Regeringens proposition 2009/10:237

Ny delgivningslag

Prop.

 

2009/10:237

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 17 juni 2010

Maud Olofsson

Beatrice Ask

(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att den nuvarande delgivningslagen ersätts av en ny lag och att det införs en lag om auktorisation av delgivningsföretag.

Syftet med förslagen är att ge bättre förutsättningar för en effektiv och säker hantering av delgivningar. Detta sker genom att regleringen görs mer överskådlig och lättillämpad, att det skapas större möjligheter att använda elektronisk kommunikation och att det läggs ett större ansvar på parterna att bevaka handlingar som domstolar och andra myndigheter skickar i pågående mål och ärenden. Förslagen ingår som ett led i regeringens arbete att minska andelen inställda huvudförhandlingar i brottmål.

Förslaget om auktorisation av privata delgivningsföretag innebär att godkänd personal vid sådana företag ges i princip samma befogenheter som de stämningsmän som har förordnats av polismyndigheterna.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 april 2011.

1

Innehållsförteckning

1

Förslag till riksdagsbeslut.................................................................

8

2

Lagtext

............................................................................................

10

 

2.1 ................................................

Förslag till delgivningslag

10

2.2Förslag till lag om auktorisation av

 

delgivningsföretag............................................................

20

2.3

Förslag till lag om ändring i ärvdabalken.........................

22

2.4

Förslag till lag om ändring i jordabalken .........................

24

2.5

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken .................

26

2.6

Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken ................

30

2.7

Förslag till lag om ändring i socialförsäkringsbalken ......

31

2.8Förslag till lag om ändring i lagen (1970:417) om

 

marknadsdomstol m.m. ....................................................

32

2.9

Förslag till lag om ändring i

 

 

förvaltningsprocesslagen (1971:291) ...............................

33

2.10Förslag till lag om ändring i expropriationslagen

(1972:719)........................................................................

36

2.11Förslag till lag om ändring i lagen (1973:188) om

arrendenämnder och hyresnämnder .................................

37

2.12Förslag till lag om ändring i lagen (1973:1150) om

förvaltning av samfälligheter ...........................................

38

2.13Förslag till lag om ändring i lagen (1981:533) om

fiskevårdsområden ...........................................................

39

2.14Förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen

(1982:713)........................................................................

40

2.15Förslag till lag om ändring i lagen (1986:371) om

flyttning av fartyg i allmän hamn.....................................

41

2.16Förslag till lag om ändring i lagen (1986:1009) om

förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. ...................

42

2.17Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen

(1987:10)..........................................................................

43

2.18Förslag till lag om ändring i sparbankslagen

(1987:619)........................................................................

44

2.19Förslag till lag om ändring i lagen (1987:667) om

ekonomiska föreningar.....................................................

45

2.20Förslag till lag om ändring i konkurslagen

(1987:672)........................................................................

47

2.21Förslag till lag om ändring i lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under

krig eller krigsfara m.m....................................................

49

2.22Förslag till lag om ändring i lagen (1988:688) om

besöksförbud....................................................................

50

2.23Förslag till lag om ändring i lagen (1988:870) om

vård av missbrukare i vissa fall........................................

51

2.24Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52) med

särskilda bestämmelser om vård av unga.........................

52

Prop. 2009/10:237

2

2.25

Förslag till lag om ändring i lagen (1990:314) om

Prop. 2009/10:237

 

ömsesidig handräckning i skatteärenden .........................

53

2.26Förslag till lag om ändring i lagen (1990:746) om

 

betalningsföreläggande och handräckning ......................

54

2.27

Förslag till lag om ändring i minerallagen (1991:45)......

56

2.28Förslag till lag om ändring i bostadsrättslagen

(1991:614) .......................................................................

57

2.29Förslag till lag om ändring i lagen (1991:852) om betalningsföreläggande för fordringar i arbetstvister

och fordringar som skall prövas av Statens va-

 

nämnd..............................................................................

58

2.30Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1128) om

psykiatrisk tvångsvård.....................................................

59

2.31Förslag till lag om ändring i lagen (1994:137) om

mottagande av asylsökande m.fl......................................

60

2.32Förslag till lag om ändring i lagen (1994:243) om

Allmänna arvsfonden ......................................................

61

2.33Förslag till lag om ändring i stiftelselagen

(1994:1220) .....................................................................

62

2.34Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1570) om

medlemsbanker................................................................

63

2.35Förslag till lag om ändring i lagen (1996:242) om

domstolsärenden..............................................................

64

2.36Förslag till lag om ändring i lagen (1996:764) om

 

företagsrekonstruktion.....................................................

66

2.37

Förslag till lag om ändring i ellagen (1997:857) .............

67

2.38Förslag till lag om ändring i personuppgiftslagen

(1998:204) .......................................................................

68

2.39Förslag till lag om ändring i körkortslagen

(1998:488) .......................................................................

69

2.40Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1219) om

internationellt tullsamarbete ............................................

70

2.41Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen

(2001:453) .......................................................................

71

2.42Förslag till lag om ändring i lagen (2003:389) om

elektronisk kommunikation.............................................

72

2.43Förslag till lag om ändring i smittskyddslagen

(2004:168) .......................................................................

74

2.44Förslag till lag om ändring i lagen (2005:321) om

tillträdesförbud vid idrottsarrangemang ..........................

75

2.45Förslag till lag om ändring i naturgaslagen

(2005:403) .......................................................................

76

2.46Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen

(2005:551) .......................................................................

78

2.47Förslag till lag om ändring i lagen (2007:1150) om

tillsyn över hundar och katter ..........................................

79

2.48Förslag till lag om ändring i diskrimineringslagen

(2008:567) .......................................................................

80

2.49Förslag till lag om ändring i lagen (2008:814) om

statligt stöd till kreditinstitut............................................

81

3

2.50

Förslag till lag om ändring i lagen (2008:879) om

Prop. 2009/10:237

 

europeiskt betalningsföreläggande...................................

82

2.51Förslag till lag om ändring i offentlighets- och

sekretesslagen (2009:400)................................................

83

2.52Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen

 

(2010:000)........................................................................

86

2.53

Förslag till lag om ändring i postlagen (2010:000) ..........

87

2.54Förslag till lag om ändring i lagen (2010:000) om

kollektivtrafik...................................................................

88

2.55Förslag till lag om ändring i lagen (2010:000) om

 

 

ändring i expropriationslagen (1972:719) ........................

89

3

Ärendet och dess beredning............................................................

90

4

Behovet av ändamålsenliga delgivningsbestämmelser ...................

91

 

4.1

Bakgrund

..........................................................................

91

 

4.2

En ny delgivningslag införs .............................................

91

5

Allmänna utgångspunkter...............................................................

93

 

5.1

Lagens tillämpningsområde . ....................................m.m

93

 

5.2

Delgivning .......med person som befinner sig utomlands

96

 

5.3

EU-rätten..........................................................................

 

98

 

5.4

Begreppsbildning ....................................i den nya lagen

99

 

5.5

Utgångspunkter . ...........vid val av delgivningssätt m.m

100

6

Vem som ska se till ........................................att delgivning sker

102

 

6.1

Delgivning ........................................i mål och ärenden

102

 

6.2

Delgivning ............utan samband med mål eller ärende

104

7

Vem som är delgivningsmottagare ...............................................

107

 

7.1

Delgivning ...................................med fysiska personer

107

 

7.2

Delgivning ...................................................med staten

108

 

7.3

Delgivning .....................med övriga juridiska personer

110

 

 

7.3.1 ................................

Allmänna bestämmelser

110

 

 

7.3.2 ..............................

Delgivning med dödsbon

113

 

7.4

Delgivning . ...............med delägare i samfällighet m.m

117

7.5Delgivning när den som ska delges företräds av

 

 

ombud ............................................................................

118

8

Vanlig delgivning .........................................................................

119

 

8.1

Allmänt om delgivningssättet ........................................

119

 

8.2

Delgivningstidpunkten...................................................

123

9

Muntlig delgivning .......................................................................

125

 

9.1

Allmänt om delgivningssättet ........................................

125

 

9.2

Förutsättningar för att använda muntlig delgivning .......

127

 

9.3

Delgivningstidpunkten och sändande av handlingen .....

128

10

Förenklad delgivning....................................................................

131

 

10.1

Allmänt om delgivningssättet ........................................

131

 

10.2

Förutsättningar för att använda förenklad delgivning ....

132

10.3Närmare om informationen att förenklad delgivning

 

kan komma att användas ................................................

134

10.4

När kontrollmeddelandet ska skickas.............................

135

4

10.5

Hur ska handlingen och kontrollmeddelandet

Prop. 2009/10:237

10.6

skickas? .........................................................................

 

137

Delgivningstidpunkten ..................................................

139

10.7

Delgivning av handlingar som inleder ett förfarande ....

140

 

10.7.1

Regleringen i delgivningslagen ....................

140

 

10.7.2

Mål om betalningsföreläggande eller

 

 

 

vanlig handräckning .....................................

141

 

10.7.3

Förenklad delgivning i överinstanserna........

142

 

10.7.4

Stämning i brottmål ......................................

146

11 Särskild delgivning med juridisk person......................................

150

11.1

Bakgrund .......................................................................

 

150

11.2

Allmänt om delgivningssättet........................................

154

11.3Förutsättningar för att använda särskild delgivning

 

med juridisk person .......................................................

156

11.4

När kontrollmeddelandet ska skickas............................

158

11.5Hur ska handlingen och kontrollmeddelandet

 

skickas? .........................................................................

159

11.6

Delgivningstidpunkten ..................................................

160

12 Stämningsmannadelgivning .........................................................

161

12.1

Allmänt om delgivningssättet........................................

161

12.2

Offentlig stämningsmannabehörighet............................

163

12.3

Privat stämningsmannabehörighet.................................

167

12.4Förutsättningar för att använda

stämningsmannadelgivning ...........................................

171

12.5Överlämnande av handlingen till

delgivningsmottagaren ..................................................

172

12.6Överlämnande av meddelande när inte handlingen

 

finns tillgänglig..............................................................

173

12.7

Allmänna förutsättningar för surrogatdelgivning ..........

175

12.8

Surrogatdelgivning vid bostaden...................................

177

12.9

Surrogatdelgivning på arbetsplatsen..............................

178

12.10

Surrogatdelgivning genom kontorsanställd ...................

179

12.11

Spikning ........................................................................

180

12.12

Öppnande av delgivningsförsändelser...........................

185

12.13Skyldighet för fastighetsägare och arbetsgivare att

 

lämna uppgifter..............................................................

186

12.14

Tillträde till enskilt område som inte utgör bostad........

187

13 Kungörelsedelgivning ..................................................................

189

13.1

Allmänt om delgivningssättet........................................

189

13.2Förutsättningar för att använda

kungörelsedelgivning ....................................................

189

13.2.1När delgivningsmottagaren saknar känt

hemvist .........................................................

189

13.2.2När delgivningsmottagaren har känt

 

hemvist .........................................................

190

13.2.3

När en delgivningsmottagare har

 

 

underlåtit att anmäla adressändring vid

 

 

förenklad delgivning.....................................

191

5

 

13.2.4

När en obestämd krets eller ett stort antal

Prop. 2009/10:237

 

13.2.5

personer ska delges .......................................

192

 

När juridisk person har underlåtit att

 

 

 

fullgöra sin registreringsplikt ........................

194

 

13.2.6

Mål om betalningsföreläggande och

 

 

 

vanlig handräckning......................................

195

13.3

Närmare om kungörandet m.m. .....................................

197

 

13.3.1

Annonsering..................................................

197

 

13.3.2

Anslag i myndighetens lokal.........................

199

 

13.3.3

Ytterligare delgivningsåtgärder i samband

 

 

 

med kungörelsedelgivning ............................

201

13.4

Delgivningstidpunkten...................................................

203

14 Övriga delgivningsfrågor..............................................................

204

14.1

Särskild postdelgivning..................................................

204

14.2Beaktande av omständigheter som framkommit vid

andra delgivningsförsök med delgivningsmottagaren....205

14.3Skyldighet för parter att uppge mobiltelefonnummer

 

och e-postadress .............................................................

206

14.4

Delgivningsbestämmelser i diskrimineringslagen..........

208

14.5Bestämmelser om när surrogatdelgivning, spikning

 

 

eller kungörelsedelgivning inte får användas.................

209

 

14.6

Husrannsakan för delgivning m.m. ................................

210

15

Auktorisation av privata delgivningsföretag.................................

212

 

15.1

Förutsättningar för auktorisation....................................

212

 

15.2

Godkännande av företagets ledning och personal..........

214

 

15.3

Utbildning av personal...................................................

216

 

15.4

Tillsynen ........................................................................

217

 

15.5

Återkallelse av auktorisation och godkännande.............

218

 

15.6

Auktorisations- och tillsynsmyndighet...........................

219

 

15.7

Avgifter..........................................................................

221

 

15.8

Tillgång till sekretessbelagda uppgifter .........................

221

 

15.9

Tystnadsplikt..................................................................

224

 

15.10

Överklagande .................................................................

224

16

Ikraftträdande m.m. ......................................................................

225

17

Ekonomiska och andra konsekvenser ...........................................

226

18

Författningskommentar.................................................................

228

 

18.1

Förslaget till delgivningslag...........................................

228

18.2Förslaget till lag om auktorisation av

 

delgivningsföretag..........................................................

262

18.3

Förslaget till lag om ändring i ärvdabalken....................

267

18.4

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken ............

268

18.5

Förslaget till lag om ändring i utsökningsbalken ...........

271

18.6

Förslaget till lag om ändring i

 

 

förvaltningsprocesslagen (1971:291) .............................

272

18.7Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:746) om

betalningsföreläggande och handräckning .....................

273

18.8Förslaget till lag om ändring i minerallagen

(1991:45)........................................................................

274

6

18.9

Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:852) om

Prop. 2009/10:237

 

betalningsföreläggande för fordringar i arbetstvister

 

 

och fordringar som skall prövas av Statens va-

 

 

nämnd............................................................................

274

18.10Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:243) om

Allmänna arvsfonden ....................................................

275

18.11Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:242) om

domstolsärenden............................................................

275

18.12Förslaget till lag om ändring i körkortslagen

(1998:488) .....................................................................

276

18.13Förslaget till lag om ändring i diskrimineringslagen

(2008:567) .....................................................................

276

18.14Förslaget till lag om ändring i lagen (2008:879) om

europeiskt betalningsföreläggande ................................

277

18.15Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och

 

sekretesslagen (2009:400) .............................................

278

18.16 Övriga författningsförslag .............................................

279

Bilaga 1 Sammanfattningen av promemorian Ny delgivningslag

 

 

m.m. (Ds 2009:28) .............................................................

280

Bilaga 2

Lagförslagen i promemorian Ny delgivningslag m.m.

 

 

(Ds 2009:28) ......................................................................

282

Bilaga 3

Förteckning över remissinstanser.......................................

358

Bilaga 4

Lagrådsremissens lagförslag..............................................

359

Bilaga 5

Lagrådets yttrande..............................................................

439

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 17 juni 2010........

446

Rättsdatablad........................................................................................

447

7

1

Förslag till riksdagsbeslut

Prop. 2009/10:237

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1.delgivningslag,

2.lag om auktorisation av delgivningsföretag,

3.lag om ändring i ärvdabalken,

4.lag om ändring i jordabalken,

5.lag om ändring i rättegångsbalken,

6.lag om ändring i utsökningsbalken,

7.lag om ändring i socialförsäkringsbalken,

8.lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m.,

9.lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291),

10.lag om ändring i expropriationslagen (1972:719),

11.lag om ändring i lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyres- nämnder,

12.lag om ändring i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfällig-

heter,

13.lag om ändring i lagen (1981:533) om fiskevårdsområden,

14.lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713),

15.lag om ändring i lagen (1986:371) om flyttning av fartyg i allmän hamn,

16.lag om ändring i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m.,

17.lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10),

18.lag om ändring i sparbankslagen (1987:619),

19.lag om ändring i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar,

20.lag om ändring i konkurslagen (1987:672),

21.lag om ändring i lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m.,

22.lag om ändring i lagen (1988:688) om besöksförbud,

23.lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa

fall,

24.lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga,

25.lag om ändring i lagen (1990:314) om ömsesidig handräckning i skatteärenden,

26.lag om ändring i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning,

27.lag om ändring i minerallagen (1991:45),

28.lag om ändring i bostadsrättslagen (1991:614),

29.lag om ändring i lagen (1991:852) om betalningsföreläggande för fordringar i arbetstvister och fordringar som skall prövas av Statens va- nämnd,

30.lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård,

31.lag om ändring i lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande

m.fl.,

32.lag om ändring i lagen (1994:243) om Allmänna arvsfonden,

33.lag om ändring i stiftelselagen (1994:1220),

34.lag om ändring i lagen (1995:1570) om medlemsbanker,

8

35. lag om ändring i lagen (1996:242) om domstolsärenden,

Prop. 2009/10:237

36.lag om ändring i lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion,

37.lag om ändring i ellagen (1997:857),

38.lag om ändring i personuppgiftslagen (1998:204),

39.lag om ändring i körkortslagen (1998:488),

40.lag om ändring i lagen (2000:1219) om internationellt tullsam- arbete,

41.lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453),

42.lag om ändring i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation,

43.lag om ändring i smittskyddslagen (2004:168),

44.lag om ändring i lagen (2005:321) om tillträdesförbud vid idrotts- arrangemang,

45.lag om ändring i naturgaslagen (2005:403),

46.lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551),

47.lag om ändring i lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter,

48.lag om ändring i diskrimineringslagen (2008:567),

49.lag om ändring i lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut,

50.lag om ändring i lagen (2008:879) om europeiskt betalningsföre- läggande,

51.lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400),

52.lag om ändring i plan- och bygglagen (2010:000),

53.lag om ändring i postlagen (2010:000),

54.lag om ändring i lagen (2010:000) om kollektivtrafik,

55.lag om ändring i lagen (2010:000) om ändring i expropriations- lagen (1972:719).

9

2

Lagtext

Prop. 2009/10:237

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1Förslag till delgivningslag

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag gäller när delgivning ska ske i mål eller ärende hos domstol eller annan myndighet eller när delgivning i annat fall ska ske enligt lag eller annan författning.

Om det i lag eller annan författning finns en bestämmelse som avviker från denna lag, gäller den bestämmelsen.

2 § Delgivning innebär att en handling skickas eller lämnas till den eller de personer som har behörighet att ta emot delgivningen eller att något av de andra förfaranden som anges i denna lag används.

Den som ensam eller tillsammans med någon är behörig att ta emot delgivning betecknas i denna lag som delgivningsmottagare. Bestämmel- ser om vilka som är delgivningsmottagare finns i 11–15 §§.

Delgivning enligt denna lag sker genom delgivningssätten

vanlig delgivning (16–18 §§),

muntlig delgivning (19–21 §§),

förenklad delgivning (22–26 §§),

särskild delgivning med juridisk person (27–30 §§),

stämningsmannadelgivning (31–46 §§), och

kungörelsedelgivning (47–51 §§).

3 § Delgivning med en person som vistas utomlands får ske enligt lagen på den utländska orten, om inte sådan delgivning skulle strida mot svenska allmänna rättsprinciper.

En kallelse av en målsägande, ett vittne, en sakkunnig eller någon som avses i 36 kap. 1 § andra och tredje styckena rättegångsbalken, som ska delges utomlands, får inte ske vid vite, om inte annat följer av lagen (1974:752) om nordisk vittnesplikt.

4 § Delgivningssätt ska väljas med utgångspunkt från att det ska vara ändamålsenligt med hänsyn till handlingens innehåll och omfattning och medföra så lite kostnader och besvär som möjligt.

Delgivning får inte ske på ett sätt som är olämpligt med hänsyn till omständigheterna i delgivningsärendet.

5 § Om en handling som en myndighet ska delge en person är omfattande eller det av annan anledning är olämpligt att skicka eller lämna handlingen, får myndigheten besluta att handlingen i stället under viss tid ska hållas tillgänglig hos myndigheten eller på annan plats som myndigheten beslutar. Ett meddelande om beslutets innehåll ska delges.

10

Första stycket gäller inte delgivning av en handling som inleder ett Prop. 2009/10:237 förfarande vid en domstol eller annan myndighet. Första stycket gäller

dock bilagor till en sådan handling.

6 § Bestämmelserna i denna lag om delgivning av en handling tillämpas även vid delgivning av annat än handling.

Vem som ska se till att delgivning sker m.m.

7 § En myndighet som handlägger ett mål eller ärende ska se till att delgivning sker.

8 § Begär en part eller någon som har liknande ställning att själv få se till att delgivning sker och det inte är olämpligt, får myndigheten besluta om detta. Myndigheten ska i beslutet ange en viss tid inom vilken ett bevis om delgivning ska ges in till myndigheten. Har ett bevis om delgivning inte getts in inom föreskriven tid, ska myndigheten se till att delgivning sker.

9 § En person som ska se till att delgivning sker utan samband med ett mål eller ärende får vända sig till en länsstyrelse eller, om delgivningen ska utföras utomlands, till Regeringskansliet (Justitiedepartementet) för bistånd med delgivningen.

Länsstyrelsen ska avvisa en framställan om delgivning om föreskriven ansökningsavgift inte har betalats.

10 § När en person ska se till att delgivning sker enligt 8 eller 9 § får endast vanlig delgivning och stämningsmannadelgivning användas. När länsstyrelsen bistår enskild med delgivning enligt 9 § får dock delgivning även ske genom särskild delgivning med juridisk person och kungörelse- delgivning.

Delgivningsmottagare

Delgivning med en fysisk person

11 § Vid delgivning med en fysisk person är han eller hon delgivnings- mottagare.

Har en fysisk person ställföreträdare som är behörig att företräda honom eller henne i saken, är i stället ställföreträdaren delgivnings- mottagare. Om det finns skäl till det, är den fysiska personen och ställföreträdaren tillsammans delgivningsmottagare.

Delgivning med staten

12 § Vid delgivning med staten är en person som är behörig att ta emot delgivning vid den myndighet som ska bevaka statens rätt i saken delgivningsmottagare.

Om det inte av lag eller annan författning framgår att en viss myndighet ska bevaka statens rätt i saken är justitiekanslern, eller någon

11

annan person som är behörig att ta emot delgivning för Justitiekanslerns Prop. 2009/10:237 räkning, delgivningsmottagare.

Delgivning med annan juridisk person än staten

13 § Vid delgivning med annan juridisk person än staten är en person som har rätt att företräda den juridiska personen delgivningsmottagare. Om flera är behöriga tillsammans, är var och en av dem delgivnings- mottagare. En verkställande direktör i ett aktiebolag är alltid delgivnings- mottagare.

Har ett försök till delgivning med delgivningsmottagare enligt första stycket misslyckats eller bedöms ett sådant delgivningsförsök som utsiktslöst, är en suppleant för en behörig ställföreträdare, eller en vice verkställande direktör i ett aktiebolag, delgivningsmottagare. Suppleanten eller vice verkställande direktören ska se till att handlingen så snart det kan ske lämnas till någon som har rätt att företräda den juridiska personen.

Delgivning med delägare i samfällighet m.m.

14 § Vid delgivning med delägare i en samfällighet eller med medlem- mar i en sammanslutning är, om inte 13 § är tillämplig, även ledamot av styrelsen eller annan som utsetts att förvalta samfällighetens eller sammanslutningens angelägenheter delgivningsmottagare. Finns varken styrelse eller förvaltare, är någon som har rätt att sammankalla dem som ska besluta i samfällighetens eller sammanslutningens angelägenheter delgivningsmottagare.

Har ett försök till delgivning enligt första stycket misslyckats eller bedöms ett sådant delgivningsförsök som utsiktslöst, är en suppleant för en ledamot av styrelsen delgivningsmottagare. Suppleanten ska se till att handlingen så snart det kan ske lämnas till någon som har rätt att företräda delägarna eller medlemmarna eller underrätta dem som avses med delgivningen.

Delgivning med den som har ett ombud

15 § Har den med vilken delgivning ska ske ett ombud som är behörigt att ta emot handlingen är även ombudet delgivningsmottagare. Finns ett sådant ombud och handlingen lämnas till en delgivningsmottagare enligt 11–14 §§, bör ombudet underrättas om detta.

Första stycket gäller inte om handlingen innehåller ett föreläggande för den som ska delges att fullgöra något personligen.

Vanlig delgivning

Hur vanlig delgivning går till

16 § Vanlig delgivning sker genom att handlingen som ska delges skickas eller lämnas till delgivningsmottagaren.

12

När vanlig delgivning får användas

Prop. 2009/10:237

17 § Vanlig delgivning får användas vid all delgivning.

 

Endast myndighet får vid vanlig delgivning skicka handlingen på

 

elektronisk väg.

 

Delgivningstidpunkten

 

18 § Vanlig delgivning har skett när den eller de som är delgivnings-

 

mottagare har tagit emot handlingen.

 

Om en postförsändelse har hämtats av bud, ska handlingen anses ha

 

kommit delgivningsmottagaren till handa när försändelsen hämtats av

 

budet.

 

Muntlig delgivning

 

Hur muntlig delgivning går till

 

19 § Muntlig delgivning sker genom att innehållet i den handling som

 

ska delges läses upp för delgivningsmottagaren. Sådan delgivning får

 

även avse en kallelse, ett föreläggande eller ett annat beslut som ännu

 

inte har fått skriftlig form.

 

Handlingen eller beslutet, sedan det har fått skriftlig form, ska skickas

 

eller lämnas till delgivningsmottagaren om det kan ske och inte bedöms

 

obehövligt.

 

När muntlig delgivning får användas

 

20 § Muntlig delgivning får användas av en myndighet när delgivning

 

ska ske i ett mål eller ärende.

 

Muntlig delgivning får inte användas vid delgivning av en handling

 

som inleder ett förfarande.

 

Delgivningstidpunkten

 

21 § Muntlig delgivning har skett när innehållet som avses i 19 § har

 

lästs upp.

 

Förenklad delgivning

 

Hur förenklad delgivning går till

 

22 § Förenklad delgivning sker genom att handlingen som ska delges

 

skickas till delgivningsmottagaren och att det närmast följande arbetsdag

 

skickas ett kontrollmeddelande om att handlingen har skickats.

 

23 § Vid förenklad delgivning ska handlingen och kontrollmeddelandet

 

skickas till delgivningsmottagarens senast kända adress.

 

Om delgivningsmottagarens senast kända adress inte kan användas får

 

handlingen och kontrollmeddelandet skickas till delgivningsmottagarens

 

folkbokföringsadress om en sådan adress finns och skiljer sig från den

 

som använts när handlingen skickades enligt första stycket.

 

 

13

När förenklad delgivning får användas

Prop. 2009/10:237

24 § Förenklad delgivning får användas av en myndighet vid delgivning

 

med den som är part eller har liknande ställning i ett mål eller ärende, om

 

denne har fått information av myndigheten om att delgivningssättet kan

 

komma att användas i målet eller ärendet.

 

Förenklad delgivning får inte användas vid delgivning av en handling

 

som inleder ett förfarande.

 

25 § Information enligt 24 § första stycket ska delges genom vanlig

 

delgivning, muntlig delgivning, särskild delgivning med juridisk person

 

eller stämningsmannadelgivning enligt 32 eller 38 §.

 

Delgivning enligt första stycket behöver inte ske när någon har gett in

 

en handling i målet eller ärendet och informationen till denne lämnas i

 

nära anslutning till att handlingen har kommit in till myndigheten.

 

Delgivningstidpunkten

 

26 § Förenklad delgivning har skett när två veckor har förflutit från det

 

att handlingen skickades, om kontrollmeddelandet har skickats på

 

föreskrivet sätt och det inte med hänsyn till omständigheterna framstår

 

som osannolikt att handlingen kommit fram inom denna tid.

 

Särskild delgivning med juridisk person

 

Hur särskild delgivning med juridisk person går till

 

27 § Särskild delgivning med juridisk person sker genom att handlingen

 

som ska delges skickas till den juridiska personen och att det närmast

 

följande arbetsdag skickas ett kontrollmeddelande om att handlingen har

 

skickats.

 

28 § Vid särskild delgivning med juridisk person ska handlingen och

 

kontrollmeddelandet skickas till den postadress som är registrerad för

 

den juridiska personen i ett sådant register som anges i 29 §.

 

När särskild delgivning med juridisk person får användas

 

29 § Särskild delgivning med juridisk person får användas av en myndig-

 

het om ett försök till vanlig delgivning eller förenklad delgivning har

 

misslyckats i samma delgivningsärende eller ett sådant delgivningsförsök

 

bedöms som utsiktslöst vid delgivning med

 

1.aktiebolag som är registrerade i aktiebolagsregistret,

2.ekonomiska föreningar, bostadsrättsföreningar, kooperativa hyres- rättsföreningar och sambruksföreningar som är registrerade i förenings- registret,

3.handelsbolag, kommanditbolag, ideella föreningar och registrerade trossamfund som är registrerade i handelsregistret,

4.bankaktiebolag, sparbanker och medlemsbanker som är registrerade

ibankregistret,

5.försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag som är registrerade i försäkringsregistret,

14

6. europabolag som är registrerade i europabolagsregistret, och

Prop. 2009/10:237

7. europakooperativ som är registrerade i europakooperativsregistret.

Delgivningstidpunkten

 

 

 

30

§ Särskild delgivning med juridisk person har skett när två veckor har

förflutit från det att handlingen skickades, om kontrollmeddelandet har

skickats på föreskrivet sätt och det inte med hänsyn till omständigheterna

framstår som osannolikt att handlingen kommit fram inom denna tid.

Stämningsmannadelgivning

 

 

Hur stämningsmannadelgivning går till

 

 

31

§ Stämningsmannadelgivning sker genom att en person som enligt

40

§ har behörighet att utföra sådan delgivning lämnar handlingen som

ska delges på något av de sätt som anges i 32–38 §§ och dokumenterar

åtgärden.

 

 

 

Stämningsmannadelgivning när delgivningsmottagaren påträffas

 

32

§ Vid stämningsmannadelgivning ska handlingen lämnas till delgiv-

ningsmottagaren om han eller hon påträffas.

 

Vägrar delgivningsmottagaren att ta emot handlingen ska den lämnas

kvar på platsen, om det inte är olämpligt med hänsyn till omständig-

heterna.

 

 

 

33

§ Om den handling som ska delges inte finns tillgänglig när en

delgivningsmottagare

påträffas, får

vid stämningsmannadelgivning

i stället ett skriftligt meddelande med uppgifterna i handlingen delges.

Handlingen ska skickas eller lämnas till delgivningsmottagaren om det

kan ske och inte bedöms obehövligt.

 

 

Stämningsmannadelgivning genom att handlingen lämnas till en annan

person än delgivningsmottagaren

 

 

34

§ Vid stämningsmannadelgivning får handlingen i fall som anges i

35

och 36 §§ lämnas till en annan person än den som är delgivnings-

mottagare. Handlingen får lämnas endast till en person som samtycker

till det och som inte är motpart i samma mål eller ärende till den som ska

delges.

 

 

 

En underrättelse om att delgivning enligt första stycket har skett och

vem handlingen har lämnats till ska skickas till delgivningsmottagaren.

35

§ Om delgivningsmottagaren har känt hemvist i Sverige men inte

påträffas där, får handlingen lämnas till en vuxen medlem av det hushåll

som delgivningsmottagaren tillhör och som påträffas i eller i omedelbar

anslutning till hemvistet.

 

 

36

§ Om delgivningsmottagaren inte påträffas på sin arbetsplats under

sin

vanliga arbetstid,

får handlingen

lämnas till hans eller

hennes

arbetsgivare. Med arbetsgivare avses en person i företagsledande eller

15

därmed jämförlig ställning eller chefen för den personaladministrativa Prop. 2009/10:237 verksamheten på delgivningsmottagarens arbetsplats.

37 § Den som har mottagit handlingen enligt 35 eller 36 § ska se till att handlingen lämnas till delgivningsmottagaren så snart det kan ske. Den som utför delgivningen ska informera om denna skyldighet när handlingen lämnas.

Stämningsmannadelgivning genom att handlingen lämnas i eller i anslutning till delgivningsmottagarens hemvist

38 § Vid stämningsmannadelgivning får handlingen lämnas i delgiv- ningsmottagarens hemvist eller på lämplig plats i anslutning till hans eller hennes hemvist, om

1.delgivningsmottagaren inte påträffas där,

2.handlingen inte kan lämnas enligt 34–36 §§,

3.det inte kan klarläggas var delgivningsmottagaren uppehåller sig,

och

4.det med beaktande av vad som har framkommit i det aktuella delgiv- ningsärendet eller vid andra delgivningsförsök med delgivningsmottaga- ren finns anledning att anta att han eller hon har avvikit eller på annat sätt håller sig undan.

Delgivningstidpunkten

39 § Stämningsmannadelgivning enligt 32, 33 eller 38 § har skett när handlingen eller det skriftliga meddelandet har lämnats på föreskrivet sätt eller när delgivningsmottagaren har vägrat ta emot handlingen eller meddelandet.

Stämningsmannadelgivning enligt 34–37 §§ har skett när handlingen har lämnats och underrättelsen har skickats.

Vem som får utföra stämningsmannadelgivning

40 § Stämningsmannadelgivning får utföras av stämningsman eller av den som är anställd vid

polismyndighet,

åklagarmyndighet,

allmän domstol,

allmän förvaltningsdomstol,

Kronofogdemyndigheten,

Skatteverket,

svensk utlandsmyndighet, och

auktoriserat delgivningsföretag.

Stämningsmannadelgivning får utföras av personal vid respektive inrättning om delgivningsmottagaren är intagen i

kriminalvårdsanstalt,

häkte,

sådan undersökningsenhet som avses i 5 § lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning,

16

– sådan vårdinrättning som avses i 6 § första stycket lagen (1991:1129) Prop. 2009/10:237 om rättspsykiatrisk vård,

sådan sjukvårdsinrättning som avses i 15 § första stycket lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård,

sådant hem som avses i 12 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, eller

sådant hem som avses i 22 § lagen (1988:870) om vård av miss- brukare i vissa fall.

Förordnande av stämningsmän

41 § En polismyndighet förordnar stämningsmän inom sitt polisdistrikt.

En polismyndighets rätt att öppna postförsändelse

42 § En polismyndighet får öppna en försändelse som har lämnats till myndigheten för stämningsmannadelgivning, om det behövs för att innehållet ska kunna vidarebefordras inom myndigheten eller till en annan polismyndighet för delgivning. Detta gäller dock inte om upp- dragsgivaren har angett att försändelsen inte får öppnas.

Upplysningsskyldighet

43 § En fastighetsägare, tomträttshavare, arrendator eller innehavare av bostadslägenhet ska på begäran av den som utför stämningsmanna- delgivning uppge om delgivningsmottagaren är bosatt på fastigheten eller i lägenheten eller annars disponerar utrymme där.

44 § En arbetsgivare är skyldig att på begäran av den som utför stämningsmannadelgivning uppge om delgivningsmottagaren är anställd hos honom eller henne och, om så är fallet, upplysa om delgivnings- mottagarens arbetstider, arbetsplats och om andra förhållanden som rör anställningen och som kan underlätta delgivningen.

45 § Upplysningsskyldighet enligt 43 och 44 §§ gäller inte den som står i sådant förhållande till delgivningsmottagaren som anges i 36 kap. 3 § rättegångsbalken.

Tillträde till enskilt område som inte utgör bostad

46 § Stämningsman och anställd vid polismyndighet, åklagarmyndighet, allmän domstol, allmän förvaltningsdomstol, Kronofogdemyndigheten, Skatteverket och auktoriserat delgivningsföretag har rätt att få tillträde till enskilt område som inte utgör bostad för att verkställa stämnings- mannadelgivning.

En polisman som vägras sådant tillträde får, efter beslut av polismyn- digheten, själv bereda sig tillträde. Om någon annan person som anges i första stycket vägras tillträde, ska polismyndigheten lämna biträde om personen begär det.

17

Kungörelsedelgivning

Prop. 2009/10:237

Hur kungörelsedelgivning går till

47 § Kungörelsedelgivning sker genom att myndigheten beslutar att den handling som ska delges hålls tillgänglig viss tid hos myndigheten eller på annan plats och ett meddelande om detta och om handlingens huvud- sakliga innehåll inom tio dagar från beslutet kungörs och i vissa fall ges till känna på annat sätt i enlighet med vad som närmare anges i 48–50 §§.

Kungörelsedelgivning när delgivningsmottagaren saknar känt hemvist eller undandrar sig delgivning

48 § Kungörelsedelgivning får ske

1.om delgivningsmottagaren saknar känt hemvist och det inte kan klarläggas var han eller hon uppehåller sig,

2.om förutsättningarna för stämningsmannadelgivning enligt 38 § är uppfyllda, eller

3.om förutsättningarna för förenklad delgivning är uppfyllda men sådan adress som anges i 23 § saknas.

Ett meddelande som avses i 47 § ska föras in i Post- och Inrikes Tidningar och, om det finns skäl till det, i ortstidning. Om kungörelse- delgivning enligt första stycket har skett och därefter ny delgivning ska ske i samma mål eller ärende, får meddelandet i stället anslås i myndighetens lokal.

Kungörelsedelgivning när en obestämd krets eller ett stort antal personer ska delges

49 § Kungörelsedelgivning får ske

1.om en obestämd krets ska delges,

2.om ett stort antal personer ska delges och det med hänsyn till ända- målet med delgivningen inte är rimligt att delgivning sker med var och en av dem, eller

3.om delägare i samfällighet eller medlemmar i sammanslutning ska delges, det inte finns någon som är delgivningsmottagare för dem enligt 14 § första stycket och delägarna eller medlemmarna är fler än tio.

Ett meddelande som avses i 47 § ska föras in i Post- och Inrikes Tidningar och, om det finns skäl till det, i ortstidning. Om delgivningen i ett sådant fall som avses i första stycket 2 avser personer som hyr eller annars innehar lägenheter i samma fastighet ska meddelandet dessutom anslås inom fastigheten på lämpligt sätt.

Ett meddelande om delgivningen ska skickas till någon eller några av dem som delgivningen avser för att vara tillgängligt för alla dem som avses med delgivningen. Ingår en statlig myndighet eller en kommun bland dem som avses med delgivningen, ska meddelandet alltid skickas till myndigheten eller kommunen.

Kungörelsedelgivning när en juridisk person inte har fullgjort sin registreringsplikt

50 § Kungörelsedelgivning får ske

18

1. om en juridisk person som anges i 29 § saknar en registrerad post- Prop. 2009/10:237 adress som kan användas för särskild delgivning med juridisk person,

eller

2. om en juridisk person i strid mot gällande bestämmelser saknar registrerad behörig företrädare och någon i Sverige bosatt person inte har utsetts att på den juridiska personens vägnar ta emot delgivning samt för- sök till delgivning med andra tillämpliga delgivningssätt har misslyckats eller sådana försök bedöms som utsiktslösa.

Ett meddelande som avses i 47 § ska föras in i Post- och Inrikes Tidningar.

Om den juridiska personen har en registrerad postadress ska i ett sådant fall som avses i första stycket 2 ett meddelande om delgivningen skickas till denna adress.

Delgivningstidpunkten

51 § Kungörelsedelgivning har skett när två veckor har förflutit från beslutet om kungörelsedelgivning, om kungörande och övriga före- skrivna åtgärder har skett i rätt tid.

Överklagande

52 § Länsstyrelsens beslut i delgivningsfrågor enligt 9 och 10 §§ och om avvisning enligt 9 § får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätt.

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2011, då delgivningslagen (1970:428) upphör att gälla.

2.Äldre bestämmelser gäller om ett beslut om delgivning enligt 15–17 §§ delgivningslagen (1970:428) har fattats före den 1 april 2011 eller om en handling har skickats eller lämnats före denna tidpunkt.

19

2.2 Förslag till lag om auktorisation av Prop. 2009/10:237 delgivningsföretag

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelse

1 § Med ett delgivningsföretag avses i denna lag ett företag som yrkes- mässigt utför delgivning enligt delgivningslagen (2010:000).

Auktorisation

2 § Auktorisation får beviljas endast om det med hänsyn till organisation, ledning och ägande kan antas att företagets verksamhet kommer att bedrivas i överensstämmelse med lag och på ett sakkunnigt och om- dömesgillt sätt.

Rikspolisstyrelsen ska ges tillfälle att yttra sig innan auktorisation beviljas.

Godkännande av personal

3 § All personal hos ett auktoriserat delgivningsföretag ska vara godkänd med avseende på laglydnad och lämplighet i övrigt för en anställning i ett sådant företag. Detsamma gäller den som leder verksamheten samt ledamöter och suppleanter i delgivningsföretagets styrelse.

Utbildning av personal

4 § Ett auktoriserat delgivningsföretag ska se till att personalen får nöd- vändig utbildning.

Tillsynsmyndighet

5 § Ett auktoriserat delgivningsföretag står under tillsyn av en läns- styrelse. Regeringen meddelar föreskrifter om vilka länsstyrelser som är tillsynsmyndigheter och om deras tillsynsområden.

6 § Tillsynsmyndigheten prövar frågor om auktorisation och godkännan- de samt återkallelse av auktorisation och godkännande enligt denna lag.

Tillsyn

7 § Ett auktoriserat delgivningsföretag ska lämna tillsynsmyndigheten de upplysningar om verksamheten som den begär för sin tillsyn. Ett sådant företag ska årligen före mars månads utgång till tillsynsmyndigheten ge in en redogörelse för verksamheten under föregående år.

8 § Tillsynsmyndigheten har rätt att inspektera ett auktoriserat delgiv- ningsföretag och att ta del av samtliga handlingar som rör företagets verksamhet avseende stämningsmannadelgivning.

20

9 § Tillsynsmyndigheten får meddela ett auktoriserat delgivningsföretag de förelägganden som behövs för att denna lag ska efterlevas. Ett sådant föreläggande får förenas med vite.

Återkallelse av auktorisation och godkännande

10 § Auktorisation och godkännande enligt denna lag kan återkallas när det inte längre finns förutsättningar för auktorisation respektive godkän- nande eller när det i övrigt finns särskild anledning till återkallelse.

Ett godkännande ska återkallas när den som godkännandet avser har lämnat sin anställning eller sitt uppdrag hos ett auktoriserat delgivnings- företag och inte inom tre månader därefter har visat att han eller hon har fått en ny anställning eller ett nytt uppdrag hos ett sådant företag.

Ett beslut om återkallelse gäller omedelbart, om inte annat anges i beslutet.

Tystnadsplikt

11 § Den som är eller har varit verksam i ett auktoriserat delgivnings- företag eller som har eller haft uppdrag för ett sådant företag får inte obehörigen avslöja eller utnyttja vad han eller hon i samband med anställningen eller uppdraget har fått veta om enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden.

Avgifter

12 § Avgift får tas ut för tillsyn och för prövning av ansökningar om auktorisation och godkännande av personal.

Överklagande

13 § Beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdom- stol.

Rikspolisstyrelsen får överklaga beslut att bevilja auktorisation. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätt.

Bemyndiganden

14 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om auktorisation och godkännande samt om utbildning av personal. Regeringen får meddela föreskrifter om storleken på de avgifter som får tas ut enligt 12 §.

Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.

Prop. 2009/10:237

21

2.3Förslag till lag om ändring i ärvdabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om ärvdabalken1 dels att 16 kap. 5 § ska ha följande lydelse,

dels att nuvarande 18 kap. 1 a § ska betecknas 18 kap. 1 b §,

dels att det i balken ska införas en ny paragraf, 18 kap. 1 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

16 kap.

5 §

Undandrager sig arvinge eller testamentstagare att giva tillkänna huruvida han vill göra anspråk på arv eller på rätt enligt testamentet, äger rätten förelägga honom att göra sin rätt gällande inom sex månader från det föreläggandet delgavs honom. Delgivning får ej ske enligt 12–15 §§ delgivnings- lagen (1970:428).

Sådant föreläggande skall med- delas, såframt ansökan därom göres av någon som är berättigad till arvingens eller testaments- tagarens del i kvarlåtenskapen ifall denne försummar att bevara sin rätt.

Undandrar sig en arvinge eller testamentstagare att ge tillkänna huruvida han eller hon vill göra anspråk på arv eller på rätt enligt testamentet, får rätten förelägga honom eller henne att göra sin rätt gällande inom sex månader från det att föreläggandet delgavs ho- nom eller henne. Delgivning får inte ske enligt 34–38 och 48 §§ delgivningslagen (2010:000).

