Interpellation
2010/11:401
Svenska exportorgan och politik för global utveckling
av Valter Mutt (MP)
till statsrådet Ewa Björling (M)
En enig riksdag beslutade 2003 om politik för global
utveckling (PGU), som innebär att alla politikområden – inklusive
handelspolitiken – ska främja mänskliga rättigheter och utgå från fattiga
människors behov. Och i början av innevarande år slog regeringen i utrikesdeklarationen
fast att ”folkrätten och respekt för mänskliga rättigheter är en hörnsten
i svensk utrikespolitik och en förutsättning för en hållbar
globalisering”.
Diakonia och Amnesty International publicerade
nyligen rapporten Export till priset av
mänskliga rättigheter? I denna granskas i vilken utsträckning
Exportkreditnämnden, Svensk Exportkredit och Exportrådet – de tre
centrala organ genom vilka svenska staten främjar export – säkerställer
att den verksamhet man stöder främjar mänskliga rättigheter och utgår från
fattiga människors perspektiv. Det sammanlagda beloppet för av dessa organ
försäkrade och utlånade medel beräknas till 500 miljarder kronor.
Rapporten fann brister gällande exportorganens
transparens, vilket begränsar möjligheterna för oberoende granskning och
offentlig diskussion. Vidare framhåller rapportförfattarna att varken PGU eller
de skyldigheter som Sverige har avseende mänskliga rättigheter via andra
åtaganden nämns i de bestämmelser, exempelvis förordningar, som inrättar de
olika organen – föga överraskande saknar dessa en samlad policy för
genomförande av PGU. Då exportorganen saknar policyer och mål för verksamhetens
effekter på mänskliga rättigheter och utveckling finns heller ingen
resultatuppföljning avseende detta.
Rapporten från Diakonia och Amnesty mynnar ut i
följande rekommendationer:
1. Ökad insyn
i exportorganen
Den transparensgaranti som gäller för biståndet bör
utvidgas till att även gälla alla organ som på statligt uppdrag, eller med
statliga medel, stöder svensk export till fattiga länder. Det mesta av den
omfattande affärs- och banksekretessen som omgärdar nästan allt det statsstödda
exportfrämjandet måste ses över i avsikt att begränsa och tydligare definiera
denna sekretess.
2. Nya
instruktioner till exportorganen
De tre organen måste få uppdaterade uppdrag och
ägardirektiv så att det tydliggörs att deras verksamhet kommer att utvärderas
gentemot PGU:s fattigdoms- och rättighetsperspektiv.
3. Nya
policyer och utvärderingsinstrument
Exportorganen måste i policyer klargöra att
mänskliga rättigheter och fattiga människors perspektiv ska vara vägledande och
interna utvärderingsinstrument måste utvecklas. Det innebär att varje större
affär måste granskas utifrån vissa parametrar innan godkännande ges. På samma
sätt som exportörer som söker exportfinansiering i relevanta fall åläggs att
tillhandahålla en miljökonsekvensbeskrivning bör de – då det är befogat –
göra en konsekvensanalys avseende projektets inverkan på mänskliga rättigheter
och fattigdomsbekämpning. Självklart är samordning inom OECD välkommet men bör
inte vara ett villkor.
4. En
oberoende utvärderingsmekanism
En oberoende mekanism bör få i uppdrag att med
jämna mellanrum utvärdera genomförandet av politik för global utveckling. En
självständig utvärderingsfunktion var också vad riksdagen utlovade i samband
med riksdagsbeslutet om PGU i december 2003.
Mot bakgrund av vad som ovan anförts vill jag fråga
statsrådet:
Vilka åtgärder överväger statsrådet för att
utveckla en motsvarighet till biståndets ”transparensgaranti” inom
den exportfrämjande verksamheten?
Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att
säkerställa att exportorganen får policyer och utvärderingsinstrument så att
lån, garantier och andra exportfrämjande insatser inte går till affärer och
projekt där grundläggande mänskliga rättigheter kränks?
Hur avser statsrådet att agera så att den av
riksdagen beslutade oberoende utvärderingsmekanismen av PGU äntligen kommer
till stånd?