den 10 november

Interpellation

2009/10:97 Konsekvenser av att avreglera Gotlandstrafiken

av Karin Svensson Smith (mp)

till statsrådet Åsa Torstensson (c)

Den 25 juni 2009 beslutade regeringen att göra ändringar i den förordning som reglerar linjesjöfarten till och från Gotland. Ändringen går ut på att det inte längre ställs krav på rederier som har båtförbindelse med Gotland att ha trafik minst fem dagar i veckan året om. Beslutet presenterades utan någon medföljande bedömning av vilka konsekvenser konkurrensutsättningen får, vare sig för möjligheten att transportera gods till och från fastlandet eller för trafikförsörjningen under de delar av året som inte är turistsäsong. Det finns risk att regeringen i och med detta beslut antingen riskerar att förstöra det trafikutbud som handlats upp via Rikstrafiken eller att avtalet kommer att behöver kosta skattebetalarna mycket mer. Regeringen spelar därmed ett högt spel med gotlänningarnas framtid.

Det är i dag inte lönsamt att enbart på marknadsmässiga villkor få det önskvärda trafikutbudet till och från Gotland som garanterar även resmöjligheter under så kallad lågsäsong. Staten har därför beslutat att stödja trafiken ekonomiskt men till skydd för samhällsekonomin upprättades samtidigt föreskrifter för alla andra som ville trafikera Gotland. Dessa föreskrifter har sannolikt även stöd i EG-rätten. Det är ett känt faktum att om marknaden inte bär en operatör så bär den än mindre flera. Vem som helst har rätt att när som helst börja trafikera och konkurrera – men inte på ett sätt som uppenbart skadar samhällsekonomin.

Genom regeringens beslut finns inte detta skydd längre vilket öppnar upp för att andra aktörer ska kunna köra lönsam sommartrafik utan att behöva ta ansvar för den olönsamma delen. Staten tvingas därmed ta ett större ekonomiskt ansvar för att upprätthålla samma olönsamma trafik. Eftersom statens plånbok är begränsad leder en uppsplittring av trafiken till att villkoren för Gotlandstrafiken riskerar att försämras.

För att Gotlandstrafiken ska fungera för öborna krävs ett helhetstänkande så att den fungerar bra både under hög- och lågsäsong liksom för person- och godstransporter. Färjetrafiken till och från Gotlands motsvarar de vägar och järnvägar på fastlandet som riksdagen finansierar via anslag till Vägverket och Banverket. Ibland hänvisas till flyget som alternativ. Detta transportslag har dock ur klimatperspektiv den svåraste omställningen framför sig. Dessutom passar flyget illa för morötter och många andra av de produkter som framställs på Gotland.

Det finns stora utmaningar för framtiden. Klimatkrisen och de nya kraven på minskade emissioner av luftföroreningar från sjötransporter leder till att det behövs stora investeringar i ny teknik och nya fartyg. Om vissa ska tillåtas att plocka russinen ur kakan utan att ta ansvar för helheten blir det svårare att få någon att ta ansvar och finansiera de investeringar som behövs.

Efter avregleringsbeslutet har det kommit förslag till ny trafik, bland annat med angöring i Kappelshamn. Självklart är det bra med förslag på nya trafikupplägg som har möjlighet att förbättra kommunikationerna mellan Gotland och fastlandet. Men det är naivt att förvänta sig att de nya koncepten kan genomföras utan att det påverkar antalet resenärer på de befintliga färjerutterna.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag ställa följande frågor till statsrådet Åsa Torstensson och som rör på vilka omständigheter och fakta som hennes förslag till regeringen vilade på:

Vilka konsekvensbedömningar föregick innan beslutet att konkurrensutsätta den Gotlandstrafik Rikstrafiken har slutit ett affärsavtal om?

Har det tagits initiativ till att omförhandla Rikstrafikens nuvarande Gotlandsavtal?

Vem ska ta ansvar för att de fartyg som ska kunna klara framtida emissions- och klimatkrav för färjetrafik mellan Gotland och fastlandet beställs?

Vilket trafikutbud under lågsäsong kan företagare och andra aktörer på Gotland förvänta sig att staten tar ansvar för?