, att åtgärden i fråga får beslutas endast om skälen för åtgärden upp- väger det intrång och men som åtgärden innebär för den misstänkte eller något annat motstående intresse (27 kap. 1 § andra stycket rättegångsbal- ken, jfr ovan om proportionalitetsprincipen).

Övriga hemliga tvångsmedel

Regler om hemlig kameraövervakning finns i 27 kap. rättegångsbalken. Hemlig kameraövervakning innebär att fjärrstyrda tv-kameror, andra

optisk-elektroniska instrument eller därmed jämförbar utrustning an-

48

vänds för optisk personövervakning vid förundersökning i brottmål utan att upplysning om övervakningen lämnas (27 kap. 20 a §). Förutsättning- arna för att sådan övervakning ska få ske är i huvudsak desamma som för hemlig teleavlyssning. Övervakningen får endast avse sådan plats där den skäligen misstänkte kan antas komma att uppehålla sig (27 kap. 20 b §). Om det inte finns någon skäligen misstänkt för brottet, får hem- lig kameraövervakning användas för att övervaka den plats där brottet har begåtts eller en nära omgivning till denna plats i syfte att fastställa vem som skäligen kan misstänkas för brottet (27 kap. 20 c §). Ett beslut om hemlig kameraövervakning omfattar inte ljudupptagning.

Bestämmelser om hemlig rumsavlyssning finns i lagen (2007:978) om hemlig rumsavlyssning. Med hemlig rumsavlyssning avses att tal i en- rum, samtal mellan andra eller förhandlingar vid sammanträde eller an- nan sammankomst som allmänheten inte har tillträde till i hemlighet avlyssnas eller tas upp genom tekniskt hjälpmedel för återgivning av ljud. Hemlig rumsavlyssning får användas vid förundersökning avseende brott som har ett minimistraff om fängelse i fyra år och vissa andra brott om straffvärdet överstiger fängelse i fyra år. Lagen är tidsbegränsad till utgången av år 2013.

Bestämmelser om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning finns i lagen (2008:854) om åtgärder för att utreda vissa samhällsfarliga brott (2008 års tvångsmedelslag). Lagen gäller i fråga om förundersök- ning som avser allmänfarliga brott, brott mot rikets säkerhet och terro- ristbrott. Enligt lagen kan bl.a. hemlig teleavlyssning och hemlig över- vakning beslutas även vid vissa brott som inte kan ligga till grund för sådana åtgärder enligt rättegångsbalken. Lagen innehåller också regler som ger åklagaren möjlighet att under vissa förutsättningar fatta interim- istiskt beslut om tvångsmedelsanvändning. Lagen är tidsbegränsad till utgången av år 2013.

Bestämmelser om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning finns vidare i lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvalt- ningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m. Även enligt denna lag får åklagaren under vissa förutsättningar fatta interimistiska beslut om tvångsmedel.

Lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll innehåller också be- stämmelser om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. Sist- nämnda bestämmelser har ett annat syfte än bestämmelserna om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning i rättegångsbalken och 2008 års tvångsmedelslag. Bestämmelserna ska inte tillämpas för att utreda brott utan för att förebygga terroristbrott enligt vissa angivna rekvisit. Tvångsmedlen får användas om det är påkallat för att utröna om en ut- länning eller en organisation eller grupp som han eller hon tillhör eller verkar för planlägger eller förbereder terroristbrott.

Enligt lagen om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott (2007:979) kan hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hem- lig kameraövervakning under vissa förutsättningar användas i underrät- telseverksamhet för att förhindra brott. Åtgärderna förutsätts vidtas i ett tidigt skede för att förhindra att allvarliga brott begås, dvs. innan en för- undersökning har inletts. Tillstånd till åtgärderna får meddelas om det med hänsyn till omständigheterna finns särskild anledning att anta att en person kommer att utöva viss allvarlig brottslig verksamhet. Det gäller

Prop. 2011/12:55

49

vissa allmänfarliga brott, brott mot rikets säkerhet och terroristbrott, dvs. Prop. 2011/12:55 den brottslighet som faller inom Säkerhetspolisens ansvarsområde. La-

gen gäller även vissa andra allvarliga brott som mord och människorov om avsikten är att påverka offentliga organ eller den som yrkesmässigt bedriver nyhetsförmedling eller annan journalistik att vidta eller avstå från att vidta en åtgärd eller att hämnas en åtgärd. I övrigt är förutsätt- ningarna likartade dem i rättegångsbalken. Lagen är tidsbegränsad och gäller till utgången av år 2013.

Regeringen har tillsatt en utredning, Utredningen om vissa hemliga tvångsmedel, som har fått i uppdrag att utvärdera lagen om hemlig rums- avlyssning, lagen om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott och 2008 års tvångsmedelslag samt att analysera om regleringen om hemliga tvångsmedel för särskilt allvarlig eller annars samhällsfarlig brottslighet bör förändras i något avseende (dir. 2010:62). Syftet med uppdraget är att ta slutlig ställning till lagarnas fortsatta giltighet och utformning. Regeringen har beslutat att flytta fram den senaste tidpunk- ten för redovisning till den 30 juni 2012 (dir. 2011:45).

Lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål innehåller regler om åklagares och domstolars samarbete över gränserna i brottsut- redningar och brottmålsrättegångar. Lagen innehåller bl.a. bestämmelser som reglerar under vilka förutsättningar Sverige kan lämna bistånd med hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. Reglerna knyter an till vad som gäller för att motsvarande åtgärder ska få vidtas i en svensk förundersökning eller rättegång. Åtgärderna vidtas således under samma förutsättningar som enligt rättegångsbalken (prop. 1999/2000:61 s. 97). Dessutom innehåller lagen bestämmelser om rättslig hjälp som saknar motsvarighet i inhemska brottsutredningar och har tillkommit genom 2000 års konvention om ömsesidig rättslig hjälp mellan Europeiska un- ionens medlemsstater (prop. 2004/05:144). Dessa gäller tekniskt bistånd med hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning respektive till- stånd till gränsöverskridande hemlig teleavlyssning eller hemlig teleö- vervakning. I båda fallen genomförs avlyssningen eller övervakningen utomlands med stöd av ett beslut meddelat i den staten, men med viss teknisk hjälp eller ett tillstånd från Sverige.

4.2Elektronisk kommunikation

Allmänt om elektronisk kommunikation

Elektronisk kommunikation innebär överföring av signaler i elektronisk form. Elektronisk kommunikation omfattar telefoni, datakommunikation samt utsändningar till allmänheten genom radio och TV. Gradvis växer dessa tre delar samman. Denna utveckling har framför allt möjliggjorts genom den s.k. digitaliseringen och den tekniska standardiseringen ge- nom framväxten av internet. Detta innebär att olika infrastrukturer och tekniker för överföring av kommunikation och tjänster som tidigare kunde tillhandahållas genom endast en teknik nu kan tillhandahållas genom flera. Det gör att det exempelvis är möjligt att telefonera via da- torn, använda internet via tv:n och se på tv i mobiltelefonen (jfr prop.

2002:03:110 s. 58).

50

Via elektroniska kommunikationsnät överförs ständigt en mycket stor Prop. 2011/12:55 mängd information. Där förmedlas bl.a. telefonsamtal, telefaxmeddelan-

den, elektronisk post, datakommunikation och annan kommunikation som innehåller meddelanden, dvs. information i form av text, bild eller ljud.

Lagen om elektronisk kommunikation

Lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation trädde i kraft i juli 2003 och syftade bl.a. till att genomföra flera EG-direktiv om elektronisk kommunikation. Den ersatte telelagen (1993:597) och lagen (1993:599) om radiokommunikation.

Telelagen infördes i samband med att verksamheten i Televerket över- fördes till Telia AB. Eftersom den huvudsakliga televerksamheten inte längre skulle bedrivas av en myndighet utan av enskilda företag, infördes det i telelagen regler om bl.a. tystnadsplikt. Dessa överensstämde till stora delar med motsvarande regler i sekretesslagen (1980:100).

Lagen om elektronisk kommunikation gäller elektroniska kommunikat- ionsnät och kommunikationstjänster med tillhörande installationer och tjänster samt annan radioanvändning (1 kap. 4 § första stycket). Elektro- niskt kommunikationsnät definieras i lagen som system för överföring och i tillämpliga fall utrustning för koppling eller dirigering samt andra resurser som medger överföring av signaler, via tråd eller radiovågor, på optisk väg eller via andra elektromagnetiska överföringsmedier obero- ende av vilken typ av information som överförs (1 kap. 7 §). Med elektronisk kommunikationstjänst avses i lagen en tjänst som vanligen tillhandahålls mot ersättning och som helt eller huvudsakligen utgörs av överföring av signaler i elektroniska kommunikationsnät (1 kap. 7 §).

Till skillnad från telelagen är lagen om elektronisk kommunikation till- lämplig inte endast på telefoni och datakommunikation utan även på utsändningar till allmänheten av program i ljudradio och TV. Riksdagen beslutade i samband med att lagen om elektronisk kommunikation antogs om nya mål för sektorn elektronisk kommunikation. Målen är att en- skilda och myndigheter ska få tillgång till effektiva och säkra elektro- niska kommunikationer med största möjliga utbyte när det gäller urvalet av överföringstjänster samt deras pris och kvalitet.

Vissa bestämmelser i lagen om elektronisk kommunikation knyter an till rättegångsbalkens regler om hemlig teleavlyssning och hemlig teleö- vervakning. I 6 kap. 19 § lagen om elektronisk kommunikation regleras anpassningsskyldigheten för operatörerna. Den innebär att vissa verk- samheter ska bedrivas så att beslut om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning kan verkställas under sådana former att verkställandet inte röjs. Innehållet i och uppgifter om avlyssnade eller övervakade tele- meddelanden ska göras tillgängliga så att informationen enkelt kan tas om hand.

Lagen om elektronisk kommunikation innehåller vidare regler om tyst- nadsplikt (6 kap. 20 §). Av reglerna följer att den som i samband med tillhandahållande av ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektro- nisk kommunikationstjänst har fått del av eller tillgång till 1) uppgift om

abonnemang, 2) innehållet i ett elektroniskt meddelande, eller 3) annan

51

uppgift som angår ett särskilt elektroniskt meddelande, inte obehörigen får föra vidare eller utnyttja det han eller hon har fått del av eller tillgång till. Enligt lagen har dessutom operatörerna tystnadsplikt för uppgift som hänför sig till användning av vissa hemliga tvångsmedel, nämligen hem- lig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och kvarhållande av försän- delser (6 kap. 21 §).

I lagen om elektronisk kommunikation finns dessutom bestämmelser som ger de brottsutredande myndigheterna vissa möjligheter att utan domstolsprövning få tillgång till uppgifter om elektroniska meddelanden (6 kap. 22 §). Reglerna innebär att operatörerna i vissa fall är skyldiga att på begäran lämna ut uppgifter om abonnemang, dvs. uppgifter som iden- tifierar en abonnent eller ett abonnemang, framför allt namn, titel, adress och abonnentnummer. Uppgifterna om abonnemang ska lämnas ut, om fängelse är föreskrivet för brottet och brottet enligt den brottsutredande myndighetens bedömning kan föranleda annan påföljd än böter. Vidare innebär reglerna att operatörerna är skyldiga att lämna ut ”annan uppgift som angår ett särskilt elektroniskt meddelande”. Med sådan uppgift avses t.ex. uppgift om vilka som har deltagit i utväxlingen av ett elektroniskt meddelande samt när och under hur lång tid utväxlingen ägde rum. Även uppgift om positionen hos en mobiltelefon när uppgiften samtidigt angår ett elektroniskt meddelande är sådan uppgift som anses omfattas av be- greppet. Så kallad basstationstömning, dvs. uppgifter om samtliga de mobiltelefoner som haft kontakt med en basstation i närheten av en brottsplats vid en viss tidpunkt, anses, under förutsättning att mobiltele- fonen har använts för kommunikation, i den praktiska tillämpningen vara en sådan ”annan uppgift som angår ett särskilt elektroniskt meddelande”.

Uppgifterna ska lämnas ut till de brottsutredande myndigheterna om det är fråga om misstanke om brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år.

Det finns inte någon formell gräns för hur gammal information som får lämnas ut. En praktisk begränsning i möjligheten att få uppgifter utläm- nade följer dock av skyldigheten för operatörerna att utplåna eller aviden- tifiera uppgifter. I lagen föreskrivs nämligen att trafikuppgifter som hu- vudregel ska utplånas eller avidentifieras när de inte längre behövs för att överföra ett elektroniskt meddelande (6 kap. 5 §). Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/24/EG om lagring av uppgifter som genererats eller behandlats i samband med tillhandahållande av allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster eller allmänna kommunikationsnät och om ändring i direktiv 2002/58/EG syftar till att säkerställa att uppgif- ter om kommunikation med fast och mobil telefoni, internetåtkomst, e- post och internettelefoni lagras så att de brottsbekämpande myndigheter- na kan få tillgång till uppgifterna för utredning, avslöjande och åtal som avser allvarlig brottslighet. Regeringen har i propositionen Lagring av trafikuppgifter för brottsbekämpande ändamål – genomförande av direk- tiv 2006/24/EG (prop. 2010/11:46) lämnat förslag till sådana regler om lagring av trafik- lokaliserings- och abonnemangsuppgifter som direkti- vet föreskriver. Riksdagen har beslutat att vilandeförklara lagförslagen i minst 12 månader fr.o.m. den 11 mars 2011. För de uppgifter som ska lagras i enlighet med direktivet föreslås en särskilt reglerad anpassnings- skyldighet. Anpassningsskyldigheten i 6 kap. 19 § lagen om elektronisk kommunikation kommer således, efter att de föreslagna lagändringarna

Prop. 2011/12:55

52

har trätt i kraft, att omfatta endast realtidsövervakning och historiska Prop. 2011/12:55 uppgifter som inte har lagrats med stöd av nämnda direktiv.

Bestämmelserna i lagen om elektronisk kommunikation är inte begrän- sade till att gälla uppgifter som har anknytning till en person som är misstänkt för brott (jfr exempelvis 27 kap. 20 § första stycket rättegångs- balken). Det är således inte nödvändigt, som vid hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning, att det finns en skäligen misstänkt person för att en myndighet ska få en uppgift utlämnad från operatören. Inte heller behöver uppgifterna ha en anknytning till en eventuell misstänkt person.

Skyldigheten för operatörerna att enligt lagen om elektronisk kommu- nikation lämna ut uppgifter till brottsutredande myndigheter gäller enbart nu nämnda uppgifter. Lokaliseringsuppgifter som inte är trafikuppgifter och som rör användare som är fysiska personer omfattas t.ex. inte. Såd- ana uppgifter får enligt 6 kap. 9 § lagen om elektronisk kommunikation behandlas av operatörerna endast under vissa förutsättningar. Justitie- kanslern har i ett beslut den 15 augusti 2008 (dnr 6545-06-21) konstaterat att regleringen innebär att operatörerna inte får lämna ut uppgifter till polisen om lokalisering av en mobiltelefon som är påslagen men som inte använts för en kommunikation utan att de berörda fysiska personerna först har avidentifierats eller gett sitt samtycke.

Offentlighets- och sekretesslagen

Även offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), som reglerar hand- lingssekretess och tystnadsplikt i det allmännas verksamhet, innehåller bestämmelser om tillgång till uppgifter om telemeddelanden. Motsva- rande bestämmelser fanns tidigare i sekretesslagen (1980:100). Enligt offentlighets- och sekretesslagen gäller sekretess hos myndighet som driver televerksamhet för uppgift som angår ett särskilt telefonsamtal eller annat telemeddelande (29 kap. 2 §). Sådana uppgifter som gäller misstanke om brott och som omfattas av sekretess enligt bl.a. 29 kap. 2 § får lämnas ut till åklagarmyndighet, polismyndighet eller annan myndig- het som har till uppgift att ingripa mot brottet om det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år (10 kap. 23 §). Bestäm- melsen omfattar såväl historiska uppgifter som uppgifter i realtid. Offent- lighets- och sekretesslagens regler innebär, på liknande sätt som reglerna för enskilt bedriven verksamhet i lagen om elektronisk kommunikation, att uppgifter om elektronisk kommunikation lämnas ut både om de har koppling till personer som är misstänkta för brott och om de har koppling till andra än misstänkta (jfr prop. 1983/84:142 s. 17).

4.3Regler till skydd för den personliga integriteten

Regeringsformen

De straffprocessuella tvångsmedlen är exempel på lagreglerade undantag från det skydd mot intrång i den personliga integriteten som medborgar- na har enligt regeringsformen.

53

Enligt 1 kap. 2 § fjärde stycket regeringsformen ska det allmänna värna Prop. 2011/12:55 den enskildes privatliv och familjeliv. Bestämmelsen har inte karaktären

av en rättsligt bindande föreskrift utan anger ett mål för den samhälleliga verksamheten. Vidare anges i regeringsformen i dess lydelse fr.o.m. den 1 januari 2011 att var och en gentemot det allmänna är skyddad mot bl.a.

”husrannsakan och liknande intrång” och mot ”undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse och mot hemlig avlyssning eller upptag- ning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande” (2 kap. 6 § första stycket regeringsformen). Samtidigt har det vidare införts en ny bestäm- melse i regeringsformen som innebär att enskilda ges ett stärkt generellt grundlagsskydd för den personliga integriteten. Enligt 2 kap. 6 § andra stycket regeringsformen i dess nya lydelse ska var och en gentemot det allmänna vara skyddad mot betydande intrång i den personliga integrite- ten, om det sker utan samtycke och innebär övervakning eller kartlägg- ning av den enskildes personliga förhållanden.

Det skydd som avses i 2 kap. 6 § regeringsformen kan endast begrän- sas genom lag och i övrigt enligt vad som föreskrivs i 2 kap. 20–22 §§ regeringsformen i dess nya lydelse (tidigare 2 kap. 12 §). I 21 § anges att begränsningen får göras endast för att tillgodose ett ändamål som är god- tagbart i ett demokratiskt samhälle. En begränsning får dock aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har för- anlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar.

Europakonventionen

Enligt artikel 8:1 i den europeiska konventionen den 4 november 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) har var och en rätt till respekt för sitt privatliv och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Rätten till skydd för privatli- vet enligt konventionen är av mycket allmän art och omfattar skydd mot en mängd åtgärder. Med korrespondens avses olika former för att över- föra meddelanden mellan individer. Överföring av meddelanden med hjälp av telefon, telefax, radio och datorer, såsom elektronisk post, om- fattas av konventionens skydd för korrespondens (Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 3 uppl. 2007 s. 344).

Av artikel 8:2 följer att inskränkningar får ske i dessa rättigheter under vissa förutsättningar. En inskränkning måste ha stöd i lag. Den måste vidare vara ägnad att tillgodose något av de i artikeln uppräknade all- männa eller enskilda intressena, däribland statens säkerhet, den allmänna säkerheten och förebyggande av oordning eller brott. Inskränkningen måste även anses vara nödvändig i ett demokratiskt samhälle för att till- godose detta intresse. Detta kan i huvudsak sägas innebära att det måste finnas ett angeläget samhälleligt behov av inskränkningen och att den måste stå i rimlig proportion till det syfte som ska tillgodoses genom inskränkningen (a. a. s. 304 f.). Det lagstadgade undantaget måste vara utformat med sådan precision att inskränkningen av rättigheten är förut- sebar i rimlig utsträckning.

I Europadomstolens praxis har slagits fast att hemlig teleavlyssning

och hemlig teleövervakning utgör intrång i såväl skyddet för privatliv

54

som skyddet för korrespondens. Sådana intrång har ansetts godtagbara då Prop. 2011/12:55 det är strängt nödvändigt för att skydda den nationella säkerheten eller att

förhindra oordning eller brott. Det måste dock finnas en effektiv kontroll av att systemet inte missbrukas. När teleavlyssning har ansetts utgöra en kränkning av artikel 8, har i de flesta fall bristande lagenlighet utgjort grunden för kränkningen.

Enligt artikel 13 i Europakonventionen ska var och en, som fått sina i konventionen angivna fri- och rättigheter kränkta, ha tillgång till ett ef- fektivt rättsmedel inför en nationell myndighet och detta även om kränk- ningen förövats av någon under utövning av offentlig myndighet. Ett

”effektivt rättsmedel” är ett rättsmedel som medger en tillfredsställande prövning av ett klagomål, oavsett om det leder till framgång för klagan- den eller inte. Artikel 13 förutsätter inte rättsmedel inför domstol. Även administrativa rättsmedel kan vara tillräckliga för att uppfylla konvent- ionskraven.

FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter

Förenta nationernas generalförsamling antog år 1948 en allmän förkla- ring om de mänskliga rättigheterna. I artikel 12 i förklaringen slås fast att ingen får utsättas för godtyckliga ingripanden i fråga om bl.a. privatliv, familj, hem eller korrespondens. Förklaringen är inte rättsligt bindande för staterna. Grundsatsen har emellertid även arbetats in i 1966 års FN- konvention om medborgerliga och politiska rättigheter (artikel 17) som trädde i kraft den 23 mars 1976 och som är rättsligt bindande för kon- ventionsstaterna.

Ytterligare rättssäkerhetsgarantier vid användandet av hemliga tvångs- medel

En parlamentarisk kontroll över tillämpningen av reglerna om hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig kameraövervakning vid förundersökning i brottmål utövas av riksdagen på grundval av årliga skrivelser från regeringen (bet. 1981/82:JuU54, rskr. 1981/82:298 och prop. 1995/96:85 s. 37). Regeringens skrivelse grundar sig på underlag från Åklagarmyndigheten och Rikspolisstyrelsen, som årligen på upp- drag av regeringen lämnar en gemensam redovisning av användningen av hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig kameraöver- vakning under föregående år. Skrivelsen omfattar dock inte förundersök- ningar som handläggs av Säkerhetspolisen.

Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden inrättades den 1 januari 2008. Myndigheten ska bidra till att värna rättssäkerheten och skyddet för den personliga integriteten i förhållande till den brottsbekämpande verksamheten. Nämnden har till uppgift att genom inspektioner och andra undersökningar utöva tillsyn över de brottsbekämpande myndig- heternas användning av hemliga tvångsmedel och kvalificerade skydds- identiteter och därmed sammanhängande verksamhet. Nämnden ska också utöva tillsyn över Säkerhetspolisens behandling av uppgifter enligt polisdatalagen, särskilt med avseende på känsliga personuppgifter. Till-

synen ska särskilt syfta till att säkerställa att de brottsbekämpande myn-

55

digheternas verksamhet bedrivs i enlighet med lag eller annan författ- Prop. 2011/12:55 ning. Nämnden är också skyldig att på begäran av en enskild kontrollera

om han eller hon har utsatts för hemliga tvångsmedel eller varit föremål för Säkerhetspolisens behandling av uppgifter enligt polisdatalagen (1998:622) och om användningen av tvångsmedel och därmed samman- hängande verksamhet eller behandlingen av personuppgifter har skett i enlighet med lag eller annan författning. Tillsynen ska fr.o.m. den 1 mars 2012 även omfatta polisens behandling av personuppgifter enligt de föreslagna nya lagarna om polisens allmänna spaningsregister och polis- datalagen (prop. 2009/10:85).

4.4 De brottsbekämpande myndigheternas verksamhet

Rikspolisstyrelsen, Säkerhetspolisen, polismyndigheterna, Åklagarmyn- digheten och Ekobrottsmyndigheten samt även Tullverket, Kustbevak- ningen och Skatteverket (skattebrottsenheterna) är brottsbekämpande myndigheter (jfr lagen [2000:1225] om straff för smuggling, lagen [1997:1024] om Skatteverkets medverkan i brottsutredningar och lagen [1982:395] om Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning).

Förfarandet vid den utredning som föregår ett beslut om åtal, förunder- sökningen, regleras i rättegångsbalken och i förundersökningskungörel- sen (1947:948). Förundersökning ska inledas så snart det på grund av angivelse eller av annat skäl finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats (23 kap. 1 § rättegångsbalken). Beslut att inleda förundersökning fattas oftast av polismyndighet eller av åklagare. Förundersökning kan dock i fråga om vissa brott även ledas av Tullver- ket eller Kustbevakningen. Om förundersökning har inletts av polismyn- dighet, Tullverket eller Kustbevakningen och saken inte är av enkel be- skaffenhet, ska ledningen av förundersökningen övertas av åklagare så snart någon är skäligen misstänkt för brottet. Åklagare ska även i annat fall ta över ledningen av förundersökningen, om det finns särskilda skäl. Så är bl.a. fallet om det blir aktuellt att använda sig av hemliga tvångs- medel, t.ex. teleavlyssning. Förundersökningen har enligt 23 kap. 2 § rättegångsbalken huvudsakligen två syften; dels att utröna om brott före- ligger, vem som skäligen kan misstänkas för brottet och att skaffa till- räckligt material för bedömning av frågan om åtal skall väckas, dels att bereda målet så att bevisningen kan förebringas i ett sammanhang vid en huvudförhandling i domstol.

Polisen, Säkerhetspolisen, Ekobrottsmyndigheten, Kustbevakningen, Tullverket och Skatteverket bedriver också underrättelseverksamhet.

Denna verksamhet är i huvudsak inriktad på att avslöja om en viss, inte

 

närmare specificerad, brottslighet har ägt rum, pågår eller kan antas

 

komma att begås. Ett övergripande mål med underrättelseverksamheten

 

är att förse de brottsutredande myndigheterna med kunskap som kan

 

omsättas i operativ verksamhet. Till exempel ska polisens kriminalunder-

 

rättelsetjänst vara delaktig i strategisk och operativ verksamhetsplanering

 

och utgöra ett direkt stöd för operativ polisverksamhet, ge underlag till

 

ledningsverksamheten på olika nivåer inom polisen samt medverka när

 

effekterna av genomförda insatser analyseras. I underrättelseverksamhet-

 

en samlar myndigheterna in, bearbetar och analyserar uppgifter som

56

 

senare kan ha betydelse för att utreda, förebygga och förhindra brott. Det Prop. 2011/12:55 framtagna underrättelsematerialet kan också läggas till grund för ett be-

slut om att inleda en förundersökning. Verksamheten beskrivs närmare i avsnitt 6.3.1.

5 Begrepp och avgränsning

5.1Modernare och mer enhetliga regler

Regeringens bedömning: Rättegångsbalkens terminologi avseende hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning bör anpassas till ny lagstiftning och moderniseras.

BRU:s bedömning överensstämmer med regeringens bedömning. Remissinstanserna har inte haft några invändningar mot BRU:s be-

dömning.

Skälen för regeringens bedömning: Som framgår av avsnitt 4.1 finns bestämmelser om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning i 27 kap. rättegångsbalken. Bestämmelserna innehåller begreppen tele- meddelande, teleadress och telenät. Dessa anknyter till begrepp i den numera upphävda telelagen. När lagen (2003:389) om elektronisk kom- munikation infördes år 2003 valde regeringen att, som en övergångslös- ning, använda begreppet telemeddelande i den lagen såvitt gällde opera- törernas anpassningsskyldighet (prop. 2002/03:110 s. 269). I lagen om elektronisk kommunikation används dock även andra begrepp som inte överensstämmer med rättegångsbalkens eller telelagens terminologi. Termerna teleadress och telenät används t.ex. inte i lagen om elektronisk kommunikation. Mot den beskrivna bakgrunden finns behov av en an- passning och modernisering av rättegångsbalkens terminologi.

Den tekniska utvecklingen för elektronisk överföring och elektronisk kommunikation är oerhört snabb. Som BRU har framhållit är det därför angeläget att en reglering om tillgång till elektronisk kommunikation utformas så att den kan stå sig över tid (SOU 2005:38 s. 153). Det finns enligt regeringen därför anledning att ge de aktuella bestämmelserna en utformning som är mer generell än den nuvarande. Samtidigt bör be- stämmelserna ges en så tydlig utformning att det inte råder någon oklar- het om deras tillämpningsområde. Dessutom bör den terminologi som används i rättegångsbalken om möjligt stämma överens med den termi- nologi som används i andra författningar om elektronisk kommunikation.

57

Prop. 2011/12:55

5.2Telemeddelande ersätts med meddelande i ett elektroniskt kommunikationsnät

Regeringens förslag: Begreppet telemeddelande ska i bestämmelser om hemlig teleövervakning och hemlig teleavlyssning samt i brottsbalken ersättas med begreppet meddelande. De meddelanden som avses i dessa sammanhang ska dessutom avgränsas på det sättet att de ska överföras eller ha överförts i ett elektroniskt kommunikationsnät. I offentlighets- och sekretesslagen ska begreppet telemeddelande ersättas med elektro- niskt meddelande.

BRU:s förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt eller inte

haft några invändningar mot BRU:s förslag. Kriminalvårdsstyrelsen har dock ställt sig tveksam till att införa det teknikneutrala begreppet med- delande och Tullverket har förespråkat att i stället definitionen av tele- meddelande i lagen om elektronisk kommunikation förs in i rättegångs- balken.

Skälen för regeringens förslag: I telelagen (1993:597) definierades telemeddelande som ljud, text, bild, data eller information i övrigt som förmedlas med hjälp av radio eller genom ljus eller elektromagnetiska svängningar som utnyttjar särskild anordnad ledare (1 §). Trots att be- greppet inte fyllde någon funktion i den nya lagen om elektronisk kom- munikation kom begreppet ändå att användas som en övergångslösning när det gällde att reglera operatörernas anpassningsskyldighet (prop. 2002/03:110 s. 269). Skälet till det var att undvika rättsosäkerhet i fråga om tillämpningen av de författningar (bl.a. rättegångsbalken och brotts- balken) där begreppet används. Begreppet telemeddelande definieras därför i den lagen i enlighet med vad som tidigare angetts i telelagen (6 kap. 19 § tredje stycket lagen [2003:389] om elektronisk kommunikat- ion).

Reglerna om hemlig teleavlyssning och teleövervakning anknyter, som framgår av avsnitt 4.1, till begreppet telemeddelande (27 kap. 18 och 19 §§ rättegångsbalken). Föremålet för hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning är ett telemeddelande. Även straffbestämmelsen om brytande av telehemlighet (4 kap. 8 § brottsbalken) utgår från detta be- grepp.

Som BRU har angett har definitionen av begreppet telemeddelande i lagen om elektronisk kommunikation bevarats som en övergångslösning i avvaktan på dess förslag. Med tanke på att begreppet härrör från den upphävda telelagen och inte fyller någon egen funktion i lagen om elektronisk kommunikation, bör en ny terminologi i rättegångsbalken övervägas. Frågan är då vilket begrepp som i stället kan användas för att bestämma vad som bör vara föremål för hemlig teleavlyssning eller te- leövervakning.

I lagen om elektronisk kommunikation används även begreppet

elektroniskt meddelande. Det definieras som all information som utbyts

58

eller överförs mellan ett begränsat antal parter genom en allmänt tillgäng- Prop. 2011/12:55 lig elektronisk kommunikationstjänst, utom information som överförs

som del av sändningar av ljudradio- och tv-program som är riktade till allmänheten via ett elektroniskt kommunikationsnät om denna informat- ion inte kan sättas i samband med den enskilde abonnenten eller använ- daren av informationen (6 kap. 1 §). I förarbetena nämns betal-TV- tjänster som exempel på sändningstjänster som omfattas av begreppet elektroniskt meddelande (prop. 2002/03:110 s. 389).

BRU har kommit fram till att det inte är möjligt att i rättegångsbalken byta ut begreppet telemeddelande mot elektroniskt meddelande. Ingen remissinstans har invänt mot detta. Även regeringen delar BRU:s be- dömning. Begreppet elektroniskt meddelande bör därmed inte användas i bestämmelserna om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation för att avgränsa vilka meddelanden som får avlyssnas eller övervakas. BRU har föreslagit det teknikneutrala begreppet meddelande. Visserligen kan det begreppet, som Kriminalvårdsstyrelsen har framhållit, framstå som väl neutralt. Ett meddelande avser enligt allmänt språkbruk information som överbringas i ett sammanhang, oavsett på vilket sätt detta sker. De meddelanden som avses bör enligt regeringens bedömning också avgränsas genom angi- vande av att de ska överföras eller ha överförts i ett elektroniskt kommu- nikationsnät (se vidare avsnitt 5.3). Ändringen medför därmed inte att tvångsmedlen ges en större räckvidd än tidigare i fråga om vilka med- delanden som får avlyssnas eller övervakas. Mot denna bakgrund anslu- ter regeringen sig till BRU:s förslag och föreslår att begreppet telemed- delande i rättegångsbalken byts ut mot meddelande som överförs eller har överförts i ett elektroniskt kommunikationsnät. Definitionen i 6 kap. 19 § tredje stycket lagen om elektronisk kommunikation fyller därmed ingen funktion och bör upphävas. Begreppet telemeddelande bör ersättas på motsvarande sätt även i brottsbalken, lagen (2007:979) om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott och lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål.

I offentlighets- och sekretesslagens (2009:400) bestämmelser om sek- retess hos en myndighet som driver televerksamhet (se närmare avsnitt 6.1) bör dock, i likhet med motsvarande bestämmelser om tystnadsplikt i lagen om elektronisk kommunikation, begreppet elektroniskt meddelande användas.

5.3Telenät ersätts med elektroniskt kommunikationsnät

Regeringens förslag: Begreppet telenät ska ersättas med elektroniskt kommunikationsnät. Innebörden ska vara densamma som i lagen om elektronisk kommunikation.

BRU:s förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag. BRU har dock föreslagit att nät som enbart är avsett för utsändning till allmän- heten av program i ljudradio eller television uttryckligen ska undantas från tillämpningsområdet.

59

Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har haft några in- Prop. 2011/12:55 vändningar mot förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Enligt rättegångsbalken får hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning inte avse telemeddelanden som endast befordras eller har befordrats inom ett telenät som med hän- syn till sin begränsade omfattning och omständigheterna i övrigt får anses vara av mindre betydelse från allmän kommunikationssynpunkt (27 kap. 20 § andra stycket).

I den upphävda telelagen (1993:597) definierades begreppet telenät som en anläggning som är avsedd för förmedling av telemeddelanden (1 §). Vidare användes begreppet allmänt tillgängligt telenät i flera av telelagens bestämmelser utan att detta definierades i lagen. I förarbetena till telelagen angavs att ett kännetecken på att ett telenät är allmänt till- gängligt bör vara att det står öppet för en vid krets av användare att an- sluta sig till nätet (prop. 1992/93:200 s. 91 f.).

I lagen om elektronisk kommunikation (2003:389) definieras tre nät, elektroniskt kommunikationsnät, allmänt telefonnät och allmänt kommu- nikationsnät (1 kap. 7 §). Med elektroniskt kommunikationsnät avses system för överföring och i tillämpliga fall utrustning för koppling eller dirigering samt andra resurser som medger överföring av signaler, via tråd eller radiovågor, på optisk väg eller via elektromagnetiska överfö- ringsmedier oberoende av vilken information som överförs. Allmänt telefonnät definieras som ett elektroniskt kommunikationsnät som an- vänds för att tillhandahålla allmänt tillgängliga telefonitjänster och som möjliggör överföring av tal, telefaxmeddelanden, datakommunikation och andra former av kommunikation mellan nätanslutningspunkter. Med allmänt kommunikationsnät avses ett elektroniskt kommunikationsnät som helt eller huvudsakligen används för att tillhandahålla allmänt till- gängliga elektroniska kommunikationstjänster. Elektroniskt kommuni- kationsnät är alltså det överordnade begreppet, medan allmänt telefonnät och allmänt kommunikationsnät utgör två underkategorier av elektro- niska kommunikationsnät.

Som framgår ovan har begreppet telenät sitt ursprung i den upphävda telelagen. Som BRU har anfört är det om möjligt lämpligt att i rätte- gångsbalken ansluta till någon av de termer som används i lagen om elektronisk kommunikation. Härigenom skulle en större enhetlighet i lagstiftningen uppnås. Frågan är då om något av de begrepp som används för att definiera nät i lagen om elektronisk kommunikation kan användas i rättegångsbalken.

BRU har kommit fram till att begreppen allmänt telefonnät och allmänt kommunikationsnät inte passar i rättegångsbalken. En användning av

”allmänt telefonnät” har ansetts kunna innebära en inskränkning i tvångsmedlens tillämpningsområde eftersom begreppet tar sikte på sam- tal. Begreppet allmänt kommunikationsnät har inte heller ansetts lämpligt att använda i rättegångsbalken eftersom det är beroende av begreppet elektroniska kommunikationstjänster som i sin tur är avsett att urskilja sådana tjänster som innebär ett kommersiellt tillhandahållande av tjänster till andra. En användning av sistnämnda begrepp skulle, enligt BRU, kunna medföra att tjänster som tillhandahålls på internet faller utanför tillämpningsområdet eftersom de inte alltid tillhandahålls kommersiellt

60

(jfr prop. 2002/03:110 s. 95). Remissinstanserna har inte invänt mot Prop. 2011/12:55 BRU:s bedömning i denna del.

BRU har i stället föreslagit att begreppet elektroniskt kommunikat- ionsnät används i rättegångsbalken. Utöver de nät som omfattas av be- greppet telenät, omfattas även nät som används för utsändning av pro- gram i ljudradio eller annat som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket yttran- defrihetsgrundlagen. I den aktuella bestämmelsen i yttrandefrihetsgrund- lagen anges, förutom ljudradio, television och vissa andra överföringar av ljud, bild eller text som sker med hjälp av elektromagnetiska vågor. Sistnämnda överföringar innefattar enligt förarbetena till yttrandefrihets- grundlagen bl.a. överföringar av information till allmänheten via telefax. För att hindra att tvångsmedlen kommer att omfatta nät som enbart an- vänds för utsändning till allmänheten av program i ljudradio och televis- ion har BRU föreslagit att ett undantag för nät av dessa slag tas in i rätte- gångsbalken.

Remissinstanserna har inte haft något att invända mot att begreppet elektroniskt kommunikationsnät används i rättegångsbalken. Regeringen finner BRU:s förslag ändamålsenligt och föreslår därför att ”elektroniskt kommunikationsnät” ersätter ”telenät” i rättegångsbalken. I lagen

(2007:979) om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott finns ett likalydande undantag i fråga om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning för telenät av mindre betydelse från kommuni- kationssynpunkt. Även i den lagen och i och offentlighets- och sekretess- lagen (2009:400) bör motsvarande ändring göras.

Som BRU har föreslagit ska definitionen av begreppet följa av lagen om elektronisk kommunikation. BRU har föreslagit att en uttrycklig hänvisning görs till definitionen i den lagen. Någon motsvarande hänvis- ning i rättegångsbalken till t.ex. definitionen av teleadress har inte ansetts behövlig. Regeringen anser inte att det heller nu finns behov av en sådan hänvisning. Det finns inte heller behov av ett uttryckligt undantag för nät som enbart är avsett för utsändning till allmänheten av program i ljudra- dio eller television. En sådan utsändning är allmänt tillgänglig och är därför inte aktuell för hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervak- ning. Tillämpningsområdet kommer därför i praktiken inte att ändras.

Som anges ovan bör de meddelanden som omfattas av tvångsmedlen avgränsas genom angivande av i vilken typ av nät meddelandet får av- lyssnas eller övervakas (avsnitt 5.2). Även i detta fall bör begreppet elektroniskt kommunikationsnät väljas. Samma avgränsning bör införas i fråga om vilka meddelanden som omfattas av brottet brytande av tele- hemlighet i brottsbalken.

5.4Teleadress ersätts med adress

Regeringens förslag: Begreppet teleadress ska ersättas med adress. Det tydliggörs också att hemlig avlyssning och hemlig övervakning även ska kunna avse en viss elektronisk kommunikationsutrustning.

61

BRU:s förslag: BRU har föreslagit att begreppet teleadress utmönstras ur lagtexten och att bestämmelserna om hemlig avlyssning eller övervak- ning i stället ska anknyta till begreppet tekniskt hjälpmedel.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har inte haft några in- vändningar mot BRU:s förslag. Sveriges advokatsamfund har framhållit att oklarheterna med begreppet teleadress kan åtgärdas genom att byta ut detta mot ”adress”. Kriminalvårdsstyrelsen, Tullverket och Stockholms Handelskammare har ställt sig tveksamma till att införa begreppet tek- niskt hjälpmedel i nu aktuellt sammanhang.

Skälen för regeringens förslag: Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning knyts som nämns i avsnitt 4.1 till ”ett telefonnummer, en kod eller annan teleadress” (27 kap. 18 och 19 §§ rättegångsbalken). Vidare får avlyssning eller övervakning endast avse en teleadress med viss anknytning till den misstänkte (27 kap. 20 § rättegångsbalken). På så sätt preciseras vad som kan vara föremål för hemlig avlyssning eller övervakning. I ett beslut att tillåta hemlig teleavlyssning eller teleöver- vakning ska det anges bl.a. vilken teleadress beslutet avser (27 kap. 21 § rättegångsbalken).

Begreppet teleadress är inte definierat i rättegångsbalken. Det infördes år 1996 och ersatte termen teleanläggning. ”Teleadress” användes tidi- gare även i den upphävda telelagen (1993:597) (50 §).

Enligt BRU har åklagare och polis påtalat vissa oklarheter när det gäl- ler begreppet teleadress (SOU 2005:38 s. 166). En typ av uppgift som kan erhållas vid hemlig teleövervakning är det s.k. IMEI-numret (Inter- national Mobile Equipment Identification). Som namnet antyder rör det sig om ett unikt nummer som identifierar utrustningen eller hårdvaran, exempelvis själva mobiltelefonen. Från myndighetshåll har till BRU framförts att domstolarnas bedömning av frågan om IMEI-numret ska anses vara en teleadress varierar över landet. Mot bakgrund av att det kan finnas behov av att anknyta rätten till avlyssning till en viss utrustning, t.ex. en mobiltelefon, och att det inte står helt klart att dagens reglering ger utrymme för detta har BRU föreslagit att begreppet teleadress ska tas bort ur rättegångsbalken och att rätten till hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning i stället ska anknyta till begreppet tekniskt hjälpmedel.

Regeringen delar BRU:s bedömning att ”teleadress” bör ersättas i de lagar som reglerar hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. Termen tekniskt hjälpmedel används emellertid redan i rättegångsbalken. Den tar då sikte på de tekniska hjälpmedel som krävs för att genomföra hemlig avlyssning eller övervakning, t.ex. avlyssningsapparatur (27 kap. 18, 19 och 25 §§). Som Tullverket anfört framstår det som mindre lämp- ligt att använda samma begrepp för att beskriva den utrustning som är föremål för t.ex. avlyssning som de hjälpmedel som behövs för att ge- nomföra avlyssningen. För att göra lagstiftningen mer teknikneutral och enhetlig föreslår regeringen, i enlighet med Sveriges advokatsamfunds remissyttrande, att ”teleadress” byts ut mot ”adress”. Någon saklig änd- ring är inte avsedd. I begreppet adress ingår, liksom i begreppet telea- dress, olika typer av nummer, t.ex. telefonnummer och andra identifikat- ionsnummer och adresser, t.ex. e-postadresser. För att tydliggöra vilka adresser som avses bör i lagtexten anges att fråga är om telefonnummer eller annan adress. Begreppet kod bör inte användas i detta sammanhang

Prop. 2011/12:55

62

eftersom det snarast leder tankarna till lösenord eller liknande. Regering- Prop. 2011/12:55 en anser också att det bör tydliggöras att ett beslut om hemlig teleavlyss-

ning eller hemlig teleövervakning kan avse en viss elektronisk kommu- nikationsutrustning (t.ex. en mobiltelefon med visst identifikationsnum- mer).

5.5Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning ges nya benämningar

Regeringens förslag: I fortsättningen ska hemlig teleavlyssning benäm- nas hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation och hemlig tele- övervakning benämnas hemlig övervakning av elektronisk kommunika- tion.

BRU:s förslag: BRU har föreslagit att ”hemlig teleavlyssning” och ”hemlig teleövervakning” ska utmönstras ur lagtexten.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt BRU:s för- slag eller inte haft några invändningar mot det. Några remissinstanser, bl.a. Ekobrottsmyndigheten och Kriminalvårdsstyrelsen, har ställt sig tveksamma till förslaget. Tullverket har framfört att de begrepp som används även fortsättningsvis bör namnges och definieras i lagtext.

Skälen för regeringens förslag

Nya benämningar införs

I det föregående föreslås att vissa begrepp i rättegångsbalken som inne- håller prefixet tele (telemeddelande, telenät och teleadress) ska ersättas med andra begrepp. Det är därför inte ändamålsenligt att fortsättningsvis benämna tvångsmedlen hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervak- ning.

BRU har föreslagit att den aktuella lagtexten utformas utan några sär- skilda benämningar på tvångsmedlen. BRU har menat att det är tillräck- ligt att innebörden och förutsättningarna för åtgärderna beskrivs i rätte- gångsbalken och att man i andra författningar som hänvisar till de aktu- ella tvångsmedlen använder begreppen avlyssning och övervakning.

Regeringen anser dock, liksom Tullverket, att det av tydlighetsskäl är lämpligt att även fortsättningsvis namnge de nu aktuella tvångsmedlen i lagtexten. Detta överensstämmer med utformningen av t.ex. bestämmel- serna om hemlig kameraövervakning (27 kap. 20 a § rättegångsbalken) och bestämmelsen om hemlig rumsavlyssning (1 § lagen [2007:978] om hemlig rumsavlyssning) samt underlättar hänvisning till dessa regler i annan lagstiftning.