Ett sådant föreläggande ska meddelas ansökan av någon som är berättigad till arvingens eller testamentstagarens del i kvarlåtenskapen om denne för- summar att bevara sin rätt.

18 kap.

1 a §

När ett dödsbo ska delges är dödsbodelägarna tillsammans del- givningsmottagare. En av dödsbo- delägarna är dock ensam delgiv- ningsmottagare om han eller hon sitter i boet eller om delgivningen föranleds av att dödsboet innehar fast egendom som är taxerad som lantbruksenhet. Den som tar emot handlingen ska så snart det kan ske underrätta övriga delägare om delgivningen.

Om boutredningsman har för-

1 Balken omtryckt 1981:359.

Prop. 2009/10:237

22

ordnats är denne i stället delgiv- Prop. 2009/10:237 ningsmottagare.

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.

2.Äldre bestämmelser gäller om ett beslut om delgivning enligt 15–17 §§ delgivningslagen (1970:428) har fattats före den 1 april 2011 eller om en handling har skickats eller lämnats före denna tidpunkt.

23

2.4

Förslag till lag om ändring i jordabalken

Prop. 2009/10:237

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 8 § jordabalken1 ska ha följande

 

lydelse.

 

 

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

 

 

8 kap.

 

Uppsägning skall vara skriftlig, om ej skriftligt erkännande av uppsägningen lämnas. I fall som avses i 11 kap. 6 och 6 a §§ skall uppsägningen dock alltid ske skriftligen. Uppsägning får ske hos den som är behörig att ta emot arrendeavgift på jordägarens vägnar.

Skriftlig uppsägning skall delges den som sökes för uppsägning, dock utan tillämpning av 12–15 §§ delgivningslagen (1970:428).

Träffas ej den som sökes i sitt hemvist, får uppsägningen sändas i rekommenderat brev under hans vanliga adress. Ett exemplar av uppsägningen skall dessutom lämnas antingen i den söktes bostad till vuxen medlem i det hushåll som han tillhör eller, om han driver rörelse med fast kontor, på kontoret till någon som är anställd där. Påträffas icke någon som angivits nu, skall uppsägningen i stället läggas i den söktes postlåda, om sådan finns. Uppsägning har skett när vad som sagts nu blivit fullgjort.

Har jordägare eller arrendator, hos vilken uppsägning skall ske, ej känt hemvist här i riket och finns ej heller känt ombud som har rätt att mottaga uppsägning för honom, får uppsägningen ske

8 §2

Uppsägning ska vara skriftlig, om inte skriftligt erkännande av uppsägningen lämnas. I fall som avses i 11 kap. 6 och 6 a §§ ska uppsägningen dock alltid ske skriftligen. Uppsägning får ske hos den som är behörig att ta emot arrendeavgift på jordägarens vägnar.

Skriftlig uppsägning ska delges den som söks för uppsägning.

Delgivning får inte ske enligt 34– 38 och 48 §§ delgivningslagen (2010:000).

Träffas inte den som söks i sitt hemvist, får uppsägningen sändas i rekommenderat brev under hans eller hennes vanliga adress. Ett exemplar av uppsägningen ska dessutom lämnas antingen i den söktes bostad till vuxen medlem i det hushåll som han eller hon till- hör eller, om han eller hon driver rörelse med fast kontor, på konto- ret till någon som är anställd där. Påträffas inte någon som angivits nu, ska uppsägningen i stället läggas i den söktes postlåda, om sådan finns. Uppsägning har skett när vad som sagts nu blivit fullgjort.

Har jordägare eller arrendator, hos vilken uppsägning ska ske, inte känt hemvist här i riket och finns inte heller känt ombud som har rätt att ta emot uppsägning för honom eller henne, får uppsäg-

1Balken omtryckt 1971:1209.

2Senaste lydelse 1991:850.

24

genom kungörelse i Post- och

ningen ske

genom

kungörelse i Prop. 2009/10:237

Inrikes Tidningar.

 

 

Post- och Inrikes Tidningar.

En ansökan hos domstol med

En ansökan hos domstol med

yrkande

att

arrendeförhållande

yrkande att arrendeförhållande ska

skall upphöra eller att arrendator

upphöra eller att arrendator ska

skall avhysas gäller som uppsäg-

avhysas gäller som uppsägning när

ning när delgivning skett i behörig

delgivning skett i behörig ordning.

ordning.

Detsamma

gäller

en

Detsamma gäller en ansökan enligt

ansökan

enligt

lagen

(1990:746)

lagen (1990:746) om betalnings-

om betalningsföreläggande

och

föreläggande

och

handräckning

handräckning

om att

arrendator

om att arrendator ska avhysas.

skall avhysas.

Särskilda bestämmelser om innehållet i uppsägning av avtal om anläggningsarrende finns i 11 kap. 6 §.

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.

2.Äldre bestämmelser gäller om ett beslut om delgivning enligt 16 och 17 §§ delgivningslagen (1970:428) har fattats före den 1 april 2011 eller om en handling har skickats eller lämnats före denna tidpunkt.

25

3. telefonnummer till bostaden och arbetsplatsen samt mobiltele- fonnummer, med undantag för nummer som avser ett hemligt telefonabonnemang som behöver uppges endast om rätten begär det,
4. e-postadress, och
5. förhållanden i övrigt av bety- delse för delgivning med honom eller henne.
Förs partens talan av ställföre- trädare, ska motsvarande uppgifter lämnas även om denne. Har parten ett ombud, ska ombudets namn, postadress, e-postadress, telefon- nummer till arbetsplatsen och mobiltelefonnummer anges.
En stämningsansökan ska dess- utom innehålla uppgift om enskild svarande i de hänseenden som anges i andra och tredje styckena. Uppgift om svarandens eller dennes ställföreträdares arbets-

2.5

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Prop. 2009/10:237

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken dels att 33 kap. 1 och 6 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det i balken ska införas två nya paragrafer, 33 kap. 5 och 7 §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

33 kap.

 

1 §1

Ansökan, anmälan eller annan

En ansökan, en anmälan eller en

inlaga i rättegång skall innehålla

annan inlaga i rättegång ska inne-

uppgift å domstolen samt parter-

hålla uppgift om domstolen samt

nas namn och hemvist.

parternas namn och hemvist.

En enskild parts första inlaga i

En enskild parts första inlaga i

rättegången skall innehålla uppgift

rättegången ska innehålla uppgift

om partens

om partens

1. yrke samt personnummer eller

1. personnummer eller organisa-

organisationsnummer,

tionsnummer,

2. postadress och adress till arbetsplats samt i förekommande fall annan adress där parten kan anträffas för delgivning genom stämningsman,

3. telefonnummer till bostaden och arbetsplatsen, dock att num- mer avseende hemligt telefon- abonnemang behöver uppges endast om rätten begär det, samt

4. förhållanden i övrigt av bety- delse för delgivning med honom.

Förs partens talan av ställföre- trädare, skall motsvarande upp- gifter lämnas även om denne. Har parten vidtalat ett ombud att före- träda honom, skall ombudets namn, postadress och telefon- nummer anges.

En stämningsansökan skall dessutom innehålla uppgift om enskild svarande i de hänseenden som anges i andra och tredje styckena. Uppgift om svarandens eller dennes ställföreträdares yrke,

1 Senaste lydelse 1985:267.

26

arbetsplats, telefonnummer och ombud behöver lämnas endast om uppgiften utan särskild utredning är tillgänglig för sökanden. Saknar svaranden känd adress, skall upp- gift lämnas om den utredning som gjorts för att fastställa detta.

Begär en part att ett vittne eller annan skall höras, är parten i den utsträckning som anges i fjärde stycket skyldig att lämna uppgifter beträffande denne.

Uppgifter som avses i första– femte styckena skall gälla för- hållandena när uppgifterna lämnas till rätten. Ändras något av dessa förhållanden eller är en uppgift ofullständig eller felaktig, skall det utan dröjsmål anmälas till rätten.

plats, telefonnummer, e-postadress Prop. 2009/10:237 och ombud behöver lämnas endast

om uppgiften utan särskild utred- ning är tillgänglig för sökanden. Saknar svaranden känd adress, ska uppgift lämnas om den utredning som gjorts för att fastställa detta.

Begär en part att ett vittne eller annan ska höras, är parten i den utsträckning som anges i fjärde stycket skyldig att lämna uppgifter beträffande denne.

Uppgifter som avses i första– femte styckena ska gälla för- hållandena när uppgifterna lämnas till rätten. Ändras något av dessa förhållanden eller är en uppgift ofullständig eller felaktig, ska det utan dröjsmål anmälas till rätten.

5 §2

Stämning i tvistemål får delges enligt 34–37 §§ delgivningslagen (2010:000) endast om det med beaktande av vad som har fram- kommit i det aktuella delgivnings- ärendet eller vid andra delgiv- ningsförsök med delgivningsmotta- garen finns anledning att anta att han eller hon har avvikit eller på annat sätt håller sig undan.

Om stämning i tvistemål där förlikning om saken är tillåten inte har kunnat delges, ska rätten pröva om försöken till delgivning ska fortsätta eller om käranden ska erbjudas att själv se till att delgivning sker. Hänsyn ska då tas till det arbete och den kostnad som dittills har lagts ned på delgiv- ningen, förutsättningarna för att fortsatta försök ska lyckas samt omständigheterna i övrigt. Om käranden inte antar erbjudandet ska stämningsansökan avvisas.

2 Paragrafen motsvaras av 6 § andra och tredje styckena. Senaste lydelse 1995:637.

27

Bestämmelserna

i

5, 12 och

15

§§

delgivningslagen

(1970:428) gäller

inte

delgivning

av stämning i brottmål.

 

Stämning i tvistemål får delges

enligt

12 §

delgivningslagen

endast om det finns anledning att anta att den sökte har avvikit eller på annat sätt håller sig undan.

Om stämning i tvistemål där förlikning om saken är tillåten inte har kunnat delges, skall rätten pröva om försöken till delgivning skall fortsätta eller om käranden skall erbjudas att själv ombesörja delgivningen. Hänsyn skall därvid tas till det arbete och den kostnad som dittills har lagts ned på delgivningen, förutsättningarna för att fortsatta försök skall lyckas samt omständigheterna i övrigt. Om käranden inte antar erbjudan- det skall stämningsansökan av- visas.

6 §3

Bestämmelserna i 3, 34–38 och 47–51 §§ delgivningslagen (2010:000) gäller inte delgivning av stämning i brottmål.

Bestämmelserna i 24 § delgiv- ningslagen hindrar inte att den tilltalade delges stämning och andra handlingar i ett brottmål genom förenklad delgivning om han eller hon av polisman, åklagare, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen vid ett personligt sammanträffande har delgetts information om att sådan delgivning kan komma att användas i tingsrätten och det vid den tidpunkt då handlingarna skickas till den tilltalade inte har förflutit längre tid än sex veckor sedan informationen lämnades.

7 §

Bestämmelserna i 24 § delgiv- ningslagen (2010:000) hindrar inte att hovrätt delger en part handlingar genom förenklad del- givning, om parten under hand- läggningen vid tingsrätt, Krono- fogdemyndigheten, Statens va- nämnd, hyresnämnd eller arrende- nämnd har fått information om att sådan delgivning kan komma att

3 Senaste lydelse 1995:637.

Prop. 2009/10:237

28

användas i hovrätten om ett

av-

Prop. 2009/10:237

görande överklagas dit.

 

 

Första stycket gäller även

för

 

Högsta domstolen om informatio- nen har lämnats vid tingsrätt, hov- rätt, Kronofogdemyndigheten, Statens va-nämnd eller arrende- nämnd.

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.

2.Äldre bestämmelser gäller om ett beslut om delgivning enligt 15–17 §§ delgivningslagen (1970:428) har fattats före den 1 april 2011 eller om en handling har skickats eller lämnats före denna tidpunkt.

29

2.6Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken

Härigenom föreskrivs att 16 kap. 2 § utsökningsbalken ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

16 kap.

2 §

Innan avhysning sker skall sva- randen beredas tillfälle att yttra sig. Saknar svaranden känt hemvist och har det ej kunnat klarläggas var han uppehåller sig, får avhysning dock ske utan hinder av att han ej har beretts tillfälle att yttra sig.

I fråga om delgivning av hand- ling varigenom svaranden bereds tillfälle att yttra sig gäller delgiv- ningslagen (1970:428). Har den sökte känt hemvist inom riket men träffas varken han eller någon som handlingen kan lämnas till enligt 12 § delgivningslagen och kan det inte klarläggas var han uppehåller sig, får kungörelsedelgivning an- vändas. Myndigheten kan i sådant fall i stället besluta att handlingen skall i slutet kuvert lämnas i den söktes hemvist eller, om detta ej kan ske, fästas på dörren till hans bostad. Är svaranden bosatt utomlands får handlingen sändas till honom med posten under hans utländska adress.

Innan avhysning sker ska sva- randen beredas tillfälle att yttra sig. Saknar svaranden känt hem- vist och har det inte kunnat klar- läggas var han eller hon uppehåll- er sig, får avhysning dock ske utan hinder av att han eller hon inte har beretts tillfälle att yttra sig.

I fråga om delgivning av hand- ling varigenom svaranden bereds tillfälle att yttra sig gäller delgiv- ningslagen (2010:000). Har del- givningsmottagaren känt hemvist inom riket men träffas varken han eller någon som handlingen kan lämnas till enligt 34–37 §§ delgiv- ningslagen och kan det inte klar- läggas var han eller hon uppe- håller sig, får kungörelsedelgiv- ning användas eller handlingen lämnas i delgivningsmottagarens hemvist eller på lämplig plats i anslutning till hans eller hennes hemvist. Är svaranden bosatt utomlands får handlingen sändas till honom eller henne med posten under hans eller hennes utländska adress.

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.

2.Äldre bestämmelser gäller om ett beslut om delgivning enligt 15–17 §§ delgivningslagen (1970:428) har fattats före den 1 april 2011 eller om en handling har skickats eller lämnats före denna tidpunkt.

Prop. 2009/10:237

30

2.7

Förslag till lag om ändring i socialförsäkringsbalken

Prop. 2009/10:237

Härigenom föreskrivs att det i socialförsäkringsbalken ska införas en

 

ny paragraf, 18 kap. 43 §, av följande lydelse.

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

18 kap.

43 §

Vid tillämpning av 41 § andra stycket och 42 § får kungörelse- delgivning enligt 47–51 §§ delgiv- ningslagen (2010:000) inte använ- das.

Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.

31

2.8Förslag till lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m.

Härigenom föreskrivs att 20 § lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m.1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

20 §2

Skall ansökan, kallelse eller fö- reläggande tillställas en part eller någon annan, sker det genom delgivning. Detsamma gäller dom eller beslut som sänds enligt 19 §. För andra handlingar får delgiv- ning användas om det anses erforderligt.

Delgivning av sådana domar eller beslut av Marknadsdomsto- len, som innefattar vitesförelägg- ande enligt lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhål- landen eller lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare, får inte ske enligt 12 § delgiv- ningslagen (1970:428), om det inte finns anledning att anta att den sökte har avvikit eller på annat sätt håller sig undan.

Ska en ansökan, en kallelse eller ett föreläggande tillställas en part eller någon annan, sker det genom delgivning. Detsamma gäller en dom eller ett beslut som sänds enligt 19 §. För andra handlingar får delgivning användas om det anses erforderligt.

Delgivning av sådana domar eller beslut av Marknadsdomsto- len, som innefattar vitesförelägg- ande enligt lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhål- landen eller lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare, får inte ske enligt 34–37 §§ delgivningslagen (2010:000), om det inte med beaktande av vad som har framkommit i det aktuella delgivningsärendet eller vid andra delgivningsförsök med delgiv- ningsmottagaren finns anledning att anta att han eller hon har avvikit eller på annat sätt håller sig undan.

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.

2.Äldre bestämmelser gäller om ett beslut om delgivning enligt 15–17 §§ delgivningslagen (1970:428) har fattats före den 1 april 2011 eller om en handling har skickats eller lämnats före denna tidpunkt.

1Lagen omtryckt 1984:294.

2Senaste lydelse 2004:452.

Prop. 2009/10:237

32

2.9

Förslag till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen Prop. 2009/10:237

 

(1971:291)

Härigenom föreskrivs att 3 och 47 §§ förvaltningsprocesslagen (1971:291) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Ansökan, besvär, anmälan, underställning och annan åtgärd, varigenom mål anhängiggöres, skall ske skriftligen.

En ansöknings- eller besvärs- handling från en enskild skall vara egenhändigt undertecknad av honom eller hans ombud. Den skall innehålla uppgift om hans

1.yrke samt personnummer eller organisationsnummer,

2.postadress och adress till arbetsplats samt i förekommande fall annan adress där han kan anträffas för delgivning genom stämningsman,

3.telefonnummer till bostaden och arbetsplatsen, dock att nummer avseende hemligt telefon- abonnemang behöver uppges endast om rätten begär det, samt

4.förhållanden i övrigt av bety- delse för delgivning med honom.

Förs den enskildes talan av ställ- företrädare, skall motsvarande uppgifter lämnas även om denne. Har den enskilde vidtalat ett om- bud att företräda honom, skall ombudets namn, postadress och telefonnummer anges.

En ansöknings- eller besvärs- handling från en enskild skall

1 Senaste lydelse 1985:271.

Föreslagen lydelse

3 §1

En ansökan, ett överklagande, en anmälan, en underställning och varje annan åtgärd som inleder ett förfarande hos allmän förvalt- ningsdomstol, ska vara skriftlig.

En ansökan eller ett överkla- gande från en enskild ska vara egenhändigt undertecknad av honom eller henne eller hans eller hennes ombud. Den ska innehålla uppgift om hans eller hennes

1.personnummer eller organisa- tionsnummer,

2.postadress och adress till arbetsplats samt i förekommande fall annan adress där han eller hon kan anträffas för delgivning genom stämningsman,

3.telefonnummer till bostaden och arbetsplatsen samt mobiltele- fonnummer, med undantag för nummer som avser ett hemligt telefonabonnemang som behöver uppges endast om rätten begär det,

4.e-postadress, och

5.förhållanden i övrigt av bety- delse för delgivning med honom eller henne.

Förs den enskildes talan av ställ- företrädare, ska motsvarande upp- gifter lämnas även om denne. Har den enskilde ett ombud, ska om- budets namn, postadress, e-post- adress, telefonnummer till arbets- platsen och mobiltelefonnummer anges.

En ansökan eller ett överklagan- de från en enskild ska dessutom

33

dessutom innehålla uppgifter om enskild motpart, om sådan finns, i de hänseenden som anges i andra och tredje styckena. Uppgift om motpartens eller dennes ställföre- trädares yrke, arbetsplats, telefon- nummer och ombud behöver lämnas endast om uppgiften utan särskild utredning är tillgänglig för den enskilde. Saknar motparten känd adress, skall uppgift lämnas om den utredning som gjorts för att fastställa detta.

Uppgifter som avses i andra– fjärde styckena skall gälla för- hållandena när uppgifterna lämnas till rätten. Ändras något av dessa förhållanden eller är en uppgift ofullständig eller felaktig, skall det utan dröjsmål anmälas till rätten.

Skall rätten underrätta någon om innehållet i en handling eller om något annat, får det ske genom delgivning. Delgivning skall an- vändas, om det är särskilt före- skrivet eller om det med hänsyn till syftet med bestämmelsen om underrättelse framgår att delgiv- ning bör ske, men bör i övrigt tillgripas bara om det är påkallat med hänsyn till omständigheterna.

innehålla uppgifter om enskild Prop. 2009/10:237 motpart, om sådan finns, i de

hänseenden som anges i andra och tredje styckena. Uppgift om mot- partens eller dennes ställföre- trädares arbetsplats, telefon- nummer, e-postadress och ombud behöver lämnas endast om upp- giften utan särskild utredning är tillgänglig för den enskilde. Sak- nar motparten känd adress, ska uppgift lämnas om den utredning som gjorts för att fastställa detta.

Uppgifter som avses i andra– fjärde styckena ska gälla för- hållandena när uppgifterna lämnas till rätten. Ändras något av dessa förhållanden eller är en uppgift ofullständig eller felaktig, ska det utan dröjsmål anmälas till rätten.

47 §2

Ska rätten underrätta någon om innehållet i en handling eller om något annat, får det ske genom delgivning. Delgivning ska an- vändas, om det är särskilt före- skrivet eller om det med hänsyn till syftet med bestämmelsen om underrättelse framgår att delgiv- ning bör ske, men bör i övrigt tillgripas bara om det är påkallat med hänsyn till omständigheterna.

Bestämmelserna i 24 § delgiv- ningslagen (2010:000) hindrar inte att kammarrätt delger en part handlingar genom förenklad delgivning, om parten under hand- läggningen i förvaltningsrätten har informerats om att sådan del- givning kan komma att användas i kammarrätten om förvaltnings- rättens avgörande överklagas dit.

Första stycket gäller även för Högsta förvaltningsdomstolen om informationen har lämnats i förvaltningsrätten eller i kammar- rätten.

2 Senaste lydelse 1990:1412.

34

Prop. 2009/10:237

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.

2.Äldre bestämmelser gäller om ett beslut om delgivning enligt 15–17 §§ delgivningslagen (1970:428) har fattats före den 1 april 2011 eller om en handling har skickats eller lämnats före denna tidpunkt.

35

2.10Förslag till lag om ändring i expropriationslagen (1972:719)

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 6 § expropriationslagen (1972:719) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5kap.

6 §

Avvisas ej stämningsansökan, skall fastighetsdomstolen, om ansökningen gjorts av den expro- prierande, utfärda stämning på fastighetsägaren och övriga kända sakägare. Har ansökningen gjorts av annan, skall domstolen utfärda stämning på den exproprierande och kalla övriga kända sakägare att inträda som parter i rätte- gången. Kallelse delges sakägare på sätt som är föreskrivet för stämning i tvistemål.

I stämning som utfärdas på den exproprierande skall han anmodas att lämna uppgifter i de avseenden som anges i 5 § första stycket 3–6.

Stämning eller kallelse som av- ses i första stycket skall alltid ut- färdas på okända sakägare, som möjligen finns. Bestämmelserna om kungörelsedelgivning i delgivningslagen (1970:428) äger därvid motsvarande tillämpning. Kan det med fog antagas att okända sakägare icke finns, får meddelande som avses i 17 § första stycket samma lag anslås i fastighetsdomstolens lokal i stället för att införas i tidning.

Avvisas inte stämningsansökan, ska fastighetsdomstolen, om ansökningen gjorts av den expro- prierande, utfärda stämning på fastighetsägaren och övriga kända sakägare. Har ansökningen gjorts av annan, ska domstolen utfärda stämning på den exproprierande och kalla övriga kända sakägare att inträda som parter i rätte- gången. Kallelse delges sakägare på sätt som är föreskrivet för stämning i tvistemål.

I stämning som utfärdas på den exproprierande ska denne anmo- das att lämna uppgifter i de avse- enden som anges i 5 § första stycket 3–6.

Stämning eller kallelse som av- ses i första stycket ska alltid ut- färdas på okända sakägare, som möjligen finns. Bestämmelserna om kungörelsedelgivning i delgivningslagen (2010:000) äger därvid motsvarande tillämpning. Kan det med fog antas att det inte finns några okända sakägare, får meddelande som avses i 49 § andra stycket samma lag anslås i fastighetsdomstolens lokal i stället för att införas i tidning.

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.

2.Äldre bestämmelser gäller om ett beslut om delgivning enligt 15–17 §§ delgivningslagen (1970:428) har fattats före den 1 april 2011 eller om en handling har skickats eller lämnats före denna tidpunkt.

Prop. 2009/10:237

36

2.11

 

Förslag till lag om ändring i lagen (1973:188) om

Prop. 2009/10:237

 

 

arrendenämnder och hyresnämnder

 

 

 

Härigenom föreskrivs att 30 § lagen (1973:188) om arrendenämnder

och hyresnämnder ska ha följande lydelse.

 

 

 

 

 

Nuvarande lydelse

 

 

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

Skall inlaga, kallelse, före-

30 §1

 

 

 

 

 

Ska en inlaga, en kallelse, ett

läggande

eller

annan handling

föreläggande eller en annan hand-

tillställas part, sker det genom del-

ling tillställas part, sker det genom

givning, om annat inte följer av

delgivning, om annat inte följer av

andra stycket. Om hyresnämnden

andra stycket. Om hyresnämnden

samtidigt handlägger ett stort antal

samtidigt handlägger ett stort antal

tvister

av

likartad

beskaffenhet

tvister

av

likartad

beskaffenhet

mellan en hyresvärd och dennes

mellan en hyresvärd och dennes

hyresgäster om villkoren för hyra

hyresgäster om villkoren för hyra

av bostadslägenheter, får delgiv-

av bostadslägenheter, får i de

ning i de ärenden som enligt 9 §

ärenden som enligt 9 § andra

andra

stycket

 

avgörs

utan

stycket

avgörs utan

sammanträde

sammanträde ske genom kungö-

kungörelsedelgivning enligt

49

§

relse. Därvid tillämpas inte 17 §

första och andra styckena delgiv-

andra

stycket

delgivningslagen

ningslagen (2010:000) användas.

 

(1970:428).

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Beslut som skall tillställas en

Beslut som ska tillställas en part

part sänds till parten i vanligt brev

sänds till parten i vanligt brev

under hans eller hennes för

under hans eller hennes för

nämnden

kända

adress.

Om

nämnden

kända

adress.

Om

beslutet meddelats i samband med

beslutet meddelats i samband med

ett sammanträde, skall det sändas

ett sammanträde, ska det sändas

inom sju dagar därefter och i annat

inom sju dagar därefter och i annat

fall samma dag som beslutet med-

fall samma dag som beslutet

delas.

 

 

 

 

 

 

meddelas.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.

2.Äldre bestämmelser gäller om ett beslut om delgivning enligt 15–17 §§ delgivningslagen (1970:428) har fattats före den 1 april 2011 eller om en handling har skickats eller lämnats före denna tidpunkt.

1 Senaste lydelse 2005:1061.

37

2.12Förslag till lag om ändring i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter

Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

9 §2

Till sammanträdet skall samtliga kända delägare kallas. Är det ovisst vilken av flera som är del- ägare, kallas samtliga. Om det kan antas att okända delägare finns, utfärdas kallelse även på dessa.

Kallelse skall i god tid före sam- manträdet delges delägarna. För sådan delgivning gäller inte bestämmelserna i 10 § första stycket och 16 § andra stycket 2 delgivningslagen (1970:428).

Till sammanträdet ska samtliga kända delägare kallas. Är det ovisst vilken av flera som är del- ägare, kallas samtliga. Om det kan antas att okända delägare finns, utfärdas kallelse även på dessa.

Kallelse ska i god tid före sam- manträdet delges delägarna. För sådan delgivning gäller inte 14 § och 49 § första stycket 3 delgiv- ningslagen (2010:000).

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.

2.Äldre bestämmelser gäller om ett beslut om delgivning enligt 15–17 §§ delgivningslagen (1970:428) har fattats före den 1 april 2011 eller om en handling har skickats eller lämnats före denna tidpunkt.

1Lagen omtryckt 1987:128.

2Senaste lydelse 1997:269.

Prop. 2009/10:237

38

2.13Förslag till lag om ändring i lagen (1981:533) om fiskevårdsområden

Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1981:533) om fiskevårdsområden ska ha följande lydelse.

Lydelse enligt prop. 2009/10:227

Föreslagen lydelse

 

 

Förrättningsmannen skall

kalla

12 §

 

ska

 

Förrättningsmannen

kalla

ägarna av fisket till sammanträdet.

ägarna av fisket till sammanträdet.

Kallelsen skall innehålla en kort

Kallelsen ska innehålla en kort

beskrivning av den avsedda om-

beskrivning av den avsedda om-

rådesbildningen

samt uppgift om

rådesbildningen

samt

uppgift om

tid och plats där ansöknings-

tid och plats där ansöknings-

handlingarna och fiskerättsförteck-

handlingarna och fiskerättsförteck-

ningen finns tillgängliga. I kallel-

ningen finns tillgängliga. I kallel-

sen skall anges att ägare av fiske

sen ska anges att ägare av fiske

bör senast vid sammanträdet munt-

bör senast vid sammanträdet munt-

ligen eller skriftligen framföra sina

ligen eller skriftligen framföra sina

synpunkter på områdesbildningen

synpunkter på

områdesbildningen

och fiskerättsförteckningen

samt

och fiskerättsförteckningen

samt

lägga fram skriftlig utredning som

lägga fram skriftlig utredning som

han önskar åberopa till stöd för

han önskar åberopa till stöd för

erinringar mot

fiskerättsförteck-

erinringar mot

fiskerättsförteck-

ningen. Om det inte kan antas, att

ningen. Om det inte kan antas, att

fiskerättsförteckningen är fullstän-

fiskerättsförteckningen är fullstän-

dig, utfärdas kallelse även på

dig, utfärdas kallelse även på

okända ägare av fiske. Kallelsen

okända ägare av fiske. Kallelsen

skall i god tid före sammanträdet

ska i god tid före sammanträdet

delges ägarna av fisket. För sådan

delges ägarna av fisket. För sådan

delgivning gäller inte bestämmel-

delgivning gäller inte 14 § och

serna i 10 § första stycket och 16 §

49 § första stycket 3 delgivnings-

andra stycket 2

delgivningslagen

lagen (2010:000).

 

 

(1970:428).

 

 

 

 

 

 

Förrättningsmannen skall

alltid

Förrättningsmannen

ska

alltid

underrätta kommunen om inne-

underrätta kommunen om inne-

hållet i kallelsen.

 

 

hållet i kallelsen.

 

 

Bestämmelserna i första och andra styckena gäller i tillämpliga delar även då ett nytt sammanträde utsätts. Om vid ett sammanträde har tillkännagetts tid och plats för nästa sammanträde, behöver inte kallelse delges den som kallats i föreskriven ordning till det sammanträde då tillkännagivandet skett.

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.

2.Äldre bestämmelser gäller om ett beslut om delgivning enligt 15–17 §§ delgivningslagen (1970:428) har fattats före den 1 april 2011 eller om en handling har skickats eller lämnats före denna tidpunkt.

Prop. 2009/10:237

39

2.14Förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713)

Härigenom föreskrivs att 14 kap. 4 § försäkringsrörelselagen (1982:713)1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

14 kap.

4 §

Görs ansökan eller anmälan som avses i 2 eller 3 § skall rätten genast kalla bolaget, Finansin- spektionen, de aktieägare eller de delägare samt de borgenärer som vill yttra sig i ärendet att inställa sig för rätten på en bestämd dag, då frågan om skyldighet för bolaget att träda i likvidation skall prövas. Kallelsen skall delges bolaget, om det kan ske på något annat sätt än enligt 15–17 §§ delgivningslagen (1970:428).

Kallelsen skall kungöras genom rättens försorg i Post- och Inrikes Tidningar minst två och högst fyra månader före inställelsedagen.

Görs en ansökan eller en anmä- lan som avses i 2 eller 3 § ska rätten genast kalla bolaget, Finans- inspektionen, de aktieägare eller de delägare samt de borgenärer som vill yttra sig i ärendet att in- ställa sig för rätten på en bestämd dag, då frågan om skyldighet för bolaget att träda i likvidation ska prövas. Kallelsen ska delges bola- get, om det kan ske på något annat sätt än enligt 38 och 47–51 §§ delgivningslagen (2010:000).

Kallelsen ska kungöras genom rättens försorg i Post- och Inrikes Tidningar minst två och högst fyra månader före inställelsedagen.

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.

2.Äldre bestämmelser gäller om en handling har skickats eller lämnats före den 1 april 2011.

1 Lagen omtryckt 1995:1567.

Prop. 2009/10:237

40

2.15Förslag till lag om ändring i lagen (1986:371) om flyttning av fartyg i allmän hamn

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1986:371) om flyttning av fartyg i allmän hamn ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 §

En underrättelse skall delges den som den riktar sig till. Vid kun- görelsedelgivning gäller, i stället för vad som föreskrivs i 17 § del- givningslagen (1970:428), att underrättelsen skall kungöras i Post- och Inrikes Tidningar och i de av sjöfartsverket utgivna Un- derrättelser för sjöfarande samt an- slås på fartyget. Detta förfarande får tillämpas också för delgivning med en ägare eller redare som är okänd.

En underrättelse ska delges den som den riktar sig till. Vid kun- görelsedelgivning gäller, i stället för vad som föreskrivs i 48–50 §§ delgivningslagen (2010:000), att underrättelsen ska kungöras i Post- och Inrikes Tidningar och i de av Sjöfartsverket utgivna Underrät- telser för sjöfarande samt anslås på fartyget. Detta förfarande får tillämpas också för delgivning med en ägare eller redare som är okänd.

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.

2.Äldre bestämmelser gäller om ett beslut om delgivning enligt 15–17 §§ delgivningslagen (1970:428) har fattats före den 1 april 2011 eller om en handling har skickats eller lämnats före denna tidpunkt.

Prop. 2009/10:237

41

2.16Förslag till lag om ändring i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m.

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

 

Föreslagen lydelse

 

Avser saken

förverkande av

4 §1

 

 

Avser saken

förverkande av

beslagtagen egendom, får kungö-

beslagtagen egendom, får kungö-

relsedelgivning

av beslutet

eller

relsedelgivning

av beslutet

eller

stämningen ske enligt de förut-

stämningen ske enligt de förut-

sättningar som anges i 15 § delgiv-

sättningar som anges i 48 § delgiv-

ningslagen (1970:428).

Dessa

ningslagen (2010:000).

Dessa

regler får också tillämpas, om den

regler får också tillämpas, om den

från vilken förverkande sker är

från vilken förverkande sker är

okänd.

 

 

okänd.

 

 

Om värdet av den beslagtagna egendomen uppskattas till mindre än en tiondel av det prisbasbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäk- ring som gällde då beslaget verkställdes eller om egendomen saknar saluvärde, får delgivning ske genom att beslutet eller stämningen anslås hos den myndighet som har meddelat beslutet eller utfärdat stämningen.

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.

2.Äldre bestämmelser gäller om ett beslut om delgivning enligt 15–17 §§ delgivningslagen (1970:428) har fattats före den 1 april 2011 eller om en handling har skickats eller lämnats före denna tidpunkt.

1 Senaste lydelse 2000:178.

Prop. 2009/10:237

42

2.17Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10)

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 27 § plan- och bygglagen (1987:10)1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

8 kap.

27 §

Sökanden skall av bygg- nadsnämnden omedelbart un- derrättas om innehållet i det beslut varigenom ett ärende om lov avgörs. Underrättelse skall också sändas till sådan i 22 § första stycket omnämnd person, organi- sation eller förening som yttrat sig i ärendet, om det inte är uppenbart obehövligt. Om beslutet går någon emot, skall han även underrättas om hur han kan överklaga det och om avvikande meningar som har antecknats i ett protokoll eller i någon annan handling.

Underrättelse får ske genom delgivning. Med sökanden får delgivning dock inte ske med tillämpning av 12 eller 15 § delgivningslagen (1970:428).

Sökanden ska av byggnads- nämnden omedelbart underrättas om innehållet i det beslut varigenom ett ärende om lov avgörs. Underrättelse ska också sändas till sådan i 22 § första stycket omnämnd person, organi- sation eller förening som yttrat sig i ärendet, om det inte är uppenbart obehövligt. Om beslutet går någon emot, ska denne även underrättas om hur beslutet kan överklagas och om avvikande meningar som har antecknats i ett protokoll eller i någon annan handling.

Underrättelse får ske genom delgivning. Delgivning med sökanden får inte ske enligt 34–38 och 48 §§ delgivningslagen (2010:000).

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.

2.Äldre bestämmelser gäller om ett beslut om delgivning enligt 15–17 §§ delgivningslagen (1970:428) har fattats före den 1 april 2011 eller om en handling har skickats eller lämnats före denna tidpunkt.

1 Lagen omtryckt 1992:1769.

Prop. 2009/10:237

43

2.18Förslag till lag om ändring i sparbankslagen (1987:619)

Härigenom föreskrivs att 6 kap. 3 § sparbankslagen (1987:619)1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

6kap.

3 §

Görs ansökan eller anmälan som avses i 2 §, skall rätten genast kalla sparbanken, Finansinspek- tionen samt de huvudmän och borgenärer som vill yttra sig i ärendet att inställa sig för rätten på en bestämd dag, då frågan om skyldighet för sparbanken att träda i likvidation skall prövas. Kallel- sen skall delges sparbanken, om det kan ske på annat sätt än enligt

15–17 §§ delgivningslagen (1970:428). Kallelsen skall kun- göras genom rättens försorg i Post- och Inrikes Tidningar minst två och högst fyra månader före instäl- lelsedagen.

Görs en ansökan eller en anmälan som avses i 2 §, ska rätten genast kalla sparbanken, Finansinspektionen samt de hu- vudmän och borgenärer som vill yttra sig i ärendet att inställa sig för rätten på en bestämd dag, då frågan om skyldighet för spar- banken att träda i likvidation ska prövas. Kallelsen ska delges spar- banken, om det kan ske på annat sätt än enligt 38 och 47–51 §§ delgivningslagen (2010:000).

Kallelsen ska kungöras genom rättens försorg i Post- och Inrikes Tidningar minst två och högst fyra månader före inställelsedagen.

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.

2.Äldre bestämmelser gäller om en handling har skickats eller lämnats före den 1 april 2011.

1 Lagen omtryckt 1996:1005.

Prop. 2009/10:237

44

2.19Förslag till lag om ändring i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar

Härigenom föreskrivs att 11 kap. 5 och 6 §§ lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

11 kap.

5 §1

I ett ärende enligt 3 eller 4 § skall rätten förelägga föreningen samt föreningsmedlemmar och borgenärer som vill yttra sig i ärendet att komma in med ett skriftligt yttrande till rätten inom en viss tid. Föreläggandet skall delges föreningen, om det kan ske på annat sätt än enligt 15–17 §§ delgivningslagen (1970:428).

Rätten skall låta kungöra före- läggandet i Post- och Inrikes Tid- ningar minst två månader och högst fyra månader före utgången av den utsatta tiden.

I ett ärende enligt 3 eller 4 § ska rätten förelägga föreningen samt föreningsmedlemmar och borge- närer som vill yttra sig i ärendet att komma in med ett skriftligt yttrande till rätten inom en viss tid. Föreläggandet ska delges före- ningen, om det kan ske på annat sätt än enligt 38 och 47–51 §§ del- givningslagen (2010:000). Rätten ska låta kungöra föreläggandet i Post- och Inrikes Tidningar minst två månader och högst fyra månader före utgången av den utsatta tiden.

I ett ärende enligt 4 a § skall registreringsmyndigheten före- lägga föreningen samt förenings- medlemmar och borgenärer som vill yttra sig i ärendet att komma in med ett skriftligt yttrande eller efterfrågade handlingar till myn- digheten inom en viss tid. Före- läggandet skall delges föreningen, om det kan ske på annat sätt än enligt 15–17 §§ delgivningslagen (1970:428). Registreringsmyndig- heten skall låta kungöra före- läggandet i Post- och Inrikes Tidningar minst två och högst fyra månader före utgången av den ut- satta tiden.

6 §2

I ett ärende enligt 4 a § ska registreringsmyndigheten före- lägga föreningen samt förenings- medlemmar och borgenärer som vill yttra sig i ärendet att komma in med ett skriftligt yttrande eller efterfrågade handlingar till myn- digheten inom en viss tid. Före- läggandet ska delges föreningen, om det kan ske på annat sätt än en- ligt 38 och 47–51 §§ delgivnings- lagen (2010:000). Registrerings- myndigheten ska låta kungöra föreläggandet i Post- och Inrikes Tidningar minst två och högst fyra månader före utgången av den ut- satta tiden.

1Senaste lydelse 2003:865.

2Senaste lydelse 2003:865.

Prop. 2009/10:237

45

Prop. 2009/10:237

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.

2.Äldre bestämmelser gäller om en handling har skickats eller lämnats före den 1 april 2011.

46

Borgenärens uppmaning skall innehålla en upplysning om att en konkursansökan kan följa. Upp- maningen skall delges gäldenären. Delgivning enligt 12 § delgiv- ningslagen (1970:428) får ske endast om det finns anledning att anta att gäldenären har avvikit eller på annat sätt håller sig undan.

2.20Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672)

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 9, 15 och 17 §§ konkurslagen (1987:672) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 kap.

9 §1

En gäldenär, som är eller senare än ett år före konkursansökningen har varit bokföringsskyldig enligt bokföringslagen (1999:1078), skall om inte annat visas anses insolvent, om

En gäldenär, som är eller senare än ett år före konkursansökningen har varit bokföringsskyldig enligt bokföringslagen (1999:1078), ska om inte annat visas anses insol- vent, om

1.gäldenären har uppmanats av en borgenär att betala klar och förfallen skuld men underlåtit att göra detta inom en vecka och

2.borgenären begär gäldenären i konkurs inom tre veckor därefter och skulden då ännu inte är betald.

Borgenärens uppmaning ska innehålla en upplysning om att en konkursansökan kan följa. Upp- maningen ska delges gäldenären. Delgivning enligt 34–37 §§ delgiv- ningslagen (2010:000) får ske endast om det med beaktande av vad som har framkommit i det aktuella delgivningsärendet eller vid andra delgivningsförsök med gäldenären finns anledning att anta att denne har avvikit eller på annat sätt håller sig undan.

Första och andra styckena gäller inte sådana juridiska personer som anges i 2 kap. 2 § bokföringslagen och som inte driver näringsverksam- het.

15 §

En kallelse som avses i 14 § tredje stycket skall delges. Kallel- sen får delges enligt 12 § delgiv- ningslagen (1970:428) endast om det finns anledning att anta att gäldenären har avvikit eller på annat sätt håller sig undan. Del- givning enligt 15 § första stycket delgivningslagen får ske även när

En kallelse som avses i 14 § tredje stycket ska delges. Kallelsen får delges enligt 34–37 §§ delgiv- ningslagen (2010:000) endast om det med beaktande av vad som har framkommit i det aktuella delgiv- ningsärendet eller vid andra del- givningsförsök med gäldenären finns anledning att anta att denne

1 Senaste lydelse 1999:1095.

Prop. 2009/10:237

47

gäldenären vistas på känd ort utomlands, om delgivning annars inte kan ske här i landet och rätten med hänsyn till omständigheterna finner att det inte är skäligt att krä- va att delgivningen verkställs utomlands.

har avvikit eller på annat sätt håller sig undan. Kungörelse- delgivning enligt 48 § första stycket 1 delgivningslagen får ske även när gäldenären vistas på känd ort utomlands, om delgivning an- nars inte kan ske här i landet och rätten med hänsyn till omständig- heterna finner att det inte är skäligt att kräva att delgivningen verk- ställs utomlands.

17 §

I fråga om kallelser enligt 16 § tillämpas 15 §. Gäldenären skall samtidigt med kallelsen delges de av borgenären ingivna handlingar- na.

Om delgivning med gäldenären sker enligt 15 § delgivningslagen (1970:428), får rätten förordna att gäldenärens egendom sätts under särskild vård. Kostnaden för vår- den skall betalas av borgenären.

I fråga om kallelser enligt 16 § tillämpas 15 §. Gäldenären ska samtidigt med kallelsen delges de av borgenären ingivna handlingar- na.

Om delgivning med gäldenären sker enligt 38 eller 48 § delgiv- ningslagen (2010:000), får rätten förordna att gäldenärens egendom sätts under särskild vård. Kostna- den för vården ska betalas av bor- genären.

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.

2.Äldre bestämmelser gäller om ett beslut om delgivning enligt 15–17 §§ delgivningslagen (1970:428) har fattats före den 1 april 2011 eller om en handling har skickats eller lämnats före denna tidpunkt.

Prop. 2009/10:237

48

2.21Förslag till lag om ändring i lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m.

Härigenom föreskrivs att 36 § lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m. ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

 

 

 

Föreslagen lydelse

 

 

Delgivning med

den

som

36 §1

 

 

 

Delgivning med

den

som

tjänstgör vid Försvarsmakten skall

tjänstgör inom Försvarsmakten ska

ske genom myndigheten. Ett intyg

ske genom myndigheten. Ett intyg

av Försvarsmakten skall gälla som

av Försvarsmakten ska gälla som

fullt bevis att delgivning har skett

fullt bevis att delgivning har skett

på det sätt som anges i intyget.

på det sätt som anges i intyget.

