Regeringens proposition 2009/10:220

Betaltjänster

Prop.

 

2009/10:220

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 6 maj 2010

Fredrik Reinfeldt

Mats Odell

(Finansdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller framför allt ett förslag till en ny lag om betaltjänster. Den nya lagen innehåller bl.a. bestämmelser om vilken information som ska ges i samband med tillhandahållande och genom- förande av betaltjänster och vilka krav som ställs i samband med att betalningstransaktioner genomförs. Dessutom finns det i lagen bestämmelser om vilka institut som får tillhandahålla betaltjänster och hur deras betaltjänstverksamhet ska drivas.

Den nya lagen samt övriga lagförslag föreslås träda i kraft den 1 augusti 2010.

1

Innehållsförteckning

1

Förslag till riksdagsbeslut ................................................................

6

2

Lagtext

.............................................................................................

7

 

2.1

Förslag till lag om betaltjänster .........................................

7

2.2Förslag till lag om ändring i kreditupplysningslagen

(1973:1173) .....................................................................

46

2.3Förslag till lag om ändring i lagen (1992:160) om

utländska filialer m.m......................................................

47

2.4Förslag till lag om ändring i lagen (2010:000) om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer

m.m..................................................................................

50

2.5Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och

värdepappersbolag...........................................................

51

2.6Förslag till lag om ändring i lagen (2010:000) om ändring i lagen (1995:1559) om årsredovisning i

kreditinstitut och värdepappersbolag...............................

53

2.7Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1006) om

anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet .....

54

2.8Förslag till lag om ändring i lagen (2004:297) om

bank- och finansieringsrörelse.........................................

56

2.9Förslag till lag om ändring i distans- och

hemförsäljningslagen (2005:59)......................................

59

2.10Förslag till lag om ändring i lagen (2006:595) om

europakooperativ.............................................................

61

2.11Förslag till lag om ändring i lagen (2006:1371) om

kapitaltäckning och stora exponeringar...........................

62

2.12Förslag till lag om ändring i lagen (2009:62) om

 

 

åtgärder mot penningtvätt och finansiering av

 

 

 

terrorism ..........................................................................

63

3

Ärendet och dess beredning ...........................................................

67

4

Bakgrund........................................................................................

69

5

Allmänna utgångspunkter ..............................................................

73

 

5.1

En ny lag om betaltjänster ...............................................

73

5.2Möjligheterna till nationella val vid genomförandet

 

av betaltjänstdirektivet ....................................................

75

5.3

Klagomål- och tvistlösningsmekanismer.........................

76

5.4Kompletterande bestämmelser till EU-förordningen

om gränsöverskridande betalningar.................................

80

5.5Följdändringar i andra lagar med anledning av att

 

 

betaltjänstdirektivet genomförs

....................................... 83

6

Definitioner och tillämpningsområde.............................................

86

 

6.1

Definitioner .....................................................................

86

 

6.2

Tillämpningsområde......................................................

104

7

Rörelseregler för betaltjänstverksamhet.......................................

120

 

7.1

Tillståndsplikt................................................................

120

Prop. 2009/10:220

2

7.2

Kapitalkrav....................................................................

127

Prop. 2009/10:220

7.3

Övriga rörelseregler.......................................................

132

 

7.4Gränsöverskridande betaltjänstverksamhet, tillhanda

 

hållande av betaltjänster genom ombud eller filial

 

 

m.m................................................................................

148

7.5

Bemyndiganden.............................................................

159

8 Avtalsvillkor och informationskrav .............................................

160

8.1

Tillämpningsområde......................................................

160

8.2

Avgifter för information................................................

162

8.3Information om extra avgifter eller nedsättning av

 

avgift .............................................................................

165

8.4

Valuta och valutaväxling...............................................

166

8.5Undantag från informationskraven för vissa

betalningsinstrument .....................................................

168

8.6Informationsskyldighet vid enstaka

 

 

betalningstransaktioner..................................................

172

 

8.7

Informationsskyldighet vid ramavtal.............................

179

9

Rättigheter och skyldigheter vid tillhandahållande av

 

 

betaltjänster..................................................................................

199

 

9.1

Reglernas tillämpningsområde ......................................

199

 

9.2

Avgifter .........................................................................

202

9.3Undantag för vissa betalningsinstrument för låga

 

belopp och elektroniska pengar .....................................

207

9.4

Godkännande av betalningstransaktioner......................

210

9.5

Begränsning av betalningsinstruments användning.......

212

9.6Betaltjänstleverantörens skyldigheter vid utfärdande

av betalningsinstrument.................................................

213

9.7Styrkande av att en betalningstransaktion har

 

godkänts och betaltjänstleverantörens ansvar för

 

 

obehöriga transaktioner .................................................

216

9.8

Rätt till återbetalning av autogiro- och

 

 

korttransaktioner............................................................

218

9.9

Genomförandet av betalningstransaktioner ...................

226

9.10

Genomförandetid och valuteringsdag............................

236

9.11

Ansvar för fel och brister...............................................

248

10 Behandling av personuppgifter ....................................................

261

10.1Behandling av personuppgifter om

 

betalningstransaktioner..................................................

261

10.2

Register..........................................................................

265

10.3

Gallring m.m. ................................................................

268

10.4

Ändringar i kreditupplysningslagen ..............................

271

11 Tillträde till betalningssystem......................................................

272

11.1Betaltjänstleverantörers rätt att få tillträde till

betalningssystem ...........................................................

272

11.2Tillsyn över reglerna om tillträde till

 

betalningssystem ...........................................................

279

12 Tillsyn och ingripanden ...............................................................

282

12.1

Tillsynsansvar................................................................

282

3

 

12.2

Ingripanden....................................................................

293

13

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser................................

307

 

13.1

Inledning........................................................................

307

 

13.2

Ikraftträdande ................................................................

308

 

13.3

Övergångsbestämmelser................................................

309

14

Förslagens konsekvenser..............................................................

318

14.1Konsekvenser för institut, kunder, myndigheter och

 

domstolar.......................................................................

318

15 Författningskommentar................................................................

324

15.1

Förslaget till lag om betaltjänster ..................................

324

15.2

Förslaget till lag om ändring i

 

 

kreditupplysningslagen (1973:1173) .............................

367

15.3Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:160) om

utländska filialer m.m....................................................

368

15.4Förslaget till lag om ändring i lagen (2010:000) om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer

m.m................................................................................

368

15.5Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och

värdepappersbolag.........................................................

368

15.6Förslaget till lag om ändring i lagen (2010:000) om ändring i lagen (1995:1559) om årsredovisning i

kreditinstitut och värdepappersbolag.............................

369

15.7Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:1006) om

anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet ... 369

15.8Förslaget till lag om ändring i lagen (2004:297) om

bank- och finansieringsrörelse.......................................

370

15.9Förslaget till lag om ändring i distans- och

hemförsäljningslagen (2005:59)....................................

370

15.10Förslaget till lag om ändring i lagen (2006:595) om

europakooperativ...........................................................

370

15.11Förslaget till lag om ändring i lagen (2006:1371) om

kapitaltäckning och stora exponeringar.........................

370

15.12Förslaget till lag om ändring i lagen (2009:62) om

 

åtgärder mot penningtvätt och finansiering av

 

 

terrorism ........................................................................

371

Bilaga 1

Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG av

 

 

den 13 november 2007 om betaltjänster på den inre

 

 

marknaden och om ändring av direktiven 97/7/EG,

 

 

2002/65/EG, 2005/60/EG och 2006/48/EG samt

 

 

upphävande av direktiv 97/5/EG........................................

373

Bilaga 2 Promemorians sammanfattning..........................................

410

Bilaga 3 Promemorians lagförslag ...................................................

411

Bilaga 4

Förteckning över remissinstanserna...................................

449

Bilaga 5

Parallelluppställning över genomförandet av direktiv

 

 

2007/64/EG (betaltjänstdirektivet).....................................

450

Bilaga 6

Lagrådsremissens lagförslag..............................................

462

Prop. 2009/10:220

4

Bilaga 7 Lagrådets yttrande..............................................................

518

Prop. 2009/10:220

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 maj 2010..........

530

 

Rättsdatablad........................................................................................

531

 

5

1

Förslag till riksdagsbeslut

Prop. 2009/10:220

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1.lag om betaltjänster,

2.lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173),

3.lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.,

4.lag om ändring i lagen (2010:000) om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.,

5.lag om ändring i lagen (1995:1559) om årsredovisning i kredit- institut och värdepappersbolag,

6.lag om ändring i lagen (2010:000) om ändring i lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag,

7.lag om ändring i lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet,

8.lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansierings- rörelse,

9.lag om ändring i distans- och hemförsäljningslagen (2005:59),

10.lag om ändring i lagen (2006:595) om europakooperativ,

11.lag om ändring i lagen (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar,

12.lag om ändring i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

6

2

Lagtext

Prop. 2009/10:220

2.1Förslag till lag om betaltjänster

Härigenom föreskrivs1 följande.

1 kap. Tillämpningsområde och definitioner

Lagens tillämpningsområde

1 § I denna lag finns bestämmelser om betaltjänster som tillhandahålls i Sverige och utförs inom det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) i euro eller i någon annan av EES-ländernas valutor.

I denna lag finns också bestämmelser om betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer.

Definitioner

2 § Med betaltjänster avses i denna lag

1.tjänster som gör det möjligt att sätta in på och ta ut kontanter från ett betalkonto samt de transaktioner som krävs för förvaltning av kontot,

2.genomförande av betalningstransaktioner, inklusive överföring av medel som även kan täckas av ett kreditutrymme, genom

a)autogiro,

b)kontokort eller andra betalningsinstrument, eller

c)kontobaserade betalningar,

3.utfärdande av betalningsinstrument,

4.inlösen av transaktionsbelopp där ett betalningsinstrument har använts,

5.penningöverföring, eller

6.genomförande av betalningstransaktioner där

a)betalaren godkänner transaktionen med någon form av utrustning för telekommunikation, digital teknik eller informationsteknik, och

b)betalningen sker till systemoperatören, som endast fungerar som mellanhand mellan betaltjänstanvändaren och leverantören av varorna eller tjänsterna.

3 § Med betaltjänstleverantörer avses i denna lag följande tillhanda- hållare av betaltjänster:

1. banker och kreditmarknadsföretag enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG av den 13 november 2007 om betaltjänster på den inre marknaden och om ändring av direktiven 97/7/EG, 2002/65/EG, 2005/60/EG och 2006/48/EG samt upphävande av direktiv 97/5/EG (EUT L 319, 5.12.2007, s. 1, Celex 32007L0064).

7

2. institut för elektroniska pengar och de företag som har undantagits Prop. 2009/10:220 från tillstånd enligt lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska

pengar,

3.betalningsinstitut och de fysiska eller juridiska personer som har undantagits från tillståndsplikt enligt 2 kap. 3 §,

4.statliga och kommunala myndigheter, när de inte ägnar sig åt myndighetsutövning,

5.utländska fysiska och juridiska personer samt myndigheter inom EES, motsvarande dem i 1–4 med undantag av sådana fysiska eller juridiska personer som har undantagits från tillståndsplikt enligt nationella bestämmelser som genomför Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG om betaltjänster på den inre marknaden och om

ändring av direktiven 97/7/EG, 2002/65/EG, 2005/60/EG och 2006/48/EG samt upphävande av direktiv 97/5/EG2,

6.Europeiska centralbanken och nationella centralbanker i andra EES- länder, när de inte agerar i egenskap av monetär eller offentlig myndig- het,

7.postgiroinstitut inom EES som enligt nationell lagstiftning har rätt att tillhandahålla betaltjänster, och

8.filialer till kreditinstitut från länder utanför EES.

