den 19 maj

Interpellation

2010/11:399 Skydd av biologisk mångfald i skogen

av Åsa Romson (MP)

till miljöminister Andreas Carlgren (C)

Vid FN-mötet om biologisk mångfald i Nagoya enades världens länder om att ca 17 procent av landarealen behöver skyddas för att bevara den biologiska mångfalden. I Sverige är enbart ca 4 procent av vår dominerande naturtyp, skogen, skyddad. En långtgången omvandling av våra skogliga ekosystem från mer eller mindre naturliga skogar till mer ensidiga produktionsskogar har tärt hårt mot vårt naturkapital. Kvarvarande rester av skogar med höga naturvärden räcker inte för att säkra den biologiska mångfalden. Ytterligare skogar behöver restaureras eller återställas.

Ändå avverkas skogar med höga naturvärden i vårt land. Ett aktuellt fall rör urskogsartad fjällskog i Änokdeltat i Jokkmokks kommun. Vid en debatt i kammaren medgav landsbygdsministern att ett skäl till att inga myndigheter ingripit mot avverkningsplanerna är att pengarna för att skydda skogen inte räcker till och man måste prioritera.

Under förra mandatperioden urholkade regeringen anslag till skydd av skog och annan värdefull natur. Myndigheterna fick inte kompensation för ökade priser på mark. I stället minskades anslagen. De beslut som de borgerliga partierna drev igenom i riksdagen om avskaffat toleransavdrag och införandet av ett ”affektionsvärdestillägg” på 25 procent utöver marknadsvärdet urholkade anslagen ytterligare.

Som ett svar mot kritiken gjorde miljöminister Andreas Carlgren mot slutet av valrörelsen ett utspel om stärkt skogsskydd. Enligt en artikel i Svenska Dagbladet hävdade Carlgren att man i samband med budgetförhandlingen inom regeringen kommit överens om en omfördelning av medlen inom anslaget för biologisk mångfald. Anslaget för inköp av värdefull mark skulle enligt Carlgren öka från 580 till 770 miljoner kronor. Det har nu visat sig att ministerns påstående om en ökning av anslagen med 190 miljoner kronor inte stämde. Enligt en granskning av Miljöaktuellt var ökningen i själva verket endast 29 miljoner kronor. Som vi förstått medger nu regeringen att höjningen blev mindre än hälften så stor som utlovades inför valet. Naturvårdsverkets fastställda länsvisa ramar för områdesskydd uppgår till sammanlagt 580 miljoner kronor för 2011. Ytterligare 35 miljoner kronor ska ha reserverats för ytterligare affärer under året. Utfallet för motsvarande post 2010 var 586 miljoner kronor.

Klart är att pengarna inte räcker för att skydda skogen i takt med avverkningarna av värdekärnor. Inför nästa år blir det ännu värre. Naturvårdsverket uppger i sitt budgetunderlag att det blir ökade kostnader för värderingsarbeten, gränsarbeten, fastighetsbildning och liknande till följd av överenskommelsen med Statens Fastighetsverk och överföringen av arealer från Sveaskog. Dessa kostnader beräknas uppgå till 225 miljoner kronor år 2012 och 2013, och 150 miljoner kronor 2014. Om inte anslaget höjs betyder det att anslaget på nuvarande 615 miljoner kronor minskas med cirka en tredjedel nästa år.

Vi erfar efter samtal med myndigheterna på central och regional nivå att resursbristen tvingar dem till ständiga omprioriteringar – ett jonglerande med medel och skyddsobjekt – när särskilt värdefulla skogar hotas av avverkning, eller markägare fått vänta orimligt länge ersättning. Detta skapar stora ineffektiviteter i arbetet.

Mark behöver inte bara köpas in. Den behöver skötas också. Skötsel av skogsreservat kan jämföras med underhåll av järnvägar. Man kan dra ned på det ett tag, utan att det märks. Men på sikt straffar det sig. Naturvårdsverket påpekar i sitt budgetunderlag att den nuvarande anslagsnivån ”innebär att det angelägna och ackumulerade behovet av underhålls- och skötselåtgärder i skyddade områden skjuts ytterligare på framtiden. Inte heller möts det ökade behovet av medel till skötsel och förvaltning till följd av att de skyddade arealerna ökar” till följd av överenskommelserna med Statens Fastighetsverk och Sveaskog.

Också Skogsstyrelsen anger att anslagen behöver höjas för att inte nyckelbiotoper ska avverkas.

Mot denna bakgrund vill jag fråga miljöministern:

Vad avser ministern att göra för att säkerställa att anslagsnivåerna räcker för att förhindra att skyddsvärda skogar avverkas, att markägare får vänta orimligt länge på ersättning och att myndigheterna tvingas till ett ineffektivt bollande med prioriteringar?

Vilka övriga åtgärder avser miljöministern att vidta för att förhindra de avverkningar av nyckelbiotoper, värdekärnor eller andra skogar med särskilt höga naturvärden, som behövs för att hejda förlusten av biologisk mångfald i skogen?