Regeringen delar Kriminalvårdsstyrelsens tveksamhet till att använda enbart begreppen avlyssning och övervakning. Språkligt sett är termerna mycket vida. Dessutom förekommer ”övervakning” i rättegångsbalken i ett helt annat sammanhang, nämligen i bestämmelserna om häktning och anhållande (se t.ex. 24 kap. 2 §). Avlyssning kan numera också ske ge-

63

nom bestämmelserna om hemlig rumsavlyssning. Något mer preciserat Prop. 2011/12:55 begrepp bör därför användas.

I lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation används begreppet elektronisk kommunikation. Det är inte definierat i den lagen men avser enligt förarbetena överföring av signaler via tråd, via radio, på optisk väg eller via andra elektromagnetiska överföringsmedier. Elektronisk kom- munikation omfattar telefoni och datakommunikation men till skillnad från den upphävda telelagen även utsändningar till allmänheten av pro- gram i ljudradio och tv (prop. 2002/03:110 s. 111 f.). Begreppet passar väl för att språkligt sett beskriva det slag av kommunikation där hemlig avlyssning och övervakning kan bli aktuell, även om det inte exakt av- gränsar de meddelanden som kan bli föremål för nu aktuella tvångsme- del. Lagen bör därför tala om ”avlyssning av elektronisk kommunikat- ion” och ”övervakning av elektronisk kommunikation”.

Vidare framstår det, vilket bl.a. Ekobrottsmyndigheten har framhållit, som ändamålsenligt att behålla begreppet ”hemlig” i de aktuella bestäm- melserna. ”Hemlig” tydliggör att det är fråga om tvångsmedel som ge- nomförs utan att den som avlyssnas eller övervakas känner till det.

Mot den angivna bakgrunden föreslår regeringen att ”hemlig teleav- lyssning” i rättegångsbalken ersätts med ”hemlig avlyssning av elektro- nisk kommunikation” och att ”hemlig teleövervakning” ersätts med ”hemlig övervakning av elektronisk kommunikation”.

Följdändringar

Att benämningarna ändras i rättegångsbalken medför att följdändringar behöver göras i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m., lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll, lagen om elektronisk kommunikation, lagen (2007:979) om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott och lagen (2008:854) om åtgärder för att utreda vissa samhällsfarliga brott.

Även i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål bör motsvarande följdändringar göras. De nya begreppen bör även användas för de former av rättslig hjälp som saknar motsvarighet i helt svenska förundersökningar, dvs. tekniskt bistånd med hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning. En förändrad terminologi som återspeglar de begrepp som används för nationella förfaranden är fullt förenlig med internationella överenskommelser och praxis.

64

Prop. 2011/12:55

6 En tydligare och mer rättssäker reglering

6.1Regleringens övergripande struktur

Regeringens förslag: Bestämmelserna i lagen om elektronisk kommuni- kation om skyldighet för operatörer att vid misstanke om vissa brott lämna ut uppgifter som angår ett särskilt elektroniskt meddelande till de brottsbekämpande myndigheterna ska upphävas. Även de särskilda be- stämmelser i offentlighets- och sekretesslagen som gäller utlämnande av sekretessbelagda uppgifter som angår särskilda telemeddelanden ska upphävas. I förundersökningar ska uppgifter som angår särskilda elektro- niska meddelanden kunna inhämtas från operatörerna enbart efter beslut om hemlig övervakning av elektronisk kommunikation. I underrättelse- verksamhet ska befogenheten att inhämta sådana uppgifter regleras i en ny lag om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet.

Polismetodutredningens förslag överensstämmer med regeringens. Polismetodutredningen har dock inte lämnat något förslag angående regleringen i offentlighets- och sekretesslagen.

Remissinstanserna: Riksdagens ombudsmän (JO), Göta hovrätt, Stockholms tingsrätt, Malmö tingsrätt, Åklagarmyndigheten, Ekobrotts- myndigheten, Säkerhetspolisen, Säkerhets- och integritetsskyddsnämn- den, Datainspektionen, Tullverket, Kustbevakningen, Juridiska fakultets- nämnden vid Stockholms universitet, Svenska Antipiratbyrån och Stock- holms Handelskammare har uttryckligen tillstyrkt förslaget. Hovrätten för Västra Sverige och Sundsvalls tingsrätt har föreslagit en annan place- ring av bestämmelserna om inhämtning av vissa uppgifter om elektronisk kommunikation i underrättelseskedet.

Sveriges advokatsamfund och Svenska Journalistförbundet har motsatt sig förslaget i dess nuvarande utformning. Svenska Journalistförbundet har anfört att utredningen inte har lyckats visa att de föreslagna ändring- arna uppfyller de krav som följer av principerna om ändamål, behov och proportionalitet. Även Post- och telestyrelsen har uppgett att man saknar en avvägning mellan integritet och effektivitet i flera av förslagen.

IT & Telekomföretagen, Telia Sonera AB, Telenor Sverige AB, Hi3GAccess AB, Juridiska fakultesnämnden vid Stockholms universitet och Stockholms handelskammare har framfört att ytterligare utredning behövs för att bedöma den totala integritetspåverkan av samtlig tvångs- medelslagstiftning. IT- och Telekomföretagen, Telia Sonera AB, Telenor Sverige AB, Hi3G Access AB och Svenska Antipiratbyrån har vidare framfört synpunkter på förslagens betydelse för slutanvändarnas tilltro till elektronisk kommunikation.

BRU:s förslag: BRU:s förslag att bestämmelserna om utlämnande i den då gällande sekretesslagen (1980:100) ska upphävas överensstämmer med regeringens.

65

Remissinstanserna: Av de remissinstanser som har yttrat sig särskilt i denna del har ingen motsatt sig förslaget.

Skälen för regeringens förslag

Behovet av en mer rättssäker och ändamålsenlig reglering

De brottsutredande myndigheterna kan enligt nuvarande regler få tillgång till historiska uppgifter om telemeddelanden både enligt rättegångsbal- kens regler om hemlig teleövervakning och genom utelämnande direkt från operatörerna enligt lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation (27 kap. 19 § rättegångsbalken och 6 kap. 22 § första stycket 3 lagen om elektronisk kommunikation). Det är samma slags uppgifter som avses i de båda regelverken. Det kan vara fråga om uppgifter om meddelandets ursprung, destination, färdväg, datum, tid, storlek eller varaktighet eller typ av tjänst.

Förutsättningarna för att kunna utnyttja de båda regelverken skiljer sig åt. Ett utlämnande enligt lagen om elektronisk kommunikation kräver att det är fråga om misstanke om brott med lägsta föreskrivna straff fängelse i två år, vilket ska jämföras med kravet på minst sex månaders fängelse vid hemlig teleövervakning enligt rättegångsbalken. I detta hänseende är alltså kravet i lagen om elektronisk kommunikation strängare än i rätte- gångsbalken. Lagen om elektronisk kommunikation saknar däremot motsvarigheter till rättegångsbalkens övriga krav. Lagen om elektronisk kommunikation ställer alltså inte upp krav på att det ska finnas en skälig- en misstänkt person för brottet, att åtgärden ska bedömas vara av synner- lig vikt för utredningen, att åtgärden enbart får avse vissa teleadresser och telenät, att åtgärden kräver tillstånd av domstol, att enskild ska un- derrättas och att Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden ska utöva tillsyn.

Den nu beskrivna regleringen i lagen om elektronisk kommunikation framstår inte som ändamålsenligt utformad och den uppfyller inte heller i tillräcklig grad de krav på rättssäkerhet och integritetsskydd som måste ställas på sådana integritetskänsliga åtgärder. Regeringen föreslår därför att de aktuella bestämmelserna i lagen om elektronisk kommunikation upphävs. Regeringen återkommer i det följande till frågor om utläm- nande av abonnemangsuppgifter och utlämnande av uppgifter som inte har samband med brott (avsnitt 7).

Offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) innehåller bestämmelser om sekretess hos myndigheter som bedriver televerksamhet. Bestämmel- serna torde ha begränsad betydelse sedan myndigheten Televerket upp- hörde. Eftersom det enligt uppgift finns vissa kommuner som tillhanda- håller IP-telefoni kan dock bestämmelserna komma att aktualiseras. Offentlighets- och sekretesslagen innehåller regler som gör det möjligt för de brottsutredande myndigheterna att få uppgifter direkt från en myn- dighet som bedriver televerksamhet (10 kap. 23 §, se närmare avsnitt 4.2). Detta är en slags dubbelreglering i förhållande till såväl rättegångs- balken som lagen om elektronisk kommunikation. Reglerna i offentlig- hets- och sekretesslagen tar sikte på uppgifter både i historisk tid och i realtid. Förutsättningarna för utlämnande överensstämmer till stora delar med reglerna i lagen om elektronisk kommunikation. En skillnad jämfört

Prop. 2011/12:55

66

med regleringen i lagen om elektronisk kommunikation är att ett utläm- nande av uppgifter enligt offentlighets- och sekretesslagen inte förutsätter en begäran från den brottsbekämpande myndigheten. Utlämnandet kan alltså ske på initiativ av den myndighet som bedriver televerksamheten.

Som BRU har föreslagit bör bestämmelserna i offentlighets- och sekre- tesslagen om undantag i sekretessen på samma sätt som motsvarande bestämmelser om utlämnande i lagen om elektronisk kommunikation upphävas. Bestämmelserna bör ersättas med en reglering som innebär en tydlig förstärkning av rättssäkerhets- och integritetsskyddet. Några re- missinstanser som i och för sig välkomnar syftet att tillskapa en mer rättssäker ordning, har framfört mer övergripande kritik mot utredning- ens förslag. Svenska Journalistförbundet och Post- och telestyrelsen anser bl.a. att utredningen brister i redovisningen av avvägningen mellan brottsbekämpningsintressen och integritetsskyddsintressen. Andra re- missinstanser, bl.a. Åklagarmyndigheten och Rikspolisstyrelsen, anser att inhämtningsmöjligheterna i vissa avseenden begränsas i alltför stor ut- sträckning. Sveriges Advokatsamfund har motsatt sig förslaget, men sam- tidigt anfört att det i vissa avseenden innebär en klar förbättring från rättssäkerhetssynpunkt jämfört med gällande rätt.

Det krävs ingående överväganden för att finna en rimlig balans mellan intresset av att effektivt kunna bekämpa brott och integritetsskyddsintres- set. Bland annat IT & Telekomföretagen, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet och Stockholms handelskammare har framfört att beredningsunderlaget behöver kompletteras. Det är emellertid inte första gången frågan om att samla reglerna om utlämnande av uppgifter om elektronisk kommunikation till brottsbekämpande myndigheter i ett re- gelverk behandlas i lagstiftningssammanhang. I samband med att möjlig- heten att begära ut historiska uppgifter om telemeddelanden enligt rätte- gångsbalken infördes, diskuterades behovet av att ha kvar telelagens och sekretesslagens regler på området. I lagrådsremissen Hemlig avlyssning m.m. den 6 april 2000 (Ju1998/1450) föreslogs att de aktuella bestäm- melserna i telelagen och sekretesslagen om skyldighet för operatörerna att i vissa fall lämna ut uppgifter till brottsutredande myndigheter skulle upphävas (lagrådsremissen s. 77). I den efterföljande propositionen togs förslagen emellertid inte med. Det uttalades då att frågan om att avskaffa möjligheten för brottsutredande myndigheter att inhämta uppgifter om telemeddelanden direkt från teleoperatörerna skulle bli föremål för ytter- ligare överväganden (prop. 2002/03:74 s. 12 och 40). Mot den bakgrun- den gav regeringen Beredningen för rättsväsendets utveckling i uppdrag att bl.a. göra en översyn av det regelverk som styr de brottsbekämpande myndigheternas möjligheter att få tillgång till innehållet i och uppgifter om elektronisk kommunikation (dir. 2003:15). Uppdraget till BRU och därefter uppdraget till Polismetodutredningen har lett fram till de förslag som nu behandlas. Regeringen anser därför att det inte finns behov av ytterligare beredningsunderlag.

Förslagen medför en ökad rättssäkerhet för den enskilde genom att in- hämtningen omfattas av tydliga regler i fråga om bl.a. de syften för vilka inhämtning får ske, vem som får besluta om inhämtning och tillsyn över inhämtningen. Regeringen delar inte den av bl.a. IT- och Telekomföreta- gen framförda farhågan att förslagen kan komma att påverka slutanvän- darnas tilltro till elektronisk kommunikation negativt. Som Svenska Anti-

Prop. 2011/12:55

67

piratbyrån har framfört bör den ökade rättssäkerheten i stället bidra till att öka detta förtroende.

Olika regler för inhämtning i förundersökningar och underrättelseverk- samhet

Som Polismetodutredningen har redovisat ser de principer som styr och de målsättningar som gäller för underrättelseverksamhet respektive för- undersökning olika ut (SOU 2009:1 s. 108 f.).

Under förundersökningen är syftet att utreda ett redan begånget brott och bl.a. i ett utredningsskede utröna vem eller vilka som skäligen kan misstänkas för brottet. Inhämtningen av uppgifter under en förundersök- ning sker riktat mot personer som misstänks vara delaktiga i brottet. Detta innebär, som utredningen har konstaterat, att partsintresset bör vara styrande för vilka principer som ska ligga till grund för regelsystemet. Det innebär också att integritetsaspekten under förundersökningen främst tar sikte på den övervakade personen som potentiell part. De principer som styr inhämtningen bör därför så långt det är möjligt anknyta till de rättssäkerhetsprinciper som gäller för den som är skäligen misstänkt. Inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i en förunder- sökning bör därför alltid ske inom ramen för ett tillstånd till hemlig över- vakning av elektronisk kommunikation. Därigenom kommer inhämt- ningen att omfattas av rättegångsbalkens bestämmelser om tillstånd av domstol till hemlig övervakning, underrättelse till enskild och använd- ning av överskottsinformation. Detta är från rättssäkerhetssynpunkt av stort värde.

I underrättelseverksamheten däremot är utgångspunkten, ofta utifrån en mer övergripande ansats, att studera och kartlägga en befarad brottslig verksamhet för att förebygga eller förhindra brott. Inhämtning av uppgif- ter om elektronisk kommunikation utgör naturligtvis även i detta skede ett intrång i den enskildes integritet. Å andra sidan är partsintresset inte lika framträdande som under en förundersökning. Det finns inte skäl att behandla den som berörs av ett beslut om inhämtning som en potentiell part, utan som en enskild som i och för sig blir föremål för integritets- känsliga åtgärder. Därtill kommer att det framåtblickande perspektivet i underrättelseverksamheten inte gör domstolsprövning lika naturlig som vid en tillbakablickande bedömning när ett brott redan har begåtts och där prövningen kan knytas till en historisk händelse. I stället får insyn och kontroll samt tillsyn utövad av ett fristående organ större betydelse än i en förundersökning. En informationsinhämtning i underrättelseverk- samheten ställer därför höga krav på en systematisk och kontinuerlig efterhandskontroll och tillsyn av verksamhetens lagenlighet, enhetlighet och lämplighet. Regeringen delar mot denna bakgrund utredningens uppfattning att underrättelseverksamheten bör regleras i särskild ordning.

Frågan blir då var den reglering som avser inhämtning i de brottsbe- kämpande myndigheternas underrättelseverksamhet bör placeras. I rätte- gångsbalken regleras endast sådan inhämtning som sker inom ramen för en förundersökning. Det saknas anledning att som Sundsvalls tingsrätt har föreslagit frångå denna ordning genom att där införa bestämmelser som rör underrättelseverksamhet. Lagen om elektronisk kommunikation

Prop. 2011/12:55

68

är en huvudsakligen näringsrättslig lagstiftning som syftar till att enskilda Prop. 2011/12:55 och myndigheter ska få tillgång till säker och effektiv elektronisk kom-

munikation och största möjliga utbyte vad gäller urvalet av elektroniska kommunikationstjänster samt deras pris och kvalitet (1 kap. 1 § lagen om elektronisk kommunikation). Att som Hovrätten för Västra Sverige har föreslagit införa bestämmelserna i ett särskilt kapitel i den lagen framstår därför inte som ändamålsenligt. Bestämmelser om inhämtning av över- vakningsuppgifter i underrättelseverksamhet finns också i lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll och i lagen (2007:979) om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott. Som utredningen funnit kan det emellertid inte anses ändamålsenligt att införa nu aktuella bestämmelser i någon av dessa lagar. Regeringen delar utredningens bedömning att det i stället är mest lämpligt att befogenheterna att in- hämta uppgifter från operatörerna regleras särskilt. Regeringen föreslår därför att bestämmelsen tas in i en ny lag om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet.

6.2Inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunika- tion i förundersökningar

6.2.1Tillgång till övervakningsuppgifter vid hemlig avlyssning

Regeringens förslag: Ett tillstånd till hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation ska även ge rätt att inhämta övervakningsuppgifter och att hindra meddelanden från att komma fram.

BRU:s förslag överensstämmer med regeringens.

 

Remissinstanserna: Ingen remissinstans har motsatt sig förslaget.

 

Skälen för regeringens förslag: Som framgår ovan innebär hemlig

 

avlyssning av elektronisk kommunikation att innehållet i ett meddelande

 

blir tillgängligt medan hemlig övervakning av elektronisk kommunikat-

 

ion ger andra uppgifter om meddelandet, t.ex. uppgifter om uppringt eller

 

uppringande nummer, start- och sluttid, antalet ringsignaler, IMEI-

 

nummer (se närmare avsnitt 5.4) och lokalisering. Hemlig övervakning

 

av elektronisk kommunikation kan även innebära att ett meddelande

 

hindras från att komma fram.

 

När det gäller den teknik som används i sammanhanget har BRU an-

 

gett att den bygger på internationell standard som vid hemlig teleavlyss-

 

ning också medger tillgång till vissa teleövervakningsuppgifter även om

 

det i och för sig är möjligt att separera de två typerna av information.

 

BRU har anfört att det i de allra flesta fall är nödvändigt för de brotts-

 

utredande myndigheterna att få tillgång till övervakningsuppgifter även

 

vid hemlig avlyssning. Ansökan om tillstånd till båda tvångsmedlen görs

 

därför normalt samtidigt. Mot denna bakgrund har BRU föreslagit att

 

tillstånd till hemlig avlyssning även ska innefatta tillstånd att inhämta

 

övervakningsuppgifter och att hindra meddelanden från att komma fram.

 

Som Åklagarmyndigheten framhållit har BRU:s förslag klara effektivi-

 

tetsvinster. Om det finns tillräckliga skäl för hemlig avlyssning, finns det

 

så gott som alltid skäl för hemlig övervakning. Av regeringens skrivelse

69

 

till riksdagen Hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig Prop. 2011/12:55 kameraövervakning vid förundersökning i brottmål under år 2010, fram-

går att vid samtliga tillstånd till hemlig teleavlyssning under 2010 med- delades samtidigt beslut om tillstånd till hemlig teleövervakning. På samma sätt förhöll det sig med användningen av dessa tvångsmedel un- der år 2009. Förutom att detta förhållande visar att BRU:s förslag skulle leda till effektivitetsvinster leder det till slutsatsen att ett inhämtande av övervakningsuppgifter när det finns skäl för den betydligt mer integri- tetskränkande åtgärden hemlig avlyssning bör anses rimligt från integri- tetssynpunkt. Regeringen föreslår därför att ett tillstånd till hemlig av- lyssning av elektronisk kommunikation ska ge rätt att inhämta olika slag av övervakningsuppgifter och att hindra meddelanden från att komma fram.

6.2.2Tillstånd till hemlig övervakning av elektronisk kommu- nikation i syfte att utreda vem som skäligen kan misstän- kas för ett brott

Regeringens förslag: Hemlig övervakning av elektronisk kommunika- tion ska i vissa fall få användas utan krav på koppling till en skäligen misstänkt person. En förutsättning är att förundersökningen rör brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse två år, försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott, om sådan gärning är belagd med straff, eller annat brott om det med hänsyn till omständigheterna kan antas att brottets straffvärde överstiger fängelse i två år. I fråga om upp- gifter som rör ett särskilt meddelande ska inhämtningen endast få avse historiska uppgifter. Syftet med övervakningen måste vara att utreda vem som skäligen kan misstänkas för brottet. Tillstånd till åtgärden ska ges av domstol.

Polismetodutredningens förslag överensstämmer delvis med rege-

 

ringens. Polismetodutredningen har dock föreslagit att syftet med åtgär-

 

den, förutom att fastställa vem som skäligen kan misstänkas för brottet,

 

ska kunna vara att utröna annan omständighet av väsentlig betydelse för

 

utredningen. Utredningen har vidare föreslagit att frågor om hemlig te-

 

leövervakning i nu aktuella fall vid sidan av domstol även ska få prövas

 

av undersökningsledaren eller åklagaren om åtgärden inte kan antas bli

 

av stor omfattning eller av särskilt ingripande slag. Enligt förslaget ska,

 

om den hemliga övervakningen avser en viss adress, den som innehar

 

adressen kunna begära rättens prövning av beslutet.

 

Remissinstanserna: Ekobrottsmyndigheten och Åklagarmyndigheten

 

har tillstyrkt att inhämtning ska få ske i fråga om brott av föreslagen

 

svårhetsgrad. Rikspolisstyrelsen har framfört att samma strafftröskel bör

 

gälla som för beslut om hemlig teleövervakning i förundersökningar i

 

övrigt. Sundsvalls tingsrätt anser det vara tveksamt att knyta bestämmel-

 

sen till straffvärde innan det finns en skäligen misstänkt.

 

Åklagarmyndigheten, Rikspolisstyrelsen och Ekobrottsmyndigheten har

 

framfört att domstol endast undantagsvis bör fatta beslut om hemlig

 

teleövervakning innan det finns en skäligen misstänkt. JO, Sveriges Ad-

 

vokatsamfund och Datainspektionen har invänt att domstolsprövning bör

70

vara huvudregeln inom en förundersökning även innan det finns en skä- Prop. 2011/12:55 ligen misstänkt.

Post- och Telestyrelsen och Sveriges Advokatsamfund har framfört att frågan om offentliga ombuds närvaro vid beslut om hemlig teleövervak- ning behöver utredas. Enligt Post- och Telestyrelsen bör offentliga om- bud ha en roll vid inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikat- ion såväl i underrättelseskedet som i en förundersökning.

Sundsvalls tingsrätt har vidare haft synpunkter bl.a. på möjligheten till överklagande och på vilka tingsrätter som bör handlägga denna typ av ärenden.

Skälen för regeringens förslag

En möjlighet att besluta om hemlig övervakning utan skälig misstanke

Rättegångsbalkens regler om hemlig teleövervakning innebär bl.a. att tvångsmedlet får användas endast om någon är skäligen misstänkt för brott (27 kap. 20 § första stycket). Något krav på att det finns en skäligen misstänkt person gäller dock inte för att de brottsutredande myndigheter- na med stöd av reglerna i lagen (2003:389) om elektronisk kommunika- tion från operatörerna ska få ta del av uppgifter som angår särskilda elektroniska meddelanden (6 kap. 22 § första stycket 3 i den lagen).

Regeringen föreslår i avsnitt 6.1 att de aktuella bestämmelserna om skyldighet för operatörer att lämna ut uppgifter till brottsbekämpande myndigheter ska upphävas. De brottsbekämpande myndigheternas till- gång till uppgifter om elektronisk kommunikation i en förundersökning ska uteslutande regleras i rättegångsbalken enligt bestämmelserna om hemlig avlyssning respektive hemlig övervakning av elektronisk kom- munikation. Mot denna bakgrund finns det skäl att överväga om det även i fortsättningen ska krävas att det finns en skäligen misstänkt person för att hemlig övervakning ska få ske.

Redan år 2000 föreslogs i lagrådsremissen Hemlig avlyssning m.m. att bestämmelserna om operatörers skyldighet att i vissa fall lämna ut upp- gifter om ett särskilt telemeddelande till brottsutredande myndigheter skulle upphävas (s. 77). Samtidigt föreslogs att hemlig teleövervakning utan någon skäligen misstänkt person skulle tillåtas i vissa fall. Förslaget ledde emellertid inte till lagstiftning.

Även BRU har föreslagit en sådan reglering med motiveringen att det finns ett mycket stort behov av övervakningsuppgifter i ett tidigt utred- ningsskede, däribland uppgifter om positionen hos mobiltelefoner. Så- dana uppgifter är enligt BRU ofta av stor vikt för att utredningar rörande grövre brott ska kunna föras framåt (SOU 2005:38 s. 194). Polisen kan bearbeta och analysera övervakningsuppgifterna och jämföra dem med andra uppgifter, t.ex. från vittnen, och på så sätt försöka utröna vilken eller vilka personer som kan misstänkas för brottet i fråga. I vissa fall kan det också vara möjligt att efter en analys av övervakningsuppgifterna komma fram till var flera gärningsmän sammanträffade, vilka flyktvägar som användes, m.m. Kartläggningen av flyktvägar kan i vissa fall leda till att de misstänktas kontakter med varandra blir utredda, att gömställen upptäcks och stulet gods påträffas, m.m. Polismetodutredningen har

71

också framhållit att en sådan möjlighet är nödvändig för att kunna upp-

Prop. 2011/12:55

rätthålla en effektiv brottsbekämpning (SOU 2009:1 s 114).

 

Tillgången till uppgifter om elektronisk kommunikation i ett tidigt

 

skede i en brottsutredning är ofta av central betydelse för att effektivt

 

kunna klara upp allvarliga brott. Det är många gånger avgörande att

 

snabbt kunna utröna vem som är skäligen misstänkt för att andra åtgärder

 

ska kunna vidtas mot denne i syfte att föra utredningen framåt. Vid sådan

 

inhämtning är det av naturliga skäl inte möjligt att koppla åtgärden till en

 

skäligen misstänkt person. Regeringen anser därför att de brottsutredande

 

myndigheterna även i framtiden måste kunna få tillgång till uppgifter om

 

elektronisk kommunikation i förundersökningar, även innan det finns en

 

skäligen misstänkt gärningsman. Frågan är då hur bestämmelserna bör

 

utformas för att motsvara de behov som finns och samtidigt vara godtag-

 

bara från integritetssynpunkt. Det finns inte anledning att göra undantag

 

från rättegångsbalkens krav på att åtgärden ska vara av synnerlig vikt för

 

utredningen (27 kap. 20 §). Nedan övervägs vilka ytterligare förutsätt-

 

ningar som ska gälla för inhämtandet.

 

Proportionalitetsprincipen

 

Som framgår av avsnitt 4.1 gäller proportionalitetsprincipen vid beslut

 

om och användning av tvångsmedel. Den brukar i korthet beskrivas så att

 

en tvångsåtgärd i fråga om art, styrka, räckvidd och varaktighet ska stå i

 

rimlig proportion till vad som står att vinna med den. Principen har, när

 

det gäller hemlig teleövervakning, uttryckts i 27 kap. 1 § RB och kom-

 

mer att gälla även för situationer där åtgärden vidtas i syfte att utreda

 

vem som skäligen kan misstänkas för brottet i fråga.

 

Vilka uppgifter ska omfattas av inhämtningen?

 

Enligt utredningen bör inhämtning vara möjlig i fråga om historiska

 

uppgifter som rör ett särskilt meddelande. Ingen remissinstans har invänt

 

mot den bedömningen. Det motsvarar den inhämtning som enligt nuva-

 

rande ordning sker med stöd av bestämmelserna i lagen om elektronisk

 

kommunikation. Regeringen gör i denna del ingen annan bedömning än

 

utredningen (lokaliseringsuppgifter som inte har koppling till ett särskilt

 

meddelande behandlas i avsnitt 6.4.).

 

Brottens svårhetsgrad

 

Enligt 27 kap. 19 och 20 §§ rättegångsbalken får hemlig teleövervakning

 

användas när förundersökningen avser ett brott för vilket det inte är för-

 

skrivet lindrigare straff än sex månaders fängelse eller dataintrång, barn-

 

pornografibrott som inte är ringa, narkotikabrott eller narkotikasmugg-

 

ling eller försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott om gär-

 

ningen är belagd med straff. För att de brottsbekämpande myndigheterna

 

ska få inhämta motsvarande uppgifter enligt 6 kap. 22 § första stycket 3

 

lagen om elektronisk kommunikation krävs däremot att det finns miss-

 

tanke om brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fäng-

 

else i två år. Detta innebär bl.a. att inga försöks-, förberedelse- eller

72

stämplingsbrott omfattas av bestämmelsen. Det betyder t.ex. att ett grovt rån som misslyckas i den meningen att gärningsmännen inte får med sig något av värde, inte omfattas av den senare regleringen. Detsamma gäller t.ex. fall av oprovocerat gatuvåld som är så allvarligt att det bedöms som försök till mord. Både BRU och Polismetodutredningen har pekat på behovet för de brottsbekämpande myndigheterna att i framtiden få till- gång till övervakningsuppgifter vid fler brott när det saknas en skäligen misstänkt person.

Som Rikspolisstyrelsen har anfört är det rimligt att förvänta sig att de brottsbekämpande myndigheternas möjligheter att klara upp brott skulle öka om inhämtning vore möjlig för samma brott som vid hemlig över- vakning av elektronisk kommunikation i övrigt. Inhämtningen sker dock i ett mycket tidigt skede i brottsutredningen och riktas mot någon som inte är skäligen misstänkt för brott. Regeringen anser därför, när det gäller brottets svårhetsgrad, att kraven bör vara högre än för hemlig övervakning av elektronisk kommunikation i andra fall. Det synsättet överensstämmer också med gällande rätt. Som Polismetodutredningen anfört är det rimligt att tillåta hemlig övervakning vid brott som ger möj- lighet att använda det klart mer integritetskänsliga tvångsmedlet hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation mot en skäligen misstänkt person. Detta innebär en viss utvidgning i förhållande till den nuvarande regleringen i 6 kap. 22 § första stycket 3 lagen om elektronisk kommuni- kation. Även brott vars straffvärde överstiger fängelse i två år omfattas liksom försök, förberedelse och stämpling till brott med minimistraff om fängelse två år. Det kan t.ex. röra sig om rån av allvarligt slag som ändå inte kan kvalificeras som grovt. Det finns ett stort behov i brottsbekämp- ningen av tillgång till uppgifter om dessa typer av brott. Intresset av att skydda enskildas integritet bör inte hindra en sådan reglering, särskilt som brottslighetens svårhetsgrad vid hemlig övervakning av elektronisk kommunikation i dessa fall kommer att bli densamma som för hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation. Det kan naturligtvis, som Sundsvalls tingsrätt har framfört, vara svårt att bedöma straffvärdet i ett så tidigt skede, bl.a. eftersom det då inte är möjligt att ta hänsyn till sub- jektiva omständigheter knutna till gärningsmannen. Regeringen anser dock att dessa svårigheter inte ska överdrivas. Motsvarande synpunkt framfördes i samband med att en straffvärdeventil infördes för beslut om hemlig avlyssning. Regeringen anförde då (prop. 2002/03:74 s. 32 f.) att det inte torde föreligga någon avgörande skillnad mellan att på ett tidigt stadium bedöma om ett brott ska rubriceras på sådant sätt att en minimi- straffregel är uppfylld och att göra en bedömning av detta brotts straff- värde. Att utredningen i vissa fall kan vara mindre robust ska räknas den misstänkte till godo, dvs. att en marginal till förmån för den misstänkte måste vägas in. Det finns enligt regeringen inte skäl att i det här sam- manhanget göra någon annan bedömning.

Vilket syfte ska åtgärden ha och vilka övriga krav ska ställas på den?

Polismetodutredningens förslag innebär att hemlig övervakning som inte riktas mot en skäligen misstänkt person ska syfta till att fastställa vem som är skäligen misstänkt eller att utröna annan omständighet av väsent-

Prop. 2011/12:55

73

lig betydelse för utredningen. Regeringen delar utredningens bedömning att en begränsning bör införas i fråga om för vilka syften inhämtning ska vara möjlig. För den uppfattningen talar också Europakonventionens krav på klarhet och förutsebarhet i fråga om regler om intrång i skyddet för privatliv och korrespondens.

Att begränsa bestämmelsens tillämpning till att avse endast skedet i en förundersökning innan det finns en skäligen misstänkt person är som Polismetodutredningen har framfört inte lämpligt eftersom det då inte skulle vara möjligt att använda bestämmelsen för att kunna utreda om det finns ytterligare misstänkta för brottet. En annan möjlighet, som Polis- metodutredningen har berört, är att begränsa inhämtningen till sådana fall där syftet är att fastställa vem som skäligen kan misstänkas för ett brott. En sådan begränsning finns t.ex. i fråga om hemlig kameraövervakning när det saknas en skäligen misstänkt person. Enligt förarbetena till den bestämmelsen innebär rekvisitet att övervakningen i princip ska vara avsedd att leda till att gärningsmannen kan påträffas på bar gärning (prop. 2002/03:74 s. 40 f.). Som Polismetodutredningen har konstaterat skulle även en sådan ordning innebära en alltför omfattande begränsning i fråga om när inhämtning får ske. Det bör även fortsättningsvis vara möjligt att inhämta uppgifter om elektronisk kommunikation i en förun- dersökning, trots att övervakningen inte kan förväntas få som direkt ef- fekt att det kan fastställas vem som skäligen är misstänkt för brottet på det sätt som förutsätts enligt ovan nämnda bestämmelser om hemlig kameraövervakning. Åtgärden bör t.ex. kunna ta sikte på att utröna var en brottsplats är belägen om den omständigheten är av avgörande betydelse för att utreda vem som skäligen kan misstänkas för brottet. Regeringen anser dock inte att detta bör komma till uttryck på det sätt som utred- ningen föreslagit, dvs. att inhämtning ska kunna ske i syfte att utröna en omständighet av väsentlig betydelse för utredningen. En sådan reglering skulle i praktiken innebära en utvidgning av möjligheten att besluta om hemlig övervakning av elektronisk kommunikation mot en skäligen misstänkt person, något som inte är avsett. Mot den angivna bakgrunden anser regeringen att syftet med åtgärden bör vara att utreda vem som skäligen kan misstänkas för brottet.

Vem ska ge tillstånd till åtgärden?

Utredningen har föreslagit att undersökningsledare eller åklagare vid sidan av domstol ska få ge tillstånd till hemlig övervakning av elektro- nisk kommunikation i syfte att fastställa vem som skäligen kan misstän- kas för brottet om åtgärden inte kan antas bli av stor omfattning eller särskilt ingripande slag. Om tillståndet avser en särskild teleadress ska den som innehar den teleadress som tillståndet avser enligt förslaget kunna begära rättens prövning av tillståndet.

Ett av skälen för att upphäva de aktuella reglerna i lagen om elektro- nisk kommunikation och samla reglerna om de brottsutredande myndig- heternas tillgång till elektronisk kommunikation i en förundersökning till rättegångsbalken är att få ett mer rättssäkert och enhetligt system. Detta talar för att ha samma beslutsordning för alla beslut om tillstånd till hem- lig övervakning av elektronisk kommunikation. Flera remissinstanser har

Prop. 2011/12:55

74

sett behov av förtydliganden av i vilka fall beslut ska kunna fattas av åklagare/förundersökningsledare och i vilka fall beslut ska fattas av dom- stol. Både JO och Datainspektionen har invänt mot utredningens bedöm- ning att en basstationstömning inte kan anses vara en åtgärd av stor om- fattning eller särskilt ingripande slag och framfört att domstol bör fatta beslut i dessa frågor. Åklagarmyndigheten har framfört att det bör förtyd- ligas att domstolsbeslut ska krävas endast i utpräglade undantagssituat- ioner. Att remissinstanserna har haft olika uppfattning om vilka åtgärder som ska anses vara av stor omfattning eller särskilt ingripande slag tyder på en risk för att det skulle leda till praktiska tillämpningssvårigheter att införa en särskild beslutanderätt för vissa fall innan det finns en skäligen misstänkt person. En sådan ordning skulle också göra systemet mindre överskådligt.

Som bl.a. Sundsvalls tingsrätt har påpekat framstår vidare den före- slagna möjligheten till överprövning i praktiken som alltför begränsad. Den som övervakningen avser ska normalt sett inte ha kännedom om åtgärden och har därför inte möjlighet att begära rättens prövning. Rege- ringen anser därför att rättssäkerhetsskäl talar för att domstolsprövning bör ske även i dessa fall. Flera av de brottsbekämpande myndigheterna har framhållit att beslut ibland kan behöva fattas mycket skyndsamt. Det utgör dock inte skäl att avstå från en ordning med en slutlig domstols- prövning. En sådan skyndsamhet kan i stället åstadkommas genom att åklagare ges rätt att fatta interimistiska beslut om hemlig övervakning av elektronisk kommunikation. Frågan om en sådan ordning bör införas behandlas i avsnitt 6.2.3.

Sundsvalls tingsrätt har påtalat att det bör övervägas att lägga beslu- tanderätten på en eller flera större domstolar eftersom den domare som beslutat om hemliga tvångsmedel inte bör handlägga det efterkommande brottmålet vilket kan leda till svårigheter för mindre domstolar. Rege- ringen anser det dock inte vara lämpligt att på detta område överväga en annan reglering än den som gäller för hemliga tvångsmedel i övrigt.

Offentliga ombud

Polismetodutredningen har angett att frågan om offentliga ombuds med- verkan vid hemlig övervakning av elektronisk kommunikation bör avgö- ras i hela dess vidd, dvs. för samtliga fall där hemlig övervakning av elektronisk kommunikation kan beslutas enligt rättegångsbalken och att det ligger utanför utredningens uppdrag att överväga en sådan ordning. Sveriges Advokatsamfund har anfört att denna fråga är grundläggande för rättssäkerheten och inte kan lämnas outredd. Även Post- och telesty- relsen har framfört synpunkten att frågan bör utredas och att offentliga ombud bör bevaka enskildas integritetsintressen vid de beslut som fattas.

När bestämmelserna om offentliga ombud infördes ansågs behovet av sådana ombud vara mindre vid hemlig övervakning än vid hemlig teleav- lyssning och reglerna kom inte att omfatta sådan övervakning (prop. 2002/03:74 s. 22 f.). Ett slutligt ställningstagande i fråga om offentliga ombuds medverkan i ärenden om hemlig teleövervakning borde dock enligt den dåvarande regeringen anstå till dess att översynen av möjlig- heten att hämta in övervakningsuppgifter direkt från teleoperatörer var

Prop. 2011/12:55

75

slutförd. Sedan dess har integritetsskyddet vid hemlig teleövervakning Prop. 2011/12:55 stärkts genom införandet av bestämmelserna om underrättelse till enskild

vid hemlig tvångsmedelsanvändning och inrättandet av Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden som tillsynsmyndighet på området. Post- och telestyrelsen har som skäl för sin uppfattning framfört att offentliga om- bud behövs för att balansera de brottsbekämpande myndigheternas utö- kade möjligheter att inhämta uppgifter om elektronisk kommunikation med de begränsade möjligheter till domstolsprövning som utredningens förslag innebär. Regeringens förslag innebär emellertid att det ställs högre krav på tillståndsgivningen än enligt nuvarande ordning och att kontrollfunktionerna för tillståndsgivningen stärks. Mot den angivna bakgrunden anser regeringen att förslaget om en utökad möjlighet att besluta om hemlig övervakning av elektronisk kommunikation enligt rättegångsbalken kan genomföras trots att frågan om offentliga ombuds medverkan vid sådan tillståndsprövning inte har utretts i detta samman- hang.

Översynen av möjligheten att inhämta uppgifter enligt lagen om elektronisk kommunikation är nu slutförd. Som bl.a. Sveriges advokat- samfund har framfört kan det därför finnas skäl att på nytt överväga frågan om det finns behov av att offentliga ombud medverkar vid dom- stols prövning av hemlig övervakning av elektronisk kommunikation. Utredningen om vissa hemliga tvångsmedel (dir. 2010:62) överväger för närvarande om det finns behov av att förändra systemet med offentliga ombud i något eller några avseenden. Regeringen avser att ge utredning- en i uppdrag att även analysera om det finns behov av att offentliga om- bud medverkar vid domstols prövning av hemlig övervakning av elektro- nisk kommunikation för att få underlag för ett ställningstagande i frågan.

6.2.3En möjlighet för åklagare att i brådskande fall fatta inte- rimistiska beslut

Regeringens förslag: Kan det befaras att inhämtande av rättens tillstånd till hemlig övervakning av elektronisk kommunikation skulle medföra fördröjning eller annan olägenhet av väsentlig betydelse ska tillstånd till åtgärden få ges av åklagaren. Ett sådant beslut ska genast anmälas hos rätten, som skyndsamt ska pröva om det finns skäl för åtgärden. Har åtgärden upphört att gälla ska rätten pröva om det har funnits skäl för den. Finner rätten att det har saknats skäl för åtgärden får de inhämtade uppgifterna inte användas i en brottsutredning till nackdel för den som har omfattats av övervakningen.

Förslaget om interimistisk beslutanderätt för åklagare medför följdänd- ringar i rättegångsbalken och i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål.

Polismetodutredningens förslag överensstämmer delvis med rege- ringens förslag. Utredningen har dock föreslagit att någon domstolspröv- ning inte ska ske om åtgärden har upphört att gälla innan rätten har prö- vat ärendet. I stället ska åklagaren enligt förslaget anmäla åtgärden till Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden.

76

Remissinstanserna: Göta hovrätt, Malmö tingsrätt, Sundsvalls tings- rätt, Åklagarmyndigheten, Rikspolisstyrelsen och Tullverket har tillstyrkt förslaget. Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten och Rikspolissty- relsen har särskilt betonat betydelsen av att snabbt få tillgång till uppgif- terna. Flera myndigheter har framfört att möjligheten för åklagare att fatta interimistiska beslut är av stor vikt.

JO har uttalat att man bör överväga åtgärder angående domstolarnas beredskap om en domstolsprövning inte anses tillgodose kraven på snabba ställningstaganden.

Sveriges advokatsamfund har framfört att det är svårt att se något avgö- rande skäl till att åklagaren ska ges möjlighet att fatta interimistiska be- slut. Samfundet har vidare angett att det inte är tillfredsställande att upp- gifter som inhämtats genom ett beslut om tvångsmedel som undanröjs eller skulle ha undanröjts av domstol kan användas i den fortsatta förun- dersökningen. Rikspolisstyrelsen har efterlyst ett klargörande i fråga om vad som ska ske med uppgifter som har inhämtats om rätten upphäver ett beslut som har fattats av undersökningsledare eller åklagare.

Rikspolisstyrelsen har också framhållit att det i de aktuella författning- arna tydligt bör framgå att en begäran till en teleoperatör om uppgifter från en brottsbekämpande myndighet ska handläggas skyndsamt. IT & Telekomföretagen, HiG3 Access AB, Telenor Sverige AB och TeliaSo- nera AB har framfört att behovet av ”minutoperativa beslut” skulle kunna innebära krav på att operatörerna tillhandahåller 24-timmarsservice, vilket skulle medföra väsentligt ökade kostnader, särskilt för mindre operatörer.

Skälen för regeringens förslag

Gällande rätt

Genom en ändring i 19 kap. 12 § rättegångsbalken, som trädde i kraft den 1 juli 2000, utvidgades de s.k. jourdomstolarnas behörighet till att om- fatta beslut om användande av tvångsmedel i brådskande fall (prop. 1999/2000:26, bet. 1999/2000:JuU10). Den nämnda regleringen i rätte- gångsbalken kompletteras av förordningen (1988:31) om tingsrätternas beredskap för prövning av häktningsfrågor m.m., där det anges att tings- rätten ska ha beredskap för prövning av frågor som rör bl.a. användning av tvångsmedel under söndag, annan allmän helgdag, lördag och vissa aftnar. Ytterligare bestämmelser finns i Domstolsverkets föreskrifter om beredskap vid tingsrätterna för prövning av häktningsfrågor m.m. (DVFS 2007:1). Beredskapen fullgörs genom att domstolen är tillgänglig för beslut vissa tider under dagtid.

Enligt rättegångsbalkens nuvarande regler ska ett beslut att tillåta hem- lig avlyssning eller övervakning alltid fattas av domstol (27 kap. 21 §). Som framgår av det föregående kan övervakningsuppgifter avse- ende förfluten tid erhållas även direkt från operatörerna med stöd av reglerna i lagen om elektronisk kommunikation (6 kap. 22 § första styc- ket 3).

I lagen (2008:854) om åtgärder för att utreda vissa samhällsfarliga brott finns i 4 § ett undantag från regeln om domstolsbeslut. Där anges att tillstånd till hemlig teleövervakning i de fall som omfattas av lagen får

Prop. 2011/12:55

77

ges av åklagaren om det kan befaras att inhämtande av rättens tillstånd Prop. 2011/12:55 till hemlig teleövervakning skulle medföra sådan fördröjning eller annan

olägenhet som är av väsentlig betydelse för utredningen. Det anges också att åklagaren genast ska göra anmälan om åtgärden hos rätten, som skyndsamt ska pröva ärendet. Om rätten finner att det inte finns skäl för åtgärden ska den upphäva beslutet. Skulle däremot åtgärden ha upphört att gälla innan rätten har prövat ärendet, ska åklagaren anmäla ärendet till Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden (6 §).

Åklagare får möjlighet att intermistiskt ge tillstånd till hemlig övervak- ning av elektronisk kommunikation

Mot bakgrund av att regeringen föreslår att den nuvarande möjligheten för brottsbekämpande myndigheter att snabbt få tillgång till historiska uppgifter som rör ett elektroniskt meddelande genom lagen om elektro- nisk kommunikation tas bort (avsnitt 6.1) aktualiseras frågan om det finns anledning att införa en rätt för åklagare att ge interimistiskt tillstånd till hemlig övervakning av elektronisk kommunikation.