4 § I denna lag betyder

1.autogiro: en betaltjänst för debitering av en betalares betalkonto, där initiativet till en betalningstransaktion tas av betalningsmottagaren på grundval av betalarens samtycke till mottagaren, mottagarens betal- tjänstleverantör eller betalarens egen betaltjänstleverantör,

2.bankdag: en dag på vilken en betaltjänstleverantör har öppet för verksamhet i den utsträckning som krävs för genomförande av en betalningstransaktion,

3.betalare: en fysisk eller juridisk person som är antingen betal- kontoinnehavare och som godkänner en betalningsorder från detta betalkonto, eller en fysisk eller juridisk person som lämnar en betal- ningsorder,

4.betalkonto: ett konto som innehas i en eller flera betaltjänst- användares namn och som är avsett för genomförandet av betalnings- transaktioner,

5.betalningsinstitut: ett aktiebolag eller en ekonomisk förening som har fått tillstånd att tillhandahålla betaltjänster enligt 2 kap.,

6.betalningsinstrument: ett kontokort eller något annat personligt instrument eller en personlig rutin som används för att initiera en betal- ningsorder,

7.betalningsmottagare: en fysisk eller juridisk person som är den avsedda mottagaren av medel vid en betalningstransaktion,

8.betalningsorder: varje instruktion som en betalare eller betalnings- mottagare ger sin betaltjänstleverantör om att en betalningstransaktion ska genomföras,

9.betalningssystem: ett generellt betalsystem enligt 1 kap. 3 § andra stycket lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

2 EUT L 319, 5.12.2007, s. 1 (Celex 32007L0064).

8

10. betalningstransaktion: insättning, uttag eller överföring av medel Prop. 2009/10:220 som initieras av betalaren eller betalningsmottagaren, oberoende av

eventuella underliggande förpliktelser mellan betalaren och betalnings- mottagaren,

11.betaltjänstanvändare: en fysisk eller juridisk person som utnyttjar en betaltjänst,

12.debitera: att medel dras från ett konto,

13.filial: ett avdelningskontor med självständig förvaltning, varvid även ett utländskt betalningsinstituts etablering av flera driftställen ska anses som en enda filial,

14.grupp: detsamma som i 1 kap. 7 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat,

15.hemland: det land där ett företag har fått tillstånd att driva sådan verksamhet som avses i denna lag,

16.konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen för ända- mål som faller utanför näringsverksamhet,

17.kreditera: att medel tillförs ett konto,

18.kvalificerat innehav: detsamma som i 1 kap. 5 § 14 lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

19.medel: sedlar och mynt, kontotillgodohavanden samt elektroniska pengar enligt lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar,

20.penningöverföring: en betaltjänst där medel tas emot från en betalare, utan att något betalkonto öppnas i betalarens eller betalnings- mottagarens namn, uteslutande i syfte att överföra motsvarande belopp till en mottagare eller en annan betaltjänstleverantör som agerar på mottagarens vägnar, eller där dessa medel tas emot på mottagarens vägnar och ställs till mottagarens förfogande,

21.ramavtal: ett avtal om betaltjänster som reglerar genomförandet av kommande enskilda och successiva betalningstransaktioner och som kan innehålla skyldigheter och villkor för att öppna ett betalkonto,

22.referensväxelkurs: den växelkurs som ligger till grund för beräk- ningen av eventuell valutaväxling och görs tillgänglig av betaltjänst- leverantören eller härrör från en offentligt tillgänglig källa,

23.referensräntesats: den räntesats som ligger till grund för beräk- ningen av eventuell tillämplig ränta och som härrör från en offentligt tillgänglig källa som kan kontrolleras av båda parterna i ett avtal om betaltjänster,

24.registrerad betaltjänstleverantör: en betaltjänstleverantör som undantagits från krav på tillstånd enligt 2 kap. 3 §,

25.startkapital: detsamma som i 1 kap. 5 § 17 lagen om bank- och finansieringsrörelse,

26.unik identifikationskod: en kombination av bokstäver, siffror eller symboler som tillhandahållits av en betaltjänstleverantör, och som en betaltjänstanvändare ska uppge för att otvetydigt identifiera en annan betaltjänstanvändare eller dennes betalkonto,

27.valuteringsdag: den referenstidpunkt som används av en betal- tjänstleverantör för att beräkna räntan på de medel som debiterats eller krediterats ett betalkonto.

5 § Ett betalningsinstitut och ett annat företag ska anses ha nära för-

 

bindelser, om

9

1. det ena företaget direkt eller indirekt genom dotterföretag äger minst Prop. 2009/10:220 20 procent av kapitalet eller disponerar över minst 20 procent av samtliga

röster i det andra företaget,

2.det ena företaget direkt eller indirekt utgör moderföretag till det andra eller det finns en annan likartad förbindelse mellan företagen, eller

3.båda företagen är dotterföretag till eller har en likartad förbindelse med en och samma juridiska person eller står i ett motsvarande för- hållande till en och samma fysiska person.

Nära förbindelser ska även ett betalningsinstitut och en fysisk person anses ha, om

1.den fysiska personen

a) äger minst 20 procent av kapitalet i betalningsinstitutet,

b) disponerar över minst 20 procent av samtliga röster i betalnings- institutet,

c) på annat sätt har sådant inflytande över betalningsinstitutet att personens ställning motsvarar den som ett moderföretag har i förhållande till ett dotterföretag, eller

2.det finns en annan likartad förbindelse mellan denna person och betalningsinstitutet.

Undantag från tillämpningsområdet

6 § Denna lag gäller inte tjänster som

1.består av yrkesmässig, fysisk transport av kontanter,

2.ger möjlighet till uttag av kontanter i samband med inköp av varor eller tjänster,

3.består av valutaväxling genom utbyte av kontanter,

4.tillhandahålls av leverantörer av tekniska tjänster vilka stödjer betal- tjänstleverantörens verksamhet med betaltjänster, utan att leverantören av tekniska tjänster vid något tillfälle kommer i besittning av medel,

5.baseras på betalningsinstrument som enbart kan utnyttjas inom ett begränsat nätverk av leverantörer, hos en leverantör i dennes affärsställe eller i fråga om ett begränsat varu- eller tjänsteutbud, eller

6.består av uttag av kontanter med hjälp av uttagsautomater, om den som tillhandahåller tjänsten

a)agerar för en eller flera kortutfärdares räkning,

b)inte är part i ramavtalet med den kund som tar ut medel från ett betalkonto, och

c)inte tillhandahåller sådana andra betaltjänster som anges i 2 §.

7 § Denna lag gäller inte betalningstransaktioner som

1.sker med pappersbaserade instrument som checkar, växlar, kuponger, resecheckar, postanvisningar eller utbetalningsavier,

2.består av icke yrkesmässig insamling och leverans av kontanter inom ramen för ideell verksamhet eller välgörenhet,

3.genomförs mellan deltagare i ett system för avveckling av betal- ningar eller värdepapper,

4.genomförs mellan betaltjänstleverantörer, deras ombud eller filialer för egen räkning,

5.uteslutande sker i kontanter direkt från betalaren till betalnings-

mottagaren, utan medverkan av någon mellanhand,

10

6. sker från betalaren till betalningsmottagaren genom en handels- Prop. 2009/10:220 kommissionär, eller

7. avser förvaltning, inlösen eller försäljning av finansiella instrument, vilka genomförs av de personer som deltar i ett system för avveckling enligt 3 samt av värdepappersföretag, kreditinstitut, fondbolag, förvalt- ningsbolag som tillhandahåller investeringstjänster samt andra företag som har tillstånd att förvara finansiella instrument.

Denna lag gäller inte heller transaktioner som genomförs mellan ett moderföretag och dess dotterföretag eller mellan dotterföretag till ett och samma moderföretag, utom när en annan betaltjänstleverantör än ett företag i samma grupp medverkar som mellanhand.

2 kap. Tillståndsplikt för tillhandahållande av betaltjänster

Tillståndsplikt

1 § För att tillhandahålla en eller flera betaltjänster krävs tillstånd av Finansinspektionen, om inte något annat framgår av 2 eller 3 §. När det gäller svenska tillhandahållare av betaltjänster, får tillstånd ges endast ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening.

Särskilda bestämmelser om utländska företag hemmahörande inom EES finns i 3 kap. 26 och 27 §§.

Undantag från tillståndsplikt

2 § Tillstånd enligt denna lag behövs inte för

1.banker och kreditmarknadsföretag enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

2.institut för elektroniska pengar och de företag som har undantagits från tillstånd enligt lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar,

3.statliga och kommunala myndigheter, när de inte ägnar sig åt myndighetsutövning,

4.utländska fysiska och juridiska personer samt myndigheter inom EES, motsvarande dem i 1–3 med undantag av sådana fysiska eller juridiska personer som har undantagits från tillståndsplikt enligt nationella bestämmelser som genomför Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG,

5.Europeiska centralbanken och nationella centralbanker i andra EES- länder, när de inte agerar i egenskap av monetär eller offentlig myndig- het,

6.postgiroinstitut inom EES som enligt nationell lagstiftning har rätt att tillhandahålla betaltjänster, och

7.filialer till kreditinstitut från länder utanför EES.

3 § En fysisk eller juridisk person får ansöka hos Finansinspektionen om att undantas från tillståndsplikt enligt 1 §. Inspektionen ska besluta om ett sådant undantag om

11

1. genomsnittet av de totala betalningstransaktionerna under de senaste Prop. 2009/10:220 12 månaderna inte överstiger ett belopp motsvarande 3 miljoner euro per

månad,

2.den som ska ingå i ett bolags eller en förenings styrelse, vara verkställande direktör eller ansvarig för betaltjänstverksamheten inte har dömts för brott som rör penningtvätt, finansiering av terrorism eller annan ekonomisk brottslighet,

3.det finns skäl att anta att den planerade verksamheten kommer att drivas enligt tillämpliga delar av denna lag och andra författningar som reglerar verksamheten,

4.det för juridiska personer finns skäl att anta att den som har ett kvalificerat innehav i företaget är lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget, och

5.den som ska ingå i ett företags styrelse, vara verkställande direktör, ansvarig för betaltjänstverksamheten eller vara ersättare för någon av dem, har tillräcklig insikt och erfarenhet för att delta i ledningen av företaget eller ansvara för betaltjänstverksamheten och även i övrigt är lämplig för en sådan uppgift.

Vid bedömningen av om villkoret enligt första stycket 1 är uppfyllt, ska hänsyn även tas till de förväntade totala betalningstransaktionerna i företagets affärsplan.

4 § Finansinspektionen ska registrera dem som har beviljats undantag enligt 3 §.

En registrerad betaltjänstleverantör ska underrätta Finansinspektionen om sådana förändringar som påverkar dess möjlighet att uppfylla vill- koren för undantag enligt 3 §.

Bestämmelser om register finns i 8 kap. 5 §.

5 § En registrerad betaltjänstleverantör som inte längre uppfyller villkoren i 3 § första stycket 1 eller 2 ska ansöka om tillstånd enligt 1 §. Ansökan ska göras inom 30 dagar från den dag då villkoren inte längre uppfylldes.

En registrerad betaltjänstleverantör ska avföras ur registret om leverantören anmäler att den inte längre tillhandahåller betaltjänster eller om det på annat sätt framgår att leverantörens verksamhet med betaltjänster har upphört.

Förutsättningar för tillstånd

6 § Tillstånd att tillhandahålla betaltjänster ska ges, om

1.bolagsordningen eller stadgarna inte strider mot denna lag eller någon annan författning,

2.det finns skäl att anta att den planerade verksamheten kommer att drivas

a) med tillräckliga styr- och kontrollformer för verksamheten med betaltjänster, och

b) i enlighet med denna lag och andra författningar som reglerar företagets verksamhet,

12

3. det finns skäl att anta att den som har ett kvalificerat innehav i Prop. 2009/10:220 företaget är lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av

företaget,

4.den som ska ingå i företagets styrelse, vara verkställande direktör eller vara ersättare för någon av dem, är lämplig för en sådan uppgift, och

5.den som är ansvarig för betaltjänstverksamheten eller ersättare för denna person är lämplig för en sådan uppgift och har tillräcklig insikt och erfarenhet.

I fråga om europabolag och europakooperativ som har ett sådant

förvaltningssystem som avses i artiklarna 39–42 i rådets förordning (EG) nr 2157/2001 av den 8 oktober 2001 om stadga för europabolag3 eller

artiklarna 37–41 i rådets förordning (EG) nr 1435/2003 av den 22 juli 2003 om stadga för europeiska kooperativa föreningar (SCE-föreningar)4 ska bestämmelserna som avser styrelsen i första stycket 4 om lämplighetsprövning tillämpas på tillsynsorganet.

7 § Vid bedömningen enligt 3 § första stycket 4 och 6 § 3 av om en innehavare är lämplig ska dennes anseende och kapitalstyrka beaktas. Det ska också beaktas om det finns skäl att anta att

1.innehavaren kommer att motverka att betaltjänstverksamheten drivs på ett sätt som är förenligt med kraven i denna lag och andra författningar som reglerar företagets verksamhet,

2.innehavet har samband med eller kan öka risken för

a)penningtvätt enligt 1 kap. 5 § 6 lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, eller

b)brott enligt 2 § 2, 3 § eller 4 § lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, såvitt avser brott enligt lagen (2003:148) om terroristbrott.

Om företaget har eller kan förväntas komma att få nära förbindelser med någon annan, får tillstånd enligt 1 § ges bara om förbindelserna inte hindrar en effektiv tillsyn av företaget.

8 § Bestämmelserna om ägarprövning i kreditinstitut i 14 kap. lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse ska tillämpas även för betalningsinstitut.

Prövning av ansökan

9 § Finansinspektionen ska meddela beslut i fråga om tillstånd att tillhandahålla betaltjänster eller om undantag från tillståndsplikt inom tre månader från den dag då en fullständig ansökan inkom och ansöknings- avgiften betalats. Om beslut inte meddelats i rätt tid, ska tillstånd anses ha meddelats eller undantag anses ha beviljats av Finansinspektionen.

3EGT L 294, 10.11.2001, s. 1 (Celex 32001R2157).

4EUT L 207, 18.8.2003, s. 1 (Celex 32003R1435).

13

Bemyndiganden

Prop. 2009/10:220

10 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

 

meddela föreskrifter om vad som utgör tillräckliga styr- och

 

kontrollformer för verksamheten med betaltjänster enligt 6 § första

 

stycket 2.

