den 21 maj

Interpellation

2009/10:406 Skattenivån

av Hans Olsson (s)

till finansminister Anders Borg (m)

Statsrådet har följt den borgerliga traditionen att betrakta skatter och en utbyggd välfärdsstat som ett problem. Sänkta skatter betraktas som ett sätt att öka jobben, tillväxten och kreativiteten i samhället. Målet har under hela valperioden varit att minska skatternas andel av bnp i syfte att uppnå en ”europeisk” nivå. I detta syfte har skatterna sänkts med 100 miljarder och skattesänkningarna har skett även då sänkningarna inte kunnat finansieras. Från ett överskott i statsfinanserna 2006 på 70 miljarder har vi gått till ett underskott på samma belopp år 2010.

I Sverige har vi varit noga med att ha ett väl fungerande skattesystem med så få undantag och så lite krångel som möjligt. Vi har sett till att skattemedlen verkligen används effektivt och att skatteuppbörden fungerar. Korruption i den betydelse som existerar i många länder, även i Europa, är ett i det närmaste okänt fenomen. De fall där stats- eller kommunaltjänstemän tagit någon form av muta väcker alltid stor uppståndelse just eftersom det är ett så avvikande beteende som ingen accepterar. Det svenska skattesystemet och skatterna får, trots kritik, anses ha stor legitimitet.

Statsvetarprofessorn Bo Rothstein vid Göteborgs universitet har i en debattartikel kritiserat den gängse nationalekonomiska bilden av de statsfinansiella kriserna i Europa.

Han menar att problemet för de länder som nu har stora underskott i sina offentliga finanser inte främst är att de har för höga utgifter utan att de inte lyckats ta in tillräckligt med skatt bland annat utifrån fusk och korruption. De länder i Europa som har jämförelsevis höga skatter och relativt sett generösa sociala välfärdsprogram är också de som har bäst ordning på sina offentliga finanser. I länder som Sverige fungerar skatteuppbörden och skattesystemet har en folklig legitimitet.

Rothsteins slutsats är att det inte är för höga offentliga utgifter som är orsaken till att ett land hamnar i statsfinansiella svårigheter. I stället förefaller orsaken vara bristande tillit till andra människors vilja att göra rätt för sig vad gäller skatterna.

Höga skatter är inget självändamål men inte heller något problem. Frågan är i stället vad skatterna används till. Den generella välfärdens idé är att alla får ut något av skattesystemet vilket skapar en legitimitet som också gör det möjligt att bedriva omfördelning. Skattesystemet upplevs som ”rättvist”.

Mina frågor till finansministern är:

Avser finansministern att verka för en politik som innebär att skatterna sänks mest för högre inkomsttagare vilket torde äventyra förtroendet för rättvisan och därmed legitimiteten i skattesystemet?

Hur avser finansministern att finansiera den generella välfärden när skatteintäkterna faller?