Frågan om en interimistisk beslutanderätt har diskuterats i tidigare lag- stiftningsärenden. I förarbetena till ändringar i reglerna om hemliga tvångsmedel år 1989 uttalades att någon befogenhet för åklagare att fatta interimistiska beslut om teleavlyssning och teleövervakning inte borde införas, om inte tvingande praktiska behov talade för det. Sådana behov ansågs då inte föreligga (prop. 1988/89:124 s. 51 f.). Buggningsutred- ningen föreslog år 1998 att en möjlighet för åklagare att fatta interimist- iska beslut om hemlig teleövervakning, hemlig teleavlyssning och hemlig kameraövervakning skulle införas (SOU 1998:46 s. 414 f.). Remissutfal- let var blandat. I propositionen 2002/03:74 Hemliga tvångsmedel – of- fentliga ombud och en mer ändamålsenlig reglering gjordes bedömning- en att det inte borde införas någon möjlighet för åklagare att enligt rätte- gångsbalken fatta interimistiska beslut om hemliga tvångsmedel. Det angavs att det inte hade framkommit så starka skäl som krävs för att i rättegångsbalken införa ett system där integritetskänsliga hemliga tvångsmedel får verkställas utan rättens tillstånd (s. 42 f.). Den dåvarande regeringen angav att man hade för avsikt att noga följa utvecklingen och vid behov pröva frågan på nytt. BRU föreslog att en möjlighet för åkla- gare att ge interimistiskt tillstånd till hemlig teleövervakning skulle infö- ras i rättegångsbalken och motiverade det främst med behovet av snabba avgöranden (SOU 2005:38 s. 200 f.).

Flera remissinstanser har betonat behovet av ett snabbt förfarande när det gäller tillgång till uppgifter om elektronisk kommunikation. Snabb- heten i förfarandet är ofta en avgörande faktor för ett lyckat utredningsre- sultat. Det gäller särskilt som de personer som är delaktiga i grov brotts- lighet många gånger aktivt vidtar åtgärder i syfte att försvåra myndighet- ernas brottsbekämpande insatser, t.ex. genom att med regelbundenhet byta mobiltelefoner eller kontantkort. Domstolarna har i och för sig möj- lighet att ta om hand brådskande frågor om tvångsmedel, men någon beredskap för omedelbara beslut dygnet runt finns inte. Det är inte heller rimligt att bygga upp en sådan organisation för att tillstånd ska kunna ges

mycket snabbt under dygnets alla timmar. Regeringen delar därför upp-

78

fattningen att det är nödvändigt för en effektiv brottsbekämpning att Prop. 2011/12:55 tillstånd till hemlig övervakning av elektronisk kommunikation kan ges

snabbare än vad som är möjligt vid en exklusiv domstolsprövning. För att åstadkomma detta anser regeringen att åklagaren bör ges möjlighet att interimistiskt tillåta hemlig övervakning av elektronisk kommunikation. Åklagaren måste som förundersökningsledare vara väl insatt i ärendet och bör på ett objektivt och effektivt sätt snabbt kunna ta ställning till en tvångsmedelsfråga av detta brådskande slag.

Att de brottsbekämpande myndigheterna snabbt ska kunna få tillgång till uppgifterna förutsätter naturligtvis också att utlämnandet från opera- törerna kan ske utan dröjsmål. En sådan ordning krävs dessutom i fråga om de uppgifter som omfattas av lagringsskyldigheten i EU:s direktiv om lagring av trafikuppgifter. Den särskilda anpassningsskyldighet som föreslagits i propositionen Lagring av trafikuppgifter för brottsbekäm- pande ändamål – genomförande av direktiv 2006/24/EG (prop. 2010/11:46) för uppgifter som har lagrats med stöd av direktivet innehål- ler således ett krav på att dessa uppgifter ska lämnas ut utan dröjsmål.

Obligatorisk domstolsprövning av interimistiska beslut

Ett beslut av åklagaren bör som utredningen har föreslagit genast anmä- las hos rätten. I fråga om tillstånd till inhämtning avseende historiska uppgifter upphör åtgärden när de uppgifter som begärts utlämnade har lämnats ut. Om rätten då inte redan har prövat frågan kommer det enligt utredningens förslag inte att ske någon domstolsprövning, utan beslutet ska i stället anmälas till Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden. En sådan ordning gäller för interimistiska beslut enligt 2008 års tvångsme- delslag. Med hänsyn till vad som anförs ovan om vikten av ett snabbt förfarande, är det sannolikt att utredningens förslag i praktiken i många fall skulle innebära en slutlig beslutanderätt för åklagare. En sådan effekt kan enligt regeringen starkt ifrågasättas. Regeringen delar därmed inte utredningens uppfattning att regleringen i 2008 års tvångsmedelslag bör tjäna som förebild för en reglering i nu aktuellt avseende.

Regeringen föreslår i stället att det av integritets- och rättssäkerhetsskäl införs en obligatorisk domstolsprövning av interimistiska beslut. Det innebär att rätten ska pröva åtgärden också i de fall den har upphört. En sådan reglering gäller i Danmark och Norge (71 kap. 783 § lov om ret- tens pleje och 16 a kap. 216 d § lov om rettegangsmåten i straffesaker). En reglering av det slaget gör att domstolspraxis kan utvecklas i fråga om de närmare förutsättningarna för interimistiska tillstånd till hemlig över- vakning av elektronisk kommunikation och att tillståndsgivningen alltid kommer att prövas av en från de brottsbekämpande myndigheterna fri- stående instans. Härigenom ges goda förutsättningar för enhetlighet och hög kvalitet i åklagarnas beslutsfattande. När åtgärden har upphört ska rättens prövning ske med utgångspunkt i förhållandena vid tidpunkten för åklagarens beslut.

79

Användandet av uppgifter som inhämtats genom ett interimistiskt beslut

Prop. 2011/12:55

Rikspolisstyrelsen har efterlyst ett förtydligande av vad som ska ske med uppgifter som har inhämtats om rätten upphäver beslutet. Sveriges Advo- katsamfund har framfört att det inte är tillfredsställande från rättssäker- hetssynpunkt att uppgifter som framkommit vid ett beslut om tvångsme- del som undanröjs av domstol kan användas i den fortsatta förundersök- ningen. Regeringen konstaterar att själva inhämtningen av uppgifter innebär ett intrång i den enskildes privatliv som kan uppfattas som in- tegritetskränkande. Att använda uppgifterna i en brottsutredning mot en person kan sägas innebära att integritetsintrånget tillåts fortsätta. Lämp- ligheten av att fritt kunna använda uppgifter som framkommit vid ett interimistiskt beslut som upphävts av domstol kan därför ifrågasättas. Ett generellt förbud mot sådan användning skulle dock föra för långt. An- vändning som är till fördel för en misstänkt person måste alltid tillåtas. Uppgifterna bör dock inte få användas i en brottsutredning till nackdel för någon som har omfattats av inhämtningen. Det bör dock framhållas att rättens beslut att upphäva åklagarens interimistiska beslut om hemlig övervakning av elektronisk kommunikation inte hindrar att rätten eller åklagaren om förhållandena ändras fattar ett nytt beslut om övervakning avseende samma historiska uppgifter.

Behov av följdändringar

 

En följd av regeringens förslag är att bestämmelsen i 27 kap. 25 § första

 

stycket rättegångsbalken, som anger att tekniska hjälpmedel får användas

 

vid verkställigheten av domstols beslut om hemlig avlyssning eller över-

 

vakning, bör justeras så att den omfattar även åklagares interimistiska

 

beslut om hemlig övervakning av elektronisk kommunikation.

 

Förslaget ger också anledning att ifrågasätta om det fortsättningsvis

 

finns behov av en bestämmelse om interimistisk beslutanderätt för åkla-

 

gare i fråga om hemlig övervakning av elektronisk kommunikation i

 

2008 års tvångsmedelslag (4 §). Eftersom lagen är tidsbegränsad och

 

under utvärdering, avstår regeringen dock från att i detta sammanhang

 

föreslå några ändringar i den lagen. Även enligt lagen (1988:97) om

 

förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolar-

 

na under krig eller krigsfara m.m. har åklagaren en möjlighet att fatta

 

interimistiska beslut om hemlig övervakning av elektronisk kommunikat-

 

ion.

 

Lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål innehåller

 

regler om åklagares och domstolars samarbete över gränserna i brottsut-

 

redningar och brottmålsrättegångar (se närmare avsnitt 4.1). Reglerna

 

knyter an till vad som gäller för att motsvarande åtgärder ska få vidtas i

 

en svensk förundersökning eller rättegång. Åtgärderna vidtas således

 

under samma förutsättningar som i en svensk förundersökning enligt

 

rättegångsbalken (prop. 1999/2000:61 s. 97). Mot denna bakgrund anser

 

regeringen att de nu föreslagna reglerna som ger åklagare möjlighet att

 

fatta interimistiska beslut i vissa fall bör gälla även enligt den lagen.

 

Uppgifterna bör dock inte få lämnas över till den ansökande staten innan

 

rätten har fattat ett beslut om hemlig övervakning av elektronisk kom-

 

munikation. Vad gäller tillstånd i Sverige till gränsöverskridande hemlig

80

 

övervakning finns det dock inte behov av en möjlighet för åklagaren att Prop. 2011/12:55 fatta interimistiska beslut.

6.3Inhämtning av uppgifter i underrättelseverksamhet

6.3.1Under vilka förutsättningar ska inhämtning få ske?

Regeringens förslag: I underrättelseverksamhet ska övervaknings- uppgifter om elektronisk kommunikation få hämtas in om omständig- heterna är sådana att åtgärden är av särskild vikt för att förebygga, för- hindra eller upptäcka brottslig verksamhet som innefattar brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år.

Inhämtning av uppgifter ska också under samma förutsättningar, enligt en bestämmelse som ska tidsbegränsas till utgången av år 2013, få ske beträffande brottslig verksamhet som innefattar vissa brott som trots att de inte har ett straffminimum som uppgår till två års fängelse får anses vara särskilt allvarliga för rikets säkerhet.

Inhämtning av uppgifter får beslutas och genomföras endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den som åtgärden riktar sig mot eller för något annat motstående intresse.

I ett beslut om inhämtning av uppgifter ska det anges vilken brottslig verksamhet och vilken tid beslutet avser samt vilket telefonnummer eller annan adress, vilken elektronisk kommunikationsutrustning eller vilket geografiskt område beslutet avser. Tiden får inte bestämmas längre än nödvändigt och inte överstiga en månad från dagen för beslutet. Om det inte längre finns skäl för ett beslut om inhämtning av uppgifter ska det omedelbart hävas.

Polismetodutredningens förslag överensstämmer delvis med rege- ringens. Enligt utredningen ska inhämtning kunna ske i en undersökning om det finns särskild anledning att anta att uppgifterna kan bidra till att förebygga, förhindra eller upptäcka viss brottslig verksamhet. Utredning- ens förslag omfattar även brottslig verksamhet som innefattar olovlig kårverksamhet, brott mot medborgerlig frihet, obehörig befattning med hemlig uppgift, olovlig underrättelseverksamhet och företagsspioneri enligt 3 § lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter, om det finns anledning att anta att gärningen har begåtts på uppdrag av eller har understötts av en främmande makt eller av någon som har agerat för en främmande makts räkning. Utredningens förslag omfattar däremot inte grovt brott enligt 6 § lagen om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brotts- lighet (som trätt i kraft den 1 december 2010). Utredningen har inte be- träffande någon bestämmelse föreslagit en tidsbegränsad giltighet.

Remissinstanserna: Göta hovrätt och Säkerhetspolisen har tillstyrkt förslaget. Säkerhetspolisen har särskilt framhållit att det är nödvändigt att de i brottskatalogen angivna brotten mot rikets säkerhet omfattas av regleringen. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet har avstyrkt att inhämtning ska vara möjlig i fråga om olovlig kårverksamhet

81

eftersom det enligt nämnden kan komma att stå i strid med förbudet mot Prop. 2011/12:55 åsiktsregistrering i 2 kap. 3 § regeringsformen.

Ekobrottsmyndigheten, Åklagarmyndigheten och Skatteverket har

 

framfört att det bör införas en straffvärdeventil även för underrättelse-

 

verksamheten för att inte en stor del av den grova organiserade brottslig-

 

heten ska falla utanför regleringen. Även Kustbevakningen, Rikspolissty-

 

relsen och Tullverket har framfört synpunkten att två års straffminimum

 

är ett för högt ställt krav. Rikspolisstyrelsen har föreslagit att inhämtning

 

ska få ske om straffminimum uppgår till fängelse sex månader eller mer.

 

Datainspektionen har anfört att den föreslagna lagen innehåller ända-

 

målsenliga regleringar till skydd för den personliga integriteten och inne-

 

bär en klar förbättring i jämförelse med dagens bestämmelser utan att

 

effektiviteten i underrättelseverksamheten försämras.

 

Skälen för regeringens förslag

 

Underrättelseverksamhet

 

De brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet är i hu-

 

vudsak inriktad på att avslöja om en viss, inte närmare specificerad all-

 

varlig brottslighet har ägt rum, pågår eller kan antas komma att begås.

 

Arbetet består främst i att samla in, bearbeta och analysera information.

 

Inhämtning av underrättelseinformation sker på flera olika sätt. I stor

 

utsträckning sker det genom öppna källor, men en inte obetydlig del av

 

inhämtningen sker genom informatörer eller andra hemliga källor. En

 

viktig del i underrättelsetjänsten utgörs av s.k. inre spaning, dvs. sökande

 

efter information som redan finns tillgänglig inom respektive polismyn-

 

dighet. I detta arbete ingår bl.a. sökning i register. Information inhämtas

 

också genom samarbete med andra myndigheter och företag. Även inter-

 

nationellt samarbete spelar en stor roll. Det gäller såväl organiserat sam-

 

arbete i multilaterala eller bilaterala former som mera informellt sådant

 

samarbete.

 

Inom den öppna polisen bedrivs arbetet enligt polisens underrättelse-

 

modell (PUM). Detta är en modell för ledning och styrning av planlagd

 

operativ polisverksamhet där beslut om inriktning, prioritering och ge-

 

nomförande baseras på underrättelser och annan relevant kunskap. Enligt

 

modellen ska underrättelseverksamhet bedrivas på lokal, regional och

 

central nivå. Polisens underrättelsemodell kan beskrivas på följande sätt.

 

Kriminalunderrättelsetjänsten samlar in information, både på egen hand

 

och genom att ta emot information som samlas in av andra enheter inom

 

polisen. Informationen bearbetas och analyseras och leder fram till

 

underrättelser. Underrättelserna delges den operativa ledningen som med

 

underrättelserna som underlag fattar beslut om prioriteringar och ade-

 

kvata brottsförebyggande aktiviteter. Kriminalunderrättelsetjänsten avgör

 

vilken underrättelseinformation som ska delges den personal inom poli-

 

sen som bedriver brottsbekämpande verksamhet.

 

Den aktuella modellen bygger således på ett flöde av information. Alla

 

anställda inom polisen har ett ansvar för att inhämta information. Om en

 

polisman gör iakttagelser som bedöms ha samband med misstänkt brotts-

 

lig verksamhet ska informationen samlas in, dokumenteras och vidarebe-

 

fordras till kriminalunderrättelsetjänsten. Informationsinhämtningen ska

82

 

koncentreras till prioriterade områden. Kriminalunderrättelsetjänsten Prop. 2011/12:55 ansvarar för att annan personal inom polisen ständigt hålls informerad

om inom vilka områden uppgifter främst efterfrågas, dvs. vilka de priori- terade underrättelsebehoven är. Polismän i yttre tjänst ska känna till vilka företeelser eller personer som det är särskilt viktigt att vara uppmärksam på. Den information som delges polismän i yttre tjänst kan vara av mer generellt slag eller avse vissa utpekade personer, t.ex. några som miss- tänks för delaktighet i viss brottslig verksamhet. Merparten av underrät- telseinformationen stannar inom kriminalunderrättelsetjänsten. Det är i huvudsak slutsatserna av analys och bearbetning som förmedlas till andra delar av polisen.

Enligt 2 och 3 §§ förordningen (2002:1050) med instruktion för Säker- hetspolisen ska Säkerhetspolisen leda och bedriva polisverksamhet för att förebygga och avslöja brott mot rikets säkerhet, bekämpa terrorism samt fullgöra de uppgifter som Rikspolisstyrelsen har att utföra enligt säker- hetsskyddslagen (1996:627) och säkerhetsskyddsförordningen (1996:633). Med säkerhetsskydd avses enligt säkerhetsskyddslagen skydd mot bl.a. spioneri liksom mot terroristbrott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott. Säkerhetspolisen har enligt för- ordningen också i uppdrag att leda och bedriva det bevaknings- och sä- kerhetsarbete som avser den centrala statsledningen eller som har sam- band med statsbesök och liknande händelser. Säkerhetspolisen tillämpar i princip samma modell som den övriga polisen för att styra underrättelse- arbetet. Modellen innebär i korthet att ett väl definierat underrättelsebe- hov leder till en beställning av uppgifter. Beställningen resulterar i att olika inhämtningsåtgärder vidtas. De inhämtade uppgifterna bearbetas och analyseras varefter resultatet rapporteras till beställaren. Resultatet ligger sedan till grund för beslut om fortsatta åtgärder.

Även i Tullverket bedrivs underrättelseverksamhet genom insamling, inhämtning, bearbetning och analys av uppgifter. Syftet är att förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet. Resultatet av underrättelseverksam- het, de slutsatser eller produkter som tas fram, delges beslutsfattare på olika nivåer och ingår som beslutsunderlag dels vid beslut om inriktning och prioriteringar av Tullverkets brottsbekämpande verksamhet (strate- gisk underrättelse), dels vid beslut om direkt operativa åtgärder (operativ underrättelse).

Som nämns i avsnitt 4.4 bedrivs underrättelseverksamhet även vid vissa andra myndigheter. Dessa myndigheter samlar också in, bearbetar och analyserar uppgifter inom ramen för sin underrättelseverksamhet.

Vilka uppgifter ska kunna hämtas in?

Det ovan beskrivna behovet av att i underrättelseverksamheten kunna hämta in information innefattar uppgifter om elektronisk kommunikat- ion. I fråga om vilka uppgifter som ska kunna hämtas in anser regering- en, liksom utredningen, att samma bedömning bör göras som i fråga om inhämtning i en förundersökning innan det finns en skäligen misstänkt. Det innebär att historiska uppgifter om meddelanden får inhämtas. Dess- utom får, i fråga om lokaliseringsuppgifter, uppgifter om vilka elektro-

niska kommunikationsutrustningar som har funnits inom ett visst geogra-

83

fiskt område eller uppgifter om i vilket avgränsat geografiskt område en Prop. 2011/12:55 viss elektronisk kommunikationsutrustning finns eller har funnits inhäm-

tas (jfr. avsnitt 6.2.2 och 6.4). Regeringen anser till skillnad från utred- ningen att det inte finns behov av att i lagtext ange att det geografiska område som avses ska vara avgränsat eftersom det ändå följer av att inhämtningen ska avse ett visst geografiskt område.

När ska inhämtning få ske?

Att inhämtningen av uppgifter kan ske förhållandevis brett och förutsätt- ningslöst är nödvändigt för att underrättelsearbetet ska kunna bedrivas effektivt. En alltför strikt reglering riskerar att hindra inhämtningen på ett icke önskvärt sätt. Samtidigt innebär en inhämtning av övervakningsupp- gifter normalt sett ett visst intrång i den övervakades personliga integri- tet. Det måste därför finnas en klar reglering som är tillräckligt förutsebar och som möjliggör en effektiv fortlöpande tillsyn och granskning i efter- hand.

Ett krav på att inhämtningen, i likhet med vad som gäller enligt lagen (2007:979) om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott (1 §), ska kunna kopplas till en viss person skulle göra inhämtningen smalare och därmed kunna minska integritetsintrånget. Regeringen delar Datainspektionens uppfattning att en sådan begränsning ändå inte bör införas eftersom den avsevärt skulle minska möjligheterna att nå fram- gång i underrättelsearbetet. Den reglering som nu föreslås skiljer sig i väsentliga avseenden från lagen om åtgärder för att förhindra vissa sär- skilt allvarliga brott. Den senare lagen omfattar även det betydligt mer integritetskränkande tvångsmedlet hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation och har kommit att tillämpas i sådana situationer där en förundersökning har varit mycket nära förestående. Lagen har dessutom kritiserats för att inte i tillräckligt hög grad uppfylla de brottsbekämpande myndigheternas behov (SOU 2009:70 s. 168 f.). Regeringen har beslutat att lagen ska ses över (se avsnitt 4.1).

Enligt utredningens förslag ska i ett beslut om inhämtning anges den teleadress eller det avgränsade geografiska område inhämtningen avser. Regeringen delar utredningens uppfattning att ett beslut om inhämtning ska ange vad beslutet avser. Beslutet ska därmed innehålla en upplysning om vilken brottslig verksamhet som avses. Med den nya terminologi som föreslås i avsnitt 5 bör i beslutet dessutom anges det telefonnummer eller annan adress eller den elektroniska kommunikationsutrustning som in- hämtningen avser.

Som utredningen har föreslagit ska det av ett beslut om inhämtning av uppgifter också framgå vilken tid beslutet avser. Tiden får inte bestäm- mas längre än nödvändigt och inte överstiga en månad från dagen för beslutet. Om det inte längre finns skäl för ett beslut om inhämtning av uppgifter ska det omedelbart hävas.

Enligt utredningens förslag ska det finnas ett krav på att uppgifterna kan antas ha en påtaglig betydelse för den undersökning inom vars ramar inhämtningen ska ske. Utredningen föreslår att det ska uttryckas så att det ska finnas särskild anledning att anta att uppgifterna kan bidra till att

förebygga, förhindra eller upptäcka viss brottslig verksamhet.

84

Att inhämtningen ska ske i en undersökning avses innefatta olika for- Prop. 2011/12:55 mer av ”ärenden” i underrättelseverksamheten, t.ex. särskild undersök-

ning i kriminalunderrättelseverksamheten, underrättelseprojekt, aktions- grupp eller insats (SOU 2009:1 s. 126). Regeringen delar JO:s tveksam- het till att begreppet undersökning i förslaget i praktiken innebär någon precisering av inom vilken ram inhämtning får ske. Begreppet undersök- ning kan vidare leda tankarna till en förundersökning eller förutredning. Begreppet bör därför inte användas i den aktuella lagtexten. Den ram utifrån vilken inhämtningen får ske ska i stället framgå genom övriga rekvisit för inhämtningen och genom att beslutet ska preciseras på det sätt som framgår ovan. En annan sak är att beslutet om inhämtning natur- ligen bör läggas upp som ett särskilt inhämtningsärende vari skälen för beslutet framgår. Ärendet bör avslutas när inhämtningen har skett. Häri- genom möjliggörs en effektivare löpande tillsyn över inhämtningen (se vidare avsnitt 6.3.2 och 8.2).

Som utredningen har föreslagit bör begreppen förebygga, förhindra el- ler upptäcka viss brottslig verksamhet i likhet med regleringen i 2 kap. 5 § i polisdatalagen (2010:361) användas för att avgränsa underrättelse- verksamheten (jfr. 7 § lagen [2005:787] om behandling av uppgifter i Tullverkets brottsbekämpande verksamhet).

Att såsom i en förundersökning koppla ett beviskrav till ett specifikt brott är som utredningen har funnit inte lämpligt. I stället bör, på samma sätt som i den gällande polisdatalagen, den nya polisdatalagen och lagen om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott, en koppling ske till viss brottslig verksamhet. Vilken brottslig verksamhet som bör omfattas utvecklas närmare nedan.

Regeringen delar utredningens uppfattning att det bör ställas krav på uppgifternas förväntade betydelse för det syfte i vilket de inhämtas. En- ligt regeringens uppfattning är det dock inte tillräckligt att, som utred- ningen har föreslagit, uppgifterna ska förväntas bidra till att förebygga, förhindra eller upptäcka sådan brottslig verksamhet som avses. En förut- sättning för att inhämtning ska få ske bör i stället vara att det på goda grunder kan bedömas att åtgärden skulle ha stor betydelse för att uppnå det syfte i vilket åtgärden genomförs. För att en sådan bedömning ska kunna göras krävs rimligen att andra uppgifter, t.ex. källinformation, ger vid handen att viss brottslighet kan förebyggas, förhindras eller upptäck- as genom åtgärden. I detta ligger också ett krav på uppgifternas förvän- tade betydelse för att uppnå det syfte i vilket de inhämtats. Regeringen föreslår att detta bör uttryckas så att uppgifter får inhämtas om omstän- digheterna är sådana att åtgärden är av särskild vikt för att förebygga, förhindra eller upptäcka den brottsliga verksamheten.

Brottens svårhetsgrad

Enligt nuvarande bestämmelse i lagen (2003:389) om elektronisk kom- munikation (6 kap. 22 § första stycket 3) har de brottsbekämpande myn- digheterna möjlighet att inhämta andra uppgifter än innehållsuppgifter om elektronisk kommunikation, om misstankarna rör brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år. Även om en sänkt

tröskel naturligtvis som flera remissinstanser påpekat skulle ge de brotts-

85

bekämpande myndigheterna förbättrade förutsättningar i sin underrättel- Prop. 2011/12:55 severksamhet har det inte framkommit att behovet är så stort att det

överväger de nackdelar en sådan utökad inhämtningsmöjlighet skulle innebära från integritetssynpunkt. I stället är det med hänsyn till den breda informations- och kunskapsinsamlingen och det framåtblickande perspektivet i underrättelseverksamheten, som Polismetodutredningen särskilt framhållit, av integritetsskäl lämpligt att som utgångspunkt be- hålla en lika hög tröskel som tidigare. Det förhållandet att uppgifter i underrättelseskedet om brottslig verksamhet innefattande vissa brott normalt sett har mindre konkretion än uppgifter om specifika brott i en förundersökning talar också för att möjligheten att inhämta uppgifter om elektronisk kommunikation i underrättelseskedet normalt bör vara mer begränsad jämfört med i en förundersökning. Med hänsyn härtill och till att lagen i många fall kommer att tillämpas innan det finns någon an- knytning till ett specifikt brott eller en konstaterad brottsmisstanke anser regeringen, till skillnad från bl.a. Åklagarmyndigheten, att det inte är lämpligt att införa en straffvärdeventil. När det finns en misstanke om ett konkret brott kan inhämtning i stället komma att ske inom ramen för en förundersökning innan det finns en skäligen misstänkt person. För sådan inhämtning föreslås en straffvärdeventil. Eftersom det är fråga om under- rättelseverksamhet finns det inte heller behov av att i detta sammanhang föra in osjälvständiga brottsformer (försöks-, förberedelse- och stämp- lingsbrott).

Med hänsyn till den valda begränsningen av för vilken brottslig verk- samhet inhämtning ska vara möjlig, kommer regelverket att vara tillämp- ligt för polisen (både den öppna polisen och Säkerhetspolisen) och Tull- verket. Detta bör uttryckligen anges i den föreslagna nya lagen.

Särskilt om vissa samhällsfarliga brott

Polismetodutredningen har föreslagit att det ska införas en möjlighet att inhämta uppgifter om elektronisk kommunikation i underrättelseskedet i fråga om vissa brott som trots att de inte har ett straffminimum som upp- går till två års fängelse får anses vara särskilt allvarliga för rikets säker- het. 2008 års tvångsmedelslag innehåller en uppräkning av brott av detta slag. Lagen innehåller särskilda regler för tvångsmedelsanvändningen i fråga om utredning av dessa brott. Polismetodutredningen har föreslagit att inhämtning av övervakningsuppgifter i underrättelseverksamhet ska få ske avseende de brott som omfattas av den lagen.

Säkerhetsunderrättelseverksamheten vid Säkerhetspolisen skiljer sig från den övriga polisverksamheten bl.a. på så sätt att Säkerhetspolisens uppdrag främst är inriktat på att förhindra brott och i mindre utsträckning på att utreda brott som redan har begåtts. För att kunna förhindra särskilt samhällsfarlig brottslighet har Säkerhetspolisen därför i vissa fall, som utredningen har konstaterat, ett särskilt behov av tillgång till övervak- ningsuppgifter i ett tidigt skede även då den brottsliga verksamheten inte innefattar brott med ett minimistraff om två års fängelse. Ingen remissin- stans har invänt mot den bedömningen.

Frågan är då vid vilka brott en sådan inhämtning ska vara möjlig. Som

framgår ovan har utredningen föreslagit att inhämtning ska kunna ske vid

86

brottslig verksamhet som innefattar något av de brott som kan föranleda Prop. 2011/12:55 hemlig teleövervakning enligt 2008 års tvångsmedelslag. Även i lagen

om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott finns en brotts- katalog som upptar vissa brott vid vilka hemlig teleövervakning under särskilda förutsättningar är möjlig, trots att förutsättningarna för inhämt- ning enligt rättegångsbalken inte är uppfyllda. Vid en jämförelse mellan de båda lagarna kan det konstateras att det för vissa av de brott för vilka hemlig teleövervakning kan beslutas i en förundersökning enligt 2008 års lag inte finns någon motsvarande möjlighet i underrättelseskedet enligt lagen om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott. Detta gäller bl.a. olovlig kårverksamhet. Båda dessa lagar är som tidigare sagts tidsbegränsade till utgången av år 2013 och föremål för utvärdering (dir. 2010:62). Möjligheten att enligt den nu föreslagna lagen inhämta uppgif- ter i fråga om den aktuella brottsligheten bör mot den bakgrunden tills vidare begränsas till att avse de brott som omfattas av båda dessa lagar och ges samma giltighetstid som dem.

Sedan utredningen lämnat sitt betänkande har lagen om straff för of- fentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet trätt i kraft. Grovt brott enligt 6 § den lagen omfattas numera av regleringen i såväl 2008 års tvångsmedelslag som lagen om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott. Även det brottet bör enligt regeringen omfattas av den reglering som nu föreslås.

Frågan om Säkerhetspolisens fortsatta tillgång till övervakningsuppgif- ter för tiden efter utgången av år 2013 bör övervägas i det sammanhang som en framtida reglering av hemliga tvångsmedel för särskilt allvarlig eller samhällsfarlig brottslighet övervägs. Det kan också finnas ett behov av att tillåta hemlig övervakning av elektronisk kommunikation för dessa brott i en förundersökning innan det finns en skäligen misstänkt person även när straffvärdet inte uppgår till fängelse två år. Frågan om en sådan särreglering omfattas emellertid inte av utredningens förslag. Även den frågan bör ses över i nämnda sammanhang.

Proportionalitet

Som framgår av avsnitt 4.1 gäller proportionalitetsprincipen för samtliga tvångsmedel. Principen brukar i korthet beskrivas så att en tvångsåtgärd i fråga om art, styrka, räckvidd och varaktighet ska stå i rimlig proportion till vad som står att vinna med åtgärden. Principen finns uttryckt i bl.a. 24 kap. 1 §, 25 kap. 1 §, 26 kap. 1 §, 27 kap. 1 § och 28 kap. 3 a § rätte- gångsbalken samt i 3 § lagen om hemlig rumsavlyssning och 5 § lagen om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott.

Regeringen föreslår att det uttryckligen anges i den föreslagna lagen om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brotts- bekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet att proportional- itetsprincipen ska tillämpas. Inhämtning ska få beslutas och genomföras endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den som åtgärden riktar sig mot eller för något annat motstående intresse.

87

6.3.2Vem ska fatta beslut?

Regeringens förslag: Beslut om inhämtning av övervakningsuppgif- ter om elektronisk kommunikation i underrättelseverksamhet fattas av en polismyndighet eller av Tullverket. Myndighetschefen får delegera rätten att fatta beslut till annan anställd vid myndigheten som har den särskilda kompetens, utbildning och erfarenhet som behövs. Den till vilken rätten att fatta beslut har delegerats får dock inte fatta beslut om inhämtning i sådan operativ verksamhet som han eller hon deltar i. Ett beslut om inhämtning ska inte vara överklagbart. Säkerhets- och in- tegritetsskyddsnämnden ska dock underrättas om varje beslut.

Polismetodutredningens förslag överensstämmer i huvudsak med re- geringens förslag. Enligt utredningens bedömning ska delegation endast få ske till annan person på ledningsnivå. Utredningen har inte föreslagit någon skyldighet att underrätta Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden om fattade beslut.

Remissinstanserna: Ekobrottsmyndigheten, Åklagarmyndigheten och

Säkerhetspolisen har tillstyrkt att beslutanderätten ligger kvar på de brottsbekämpande myndigheterna. Sveriges Advokatsamfund har fram- fört att samfundet delar utredningens bedömning att det är svårförenligt med åklagares och domstolars roll att besluta om sådana åtgärder. JO har ansett att det bör övervägas att införa särskilda beslutsnämnder för beslut om tvångsmedel i underrättelseverksamhet. Post- och Telestyrelsen har framfört att domstol även i dessa fall bör besluta om inhämtningen eller att besluten ska kunna överklagas.

Rikspolisstyrelsen och Säkerhetspolisen har framhållit att möjligheter- na till delegation är alltför begränsade.

Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande bestämmelse i 6 kap. 22 § första stycket 3 lagen om elektronisk kommunikation, ska operatören vid misstanke om vissa brott på begäran av den brottsbekäm- pande myndigheten lämna ut uppgifter om elektronisk kommunikation. Beslut om inhämtning av uppgifter fattas enligt nuvarande ordning av polismyndighet respektive Tullverket.

Regeringen gör i avsnitt 6.2.3 bedömningen att rätten att inhämta upp- gifter om elektronisk kommunikation i förundersökningar alltid ska prövas av domstol. Att allmän domstol fattar beslut om hemliga tvångs- medel under en förundersökning är lämpligt och väl förenligt med det tvåpartsförfarande och de möjligheter till rättslig prövning som gäller där. Frågan blir då om allmän domstol, som Post- och Telestyrelsen har förordat, också bör fatta beslut om inhämtning i underrättelseverksam- het. Som redovisas i avsnitt 6.1 ovan gör sig andra intressen gällande i underrättelseverksamhet än under en förundersökning. Integritetsa- spekten präglas i underrättelseskedet mer av ett medborgarperspektiv än av ett sådant tvåpartsförfarande som särskilt lämpar sig för rättslig pröv- ning i allmän domstol. Det får också, såsom bl.a. JO och Sveriges Advo- katsamfund har framfört, anses vara principiellt tveksamt att de allmänna domstolarna på förhand rättsligt prövar olika åtgärder som vidtas inom ramen för underrättelseverksamhet. Kännetecknande för den verksam-

Prop. 2011/12:55

88

heten är att den är operativ, kunskapssökande och undersökande men inte primärt inriktad mot någon viss inträffad gärning eller någon viss miss- tänkt person. För det fall allmän domstol generellt skulle rättsligt pröva olika åtgärder som vidtas i underrättelseverksamheten och därmed i många fall skulle ge tillstånd till olika operativa spaningsåtgärder, kan det finnas risk för att domstolens roll som oberoende prövningsinstans i brottmålsförfarandet ifrågasätts, i varje fall när åtgärderna senare leder fram till förundersökning och åtal. En sådan roll skulle för domstolen också vara delvis främmande i det svenska rättssystemet. Enligt lagen om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott är det visserligen domstol som ger tillstånd till inhämtningen efter ansökan av åklagare (6 §). Det rör sig dock i det fallet om en tidsbegränsad lag som enligt uppgift har kommit att tillämpas när en förundersökning är förestående, dvs. i praktiken inom ramen för vad som brukar benämnas förutredning (SOU 2009:70 s. 172). Den nu föreslagna regleringen är avsedd att ha ett vidare tillämpningsområde. Det kan dessutom ifrågasättas om domsto- larna skulle kunna tillgodose behovet av snabba beslut utanför kontors- tid. Att införa en ordning med dygnetruntberedskap för de allmänna domstolarna för att pröva frågor om inhämtande av uppgifter i underrät- telseverksamhet framstår inte som ändamålsenligt. Mot den angivna bakgrunden anser regeringen att allmänna domstolar inte bör ges beslu- tanderätten för inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet.

Frågan uppkommer då om beslutanderätten bör läggas hos åklagare. Som Polismetodutredningen har anfört så deltar åklagarna som regel inte i polisens eller tullens underrättelseverksamhet (SOU 2009:1 s. 130). I stället sker åklagarinträde först i samband med att förundersökning rö- rande ett brott har inletts och någon är skäligen misstänkt för brottet. Som Åklagarmyndigheten har framhållit ska det krävas starka skäl för att åklagare ska tilldelas en roll i polisens allmänna underrättelsearbete. Beslutanderätten bör därför enligt regeringen inte heller läggas hos åkla- gare.

Är det då, vilket JO har ansett bör övervägas, lämpligt att inrätta sär- skilda beslutsnämnder för beslut om inhämtning av övervakningsuppgif- ter i underrättelseverksamhet? Frågan diskuterades i propositionen Åt- gärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott (prop. 2005/06:177 s. 64 f.). Regeringen bedömde i det sammanhanget att ett system med en särskild nämnd har nackdelar, bl.a. genom att det skulle kunna uppstå svårigheter att med kort varsel samla nämnden för föredragning och beslut. Regeringen menade att övervägande skäl talade mot ett införande av en nämnd som fattar beslut i dessa frågor. Det finns inte skäl att nu göra en annan bedömning.

Som nämnts tidigare fattas beslut om inhämtning av uppgifter enligt nuvarande ordning av polisen respektive tullen. Med de förtydliganden av förutsättningarna för inhämtning som har föreslagits i det föregående och förslaget i avsnitt 6.3.3 att det krävs ett beslut om hemlig övervak- ning av elektronisk kommunikation för att uppgifterna ska få användas i en förundersökning, delar regeringen utredningens uppfattning att de brottsbekämpande myndigheterna även fortsättningsvis ska få besluta om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i underrättelse- verksamhet. Med hänsyn till de överväganden som bör göras innan ett

Prop. 2011/12:55

89

beslut om inhämtning fattas, bör beslutanderätten dock inte tillkomma varje anställd vid de aktuella myndigheterna. Tvärtom finns det skäl att i lag avgränsa vem som får fatta beslutet och införa en reglering som inne- bär att beslutet inte får fattas av någon som operativt handlägger ärendet i övrigt.

Polismetodutredningen har föreslagit att beslutanderätten ska till- komma myndighetschefen och bedömt att denne ska ha möjlighet att delegera beslutanderätten till andra personer på ledningsnivå. Regeringen delar bedömningen att det bör vara myndighetschefen som ger tillstånd till inhämtningen. Säkerhetspolisen och Rikspolisstyrelsen har kritiserat begränsningen i delegationsmöjlighet. Regeringen delar uppfattningen att förslaget att delegation endast ska kunna ske till annan person på led- ningsnivå inte är tillräckligt anpassad till framför allt polisens organisat- ion. Delegation bör i stället kunna ske till annan anställd vid myndighet- en som har den särskilda kompetens, utbildning och erfarenhet som be- hövs. Detta bör framgå av lagtexten.

Lagrådet har påpekat att den i författningskommentaren angivna avsik- ten att restriktivitet ska iakttas vid delegation till anställda som deltar i den operativa verksamheten inte har kommit till uttryck i lagtexten. Lagrådet har vidare angett att lagtexten skulle kunna förtydligas genom att det anges att delegation av beslutanderätten till anställda som opera- tivt deltar i underrättelseverksamhet får ske endast om det finns särskilda skäl för det. En sådan bestämmelse skulle dock medföra att delegation endast i undantagsfall skulle kunna ske till t.ex. chefer för operativ verk- samhet. Detta har inte varit avsikten. Enligt regeringen bör bestämmelsen i stället preciseras på så sätt att anställda, som efter delegation har fått rätt att fatta beslut om inhämtning, inte får fatta den typen av beslut i sådan verksamhet som han eller hon deltar i.

Det är först vid inledandet av en förundersökning som ett partsintresse gör sig gällande med sådan styrka att det finns skäl att möjliggöra en rättslig prövning av beslut om inhämtande av uppgifter. De skäl som anförs ovan mot att domstol eller åklagare ges en roll i underrättelseverk- samheten talar också mot att införa en generell möjlighet till överpröv- ning. Regeringen delar utredningens bedömning att en sådan möjlighet inte bör införas.

Inhämtningen kommer att omfattas av Säkerhets- och integritets- skyddsnämndens tillsyn. Regeringen återkommer till denna fråga i av- snitt 8.2. För att möjliggöra att tillsynen blir så effektiv som möjligt före- slår regeringen att de brottsbekämpande myndigheterna fortlöpande ska underrätta Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden om fattade beslut.

Prop. 2011/12:55

90

6.3.3I vilken omfattning ska uppgifterna få användas?

Regeringens förslag: Om det vid de brottsbekämpande myndigheternas inhämtning av elektronisk kommunikation i underrättelseverksamhet har framkommit uppgifter av betydelse för utredningen av ett brott, ska upp- gifterna få användas i en förundersökning endast efter tillstånd till hemlig övervakning av elektronisk kommunikation. Inhämtade uppgifter ska få användas för att förhindra även andra brott än de brott som omfattas av beslutet om inhämtning.

Polismetodutredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Ingen remissinstans har motsatt sig förslaget. Datainspektionen har tillstyrkt att uppgifter som har inhämtats i under-

rättelseverksamheten endast ska få användas för att utreda brott om dessa omfattas av ett beslut om hemlig teleövervakning. Även Malmö tingsrätt har ansett att en sådan ordning är motiverad av integritets- och rättssä- kerhetsskäl. Tingsrätten har emellertid anfört att det framstår som oklart hur inhämtade uppgifter ska hanteras i praktiken och i vilket skede beslut om hemlig teleövervakning ska fattas samt att det bör övervägas att in- föra en bestämmelse avseende överskottsinformation. Rikspolisstyrelsen har invänt att förslaget innebär en alltför stor begränsning i fråga om för vilka brott informationen kan användas i en brottsutredning.

Säkerhetspolisen har tillstyrkt att det inte ska finnas några begräns- ningar för att använda inhämtad information för att förhindra brott.

Skälen för regeringens förslag

Gällande rätt

Vid användning av hemliga tvångsmedel kan det komma fram uppgifter som inte har något som helst samband med det brott som legat till grund för tvångsmedelsbeslutet. Uppgifterna kan i stället vara av betydelse för utredningen av ett annat begånget brott eller för att förhindra nya brott. De kan röra den person som förundersökningen gäller eller andra perso- ner som är ovidkommande i det sammanhanget. Det kan också vara fråga om uppgifter som inte har samband med något brott men som är av bety- delse i ett annat sammanhang, exempelvis för sociala myndigheter. All sådan information brukar benämnas överskottsinformation.

En första reglering av de brottsbekämpande myndigheternas använd- ning av överskottsinformation infördes den 1 juli 2005. Regleringen omfattar användning av sådan information som framkommer vid an- vändning av hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig kameraövervakning för brottsutredande och brottsförebyggande ändamål. Regleringen innebär att överskottsinformation om ett annat brott än det som ligger till grund för beslutet om det hemliga tvångsmedlet normalt får användas för att utreda det brottet. Beträffande överskottsinformation om mindre allvarliga brott gäller dock en viss begränsning. En förunder- sökning om ett sådant mindre allvarligt brott får inledas på grund av

Prop. 2011/12:55

91

överskottsinformation endast om fängelse i ett år eller däröver är före- Prop. 2011/12:55 skrivet för brottet och det kan antas att brottet inte föranleder böter eller

det finns särskilda skäl. Uppgifter om förestående brott får emellertid alltid användas för att förhindra brott (27 kap. 23 a § rättegångsbalken).

Även i lagen om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott regleras användandet av uppgifter om annan förestående brottslig verk- samhet än den som omfattas av tillståndet till tvångsmedelsanvändning- en. Sådana uppgifter får användas för att förhindra brott. Om det har kommit fram uppgifter om begångna brott, får uppgifterna användas för att utreda brottet endast om det är fråga om brott som hade kunnat föran- leda tvångsmedelsanvändning enligt den lagen (12 §). Med att uppgifter- na får användas för att utreda brott avses enligt den aktuella bestämmel- sen både att de får ligga till grund för ett beslut att inleda en förunder- sökning och att de får användas i en redan pågående förundersökning (prop. 2005/06:177 s. 92).

Användning av uppgifter i brottsutredningssyfte

Polismetodutredningen har föreslagit en begränsning i möjligheterna för de brottsbekämpande myndigheterna att använda uppgifter om elektro- nisk kommunikation som har framkommit vid inhämtning i underrättel- seskedet för att utreda brott. Uppgifterna ska enligt utredningens förslag endast få användas i en förundersökning om tillstånd ges till hemlig övervakning av elektronisk kommunikation.

Regeringen delar uppfattningen att rättssäkerhetsskäl talar för att införa en sådan begränsning, även om det som Rikspolisstyrelsen har invänt innebär en inte obetydlig begränsning i fråga om för vilka brott informat- ionen kan användas i en brottsutredning. På det sättet säkerställs nämli- gen att samma prövning görs av om uppgifterna ska kunna ligga till grund för ett beslut om åtal oberoende av om de har inhämtats i underrät- telseverksamhet eller i en förundersökning. Därigenom beaktas också skillnaden i integritetshänseende mellan underrättelseskedet och en brottsutredning (se närmare avsnitt 6.1). Enligt Lagrådet bör av språkliga skäl en särreglering övervägas för de fall uppgifterna redan har inhäm- tats. Regeringen anser dock att en samlad reglering med användande av samma begrepp har den fördelen att det blir tydligare att rättens prövning ska vara densamma oavsett om uppgifterna redan har hämtats in eller inte. En särreglering skulle också innebära ett stort antal följdändringar i de bestämmelser som reglerar hemlig övervakning av elektronisk kom- munikation, vilket skulle motverka syftet att förtydliga regleringen. Nå- gon särreglering bör därför inte införas.