 

3 kap. Särskilda bestämmelser om betalningsinstituts och

 

registrerade betaltjänstleverantörers rörelse

 

Startkapital

 

1 § Ett betalningsinstitut ska när det påbörjar sin verksamhet ha ett

 

startkapital som vid tidpunkten för beslut i fråga om tillstånd motsvarar

 

1.minst 20 000 euro, om tillståndet omfattar betaltjänster enligt 1 kap. 2 § 5,

2.minst 50 000 euro, om tillståndet omfattar betaltjänster enligt 1 kap. 2 § 6,

3.minst 125 000 euro, om tillståndet omfattar någon av betaltjänsterna enligt 1 kap. 2 § 1–4.

Kapitalkrav

2 § Ett betalningsinstitut ska vid varje tidpunkt ha en kapitalbas som motsvarar minst startkapitalet enligt 1 § eller ett kapitalkrav beräknat enligt 3 eller 4 §. Betalningsinstitutets kapitalbas får inte underskrida det högsta av dessa två belopp.

Vid beräkningen av kapitalbasen och dess sammansättning gäller 3 kap. lagen (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar och föreskrifter meddelade med stöd av 13 kap. 1 § 6 samma lag.

Ett betalningsinstitut som tillhör samma grupp som ett annat betal- ningsinstitut, eller ett kreditinstitut, värdepappersföretag, fondbolag eller försäkringsföretag får inte vid beräkning av kapitalbasen ta med sådana poster som ingår i beräkningen av något av dessa företags kapitalbas.

För ett betalningsinstitut som har bytt redovisningsvaluta gäller att kapitalbasen inte får understiga det högsta av de belopp som följer av 6 och 7 §§ lagen (2000:35) om byte av redovisningsvaluta i finansiella företag.

3 § Kapitalkravet enligt 2 § beräknas enligt en metod som utgår från

1.en andel av institutets fasta omkostnader,

2.betalningsvolymen i förhållande till betaltjänstverksamhetens art och omfattning, eller

3.summan av ränteinkomster, ränteutgifter, mottagen kommission och mottagna avgifter samt övriga rörelseintäkter, i förhållande till betal- tjänstverksamhetens art och omfattning.

Beslut om vilken metod som ett betalningsinstitut ska tillämpa i varje enskilt fall meddelas av Finansinspektionen.

14

4 § På grundval av en utvärdering av betalningsinstitutets riskhanterings- Prop. 2009/10:220 processer och interna kontrollmekanismer får Finansinspektionen besluta

att kapitalkravet, beräknat enligt 3 §, ska höjas eller sänkas. Höjningen eller sänkningen får inte överstiga 20 procent av detta belopp.

Närliggande tjänster och annan verksamhet

5 § Utöver att tillhandahålla betaltjänster får ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör tillhandahålla närliggande tjänster och driva annan verksamhet.

Finansinspektionen får förbjuda ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör att driva annan verksamhet. Ett sådant beslut får meddelas om verksamheten försämrar eller kan komma att försämra betalningsinstitutets eller den registrerade betaltjänstleveran- törens finansiella sundhet eller Finansinspektionens möjligheter att utöva tillsyn över institutet eller leverantören.

Inlåning och kreditgivning i betaltjänstverksamheten

6 § Ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör får i sin verksamhet med betaltjänster inte

1.ta emot insättningar eller andra återbetalningspliktiga medel från allmänheten, eller

2.erbjuda andra konton än betalkonton som uteslutande används för betalningstransaktioner.

Ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör får i sin verksamhet med betaltjänster bevilja kredit för sådana betaltjänster som avses i 1 kap. 2 § 2, 3, 4 eller 6 om

1.krediten endast utnyttjas i samband med genomförande av en betalningstransaktion,

2.krediten inte beviljas ur medel som innehas för att genomföra en betalningstransaktion, och

3.kredit via betalningsinstrument som lämnats inom ramen för gräns- överskridande verksamhet inom EES återbetalas inom 12 månader.

Betalningsinstitut får endast bevilja kredit enligt andra stycket om institutets kapitalbas är tillfredsställande med hänsyn till det totala kreditbeloppet.

Skyddskrav

7 § Ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör ska vidta särskilda åtgärder för att skydda en betaltjänstanvändares medel som mottagits för genomförande av betalningstransaktioner och som överstiger ett belopp motsvarande 300 euro. Sådana medel ska

1.hållas avskilda från betalningsinstitutets eller den registrerade betaltjänstleverantörens egna tillgångar och medel som innehas för annans räkning än betaltjänstanvändares, eller

2.omfattas av en försäkring eller garanti som ger samma skydd för betaltjänstanvändaren som om medlen hålls åtskilda enligt 1.

15

Medel för genomförande av transaktioner enligt första stycket 1, som Prop. 2009/10:220 fortfarande innehas av betalningsinstitutet eller den registrerade betal-

tjänstleverantören vid slutet av bankdagen efter den dag då medlen mottogs, ska deponeras på ett särskilt konto hos en svensk bank, ett svenskt kreditmarknadsföretag eller utländskt bank- eller kreditföretag eller investeras i likvida tillgångar med låg risk.

Första och andra styckena gäller även i de fall då ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör tar emot medel där en andel ska användas för framtida betalningstransaktioner och återstoden för andra tjänster än betaltjänster. Om det inte går att fastställa hur stor andel av användares medel som kommer att användas till betalningstransak- tionerna, får ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänst- leverantör, om det är möjligt att på grundval av historiska uppgifter och efter tillstånd av Finansinspektionen, göra en uppskattning av denna andel.

Bevarande av uppgifter

8 § Ett betalningsinstitut ska bevara samtliga relevanta uppgifter som rör sådana förhållanden som regleras i 2, 3, 7 och 8 kap. i minst fem år.

Revision och redovisning

9 § Ett betalningsinstitut ska ha minst en revisor som utses av stämman. Bara den som är auktoriserad eller godkänd revisor får vara revisor. Minst en revisor som stämman utsett ska vara auktoriserad revisor eller godkänd revisor som har avlagt revisorsexamen.

Ett europakooperativ ska upprätta årsredovisning och, i förekommande fall, koncernredovisning i enlighet med de bestämmelser i lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag som är tillämpliga på betalningsinstitut som drivs i ekonomisk förening.

10 § Ett betalningsinstitut som även bedriver annan verksamhet än till- handahållande av betaltjänster enligt 1 kap. 2 § ska lämna separata redovisningsuppgifter över den verksamhet som omfattar betaltjänster.

Huvudkontor och hemvist

11 § Ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör som är en juridisk person ska ha sitt huvudkontor i Sverige. En fysisk person som är registrerad betaltjänstleverantör ska ha sin hemvist i Sverige.

Tystnadsplikt

12 § Den som är eller har varit knuten till ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör som anställd eller uppdragstagare får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han eller hon i anställningen eller under uppdraget i verksamheten med betaltjänster har fått veta om enskildas

förhållanden till institutet eller leverantören.

16

Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken ska inte följa för den som bryter Prop. 2009/10:220 mot förbudet.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

I 6 kap. 9 § finns särskilda bestämmelser om tystnadsplikt vid behand- ling av personuppgifter i register som förs av en betaltjänstleverantör eller den som ansvarar för ett betalningssystem enligt 6 kap. 1 §.

I 5 a § kreditupplysningslagen (1973:1173) finns bestämmelser om att det som gäller om tystnadsplikt enligt första stycket inte hindrar att uppgifter i vissa fall utväxlas för kreditupplysningsändamål.

Åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism

13 § Bestämmelser om skyldighet för fysiska eller juridiska personer som tillhandahåller betaltjänster att medverka till att förhindra penning- tvätt och finansiering av terrorism finns i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

Upplysningsskyldighet

14 § Betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer är skyldiga att lämna ut sådana uppgifter som avses i 12 § första stycket, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledare eller om det i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol begärs av åklagare.

Meddelandeförbud

15 § Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 14 § får besluta att betalningsinstitutet eller den registrerade betaltjänst- leverantören samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 14 § eller att det pågår en förundersökning eller ett ärende om rättslig hjälp i brottmål.

Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överens- kommelse som är bindande för Sverige.

Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål får dock förbudet tidsbegränsas bara om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp samtycker till detta.

Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet ska undersökningsledaren eller åklagaren besluta att förbudet ska upphöra.

I fråga om europabolag och europakooperativ som har ett sådant förvaltningssystem som avses i artiklarna 39–42 i rådets förordning (EG) nr 2157/2001 eller artiklarna 37–41 i rådets förordning (EG) nr

17

1435/2003 ska det som anges om styrelseledamöter i första stycket Prop. 2009/10:220 tillämpas på ledamöter i tillsynsorganet.

Ansvarsbestämmelse

16 § Till böter döms den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot ett meddelandeförbud enligt 15 §.

Tillhandahållande av betaltjänster genom ombud

17 § Om ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör vill tillhandahålla betaltjänster genom ombud, ska betalningsinstitutet eller den registrerade betaltjänstleverantören anmäla ombudet för registrering hos Finansinspektionen.

Anmälan ska innehålla

1.ombudets namn, adress samt personnummer eller motsvarande,

2.om ombudet är en juridisk person, dessutom namn, personnummer eller motsvarande samt adress för de som ingår i ombudets styrelse eller är verkställande direktör,

3.uppgifter som visar att de personer som avses i 2 är lämpliga för en sådan uppgift eller, om ombudet är en fysisk person, att han eller hon är lämplig att tillhandahålla betaltjänster, och

4.ombudets interna regler för hur ombudet ska leva upp till de krav som anges i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

Om anmälan uppfyller kraven i andra stycket ska Finansinspektionen registrera ombudet i det register som inspektionen för enligt 8 kap. 5 §.

Tillhandahållande av betaltjänster i ett annat land inom EES genom ombud

18 § Om ett betalningsinstitut vill tillhandahålla betaltjänster genom ombud i ett annat land inom EES, ska betalningsinstitutet underrätta Finansinspektionen om detta.

Underrättelsen ska innehålla

1.en plan för den avsedda verksamheten med uppgift om ombudets organisation och de tjänster som ombudet avser att tillhandahålla, och

2.uppgifter om ombudets namn och adress samt dess ansvariga ledning.

Innan Finansinspektionen beslutar att registrera ombudet enligt 8 kap. 5 §, ska inspektionen underrätta den behöriga myndigheten i det andra landet. Underrättelsen ska innehålla uppgifterna enligt andra stycket. Finansinspektionen får vägra att registrera ombud eller återkalla en utförd registrering, om den behöriga myndigheten i det andra landet har skälig anledning att anta att penningtvätt eller finansiering av terrorism äger rum eller har ägt rum eller har försökt genomföras i anknytning till ombudet, eller om anlitandet av ombudet kan öka risken för penningtvätt eller finansiering av terrorism.

18

Svenska betalningsinstituts filialverksamhet inom EES

Prop. 2009/10:220

19 § Ett betalningsinstitut som avser att tillhandahålla betaltjänster genom en filial i ett annat land inom EES ska underrätta Finans- inspektionen innan verksamheten påbörjas. Underrättelsen ska innehålla

1.en plan för den avsedda verksamheten med uppgift om filialens organisation och de tjänster som den avser att tillhandahålla, och

2.uppgifter om i vilket land filialen ska inrättas samt om filialens adress och ansvariga ledning.

Innan Finansinspektionen beslutar att registrera filialen enligt 8 kap. 5 §, ska inspektionen underrätta den behöriga myndigheten i det andra landet. Underrättelsen ska innehålla uppgifterna enligt första stycket. Finansinspektionen får vägra att registrera en filial eller återkalla en utförd registrering, om den behöriga myndigheten i det andra landet har skälig anledning att anta att penningtvätt eller finansiering av terrorism äger rum eller har ägt rum eller har försökt genomföras i anknytning till filialen, eller om anlitandet av filialen kan öka risken för penningtvätt eller finansiering av terrorism.

20 § Inom en månad från det att en underrättelse enligt 19 § togs emot ska Finansinspektionen lämna över den till den behöriga myndigheten i det land där filialen ska inrättas.

Svenska betalningsinstituts gränsöverskridande verksamhet inom EES

21 § Ett betalningsinstitut som avser att från Sverige tillhandahålla betaltjänster i ett annat land inom EES ska underrätta Finansinspektionen innan verksamheten påbörjas. Underrättelsen ska innehålla

1.en plan för den avsedda verksamheten med uppgift om de tjänster som betalningsinstitutet avser att tillhandahålla, och

2.uppgifter om i vilket land verksamheten ska bedrivas.

22 § Inom en månad från det att en underrättelse enligt 21 § togs emot ska Finansinspektionen lämna över den till den behöriga myndigheten i det land där verksamheten ska bedrivas.

Svenska betalningsinstituts filialverksamhet utanför EES

23 § Ett betalningsinstitut får efter tillstånd av Finansinspektionen inrätta en filial i ett land utanför EES. Ansökan om tillstånd ska innehålla

1.en plan för den avsedda verksamheten med uppgifter om filialens organisation och de tjänster som den avser att tillhandahålla, och

2.uppgifter om i vilket land filialen ska inrättas, om filialens adress och ansvariga ledning.

Informationskrav

24 § Betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer ska säkerställa att ombud som agerar för deras räkning informerar betaltjänst-

användarna om detta förhållande.