Avser

delgivningen

personlig

Avser

delgivningen

personlig

inställelse, skall intyget om delgiv-

inställelse, ska intyget om delgiv-

ningen

innehålla

uppgift

om

ningen

innehålla uppgift

om

huruvida den kallade är förhindrad

huruvida den kallade är förhindrad

att inställa sig på grund av sin

att inställa sig på grund av sin

tjänstgöring.

 

 

 

tjänstgöring.

 

 

Delgivning med den som tjänst-

Delgivning med den som tjänst-

gör inom Försvarsmakten får inte

gör inom Försvarsmakten får inte

ske på de sätt som avses i 12 eller

ske enligt 34–38 och 47–51 §§

15 § delgivningslagen (1970:428).

delgivningslagen (2010:000). Har

Har delgivning annars skett enligt

delgivning annars skett enligt del-

delgivningslagen,

skall

den

anses

givningslagen, ska den anses ha

ha skett på behörigt vis, även om

skett på behörigt vis, även om den

den inte har verkställts genom

inte har verkställts genom För-

Försvarsmakten.

 

 

 

svarsmakten.

 

 

Regeringen får föreskriva om andra avvikelser från vad som annars gäller i fråga om delgivning i mål och ärenden hos domstolar och andra myndigheter.

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.

2.Äldre bestämmelser gäller om en handling har skickats eller lämnats före den 1 april 2011.

1 Senaste lydelse 1993:1610.

Prop. 2009/10:237

49

2.22Förslag till lag om ändring i lagen (1988:688) om besöksförbud

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1988:688) om besöksförbud ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Ett beslut om besöksförbud skall

5 §

Ett beslut om besöksförbud ska

delges den mot vilken förbudet

delges den mot vilken förbudet

avses gälla. Härvid gäller inte 12

avses gälla. Delgivning får inte ske

och 15 §§ delgivningslagen

enligt 34–38 och 47–51 §§ delgiv-

(1970:428).

 

ningslagen (2010:000).

 

 

 

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.

2.Äldre bestämmelser gäller om en handling har skickats eller lämnats före den 1 april 2011.

Prop. 2009/10:237

50

2.23Förslag till lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall

Härigenom föreskrivs att 41 § lagen (1988:870) om vård av miss- brukare i vissa fall ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

I mål och ärenden enligt denna

41 §

Vid delgivning med enskild i

lag får delgivning med den

mål eller ärende enligt denna lag

enskilde inte ske med tillämpning

får 34–38 och 47–51 §§ delgiv-

av 12 eller 15 § delgivningslagen

ningslagen (2010:000) inte tilläm-

(1970:428).

 

pas.

 

 

 

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.

2.Äldre bestämmelser gäller om en handling har skickats eller lämnats före den 1 april 2011.

Prop. 2009/10:237

51

2.24Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga

Härigenom föreskrivs att 38 § lagen (1990:52) med särskilda bestäm- melser om vård av unga ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

I mål och ärenden enligt denna

38 §

 

 

Vid delgivning med enskild i

lag får delgivning med den

mål eller ärende enligt denna lag

enskilde inte ske med tillämpning

får 34–38 och 47–51 §§ delgiv-

av 12 eller 15 § delgivningslagen

ningslagen

(2010:000)

inte

(1970:428).

 

tillämpas.

 

 

 

 

 

 

 

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.

2.Äldre bestämmelser gäller om en handling har skickats eller lämnats före den 1 april 2011.

Prop. 2009/10:237

52

I den mån bestämmelse härom har intagits i överenskommelse mellan Sverige och främmande stat får svensk myndighet, utan hinder av vad som föreskrivs i första stycket, se till att delgivning sker med person i den främmande staten genom att sända handlingen med posten enligt 16–18 §§ delgivningslagen (2010:000).

2.25Förslag till lag om ändring i lagen (1990:314) om ömsesidig handräckning i skatteärenden

Härigenom föreskrivs att 13 och 20 §§ lagen (1990:314) om ömsesidig handräckning i skatteärenden ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

13 §1

Handling i ärende rörande ut- ländsk skatt delges enligt del- givningslagen (1970:428). Sär- skild postdelgivning eller stäm- ningsmannadelgivning får äga rum även om det ej följer av bestämmelserna i 3 § nämnda lag.

Handling i ärende rörande ut- ländsk skatt delges enligt delgiv- ningslagen (2010:000).

20 §2

Om den behöriga myndigheten önskar delgivning i främmande stat av handling rörande svensk skatt, får den begära handräckning för sådan delgivning.

I den mån bestämmelse härom har intagits i överenskommelse mellan Sverige och främmande stat får svensk myndighet, utan hinder av vad som föreskrivs i första stycket, ombesörja delgivning med person i den främmande staten genom att sända handlingen med posten enligt vad som sägs i 3 § första stycket delgivningslagen (1970:428).

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.

2.Äldre bestämmelser gäller om ett beslut om delgivning enligt 15–17 §§ delgivningslagen (1970:428) har fattats före den 1 april 2011 eller om en handling har skickats eller lämnats före denna tidpunkt.

1Senaste lydelse 2006:708.

2Senaste lydelse 2006:708.

Prop. 2009/10:237

53

2.26Förslag till lag om ändring i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1990:746) om betalningsföre- läggande och handräckning

dels att 29 § ska ha följande lydelse,

dels att det i lagen ska införas en ny paragraf, 60 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

29 §1

Föreläggandet skall delges svaranden i enlighet med vad som enligt rättegångsbalken gäller för delgivning av stämning i tviste- mål. Delgivning genom kungörelse enligt 15 § delgivningslagen (1970:428) får dock endast ske i mål om särskild handräckning och i mål om betalningsföreläggande såvitt gäller fastställelse till betalning ur viss egendom enligt 2 § andra stycket.

En kopia av ansöknings- handlingarna skall fogas till före- läggandet i mål om betalnings- föreläggande som avses i 2 § andra stycket, i mål om särskild hand- räckning samt i andra mål där handlingarna innehåller någonting utöver vad som framgår av före- läggandet.

Skall sökanden ombesörja delgivningen, tillämpas 32 kap. 2 § rättegångsbalken.

Föreläggandet ska delges sva- randen i enlighet med vad som enligt rättegångsbalken gäller för delgivning av stämning i tviste- mål. Kungörelsedelgivning enligt 48 § delgivningslagen (2010:000) får dock endast ske i mål om särskild handräckning och i mål om betalningsföreläggande såvitt gäller fastställelse till betalning ur viss egendom enligt 2 § andra stycket.

En kopia av ansöknings- handlingarna ska fogas till före- läggandet i mål om betalnings- föreläggande som avses i 2 § andra stycket, i mål om särskild hand- räckning samt i andra mål där handlingarna innehåller någonting utöver vad som framgår av före- läggandet.

Om sökanden ska se till att delgivning sker, tillämpas 32 kap. 2 § rättegångsbalken.

60 a §

Har Kronofogdemyndigheten överlämnat ett mål till tingsrätt enligt 36 eller 54 §, hindrar 24 § delgivningslagen (2010:000) inte att tingsrätten delger svaranden handlingar i målet genom förenklad delgivning, om denne under handläggningen hos Kronofogdemyndigheten har fått

1 Senaste lydelse 1996:1026.

Prop. 2009/10:237

54

information om att sådan Prop. 2009/10:237 delgivning kan komma att använ-

das i målet i tingsrätten.

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.

2.Äldre bestämmelser gäller om ett beslut om delgivning enligt 15–17 §§ delgivningslagen (1970:428) har fattats före den 1 april 2011 eller om en handling har skickats eller lämnats före denna tidpunkt.

55

2.27Förslag till lag om ändring i minerallagen (1991:45)

Härigenom föreskrivs att 12 kap. 3 § minerallagen (1991:45) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

12 kap.

3 §

Föreståndaren ansvarar i andels- havarnas ställe för att verksam- heten bedrivs enligt bestämmel- serna i 5 kap. 4–11 §§ och 14 kap. 4 och 5 §§. Han får från andels- havarna fordra in de bidrag som behövs för detta och för betalning av avgifter.

Föreståndaren ansvarar i andels- havarnas ställe för att verksam- heten bedrivs enligt 5 kap. 4– 11 §§ och 14 kap. 4 och 5 §§ och får från andelshavarna fordra in de bidrag som behövs för detta och för betalning av avgifter.

Vid delgivning med andels- havare gäller delgivningslagen (2010:000). Vid sådan delgivning är även föreståndaren ensam del- givningsmottagare.

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.

2.Äldre bestämmelser gäller om ett beslut om delgivning enligt 15–17 §§ delgivningslagen (1970:428) har fattats före den 1 april 2011 eller om en handling har skickats eller lämnats före denna tidpunkt.

Prop. 2009/10:237

56

2.28

Förslag till lag om ändring i bostadsrättslagen

Prop. 2009/10:237

 

(1991:614)

 

 

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 27 § bostadsrättslagen (1991:614) ska

 

ha följande lydelse.

 

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

 

 

7 kap.

 

Skriftlig uppsägning skall delges den som söks för uppsägning, dock utan tillämpning av 12–15 §§ delgivningslagen (1970:428).

Träffas inte den som söks för uppsägning i sitt hemvist, får upp- sägningen sändas i rekommenderat brev under hans vanliga adress. Ett exemplar av uppsägningen skall dessutom lämnas antingen i den söktes bostad till en vuxen medlem i det hushåll som han tillhör eller, om han driver rörelse med fast kontor, på kontoret till någon som är anställd där. Påträff- as inte någon som angetts nu, skall uppsägningen i stället läggas i den söktes postlåda, om sådan finns. Uppsägningen har skett när vad som sagts nu blivit fullgjort.

Har den hos vilken uppsägning skall ske inte något känt hemvist i Sverige och finns det inte heller något känt ombud som har rätt att ta emot uppsägning för honom, får uppsägning ske genom kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar.

27 §

Skriftlig uppsägning ska delges den som söks för uppsägning.

Delgivning får inte ske enligt 34– 38 och 48 §§ delgivningslagen (2010:000).

Träffas inte den som söks för uppsägning i sitt hemvist, får upp- sägningen sändas i rekommenderat brev under hans eller hennes van- liga adress. Ett exemplar av upp- sägningen ska dessutom lämnas antingen i den söktes bostad till en vuxen medlem i det hushåll som han eller hon tillhör eller, om han eller hon driver rörelse med fast kontor, på kontoret till någon som är anställd där. Påträffas inte någon som angetts nu, ska uppsäg- ningen i stället läggas i den söktes postlåda, om sådan finns. Uppsäg- ningen har skett när vad som sagts nu blivit fullgjort.

Har den hos vilken uppsägning ska ske inte något känt hemvist i Sverige och finns det inte heller något känt ombud som har rätt att ta emot uppsägning för honom eller henne, får uppsägning ske genom kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar.

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.

2.Äldre bestämmelser gäller om ett beslut om delgivning enligt 16 och 17 §§ delgivningslagen (1970:428) har fattats före den 1 april 2011 eller om en handling har skickats eller lämnats före denna tidpunkt.

57

2.29 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:852) om Prop. 2009/10:237 betalningsföreläggande för fordringar i arbetstvister

och fordringar som skall prövas av Statens va-nämnd

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1991:852) om betalnings- föreläggande för fordringar i arbetstvister och fordringar som skall prövas av Statens va-nämnd ska införas en ny paragraf, 4 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

4 §

 

 

 

 

Har

Kronofogdemyndigheten

 

överlämnat ett mål till Arbetsdom-

 

stolen eller Statens va-nämnd

 

hindrar

24

§

delgivningslagen

 

(2010:000) inte att svaranden del-

 

ges handlingar

genom förenklad

 

delgivning om denne under hand-

 

läggningen

hos

Kronofogdemyn-

 

digheten har fått information om

 

att sådan delgivning kan komma

att användas i målet i Arbets- domstolen respektive Statens va- nämnd.

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.

2.Äldre bestämmelser gäller om en handling har skickats eller lämnats före den 1 april 2011.

58

2.30Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård

Härigenom föreskrivs att 46 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

I mål och ärenden enligt denna

46 §

 

 

Vid delgivning med patienten i

lag får delgivning med patienten

mål eller ärende enligt denna lag

inte ske med tillämpning av 12

får 34–38 och 47–51 §§ delgiv-

eller 15 § delgivningslagen

ningslagen

(2010:000)

inte

(1970:428).

 

tillämpas.

 

 

 

 

 

 

 

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.

2.Äldre bestämmelser gäller om en handling har skickats eller lämnats före den 1 april 2011.

Prop. 2009/10:237

59

2.31Förslag till lag om ändring i lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl.

Härigenom föreskrivs att 21 § lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

21 §

I mål eller ärenden enligt denna lag får delgivning inte ske med tillämpning av 12 eller 15 § del- givningslagen (1970:428). I mål vid förvaltningsdomstol får dock delgivning ske enligt 15 § första stycket samma lag, om utlänningen har lämnat landet.

I mål eller ärende enligt denna lag får delgivning inte ske enligt 34–38 och 47–51 §§ delgivnings- lagen (2010:000). I mål vid all- män förvaltningsdomstol får dock delgivning ske enligt 48 § första stycket 1 samma lag, om utlän- ningen har lämnat landet.

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.

2.Äldre bestämmelser gäller om ett beslut om delgivning enligt 15–17 §§ delgivningslagen (1970:428) har fattats före den 1 april 2011 eller om en handling har skickats eller lämnats före denna tidpunkt.

Prop. 2009/10:237

60

2.32

Förslag till lag om ändring i lagen (1994:243) om

Prop. 2009/10:237

 

Allmänna arvsfonden

 

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1994:243) om Allmänna arvs- fonden ska införas en ny paragraf, 32 §, och närmast före 32 § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

Delgivning

 

32 §

 

När delgivning ska ske med

 

Allmänna arvsfonden är chefen för

 

Kammarkollegiet, eller någon an-

 

nan person som är behörig att ta

 

emot delgivningen för Kammar-

 

kollegiets räkning, delgivnings-

 

mottagare.

 

 

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.

2.Äldre bestämmelser gäller om en handling har skickats eller lämnats före den 1 april 2011.

61

2.33Förslag till lag om ändring i stiftelselagen (1994:1220)

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 5 § stiftelselagen (1994:1220) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

7kap.

5 §

Görs ansökan om likvidation enligt 1 §, skall domstolen genast kalla stiftelsen och borgenärer som vill yttra sig i ärendet att inställa sig för domstolen på en bestämd dag, då frågan om skyldighet för stiftelsen att träda i likvidation skall prövas. Kallelsen skall delges stiftelsen, om delgivningen kan ske på annat sätt än enligt 15–17 §§ delgivningslagen (1970:428).

Kallelsen skall kungöras genom domstolens försorg i Post- och Inrikes Tidningar minst två och högst fyra månader före inställelsedagen.

Görs en ansökan om likvidation enligt 1 §, ska domstolen genast kalla stiftelsen och borgenärer som vill yttra sig i ärendet att inställa sig för domstolen på en bestämd dag, då frågan om skyldighet för stiftelsen att träda i likvidation ska prövas. Kallelsen ska delges stiftelsen, om delgivningen kan ske på annat sätt än enligt 38 och 47–51 §§ delgivningslagen (2010:000). Kallelsen ska kungö- ras genom domstolens försorg i Post- och Inrikes Tidningar minst två och högst fyra månader före inställelsedagen.

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.

2.Äldre bestämmelser gäller om en handling har skickats eller lämnats före den 1 april 2011.

Prop. 2009/10:237

62

2.34Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1570) om medlemsbanker

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 5 § lagen (1995:1570) om medlemsbanker ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9kap.

5 §

Görs ansökan eller anmälan som avses i 2 eller 4 §, skall rätten genast kalla medlemsbanken, Finansinspektionen samt de medlemmar och borgenärer som vill yttra sig i ärendet att inställa sig för rätten på en bestämd dag, då frågan om skyldighet för banken att träda i likvidation skall prövas. Kallelsen skall delges banken, om det kan ske på annat sätt än enligt 15–17 §§ del- givningslagen (1970:428). Rätten skall se till att kallelsen kungörs i Post- och Inrikes Tidningar minst två och högst fyra månader före inställelsedagen.

Görs en ansökan eller en anmä- lan som avses i 2 eller 4 §, ska rätten genast kalla medlemsbank- en, Finansinspektionen samt de medlemmar och borgenärer som vill yttra sig i ärendet att inställa sig för rätten på en bestämd dag, då frågan om skyldighet för banken att träda i likvidation ska prövas. Kallelsen ska delges bank- en, om det kan ske på annat sätt än enligt 38 och 47–51 §§ delgiv- ningslagen (2010:000). Rätten ska se till att kallelsen kungörs i Post- och Inrikes Tidningar minst två och högst fyra månader före inställelsedagen.

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.

2.Äldre bestämmelser gäller om en handling har skickats eller lämnats före den 1 april 2011.

Prop. 2009/10:237

63

2.35

Förslag till lag om ändring i lagen (1996:242) om

Prop. 2009/10:237

 

domstolsärenden

 

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1996:242) om domstols- ärenden

dels att 5 § ska ha följande lydelse,

dels att det i lagen ska införas en ny paragraf, 46 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

 

 

 

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

En enskild parts första skrivelse

5 §

 

 

 

 

 

 

 

En enskild parts första skrivelse

 

till tingsrätten skall innehålla upp-

till tingsrätten ska innehålla upp-

 

gifter om partens

 

 

 

 

gifter om partens

 

 

 

 

1. namn,

yrke

och

personnum-

1. namn och personnummer eller

 

mer eller organisationsnummer,

organisationsnummer,

 

 

 

2. postadress

och

adress

till

2. postadress

 

och

adress

till

 

arbetsplats

samt

i

förekommande

arbetsplats samt

i förekommande

 

fall annan adress där parten kan

fall annan adress där parten kan

 

anträffas för delgivning,

 

 

anträffas för delgivning,

 

 

 

3. telefonnummer till

bostaden

3. telefonnummer

till

bostaden

 

och arbetsplatsen,

med

undantag

och arbetsplatsen samt mobil-

 

för nummer som avser ett hemligt

telefonnummer, med undantag för

 

telefonabonnemang som

behöver

nummer som avser ett hemligt

 

uppges

endast

om

tingsrätten

telefonabonnemang

som

behöver

 

begär det, och

 

 

 

 

 

uppges

endast

om tingsrätten

 

 

 

 

 

 

 

 

 

begär det,

 

 

 

 

 

 

4. förhållanden i övrigt av bety-

4. e-postadress, och

 

 

 

5. förhållanden i övrigt av bety-

 

delse för delgivning med parten.

delse för delgivning med parten.

 

Om den enskilde har en ställ-

Om den enskilde har en ställ-

 

företrädare,

skall

 

motsvarande

företrädare, ska motsvarande upp-

 

uppgifter lämnas även om ställ-

gifter lämnas även om ställföre-

 

företrädaren. Har den enskilde ut-

trädaren. Har den enskilde utsett

 

sett ombud, skall ombudets namn,

ombud, ska ombudets namn, post-

 

postadress

och

telefonnummer

adress, e-postadress, telefon-

 

anges.

 

 

 

 

 

 

 

nummer

till

arbetsplatsen

och

 

Finns det en enskild motpart i

mobiltelefonnummer anges.

 

 

Finns det en enskild motpart i

 

ärendet, skall den som inleder

ärendet, ska den som inleder

 

ärendet

lämna

 

uppgifter

om

ärendet

lämna

uppgifter

om

 

motparten i de hänseenden som

motparten i de hänseenden som

 

anges i första och andra styckena.

anges i första och andra styckena.

 

Uppgift

om

motpartens

eller

Uppgift

om

 

motpartens

eller

 

dennes

ställföreträdares

yrke,

dennes

ställföreträdares

arbets-

 

arbetsplats,

telefonnummer

och

plats, telefonnummer, e-postadress

 

ombud

behöver

dock

lämnas

och ombud behöver dock lämnas

 

endast om uppgiften är tillgänglig

endast om uppgiften är tillgänglig

 

utan särskild utredning

för

den

utan särskild

utredning

för

den

64

som inleder ärendet. Saknar mot- parten känd adress, skall uppgift lämnas om den utredning som gjorts för att fastställa detta.

Uppgifterna skall gälla för- hållandena när uppgifterna lämnas till tingsrätten. Om något av dessa förhållanden ändras eller om en uppgift är ofullständig eller felaktig, skall det genast anmälas till tingsrätten.

som inleder ärendet. Saknar mot- parten känd adress, ska uppgift lämnas om den utredning som gjorts för att fastställa detta.

Uppgifterna ska gälla förhållan- dena när uppgifterna lämnas till tingsrätten. Om något av dessa förhållanden ändras eller om en uppgift är ofullständig eller felaktig, ska det genast anmälas till tingsrätten.

46 a §

Bestämmelserna i 24 § delgiv- ningslagen (2010:000) hindrar inte att hovrätt delger en part handlingar genom förenklad del- givning, om parten under hand- läggningen i tingsrätten har infor- merats om att sådan delgivning kan komma att användas i hov- rätten om tingsrättens avgörande överklagas dit.

Första stycket gäller även för Högsta domstolen om informatio- nen har lämnats i tingsrätten eller

ihovrätten.

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.

2.Äldre bestämmelser gäller om ett beslut om delgivning enligt 15–17 §§ delgivningslagen (1970:428) har fattats före den 1 april 2011 eller om en handling har skickats eller lämnats före denna tidpunkt.

Prop. 2009/10:237

65

2.36

Förslag till lag om ändring i lagen (1996:764) om

Prop. 2009/10:237

 

företagsrekonstruktion

 

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 8 § lagen (1996:764) om företags-

 

rekonstruktion ska ha följande lydelse.

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

 

 

2 kap.

 

Om en borgenärs ansökan tas upp, skall rätten sätta ut ett sam- manträde för prövning av ansökan. Sammanträdet skall hållas inom två veckor från det att ansökan kom in till rätten. Om det finns särskilda skäl, får det hållas sena- re, dock senast inom sex veckor.

Till sammanträdet skall parterna kallas. Gäldenären skall i kallelsen föreläggas att senast vid samman- trädet yttra sig över ansökan. I kallelsen skall även anges att sam- manträdet kommer att ställas in, om gäldenären före sammanträdet själv ansöker om företags- rekonstruktion eller skriftligen medger borgenärens ansökan och rätten inte särskilt underrättar honom om att sammanträdet ändå skall hållas. Parterna skall i kallel- sen upplysas om innehållet i 9 §.

Kallelserna skall delges part- erna. Därvid får beträffande gäldenären delgivning enligt 12– 15 §§ delgivningslagen (1970:428) inte ske.

Gäldenären skall samtidigt med kallelsen delges de av borgenären ingivna handlingarna.

8 §

Om en borgenärs ansökan tas upp, ska rätten sätta ut ett sam- manträde för prövning av ansökan. Sammanträdet ska hållas inom två veckor från det att ansökan kom in till rätten. Om det finns särskilda skäl, får det hållas senare, dock se- nast inom sex veckor.

Till sammanträdet ska parterna kallas. Gäldenären ska i kallelsen föreläggas att senast vid samman- trädet yttra sig över ansökan. I kallelsen ska även anges att sammanträdet kommer att ställas in, om gäldenären före samman- trädet själv ansöker om företagsre- konstruktion eller skriftligen med- ger borgenärens ansökan och rätt- en inte särskilt underrättar honom om att sammanträdet ändå ska hållas. Parterna ska i kallelsen upplysas om innehållet i 9 §.

Kallelserna ska delges parterna.

Delgivning med gäldenären får inte ske enligt 34–38 och 48 §§ delgivningslagen (2010:000).

Gäldenären ska samtidigt med kallelsen delges de av borgenären ingivna handlingarna.

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.

2.Äldre bestämmelser gäller om ett beslut om delgivning enligt 15–17 §§ delgivningslagen (1970:428) har fattats före den 1 april 2011 eller om en handling har skickats eller lämnats före denna tidpunkt.

66

Villkoren i balansavtalen ska vara objektiva och icke-diskrimi- nerande.
Den systemansvariga myndig- heten får inte ingå balansavtal förrän de metoder som har använts för att utforma avtalen har god- känts av nätmyndigheten. Godkän- nande ska lämnas, om metoderna kan antas leda till att avtalen upp- fyller kraven enligt första stycket.
Ett beslut enligt andra stycket gäller omedelbart. Nätmyndig- heten ska delge beslutet enligt 49 § första stycket 1 och andra stycket delgivningslagen (2010:000).

2.37

Förslag till lag om ändring i ellagen (1997:857)

Prop. 2009/10:237

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 4 a § ellagen (1997:857) ska ha

 

följande lydelse.

 

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

8 kap.

4 a §1 Villkoren i balansavtalen skall

vara objektiva och icke-diskrimi- nerande.

Den systemansvariga myndig- heten får inte ingå balansavtal förrän de metoder som har använts för att utforma avtalen har god- känts av nätmyndigheten. Godkän- nande skall lämnas, om metoderna kan antas leda till att avtalen upp- fyller kraven enligt första stycket.

Ett beslut enligt andra stycket gäller omedelbart. Nätmyndig- heten skall delge beslutet enligt

16 § första stycket och 17 § första stycket delgivningslagen (1970:428).

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.

2.Äldre bestämmelser gäller om ett beslut om delgivning enligt 15–17 §§ delgivningslagen (1970:428) har fattats före den 1 april 2011 eller om en handling har skickats eller lämnats före denna tidpunkt.

1 Senaste lydelse 2005:404.

67

2.38Förslag till lag om ändring i personuppgiftslagen (1998:204)

Härigenom föreskrivs att 46 § personuppgiftslagen (1998:204) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

46 §

Innan tillsynsmyndigheten be- slutar om vite enligt 44 eller 45 §, skall den personuppgiftsansvarige ha fått tillfälle att yttra sig. Om saken är brådskande, får myndig- heten dock i avvaktan på yttrandet meddela ett tillfälligt beslut om vite. Det tillfälliga beslutet skall omprövas, när yttrandetiden har gått ut.

Ett vitesföreläggande skall del- ges den personuppgiftsansvarige. Delgivning enligt 12 § delgiv- ningslagen (1970:428) får an- vändas bara om det finns skäl att anta att den personuppgifts- ansvarige har avvikit eller på annat sätt håller sig undan.

Innan tillsynsmyndigheten be- slutar om vite enligt 44 eller 45 §, ska den personuppgiftsansvarige ha fått tillfälle att yttra sig. Om saken är brådskande, får myndig- heten dock i avvaktan på yttrandet meddela ett tillfälligt beslut om vite. Det tillfälliga beslutet ska omprövas, när yttrandetiden har gått ut.

Ett vitesföreläggande ska delges den personuppgiftsansvarige. Del- givning enligt 34–37 §§ delgiv- ningslagen (2010:000) får använ- das bara om det med beaktande av vad som har framkommit i det aktuella delgivningsärendet eller vid andra delgivningsförsök med den personuppgiftsansvarige finns anledning att anta att han eller hon har avvikit eller på annat sätt håller sig undan.

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.

2.Äldre bestämmelser gäller om ett beslut om delgivning enligt 15–17 §§ delgivningslagen (1970:428) har fattats före den 1 april 2011 eller om en handling har skickats eller lämnats före denna tidpunkt.

Prop. 2009/10:237

68

2.39

Förslag till lag om ändring i körkortslagen (1998:488) Prop. 2009/10:237

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 7 § körkortslagen (1998:488) ska ha

följande lydelse.

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

7kap.

7 §

Ett beslut enligt denna lag gäller omedelbart, om inte annat anges.

Ett beslut om körkortsingripande

Ett beslut om körkortsingripande

skall delges den som beslutet rör.

ska delges den som beslutet rör.

 

 

Delgivning får inte ske enligt 34–

 

 

38 och 47–51 §§ delgivningslagen

 

 

(2010:000).

 

 

 

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.

2.Äldre bestämmelser gäller om en handling har skickats eller lämnats före den 1 april 2011.

69

2.40Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1219) om internationellt tullsamarbete

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 13 § och 4 kap. 5 § lagen (2000:1219) om internationellt tullsamarbete ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 kap.

13 §

Handling i ärende om utredning som bedrivs i annan stat delges en- ligt delgivningslagen (1970:428). Särskild postdelgivning eller stäm- ningsmannadelgivning får, även om det inte följer av bestämmel- serna i 3 § nämnda lag, ske efter beslut av behörig svensk myndighet.

En handling i ett ärende om utredning som bedrivs i en annan stat delges enligt delgivningslagen (2010:000).

4kap.

5 §

Behörig svensk myndighet får i ett ärende om överträdelse av tullbestämmelse eller i brotts- utredning begära delgivning av handling i en annan stat.

I den utsträckning det är tillåtet enligt en internationell överens- kommelse som avses i 1 kap. 1 §, får behörig svensk myndighet ombesörja delgivning med person i den andra staten genom att sända handlingen med posten enligt vad som sägs i 3 § första stycket delgivningslagen (1970:428).

En behörig svensk myndighet får i ett ärende om överträdelse av en tullbestämmelse eller i en brottsutredning begära delgivning av en handling i en annan stat.

I den utsträckning det är tillåtet enligt en internationell överens- kommelse som avses i 1 kap. 1 §, får en behörig svensk myndighet se till att delgivning sker med en person i den andra staten genom att sända handlingen med posten enligt 16–18 §§ delgivningslagen (2010:000).

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.

2.Äldre bestämmelser gäller om ett beslut om delgivning enligt 15–17 §§ delgivningslagen (1970:428) har fattats före den 1 april 2011 eller om en handling har skickats eller lämnats före denna tidpunkt.

Prop. 2009/10:237

70

2.41Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453)

Härigenom föreskrivs att 11 kap. 12 § socialtjänstlagen (2001:453) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

11 kap.

I mål och ärenden enligt denna

12 §

Vid delgivning med enskild i mål

lag som avser myndighetsutövning

eller ärende enligt denna lag som

mot enskild får delgivning inte ske

avser myndighetsutövning får 34–

med tillämpning av 12 eller 15 §

38 och 47–51 §§ delgivningslagen

delgivningslagen (1970:428).

(2010:000) inte tillämpas.

 

 

 

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.

2.Äldre bestämmelser gäller om en handling har skickats eller lämnats före den 1 april 2011.

Prop. 2009/10:237

71

2.42

 

 

Förslag till lag om ändring i lagen (2003:389) om

Prop. 2009/10:237

 

 

 

elektronisk kommunikation

 

 

 

 

Härigenom föreskrivs att 6 kap. 22 § lagen (2003:389) om elektronisk

 

kommunikation ska ha följande lydelse.

 

 

 

 

 

Nuvarande lydelse

 

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

 

 

 

 

6 kap.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

22 §1

 

 

 

 

 

Den som tillhandahåller ett elek-

Den som tillhandahåller ett elek-

 

troniskt

kommunikationsnät

eller

troniskt

kommunikationsnät

eller

 

en elektronisk

kommunikations-

en

elektronisk

kommunikations-

 

tjänst och därvid har fått del av

tjänst och därvid har fått del av

 

eller tillgång till uppgift som avses

eller tillgång till uppgift som avses

 

i 20 § första stycket skall på begä-

i 20 § första stycket ska på begäran

 

ran lämna

 

 

 

 

lämna

 

 

 

 

1. uppgift som avses i 20 § första

1. uppgift som avses i 20 § första

 

stycket 1 till en myndighet som i ett

stycket 1 till en myndighet som i ett

 

särskilt fall behöver en sådan upp-

särskilt fall behöver en sådan upp-

 

gift för delgivning enligt delgiv-

gift för delgivning enligt delgiv-

 

ningslagen (1970:428), om myn-

ningslagen (2010:000), om myn-

 

digheten finner att det kan antas att

digheten finner att det kan antas att

 

den som söks för delgivning håller

den som söks för delgivning håller

 

sig undan eller att det annars finns

sig undan eller att det annars finns

 

synnerliga skäl,

 

 

 

synnerliga skäl,

 

 

 

2. uppgift som avses i 20 § första

2. uppgift som avses i 20 § första

 

stycket 1 och som gäller misstanke

stycket 1 och som gäller misstanke

 

om

brott

till

åklagarmyndighet,

om

brott till

åklagarmyndighet,

 

polismyndighet

eller någon

annan

polismyndighet

eller någon

annan

 

myndighet som skall ingripa mot

myndighet som ska ingripa mot

 

brottet, om fängelse är föreskrivet

brottet, om fängelse är föreskrivet

 

för brottet och det enligt myndig-

för brottet och det enligt myndig-

 

hetens

bedömning kan

föranleda

hetens

bedömning kan föranleda

 

annan påföljd än böter,

 

 

annan påföljd än böter,

 

 

3. uppgift som avses i 20 § första

3. uppgift som avses i 20 § första

 

stycket 3 och som gäller misstanke

stycket 3 och som gäller misstanke

 

om

brott

till

åklagarmyndighet,

om brott till åklagarmyndighet,

 

polismyndighet

eller någon

annan

polismyndighet

eller någon

annan

 

myndighet som skall ingripa mot

myndighet som ska ingripa mot

 

brottet, om det för brottet inte är

brottet, om det för brottet inte är fö-

 

föreskrivet

lindrigare

straff än

reskrivet lindrigare straff än fängel-

 

fängelse i två år,

 

 

 

se i två år,

 

 

 

4. uppgift som avses i 20 § första stycket 1 till Kronofogdemyndig-

 

heten om myndigheten behöver uppgiften i exekutiv verksamhet och

 

1 Senaste lydelse 2006:737.

72

Ersättning för att lämna ut upp- gifter enligt första stycket 8 ska vara skälig med hänsyn till kostnaderna för utlämnandet.

myndigheten finner att uppgiften är av väsentlig betydelse för handlägg- ningen av ett ärende,

5. uppgift som avses i 20 § första stycket 1 till Skatteverket, om verket finner att uppgiften är av väsentlig betydelse för handläggningen av ett ärende som avser kontroll av skatt eller avgift eller rätt folkbokföringsort

enligt folkbokföringslagen (1991:481),

 

 

 

 

 

6. uppgift

som

avses

i

20

§

6. uppgift

som

avses

i

20

§

första stycket 1 till polismyndig-

första stycket 1 till polismyndig-

het, om myndigheten finner att

het, om myndigheten finner att

uppgiften behövs i samband med

uppgiften behövs i samband med

underrättelse,

efterforskning

eller

underrättelse,

efterforskning

eller

identifiering

vid

olyckor

eller

identifiering

vid

olyckor

eller

dödsfall eller för att myndigheten

dödsfall eller för att myndigheten

skall kunna fullgöra en uppgift

ska kunna fullgöra en uppgift som

som avses i 12 § polislagen

avses i 12 § polislagen (1984:387),

(1984:387),

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

7. uppgift

som

avses

i

20

§

7. uppgift

som

avses

i

20

§

första stycket 1 till polismyndighet

första stycket 1 till polismyndighet

eller åklagarmyndighet, om myn-

eller åklagarmyndighet, om myn-

digheten finner

att

uppgiften

digheten finner

att

uppgiften

behövs i ett särskilt fall för att

behövs i ett särskilt fall för att

myndigheten skall kunna fullgöra

myndigheten

ska

kunna fullgöra

underrättelseskyldighet enligt 33 §

underrättelseskyldighet enligt 33 §

lagen (1964:167)

med

särskilda

lagen (1964:167)

med

särskilda

bestämmelser om unga lagöverträ-

bestämmelser om unga lagöverträ-

dare, och

 

 

 

 

 

dare, och

 

 

 

 

 

8. uppgift som avses i 20 § första stycket 1 och 3 till regional alar- meringscentral som avses i lagen (1981:1104) om verksamheten hos vissa regionala alarmeringscentraler.

Ersättning för att lämna ut upp- gifter enligt första stycket 8 skall vara skälig med hänsyn till kostnaderna för utlämnandet.

Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.

Prop. 2009/10:237

73

2.43Förslag till lag om ändring i smittskyddslagen (2004:168)

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 10 § smittskyddslagen (2004:168) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

8 kap.

 

 

Vid delgivning med enskild i

10 §

 

 

Vid delgivning med enskild i

mål enligt denna lag gäller inte 12

mål enligt denna lag får 34–38 och

och 15 §§ delgivningslagen

47–51

§§

delgivningslagen

(1970:428).

 

(2010:000) inte tillämpas.

 

 

 

 

 

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.

2.Äldre bestämmelser gäller om en handling har skickats eller lämnats före den 1 april 2011.

Prop. 2009/10:237

74

2.44Förslag till lag om ändring i lagen (2005:321) om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (2005:321) om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

4 §

Ett tillträdesförbud skall delges den förbudet avser. Vid delgiv- ningen tillämpas delgivningslagen (1970:428) med undantag för be- stämmelserna i 12 § om delgivning genom att handling lämnas till annan än den sökte och 15 § om kungörelsedelgivning.

Ett tillträdesförbud ska delges den förbudet avser. Delgivning får inte ske enligt 34–38 och 47–51 §§ delgivningslagen (2010:000).

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.

2.Äldre bestämmelser gäller om en handling har skickats eller lämnats före den 1 april 2011.

Prop. 2009/10:237

75

2.45Förslag till lag om ändring i naturgaslagen (2005:403)

Härigenom föreskrivs att 6 kap. 5 § och 7 kap. 5 § naturgaslagen (2005:403) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

6kap.

5 §

Den som bedriver överföring av naturgas får inte börja tillämpa sin avgift och övriga villkor för sådan anslutning som avses i 3 kap. 5 § eller sin överföringstariff förrän de metoder som har använts för att ut- forma avgiften eller tariffen har godkänts av tillsynsmyndigheten. Godkännande skall lämnas, om metoderna kan antas leda till att avgiften eller tariffen uppfyller kraven på att den skall vara objektiv och icke-diskriminerande.

Om tillsynsmyndigheten inte godkänner de metoder som avses med en ansökan, skall myndig- heten i beslutet ange de metoder som i stället skall tillämpas.

Beslut enligt första och andra styckena gäller omedelbart. Till- synsmyndigheten skall delge så- dana beslut enligt 16 § första stycket och 17 § första stycket delgivningslagen (1970:428).

Den som bedriver överföring av naturgas får inte börja tillämpa sin avgift och övriga villkor för sådan anslutning som avses i 3 kap. 5 § eller sin överföringstariff förrän de metoder som har använts för att ut- forma avgiften eller tariffen har godkänts av tillsynsmyndigheten. Godkännande ska lämnas, om metoderna kan antas leda till att avgiften eller tariffen uppfyller kraven på att den ska vara objektiv och icke-diskriminerande.

Om tillsynsmyndigheten inte godkänner de metoder som avses med en ansökan, ska myndigheten i beslutet ange de metoder som i stället ska tillämpas.

Beslut enligt första och andra styckena gäller omedelbart. Till- synsmyndigheten ska delge sådana beslut enligt 49 § första stycket 1 och andra stycket delgivnings- lagen (2010:000).

7kap.

5 §

Villkoren i balansavtalen skall vara objektiva och icke-diskrimi- nerande.

Den systemansvariga myndig- heten får inte ingå balansavtal förrän de metoder som har använts för att utforma avtalen har godkänts av tillsynsmyndigheten. Godkännande skall lämnas, om metoderna kan antas leda till att avtalen uppfyller kraven enligt för- sta stycket.

Villkoren i balansavtalen ska vara objektiva och icke-diskrimi- nerande.

Den systemansvariga myndig- heten får inte ingå balansavtal förrän de metoder som har använts för att utforma avtalen har godkänts av tillsynsmyndigheten. Godkännande ska lämnas, om me- toderna kan antas leda till att av- talen uppfyller kraven enligt första stycket.

Prop. 2009/10:237

76

Ett beslut enligt andra stycket gäller omedelbart. Tillsynsmyn- digheten skall delge beslutet enligt

16 § första stycket och 17 § första stycket delgivningslagen (1970:428).

Ett

beslut

enligt

andra stycket Prop. 2009/10:237

gäller

omedelbart.

Tillsynsmyn-

digheten ska delge beslutet enligt

49 § första stycket 1 och andra

stycket

delgivningslagen

(2010:000).

 

 

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.

2.Äldre bestämmelser gäller om ett beslut om delgivning enligt 15–17 §§ delgivningslagen (1970:428) har fattats före den 1 april 2011 eller om en handling har skickats eller lämnats före denna tidpunkt.

77

2.46Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551)

Härigenom föreskrivs att i 25 kap. 24 och 25 §§ aktiebolagslagen (2005:551) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

25 kap.

24 §

I ett ärende enligt 11 § skall Bolagsverket förelägga bolaget samt aktieägare och borgenärer som vill yttra sig i ärendet att komma in med ett skriftligt ytt- rande eller efterfrågade handlingar till verket inom en viss tid. Föreläggandet skall delges bolaget, om det kan ske på annat sätt än enligt 15–17 §§ delgivningslagen (1970:428). Bolagsverket skall kungöra före- läggandet i Post- och Inrikes Tidningar minst en månad före utgången av den utsatta tiden.

I ett ärende enligt 11 § ska Bolagsverket förelägga bolaget samt aktieägare och borgenärer som vill yttra sig i ärendet att komma in med ett skriftligt ytt- rande eller efterfrågade handlingar till verket inom en viss tid. Föreläggandet ska delges bolaget, om det kan ske på annat sätt än enligt 38 och 47–51 §§ delgivningslagen (2010:000).

Bolagsverket ska kungöra före- läggandet i Post- och Inrikes Tidningar minst en månad före utgången av den utsatta tiden.

25 §

I ett ärende enligt 12 eller 17 § skall domstolen förelägga bolaget samt aktieägare och borgenärer som vill yttra sig i ärendet att komma in med ett skriftligt yttrande till domstolen inom en viss tid. Föreläggandet skall delges bolaget, om det kan ske på annat sätt än enligt 15–17 §§ delgiv- ningslagen (1970:428). Domstolen skall kungöra föreläggandet i Post- och Inrikes Tidningar minst en månad före utgången av den ut- satta tiden.

I ett ärende enligt 12 eller 17 § ska domstolen förelägga bolaget samt aktieägare och borgenärer som vill yttra sig i ärendet att komma in med ett skriftligt yttrande till domstolen inom en viss tid. Föreläggandet ska delges bolaget, om det kan ske på annat sätt än enligt 38 och 47–51 §§ del- givningslagen (2010:000). Dom- stolen ska kungöra föreläggandet i Post- och Inrikes Tidningar minst en månad före utgången av den ut- satta tiden.

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.

2.Äldre bestämmelser gäller om en handling har skickats eller lämnats före den 1 april 2011.

Prop. 2009/10:237

78

2.47Förslag till lag om ändring i lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter

Härigenom föreskrivs att 25 § lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

25 §

Beslut enligt 8 och 15 §§ skall delges den mot vilken beslutet av- ses gälla. Vid delgivningen tilläm- pas delgivningslagen (1970:428) med undantag för bestämmelserna i 12 § om delgivning genom att handling lämnas till annan än den sökte och 15 § om kungörelsedel- givning.

Beslut enligt 8 och 15 §§ ska delges den mot vilken beslutet av- ses gälla. Delgivning får inte ske enligt 34–38 och 47–51 §§ delgiv- ningslagen (2010:000).

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.

2.Äldre bestämmelser gäller om en handling har skickats eller lämnats före den 1 april 2011.

Prop. 2009/10:237

79

2.48Förslag till lag om ändring i diskrimineringslagen (2008:567)

Härigenom föreskrivs i fråga om diskrimineringslagen (2008:567) dels att 4 kap. 4 och 7 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det i lagen ska införas en ny paragraf, 4 kap. 15 a §, samt närmast före 4 kap. 15 a § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

4kap.

4 §

Den som inte rättar sig efter en begäran enligt 3 § får av Diskrimineringsombudsmannen föreläggas att vid vite fullgöra sin skyldighet. Ett beslut om vitesföreläggande får överklagas hos Nämnden mot diskriminering.

Ett vitesföreläggande enligt första stycket ska delges.

7 §

Nämnden mot diskriminering prövar framställningar om vites- förelägganden enligt 5 § och över- klaganden av beslut om vitesföre- lägganden enligt 4 §. Vid hand- läggningen av ärendena tillämpas 8–15 §§.

Nämnden mot diskriminering prövar framställningar om vites- förelägganden enligt 5 § och över- klaganden av beslut om vitesföre- lägganden enligt 4 §. Vid hand- läggningen av ärendena tillämpas 8–15 a §§.

Delgivning av handlingar

15 a §

Föreläggande enligt 8 §, kallelse till förhandling enligt 11 eller 15 § och andra hand- lingar som en arbetsgivare eller någon annan ska tillhandahållas ska delges.