Utredningen har inte närmare utvecklat i vilken utsträckning uppgifter som har inhämtats i underrättelseskedet enligt den nya lagen ska få ligga till grund för att inleda en förundersökning. Regeringen konstaterar i avsnitt 6.3.2 att starka skäl talar mot att ge domstolar en roll i underrät- telseverksamheten utöver den begränsade roll de har enligt lagen om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott. Det framstår där- för inte som lämpligt att nu föreslå någon mer generell möjlighet till domstolsprövning innan en förundersökning har inletts.

92

En tänkbar ordning är att de aktuella uppgifterna aldrig skulle få ligga till grund för att inleda en förundersökning. Det kan dock förekomma att uppgifter av detta slag är av avgörande betydelse för att kunna inleda en förundersökning, dvs. att rekvisitet att det finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har begåtts endast är uppfyllt om uppgif- terna beaktas. Att en förundersökning i de fallen inte skulle få inledas ter sig betänkligt ur brottsutredningsperspektiv. Som framgår av det föregå- ende ska de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet på olika sätt bistå myndigheternas brottsutredningsverksamhet. Resulta- ten från underrättelseverksamheten ska delges utredningsverksamheten när det finns operativa skäl till det. Det framstår enligt regeringen som en orimlig konsekvens att uppgifter som har inhämtats i syfte att upptäcka sådan allvarlig brottslig verksamhet som anges i lagen inte skulle kunna ligga till grund för ett beslut om att inleda en förundersökning om ett sådant brott. Vid inledandet av en förundersökning blir de rättssäkerhets- garantier som framgår av 23 kap. rättegångsbalken direkt tillämpliga. Att en förundersökning ska inledas när det kan antas att ett brott har begåtts innebär att den som ska fatta beslutet om inledande av förundersökning- en, om förutsättningarna är uppfyllda, inte kan avvakta med beslutet i avvaktan på ytterligare utredning (JO 1999/2000 s. 122). Något undantag från skyldigheten att inleda en förundersökning på grund av att uppgif- terna har inhämtats i underrättelseverksamheten bör enligt regeringen således inte införas för dessa fall.

Det framstår i stället som mest lämpligt att tillåta att sådana uppgifter får ligga till grund för ett beslut om att inleda en förundersökning, men att uppgifterna inte fortsatt får användas i förundersökningen utan ett beslut om tillstånd till hemlig övervakning av elektronisk kommunikat- ion. När en förundersökning har inletts förutsätter alltså en fortsatt an- vändning av uppgifterna (t.ex. att de läggs till grund för ett beslut om användandet av andra tvångsmedel) ett tillstånd till hemlig övervakning av elektronisk kommunikation.

Användning av uppgifter för att förhindra brott

Intresset av att förhindra brott är mycket starkt. I nuvarande reglering om användning av överskottsinformation tillåts sådan användning utan in- skränkningar. Även beträffande uppgifter som framkommer vid inhämt- ning av uppgifter om elektronisk kommunikation i underrättelseskedet saknas det enligt regeringen skäl att begränsa möjligheten att använda uppgifterna för att förhindra brott. Ingen remissinstans har invänt mot denna bedömning.

Prop. 2011/12:55

93

6.3.4Bevarande och behandling av uppteckningar av uppgifter om elektronisk kommunikation

Regeringens förslag: Uppteckningar av uppgifter om elektronisk kom- munikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverk- samhet ska granskas snarast möjligt. Uppteckningar ska, i de delar de är av betydelse för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verk- samhet som omfattas av beslutet om inhämtning eller för att förhindra brott, bevaras så länge det behövs för det syftet. De ska därefter förstöras, om behandling inte får ske i enlighet med vad som är särskilt föreskrivet i lag.

Polismetodutredningens förslag överensstämmer i huvudsak med re- geringens förslag.

Remissinstanserna: Ingen remissinstans har motsatt sig förslaget. Da- tainspektionen har uttalat att förslaget innebär ett fullgott integritets- skydd.

Skälen för regeringens förslag: En upptagning eller uppteckning som görs vid hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning (hemlig avlyss- ning respektive övervakning av elektronisk kommunikation enligt den terminologi som regeringen har föreslagit i avsnitt 5) eller hemlig rums- avlyssning eller en upptagning som görs vid hemlig kameraövervakning ska granskas så snart det är möjligt (27 kap. 12 och 24 §§ rättegångsbal- ken samt 13 § lagen [2007:978] om hemlig rumsavlyssning). Gransk- ningen får utföras endast av rätten, förundersökningsledaren, åklagaren eller en sakkunnig. I de delar upptagningen eller uppteckningen är av betydelse från brottsutredningssynpunkt ska de bevaras till dess förun- dersökningen lagts ned eller avslutats eller målet har avgjorts slutligt. Har upptagningen eller uppteckningen betydelse för att förhindra brott, ska den bevaras så länge det behövs för det syftet för att därefter förstö- ras. Liknande bestämmelser finns i lagen om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott (13 §).

Det bör även i den föreslagna lagen om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet finnas bestämmelser om behandling av upp- teckningar av uppgifter. Regeringen delar utredningens uppfattning att det är lämpligt att utforma regleringen med de bestämmelser som gäller vid hemlig övervakning av elektronisk kommunikation som förebild. Granskning av uppteckningar bör följaktligen ske snarast möjligt. Däre- mot saknas det anledning att för underrättelseverksamheten föreskriva vem som får genomföra granskningen. På motsvarande sätt som enligt regleringen i rättegångsbalken bör uppteckningarna i de delar de är av betydelse för att förhindra brott, få bevaras så länge de behövs för det syftet. Eftersom en användning av uppteckningarna i en förundersökning kommer att förutsätta ett tillstånd till hemlig övervakning av elektronisk kommunikation kommer de att omfattas av rättegångsbalkens reglering (27 kap. 24 § andra stycket). Det innebär att de ska bevaras till förunder- sökningen har lagts ned eller avslutats eller, om åtal väckts, målet har avgjorts slutligt. När uppgifterna inte längre behövs ska de förstöras.

Prop. 2011/12:55

94

Av 27 kap. 24 § fjärde stycket rättegångsbalken framgår att bestäm- Prop. 2011/12:55 melserna om bevarande respektive förstörande av upptagningar och upp-

teckningar från hemlig avlyssning eller övervakning av elektronisk kommunikation inte hindrar att de brottsutredande myndigheterna be- handlar uppgifter från upptagningarna eller uppteckningarna i enlighet med vad som är särskilt föreskrivet i lag. Om det har kommit fram upp- gifter som får behandlas i register eller på annat sätt enligt de förutsätt- ningar som ställs upp i exempelvis polisdatalagen eller lagen om behand- ling av uppgifter i Tullverkets brottsbekämpande verksamhet, utgör alltså regleringen inte hinder för att nämnda uppgifter behandlas enligt dessa lagar (prop. 2004/05:143 s. 53). I fråga om gallring m.m. av uppgifterna gäller då vad som föreskrivs i de särskilda lagarna. Utredningen har före- slagit att en motsvarande ordning bör gälla även för myndigheternas underrättelseverksamhet. Regeringen ansluter sig till utredningens för- slag. Det innebär att uppgifter som t.ex. är av betydelse för att förhindra sådan brottslig verksamhet som avses i lagen får bevaras så länge det behövs för det syftet men att uppgifterna sedan som huvudregel ska för- störas. Om den brottsliga verksamhet som skulle förhindras trots allt genomförs behöver uppgifterna dock inte förstöras om behandling t.ex. i syfte att utreda brott är tillåten enligt annan lag.

Regeringen delar Datainspektionens bedömning att Polismetodutred- ningens förslag i denna del, även med beaktande av den försiktighet som bör iakttas i fråga om att behandla uppgifter som har inhämtats i under- rättelsesyfte i de brottsutredande myndigheternas system och register, innebär ett fullgott integritetsskydd.

6.4Tillgång till lokaliseringsuppgifter

Regeringens förslag: Ett beslut om hemlig övervakning av elektro- nisk kommunikation ska även kunna avse inhämtning av

1.uppgifter om vilka elektroniska kommunikationsutrustningar som har funnits inom ett visst geografiskt område, och

2.uppgifter om i vilket geografiskt område en viss elektronisk kommunikationsutrustning finns eller har funnits.

Sådana uppgifter ska också få inhämtas enligt lagen om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet.

Polismetodutredningens förslag överensstämmer delvis med rege- ringens förslag. Enligt utredningen ska inhämtning av lokaliseringsupp- gifter i en förundersökning kunna ske under samma förutsättningar som gäller för hemlig teleövervakning men inte utgöra en del av det tvångs- medlet.

Remissinstanserna: Åklagarmyndigheten, Säkerhetspolisen, Tullver- ket och Justitiekanslern har tillstyrkt förslaget. Post- och Telestyrelsen och Svenska Journalistförbundet har invänt att förslaget innebär ytterli- gare integritetsintrång som inte tillräckligt motiverats av utredningen.

95

Skälen för regeringens förslag

Prop. 2011/12:55

Gällande rätt

Genom hemlig teleövervakning har de brottsbekämpande myndigheterna möjlighet att få tillgång till vissa lokaliseringsuppgifter avseende bl.a. mobiltelefoner. Det kan gälla uppgifter om vilken basstation en telefon eller annan elektronisk kommunikationsutrustning varit uppkopplad mot i samband med kommunikation. Sådana historiska uppgifter har myndig- heterna möjlighet att få ut även enligt 6 kap. 22 § första stycket 3 lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation eftersom det är fråga om uppgifter som angår särskilda elektroniska meddelanden.

En basstationstömning innebär att de brottsbekämpande myndigheterna får uppgift om samtliga de mobiltelefoner som vid en viss tidpunkt har varit uppkopplade för kommunikation (t.ex. för samtal eller SMS- meddelande) mot en viss basstation, dvs. information om vilka mobiltele- foner som har använts inom det avgränsade geografiska område som är aktuellt. Sådana uppgifter anses vara uppgifter som angår särskilda elektroniska meddelanden och kan därför lämnas ut till myndigheterna om förutsättningarna i 6 kap. 22 § första stycket 3 lagen om elektronisk kommunikation är uppfyllda. Däremot kan en basstationstömning inte ske enligt de nuvarande bestämmelserna om hemlig teleövervakning eftersom övervakningen enbart får avse uppgifter om meddelanden till eller från vissa adresser med viss koppling till en skäligen misstänkt person.

Både regleringen i 6 kap. 22 § första stycket 3 lagen om elektronisk kommunikation och bestämmelsen om hemlig teleövervakning förutsät- ter att lokaliseringsuppgifter, för att kunna lämnas ut, har genererats i samband med att mobiltelefonen har varit uppkopplad för kommunikat- ion. Lokaliseringsuppgifter som finns hos operatören och som genereras av utrustningens kontakt med en basstation utan att det varit fråga om kommunikation omfattas alltså inte av de aktuella bestämmelserna. Såd- ana uppgifter omfattas inte heller av operatörernas tystnadsplikt enligt lagen om elektronisk kommunikation, eftersom det inte är fråga om upp- gifter som angår något särskilt elektroniskt meddelande. Justitiekanslern har i ett beslut konstaterat att de möjligheter de brottsbekämpande myn- digheterna har enligt andra regler (rättegångsbalkens bestämmelser om husrannsakan och beslag) inte torde vara tillräckliga för att tillgodose det legitima behov som ofta finns att komma över dessa uppgifter. Det fram- står enligt Justitiekanslern som givet, trots integritetsriskerna, att polis och åklagare bör ges en sådan möjlighet (Justitiekanslerns beslut den 15 augusti 2008, dnr 6545-0621).

Inhämtning av lokaliseringsuppgifter som inte har samband med kom- munikation omfattas inte av skyddet mot hemlig upptagning av telefon- samtal eller annat förtroligt meddelande i regeringsformen. Som framgår av avsnitt 4.3 anges fr.o.m. den 1 januari 2011 i regeringsformen att var och en gentemot det allmänna ska vara skyddad mot betydande intrång i den personliga integriteten, om det sker utan samtycke och innebär över- vakning eller kartläggning av den enskildes personliga förhållanden. En inhämtning av nu aktuellt slag sker utan samtycke och innebär övervak- ning av den enskildes personliga förhållanden. Vid en bedömning av

96

vilka sådana åtgärder som kan anses utgöra ett betydande intrång ska Prop. 2011/12:55 både åtgärdens omfattning och arten av intrånget beaktas. Även åtgär-

dens ändamål och andra omständigheter kan ha betydelse vid bedöm- ningen (prop. 2009/10:80 s. 250). Artikel 8 i Europakonventionen, som gäller som svensk lag, ger också ett skydd i nu aktuellt hänseende.

En möjlighet att inhämta lokaliseringsuppgifter med koppling till elektronisk kommunikationsutrustning

Såväl Buggningsutredningen (SOU 1998:46 s. 365 f. och 477 f.) som BRU har tidigare föreslagit att hemlig övervakning av elektronisk kom- munikation uttryckligen ska få användas för att inhämta uppgifter om lokalisering, oavsett om kommunikationsutrustningen har använts för kommunikation eller inte. BRU konstaterade att uppgifterna många gånger är värdefulla i brottsbekämpningen, att uppgifterna kan ha mycket stor betydelse i effektivitetshänseende, att det tveklöst finns ett mycket stort behov av att få tillgång till sådana uppgifter och att det inte möter några avgörande hinder från integritetssynpunkt med en ordning där sådana uppgifter lämnas ut vid hemlig teleövervakning (SOU 2005:38 s. 202 f.). Majoriteten av de remissinstanser som uttalade sig särskilt om BRU:s förslag om de brottsbekämpande myndigheternas tillgång till lokaliseringsuppgifter tillstyrkte eller hade inte någon invändning mot förslaget. Nu har även Polismetodutredningen föreslagit att en sådan möjlighet införs.

En eller flera basstationstömningar sker ofta med avseende på platsen för ett grovt brott. För de brottsbekämpande myndigheterna är möjlighet- en till en sådan inledande åtgärd ofta central för att så snabbt som möjligt kunna identifiera misstänkta personer i utredningen. Regeringen delar utredningens bedömning att det är nödvändigt för effektiviteten i den brottsbekämpande verksamheten att möjligheten att genomföra basstat- ionstömning finns kvar när bestämmelsen i 6 kap. 22 § första stycket 3 lagen om elektronisk kommunikation, enligt vad som föreslagits i avsnitt 6.1, upphävs. Det är av samma skäl viktigt att det i brottsbekämpningen ges tillgång till uppgifter avseende t.ex. mobiltelefoner som är påslagna men som inte vid det aktuella tillfället har använts för kommunikation. Regeringen bedömer liksom Datainspektionen att det saknar betydelse från integritetssynpunkt om en mobil kommunikationsutrustning används för kommunikation eller inte. Införandet av en möjlighet att inhämta lokaliseringsuppgifter som inte har samband med en kommunikation kan inte anses medföra någon nämnvärd ökning av integritetsintrånget för den enskilde.

Post- och Telestyrelsen och Svenska Journalistförbundet har anmärkt att förslagets integritetspåverkan inte har analyserats tillräckligt. En bas- stationstömning kan beröra ett stort antal personer. Integritetsintrånget för varje enskild individ är emellertid mycket begränsat, eftersom det normalt endast är fråga om en positionsbestämning vid ett specifikt till- fälle. En sådan inhämtning kan enligt regeringens bedömning varken av hänsyn till uppgifternas integritetskänsliga natur eller andra omständig- heter sägas innebära ett betydande ingrepp i den enskildes privata sfär

och omfattas därför inte av regeringsformens skydd i dess föreslagna nya

97

lydelse. En inhämtning som innebär att de brottsbekämpande myndighet- Prop. 2011/12:55 erna får möjlighet att följa hur en mobiltelefon förflyttas kommer att

beröra betydligt färre personer men innebär samtidigt ett större integri- tetsintrång för den person som övervakningen avser. Möjligheten att kartlägga den enskilde och hans eller hennes förhållanden ökar. Denna form av kartläggning får enligt regeringens bedömning anses omfattas av tillämpningsområdet för den nya grundlagsbestämmelsen om stärkt skydd för den personliga integriteten (se närmare ovan). Mot bakgrund av de tydliga avgränsningar som regeringen föreslår för den nya regle- ringen om inhämtning bl.a. i fråga om syftet med inhämtningen och be- tydelsen av uppgifterna, blir dock tillämpningsområdet så snävt att nyttan av att införa en sådan möjlighet för de brottsbekämpande myndigheterna måste anses överväga det ökade integritetsintrång utvidgningen medför. Inhämtningsmöjligheten medför inte heller ett hot mot den fria åsikts- bildningen.

Vilka uppgifter ska få hämtas in?

Utredningen har föreslagit att det ska vara möjligt att inhämta uppgifter om vilka elektroniska kommunikationsutrustningar som har funnits i ett avgränsat geografiskt område (historiska uppgifter) och uppgifter om i vilket visst avgränsat geografiskt område en sådan utrustning finns eller har funnits (realtidsuppgifter och historiska uppgifter). Det finns emeller- tid enligt regeringens uppfattning inte behov av att i lagtext ange att inhämtningen ska avse ett avgränsat område eftersom den omständighet- en att inhämtningen ska avse ett visst geografiskt område redan får anses innefatta ett sådant krav.

Ingen remissinstans har invänt mot den föreslagna tidsmässiga av- gränsningen av möjligheten till inhämtning. Den inhämtning som kan ske enligt lagen om elektronisk kommunikation i fråga om ett särskilt elektroniskt meddelande är begränsad till historiska uppgifter. Regering- en har i det föregående föreslagit att inhämtning som har samband med en elektronisk kommunikation även fortsättningsvis ska vara möjlig enbart för historiska uppgifter såväl i underrättelseverksamheten som i en förundersökning innan det finns en skäligen misstänkt person. När det gäller inhämtning som avser var en viss elektronisk kommunikationsut- rustning befinner sig delar dock regeringen utredningens bedömning att det är angeläget att inhämtningen kan ske även i realtid. På det sättet kan myndigheterna t.ex. följa en viss mobiltelefon längs en flyktväg eller lokalisera ett gömställe eller den plats där en eventuell gärningsman kan befinna sig. Tillgången till historiska lokaliseringsuppgifter kommer sannolikt också, som flera remissinstanser har påpekat, att vara begrän- sad.

Regeringen delar mot den angivna bakgrunden utredningens uppfatt- ning att inhämtningsmöjligheten också innan det finns en skäligen miss- tänkt bör omfatta såväl historiska uppgifter som uppgifter i realtid när det gäller lokaliseringen av viss elektronisk kommunikationsutrustning. Inhämtningen av uppgifter om vilka elektroniska kommunikationsutrust- ningar som har funnits i ett visst geografiskt område bör dock endast

avse historiska uppgifter.

98

Förutsättningar för inhämtning

Prop. 2011/12:55

Polismetodutredningen har i fråga om inhämtning i en förundersökning gjort bedömningen att uppgifterna ska benämnas lokaliseringsuppgifter och att inhämtningen av sådana uppgifter inte ska regleras som en del av tvångsmedlet hemlig övervakning av elektronisk kommunikation. Enligt förslaget ska vad som sägs om hemlig teleövervakning även gälla in- hämtning i hemlighet av lokaliseringsuppgifter. Som JO har påpekat är den föreslagna definitionen av lokaliseringsuppgifter dock problematisk eftersom den inte är likalydande med den definition av begreppet som finns i lagen om elektronisk kommunikation. Till exempel omfattas end- ast historiska uppgifter om vilka elektroniska kommunikationsutrust- ningar som har funnits inom ett visst geografiskt område av den före- slagna definitionen. Lämpligheten av att avgränsa definitionen på ett sådant sätt kan ifrågasättas. Det kan också riktas invändningar mot för- slaget i systematiskt hänseende eftersom begreppet inte används i den föreslagna nya lagen om inhämtning av uppgifter om elektronisk kom- munikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverk- samhet, trots att det är fråga om inhämtning av samma uppgifter.

Med hänsyn till att uppgifterna har ett sådant nära samband med andra uppgifter som kan inhämtas inom ramen för ett tillstånd till hemlig över- vakning av elektronisk kommunikation delar regeringen utredningens uppfattning att samma förutsättningar bör gälla för inhämtningen. Rege- ringen delar också utredningens bedömning att de aktuella uppgifterna ska få inhämtas även i enlighet med de andra lagar som reglerar hemlig övervakning av elektronisk kommunikation. Regeringen anser däremot att den mest lämpliga ordningen är att inhämtningen sker inom ramen för ett tillstånd till hemlig övervakning av elektronisk kommunikation. Med den lösningen finns det inte behov av att använda begreppet lokalise- ringsuppgifter i rättegångsbalken. Härigenom tydliggörs också att änd- ringen, vilket också har varit utredningens avsikt, får effekt för de andra lagar som reglerar hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, t.ex. 2008 års tvångsmedelslag och lagen (2007:979) om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott (se avsnitt 5.5 för en fullständig uppräkning av de lagar som reglerar hemlig övervakning av elektronisk kommunikation). Att hemlig övervakning av elektronisk kommunikation får ett delvis nytt innehåll får också konsekvenser för lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål genom att reglerna knyter an till vad som gäller för att motsvarande åtgärder ska få vidtas i en svensk förundersökning eller rättegång (jfr avsnitt 6.2.3).

Även i underrättelseverksamhet bör, som utredningen har föreslagit, samma förutsättningar gälla för inhämtning av lokaliseringsuppgifter med koppling till elektronisk kommunikationsutrustning som för uppgif- ter om elektronisk kommunikation.

99

7

Inhämtning av uppgifter om abonnemang

Prop. 2011/12:55

 

m.m.

 

7.1Operatörernas skyldighet att lämna ut uppgifter om abonnemang

En operatör som tillhandahåller ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst har tystnadsplikt för bl.a. uppgifter om abonnemang och för andra uppgifter som angår särskilda elektroniska meddelanden som operatören har fått del av eller har tillgång till (6 kap. 20 § första stycket 1 och 3 lagen [2003:389] om elektronisk kommuni- kation, se närmare avsnitt 4.2). Med uppgifter om abonnemang avses främst uppgifter om namn, titel, adress och abonnentnummer (prop. 1992/93:200 s. 310). Sådana uppgifter kallas ibland kataloguppgifter. Uppgifter som angår särskilda elektroniska meddelanden anses i praxis vara uppgifter om vilka som har deltagit i utväxlingen av ett elektroniskt meddelande samt när och under hur lång tid utväxlingen ägde rum. Även uppgifter om positionen hos en mobiltelefon brukar hänföras till den sistnämnda kategorin.

Lagen om elektronisk kommunikation innehåller regler om när opera- törerna trots sin tystnadsplikt är skyldiga att på begäran lämna ut uppgif- ter om abonnemang till polisen eller annan myndighet. Reglerna får i första hand betydelse för hemliga abonnemangsuppgifter. När det gäller öppna abonnemangsuppgifter har abonnenten redan samtyckt till att uppgifterna kan lämnas ut och myndigheterna kan söka efter uppgifterna i sedvanliga register (jfr 6 kap. 16 §). Bestämmelserna som anger när en operatör är skyldig att lämna ut uppgifter finns i 6 kap. 22 § första styck- et. En skyldighet att lämna ut uppgifter om abonnemang finns bl.a. be- träffande misstanke om brott för vilket fängelse är föreskrivet och det enligt myndighetens bedömning kan föranleda annan påföljd än böter (punkten 2) och när en myndighet finner att uppgiften behövs i samband med underrättelse, efterforskning eller identifiering vid olyckor eller dödsfall eller för att myndigheten ska kunna fullgöra en uppgift som avses i 12 § polislagen (1984:387), dvs. överlämnande till föräldrar eller annan vårdnadshavare av en ung person som har omhändertagits (punk- ten 6). Operatörerna är dessutom skyldiga att, utan att något särskilt än- damål anges, lämna ut abonnemangsuppgifter och uppgifter som angår ett särskilt elektroniskt meddelande till en regional alarmeringscentral, t.ex. SOS Alarm AB (punkten 8).

7.2En effektiv tillgång till uppgifter om abonnemang

Regeringens förslag: Skyldigheten för operatörerna att lämna ut uppgif- ter om abonnemang till de brottsbekämpande myndigheterna i samband med misstanke om brott ska inte vara begränsad till brott av viss svårhet.

Polismetodutredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.

100

Remissinstanserna: Göta hovrätt, Juridiska fakultetsnämnden vid Prop. 2011/12:55 Stockholms universitet, Rikspolisstyrelsen, Säkerhetspolisen och Justitie-

kanslern har tillstyrkt förslaget. Swedish Network Users' Society och

Svenska Stadsnätsföreningen har angett att de ställer sig tveksamma till att de brottsbekämpande myndigheterna ges möjlighet att inhämta upp- gifter om abonnemang för bötesbrott. Datainspektionen har framfört att myndigheten delar utredningens bedömning att skyldigheten att lämna ut abonnemangsuppgifter även fortsättningsvis bör regleras i lagen om elektronisk kommunikation men ansett att abonnemangsuppgifter endast ska få inhämtas för brott som har fängelse i straffskalan och för vissa brott som omfattas av 5 kap. brottsbalken (ärekränkningsbrotten).

Säkerhetspolisen och Post- och Telestyrelsen har anmärkt att det kan uppstå osäkerhet om en uppgift är en uppgift om abonnemang eller annan särskild uppgift om ett elektroniskt meddelande. Säkerhetspolisen har anfört att s.k. IMEI-uppgifter (hårdvaruidentitet för mobila telefoner) bör betraktas som abonnemangsuppgifter.

Skälen för regeringens förslag

Regleringen bör finnas kvar i lagen om elektronisk kommunikation

Som framgår av föregående avsnitt är operatörerna enligt lagen om elektronisk kommunikation skyldiga att under vissa förutsättningar lämna ut uppgifter om abonnemang till polis- och åklagarmyndighet vid misstanke om brott som bedöms föranleda annan påföljd än böter. I lik- het med Datainspektionen delar regeringen utredningens bedömning att skyldigheten att lämna ut abonnemangsuppgifter även i fortsättningen bör regleras i lagen om elektronisk kommunikation

En uppgift om abonnemang kan avse namn, adress eller abonnent- nummer (kataloguppgifter). Säkerhetspolisen och Post- och Telestyrelsen har framfört att det kan råda osäkerhet om en viss uppgift ska anses vara en uppgift om abonnemang eller inte. Post- och Telestyrelsen har anfört att det därför vore lämpligt med en annan uppdelning än den i abonne- mangsuppgifter och uppgifter om särskilda elektroniska meddelanden. Uppdelningen skulle enligt Post- och Telestyrelsen lämpligen vara mer inriktad på syftet med användningen av uppgifterna. Regeringen konsta- terar att det inte inom ramen för detta lagstiftningsärende är möjligt att föreslå någon ny uppdelning och att de ändringar som nu föreslås inte innebär någon ändring i fråga om vilka uppgifter som ska anses höra till vilken kategori. Det har tidigare ifrågasatts om s.k. dynamiska IP- nummer är att anse som abonnemangsuppgifter. Ett IP-nummer är ett unikt nummer som kan användas för att identifiera en abonnent som är uppkopplad mot internet. IP-adressen hänför sig till internetuppkoppling- en som sådan och inte till något särskilt meddelande. Numera får det anses stå klart att IP-nummer är att betrakta som en uppgift om abonne- mang.

101

När bör utlämnande kunna ske?

Kravet på att det för utlämnande av abonnemangsuppgifter i samband med misstanke om brott ska vara fråga om ett brott som kan föranleda annan påföljd än böter har överförts från den upphävda telelagen (1993:597). Det har sedan dess skett en betydande teknisk utveckling och förändring av i vilken omfattning enskilda använder bl.a. datorer och mobiltelefoner. Under de senaste åren har exempelvis s.k. nätmobbning och andra trakasserier via internet blivit ett allt större problem. När dessa gärningar misstänks utgöra brott har ofta de brottsutredande myndighet- erna begränsade möjligheter att ingripa. Samma sak gäller vuxnas kon- takter med barn i sexuella syften, grooming. Det hänger bl.a. samman med att polisen inte kan få tillgång till abonnemangsuppgifter, t.ex. upp- gifter om en viss IP-adress, vid misstanke om brott som i det konkreta fallet bedöms föranleda böter. Flera remissinstanser har också betonat att det är angeläget att de brottsutredande myndigheterna kan få tillgång till abonnemangsuppgifter även vid denna typ av brott, inte minst eftersom de ofta innebär en betydande kränkning av brottsoffrens integritet. När det gäller immaterialrättsliga brott har sedan den 1 april 2009 rättighets- havare en civilrättslig möjlighet att efter domstolsprövning få ut inform- ation från en internetoperatör om vem som har ett abonnemang (en IP- adress) (prop. 2008/09:67, bet. 2008/09:NU 11, rskr. 2008/09:176). Re- gleringen kan tillämpas oavsett om intrånget är på bötesnivå eller fängel- senivå. Som Göta hovrätt har framfört bör de brottsbekämpande myn- digheterna ha minst lika stora befogenheter som privata rättighetsinneha- vare att säkra tillgång till uppgifter som kan användas i brottsbekäm- pande syften. Detta var också något som förutsattes vid införandet av den civilrättsliga regleringen (prop. 2008/09:67 s. 140).

Det finns alltså ett starkt intresse av att införa en möjlighet för de brottsbekämpande myndigheterna att få tillgång till abonnemangsuppgif- ter. Samtidigt innebär utlämnandet ett visst integritetsintrång, eftersom abonnentens identitet röjs. Vid denna intresseavvägning bör beaktas att privatpersoner oftast använder s.k. dynamiska IP-adresser, dvs. adresser som byts slumpvis och oregelbundet. En uppgift om att en viss person hade en viss IP-adress vid ett visst tillfälle säger alltså i regel ingenting om vem som hade den adressen vid ett annat tillfälle (prop. 2008/09:67 s. 141). Det förtjänar också att påpekas att uppgifter som går utöver vad som kan anses som identitetsuppgifter, t.ex. vilka andra IP-nummer som innehavaren har kommunicerat med, vilka hemsidor som ett visst IP- nummer har besökt och liknande uppgifter inte omfattas av den aktuella bestämmelsen. Med hänsyn till den tekniska utvecklingen och det sätt på vilket brottsligheten på t.ex. internet har utvecklats på senare tid anser regeringen att de brottsbekämpande myndigheternas behov av tillgång till abonnemangsuppgifter har förändrats påtagligt. Det finns ett stort behov av sådana uppgifter både i fråga om brott som har fängelse i straff- skalan men som vanligen föranleder en bötespåföljd och i fråga om såd- ana brott som bara har böter i straffskalan, t.ex. ärekränkningsbrotten. Datainspektionen har framfört uppfattningen att inhämtning inte ska vara tillåten för alla bötesbrott. Vid en avvägning mellan det integritetsintrång ett utlämnande av abonnemangsuppgifter innefattar å ena sidan och den stora betydelse uppgifterna ofta kan ha för polisens möjlighet att över

Prop. 2011/12:55

102

huvud taget kunna utreda brott som begås på internet å andra sidan, anser Prop. 2011/12:55 regeringen att skälen för att låta polisen i framtiden få en mer omfattande

tillgång till abonnemangsuppgifter väger klart tyngre än enskildas mot- svarande intresse av integritetsskydd.

7.3Utlämnande av vissa uppgifter från operatörer när personer har försvunnit

Regeringens förslag: Det ska införas en skyldighet för operatörer att till polismyndighet lämna ut abonnemangsuppgifter, uppgifter som angår särskilda elektroniska meddelanden och uppgifter om i vilket geografiskt område en viss elektronisk kommunikationsutrustning finns eller har funnits, om uppgiften behövs i samband med efterforskning av personer som har försvunnit under sådana omständigheter att det kan befaras att det föreligger fara för deras liv eller allvarlig risk för deras hälsa.

BRU:s förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Remissinstanserna har tillstyrkt eller inte haft nå-

got att invända mot förslaget.

Skälen för regeringens förslag: När polisen kan konstatera att en per- son är försvunnen är orsaken i de flesta fall inte att ett brott har begåtts eller att en olycka har inträffat. Efterforskning av försvunna personer förekommer i en mängd olika situationer och vid ett stort antal tillfällen varje år. I vissa fall fordras endast någon enkel åtgärd för att omständig- heterna kring försvinnandet ska kunna klarläggas medan det i andra fall kan bli nödvändigt med omfattande insatser från myndigheter och en- skilda. I många fall, särskilt när barn, äldre och personer med nedsatt mental förmåga har försvunnit, är det också nödvändigt att insatsen sker snabbt för att hindra att personerna skadas.

Det ingår i polisens uppgifter att efterforska försvunna personer. Lagen (2003:778) om skydd mot olyckor innehåller bestämmelser om bl.a. de åtgärder som stat och kommun ska vidta till skydd mot olyckor, om tjänsteplikt och om ingrepp i annans rätt. Enligt lagen avses med rädd- ningstjänst de räddningsinsatser som staten eller kommunerna ska an- svara för vid olyckor och överhängande fara för olyckor för att förhindra och begränsa skador på människor, egendom eller miljön. Lagen gäller också vid efterforskning av försvunna personer som har försvunnit under sådana omständigheter att det kan befaras att det föreligger fara för deras liv eller allvarlig risk för deras hälsa. I förordningen (2003:789) om skydd mot olyckor anges att polismyndigheterna ska svara för efterforsk- ningen av försvunna personer i sådana fall.

Om polisen får tillgång till lokaliseringsuppgifter avseende mobiltele- foner i samband med efterforskning av försvunna personer, skulle många gånger den försvunne kunna påträffas snabbare. Dessutom skulle stora resurser kunna sparas vid polisarbetet. BRU har mot denna bakgrund föreslagit att operatörernas uppgiftsskyldighet i dessa fall ska omfatta abonnemangsuppgifter och andra uppgifter som angår särskilda elektro- niska meddelanden samt lokaliseringsuppgifter avseende elektronisk

kommunikationsutrustning. Ingen remissinstans har invänt mot förslaget.

103

Regeringen delar BRU:s uppfattning av det är ändamålsenligt att polisen Prop. 2011/12:55 vid efterforskning av försvunna personer ska kunna få tillgång till abon-

nemangsuppgifter och uppgifter som angår ett elektroniskt meddelande, t.ex. om samtal pågår från en viss mobiltelefon, med vilket nummer samtalet utväxlas, tiden för samtalet etc., samt till uppgifter om i vilket geografiskt område en viss elektronisk kommunikationsutrustning finns eller har funnits. Tillgången till lokaliseringsuppgifter avseende den försvunna personens mobiltelefon kan ibland vara helt avgörande för att hitta personen om denne inte själv kan berätta var han eller hon befinner sig. Denna möjlighet bör dock, som BRU föreslagit, endast vara tillgäng- lig om det kan befaras att det föreligger fara för personens liv eller allvar- lig risk för dennes hälsa. Det ska således inte vara möjligt att få tillgång till de aktuella uppgifterna såvitt avser personer som frivilligt håller sig borta. När den försvunne är underårig eller en person med nedsatt mental hälsa kan man dock enligt regeringens uppfattning alltid utgå från att sådan fara eller risk föreligger.

7.4Skyldighet att registrera abonnemangsuppgifter för kontantkort

Regeringens bedömning: Någon särskild skyldighet för operatörer att registrera uppgifter om abonnemang för kontantkort bör inte införas.

BRU:s bedömning överensstämmer med regeringens bedömning. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har instämt i BRU:s

bedömning eller inte haft något att invända mot den. Säkerhetspolisen har dock ansett att en skyldighet att registrera kontantkort bör införas.

Skälen för regeringens bedömning: Det är mycket vanligt att mobil- telefoner med anonyma kontantkort förekommer vid brottslig verksam- het. Enligt nuvarande regler kan teleadresser som avser mobiltelefoner omfattas av beslut om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. Det förutsätter dock i det enskilda fallet att såväl teleadressen som en skäligen misstänkt person är identifierad. De brottsutredande myndighet- erna har ofta problem med att identifiera själva teleadressen och knyta den, när den härrör från ett anonymt kontantkort, till en viss person.

Som BRU har anfört är det givet att de brottsutredande myndigheterna har ett påtagligt behov av att i olika sammanhang få tillgång till uppgifter om abonnemang avseende kontantkort.

Till en viss del är detta redan möjligt genom att kunden frivilligt har valt att lämna dessa uppgifter till operatören. Enligt BRU behandlar vissa operatörer uppgifterna som öppna abonnemangsuppgifter medan andra betraktar dem som hemliga. I de fall kunden har valt att lämna uppgifter- na till operatören, har myndigheterna under alla förhållanden rätt att för vissa ändamål få tillgång till uppgifterna enligt lagen om elektronisk kommunikation (se närmare avsnitt 7.2).

För att undvika att operatörerna saknar uppgifter om innehavarna skulle en registreringsskyldighet kunna införas. De brottsutredande myn- digheternas behov av att få tillgång till uppgifterna måste dock, som

BRU har anfört, vägas mot andra intressen. En skyldighet att registrera

104

den abonnent som använder ett visst kontantkort skulle innebära ett ålig- Prop. 2011/12:55 gande för operatörerna med kostnader som följd. En sådan skyldighet

skulle också innebära en skyldighet för de personer som köper kontant- kort att ge upp den anonymitet som hittills har funnits. Som BRU har påpekat är det dessutom tveksamt hur effektiv en registreringsskyldighet avseende abonnemangsuppgifter för kontantkort skulle bli för den brotts- utredande verksamheten. För att säkerställa att tillförlitliga uppgifter registreras skulle kontrollmekanismer behövas för att t.ex. förhindra att köpare av kontantkort uppger felaktiga personuppgifter och att vissa köpare registrerar sig för ett stort antal kontantkort och sedan tillhanda- håller dessa i kriminella kretsar. Även om sådana kontrollmekanismer införs skulle de inte kunna förhindra att anonyma kontantkort köps utom- lands och utnyttjas i Sverige i brottsliga sammanhang. Regeringen be- dömer att det finns stora problem förknippade med ett system för regi- strering av abonnemangsuppgifter till kontantkort. Mot den angivna bakgrunden bör någon skyldighet att registrera abonnemangsuppgifter inte införas.

8 Ytterligare rättssäkerhetsgarantier

8.1Underrättelse till enskild

Regeringens förslag: Enskild som innehar ett telefonnummer eller an- nan adress eller viss elektronisk kommunikationsutrustning som en hem- lig övervakning av elektronisk kommunikation har avsett, ska i efterhand underrättas om övervakningen även när syftet med tvångsmedlet har varit att utreda vem som skäligen kan misstänkas för ett brott. Åklagaren ska ansvara för att underrättelse sker. Underrättelseskyldigheten ska inte gälla när integritetsintrånget för den enskilde kan antas vara ringa.

Regeringens bedömning: Någon underrättelseskyldighet i de brotts- bekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet bör inte införas. Det bör heller inte införas någon underrättelseskyldighet vid inhämtning av uppgifter om abonnemang.

Polismetodutredningens förslag och bedömning överensstämmer i sak med regeringens.

Remissinstanserna: Av de remissinstanser som har yttrat sig särskilt i denna del har Åklagarmyndigheten och Datainspektionen tillstyrkt för- slaget och bedömningen. Post- och telestyrelsen har framhållit att det bör finnas en skyldighet att underrätta enskild vid inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i underrättelseverksamhet och efterlyst en tydligare redovisning av i vilken mån utredningens förslag i praktiken kommer att leda till att enskilda underrättas.

105

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Underrättelseskyldighet i fråga om inhämtning som har skett i en förun- dersökning

Enligt gällande rätt omfattar underrättelseskyldigheten vid hemlig tele- övervakning den som är eller har varit misstänkt för brott och innehava- ren av den teleadress som den hemliga övervakningen har avsett (27 kap. 31 § rättegångsbalken). Detta innebär att i de fall åtgärden enligt 20 § första stycket 2 rättegångsbalken har avsett en teleadress som det finns synnerlig anledning att anta att en skäligen misstänkt person har kontak- tat eller kommer att kontakta, innehavaren av den teleadressen ska under- rättas. Underrättelseskyldigheten omfattar emellertid endast personer som är eller har varit innehavare av den övervakade adressen. Det inne- bär att för utredningen ovidkommande personer som har varit i kontakt med den övervakade adressen inte ska underrättas. Regeringen uttalade i samband med att bestämmelserna infördes att en underrättelseskyldighet beträffande sådana ovidkommande personer skulle skapa betydande praktiska problem och dessutom typiskt sett medföra att integritetskränk- ningen för den enskilde skulle kunna öka (prop. 2006/07:133 s. 39 f.).

Polismetodutredningen har framfört uppfattningen att det inte är moti- verat att lämna en underrättelse till alla de personer som innehar ett tele- fonnummer eller annan adress eller viss elektronisk kommunikationsut- rustning som omfattas av en s.k. basstationstömning (ett beslut om in- hämtning av uppgifter om vilka elektroniska kommunikationsutrustning- ar som har funnits inom ett visst geografiskt område) eftersom integri- tetsintrånget för den enskilde kan bedömas vara så ringa att det inte mo- tiverar någon underrättelse. Regeringen delar utredningens uppfattning. Beträffande sådana för brottsutredningen ovidkommande personer skulle en underrättelseskyldighet typiskt sett innebära att integritetsintrånget ökar. Åtskilliga av dessa kommer inte heller att kunna identifieras, i varje fall inte utan att stora utredningsresurser läggs ned på identifieringen. Eftersom en basstationstömning inte kan sägas avse en teleadress i den mening som avses i 31 § behövs dock inget undantag för den situationen. De terminologiska förändringar som föreslagits i avsnitt 5.4 föranleder enligt regeringen ingen annan bedömning.

Utredningen har bedömt att det även finns andra situationer där en underrättelseskyldighet inte är motiverad. Ett sådant exempel är den bearbetning som sker i skedet efter en basstationstömning. Myndigheter- na kan då hämta in uppgifter beträffande de elektroniska kommunikat- ionsutrustningar som befann sig på platsen i syfte att sortera ut de uppgif- ter som kan vara intressanta för den fortsatta utredningen. Regeringen delar bedömningen att någon underrättelseskyldighet inte är motiverad i de fall det har rört sig om en enstaka inhämtning av uppgifter i ett tidigt skede av brottsutredningen och åtgärden inte har lett till några ytterligare åtgärder mot personen i fråga. Som utredningen har föreslagit bör ett undantag för sådana situationer tas in i lagtexten. Undantaget bör dock endast omfatta fall av hemlig övervakning innan det finns en skäligen misstänkt person.

Utredningen har föreslagit att någon underrättelse inte heller ska läm- nas i de fall det inte har fastställts vem som innehar den teleadress som tillståndet har avsett, t.ex. när åtgärden har avsett ett anonymt kontant-

Prop. 2011/12:55

106

kort. Regeringen konstaterar att det redan enligt nuvarande ordning torde Prop. 2011/12:55 förekomma att det inte har fastställts vem som innehar den adress som

övervakningen har avsett när det har varit fråga om en teleadress som innehas av någon annan än den skäligen misstänkte. Det är då inte möj- ligt att lämna någon underrättelse. Att så inte ska ske får anses gälla utan ett uttryckligt undantag i lag.

Enligt gällande rätt ansvarar åklagare för att underrättelse om hemlig teleövervakning sker (14 b § förundersökningskungörelsen [1947:948]). Enligt utredningens förslag ska den åklagare, polisman eller tulltjänste- man som var förundersökningsledare när förundersökningen avslutades vara ansvarig för underrättelsen. Detta förslag ska ses mot bakgrund av att utredningen föreslagit att förundersökningsledare ska få fatta beslut om hemlig teleövervakning i syfte att fastställa vem som är skäligen misstänkt. Med hänsyn till att regeringen inte har föreslagit någon sådan möjlighet för förundersökningsledare (avsnitt 6.2.2) finns inte heller skäl att i detta avseende ändra nuvarande ordning.

Ingen underrättelseskyldighet i fråga om inhämtning som har skett i underrättelseverksamhet

Utredningen har bedömt att det inte bör införas någon skyldighet att underrätta enskild vid inhämtning av uppgifter om elektronisk kommuni- kation i underrättelseverksamhet. Post- och Telestyrelsen har invänt mot den bedömningen. Utredningen har som skäl för sin uppfattning anfört att en sådan underrättelseskyldighet med hänsyn till verksamhetens framåtblickande perspektiv och övergripande natur riskerar att motverka huvudsyftet med underrättelseverksamheten. En underrättelseskyldighet skulle därför behöva förses med en rad undantag. Vidare skulle det i många fall kunna ta lång tid innan en underrättelse kunde lämnas och den eventuella identifiering och granskning av kommunikationen som måste föregå en underrättelse skulle kunna innebära en ytterligare integritets- kränkning för dessa personer. I många fall torde det inte heller vara möj- ligt eller i vart fall förenat med betydande svårighet att identifiera den person som varit föremål för övervakningen. Det förtjänar därutöver att påpekas att en användning av uppgifterna i en förundersökning förutsät- ter tillstånd till hemlig övervakning av elektronisk kommunikation (se närmare avsnitt 6.3.3). I de fall där uppgifterna innebär en påtaglig in- tegritetspåverkan för en enskild blir därmed bestämmelserna om under- rättelseskyldighet i 27 kap. 31–33 §§ rättegångsbalken tillämpliga. Euro- padomstolen har angett att såvitt avser hemlig övervakning kan ett objek- tivt övervakningssystem vara tillräckligt så länge som de åtgärder som riktas mot enskilda förblir hemliga och att det är först när åtgärderna har blivit kända som egentliga rättsmedel måste bli tillgängliga för den en- skilde (Rotaru mot Rumänien, dom 2000-05-04).