19

Ett betalningsinstitut som bedriver betaltjänstverksamhet genom en filial enligt detta kapitel ska säkerställa att filialen informerar betal- tjänstanvändarna om detta förhållande.

Skyldighet att underrätta Finansinspektionen om ändringar i verksamheten

25 § Om ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör avser att ändra den verksamhet som avses i 17–19, 21 eller 23 § ska insti- tutet eller leverantören underrätta Finansinspektionen innan ändringen genomförs.

Om ändringen rör ett betalningsinstituts verksamhet i ett annat land, ska Finansinspektionen underrätta den behöriga myndigheten i det andra landet om ändringen.

Särskilda bestämmelser om utländska företag hemmahörande inom EES

26 § Ett utländskt företag som hör hemma inom EES och som i hemlandet har tillstånd att tillhandahålla betaltjänster behöver inte tillstånd enligt 2 kap. för att tillhandahålla betaltjänster i Sverige.

Ett utländskt företag som avses i första stycket får tillhandahålla betaltjänster genom ombud eller filial i Sverige, efter det att Finans- inspektionen har tagit emot en underrättelse från den behöriga myndig- heten i företagets hemland som innehåller

1.en plan för den avsedda verksamheten med uppgift om ombudets eller filialens organisation och de tjänster som ombudet eller filialen avser att tillhandahålla, och

2.uppgifter om ombudets eller filialens adress och ansvariga ledning.

27 § Ett utländskt företag som avses i 26 § första stycket får tillhandahålla betaltjänster i Sverige från sitt hemland så snart Finans- inspektionen har tagit emot en underrättelse från behörig myndighet i företagets hemland som anger vilka tjänster betalningsinstitutet avser att tillhandahålla i Sverige.

Uppdragsavtal

28 § Ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör får uppdra åt någon annan att utföra ett visst arbete eller vissa operativa funktioner som ingår i dess verksamhet med betaltjänster. Betalnings- institutet eller den registrerade betaltjänstleverantören ska anmäla sådana uppdragsavtal till Finansinspektionen.

Uppdrag åt någon annan att utföra sådana funktioner som är av väsentlig betydelse för betaltjänstverksamheten får bara ges om betal- ningsinstitutet eller den registrerade betaltjänstleverantören ansvarar för att

1.verksamheten drivs av uppdragstagaren under kontrollerade och säkerhetsmässigt betryggande former, och

2.uppdraget inte väsentligt försämrar kvaliteten på betalningsinsti-

tutets eller den registrerade betaltjänstleverantörens internkontroll och

Prop. 2009/10:220

20

Finansinspektionens möjligheter att övervaka att betalningsinstitutet eller Prop. 2009/10:220 den registrerade betaltjänstleverantören följer de regler som gäller för

verksamheten.

Bemyndiganden

29 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1.beräkningen av kapitalkrav enligt 2 § första stycket,

2.hur betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer ska hantera medel enligt 6 §,

3.hur betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer ska hantera de medel för genomförandet av betalningstransaktioner som avses i 7 § andra stycket och hur stor andel av medlen hos betalnings- institut eller registrerade betaltjänstleverantörer som omfattas av skydds- kraven enligt 7 § tredje stycket,

4.vilka uppgifter som ska anses relevanta enligt 8 §, och

5.vad ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör ska iaktta och vilka krav som betalningsinstitutet eller den registrerade betaltjänstleverantören ska uppfylla vid uppdragsavtal enligt 28 §.

4 kap. Informationskrav vid tillhandahållande av betaltjänster

Avgifter för information

1 § En betaltjänstleverantör får inte ta ut någon avgift av en betaltjänst- användare för att tillhandahålla information enligt detta kapitel.

En betaltjänstleverantör får dock, om leverantören och betaltjänst- användaren kommit överens om det, ta ut avgifter för information som lämnas på begäran av användaren och som är mer omfattande eller ges mer frekvent än enligt detta kapitel eller för information som ges med hjälp av andra kommunikationsmedel än de som anges i ett ramavtal.

Avgifter enligt andra stycket ska vara skäliga och motsvara betaltjänst- leverantörens faktiska kostnader.

Information om avgifter i vissa fall

Information om extra avgifter eller nedsättning av avgift

2 § Om betalningsmottagaren erbjuder en nedsättning av en avgift vid användning av ett visst betalningsinstrument, ska mottagaren informera betalaren om detta innan betalningstransaktionen påbörjas.

Om en betaltjänstleverantör begär en avgift vid användning av ett visst betalningsinstrument, ska denne informera betaltjänstanvändaren om detta innan betalningstransaktionen påbörjas.

21

Valuta och valutaväxling

Prop. 2009/10:220

3 § Om valutaväxling erbjuds före påbörjandet av betalningstransak-

 

tionen och på platsen för försäljningen eller av betalningsmottagaren, ska

 

den som erbjuder betalaren denna tjänst informera betalaren om alla

 

avgifter för tjänsten samt den växelkurs som ska användas.

 

Betalaren ska godkänna valutaväxlingstjänsten innan betalnings-

 

transaktionen genomförs.

 

Informationsskyldighet vid enstaka betalningstransaktioner

 

Förhandsinformation

 

4 § Innan ett avtal om en enstaka betalningstransaktion ingås, ska betaltjänstleverantören informera betaltjänstanvändaren om

1.vilka uppgifter som användaren ska uppge för att en betalningsorder ska kunna utföras korrekt,

2.hur lång tid det som längst tar att genomföra transaktionen, och

3.det sammanlagda avgiftsbeloppet som användaren ska betala till leverantören för transaktionen.

Betaltjänstleverantören ska även ge betaltjänstanvändaren detaljerad information om avgiftsbeloppet enligt första stycket 3, när de olika avgifterna lätt kan särskiljas och redovisas separat.

Om betalningstransaktionen innebär valutaväxling ska leverantören ge användaren information om den faktiska växelkurs eller referens- växelkurs som ska gälla för betalningstransaktionen.

Leverantören ska också göra information enligt 10 § tillgänglig för användaren.

5 § Information enligt 4 § ska tillhandahållas på ett lättillgängligt sätt och vara tydlig och lätt att förstå. Den ska vara på svenska eller på något annat språk som parterna kommer överens om.

På begäran av betaltjänstanvändaren ska informationen tillhandahållas på papper eller något annat varaktigt medium.

6 § Om ett avtal om en enstaka betalningstransaktion ingås på distans på begäran av betaltjänstanvändaren, och detta gör att betaltjänstleveran- tören inte kan uppfylla kraven i 4 och 5 §§, ska dessa krav i stället uppfyllas av denne omedelbart efter det att betaltjänsten har genomförts.

Information till betalaren

7 § Så snart som möjligt efter det att en betalningsorder har tagits emot ska betalarens betaltjänstleverantör tillhandahålla betalaren följande information:

1.en uppgift som gör det möjligt att identifiera betalningstransaktionen samt, när det är lämpligt, uppgifter som avser betalningsmottagaren,

2.transaktionens belopp i den valuta som används i betalningsordern,

22

3. det avgiftsbelopp som betalaren ska betala till leverantören för Prop. 2009/10:220 transaktionen, och

4. datum när betalningsordern togs emot.

Leverantören ska även ge betalaren detaljerad information om avgiftsbeloppet enligt första stycket 3, när de olika avgifterna lätt kan särskiljas och redovisas separat.

Om betalningstransaktionen innebär valutaväxling ska leverantören ge betalaren information om den faktiska växelkurs eller referensväxelkurs som ska gälla för transaktionen.

Information till betalningsmottagaren

8 § Så snart som möjligt efter det att betalningstransaktionen har genom- förts ska betalningsmottagarens betaltjänstleverantör tillhandahålla mot- tagaren följande information:

1.uppgifter som gör det möjligt för mottagaren att identifiera transak- tionen och, när det är lämpligt, uppgift om betalaren samt information som har bifogats transaktionen,

2.transaktionens belopp i den valuta som används i betalningsordern,

3.det avgiftsbelopp som mottagaren ska betala till leverantören för transaktionen, och

4.valuteringsdagen för krediteringen.

Leverantören ska även ge betalningsmottagaren detaljerad information om avgiftsbeloppet enligt första stycket 3, när de olika avgifterna lätt kan särskiljas och redovisas separat.

Om betalningstransaktionen innebär valutaväxling ska leverantören ge betalningsmottagaren information om den växelkurs som har använts vid transaktionen samt transaktionens belopp före valutaväxling.

9 § Betaltjänstleverantören är inte skyldig att lämna eller göra informa- tion tillgänglig enligt 4–8 §§, om sådan information redan ges eller kommer att ges till betaltjänstanvändaren på grundval av ett ramavtal mellan användaren och en annan betaltjänstleverantör.

Informationsskyldighet vid ramavtal

Förhandsinformation

10 § I rimlig tid innan ett ramavtal sluts ska betaltjänstleverantören ge betaltjänstanvändaren följande information:

1.leverantörens namn och adress och, i tillämpliga fall, adress till dess ombud eller filial,

2.uppgift om att leverantören har tillstånd att tillhandahålla betal- tjänster och att leverantören, dess filialer och ombud har registrerats hos behörig myndighet,

3.en beskrivning av det huvudsakliga innehållet i den betaltjänst som tillhandahålls,

4.vilka uppgifter som användaren ska uppge för att en betalningsorder ska kunna utföras korrekt,

23

5. hur ett godkännande att genomföra en betalningstransaktion ges Prop. 2009/10:220 samt hur det kan återkallas enligt 5 kap. 13–15 §§,

6.när en betalningsorder ska anses mottagen enligt 5 kap. 9 § första stycket,

7.tidpunkter för mottagande av en order enligt 5 kap. 9 § tredjestycket, om sådana har fastställts av leverantören,

8.hur lång tid det som längst tar att genomföra en transaktion,

9.möjligheten att avtala om begränsningar i användningen av betal- ningsinstrumentet enligt 19 §,

10.vilka avgifter som användaren ska betala till leverantören och, när det är tillämpligt, detaljuppgifter om dessa,

11.de räntor och växelkurser som ska tillämpas eller, om referens- räntesatser och referensväxelkurser ska användas, metoden för beräkning av den faktiska räntan och relevant dag, index eller underlag för att bestämma referensräntan eller referensväxelkursen,

12.sådan omedelbar tillämpning av ändrade räntesatser eller växel- kurser som kan avtalas om enligt 14 § samt de informationskrav som är förenade med detta,

13.i förekommande fall, de kommunikationsmedel som ska användas för överföring av information och underrättelser mellan parterna, inklusive tekniska krav på användarens utrustning,

14.hur ofta och på vilket sätt som information enligt denna lag ska lämnas till eller göras tillgänglig för användaren,

15.vilket språk som ska användas i ramavtalet samt på vilket språk kommunikationen mellan leverantören och användaren ska ske,

16.användarens rätt att få ramavtalets villkor samt information enligt

13 §,

17.de åtgärder som användaren ska vidta för att skydda betalnings- instrumentet och hur användaren ska anmäla att ett betalningsinstrument kommit bort eller obehörigen använts,

18.i förekommande fall, under vilka omständigheter leverantören för- behåller sig rätten att spärra ett betalningsinstrument enligt 5 kap. 4 §,

19.vilket ansvar betalaren har enligt lagen (2010:000) om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument,

20.hur och inom vilken tidsfrist som användaren ska underrätta leverantören om felaktigt genomförda betalningstransaktioner eller obehöriga transaktioner,

21.leverantörens ansvar för genomförande av transaktioner enligt 5 kap. 25–29 §§,

22.villkoren för återbetalning enligt 5 kap. 6–8 §§,

23.i förekommande fall, uppgift om att användaren ska anses ha godkänt de ändrade villkoren enligt 14 § om användaren inte före den dag då de föreslås träda i kraft underrättar leverantören om att användaren inte godkänner dem,

24.avtalets löptid,

25.om uppsägningstider och avgifter för uppsägning enligt 14 § fjärde stycket eller 15 §,

26.eventuella avtalsbestämmelser om vilket lands lag som ska tillämpas för ramavtalet och om vilken domstol som är behörig, och

27.vilka förfaranden för klagomål och prövning utanför domstol som

finns för användaren.

24

Tillgång till information och villkor enligt ramavtalet Prop. 2009/10:220

11 § Information enligt 10 § ska tillhandahållas på papper eller annat varaktigt medium, uttryckas på ett lättillgängligt sätt och vara tydlig och lätt att förstå. Den ska vara på svenska eller på annat språk som parterna kommer överens om.

12 § Om ett ramavtal ingås på distans på begäran av betaltjänst- användaren, och detta gör att betaltjänstleverantören inte kan uppfylla kraven i 10 och 11 §§, ska dessa krav i stället uppfyllas av denne omedel- bart efter det att ramavtalet har ingåtts.

13 § Betaltjänstanvändaren har under avtalsförhållandet alltid rätt att på begäran få avtalsvillkoren för ramavtalet samt den information som anges i 10 § i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för användaren.

Ändringar av villkoren enligt ramavtalet

14 § En betaltjänstleverantör och en betaltjänstanvändare kan komma överens om att en användare ska bli bunden av en villkorsändring som leverantören föreslår, om användaren inte före den dag då ändringen föreslås träda i kraft meddelar leverantören att han inte accepterar det nya villkoret. Leverantören måste föreslå ändringar, på det sätt som anges i 11 §, minst två månader innan de ska börja tillämpas.