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.

2.Äldre bestämmelser gäller om ett beslut om delgivning enligt 15–17 §§ delgivningslagen (1970:428) har fattats före den 1 april 2011 eller om en handling har skickats eller lämnats före denna tidpunkt.

Prop. 2009/10:237

80

Om en motpart som inte har delgetts ansökningen på annat sätt än genom kungörelse enligt 16 § delgivningslagen (1970:428) inte inkommer med yttrande, ska Pröv- ningsnämnden förordna en god man att bevaka dennes rätt.

2.49Förslag till lag om ändring i lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut

Härigenom föreskrivs att 6 kap. 4 § lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

6kap.

4 §

Om en motpart som inte har delgetts ansökningen på annat sätt än genom kungörelsedelgivning enligt 49 eller 50 § delgivnings- lagen (2010:000) inte inkommer med yttrande, ska Prövnings- nämnden förordna en god man att bevaka dennes rätt.

Den som förordnas till god man enligt första stycket har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för arbete, tidsspillan och utlägg som upp- draget krävt. Kostnaden ska stanna på staten.

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.

2.Äldre bestämmelser gäller om ett beslut om delgivning enligt 15–17 §§ delgivningslagen (1970:428) har fattats före den 1 april 2011 eller om en handling har skickats eller lämnats före denna tidpunkt.

Prop. 2009/10:237

81

2.50

Förslag till lag om ändring i lagen (2008:879) om

Prop. 2009/10:237

 

europeiskt betalningsföreläggande

 

Härigenom föreskrivs att 11 § lagen (2008:879) om europeiskt

 

betalningsföreläggande ska ha följande lydelse.

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

11 §

I mål som har överlämnats till domstol eller annan myndighet ska talan anses väckt när ansökan kom in till Kronofogdemyndigheten.

De handlingar som sökanden har givit in till Kronofogdemyndigheten ska i domstol anses som stämningsansökan. Stämning i målet ska anses utfärdad när domstolen beslutar om målets handläggning.

Har Kronofogdemyndigheten överlämnat ett mål till tingsrätt eller annan myndighet enligt 10 § första stycket, hindrar 24 § delgiv- ningslagen (2010:000) inte att tingsrätten eller myndigheten delger svaranden handlingar i målet genom förenklad delgivning, om denne under handläggningen hos Kronofogdemyndigheten har informerats om att sådan delgiv- ning kan komma att användas i målet hos tingsrätten eller myndig- heten.

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.

2.Äldre bestämmelser gäller om en handling har skickats eller lämnats före den 1 april 2011.

82

2.51Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

Härigenom föreskrivs i fråga om offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

dels att 10 kap. 26 §, 22 kap. 5 § och bilagan till lagen ska ha följande lydelse,

dels att det i lagen ska införas en ny paragraf, 22 kap. 3 a §, samt närmast före 22 kap. 3 a § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

10 kap.

 

Sekretess hindrar inte att en

26 §

 

Sekretess hindrar inte att en

uppgift om en enskilds adress,

uppgift om en enskilds adress,

telefonnummer

och arbetsplats

telefonnummer

och arbetsplats

eller uppgift i form av fotografisk

eller uppgift i form av fotografisk

bild av en enskild lämnas till en

bild av en enskild lämnas till en

myndighet, om

uppgiften behövs

myndighet, om

uppgiften behövs

där för delgivning enligt delgiv-

där för delgivning enligt delgiv-

ningslagen (1970:428).

ningslagen (2010:000).

Om den enskilde hos en myndighet som driver televerksamhet har begärt att abonnemanget ska hållas hemligt och om uppgiften är sekre- tessbelagd enligt 29 kap. 3 §, får den lämnas ut endast om den myndighet som begär uppgiften finner att det kan antas att den som söks för delgiv- ning håller sig undan eller att det annars finns synnerliga skäl.

22 kap.

Sekretessbrytande bestämmelse

3 a §

Sekretessen enligt 1 § andra stycket hindrar inte att uppgift i form av fotografisk bild av den enskilde lämnas till ett auktori- serat delgivningsföretag.

5 §

Sekretess gäller i verksamhet som avser delgivning enligt del- givningslagen (1970:428) för upp- gift om en enskilds personliga för- hållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon närståen- de till denne lider men om upp- giften röjs.

Sekretess gäller i verksamhet som avser delgivning enligt del- givningslagen (2010:000) för upp- gift om en enskilds personliga för- hållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon närståen- de till denne lider men om upp- giften röjs.

Prop. 2009/10:237

83

För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

Prop. 2009/10:237

Bilaga

Lydelse enligt SFS 2010:XXX

I enlighet med vad som anges i 2 kap. 4 § ska vad som föreskrivs i tryckfrihetsförordningen om rätt att ta del av handlingar hos myndighet i tillämpliga delar gälla också handlingar hos något av de organ som nämns nedan i den mån handlingarna hör till där angiven verksamhet hos organet. Verksamheten anges i förekommande fall med hänvisning till numret i Svensk författningssamling (SFS) på den författning med stöd av vilken verksamheten har uppdragits åt organet.

Organ

Verksamhet

 

 

 

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

 

Notarius publicus

all verksamhet som Notarius

 

publicus (SFS 1981:1363)

 

Posten Aktiebolag

medverkan

 

vid

val

(SFS

 

1993:1689 och 1993:1690), folk-

 

omröstning

 

(SFS

1993:1696),

 

särskild

postdelgivning

(SFS

 

1993:1688),

tullkontroll

(SFS

 

1993:1698), utlämnande av kör-

 

kort (SFS 1993:1695) samt hand-

 

läggning av flyttningsanmälningar

 

(SFS 1993:1699)

 

 

Radiotjänst i Kiruna Aktiebolag

ärenden om radio- och TV-avgifter

 

(SFS 1989:41)

 

 

 

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Föreslagen lydelse

I enlighet med vad som anges i 2 kap. 4 § ska vad som föreskrivs i tryckfrihetsförordningen om rätt att ta del av handlingar hos myndighet i tillämpliga delar gälla också handlingar hos något av de organ som nämns nedan i den mån handlingarna hör till där angiven verksamhet hos organet. Verksamheten anges i förekommande fall med hänvisning till numret i Svensk författningssamling (SFS) på den författning med stöd av vilken verksamheten har uppdragits åt organet.

Organ

Verksamhet

 

 

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

 

Notarius publicus

all verksamhet

som Notarius

 

publicus (SFS 1981:1363)

 

Posten Aktiebolag

medverkan

vid

val

(SFS

 

1993:1689

och 1993:1690),

folk-

84

 

omröstning

(SFS

1993:1696), Prop. 2009/10:237

 

tullkontroll

(SFS

1993:1698),

 

utlämnande

av körkort (SFS

 

1993:1695) samt handläggning av

 

flyttningsanmälningar

(SFS

 

1993:1699)

 

 

Radiotjänst i Kiruna Aktiebolag

ärenden om radio- och TV-avgifter

 

(SFS 1989:41)

 

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.

2.För uppgifter som avser delgivning enligt delgivningslagen (1970:428) gäller äldre bestämmelser.

85

Underrättelsen får ske genom delgivning. Sökanden får dock inte delges enligt 12, 15, 16 eller 17 § delgivningslagen (1970:428).

2.52

Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen

Prop. 2009/10:237

 

(2010:000)

 

 

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 41 § plan- och bygglagen (2010:000)

 

ska ha följande lydelse.

 

 

Lydelse enligt prop. 2009/10:170

Föreslagen lydelse

 

9 kap.

41 §

Senast dagen efter det att justeringen av protokollet med beslut om lov eller förhandsbesked har tillkännagetts på kommunens anslagstavla ska en underrättelse om tillkännagivandet, ett protokollsutdrag med beslutet och en uppgift om vad den som vill överklaga beslutet måste göra skickas i brev till

1.sökanden och annan part, om det inte är uppenbart obehövligt, och

2.dem som anges i 25 § och har lämnat synpunkter i ärendet som inte har blivit tillgodosedda.

Underrättelsen får ske genom delgivning. Delgivning med sökan- den får inte ske enligt 34–38 och 47–51 §§ delgivningslagen (2010:000).

Ett beslut om lov eller förhandsbesked ska också kungöras genom ett meddelande i Post- och Inrikes Tidningar. Av meddelandet ska beslutets huvudsakliga innehåll och var beslutet hålls tillgängligt framgå. Beslut som har kungjorts i Post- och Inrikes Tidningar ska anses ha kommit till okända sakägares kännedom vid tidpunkten för kungörelsen.

86

2.53

Förslag till lag om ändring i postlagen (2010:000)

Prop. 2009/10:237

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 15 § postlagen (2010:000) ska ha

 

följande lydelse.

 

 

Lydelse enligt prop. 2009/10:216

Föreslagen lydelse

 

 

2 kap.

 

 

 

15 §

 

Den som bedriver postverksamhet och har fått del av eller tillgång till

 

uppgifter som avses i 14 § första stycket ska på begäran lämna uppgifter

 

1. om en enskilds adress, tele-

1. om en enskilds adress, tele-

 

fonnummer eller arbetsplats till en

fonnummer eller arbetsplats till en

 

myndighet som i ett särskilt fall

myndighet som i ett särskilt fall

 

behöver en sådan uppgift för

behöver en sådan uppgift för

 

delgivning enligt delgivningslagen

delgivning enligt delgivningslagen

 

(1970:428), om myndigheten

(2010:000), om myndigheten

 

finner att det kan antas att den som

finner att det kan antas att den som

 

söks för delgivning håller sig

söks för delgivning håller sig

 

undan eller att det annars finns

undan eller att det annars finns

 

synnerliga skäl,

synnerliga skäl,

 

2.om en enskilds adress till Kronofogdemyndigheten om myndigheten behöver uppgiften i exekutiv verksamhet och myndigheten finner att uppgiften är av väsentlig betydelse för handläggningen av ett ärende,

3.om en enskilds adress till Skatteverket om verket behöver uppgiften

iverksamhet som avser kontroll av skatt eller avgift eller i utredning om rätt folkbokföringsort enligt folkbokföringslagen (1991:481) och verket finner att uppgiften är av väsentlig betydelse för handläggningen av ett ärende,

4.om en enskilds adress till Försäkringskassan eller Pensionsmyndig- heten om dessa behöver uppgiften för kontroll av rätten till ersättning och myndigheten i fråga finner att uppgiften är av väsentlig betydelse för handläggningen av ett ärende.

Den som bedriver postverksamhet ska, enligt vad som anges i första stycket, på begäran även lämna uppgifter som rör misstanke om brott till åklagarmyndighet, polismyndighet eller någon annan myndighet som har att ingripa mot brottet, om det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år.

Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.

87

2.54Förslag till lag om ändring i lagen (2010:000) om kollektivtrafik

Härigenom föreskrivs att 6 kap. 1 § lagen (2010:000) om kollektiv- trafik ska ha följande lydelse.

Lydelse enligt prop. 2009/10:200

Föreslagen lydelse

6kap.

1 §

Den regionala kollektivtrafik- myndigheten ska delge beslutet om allmän trafikplikt enligt 16 § första stycket och 17 § första stycket delgivningslagen (1970:428).

Den regionala kollektivtrafik- myndigheten ska delge beslutet om allmän trafikplikt enligt 49 § första stycket 1 och andra stycket delgivningslagen (2010:000).

Prop. 2009/10:237

88

2.55Förslag till lag om ändring i lagen (2010:000) om ändring i expropriationslagen (1972:719)

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 6 § expropriationslagen (1972:719) i stället för dess lydelse enligt lagen (2010:000) om ändring i nämnda lag ska ha följande lydelse.

Lydelse enligt prop. 2009/10:215

Föreslagen lydelse

5kap.

6 §

Avvisas ej stämningsansökan, skall mark- och miljödomstolen, om ansökningen gjorts av den exproprierande, utfärda stämning på fastighetsägaren och övriga kända sakägare. Har ansökningen gjorts av annan, skall domstolen utfärda stämning på den exprop- rierande och kalla övriga kända sakägare att inträda som parter i rättegången. Kallelse delges sak- ägare på sätt som är föreskrivet för stämning i tvistemål.

I stämning som utfärdas på den exproprierande skall han anmodas att lämna uppgifter i de avseenden som anges i 5 § första stycket 3–6.

Stämning eller kallelse som av- ses i första stycket skall alltid ut- färdas på okända sakägare, som möjligen finns. Bestämmelserna om kungörelsedelgivning i delgiv- ningslagen (1970:428) äger därvid motsvarande tillämpning. Kan det med fog antagas att okända sak- ägare icke finns, får meddelande som avses i 17 § första stycket samma lag anslås i mark- och miljödomstolens lokal i stället för att införas i tidning.

Avvisas inte stämningsansökan, ska mark- och miljödomstolen, om ansökningen gjorts av den exproprierande, utfärda stämning på fastighetsägaren och övriga kända sakägare. Har ansökningen gjorts av annan, ska domstolen utfärda stämning på den exprop- rierande och kalla övriga kända sakägare att inträda som parter i rättegången. Kallelse delges sak- ägare på sätt som är föreskrivet för stämning i tvistemål.

I stämning som utfärdas på den exproprierande ska denne anmo- das att lämna uppgifter i de av- seenden som anges i 5 § första stycket 3–6.

Stämning eller kallelse som av- ses i första stycket ska alltid ut- färdas på okända sakägare, som möjligen finns. Bestämmelserna om kungörelsedelgivning i delgiv- ningslagen (2010:000) äger därvid motsvarande tillämpning. Kan det med fog antas att det inte finns några okända sakägare, får meddelande som avses i 49 § andra stycket samma lag anslås i mark- och miljödomstolens lokal i stället för att införas i tidning.

Prop. 2009/10:237

89

3

Ärendet och dess beredning

Prop. 2009/10:237

Den nuvarande delgivningslagen (1970:428) trädde i kraft den 1 januari 1971. Lagen har sedan ikraftträdandet ändrats vid flera tillfällen. Bland annat har förenklad delgivning, telefondelgivning och särskild delgivning med aktiebolag införts.

Domstolsverket har i februari 2002 till Justitiedepartementet över- lämnat promemorian Delgivning som tagits fram av verkets arbetsgrupp för processrättsliga frågor. Promemorian innehåller förslag till en ny delgivningslag. Promemorian har remissbehandlats.

Polisverksamhetsutredningen har i betänkandet Polisverksamhet i förändring (SOU 2002:70) föreslagit att polismyndigheternas arbets- uppgifter med och ansvar för stämningsmannadelgivning för myndig- heters och enskildas räkning skulle flyttas över till Kronofogdemyn- digheten. Betänkandet har remissbehandlats.

Justitiedepartementet har under år 2003 inhämtat ett antal myndig- heters och andra instansers erfarenheter av särskild delgivning med aktie- bolag.

Domstolsverket har i oktober 2005 till Justitiedepartementet överlämnat promemorian Inställda huvudförhandlingar i brottmål II som hade tagits fram av verkets arbetsgrupp för processrättsliga frågor. Promemorian innehåller bl.a. ett förslag till lag om auktoriserade stämningsmannaföretag. Promemorian har remissbehandlats.

Mot den angivna bakgrunden har inom Justitiedepartementet departe- mentspromemorian Ny delgivningslag m.m. (Ds 2009:28) utarbetats. I promemorian görs en allmän översyn av delgivningsbestämmelserna. Där föreslås bl.a. en ny delgivningslag och en lag om auktoriserade delgivningsföretag. Promemorians sammanfattning och lagförslag finns i bilagorna 1 och 2. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. Remissyttrandena finns tillgäng- liga i Justitiedepartementet (dnr Ju2009/5326/DOM).

Regeringen har i Sveriges Domstolars regleringsbrev för år 2009 gett Domstolsverket i uppdrag att undersöka andelen inställda huvud- förhandlingar i brottmål samt orsakerna till att förhandlingarna ställts in. I uppdraget angavs att bl.a. delgivningsproblem särskilt skulle uppmärk- sammas. Domstolsverket har redovisat uppdraget den 15 april 2009 (Ju2009/3376/DOM).

I propositionen En reformerad grundlag (prop. 2009/10:80) föreslås bl.a. att Regeringsrätten ska byta namn till Högsta förvaltnings- domstolen. Riksdagen beslutade den 2 juni 2010 att anta förslagen till ändringar i regeringsformen som vilande.

Lagrådet

 

Regeringen beslutade den 29 april 2010 att inhämta Lagrådets yttrande

 

över de lagförslag som finns i bilaga 4. Lagrådets yttrande finns i

 

bilaga 5. Regeringen har i några avseenden gjort en annan bedömning än

 

Lagrådet men har i övrigt godtagit Lagrådets förslag. Lagrådets syn-

 

punkter behandlas i avsnitten 5.5, 7.3.1, 7.5, 9.1, 9.3, 12.6, 12.8, 12.13,

 

14.3, 15.10 och 16 samt i författningskommentaren.

90

 

I förhållande till lagrådsremissens lagförslag har några språkliga och Prop. 2009/10:237 redaktionella ändringar gjorts. Vidare har förslaget till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291) justerats till följd av att Regerings-

rätten föreslås byta namn till Högsta förvaltningsdomstolen. Slutligen har i lagen om auktorisation av delgivningsföretag ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om avgifter lagts till (se avsnitt 15.7).

4Behovet av ändamålsenliga delgivnings- bestämmelser

4.1Bakgrund

En grundläggande princip i en rättsstat är att enskilda i mål och ärenden ska ges möjlighet att framföra sin uppfattning och därigenom kunna påverka det allmännas beslutsfattande i frågor som rör dem. Domstolar och andra myndigheter har därför en långtgående skyldighet att låta parter få ta del av information som finns i ett mål eller ärende. Denna skyldighet följer bl.a. av 16 och 17 §§ förvaltningslagen (1986:223). I många fall finns det inte några bestämmelser som föreskriver på vilket sätt en myndighet ska fullgöra denna skyldighet. I vissa fall krävs dock att myndigheten med en tillräcklig grad av säkerhet kan utgå ifrån att parten faktiskt har kunnat ta del av de handlingar som utgör besluts- underlag för myndigheten. Delgivningsregleringens syfte är att skapa rimliga garantier för att den person som berörs har kunnat ta del av inne- hållet i aktuella handlingar. Bestämmelserna om delgivning fyller ur det perspektivet en viktig funktion. Samtidigt som delgivningsreglerna utgör en viktig rättssäkerhetsgaranti får de inte vara utformade på ett sådant sätt att de hindrar eller försenar rättegångar och andra rättsliga förfaran- den. Delgivningsproblem kan leda till att både enskilda och det allmänna lider skada. Bestämmelserna om delgivning måste därför vara ändamåls- enligt utformade så att kraven på såväl effektivitet som rättssäkerhet tillgodoses.

4.2En ny delgivningslag införs

Regeringens bedömning: En ny delgivningslag bör införas och ersätta 1970 års delgivningslag. Den nya lagen bör förbättra förutsättningarna för delgivningsförfarandet. De möjligheter som elektronisk kommunika- tion ger bör tas tillvara i högre grad än vad som hittills har skett. Vidare bör ett större ansvar än hittills läggas på parterna. Dessutom bör delgiv- ningsbestämmelserna utformas så att de blir tydligare och enklare att tillämpa.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser utom Regelrådet till-

styrker promemorians bedömning eller lämnar den utan invändning. Ett

antal remissinstanser, bl.a. Arbetsdomstolen och Kammarrätten i Stock-

91

holm, anser att det finns ett behov av en modern lag om delgivning. Många remissinstanser, däribland Justitiekanslern, Kustbevakningen, Tullverket, Östersunds tingsrätt och Nämndemännens riksförbund, anser att förslagen i promemorian innebär en lämplig avvägning mellan krav på en effektiv och ändamålsenlig hantering av delgivningar och rätts- säkerhetskrav. Regelrådet anser dock att det inte av konsekvensutred- ningen går att bedöma om de från administrativ synpunkt lämpligaste lösningarna har valts och avstyrker därför förslaget.

Skälen för regeringens bedömning: Regler om delgivning finns främst i delgivningslagen (1970:428) och delgivningsförordningen (1979:101). Särskilda regler om delgivning finns dessutom i ett stort antal andra författningar. Det finns även internationella instrument som reglerar delgivning.

Även om många delgivningar kan genomföras snabbt och enkelt är det alltför vanligt att personer agerar på ett sätt som försvårar delgivning. I vissa mål och ärenden kan någon av parterna ha ett intresse av att förhala det rättsliga förfarandet för att därigenom skjuta upp ett avgörande som kan få negativa konsekvenser för honom eller henne. När det gäller brott- mål är problemet med inställda huvudförhandlingar särskilt påtagligt. Nästan var fjärde huvudförhandling i brottmål ställs in. Den vanligaste orsaken är delgivningsproblem (Domstolsverkets redovisning den 15 april 2009 av uppdrag i regleringsbrev, DV-rapport 2009:3). Utebliven eller felaktig delgivning kan dessutom leda till att åtals- eller fordringspreskription inträder. Det kan också leda till att en rättegång eller annan myndighetsprövning måste göras om. I civilrättsliga tvister kan delgivningssvårigheter leda till att enskilda personer lider rätts- förluster, t.ex. genom att en gäldenär ges tillfälle att undandra egendom eller på annat sätt försämra sin ekonomiska situation till men för borgenärerna.

Delgivningslagen trädde i kraft den 1 januari 1971. Flera av bestämmelserna fanns dessförinnan i rättegångsbalken. En del av dem har varit oförändrade sedan gamla rättegångsbalken. Delgivningslagen gav ursprungligen den myndighet som skulle tillämpa lagen få valmöjlig- heter. Lagen har dock ändrats vid ett stort antal tillfällen. Den huvudsak- liga inriktningen på ändringarna har varit att effektivisera delgivnings- förfarandet. För att uppnå detta har nya delgivningsformer införts och åtgärder vidtagits för att underlätta inhämtandet av information som har betydelse för delgivning.

I promemorian anförs att 1970 års delgivningslag av många uppfattas som svår att tillämpa. Denna uppfattning har bekräftats av remiss- instanserna. Det har också på senare år förts fram olika önskemål och förslag om materiella ändringar i lagen. Mot denna bakgrund görs i promemorian en översyn av delgivningslagstiftningen. I promemorian görs bedömningen att en ny delgivningslag bör ersätta 1970 års delgivningslag.

Regeringen anser att delgivningsbestämmelserna bör vara utformade så att de ger de tillämpande myndigheterna de verktyg och den flexibilitet som behövs för en skyndsam och ändamålsenlig hantering av delgiv- ningar. De möjligheter som elektronisk kommunikation ger i detta avseende bör enligt promemorian kunna tas tillvara i högre grad än vad som hittills har skett. Vidare bör ett större ansvar än hittills kunna läggas

Prop. 2009/10:237

92

på parterna. Till exempel bör myndigheter i större utsträckning än Prop. 2009/10:237 tidigare kunna förlita sig på att registrerade och anmälda adresser är

aktuella och kan användas för delgivning. Dessutom bör en övergripande språklig och redaktionell modernisering av delgivningsbestämmelserna göras i syfte att göra bestämmelserna tydligare och enklare att tillämpa. Regeringen ansluter sig därför till promemorians bedömning att en ny delgivningslag bör införas och ersätta 1970 års delgivningslag.

I promemorian anförs också att invändningar i olika sammanhang har framförts mot systematiken i övrigt i 1970 års delgivningslag. Invänd- ningarna har bland annat gällt att uppräkningen av delgivningssätten i 3 § inte är fullständig (se t.ex. prop. 1978/79:11 s. 181 f. och Justitie- kanslerns beslut den 23 oktober 2006, dnr 4919-05-22). Regeringen anser att det är angeläget att den nya lagen är mer lättillgänglig än den nuvarande t.ex. när det gäller i vilka fall de olika delgivningssätten får användas och när delgivningstidpunkten inträffar.

5

Allmänna utgångspunkter

 

5.1

Lagens tillämpningsområde m.m.

 

 

 

Regeringens förslag: Den nya delgivningslagen gäller när delgivning

 

ska ske i ett mål eller ärende hos domstol eller annan myndighet eller när

 

delgivning i annat fall ska ske enligt lag eller annan författning.

 

Delgivningslagen gäller om inte annat anges i andra författningar.

 

Lagen är tillämplig på delgivning av både handlingar och annat än

 

handlingar. I vissa fall är det möjligt för en myndighet att i stället för att

 

skicka eller lämna handlingar, besluta att handlingarna ska hållas

 

tillgängliga på viss plats och att delge ett meddelande om detta.

 

Regeringens bedömning: Det bör inte ställas något krav på att

 

handlingar som delges är i original eller bestyrkt kopia.

 

Promemorians förslag och bedömning överensstämmer i huvudsak

 

med regeringens. I promemorian föreslås att den nuvarande över-

 

gångsbestämmelsen till 1970 års delgivningslag att delgivning i vissa fall

 

ska ske även om det inte uttryckligen framgår av författning förs över till

 

den nya lagen.

 

Remissinstanserna: Ingen remissinstans invänder mot förslagen eller

 

bedömningen. Flera remissinstanser tillstyrker att det inte längre bör

 

finnas något krav på att handlingar som delges ska vara i original eller

 

bestyrkt kopia.

 

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Delgivning ska

 

enligt 1970 års delgivningslag ske om det framgår av föreskrift i lag eller

 

annan författning att delgivning ska ske i mål eller ärende hos domstol

 

eller annan myndighet (1 § första stycket). Av övergångsbestämmelserna

 

framgår att lagen dessutom är tillämplig i fråga om bestämmelse som

 

avser kallelse, föreläggande eller annan underrättelse, om det med

 

hänsyn till syftet med bestämmelsen framgår att delgivning bör ske.

 

Bestämmelser om delgivning i visst slag av mål eller ärende i annan

 

författning har företräde framför delgivningslagens bestämmelser (1 §

 

andra stycket). Dessutom anges i 22 § andra stycket att lagen gäller i

93

 

 

tillämpliga delar när någon på grund av föreskrift i författning har att, utan samband med mål eller ärende, ombesörja delgivning.

Den valda konstruktionen innebär att det – förutom i de fall som avses i den undantagsregel som finns i övergångsbestämmelserna – uttryck- ligen måste framgå av lagtexten att delgivning ska ske för att delgiv- ningslagen ska vara tillämplig (jfr t.ex. NJA 1999 s. 300). Frågan om huruvida delgivningslagen ska tillämpas regleras sålunda i princip i respektive författning. Regeringen anser att detta även bör gälla i fortsättningen.

Undantagsregeln i övergångsbestämmelserna till 1970 års delgivnings- lag tillkom mot bakgrund av att det bl.a. i fråga om flertalet kallelser och förelägganden enligt rättegångsbalken vid den tidpunkten inte framgick på vilket sätt underrättelse skulle ske (prop. 1970:13 s. 219 f., 229 och 232). Sedan dess har bestämmelser om när delgivning ska ske förts in i 33 kap. 2 § första stycket rättegångsbalken, 47 § förvaltningsprocess- lagen (1971:291) och 46 § lagen (1996:242) om domstolsärenden. Av dessa bestämmelser framgår numera direkt att delgivning ska användas om det är särskilt föreskrivet eller om det med hänsyn till syftet med bestämmelsen om underrättelse framgår att delgivning bör ske (prop. 1990/91:11 s. 14 f. och 75 f.). I allmän domstol och allmän förvaltnings- domstol är det således inte längre aktuellt att tillämpa övergångsbestäm- melsen (jfr NJA 1991 s. 196). Bestämmelser om när delgivning ska ske finns numera även för hyres- och arrendenämnder, Marknadsdomstolen, Patentbesvärsrätten och Statens va-nämnd (30 § lagen [1973:188] om arrendenämnder och hyresnämnder, 20 § lagen (1970:417) om marknads- domstol m.m., 16 § lagen [1977:729] om Patentbesvärsrätten, 18 § lagen [1976:839] om Statens va-nämnd). I förvaltningslagen har vidare förts in bestämmelser som ger myndigheten stort utrymme att välja om underrättelse ska ske genom delgivning eller på annat sätt (17 och 21 §§ förvaltningslagen [1986:223]). Mot den angivna bakgrunden är över- gångsbestämmelsen till 1970 års delgivningslag numera överflödig. Den bör därför inte föras över till den nya lagen.

1970 års delgivningslag gäller vidare i tillämpliga delar även när en enskild person på grund av föreskrift i författning, utan samband med mål eller ärende, ska ombesörja delgivning (22 § andra stycket). De vanligaste situationerna där delgivningslagens bestämmelser tillämpas på denna grund är vid borgenärs delgivning av betalningsanmaning på sätt som föreskrivs i 2 kap. 9 § konkurslagen (1987:125), elleverantörers delgivning av underrättelse enligt 11 kap. 4 § första stycket ellagen (1997:857) om att överföringen av el kan komma att avbrytas om inte förfallna fordringar betalas, delgivning av testamenten för att klander- fristen ska börja löpa (14 kap. 4 § ärvdabalken) och hyresvärds del- givning av underrättelse om möjlighet att få tillbaka hyresrätten genom betalning av hyran i samband med uppsägning (12 kap. 44 § första stycket jordabalken). Regeringen anser att det är naturligt att den nya delgivningslagen ska gälla även i dessa fall.

Sammantaget bör alltså delgivningslagen gälla när delgivning ska ske i ett mål eller ärende hos domstol eller annan myndighet eller när delgivning i annat fall ska ske enligt lag eller annan författning.

Prop. 2009/10:237

94

Regeringen ansluter sig vidare till promemorians förslag att den nya lagen, liksom 1970 års lag, bör vara subsidiär till bestämmelser om delgivning i andra författningar.

Bestämmelserna i 1970 års delgivningslag behandlar situationer när handlingar ska delges. Enligt 22 § första stycket är dock bestämmelserna om delgivning av handling tillämpliga även vid delgivning av annat än handling. I lagens förarbeten nämns som exempel de situationerna att varuprover eller modeller ska delges (prop. 1970:13 s. 154). Regeringen ansluter sig till promemorians förslag att även den nya lagen bör vara tillämplig när något annat än en handling ska delges.

Av 6 § första stycket 1970 års delgivningslag följer att en handling som ska delges ska överbringas i original eller styrkt kopia. Kopior som har framställts vid en myndighet behöver dock inte bestyrkas. Paragrafen fick sin nuvarande lydelse den 1 januari 1991. Dessförinnan krävdes att handlingen alltid överbringades i ”huvudskrift eller styrkt avskrift eller styrkt kopia”. Lagändringen tillkom bl.a. för att skapa förutsättningar för att en polismyndighet som anlitats för stämningsmannadelgivning i vissa fall skulle kunna skicka handlingarna i en delgivningsförsändelse med telefax till en annan polismyndighet (prop. 1990/91:11 s. 45).

Enligt promemorian kan det däremot diskuteras om den nuvarande regleringen gör det möjligt att använda telefax vid delgivning genom att handlingarna skickas direkt från myndigheten till en enskild person eftersom det kan hävdas att den kopia av handlingen som framställts i en sådan situation i vart fall delvis framställs av annan än myndigheten, nämligen av mottagaren. I promemorian görs mot denna bakgrund bedömningen att kravet på bestyrkande av kopior bör avskaffas helt. Regeringen anser att tiden får anses mogen att skapa förutsättningar för att i vissa fall kunna delge handlingar även på annan elektronisk väg, t.ex. med e-post (se närmare avsnitt 7.1). För att inte heller i övrigt lägga onödiga hinder i vägen för användande av elektronisk kommunikation bör den nya delgivningslagen inte ställa några generella krav på de hand- lingar som ska delges. I de fall det bedöms nödvändigt kan sådana krav i stället regleras i respektive författning. Regeringen ansluter sig till promemorians bedömning i denna del.

I vissa fall kan handlingarna som ska delges vara mycket omfattande. Andra handlingar kan ha ett format som försvårar kopiering eller till- handahållande i annat format. Så kan exempelvis vara fallet med kartor och ritningar. Andra handlingar kan vara svåra att kopiera med bibe- hållen läsbarhet. Den möjlighet som 1970 års delgivningslag ger för myndigheten att i sådana situationer besluta att handlingen ska hållas till- gänglig hos myndigheten eller på annan plats som myndigheten beslutar och att delge ett meddelande om detta och om den tid under vilken handlingen hålls tillgänglig, bör därför gälla även enligt den nya lagen (jfr 6 § andra stycket i 1970 års delgivningslag).

Prop. 2009/10:237

95

5.2

Delgivning med person som befinner sig utomlands

Prop. 2009/10:237

Regeringens förslag: Delgivning med en person som vistas utomlands får ske enligt lagen på den utländska orten, om inte sådan delgivning skulle strida mot svenska allmänna rättsprinciper.

En kallelse av en målsägande, ett vittne, en sakkunnig eller någon som avses i 36 kap. 1 § andra och tredje styckena rättegångsbalken, som ska delges utomlands, får inte ske vid vite, om inte annat följer av lagen (1974:752) om nordisk vittnesplikt.

Promemorians förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens. I promemorian föreslås att utländska delgivningsbestäm- melser ska få tillämpas vid delgivning utomlands om inte särskilda skäl talar mot det och att den nuvarande bestämmelsen i 5 § andra stycket i 1970 års delgivningslag om kallelse förs över till 9 kap. 7 § rättegångs- balken.

Remissinstanserna: Ingen remissinstans invänder mot förslagen.

Hyres- och arrendenämnden i Stockholm pekar på att vissa följd- ändringar kan vara nödvändiga om den nuvarande bestämmelsen om kallelser av målsäganden och vittnen förs över till rättegångsbalken.

Skälen för regeringens förslag: Den särskilda reglering som gäller internationell delgivning är enligt regeringens uppfattning föråldrad och i behov av en översyn. Detta konstaterades bl.a. i samband med införandet av lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål (prop. 1999/2000:61 s. 73 f.). Till detta kommer att vissa nyare internationella instrument anvisar att postdelgivning med enskild i en annan stat ska kunna ske direkt och annars att bistånd kan sökas genom direktkontakter mellan myndigheter. Regeringen anser att behovet av en reform på detta område kvarstår. Som anförs i promemorian bör en sådan reform ske med utgångspunkt i den nya delgivningslag som nu föreslås. Några frågor som rör internationell delgivning och som behandlas i 1970 års delgivningslag tas emellertid upp redan i detta lagstiftningsärende.

Enligt 1970 års delgivningslag får delgivning med den som har känt hemvist utom riket eller vistas på ort utom riket ske enligt lagen på den orten (5 §). Myndigheten får välja om delgivning ska ske enligt de svenska delgivningsbestämmelserna eller enligt det andra landets lag. Det vanligaste torde vara att svenska myndigheter tillämpar svensk rätt (se t.ex. NJA 2006 s. 588 där förenklad delgivning godtogs vid delgiv- ning med person med adress i Danmark och NJA 2004 s. 407 där åtgärder för delgivning i Ukraina ansågs motsvara delgivning med stöd av 13 § i 1970 års delgivningslag).

I vissa fall kan det emellertid vara nödvändigt att lagen i det land där delgivningen äger rum tillämpas. Detta kan ibland vara en förutsättning för att utländska myndigheter ska bistå den svenska myndigheten med delgivningen. I artikel 7 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1393/2007 av den 13 november 2007 om delgivning i medlemsstaterna av rättegångshandlingar och andra handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (EG:s delgivningsförordning) anges att det mottagande organet ska delge eller låta delge handlingen enligt lagstiftningen i den mottagande medlemsstaten eller på ett särskilt

96

sätt som begärts av det sändande organet, såvida inte detta Prop. 2009/10:237 delgivningssätt är oförenligt med lagstiftningen i den medlemsstaten. I

vissa situationer blir frågan om att tillämpa utländsk rätt inte aktuell eftersom den svenska myndigheten delger en enskild i en annan stat direkt (jfr t.ex. artikel 5 i 2000 års konvention om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan EU:s medlemsstater). För att delgivning ska kunna ske effektivt utomlands måste svenska myndigheter även i en del andra fall kunna tillämpa utländska delgivningsbestämmelser. Som anförs i promemorian kan dock en svensk myndighet i vissa undantagsfall vara förhindrad att tillämpa en utländsk delgivningsbestämmelse. Som exempel nämns att en utländsk bestämmelse medger att delgivning sker genom ett särskilt förfarande utan att några inledande försök görs att skicka eller lämna handlingen till personen i fråga. En sådan delgivning torde i vissa fall kunna innebära en kränkning av den enskildes rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) och får i sådana fall inte godtas av en svensk domstol eller annan myndighet. Regeringen anser därför att bestämmel- sen bör utformas så att delgivning med en person som vistas utomlands får ske enligt lagen på den utländska orten, om inte sådan delgivning skulle strida mot svenska allmänna rättsprinciper.

I 5 § andra stycket i 1970 års delgivningslag finns en bestämmelse om att en kallelse av en målsägande, ett vittne, en sakkunnig eller någon som avses i 36 kap. 1 § andra och tredje styckena rättegångsbalken inte får ske vid vite om delgivning ska ske i en annan stat, såvida inte lagen (1974:752) om nordisk vittnesplikt är tillämplig. Bestämmelsen tillkom mot bakgrund av att Sveriges konventionsåtaganden (1959 års europa- rådskonvention om inbördes rättshjälp i brottmål och 1990 års tillämp- ningskonvention till Schengenavtalet [Schengenkonventionen]) innebär att en svensk domstol inte får utdöma straff, viten eller andra tvångs- åtgärder mot ett vittne eller en sakkunnig i ett brottmål som har delgetts en kallelse i en konventionsstat att inställa sig till en förhandling (prop. 1999/2000:61).

I promemorian föreslås med hänvisning till att delgivningslagen endast bör innehålla generella bestämmelser om delgivning att bestämmelsen i stället bör tas in i 9 kap. 7 § rättegångsbalken. Som Hyres- och arrendenämnden i Stockholm påpekar är emellertid bestämmelsen inte endast tillämplig i allmän domstol. Regeringen anser att det finns anledning att överväga i vilken utsträckning vitesförelägganden över huvud taget bör kunna riktas mot en person som befinner sig på ett annat lands territorium. Den aktuella bestämmelsen torde dessutom ha fått ett vidare tillämpningsområde än vad som varit avsett (jfr a. prop. s. 156 f., 335 och 353). Denna fråga ryms emellertid inte i detta lagstiftnings- ärende och bestämmelsen bör därför tills vidare utan ändring i sak föras över till den nya delgivningslagen.

97

5.3

EU-rätten

Prop. 2009/10:237

Regeringens bedömning: De svenska delgivningsbestämmelserna bör överensstämma med de miniminormer för delgivning som finns inom EU i den utsträckning som det är ändamålsenligt.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans invänder mot bedömningen.

Finansbolagens förening understryker vikten av att svenska avgöranden kan verkställas i ett annat land på enklast möjliga sätt.

Skälen för regeringens bedömning: Medlemsstaternas delgivnings- lagstiftning är inte harmoniserad inom EU och lagstiftningen skiljer sig åt mellan medlemsstaterna. I gränsöverskridande situationer är dock EG:s delgivningsförordning tillämplig. I några EG-rättsliga instrument uppställs också krav på medlemsstaternas inhemska delgivningsbestäm- melser. I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 805/2004 av den 21 april 2004 om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar finns s.k. miniminormer för delgivning (artiklarna 13 och 14). Hänvisningar till dessa miniminormer finns även i Europa- parlamentets och rådets förordningar (EG) nr 1896/2006 av den 12 december 2006 om införande av ett europeiskt betalningsföreläggande och nr 861/2007 av den 11 juli 2007 om inrättande av ett europeiskt småmålsförfarande. I dessa miniminormer anges de delgivningssätt som godtas för att en exekutionstitel ska få verkställas i en annan medlemsstat med stöd av dessa instrument utan något s.k. exekvaturförfarande.

För svensk del konstateras i promemorian att den svenska delgivnings- lagstiftningen i huvudsak är i överensstämmelse med miniminormerna. Kungörelsedelgivning genom annonsering och vissa former av s.k. surro- gatdelgivning finns emellertid inte bland de uppräknade delgivnings- sätten. Detta innebär bl.a. att sådan delgivning inte kan användas av Kronofogdemyndigheten i ett mål om europeiskt betalningsföreläggande (prop. 2007/08:158 s. 19 f.).

Utöver de delgivningsformer som finns i 1970 års delgivningslag godtas enligt miniminormerna delgivning på elektronisk väg, t.ex. telefax eller e-post, där svaranden undertecknat och skickat tillbaka ett mottagningsbevis med angivande av datum för mottagandet (artikel 13 d), eller med automatisk sändningsbekräftelse, under förutsättning att svaranden i förväg uttryckligen har godkänt detta delgivningssätt (artikel 14.1 e).

För att svenska avgöranden ska kunna verkställas på enklast möjliga sätt inom EU är det i vissa fall en fördel om delgivning har skett i överensstämmelse med miniminormerna. Detta talar för att den nationella lagstiftningen bör utformas i enlighet med dessa normer. Miniminormerna har dock utformats för att tillämpas på civilrättsliga fordringar. Den svenska delgivningslagen är till skillnad från ovan angivna EU-instrument tillämplig även på många andra rättsområden. Det stora flertalet delgivningar i Sverige rör också rent inhemska förhållanden. Delgivningslagen är dessutom tillämplig på många situationer där verkställighetsfrågan saknar betydelse. I likhet med promemorian anser därför regeringen att svenska delgivningsbestäm-

98

melser inte i alla delar behöver överensstämma med miniminormerna. En Prop. 2009/10:237 annan sak är att det kan finnas anledning för myndigheterna att vid val av

delgivningssätt ta hänsyn till om det kan bli aktuellt att verkställa avgörandet i ett annat land.

5.4Begreppsbildning i den nya lagen

Regeringens förslag: Den nya delgivningslagen gör åtskillnad mellan

den som ska se till att delgivning sker,

det rättssubjekt med vilket delgivning ska ske,

den eller de fysiska personer som är delgivningsmottagare och

den fysiska person till vilken handlingen ska lämnas. Uttrycket ordinär delgivning utmönstras ur lagen.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian används benämningen ”den som söks för delgivning” i stället för delgivningsmottagare.

Remissinstanserna: Ingen remissinstans invänder mot förslaget. Ett antal remissinstanser, däribland Gotlands tingsrätt och Länsstyrelsen i Jönköpings län, ställer sig bakom förslaget att ersätta delgivningssättet ”ordinarie delgivning” i 1970 års delgivningslag med flera delgivnings- sätt. Solna tingsrätt anser att systematiken i den föreslagna delgivnings- lagen är avsevärt bättre än den nuvarande lagens men framhåller att en fråga som erfarenhetsmässigt vållar problem är skillnaden mellan den som ska delges och den som ska sökas för delgivning.

Skälen för regeringens förslag: I 1970 års delgivningslag används bl.a. uttrycken ”den med vilken delgivning skall ske”, ”den som ska sökas för delgivning” och ”den som handlingen får lämnas till”. Det första uttrycket avser det rättssubjekt som deltar i det förfarande inom vilket delgivningen ska ske, medan det andra avser den fysiska person delgivningsförsöken riktar sig mot. Det tredje uttrycket avser den person som handlingen rent faktiskt överlämnas till, vilket oftast men inte alltid är densamma som den som söks för delgivning. Om den som söks för delgivning inte påträffas, får i vissa situationer nämligen handlingen lämnas till någon annan än den sökte, s.k. surrogatdelgivning.

I promemorian anförs att svårigheten att hålla isär dessa begrepp av somliga anses vara en av orsakerna till att delgivningsbestämmelserna uppfattas som svåra att tillämpa. Solna tingsrätt instämmer i denna uppfattning. Enligt promemorian framstår emellertid det bakomliggande principiella synsättet i allt väsentligt som funktionellt och logiskt och svårigheterna torde främst bero på hur begreppen presenteras och förklaras i lagen. Ingen remissinstans invänder mot denna bedömning. Regeringen ansluter sig till promemorians bedömning att den nämnda uppdelningen av begreppen bör behållas i den nya lagen. Uttrycken ”den som söks för delgivningen” och ”den sökte” framstår emellertid som omoderna och svåra att förstå. Uttrycket delgivningsmottagare används redan i aktiebolagslagen (2005:551). Enligt 8 kap. 40 § aktiebolagslagen ska styrelsen utse en särskild delgivningsmottagare som är behörig att ta emot delgivning på bolagets vägnar om bolaget inte har någon behörig

ställföreträdare som är bosatt i Sverige. Det ligger därför nära till hands

99

att betrakta en behörig ställföreträdare som bolagets ordinarie delgiv- Prop. 2009/10:237 ningsmottagare. Större klarhet kan enligt regeringen uppnås i den nya

lagen genom att benämningen ”delgivningsmottagare” ersätter ”den som söks för delgivning” när bestämmelser avser den som ensamt eller de som gemensamt är behöriga att ta emot delgivning.