Den tillsyn som Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden kommer att utöva (se närmare avsnitt 8.2) tillsammans med möjligheten för enskild att begära en kontroll av om han eller hon har utsatts för inhämtning enligt den nya lagen om inhämtning av uppgifter om viss elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelse-

verksamhet och om denna i så fall har skett i enlighet med lag, innebär

107

enligt regeringens uppfattning att Europakonventionens krav på tillgång Prop. 2011/12:55 till ett effektivt rättsmedel är uppfyllt. Mot den angivna bakgrunden och

då integritetsintrånget måste anses som måttligt i de fall som inte kom- mer att omfattas av underrättelseskyldigheten enligt rättegångsbalken, delar regeringen utredningens bedömning att det inte bör införas någon skyldighet att underrätta enskild vid inhämtning av uppgifter om elektro- nisk kommunikation i underrättelseverksamhet.

Ingen underrättelseskyldighet i fråga om inhämtning av uppgifter om abonnemang

Som anges i avsnitt 7.2 bedömer regeringen att regleringen av de brotts- bekämpande myndigheternas möjlighet att få uppgifter om abonnemang i samband med misstanke om brott även fortsättningsvis ska regleras i lagen om elektronisk kommunikation. Inhämtning av sådana uppgifter innebär inte ett så betydande integritetsintrång att de bör medföra något krav på underrättelseskyldighet. Regeringen delar utredningens bedöm- ning att det inte finns skäl att införa en underrättelseskyldighet avseende inhämtande av abonnemangsuppgifter.

8.2Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden ska utöva tillsyn

Regeringens bedömning: Polisens och Tullverkets möjlighet att in- hämta övervakningsuppgifter avseende elektronisk kommunikation i underrättelseverksamhet enligt den föreslagna nya lagen kommer att omfattas av den tillsyn som Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden utövar.

Nämnden kommer även att vara skyldig att på begäran av en enskild person kontrollera om han eller hon har utsatts för inhämtning av sådana uppgifter i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksam- het och om inhämtningen och därmed sammanhängande verksamhet har skett i enlighet med lag eller annan författning.

En ordning med särskilda granskningsombud knutna till Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden bör inte införas.

Polismetodutredningens bedömning och förslag: Utredningens be- dömning av omfattningen av Säkerhets- och integritetsskyddsnämndens tillsyn och kontroll överensstämmer med regeringens. Utredningen har föreslagit att Säkerhets- och integritetsskyddsnämndens kapacitet ska förstärkas med ett eller flera granskningsombud som hos myndigheterna ska kontrollera hur befogenheterna att inhämta uppgifter har beslutats och använts.

Remissinstanserna: Åklagarmyndigheten har tillstyrkt förslaget. JO, Sveriges advokatsamfund och Hovrätten för Västra Sverige har framfört att det föreslagna antalet granskningsombud är för litet. Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden har tillstyrkt att den tillförs denna tillsynsupp- gift men har anfört att en ordning med särskilda granskningsombud är

främmande för svensk rätt och att det är mer lämpligt att nämndens

108

kansli förstärks för att möjliggöra tillsyn även på detta område. Nämnden Prop. 2011/12:55 har också anfört att det bör klargöras att nämndens nya tillsyn inte ska

gälla retroaktivt i fråga om inhämtning av uppgifter enligt lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation.

Säkerhetspolisen har framhållit att det är tveksamt om en och samma myndighet ska tilldelas uppgiften att utöva hela tillsynen/kontrollen över Säkerhetspolisen.

Skälen för regeringens bedömning

Gällande rätt

Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden påbörjade sin verksamhet den 1 januari 2008. Verksamheten regleras i lagen (2007:980) om tillsyn över viss brottsbekämpande verksamhet. Nämnden ska bestå av högst tio ledamöter som utses av regeringen för en tid av högst fyra år. Ordföran- den och vice ordföranden ska vara eller ha varit ordinarie domare eller ha annan motsvarande juridisk erfarenhet.

Nämnden ska, såvitt här är av intresse, utöva tillsyn över brottsbekäm- pande myndigheters användning av hemliga tvångsmedel och därmed sammanhängande verksamhet samt Säkerhetspolisens behandling av personuppgifter enligt polisdatalagen (1998:622). Tillsynen ska särskilt syfta till att säkerställa att verksamheten bedrivs i enlighet med lag eller annan författning. Tillsynen ska fr.o.m. den 1 mars 2012 även omfatta polisens behandling av personuppgifter enligt de föreslagna nya lagarna om polisens allmänna spaningsregister och polisdatalagen (prop. 2009/10:85).

Tillsynen omfattar således användning av hemliga tvångsmedel, såsom hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig kameraöver- vakning. Att tillsynen även avser med tvångsmedelsanvändningen

”sammanhängande verksamhet” innebär att både själva avlyssningen eller övervakningen och den vidare hanteringen av upptagningarna, såsom hur överskottsinformation används eller förstörs, liksom fullgö- randet av reglerna om underrättelseskyldighet, omfattas av tillsynen. Även den brottsbekämpande verksamhet som föregår och ligger till grund för ansökan om tvångsmedlet omfattas. Tillsynen är avgränsad till

”brottsbekämpande myndigheters” användning av metoderna. Det inne- bär att domstolarnas handläggning av och beslut i ärenden om tillstånd till användning av hemliga tvångsmedel inte omfattas av nämndens till- syn. Nämnden utför sin tillsyn genom inspektioner och andra undersök- ningar. I uppdraget ingår att uttala sig om konstaterade förhållanden och om behovet av förändringar i verksamheten. Nämnden ska vidare verka för att brister i lag eller annan författning avhjälps.

Nämnden är skyldig att på begäran av enskild kontrollera om han eller hon har utsatts för tvångsmedelsanvändning och därmed sammanhäng- ande verksamhet eller varit föremål för sådan personuppgiftsbehandling som omfattas av nämndens tillsyn. Nämnden ska underrätta den enskilde om att kontrollen har utförts.

Nämnden har rätt att få de uppgifter och det biträde som nämnden be- gär, dels av de myndigheter som omfattas av tillsynen, dels av de dom-

109

stolar och myndigheter som inte omfattas av denna. Nämndens beslut får Prop. 2011/12:55 inte överklagas.

Av 22 § förordningen (2007:1141) med instruktion för Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden följer vidare att nämnden om den i sin verk- samhet uppmärksammar förhållanden som kan utgöra brott, ska anmäla det till Åklagarmyndigheten eller annan behörig myndighet. Om nämn- den uppmärksammar felaktigheter som kan medföra skadeståndsansvar för staten ska nämnden anmäla det till Justitiekanslern och finner den omständigheter som Datainspektionen bör uppmärksammas på ska nämnden anmäla det dit.

En ny tillsynsuppgift

Som framgår ovan är det av grundläggande betydelse att även de brotts- bekämpande myndigheternas inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i underrättelseverksamheten omfattas av en effektiv och kontinuerlig tillsyn av en fristående myndighet. Mot bakgrund av de författningsreglerade uppgifter som Säkerhets- och integritetsskydds- nämnden har enligt beskrivningen ovan är det enligt regeringen ända- målsenligt och lämpligt att, såsom utredningen har föreslagit, nämndens verksamhet utökas till att avse även den nu föreslagna inhämtningen av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myn- digheternas underrättelseverksamhet. Regeringen delar inte den tvek- samhet som Säkerhetspolisen har framfört i fråga om att nämnden tillde- las denna uppgift, utan anser att det tvärtom är följdriktigt att nämnden som redan utövar tillsyn över Säkerhetspolisens användning av hemliga tvångsmedel också tilldelas motsvarande tillsynsuppgifter över inhämt- ningen enligt den nya lagen om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelse- verksamhet.

Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden har i sitt regleringsbrev för budgetåret 2011 fått i uppdrag att komma in med en redovisning av hur myndigheten har bedrivit tillsynsverksamheten avseende de brottsbe- kämpande myndigheternas användning av hemliga tvångsmedel. Upp- draget ska redovisas senast den 31 maj 2012. Regeringen avser att lämna motsvarande uppdrag avseende åren 2012 och 2013. Samtidigt bör upp- draget utökas till att omfatta en redovisning av vilka iakttagelser som nämnden har gjort i fråga om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i underrättelseverksamhet.

Utredningen har inte föreslagit någon ändring i lagen om tillsyn över viss brottsbekämpande verksamhet i fråga om omfattningen av nämndens tillsyn. Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden har uppgett sig dela bedömningen att tillsynen över den inhämtning som kommer att ske enligt den nya lagen faller under nämndens tillsyn utan någon lagändring, genom att nämnden ska utöva tillsyn över användning av hemliga tvångsmedel (1 §). Varken i lagen om tillsyn över viss brottsbekämpande verksamhet eller i förarbetena till den definieras vad som avses med hemliga tvångsmedel. Avsikten är att tillsynen även ska omfatta fall då användningen av metoderna sker otillåtet och att tillsynen även ska

kunna omfatta eventuella nya tvångsmedel som införs (prop.

110

2006/07:133 s. 80). Regeringen delar bedömningen att den inhämtning Prop. 2011/12:55 som enligt förslaget ska kunna äga rum i underrättelseskedet och som har

väsentliga likheter med den inhämtning som kan ske i en förundersök- ning inom ramen för ett tillstånd till hemlig övervakning av elektronisk kommunikation utgör ett hemligt tvångsmedel. Både utredningen och nämnden har dock påpekat att den inhämtning som sker enligt bestäm- melserna i lagen om elektronisk kommunikation inte har ansetts omfattas av nämndens tillsyn. Att regeringen nu föreslår en ny reglering i fråga om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i underrät- telseskedet innebär ingen förändring av nämndens tillsynsansvar i fråga om inhämtning av uppgifter enligt lagen om elektronisk kommunikation.

En ordning med särskilda granskningsombud införs inte

Enligt utredningens förslag ska särskilda granskningsombud utses av nämnden för att utöva den nya tillsynsfunktionen. Ett granskningsombud ska vara eller ha varit ordinarie domare eller ha annan motsvarande juri- disk erfarenhet. Enligt förslaget ska det vara nämnden som ska ta slutlig ställning till ett tillsynsärende och uttala sig om konstaterade förhållan- den och eventuellt behov av förändringar i myndighetens underrättelse- verksamhet. Vid den tillsyn över användningen av hemliga tvångsmedel som Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden utövar enligt gällande rätt bistås nämnden av ett kansli. Utredningen har inte närmare utvecklat hur de föreslagna ombuden närmare skulle utöva granskningen eller vilka fördelar detta skulle medföra jämfört med om det sker en förstärkning av nämndens kansli. Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden har framfört att det skulle vara mer lämpligt att kansliet förstärks. Regeringen anser att det inte finns ett tillräckligt underlag för att överväga införandet av en ordning med särskilda granskningsombud för den utvidgade tillsynsupp- giften. Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden har sedan januari 2008 bedrivit en fristående tillsynsverksamhet avseende bl.a. de brottsbekäm- pande myndigheternas användning av hemliga tvångsmedel och därmed sammanhängande verksamhet. Vid myndigheten sker dessutom en konti- nuerlig utveckling av arbetsformer och arbetsmetoder för att den på ett effektivt sätt och med hög kvalitet ska kunna fullgöra sina uppgifter. Med hänsyn till detta anser regeringen att det är en lämplig och ända- målsenlig lösning att, som Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden själv förespråkat, förstärka nämndens kansli för de nya tillsynsuppgifter- na. På så sätt säkerställs en effektiv resursanvändning som snabbt kan koncentreras till de områden som bedöms som mest angelägna. Det är som flera remissinstanser har påpekat av stor betydelse att tillsynen sker löpande. För att möjliggöra en sådan löpande granskning föreslår rege- ringen i avsnitt 6.3.2 att nämnden alltid ska underrättas om ett beslut om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i underrättelse- verksamhet.

111

Prop. 2011/12:55

8.3Regeringens redovisning till riksdagen

Regeringens bedömning: Regeringens årliga skrivelse till riksdagen om användningen av vissa hemliga tvångsmedel i brottsutredningar bör även innehålla en redovisning av inhämtningen av uppgifter om elektronisk kommunikation i underrättelseverksamhet. Säkerhetspolisens inhämtning av uppgifter bör dock inte redovisas.

Polismetodutredningens bedömning överensstämmer med regering- ens.

Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte yttrat sig särskilt i denna del.

Skälen för regeringens bedömning: En parlamentarisk kontroll av tillämpningen av reglerna om bl.a. hemlig teleövervakning utövas av riksdagen på grundval av en årlig skrivelse från regeringen. Regeringen har gett Åklagarmyndigheten och Rikspolisstyrelsen i uppdrag att årligen till regeringen lämna en gemensam redovisning för användningen av tvångsmedlen under föregående år. I den senaste skrivelsen, som avser användningen under år 2010 (skr. 2011/12:39), framgår att antalet fall av hemlig teleövervakning uppgick till 3 250 stycken. I skrivelsen redovisas vilka brott som besluten avsett, den genomsnittliga övervakningstiden och antalet förundersökningar där tvångsmedlet har varit till nytta. De fall av hemlig teleövervakning som avser Säkerhetspolisens ärenden redovisas i särskild ordning och inte i den skrivelse som lämnas till riks- dagen eftersom Säkerhetspolisens uppgifter omfattas av sekretess enligt 15 kap. 2 § och 18 kap. 2 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Tillämpningen av lagen om särskild utlänningskontroll (1991:572), som också innefattar användningen av hemliga tvångsmedel, redovisas också i en skrivelse till riksdagen

Någon motsvarande redovisning till riksdagen av de fall där brottsbe- kämpande myndigheter har beslutat att inhämta uppgifter om elektronisk kommunikation med stöd av 6 kap. 22 § första stycket 3 lagen om elektronisk kommunikation har inte gjorts.

Enligt artikel 10 i EG:s direktiv (2006/24/EG) om lagring av trafik- uppgifter ska det föras statistik över antalet verkställda beslut om hemlig teleövervakning och utlämnanden motsvarande dem i 6 kap. 22 § första stycket 3 lagen om elektronisk kommunikation samt vilka typer av brott som ärendena har avsett, hur lång tid som har förlöpt från det att respek- tive trafikuppgift lagrades till dess att den brottsbekämpande myndighet- en begärde tillgång till uppgiften, antalet ärenden där myndigheternas begäran om att få tillgång till trafikuppgifter inte har kunnat tillgodoses av operatörerna och vilka typer av brott ärendena har avsett (SOU 2007:76 s. 281 f.). I propositionen Lagring av trafikuppgifter för brotts- bekämpande ändamål – genomförande av direktiv 2006/24/EG (prop. 2010/11:46) lämnas förslag hur direktivet ska införlivas i svensk rätt. Som framgår förutsätter direktivet att en redovisning av inhämtningen sker i fråga om uppgifter som har lagrats enligt direktivet.

112

Regeringen delar utredningens bedömning att det i den årliga skrivel- Prop. 2011/12:55 sen till riksdagen om användningen av vissa hemliga tvångsmedel också

bör redovisas inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation och lokaliseringsuppgifter med koppling till elektroniska kommunikat- ionsutrustningar i underrättelseverksamhet. I likhet med vad som gäller i fråga om övriga hemliga tvångsmedel bör uppgifter som rör Säkerhetspo- lisens inhämtning inte redovisas i skrivelsen.

8.4

Sekretess och tystnadsplikt

 

 

 

Regeringens förslag: Det ska införas en särskild tystnadsplikt för opera-

 

törer när det gäller brottsbekämpande myndigheters inhämtning av upp-

 

gifter om elektronisk kommunikation i underrättelseverksamhet. Tyst-

 

nadsplikten ska även omfatta uppgifter som hänför sig till inhämtning av

 

uppgift om abonnemang.

 

Uppgifter om de brottsbekämpande myndigheternas inhämtning av

 

övervakningsuppgifter om elektronisk kommunikation och elektroniska

 

kommunikationsutrustningar i underrättelseverksamhet ska undantas från

 

rätten att meddela och offentliggöra uppgifter.

 

 

 

Polismetodutredningens förslag överensstämmer i sak med regering-

 

ens. Utredningens författningsförslag utgår dock från sekretesslagen

 

(1980:100).

 

Remissinstanserna: Endast Säkerhetspolisen har yttrat sig särskilt i

 

denna del och har tillstyrkt förslaget.

 

Skälen för regeringens förslag

 

Sekretess med hänsyn till intresset av att förebygga eller beivra brott

 

I offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) finns bestämmelser som

 

syftar till att begränsa spridningen av information som innehas av de

 

brottsbekämpande myndigheterna. Hos myndigheterna gäller sekretess

 

bl.a. med hänsyn till intresset av att förebygga eller beivra brott och till

 

skydd för enskilds personliga och ekonomiska förhållanden.

 

Enligt 18 kap. 1 § första stycket offentlighets- och sekretesslagen gäller

 

sekretess för bl.a. uppgift som hänför sig till förundersökning i brottmål

 

eller angelägenhet som avser användning av tvångsmedel i sådant mål

 

eller i annan verksamhet för att förebygga brott. Sekretessen gäller om

 

det kan antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas

 

eller den framtida verksamheten skadas om uppgiften röjs. Bestämmel-

 

sen gäller uppgifter som hänför sig till viss verksamhet. Det innebär att

 

sekretessen för uppgifterna upprätthålls oavsett hos vilken myndighet de

 

finns.

 

 

Av 18 kap. 2 § första stycket offentlighets- och sekretesslagen framgår

 

att sekretess även gäller för uppgift som hänför sig till sådan underrättel-

 

severksamhet som avses i 3 § polisdatalagen (1998:622), dvs. polisverk-

 

samhet som består i att samla, bearbeta och analysera information för att

 

klarlägga om brottslig verksamhet har utövats eller kan komma att utövas

 

och som inte utgör förundersökning enligt 23 kap. rättegångsbalken. Av

113

bestämmelsen framgår vidare att sekretess gäller för uppgift som i annat Prop. 2011/12:55 fall hänför sig till Säkerhetspolisens verksamhet för att förebygga eller

avslöja brott mot rikets säkerhet eller förebygga terrorism. Sekretess gäller om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida verk- samheten skadas. Sekretess gäller under samma förutsättningar uppgift som hänför sig till sådan underrättelseverksamhet som avses i 2 § lagen (1999:90) om behandling av personuppgifter vid Skatteverkets medver- kan i brottsutredningar samt sådan verksamhet som avses i 7 § 1 lagen (2005:787) om behandling av uppgifter i Tullverkets brottsbekämpande verksamhet.

Sekretesskyddet för uppgifter som hänför sig till förundersökning och underrättelseverksamhet får genom dessa bestämmelser anses vara ade- kvat utformat.

Sekretess till skydd för enskilds personliga och ekonomiska förhållanden

Enligt 35 kap. 1 § första stycket offentlighets- och sekretesslagen gäller som huvudregel sekretess för uppgift om enskilds personliga och ekono- miska förhållanden bl.a. i utredning enligt bestämmelserna om förunder- sökning i brottmål, i angelägenhet som avser användning av tvångsmedel i sådant mål eller i annan verksamhet för att förebygga brott samt i bl.a. åklagares, polisens och Tullverkets verksamhet i övrigt för att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott. Sekretessen gäller om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men.

Sekretessen enligt 35 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen hindrar inte att uppgifter lämnas till enskild i vissa särskilt angivna fall, t.ex. enligt vad som föreskrivs i säkerhetsskyddslagen (1996:627), lagen (1998:621) om misstankeregister och polisdatalagen. I 35 kap. 6–7 §§ offentlighets- och sekretesslagen finns bestämmelser om att sekretessen enligt 35 kap. 1 § första stycket offentlighets- och sekretesslagen i vissa fall inte gäller. Så är fallet för flertalet uppgifter som lämnas till domstol med anledning av åtal. När det gäller operatörers tystnadsplikt för bl.a. uppgifter om elektronisk kommunikation hänvisas till avsnitt 4.2.

Även sekretessen till förmån för enskildas personliga och ekonomiska förhållanden får anses adekvat utformat med avseende på uppgifter som hänför sig till förundersökning och underrättelseverksamhet.

En särskild tystnadsplikt för operatörer med avseende på inhämtning av abonnemangsuppgifter i brottsutredningssyfte införs

I bl.a. personuppgiftslagen (1998:204) och lagen om elektronisk kom- munikation finns vissa allmänna bestämmelser om hur operatörer får behandla olika typer av uppgifter. Därutöver finns i 6 kap. 21 § lagen om elektronisk kommunikation en särskild straffsanktionerad tystnadsplikt för operatörerna när det gäller uppgifter som hänför sig till angelägenhet som avser användning av bl.a. hemlig övervakning av elektronisk kom- munikation. Bestämmelsen innebär bl.a. att operatören inte får informera

en abonnent om att denne är föremål för vissa tvångsmedelsåtgärder. På

114

liknande sätt finns i den immaterialrättsliga lagstiftningen bestämmelser Prop. 2011/12:55 som innebär att en operatör inte får underrätta en abonnent om ett s.k. informationsföreläggande förrän det har gått viss tid (se t.ex. 53 f § andra

stycket lagen [1960:729] om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk).

Regeringen instämmer i utredningens förslag att bestämmelsen i 6 kap. 21 § lagen om elektronisk kommunikation ska kompletteras så att regleringen även omfattar uppgifter som hänför sig till inhämtning av övervakningsuppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekäm- pande myndigheternas underrättelseverksamhet. Regleringen föreslås dessutom omfatta myndigheternas inhämtning av uppgift om abonne- mang i syfte att utreda brott. Även i de fallen kan det finnas ett starkt intresse av att den som uppgiften avser inte får kännedom om inhämt- ningen och därigenom ges möjlighet att undanröja eventuell bevisning.

Rätten att meddela och offentliggöra uppgifter

Med rätten att meddela och offentliggöra uppgifter avses de rättigheter som följer av 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 1 och 2 §§ yttrandefrihetsgrundlagen. Enligt 1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihets- förordningen står det varje svensk medborgare fritt att, med iakttagande av bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen, i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra allmänna handlingar samt meddela upp- gifter och underrättelser i vilket ämne som helst. På motsvarande sätt har varje svensk medborgare enligt 1 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen rätt att i radio eller TV eller annat medium som omfattas av yttrandefrihets- grundlagen offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst. Enligt 1 kap. 1 § tredje stycket tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 § yttrande- frihetsgrundlagen står det vidare envar fritt att lämna uppgifter i vilket ämne som helst till de personkategorier och organ som anges i de sist- nämnda bestämmelserna för publicering i de medier som de båda grund- lagarna omfattar (den s.k. meddelarfriheten). Rätten att meddela och offentliggöra uppgifter är således ett vidare begrepp än meddelarfrihet och innefattar, förutom rätten att lämna uppgifter till någon annan för publicering eller på något annat sätt medverka till någon annans publice- ring, också rätten att själv, som ansvarig enligt grundlagarnas bestäm- melser om ensamansvar, offentliggöra uppgifter.

Sekretess innebär såväl handlingssekretess som tystnadsplikt (3 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen). Den rätt att meddela och offentlig- göra uppgifter som följer av tryckfrihetsförordningen och yttrandefri- hetsgrundlagen har som huvudregel företräde framför tystnadsplikten. Rätten att meddela och offentliggöra uppgifter har dock aldrig företräde framför handlingssekretessen (7 kap. 3 § första stycket 2 och 5 § 1 tryck- frihetsförordningen samt 5 kap. 1 § första stycket och 3 § första stycket 2 yttrandefrihetsgrundlagen). Det kan således vara tillåtet att t.ex. muntlig- en lämna en sekretessbelagd uppgift till en journalist eller att själv publi- cera uppgiften, men det är aldrig tillåtet att med stöd av rätten att med- dela och offentliggöra uppgifter lämna den allmänna handling av vilken

115

den sekretessbelagda uppgiften framgår till t.ex. en journalist eller att Prop. 2011/12:55 själv publicera denna handling.

I ett antal fall har dock även bestämmelser om tystnadsplikt företräde. I dessa fall är således rätten att meddela och offentliggöra uppgifter helt inskränkt. Av 18 kap. 19 § offentlighets- och sekretesslagen framgår att uppgifter som omfattas av sekretess enligt 18 kap. 1–3 §§ offentlighets- och sekretesslagen och som avser användning av bl.a. hemlig teleövervakning är undantagna från rätten att meddela och offentliggöra uppgifter. Detsamma gäller enligt 44 kap. 4 § för uppgifter som omfattas av sekretess hos operatörerna enligt 6 kap. 20 § lagen om elektronisk kommunikation och som avser annan uppgift som angår ett särskilt elektroniskt meddelande, dvs. uppgifter som omfattas av regle- ringen i 6 kap. 22 § första stycket 3 lagen om elektronisk kommunikat- ion. Inte heller uppgifter som omfattas av sekretess hos operatörerna enligt 6 kap. 21 § lagen om elektronisk kommunikation och som avser uppgift om bl.a. hemlig teleövervakning omfattas av rätten att meddela och offentliggöra uppgifter.

En inhämtning av övervakningsuppgifter om elektronisk kommunikat- ion och elektroniska kommunikationsutrustningar i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet kan i detta avseende jämställas med användningen av hemliga tvångsmedel i förundersökning. Rege- ringen föreslår därför att det även för sådana uppgifter införs undantag från rätten att meddela och offentliggöra uppgifter. Det gäller oavsett om tystnadsplikten följer av 18 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen eller 6 kap. 21 § lagen om elektronisk kommunikation.

9 Ikraftträdande m.m.

Regeringens förslag: Lagändringarna ska träda i kraft den 1 juli 2012. Bestämmelsen i 3 § lagen om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelse- verksamhet ska gälla till och med den 31 december 2013.

Skälen för regeringens förslag: Lagförslagen bör träda i kraft så snart som möjligt. De föreslås därför träda i kraft den 1 juli 2012. Regeringen har i avsnitt 6.3.1 föreslagit att 3 § lagen om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet ska vara tidsbegränsad och gälla till och med den 31 december 2013.

När det gäller processrättslig lagstiftning är utgångspunkten att nya regler ska tillämpas genast efter ikraftträdandet. Det innebär att nya reg- ler ska tillämpas på varje processuell företeelse som inträffar efter det att regleringen har trätt i kraft. Det medför att de brottsbekämpande myn- digheterna och domstolarna ska tillämpa de nya bestämmelserna även i förundersökningar som har inletts innan de föreslagna bestämmelserna träder i kraft. Det finns inte behov av några övergångsbestämmelser.

116

10

Förslagens konsekvenser

Prop. 2011/12:55

Regeringens bedömning: Förslaget att ersätta de bestämmelser i lagen om elektronisk kommunikation som reglerar de brottsbekämpande myn- digheternas tillgång till elektronisk kommunikation med en tydligare och mera rättssäker reglering medför vissa ökade kostnader. Dessa ska finan- sieras inom befintliga anslag på utgiftsområde 4 Rättsväsendet.

Polismetodutredningens bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser har framfört att förslagen för deras del kommer att medföra högre kostnader eller att de ekono- miska konsekvenserna behöver analyseras ytterligare.

Skälen för regeringens bedömning

Ekonomiska konsekvenser

Förslagen i denna remiss ger de rättsliga förutsättningarna för inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i underrättelseskedet och under förundersökning. De brottsutredande myndigheternas tillgång till uppgifter om elektronisk kommunikation ska enligt förslaget regleras dels i rättegångsbalken, dels i en ny lag om inhämtning av övervaknings- uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myn- digheternas underrättelseverksamhet. Bestämmelserna i lagen om elektronisk kommunikation, som innebär att de brottsutredande myndig- heterna utan domstols eller åklagares prövning kan få del av övervak- ningsuppgifter avseende förfluten tid, föreslås upphävas.

Jämfört med den nuvarande regleringen i lagen om elektronisk kom- munikation innebär förslagen att de brottsbekämpande myndigheterna ges viss utökad möjlighet att inhämta uppgifter. Uppgifter om elektronisk kommunikation ska enligt regeringens förslag till skillnad från vad som nu gäller kunna hämtas in i förundersökningar där det inte finns någon skäligen misstänkt även i fall där brottet inte har ett straffminimum på fängelse i två år, men där det på grund av omständigheterna kan antas att brottets straffvärde överstiger fängelse i två år. Det införs också en möj- lighet att inhämta lokaliseringsuppgifter som inte har samband med kommunikation. Detta talar för att det kan komma att ske en ökning av antalet inhämtade uppgifter. Förslagen innebär emellertid också att in- hämtningen omgärdas av en snävare reglering i fråga om bl.a. för vilka syften inhämtningen får ske och vem som får besluta om inhämtning. Detta kan förväntas leda till en viss återhållsamhet i tillämpningen. Sammantaget bedömer regeringen till skillnad från utredningen att för- slagen inte kan förväntas medföra någon ökning av antalet inhämtningar från operatörerna. Förslagen förväntas därför inte heller medföra några ökade kostnader för dem. Förslagen kan däremot för rättsväsendet för- väntas medföra att kostnaden för varje inhämtning ökar, bl.a. genom kravet på domstolsprövning vid inhämtning i en förundersökning och den utökade skyldigheten att underrätta enskild.

117

Det saknas statistik över hur många inhämtningar som görs enligt la-

Prop. 2011/12:55

gen om elektronisk kommunikation. BRU har uppskattat antalet inhämt-

 

ningar till ca 4 000 per år. Trafikuppgiftsutredningen redovisade beräk-

 

ningar från polisen som visade att antalet var ca 8 000 under år 2006

 

(SOU 2007:76 s. 225). Polisen har därefter gjort beräkningar över antalet

 

inhämtningar under år 2007 och uppskattat dem till ca 9 500 (SOU

 

2009:1 s. 94). Det finns ingen uppgift om hur många av dessa inhämt-

 

ningar som sker inom ramen för en förundersökning och hur många som

 

sker i underrättelseskedet.

 

I propositionen Lagring av trafikuppgifter för brottsbekämpning – ge-

 

nomförande av direktiv 2006/24/EG, (prop. 2010/11:46), görs bedöm-

 

ningen att det förslaget kan förväntas innebära att de brottsbekämpande

 

myndigheterna kommer att begära ut trafikuppgifter i något utökad ut-

 

sträckning i förhållande till vad som nu är fallet.

 

Polismetodutredningen har bedömt att dess förslag, med den utvidg-

 

ning av framförallt underrättelseskyldigheten till enskild som förslaget

 

innebär, skulle medföra ytterligare kostnader för de brottsbekämpande

 

myndigheterna.

 

Polismetodutredningen uppskattar den sammanlagda kostnadsökningen

 

för polisens del till 5 miljoner kr motsvarande 10-12 personer. Till skill-

 

nad från utredningens förslag innebär regeringens förslag dock inte att

 

polisen åläggs någon underrättelseskyldighet till enskild. Regeringens

 

förslag skiljer sig också från utredningens förslag på så sätt att det inte

 

heller innebär någon rätt för förundersökningsledare att ge tillstånd till

 

hemlig övervakning av elektronisk kommunikation. En viss kostnadsök-

 

ning kan ändå uppkomma för polisen i form av ökade kostnader för ad-

 

ministration genom den föreslagna begränsningen i möjligheten att dele-

 

gera rätten att fatta beslut om inhämtning i underrättelseskedet och ge-

 

nom att det införs en skyldighet att underrätta Säkerhets- och integritets-

 

skyddsnämnden om besluten. Enligt regeringens bedömning kan denna

 

kostnadsökning dock förväntas bli betydligt lägre än vad utredningen har

 

antagit. Regeringen anser att de marginellt ökade kostnader som kan

 

förutses ska kunna hanteras inom befintliga anslag för rättsväsendet.

 

Regeringen delar utredningens bedömning att förslagen för Tullverkets

 

del inte bör medföra några ökade kostnader.

 

För Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten har utredningen

 

bedömt kostnadsökningen till 5 miljoner kr, motsvarande fem åklagare.

 

Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten har invänt mot denna

 

bedömning. Enligt Åklagarmyndigheten kan förslagen förväntas medföra

 

kostnader motsvarande tio åklagare för myndigheterna. Ekobrottsmyn-

 

digheten har framfört att kostnadsökningen för deras del kan beräknas till

 

tre åklagare och fem poliser. Den kostnadsökning som förslagen medför

 

för åklagarmyndigheterna består framförallt i den förmodade ökningen

 

av antalet fall där domstol ska ge tillstånd till hemlig övervakning av

 

elektronisk kommunikation och kostnaderna för den föreslagna möjlig-

 

heten att fatta interimistiska beslut. Regeringens förslag innebär att fler

 

ärenden ska prövas av domstol än vad Polismetodutredningen har före-

 

slagit. Å andra sidan kommer förslaget att ett tillstånd till hemlig avlyss-

 

ning av elektronisk kommunikation också ska ge tillgång till övervak-

 

ningsuppgifter att medföra ett mindre antal beslut om hemlig övervak-

 

ning av elektronisk kommunikation. Ökningen kan trots det ändå förvän-

118

tas bli mer betydande än den uppskattning som Polismetodutredningen har gjort om 500 ärenden per år. Som anförs ovan har inhämtning enligt lagen om elektronisk kommunikation uppskattats till 8 000–9 500 per år under åren 2006 och 2007. Merparten av inhämtningarna torde ske i underrättelseskedet eller i ett tidigt stadium av en brottsutredning. Ök- ningen av antalet ansökningar om tillstånd till hemlig övervakning av elektronisk kommunikation kan försiktigtvis uppskattas till motsvarande knappt hälften av det totala antalet inhämtningar enligt lagen om elektro- nisk kommunikation, dvs. ca 4 000 ärenden årligen. Den genomsnittliga kostnaden för ett ärende om hemlig övervakning av elektronisk kommu- nikation kan enligt uppgift från Åklagarmyndigheten uppskattas till 1 340 kr. Kostnadsökningen för Åklagarmyndigheten och Ekobrotts- myndigheten kan därmed uppskattas till ca 5 miljoner kr. Regeringen bedömer att denna ökning kan hanteras inom befintliga anslag för rätts- väsendet.

För domstolarnas del leder förslaget till att fler ärenden om hemlig övervakning av elektronisk kommunikation behöver prövas. Domstols- verket har instämt i utredningens bedömning att kostnaden per ärende kan uppskattas till 1 000 kr. Regeringen gör ingen annan bedömning. Med den uppskattade ökningen av antalet tillstånd till hemlig övervak- ning av elektronisk kommunikation (knappt 4 000 fall), blir den samman- lagda kostnaden för domstolarna knappt 4 miljoner kr vilken enligt rege- ringens bedömning kan hanteras inom befintliga anslag för rättsväsendet.

Regeringen föreslår också att Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden tillförs uppgiften att utöva tillsyn av Säkerhetspolisens, den öppna poli- sens och Tullverkets inhämtning av uppgifter om elektronisk kommuni- kation i underrättelseverksamheten. Utredningen gör bedömningen att deras förslag, med två eller flera särskilda av nämnden utsedda gransk- ningsombud motsvarande två årsarbetskrafter, skulle medföra en årlig kostnadsökning för Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden uppgående till 3 miljoner kr. Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden har själva uppskattat kostnaden för att förstärka kansliet till 4,5 miljoner kr per år, motsvarande tre årsarbetskrafter, resor, lokaler, säkerhetsskydd, m.m. Regeringens förslag innebär att nämndens arbetsbelastning ökar jämfört med förslaget eftersom nämnden kommer att underrättas om samtliga beslut om inhämtning i underrättelseverksamhet. Regeringens förslag att granskningen ska utföras av nämndens kansli kommer dock sannolikt att innebära en lägre kostnad än införandet av särskilda granskningsombud. Regeringen bedömer sammantaget att kostnadsökningen för Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden kommer att uppgå till ungefär den som utredningen har uppskattat. Regeringen bedömer i nuläget att detta kan hanteras inom befintliga anslagsramar för rättsväsendet.

Övriga konsekvenser

Förslagen bedöms inte påverka kostnader eller intäkter för kommuner, landsting, företag eller andra enskilda. Inte heller bedöms förslagen ha någon betydelse för den kommunala självstyrelsen, sysselsättningen, den offentliga servicen i olika delar av landet eller små företags arbetsförut- sättningar, konkurrensförmåga, eller villkor i övrigt i förhållande till

Prop. 2011/12:55

119

större företag. Den nya regleringen bedöms inte heller ha någon påverkan Prop. 2011/12:55 på jämställdheten mellan män och kvinnor, möjligheterna att nå de integ-

rationspolitiska målen eller miljön.

11 Författningskommentar

11.1Förslaget till lag (2012:000) om inhämtning av upp- gifter om elektronisk kommunikation i de brottsbe- kämpande myndigheternas underrättelseverksamhet

1 § En polismyndighet eller Tullverket får, under de förutsättningar som anges i denna lag, i underrättelseverksamhet i hemlighet från den som enligt lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation tillhandahåller ett elektro- niskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst hämta in uppgifter om

1.meddelanden som i ett elektroniskt kommunikationsnät har överförts till eller från ett telefonnummer eller annan adress,

2.vilka elektroniska kommunikationsutrustningar som har funnits inom ett visst geografiskt område, eller

3.i vilket geografiskt område en viss elektronisk kommunikations- utrustning finns eller har funnits.

I paragrafen anges vem som får hämta in uppgifter enligt lagen, vilka uppgifter som får hämtas in och från vem inhämtningen får ske. Övervä- gandena finns i avsnitten 6.1, 6.3.1 och 6.4.

Bestämmelsen ger polismyndighet (såväl den öppna polisen som Sä- kerhetspolisen) och Tullverket befogenhet att i underrättelseverksamhet i hemlighet hämta in uppgifter om elektronisk kommunikation och lokali- seringsuppgifter avseende elektroniska kommunikationsutrustningar från den som enligt lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation tillhan- dahåller ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommu- nikationstjänst. Paragrafen utformats i allt väsentligt enligt Lagrådets förslag. Inhämtningen får avse samma typ av uppgifter som föreslås kunna hämtas in inom ramen för ett tillstånd till hemlig övervakning av elektronisk kommunikation enligt 27 kap. 20 § andra stycket rättegångs- balken, se närmare kommentaren till den bestämmelsen. Bestämmelsen bryter den tystnadsplikt för operatörer som framgår av 6 kap. 20–21 §§ lagen om elektronisk kommunikation. De brottsbekämpande myndighet- ernas möjlighet att med egna tekniska hjälpmedel hämta in uppgifter om elektronisk kommunikation omfattas inte av lagen. Begreppen elektro- niskt kommunikationsnät och elektronisk kommunikationstjänst har samma innebörd som enligt lagen om elektronisk kommunikation. Angå- ende begreppet elektronisk kommunikationsutrustning, se närmare kom- mentaren till 27 kap. 19 § rättegångsbalken.

2 § Uppgifter får hämtas in om omständigheterna är sådana att

1.åtgärden är av särskild vikt för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet som innefattar brott för vilket inte är föreskrivet lindri- gare straff än fängelse i två år, och

2.skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den som åtgärden riktar sig mot eller för något annat motstående

intresse.

120

 

Paragrafen innehåller förutsättningarna för att de uppgifter som anges i 1 § ska få hämtas in. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.1.

Genom rekvisitet ”brottslig verksamhet” i första punkten framgår att regleringen inte ställer upp något krav på att det ska finnas en misstanke om ett specifikt brott. Det föreligger därför en principiell skillnad i för- hållande till tillämpningsområdet för straffprocessuella tvångsmedel enligt rättegångsbalken. Uppgifterna får alltså hämtas in om någon del av den brottsliga verksamhet, som t.ex. en viss gruppering antas vara delakt- ig i, innefattar brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fäng- else i två år. Detta motsvarar brott för vilka inhämtning tidigare var möj- lig enligt 6 kap. 22 § första stycket 3 lagen om elektronisk kommunika- tion. Begreppen förebygga, förhindra och upptäcka brottslig verksamhet används t.ex. i 2 kap. 7 § polisdatalagen (2010:361), (jfr 7 § lagen [2005:787] om behandling av uppgifter i Tullverkets brottsbekämpande verksamhet). I förarbetena till dessa bestämmelser anges att vad som framförallt avses är arbete med att insamla, bearbeta och analysera in- formation för att förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet när det ännu inte finns konkreta misstankar om att ett visst brott har begåtts (prop. 2009/10:85 s. 318 och 2004/05:164 s. 115 f.). I fråga om sådana gärningar som kan utgöra tryck- eller yttrandefrihetsbrott får uppgiftsin- hämtningen inte strida mot förbudet mot censur och hindrande åtgärder i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.

Att omständigheterna ska vara sådana att åtgärden ska vara av särskild vikt för att förebygga, förhindra eller upptäcka viss brottslig verksamhet innebär att det ska finnas andra uppgifter (t.ex. källinformation) som möjliggör en bedömning av uppgifternas förväntade betydelse för att t.ex. förebygga eller förhindra sådan brottslig verksamhet som avses i bestämmelsen. I detta ligger också ett krav på uppgifternas förväntade betydelse för det syfte i vilket de inhämtas. Kravet på särskild vikt inne- fattar alltså både ett kvalitetskrav på de upplysningar som åtgärden kan ge och ett krav på behovet av inhämtningen i det enskilda fallet. Bedöm- ningen får inte bygga enbart på spekulationer eller allmänna antaganden utan måste grundas på faktiska omständigheter.

Utrymmet för att inhämta uppgifter för att förebygga brott kan med hänsyn till ovan nämnda krav på konkretion komma att bli begränsat. Ett exempel inom Säkerhetspolisens ansvarsområde på när sådan inhämtning ändå under vissa omständigheter kan vara tillåten är inhämtning i syfte att förebygga terroristbrott. Om det finns uppgifter om att personer som får viss träning eller utbildning utomlands kan komma att begå ett terro- ristbrott, kan inhämtning i syfte att kartlägga personer som deltar i eller verkar för att sådana tränings- eller utbildningsaktiviteter kommer till stånd bedömas vara av särskild vikt för att förebygga brottslig verksam- het som innefattar ett terroristbrott. Däremot innebär kraven på konkret- ion bl.a. i fråga om vilken typ av brottslighet som ska förebyggas att det t.ex. inte kan bli fråga om att rutinmässigt inhämta uppgifter i syfte att kartlägga personer enbart på grund av att de är kriminellt belastade eller ingår i en viss grupp eller ett visst nätverk.

I andra punkten anges att proportionalitetsprincipen ska tillämpas vid ett beslut om inhämtning. Principen brukar i korthet beskrivas på det sättet att en tvångsåtgärd i fråga om art, styrka, räckvidd och varaktighet

Prop. 2011/12:55

121

ska stå i rimlig proportion till vad som står att vinna med åtgärden. Myn- Prop. 2011/12:55 digheten måste alltid beakta principen när den prövar om inhämtning av

uppgifter ska få ske enligt denna lag. Vid inhämtningen ska bl.a. hänsyn tas till om åtgärden innebär intrång i ett rättsligt skyddat intresse, t.ex. meddelarskyddet i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundla- gen. Innebär inhämtningen ett kringgående av förbudet för massmedier att röja sina källor eller för det allmänna att efterforska vem som är med- delare får inhämtning inte ske. Proportionalitetsprincipen får betydelse också för i vilken omfattning inhämtning ska få ske (se även 5 §) och vilka villkor som beslutet eventuellt ska förenas med. Den gäller vidare under hela verkställighetsförfarandet och ska alltså, även sedan beslut om inhämtning har fattats, beaktas av myndigheten. Integritetsintrånget un- der verkställigheten kan bli så stort att åtgärden att hämta in uppgifter inte längre kan anses tillåten, trots att rekvisiten i punkten 1 fortfarande är uppfyllda.

Lagrådet har föreslagit en sammanslagning av 2 och 3 §§ i syfte att underlätta förståelsen av regleringen. Regeringen anser dock att en sådan sammanslagning har den nackdelen att det inte blir lika tydligt vilka förutsättningar för inhämtning som endast ska gälla under en begränsad tid (se kommentaren till 3 §). Någon sådan sammanslagning görs därför inte nu.

3 § Uppgifter får också, under de förutsättningar som anges i 2 § 2, hämtas in om omständigheterna är sådana att åtgärden är av särskild vikt för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet som innefattar

1. sabotage enligt 13 kap. 4 § brottsbalken,

2. kapning, sjö- eller luftfartssabotage eller flygplatssabotage enligt 13 kap. 5 a § första eller andra stycket eller 5 b § första stycket brottsbalken, om brottet innefattar sabotage enligt 4 § samma kapitel,

3.brott mot medborgerlig frihet enligt 18 kap. 5 § brottsbalken,

4.spioneri, grov obehörig befattning med hemlig uppgift eller olovlig underrättelseverksamhet, grovt brott, enligt 19 kap. 5 eller 8 § eller 10 § tredje stycket brottsbalken, eller

5.grovt brott enligt 3 § andra stycket lagen (2002:444) om straff för finan- siering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall eller grovt brott enligt 6 § lagen (2010:299) om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbild- ning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet.

Paragrafen innehåller en särskild reglering i fråga om vissa brott som ligger inom Säkerhetspolisens verksamhetsområde. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.1.