Ändrade räntesatser eller växelkurser får tillämpas omedelbart, om leverantören och användaren kommit överens om detta och ändringen grundas på den avtalade referensräntesatsen eller referensväxelkursen. Användaren ska dock snarast möjligt på det sätt som anges i 11 § under- rättas om att leverantören tillämpar en ny räntesats, om inte parterna har avtalat att informationen ska lämnas eller göras tillgänglig med en viss regelbundenhet eller på ett visst sätt.

Användaren har rätt att med omedelbar verkan och avgiftsfritt säga upp ramavtalet före den dag då ändringen föreslås bli tillämplig. Användaren ska informeras om detta när leverantören föreslår ändringen.

Uppsägning av ramavtal

15 § Betaltjänstanvändaren får säga upp ramavtalet med omedelbar verkan, såvida inte parterna har kommit överens om en uppsägningstid. Betaltjänstleverantören får inte göra gällande en längre uppsägningstid för användaren än en månad.

Om leverantören säger upp ett ramavtal som ingåtts på obestämd tid, ska uppsägningstiden vara minst två månader.

Ett ramavtal som har ingåtts för en bestämd tid av mer än tolv månader eller på obestämd tid ska kunna sägas upp avgiftsfritt av användaren efter tolv månader.

När leverantören får ta ut en avgift för uppsägningen, ska avgiften motsvara de faktiska kostnader som uppsägningen medför för leveran-

tören. Periodiska avgifter för betaltjänster ska betalas endast för tiden

25

fram till det att avtalet upphör att gälla. Om sådana avgifter har betalats i Prop. 2009/10:220 förskott, ska de återbetalas i motsvarande omfattning.

Information innan en betalningstransaktion enligt ett ramavtal genomförs

16 § När en betalare tar initiativ till en betalningstransaktion som om- fattas av ett ramavtal ska betaltjänstleverantören, på begäran av betalaren, lämna följande uppgifter till betalaren innan transaktionen genomförs:

1.hur lång tid det som längst tar att genomföra transaktionen, och

2.det avgiftsbelopp som betalaren ska betala till leverantören för transaktionen.

Leverantören ska även ge betalaren detaljerad information om avgiftsbeloppet enligt första stycket 2, när de olika avgifterna lätt kan särskiljas och redovisas separat.

Information till betalaren om en betalningstransaktion enligt ett ramavtal

17 § Efter det att betalarens betalkonto har debiterats eller, om betalaren inte använder något betalkonto, efter det att betalaren lämnat en betalningsorder till betaltjänstleverantören ska denne utan onödigt dröjsmål och på det sätt som anges i 11 §, tillhandahålla följande information till betalaren:

1.uppgifter som gör det möjligt att identifiera betalningstransaktionen samt, när det är lämpligt, uppgifter som avser betalningsmottagaren,

2.transaktionens belopp i den valuta som används i betalningsordern,

3.det avgiftsbelopp som betalaren ska betala till leverantören för transaktionen, och

4.uppgift om valuteringsdag för debitering eller datum när betalnings- ordern togs emot.

Leverantören ska även ge betalaren detaljerad information om avgiftsbeloppet enligt första stycket 3, när de olika avgifterna lätt kan särskiljas och redovisas separat.

Om betalningstransaktionen innebär valutaväxling ska leverantören ge betalaren information om den faktiska växelkurs eller referensväxelkurs som ska gälla för transaktionen.

Ramavtal får innehålla villkor att den information som avses i första stycket inte ska behöva göras tillgänglig mer än en gång i månaden. Den ska lämnas eller göras tillgänglig på ett överenskommet sätt så att betalaren kan lagra och återskapa informationen oförändrad.

På begäran av betalaren ska betaltjänstleverantören en gång i månaden avgiftsfritt tillhandahålla information enligt första stycket i pappersform.

Information till betalningsmottagaren om en betalningstransaktion enligt ett ramavtal

18 § När en betalningstransaktion har genomförts ska betalnings-

 

mottagarens betaltjänstleverantör utan onödigt dröjsmål och på det sätt

26

 

som anges i 11 §, tillhandahålla följande information till betalnings- Prop. 2009/10:220 mottagaren:

1.en uppgift som gör det möjligt att identifiera transaktionen samt, när det är lämpligt, information som överförts tillsammans med betalnings- transaktionen,

2.transaktionens belopp i den valuta som krediteras betalningsmot- tagarens betalkonto,

3.det avgiftsbelopp som mottagaren ska betala till leverantören för transaktionen och den ränta som betalningsmottagaren eventuellt ska betala, och

4.valuteringsdagen för krediteringen.

Leverantören ska även ge betalningsmottagaren detaljerad information om avgiftsbeloppet enligt första stycket 3, när de olika avgifterna lätt kan särskiljas och redovisas separat.

Om betalningstransaktionen innebär valutaväxling ska leverantören ge betalningsmottagaren information om den växelkurs som har använts vid transaktionen samt transaktionens belopp före valutaväxling.

Ramavtal får innehålla villkor att den information som avses i första stycket inte ska behöva göras tillgänglig mer än en gång i månaden. Den ska lämnas eller göras tillgänglig på ett överenskommet sätt så att betalningsmottagaren kan lagra och återskapa informationen oförändrad.

På begäran av betalningsmottagaren ska betaltjänstleverantören en gång i månaden avgiftsfritt tillhandahålla denna information i pappers- form.

Undantag från kraven på information

19 § En betaltjänstleverantör är inte skyldig att lämna information enligt 10 och 16 §§ vid tillhandahållande av betaltjänster som genomförs med användning av elektroniska pengar eller betalningsinstrument som enligt ramavtal bara

1. kan användas för enskilda betalningstransaktioner till ett belopp motsvarande högst 30 euro,

2. kan användas för betalningar upp till ett totalt belopp motsvarande högst 150 euro, eller

3. lagrar medel som inte vid något tillfälle överstiger ett belopp mot- svarande 150 euro.

En betaltjänstleverantör är dock skyldig att, innan betaltjänster enligt första stycket tillhandahålls, lämna information till betalaren om

1. hur betalningsinstrumentet kan användas,

2. ansvar för obehöriga betalningstransaktioner,

3. avgifter, och

4. var betalaren på ett lättillgängligt sätt kan finna den information som anges i 10 §.

För betaltjänster enligt första stycket får betaltjänstanvändaren och betaltjänstleverantören komma överens om att leverantören inte behöver följa bestämmelserna om

1. hur villkor i ramavtal ändras enligt 14 §, eller

2. information till betaltjänstanvändare vid enskilda betalningstransak-

tioner enligt 17 och 18 §§.

27

I de fall som avses i tredje stycket 2 ska betaltjänstleverantören dock tillhandahålla eller göra tillgänglig en hänvisning som gör det möjligt för betaltjänstanvändaren att identifiera betalningstransaktionen, betalnings- transaktionens belopp och avgifter. Om betalningsinstrumentet används anonymt eller om leverantören av andra skäl inte har tekniska möjlig- heter att tillhandahålla informationen, behöver leverantören inte till- handahålla eller göra tillgänglig en sådan hänvisning. Leverantören ska dock ge betalaren möjlighet att kontrollera det belopp som har lagrats på betalningsinstrumentet.

Tvingande bestämmelser

20 § Bestämmelserna i detta kapitel får inte frångås till nackdel för en betaltjänstanvändare.

Första stycket hindrar dock inte att en betaltjänstleverantör kommer överens med en betaltjänstanvändare som inte är konsument om av- vikelser från bestämmelserna.

5 kap. Genomförande av betaltjänster

Avgifter

1 § En betaltjänstleverantör får inte ta ut någon avgift av en betaltjänst- användare för fullgörandet av sin informationsskyldighet samt av skydds- och korrigeringsåtgärder enligt detta kapitel förutom i de fall som anges i 10, 15 och 23 §§. När avgifter får tas ut enligt någon av dessa bestämmelser ska de vara skäliga och motsvara betaltjänst- leverantörens faktiska kostnader.

Om en betalningstransaktion inte medför någon valutaväxling, ska betalaren och betalningsmottagaren betala de avgifter som deras respek- tive betaltjänstleverantör tar ut.

Betaltjänstleverantören får inte hindra en betalningsmottagare från att erbjuda betalaren en nedsättning vid användning av ett visst betalnings- instrument.

En betalningsmottagare får inte ta ut någon avgift av betalaren vid användning av ett betalningsinstrument.

Betalningsinstrument som avser låga belopp

2 § För sådana betalningsinstrument som avses i 4 kap. 19 § första stycket får betaltjänstleverantören och betaltjänstanvändaren i ramavtal komma överens om

1.att leverantören inte behöver underrätta användaren att betalnings- ordern har avvisats, om det av sammanhanget klart framgår att den inte har utförts,

2.att betalaren inte får återkalla betalningsordern efter att ha godkänt att den genomförs,

3.andra tidsgränser för genomförandet än de som anges i 18–22 §§,

eller

Prop. 2009/10:220

28

4. att det inte ska vara möjligt att spärra betalningsinstrumentet.

Prop. 2009/10:220

Godkännande av en betalningstransaktion

3 § En betalningstransaktion ska betraktas som godkänd om betalaren har lämnat sitt samtycke till att den genomförs.

Begränsning av betalningsinstrumentets användning

4 § I ramavtal mellan betalaren och betaltjänstleverantören får leveran- tören förbehålla sig rätten att spärra betalningsinstrumentet när det finns

1.risk för en icke säker användning av betalningsinstrumentet,

2.misstanke om att betalningsinstrumentet obehörigen använts, eller

3.i fråga om betalningsinstrument med kreditutrymme, en väsentligt ökad risk för att betalaren inte kan betala.

En betaltjänstleverantör som spärrar ett betalningsinstrument enligt första stycket ska informera betalaren om spärren och skälen till denna.

Betalaren ska informeras innan betalningsinstrumentet spärras eller så snart som möjligt efter det att spärren har införts. Någon information till betalaren får dock inte lämnas om det skulle vara oförenligt med annan lag eller om det är motiverat av säkerhetsskäl att inte göra detta.

Betaltjänstleverantören ska häva spärren av betalningsinstrumentet eller ersätta det med ett nytt betalningsinstrument så snart det inte längre finns skäl att låta spärren kvarstå.

Betaltjänstleverantörens skyldigheter avseende betalningsinstrument

5 § Betaltjänstleverantören ska

1.se till att den personliga koden till betalningsinstrumentet inte görs tillgänglig av leverantören för andra än den betaltjänstanvändare som har rätt att använda betalningsinstrumentet,

2.inte skicka betalningsinstrument till någon som inte har beställt det, förutom då ett betalningsinstrument som redan innehas av användaren ska ersättas,

3.se till att användare när som helst har möjlighet att på lämpligt sätt anmäla till leverantören att ett betalningsinstrument har kommit bort eller obehörigen använts eller begära att en spärr hävs enligt 4 § fjärde stycket, och

4.förhindra användning av betalningsinstrumentet när en anmälan enligt 3 har lämnats.

En betaltjänstleverantör ska under 18 månader efter det att en anmälan eller en begäran enligt första stycket 3 lämnats bevara information som gör det möjligt för betaltjänstanvändaren att visa att en anmälan eller begäran har lämnats. Sådan information ska lämnas till användaren om användaren begär det.

29

Återbetalning av betalningstransaktioner som initierats av eller via en betalningsmottagare

6 § En betalare har rätt till återbetalning från sin betaltjänstleverantör om betalningstransaktionen initierats av eller via betalningsmottagaren, och

1.betalningstransaktionens exakta belopp inte angavs i samband med att den godkändes, och

2.betalningstransaktionens belopp överstiger det belopp som betalaren rimligen kunde ha förväntat sig med hänsyn till sitt tidigare utgifts- mönster, villkoren i ramavtalet och andra relevanta omständigheter.

På begäran av betaltjänstleverantören ska betalaren informera leverantören om sådana omständigheter som avses i första stycket 2. Återbetalningen ska uppgå till hela beloppet av den genomförda transak- tionen.

Om betalaren och betaltjänstleverantören har avtalat om att en referensväxelkurs ska tillämpas på betalningstransaktionen, och den avtalade referensväxelkursen har använts, får betalaren inte hävda att förutsättningarna i första stycket 2 är uppfyllda på grund av den växel- kurs som tillämpats.

7 § En betalare och en betaltjänstleverantör får i ett ramavtal komma överens om att betalaren inte har rätt till återbetalning när denne har gett sitt godkännande, direkt till leverantören, till att en betalningstransaktion genomförs och antingen leverantören eller betalningsmottagaren lämnade information om den kommande transaktionen eller gjorde sådan information tillgänglig för betalaren minst fyra veckor före den sista betalningsdagen.

8 § En betaltjänstleverantör är inte skyldig att återbetala beloppet till betalaren om betalaren inte begärde återbetalning inom åtta veckor från det att medlen debiterades kontot.

Inom tio bankdagar från mottagandet av begäran om återbetalning ska betaltjänstleverantören antingen återbetala det belopp som transaktionen avser eller ange skälen för att återbetalning vägras med uppgift om vart betalaren kan vända sig för att få ärendet prövat.