I 1970 års delgivningslag används vidare uttrycket ”den som ska ombesörja delgivning”. Även detta uttryck framstår som omodernt. Det bör därför ersättas med ”den som ska se till att delgivning sker”.

Med ordinär delgivning avses i 1970 års delgivningslag de delgiv- ningsformer som är avsedda att användas i normalfallen och alltså i första hand tillämpas av myndigheterna (prop. 1970:13 s. 123 f.). När lagen trädde i kraft avsågs med ordinär delgivning endast delgivning med rekommenderat brev eller mottagningsbevis (s.k. vitt kort) och delgivning med bud. Ordinär delgivning innefattar emellertid numera även förenklad delgivning och särskild delgivning med aktiebolag. Enligt promemorian kan begreppet inte längre anses fylla någon egentlig funktion utan torde snarare ha bidragit till den begreppsförvirring som ibland förekommer i delgivningssammanhang och bör därför inte längre användas. Samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan invändning. Regeringen ansluter sig till förslaget att uttrycket ”ordinär delgivning” inte bör användas i den nya lagen. Delgivnings- sätten bör i stället redovisas var för sig. En uttömmande uppräkning av delgivningssätten bör tas in i den nya lagen.

5.5Utgångspunkter vid val av delgivningssätt m.m.

Regeringens förslag: Delgivningssätt ska väljas med utgångspunkt från att det ska vara ändamålsenligt med hänsyn till handlingens innehåll och omfattning och medföra så lite kostnader och besvär som möjligt.

Delgivning får inte ske på ett sätt som är olämpligt med hänsyn till omständigheterna i delgivningsärendet.

Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. I promemorian föreslås en bestämmelse av innebörd att en myndighet, när den väljer delgivningssätt, ska sträva efter att använda det delgivningssätt som är mest ändamålsenligt och som medför så ringa olägenhet och kostnad som möjligt för såväl myndigheten som för den som söks för delgivning.

Remissinstanserna: Ingen remissinstans invänder mot promemorians förslag.

Skälen för regeringens förslag: Det är inte möjligt att i författning ge uttömmande anvisningar om vilket delgivningssätt som ska väljas i varje situation. Regeringen anser dock att den nya lagen i större utsträckning än 1970 års delgivningslag bör ge vägledning om vilket delgivningssätt som ska användas.

I 1970 års delgivningslag anges det beträffande vissa delgivnings- former att de endast får användas om det inte är olämpligt med hänsyn till omständigheterna (förenklad delgivning och särskild delgivning med aktiebolag). Telefondelgivning får endast användas när det är lämpligt.

Av lagtexten framgår däremot inte att några lämplighetsöverväganden

100

ska göras när det gäller t.ex. surrogatdelgivning eller spikning. Det finns emellertid även situationer när det inte är lämpligt att använda dessa del- givningsformer. Av stor betydelse vid lämplighetsbedömningen är ofta handlingens innehåll och omfattning. Vissa delgivningsformer bör t.ex. undvikas om innehållet är särskilt känsligt eller om handlingen är omfattande. I många fall bör även förhållandena i det enskilda delgiv- ningsärendet beaktas. Det handlar framför allt om de personliga för- hållandena hos den person som ska ta emot handlingen. Myndighet bör inte heller i onödan använda delgivningssätt som medför höga kostnader, t.ex. stämningsmannadelgivning (jfr 1 § andra stycket i 1979 års delgiv- ningsförordning).

Mot den angivna bakgrunden föreslogs i lagrådsremissen en allmän bestämmelse som anger att delgivningssätt ska väljas med utgångspunkt från att det ska vara ändamålsenligt med hänsyn till handlingens innehåll och omfattning och medföra så lite kostnader och besvär som möjligt. Lagrådet föreslår att bestämmelsen i stället formuleras så att det delgivningssätt ska väljas som är ändamålsenligt med hänsyn till handlingens innehåll och omfattning och medför så lite kostnader och besvär som möjligt. Den av Lagrådet föreslagna lydelsen kan ge intryck av att endast ett delgivningssätt kan anses ändamålsenligt i varje delgivningsärende. Det är vidare tveksamt om Lagrådets lydelse ger utrymme för att välja ett ändamålsenligt delgivningssätt om ett annat delgivningssätt medför mindre kostnader och besvär. Regeringen anser därför att bestämmelsen bör utformas på det sätt som föreslogs i lagråds- remissen.

Vidare bör anges att delgivning inte får ske på ett sätt som är olämpligt med hänsyn till omständigheterna i delgivningsärendet. En sådan lämplighetsbedömning bör inte endast göras vid val av delgivningssätt utan även vid genomförandet av delgivningen. Frågan behandlas vidare i avsnitten om respektive delgivningssätt och i författningskommentaren.

I vissa specialförfattningar anges uttryckligen att vissa delgivningssätt inte får användas. Som exempel kan nämnas att varken kungörelsedel- givning, spikning eller surrogatdelgivning får användas vid delgivning av stämning i brottmål (33 kap. 6 § första stycket rättegångsbalken) eller i ärenden enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (38 §). I 1 § andra stycket andra meningen i 1970 års delgivnings- lag anges dessutom att bestämmelserna i 12–15 §§, dvs. bestämmelserna om surrogatdelgivning, spikning och vissa fall av kungörelsedelgivning, inte ska tillämpas även om så inte uttryckligen föreskrivs i annan författning, om myndigheten finner att det på grund av målets eller ärendets beskaffenhet föreligger särskilda skäl mot att delgivning sker i den ordning som anges i dessa paragrafer. Denna bestämmelse infördes vid lagens tillkomst eftersom det ansågs alltför tidskrävande att i lagstift- ningsärendet göra en genomgång av behovet av personlig delgivning i samtliga speciallagstiftningar. Syftet var i stället att en omprövning av författningars delgivningsregler skulle äga rum när respektive författning sågs över i annat sammanhang (prop. 1970:13 s. 103 f. och s. 119 f.). I promemorian anförs att den aktuella bestämmelsen närmast var avsedd att fylla en funktion som övergångsbestämmelse till dess tillfälle upp- kommit att se över aktuella speciallagstiftningar. Det finns inte något avgörande från de högsta instanserna där delgivning underkänts med

Prop. 2009/10:237

101

hänvisning till bestämmelsen (jfr RÅ 1987 ref. 44 och NJA 1991 s. 196). Prop. 2009/10:237 Sedan delgivningslagen trädde i kraft har som framgår ovan undantag

från 12–15 §§ förts in i ett antal författningar. I avsnitt 14.5 föreslår regeringen ytterligare undantagsbestämmelser. Bestämmelsen framstår därför numera som överflödig. En sådan bestämmelse riskerar också att leda till att en myndighet felaktigt ger anvisningen att personlig delgiv- ning är nödvändig vid stämningsmannadelgivning och är därför ägnad att motverka en enhetlig tillämpning eftersom sådana handläggningsbeslut inte kan bli föremål för överprövning. Regeringen anser mot bakgrund av det anförda att någon motsvarande bestämmelse inte bör finnas i den nya delgivningslagen.

6 Vem som ska se till att delgivning sker

6.1Delgivning i mål och ärenden

Regeringens förslag: En myndighet som handlägger ett mål eller ärende ska se till att delgivning sker.

Begär en part att själv få se till att delgivning sker (partsdelgivning) och det inte är olämpligt får myndigheten besluta om detta. Vid parts- delgivning ska endast vanlig delgivning och stämningsmannadelgivning få användas.

Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. I promemorian föreslås att endast vanlig delgivning med post eller bud ska få användas vid partsdelgivning samt att myndigheten får medge parts- delgivning om det kan ske utan olägenhet. I promemorian föreslås vidare att det i den nya delgivningslagen, liksom i 1970 års delgivningslag, ska finnas bestämmelser om att myndigheten får besluta att ny delgivning ska ske när delgivning inte har skett på rätt sätt och att invändning om att en handling inte har delgetts på föreskrivet sätt ska göras så snart det kan ske.

Remissinstanserna: Ett fåtal remissinstanser yttrar sig i dessa delar. Kronofogdemyndigheten anser att det behövs ett förtydligande om vad begreppet olägenhet avser när det gäller beviljande av partsdelgivning. Sveriges advokatsamfund anser att stämningsmannadelgivning i vissa fall bör få användas vid partsdelgivning.

Skälen för regeringens förslag

Myndighetens ansvar för att delgivning sker

Det är naturligt att den myndighet som handlägger ett mål eller ärende har ett ansvar för att delgivning sker. Regeringen anser i likhet med promemorian att utgångspunkten i delgivningslagen även fortsättningsvis bör vara att den myndighet som handlägger målet eller ärendet i första hand ska se till att delgivning sker.

Myndighetens ansvar för delgivningen innefattar valet av delgivnings-

sätt. När det gäller valet mellan delgivningssätten så måste bedömningen

102

göras utifrån förutsättningarna i det enskilda fallet, varvid hänsyn bör tas såväl till vad målet rör som till parternas förhållanden (se närmare avsnitt 5.5).

En myndighets ansvar för att delgivning sker innefattar även en skyldighet att i efterhand kontrollera att de åtgärder som behöver vidtas har utförts för att avgöra om delgivning har skett. Om myndigheten finner att någon föreskriven åtgärd inte har vidtagits, exempelvis att ett kontrollmeddelande inte skickats eller att annonsering inte har skett i rätt tid, leder detta i många fall till effekten att delgivning inte har skett. I vissa fall får då nya handläggningsåtgärder vidtas i delgivningsärendet. I andra fall kan ändamålet med delgivningen ha förfallit, t.ex. vid delgiv- ning av en kallelse till ett sammanträde som har ställts in eller om delgivningsmottagaren bekräftar att han eller hon mottagit handlingen. Regeringens anser till skillnad från promemorian att det inte är nödvändigt att ha en uttrycklig bestämmelse om hur myndigheten ska hantera en situation när något moment i de föreskrivna delgivnings- åtgärderna inte har utförts på rätt sätt. Någon sådan bestämmelse bör därför inte föras in i den nya lagen (jfr 21 § första meningen i 1970 års delgivningslag).

En invändning om att en handling i mål eller ärende inte har delgetts på föreskrivet sätt ska enligt 1970 års delgivningslag göras så snart det kan ske (21 § andra meningen). Begränsningen till delgivning i mål eller ärende innebär att bestämmelsen inte är tillämplig på enskilda förhållan- den, t.ex. delgivning av uppsägning av hyresavtal. Bestämmelsen har emellertid inte kopplats till någon påföljd. En försenad invändning om att delgivning inte har skett på föreskrivet sätt kan därför inte avvisas med stöd av delgivningslagen utan får i stället prövas enligt de handlägg- ningsregler som är tillämpliga (jfr NJA 1975 s. 575). Regeringen anser till skillnad från promemorian att den nuvarande bestämmelsen är obehövlig och dessutom kan innebära att en enskild misstar sig om sina möjligheter att vid ett senare tillfälle få prövat om delgivning har skett på rätt sätt. Någon motsvarande bestämmelse bör därför inte finnas i den nya lagen.

Partsdelgivning

Om part, sökande eller annan sakägare begär att själv få se till att delgivning sker kan myndigheten enligt 1970 års delgivningslag medge detta, om det kan ske utan olägenhet (2 § andra stycket). Myndigheten ska i sådant fall förelägga den som ska se till att delgivning sker att inom viss tid komma in till myndigheten med bevis om delgivning. Om sådant bevis inte har kommit in till myndigheten inom föreskriven tid, ska myndigheten själv utan dröjsmål vidta åtgärder så att delgivning sker. Vid partsdelgivning används framför allt delgivning genom bud, t.ex. genom anlitande av ett privat delgivningsföretag.

I vissa fall kan en part ha större framgång än myndigheten med ett delgivningsärende. Regeringen anser därför att parten liksom enligt 1970 års delgivningslag själv bör kunna få se till att delgivning sker. Kronofogdemyndigheten anför att rekvisitet ”om det kan ske utan olägenhet” orsakar tillämpningssvårigheter. Regeringen anser att bestäm- melsen om när myndigheten ska medge partsdelgivning bör tydliggöras.

Prop. 2009/10:237

103

En myndighet bör beakta parternas respektive intressen samt även vikten Prop. 2009/10:237 av att handläggningen av mål och ärenden bedrivs på ett rättssäkert sätt.

Denna bedömning bör lämpligen formuleras på så sätt att partsdelgivning bör kunna medges om det inte är olämpligt (se närmare i författnings- kommentaren).

I promemorian föreslås att det av lagtexten bör framgå att partsdelgiv- ning endast får ske genom delgivning med post eller bud. Som Sveriges advokatsamfund påpekar kan man tänka sig att en part anlitar ett privat delgivningsföretag för att utföra buddelgivning, men att personen som ska ta emot handlingen vägrar att göra detta. Under förutsättning att den person som utför delgivningen har behörighet att utföra stämnings- mannadelgivning bör delgivning i sådana fall också kunna ske (se närmare avsnitten 11.1–5). Regeringen anser därför att även stämnings- mannadelgivning bör få användas vid partsdelgivning. Om det finns behov av att utforma regleringen av partsdelgivning på annat sätt beträffande visst slag av mål eller ärende bör detta liksom hittills framgå av respektive specialförfattning (se t.ex. 33 kap. 6 § tredje stycket rätte- gångsbalken). Om en myndighet finner att vissa former av stämnings- mannadelgivning inte bör användas kan detta anges som villkor för myndighetens medgivande om partsdelgivning.

6.2Delgivning utan samband med mål eller ärende

Regeringens förslag: När delgivning ska ske utan samband med ett mål eller ärende ska den enskilde själv se till att delgivning sker. Den enskilde får själv använda vanlig delgivning eller stämningsmanna- delgivning. En person som ska se till att delgivning sker får vända sig till en länsstyrelse eller, om delgivningen ska utföras utomlands, till Regeringskansliet (Justitiedepartementet) för bistånd med delgiv- ningen.

Länsstyrelsen får använda vanlig delgivning, särskild delgivning med juridisk person, stämningsmannadelgivning och kungörelse- delgivning. Länsstyrelsen ska ta ut en ansökningsavgift för att handlägga en ansökan om bistånd med delgivning. Om inte avgiften betalas ska ansökan avvisas.

Länsstyrelsens beslut i delgivningsfrågor får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätt.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som uttalar sig i denna

del tillstyrker förslagen eller lämnar dem utan invändning.

Skälen för regeringens förslag

Bakgrund

I 22 § andra stycket i 1970 års delgivningslag anges att lagen gäller i tillämplig delar när någon på grund av föreskrift i författning har att, utan

samband med mål eller ärende, ombesörja delgivning. Om annan än

104

myndighet ska ombesörja delgivning får denne enligt 25 § andra stycket i 1970 års delgivningslag anlita stämningsman. Bestämmelsen har funnits sedan lagens tillkomst. Vid denna tidpunkt var stämningsmannaverksam- heten organiserad så att en myndighet eller annan som ville få delgivning verkställd vände sig direkt till en viss stämningsman med uppdraget. Stämningsmännen förordnades då av länsstyrelserna. Stämningsmanna- verksamheten omorganiserades år 1979 och är sedan dess administrativt knuten till polismyndigheterna. Det ankommer alltså sedan länge på polismyndigheterna att uppdra åt en stämningsman eller, om det är lämpligare, en polisman att utföra delgivningen (7 § första stycket i 1979 års delgivningsförordning). Det är därmed inte heller längre möjligt för en enskild att direkt anlita en stämningsman utan han eller hon är hän- visad till att vända sig till polismyndigheten. Eftersom det i 25 § andra stycket i 1970 års delgivningslag anges att stämningsman får anlitas får inte en polismyndighet låta en polisman utföra delgivning på uppdrag av enskild (JO 1996/97 s. 98). Enligt promemorian kan det ifrågasättas om denna ordning är rimlig och avsedd. När det gäller kungörelsedelgivning eller spikning får en enskild person enligt 22 § andra stycket i 1970 års delgivningslag begära biträde av länsstyrelsen som föranstaltar om del- givning på den enskildes bekostnad. Enligt nuvarande ordning får alltså den enskilde vända sig till polismyndighet för stämningsmannadelgiv- ning och till länsstyrelsen för beslut om kungörelsedelgivning respektive spikning.

Beträffande delgivning utomlands så anges i 25 § andra stycket i 1970 års delgivningslag att en enskild får påkalla biträde därmed i Utrikes- departementet.

Överväganden

I avsnitt 5.1 föreslås att även den nya delgivningslagen ska vara tillämplig när delgivning enligt en bestämmelse i lag eller annan författning ska ske utan samband med ett mål eller ärende. När en person ska se till att delgivning sker kan denne utföra delgivningen själv eller t.ex. anlita ett delgivningsföretag. Denna ordning bör gälla även enligt den nya lagen. Liksom vid partsdelgivning bör den enskilde kunna använda vanlig delgivning eller stämningsmannadelgivning. I vissa fall kan det finnas ett behov av bistånd med delgivningen.

Regeringen anser i likhet med promemorian att det varken är en lämplig eller effektiv ordning att den enskilde ska kunna hänvisas till att först vända sig till polismyndigheten och därefter till länsstyrelsen med sitt delgivningsärende. Som anförs i promemorian kan den nuvarande ordningen också leda till att stämningsmannadelgivning används i onödan när delgivning borde ha kunnat ske på annat sätt, t.ex. med post. Regeringen anser att en bättre ordning kan uppnås om enskilda får möjlighet att vända sig till en enda myndighet med sitt delgivningsupp- drag och att myndigheten ges möjlighet att välja det delgivningssätt som är lämpligast i det enskilda fallet. Länsstyrelsen beslutar som nämns ovan enligt nuvarande ordning om spikning och kungörelsedelgivning på begäran av enskilda. Länsstyrelsen ser dessutom till att delgivning sker efter framställningar enligt den nordiska överenskommelsen den 26 april 1974 om inbördes rättshjälp genom delgivning och bevisupptagning.

Prop. 2009/10:237

105

Denna överenskommelse gäller även i förhållandet mellan Sverige och Danmark respektive Finland i stället för EG:s delgivningsförordning (7 § förordningen [2008:808] med kompletterande föreskrifter till EG:s delgivningsförordning). Regeringen anser att det naturliga valet är att länsstyrelserna tilldelas denna uppgift. Regeringen ansluter sig därför till promemorians förslag att länsstyrelsen ska bistå med delgivning i Sverige när någon på grund av en föreskrift i författning ska se till att delgivning sker. Det är lämpligt att länsstyrelsen får använda vanlig delgivning, särskild delgivning med juridisk person, stämningsmanna- delgivning och kungörelsedelgivning. Däremot är det inte lämpligt att länsstyrelsen använder muntlig delgivning i dessa delgivningsärenden bl.a. eftersom de till sin natur påminner om delgivning av handlingar genom vilka ett förfarande i första instans inleds (se närmare avsnitt 9.2).

Det är rimligt att den enskilde betalar för det arbete som länsstyrelsen utför. Det framstår inte som en ändamålsenlig ordning att den enskilde ska krävas på betalning i efterhand. Länsstyrelsernas hantering av en ansökan om bistånd med delgivning bör därför finansieras genom en ansökningsavgift. Om avgiften inte betalas bör länsstyrelsen avvisa ansökan.

Länsstyrelsens beslut i delgivningsfrågor får enligt nuvarande ordning överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Vid överklagande till kammarrätt krävs prövningstillstånd (22 § andra stycket i 1970 års delgivningslag). Regeringen ansluter sig till promemorians förslag att denna ordning bör gälla även enligt den nya lagen.

När det gäller bistånd med delgivning som ska utföras utomlands skulle det kunna vara ett alternativ att låta länsstyrelserna sköta även den uppgiften. I promemorian anförs att det t.o.m. kan finnas anledning att överväga om det över huvud taget är en uppgift för det allmänna att bistå enskilda vid delgivning utomlands. Sådan delgivning gäller till över- vägande del underrättelser från elbolag enligt 11 kap. 4 § första stycket ellagen (1997:857) om att överföringen av el kan komma att avbrytas om inte förfallna fordringar betalas.

Regeringen ansluter sig till promemorians bedömning att frågan om i vilken utsträckning det allmänna bör bistå enskilda med delgivning utomlands och vem som i sådana fall ska tilldelas denna uppgift bör övervägas i annat sammanhang. Tills vidare bör därför det allmänna fort- sätta att bistå enskilda vid delgivning utomlands. Den s.k. centralmyndig- hetsfunktionen för internationellt rättsligt samarbete i Justitiedeparte- mentet har för närvarande denna uppgift. Bestämmelsen i den nya lagen bör därför utformas i enlighet härmed.

Prop. 2009/10:237

106

7

Vem som är delgivningsmottagare

Prop. 2009/10:237

7.1Delgivning med fysiska personer

Regeringens förslag: När en fysisk person ska delges är huvudregeln att han eller hon också är delgivningsmottagare.

Om det finns en ställföreträdare för den fysiska person som ska delges, är i vissa fall i stället ställföreträdaren delgivningsmottagare. Om det finns skäl till det är den fysiska personen och ställföreträdaren till- sammans delgivningsmottagare.

Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans invänder mot förslaget. Svea

hovrätt framför synpunkter när det gäller delgivning med underåriga.

Skälen för regeringens förslag: Vem som ska sökas för delgivning när en fysisk person ska delges regleras i 7 § i 1970 års delgivningslag. I bestämmelsen används uttrycket enskild person. Eftersom enskild person även kan betyda ett privaträttsligt subjekt, i motsats till offentligrättsliga subjekt, bör det klargöras i den nya lagen att det som avses är fysiska personer (i motsats till juridiska personer). Regeringen ansluter sig till promemorians förslag att huvudregeln bör vara att personen som ska delges också är delgivningsmottagare.

Om det finns en ställföreträdare för en fysisk person och denne är behörig att företräda personen i målet eller ärendet, ska enligt 1970 års delgivingslag ställföreträdaren sökas för delgivning. Detta gäller t.ex. om personen är part och inte råder över tvisteföremålet eller tvisten rör en rättshandling som han eller hon själv inte får ingå. Som exempel kan nämnas att talan förs av t.ex. en konkursförvaltare eller en förmyndare (prop. 1970:13 s. 130). Om en fysisk person har ställföreträdare men har rätt att själv föra talan eller ska själv fullgöra något i målet, ska han eller hon själv sökas för delgivning. Regeringen anser i likhet med promemo- rian att denna ordning bör gälla även enligt den nya lagen.

I 1970 års delgivningslag anges att både ställföreträdaren och den företrädde ska sökas för delgivning ”när anledning föreligger till det”. I förarbetena nämns som exempel att båda har behörighet att föra talan eller att den omyndige personligen ska fullgöra något och i princip är den som ska delges men det av praktiska skäl är motiverat att koppla in även ställföreträdaren vid delgivningen, t.ex. när ställföreträdarens medverkan behövs för att ett barn ska kunna inställa sig till en förhandling (a. prop. s. 131, jfr dock 26 § lagen [1964:167] med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare samt 9 kap. 9 § rättegångsbalken).

I promemorian föreslås att bestämmelsen utan ändring ska föras över till den nya lagen. Svea hovrätt lyfter fram att det kan uppstå tillämp- ningsproblem i samband med t.ex. delgivning av ett enskilt anspråk i brottmål. Regeringen anser det dock inte möjligt att i lagtexten ange exakt i vilka fall som ställföreträdaren och den företrädde tillsammans ska vara delgivningsmottagare. Vissa frågor får överlämnas till rätts- tillämpningen. Regeringen ansluter sig därför till promemorians förslag.

107

7.2

Delgivning med staten

Prop. 2009/10:237

Regeringens förslag: Vid delgivning med staten är en person som är behörig att ta emot delgivning vid den myndighet som ska bevaka statens rätt i saken delgivningsmottagare.

Om det inte framgår av lag eller annan författning att viss myndighet ska bevaka statens rätt i saken är justitiekanslern, eller någon annan person som är behörig att ta emot delgivning för Justitiekanslerns räkning, delgivningsmottagare.

Promemorians förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser, däribland Justitie- kanslern, tillstyrker förslaget eller lämnar det utan invändning.

Skälen för regeringens förslag

Bakgrund

När delgivning ska ske med staten ska handlingen enligt 1970 års delgivningslag överbringas till den myndighet som ska bevaka statens talan i målet eller ärendet eller till länsstyrelsen i det län där den myndighet finns hos vilken målet eller ärendet är anhängigt (8 §).

I de allra flesta fall torde det vara uppenbart vilken myndighet det är fråga om. Genom förordningen (1993:1138) om hantering av statliga fordringar har myndigheter under regeringen getts ansvar att själva bevaka och driva in vissa fordringar (13 §). Enligt 27 § första stycket myndighetsförordningen (2007:528) företräder en myndighet staten vid domstol inom sitt verksamhetsområde. Undantag från den generella processbehörigheten gäller enligt 27 § andra stycket myndighetsförord- ningen områden som är särskilt reglerade, nämligen de områden som täcks av förordningen (1976:1021) om statliga kollektivavtal, m.m. (kollektivavtalsförordningen) och förordningen (1995:1301) om hand- läggning av skadeståndsanspråk mot staten (handläggningsförordningen). Enligt 9 § kollektivavtalsförordningen företräder Arbetsgivarverket, med vissa undantag, staten i tvister som rör förhållandet mellan staten som arbetsgivare och arbetstagare hos staten, om tvisten ska handläggas enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister.

I handläggningsförordningen finns bestämmelser om en ansvars- fördelning mellan Justitiekanslern, Kammarkollegiet och centrala förvaltningsmyndigheter. I 3 och 4 §§ räknas de anspråk upp som Justitiekanslern respektive Kammarkollegiet handlägger. Av 5 § framgår att övriga anspråk handläggs av den centrala förvaltningsmyndighet inom vars verksamhetsområde skadan inträffat. Om det inte finns någon central förvaltningsmyndighet för en viss verksamhet, handläggs anspråk på ersättning av Justitiekanslern.

Den myndighet som handlägger ett anspråk på ersättning för också statens talan inför domstol (6 §). Uppdelningen innebär bl.a. att Justitiekanslern för statens talan i mål som rör anspråk på ersättning som grundar sig på påstående om fel eller försummelse vid myndighets-

utövning genom ett felaktigt beslut eller underlåtenhet att meddela beslut

108

(s.k. beslutsskador) medan den centrala förvaltningsmyndigheten för talan beträffande andra skadeståndsgrundande fel vid myndighets- utövning (s.k. faktiska skador).

Före den 1 januari 2008 framgick det i de allra flesta fall av myndig- heternas instruktioner huruvida de var centrala förvaltningsmyndigheter. Numera anges inte detta längre i instruktionerna. Bedömningen av om en myndighet är en ”central förvaltningsmyndighet” eller inte anses få göras utifrån främst myndighetens organisatoriska funktion.

Av 10 § handläggningsförordningen framgår att Justitiekanslern får uppdra åt en annan myndighet att fullgöra de uppgifter som Justitie- kanslern har enligt den förordningen respektive ta över handläggningen från en annan myndighet av sådana ärenden. För att undvika tillämp- ningsproblem vid bedömningen av huruvida vissa myndigheter är centrala förvaltningsmyndigheter i den mening som avses i handlägg- ningsförordningen har Justitiekanslern genom generella delegationsbeslut med stöd av 10 § handläggningsförordningen uppdragit åt vissa myndig- heter att reglera anspråk på skadestånd som avser s.k. faktiska skador en- ligt 5 § i handläggningsförordningen (se t.ex. JK beslut den 31 januari 2008, dnr 80-08-40 beträffande Centrala Studiestödsnämnden).

Länsstyrelsen svarar för den statliga förvaltningen i länet i den utsträckning inte någon annan myndighet har ansvaret för särskilda förvaltningsuppgifter. Det torde vara mot den bakgrunden som delgivning med staten kan ske genom att handlingen lämnas till läns- styrelsen i det län där den myndighet finns hos vilken målet eller ärendet är anhängigt, se förordningen (2007:825) med länsstyrelseinstruktion. Enligt uppgift förekommer det i princip aldrig att delgivning sker genom länsstyrelsen. Delgivning genom att handlingen lämnas till länsstyrelsen kan dessutom enligt nuvarande ordning inte ske när enskild ska delge staten utan samband med mål eller ärende.

Överväganden

När delgivning ska ske med staten är det naturligt att handlingen, liksom hittills, i första hand lämnas till någon hos den myndighet som ska bevaka statens rätt i saken. Bestämmelsen om detta bör lämpligen utformas så att den person som är behörig att ta emot delgivning för myndighetens räkning är delgivningsmottagare. Om det inte framgår av myndighetens instruktion, arbetsordning eller på annat sätt vem som är delgivningsmottagare bör handlingen lämnas till myndighetens chef (4 och 5 §§ myndighetsförordningen [2007:515]).

Som framgår ovan kan det finnas en osäkerhet om huruvida Justitiekanslern eller en annan myndighet ska föra statens talan i ett mål eller ärende. Av 2 § förordningen (1975:1345) med instruktion för Justitiekanslern åligger det emellertid Justitiekanslern att under regeringen bevaka statens rätt. I mål som rör statens rätt ska Justitiekanslern, om det inte ankommer på någon annan myndighet, föra eller låta föra statens talan. Justitiekanslern får dessutom enligt paragrafens andra stycke överta uppgiften från annan myndighet att bevaka statens rätt i en tvist som prövas eller kan bli föremål för prövning av en allmän domstol. I promemorian föreslås mot denna bakgrund att delgivning med staten lämpligen bör ske med Justitie-

Prop. 2009/10:237

109

kanslern när det föreligger osäkerhet om vem som företräder staten och Prop. 2009/10:237 inte, som enligt hittills gällande ordning, med länsstyrelsen.

Justitiekanslern, som tillstyrker förslaget i och för sig, har framfört uppfattningen att det inte är helt ovanligt att det för domstolar och andra myndigheter framstår som oklart vem som ska företräda staten i mål och ärenden. För att delgivning inte slentrianmässigt ska ske med Justitie- kanslern föreslås i promemorian att bestämmelsen om detta utformas så att justitiekanslern (dvs. den person som innehar ämbetet och är chef för myndigheten Justitiekanslern), eller annan person som är behörig att ta emot delgivning för Justitiekanslerns räkning, endast är delgivnings- mottagare om det inte framgår av lag eller annan författning att viss myndighet ska bevaka statens rätt i saken. Regeringen ansluter sig till promemorians förslag.

7.3Delgivning med övriga juridiska personer

7.3.1Allmänna bestämmelser

Regeringens förslag: Vid delgivning med annan juridisk person än staten är en person som har rätt att företräda den juridiska personen delgivningsmottagare. Om flera är behöriga tillsammans, är var och en av dem delgivningsmottagare. En verkställande direktör i ett aktiebolag är alltid delgivningsmottagare.

Om ett försök till delgivning med någon av de nämnda delgivnings- mottagarna har misslyckats eller ett sådant delgivningsförsök bedöms som utsiktslöst, är suppleant för en behörig ställföreträdare eller en vice verkställande direktör i ett aktiebolag delgivningsmottagare. Suppleanten eller vice verkställande direktören ska se till att handlingen så snart det kan ske lämnas till någon som har rätt att företräda den juridiska personen.

Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. I

 

promemorian föreslås inte att verkställande direktör i ett aktiebolag alltid

 

ska vara delgivningsmottagare eller att vice verkställande direktör ska

 

vara delgivningsmottagare i vissa fall.

 

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller

 

lämnar det utan invändning. Några remissinstanser, däribland Gotlands

 

tingsrätt och Arbetsdomstolen, anser att det bör införas en bestämmelse

 

om att verkställande direktör i ett aktiebolag alltid är behörig

 

delgivningsmottagare. En remissinstans, Bolagsverket, anser att det,

 

liksom enligt 1970 års delgivningslag, bör framgå av lagtexten att

 

suppleanten utan dröjsmål ska lämna handlingen till någon som har rätt

 

att företräda den juridiska personen.

 

Skälen för regeringens förslag

 

Bakgrund

 

Vid delgivning med annan juridisk person än staten ska handlingen enligt

 

nuvarande ordning överbringas till någon som har rätt att företräda den

 

juridiska personen eller, om flera är gemensamt behöriga, till någon av

110

dem. Vem som är ställföreträdare bestäms av de regler som gäller för den aktuella juridiska personen. Delgivning kan till exempel alltid ske genom att handlingen lämnas till en ordinarie styrelseledamot i ett aktiebolag (8 kap. 35 § aktiebolagslagen, prop. 1970:13 s 133 f. och NJA 1990 s. 312). Saknas behörig ställföreträdare får handlingen enligt 1970 års lag i stället överbringas till någon som har rätt att sammankalla dem som ska besluta i den juridiska personens angelägenheter (9 § första stycket). Vid den tidpunkt när 1970 års delgivningslag trädde i kraft torde bestämmel- sens främsta betydelse bestått i att den öppnade en möjlighet att delge ett aktiebolag genom dess revisor. Vid den tidpunkten hade nämligen ett aktiebolags revisorer rätt att efter en viss beslutsprocedur själva samman- kalla bolagsstämman (122 § i 1944 års aktiebolagslag). Vid införandet av 1975 års aktiebolagslag avskaffades dock den särskilda rätten för revisorerna att själva sammankalla bolagsstämma. I stället fick revisorn samma möjlighet som styrelseledamot, verkställande direktör och aktie- ägare att i vissa fall initiera bolagsstämma genom en anmälan till länsstyrelsen (9 kap. 12 § andra stycket i 1975 års aktiebolag, jfr 7 kap. 17 § i 2005 års aktiebolagslag). Högsta domstolen har med hänvisning till den ändrade innebörden av den aktiebolagsrättsliga regleringen på denna punkt funnit att revisor inte längre kan sökas för delgivning, om ett aktiebolag saknar behörig ställföreträdare (NJA 2005 s. 175). Revisorsnämnden har i ett tillsynsärende funnit att en revisor hade äventyrat sitt oberoende genom att åta sig uppdrag som särskild delgivningsmottagare i aktiebolag (RN-beslut 2002-04-17 i ärende dnr 1999-447).

Om ett försök till delgivning enligt 9 § första stycket i 1970 års delgivningslag har misslyckats eller sådana försök bedöms som utsiktslösa, får delgivning enligt andra stycket ske genom att handlingen överbringas till en suppleant för en behörig ställföreträdare. Suppleanten är enligt samma stycke skyldig att lämna handlingen till någon som har rätt att företräda den juridiska personen. Bestämmelsen innebär att delgivningsförsök i regel behöver ske med åtminstone en ordinarie företrädare. Det uppställs däremot inte något krav på att samtliga ordinarie företrädare måste sökas innan delgivning sker genom suppleanten (prop. 1990/91:11 s. 33 f.).

Överväganden

Regeringen anser i likhet med promemorian att det är naturligt att en ställföreträdare för en juridisk person ska kunna ta emot handlingar för den juridiska personens räkning och alltså vara delgivningsmottagare. Om flera ställföreträdare är behöriga tillsammans bör liksom enligt 1970 års delgivningslag var och en av dem vara delgivningsmottagare.

Införandet av särskild delgivning med juridisk person (se närmare avsnitt 11) minskar behovet av att kunna lämna handlingen till en suppleant när en juridisk person ska delges. I vissa situationer kan dock en sådan bestämmelse fortfarande komma till användning, t.ex. i brådskande delgivningsärenden eller beträffande sådana juridiska personer som inte omfattas av tillämpningsområdet för särskild delgiv- ning med juridisk person. En suppleant bör därför vara delgivnings- mottagare om ett försök till delgivning med en ställföreträdare har miss-

Prop. 2009/10:237

111

lyckats eller ett sådant försök bedöms som utsiktslöst. Regeringen anser i likhet med Bolagsverket att det liksom enligt 1970 års delgivningslag bör framgå av lagtexten att suppleanten är skyldig att så snart det kan ske se till att handlingen lämnas till någon som är behörig att företräda den juridiska personen.

I vissa sammanhang har den uppfattningen framförts att delgivning med en juridisk person alltid bör kunna ske genom dess verkställande direktör. Någon bestämmelse av den innebörden finns varken i 1970 års delgivningslag eller i någon associationsrättslig författning. Den verkställande direktörens behörighet att företräda ett företag begränsas till frågor som ligger inom ”den löpande förvaltningen” (8 kap. 36 § aktiebolagslagen). Det är en i doktrinen omdiskuterad fråga om mottagande av delgivning kan sägas ingå i den löpande förvaltningen (jfr Svernlöv i Svensk Juristtidning 1995 s. 80 f.).

I promemorian görs bedömningen att det inte bör införas någon generell bestämmelse om att handlingarna ska kunna lämnas till den verkställande direktören för delgivning. Några remissinstanser har yttrat sig särskilt i denna fråga. Dessa föreslår att det införs en bestämmelse om att verkställande direktör i aktiebolag alltid ska vara behörig att ta emot delgivningar. Arbetsdomstolen uppger att det inte sällan inträffar att den verkställande direktören själv uppfattar sig ha sådan behörighet och returnerar ett av honom eller henne undertecknat mottagningsbevis till domstolen. I dessa fall måste alltså domstolen i vissa fall göra ett nytt delgivningsförsök. Det bör noteras att delgivning alltid får ske med en styrelseledamot även om han eller hon inte är behörig att själv teckna den juridiska personens firma. En ordning som innebär att även den verkställande direktören alltid är behörig att ta emot delgivning framstår också som lämplig och ändamålsenlig med hänsyn till den framskjutna position som den verkställande direktören i ett aktiebolag som regel har. Regeringen anser därför till skillnad från promemorian att det bör införas en bestämmelse av innebörd att den verkställande direktören i ett aktie- bolag alltid är delgivningsmottagare för bolaget.

I lagrådsremissen gjordes bedömningen att en vice verkställande direktör i ett aktiebolag inte bör vara delgivningsmottagare om försök att delge den verkställande direktören har misslyckats. Lagrådet ifrågasätter om inte en vice verkställande direktör i ett aktiebolag ska vara delgivningsmottagare i en sådan situation.

Regeringen konstaterar att det är vanligt att det i aktiebolag finns en vice verkställande direktör som vid förfall för den verkställande direktören träder in i dennes ställe. I frågor som rör bolagets löpande förvaltning är verkställande direktören behörig ställföreträdare. Det kan därför hävdas att den vice verkställande direktören är att jämställa med en suppleant för den verkställande direktören i sådana frågor (8 kap. 28, 29 och 36 §§ aktiebolagslagen). Det framstår som följdriktigt att i delgivningssammanhang behandla en vice verkställande direktör på samma sätt som en suppleant för behörig ställföreträdare. En vice verkställande direktör bör således vara behörig att ta emot delgivning när ett försök att delge en behörig ställföreträdare eller den verkställande direktören har misslyckats.

Liksom anförs i promemorian görs vidare bedömningen att bestäm- melsen i 1970 års delgivningslag om att handlingen i vissa fall ska kunna

Prop. 2009/10:237

112

lämnas till någon som har rätt att sammankalla dem som ska besluta i den Prop. 2009/10:237 juridiska personens angelägenheter har spelat ut sin roll bl.a. mot

bakgrund av de förändringar som har skett inom associationsrätten. Regeringen ansluter sig till denna bedömning.

Som framgår av avsnitt 5.1 är den nya delgivningslagen subsidiär i förhållande till andra författningar. I de lagar som reglerar en viss associationsforms inre organisation kommer även fortsättningsvis att kunna finnas särskilda bestämmelser om vem som är delgivnings- mottagare. Som exempel kan nämnas att aktiebolag och ekonomiska föreningar i vissa fall är skyldiga att bemyndiga och till Bolagsverket anmäla en person som är bosatt i Sverige att på företagets vägnar ta emot delgivning (8 kap. 40 § aktiebolagslagen och 6 kap. 11 § fjärde stycket lagen om ekonomiska föreningar) Ett annat exempel är 6 kap. 31 § kommunallagen (1991:900) där det anges att delgivning med en kommunal nämnd sker genom att handlingen lämnas till ordföranden eller den som enligt ett reglemente eller ett särskilt beslut är behörig att ta emot delgivningar. Vidare är en hyresvärd som är en juridisk person och vars ställföreträdare inte finns i landet, skyldig att i ett skriftligt meddelande som anslås på väl synlig plats i huset ange uppgifter om namn och adress på en i Sverige bosatt person som är behörig att på hyresvärdens vägnar ta emot delgivning (12 kap. 18 i § jordabalken).

7.3.2Delgivning med dödsbon

Regeringens förslag: Om en boutredningsman har förordnats för ett dödsbo är denne ensam delgivningsmottagare.

När boutredningsman inte har förordnats är dödsbodelägarna tillsammans delgivningsmottagare. En dödsbodelägare är dock ensam delgivningsmottagare om han eller hon sitter i boet eller om delgivningen föranleds av att dödsboet innehar fast egendom som är taxerad som lant- bruksenhet. I dessa fall ska den som mottagit handlingen underrätta övriga delägare om delgivningen så snart det kan ske.

Bestämmelserna om delgivning med dödsbon förs in i ärvdabalken. När delgivning ska ske med Allmänna arvsfonden är chefen för

Kammarkollegiet, eller någon annan person som är behörig att ta emot delgivningen för Kammarkollegiets räkning, delgivningsmottagare.

Promemorians förslag: Om boutredningsman har förordnats ska han eller hon vara delgivningsmottagare. Har boutredningsman inte förordnats ska var och en av dödsbodelägarna vara delgivningsmottagare.

Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser uttalar sig inte särskilt i denna del. Ett antal remissinstanser, bl.a. Hovrätten för Nedre Norrland och Gotlands tingsrätt, är tveksamma till förslaget eller avstyrker det. Några remissinstanser, bl.a. Kronofogdemyndigheten, anser att det behöver framgå tydligt att den dödsbodelägare som tar emot handlingen är skyldig att underrätta övriga dödsbodelägare om delgivningen.

113

Skälen för regeringens förslag

Prop. 2009/10:237

Bakgrund

När någon har avlidit ska dödsbodelägarna gemensamt förvalta den dödes egendom under boets utredning, om inte någon annan genom förordnande i testamente fått uppdraget att förvalta dödsboet (testaments- exekutor) (18 kap. 1 § ärvdabalken). Denna rättsliga gemenskap kallas för dödsbo. Ett dödsbo är en juridisk person. Dödsbodelägare är efter- levande make eller sambo, arvingar och universella testamentstagare. Alla dödsbodelägare måste vara eniga om de åtgärder som vidtas med kvarlåtenskapen. Om dödsbodelägare inte kan enas om förvaltningen av boet, kan någon av dem begära att rätten ska förordna en boutrednings- man som övertar förvaltningen (19 kap. 1 § ärvdabalken). Ett sådant beslut innebär att dödsbodelägarna i princip inte längre har rätt att be- stämma över förvaltningen. Dödsbodelägarnas förvaltningsrätt kan också, genom förordnande i testamente, överflyttas till en testaments- exekutor.

Bestämmelserna i 9 § första och andra styckena i 1970 års delgivnings- lag om vem som ska sökas för delgivning när en juridisk person ska delges gäller inte delgivning med dödsbo. För delgivning med dödsbo finns det i stället särskilda bestämmelser i paragrafens fjärde och femte stycken. Bestämmelserna reglerar endast undantagssituationerna när det är möjligt att endast söka en av dödsbodelägarna för delgivning. Även om det inte anges uttryckligen är huvudregeln att delgivning ska ske med den eller de personer som förvaltar dödsboet, dvs. boutredningsman, testamentsexekutor eller dödsbodelägarna.

Om en dödsbodelägare sitter i boet är det enligt 9 § fjärde och femte styckena alltid tillräckligt att han eller hon söks för delgivning. Inne- börden av uttrycket ”sitter i boet” framgår varken av förarbetena till delgivningslagen eller ärvdabalken. Den vanligaste uppfattningen torde vara att det är en dödsbodelägare som bor kvar i den avlidnes bostad. Den som sitter i boet får sökas även om boet inte förvaltas av dödsbodelägarna. Dessutom får vem som helst av dödsbodelägarna sökas för delgivning, om delgivningen föranleds av att dödsboet innehar fast egendom som är taxerad som lantbruksenhet. I de fall endast en av dödsbodelägarna söks för delgivning så åligger det honom eller henne att utan dröjsmål lämna handlingen till boutredningsman eller annan som har rätt att företräda boet eller, om sådan person inte finns, underrätta övriga delägare om delgivningen.