Möjligheten till inhämtning av uppgifter utvidgas i förhållande till 2 § till att även omfatta brottslig verksamhet som innefattar vissa särskilt angivna brott som har ett minimistraff som understiger fängelse två år. De aktuella brotten återfinns såväl i lagen om åtgärder för att utreda vissa samhällsfarliga brott som i lagen om åtgärder för att förhindra vissa sär- skilt allvarliga brott. Förutsättningarna för inhämtning överensstämmer i övrigt med vad som anges i 2 §. Genom förslaget till lag om ändring i lagen om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet tidsbegrän- sas bestämmelsen t.o.m. utgången av december 2013.

122

Som framgår av kommentaren till 2 § har regeringen inte följt Lagrå- dets förslag att slå ihop 2 och 3 §§.

4 § Beslut om inhämtning av uppgifter fattas av myndigheten. Myndighets- chefen får delegera rätten att fatta beslut om inhämtning till en annan anställd vid myndigheten som har den särskilda kompetens, utbildning och erfarenhet som behövs.

Den som rätten att fatta beslut har delegerats till, får inte fatta beslut om inhämtning i sådan operativ verksamhet som han eller hon deltar i.

Paragrafen reglerar vilka som får besluta att inhämta uppgifter enligt denna lag. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.2.

Av första stycket framgår att det är myndigheten som beslutar om in- hämtning av uppgifter (jfr. kommentaren till 1 §). Beslutanderätten ligger därmed för polisens del hos rikspolischefen, säkerhetspolischefen och länspolismästarna och för tullens del hos generaltulldirektören. Av para- grafen framgår vidare att myndighetschefen får delegera beslutanderät- ten. Delegation får ske till annan anställd vid myndigheten som har den särskilda kompetens, utbildning och erfarenhet som behövs. Delegation bör kunna ske till t.ex. myndighetschefens ställföreträdare, rikskriminal- chefen, biträdande rikskriminalchefen, biträdande säkerhetspolischefen, biträdande länspolismästare, länskriminalchefer, chefer för operativ verk- samhet och chefer för underrättelseverksamhet.

Andra stycket har tillkommit i linje med de synpunkter som Lagrådet har lämnat, se närmare avsnitt 6.3.2. Bestämmelsen innebär en begräns- ning i rätten att fatta beslut om inhämtning för en anställd till vilka dele- gation har skett. Begränsningen innebär att han eller hon inte får fatta beslut om inhämtning i ett ärende som ingår i en operativ verksamhet han eller hon deltar i. Att en anställd har fattat ett beslut i verksamheten (t.ex. ett beslut om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation) innebär inte att han eller hon har deltagit i den operativa verksamheten på ett sådant sätt som avses i bestämmelsen. Motsvarande gäller om en överordnad chef medverkar i verksamheten endast som beslutsfattare.

5 § I ett beslut om inhämtning av uppgifter ska det anges vilken brottslig verksamhet och vilken tid beslutet avser samt vilket telefonnummer eller annan adress, vilken elektronisk kommunikationsutrustning eller vilket geo- grafiskt område beslutet avser. Tiden får inte bestämmas längre än nödvän- digt och får, när det gäller tid som infaller efter beslutet, inte överstiga en månad från dagen för beslutet.

Om det inte längre finns skäl för ett beslut om inhämtning av uppgifter, ska beslutet omedelbart hävas.

Paragrafen reglerar vad som ska ingå i ett beslut om inhämtning och när ett beslut om inhämtning ska hävas. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.1.

Första stycket reglerar vilka uppgifter ett beslut om inhämtning av uppgifter ska innehålla och motsvarar i princip vad som gäller vid hemlig övervakning av elektronisk kommunikation enligt 27 kap. 21 § andra och tredje styckena rättegångsbalken. Att det ska anges vilken brottslig verk- samhet beslutet avser innebär att det vid inhämtning som sker enligt 2 § ska anges vilket eller vilka brott som innefattas i den brottsliga verksam- het som avses och att det vid inhämtning som sker enligt 3 § ska anges vilken av punkterna 1–5 som ligger till grund för beslutet. Den tid som

Prop. 2011/12:55

123

ska anges får inte bestämmas längre än nödvändigt. Det gäller för såväl historiska uppgifter som uppgifter i realtid. Vad avser sistnämnda uppgif- ter gäller den ytterligare begränsningen att tiden inte får överstiga en månad från dagen för beslutet. Vidare ska den adress, den elektroniska kommunikationsutrustning eller det geografiska område som tillståndet avser anges i beslutet. Beslutet om att inhämta uppgifter bör handläggas inom ett särskilt inhämtningsärende som avslutas när inhämtningen har skett. Lagrådet har föreslagit en punktuppställning. Enligt regeringen är dock den föreslagna lydelsen tillräckligt tydlig. I andra stycket föreskrivs att ett beslut om inhämtning av uppgifter omedelbart ska hävas om det inte längre finns skäl för beslutet. Detta överensstämmer i princip med vad som gäller för hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation enligt 27 kap. 23 § rättegångsbalken. Om det under den tid som inhämtning av uppgifter får ske har kommit fram att det inte längre finns förutsättningar för beslutet, t.ex. på grund av att den brottsliga verksamhet som skulle förhindras ändå har lett till att specifika brott misstänks ha begåtts, ska den brotts- bekämpande myndigheten häva beslutet. Finns det i sådant fall fortfa- rande tillräckliga skäl för att inhämta uppgifter kan det bli aktuellt att besluta om hemlig övervakning av elektronisk kommunikation enligt rättegångsbalkens regler.

6 § Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden ska underrättas om ett beslut om inhämtning av uppgifter enligt denna lag. Underrättelsen ska lämnas senast en månad efter det att ärendet om inhämtning avslutades.

Paragrafen reglerar underrättelseskyldigheten till Säkerhets- och integri- tetsskyddsnämnden. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.2.

Av paragrafen framgår att Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden ska underrättas om ett beslut om tillstånd till inhämtning av uppgifter enligt lagen. Underrättelsen ska lämnas senast en månad efter det att inhämtningsärendet har avslutats, se vidare kommentaren till 5 §.

7 § Om det vid inhämtning av uppgifter enligt denna lag har kommit fram uppgifter om annan brottslig verksamhet än som omfattas av beslutet om inhämtning, får uppgifterna användas för att förhindra brott.

Paragrafen reglerar polisens och Tullverkets användning av inhämtade uppgifter för att förhindra brott. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.3.

I paragrafen finns ingen begränsning i fråga om användningen av in- hämtade uppgifter i syfte att förhindra brott.

8 § Uppgifter som har kommit fram vid inhämtning enligt denna lag får användas i en förundersökning endast efter tillstånd till hemlig övervakning av elektronisk kommunikation. Utan ett sådant tillstånd får dock inhämtade uppgifter ligga till grund för beslut om att inleda en förundersökning.

Paragrafen reglerar polisens och Tullverkets användning av inhämtade uppgifter för att utreda brott. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.3.

Av paragrafens första mening framgår att inhämtade uppgifter får an- vändas i en förundersökning endast om tillstånd till hemlig övervakning av elektronisk kommunikation har meddelats. Frågan om sådant tillstånd

Prop. 2011/12:55

124

prövas enligt bestämmelserna i rättegångsbalken. Om tillstånd meddelas Prop. 2011/12:55 får åklagaren avgöra om uppgifterna ska begäras in från operatörerna på

nytt eller om uppgifterna ska föras över från underrättelseverksamheten till förundersökningen. Av andra meningen följer att det inte krävs till- stånd till hemlig övervakning av elektronisk kommunikation för att upp- gifterna ska få ligga till grund för att inleda en förundersökning. Efter att förundersökning har inletts får uppgifterna dock användas i förundersök- ningen endast om rätten har gett tillstånd till hemlig övervakning av elektronisk kommunikation enligt 27 kap. 19 § rättegångsbalken. Att uppgifterna inte får användas i förundersökningen innebär i praktiken att ytterligare utredningsåtgärder får anstå till dess att rätten har prövat frå- gan om tillstånd till elektronisk kommunikation, om inte andra uppgifter tillkommer som medför att det även utan övervakningsuppgifterna finns förutsättningar att bedriva förundersökningen.

9 § Uppteckningar av uppgifter ska granskas snarast möjligt.

Uppteckningar ska, i de delar de är av betydelse för att förebygga, för- hindra eller upptäcka brottslig verksamhet som omfattas av beslutet om inhämtning eller för att förhindra annat brott, bevaras så länge det behövs för något av dessa syften. De ska därefter förstöras.

Andra stycket hindrar inte att brottsbekämpande myndigheter behandlar uppgifter från uppteckningar i enlighet med vad som är särskilt föreskrivet i lag.

I paragrafen regleras polisens och Tullverkets hantering och behandling av uppteckningar av inhämtade uppgifter. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.4.

Enligt första stycket ska en uppteckning av uppgifter, på samma sätt som vid hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, granskas snarast möjligt (jfr 27 kap. 24 § rättegångsbalken). Det är den brottsbe- kämpande myndigheten som utför granskningen.

Av andra stycket framgår att uppteckningar som är av betydelse för att förebygga, förhindra eller upptäcka sådan brottslig verksamhet som om- fattas av beslutet om inhämtning, eller för att förhindra brott, får bevaras så länge det behövs för något av dessa syften. De ska därefter förstöras. Om uppgifterna använts i en förundersökning blir regleringen om beva- rande av uppgifter i 27 kap. 24 § andra stycket rättegångsbalken tillämp- lig på uppgifterna (jfr 8 §). När uppteckningarna inte längre ska bevaras, ska de förstöras. Med det avses att uppgifterna ska utplånas, inte enbart att uppgifterna görs oåtkomliga för den operativa verksamheten.

Tredje stycket innehåller ett undantag från vad som föreskrivs om för- störande av uppteckningar enligt andra stycket. Om uppgifterna inte längre ska bevaras enligt andra stycket, t.ex. på grund av att den brotts- liga verksamhet som skulle förhindras trots allt har inneburit att brott har genomförts, innebär tredje stycket att uppgifterna ändå kan behandlas t.ex. i syfte att utreda brott, om sådan användning är tillåten enligt annan lag. De lagar som främst kan komma i fråga är polisdatalagen och lagen om behandling av uppgifter i Tullverkets brottsbekämpande verksamhet. I fråga om gallring m.m. av uppgifterna gäller då vad som föreskrivs i de lagarna.

125

11.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (2012:000) om Prop. 2011/12:55 inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikat-

ion i de brottsbekämpande myndigheternas underrät- telseverksamhet

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (2012:000) om inhämtning av uppgif- ter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheter- nas underrättelseverksamhet ska upphöra att gälla vid utgången av de- cember 2013.

Lagen innebär att möjligheten att inhämta uppgifter enligt 3 § lagen om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbe- kämpande myndigheternas underrättelseverksamhet vid brottslig verk- samhet som innefattar vissa brott som ligger under Säkerhetspolisens verksamhetsområde tidsbegränsas till och med utgången av december 2013. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.1.

11.3Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

4 kap.

8 § Den som olovligen bereder sig tillgång till ett meddelande, som ett post- eller telebefordringsföretag förmedlar som postförsändelse eller i ett elektro- niskt kommunikationsnät, döms för brytande av post- eller telehemlighet till böter eller fängelse i högst två år.

Paragrafen behandlar brottet brytande av post- eller telehemlighet. Över- vägandena finns i avsnitten 5.2 och 5.3.

Begreppet telemeddelande har ersatts med meddelande som förmedlas i ett elektroniskt kommunikationsnät (se vidare kommentaren till 27 kap. 18 § rättegångsbalken). Med elektroniskt kommunikationsnät avses det- samma som i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation. Ändring- en är inte avsedd att innebära någon förändring i fråga om omfattningen av det straffrättsliga ansvaret.

11.4Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

27 kap. Om beslag, hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation m.m.

18 § Hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation innebär att meddelan- den, som i ett elektroniskt kommunikationsnät överförs eller har överförts till eller från ett telefonnummer eller annan adress, i hemlighet avlyssnas eller tas upp genom ett tekniskt hjälpmedel för återgivning av innehållet i med- delandet.

Hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation får användas vid förun- dersökning som avser

1.brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år,

2.försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott, om sådan gärning är belagd med straff eller

126

3. annat brott om det med hänsyn till omständigheterna kan antas att brot- tets straffvärde överstiger fängelse i två år.

Ett tillstånd till hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation ger också rätt att vidta sådana åtgärder som anges i 19 §.

I paragrafen anges vad tvångsmedlet hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation (nuvarande hemlig teleavlyssning) innebär och en upp- räkning av vid vilka brott tvångsmedlet får användas. Övervägandena finns i avsnitten 5 och 6.2.1.

I första stycket har begreppet hemlig teleavlyssning ersatts av det nya begreppet hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation och begrep- pet telemeddelande med meddelande som överförs eller har överförts i ett elektroniskt kommunikationsnät. Vad som avses med ett sådant nät framgår av 1 kap. 7 § lagen om elektronisk kommunikation. Elektroniskt kommunikationsnät är ett vidare begrepp än telenät (som tidigare använts i t.ex. 20 §) då det även avser nät som är avsett för utsändning till all- mänheten av radio och television. Ändringen är dock inte avsedd att medföra någon utvidgning i fråga om tillämpningsområdet för tvångs- medlen. Vidare har begreppet teleadress bytts ut mot adress och begrep- pet kod har utgått. Begreppet befordra har ersatts med överföra för att bättre överensstämma med terminologin i lagen om elektronisk kommu- nikation.

I andra stycket har begreppet hemlig teleavlyssning ersatts med be- greppet hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation.

Det tredje stycket, som är nytt, innebär att ett tillstånd till hemlig av- lyssning av elektronisk kommunikation även ger rätt att hämta in sådana övervakningsuppgifter om elektronisk kommunikation som anges i 19 § första stycket 1 och 3 och avser den adress eller kommunikationsutrust- ning som omfattas av tillståndet. Det innebär också att ett tillstånd till hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation ger rätt att hindra med- delanden från att nå fram i enlighet med vad som anges i 19 § andra stycket. Bestämmelsen innebär således att åklagaren vid en ansökan om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation inte också behöver ansöka om tillstånd till hemlig övervakning av elektronisk kommunikat- ion i de fall han eller hon ser behov av att kunna inhämta uppgifter om såväl innehållet i ett meddelande som andra uppgifter om detta. Om rätten till hemlig avlyssning upphör, faller också rätten att få ta del av övervakningsuppgifter. Om det då fortfarande finns behov av att ta del av övervakningsuppgifter, får en ansökan enligt 19 § göras.

19 § Hemlig övervakning av elektronisk kommunikation innebär att uppgifter i hemlighet hämtas in om

1.meddelanden som i ett elektroniskt kommunikationsnät överförs eller har överförts till eller från ett telefonnummer eller annan adress,

2.vilka elektroniska kommunikationsutrustningar som har funnits inom ett visst geografiskt område, eller

3.i vilket geografiskt område en viss elektronisk kommunikationsutrust- ning finns eller har funnits.

Genom hemlig övervakning av elektronisk kommunikation får sådana meddelanden som avses i första stycket 1 även hindras från att nå fram.

Hemlig övervakning av elektronisk kommunikation får användas vid för- undersökning som avser

1.brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex må-

nader,

Prop. 2011/12:55

127

2.brott enligt 4 kap. 9 c § brottsbalken, brott enligt 16 kap. 10 a § brotts- balken som inte är att anse som ringa, brott enligt 1 § narkotikastrafflagen (1968:64), brott enligt 6 § första stycket lagen (2000:1225) om straff för smuggling, eller

3.försök, förberedelse eller stämpling till brott som avses i 1 eller 2, om sådan gärning är belagd med straff.

I fall som avses i 20 § andra stycket får hemlig övervakning av elektronisk kommunikation dock användas endast vid förundersökning som avser brott som kan föranleda hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation enligt 18 § andra stycket.

I paragrafen anges vad tvångsmedlet hemlig övervakning av elektronisk kommunikation (nuvarande hemlig teleövervakning) innebär och en uppräkning av vid vilka brott tvångsmedlet får användas. Övervägandena finns i avsnitten 6.2.2 och 6.4.

I första stycket har begreppet telemeddelande ersatts av begreppet meddelande i ett elektroniskt kommunikationsnät, se vidare kommenta- ren till 18 §. Det meddelande som övervakas ska överföras eller ha över- förts till eller från ett telefonnummer eller annan adress, i stället för som tidigare en teleadress. Paragrafen har också ändrats så att det blir möjligt att inhämta uppgifter om lokalisering av en viss elektronisk kommunikat- ionsutrustning oavsett om några meddelanden har överförts till eller från utrustningen eller inte. Det rör sig framförallt om uppgifter om lokali- sering av mobiltelefoner, men även annan elektronisk utrustning som kan anslutas till ett elektroniskt kommunikationsnät för kommunikation om- fattas. Uppgifter kan hämtas in dels om vilka kommunikationsutrustning- ar som har funnits inom ett visst geografiskt område (s.k. basstations- tömning), dels om inom vilket område en viss sådan utrustning finns eller har funnits. Inhämtning av lokaliseringsuppgifter får ske även om utrustningens identifikationsnummer är okänt. Som framgår av 20 § första stycket kan inhämtningen avse ett telefonnummer eller annan adress. På samma sätt ska en basstationstömning kunna ge upplysningar om telefonnumret till ett kontantkort som använts i en mobiltelefon som befunnit sig på den aktuella platsen.

Bestämmelsen att tvångsmedlet även får användas för att hindra ett meddelande från att nå fram har flyttats från första stycket till ett nytt andra stycke.

I tredje stycket, tidigare andra stycket, har begreppet hemlig teleöver- vakning ersatts av det nya begreppet hemlig övervakning av elektronisk kommunikation.

Enligt fjärde stycket, som är nytt, får hemlig övervakning av elektro- nisk kommunikation i syfte att utreda vem som skäligen kan misstänkas för brottet (se 20 § andra stycket), endast användas vid förundersökning som avser brott som anges i 18 § andra stycket.

20 § Hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation och hemlig övervak- ning av elektronisk kommunikation får, om inte annat följer av andra stycket, endast ske om någon är skäligen misstänkt för brottet och åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen. Åtgärden får endast avse

1. ett telefonnummer eller annan adress eller en viss elektronisk kommuni- kationsutrustning som under den tid som tillståndet avser innehas eller har innehafts av den misstänkte eller annars kan antas ha använts eller komma att användas av den misstänkte, eller

Prop. 2011/12:55

128

2. ett telefonnummer eller annan adress eller en viss elektronisk kommuni- kationsutrustning som det finns synnerlig anledning att anta att den miss- tänkte under den tid som tillståndet avser har kontaktat eller kommer att kontakta.

Hemlig övervakning av elektronisk kommunikation får, utöver vad som anges i första stycket, ske i syfte att utreda vem som skäligen kan misstänkas för brottet, om åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen. Övervakning som innebär att uppgifter hämtas in om meddelanden får dock endast avse förfluten tid.

Avlyssning eller övervakning får inte avse meddelanden som endast över- förs eller har överförts i ett elektroniskt kommunikationsnät som med hänsyn till sin begränsade omfattning och omständigheterna i övrigt får anses vara av mindre betydelse från allmän kommunikationssynpunkt.

I paragrafen anges de närmare förutsättningarna för när hemlig avlyss- ning av elektronisk kommunikation och hemlig övervakning av elektro- nisk kommunikation får användas. Övervägandena finns i avsnitten 5.4 och 6.2.2.

Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning har ersatts med de nya begreppen hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation. Hemlig avlyssning och hemlig övervakning ska enligt första stycket, i stället för att avse en teleadress, avse ett telefonnummer eller annan adress eller en viss elektronisk kommunikationsutrustning. Att ”viss elektronisk kommuni- kationsutrustning” lagts till tydliggör att det är möjligt att låta ett tillstånd till hemlig övervakning avse t.ex. en viss mobiltelefon med ett visst iden- tifikationsnummer, se vidare kommentaren till 19 §. I stycket erinras också om att andra stycket innehåller avvikande regler vad gäller kravet på att det ska finnas någon som är skäligen misstänkt för brottet.

Andra stycket, som har fått ett nytt innehåll, reglerar förutsättningarna för att använda hemlig övervakning av elektronisk kommunikation för att utreda vem som skäligen kan misstänkas för brottet. Av 19 § fjärde stycket framgår att en första förutsättning är att brottsmisstanken gäller brott som är av den svårhetsgrad som gäller för användning av hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, dvs. brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år, försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott eller annat brott som med hänsyn till omstän- digheterna kan antas ha ett straffvärde som överstiger fängelse i två år. Syftet med inhämtningen ska vara att kunna identifiera en skäligen miss- tänkt gärningsman. Att syftet ska vara att utreda vem som skäligen kan misstänkas för brottet utesluter dock inte att åtgärden primärt kan ta sikte på att utröna var t.ex. en brottsplats är belägen, om den upplysningen är av avgörande betydelse för att utreda vem som skäligen kan misstänkas för brottet. Om det finns en skäligen misstänkt person kan inhämtning ske i syfte att identifiera ytterligare personer som skäligen kan misstän- kas för brott. Inhämtningen ska vidare vara av synnerlig vikt för utred- ningen. Det innebär, på samma sätt som vid övriga beslut om hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, ett kvalitetskrav på de upp- lysningar som åtgärden kan ge. Upplysningarna får inte inskränka sig till detaljer av mindre betydelse. Uttrycket innefattar därutöver ett krav på att utredningsläget gör åtgärden nödvändig (prop. 1988/89:24 s. 24 f.). Be- gränsningen i första stycket 1–2 att åtgärden endast får avse en viss adress eller kommunikationsutrustning med viss koppling till en miss-

Prop. 2011/12:55

129

tänkt person gäller inte. I stället gäller att övervakning som avser med- delanden endast får avse förfluten tid. Lagrådet har haft synpunkter på användandet av uttrycket ”förfluten tid” i detta sammanhang. Med for- muleringen avses att inhämtning enligt bestämmelsen endast är möjlig i fråga om uppgifter om meddelanden som har befordrats. Inhämtningen får alltså inte avse uppgifter om meddelanden i realtid (jfr 19 § första stycket 1). Lagrådets påpekande i anslutning till bestämmelsen att frågan om en särreglering ifråga om användningen av redan inhämtade uppgifter behandlas i avsnitt 6.3.3.

Vid tillämpningen av andra stycket bör åklagare och domstol begränsa tillståndet så att mängden överskottsinformation minimeras. Övervak- ningsuppgifter som avser de mobiltelefoner som används eller har an- vänts i anslutning till ett visst brott bör normalt avgränsas till ett geogra- fiskt område som motsvarar brottsplatsen och området däromkring. Av- gränsningen för hur stort området kring brottsplatsen som åtgärden får vidtas inom måste bedömas från fall till fall. Det är naturligt att ett större område kan bli föremål för övervakning om brottet har begåtts på lands- bygden än om det skett i en storstad. Bestämmelsen ger även utrymme för att inhämta uppgifter inom områden som polisen befarar gärnings- mannen har använt som flyktväg från brottsplatsen. Vid misstanke om brott som kan pågå en längre tid och där gärningsmannen kan tänkas förflytta sig, t.ex. vid människorov (4 kap. 1 § brottsbalken), kan över- vakningsuppgifter behöva inhämtas avseende mer vidsträckta områden.

I tredje stycket, tidigare andra stycket, har begreppet telemeddelande ersatts av begreppet meddelande. Begreppet telenät har ersatts med elektroniskt kommunikationsnät, se kommentaren till 18 §.

21 § Frågor om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation och hemlig kameraövervakning prövas av rätten på ansökan av åklagaren.

I ett beslut att tillåta åtgärder enligt första stycket ska det anges vilken tid tillståndet avser. Tiden får inte bestämmas längre än nödvändigt och får, när det gäller tid som infaller efter beslutet, inte överstiga en månad från dagen för beslutet.

I ett tillstånd till hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation eller hemlig övervakning av elektronisk kommunikation ska det anges vilket tele- fonnummer eller annan adress, vilken elektronisk kommunikationsutrustning eller vilket geografiskt område tillståndet avser. Det ska vidare särskilt anges om åtgärden får verkställas utanför allmänt tillgängliga elektroniska kommu- nikationsnät.

I ett tillstånd till hemlig kameraövervakning ska det anges vilken plats till- ståndet gäller.

Paragrafen innehåller bestämmelser om prövningen av frågor om hemlig avlyssning och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation samt hemlig kameraövervakning och vad som ska anges i ett tillståndsbeslut.

I första stycket har hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning ersatts av de nya begreppen hemlig avlyssning av elektronisk kommuni- kation och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation. De nya beteckningarna för tvångsmedlen har även tagits in i tredje stycket. Dess- utom har begreppet teleadress bytts ut. I ett beslut om hemlig avlyssning eller hemlig övervakning ska, i stället för teleadress, anges vilket tele- fonnummer eller annan adress eller vilken elektronisk kommunikations-

Prop. 2011/12:55

130

utrustning som beslutet avser. Det ankommer således på domstolen eller åklagaren, när frågan om tvångsmedel prövas, att avgöra vad (telefon- nummer, annan adress eller elektronisk kommunikationsutrustning) som beslutet ska avse, se kommentaren till 20 §. Ett beslut som ger tillstånd till hemlig avlyssning eller hemlig övervakning av kommunikation via e- post bör t.ex. normalt inte anknyta till viss elektronisk kommunikations- utrustning (själva datorn) utan till en viss e-postadress. Däremot kan det i vissa fall vara lämpligt att ett beslut om avlyssning eller övervakning knyts till en viss mobiltelefon. Vid tillstånd till inhämtning av uppgifter om vilka mobila kommunikationsutrustningar som har funnits inom ett visst geografiskt område ska det anges vilket geografiskt område tillstån- det avser. Begreppet telenät har ersatts med elektroniskt kommunikat- ionsnät, se vidare kommentaren till 18 §.

21 a § Kan det befaras att inhämtande av rättens tillstånd till hemlig över- vakning av elektronisk kommunikation skulle medföra sådan fördröjning eller annan olägenhet som är av väsentlig betydelse för utredningen, får tillstånd till åtgärden ges av åklagaren i avvaktan på rättens beslut.

Har åklagaren gett ett sådant tillstånd ska han eller hon genast göra en skriftlig anmälan om åtgärden till rätten. I anmälan ska skälen för åtgärden anges. Rätten ska skyndsamt pröva om det finns skäl för åtgärden. Finner rätten att det inte finns sådana skäl, ska den upphäva beslutet.

Har åklagarens beslut verkställts innan rätten gjort en sådan prövning som avses i andra stycket, ska rätten pröva om det funnits skäl för åtgärden. Finner rätten att det saknats sådana skäl får de inhämtade uppgifterna inte användas i en brottsutredning till nackdel för den som har omfattats av över- vakningen.

Paragrafen, som är ny, innehåller regler om interimistiskt tillstånd till hemlig övervakning av elektronisk kommunikation. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.3.

Av första stycket framgår att en förutsättning för ett interimistiskt till- stånd är att det kan befaras att inhämtande av rättens tillstånd skulle med- föra sådan fördröjning eller annan olägenhet som är av väsentlig bety- delse för utredningen. I detta ligger att paragrafen ska kunna tillämpas endast i situationer när ändamålet med åtgärden riskerar att gå förlorat om rättens tillstånd skulle avvaktas. Så kan exempelvis vara fallet när en misstänkt person använder sig av ett telefonnummer som inte omfattas av ett tidigare meddelat tillstånd beträffande samma person. Ett annat exem- pel är att ett beslut om hemlig övervakning av elektronisk kommunikat- ion har meddelats med stöd av 27 kap. 20 § andra stycket och har lett till att en person skäligen kan misstänkas för brottet. Ändamålet med tvångsmedlet har då upphört och beslutet ska upphävas enligt 23 §. Det kan då finnas skäl att omgående fatta beslut om hemlig övervakning av elektronisk kommunikation enligt 20 § första stycket. Möjligheten att fatta interimistiska beslut bör framförallt tillgripas vid de tidpunkter (t.ex. på natten) då det inte är möjligt att få till stånd ett snabbt domstolsbeslut. Interimistiska beslut bör endast undantagsvis komma i fråga vid de tid- punkter en domstolsprövning är möjlig inom domstolarnas ordinarie öppettider eller inom jourdomstolssystemet. Ett interimistiskt tillstånd ges av åklagaren.

Av andra stycket framgår att åklagaren skriftligen ska anmäla ett inte- rimistiskt tillstånd till rätten. Anmälan ska göras genast. Det innebär att

Prop. 2011/12:55

131

den ska göras i samband med att beslutet meddelas. I anmälan ska åkla- garen ange skälen för åtgärden. Rätten ska skyndsamt pröva om det finns skäl för åtgärden. Finner rätten att det inte finns sådana skäl, ska den upphäva beslutet.

Vid tillstånd till hemlig övervakning som avser inhämtande av histo- riska övervakningsuppgifter, kan verkställigheten redan ha skett innan rätten har prövat frågan. Av tredje stycket framgår att rätten i de fallen ska pröva om det funnits skäl för åtgärden. Rätten ska alltså göra en bedömning av de förutsättningar som förelåg vid åklagarens beslut. Fin- ner rätten att det saknats skäl för åtgärden får de inhämtade uppgifterna inte användas i en brottsutredning till nackdel för den som har omfattats av åtgärden. Ingenting hindrar dock att rätten fattar ett nytt beslut om hemlig övervakning av elektronisk kommunikation om det har saknats förutsättningar för inhämtning vid tidpunkten för åklagarens beslut men förhållandena har ändrats så att sådana förutsättningar finns vid rättens prövning. Om rätten ger tillstånd till hemlig övervakning av elektronisk kommunikation avseende de aktuella uppgifterna medför tillståndet att uppgifterna får användas i utredningen, trots att det enligt rättens bedöm- ning inte funnits sådana skäl vid åklagarens beslut. En person kan ha omfattats av åtgärden dels genom att han eller hon har utsatts för åtgär- den (angående rekvisitet att någon har utsatts för hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, se författningskommentaren till 31 § första stycket, prop. 2006/07:133 s. 84 f.), dels genom att uppgifter om t.ex. en mobiltelefon som används av honom eller henne har inhämtats vid en basstationstömning (en inhämtning avseende vilka mobila kommunikat- ionsutrustningar som har funnits inom ett visst geografiskt område). Att uppgifterna inte får användas i en brottsutredning avser användning både i en förundersökning och användning i motsvarande utredning enligt 23 kap. 22 §.

22 § Hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation får inte ske av tele- fonsamtal eller andra meddelanden mellan den misstänkte och hans eller hennes försvarare. Om det framkommer under avlyssningen att det är fråga om ett sådant samtal eller meddelande, ska avlyssningen avbrytas.

Upptagningar och uppteckningar ska, i den mån de omfattas av förbudet, omedelbart förstöras.

Paragrafen innehåller ett förbud mot hemlig avlyssning av meddelanden mellan den misstänkte och hans eller hennes försvarare.

I första stycket har hemlig teleavlyssning ersatts av det nya begreppet hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation. Vidare har begreppet telemeddelanden ersatts av meddelanden, se kommentaren till 18 §.

23 § Om det inte längre finns skäl för ett beslut om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikat- ion eller hemlig kameraövervakning, ska åklagaren eller rätten omedelbart häva beslutet.

Paragrafen anger att beslut om hemlig avlyssning av elektronisk kommu- nikation eller hemlig övervakning av elektronisk kommunikation eller hemlig kameraövervakning omedelbart ska hävas när det inte längre finns skäl för åtgärden.

Prop. 2011/12:55

132

I paragrafen har hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning er- Prop. 2011/12:55 satts av de nya begreppen hemlig avlyssning av elektronisk kommunika-

tion och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation.

23 a § Om det vid hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation eller hemlig kameraövervakning har kommit fram uppgifter om ett annat brott än det som har legat till grund för beslutet om avlyssning eller övervakning, får uppgifterna användas för att utreda brottet. Förundersökning eller motsvarande utredning om brottet får dock inledas på grund av dessa uppgifter endast om

1.det är föreskrivet fängelse i ett år eller däröver för brottet och det kan antas att brottet inte föranleder endast böter, eller

2.det finns särskilda skäl.

Om det har kommit fram uppgifter om förestående brott, får uppgifterna användas för att förhindra brott.

Paragrafen reglerar de brottsbekämpande myndigheternas användning av överskottsinformation.

I första stycket har hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning ersatts av de nya begreppen hemlig avlyssning av elektronisk kommuni- kation och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation.

24 § En upptagning eller uppteckning som har gjorts vid hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation eller hemlig övervakning av elektronisk kom- munikation eller en upptagning som har gjorts vid hemlig kameraövervak- ning ska granskas snarast möjligt. I fråga om sådan granskning tillämpas 12 § första stycket.

Upptagningar och uppteckningar från hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation eller hemlig övervakning av elektronisk kommunikation ska, i de delar de är av betydelse från brottsutredningssynpunkt, bevaras till dess förundersökningen har lagts ned eller avslutats eller, om åtal väckts, målet har avgjorts slutligt. I de delar upptagningarna och uppteckningarna är av betydelse för att förhindra förestående brott ska de bevaras så länge det be- hövs för att förhindra brott. De ska därefter förstöras.

Upptagningar från hemlig kameraövervakning som saknar betydelse från brottsutredningssynpunkt ska förstöras omedelbart efter det att de har grans- kats. I de delar upptagningarna är av betydelse från brottsutredningssynpunkt ska de bevaras till dess förundersökningen har lagts ned eller avslutats eller, om åtal väckts, målet har avgjorts slutligt. I de delar upptagningarna är av betydelse för att förhindra förestående brott ska de bevaras så länge det be- hövs för att förhindra brott. De ska därefter omedelbart förstöras.

Trots vad som sägs i andra och tredje styckena får brottsutredande myn- digheter behandla uppgifter från upptagningar och uppteckningar i enlighet med vad som är särskilt föreskrivet i lag.

Paragrafen reglerar när upptagningar och uppteckningar som har gjorts vid hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation och hemlig över- vakning av elektronisk kommunikation eller hemlig kameraövervakning ska granskas och hur sådana upptagningar och uppteckningar i övrigt ska hanteras.

I första och andra styckena har hemlig teleavlyssning och hemlig te- leövervakning ersatts av de nya begreppen hemlig avlyssning av elektro- nisk kommunikation och hemlig övervakning av elektronisk kommuni- kation.

133

25 § När tillstånd till hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation eller hemlig övervakning av elektronisk kommunikation har lämnats, får de tek- niska hjälpmedel som behövs användas.

I lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation finns bestämmelser om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation som gäller för den som driver verksamhet som avses i 6 kap. 19 § den lagen.

Paragrafen innehåller bestämmelser som ger den som har fått tillstånd till hemlig avlyssning eller övervakning befogenheter att verkställa åtgärder- na och en hänvisning till lagen om elektronisk kommunikation.

Första stycket har omformulerats för att även omfatta interimistiska beslut om tillstånd till hemlig övervakning av elektronisk kommunikat- ion som har getts enligt 21 a §.

Vidare har i såväl första som andra stycket hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning ersatts av de nya begreppen hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation.

26 § Offentliga ombud ska bevaka enskildas integritetsintressen i ärenden hos domstol om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation och hemlig kameraövervakning.

Ett offentligt ombud har rätt att ta del av vad som förekommer i ärendet, att yttra sig i ärendet och att överklaga rättens beslut.

Paragrafen innehåller bestämmelser om offentliga ombud.

I första stycket har hemlig teleavlyssning ersatts av det nya begreppet hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation.

28 § När en ansökan om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation eller hemlig kameraövervakning har kommit in till rätten, ska rätten så snart som möjligt utse ett offentligt ombud i ärendet och hålla ett sammanträde. Vid sammanträdet ska åklagaren och det offentliga ombudet närvara.

Om ärendet är så brådskande att ett dröjsmål allvarligt skulle riskera syftet med tvångsmedlet, får sammanträde hållas och beslut fattas utan att ett of- fentligt ombud har varit närvarande eller annars fått tillfälle att yttra sig.

Ett uppdrag som offentligt ombud gäller även i högre rätt.

Paragrafen innehåller bestämmelser om offentliga ombud.

I första stycket har hemlig teleavlyssning ersatts av det nya begreppet hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation.

31 § Den som är eller har varit misstänkt för brott ska, om inte annat följer av 33 §, underrättas om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation eller hemlig kameraöver- vakning som han eller hon har utsatts för. Om avlyssning eller övervakning av elektronisk kommunikation har avsett ett telefonnummer eller annan adress eller en viss elektronisk kommunikationsutrustning som innehas av någon annan än den misstänkte, ska, om inte annat följer av 33 § eller in- hämtning har skett med stöd av 20 § andra stycket och integritetsintrånget för den enskilde kan antas vara ringa, även innehavaren underrättas. Om kameraövervakning har avsett en plats som innehas av någon annan än den misstänkte och som allmänheten inte har tillträde till, ska, om inte annat följer av 33 §, även innehavaren av platsen underrättas.

En underrättelse ska lämnas så snart det kan ske utan men för utredningen, dock senast en månad efter det att förundersökningen avslutades.

Prop. 2011/12:55

134

En underrättelse behöver inte lämnas till den som redan enligt 23 kap. 18 § Prop. 2011/12:55 eller på annat sätt har fått del av eller tillgång till uppgifterna. En underrät-

telse behöver inte heller lämnas, om den med hänsyn till omständigheterna uppenbart är utan betydelse.

Paragrafen innehåller bestämmelser om underrättelseskyldighet vid an- vändning av bl.a. hemlig avlyssning och hemlig övervakning av elektro- nisk kommunikation. Övervägandena finns i avsnitt 8.1.

I första stycket har hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning ersatts av de nya begreppen hemlig avlyssning av elektronisk kommuni- kation och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation. Dessutom har teleadress ersatts med telefonnummer eller annan adress eller en viss elektronisk kommunikationsutrustning, se kommentaren till 20 §. I stycket har vidare gjorts ett tillägg av innebörd att underrättelse inte ska ske när inhämtning har skett enligt 20 § andra stycket i syfte att utreda vem som är skäligen misstänkt och integritetsintrånget för den enskilde kan antas vara ringa. Så kan vara fallet t.ex. vid en enstaka inhämtning avseende en viss mobiltelefon som enligt vad som framkommit genom en basstationstömning har befunnit sig på en brottplats när ett allvarligt brott har begåtts. Om inhämtningen inte leder till några ytterligare åtgär- der kan integritetsintrånget i allmänhet anses vara ringa. Motsvarande gäller om innehavaren av den mobiltelefon som inhämtningen har avsett aldrig har behövt identifieras.

32 § En underrättelse enligt 31 § ska innehålla uppgift om vilket tvångsme- del som har använts och när det har skett. Den som är eller har varit miss- tänkt för brott ska få uppgift om vilken brottsmisstanke som har legat till grund för åtgärden eller som åtgärden har föranlett. Den som inte är eller har varit misstänkt för brott ska få uppgift om detta.

En underrättelse om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation eller hemlig övervakning av elektronisk kommunikation ska även innehålla uppgift om vilket telefonnummer eller annan adress eller vilken elektronisk kommu- nikationsutrustning som avlyssningen eller övervakningen har avsett. En underrättelse om hemlig kameraövervakning ska även innehålla uppgift om platsen för åtgärden.

I paragrafen anges vad en underrättelse till enskild om användning av bl.a. hemlig avlyssning eller hemlig övervakning av elektronisk kommu- nikation ska innehålla.

I andra stycket har hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning ersatts av de nya begreppen hemlig avlyssning av elektronisk kommuni- kation och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation. Vidare har begreppet teleadress ersatts med telefonnummer eller annan adress eller en viss elektronisk kommunikationsutrustning, se kommentaren till 20 §.

11.5Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndighet- erna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m.

28 § Kan det befaras att inhämtande av rättens tillstånd till hemlig avlyssning

 

av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommuni-

 

kation eller hemlig kameraövervakning enligt 27 kap. 18, 19 eller 20 a §

135

rättegångsbalken, kvarhållande av försändelse enligt 27 kap. 9 § rättegångs- Prop. 2011/12:55 balken, eller hemlig rumsavlyssning enligt lagen (2007:978) om hemlig

rumsavlyssning skulle medföra sådan fördröjning eller annan olägenhet som är av väsentlig betydelse för utredningen, får åtgärden beslutas av åklagaren. I fråga om kvarhållande av försändelse enligt 27 kap. 9 § rättegångsbalken får åtgärden även beslutas av undersökningsledaren. Anmälan som avses i tredje stycket i nämnda paragraf ska göras hos den som har fattat beslutet. Denne ska pröva beslagsfrågan.

Om undersökningsledaren eller åklagaren har meddelat ett beslut med stöd av första stycket, ska det genast anmälas hos rätten. Anmälan ska vara skrift- lig och innehålla skälen för beslutet. Rätten ska pröva ärendet snabbt. Anser rätten att beslutet inte bör bestå, ska det upphävas.

Paragrafen innehåller regler som ger åklagare möjlighet att fatta interim- istiskt beslut om bl.a. hemlig avlyssning och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation vid krig eller krigsfara.

I första stycket har hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning ersatts av de nya begreppen hemlig avlyssning av elektronisk kommuni- kation och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation.

11.6Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll

20 § För ett sådant ändamål som avses i 19 § första stycket kan rätten, om det finns synnerliga skäl, meddela Säkerhetspolisen eller en polismyndighet tillstånd enligt 27 kap. rättegångsbalken till hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation eller, om det är tillräckligt, hemlig övervakning av elektro- nisk kommunikation.

Rätten kan för ett sådant ändamål som avses i 19 § första stycket, om det finns synnerliga skäl, även meddela Säkerhetspolisen eller en polismyndighet tillstånd att närmare undersöka, öppna eller granska post- eller telegrafför- sändelser, brev, andra slutna handlingar eller paket som har ställts till utlän- ningen eller som avsänts från honom eller henne och som påträffas vid hus- rannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning eller som finns hos ett befordringsföretag.

I det tillstånd som avses i andra stycket kan rätten förordna att en försän- delse som avses i tillståndet och som ankommer till ett befordringsföretag, ska hållas kvar till dess den närmare undersökts, öppnats eller granskats. Förordnandet ska innehålla underrättelse om att meddelande om åtgärden inte får lämnas till avsändaren, mottagaren eller någon annan, utan tillstånd av den som har begärt åtgärden.

Paragrafen innehåller bl.a. bestämmelser om förutsättningarna för an- vändning av vissa tvångsmedel enligt denna lag.

I första stycket har hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning ersatts av de nya begreppen hemlig avlyssning av elektronisk kommuni- kation och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation.

21 a § Om det vid hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation eller hemlig övervakning av elektronisk kommunikation har kommit fram uppgif- ter om ett brott som inte är av betydelse för det ändamål som har föranlett avlyssningen eller övervakningen, får uppgifterna användas för att utreda brottet. Förundersökning eller motsvarande utredning om brottet får dock inledas på grund av dessa uppgifter endast om

1. det är föreskrivet fängelse i ett år eller däröver för brottet och det kan

antas att brottet inte föranleder endast böter, eller

136

2. det finns särskilda skäl.

Prop. 2011/12:55

Om det har kommit fram uppgifter om förestående brott, får uppgifterna

 

användas för att förhindra brott.

 

Paragrafen innehåller regler om hantering av överskottsinformation vid

 

hemlig avlyssning och övervakning.

 

I första stycket har hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning

 

ersatts av de nya begreppen hemlig avlyssning av elektronisk kommuni-

 

kation och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation.

 

22 § En upptagning eller uppteckning som har gjorts vid hemlig avlyssning

 

av elektronisk kommunikation ska granskas snarast möjligt. Granskningen får

 

utföras endast av rätten, Säkerhetspolisen, en polismyndighet eller en åkla-

 

gare.

 

Om upptagningen eller uppteckningen innehåller något som inte är av be-

 

tydelse för det ändamål som har föranlett avlyssningen, ska den i denna del

 

omedelbart förstöras efter granskningen. I fråga om brott eller förestående

 

brott som inte är av betydelse för det ändamål som har föranlett avlyssningen

 

ska dock 27 kap. 24 § andra och fjärde styckena rättegångsbalken tillämpas.

 

En försändelse eller någon annan handling som omfattas av tillstånd enligt

 

20 § får inte närmare undersökas, öppnas eller granskas av någon annan än

 

rätten, Säkerhetspolisen, en polismyndighet eller en åklagare. En sådan hand-

 

ling ska undersökas snarast möjligt. När undersökningen har slutförts, ska en

 

försändelse som finns hos ett befordringsföretag tillställas den till vilken

 

försändelsen är ställd och en annan handling återlämnas till den hos vilken

 

handlingen påträffats, om den inte tas i beslag.

 

Paragrafen innehåller bl.a. bestämmelser om granskning av upptagning

 

eller uppteckning som har gjorts vid hemlig avlyssning av elektronisk

 

kommunikation.

 

I första stycket har hemlig teleavlyssning ersatts av det nya begreppet

 

hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation.

 

11.7Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål

1kap.

2§ Rättslig hjälp enligt denna lag omfattar följande åtgärder:

1.förhör i samband med förundersökning i brottmål,

2.bevisupptagning vid domstol,

3.telefonförhör,

4.förhör genom videokonferens,

5.kvarstad, beslag samt husrannsakan och andra åtgärder som avses i

28kap. rättegångsbalken,

6.hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation och hemlig övervak- ning av elektronisk kommunikation,

7.tekniskt bistånd med hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation,

8.tillstånd till gränsöverskridande hemlig avlyssning av elektronisk kom- munikation och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation,

9.hemlig kameraövervakning,

10.hemlig rumsavlyssning,

11.överförande av frihetsberövade för förhör m.m., och

12.rättsmedicinsk undersökning av en avliden person.

