den 2 februari

Interpellation

2009/10:215 Hanteringen av mäns våld mot kvinnor inom äldreomsorgen och omsorgen om personer med funktionsnedsättning

av Eva Olofsson (v)

till statsrådet Maria Larsson (kd)

Socialstyrelsen och länsstyrelserna har under 2008–2009 arbetat för att ta fram bedömningskriterier för tillsynen samt genomfört en nationell tillsyn av kommunernas arbete med våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld efter ett regeringsuppdrag. Det är första gången som en nationell tillsyn har genomförts på ett likartat sätt över hela landet med gemensamma nationella bedömningskriterier. Tillsyn har gjorts i 80 kommuner och stadsdelsnämnder i hela landet. Resultatet från tillsynen har redovisats i en rapport från länsstyrelserna och Socialstyrelsen i december 2009, Våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld – alla kommuners ansvar. Rapporten visar bland annat att det finns stora brister när det gäller kompetensen om mäns våld mot äldre kvinnor och kvinnor med funktionsnedsättningar. Enligt granskningen är kommunernas arbete mot mäns våld mot kvinnor en fråga för socialtjänstens individ- och familjeomsorg. Endast några få kommuner har arbetat aktivt med våld mot närstående inom till exempel äldreomsorgen. Dessa brister är dock väl kända sedan länge.

Vänsterpartiet har tidigare uppmärksammat att vissa grupper av kvinnor som till exempel äldre kvinnor och kvinnor med olika typer av funktionsnedsättningar riskerar att inte få adekvat stöd om de utsätts för våld i nära relationer på grund av bristande kompetens hos personal och myndigheter. Våld mot äldre kvinnor som gett fysiska skador kan ofta tolkas som åldersrelaterade, till exempel fallskador, armbrott och frakturer. Våldet som riktas mot äldre kvinnor är mer upprepat och av ett allvarligare slag än det som drabbar äldre män (se Brottsoffermyndighetens omfångsundersökning Ofrid – Våld mot äldre kvinnor och män, 2001). Mäns sexuella våld drabbar även äldre kvinnor vilket ofta osynliggörs. Trots att tidigare rapporter från såväl Socialstyrelsen som Brottsoffermyndigheten visar att våld mot äldre kvinnor förekommer i en sådan omfattning att det är att betrakta som ett folkhälsoproblem riktar sig ingen av de 56 åtgärderna i regeringens handlingsplan mot mäns våld med mera (skr. 2007/08:39) speciellt till äldre kvinnor.

FN:s kommitté för avskaffande av diskriminering av kvinnor uppmanar Sverige i sin rapport från 2008 att anstränga sig ytterligare för att bekämpa våldet mot kvinnor med funktionsnedsättning. Kommittén beklagar bland annat att det saknas uppgifter om våldet mot denna grupp av kvinnor och att de utsätts för diskriminering när det gäller skydd mot våld. Utredningsinstitutet Handu kom i maj 2007 med en rapport om omfattningen av mäns våld mot kvinnor med funktionsnedsättning. Rapporten visade att kvinnor med funktionsnedsättning i allmänhet utsätts för mäns våld i ungefär lika hög grad som kvinnor utan funktionsnedsättning. Dock var det vanligare att kvinnor med funktionsnedsättning blev kallade nedsättande saker och att männen fick dem att känna sig underlägsna. När det gäller kvinnor med måttlig eller lindrig utvecklingsstörning verkar deras situation vara särskilt bekymmersam. En fjärdedel av kvinnorna som lever i ett förhållande uppger att deras nuvarande partner är våldsam mot dem och en tredjedel hade blivit slagna innan de fyllt 15 år. En av fem utvecklingsstörda kvinnor hade försökt ta sitt liv.

Enligt en undersökning från Riksförbundet för social och mental hälsas (RSMH) har 70 procent av de kvinnor som kommer i kontakt med psykiatrin någon gång varit utsatta för fysiska eller sexuella övergrepp. Även Socialstyrelsen har i undersökningen av våld mot kvinnor med psykisk funktionsnedsättning (2005) visat på att denna grupp av kvinnor är mer utsatt för våld än andra kvinnor. Jämförelser tyder på att dessa kvinnor även utsätts för sexuellt våld i högre utsträckning än kvinnor utan psykisk funktionsnedsättning. Samtidigt konstateras att kunskapen och medvetenheten om problemen är starkt begränsad och det leder till att kvinnornas behov ofta förbises.

Mäns våld mot kvinnor med funktionsnedsättning kan vara särskilt svårt för omgivningen att upptäcka eftersom kvinnan ofta är beroende av förövaren när det gäller dagliga behov som mat, sömn och hygien. Det kan även vara förövaren som bistår kvinnan när det gäller kommunikation med omvärlden, i kontakter med myndigheter, skola, vänner och så vidare. En kvinna med en funktionsnedsättning kan även ha svårt att själv skaffa hjälp för att komma ur en relation med en våldsam man. Även kvinnor med intellektuella funktionshinder är särskilt utsatta. Ofta kan själva funktionsnedsättningen försvåra för kvinnan i hennes kontakt med myndigheter och rättsväsen. Det handlar om kommunikations- och samarbetssvårigheter men dessvärre också om hur kvinnans trovärdighet bedöms.

Enligt Socialstyrelsen saknar många kvinnojourer möjlighet att ta emot kvinnor med psykisk funktionsnedsättning. Handikappombudsmannen visar också i en rapport (2003) att kvinno- och brottsofferjourerna har svårt att ta emot kvinnor med fysisk funktionsnedsättning, detta trots att dessa kvinnor precis som kvinnor utan funktionsnedsättningar ofta måste fly från sina hem vid misshandel i en nära relation.

Med hänvisning till ovanstående vill jag ställa följande frågor till statsrådet:

Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att kunskapen om mäns våld mot särskilt utsatta grupper som äldre kvinnor och kvinnor med fysisk eller psykisk funktionsnedsättning ska bli bättre inom den kommunala omsorgen?

Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att alla landets kommuner ska ta sitt ansvar för att erbjuda skyddat boende till kvinnor med fysisk eller psykisk funktionsnedsättning?