Tidpunkten för mottagande av en betalningsorder

9 § Tidpunkten för mottagande av en betalningsorder är den tidpunkt då ordern tas emot av betalarens betaltjänstleverantör. Om tidpunkten för mottagande inte är en bankdag för leverantören, ska betalningsordern anses ha tagits emot under nästföljande bankdag.

En betaltjänstanvändare som initierar en betalningsorder och en betaltjänstleverantör får komma överens om att tidpunkten för mot- tagandet av en betalningsorder ska vara en annan än den som anges i första stycket. Om den överenskomna tidpunkten inte är en bankdag för betalarens betaltjänstleverantör, ska betalningsordern anses ha tagits emot under nästföljande bankdag.

En betaltjänstleverantör får fastställa en tidpunkt nära bankdagens slut då en betalningsorder senast tas emot. En betalningsorder som tas emot efter den tidpunkten ska anses ha tagits emot under nästföljande bankdag.

Prop. 2009/10:220

30

Vägran att utföra en betalningsorder

Prop. 2009/10:220

10 § En betaltjänstleverantör som vägrar att utföra en betalningsorder ska underrätta betaltjänstanvändaren om detta på avtalat sätt snarast möjligt och senast inom de tidsfrister som anges i 18 och 19 §§. Av under- rättelsen ska framgå

1.om möjligt, skälen för vägran, och

2.vilket förfarande som tillämpas för att rätta till fel som kan ha föranlett vägran.

Betaltjänstleverantören får ta ut en avgift för en underrättelse enligt första stycket om

1.det finns skälig grund för vägran, och

2.leverantören får ta ut sådan avgift enligt ett ramavtal med betaltjänstanvändaren.

11 § Om villkoren i betaltjänstleverantörens ramavtal med betalaren är uppfyllda, får betalarens betaltjänstleverantör inte vägra att utföra en godkänd betalningsorder, oavsett om den har initierats av betalaren eller betalningsmottagaren såvida inte utförandet av betalningsordern skulle strida mot annan lag.

12 § Vid tillämpning av 18, 19 och 25–29 §§ ska en betalningsorder som betaltjänstleverantören har vägrat att utföra anses inte ha blivit mottagen av leverantören.

Återkallelse av betalningsorder

13 § När en betalningstransaktion initieras av betalaren, får denne inte återkalla en betalningsorder efter det att den har tagits emot av betalarens betaltjänstleverantör.

14 § När en betalningstransaktion initieras av eller via betalningsmot- tagaren får betalaren inte återkalla betalningsordern efter det att denne har överfört ordern eller gett sitt godkännande till att genomföra transak- tionen till mottagaren.

Vid autogiro får betalaren, trots första stycket och utan att det påverkar

 

rätten till återbetalning, återkalla betalningsordern senast i slutet av den

 

bankdag som föregår den dag som avtalats för debitering av medlen.

 

Om en betaltjänstanvändare och en betaltjänstleverantör har avtalat

 

enligt 9 § om den tidpunkt vid vilken en betalningsorder ska anses vara

 

mottagen, får användaren trots första stycket återkalla en betalningsorder

 

senast i slutet av den bankdag som föregår den avtalade dagen.

 

15 § Efter de tidpunkter som anges i 13 och 14 §§ får betalningsordern

 

återkallas endast om detta har avtalats mellan betaltjänstanvändaren och

 

dennes betaltjänstleverantör. För att återkallelse efter de tidpunkter som

 

anges i 14 § första och andra styckena ska få ske, krävs även att betal-

 

ningsmottagaren godkänner återkallelsen.

 

Betaltjänstleverantören får ta ut en avgift för återkallande enligt första

 

stycket om möjligheten att ta ut sådan avgift framgår av ramavtalet med

 

den betaltjänstanvändare som återkallat betalningsordern.

31

Överförda och mottagna belopp Prop. 2009/10:220

16 § Betaltjänstleverantören får göra avdrag från det belopp som ska överföras endast under de förutsättningar som anges i andra och tredje styckena.

Betalningsmottagaren och mottagarens betaltjänstleverantör får avtala om att leverantören får dra av sina egna avgifter från det överförda beloppet innan det krediteras mottagaren. Betalningstransaktionens belopp utan avdrag för avgifter och avgifterna ska då redovisas var för sig i den information som lämnas till betalningsmottagaren.

Om andra avgifter än de som avses i andra stycket dras av från det överförda beloppet, ska betalarens betaltjänstleverantör se till att betal- ningsmottagaren får hela det belopp som angavs i betalningsordern. Om betalningstransaktionen initierats av eller via mottagaren, ska mot- tagarens betaltjänstleverantör se till att mottagaren får hela det belopp som angavs i betalningsordern.

Genomförandetid och valuteringsdag

17 § Bestämmelserna i 18–22 §§ gäller för betalningstransaktioner i Sverige som genomförs i euro eller i svenska kronor.

Bestämmelserna i 18–22 §§ gäller också för betalningstransaktioner där det sker en växling mellan euro och svenska kronor, om

1.växlingen sker i Sverige, och

2.när det gäller en transaktion till eller från ett annat land, överföringen av medlen mellan länderna sker i euro.

Bestämmelserna i 18–22 §§ är även tillämpliga på andra betalnings- transaktioner än de som anges i första och andra styckena. Bestäm- melserna i 18, 19, 21 och 22 §§ är dock inte tillämpliga, om annat har avtalats mellan betaltjänstanvändaren och betaltjänstleverantören. Om användaren och leverantören, med avvikelse från 18 § första stycket, avtalar om när kreditering av betalningsmottagarens leverantörs konto senast ska ske, får tidpunkten inte vara senare än fyra bankdagar efter det att betalningsordern mottagits enligt 9 §.

18 § När en betalningsorder har mottagits enligt 9 §, ska betalarens betaltjänstleverantör se till att betalningstransaktionens belopp krediteras betalningsmottagarens betaltjänstleverantörs konto senast vid slutet av nästföljande bankdag.

För betalningstransaktioner som initierats på papper får betaltjänst-

leverantören förlänga tiden med en bankdag.

 

19 § En betalningsorder som har initierats av eller via en betalnings-

 

mottagare ska genomföras inom de tidsfrister som har överenskommits

 

mellan betalningsmottagaren och dennes betaltjänstleverantör.

 

För autogiro gäller att en betalningsorder ska lämnas i sådan tid att

 

betalningstransaktionen kan slutföras på den överenskomna förfallo-

 

dagen.

 

20 § Betalningsmottagarens betaltjänstleverantör ska valutera och göra

 

betalningstransaktionens belopp tillgängligt på mottagarens betalkonto.

32

Valuteringsdagen för kreditering av betalningsmottagarens betalkonto Prop. 2009/10:220 ska vara senast den bankdag då betalningstransaktionens belopp kredi-

teras mottagarens betaltjänstleverantörs konto.

Betalningsmottagarens betaltjänstleverantör ska säkerställa att betal-

 

ningstransaktionens belopp ställs till mottagarens förfogande så snart

 

som möjligt efter det att beloppet krediteras mottagarens leverantörs

 

konto.

 

Valuteringsdagen för debitering av betalarens betalkonto infaller

 

tidigast när betalningstransaktionens belopp debiteras detta betalkonto.

 

21 § Om betalningsmottagaren inte har något betalkonto hos betaltjänst-

 

leverantören som tar emot medlen, ska denne göra dem tillgängliga för

 

mottagaren inom den tid som anges i 18 och 19 §§.

 

22 § Om en konsument sätter in kontanter på ett betalkonto hos en

 

betaltjänstleverantör ska leverantören se till att beloppet görs tillgängligt

 

och valuteras så snart som möjligt efter den tidpunkt då medlen togs

 

emot.

 

Om den som sätter in kontanter på ett betalkonto inte är konsument,

 

ska beloppet göras tillgängligt och valuteras senast nästföljande bankdag.

 

Ansvar och återkrav

 

23 § Om en betalningsorder utförts med hjälp av en unik identifikations-

 

kod, ska betalningsordern anses ha utförts korrekt i förhållande till den

 

betalningsmottagare som angetts i identifikationskoden.

 

Om den unika identifikationskod som angetts av betaltjänstanvändaren

 

är felaktig, ska betaltjänstleverantören inte vara ansvarig enligt 25–29 §§

 

för att betalningstransaktionen inte har genomförts eller för brister i

 

genomförandet av transaktionen.

 

Betaltjänstleverantören till den betaltjänstanvändare som lämnade

 

betalningsordern ska dock vidta skäliga åtgärder för att få tillbaka de

 

medel som betalningstransaktionen avsåg. Leverantören får ta ut en

 

avgift av användaren för de åtgärder som vidtas, om ett ramavtal med

 

användaren medger det.

 

24 § Även om en betaltjänstanvändare lämnar information till betal-

 

tjänstleverantören utöver den som anges i 4 kap. 4 § första stycket 1 eller

 

10 § 4 är leverantören bara ansvarig för genomförandet av en betalnings-

 

transaktion i enlighet med den unika identifikationskod som användaren

 

har angett.

 

Betalningstransaktioner som initierats av betalaren

 

25 § Betalarens betaltjänstleverantör ansvarar gentemot betalaren för att

 

en betalningsorder som betalaren har initierat utförs korrekt.

 

Om betalarens betaltjänstleverantör kan styrka att mottagarens

 

leverantör har tagit emot betalningstransaktionens belopp enligt 18 §,

 

ansvarar mottagarens leverantör gentemot mottagaren för att transak-

 

tionen genomförs korrekt.

33

 

Prop. 2009/10:220

26 § Om betalarens betaltjänstleverantör ansvarar för genomförandet av en betalningstransaktion enligt 25 § första stycket, ska leverantören utan onödigt dröjsmål återbetala beloppet i en transaktion som inte genomförts eller genomförts bristfälligt till betalaren eller återställa det debiterade betalkontots kontoställning till den som det skulle ha haft om den bristfälligt genomförda transaktionen inte hade ägt rum.

Om betalningsmottagarens betaltjänstleverantör ansvarar för genom- förandet av en transaktion enligt 25 § andra stycket ska leverantören så snart som möjligt ställa transaktionens belopp till betalningsmottagarens förfogande eller kreditera mottagarens betalkonto med motsvarande belopp.

Om en betalare har initierat en betalningsorder, och betalnings- transaktionen inte genomförs eller genomförs bristfälligt, ska betalarens betaltjänstleverantör på begäran av betalaren så snart som möjligt försöka spåra betalningstransaktionen och underrätta betalaren om resultatet.

Betalningstransaktioner som initierats av eller via betalningsmottagaren

27 § Betalningsmottagarens betaltjänstleverantör ansvarar gentemot mot- tagaren för att betalningstransaktionens belopp ställs till mottagarens förfogande enligt 20 § och för att en betalningsorder som initierats av eller via mottagaren överförs korrekt till betalarens betaltjänstleverantör i enlighet med 19 §.

En betaltjänstleverantör som är ansvarig enligt första stycket och har försökt utföra en betalningsorder ska så snart som möjligt överföra den berörda betalningsordern på nytt till betalarens betaltjänstleverantör.

28 § Betalarens betaltjänstleverantör ansvarar gentemot betalaren för en inte genomförd eller bristfälligt genomförd betalningstransaktion som initierats av eller via betalningsmottagaren, utom då mottagarens betal- tjänstleverantör ansvarar gentemot mottagaren enligt 27 §.

En betalares betaltjänstleverantör som är ansvarig enligt första stycket ska återbetala betalningstransaktionens belopp till betalaren eller återställa det debiterade betalkontots kontoställning till den som det skulle ha haft om den bristfälligt genomförda transaktionen inte hade ägt rum.

Om en betalningstransaktion initierats av eller via betalningsmot- tagaren, och transaktionen inte genomförs eller genomförs bristfälligt, ska mottagarens betaltjänstleverantör på begäran av mottagaren så snart som möjligt försöka spåra betalningstransaktionen och underrätta mot- tagaren om resultatet.

29 § Betaltjänstleverantörerna ansvarar gentemot sina respektive betal- tjänstanvändare för sådana avgifter och räntor som användare ska betala till följd av att betalningstransaktionen inte genomförts eller genomförts bristfälligt.

34

Meddelande om felaktigt genomförda betalningstransaktioner

Prop. 2009/10:220

30 § Betaltjänstleverantören får kräva att betaltjänstanvändaren ansvarar

 

för betalningstransaktionens belopp, om användaren inte underrättar

 

leverantören utan onödigt dröjsmål efter att ha fått vetskap om att

 

transaktionen genomförts på ett felaktigt sätt. Detsamma gäller om

 

leverantören har lämnat information om transaktionen till användaren

 

eller gjort informationen tillgänglig för denne enligt bestämmelserna i 4

 

kap. och användaren inte underrättar leverantören inom 13 månader från

 

det att beloppet belastat kontot.

 

Rätt till återkrav

 

31 § Om en betalningstransaktion inte genomförs eller genomförs

 

bristfälligt och felet är hänförligt till en betaltjänstleverantör eller

 

mellanhand som inte är ansvarig gentemot betaltjänstanvändare enligt

 

25–29 §§, har den leverantör som ansvarar gentemot en användare enligt

 

dessa bestämmelser rätt till ersättning av den leverantör eller mellanhand

 

som orsakade att transaktionen inte genomfördes eller genomfördes

 

bristfälligt.

