den 2 februari

Interpellation

2009/10:213 Socialtjänstens arbete med våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld

av Marianne Berg (v)

till statsrådet Maria Larsson (kd)

Socialstyrelsen och länsstyrelserna har under 2008–2009 arbetat för att ta fram bedömningskriterier för tillsynen samt genomfört en nationell tillsyn av kommunernas arbete med våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld efter ett regeringsuppdrag. Det är första gången som en nationell tillsyn har genomförts på ett likartat sätt över hela landet med gemensamma nationella bedömningskriterier. Tillsyn har gjorts i 80 kommuner och stadsdelsnämnder i hela landet. Resultatet från tillsynen har redovisats i en rapport från länsstyrelserna och Socialstyrelsen i december 2009, Våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld – alla kommuners ansvar. Rapporten visar bland annat att det finns stora skillnader mellan socialtjänstens arbete med våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld i olika kommuner. Skillnaderna kan medföra att bostadsorten blir avgörande för om en våldsutsatt kvinna eller ett barn som bevittnat våld får adekvat stöd eller inte. De problem som uppmärksammats i rapporten handlar bland annat om bristande rättssäkerhet till följd av att relevant lagstiftning inte följs, att rutiner för dokumentation av beslut saknas eller inte efterlevs och avsaknad av uppföljning av enskilda biståndsärenden. Dessutom finns det stora skillnader mellan kommunerna när det gäller kvalitet på stödinsatser och personalens kompetens inom området våld i nära relationer. Dessa brister är dock väl kända sedan länge.

Vänsterpartiet har länge uppmärksammat rättsosäkerheten och den risk för ett godtyckligt bemötande som inte sällan drabbar våldsutsatta kvinnor i deras kontakt med socialtjänsten.

Enligt en kartläggning från SKL finns det ett samband mellan förekomsten av flera olika stödinsatser och att man har en särskild anställd person för att arbeta med kvinnofrid (SKL 2009). Utredningen om kvinnofridsuppdragen (SOU 2004:121) och utredningen om socialtjänstens stöd för våldsutsatta kvinnor (SOU 2006:65) har också visat att det finns en rad brister i kommunernas stöd till våldsutsatta kvinnor även om utvecklingen delvis gått framåt. Handlingsplaner för arbetet med våldsutsatta kvinnor fanns 2005 i ca 70 procent av kommunerna. Handlingsplanernas verkningsfullhet beror dock på hur aktivt frågan om mäns våld mot kvinnor diskuteras och hur arbetet mot våldet organiseras. Det finns ofta brister i kommunernas rutiner och riktlinjer för att bemöta våldsutsatta kvinnor. Vidare brister samordningen mellan kommunerna.

En kartläggning i Stockholms län av socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor och flickor och barn som bevittnat våld (länsstyrelsen, 2008) visar att cirka hälften av Stockholms läns kommuner och stadsdelar saknar en kvinnofridssamordnare. Vidare saknar hälften av kommunerna och stadsdelarna aktuella handlingsplaner för arbetet. Vidare visar granskningen att det finns brister i personalens grundläggande kompetens om mäns våld mot kvinnor vilket gör att utsatta kvinnor och barn som bevittnat våld inte alltid identifieras. Samtliga granskade kommuner och stadsdelar i kartläggningen har kritiserats för brister. Det handlar om bristande information, samordning, statistik, mål för arbetet, hot- och riskbedömningar, system för kvalitetsgranskning och uppföljningar med mera.

Omfattningen av våldet och dess konsekvenser för kvinnan osynliggörs ofta i dokumentationen. En allvarlig brist som uppmärksammats är att socialtjänsten har ett bristande barnperspektiv som ger en hög toleransnivå när det gäller att inte utreda barns behov. Samtidigt uppger cirka hälften av respondenterna i granskningen att det inte finns tillräckligt med insatser för de utsatta kvinnorna i deras kommun eller stadsdel.

FN:s kommitté för avskaffande av diskriminering av kvinnor är i sin rapport från 2008 oroad över att socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor varierar mellan kommunerna och att vissa kommuner inte kan erbjuda skyddat boende för alla våldsutsatta kvinnor, bland annat kvinnor med särskilda behov. Det är nu hög tid för regeringen att ta dessa uppenbara brister på allvar.

Med hänvisning till ovanstående vill jag ställa följande frågor till statsrådet:

Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld ska få ett rättssäkert, icke godtyckligt bemötande av socialtjänsten?

Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att bostadsorten inte ska vara avgörande för vilket stöd en våldsutsatt kvinna eller ett barn som bevittnat våld kan förvänta sig?