137

Lagen hindrar inte att hjälp lämnas med annan åtgärd än sådan som anges i Prop. 2011/12:55 första stycket om det kan ske utan tvångsmedel eller annan tvångsåtgärd.

I fråga om överlämnande, utlämning och delgivning finns särskilda be- stämmelser. Det finns också särskilda bestämmelser om rättslig hjälp i brottmål åt vissa internationella organ.

Paragrafen innehåller en uppräkning av de åtgärder som avses med rätts- lig hjälp enligt lagen.

I första stycket har hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning ersatts av de nya begreppen hemlig avlyssning av elektronisk kommuni- kation och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation.

4 kap.

25 § En ansökan om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation eller hemlig övervakning av elektronisk kommunikation av någon som befinner sig i Sverige handläggs av åklagare. Av ansökan ska det framgå under vilken tid åtgärden önskas och sådana uppgifter som behövs för att åtgärden ska kunna genomföras. Åklagaren ska genast pröva om det finns förutsättningar för åtgärden och i sådant fall ansöka om rättens tillstånd till åtgärden eller, när så får ske enligt 27 kap. 21 a § rättegångsbalken, själv besluta om åtgärden.

Upptagningar och uppteckningar behöver inte granskas enligt 27 kap. 24 § rättegångsbalken. Om åklagaren har fattat beslut enligt första stycket, ska återredovisning enligt 2 kap. 17 § ske först sedan rätten fattat beslut om hemlig övervakning av elektronisk kommunikation. Upptagningar och upp- teckningar får bevaras efter det att ärendet om rättslig hjälp har avslutats och återredovisning skett enligt 2 kap. 17 § endast om detta är tillåtet enligt 27 kap. 24 § rättegångsbalken.

I fråga om underrättelse till en enskild enligt 27 kap. 31–33 §§ rättegångs- balken ska bestämmelserna i 27 kap. 31 § andra stycket och 33 § andra och tredje styckena samma balk inte tillämpas. Underrättelse ska lämnas så snart det kan ske efter det att åtgärden enligt första stycket har avslutats. Underrättelsen ska, utöver vad som följer av 27 kap. 33 § första stycket rättegångsbalken, skjutas upp om sekretess gäller enligt 18 kap. 17 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Om det på grund av sekretess inte har kunnat lämnas någon underrättelse inom ett år från det att åtgärden avslutades, får underrättelsen underlåtas. Underrättelse ska inte lämnas om utredningen gäller brott som motsvarar brott som anges i 27 kap. 33 § tredje stycket rättegångsbalken.

Paragrafen innehåller vissa bestämmelser om handläggningen av en ansökan om rättslig hjälp. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.3.

I första stycket har hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning ersatts av de nya begreppen hemlig avlyssning av elektronisk kommuni- kation och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation. Dessutom har stycket justerats med anledning av åklagares befogenhet att fatta ett interimistiskt beslut om åtgärden enligt 27 kap. 21 a § rättegångsbalken. Första stycket har utformats i enlighet med Lagrådets synpunkter.

Av ändringen i andra stycket framgår att i de fall åklagaren har fattat ett interimistiskt beslut om hemlig övervakning av elektronisk kommuni- kation, ska återredovisning till den ansökande staten inte ske förrän rätten har godkänt åtgärden.

25 a § Rättens beslut enligt 25 § att tillåta hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation eller hemlig övervakning av elektronisk kommunikation får

verkställas genom omedelbar överföring av meddelanden eller uppgifter om

138

meddelanden till den ansökande staten, om det kan ske under betryggande former. Verkställighet genom omedelbar överföring får endast ske i förhål- lande till en stat som är medlem i Europeiska unionen eller till Island eller Norge. Åklagaren prövar om förutsättningar för omedelbar överföring finns. Om omedelbar överföring av meddelanden sker, får upptagning eller upp- teckning inte göras i Sverige och 27 kap. 31–33 §§ rättegångsbalken ska inte tillämpas.

Paragrafen behandlar verkställighet av beslut om hemlig avlyssning och övervakning.

I paragrafen har hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning er- satts av de nya begreppen hemlig avlyssning av elektronisk kommunikat- ion och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation. Vidare har begreppet telemeddelande ersatts av begreppet meddelande, se kommen- taren till 27 kap. 18 § rättegångsbalken.

25 b § Tekniskt bistånd med hemlig avlyssning av elektronisk kommunikat- ion eller hemlig övervakning av elektronisk kommunikation i form av ome- delbar överföring av meddelanden eller uppgifter om meddelanden får läm- nas i Sverige enligt denna paragraf.

Tekniskt bistånd lämnas på ansökan av en annan stat som är medlem i Europeiska unionen eller av Island eller Norge, om

1.avlyssningen eller övervakningen avser någon som befinner sig i en av dessa stater,

2.ansökan innehåller en bekräftelse på att ett beslut om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation eller hemlig övervakning av elektronisk kom- munikation i en brottsutredning har meddelats i den ansökande staten, och

3.omedelbar överföring av meddelanden eller uppgifter om meddelanden kan ske under betryggande former till den ansökande staten.

Av ansökan ska det framgå under vilken tid åtgärden önskas. Ansökan ska vidare innehålla sådana uppgifter som behövs för att åtgärden ska kunna genomföras. Om den person som ansökan avser inte befinner sig i den ansö- kande staten, ska det också framgå av ansökan att ett sådant tillstånd som avses i 26 a § har lämnats av den stat där personen finns.

Ansökan ska prövas av åklagare. För beslutet om tekniskt bistånd tillämpas 27 kap. 18 § första och tredje styckena, 19 § första stycket, 20 § tredje styck- et, 21 § andra och tredje styckena samt 23 § rättegångsbalken.

Om omedelbar överföring av meddelanden sker, får upptagning eller upp- teckning inte göras i Sverige.

Paragrafen innehåller regler om tekniskt bistånd i Sverige med hemlig avlyssning eller övervakning.

I första och andra styckena har hemlig teleavlyssning och hemlig te- leövervakning ersatts av de nya begreppen hemlig avlyssning av elektro- nisk kommunikation och hemlig övervakning av elektronisk kommuni- kation. Vidare har begreppet telemeddelande ersatts av begreppet med- delande, se kommentaren till 27 kap. 18 § rättegångsbalken.

I fjärde stycket har hänvisningarna till rättegångsbalkens bestämmelser om förutsättningarna för åtgärderna justerats med anledning av förslaget att ett tillstånd till hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation även ska ge möjlighet att inhämta övervakningsuppgifter (27 kap. 18 § tredje stycket rättegångsbalken). En redaktionell ändring har gjorts till följd av att bestämmelsen i tidigare 27 kap. 20 § andra stycket rättegångsbalken nu återfinns i 27 kap. 20 § tredje stycket rättegångsbalken.

I femte stycket har begreppet telemeddelande ersatts av begreppet med- delande.

Prop. 2011/12:55

139

25 c § Om en stat har begärt tekniskt bistånd enligt 25 b § men omedelbar överföring inte kan ske, ska åklagaren ge den ansökande staten tillfälle att få ansökan behandlad som en ansökan enligt 25 §. Prövningen av rättslig hjälp med hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation eller hemlig övervak- ning av elektronisk kommunikation avser dock i detta fall någon som befin- ner sig i en annan stat. Om den person som åtgärden avser inte befinner sig i den ansökande staten, ska det av ansökan framgå att ett sådant tillstånd som avses i 26 a § har lämnats av den stat där personen finns.

Paragrafen innehåller bestämmelser om prövningen av en begäran av tekniskt bistånd när omedelbar överföring inte kan ske.

I paragrafen har hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning er- satts av de nya begreppen hemlig avlyssning av elektronisk kommunikat- ion och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation.

26 § Åklagare får ansöka hos en utländsk myndighet om rättslig hjälp eller tekniskt bistånd med hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation eller hemlig övervakning av elektronisk kommunikation av någon som befinner sig i en annan stat eller i Sverige.

Om den andra staten kräver att ansökan först ska prövas av domstol i Sve- rige, får rätten på begäran av svensk åklagare pröva frågan om att tillåta den hemliga avlyssningen eller hemliga övervakningen som ansökan enligt första stycket avser.

Av ansökan enligt första stycket ska det framgå under vilken tid åtgärden önskas och sådana uppgifter som behövs för att åtgärden ska kunna genom- föras. Om den andra staten kräver ett tillstånd enligt andra stycket, ska ansö- kan innehålla en bekräftelse på att ett sådant tillstånd har meddelats. Befinner sig den person som åtgärden avser inte i den stat där rättslig hjälp eller tek- niskt bistånd söks, ska det av ansökan framgå att ett sådant tillstånd som avses i 26 c § har lämnats av den stat där personen finns.

Om tillstånd lämnas enligt andra stycket, ska bestämmelserna om underrät- telse till enskild i 27 kap. 31–33 §§ rättegångsbalken tillämpas endast när upptagning eller uppteckning av avlyssningen eller övervakningen sker i Sverige.

Paragrafen innehåller bestämmelser om rättslig hjälp och tekniskt bistånd i utlandet med hemlig avlyssning och övervakning.

I paragrafen har hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning er- satts av de nya begreppen hemlig avlyssning av elektronisk kommunikat- ion och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation.

26 a § En stat som är medlem i Europeiska unionen eller Island eller Norge får ansöka om tillstånd till att, utan svenskt biträde, i en brottsutredning genomföra hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation eller hemlig övervakning av elektronisk kommunikation av någon som befinner sig i Sve- rige. Ansökan handläggs av åklagare. Av ansökan ska det framgå under vilken tid åtgärden beräknas pågå. Ansökan ska också innehålla en bekräf- telse på att ett beslut om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation eller hemlig övervakning av elektronisk kommunikation har meddelats i den ansökande staten.

Åklagaren ska genast pröva om det finns förutsättningar för hemlig avlyss- ning av elektronisk kommunikation eller hemlig övervakning av elektronisk kommunikation och, om så är fallet, ansöka om rättens tillstånd till åtgärden.

De förutsättningar som gäller enligt 27 kap. 18–20, 21 och 22 §§ rätte- gångsbalken ska tillämpas vid tillståndsprövningen. Rätten ska även tillämpa motsvarande förfarande som anges i 27 kap. 26 och 28–30 §§ samma balk. Tingsrättens beslut får inte överklagas.

Prop. 2011/12:55

140

Paragrafen innehåller bestämmelser om tillstånd i Sverige till hemlig avlyssning eller hemlig övervakning efter ansökan av annan stat.

I första och andra styckena har hemlig teleavlyssning och hemlig te- leövervakning ersatts av de nya begreppen hemlig avlyssning av elektro- nisk kommunikation och hemlig övervakning av elektronisk kommuni- kation.

Enligt tredje stycket ska de förutsättningar som gäller enligt rätte- gångsbalken tillämpas vid tillståndprövningen. Bestämmelserna i 27 kap. 21 a § rättegångsbalken om interimistisk beslutanderätt för åklagaren är inte tillämpliga, eftersom ansökan i nu aktuella fall ska prövas av rätten.

26 b § Ett beslut enligt 26 a § ska meddelas inom 96 timmar från det att ansökan inkom eller, om det finns särskilda skäl, inom högst tolv dagar från ansökan.

Åklagaren ska genast underrätta den ansökande staten när ett beslut enligt 26 a § har meddelats. Om tillstånd vägras, ska underrättelsen ange att avlyss- ningen eller övervakningen inte får ske eller omedelbart ska upphöra. I så- dant fall ska underrättelsen även ange att det material som tagits upp eller hämtats in inte får användas eller att det endast får användas på de villkor som åklagaren ställer.

Paragrafen innehåller regler om när ett beslut enligt 26 a § ska meddelas och om underrättelser till ansökande stat när ett tillstånd enligt 26 a § har vägrats.

I andra stycket har begreppen teleavlyssningen och teleövervakningen ersatts av avlyssningen och övervakningen.

26 c § Har beslut om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation eller hemlig övervakning av elektronisk kommunikation i en brottsutredning med- delats i Sverige och befinner sig den person som beslutet avser i en annan stat som är medlem i Europeiska unionen eller i Island eller Norge, får med- delanden eller uppgifter om meddelanden som överförs till eller från perso- nen avlyssnas eller övervakas i den andra staten, utan hjälp från denna stat, om

1.åtgärden får ske enligt en internationell överenskommelse som är bin- dande mellan Sverige och den andra staten, och

2.den andra staten lämnar tillstånd till åtgärden.

Ansökan om tillstånd görs av åklagare. Av ansökan ska det framgå under vilken tid åtgärden beräknas pågå. Ansökan ska också innehålla en bekräf- telse på att ett svenskt beslut om hemlig avlyssning av elektronisk kommuni- kation eller hemlig övervakning av elektronisk kommunikation har medde- lats.

Om beslut om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation eller hem- lig övervakning av elektronisk kommunikation har meddelats i Sverige men avlyssningen eller övervakningen inte har påbörjats när det blir känt att den person som åtgärden avser befinner sig i en sådan främmande stat som anges i första stycket, ska tillstånd från den andra staten sökas innan avlyssningen eller övervakningen påbörjas. Har avlyssningen eller övervakningen redan påbörjats i Sverige och vill åklagaren att avlyssningen eller övervakningen ska fortsätta i den andra staten, ska han eller hon omedelbart ansöka om tillstånd hos den andra staten. Avlyssningen eller övervakningen får i ett sådant fall fortsätta där under den tid frågan om tillstånd prövas.

Vad som sägs i tredje stycket andra och tredje meningarna tillämpas på motsvarande sätt, om avlyssningen eller övervakningen genomförts med stöd av tillstånd i en främmande stat och det kommer fram att den person som

Prop. 2011/12:55

141

åtgärden avser befinner sig i en annan stat än den som har meddelat tillstån- Prop. 2011/12:55 det.

Paragrafen innehåller bestämmelser om tillstånd från en annan stat till gränsöverskridande hemlig avlyssning eller övervakning.

I paragrafen har hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning er- satts av de nya begreppen hemlig avlyssning av elektronisk kommunikat- ion och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation.

11.8Förslaget till lag om ändring i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation

6 kap.

8§ Bestämmelserna i 5–7 §§ gäller inte

1.när en myndighet eller en domstol behöver tillgång till sådana uppgifter som avses i 5 § för att lösa tvister,

2.för elektroniska meddelanden som omfattas av beslut om hemlig avlyss- ning av elektronisk kommunikation eller hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, tekniskt bistånd med sådan avlyssning eller övervakning, inhämtning av uppgifter enligt lagen (0000:000) om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet, eller

3.i den utsträckning uppgifter som avses i 5 § är nödvändiga för att för- hindra och avslöja obehörig användning av ett elektroniskt kommunikations- nät eller en elektronisk kommunikationstjänst.

Paragrafen reglerar undantag från operatörernas skyldighet att utplåna och avidentifiera trafikuppgifter när de inte längre behövs för att överföra ett elektroniskt meddelande.

I punkten 2 har hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning er- satts av de nya begreppen hemlig avlyssning av elektronisk kommunikat- ion och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation. Det kan, som Lagrådet har påpekat, noteras att upplysningen att meddelandet ska ha befordrats i ett elektroniskt kommunikationsnät har tagits bort med hänsyn till preciseringen i 27 kap. 18 och 19 §§ rättegångsbalken av vilka meddelanden som omfattas av ett beslut om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation eller hemlig övervakning av elektronisk kommunikation. Vidare har undantaget utvidgats till att även omfatta inhämtning av uppgifter enligt den föreslagna lagen om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myn- digheternas underrättelseverksamhet.

10 a § Lokaliseringsuppgifter som omfattas av beslut om inhämtning av uppgifter enligt 27 kap. rättegångsbalken eller lagen (0000:000) om inhämt- ning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet, får behandlas utan hinder av 9 och 10 §§.

Paragrafen, som är ny, behandlar vissa undantag från lagens regler om behandling av lokaliseringsuppgifter som inte är trafikuppgifter.

I 9 och 10 §§ finns bestämmelser om hur operatörer får behandla loka-

liseringsuppgifter som inte är trafikuppgifter, exempelvis uppgifter som

142

avser en enbart påslagen mobiltelefon. Uppgifter som rör fysiska perso- ner eller abonnenter får behandlas endast sedan de har avidentifierats eller abonnenten har gett sitt samtycke till behandlingen. Det finns också begränsningar i fråga om vilka personer som får ta befattning med upp- gifterna. Paragrafen föreskriver undantag från de angivna bestämmelser- na när sådana uppgifter omfattas av beslut om inhämtning enligt 27 kap. rättegångsbalken eller enligt den föreslagna lagen om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myn- digheternas underrättelseverksamhet.

19 § En verksamhet ska bedrivas så att beslut om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation och hemlig övervakning av elektronisk kommuni- kation kan verkställas och så att verkställandet inte röjs, om verksamheten avser tillhandahållande av

1.ett allmänt kommunikationsnät som inte enbart är avsett för utsändning till allmänheten av program i ljudradio eller annat som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen, eller

2.tjänster inom ett allmänt kommunikationsnät vilka består av

a)en allmänt tillgänglig telefonitjänst till fast nätanslutningspunkt som medger överföring av lokala, nationella och internationella samtal, telefax och datakommunikation med en viss angiven lägsta datahastighet, som med- ger funktionell tillgång till internet, eller

b)en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst till mobil nät- anslutningspunkt.

Innehållet i och uppgifter om avlyssnade eller övervakade meddelanden ska göras tillgängliga så att informationen enkelt kan tas om hand.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar fö- reskrifter om frågor som avses i första och andra styckena samt får i enskilda fall medge undantag från kravet i första stycket.

Paragrafen innehåller regler om anpassningsskyldighet för operatörer.

I första stycket har hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning ersatts av de nya begreppen hemlig avlyssning av elektronisk kommuni- kation och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation.

I andra stycket har begreppet telemeddelande ersatts av begreppet meddelande, se kommentaren till 27 kap. 18 § rättegångsbalken.

Definitionen av telemeddelande i nuvarande tredje stycket har tagits bort.

Lagrådet har föreslagit att punktuppställningen utformas på ett annat sätt. Enligt regeringens uppfattning skulle det dock inte medföra ett så- dant förtydligande som Lagrådet avser varför den tidigare föreslagna lydelsen bibehålls.

21 § Tystnadsplikt enligt 20 § första stycket gäller även för uppgift som hänför sig till

1.åtgärden att kvarhålla försändelser enligt 27 kap. 9 § rättegångsbalken,

2.angelägenhet som avser användning av hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation eller hemlig övervakning av elektronisk kommunikation enligt 27 kap. 18 eller 19 § rättegångsbalken eller tekniskt bistånd med hem- lig avlyssning av elektronisk kommunikation eller med hemlig övervakning av elektronisk kommunikation enligt 4 kap. 25 b § lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål,

3.angelägenhet som avser inhämtning av signaler i elektronisk form enligt lagen (2008:717) om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet,

Prop. 2011/12:55

143

4. inhämtning av uppgifter enligt lagen (0000:000) om inhämtning av upp- Prop. 2011/12:55 gifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas

underrättelseverksamhet, och

5. begäran om utlämnande av uppgift om abonnemang enligt 22 § första stycket 2.

Paragrafen innehåller regler om tystnadsplikt för operatörer. Övervä- gandena finns i avsnitt 8.4.

I punkten 2 har hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning er- satts av de nya begreppen hemlig avlyssning av elektronisk kommunika- tion och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation.

Enligt punkterna 4 och 5, som är nya, ska även inhämtning enligt den föreslagna lagen om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommuni- kation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet liksom uppgifter som hänför sig till en begäran från myndigheterna att få tillgång till uppgifter om abonnemang omfattas av regleringen. Punkten 5 har utformats i allt väsentligt enligt Lagrådets synpunkter.

22 § Den som tillhandahåller ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst och därvid har fått del av eller tillgång till uppgift som avses i 20 § första stycket ska på begäran lämna

1.uppgift som avses i 20 § första stycket 1 till en myndighet som i ett sär- skilt fall behöver en sådan uppgift för delgivning enligt delgivningslagen (2010:1932), om myndigheten finner att det kan antas att den som söks för delgivning håller sig undan eller att det annars finns synnerliga skäl,

2.uppgift som avses i 20 § första stycket 1 och som gäller misstanke om brott till åklagarmyndighet, polismyndighet eller någon annan myndighet som ska ingripa mot brottet,

3.uppgift som avses i 20 § första stycket 1 och 3 samt uppgift om i vilket geografiskt område en viss elektronisk kommunikationsutrustning finns eller har funnits till polismyndighet, om myndigheten finner att uppgiften behövs i samband med efterforskning av personer som har försvunnit under sådana omständigheter att det kan befaras att det föreligger fara för deras liv eller allvarlig risk för deras hälsa,

4.uppgift som avses i 20 § första stycket 1 till Kronofogdemyndigheten om myndigheten behöver uppgiften i exekutiv verksamhet och myndigheten finner att uppgiften är av väsentlig betydelse för handläggningen av ett ärende,

5.uppgift som avses i 20 § första stycket 1 till Skatteverket, om verket fin- ner att uppgiften är av väsentlig betydelse för handläggningen av ett ärende som avser kontroll av skatt eller avgift eller rätt folkbokföringsort enligt folkbokföringslagen (1991:481),

6.uppgift som avses i 20 § första stycket 1 till polismyndighet, om myn- digheten finner att uppgiften behövs i samband med underrättelse, efter- forskning eller identifiering vid olyckor eller dödsfall eller för att myndig- heten ska kunna fullgöra en uppgift som avses i 12 § polislagen (1984:387),

7.uppgift som avses i 20 § första stycket 1 till polismyndighet eller åklagarmyndighet, om myndigheten finner att uppgiften behövs i ett särskilt fall för att myndigheten ska kunna fullgöra underrättelseskyldighet enligt 33

§lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, och

8.uppgift som avses i 20 § första stycket 1 och 3 till regional alarmerings- central som avses i lagen (1981:1104) om verksamheten hos vissa regionala

alarmeringscentraler.

Ersättning för att lämna ut andra uppgifter enligt första stycket 8 än lokali- seringsuppgifter ska vara skälig med hänsyn till kostnaderna för utlämnan- det.

144

Paragrafen innehåller bestämmelser om operatörers skyldighet att på Prop. 2011/12:55 begäran lämna ut vissa uppgifter utan hinder av tystnadsplikt. Övervä-

gandena finns i avsnitten 6.1, 7.2 och 7.3.

Första stycket 2 reglerar de brottsbekämpande myndigheternas tillgång till uppgifter om abonnemang vid misstanke om brott. De tidigare kraven att fängelse ska vara föreskrivet för brottet i fråga och att det enligt myn- dighetens bedömning kan föranleda annan påföljd än böter har tagits bort. Det innebär att de brottsbekämpande myndigheterna kan få ut abonnemangsuppgifter även när det gäller misstanke om brott för vilket endast är föreskrivet böter eller som bedöms föranleda böter.

Första stycket 3 innehöll tidigare bestämmelser om operatörers skyl- dighet att lämna ut uppgifter som angår ett särskilt elektroniskt med- delande (20 § första stycket 3) till de brottsbekämpande myndigheterna, när det gällde misstanke om brott med ett minimistraff om två års fäng- else. Dessa bestämmelser har tagits bort. De brottsbekämpande myndig- heternas tillgång till sådana uppgifter regleras nu dels i 27 kap. rätte- gångsbalken, dels i den föreslagna lagen om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet. I punkten 3 har tagits in bestämmelser om poli- sens tillgång till vissa uppgifter om elektronisk kommunikation för att efterforska personer som har försvunnit under sådana omständigheter att det kan befaras föreligga fara för deras liv eller allvarlig risk för deras hälsa. Att polismyndigheterna ska svara för efterforskningen av för- svunna personer i sådana fall framgår av förordningen (2003:789) om skydd mot olyckor. De uppgifter som får lämnas ut är abonnemangsupp- gifter (20 § första stycket 1), uppgifter om ett särskilt elektroniskt med- delande (20 § första stycket 3) och uppgifter om i vilket geografiskt om- råde en viss elektronisk kommunikationsutrustning finns eller har fun- nits.

23 § Den som i annat fall än som avses i 20 § första stycket och 21 § i radi- omottagare har avlyssnat eller på annat sätt med användande av sådan motta- gare fått tillgång till ett radiobefordrat meddelande i ett elektroniskt kommu- nikationsnät som inte är avsett för honom eller henne själv eller för allmän- heten får inte obehörigen föra det vidare.

Paragrafen innehåller regler om tystnadsplikt för den som i annat fall än som angetts i 20 och 21 §§ har avlyssnat eller på annat sätt fått tillgång till ett radiobefordrat meddelande.

I paragrafen har begreppet telemeddelande ersatts av begreppet med- delande i ett elektroniskt kommunikationsnät, se kommentaren till 27 kap. 19 § rättegångsbalken.

11.9Förslaget till lag om ändring i lagen (2007:979) om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott

1 § Tillstånd till hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation enligt 27 kap. 18 § första stycket rättegångsbalken, hemlig övervakning av elektro- nisk kommunikation enligt 27 kap. 19 § första stycket rättegångsbalken eller hemlig kameraövervakning enligt 27 kap. 20 a § första stycket rättegångs-

balken får meddelas, om det med hänsyn till omständigheterna finns särskild

145

anledning att anta att en person kommer att utöva brottslig verksamhet som innefattar

1.sabotage eller grovt sabotage enligt 13 kap. 4 eller 5 § brottsbalken,

2.mordbrand, grov mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse, kapning, sjö- el- ler luftfartssabotage eller flygplatssabotage enligt 13 kap. 1, 2, 3, 5 a eller 5 b § brottsbalken, om brottet innefattar sabotage enligt 4 § samma kapitel,

3.uppror, väpnat hot mot laglig ordning eller brott mot medborgerlig frihet enligt 18 kap. 1, 3 eller 5 § brottsbalken,

4.högförräderi, krigsanstiftan, spioneri, grovt spioneri, grov obehörig be- fattning med hemlig uppgift eller grov olovlig underrättelseverksamhet enligt 19 kap. 1, 2, 5, 6 eller 8 § eller 10 § tredje stycket brottsbalken,

5.terroristbrott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott, grovt brott enligt 3 § andra stycket lagen (2002:444) om straff för finansie- ring av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall eller grovt brott enligt 6 § lagen (2010:299) om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbild- ning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet, eller

6.mord, dråp, grov misshandel, människorov eller olaga frihetsberövande

enligt 3 kap. 1, 2 eller 6 § eller 4 kap. 1 § eller 2 § första stycket brottsbalken i avsikt att påverka offentliga organ eller den som yrkesmässigt bedriver nyhetsförmedling eller annan journalistik att vidta eller avstå från att vidta en åtgärd eller att hämnas en åtgärd.

Paragrafen innehåller vissa av de förutsättningar som ställs upp för att tillstånd till tvångsmedelsanvändning enligt lagen ska få meddelas.

I paragrafen har hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning er- satts av de nya begreppen hemlig avlyssning av elektronisk kommunika- tion och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation.

2 § Hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation och hemlig övervak- ning av elektronisk kommunikation enligt 1 § får endast avse

1. ett telefonnummer eller annan adress eller en viss elektronisk kommuni- kationsutrustning som under den tid tillståndet avser innehas eller har inne- hafts av den som avses i 1 § eller annars kan antas ha använts eller komma att användas av honom eller henne, eller

2. ett telefonnummer eller annan adress eller en viss elektronisk kommuni- kationsutrustning som det finns synnerlig anledning att anta att den som avses i 1 § under den tid tillståndet avser har kontaktat eller kommer att kontakta.

Avlyssning eller övervakning får inte avse meddelanden som endast över- förs eller har överförts i ett elektronisk kommunikationsnät som med hänsyn till sin begränsade omfattning och omständigheterna i övrigt får anses vara av mindre betydelse från allmän kommunikationssynpunkt.

Paragrafen reglerar den närmare avgränsningen av vad som får avlyssnas eller övervakas.

I första stycket har hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning ersatts av de nya begreppen hemlig avlyssning av elektronisk kommuni- kation och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation. Telea- dress har ersatts av telefonnummer eller annan adress eller en viss elektronisk kommunikationsutrustning, se kommentaren till 27 kap. 20 § rättegångsbalken.

I andra stycket har telemeddelande ersatts med meddelande och telenät med elektroniskt kommunikationsnät, se kommentaren till 27 kap. 18 § rättegångsbalken. Stycket har utformats i enlighet med Lagrådets syn- punkter.

Prop. 2011/12:55

146

8 § I ett beslut om tillstånd till tvångsmedel ska det anges

1.vilket eller vilka tvångsmedel som får användas,

2.vilken eller vilka av punkterna i 1 § 1–6 som ligger till grund för till- ståndet, och

3.under vilken tid tillståndet gäller.

I ett beslut om tillstånd till hemlig avlyssning av elektronisk kommunikat- ion eller hemlig övervakning av elektronisk kommunikation ska det, förutom de uppgifter som framgår av första stycket, anges

1.vilket telefonnummer eller annan adress eller vilken elektronisk kommu- nikationsutrustning tillståndet avser, och

2.om åtgärden får verkställas utanför allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationsnät.

I ett beslut om tillstånd till hemlig kameraövervakning ska, förutom de uppgifter som framgår av första stycket, den plats anges som tillståndet av- ser.

Paragrafen reglerar vad ett tillståndsbeslut ska innehålla.

I andra stycket har hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning ersatts av de nya begreppen hemlig avlyssning av elektronisk kommuni- kation och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation. Telea- dress har ersatts av telefonnummer eller annan adress eller elektronisk kommunikationsutrustning och telenät med elektroniska kommunikat- ionsnät, se kommentaren till 27 kap. 18 och 20 §§ rättegångsbalken.

9 § Vid hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation och hemlig över- vakning av elektronisk kommunikation får de tekniska hjälpmedel som be- hövs för avlyssningen eller övervakningen användas.

Paragrafen innehåller bestämmelser som ger den som har tillstånd till hemlig avlyssning eller hemlig övervakning befogenheter att kunna verk- ställa åtgärderna.

I paragrafen har hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning er- satts av de nya begreppen hemlig avlyssning av elektronisk kommunikat- ion och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation.

11 § Hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation får inte ske av tele- fonsamtal eller andra meddelanden där den som yttrar sig inte skulle ha kunnat höras som vittne, enligt 36 kap. 5 § andra–sjätte styckena rättegångs- balken, om det som har sagts eller på annat sätt framkommit. Om det av avlyssningen framgår att det är fråga om ett sådant samtal eller meddelande, ska avlyssningen omedelbart avbrytas.

Upptagningar och uppteckningar från en hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation ska, i den utsträckning de omfattas av förbudet, omedelbart förstöras.

Paragrafen innehåller bestämmelser som förbjuder hemlig avlyssning av samtal eller andra meddelanden där den som yttrar sig inte skulle ha kunnat höras som vittne enligt 36 kap. 5 § andra–sjätte styckena rätte- gångsbalken, om det som har sagts eller på annat sätt framkommit.

I paragrafen har hemlig teleavlyssning ersatts av det nya begreppet hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation. Telemeddelande har ersatts med meddelande, se kommentaren till 27 kap. 18 § rättegångsbal- ken.

13 § En upptagning eller uppteckning som har gjorts vid hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation eller hemlig övervakning av elektronisk kom-

Prop. 2011/12:55

147

munikation ska granskas snarast möjligt. Detsamma gäller en upptagning som har gjorts vid hemlig kameraövervakning. Granskningen får utföras endast av rätten, en åklagare, Rikspolisstyrelsen, Säkerhetspolisen eller en polismyndighet. Efter anvisning av rätten, en åklagare eller någon av de nämnda myndigheterna får granskningen utföras även av en sakkunnig eller någon annan som har anlitats i ärendet.

Upptagningar och uppteckningar ska, i de delar de är av betydelse för att förhindra förestående brott, bevaras så länge det behövs för att förhindra brott. I de delar upptagningarna och uppteckningarna innehåller sådana upp- gifter om brott som enligt 12 § får användas för att utreda brott ska de beva- ras till dess att förundersökningen har lagts ned eller avslutats eller, om åtal har väckts, målet har avgjorts slutligt. De ska därefter förstöras.

Trots vad som sägs i andra stycket får brottsutredande myndigheter be- handla uppgifter från upptagningar och uppteckningar som rör förestående brott eller uppgifter om brott som enligt 12 § får användas för att utreda brott i enlighet med vad som är särskilt föreskrivet i lag.

Paragrafen reglerar de brottsbekämpande myndigheternas hantering av uppgifter som har framkommit vid användning av hemliga tvångsmedel enligt lagen.

I första stycket har hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning ersatts av de nya begreppen hemlig avlyssning av elektronisk kommuni- kation och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation.

16 § Den som har varit utsatt för en åtgärd enligt 1 § 6 ska underrättas om åtgärden. Om åtgärden har avsett ett telefonnummer eller annan adress, en viss elektronisk kommunikationsutrustning eller en plats som innehas av någon annan, ska även denne underrättas. Vid hemlig kameraövervakning behöver dock innehavaren av en sådan plats till vilken allmänheten har till- träde inte underrättas.

Underrättelsen ska lämnas så snart det kan ske efter det att det ärende i vil- ket åtgärden vidtogs avslutades.

En underrättelse behöver inte lämnas till den som redan har fått del av eller tillgång till uppgifterna. En underrättelse behöver inte heller lämnas om den med hänsyn till omständigheterna uppenbart är utan betydelse.

Paragrafen reglerar när det finns en skyldighet att underrätta enskild om att han eller hon har varit utsatt för en åtgärd enligt 1 § 6.

I första stycket har teleadress ersatts med telefonnummer eller annan adress eller en viss elektronisk kommunikationsutrustning, se kommenta- ren till 27 kap. 20 § rättegångsbalken.

17 § En underrättelse enligt 16 § ska innehålla uppgift om vilket tvångsme- del som har använts och uppgift om tiden för åtgärden. Vid hemlig avlyss- ning av elektronisk kommunikation och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation ska underrättelsen även innehålla uppgift om vilket telefon- nummer eller annan adress eller vilken elektronisk kommunikationsutrust- ning som åtgärden har avsett. Vid hemlig kameraövervakning ska underrät- telsen även innehålla uppgift om platsen för åtgärden. Den som har varit utsatt för en åtgärd enligt 1 § 6 ska få uppgift om vilken misstanke som har legat till grund för åtgärden. Den som inte är eller har varit misstänkt ska få uppgift om detta.

Paragrafen reglerar innehållet i en underrättelse enligt 16 §.

I paragrafen har hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning er- satts av de nya begreppen hemlig avlyssning av elektronisk kommunikat- ion och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation. Teleadress

Prop. 2011/12:55

148

har ersatts med telefonnummer eller annan adress eller elektronisk kom- Prop. 2011/12:55 munikationsutrustning, se kommentaren till 27 kap. 20 § rättegångsbal-

ken.

11.10Förslaget till lag om ändring i lagen (2008:854) om åtgärder för att utreda vissa samhällsfarliga brott

3 § Tillstånd enligt 27 kap. rättegångsbalken till hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikat- ion eller hemlig kameraövervakning får meddelas även om brottet inte om- fattas av de krav som ställs upp i 27 kap. 18 § andra stycket, 19 § tredje stycket, eller 20 a § andra stycket rättegångsbalken.

Paragrafen innehåller bestämmelser om utvidgade möjligheter att an- vända vissa tvångsmedel.

I paragrafen har hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning er- satts av de nya begreppen hemlig avlyssning av elektronisk kommunikat- ion och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation. En redakt- ionell ändring har gjorts till följd av att bestämmelsen i tidigare 27 kap. 19 § andra stycket rättegångsbalken nu återfinns i 27 kap. 19 § tredje stycket.

4 § Om det kan befaras att inhämtande av rättens tillstånd till hemlig avlyss- ning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kom- munikation eller hemlig kameraövervakning skulle medföra en sådan för- dröjning eller annan olägenhet som är av väsentlig betydelse för utredningen, får tillstånd till åtgärden ges av åklagaren.

Paragrafen reglerar åklagares möjlighet att fatta interimistiska beslut.

I paragrafen har hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning er- satts av de nya begreppen hemlig avlyssning av elektronisk kommunikat- ion och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation.

11.11Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och sek- retesslagen (2009:400)

10 kap.

23 § Om inte annat följer av 19–22 §§ får en uppgift som angår misstanke om ett begånget brott och som är sekretessbelagd enligt 24 kap. 8 §, 25 kap. 1 §, 2 § andra stycket eller 3–8 §§, 26 kap. 1–6 §§, 29 kap. 1 §, 31 kap. 1 § första stycket, 2 eller 12 §, 33 kap. 2 §, 36 kap. 3 § eller 40 kap. 2 eller 5 § lämnas till en åklagarmyndighet, polismyndighet eller någon annan myndighet som har till uppgift att ingripa mot brottet endast om misstanken angår

1.brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år,

2.försök till brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fäng- else i två år, eller

3.försök till brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fäng- else i ett år, om gärningen innefattat försök till överföring av sådan allmän- farlig sjukdom som avses i 1 kap. 3 § smittskyddslagen (2004:168).

149

I paragrafen finns bestämmelser om brytande av sekretess vid misstanke om vissa brott. Övervägandena finns i avsnitt 6.1.

Ändringen innebär att en myndighet som tillhandahåller ett elektro- niskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst inte längre med stöd av denna bestämmelse får lämna ut uppgifter om med- delanden som angår misstanke om brott till de brottsbekämpande myn- digheterna. Utlämnande ska i fortsättningen endast kunna ske med stöd av rättegångsbalken eller den föreslagna lagen om inhämtning av uppgif- ter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheter- nas underrättelseverksamhet.

26 § Sekretess hindrar inte att en uppgift om en enskilds adress, telefon- nummer och arbetsplats eller uppgift i form av fotografisk bild av en enskild lämnas till en myndighet, om uppgiften behövs där för delgivning enligt delgivningslagen (2010:1932).

Om den enskilde hos en myndighet som tillhandahåller ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst har begärt att abonnemanget ska hållas hemligt och om uppgiften är sekretessbelagd enligt 29 kap. 3 §, får den lämnas ut endast om den myndighet som begär uppgiften finner att det kan antas att den som söks för delgivning håller sig undan eller att det annars finns synnerliga skäl.

I paragrafen finns bestämmelser om brytande av sekretess om en viss uppgift behövs för delgivning.

Televerksamhet i andra stycket har bytts ut mot tillhandahållande av ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikations- tjänst. Begreppen är desamma som i lagen om elektronisk kommunika- tion och är avsedda att ha samma innebörd här.

18 kap.

19 § Den tystnadsplikt som följer av 5–13 §§ inskränker rätten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 1 och 2 §§ yttrandefrihets- grundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter.

Den tystnadsplikt som följer av 1–3 §§ inskränker rätten att meddela och offentliggöra uppgifter, när det är fråga om uppgift om kvarhållande av för- sändelse på befordringsföretag, hemlig avlyssning av elektronisk kommuni- kation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraö- vervakning eller hemlig rumsavlyssning på grund av beslut av domstol, undersökningsledare eller åklagare eller inhämtning av uppgifter enligt lagen (0000:000) om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet.

Den tystnadsplikt som följer av 17 § inskränker rätten att meddela och of- fentliggöra uppgifter, när det är fråga om uppgift om kvarhållande av försän- delse på befordringsföretag, hemlig avlyssning av elektronisk kommunikat- ion, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation eller hemlig kamera- övervakning på grund av beslut av domstol eller åklagare.

Att den tystnadsplikt som följer av 1–3 §§ i vissa fall inskränker rätten att meddela och offentliggöra uppgifter utöver vad som anges i andra stycket följer av 7 kap. 3 § första stycket 1, 4 § 1–8 och 5 § 3 tryckfrihetsförordning- en samt 5 kap. 1 § första stycket och 3 § första stycket 1 yttrandefrihets- grundlagen.

I paragrafen regleras vilka tystnadsplikter som har företräde framför rätten att meddela och offentliggöra uppgifter.

I andra och tredje styckena har hemlig teleavlyssning och hemlig te- leövervakning ersatts av de nya begreppen hemlig avlyssning av elektro-

Prop. 2011/12:55

150

nisk kommunikation och hemlig övervakning av elektronisk kommuni- Prop. 2011/12:55 kation. Vidare har andra stycket ändrats så att uppgifter som inhämtats

enligt den föreslagna lagen om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelse- verksamhet omfattas av begränsningar i rätten att meddela och offentlig- göra uppgifter. Motsvarande ordning gäller redan för bl.a. uppgifter som inhämtas genom hemlig övervakning respektive avlyssning av elektro- nisk kommunikation.

29 kap.

2 § Sekretess gäller hos en myndighet som tillhandahåller ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst för uppgift om innehållet i ett elektroniskt meddelande eller annan uppgift som angår ett särskilt elektroniskt meddelande. Om sekretess inte följer av någon annan bestämmelse, får dock sådan uppgift lämnas till den som har tagit del i utväx- lingen av ett elektroniskt meddelande eller som på något annat sätt har sänt eller tagit emot ett sådant meddelande. Detsamma gäller innehavaren av ett abonnemang som använts för ett elektroniskt meddelande när det är fråga om uppgift om något annat än innehållet i meddelandet.

Paragrafen innehåller bestämmelser om sekretess hos myndighet som bedriver televerksamhet. Övervägandena finns i avsnitten 5.2 och 6.1.

Televerksamhet har bytts ut mot tillhandahållande av ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst. Vidare har telefonsamtal eller annat telemeddelande ersatts med elektroniskt meddelande. Begreppen är desamma som i lagen om elektronisk kom- munikation och är avsedda att ha samma innebörd här (se definitionerna i 1 kap. 7 § och 6 kap. 1 § lagen om elektronisk kommunikation). Be- stämmelsen har justerats för att bättre stämma överens med reglerna i 6 kap. 20 § andra och tredje stycket lagen om elektronisk kommunikation som innehåller motsvarande regler om tystnadsplikt när verksamheten inte bedrivs av en myndighet. Bestämmelsen i 6 kap. 20 § lagen om elektronisk kommunikation har, efter anpassning av terminologin, ersatt 45 § telelagen (1993:597) (prop. 2002/03:110 s. 397). Av förarbetena till den bestämmelsen framgår att med andra uppgifter som avser ett särskilt [tele]meddelande avses t.ex. mellan vilka abonnemang som ett telefon- samtal har förmedlats. Att tystnadsplikten såvitt avser andra uppgifter än uppgifter om innehållet i ett meddelande inte gäller i förhållande till innehavaren av ett abonnemang som har använts för ett elektroniskt meddelande innebär enligt samma proposition att en betalningsansvarig abonnent har möjlighet att få uppgifter om t.ex. utväxlade telefonsamtal som debiteras honom (prop. 1992/93:200 s. 310).

38 kap.

5 § Sekretess gäller för uppgift vid särskild sambandstjänst inom totalförsva- ret, om uppgiften avser ett elektroniskt meddelande som utomstående utväx- lar i ett elektroniskt kommunikationsnät.

Paragrafen innehåller regler om sekretess för uppgifter vid särskild sam- bandstjänst inom totalförsvaret. Övervägandena finns i avsnitten 5.2 och 5.3.

151

Begreppen telemeddelande och telenät har bytts ut mot elektroniskt Prop. 2011/12:55 meddelande och elektroniskt kommunikationsnät.

44 kap.

4 § Rätten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 1 och 2 §§ yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter in- skränks av den tystnadsplikt som följer av

1.2 kap. 14 § första stycket 1 och 3 postlagen (2010:1045),

2.6 kap. 20 § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation, när det är fråga om uppgift om innehållet i ett elektroniskt meddelande eller som an- nars rör ett särskilt sådant meddelande, och

3.6 kap. 21 § lagen om elektronisk kommunikation, när det är fråga om uppgift om kvarhållande av försändelse på befordringsföretag, om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation eller hemlig övervakning av elektronisk kommunikation på grund av beslut av domstol, undersökningsle- dare eller åklagare eller om inhämtning av uppgifter enligt lagen (0000:000) om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbe- kämpande myndigheternas underrättelseverksamhet.

Paragrafen behandlar postlagen och lagen om elektronisk kommunikat- ion. Övervägandena finns i avsnitt 8.4.

I paragrafen har hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning er- satts av hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation. Vidare har paragrafen änd- rats så att uppgifter som inhämtats enligt den föreslagna lagen om in- hämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekäm- pande myndigheternas underrättelseverksamhet och som omfattas av tystnadsplikt enligt 6 kap. 21 § lagen om elektronisk kommunikation omfattas av begränsningar i rätten att meddela och offentliggöra uppgif- ter.

152

Sammanfattning av betänkandet Tillgång till elektro- nisk kommunikation i brottsutredningar m.m. (SOU 2005:38)

Inledning

Vi har enligt våra huvuddirektiv (Dir. 2000:90, se bilaga 1) i uppdrag att undersöka möjligheterna att än mer öka effektiviteten och kvaliteten i rättsväsendets arbete. Inom ramen för det uppdraget har vi fyra särskilt angivna huvuduppgifter. När det gäller lagföringen av brott skall vi sär- skilt undersöka möjligheterna att förkorta den genomsnittliga tiden från brottsanmälan till dom och straffverkställighet. Vi skall också särskilt överväga på vilket sätt brottsutredningsverksamheten ytterligare kan förbättras. Därutöver skall vi även uppmärksamma frågor om utbildning, kompetensutveckling och personalrörlighet inom rättsväsendet samt övergripande frågor om rättsväsendets myndigheters lokalisering.