Regeln om att delgivning alltid kan ske med dödsbodelägare som sitter i boet fördes över från rättegångsbalken till 1970 års delgivningslag. I lagstiftningsärendet övervägdes om regeln att handlingen får lämnas till en sådan delägare även när boutredningsman är förordnad borde avskaffas. Som skäl för att inte ändra bestämmelsen anfördes att bestämmelsen syntes ha fungerat tillfredsställande och att ingen anmärkning hade riktats mot den. Vidare bedömde man att det i fråga om fastighetsförhållanden inte så sällan skulle förekomma att det inte är bekant för den myndighet som ska ombesörja delgivningen att dödsboet har avträtts till förvaltning av boutredningsman, medan myndigheten

114

däremot borde kunna få kännedom om vem som sitter i boet (prop. Prop. 2009/10:237 1970:13 s. 134).

Undantagsbestämmelsen beträffande dödsbon som innehar jordbruks- fastighet infördes den 1 juli 1989. Bestämmelsen tillkom eftersom dödsboägda fastigheter ofta gav upphov till delgivningsproblem. I de fall dödsboet innehar en jordbruksfastighet ansågs det finnas anledning att ställa sådana krav på den inre organisationen såvitt gäller förvaltningen av den fasta egendomen att delgivning alltid borde kunna ske med vem som helst av delägarna utan att det torde innebära någon större risk för rättsförlust. Det förutsattes dock att delgivning i första hand även fortsättningsvis skulle ske med dödsbodelägare som sitter i boet (prop. 1988/89:9 s. 20 f.).

Överväganden

Genom datoriseringen av register för mål och ärenden går det numera snabbt och enkelt att kontrollera om en boutredningsman har förordnats för ett dödsbo. Möjligheten att i vissa fall kunna delge en av dödsbodel- ägarna trots att boutredningsman har förordnats framstår därför inte längre som nödvändig av praktiska skäl. Det kan dessutom konstateras att den nuvarande bestämmelsen framstår som mindre lämplig av rätts- säkerhetsskäl, eftersom bakgrunden till att boutredningsman har förord- nats ofta är motstridiga intressen mellan delägarna. Regeringen ansluter sig mot denna bakgrund till promemorians förslag att endast boutred- ningsmannen ska vara delgivningsmottagare när en sådan har förordnats.

Samma skäl för en ändring gör sig emellertid inte gällande när döds- boet förvaltas av en testamentsexekutor. Det kan inte uteslutas att en ordning som innebär att endast denne är delgivningsmottagare kan leda till problem. I princip måste den som ska se till att delgivning sker ta del av förordnandet för att få veta vem som är testamentsexekutor och om förordnandet innebär att han eller hon är behörig att ta emot delgivning för dödsboet. Regeringen anser att denna ordning är mindre lämplig. Det framstår inte heller som lämpligt att behålla den ordning som gäller i dag. dvs. att den som ska se till att delgivning sker kan välja om testaments- exekutorn eller någon som sitter i boet ska sökas för delgivning. Bestämmelsen bör därför utformas på så sätt att testamentsexekutorn inte kan vara delgivningsmottagare. För att bli delgivningsmottagare bör en testamentsexekutor vara hänvisad till att ansöka om att bli förordnad till boutredningsman (19 kap. 1 och 3 §§ ärvdabalken).

När det gäller dödsbon där boutredningsman inte är förordnad föreslås i promemorian att det ska vara tillräckligt att en av dödsbodelägarna söks för delgivning oberoende av om någon av dem sitter i boet. Som skäl för förslaget anförs att en ordning som innebär att man, i de fall en boutred- ningsman inte är förordnad, alltid skulle behöva söka samtliga dödsbo- delägare är otidsenlig och opraktisk. Enligt promemorian skulle det onekligen vara en stor fördel från effektivitetssynpunkt om det är tillräck- ligt att handlingen lämnas till någon av delägarna. Det konstateras vidare att det inte har framkommit att möjligheterna att delge en av dödsbo- delägarna när han eller hon sitter i boet eller när dödsboet innehar en lantbruksegendom skulle ha gett upphov till rättsförluster.

115

Ett antal remissinstanser invänder mot förslaget. Dessa pekar främst på att dödsbons rättsliga karaktär skiljer sig från andra juridiska personers. Ett dödsbo uppstår i och med någons dödsfall. Det rör sig således inte om en rättslig gemenskap som har bildats frivilligt. Verksamheten i ett dödsbo går i regel enbart ut på att, med beaktande av samtliga berördas intressen, avveckla den avlidnes ekonomiska förhållanden. Dödsbo- förvaltningen är en mer eller mindre tillfällig verksamhet som upphör i och med att kvarlåtenskapen slutligt övergått till dem som ska ha del av den enligt lag eller testamente. När förvaltningen utövas av delägarna gemensamt måste de i princip alltid vara överens om de åtgärder som ska vidtas. Dessa skillnader talar enligt dessa remissinstanser mot att likställa dödsbon med övriga juridiska personer när det gäller delgivning och motiverar en ordning som innebär att samtliga dödsbodelägare bör vara delgivningsmottagare tillsammans.

Regeringen har förståelse för remisskritiken. Frågan om delgivning av dödsbon är nära förknippade med övriga regler om dödsbon i ärvda- balken och det är inte lämpligt att ytterligare revidera delgivningsregler- na utan att se över bestämmelserna om dödsbon i övrigt. Bestämmelserna i 1970 års delgivningslag som anger när en av dödsbodelägarna är delgivningsmottagare bör därför inte ändras. De bör dock lämpligen placeras i ärvdabalken.

En annan fråga som behandlas i promemorian rör den situationen att Allmänna arvsfonden är dödsbodelägare (5 kap. ärvdabalken och lagen [1994:243] om Allmänna arvsfonden). Kammarkollegiet företräder Allmänna arvsfonden. Om fonden är enda arvinge eller om fonden är testamentstagare, ska Kammarkollegiet förordna en god man att företräda fonden vid boutredningen (17 § i lagen om Allmänna arvsfonden). För sådan god man gäller vad som är föreskrivet om sysslomän i 18 kap. handelsbalken. Den gode mannen ska hantera den praktiska avvecklingen av boet. Det är emellertid fortfarande Kammarkollegiet som bevakar fondens rätt till egendom och som för fondens talan i mål och ärenden som rör fonden (15 § lagen om Allmänna arvsfonden). När dödsboet ska delges bör därför inte den gode mannen utan chefen för Kammarkollegiet eller annan person som är behörig att ta emot delgivningen för Kammarkollegiets räkning, vara delgivningsmottagare. Regeringen instämmer därför i promemorians förslag att det – för att det inte ska råda någon tvekan om detta – bör föras in en särskild bestämmelse av denna innebörd i lagen om Allmänna arvsfonden.

Prop. 2009/10:237

116

7.4Delgivning med delägare i samfällighet m.m.

Regeringens förslag: Vid delgivning med delägare i en samfällighet eller med medlemmar i en sammanslutning är, om det finns en styrelse eller annan som är utsedd att förvalta samfällighetens eller sammanslutningens angelägenheter, styrelseledamot eller förvaltare delgivningsmottagare.

Om det varken finns styrelse eller förvaltare är den som har rätt att sammankalla dem som ska besluta i samfällighetens eller sammanslut- ningens angelägenheter delgivningsmottagare.

Om försök att delge styrelseledamot respektive förvaltare har miss- lyckats eller bedöms sådana försök som utsiktslösa, är en suppleant för ledamot av styrelsen delgivningsmottagare. Suppleanten ska se till att handlingen lämnas till någon som har rätt att företräda delägarna respektive medlemmarna eller underrätta dem som avses med delgiv- ningen.

Vid delgivning med andelshavare i en koncession enligt mineral- lagen (1991:45) är även gruvföreståndaren delgivningsmottagare. En bestämmelse om detta tas in i minerallagen.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans invänder mot promemorians

förslag.

Skälen för regeringens förslag: När flera personer äger den egendom som ett mål eller ärende rör är utgångspunkten att delgivning sker genom att handlingen sänds eller lämnas till samtliga delägares delgivnings- mottagare. Regeringen anser i likhet med promemorian att denna utgångspunkt bör gälla även fortsättningsvis.

Vid delgivning med delägare i samfällighet eller med medlemmar i en sammanslutning får dock, om det finns en styrelse eller annan som är utsedd att förvalta samfällighetens eller sammanslutningens angelägen- heter, delgivning ske genom att handlingen lämnas till styrelseledamot eller förvaltaren (10 § första stycket första meningen i 1970 års delgivningslag). I andra hand får handlingen lämnas till den som har rätt att sammankalla dem som ska besluta i samfällighetens eller samman- slutningens angelägenheter (10 § första stycket andra meningen). Om försök enligt första stycket misslyckats eller bedöms som utsiktslöst får i stället delgivning ske genom att handlingen lämnas till en suppleant för en ledamot av styrelsen (10 § andra stycket). Suppleanten ska i sådana fall se till att handlingen lämnas till någon som har rätt att företräda delägarna eller medlemmarna eller underrätta dem som avses med delgivningen. Syftet med bestämmelsen är att underlätta delgivning så att delgivning inte behöver ske med samtliga delägare eller medlemmar. Bestämmelsen är tillämplig endast på samfälligheter som inte är juridisk person. I annat fall tillämpas bestämmelsen om delgivningsmottagare för juridiska personer (jfr 1 och 18 §§ lagen [1973:1150] om förvaltning av samfälligheter och prop. 1970:13 s. 136).

I promemorian anförs att ingenting har framkommit som talar för att det finns ett behov av att ändra bestämmelsen. Det föreslås att bestäm- melsen utan ändring i sak ska föras över till den nya lagen, dock att det

Prop. 2009/10:237

117

av lagtexten bör framgå att bestämmelsen inte är tillämplig när det är Prop. 2009/10:237 fråga om delgivning med juridiska personer. Ingen remissinstans

invänder mot förslaget. Regeringen ansluter sig till promemorians förslag.

Enligt 10 § tredje stycket i 1970 års delgivningslag får delgivning med samtliga delägare av en gruva ske genom att handlingen lämnas till gruv- föreståndaren. Sedan den 1 juli 1992 har gruvlagen (1974:342), lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter och lagen (1989:658) om inlösen i vissa fall av rätt till gruva m.m. ersatts av minerallagen (1991:45). I minerallagen används uttrycket koncession i stället för gruva. Om flera har andel i en koncession är de enligt 12 kap. 2 § minerallagen skyldiga att välja en föreståndare för verksamheten (gruv- föreståndare). Val av föreståndare ska anmälas till bergmästaren (jfr förordning [2008:1233] med instruktion för Sveriges geologiska undersökning). Sker inte sådan anmälan eller har någon utsetts som inte är behörig, ansvarar varje andelshavare som om han eller hon var före- ståndare. Gruvföreståndaren ansvarar i andelshavarnas ställe för att verk- samheten bedrivs enligt vissa bestämmelser i minerallagen. I prome- morian föreslås att bestämmelsen i 1970 års delgivningslag utan saklig ändring förs över till minerallagen. Regeringen ansluter sig till promemo- rians förslag.

De nämnda bestämmelserna innebär alltså att en person i vissa fall kan vara gemensam delgivningsmottagare för flera rättssubjekt. Bestämmel- serna hindrar dock inte att delgivning sker genom att handlingen lämnas till den eller de personer som är delgivningsmottagare för respektive rättssubjekt.

7.5Delgivning när den som ska delges företräds av ombud

Regeringens förslag: När den som ska delges företräds av ett ombud är även ombudet delgivningsmottagare. Om handlingen lämnas till annan delgivningsmottagare än ombudet bör ombudet underrättas om det.

Om handlingen innehåller ett föreläggande för huvudmannen att fullgöra något personligen är dock ombudet inte delgivningsmottagare.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans invänder mot promemorians

förslag.

Skälen för regeringens förslag: Om den med vilken delgivning ska ske har ombud, bör enligt 1970 års delgivningslag delgivning vanligtvis ske med ombudet. En förutsättning för detta är naturligtvis att ombudet är behörigt att ta emot handlingen. Ett ombud anses enligt 1970 års delgivningslag behörigt att ta emot handlingar för huvudmannens räkning om inte annat framgår av fullmakten. Ombudet är dock inte behörigt om handlingen innehåller ett föreläggande som är riktat till huvudmannen personligen, t.ex. en kallelse att inställa sig personligen till ett sammanträde eller ett föreläggande att fullgöra något vid äventyr av

vite. (11 § andra stycket). Om delgivning sker med huvudmannen, trots

118

att ombudet är behörigt, finns det en risk för att huvudmannen felaktigt Prop. 2009/10:237 utgår från att även ombudet har fått del av handlingarna. Ombudet bör

därför underrättas om att så har skett (11 § första stycket andra meningen). Detta anses även gälla om myndigheten tidigare under hand- läggningen har godtagit att en advokat uppträder som ombud utan att förete fullmakt (JO 1999/2000 s. 336).

Eftersom bestämmelsen om delgivning med ombud inte är tvingande finns det alltså ett utrymme för myndigheten att välja om delgivning ska ske med huvudmannen eller ombudet (NJA 1985 s. 661 och NJA 1998 s. 814). Enligt vad som uttalas i förarbetena kan det t.ex. vara lämpligt att myndigheten väljer att delge huvudmannen om det är känt att det råder missförhållanden mellan denne och ombudet (prop. 1970:13 s. 137 f.). Ett annat skäl kan vara att det är oklart om en fullmakt har återkallats eller inte.

Regeringen instämmer i promemorians uppfattning att det i de allra flesta fall är lämpligt och ändamålsenligt att delgivning sker med ombudet, om inte något hinder för detta föreligger. Såsom anförs i promemorian finns det emellertid skäl att bevara den flexibilitet som nuvarande ordning ger.

Lagrådet anser att ombudet alltid ska underrättas när delgivning sker med huvudmannen, om det inte framgår av fullmakten att ombudet inte har med frågan att göra. Som skäl anför Lagrådet att parten och ombudet behandlas som en enhet i processuella sammanhang. Regeringen har för- ståelse för Lagrådets synpunkt. I vissa fall kan det dock vara obehövligt att ombudet underrättas (jfr t.ex. prop. 1970:13 s. 138). Det kan också inträffa att myndigheten inte känner till att en part företräds av ombud eller vilka frågor fullmakten omfattar. Några problem med den nuvaran- de ordningen är inte heller kända. Regeringen anser därför att bestäm- melserna i 11 § första stycket i 1970 års delgivningslag utan ändring i sak bör föras över till den nya delgivningslagen.

Däremot saknas det anledning att i delgivningslagen särskilt reglera presumtionen om att ett ombud har behörighet att vara delgivnings- mottagare om inte något annat följer av fullmakten (jfr 11 § andra stycket i 1970 års delgivningslag, se t.ex. 10 § lagen [1915:218] om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område [avtalslagen], 12 kap. 14 § rättegångsbalken och prop. 1971:30, del 2 s. 603).

8 Vanlig delgivning

8.1Allmänt om delgivningssättet

Regeringens förslag: Vanlig delgivning sker genom att handlingen skickas eller lämnas till delgivningsmottagaren.

Vanlig delgivning får användas vid all delgivning.

Endast myndigheter får vid vanlig delgivning skicka handlingen på elektronisk väg.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.

119

Remissinstanserna: Ingen remissinstans invänder mot promemorians förslag att delgivning ska kunna ske genom att handlingen skickas med post eller lämnas på annat sätt och att detta ska utgöra ett eget delgivningssätt som benämns vanlig delgivning. Flertalet remiss- instanser, däribland Skatteverket och Domstolsverket, tillstyrker promemorians förslag att myndigheter vid vanlig delgivning i vissa fall ska kunna skicka handlingarna på elektronisk väg. Några remiss- instanser, bl.a. Göteborgs tingsätt, anser att promemorians förslag är alltför restriktivt när det gäller översändande av handlingar på elektronisk väg. Andra remissinstanser, bl.a. Datainspektionen, uttrycker farhågor när det gäller användningen av elektronisk kommunikation. Datainspektionen, som uppger sig inte kunna tillstyrka förslaget på det underlag som redovisas i promemorian, anser bl.a. att sändande av handlingar med exempelvis e-post innebär påtagliga integritetsrisker.

Skälen för regeringens förslag: Det vanligaste sättet att delge handlingar är att skicka handlingen med post eller överlämna den med bud. Som bevis att delgivningsmottagaren har mottagit handlingen begärs normalt delgivningskvitto eller mottagningsbevis (s.k. vitt kort).

I avsnitt 5.4 föreslår regeringen att begreppet ordinär delgivning utmönstras eftersom begreppet, som numera omfattar en rad olika delgivningsformer, inte längre kan anses fylla någon egentlig funktion. I promemorian föreslås att delgivningssättet vanlig delgivning införs för de situationer där delgivningsmottagaren bevisligen får del av hand- lingen. Ingen remissinstans invänder mot föreslaget. Regeringen ansluter sig till promemorians förslag. Det är angeläget att bestämmelsen om vanlig delgivning utformas på ett sätt som ger en myndighet som ska delge flexibilitet när det gäller hur handlingen skickas eller lämnas till delgivningsmottagaren. Ingenting bör t.ex. hindra att en vanlig delgiv- ning genomförs genom att handlingen lämnas till någon annan än del- givningsmottagaren så länge mottagaren vidarebefordrar handlingen till delgivningsmottagaren och myndigheten får bevis om att så har skett, normalt genom att delgivningsmottagaren personligen bekräftar mot- tagandet. Det finns inte några skäl att begränsa vem som ska få använda vanlig delgivning eller vilka handlingar som får delges genom vanlig delgivning. Vanlig delgivning bör således kunna användas vid all delgivning.

I promemorian föreslås vidare att myndigheter ska få skicka handlingar på elektronisk väg om det inte är olämpligt med hänsyn till handlingens innehåll och omfattning eller omständigheterna i övrigt. Flertalet remiss- instanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan invändning. Den remisskritik som framförs tar sikte på hur tillämpningsområdet avgränsas. Vissa remissinstanser, däribland Göteborgs tingsrätt, anser att promemorians förslag är för restriktivt, medan andra anser att förslaget riskerar att få ett för vidsträckt tillämpningsområde. Datainspektionen anser att promemorians förslag kräver ytterligare överväganden när det bl.a. gäller vilka säkerhetskrav som ska ställas.

En fördel med att skicka handlingar med post eller lämna dem med bud är att handlingar kan lämnas i samma format som de har upprättats. En annan fördel är att det inte förutsätter att mottagaren har tillgång till någon teknisk utrustning och att överföringen därmed inte heller medför några kostnader för mottagaren. Genom att kravet på att en handling som

Prop. 2009/10:237

120

ska delges ska vara original, bestyrkt kopia eller kopia framställd hos myndigheten tas bort (se närmare avsnitt 5.1) skapas emellertid förutsättningar att skicka handlingar på elektronisk väg, t.ex. med telefax eller e-post. En fördel med överföring med exempelvis e-post är, som Domstolsverket pekar på, att många människor numera bevakar sin e-post i större utsträckning än den traditionella posten. Åtkomsten till e-post kan dessutom i många fall ske från ett obegränsat antal platser och ökar möjligheten till delgivning t.ex. i den situationen när delgivnings- mottagaren befinner sig på resa. Användande av elektronisk kommunika- tion kan alltså innebära förbättrade möjligheter för såväl delgivnings- mottagare som för dem som ska se till att delgivning sker.

En nackdel med att skicka handlingar på elektronisk väg kan vara att det ibland kan föreligga osäkerhet i fråga om ett telefaxnummer eller en e-postadress tillhör delgivningsmottagaren. Till skillnad från vad som gäller vid översändande med traditionell post saknas det, i varje fall för närvarande, ofta möjlighet att på något tillförlitligt sätt kontrollera att t.ex. en e-postadress är korrekt. Vissa e-postadresser kan inte heller med någon säkerhet knytas till en viss användare eller ett visst abonnemang. Det är dessutom särskilt angeläget att handlingar som skickas elektroniskt hamnar rätt eftersom det, till skillnad från vid användande av post- och budtjänster där handlingen läggs i ett kuvert, saknas möjlig- heter att hemlighålla innehållet för den person som felaktigt råkar få handlingen skickad till sig. När enskild utför delgivning utan samband med ett mål eller ärende sker det dessutom inte någon kontroll av om delgivning har skett eller om det har varit olämpligt att använda delgivningssättet. En felaktigt utförd delgivning kan också få stora konsekvenser för den som delgivningen avser. Mot bakgrund av det anförda anser regeringen att tiden inte är mogen för att låta enskilda delge handlingar på elektronisk väg. Vid vanlig delgivning bör således endast myndigheter som ska delge handlingar i ett mål eller ärende tillåtas skicka handlingarna på elektronisk väg.

I avsnitt 5.5 föreslår regeringen en generell bestämmelse i delgivnings- lagen som innebär att myndigheten ska använda ett delgivningssätt som är ändamålsenligt med hänsyn till handlingens innehåll och omfattning och medför så lite kostnader och besvär som möjligt. Vidare föreslås en annan generell bestämmelse som innebär att delgivning inte ska få ske på ett sätt som är olämpligt med hänsyn till omständigheterna i delgivnings- ärendet. Denna bestämmelse måste således beaktas när myndigheten bedömer om en handling ska skickas på elektronisk väg. Det bör i regel krävas att handlingen skickas till en adress som den som är delgivnings- mottagare har uppgett i målet eller ärendet (se närmare i avsnitt 14.3 angående parters skyldighet att uppge e-postadress m.m.).

En situation då det kan finnas anledning för myndigheten att avstå från att skicka handlingen på elektronisk väg eller vidta särskilda säkerhets- åtgärder är när innehållet i handlingen är särskilt känsligt. Av 31 § personuppgiftslagen (1998:204) framgår att den personuppgiftsansvarige måste vidta lämpliga tekniska och organisatoriska åtgärder för att skydda de personuppgifter som behandlas. Åtgärderna måste alltid ställas i relation till de tekniska möjligheter som finns, kostnaderna för att genomföra åtgärderna, de risker som finns med behandlingen av personuppgifterna samt hur pass känsliga uppgifterna är. I 13 § person-

Prop. 2009/10:237

121

uppgiftslagen finns en uppräkning av uppgifter som utgör känsliga Prop. 2009/10:237 personuppgifter enligt den lagen. Det handlar om personuppgifter som

avslöjar ras eller etniskt ursprung, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse, medlemskap i fackförening samt uppgifter som rör hälsa eller sexualliv. Enligt Datainspektionens praxis får sådana uppgifter endast lämnas ut till användare vars identitet är säkerställd genom e- legitimation eller motsvarande. Uppgifterna ska dessutom enligt denna praxis vid överföring via öppna nät förses med krypteringsskydd (se t.ex. Datainspektionens beslut i tillsynsärende med dnr 473-2008). Enligt Datainspektionen bör uppgifter som omfattas av sekretess samt uppgifter om lagöverträdelser likställas med känsliga personuppgifter när det gäller säkerhet. Regeringen delar Datainspektionens uppfattning att sådana uppgifter måste hanteras med särskild försiktighet. Ett sätt att delge sådana handlingar på elektronisk väg kan vara att skicka ett meddelande på elektronisk väg om att handlingen finns tillgänglig på t.ex. en dom- stols webbplats och att delgivningsmottagaren, efter identitetskontroll med t.ex. e-legitimation, kan ta del av handlingens innehåll och därige- nom också bekräfta mottagandet.

Mottagande av handlingar som överförts på elektronisk väg kan också vara förenat med utskriftskostnader för delgivningsmottagaren. Dessa är obetydliga om det bara handlar om enstaka sidor men kan vara stora och innebära andra olägenheter om det är fråga om omfattande dokument. Vissa handlingar kan dessutom, t.ex. på grund av deras format eller omfattning, vara svåra att ta del av om de inte skrivs ut. I vissa fall är det därför inte ändamålsenligt att skicka handlingar på elektronisk väg.

När det gäller sändande av handlingar på elektronisk väg till utlandet anser Datainspektionen att det bör klargöras hur det avsedda uppgifts- lämnandet förhåller sig till förbudet i 33 § personuppgiftslagen mot över- föring av personuppgifter till tredje land. Enligt den bestämmelsen är det förbjudet att till tredje land föra över personuppgifter som är under behandling om landet inte har en adekvat skyddsnivå för skyddet av personuppgifterna. Frågan om skyddsnivån är adekvat ska bedömas med hänsyn till samtliga omständigheter som har samband med överföringen. Av 34 § personuppgiftslagen framgår att det utan hinder av förbudet i 33 § är tillåtet att föra över personuppgifter till tredje land om över- föringen är nödvändig för vissa i bestämmelsen angivna ändamål. Av särskild betydelse i detta sammanhang är undantaget om överföringen är nödvändig för att rättsliga anspråk ska kunna fastställas, göras gällande eller försvaras. Det kan antas att flertalet delgivningar är nödvändiga för sådana ändamål. Det tillämpningsområde som avses gälla för att skicka handlingar på elektronisk väg kommer därmed i de allra flesta fall inte i konflikt med personuppgiftslagens bestämmelser.

Sammantaget bör alltså myndigheter vid vanlig delgivning kunna skicka handlingar på elektronisk väg till delgivningsmottagaren om det är ändamålsenligt med hänsyn till handlingens innehåll och omfattning och under förutsättning att det inte är olämpligt med hänsyn till omständig- heterna i delgivningsärendet.

122

8.2

Delgivningstidpunkten

Prop. 2009/10:237

Regeringens förslag: Vanlig delgivning sker när delgivningsmottagaren tar emot handlingen, oavsett på vilket sätt den har kommit honom eller henne till handa.

Om en postförsändelse hämtats av bud, ska handlingen anses ha kommit delgivningsmottagaren till handa när den hämtats av budet.

Promemorians förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens.

Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan invändning. Några remissinstanser, bl.a.

Hovrätten över Skåne och Blekinge och Skatteverket, efterlyser för- tydliganden om vilka krav som bör ställas på delgivningsmottagarens bekräftelse av mottagandet.

Skälen för regeringens förslag

Bakgrund

I 3 § i 1970 års delgivningslag anges att myndighet ombesörjer delgiv- ning genom att sända handlingen med post eller överlämna den med bud eller på annat sätt varvid som bevis att denne har mottagit försändelsen begärs delgivningskvitto eller mottagningsbevis. I 3 § i 1979 års delgiv- ningsförordning finns vissa närmare bestämmelser om bekräftelsen. Där anges att det till handlingen ska fogas ”en blankett för delgivningskvitto” av vilken ska framgå bl.a. handlingens delgivningsnummer samt myndighetens namn och postadress. I lagtexten anges alltså inte uttryckligen att den sökte måste bekräfta mottagandet skriftligen utan endast att myndigheten ska begära delgivningskvitto eller mottagnings- bevis. Av 19 § första stycket i 1970 års delgivningslag framgår vidare att delgivning har skett genom att den som söks för delgivning själv har mottagit handlingen, oavsett på vilket sätt den kommit honom eller henne till handa. I förarbetena nämns emellertid inte att den sökte skulle kunna bekräfta mottagandet på något annat sätt än genom att underteckna delgivningskvittot eller mottagningsbeviset. Tvärtom anförde departe- mentschefen att användandet av delgivningsformen medför ”att adressa- ten måste medverka genom att sända tillbaka ett delgivningserkännande eller genom att bege sig till en postanstalt för att kvittera ut den rekommenderade försändelsen” (prop. 1970:13 s. 98).

I samband med att telefondelgivning infördes som ny delgivningsform övervägdes om det krävdes lagändring för att skapa förutsättningar för att låta den som ska delges bekräfta vid ett telefonsamtal att han eller hon har mottagit en delgivningsförsändelse. I förarbetena anfördes att en sådan bekräftelse inte var att jämställa med telefondelgivning utan endast innebar ett alternativt sätt att skaffa bevisning om att delgivning har skett. Den dåvarande regleringen ansågs redan ge utrymme för ett sådant tillvägagångssätt utan att någon särskild föreskrift om det behövde införas (prop. 1984/85:109 s. 60).

123

Överväganden

Det vanligaste sättet att få information om att delgivningsmottagaren har fått del av en handling är att han eller hon undertecknar ett mottagnings- bevis eller delgivningskvitto och returnerar detta till avsändaren. Bekräftelse genom egenhändigt undertecknande av mottagningsbevis har från bevissynpunkt vissa fördelar framför t.ex. telefonbekräftelse eller bekräftelse med e-post. En sådan fördel är att det är lättare att i efterhand få klarhet i om rätt person har bekräftat mottagandet om delgivningen ifrågasätts. Det finns emellertid nackdelar med att kräva egenhändigt undertecknade mottagningsbevis. En sådan ordning komplicerar i många fall på ett onödigt sätt förfarandet både för avsändaren och delgivnings- mottagaren. Risken för att någon felaktigt ger sig ut för att vara delgiv- ningsmottagaren och bekräftar mottagandet i dennes ställe torde heller inte vara påtagligt större när det gäller andra bekräftelseformer än undertecknande av ett skriftligt mottagningsbevis. Till detta kommer att många myndigheter under lång tid har godtagit muntliga bekräftelser utan att det har framkommit att detta har inneburit något problem från rättssäkerhetssynpunkt. Mot den angivna bakgrunden föreslås i prome- morian att vanlig delgivning ska ha skett när delgivningsmottagaren har tagit emot handlingen oavsett på vilket sätt den har kommit honom eller henne till handa.

Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan invändning. Domstolsverket anser att det är klargörande att bestämmel- sen om delgivningskvitto och mottagningsbevis tas bort eftersom det förekommit olika tolkningar av om bekräftelse av mottagande av hand- ling får ske per telefon eller på elektronisk väg. Förändringen kan enligt verkets mening antas öka effektiviteten i flera delgivningssituationer. Några remissinstanser anser att det av lagtexten tydligare bör framgå på vilka sätt bekräftelse av mottagandet kan ske. Regeringen anser i likhet med Domstolsverket att det är en fördel om bestämmelsen är teknik- neutral och inte ställer några formkrav när det gäller bekräftelser av mottagande vid delgivning. Vid alla former av bekräftelser ankommer det naturligtvis på myndigheten att ta ställning till om det finns anledning att ifrågasätta om det är delgivningsmottagaren som har bekräftat mottagandet. Den osäkerhet som har funnits om t.ex. en muntlig bekräftelse kan godtas som bevis på att delgivning har skett upphör om det i lagtexten inte längre anges att delgivningskvitto eller mottagnings- bevis ska begäras som bevis för att handlingen har mottagits. Närmare föreskrifter om förfarandet bör i stället lämpligen meddelas i förordning.

Bestämmelsen bör utformas så att vanlig delgivning har skett när delgivningsmottagaren har tagit emot handlingen. Detta innebär också att delgivningens giltighet inte i sig påverkas av om en myndighet har för- farit på ett sätt som inte avsetts när en handling har skickats på elektronisk väg. Bestämmelsen om överföring på elektronisk väg utgör en handlingsregel för myndigheten. Så länge delgivningsmottagaren har fått del av handlingen har vanlig delgivning skett. En annan sak är att det i sådana fall kan finnas anledning för myndigheten att vara särskilt försiktig vid prövningen av om delgivning har skett. En felaktig överföring på elektronisk väg kan föranleda skadeståndsansvar (48 § personuppgiftslagen).

Prop. 2009/10:237

124

En särskild situation som också behöver regleras är när handlingen Prop. 2009/10:237 hämtas av ett bud på delgivningsmottagaren uppdrag, vilket kan vara

aktuellt när det gäller t.ex. en rekommenderad postförsändelse. Om det finns en möjlighet för adressaten eller annan person som är delgivnings- mottagare att låta ett bud hämta handlingen bör, som föreslås i promemorian, delgivningstidpunkten infalla när den hämtas av budet (jfr 19 § första stycket i 1970 års delgivningslag).

9 Muntlig delgivning

9.1Allmänt om delgivningssättet

Regeringens förslag: Muntlig delgivning sker genom att innehållet i en handling läses upp för delgivningsmottagaren. Muntlig delgivning får även avse en kallelse, ett föreläggande eller ett annat beslut som ännu inte har fått skriftlig form.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens, men med en delvis annan lagteknisk utformning.

Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan invändning. Domstolsverket anser att förslaget både är klargörande och ökar möjligheten till en effektiv och rättssäker delgivning. En remissinstans, Sveriges advokatsamfund, avstyrker förslaget och anser att de muntliga delgivningsformerna inte bör sammanföras till ett delgivningssätt. Hovrätten över Skåne och Blekinge och Malmö tingsrätt anser att det uttryckligen bör framgå av lagtexten att muntlig delgivning även kan tillämpas när en kallelse, ett föreläggande eller annat beslut som ännu inte har fått skriftlig form ska delges.

Skälen för regeringens förslag

Bakgrund

I 1970 års delgivningslag finns två bestämmelser som medger att delgivning sker muntligen. I 20 § anges att delgivning av ett före- läggande eller annat beslut som meddelas vid förhandling, förhör eller annat sammanträde anses ha skett med den som var närvarande när beslutet meddelades (mötesdelgivning). Om den som delgivningen avsett begär det, ska myndigheten skyndsamt tillhandahålla en utskrift av beslutet. Bestämmelsen har en undanskymd plats i lagen och finns inte med i uppräkningen av delgivningssätt i 3 §. I förarbetena anges att det är fråga om ”en bestämmelse som ger myndighet möjlighet att underlåta formlig delgivning” (prop. 1970:13 s. 152 f.). År 1985 infördes telefon- delgivning som nytt delgivningssätt. Bestämmelsen fick sin nuvarande lydelse den 1 januari 1991. Med telefondelgivning avses att en före- trädare för myndigheten läser upp innehållet vid ett telefonsamtal med den sökte varefter handlingen sänds till honom eller henne med post.

Telefondelgivning får endast användas när det är lämpligt och vid

125

delgivning av handlingar som ”inte är omfattande eller annars av svårtillgängligt innehåll” (3 § tredje stycket). Som exempel på handlingar som får telefondelges nämns i förarbetena ett föreläggande till en part att komplettera sitt överklagande i hovrätten vid påföljd att överklagandet annars kan komma att avvisas (prop. 1990/91:11 s. 28). Den som delges ska kunna tillgodogöra sig innehållet i den aktuella handlingen redan vid telefonsamtalet. Det kan alltså inte komma i fråga att myndigheten endast läser upp en del av handlingen och därefter hänvisar personen i fråga till att läsa resten själv när handlingen kommit fram med post. Om tjänstemannen får klart för sig att personen på grund av någon orsak inte kan tillgodogöra sig innehållet i samtalet får telefondelgivning inte användas. Som exempel på sådana orsaker nämns i förarbetena språksvårigheter och alkoholpåverkan (prop. 1984/85:109 s. 65). En annan begränsning är att telefondelgivning inte får användas vid delgivning av stämningsansökningar eller andra handlingar genom vilka förfarandet vid en myndighet inleds.

Överväganden

Mötesdelgivning och telefondelgivning reglerar likartade situationer men bestämmelserna skiljer sig åt i flera avseenden. Vid telefondelgivning anses delgivning ha skett först när handlingen efter samtalet har skickats med post, medan vid mötesdelgivning delgivning anses ha skett genast. Dessutom är tillämpningsområdet för telefondelgivning som framgår ovan begränsat, medan det i lagtexten inte finns några begränsningar alls beträffande vilka förelägganden och beslut som får delges genom mötesdelgivning. I promemorian görs bedömningen att det är fråga om likartade delgivningssätt. Enligt promemorian kan lagens uppdelning i olika former av muntlig delgivning ge upphov till tillämpningsproblem och gränsdragningssvårigheter. Det anses t.ex. vara oklart om man kan använda mötesdelgivning för att delge en kallelse till nästa förhandlings- tillfälle om ett vittne inställer sig först efter det att rätten har beslutat att ställa in förhandlingen. Dessutom kan man enligt promemorian ifråga- sätta varför det inte ska vara möjligt att delge ett föreläggande muntligen när en part besöker myndigheten för att ställa frågor till handläggaren om ärendet. När det gäller telefondelgivning kan den tekniska utvecklingen leda till oklarhet om telefondelgivning är tillämplig på t.ex. videosamtal. I promemorian föreslås mot den angivna bakgrunden att det införs ett nytt teknikneutralt delgivningssätt som ersätter mötesdelgivning och telefondelgivning.

Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan invändning. En remissinstans, Sveriges advokatsamfund, avstyrker förslaget och anser att telefondelgivning och mötesdelgivning inte bör sammanföras till ett delgivningssätt. Advokatsamfundet framhåller att myndigheten vid mötesdelgivning kan bilda sig en uppfattning om mottagarens status och förståelse för informationen på ett helt annat sätt än vid telefondelgivning. Telefondelgivning bör därför enligt advokat- samfundet begränsas till mycket enkla meddelanden, t.ex. kallelser.

Regeringen har förståelse för Sveriges advokatsamfunds synpunkter, men anser skillnaderna mellan delgivning vid t.ex. ett möte och ett telefonsamtal inte är större än att de i tillräcklig utsträckning bör kunna

Prop. 2009/10:237

126

beaktas vid en allmän bedömning av ändamålsenligheten inom ramen för Prop. 2009/10:237 tillämpningen av ett och samma delgivningssätt. Vid en sådan bedöm-

ning bör normalt endast innehåll som är kortfattat och enkelt delges vid ett telefonsamtal. Det kan t.ex. vara fråga om en kallelse till ett samman- träde eller ett föreläggande att inkomma med ett yttrande senast ett visst datum vid påföljd att målet eller ärendet annars kan komma att avgöras i befintligt skick. Regeringen anser därför i likhet med promemorian att muntlig delgivning bör införas som ett nytt teknikneutralt delgivningssätt och ersätta de nuvarande delgivningsformerna mötesdelgivning och telefondelgivning.

Som framgår ovan krävs i fråga om telefondelgivning och mötes- delgivning att hela innehållet i handlingen, meddelandet eller beslutet läses upp för delgivningsmottagaren. De skäl som ligger bakom denna ordning – i första hand risken för att delgivningsmottagaren inte ges förutsättningar att tillgodogöra sig innehållet i det som ska delges – gör sig gällande i samma grad i fråga om den nya delgivningsformen muntlig delgivning. Dessutom föreslås i avsnitt 9.3 att muntlig delgivning ska ha skett redan när innehållet har lästs upp. Det bör därför inte vara tillräck- ligt att endast läsa upp en del av innehållet och sedan hänvisa till att handlingen senare kommer att skickas med post.

Innehållet som ska delges har som regel dokumenterats i en handling. När det gäller kallelser, förelägganden och andra beslut som meddelas vid ett sammanträde är det normalt inte fallet. Även i den situationen ska muntlig delgivning, liksom gäller för mötesdelgivning enligt 1970 års delgivningslag, kunna användas. I avsnitt 5.1 föreslås att delgivnings- lagens bestämmelser om delgivning av handlingar ska tillämpas vid delgivning av annat än handling. I lagrådsremissen gjordes bedömningen att denna bestämmelse var tillräcklig för att muntlig delgivning även ska kunna användas när en kallelse, ett föreläggande eller annat beslut som inte har fått skriftlig form ska delges, vilket t.ex. är fallet när ett beslut meddelas muntligen vid ett sammanträde.

Lagrådet anser att den i lagrådsremissen föreslagna lösningen inte är tillräcklig för att muntlig delgivning ska kunna avse ett beslut som meddelas muntligen i samband med en förhandling med mindre det vid delgivningstillfället finns en skriftlig handling med beslutet som har lästs upp. Mot bakgrund av Lagrådets synpunkt anser regeringen att det uttryckligen i lagtexten bör anges att muntlig delgivning även får avse kallelser, förelägganden och andra beslut som ännu inte har fått skriftlig form. Därigenom framgår tydligt att det vid delgivningstillfället inte behöver finnas en handling med det innehåll som läses upp.

9.2Förutsättningar för att använda muntlig delgivning

Regeringens förslag: En myndighet får använda muntlig delgivning när en handling i ett mål eller ärende ska delges.

Muntlig delgivning får inte användas när en handling genom vilken ett förfarande inleds ska delges.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.

127

Remissinstanserna: Det stora flertalet av remissinstanserna tillstyrker Prop. 2009/10:237 promemorians förslag eller lämnar det utan invändning. Några remiss-

instanser, bl.a. Göteborgs tingsrätt och Svea hovrätt, invänder mot förslaget att muntlig delgivning inte ska få avse handlingar varigenom ett förfarande inleds. Kammarkollegiet anser att det tydligare bör framgå att enskild inte får använda muntlig delgivning.

Skälen för regeringens förslag: Utgångspunkten för delgivningssättet är att delgivningsmottagaren ska kunna tillgodogöra sig hela innehållet redan när det läses upp. Regeringen anser därför att det är rimligt att möjligheterna att använda muntlig delgivning begränsas på likartat sätt som enligt 1970 års delgivningslag gäller för telefondelgivning.

Regeringen anser i likhet med promemorian att de överväganden som behöver göras när det gäller att bedöma om muntlig delgivning får användas samt behovet av dokumentation och säkerhet när det gäller sändande av handlingen efter delgivningen (se närmare avsnitt 9.3) inne- bär att delgivningssättet endast bör kunna användas av myndigheter som ska delge handlingar i mål och ärenden.

Några remissinstanser, bl.a. Svea hovrätt och Göteborgs tingsrätt, invänder mot promemorians förslag att muntlig delgivning aldrig bör få användas när handlingar varigenom ett förfarande inleds ska delges. Skulle muntlig delgivning av stämningsansökningar tillåtas skulle det onekligen kunna bidra till att effektivisera delgivningsförfarandet. Det torde emellertid ofta vara svårt för en delgivningsmottagare att bilda sig en uppfattning av vad som krävs av honom eller henne när denne för första gången får kännedom om att ett mål eller ärende har anhängig- gjorts. Enligt regeringens bedömning är det dessutom endast i sällsynta undantagsfall som en stämningsansökan eller en annan handling som inleder ett förfarande är så kortfattad att det är lämpligt att använda muntlig delgivning. Tillämpningsområdet för muntlig delgivning av sådana handlingar skulle därför vara mycket litet. Bedömningen av i vilka fall som det skulle vara lämpligt att använda muntlig delgivning torde dessutom bli svår. På grund härav anser regeringen att stämnings- ansökningar och andra handlingar varigenom ett förfarande inleds inte ska få delges genom muntlig delgivning.

9.3Delgivningstidpunkten och sändande av handlingen

Regeringens förslag: Muntlig delgivning har skett när innehållet i en handling, eller i ett beslut som vid delgivningstillfället ännu inte har fått skriftlig form, har lästs upp för delgivningsmottagaren.

Myndigheten ska skicka eller lämna handlingen eller beslutet, sedan det fått skriftlig form, till delgivningsmottagaren om det kan ske och inte bedöms obehövligt.

Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. I promemorian föreslås huvudregeln vara att myndigheten så snart det kan ske, dock senast inom en vecka från delgivningstillfället, ska lämna eller sända handlingen till delgivningsmottagaren med post eller på annat sätt som har överenskommits vid den muntliga delgivningen. Har delgivning

128

skett vid förhör, förhandling eller annat sammanträde behöver myn- digheten dock endast lämna eller sända handlingen om delgivnings- mottagaren har begärt det. I förslaget till författningskommentar anges att för det fall myndigheten skulle försumma att sända handlingen så ska delgivningen anses felaktig.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser lämnar promemorians förslag utan erinran. Några remissinstanser, bl.a. Kammarrätten i Stockholm, ifrågasätter om inte muntlig delgivning bör anses ha skett när innehållet har lästs upp även om myndigheten missar att i efterhand sända handlingen till delgivningsmottagaren. Ett par remissinstanser,

Vänersborgs tingsrätt och Gotlands tingsrätt, anser att handlingen endast bör sändas om delgivningsmottagaren har begärt det. Hovrätten för Nedre Norrland anser att delgivningstidpunkten i de fall sändande av handlingen är nödvändigt bör vara först när myndigheten har postat handlingen. Skaraborgs tingsrätt anser att delgivningstidpunkten bör vara när delgivningsåtgärden har protokollerats eller på annat sätt doku- menterats genom tjänsteanteckning om åtgärden.