 

Ersättningen ska motsvara de förluster, inbegripet belopp som betalts

 

till betaltjänstanvändare, som uppkommit hos betaltjänstleverantören

 

enligt 25–29 §§.

 

Befrielse från ansvar

 

32 § Ansvar enligt detta kapitel inträder inte i fall av osedvanliga eller

 

oförutsägbara omständigheter som den som åberopar omständigheterna

 

inte har något inflytande över och vars konsekvenser hade varit omöjliga

 

att avvärja trots alla ansträngningar. Ansvar enligt detta kapitel inträder

 

inte heller då en betaltjänstleverantör handlar i enlighet med svensk lag

 

eller unionsrätt.

 

Tvingande bestämmelser

 

33 § Bestämmelserna i detta kapitel får inte frångås till nackdel för en

 

betaltjänstanvändare.

 

Första stycket hindrar dock inte att en betaltjänstleverantör kommer

 

överens med en betaltjänstanvändare som inte är konsument om av-

 

vikelser från bestämmelserna i 1 § första stycket, 6–8 §§, 13–15 §§ och

 

25–30 §§.

 

6 kap. Behandling av personuppgifter m.m.

 

Tillämpningsområde

 

1 § Om en betaltjänstleverantör eller den som ansvarar för ett betal-

 

ningssystem granskar betalningstransaktioner för att kunna upptäcka

 

sådana transaktioner som leverantören eller den ansvarige för betalnings-

35

systemet misstänker eller har skälig grund att misstänka utgör ett led i bedrägeri i samband med tillhandahållande eller användning av betal- tjänster, får leverantören eller den som ansvarar för ett betalningssystem behandla personuppgifter samt föra register enligt 2–9 §§ vilka gäller utöver personuppgiftslagen (1998:204).

Personuppgiftsbehandling

2 § Om det är nödvändigt för granskning av betalningstransaktioner enligt 1 § får följande personuppgifter behandlas:

1.uppgifter om identitet i betaltjänstanvändares pass eller annan iden- titetshandling, och

2.unika beteckningar som identifierar en viss person som betaltjänst- användare.

Ändamål för register

3 § Register får föras av en betaltjänstleverantör eller den som har ansvar för ett betalningssystem, om det är nödvändigt för granskning av betal- ningstransaktioner enligt 1 §.

Innehåll

4 § Ett register som avses i 1 § får endast innehålla

1.namn och person-, samordnings- eller organisationsnummer,

2.betalkontonummer eller motsvarande,

3.sådana unika beteckningar som avses i 2 § 2, och

4.de övriga uppgifter som framkommit vid granskning av betalnings- transaktioner enligt 1 §.

Utlämnande av uppgifter

5 § Om misstanke om bedrägeri kvarstår efter närmare analys, får uppgifter om alla omständigheter som kan tyda på bedrägeri i samband med tillhandahållande eller användning av betaltjänster lämnas till en polismyndighet eller Åklagarmyndigheten.

Uppgifter i ett register som avses i 1 § får lämnas ut till betaltjänst- leverantörer och de som har ansvar för ett betalningssystem när upp- gifterna har lämnats till en polismyndighet eller Åklagarmyndigheten.

Utlämnande av uppgifter enligt andra stycket får ske trots 3 kap. 12 § denna lag, 1 kap. 10 § lagen (2004:297) om bank- och finansierings- rörelse eller 4 kap. 4 § lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar.

6 § Uppgifter ur ett register som avses i 1 § som har lämnats till en polismyndighet eller Åklagarmyndigheten i enlighet med 5 § första stycket får inte lämnas ut till den registrerade.

Prop. 2009/10:220

36

Gallring

7 § En uppgift i ett register som avses i 1 § ska gallras

1.om en polismyndighet eller Åklagarmyndigheten beslutar att inte inleda eller att lägga ner en utredning om bedrägeri i samband med tillhandahållande eller användning av betaltjänster,

2.om en förundersökning har avslutats utan att åtal väckts med anledning av de lämnade uppgifterna,

3.om en domstol har meddelat dom eller beslut med anledning av de lämnade uppgifterna och domen eller beslutet vunnit laga kraft,

4.senast tre år efter det att uppgifter lämnats till en polismyndighet eller Åklagarmyndigheten med stöd av 5 § första stycket, eller

5.senast tre år efter det att uppgifter insamlats, om uppgifterna inte dessförinnan lämnats till en polismyndighet eller Åklagarmyndigheten med stöd av 5 § första stycket.

En betaltjänstleverantör eller en ansvarig för ett betalningssystem som får kännedom om en omständighet som innebär att en uppgift ska gallras enligt första stycket 1, 2 eller 3 ska underrätta dem som leverantören eller den ansvarige för betalningssystemet har lämnat ut uppgiften till enligt 5

§andra stycket.

Rättelse och skadestånd

8 § Bestämmelserna i 28 och 48 §§ personuppgiftslagen (1998:204) om rättelse och skadestånd gäller vid behandling av personuppgifter enligt denna lag.

Tystnadsplikt

9 § Den som är verksam hos en betaltjänstleverantör eller hos den som har ansvar för ett betalningssystem får inte obehörigen röja uppgifter i ett register som avses i 1 § eller uppgifter som lämnats ut med stöd av 5 § andra stycket.

Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken ska inte följa för den som bryter mot förbudet.

7 kap. Tillträde till betalningssystem

1 § Den eller de som har ansvar för ett betalningssystem ska se till att reglerna om tillträde till betalningssystemet är objektiva, icke-diskrimi- nerande och proportionella. Reglerna får inte hindra tillträde i större utsträckning än vad som är nödvändigt för att skydda mot risker i verk- samheten och för att skydda betalningssystemets finansiella och operativa stabilitet.

Reglerna om tillträde till betalningssystem får inte begränsa faktiskt deltagande i andra betalningssystem eller diskriminera betaltjänst- leverantörer på grund av den juridiska form i vilken deras verksamhet bedrivs.

Prop. 2009/10:220

37

2 § En betaltjänstleverantör enligt 1 kap. 3 § som är en juridisk person får inte nekas tillträde till ett betalningssystem, om betaltjänstleverantören uppfyller sådana krav för tillträde till betalningssystemet som uppställts i enlighet med 1 §.

3 § Bestämmelserna i 1 och 2 §§ gäller inte för

1.betalningssystem enligt lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden, eller

2.betalningssystem i vilka en betaltjänstleverantör verkar eller kan verka både som betalarens och betalningsmottagarens betaltjänst- leverantör samt är ensamt ansvarig för betalningssystemets ledning, och denne betaltjänstleverantör tillåter andra betaltjänstleverantörer att delta i betalningssystemet utan att dessa kan förhandla om avgifter mellan sig avseende betalningssystemet.

8 kap. Tillsyn och ingripanden

Tillsynens omfattning

1 § Finansinspektionen har tillsyn över att bestämmelserna i denna lag och i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 924/2009 av den 16 september 2009 om gränsöverskridande betalningar i gemenskapen och om upphävande av förordning (EG) nr 2560/20015 följs.

För betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer omfattar tillsynen även att deras betaltjänstverksamhet drivs enligt andra för- fattningar som reglerar dess verksamhet, bolagsordning, stadgar samt interna instruktioner som har sin grund i en författning som reglerar dess verksamhet. I fråga om tillsynen över övriga betaltjänstleverantörer enligt 1 kap. 3 § gäller bestämmelserna i de lagar som reglerar deras verksamhet, om inte annat följer av denna lag.

Finansinspektionen ska samråda med Konkurrensverket innan en tillsynsåtgärd eller ett ingripande vidtas mot någon som har ansvar för betalningssystem för överträdelse av 7 kap. 1 och 2 §§.

2 § Betalningsinstitut, registrerade betaltjänstleverantörer och den eller de som har ansvar för ett betalningssystem ska lämna Finansinspektionen de upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande om- ständigheter som inspektionen begär.

Platsundersökning

3 § Finansinspektionen får när det är nödvändigt genomföra en under- sökning hos

1.ett betalningsinstitut,

2.en registrerad betaltjänstleverantör, och

5 EUT L 266, 9.10.2009, s. 11 (Celex 32009R0924).

Prop. 2009/10:220

38

3. utländska företag som tillhandahåller betaltjänster i Sverige enligt 3

Prop. 2009/10:220

kap. 26 och 27 §§.

 

Om det behövs för tillsynen av ett betalningsinstitut eller en registrerad

 

betaltjänstleverantör, får Finansinspektionen genomföra en undersökning hos

1.en filial till institutet,

2.ett ombud till institutet eller leverantören, och

3.ett företag som har fått i uppdrag att utföra visst arbete eller vissa funktioner åt institutet eller leverantören.

En undersökning hos en registrerad betaltjänstleverantör får endast omfatta den verksamhet som avser tillhandahållande av betaltjänster.

Samarbete mellan behöriga myndigheter

4 § Finansinspektionen ska i sin tillsynsverksamhet samarbeta och utbyta information med behöriga myndigheter inom EES. Inspektionen ska dessutom samarbeta och utbyta information med Europeiska central- banken, nationella centralbanker och andra behöriga myndigheter som utsetts i enlighet med unionsrätt som är tillämplig på betaltjänst- leverantörer.

En behörig myndighet inom EES får närvara vid en kontroll som utförs av Finansinspektionen.

Finansinspektionen får delegera uppgiften att genomföra en kontroll på plats av en filial eller ombud till ett betalningsinstitut som står under dess tillsyn till en behörig myndighet i ett annat land inom EES.

Register över betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer

5 § Finansinspektionen ska föra ett register över betalningsinstitut, registrerade betaltjänstleverantörer, deras ombud och filialer. Registret ska innehålla uppgifter om vilka betaltjänster som betalningsinstitut, registrerade betaltjänstleverantörer, deras ombud och filialer har rätt att tillhandahålla. Registret ska hållas tillgängligt hos Finansinspektionen.

Revision

6 § En revisor eller en särskild granskare ska omedelbart rapportera till Finansinspektionen om han eller hon vid fullgörandet av sitt uppdrag i ett betalningsinstitut får kännedom om förhållanden som

1.kan utgöra en väsentlig överträdelse av någon författning som reglerar institutets verksamhet,

2.kan påverka institutets fortsatta drift negativt, eller

3.kan leda till att revisorn avstyrker att balansräkningen eller resultat- räkningen fastställs eller till anmärkning enligt 9 kap. 33 eller 34 § aktiebolagslagen (2005:551) eller 8 kap. 13 § lagen (1987:667) om eko- nomiska föreningar.

Revisorn och granskaren har en motsvarande rapporteringsskyldighet om han eller hon får kännedom om förhållanden som avses i första stycket vid fullgörande av uppdrag i betalningsinstitutets moderföretag

39

eller dotterföretag eller i ett företag som har en likartad förbindelse med Prop. 2009/10:220 betalningsinstitutet.

Avgifter till Finansinspektionen

7 § Betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer ska med avgifter bekosta Finansinspektionens verksamhet.

Ingripande mot betalningsinstitut

8 § Om ett betalningsinstitut har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna lag, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 924/2009, andra författningar som reglerar institutets verksamhet, institutets bolags- ordning, stadgar, reglemente eller interna instruktioner som har sin grund i en författning som reglerar institutets verksamhet, ska Finansinspek- tionen ingripa.

Finansinspektionen ska då utfärda ett föreläggande att inom viss tid

 

begränsa verksamheten i något avseende, minska riskerna i den eller

 

vidta någon annan åtgärd för att komma till rätta med situationen, ett

 

förbud att verkställa beslut eller en anmärkning. Om överträdelsen är

 

allvarlig ska betalningsinstitutets tillstånd återkallas eller, om det är

 

tillräckligt, varning meddelas.

 

9 § Finansinspektionen får avstå från ingripande enligt 8 §, om en

 

överträdelse är ringa eller ursäktlig, om betalningsinstitutet gör rättelse

 

eller om någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot institutet som

 

bedöms vara tillräckliga.

 

10 § Finansinspektionen ska återkalla ett betalningsinstituts tillstånd, om

 

en person som ingår i institutets styrelse eller är verkställande direktör

 

inte längre uppfyller de krav som anges i 2 kap. 6 § 4 eller om en person

 

som är ansvarig för betaltjänstverksamheten inte längre uppfyller de krav

 

som anges i 2 kap. 6 § 5. Detta får dock bara ske om inspektionen först

 

har beslutat att anmärka för institutet att personen inte uppfyller kraven

 

och om han eller hon ändå finns kvar i styrelsen, som verkställande

 

direktör eller som ansvarig för betaltjänstverksamheten efter det att en av

 

inspektionen bestämd tid på högst tre månader har gått ut.

 

I stället för att återkalla tillståndet får Finansinspektionen besluta att en

 

styrelseledamot, verkställande direktör eller ansvarig för betaltjänstverk-

 

samheten inte längre får vara det. Inspektionen får då förordna en

 

ersättare. Ersättarens uppdrag gäller till dess företaget har utsett en ny

 

styrelseledamot, verkställande direktör eller ansvarig för betaltjänst-

 

verksamheten.

