Riksdagen avslår regeringens proposition 2011/12:64 Utvidgning av verksamhetsområdet för Europeiska utvecklingsbanken.
Europeiska utvecklingsbanken byggdes upp huvudsakligen för att främja de gamla öststaternas övergång från plan- till marknadsekonomi i eftervattnet av Sovjetunionens kollaps. I det fallet rörde det sig om europeiska folk, flera i vår omedelbara närhet, som hade en otvetydig vilja att röra sig mot Europa och mot en demokratisk, marknadsekonomisk rättsstat i västeuropeisk tappning.
Nu avser regeringen att ställa sig bakom en föreslagen ändring av bankens geografiska verksamhetsområde till att omfatta även en rad länder i Nordafrika och Mellanöstern. Sverigedemokraterna motsätter sig den föreslagna ändringen av ett flertal orsaker:
Som propositionen konstaterar kan banken ”endast bedriva verksamhet i länder som bekänner sig till, och har börjat tillämpa, principer om demokrati med flerpartisystem, pluralism och marknadsekonom”. Det är i allra bästa fall för tidigt att hävda att den berörda regionen når upp till det huvudkriteriet. I sämsta fall är det direkt felaktigt.
Det är överlag för tidigt att dra långtgående slutsatser om ”demokratiseringen i Nordafrika och Mellanöstern” som propositionen gör. Att ett antal mer eller mindre diktaturiskt lagda regimer har fallit är i sak såklart positivt, men det innebär inte ipso facto att motståndaren är demokrat och står upp för principer om pluralism och marknadsekonomi. I bästa fall visar det sig inom ett eller ett par år att så faktiskt är fallet, i sämsta fall visar det sig att en despot bara blivit utbytt mot en annan. Exempelvis är det fortfarande högst oklart vad de klaner som stred mot Gaddafi har för egentliga syften och långsiktiga visioner för sitt land. Oaktat utfall är den rimliga hållningen att avvakta utvecklingen, tills vi hamnar i ett läge där vi helt enkelt vet mer om situationen.
I propositionen påstås att ”länderna i södra och östra Medelhavsregionen har problem och utmaningar som liknar dem i de tidigare planekonomierna i Central- och Östeuropa”. Detta påstående är inte bara naivt utan direkt historielöst. Öststaterna hamnade på fel sida av järnridån och förtrycktes under ett halvt sekel av 1900-talets främsta diktatur – Sovjetunionen. Folkets vilja till förändring, frihet, demokrati och självständighet var otvetydig. Att påstå att fallen är snarlika motbevisas inte bara av isla-misternas framfart i exempelvis de tunisiska och egyptiska valen, efter den arabiska våren. I grund och botten föreligger en kulturell värdegrundsskillnad och ett helt annat förhållningssätt till demokrati, pluralism och flerpartisystem.
Det tecknade kapitalet i banken uppgår efter en kvothöjning till 30 miljarder euro, varav Sveriges ägarandel uppgår till 2,3 procent, alltså motsvarande 690 miljoner euro. Sverige är även en stor finansiär av bankens s.k. särskilda verksamhet. För 2011 uppgick det svenska bidraget till 30 miljoner euro enbart vad avser den särskilda verksamheten. Att banken bedriver verksamhet med ett stort inslag av risk är förvisso fullt naturligt, men att riskutsätta vad som i grunden är svenska skattepengar i en region där inbördeskrig inte bara är en påtaglig fara, utan på sina håll också ett reellt faktum, är inte att föra en ansvarsfull politik. Skattepengar ska användas omsorgsfullt och med största vördnad och respekt. Den ekonomiska riskbilden förstärks av faktumet att den tidigare förutsedda återföringen av en del av grundkapitalet, motsvarande 20 procent eller för Sveriges del 41 miljoner euro, med den planerade utvidgningen inte längre blir sannolik.
Regeringen anser att banken driver en viktig verksamhet inom sitt nuvarande verksamhetsområde. Denna bild delas av Sverigedemokraterna. I synnerhet gäller det de östeuropeiska länder som ännu ej fullbordat sin resa mot demokrati och marknadsekonomi, eller i klartext länder såsom Vitryssland, Ukraina, Moldavien, delar av Balkan, Centralasien och Kaukasus. Då den föreslagna geografiska utvidgningen avses ske inom ramen för det befintliga kapitalet kommer obönhörligen verksamheten i nämnda områden att reduceras. Sverigedemokraterna anser det vara en oklok prioritering att göra. Det ligger närmre vårt intresse att se att dessa, huvudsakligen europeiska, länder fortsatt prioriteras i stället för att nedprioriteras till förmån för Nordafrika och Mellanöstern.
Med anledning av vad som ovan framförts är det Sverigedemokraternas mening att regeringens förslag till riksdagsbeslut bör avslås.