den 21 maj

Interpellation

2009/10:477 En ojämlik sjukvård

av Ylva Johansson (s)

till socialminister Göran Hägglund (kd)

Före valet sade de borgerliga partierna att ”välfärden ska vara gemensamt finansierad och fördelas efter behov”. Men när vi nu gör bokslut för sjukvården efter fyra år med Göran Hägglund som socialminister kan vi konstatera att den förda politiken gått åt motsatt håll. Klyftorna ökar och tillgången till en bra vård fördelas orättvist. Steg för steg har den borgerliga regeringen genom medvetna politiska beslut öppnat för en ”välfärd light” som bygger på marknadslösningar.

Privatbetalande patienter får köpa sig förtur inom den offentligt finansierade sjukvården.

Privata utförare får sälja extra tjänster inom ramen för den offentligt finansierade vården och omsorgen.

Vårdföretagen inom primärvården får etablera sig där det är mest lönsamt, i stället för där behoven finns. Företagen kan välja de mest lönsamma och friska patienterna.

Universitetssjukhusen får nu säljas ut.

Den politik som regeringen har fört under mandatperioden öppnar en klyfta inom vården och omsorgen där plånboken och inte behoven styr. Om den borgerliga regeringen får regera i ytterligare fyra år kommer klyftan inom hälso- och sjukvården att vidgas. Fyra år till med Göran Hägglund som socialminister leder till en sjukvård där det är plånboken och inte behoven som styr.

Trots det försämrade läget i de offentliga finanserna har regeringen fortsatt att låna till skattesänkningar. Totalt sett har regeringen sänkt skatterna med närmare 100 miljarder kronor under mandatperioden. Skattesänkningarna skapar underskott som måste betalas via sänkt kvalitet i välfärden eller högre avgifter. På ett år har antalet anställda i kommuner och landsting blivit 25 000 färre (SCB). År 2011 försvinner 12 miljarder från kommuner och landsting. Så sänks välfärdens kvalitet.

Frågan om hur vi ska finansiera vården och omsorgen gemensamt i framtiden är genuint politisk. Ska välfärden vara till för alla, eller bara några? Ska den betalas efter förmåga och ges efter behov, eller ska envar tvingas bära sin egen börda utifrån sin privatekonomi?

Mina frågor till socialministern är mot bakgrund av ovanstående följande:

Regeringen har hittills prioriterat stora skattesänkningar på lånade pengar, som gynnat dem i samhället som redan har det bäst, på bekostnad av resurserna, kvaliteten och personalen i sjukvården och omsorgen – avser socialministern att vidta några åtgärder för att ändra på denna prioritering?

Varför har socialministern på punkt efter punkt infört marknadslösningar som öppnar för att de som har den bästa ekonomin kan gå före dem som har de största behoven av sjukvård?