Skälen för regeringens förslag: Utgångspunkten är, som nämns i avsnitt 9.1, att delgivningsmottagaren ska kunna tillgodogöra sig inne- hållet i dess helhet redan när det läses upp. Därmed är det enligt prome- morian naturligt att muntlig delgivning anses ha skett redan vid den tidpunkt då innehållet läses upp, liksom vid mötesdelgivning och inte när handlingen därefter skickas med post, såsom är fallet vid telefondel- givning. Ett fåtal remissinstanser invänder mot promemorians förslag. Regeringen anser det ändamålsenligt med en enhetlig delgivnings- tidpunkt för alla former av muntlig delgivning. Med en sådan kan delgiv- ningsmottagaren inte påverka delgivningstidpunkten och behöver inte heller sväva i ovisshet om vid vilken tidpunkt som den muntliga delgiv- ningen har skett. Regeringen anser därför att delgivningstidpunkten för muntlig delgivning bör inträffa redan när innehållet har lästs upp och inte kopplas till en efterföljande åtgärd.

Eftersom delgivningstidpunkten knyts till den tidpunkt då innehållet läses upp kan det ifrågasättas om myndigheten ska behöva vara skyldig att därefter skicka eller lämna handlingen till delgivningsmottagaren. Översändandet fyller emellertid en funktion som påminnelse om vad delgivningen avsåg. Dessutom minimeras risken för att delgivnings- mottagaren missuppfattar eller glömmer vad delgivningen avsåg. Regeringen anser därför att myndigheten i normalfallet bör skicka eller lämna handlingen till delgivningsmottagaren efter den muntliga delgivningen.

För att åtgärden ska fylla den avsedda funktionen är det angeläget att handlingen skickas så snart det kan ske. Om delgivningen avser en hand- ling som finns hos myndigheten, bör den kunna skickas eller lämnas samma eller närmast följande arbetsdag. Om ett föreläggande eller ett annat beslut meddelas vid ett sammanträde, bör dock expediering normalt kunna anstå till dess att anteckningar eller protokoll från sammanträdet har färdigställts. Enligt regeringens uppfattning saknas det anledning att i lagtexten ange när handlingen ska skickas.

En situation där muntlig delgivning per telefon kan vara ändamålsenlig är när delgivningsmottagaren inte kan få del av delgivningsförsändelser som skickats med post men däremot kan nås på sin mobiltelefon. Det bör

Prop. 2009/10:237

129

därför vara möjligt för myndigheten att i vissa fall kunna skicka Prop. 2009/10:237 handlingen på annat sätt, t.ex. med e-post, om den person som är delgivningsmottagare önskar detta. Det finns dock situationer där det är

orimligt att myndigheten ska vara tvungen att skicka handlingen. Främst gäller det när delgivningsmottagaren inte har något intresse av att handlingen skickas utan anser det vara fullt tillräckligt att han eller hon har fått innehållet uppläst för sig. Enligt regeringens uppfattning bör det ligga på myndigheten att klargöra om delgivningsmottagaren önskar få handlingen skickad till sig. Vidare kan muntlig delgivning komma att användas när myndigheten har gjort försök till vanlig delgivning och redan skickat handlingen till den adress som delgivningsmottagaren anvisar. Om delgivningsmottagaren inte bekräftar mottagandet av handlingen vid samtalet, t.ex. för att han eller hon befinner sig på resa och inte har kunnat ta del av posten, framstår det inte som rimligt att myndigheten ska skicka handlingen ytterligare en gång med post. Detsamma gäller den situationen att ändamålet med delgivningen, t.ex. den förhandling som kallelsen som ska delges avser, kommer att inträffa innan handlingen kommer att kunna nå delgivningsmottagaren. I sådant fall är det naturligt att myndigheten inte behöver skicka handlingen.

När myndigheten har läst upp innehållet för delgivningsmottagaren bör denne upplysas om att delgivning därigenom har skett. Om delgivnings- mottagaren förklarar att han vill få handlingen skickad till sig på visst sätt är det naturligt att han eller hon förlitar sig på att handlingen kommer att skickas. Om handlingen inte kommer fram är det enligt regeringens uppfattning emellertid inte rimligt att delgivningsmottagaren förhåller sig passiv utan det är naturligt att han eller hon uppmärksammar myndig- heten på detta förhållande. Regeringen anser därför att muntlig delgiv- ning ska ha skett även om myndigheten av förbiseende skulle underlåta att skicka handlingen.

I lagrådsremissen föreslogs mot bakgrund av det anförda att hand- lingen bör skickas eller lämnas till delgivningsmottagaren om det inte bedöms obehövligt. Lagrådet anser, med hänvisning till att handlingen inte behöver skickas om det bedöms obehövligt och det förhållandet att delgivning har skett redan när handlingen har lästs upp, att det i lagtexten i stället bör anges att handlingen ska skickas till delgivningsmottagaren om det inte bedöms obehövligt. Regeringen anser att Lagrådets förslag tydliggör den huvudregel som bör gälla. Det kan dock uppstå situationer där det visserligen inte bedöms obehövligt att skicka handlingen men det i praktiken inte är möjligt att skicka den, t.ex. därför att delgivnings- mottagaren inte har angett någon adress som kan användas. Bestämmel- sen bör därför utformas så att handlingen ska skickas eller lämnas till delgivningsmottagaren om det kan ske och inte bedöms obehövligt.

130

10 Förenklad delgivning

10.1Allmänt om delgivningssättet

Regeringens förslag: Förenklad delgivning sker genom att handlingen skickas till delgivningsmottagaren och det därefter skickas ett kontroll- meddelande om att handlingen har skickats.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker promemo-

rians förslag att förenklad delgivning ska vara ett delgivningssätt i den nya lagen eller lämnar det utan invändning.

Skälen för regeringens förslag: En nackdel med delgivningssätt som kräver ett positivt bevis på att delgivningsmottagaren har tagit emot handlingen är att det är enkelt för denne att fördröja ett förfarande genom att avstå från att bekräfta mottagandet. Delgivningsmottagaren kan också glömma bort att bekräfta mottagandet. Förenklad delgivning, som regleras i 3 a § i 1970 års delgivningslag, bygger på tanken att det är rimligt att kräva att den som vet om att ett visst mål eller ärende som rör honom eller henne pågår vid en myndighet med viss regelbundenhet bevakar sin post. Förenklad delgivning innebär enligt 1970 års lag i praktiken att myndigheten sänder handlingen med post till delgiv- ningsmottagaren under dennes senast kända adress och minst en dag senare skickar ett meddelande om att handlingen har skickats. Myndig- heten förutsätts dokumentera att meddelandet har skickats, t.ex. genom en anteckning i akten.

I samband med att förenklad delgivning infördes diskuterades frågan om det skulle införas ett krav på dubbla försändelser – delgivnings- handlingen och ett meddelande om att handlingen har skickats (ett s.k. kontrollmeddelande) – eller om det var tillräckligt med ett brev för varje delgivningsfall. Övervägande skäl ansågs tala för det första alternativet. Syftet med kontrollmeddelandet är att delgivningsmottagaren ska få tillfälle att reagera om den delgivningsförsändelse som meddelandet hänvisar till inte har nått honom eller henne. I förarbetena framförs att risken för fel i postens hantering blir i det närmaste obefintlig genom användande av dubbla försändelser. Som ytterligare skäl för kravet på dubbla försändelser anförs att det innebär att även olyckor efter det att brevet kan sägas ha kommit fram till adressaten förebyggs. Som exempel nämns situationerna att försändelsen tillgrips ur brevlådan eller att någon medlem av samma hushåll slarvar bort den. Dessutom anses kontroll- meddelandet fungera som en påminnelse och som kompletterande information om delgivningen (prop. 1990/91:11 s. 23 f.).

Förenklad delgivning har inneburit viktiga effektiviseringsvinster i myndigheternas handläggning utan att de krav på rättssäkra förfarande- regler som rimligen bör ställas har satts åt sidan. Regeringen anser därför att förenklad delgivning bör vara ett av delgivningssätten i den nya lagen. Som regeringen konstaterar i avsnitt 4.2 är det rimligt att i den nya delgivningslagen lägga ett större ansvar på parter och andra som ska delges att bevaka handlingar som myndigheter skickar i pågående mål

Prop. 2009/10:237

131

och ärenden. Det finns därför anledning att utöka användningsområdet Prop. 2009/10:237 för bestämmelserna om förenklad delgivning.

10.2Förutsättningar för att använda förenklad delgivning

Regeringens förslag: Förenklad delgivning får användas av myndigheter för att delge handlingar med den som är part eller har liknande ställning i mål eller ärende.

En förutsättning för att använda förenklad delgivning är att den delgivningssättet ska användas mot dessförinnan har fått information om att delgivningssättet kan komma att användas.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förlaget eller lämnar det utan invändning. Länsrätten i Stockholms län anser att det endast ska anses olämpligt att använda förenklad delgivning om det framgår att rör sig om en person vars förutsättningar att förstå vad som krävs är klart begränsade. Malmö tingsrätt anser att det finns skäl att överväga om förenklad delgivning ska få användas för delgivning med

vittnen och målsäganden.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 1970 års lag får förenklad delgivning endast användas av myndigheter. Regeringen anser att rätts- säkerhetshänsyn förutsätter att delgivningssättet används under ordnade former och att det finns möjlighet att i efterhand kontrollera hur och när handlingar och kontrollmeddelanden har skickats. Myndigheter är skyldiga att dokumentera när handlingar expedieras. Regeringen ansluter sig därför till promemorians förslag att förenklad delgivning även fortsättningsvis bör vara förbehållet myndigheter.

Förenklad delgivning får enligt nuvarande ordning endast användas i förhållande till den som är part eller som har liknande ställning i ett mål eller ärende och under förutsättning att denne har informerats om att delgivningssättet kan komma att användas. Uttrycket ”liknande ställning” tar sikte på mål och ärenden där inte någon part utan myndig- heten själv har tagit initiativet till ärendet, t.ex. vid återkallelse av ett tidigare beviljat tillstånd (prop. 1991/92:169 s. 5 f.). Motsatsvis följer att förenklad delgivning inte får användas exempelvis när en domstol delger ett vittne en kallelse till en förhandling. I promemorian föreslås att detta bör gälla även fortsättningsvis.

Malmö tingsrätt anser att det finns skäl att på nytt överväga om förenklad delgivning inte också ska kunna användas gentemot vittnen respektive målsäganden som inte är part i mål eller ärende. Enligt regeringens uppfattning skulle det visserligen innebära fördelar från effektivitetssynpunkt om domstolarna i vissa situationer skulle kunna delge kallelser till huvudförhandling med förenklad delgivning även i förhållande till vittnen, t.ex. om en förhandling ska ställas in och sättas ut vid ett senare tillfälle. I den situationen kan emellertid ofta muntlig delgivning användas på ett enkelt och snabbt sätt. Regeringen anser att promemorians bedömning att det inte är lika naturligt att ställa krav på andra än de som har ett eget intresse av saken att fortlöpande följa

132

handläggningen av målet eller ärendet och bevaka sin post är rimlig. Förenklad delgivning bör därför även i den nya lagen endast få användas i förhållande till den som är part eller har liknande ställning. Liksom hittills bör förenklad delgivning endast få användas om parten eller den person som är delgivningsmottagare för parten i förväg har fått informa- tion om att förenklad delgivning kan komma att användas. Hur informationen ska lämnas behandlas i avsnitt 10.3.

Enligt nuvarande ordning får förenklad delgivning inte användas om det är olämpligt med hänsyn till omständigheterna. I avsnitt 5.5 föreslås att det införs en generell bestämmelse om att myndigheten ska använda ett delgivningssätt som är ändamålsenligt med hänsyn till handlingens innehåll och omfattning och som medför så lite kostnader och besvär som möjligt och en generell bestämmelse om att delgivning inte får ske på ett sätt som är olämpligt med hänsyn till omständigheterna i delgivningsärendet.

I förarbetena till den nuvarande bestämmelsen nämns att förenklad delgivning inte bör användas ”under tid för vanlig sommarsemester och längre helger” (prop. 1990/91:11 s. 49). Sedan förenklad delgivning infördes har det emellertid blivit svårare att ange vad som avses med ”vanlig sommarsemester”. Av betydelse för bedömningen är dessutom vid vilken tidpunkt det som delgivningen avser ska fullgöras. I rättsfallet NJA 1999 s. 376 ansågs det t.ex. inte vara olämpligt att i början av juni månad skicka en kallelse med förenklad delgivning till ett sammanträde som skulle hållas i mitten av augusti. En annan omständighet som kan inverka på bedömningen av om förenklad delgivning bör användas i semestertider är på vilket sätt handlingen eller kontrollmeddelandet skickas (se närmare avsnitt 10.5). En myndighet bör naturligtvis inte använda förenklad delgivning om parten särskilt har anmält att han eller hon kommer att vara bortrest under viss tid – oavsett vid vilken tid på året det gäller – under förutsättning att uppgiften kan bedömas som trovärdig och inte som ett försök att undandra sig delgivning. Viss försiktighet bör vidare iakttas med att använda förenklad delgivning gentemot personer som på goda grunder kan antas ha särskilt svårt att förstå vad som krävs av dem och att tillvarata sina intressen.

En annan situation när det i vissa fall är olämpligt att använda förenklad delgivning är när delgivningsmottagaren har postadress utomlands. Vid prövningen av om förenklad delgivning kan användas utomlands måste särskilt beaktas dels den främmande statens inställning till att andra stater delger personer som befinner sig på dess territorium med post, dels om postgången i landet kan antas ske tillräckligt snabbt och tillförlitligt (jfr NJA 2006 s. 588 där förenklad delgivning ansågs kunna användas mot en part som hade hemvist i Danmark).

Om ärendets handläggningstid blir mycket lång, har det hittills ansetts att de krav som ställs på den enskilde att bevaka sin post framstår som alltför hårda. I förarbetena anfördes att det någonstans borde gå en tidsgräns, men att det skulle överlåtas åt myndigheterna att pröva frågan inom ramen för den allmänna lämplighetsprövningen (a. prop. s. 20). Enligt regeringens uppfattning är det svårt att ge några generella riktlinjer för under hur lång tid förenklad delgivning bör få användas. Regeringen anser dock att det vid bedömningen av om det är olämpligt att använda förenklad delgivning särskild vikt bör fästas vid hur lång tid som har gått

Prop. 2009/10:237

133

sedan myndigheten senast kommunicerade med parten. I mål och Prop. 2009/10:237 ärenden där det inte förekommit några längre väntetider hos myndigheten

bör förenklad delgivning normalt kunna användas under hela handlägg- ningstiden fram till avgörandet.

10.3Närmare om informationen att förenklad delgivning kan komma att användas

Regeringens förslag: Huvudregeln är att information om att förenklad delgivning kan komma att användas ska delges. Vid sådan delgivning får vanlig delgivning, muntlig delgivning, särskild delgivning med juridisk person och vissa former av stämningsmannadelgivning användas.

Informationen får lämnas formlöst, dvs. utan krav på delgivning, om parten har gett in en handling och informationen lämnas i nära anslutning till att handlingen har kommit in till myndigheten.

Utgångspunkten är att informationen ska lämnas i varje mål och i varje instans.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. I promemorian används dock, liksom i 1970 års lag, uttrycket ”upplysning om förenklad delgivning”.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan invändning. Ett par remissinstanser, bl.a. Kammarrätten i Jönköping, anser att det bör införas en generell bestämmelse av innebörd att information om förenklad delgivning inte behöver lämnas i varje instans.

Skälen för regeringens förslag: Som framgår av avsnitt 10.2 är en grundläggande förutsättning för att förenklad delgivning ska få användas att den som delgivningssättet ska användas mot har fått information om detta i förväg och att det därför för denne står klart att han eller hon med viss regelbundenhet bör bevaka handlingar som myndigheten skickar i målet eller ärendet. Regeringen anser att det är naturligt att informationen som huvudregel ska delges. De delgivningssätt som bör kunna användas är enligt regeringens uppfattning de där myndigheten med hög grad av säkerhet kan anta att delgivningsmottagaren faktiskt får del av informa- tionen. Vidare ska det stå klart för delgivningsmottagaren till vilken adress delgivningsförsändelserna fortsättningsvis kommer att skickas. Dessa krav leder till bedömningen att informationen bör kunna delges genom vanlig delgivning, muntlig delgivning, särskild delgivning med juridisk person, stämningsmannadelgivning där delgivningsmottagaren påträffas samt spikning. Kungörelsedelgivning och surrogatdelgivning bör alltså inte få användas.

Enligt nuvarande ordning behöver information om förenklad delgiv- ning inte delges, om parten har gett in en handling till myndigheten och informationen lämnas i nära anslutning till att handlingen har kommit in till myndigheten (3 a § andra stycket andra meningen i 1970 års delgiv- ningslag). Bestämmelsen tillämpas vanligen på så sätt att informationen om att förenklad delgivning kan komma att användas i målet eller

ärendet skickas till parterna med vändande post i samband med att de

134

första gången ger in en handling till myndigheten. Utgångspunkten för Prop. 2009/10:237 bedömningen av om informationen behöver delges är i 1970 års lag när

handlingen har kommit in till myndigheten. Regeln kan därför få olika innebörd beroende på om informationen lämnas i ett pågående ärende eller i anslutning till att parten ger in ett överklagande. Bestämmelsen har fått denna utformning för att en överinstans ska kunna lämna informa- tionen formlöst i samband med att underinstansen har lämnat över målet, dvs. när underinstansens akt och överklagandet har kommit in till över- instansen (prop. 1990/91:11 s. 48). Regeringen anser att det är angeläget att en part som har förlorat ett mål eller ärende inte ska kunna fördröja att avgörandet vinner laga kraft genom att överklaga och sedan hålla sig undan delgivning. För delgivningssättets effektivitet är det angeläget att så även får ske enligt den nya lagen. En motsvarande bestämmelse bör således tas in i den nya lagen.

Enligt nuvarande ordning måste vidare, som huvudregel, information om förenklad delgivning lämnas i varje mål eller ärende och i varje instans. Som skäl för den ordningen anförs i förarbetena att det kan vara svårt att i en information i första instans precisera vid vilken myndighet saken kan komma att handläggas i ett senare skede och i så fall under vilka omständigheter. Det skulle enligt förarbetena också kunna upp- komma tveksamhet om sakens identitet i olika skeden, alltså om vad som egentligen är samma mål eller ärende. Vidare anförs att det kan gå lång tid från det att informationen har lämnats i första instans till det att målet eller ärendet kommer upp i andra instans och eventuellt också i tredje instans och att det inte bör begäras av en part att han eller hon under denna tid ska hålla informationen om förenklad delgivning i minnet och stå till förfogande för delgivning på det sätt som är tänkt vid denna delgivningsform (a. prop. s. 22 f.).

I promemorian görs bedömningen att huvudregeln även fortsättnings- vis bör vara att information om förenklad delgivning lämnas i varje mål eller ärende och i varje instans. Det föreslås dock vissa undantag från denna huvudregel. Ett par remissinstanser, bl.a. Kammarrätten i Jönköping, anser att det bör vara tillräckligt att informationen lämnas av den myndighet där ett mål eller ärende inleds. Regeringen anser att det i vissa situationer bör vara tillräckligt att endast den myndighet där ett mål eller ärende inleds lämnar informationen om att förenklad delgivning kommer att användas. Dessa situationer behandlas i avsnitten 10.7.2– 10.7.4. Regeringen gör dock bedömningen att tiden inte är mogen för att ta steget att införa en allmän bestämmelse av sådant slag som Kammarrätten i Jönköping föreslår. Utgångspunkten i delgivningslagen bör därför även fortsättningsvis vara att information om att förenklad delgivning kan komma att användas ska lämnas i varje mål eller ärende och i varje instans.

10.4När kontrollmeddelandet ska skickas

Regeringens förslag: Kontrollmeddelandet ska alltid skickas närmast följande arbetsdag efter det att handlingen har skickats.

135

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser, bl.a. Hovrätten för

Nedre Norrland, tillstyrker förslaget eller lämnar det utan invändning. Ett par remissinstanser, Hovrätten över Skåne och Blekinge och Arbets- domstolen, invänder mot promemorians förslag att kontrollmeddelandet alltid ska sändas närmast följande arbetsdag.

Skälen för regeringens förslag: För att kontrollmeddelandet ska fylla sin funktion fullt ut får det inte skickas samma dag som handlingen. Om så sker anses delgivning inte ha skett (se t.ex. Högsta domstolens beslut den 3 december 2007 i mål nr Ö 1757-07). I den nuvarande bestämmel- sen anges att kontrollmeddelandet ska skickas minst en dag efter det att handlingen skickats. I förarbetena till bestämmelsen om förenklad del- givning sägs dock att syftet med kontrollmeddelandet motverkas om man dröjer för länge med att skicka detta och att riktmärket därför bör vara att meddelandet skickas påföljande arbetsdag eller, om så undantagsvis inte kan ske, en eller ett par dagar därefter (prop. 1990/91:11 s. 48). Lag- textens ordalydelse hindrar emellertid inte att kontrollmeddelandet skickas långt efter att handlingen skickats. Även om detta normalt inte torde förekomma anser regeringen i likhet med promemorian att det finns anledning att skärpa lagtexten.

I promemorian föreslås att kontrollmeddelandet alltid ska sändas närmast följande arbetsdag. Uttrycket ”närmast följande arbetsdag” används redan i rättegångsbalken (33 kap. 3 §), förvaltningslagen (10 § andra stycket), förvaltningsprocesslagen (44 § andra stycket) och lagen om domstolsärenden (44 § andra stycket) och torde enligt promemorian inte medföra några tillämpningssvårigheter (jfr lagen [1930:173] om beräkning av lagstadgad tid och lagen [1989:253] om allmänna helgdagar).

Arbetsdomstolen, som i och för sig instämmer i att kontrollmeddelan- det inte ska få sändas långt efter att handlingen har skickats, anser att hanteringen bör vara flexibel och föreslår att kontrollmeddelandet bör få skickas inom förslagsvis en vecka efter det att handlingen har avsänts.

En sådan bestämmelse skulle emellertid ställa högre krav på delgiv- ningsmottagaren att kontinuerligt bevaka sin post för att vara säker på att inte en handling har kommit på avvägar. Regeringen anser vidare att risken får anses vara mycket liten för att en myndighet kommer att förbise att skicka kontrollmeddelandet närmast följande arbetsdag. Det är enligt nuvarande ordning vanligt förekommande att myndigheten skriver ut kontrollmeddelandet samtidigt som handlingen skickas och lägger det tillsammans med andra försändelser som ska expedieras närmast följande arbetsdag. Om det vid något enstaka tillfälle skulle inträffa att myndig- heten missar att skicka kontrollmeddelandet i rätt tid, som Hovrätten över Skåne och Blekinge befarar, kan myndigheten antingen göra om den förenklade delgivningen eller delge handlingen på annat sätt. Frågan om när kontrollmeddelandet ska skickas hänger dessutom ihop med hur delgivningstidpunkten ska beräknas (se närmare avsnitt 10.6). Samman- taget anser regeringen att fördelarna med att införa ett krav på att kontrollmeddelandet alltid ska skickas närmast följande arbetsdag efter det att handlingen har skickats överväger nackdelarna. Regeringen an- sluter sig därför till promemorians förslag.

Prop. 2009/10:237

136

10.5Hur ska handlingen och kontrollmeddelandet skickas? Prop. 2009/10:237

Regeringens förslag: Handlingen och kontrollmeddelandet skickas till delgivningsmottagarens senast kända adress.

Om delgivningsmottagarens senast kända adress inte kan användas får handlingen och kontrollmeddelandet skickas till delgivningsmottagarens folkbokföringsadress.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian föreslås att handlingen och kontrollmeddelandet ska sändas med post om inte annat har överenskommits.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker för- slaget eller lämnar det utan invändning. Några remissinstanser, däribland Skatteverket och Göteborgs tingsrätt, anser att handlingen eller kontroll- meddelandet i större utsträckning bör få sändas på annat sätt än med vanlig post. Ett par remissinstanser, bl.a. Hovrätten över Skåne och Blekinge, anser att det bör anges i lagtexten att handlingen och kontroll- meddelandet ska sändas till folkbokföringsadressen även om endast kontrollmeddelandet har kommit i retur till myndigheten.

Skälen för regeringens förslag: Vid förenklad delgivning måste enligt nuvarande ordning handlingen och kontrollmeddelandet sändas med post. När delgivningsformen infördes 1991 fanns det anledning för de allra flesta att regelbundet bevaka sin post för att få del av räkningar och andra postförsändelser. Numera finns det genom ökad användning av banktjänster på Internet, autogiro och elektroniska fakturor inte alltid samma behov att bevaka sin post. Det torde också ha blivit vanligare att personer under längre perioder vistas på en annan ort än folkbokförings- orten, till exempel i samband med arbete på annan ort. Med den utveckling som har skett sedan förenklad delgivning infördes framstår kravet på att handlingen och kontrollmeddelandet måste skickas med post enligt regeringens uppfattning som mindre lämpligt. För en del parter, t.ex. sådana som ofta befinner sig på resa eller byter boende, skulle det vara enklare att bevaka handlingar som skickas med t.ex. e-post. Bestämmelsen bör därför vara teknikneutral. Det bör därför anges att handlingen och kontrollmeddelandet ska skickas till delgivnings- mottagarens senast kända adress.

En av utgångspunkterna för delgivningssättet är redan enligt nuvarande ordning att parten i stor utsträckning ska kunna välja vart handlingen ska skickas. Regeringen ansluter sig till tidigare ställningstaganden och bedömer därför att det i nuläget inte är lämpligt att som Skatteverket föreslår införa en möjlighet att skicka handlingen på elektronisk väg utan att parten har anvisat ett sådant överföringssätt. Liksom gäller för muntlig delgivning bör dock delgivningsmottagaren inte kunna kräva att handlingen eller kontrollmeddelandet ska skickas på ett sätt som myndig- heten saknar tekniska förutsättningar för (se närmare avsnitt 9.3). Parten bör alltså inte ges en ovillkorlig rätt att bestämma på vilket sätt handlingen ska skickas, utan rätten bör begränsas av de sätt som myndigheten har praktiska förutsättningar att tillhandahålla. En sådan ordning har dessutom den fördelen att myndigheterna kan erbjuda olika

137

alternativ allteftersom de har tillgång till nödvändiga tekniska förutsätt- ningar.

Enligt 33 kap. 1 § sista stycket rättegångsbalken och 3 § sista stycket förvaltningsprocesslagen är en part skyldig att utan dröjsmål anmäla adressändring. I 25 § folkbokföringslagen (1991:481) finns dessutom en skyldighet att inom en vecka anmäla flyttning till Skatteverket, Försäkringskassan eller Posten AB. Anmälningsskyldigheten i folkbok- föringslagen är straffsanktionerad (43 §). Dessutom har den enskilde möjlighet att begära eftersändning eller på annat sätt säkerställa att han eller hon kan nås av sin post. Det är bl.a. mot den bakgrunden som det i förarbetena anses rimligt att parten själv får stå risken vid förenklad delgivning vid underlåtenhet att meddela rätt adress till myndigheten. I lagstiftningsärendet ansågs vidare myndigheten få en god garanti för att även en från början feladresserad försändelse kan nå den sökte genom postens rutin att till avsändaren återställa försändelser där adressen inte är riktigt angiven, t.ex. med påteckningen ”Adressaten okänd på angiven adress”. Det konstateras att delgivning självfallet inte skulle anses ha skett i en sådan situation och att man därigenom undvek rättsförluster för den enskilde, om myndigheten av någon anledning skulle ha angett fel adress på försändelsen (prop. 1990/91:11 s. 18).

De nämnda förarbetsuttalandena har på en del håll tolkats som att delgivning ska anses ha skett om myndigheten har skickat försändelsen till den adress som en part har uppgett även om försändelsen återställs av postbefordringsföretaget till myndigheten med exempelvis meddelandet ”Adressaten har flyttat utan att begära eftersändning”. Från andra håll har emellertid ifrågasatts om en sådan tolkning är förenlig med lagtextens krav att det inte får framstå som osannolikt att handlingen före två- veckorsfristens utgång har kommit fram till den söktes senast kända adress. Regeringen anser att det är rimligt att ställa krav på att den som har fått information om att förenklad delgivning kan komma att användas också är skyldig att anmäla ändrad adress till myndigheten. Underlåten- het att anmäla adressändring ska inte kunna leda till att delgivningen försenas. Det skulle emellertid vara orimligt att anse att förenklad delgivning har skett även i de fall där försändelsen bevisligen inte har kommit fram till delgivningsmottagarens adress då han eller hon inte ens har haft en teoretisk möjlighet att ta del av handlingens innehåll. I vissa fall kan det också vara ursäktligt att den enskilde har glömt eller missuppfattat informationen om delgivningsformen och därför felaktigt tror att ändrad folkbokföringsadress automatiskt kommer till myndig- hetens kännedom. För det fall delgivningsförsändelsen kommer i retur när den skickats till den adress som delgivningsmottagaren har uppgett och det uppmärksammas att denne har en annan folkbokföringsadress, så bör handlingen och kontrollmeddelandet i stället kunna skickas till folk- bokföringsadressen. I avsnitt 13.2.3 föreslår regeringen vidare att myn- digheten ska kunna använda kungörelsedelgivning om inte heller folk- bokföringsadressen kan användas vid förenklad delgivning.

I promemorian anförs att det för delgivningsmottagaren i vissa fall kan vara en fördel om kontrollmeddelandet skickas på annat sätt än hand- lingen, t.ex. om handlingen skickas med post och kontrollmeddelandet som ett textmeddelande (SMS) till delgivningsmottagarens mobiltelefon. Mot detta kan enligt regeringens uppfattning invändas att en ordning som

Prop. 2009/10:237

138

innebär att kontrollmeddelandet skickas på annat sätt än delgivnings- Prop. 2009/10:237 försändelsen skulle öka risken för att handlingarna skickas på fel sätt

eller till fel adress. Regeringen anser till skillnad från promemorian att det inte bör införas någon möjlighet att skicka handlingen och kontroll- meddelandet till olika adresser. En sådan ordning hindrar naturligtvis inte att myndigheten som en serviceåtgärd underrättar parten om delgiv- ningen på annat sätt.

10.6Delgivningstidpunkten

Regeringens förslag: Förenklad delgivning har skett när två veckor har förflutit från det att handlingen skickades om handlingen och kontroll- meddelandet har skickats på föreskrivet sätt och det inte med hänsyn till omständigheterna framstår som osannolikt att handlingen kommit fram inom denna tid.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens men innebär en något annan lagteknisk lösning.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan invändning. Några remissinstanser, bl.a. Hovrätten för Nedre Norrland, anser att det bör framgå av lagtexten att sändandet av kontrollmeddelandet är en förutsättning för att delgivning ska anses ha skett. Malmö tingsrätt anser att det bör framgå av lagtexten att delgivning inte heller anses ha skett om det är osannolikt att handlingen har kommit fram till folkbokföringsadressen.

Skälen för regeringens förslag: Förenklad delgivning anses enligt nuvarande ordning ha skett två veckor efter det att kontrollmeddelandet skickades, om det inte med hänsyn till omständigheterna framstår som osannolikt att handlingen kommit fram till den senast kända adressen inom två veckor från det att kontrollmeddelandet skickades (19 § tredje stycket i 1970 års lag). Det krävs alltså inte att den sökte faktiskt ska ha fått del av handlingen. Parten får därmed själv stå risken för att handlingen skulle komma bort efter det att den kommit fram till adressen (prop. 1990/91:11 s. 26).

Frågan om när förenklad delgivning ska ha skett hänger samman med hur lång tid som den eller de personer som är delgivningsmottagare ska kunna lämna sin post obevakad. I ett tidigare lagstiftningsärende har det ansetts att en frist om en vecka är alltför kort tid och att det knappast är av värde att förkorta tiden till någonting mellan en och två veckor (prop. 1994/95:188 s. 19). Genom att förkorta tidsfristen skulle handlägg- ningstakten hos myndigheterna kunna öka och förenklad delgivning skulle dessutom bli användbart i fler delgivningssituationer. Det finns därför fördelar med att korta tidsfristen om det kan ske med bibehållande av tillräckliga rättssäkerhetskrav.

Om handlingen skickas med e-post eller SMS, kommer det att bli lättare för den enskilde att bevaka delgivningar. Det kan också förväntas bli vanligare att enskilda ges möjlighet att följa handläggningen av sitt ärende genom att ta del av diariet på myndighetens webbplats. Regeringen ansluter sig dock till promemorians bedömning att en

139

markant förkortning av den tidsfrist då parter anses delgivna vid Prop. 2009/10:237 förenklad delgivning bör anstå till dess elektronisk kommunikation

används i större utsträckning mellan myndigheter och parter. I nuläget framstår därför en frist på två veckor som väl avvägd. Det är dock mer rimligt att knyta delgivningstidpunkten till den tidpunkt då handlingen – inte kontrollmeddelandet – skickas. Tidsfristen bör därför, till skillnad från nuvarande ordning, beräknas från den dag då delgivningshandlingen skickas. Som framgår av avsnitt 10.4 föreslås att kontrollmeddelandet fortsättningsvis alltid ska skickas närmast följande arbetsdag. Förenklad delgivning bör ha skett när två veckor har förflutit från det att handlingen skickades under förutsättning att det inte med hänsyn till omständig- heterna framstår som osannolikt att handlingen kommit fram före fristens utgång. I praktiken innebär detta alltså att den tidpunkt då delgivning anses ha skett tidigareläggs någon dag i förhållande till den nuvarande ordningen.

I likhet med bl.a. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser regeringen att det klart bör framgå att en förutsättning för att förenklad delgivning ska ha skett är att kontrollmeddelandet har skickats på föreskrivet sätt. Sammantaget bör förenklad delgivning ha skett när två veckor har förflutit från det att handlingen skickades om handlingen och kontroll- meddelandet har skickats på föreskrivet sätt och det inte med hänsyn till omständigheterna framstår som osannolikt att handlingen kommit fram inom denna tid.

10.7Delgivning av handlingar som inleder ett förfarande

10.7.1Regleringen i delgivningslagen

Regeringens förslag: Enligt den generella regleringen i delgivnings- lagen får förenklad delgivning inte avse handlingar som inleder ett för- farande vid en myndighet.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans yttrar sig särskilt i denna del. Skälen för regeringens förslag: Enligt 1970 års delgivningslag är

huvudregeln att förenklad delgivning inte får avse stämningsansökningar eller andra handlingar genom vilka förfarandet vid en myndighet inleds (3 a § tredje stycket). Skälet för undantaget är att särskilt starka krav bör ställas vid delgivning av handlingar som typiskt sett har mycket stor betydelse för mottagaren, vilket är fallet beträffande handlingar av detta slag. Regeringen anser i likhet med promemorian att utgångspunkten i delgivningslagen även fortsättningsvis bör vara att sådana handlingar inte får delges genom förenklad delgivning.

I vissa situationer anser regeringen dock att det finns anledning att tillåta att förenklad delgivning används när en handling som inleder ett förfarande ska delges. Dessa situationer behandlas i avsnitten 10.7.2– 10.7.4.

140

10.7.2

Mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning Prop. 2009/10:237

Regeringens förslag: Förenklad delgivning får användas i förhållande till svaranden i mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning som överlämnats till tingsrätt, Arbetsdomstolen eller Statens va-nämnd efter bestridande eller ansökan om återvinning. Bestämmelser om detta tas in i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning, lagen (1991:852) om betalningsföreläggande för fordringar i arbetstvister och fordringar som skall prövas av Statens va-nämnd och i lagen (2008:879) om europeiskt betalningsföreläggande.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.

 

Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser yttrar sig i denna

 

del. Samtliga dessa, däribland Statens va-nämnd och Vänersborgs

 

tingsrätt, tillstyrker förslagen eller lämnar dem utan invändning.

 

Skälen för regeringens förslag: Mål om betalningsföreläggande och

 

vanlig handräckning handläggs hos Kronofogdemyndigheten enligt lagen

 

(1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning. Myndigheten

 

delger svaranden ett föreläggande att yttra sig över ansökan. Till

 

föreläggandet fogas normalt information om att förenklad delgivning

 

fortsättningsvis kommer att användas i målet. Om svaranden bestrider

 

ansökan i rätt tid, ska sökanden genast underrättas om det. Sökanden kan

 

vidhålla sitt yrkande och begära att målet överlämnas till tingsrätt (33 §).

 

Om svaranden däremot inte bestrider ansökan i rätt tid, ska Kronofogde-

 

myndigheten snarast meddela utslag i enlighet med ansökan. Om

 

svaranden har bestritt endast en del av ansökan, ska utslag meddelas i

 

enlighet med den obestridda delen av ansökan (42 §). Är svaranden miss-

 

nöjd med ett utslag får denne ansöka om återvinning. Ansökan om

 

återvinning ska ha kommit in till Kronofogdemyndigheten inom en

 

månad från dagen för utslaget. Om återvinning har sökts i rätt tid, ska

 

Kronofogdemyndigheten överlämna målet till tingsrätt för fortsatt hand-

 

läggning. Av 2 och 3 §§ lagen (1991:852) om betalningsföreläggande för

 

fordringar i arbetstvister och fordringar som skall prövas av Statens va-

 

nämnd, följer att Kronofogdemyndigheten beträffande vissa arbetstvister

 

och fordringar på avgift till huvudmannen för en allmän vatten- och

 

avloppsanläggning i stället ska överlämna målet till Arbetsdomstolen

 

respektive Statens va-nämnd.

 

Sedan den 1 juli 1995 får svaranden i ett mål om betalningsföre-

 

läggande eller vanlig handräckning som efter bestridande överlämnats till

 

tingsrätt, Arbetsdomstolen eller Statens va-nämnd delges sökandens

 

begäran om överlämnande och andra handlingar i målet genom förenklad

 

delgivning om svaranden under handläggningen hos Kronofogdemyn-

 

digheten har delgetts upplysning om att förenklad delgivning kan komma

 

att användas i målet hos tingsrätten, Arbetsdomstolen eller Statens va-

 

nämnd. Sedan den 12 december 2008 gäller motsvarande även för mål

 

om europeiskt betalningsföreläggande.

 

Denna ordning fungerar väl. Regeringen anser därför att motsvarande

 

undantag även fortsättningsvis bör gälla. Om svaranden inte bestrider

 

ansökan och Kronofogdemyndigheten meddelar utslag och svaranden

 

ansöker om återvinning gäller däremot inte den information om förenk-

 

lad delgivning som har lämnats av Kronofogdemyndigheten i målet i

141

domstolen eller nämnden. Domstolen eller nämnden måste då informera Prop. 2009/10:237 svaranden på nytt om att förenklad delgivning kommer att användas. Om

informationen skickas till svaranden i omedelbar anslutning till att målet kommit in till domstolen eller nämnden, behöver den dock inte delges utan kan skickas med s.k. lösbrev.

I promemorian ifrågasätts varför förenklad delgivning inte lika gärna ska kunna tillämpas direkt i återvinningsfallen som i överlämnandefallen. Svaranden torde ofta till och med ha större beredskap för att delgivnings- sättet kan komma att användas om denne har ansökt om återvinning än i överlämnandefallen. En fördel med att låta informationen om förenklad delgivning gälla även i förhållande till en återvinningssökande är – utöver det förhållandet att domstolen eller nämnden inte behöver skicka informationen – att återvinningssökandens skyldighet att anmäla ändrad adress skärps. Detta har betydelse om återvinningssökanden vill skjuta upp det slutliga avgörandet, t.ex. genom att undandra sig delgivning.

Regeringen ansluter sig till promemorians överväganden i denna del. Förenklad delgivning bör således kunna tillämpas direkt av tingsrätt, Arbetsdomstolen och Statens va-nämnd även i förhållande till en svarande som har ansökt om återvinning av ett utslag från Kronofogde- myndigheten i mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning under förutsättning att denne dessförinnan har informerats om att förenk- lad delgivning kan komma att användas i målet. Liksom vid all förenklad delgivning ska delgivningssättet endast få tillämpas om det inte är olämpligt med hänsyn till omständigheterna i delgivningsärendet (se närmare avsnitten 5.5 och 10.2).

Den nya delgivningslagen bör så långt som möjligt endast innehålla generella bestämmelser om delgivning. De nämnda undantagsbestäm- melserna bör därför föras in i lagen (1990:746) om betalningsförelägg- ande och handräckning respektive lagen (1991:852) om betalningsföre- läggande för fordringar i arbetstvister och fordringar som skall prövas av Statens va-nämnd och lagen (2008:879) om europeiskt betalnings- föreläggande.

10.7.3Förenklad delgivning i överinstanserna

Regeringens förslag: Förenklad delgivning får användas i tingsrätt, hovrätt och Högsta domstolen respektive i kammarrätt och Högsta förvaltningsdomstolen, även i de fall informationen om att delgivnings- sättet kan komma att användas har lämnats av Kronofogdemyndigheten, Statens va-nämnd, hyresnämnd, arrendenämnd, tingsrätt eller hovrätt respektive förvaltningsrätt eller kammarrätt.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian föreslås att det i rättegångsbalken och förvaltnings- processlagen tas in bestämmelser om att förenklad delgivning ska kunna användas i hovrätt och Högsta domstolen respektive kammarrätt och Regeringsrätten, även om information om delgivningssättet kan komma att användas har lämnats i tingsrätt eller hovrätt respektive länsrätt eller kammarrätt.

142

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan invändning. Några remissinstanser, däribland Svea hovrätt och Hovrätten över Skåne och Blekinge, anser att tillämpnings- området bör utvidgas. En remissinstans, Hovrätten för Nedre Norrland, förordar att förenklad delgivning i överinstanserna endast ska få användas vid delgivning med klaganden. En remissinstans, Sveriges advokatsamfund, avstyrker förslaget helt.

Skälen för regeringens förslag

Bakgrund

När ett mål eller ärende överklagas ankommer det enligt nuvarande ordning alltid på överinstansen att lämna information om att förenklad delgivning kan komma att användas oavsett om delgivningssättet har använts av underinstansen eller inte. Informationen ska lämnas i varje myndighet i varje mål och ärende. Vidare får förenklad delgivning inte avse handlingar varigenom ett förfarande inleds. I förhållande till klaganden behöver informationen inte delges om den lämnas så snart överklagandet kommer in till överinstansen (prop. 1990/91:11 s. 48). I avsnitt 10.2 föreslår regeringen att denna ordning ska gälla även enligt den nya lagen.

Som skäl för att förenklad delgivning inte omedelbart ska kunna användas i överinstansen har tidigare anförts att det skulle vara svårt att i en information i första instans precisera vid vilken myndighet saken kan komma att handläggas och att tveksamhet kan uppkomma om sakens identitet, dvs. om vad som egentligen är samma mål eller ärende i olika situationer. Vidare har anförts att varje myndighet själv bör få bestämma vilka delgivningsformer den vill använda och att en annan ordning ofta skulle kunna leda till att parter blev tvungna att hålla sig anträffbara under längre tid än som ansetts vara skäligt (prop. 1990/91:11 s. 22 f. och 1994/95:188 s. 12 f.).

När det gäller mål och ärenden i domstol är det emellertid ofta uppen- bart vilken instans som ska överpröva ett överklagat avgörande. Vid en utvärdering som Domstolsverket gjort av tillämpningen av förenklad delgivning (DV-rapport 1993:6) såg en klar majoritet av domstolarna inte något hinder mot att införa en ordning där underrätten lämnar informa- tionen om att förenklad delgivning kan komma att användas även i överrätt.

Som det viktigaste skälet mot att låta överinstanser direkt använda förenklad delgivning har det förhållandet lyfts fram att det skulle kunna komma att gå lång tid från det att information om förenklad delgivning lämnas i första instans till dess att målet kommer upp i andra instans och eventuellt också i tredje instans. Det har därför ansetts orimligt att begära av parter att under denna tid hålla informationen om förenklad delgiv- ning i minnet och stå till förfogande för delgivning på det sätt som är tänkt vid användandet av förenklad delgivning. Därtill kommer att det inte har ansetts stå särskilt mycket att vinna på en sådan utvidgning, eftersom den klagande parten, som torde vara den som oftast kan ha ett intresse av att ett slutligt avgörande försenas, kan tillställas informatio- nen från överinstansen utan krav på delgivning (prop. 1994/95:188 s. 14).