Genom tilläggsdirektiv från den 20 november 2003 (Dir. 2003:145, se bilaga 2) fick vi i uppdrag att göra en översyn av uppgifts- och ansvars- fördelningen mellan polis och åklagare och av det regelverk som styr de brottsbekämpande myndigheternas möjligheter att få tillgång till innehål- let i och uppgifter om elektronisk kommunikation.

I detta betänkande har vi valt att redovisa uppdraget rörande elektro- nisk kommunikation och vissa närliggande frågor. Regeringen anger i direktiven att i detta uppdrag ingår att överväga en anpassning och mo- dernisering av rättegångsbalkens terminologi, att göra en översyn av vilka verksamheter som bör omfattas av den s.k. anpassningsskyldighet- en och denna skyldighets förhållande till rättegångsbalkens regler om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning samt att överväga vilka typer av trafikuppgifter som bör få lämnas ut till de brottsbekäm- pande myndigheterna och om och i så fall under vilka förutsättningar som trafikuppgifter skall bevaras hos operatörerna. Vi bör enligt våra direktiv samtidigt analysera om utökade möjligheter för de brottsbekäm- pande myndigheterna medför ökade kostnader och hur dessa kostnader i så fall skall finansieras samt göra en avvägning mellan den nytta som de utökade möjligheterna ger i förhållande till de kostnadsökningar som kan uppstå. Regeringen anger också i direktiven att en utgångspunkt för upp- draget skall vara att inte fler uppgifter bevaras för brottsbekämpande ändamål eller under längre tid än vad som är nödvändigt. En annan ut- gångspunkt skall vara att personuppgifter som bevaras inte skall använ- das för något annat ändamål än brottsbekämpning. Enligt regeringen bör målsättningen för arbetet vara att skapa en enhetlig reglering som, sär- skilt med hänsyn till den snabba tekniska utvecklingen, kan stå sig över tiden.

Prop. 2011/12:55

Bilaga 1

Parlamentarisk referensgrupp

I enlighet med våra tilläggsdirektiv har vi i arbetet med de frågor som behandlas i detta betänkande haft tillgång till en referensgrupp med re- presentanter för de sju riksdagspartierna. I referensgruppen har det fun-

153

nits stor enighet kring huvuddelen av de förslag som presenteras i betän-

Prop. 2011/12:55

kandet. I några frågor har det dock funnits olika uppfattningar. När så har

Bilaga 1

varit fallet redovisas det särskilt i betänkandet. Det rör dels interimistisk

 

beslutanderätt vid hemlig teleövervakning, dels underrättelseskyldighet i

 

efterhand, den s.k. straffvärdeprincipen och rätten till tillträde vid hemlig

 

dataavläsning, dels kostnadsansvaret.

 

Rättegångsbalkens terminologi

Utgångspunkter

Lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation ersatte i juli 2003 telelagen (1993:597) och lagen (1993:599) om radiokommunikation. I den nya lagen genomfördes flera EG-direktiv. Begreppet elektronisk kommunikation är inte definierat i lagstiftningen men avser enligt förar- betena överföring av signaler via tråd, via radio, på optisk väg eller via andra elektromagnetiska överföringsmedier. Tillämpningsområdet för lagen om elektronisk kommunikation är vidare än telelagens. Elektronisk kommunikation omfattar telefoni och datakommunikation men till skill- nad från telelagen även utsändningar till allmänheten genom radio och TV.

Terminologin i bestämmelserna om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning i rättegångsbalken bygger till stor del på begrepp som tidigare återfanns i telelagen men som inte har överförts till lagen om elektronisk kommunikation. Som en följd av detta behöver en anpassning och modernisering ske av terminologin i tvångsmedelsbestämmelserna i rättegångsbalken och anslutande lagar.

Elektronisk kommunikation rör ett mycket dynamiskt område där ut- vecklingen av ny teknik går med rasande fart. Det är i dagsläget omöjligt att förutse hur tekniken kommer att utvecklas i framtiden. Att binda tvångsmedelsreglerna till vissa typer av kommunikation eller vissa typer av teknik är direkt olämpligt. I stället bör man så långt som möjligt bygga vidare på nuvarande regler. Två grundläggande utgångspunkter måste därför vara dels att skilda lösningar för olika typer av elektronisk kommunikation skall undvikas, dels att regleringen om tillgång till elektronisk kommunikation i brottsbekämpningen i största möjliga ut- sträckning skall göras oberoende av den snabba tekniska utvecklingen. Regleringen skall med andra ord kunna stå sig över tiden. Det kräver att bestämmelserna ges en något mer generell utformning i jämförelse med dagens regler för att inte riskera att snabbt bli överspelade av utveckling- en. Det främjar varken effektiviteten eller rättssäkerheten i brottsutred- ningsverksamheten att regler på tvångsmedelsområdet, kanske kort tid efter ikraftträdandet, får en oklar innebörd som en följd av den tekniska utvecklingen på området.

Begreppen telemeddelande, telenät och teleadress

Tre centrala begrepp i bestämmelserna om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning är telemeddelande, telenät och teleadress.

154

Telemeddelande definierades i telelagen och utgör det som enligt rätte-

Prop. 2011/12:55

gångsbalkens regler avlyssnas respektive övervakas. I lagen om elektro-

Bilaga 1

nisk kommunikation används inte begreppet telemeddelande annat än att

 

telelagens definition har överförts till den lagen som en övergångslösning

 

i avvaktan på förslagen i detta betänkande. Det kan konstateras att det

 

inte är lämpligt att ha kvar begreppet telemeddelande i rättegångsbalken.

 

I lagen om elektronisk kommunikation finns begreppet elektroniskt med-

 

delande, som dock inte är detsamma som telemeddelande och som därför

 

inte bör användas i tvångsmedelsbestämmelserna. Bestämmelserna om

 

hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning tar sikte på avlyssning

 

eller övervakning av information vid överföring av denna. Det som får

 

avlyssnas respektive övervakas enligt bestämmelserna bör därför i stället

 

anges med det teknikneutrala begreppet meddelande, som avgränsas

 

genom att lagen anger var meddelandet får avlyssnas eller övervakas.

 

I lagstiftningen behöver det anges att meddelandena skall befordras el-

 

ler ha befordrats i någon typ av nät. I dagsläget används begreppet tele-

 

nät i rättegångsbalken. I lagen om elektronisk kommunikation finns tre

 

nät angivna, nämligen det överordnade begreppet elektroniskt kommuni-

 

kationsnät samt allmänt telefonnät och allmänt kommunikationsnät. Inget

 

av de sistnämnda begreppen har dock samma innebörd som telenät enligt

 

rättegångsbalken och tidigare telelagen. Begreppet elektroniskt kommu-

 

nikationsnät kan dock användas i rättegångsbalken med den inskränk-

 

ningen att det inte skall avse nät som enbart är avsett för utsändning av

 

program i ljudradio eller television.

 

I rättegångsbalken används begreppet teleadress som en gemensam be-

 

teckning för olika identifieringsmetoder, alltså den icke fysiska adress

 

som ett telemeddelande skickas till eller från. Det kan vara t.ex. ett abon-

 

nemang, en enskild anknytning eller en e-postadress. Begreppet fanns

 

tidigare även i telelagen men används inte i lagen om elektronisk kom-

 

munikation. I beslut om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervak-

 

ning skall det enligt nuvarande bestämmelser anges vilken eller vilka

 

teleadresser som tillståndet omfattar. Begreppet teleadress bör inte längre

 

användas i tvångsmedelsbestämmelserna. Det är klart mer ändamålsen-

 

ligt att bestämmelserna om avlyssning och övervakning i stället som

 

utgångspunkt anknyter till ett särskilt tekniskt hjälpmedel med viss knyt-

 

ning till en person än till den tekniska identifieringsmetod som kan an-

 

vändas för att identifiera hjälpmedlet vid ett enskilt meddelande. Därför

 

bör det mer teknikneutrala begreppet tekniskt

 

hjälpmedel användas.

 

Begreppen hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning m.m.

 

Telelagens tillämpningsområde utgjorde enbart en del av tillämpnings-

 

området för lagen om elektronisk kommunikation. Som en följd av det

 

och mot bakgrund av det behov som finns av en reglering som i största

 

möjliga utsträckning är oberoende av den tekniska utvecklingen, bör de

 

begrepp som innehåller uttrycket tele i de aktuella tvångsmedelsbestäm-

 

melserna ersättas med andra begrepp. Då är det heller inte ändamålsen-

 

ligt att benämna tvångsmedlen teleavlyssning respektive teleövervak-

 

ning. Dessa begrepp bör alltså mönstras ut ur lagtexten. Lagtexten bör

 

utformas utan att nya särskilda benämningar på tvångsmedlen införs. Det

155

är fullt tillräckligt att innebörden av och förutsättningarna för åtgärderna

Prop. 2011/12:55

beskrivs där. Detta hindrar inte att begreppen avlyssning respektive

Bilaga 1

övervakning används i andra författningar som hänvisar till tvångsmed-

 

len.

 

Det finns flera andra begrepp i författningarna som innehåller uttrycket

 

tele, t.ex. televerksamhet, teleoperatör och telebefordringsföretag. Flera

 

av begreppen kommer säkert att mönstras ut ur lagtexten efter hand.

 

Såvida det inte finns en direkt koppling till det arbete som redovisas i

 

detta betänkande föreslås inte några ändringar i sådan terminologi.

 

En samlad reglering i rättegångsbalken

Upphävande av vissa bestämmelser i lagen om elektronisk kommu- nikation och sekretesslagen

Vid hemlig teleövervakning får de brottsutredande myndigheterna i dag uppgifter om telemeddelanden som befordras och har befordrats, dvs. såväl uppgifter i realtid som historiska uppgifter. De historiska uppgif- terna har myndigheterna möjlighet att få även genom utlämnande från operatörerna enligt lagen om elektronisk kommunikation och, för det fall det är en myndighet som driver televerksamhet, enligt sekretesslagen (1980:100). De uppgifter det rör sig om är exempelvis uppringt nummer, uppringande nummer, starttid, sluttid och antalet ringsignaler samt vissa lokaliseringsuppgifter avseende mobiltelefon. Utlämnande enligt sekre- tesslagen har i dagsläget mycket liten, om ens någon, praktisk betydelse medan utlämnande enligt lagen om elektronisk kommunikation, enligt en grov uppskattning, äger rum i drygt 4000 fall årligen.

I såväl Buggningsutredningens förslag (SOU 1998:46) som i den lagrådsremiss som följde på betänkandet föreslogs att bestämmelserna i dåvarande telelagen, numera i lagen om elektronisk kommunikation, och i sekretesslagen om utlämnande av ”teleövervakningsuppgifter” skulle upphävas. Möjligheten för de brottsutredande myndigheterna att få till- gång till uppgifterna skulle i stället uteslutande regleras av tvångsme- delsbestämmelserna i rättegångsbalken. Förslagen har i väntan på över- vägandena i detta betänkande inte lett till lagstiftning.

Vi föreslår att regelsystemen förs samman i rättegångsbalken. Det blir det lagtekniskt mest logiska. För den enskilde innebär det en förstärkning av integritetsskyddet bl.a. genom att det som huvudregel kommer att krävas domstolsbeslut, vilket inte är fallet i dag med ordningen enligt lagen om elektronisk kommunikation och sekretesslagen (jfr dock nedan förslaget om åklagares interimistiska beslutanderätt). Dessutom är den aktuella tvångsmedelsanvändningen enligt rättegångsbalken underkastad parlamentarisk kontroll. Mot bakgrund av hur de övriga förslagen i be- tänkandet är utformade, bör detta kunna ske samtidigt som effektiviteten i det brottsutredande arbetet inte minskar (se särskilt förslaget om över- vakning även utan misstänkt gärningsman).

156

Övervakning även utan misstänkt gärningsman m.m.

Enligt nuvarande regler är det en förutsättning för att hemlig teleöver- vakning skall få användas att det går att peka ut en person som skäligen misstänkt för ett brott. Något sådant krav finns inte för utlämnande av uppgifter enligt lagen om elektronisk kommunikation. Om de brottsutre- dande myndigheterna inte längre skall få tillgång till sådan information enligt den sistnämnda lagstiftningen, måste det övervägas om det även i fortsättningen alltid skall krävas en skäligen misstänkt person vid an- vändning av övervakning enligt rättegångsbalken.

Enligt Buggningsutredningens bedömning (SOU 1998:46), som dela- des av regeringen i den efterföljande lagrådsremissen, skulle hemlig teleövervakning kunna användas, trots att det saknas en skäligen miss- tänkt person, dels avseende de teleadresser som har använts i anslutning till tiden och platsen för brottet, dels rörande de telemeddelanden som har befordrats till eller från en teleadress som innehas eller av särskild anledning kan antas ha använts av en målsägande som inte kan samtycka till åtgärden.

Ofta är övervakningsuppgifter, däribland uppgifter om positionen hos mobiltelefoner, den absolut viktigaste nyckeln till att utredningar rörande grova brott kan föras framåt. Det rör exempelvis utredningar om mord, människorov, grovt rån, grov mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse (t.ex. bankboxsprängningar), grov våldtäkt, människohandel för sexuella än- damål, grovt barnpornografibrott och grovt narkotikabrott samt brott som faller inom Säkerhetspolisens område, som terroristbrott. Särskilt i de inledande skedena av sådana utredningar kan det många gånger saknas en skäligen misstänkt person. I utredningsarbetet kan polisen i sådana fall på olika sätt ”lägga pussel” med övervakningsuppgifterna, kanske sam- manställda med annan information, t.ex. uppgifter från vittnen och in- formatörer, och på så sätt få fram vilka personer som kan misstänkas för brottsligheten samt när, var och hur brottet planerades och genomfördes och vad gärningsmännen gjorde därefter. Genom kontakterna och inten- siteten i kontakterna mellan särskilda mobiltelefoner, som senare kanske kan knytas till bestämda individer, är det alltså möjligt att klarlägga hur gärningsmännen har agerat och vilka personer som har varit inblandade i brottsligheten. Dessutom kan övervakningsuppgifterna i många fall ge som resultat att personer avförs från utredningen genom att misstankarna mot dem visar sig sakna substans.

Övervakning enligt rättegångsbalken måste kunna användas även om det inte finns någon som är skäligen misstänkt för brottet. Från effektivi- tetssynpunkt är det helt nödvändigt att möjligheterna för de brottsutre- dande myndigheterna att använda övervakning i de fallen inte är begrän- sade på det sätt som följde av Buggningsutredningens tidigare förslag. I annat fall skulle det innebära en kraftig försämring av effektiviteten i utredningar rörande grova brott.

Den brottslighet som nämndes tidigare är i de flesta fall sådan att flera personer på olika sätt är inblandade. Skulle någon av de inblandade ha identifierats som skäligen misstänkt måste utredningen trots detta kunna fortsätta att drivas framåt genom framtagande och bearbetning av över- vakningsuppgifter på samma sätt. Möjligheten att använda övervakning skall alltså inte vara begränsad till situationer när det saknas en skäligen

Prop. 2011/12:55

Bilaga 1

157

misstänkt person utan måste kunna användas i utredningar även efter det att någon har bedömts vara skäligen misstänkt. En motsatt ordning skulle innebära en allt för stor begränsning av effektiviteten i förhållande till nuvarande bestämmelser.

Vid sidan om kravet på att åtgärden skall vara av synnerlig vikt för ut- redningen skall det i detta fall krävas att brottsligheten är så allvarlig att den kan ligga till grund för avlyssning (hemlig teleavlyssning) Det rör huvudsakligen brott med minst två års fängelse i straffskalan och andra brott om straffvärdet överstiger två år. Liksom i andra fall har domstolen och de brottsutredande myndigheterna skyldighet att på olika sätt beakta enskildas integritetsintressen. Domstolen kan för att minska risken för integritetsintrång t.ex. föreskriva begränsningar i beslutet till viss tidspe- riod, visst geografiskt område eller vissa basstationer.

Bl.a. som en följd av det förslaget och de problem som användningen av s.k. anonyma kontantkort skapar för de brottsutredande myndigheter- na, skall det inte längre vara ett krav att ett specificerat tekniskt hjälpme- del (teleadress) anges i domstolens beslut. Därigenom uppkommer effek- tivitetsvinster för de brottsutredande myndigheterna, främst genom att användningen av tvångsmedlen snabbt kan anpassas till de faktiska för- hållandena. Även om inte domstolens beslut behöver ange identifierade tekniska hjälpmedel, skall den begränsning som i dag gäller finnas kvar i fråga om anknytningen mellan den misstänkte och ett särskilt tekniskt hjälpmedel (jfr nedan vid identifiering av tekniska hjälpmedel). Domsto- larna och de brottsutredande myndigheterna skall även i fortsättningen vara skyldiga att i lika stor omfattning som hittills ta hänsyn till integri- tetsintrånget hos den enskilde vid beslut om och användning av tvångs- medlen.

Det inträffar att de brottsutredande myndigheterna mycket snabbt be- höver få tillgång till uppgifter om elektroniska meddelanden, särskild om positionen hos mobiltelefoner. Exempelvis har rånarligor kunnat gripas tack vare att polisen fått övervakningsuppgifter i akuta skeden i samband med att gärningsmännen har rekognoserat eller varit i färd med att begå själva rånet. Dessutom finns exempel på fall där en mycket snabb till- gång till uppgifterna lett till att gärningsmän till människorov har kunnat gripas kort efter brottet. Det har då varit möjligt att få fram åt vilket håll målsägande och gärningsmän färdats i bil. Ett annat fall av människorov som har nämnts är när en målsägande sattes i en container som sedan spårades innan den fraktades bort tack vare att gärningsmännen använde mobiltelefon vid containern.

I dagsläget har de brottsutredande myndigheterna möjlighet att få såd- ana uppgifter genom att kontakta operatörerna och begära uppgifterna enligt lagen om elektronisk kommunikation. Som framgick tidigare före- slås att den bestämmelsen skall upphävas. Myndigheternas tillgång till uppgifterna skall i stället enligt vår mening uteslutande regleras av tvångsmedelsbestämmelserna i rättegångsbalken, vilket bl.a. innebär att domstolen först måste ge tillstånd innan uppgifterna kan lämnas i brotts- utredningar.

En ordning som innebär att de brottsutredande myndigheterna behöver invänta ett domstolsbeslut i sådana akuta skeden som nyss nämndes, skulle innebära att effektiviteten i bekämpningen av den grova brottslig- heten blir klart försämrad. För sådana brådskande fall föreslår vi att det i

Prop. 2011/12:55

Bilaga 1

158

stället skall finnas en möjlighet för åklagare att fatta interimistiska beslut

Prop. 2011/12:55

om det mindre integritetskänsliga tvångsmedlet övervakning. Det skall

Bilaga 1

vara fråga om situationer där ändamålet med åtgärden kan antas gå förlo-

 

rat om man väntar med att företa den. Åklagarens beslut skall genast

 

skriftligen anmälas hos rätten, som skyndsamt skall pröva frågan. Den

 

ordningen finns för vissa speciella fall redan i dag.

 

Lokalisering av tekniskt hjälpmedel

 

Bland de uppgifter om telemeddelanden som de brottsutredande myndig-

 

heterna får tillgång till vid hemlig teleövervakning finns lokaliserings-

 

uppgifter för mobiltelefon, dvs. uppgifter om från vilket geografiskt

 

område ett samtal rings eller tas emot. För att tydliggöra att den typen av

 

uppgifter skall kunna fås genom tvångsmedlet föreslogs såväl i Bugg-

 

ningsutredningens betänkande (SOU 1998:46) som i den efterföljande

 

lagrådsremissen att detta skulle anges i lagtexten. På så sätt skulle det

 

också stå klart att uppgifterna även får avse positionen hos påslagna

 

mobiltelefoner utan att det samtidigt pågår ett samtal. I avvaktan på

 

övervägandena i detta betänkande har någon ändring av bestämmelserna

 

inte skett.

 

Det finns ett mycket stort behov i brottsutredningar av att få tillgång

 

till uppgifter om positionen hos mobiltelefoner. I definitionen av över-

 

vakning i rättegångsbalken skall det klargöras att tvångsmedlet får an-

 

vändas för att hämta in uppgifter för lokalisering. Med uppgifter för

 

lokalisering skall avses uppgifter om var ett visst tekniskt hjälpmedel

 

finns eller har funnits (oavsett om det tekniska hjälpmedlet används eller

 

har använts för samtal eller inte).

 

Identifiering av tekniskt hjälpmedel

 

Det har under lång tid skett en stadig ökning av antalet mobiltelefona-

 

bonnemang i Sverige. Det totala antalet abonnemang per capita uppgick

 

den 31 december 2003 till nära 981 abonnemang per 1000 invånare,

 

vilket är en ökning med drygt nio procent jämfört med motsvarande

 

tidpunkt ett år tidigare.

 

Det finns en tydlig tendens bland mobiltelefonikunder att använda s.k.

 

kontantkort i stället för att teckna kontraktsabonnemang. Från att i stort

 

sett inte ha förekommit år 1996 uppgick antalet aktiva kontantkort den 31

 

december 2003 till 5 003 000 stycken, eller närmare 58 procent av samt-

 

liga GSM-abonnemang. Operatörer har ofta behov av att hålla register

 

med uppgifter över sina abonnenter, kanske främst för att kunna sköta sin

 

fakturering. Innehavarna av kontantkorten med förutbetalda tjänster

 

förblir dock i regel anonyma för operatören, om inte innehavaren själv

 

väljer att lämna abonnemangsuppgifter till denne.

 

I dagsläget är det mycket vanligt att mobiltelefoner på olika sätt an-

 

vänds vid brottslig verksamhet. Det är ofta ett problem för de brottsutre-

 

dande myndigheterna att kriminella personer har fullt klart för sig vilka

 

gränser som finns för myndigheternas operativa möjligheter och utnyttjar

 

den kunskapen i sin brottsliga verksamhet. Den anonymitet som kontant-

 

korten ger och fördelarna med anonymiteten är enligt uppgifter från

 

polisen helt känd i kriminella kretsar ”ner på lägsta nivå” och utnyttjas av

159

personer vid all typ av brottslighet i syfte att försvåra eller omöjliggöra

Prop. 2011/12:55

de brottsutredande myndigheternas arbete. Allt sker givetvis mot bak-

Bilaga 1

grund av att det ofta ligger ett högt bevisvärde i den information hemlig

 

teleavlyssning och hemlig teleövervakning kan ge.

 

I rättegångsbalken finns ett krav på att hemlig teleavlyssning och hem-

 

lig teleövervakning enbart får avse vissa identifierade teleadresser med

 

koppling till en skäligen misstänkt person. Det rör teleadresser

 

1.som under den tid som tillståndet avser innehas eller har innehafts av den misstänkte eller annars kan antas ha använts eller komma att använ- das av den misstänkte, eller

2.som det finns synnerlig anledning att anta att den misstänkte under den tid som tillståndet avser har ringt till eller på annat sätt kontaktat eller kommer att ringa till eller på annat sätt kontakta.

Även vid verkställigheten, alltså i de brottsutredande myndigheternas kontakter med operatören, måste det finnas uppgift om identifierade teleadresser.

När de brottsutredande myndigheterna har identifierat en skäligen misstänkt person innebär det givetvis inte att myndigheterna även har klart för sig vilka teleadresser som den personen disponerar eller t.ex. kan komma att kontakta. Det är där problemet med de anonyma kontant- korten finns. Det är i stort sett undantagslöst så att de kriminella perso- nerna köper, byter och slänger mobiltelefoner och/eller anonyma kon- tantkort mycket frekvent. Därigenom ändras också de teleadresser som används. Dessutom används flera telefoner och flera kort parallellt av samma person.

Företrädare för Säkerhetspolisen, Rikskriminalpolisen och länskrimi- nalpolisen i Stockholm har alla uttryckt att anonyma kontantkort utgör ett av de absolut största effektivitetshindren vid utredning av grova brott. De anonyma kontantkorten och kravet på att teleadresser skall vara identifie- rade för att tvångsmedlen skall kunna beslutas och verkställas skapar så stora problem i brottsutredningarna att polisen uttrycker det som ”en utredningsmässig, tidsmässig och resursmässig katastrof”. Det sägs att det läggs ned ”fruktansvärt stora resurser” på att på olika sätt ändå identi- fiera de teleadresser som används av brottslingarna. Det arbetet med någon enstaka teleadress kan engagera en mängd personer under flera veckors tid, vilket kostar mycket pengar samtidigt som brottsutrednings- arbetet tappar markant i effektivitet. Det finns dessutom en uppenbar risk för att arbetet med att identifiera teleadresserna blir resultatlöst, vilket innebär att hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning över huvud taget inte kan användas i arbetet med att utreda grova brott.

Användningen av anonyma kontantkort i brottslig verksamhet innebär alltså ett allvarligt effektivitetsproblem för de brottsutredande myndig- heterna. Det är ytterligt otillfredsställande att personer som sysslar med grov brottslighet genom så relativt enkla åtgärder som det är frågan om kan undvika en verkställighet av tvångsmedel i de fall där detta är av synnerlig betydelse för det brottsutredande arbetet. Om inget görs för att förhindra detta, kommer den grova brottsligheten att i många fall ha ett försprång framför de brottsutredande myndigheterna. Det är uppenbart att i flertalet sådana fall kommer brottsligheten inte att avslöjas. I andra fall kommer avslöjandet inte att kunna ske utan att betydande resurser

förbrukas.

160

Enligt uppgifter från Säkerhetspolisen finns det möjligheter att med

Prop. 2011/12:55

hjälp av en speciell typ av tekniskt hjälpmedel, som används i vissa när-

Bilaga 1

liggande länder, identifiera andra tekniska hjälpmedel, dvs. de teleadres-

 

ser som är aktuella och som används av en viss person. Metoden ger på

 

ett relativt enkelt sätt uppgift om vilka tekniska hjälpmedel som finns

 

inom ett begränsat geografiskt område. Den ger alltså uppgift om vilka

 

telefonnummer, koder eller andra teleadresser som används inom områ-

 

det. De brottsutredande myndigheterna får genom metoden kännedom

 

inte enbart om det tekniska hjälpmedel som är intressant för myndighet-

 

erna utan även om andra som används i närheten. Allt efter omständig-

 

heterna kräver då detta att något fler än en enda ”sökning” sker i området

 

kring en misstänkt person för att ett visst tekniskt hjälpmedel skall kunna

 

”ringas in”. Det sker genom en jämförelse mellan uppgifterna från de

 

olika platserna. Det geografiska området i vilka de korta sökningarna

 

sker (någon enstaka sekund) kan begränsas genom att utrustningens

 

räckvidd justeras efter de enskilda förhållandena. Utgångspunkten är då

 

att man genom fysisk spaning har klart för sig var inom ett klart begrän-

 

sat område det tekniska hjälpmedel finns som man vill ha uppgift om. I

 

stadsmiljö kan det i praktiken röra sig om en radie på högst ett hundratal

 

meter. Därigenom begränsas också avsevärt de uppgifter som ges om

 

vilka tekniska hjälpmedel som används i övrigt på platsen. För tydlighet-

 

ens skull måste nämnas att det alltså inte är fråga om att avlyssna inne-

 

hållet i meddelanden utan enbart att få fram uppgifter som identifierar de

 

tekniska hjälpmedlen, alltså det som i nuvarande bestämmelser i 27 kap.

 

rättegångsbalken benämns teleadresser.

 

Det kan konstateras att det finns ett påtagligt behov i det brottsutre-

 

dande arbetet av att identifiera tekniska hjälpmedel. Dessutom framstår

 

den metod som Säkerhetspolisen har redogjort för som effektiv. Under

 

förutsättning att inga avgörande hinder möter från integritetssynpunkt,

 

bör därför de brottsutredande myndigheterna genom lagstiftning ges rätt

 

att använda sig av en sådan metod vid förundersökningar.

 

Liksom i andra fall kan det vara svårt att generellt ange omfattningen

 

av det integritetsintrång som skulle blir följden av en användning av

 

metoden att identifiera tekniska hjälpmedel. I allmänhet bör dock kunna

 

sägas att integritetsintrånget i vart fall inte kommer att bli större än vid

 

hemlig teleövervakning. Metoden ger uppgifter om tekniska hjälpmedel

 

och innebär i praktiken att den har så stora likheter med övervakning

 

enligt 27 kap. 19 § rättegångsbalken att den bör utgöra en del av det

 

tvångsmedlet. Genom den ordningen kommer de rättssäkerhetsgarantier

 

och andra krav som omgärdar övervakning även att gälla för den nu

 

aktuella metoden. Övervakning enligt 27 kap. 19 § rättegångsbalken skall

 

därför i fortsättningen även innebära att uppgifter i hemlighet får hämtas

 

in för identifiering av tekniska hjälpmedel. Med uppgifter för identifie-

 

ring skall avses uppgifter som inhämtas för att klargöra vilket visst tek-

 

niskt hjälpmedel som används för befordran av meddelanden. Övervak-

 

ning i syfte att identifiera tekniska hjälpmedel skall få avse sådana tek-

 

niska hjälpmedel som kan antas användas eller komma att användas för

 

meddelanden till eller från den misstänkte.

 

 

161

Övervakningsuppgifter vid avlyssning

Prop. 2011/12:55

 

Bilaga 1

Hemlig teleavlyssning innebär att innehållet i ett telemeddelande blir

 

tillgängligt för de brottsutredande myndigheterna medan hemlig teleö-

 

vervakning i stället ger tillgång till uppgifter om telemeddelandena. I dag

 

tillämpas i princip alltid den ordningen att tillstånd till hemlig teleavlyss-

 

ning kombineras med tillstånd till hemlig teleövervakning. Orsaken är

 

främst att hemlig teleavlyssning ger åtkomst enbart till innehållet i ett

 

telemeddelande men inte till uppgifterna som rör detta, exempelvis från

 

vilken teleadress det inkommande samtalet rings.

 

Frågan om ett tillstånd till hemlig teleavlyssning även borde ge åt-

 

komst till vissa övervakningsuppgifter diskuterades i Buggningsutred-

 

ningens betänkande (SOU 1998:46) och i den efterföljande lagrådsremis-

 

sen. I avvaktan på ytterligare utredning föreslogs i lagrådsremissen att

 

uppgift om mellan vilka teleadresser som meddelandet utväxlas och

 

uppgifter om samtalets längd skulle erhållas även vid hemlig teleavlyss-

 

ning. Förslaget har ännu inte lett till lagstiftning.

 

Såväl effektivitetsskäl som skäl av mer administrativ karaktär talar för

 

att tillstånd till avlyssning bör ge de brottsutredande myndigheterna till-

 

gång även till samtliga övervakningsuppgifter. Att begränsa tillgången

 

till enbart vissa sådana uppgifter är inte motiverat från integritetssyn-

 

punkt.

 

Polisens tillgång till uppgifter om abonnemang m.m.

Inledning

I två skrivelser till Justitiedepartementet och i en skrivelse till oss har Rikspolisstyrelsen framhållit behovet av lagändringar i vissa fall rörande polisens tillgång till uppgifter om abonnemang m.m. från operatörer. Justitiedepartementet har överlämnat skrivelserna till oss.

En effektiv tillgång till uppgifter om abonnemang

Polisen har möjlighet att få tillgång till uppgifter om abonnemang, dvs.

”kataloguppgifter” som namn, titel, adress och abonnentnummer, på samma sätt som enskilda personer, alltså via de tjänster för abonnentupp- lysning som finns. Sådana uppgifter omfattas också av den utlämnande- skyldighet operatörerna har enligt lagen om elektronisk kommunikation. För öppna uppgifter är det oftast enklast för polisen att använda sig av abonnentupplysningstjänsterna medan polisen vid hemliga nummer be- höver utnyttja lagen om elektronisk kommunikation. Enligt den lagen har polisen rätt att få sådana uppgifter dels vid förundersökningar rörande andra brott än bötesfall, dels när uppgiften behövs i samband med under- rättelser, efterforskning och identifiering vid olyckor och dödsfall och i samband med kontakten med vårdnadshavare i vissa fall.

Polisen saknar i dag generella tekniska system för inhämtning av abonnemangsuppgifter. Dagens manuella system för identifiering av och kontakt med operatörer är enligt uppgift långsamt och arbetskrävande

162

både för polisen och för operatörerna. Det är dessutom kostsamt och risken för fel och misstag vid hanteringen bedöms som stor.

Hanteringen vid inhämtning av uppgifter sker i dagsläget i flera steg. Eftersom förfarandet är olika beroende på vilken operatör abonnenten använder sig av, måste först den aktuella operatören identifieras. Först jämförs telefonnumret med de tilldelningar som framgår av den svenska nummerplanen. Därefter kontaktas den operatör abonnenten tillhör enligt planen. Om en abonnent har valt att portera sitt nummer till en ny opera- tör och den ursprungliga operatören inte känner till vilken den nya är, kan det medföra en hel del ytterligare utredningsarbete innan saken är klarlagd och polisen har fått del av uppgifterna. Rutinerna vid utlämning av uppgifter varierar. Ofta lämnas uppgifterna ut mot ett diarienummer för den aktuella förundersökningen och/eller efter motringning. Rutiner- na hos de mindre operatörerna är dock enligt uppgift ibland bristfälliga.

Rikspolisstyrelsen har angett att det med nuvarande hantering i vissa fall är svårt att få fram upplysningar om aktuella nummer, både öppna och hemliga, särskilt från mindre operatörer, och att det finns säkerhets- och sekretessbrister i det nuvarande systemet, exempelvis genom att flera operatörer än den aktuella kan behöva tillfrågas av polisen. De får däri- genom uppgift om pågående ärenden. Det är dessutom svårt att upptäcka om en operatör har andra intressen än de rent affärsmässiga. Rikspolis- styrelsen har sammanfattat läget så att en fortsatt hantering med samma rutiner kommer att bli ohanterlig inom ett par år.

Rikspolisstyrelsen önskar få samma tillgång till uppgifter om abonne- mang som SOS Alarm AB (SOSAB) har i dag. Regionala alarmerings- centraler har en generell rätt enligt lagen om elektronisk kommunikation att få del av sådana uppgifter. Tanken är att polisen och SOSAB skulle ha tillgång till en databas med komplett abonnentinformation.

Det har alltså framkommit flera nackdelar för såväl polisen som opera- törerna med den ordning som gäller i dag. Den är långsam, arbetskrä- vande, kostsam och leder ibland till att uppgifterna över huvud taget inte erhålls, i vart fall inte under den tid som är nödvändig för ett effektivt polisarbete. Dessutom finns säkerhetsrisker, sekretessbrister och stora risker för fel och misstag i hanteringen.

Det står klart att det nuvarande systemet behöver förändras och att det finns stora fördelar med den ordning som Rikspolisstyrelsen förespråkar, dvs. att lagstiftningen ändras så att polisen får samma generella rätt som SOSAB att ta del av abonnemangsuppgifter. Genom de datatekniska lösningar som då kan användas uppkommer klara effektivitetsvinster och därigenom minskade kostnader genom en ökad snabbhet, minskade ar- betsinsatser och ett minskat bortfall av uppgifter. Dessutom ökar skyddet för sekretessbelagda uppgifter när sådana inte längre behöver delges operatörerna. Även säkerhetsriskerna minskar bl.a. genom en minskad risk för att polisen undanhålls uppgifter och för att operatören eller per- sonal hos operatören påverkas av kriminella personer att genomföra åtgärder som försvårar polisens arbete.

Flera av de fördelar som nyss nämndes uppkommer även för operatö- rerna, främst genom en mer effektiv och billig ordning och genom att personalen riskerar att i mindre grad utsättas för påtryckningar från kri- minella personer.

Prop. 2011/12:55

Bilaga 1

163

De fördelar som uppkommer för myndigheterna och operatörerna

Prop. 2011/12:55

måste givetvis vägas mot intresset hos enskilda att uppgifter om hemliga

Bilaga 1

abonnemang inte sprids i onödan. Det är viktigt att hålla i minnet att det

 

här enbart rör sig om ”kataloguppgifter”, alltså uppgifter som namn, titel,

 

adress och abonnentnummer, och inte om de mer integritetskänsliga

 

uppgifterna om särskilda elektroniska meddelanden (motsvarande teleö-

 

vervakningsuppgifter). Det är också viktigt att nämna att polisen många

 

gånger har behov av uppgifterna vid ageranden som sker i den persons

 

intresse som de hemliga uppgifterna avser, t.ex. vid lokalisering av larm.

 

Den utvidgning som Rikspolisstyrelsen har föreslagit i lagstiftningen är

 

dessutom relativt begränsad och borde om den genomfördes kunna bli

 

föremål för någon form av reglering och kontroll inom myndigheterna

 

för att t.ex. begränsa den krets av personer som har tillgång till uppgif-

 

terna och undvika eventuella misstankar om otillbörlig användning.

 

Efter en avvägning mellan å ena sidan de många fördelar som finns att

 

hämta av en utvidgad möjlighet för polisen att ta del av abonnemangs-

 

uppgifter och å andra sidan den i praktiken relativt begränsade risken för

 

ökade intrång i enskildas integritet som skulle följa, finns det enligt vår

 

mening inte något hinder mot att lagen om elektronisk kommunikation

 

ändras på det sätt som Rikspolisstyrelsen har föreslagit. Vi föreslår därför

 

en sådan ändring.

 

Utlämnande av vissa uppgifter när personer har försvunnit

Enligt lagen om elektronisk kommunikation har polisen och i vissa fall åklagare möjlighet att utan samband med förundersökning få abonne- mangsuppgifter från operatörerna. Det gäller exempelvis om det finns behov av uppgifterna i samband med underrättelse, efterforskning eller identifiering vid olyckor eller dödsfall eller för att kunna överlämna en ung person som har omhändertagits till vårdnadshavare.

Utanför en förundersökning finns det däremot inte någon skyldighet för operatörerna att lämna ut uppgifter om kommunikationen, alltså mot- svarande teleövervakningsuppgifter. Det finns dock ett stort behov hos polisen att få tillgång till sådana uppgifter, främst lokaliseringsuppgifter rörande mobiltelefon, i situationer där personer har försvunnit under sådana omständigheter att det kan befaras att det föreligger fara för deras liv eller allvarlig risk för deras hälsa. Genom tillgång till uppgifterna i sådana fall kan personen många gånger påträffas snabbare och stora resurser sparas i polisarbetet. Vi föreslår därför att lagen om elektronisk kommunikation kompletteras med en sådan regel, som alltså inte skall tillämpas vid misstankar om brott.

164

Skyldighet att registrera abonnemangsuppgifter för kontantkort

Det finns som nyss nämndes en tydlig tendens bland mobiltelefonkunder att använda anonyma kontantkort i stället för att teckna kontraktsabon- nemang. Som också framgick används den anonymitet som kontantkort ger i dag i kriminella kretsar för att försvåra polisens arbete.

Polisens möjligheter att få tillgång till abonnemangsuppgifter är ofta avgörande för om en brottsutredning skall vara framgångsrik. Operatörer har behov av att hålla register med uppgifter över sina abonnenter, kanske främst för att kunna sköta sin fakturering. Innehavarna av kon- tantkort förblir dock i regel anonyma för operatören, vilket leder till att de brottsutredande myndigheterna inte har möjlighet att få ut nödvändiga abonnemangsuppgifter. Rikspolisstyrelsen har i en skrivelse till bered- ningen påtalat behov av att operatörerna åläggs en skyldighet att regi- strera uppgifter om vem som innehar ett kontantkort samt uppgifter om var och när kortet köptes. Rikspolisstyrelsen har också redovisat att Norge, Schweiz och Tyskland redan har lagstiftning som ger operatörer- na en sådan skyldighet.

Det är ett faktum att när mobiltelefoner förekommer vid brottslig verk- samhet är det i princip uteslutande anonyma kontantkort som utnyttjas för att undgå upptäckt och försvåra det brottsutredande arbetet. I bered- ningen finns en mycket stor förståelse för de brottsutredande myndighet- ernas påtagliga behov av att i olika sammanhang få tillgång till uppgifter om abonnemang rörande kontantkort. Till en viss del är detta möjligt redan i dag, nämligen när kunden frivilligt har valt att lämna sådana uppgifter till operatören. Vissa operatörer behandlar i sådana fall uppgif- terna som öppna abonnemangsuppgifter medan andra betraktar uppgif- terna som hemliga. Har kunden valt att lämna uppgifterna till operatören har myndigheterna under alla förhållanden rätt att för vissa ändamål få tillgång till uppgifterna enligt lagen om elektronisk kommunikation. Det stora problemet för myndigheterna är alltså när operatören saknar uppgif- ter om innehavaren av kontantkortet.

De brottsutredande myndigheternas behov av att få tillgång till uppgif- terna måste vägas mot andra intressen. En skyldighet att registrera abon- nenten bakom ett visst kontantkort innebär inte enbart ett åliggande för operatörerna, med kostnader som följd, utan även en skyldighet för den stora mängd personer som köper kontantkort att ge upp den anonymitet som hittills har funnits och i stället lämna uppgifter om sig själva till operatörerna för brottsutredande ändamål. Särskilt som det får förutsättas att anonymiteten i sig inte generellt är av avgörande betydelse för kon- sumenterna vid köp av kontantkort, är det sistnämnda inte en så stor integritetsfråga att den ensam bör kunna hindra en reglering av det slag som Rikspolisstyrelsen föreslår.

Avgörande är dock den tveksamhet som finns rörande hur effektiv den föreslagna ordningen skulle bli för den brottsutredande verksamheten.

För att undvika att registreringen blir ”ett slag i luften” skulle en hel del kontrollmekanismer och annat behövas för att i största möjliga mån und- vika t.ex. att köpare av kontantkort uppger felaktiga personuppgifter och att vissa köpare registrerar sig för större mängder kontantkort och sedan tillhandahåller dessa i kriminella kretsar. Mot bakgrund av att reglering- en inte heller skulle bli enhetlig i ett större antal länder i vårt närområde,

Prop. 2011/12:55

Bilaga 1

165

t.ex. EU-länderna, skulle anonyma kontantkort kunna köpas utomlands

Prop. 2011/12:55

och utnyttjas i Sverige i brottsliga sammanhang.

Bilaga 1

Det finns alltså stora effektivitetsproblem med den ordning som

 

Rikspolisstyrelsen har föreslagit om registrering av abonnemangsuppgif-

 

ter till i dagsläget anonyma kontantkort. Särskilt mot den bakgrunden

 

anser vi att någon sådan skyldighet inte bör införas nu. Frågan kommer

 

säkert att få allt större betydelse framöver. Därför är det till en början

 

lämpligt att frågan drivs i internationella sammanhang eller utifrån de

 

erfarenheter som finns i andra länder av nationell lagstiftning på området.

 

Det måste framhållas att genom förslaget om identifiering av tekniska

 

hjälpmedel kommer de brottsutredande myndigheterna ändå att få betyd-

 

ligt lättare att komma runt det nuvarande problemet med anonyma kon-

 

tantkort.

 

Anpassningsskyldigheten

Anpassningsskyldigheten enligt lagen om elektronisk kommunikat- ion

År 1996 infördes den s.k. anpassningsskyldigheten i telelagen. Anpass- ningsskyldigheten, som numera finns föreskriven i lagen om elektronisk kommunikation, innebär att en operatör skall bedriva verksamheten så att beslut om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning kan verk- ställas och så att verkställandet inte röjs. Dessutom skall innehållet i och uppgifter om avlyssnade eller övervakade telemeddelanden göras till- gängliga så att informationen enkelt kan tas om hand.

Vårt uppdrag enligt direktiven är att göra en översyn av vilka verksam- heter som bör omfattas av anpassningsskyldigheten och hur den skall vara reglerad i olika avseenden.

Att den enskilde operatören har anpassat verksamheten är i praktiken ofta en förutsättning för att beslut om tvångsmedlen över huvud taget skall kunna verkställas och att verkställandet kan ske i nära anslutning till domstolens beslut. När anpassningsskyldigheten infördes uttalade rege- ringen att hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning är betydel- sefulla och oumbärliga hjälpmedel i kampen mot särskilt den grova brottsligheten och att det av effektivitetsskäl är ytterst angeläget att möj- ligheterna till verkställighet av tvångsmedlen på området upprätthålls. Den slutsatsen är än mer giltig i dag, framför allt mot bakgrund av tek- nikutvecklingen under senare tid. Det bör särskilt framhållas att frågan har stor betydelse även för allmän ordning och allmän säkerhet, däribland rikets säkerhet och skyddet mot terrorism. Att en anpassningsskyldighet för operatörerna måste finnas även fortsättningsvis är helt givet. Något annat följer heller inte av direktiven.

Anpassningsskyldigheten är av central betydelse för effektiviteten vid verkställigheten av beslut om hemlig teleavlyssning och hemlig teleöver- vakning och har som syfte att möjliggöra användningen av tvångsmedlen och därmed skapa förutsättningar för effektiva utredningar när det gäller grövre brott. Även om bestämmelserna i lagen om elektronisk kommuni- kation, där anpassningsskyldigheten finns föreskriven, i första hand är av

näringsrättslig art, har vi kommit fram till att det som en följd av våra

166

förslag inte finns tillräckliga skäl att flytta bestämmelsen om anpass- ningsskyldighet från den lagen. Det bakomliggande syftet med anpass- ningsskyldigheten är och förblir att underlätta tvångsmedlen. Vi vill dock understryka att om det skulle visa sig att bestämmelsen får en allt för snäv tillämpning ur ett brottsutredande perspektiv, måste det övervägas att föreskriva om anpassningsskyldighet någon annanstans, kanske i rättegångsbalken.

De uttryck som används i dag i lagen om elektronisk kommunikation för att beskriva anpassningsskyldigheten är att verksamheten skall