Prop. 2009/10:237

143

Överväganden

Regeringen anser att den nuvarande ordningen – att informationen kan skickas formlöst till klaganden i samband med att målet överlämnas till överinstansen – har nackdelar. Den tid som går från det att klaganden ger in sitt överklagande till dess att information om att förenklad delgivning skickas i lösbrev kan vara förhållandevis lång. För klaganden skulle det öka förutsebarheten om det klargjordes redan i underinstansen att förenklad delgivning kan komma att användas även i överinstansen. Om överinstanserna ges möjlighet att använda förenklad delgivning genast, utan att behöva lämna information om delgivningssättet, skulle detta enligt regeringens bedömning innebära en påtaglig effektivisering av delgivningsförfarandet i överrätt. Detta har bekräftats av bl.a. Svea hovrätt vid remissbehandlingen av promemorian. Fördelarna från effektivitetssynpunkt blir särskilt stora i kombination med regeringens förslag i avsnitt 10.5 att handlingen ska kunna skickas till folkbok- föringsadressen om en part underlåter att anmäla adressändring och förslaget i avsnitt 13.2.3 om att kungörelsedelgivning ska kunna använ- das i de fall då en part dessutom underlåter att registrera en folkbok- föringsadress dit handlingarna kan skickas i andra hand. Som nämns ovan är en av regeringens utgångspunkter i denna reform att det bör läggas ett större ansvar på parterna att hålla sig underrättade om handläggningen sedan de har fått kännedom om att ett rättsligt förfarande har inletts. Det framstår mot den bakgrunden som ett rimligt krav att parterna håller informationen om förenklad delgivning i minnet även under handläggningen i överinstansen.

Sveriges advokatsamfund ifrågasätter vilka förutsättningar parterna har att redan vid förfarandet i underrätt ta till sig informationen om att förenklad delgivning kan komma att användas även i överinstansen. Regeringen anser att denna farhåga inte bör överdrivas. Det bör naturligtvis framgå tydligt av den information som lämnas vad delgiv- ningssättet innebär. Dessutom kan underinstansen i samband med att målet eller ärendet avgörs i anslutning till upplysningen om vad som gäller vid överklagande av avgörandet ange i förhållande till vilken eller vilka parter som förenklad delgivning kan komma att användas av över- instansen om målet överklagas dit.

När det gäller den vinnande parten i underinstansen görs i promemorian den bedömningen att skälen mot att fortsätta att använda förenklad delgivning i överinstansen väger något tyngre än i förhållande till klaganden. Hovrätten för Nedre Norrland anser också att den som har vunnit ett mål eller ärende i underinstansen sannolikt inte alltid räknar med att det kan bli fråga om ett nytt förfarande och därför har mindre anledning att hålla överinstansen underrättad om ändrad adress. En ordning där överinstansen endast får använda förenklad delgivning direkt i förhållande till klaganden skulle dock innebära att informationen om delgivningssättets användning i överinstansen måste villkoras av utgången i underinstansen. En sådan information skulle enligt regeringens bedömning vara betydligt svårare för parterna att tillgodogöra sig och skulle öka riskerna för missförstånd. Det kan också uppkomma besvärliga gränsdragningssituationer i de fall då parterna är ömsom vinnande och ömsom förlorande och båda överklagar ett avgö-

Prop. 2009/10:237

144

rande. Förutsebarheten ökar därför om förenklad delgivning får tillämpas direkt i överinstansen i förhållande till båda parterna. Den vinnande parten har dessutom i de allra flesta fall ett intresse av att bevaka om ett avgörande har vunnit laga kraft. Enligt regeringens uppfattning är det inte orimligt att kräva av en vinnande part, som fått information om att förenklad delgivning kan komma att fortsätta att användas om avgörandet överklagas, att denne i vissa fall bör söka information om motparten har överklagat (jfr prop. 1994/95:188 s. 14). Redan enligt nuvarande ordning anser dessutom en del domstolar att det faller inom ramen för myndighetens serviceskyldighet att genast underrätta den vinnande parten om att den förlorande parten har överklagat beslutet eller domen. En sådan ordning kan också vara arbetsbesparande för domstolen eftersom den slipper upprepade telefonförfrågningar om huruvida ett avgörande har överklagats. Sådana förfrågningar föranleds i allmän domstol ofta av att en part som endast delvis har vunnit framgång med sin talan vid tingsrätten överväger att föra talan mot avgörandet anslut- ningsvis, dvs. inom en vecka efter den ordinarie överklagandefristens utgång under förutsättning att motparten överklagat avgörandet själv- ständigt (50 kap. 2 § och 51 kap. 2 § rättegångsbalken). Mot bakgrund av det anförda ansluter sig regeringen till promemorians förslag att hovrätt och Högsta domstolen respektive kammarrätt och Högsta förvaltnings- domstolen (I prop. 2009/10:80 föreslås att Regeringsrätten den 1 januari 2011 ska byta namn till Högsta förvaltningsdomstolen.) inte ska behöva informera parterna om att förenklad delgivning kan komma att användas i målet eller ärendet om parterna har fått information om detta i underinstansen.

Några remissinstanser anser att det i promemorian föreslagna tillämp- ningsområdet för bestämmelsen bör utvidgas. Hovrätten över Skåne och Blekinge föreslår att en motsvarande bestämmelse bör tas in i lagen (1996:242) om domstolsärenden. Svea hovrätt föreslår att förenklad delgivning ska kunna användas direkt i hovrätt och i Högsta domstolen även i de fall då informationen om delgivningssättet endast har lämnats hos Kronofogdemyndigheten. Statens va-nämnd föreslår att hovrätt bör få tillämpa förenklad delgivning direkt även då informationen har lämnats under handläggningen i nämnden. Hyres- och arrendenämnden i Stockholm föreslår att förenklad delgivning även bör kunna användas i hovrätt när information om delgivningssättet har lämnats av en hyres- eller arrendenämnd.

Regeringen ansluter sig till remissinstansernas synpunkter i denna del. Det är naturligt att bestämmelsen också ska gälla i de fall som remissinstanserna tar upp. Bestämmelsen bör alltså även vara tillämplig när målet eller ärendet har prövats hos Kronofogdemyndigheten eller vissa domstolsliknande nämnder, nämligen Statens va-nämnd och hyres- och arrendenämnd, i första instans. Det bör alltså i dessa avseenden göras undantag från huvudregeln att informationen om förenklad delgivning ska lämnas i varje instans. Undantagsbestämmelserna bör tas in i rättegångsbalken, lagen om domstolsärenden, förvaltningsprocesslagen och lagen om betalningsföreläggande och handräckning.

I förvaltningsmyndighet används inte delgivning i någon större utsträckning. Dessutom ankommer det i vissa fall på förvaltnings- myndigheten att ompröva sitt beslut innan målet eventuellt lämnas över

Prop. 2009/10:237

145

till förvaltningsrätt (27 och 28 §§ förvaltningslagen [1986:223]). Det Prop. 2009/10:237 framstår mot den bakgrunden i vart fall i nuläget inte som lämpligt att

låta nämnda undantag även omfatta mål som överklagas till förvaltningsrätt. Förvaltningsrätt som avser att tillämpa förenklad delgivning i målet bör därför även fortsättningsvis vara hänvisad till att skicka information om detta till klaganden med lösbrev i samband med att målet kommer in till domstolen.

En särskild fråga är, som Migrationsverket påpekar, om migrations- domstolarna ska kunna använda förenklad delgivning om informationen har lämnats under handläggningen hos Migrationsverket. Denna fråga kräver dock särskilda överväganden mot bakgrund av de särskilda förhållanden som råder i migrationsmålen. Bland annat måste frågor om tolkning, folkbokföringsadress och lämpligheten av att skicka handlingar med förenklad delgivning till ett tillfälligt boende övervägas. Regeringen saknar underlag för att ta ställning till frågan i detta lagstiftningsärende. Detsamma gäller om motsvarande undantagsbestämmelser bör gälla i t.ex. Arbetsdomstolen och Marknadsdomstolen.

10.7.4Stämning i brottmål

Regeringens förslag: Förenklad delgivning får i vissa fall användas i förhållande till den tilltalade även vid delgivning av stämning och andra handlingar i ett brottmål.

Förenklad delgivning får endast användas om den tilltalade vid ett personligt sammanträffande med polisman, åklagare, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen har delgetts information om att sådan delgivning kan komma att användas i tingsrätten.

En ytterligare förutsättning för att förenklad delgivning ska få använ- das är att inte längre tid än sex veckor har förflutit från det att den till- talade delgavs informationen om förenklad delgivning till dess att hand- lingarna skickas.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

 

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som har yttrat sig över

 

promemorians förslag att stämningsansökningar i brottmål ska kunna

 

delges genom förenklad delgivning under en viss begränsad tid tillstyrker

 

förslaget eller lämnar det utan invändning. Riksdagens ombudsmän (JO),

 

som inte har någon erinran mot förslaget i sig, understryker vikten av att

 

det i varje enskilt fall görs en bedömning av om det är lämpligt att

 

använda förenklad delgivning. Justitiekanslern, som tillstyrker förslaget,

 

anser, med hänvisning bl.a. till artikel 6 i Europakonventionen, att

 

promemorians förslag uppfyller de krav på rättssäkerhet som måste

 

ställas i ett brottmål. Rikspolisstyrelsen anser att den förslagna

 

bestämmelsen kommer att vara ett viktigt instrument för att förkorta

 

genomströmningstiderna i rättskedjan. Hovrätten över Skåne och

 

Blekinge framhåller att en viktig följd av förslaget är att färre brott

 

kommer att preskriberas på grund av delgivningssvårigheter. Sveriges

 

advokatsamfund anmärker att det skulle innebära en positiv effekt om

 

förfarandet med förenklad delgivning utgör ett incitament för berörda

 

myndigheter till att förkorta ledtiderna till väckande av åtal. Flertalet

146

remissinstanser, däribland Hovrätten för Nedre Norrland och Hovrätten Prop. 2009/10:237 över Skåne och Blekinge, tillstyrker promemorians förslag när det gäller

den tid under vilken förenklad delgivning ska få användas eller lämnar förslaget utan invändning. Några remissinstanser, bl.a. Göteborgs tings- rätt, föreslår att tidsfristen förlängs. Sveriges advokatsamfund ifrågasätter om inte tidsfristen om sex veckor bör räknas från det att anmälan har upprättats. Endast ett fåtal remissinstanser yttrar sig särskilt i frågan om informationen om förenklad delgivning ska delges vid ett personligt sammanträffande. Justitiekanslern tillstyrker promemorians förslag och anser att det är angeläget att informationen lämnas vid ett personligt sammanträffande, medan Domstolsverket ställer sig tveksamt till detta krav. Jönköpings tingsrätt föreslår att en bestämmelse motsvarande den nuvarande 3 b § i 1970 års delgivningslag förs över till den nya lagen. Åklagarmyndigheten anser att det finns anledning att överväga om inte skyldigheten för den tilltalade att bevaka handlingar i målet och ärendet bör skärpas ytterligare.

Skälen för regeringens förslag

Bakgrund

År 2001 infördes ett undantag från huvudregeln att stämnings- ansökningar inte får delges genom förenklad delgivning. Denna regel är utformad på så sätt att en tilltalad i ett brottmål får delges stämnings- ansökan och andra handlingar i målet genom förenklad delgivning om han eller hon i samband med föreläggande av ordningsbot eller utredning av ett brott som enligt 48 kap. 13 § rättegångsbalken får beivras genom ett sådant föreläggande, har delgetts information om att förenklad delgivning kan komma att användas i brottmålet (3 b § andra stycket i 1970 års delgivningslag). I förarbetena uttalas att bestämmelser om i vilka fall och i vilka former som misstänkta ska delges information om att förenklad delgivning kan komma att tillämpas i domstol bör tas in i förordning. Det anges dock att siktet bör vara ställt på att delgivning av underrättelse som huvudregel ska ske vid ett personligt sammanträffande mellan den misstänkte och polismannen respektive tulltjänstemannen (prop. 2000/01:108 s. 31 f.). I 13 § ordningsbotskungörelsen (1968:199) infördes i samband med lagändringen en bestämmelse om att en polis i samband med utredning av ett brott som får beivras genom ett föreläggande om ordningsbot om möjligt ska delge den misstänkte upplysningar om förenklad delgivning om den misstänkte förnekar brott, den misstänkte medges rådrum eller föreläggande av ordningsbot av någon annan anledning inte utfärdats vid ett ingripande. I Rikspolis- styrelsens föreskrifter och allmänna råd om upplysningar om förenklad delgivning enligt 3 b § delgivningslagen (RPSFS 2002:4, FAP 261-2) anges att den misstänkte inte bör delges information om förenklad delgivning om den misstänkte bedöms inte kunna tillgodogöra sig informationen, t.ex. på grund av berusning eller stark sinnesrörelse, det finns anledning att anta att talan om enskilt anspråk kommer att föras i målet eller ärendets handläggning inte innefattar något personligt sammanträffande mellan den misstänkte och polisen.

147

Genom en ändring av 48 kap. 16 § rättegångsbalken, som trädde i kraft den 1 juli 2006, togs kravet på att ett föreläggande om ordningsbot ska undertecknas bort (prop. 2005/06:187). Syftet var att åstadkomma en mer effektiv handläggning vid utfärdande av ordningsbotsföreläggande, särskilt vid överträdelser genom automatisk trafiksäkerhetskontroll (s.k. hastighetskameror). I samband därmed ändrades 13 § ordningsbots- kungörelsen på så sätt att kravet på att delgivningen måste ske vid ett ingripande togs bort. Rikspolisstyrelsens ovan nämnda föreskrifter på området har dock inte ändrats.

Under tidsperioden den 1 juli 2004 – 30 juni 2008 gällde lagen (2004:505) om försöksverksamhet med snabbare handläggning av brott- mål. Lagen var inte begränsad till vissa brottstyper. Försöksverksam- heten (det s.k. snabbspåret) innebar, såvitt gäller undantag från gällande delgivningsbestämmelser, att den tilltalade fick delges stämningsansökan och andra handlingar i ett brottmål genom förenklad delgivning, om han eller hon vid en polismyndighet eller Åklagarmyndigheten hade delgetts information om att sådan delgivning kunde komma att användas i brottmålet. För att förenklad delgivning skulle få användas krävdes dess- utom att det vid tidpunkten för delgivningen av stämningsansökan inte längre tid än fem veckor hade förflutit från det att anmälan om brottet upprättades. Eftersom delgivning vid förenklad delgivning anses ha skett när två veckor har förflutit från det att kontrollmeddelandet sändes med post, var alltså tingsrätten i praktiken tvungen att skicka stämningen till den tilltalade inom tjugo dagar från det att brottsanmälan hade upprättats. Den tidsbegränsade lagen skulle från början ha gällt till och med den 30 juni 2006. Brottsförebyggande rådet (BRÅ) fick i juni 2004 i uppdrag att utvärdera försöksverksamheten. BRÅ presenterade i maj 2005 del- rapporten Snabbspåret – En utvärdering av försöksverksamheten med snabbare handläggning av brottmål. Enligt BRÅ visade den dittills genomförda uppföljningen att förhållandevis få ärenden hade handlagts i försöksverksamheten. Regeringen ansåg att det var av stor vikt att de berörda myndigheterna inom ramen för en förlängd försöksverksamhet gavs möjlighet att ”med kraft kunna vidareutveckla och ytterligare effektivisera såväl arbetsformer som arbetsmetoder för mängdbrotts- bekämpningen” (prop. 2005/06:119 s. 8). Lagens giltighetstid förlängdes därför med två år till den 30 juni 2008. Försöksverksamheten ägde från början endast rum vid Stockholms tingsrätt. Under tidsperioden 15 mars 2007 – 30 juni 2008 bedrevs försöksverksamheten även vid Uppsala tingsrätt och Helsingborgs tingsrätt. Åklagarmyndigheten, Rikspolis- styrelsen, Domstolsverket, Kriminalvården och Rättsmedicinalverket fick den 8 februari 2007 i uppdrag att utvärdera försöksverksamheten. Uppdraget redovisades i en rapport som överlämnades till Justitie- departementet den 15 oktober 2008 (dnr Ju2008/8451/Å). I rapporten konstateras att det förenklade delgivningsförfarandet hade lett till effekti- vitetsvinster utan att detta hade gått ut över rättssäkerheten. Vidare görs bedömningen att den tid under vilken förenklad delgivning får användas bör förlängas från fem till åtta veckor från det att anmälan om brottet upprättades och att även en sådan tillämpning av förenklad delgivning bedöms vara rättssäkert (rapporten s. 93).

Prop. 2009/10:237

148

Överväganden

Förenklad delgivning har alltsedan delgivningsformen infördes med gott resultat använts vid delgivning av kallelse till huvudförhandling i brottmål. Inga brister från rättssäkerhetssynpunkt har framkommit. Försöksverksamheten med det s.k. snabbspåret visar enligt utvärderingar- na och promemorians bedömning att användning av förenklad delgivning vid delgivning av stämningsansökningar och andra handlingar i brottmål kan leda till effektivitetsvinster utan att detta går ut över rättssäkerheten. Regeringen gör, i likhet med bl.a. Justitiekanslern, samma bedömning. Regeringen anser därför att tiden nu är mogen att införa en generell och permanent bestämmelse om förenklad delgivning av stämning, stäm- ningsansökningar och andra handlingar i brottmål.

Frågan är då vilka förutsättningar som ska vara uppfyllda för att förenklad delgivning ska få användas. Regeringen anser att det, liksom gällt inom ramen för försöksverksamheten med det s.k. snabbspåret, endast bör ställas krav på att en brottsmisstänkt person håller sig underrättad i åtalsfrågan under en kortare tid. En sådan begränsning torde även vara nödvändig för att bestämmelsen ska leva upp till de krav på en rättvis rättegång som ställs i artikel 6 i Europakonventionen. Försöks- verksamheten med det s.k. snabbspåret tog sikte på att uppnå ett snabbare flöde i hela rättskedjan från det att brottsanmälan upprättas till det att tingsrätten utfärdar stämning i målet. Det var därför som tidsfristen för att få använda förenklad delgivning i försöksverksamheten räknades från tidpunkten för upprättandet av anmälan. Den principiella frågan i detta lagstiftningsärende är dock under hur lång tid som det kan krävas att den misstänkte bevakar åtalsfrågan.

I promemorian görs bedömningen, liksom i utvärderingen av det s.k. snabbspåret, att det framstår som rimligt att ställa krav på att den misstänkte bevakar om åtal väcks under något längre tid än vad som gällt under försöksverksamheten. Vidare föreslås att tidsperioden räknas från det att den misstänkte har delgetts informationen om att förenklad delgivning kan komma att användas till dess att tingsrätten utfärdar stämning och expedierar stämningsansökningen till honom eller henne.

Regeringen ansluter sig till promemorians bedömning och förslag, med den skillnaden att regleringen inte bör hindra att tingsrätten uppdrar åt åklagare att utfärda stämning (45 kap. 1 § andra stycket rättegångs- balken). Förenklad delgivning bör således kunna användas för delgivning av stämning och andra handlingar i brottmål om inte längre tid än sex veckor förflutit från det att den tilltalade delgavs information om att delgivningssättet kan komma att användas till dess att handlingarna skickas till honom eller henne.

För att det inte ska finnas någon risk att den misstänkte missuppfattar vad förenklad delgivning innebär anser regeringen i likhet med promemorian att informationen om delgivningssättet ska delges vid ett personligt sammanträffande med en sådan person som har behörighet att utfärda strafföreläggande eller ordningsbot, dvs. åklagare, polisman, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen. Den misstänkte ska vid delgivningen även få uppgift om till vilken myndighet som han eller hon kan vända sig för att bevaka om åtal väcks och för att anmäla adressändring. Kravet på ett personligt sammanträffande innebär alltså

Prop. 2009/10:237

149

att det inte längre kommer att vara möjligt att använda förenklad delgiv- Prop. 2009/10:237 ning i de fall där inte något sammanträffande med den misstänkte har ägt

rum. Det gäller framför allt de fall där föreläggande om ordningsbot har utfärdats efter automatisk trafiksäkerhetskontroll och åtal har väckts sedan den misstänkte inte har godkänt föreläggandet. Det har inte fram- kommit att det är motiverat med en särskild bestämmelse för dessa fall.

Regeringen gör i likhet med promemorian bedömningen att det saknas anledning att göra någon begränsning beträffande vid vilka brott som förenklad delgivning ska få användas. En annan sak är att det vid bedöm- ningen av om ett mål ska få avgöras i en delgiven tilltalads utevaro finns anledning att göra skillnad mellan brott av olika svårhetsgrad. Den frågan tas om hand genom bestämmelserna i 46 kap. 15 a § rättegångsbalken.

Åklagarmyndigheten, som tillstyrker promemorians förslag i och för sig, anser att det finns anledning att överväga om inte skyldigheten för den tilltalade att bevaka handlingar i målet och ärendet bör skärpas ytterligare. I de fall den tilltalade inte kan nås av handlingar som skickas med förenklad delgivning bör han eller hon enligt Åklagarmyndigheten vara skyldig att vända sig till tingsrätten eller annan instans för att ta del av handlingarna. Delgivning skulle i en sådan situation anses ha skett efter en viss tid även om den tilltalade inte har vänt sig till myndigheten och fått del av stämningen och stämningsansökan. Regeringen anser att det inte finns tillräckligt underlag för ett ställningstagande till Åklagar- myndighetens förslag i detta lagstiftningsärende. Det får därför övervägas i annat sammanhang.

11 Särskild delgivning med juridisk person

11.1Bakgrund

Särskild delgivning med aktiebolag

År 1997 infördes ett nytt förenklat sätt att delge aktiebolag i vissa fall, särskild delgivning med aktiebolag. Bakgrunden till den nya delgivnings- formen var att delgivning med bl.a. aktiebolag ofta skapade problem som tog både tid och resurser i anspråk. Problemen bestod i att arbetet med adress- och behörighetskontroller samt förändringar i företrädarkretsen i vissa bolag ansågs alltför resurskrävande för det allmänna. Fördröjningar i delgivningen innebar dessutom att det såväl för staten som för enskilda borgenärer kunde uppkomma ränteförluster och värdefall om ett för- farande drar ut på tiden (prop. 1996/97:132 s. 15).

Särskild delgivning med aktiebolag innebär att, om ett försök till delgivning med en behörig ställföreträdare har misslyckats eller bedöms som utsiktslöst, delgivning får ske genom att en handling sänds till den postadress som bolaget registrerat i aktiebolagsregistret. På samma sätt som vid förenklad delgivning ska ett kontrollmeddelande om delgiv- ningen skickas till adressen. Delgivningsformen får bara användas om det inte är olämpligt med hänsyn till omständigheterna. Aktiebolaget anses normalt delgivet när tre veckor har förflutit från det att kontroll-

meddelandet skickades. I förarbetena anfördes som skäl för att låta del-

150

givningsformen endast omfatta aktiebolag att högre krav kunde ställas på ett aktiebolags inre organisation än på andra juridiska personer och att verksamhet som bedrivs av t.ex. handelsbolag, ekonomiska föreningar och stiftelser ofta är av mindre omfattning eller mindre kontinuerligt slag. Reformen begränsades av dessa skäl till att i ett första steg endast gälla aktiebolag (prop. 1996/97:132 s. 18).

Justitiedepartementet har utvärderat tillämpningen av bestämmelserna om särskild delgivning med aktiebolag genom att i december 2002 bere- da 22 instanser (domstolar och andra myndigheter samt företagar- och revisorsorganisationer) tillfälle att skriftligen redogöra för sina erfaren- heter av tillämpningen. I skrivelsen angav Justitiedepartementet att upp- gifter av särskilt intresse var i vilken omfattning delgivningsformen hade använts och om några fall var kända där rättsförluster eller risk för rätts- förluster hade förekommit. Samtliga myndigheter som hade erfarenheter av särskild delgivning med aktiebolag uttalade sig positivt. Som exempel kan nämnas att Stockholms tingsrätt uppgav att delgivningsformen hade använts i mer än hälften av de konkursärenden som berört aktiebolag utan att det i något fall hade konstaterats rättsförluster eller risk för sådana. Patent- och registreringsverket (som vid den tidpunkten ansvarade för de uppgifter som numera har förts över till Bolagsverket) uppgav att särskild delgivning med aktiebolag användes i ungefär en tredjedel av ärendena om tvångslikvidation, vilket innebar att ungefär 1 000 likvidationsförelägganden årligen delgavs på detta sätt, och att erfarenheterna var mycket goda. Dåvarande Riksskatteverket uppgav att särskild delgivning med aktiebolag använts inom den summariska processen (mål om betalningsföreläggande och handräckning) i ca 17 000 fall under år 2002. Av den redovisning som hade lämnats av kronofogdemyndigheterna framgick att tillämpningen inte i något känt fall hade lett till rättsförlust. I färre än fem fall hade det rapporterats att det hade förekommit en risk för rättsförlust för aktiebolaget. De rutiner som hade förorsakat risken hade därefter ändrats. Det kan också noteras att det inte framfördes några negativa erfarenheter av tillämpningen från vare sig JO, Sveriges Advokatsamfund eller Föreningen Auktoriserade revisorer (FAR). Svenskt Näringsliv uppgav sig känna till ett fåtal fall där seriösa aktiebolag hade ansetts delgivna utan att någon ställföre- trädare känt till delgivningsförsändelsen. Av promemorian framgår att det vid senare underhandskontakter med myndigheter har framkommit att erfarenheterna av särskild delgivning med aktiebolag är fortsatt mycket goda.

Särskild delgivning med aktiebolag innebär som framgår ovan att handlingen ska sändas till den postadress som är registrerad i aktie- bolagsregistret. Enligt 2 kap. 22 § aktiebolagslagen (ABL) ska ett aktie- bolag anmälas för registrering inom sex månader från stiftelseurkundens undertecknande. Bolaget ska för registrering i aktiebolagsregistret anmäla bl.a. bolagets postadress. Om bolaget ändrar postadress, ska detta genast anmälas (8 kap. 43 och 44 §§ ABL). Aktiebolagsregistret förs av Bolagsverket. En förutsättning för att delgivningssättet ska kunna användas är att den juridiska personens postadress är registrerad i ett offentligt register. I det följande behandlas de juridiska personer som, utöver aktiebolag, ska registreras och därmed kan vara aktuella vid en utvidgning av tillämpningsområdet.

Prop. 2009/10:237

151

Föreningsregistret Prop. 2009/10:237

En ekonomisk förening får rättskapacitet, dvs. kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter samt föra tala inför domstolar och andra myndigheter, sedan den har registrerats (1 kap. 2 § lagen [1987:667] om ekonomiska föreningar, LEF). En ekonomisk förening ska normalt anmälas för registrering senast sex månader efter det att beslut fattats om att bilda den (2 kap. 3 § LEF). Bolagsverket är registreringsmyndighet och för ett föreningsregister för varje län (15 kap. 1 § LEF). Av 9 kap. 2 och 3 §§ bostadsrättslagen (1991:614), 2 kap. 1 och 2 §§ lagen (2002:93) om kooperativ hyresrätt samt 5 § lagen (1975:417) om sambruks- föreningar framgår att registreringsplikten enligt 2 kap. 3 § LEF även gäller för bostadsrättsföreningar, kooperativa hyresrättsföreningar respektive sambruksföreningar och att dessa föreningar också blir juridiska personer genom registreringen. I 4 § förordningen (1987:978) om ekonomiska föreningar framgår att anmälan för registrering enligt lagen om ekonomiska föreningar, bostadsrättslagen, lagen om kooperativ hyresrätt eller lagen om sambruksföreningar ska innehålla bl.a. föreningens postadress samt styrelseledamöternas postadresser. Om föreningens postadress ändras, ska föreningen genast anmäla det för registrering (6 kap. 15 § tredje stycket LEF).

Handelsregistret

I handelsregistret registreras bl.a. handelsbolag (inklusive kommandit- bolag) samt ideella föreningar och registrerade trossamfund som utövar eller avser att utöva näringsverksamhet. Ett handelsbolag föreligger om två eller flera har avtalat att gemensamt utöva näringsverksamhet i bolag och bolaget har förts in i handelsregistret (1 kap. 1 § lagen [1980:1102] om handelsbolag och enkla bolag). Ett handelsbolag har rättskapacitet (1 kap. 4 §). Likaså har ett trossamfund som har registrerats rättskapacitet (7–9 §§ lagen [1998:1593] om trossamfund). Ideella föreningar och registrerade trossamfund är dock endast skyldiga att registrera sig om de enligt bokföringslagen (1999:1078) är skyldiga att upprätta en årsredo- visning. En sådan skyldighet föreligger om mer än ett av tre kriterier avseende antalet anställda (50 personer), balansomslutningen (25 miljoner kronor) och nettoomsättningen (50 miljoner kronor) är upp- fyllda (6 kap. 1 § första stycket 6 bokföringslagen). Handelsregistret förs av Bolagsverket. Enligt 4 § handelsregisterlagen (1974:157) ska post- adress registreras för handelsbolags huvudkontor respektive föreningen eller samfundet. Om postadressen ändras, ska anmälan om det utan dröjs- mål göras till Bolagsverket (13 § första stycket).

Filialregistret

Utländska företag ska bedriva sin näringsverksamhet i Sverige genom ett avdelningskontor med självständig förvaltning (filial). Bestämmelser om filialer finns i lagen (1992:160) om utländska filialer. Näringsverksam- heten får påbörjas när anmälan om registrering har skett (15 §). Filialer

registreras i filialregistret som förs av Bolagsverket.

152

Europabolagsregistret Prop. 2009/10:237

Ett europabolag är en europeisk associationsform för gränsöverskridande samverkan i aktiebolagsform. Bestämmelser om europabolag finns i rådets förordning (EG) nr 2157/2001 av den 8 oktober 2001 om stadga för europabolag. Kompletterande bestämmelser till förordningen finns i lagen (2004:575) om europabolag. Europabolag registreras i europa- bolagsregistret, som förs av Bolagsverket (7 § i lagen om europabolag). För registreringarna tillämpas bestämmelserna i aktiebolagslagen och andra författningar om registrering i aktiebolagsregistret eller, om europabolaget driver bankrörelse, bankregistret (se nedan om bank- registret). Det innebär att även europabolag är skyldiga att registrera en postadress.

Europakooperativregistret

Ett europakooperativ är en europeisk associationsform för gränsöver- skridande samverkan i form av vad som närmast kan liknas vid en svensk ekonomisk förening. Bestämmelser om europakooperativ finns i rådets förordning (EG) nr 1435/2003 av den 22 juli 2003 om stadga för europeiska kooperativa föreningar (SCE-föreningar). För svensk del kompletteras förordningen av bestämmelserna i lagen (2006:595) om europakooperativ. Europakooperativ ska enligt 10 § den lagen registreras i europakooperativregistret, som förs av Bolagsverket. För registreringar- na tillämpas bestämmelserna i aktiebolagslagen och andra författningar om registrering i aktiebolagsregistret. Även europakooperativ är därmed skyldiga att registrera postadress.

Bankregistret

I bankregistret registreras bankaktiebolag, sparbanker, medlemsbanker och utländska banker med filial i Sverige (13 kap. 1 § lagen [2004:297] om bank- och finansieringsrörelse). Registret förs av Bolagsverket. Ett bankaktiebolag är ett aktiebolag som har fått tillstånd att driva bank- rörelse. För bankaktiebolag gäller i fråga om registrering vad som är föreskrivet för aktiebolag i allmänhet. Ett bankaktiebolag registreras dock inte i aktiebolagsregistret (10 kap. 1 § och 13 kap. 1 § första stycket lagen om bank- och finansieringsrörelse samt 27 kap. 1 § andra stycket ABL). En sparbank har till ändamål att, utan rätt för dess stiftare eller andra att få del av den vinst som kan uppkomma i rörelsen, främja sparsamhet genom att driva bankverksamhet (1 kap. 1 § sparbankslagen [1987:619]). En sparbank ska anmälas för registrering i bankregistret senast sex månader efter det att tillstånd att driva bankrörelse har beviljats. Genom registreringen blir sparbanken en juridisk person (2 kap. 11 och 13 §§). Om en sparbank ändrar postadress, ska detta genast anmälas för registrering (3 kap. 17 § tredje stycket). En medlems- bank är en ekonomisk förening som har till ändamål att främja medlem- marnas ekonomiska intressen genom att driva bankverksamhet i vilken medlemmarna deltar genom att använda bankens tjänster som insättare

eller på annat sätt (1 kap. 2 § lagen [1995:1570] om medlemsbanker). En

153

nybildad medlemsbank ska anmälas för registrering i bankregistret senast Prop. 2009/10:237 fyra månader från det att den fick tillstånd att driva bankrörelse. Genom

registreringen blir medlemsbanken en juridisk person (2 kap. 5 och 6 §§). Om en medlemsbank ändrar postadress, ska detta genast anmälas för registrering (6 kap. 17 § tredje stycket). Filialer till utländska bankföretag registreras i bankregistret och inte i det vanliga filialregistret (15 § första stycket lagen om utländska filialer).

Försäkringsregistret

Försäkringsrörelse får drivas av försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag som fått tillstånd (koncession) till detta enligt försäk- ringsrörelselagen (1982:713). Dessa registreras i försäkringsregistret som förs av Bolagsverket (1 kap. 1 § och 20 kap. 1 § försäkringsrörelselagen). Ett försäkringsbolag ska anmälas för registrering senast sex månader efter det att koncession har beviljats (2 kap. 13 §). Genom registreringen blir försäkringsbolaget en juridisk person. Om bolaget ändrar postadress, ska detta genast anmälas för registrering (8 kap. 17 § tredje stycket).

Stiftelseregistret

Sedan den 1 januari 2010 ska alla stiftelser registreras i ett stiftelse- register och tilldelas organisationsnummer. Enligt övergångsbestämmel- serna (punkten 8) fortsätter dock de äldre bestämmelserna om registrering att gälla fram till utgången av år 2015 för de stiftelser som inte var registrerade vid ikraftträdandet. Det sagda gäller inte om stiftelsen väljer att ansöka om registrering (SFS 2009:244, prop. 2008/09:84). Enligt äldre bestämmelser skulle en stiftelse vara registrerad om den enligt bokföringslagen var skyldig att upprätta års- redovisning eller om det följde av de av stiftaren i stiftelseförordnandet meddelade föreskrifterna.

11.2

Allmänt om delgivningssättet

 

 

 

Regeringens förslag: Särskild delgivning med juridisk person sker

 

genom att en myndighet skickar den handling som ska delges till den

 

juridiska personen och därefter skickar ett kontrollmeddelande om att

 

handlingen har skickats.

 

Särskild delgivning med juridisk person får användas vid delgivning

 

med juridiska personer som är registrerade i aktiebolagsregistret,

 

handelsregistret, föreningsregistret, europabolagsregistret, europakoope-

 

rativsregistret, bankregistret och försäkringsregistret.

 

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

 

I promemorian föreslås dock att särskild delgivning med juridisk person

 

ska kunna tillämpas även vid delgivning med stiftelser och utländska

 

filialer.

 

 

Remissinstanserna: Ingen remissinstans invänder mot promemorians

 

bedömning att erfarenheterna från särskild delgivning med aktiebolag är

154

 

 

mycket goda och att tillämpningsområdet bör utvidgas. Flertalet remiss- instanser, däribland Justitiekanslern och Bolagsverket, tillstyrker förslaget eller lämnar det utan invändning. En remissinstans, Hovrätten för Nedre Norrland, ifrågasätter om särskild delgivning med juridisk person bör gälla stiftelser. En remissinstans, Lantmäteriet, anser att det bör övervägas om särskild delgivning med juridisk person ska kunna användas vid delgivning med samfällighetsföreningar.

Skälen för regeringens förslag: I promemorian görs bedömningen att särskild delgivning med aktiebolag har inneburit att delgivning med aktiebolag har effektiviserats samtidigt som erfarenheterna får anses visa att riskerna för att bolag som bedriver en seriös verksamhet lider rättsförluster är mycket små. Vidare konstateras att problemen med delgivning av andra juridiska personer än aktiebolag kvarstår. Att bedriva verksamhet i form av en juridisk person är förenat med ett ansvar för den juridiska personens skötsel. Flertalet juridiska personer är registreringspliktiga. I registreringsplikten ligger bl.a. en skyldighet för den juridiska personen att vid registreringen anmäla postadress och att anmäla om adressen senare skulle ändras. Även om kraven på den inre organisationen är högre ställda på aktiebolag än på de flesta andra juridiska personer måste det enligt regeringens uppfattning anses vara ett rimligt krav att även andra juridiska personer, som under straffansvar åläggs en rad andra långtgående förpliktelser t.ex. bokföringsskyldighet, med vissa jämna mellanrum bevakar inkommande post. Ett behov av att bevaka posten bör för övrigt redan finnas av andra anledningar, t.ex. för att bevaka betalningar, offerter, fakturor och annan korrespondens med såväl myndigheter som privata aktörer. Mot den angivna bakgrunden och med beaktande av de goda erfarenheter som finns från mer än tio års användning av särskild delgivning med aktiebolag föreslås i promemo- rian att delgivningssättet särskild delgivning med juridisk person, med särskild delgivning med aktiebolag som förebild, införs.

Ett stort antal remissinstanser tillstyrker promemorians förslag att införa delgivningssättet särskild delgivning med juridisk person. Ingen remissinstans invänder mot det principiella ställningstagandet att utvidga tillämpningsområdet till att gälla andra registreringspliktiga juridiska personer. Justitiekanslern bedömer att förslaget kommer att leda till förhållandevis stora effektivitetsvinster utan några påtagliga risker för rättsförluster.

En remissinstans, Hovrätten för Nedre Norrland, ifrågasätter dock om särskild delgivning med juridisk person bör kunna tillämpas för delgivning med stiftelser. Hovrätten påpekar att bestämmelserna om registrering av stiftelser redan enligt nuvarande ordning innebär att också förhållandevis små stiftelser ska vara registrerade i stiftelseregister. På sikt ska samtliga stiftelser vara registrerade. Hovrätten är därför inte övertygad om att det är rimligt att tillämpa samma delgivningsbestäm- melser på dessa juridiska personer som på näringsdrivande juridiska personer av annat slag.

Som framgår ovan har omfattande ändringar i stiftelselagen rörande bl.a. registreringsplikten nyligen trätt i kraft. Övergångsbestämmelserna innebär att ändringarna inte kommer att få fullt genomslag förrän den 1 januari 2016. Mot denna bakgrund anser regeringen att frågan om stiftelser ska omfattas av tillämpningsområdet för särskild delgivning

Prop. 2009/10:237

155

med juridisk person är för tidigt väckt. Stiftelser bör därför i vart fall för Prop. 2009/10:237 närvarande inte kunna delges genom särskild delgivning med juridisk

person.

I promemorian föreslås vidare att särskild delgivning med juridisk person ska kunna tillämpas på utländska filialer. Regeringen har den 21 december 2009 gett en särskild utredare i uppdrag att göra en översyn av lagstiftningen om utländska filialer m.m. (dir. 2009:120). Regeringen anser därför att inte heller utländska filialer i nuläget bör omfattas av tillämpningsområdet.

Lantmäteriet väcker frågan om särskilt delgivning med juridisk person också bör omfatta samfällighetsföreningar som registreras enligt 25 § lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter. När det gäller sam- fällighetsföreningar anser regeringen att underlaget i detta lagstiftnings- ärende inte är tillräckligt för att överblicka konsekvenserna av att även dessa skulle omfattas av delgivningssättet. Detsamma gäller understöds- föreningar som registreras enligt 3 § lagen (1972:262) om understöds- föreningar.

I övrigt instämmer regeringen i promemorians bedömning av vilka juridiska personer som bör kunna delges genom särskild delgivning med juridisk person. Särskild delgivning med juridisk person bör sålunda kunna tillämpas vid delgivning med juridiska personer som är registrerade i aktiebolagsregistret, handelsregistret, föreningsregistret, europabolagsregistret, europakooperativsregistret, bankregistret och försäkringsregistret.

11.3Förutsättningar för att använda särskild delgivning med juridisk person

Regeringens förslag: Särskild delgivning med juridisk person får använ- das av en myndighet om ett försök att delge en behörig ställföreträdare genom vanlig delgivning eller förenklad delgivning har misslyckats i delgivningsärendet eller ett sådant försök bedöms som utsiktslöst.

Särskild delgivning med juridisk person får användas för delgivning av alla slags handlingar.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan invändning. Några remissinstanser, däribland Uppsala tingsrätt, anser att det bör vara tillräckligt att ett försök att delge en behörig ställföreträdare har misslyckats för att särskild delgivning med juridisk person därefter ska kunna användas under den fortsatta handläggningen av målet eller ärendet. En remissinstans, Vänersborgs tingsrätt, anser att det inte bör ställas något krav på inledande delgiv-

ningsförsök.

Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande ordning måste särskild delgivning med aktiebolag föregås av åtminstone ett delgiv- ningsförsök med en behörig ställföreträdare eller med någon som har rätt att sammankalla dem som ska besluta i aktiebolagets angelägenheter.

Något inledande försök behövs dock inte om det bedöms som utsiktslöst.

156

Delgivningsförsöket kan enligt förarbetena ske t.ex. genom att myndig- heten skickar försändelsen med mottagningsbevis till bolagets adress eller till någon ordinarie företrädares registrerade postadress. Några särskilda åtgärder för att efterforska alternativa adresser behöver däremot inte vidtas (prop. 1996/97:132 s. 21). I den praktiska tillämpningen av bestämmelsen görs enligt promemorian det inledande delgivningsför- söket ofta genom att delgivningsförsändelsen skickas till både bolagets adress och till någon företrädare för bolaget. Bolagsverket skickar regel- mässigt likvidationsförelägganden med mottagningsbevis till samtliga ställföreträdare medan Kronofogdemyndigheten inom den summariska processen skickar föreläggandet till bolagets adress samt till åtminstone en ställföreträdare.

I promemorian föreslås att det ska krävas att ett försök att delge den juridiska personen med vanlig delgivning har misslyckats eller bedöms som utsiktslöst för att särskild delgivning med juridisk person ska få tillämpas. En remissinstans, Vänersborgs tingsrätt, invänder mot detta förslag och anser att delgivning med en juridisk person alltid bör kunna ske genom det förenklade delgivningssättet. Regeringen ansluter sig dock till promemorians bedömning att en sådan ordning skulle försena handläggningen i de många fall där ställföreträdare för seriösa juridiska personer omgående returnerar det undertecknade mottagningsbeviset till myndigheten. Om det inte längre behövde göras något inledande delgiv- ningsförsök med en behörig ställföreträdare torde det dessutom vara nödvändigt att förlänga tidsfristen för när delgivning ska anses ha skett. Någon sådan förlängning är inte önskvärd. Regeringen anser därför att särskild delgivning med juridisk person endast ska få användas om ett försök till vanlig delgivning eller förenklad delgivning har misslyckats eller bedöms som utsiktslöst. Vilka delgivningsförsök som bör göras innan särskild delgivning med juridisk person används får, liksom gäller för särskild delgivning med aktiebolag enligt 1970 års delgivningslag, bedömas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet.

Vid utvärderingen av delgivningsformen särskild delgivning med aktiebolag har framkommit att det finns olika uppfattningar om när delgivningsformen får användas. Vissa menar att det räcker att ett delgiv- ningsförsök har misslyckats för att det sedan ska vara möjligt att delge alla försändelser i målet eller ärendet på det förenklade sättet. Andra är av uppfattningen att ett delgivningsförsök måste ha gjorts i varje delgiv- ningsärende innan det förenklade sättet får användas. Av förarbetena framgår att det sistnämnda synsättet har varit lagstiftarens avsikt (prop. 1996/97:132 s. 21). Bestämmelsens ordalydelse torde emellertid lämna utrymme för båda tolkningarna (se t.ex. Justitiekanslerns beslut den 17 juni 2002, dnr 3439-99-40). Det är mot den bakgrunden angeläget att det tydligt framgår av lagtexten under vilka förutsättningar som särskild delgivning med juridisk person får användas.

På grund av att kravet på det inledande delgivningsförsöket ställs förhållandevis lågt skulle enligt promemorian en ordning som innebär att alla försändelser i målet eller ärendet därefter kan delges på det förenk- lade sättet innebära en mycket långtgående förändring. I promemorian föreslås i stället att det ska göras ett inledande delgivningsförsök i varje delgivningsärende. Flertalet remissinstanser, bl.a. Domstolsverket, till- styrker förslaget eller lämnar det utan invändning. Verket anser att det

Prop. 2009/10:237

157