 

Det som föreskrivs om verkställande direktör i första och andra

 

styckena gäller också en ställföreträdare för verkställande direktör.

 

I fråga om europabolag och europakooperativ som har ett sådant

 

förvaltningssystem som avses i artiklarna 39–42 i rådets förordning (EG)

 

nr 2157/2001 eller artiklarna 37–41 i rådets förordning (EG) nr

 

1435/2003 ska bestämmelserna som avser styrelsen i första stycket om

 

återkallelse av tillstånd tillämpas på tillsynsorganet.

40

 

Prop. 2009/10:220

11 § Finansinspektionen ska återkalla betalningsinstitutets tillstånd om

1.institutet har fått tillståndet genom att lämna oriktiga uppgifter eller på något annat otillbörligt sätt,

2.institutet inte inom ett år från det att tillståndet beviljades har börjat driva sådan verksamhet som tillståndet avser,

3.institutet under en sammanhängande tid av sex månader inte har drivit sådan verksamhet som tillståndet avser,

4.det skulle utgöra ett hot mot betalningssystemets stabilitet om institutet fortsatte att bedriva sin betaltjänstverksamhet,

5.institutet har förklarat sig avstå från tillståndet,

6.institutet har överlåtit hela sin verksamhet som avser betaltjänster,

eller

7.institutet försatts i konkurs eller beslut fattats om att institutet ska träda i tvångslikvidation.

I de fall som avses i första stycket 1–4 får i stället varning meddelas om det är tillräckligt.

12 § Om tillståndet återkallas får Finansinspektionen besluta om hur avvecklingen av verksamheten ska ske.

Ett beslut om återkallelse får förenas med förbud att fortsätta verksamheten.

13 § Om en behörig myndighet i ett annat land har underrättat Finans- inspektionen om att ett betalningsinstitut överträtt föreskrifter i det landet, ska inspektionen vidta de åtgärder som anges i 8–11§§ mot institutet, om det föreligger någon omständighet som anges där. Inspek- tionen ska underrätta den behöriga myndigheten om vilka åtgärder som vidtas.

Straffavgift

14 § Om ett betalningsinstitut har fått anmärkning eller varning enligt 8 § eller varning enligt 11 §, får Finansinspektionen besluta att institutet ska betala en straffavgift.

Avgiften tillfaller staten.

15 § Straffavgiften ska uppgå till lägst 5 000 kronor och högst 50 miljoner kronor.

Avgiften får inte överstiga tio procent av betalningsinstitutets omsätt- ning närmast föregående räkenskapsår. Om överträdelsen har skett under institutets första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får den uppskattas.

För ett betalningsinstitut som även bedriver annan verksamhet än tillhandahållande av betaltjänster enligt 1 kap. 2 § ska omsättningen enligt andra stycket avse endast verksamheten med betaltjänster.

Avgiften får inte vara så stor att institutet därefter inte uppfyller kraven i 3 kap. 2 §.

41

16 § När straffavgiftens storlek fastställs, ska särskild hänsyn tas till hur Prop. 2009/10:220 allvarlig den överträdelse är som har föranlett anmärkningen eller

varningen och hur länge överträdelsen har pågått.

Förseningsavgift

17 § Om ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör inte lämnar de upplysningar som föreskrivits med stöd av 27 § i tid, får Finansinspektionen besluta att institutet ska betala en förseningsavgift med högst 100 000 kronor.

Avgiften tillfaller staten.

Verkställighet av beslut om straffavgift och förseningsavgift

18 § En straffavgift eller förseningsavgift ska betalas till Finansinspek- tionen inom trettio dagar från det att beslutet om den har vunnit laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet.

19 § Finansinspektionens beslut om straffavgift eller förseningsavgift får verkställas enligt utsökningsbalkens bestämmelser, om avgiften inte har betalats inom den tid som anges i 18 §.

Om straffavgiften eller förseningsavgiften inte betalas inom den tid som anges i 18 §, ska inspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning av statliga fordringar finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.

20 § En straffavgift eller förseningsavgift som har beslutats faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet vann laga kraft.

Ingripande mot utländska företag

21 § Finansinspektionen får förelägga ett utländskt företag som till- handahåller betaltjänster i enlighet med 3 kap. 26 eller 27 § att göra rättelse, om dess verksamhet med betaltjänster i Sverige inte bedrivs enligt gällande bestämmelser om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism eller i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1781/2006 av den 15 november 2006 om information om betalaren som skall åtfölja överföringar av medel6 och sådan lag som kompletterar den förordningen.

Finansinspektionen får förelägga ett utländskt företag som tillhanda- håller betaltjänster från en filial eller ett genom ombud enligt 3 kap. 26 § att göra rättelse om dess verksamhet med betaltjänster i Sverige inte bedrivs i enlighet med 4 och 5 kap.

Om ett företag inte följer ett föreläggande enligt första eller andra stycket ska Finansinspektionen underrätta den behöriga myndigheten i företagets hemland.

6 EUT L 345, 8.12.2006, s. 1 (Celex 32006R1781).

42

Om rättelse inte sker, får Finansinspektionen förbjuda företaget att Prop. 2009/10:220 påbörja nya betalningstransaktioner här i landet. Innan förbud meddelas

ska inspektionen underrätta den behöriga myndigheten i företagets hemland. I brådskande fall får inspektionen meddela förbud utan föregående underrättelse till myndigheten i företagets hemland. Denna ska dock underrättas så snart det kan ske.

22 § Om ett utländskt företag som driver verksamhet enligt 3 kap. 26 eller 27 § har fått sitt verksamhetstillstånd indraget i hemlandet, ska Finansinspektionen genast förbjuda företaget att påbörja nya betalnings- transaktioner här i landet.

23 § Om en registrerad betaltjänstleverantör eller den som ansvarar för ett betalningssystem har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna lag, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 924/2009 eller andra författningar som reglerar dess verksamhet, ska Finansinspektionen förelägga den registrerade betaltjänstleverantören eller den som ansvarar för ett betalningssystem att inom viss tid vidta åtgärder för att komma till rätta med situationen eller att upphöra med verksamheten.

Om en registrerad betaltjänstleverantör som avses i 2 kap. 5 § inte inkommer med ansökan om tillstånd, ska Finansinspektionen förelägga betaltjänstleverantören att inkomma med en ansökan. Om betaltjänst- leverantören inte rättar sig efter föreläggandet ska inspektionen förelägga denne att upphöra med verksamheten.

Om det är osäkert om tillståndsplikt föreligger beträffande viss betal- tjänstverksamhet, får Finansinspektionen förelägga den som driver verk- samheten att lämna de upplysningar om verksamheten som behövs för att bedöma om så är fallet.

Ingripande mot den som saknar tillstånd eller registrering

24 § Om någon driver sådan verksamhet som omfattas av denna lag utan att vara berättigad till det, ska Finansinspektionen förelägga denne att upphöra med verksamheten.

Om det är osäkert om lagen är tillämplig på en viss verksamhet, får inspektionen förelägga den som driver verksamheten att lämna de upplysningar om verksamheten som inspektionen behöver för att bedöma om så är fallet.

Ett föreläggande enligt första eller andra stycket som avser ett utländskt företag får riktas mot såväl företaget som den som i Sverige är verksam för företagets räkning.

Vite

25 § Om Finansinspektionen meddelar föreläggande eller förbud enligt denna lag, får inspektionen förelägga vite.

43

Överklagande

26 § Finansinspektionens beslut enligt 23 § tredje stycket och 24 § andra stycket får inte överklagas.

Andra beslut av Finansinspektionen enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Detta gäller dock inte beslut i ärenden som avses i 20 § första stycket 5 förvaltningslagen (1986:223).

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Finansinspektionen får bestämma att ett beslut om förbud, före-

läggande eller återkallelse ska gälla omedelbart.

Bemyndiganden

27 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1.vilka upplysningar ett betalningsinstitut, en registrerad betal- tjänstleverantör eller den eller de som har ansvar för ett betalningssystem ska lämna till Finansinspektionen för dess tillsynsverksamhet, och

2.sådana avgifter som avses i 7 §.

____________________________________

1.Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

2.Genom lagen upphävs lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

3.Juridiska personer som inlett verksamhet med betaltjänster före den 25 december 2007 får fortsätta med verksamheten till utgången av april 2011 utan krav på tillstånd enligt denna lag. Om Finansinspektionen bedömer att förutsättningarna för tillstånd enligt 2 kap. 6 och 7 §§ är uppfyllda för en sådan juridisk person ska Finansinspektionen meddela tillstånd oavsett om den juridiska personen har ansökt om tillstånd eller inte. Finansinspektionen ska informera den berörda juridiska personen innan tillstånd meddelas.

4.Finansiella institut som inlett verksamhet med betalningsförmedling före den 25 december 2007 och som är dotterföretag till ett moderföretag som omfattas av gruppbaserad tillsyn enligt 9 kap. lagen (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar, och har underrättat Finans- inspektionen om detta senast den 25 september 2010, ska inte omfattas av krav på tillstånd enligt 2 kap.

5.Fysiska eller juridiska personer som inlett verksamhet med betal- tjänster före den 25 december 2007 och uppfyller kraven för undantag från tillståndsplikt i 2 kap. 3 § får fortsätta med verksamheten till utgången av april 2011 utan att ha beviljats undantag enligt denna lag.

6.Fysiska eller juridiska personer som inlett verksamhet med betaltjänster den 25 december 2007 eller senare och som vid lagens ikraftträdande driver verksamhet som fordrar tillstånd eller undantag från tillståndsplikt enligt denna lag får fortsätta att driva verksamheten om en ansökan om tillstånd eller undantag från tillståndsplikt enligt denna lag har getts in före den 1 augusti 2010, till dess att ansökan prövats slutligt, dock längst till den 1 november 2010.

Prop. 2009/10:220

44

7. Till och med utgången av december 2011 får

kreditering av en Prop. 2009/10:220

betalningsmottagares betaltjänstleverantörs konto, med avvikelse

från

5 kap. 19 §, ske inom en tid av högst tre bankdagar efter det att en

betalningsorder har mottagits i enlighet med

5 kap. 9 §.

För

betalningstransaktioner som initierats på papper får kreditering under

samma förutsättningar, med avvikelse från 5 kap. 18

§, ske inom en tid

av högst fyra bankdagar.

8. Sådana ändringar i ramavtal som avser förhållanden enligt 4 kap. 10–19 §§ och som syftar till att införa villkor i enlighet med de krav som följer av nämnda paragrafer ska, oavsett vad som stadgas i avtalet, kunna genomföras genom att betaltjänstleverantören meddelar betaltjänst- användaren om ändringarna minst en månad före den dag då de föreslås börja tillämpas. Ändringar som gynnar betaltjänstanvändaren får genom- föras utan att meddelas denne i förväg. Om betaltjänstanvändaren inte godkänner de föreslagna ändringarna ska användaren meddela leveran- tören detta före det datum då ändringen föreslås träda i kraft.

45

2.2

Förslag till lag om ändring i kreditupplysningslagen

Prop. 2009/10:220

 

(1973:1173)

 

 

 

 

 

 

 

Härigenom föreskrivs

att 5 a §

kreditupplysningslagen

(1973:1173)1

ska ha följande lydelse.

 

 

 

 

 

 

 

 

Nuvarande lydelse

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

 

 

 

5 a §2

 

 

 

 

 

 

Vad som gäller om tystnadsplikt

Vad som gäller om tystnadsplikt

i svenska kreditinstituts och värde-

i svenska kreditinstituts, betal-

pappersbolags verksamhet hindrar

ningsinstituts

och

värdepappers-

inte att uppgifter om lämnade

bolags verksamhet hindrar inte att

krediter,

betalningsförsummelser

uppgifter

om

lämnade

krediter,

och kreditmissbruk utväxlas för

betalningsförsummelser

och

kre-

kreditupplysningsändamål inom en

ditmissbruk utväxlas för kredit-

krets som utgörs av dessa företag

upplysningsändamål inom en krets

samt sådana företag som har

som utgörs av dessa företag samt

tillstånd

av

Datainspektionen

sådana företag som har tillstånd av

enligt 3 § första stycket.

 

Datainspektionen enligt 3 § första

I den krets som anges i första

stycket.

 

 

 

 

 

 

I den krets som anges i första

stycket

ingår

även

utländska

stycket

ingår även

utländska

kreditinstitut som avses i 4 kap. 1,

kreditinstitut som avses i 4 kap. 1,

2, 4 och 6 §§ lagen (2004:297) om

2, 4 och 6 §§ lagen (2004:297) om

bank-

och

finansieringsrörelse

bank- och finansieringsrörelse,

samt utländska företag som avses i

utländska

företag

som

avses

i

4 kap. 1 och 4 §§ lagen (2007:528)

3 kap. 26

och

27 §§

lagen

om värdepappersmarknaden.

(2010:000) om betaltjänster samt

utländska företag som avses i 4 kap. 1 och 4 §§ lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden.

Bestämmelser om användningen av uppgifter om betalningsförsum- melser och kreditmissbruk finns även i 7 §.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

1Lagen omtryckt 1981:737.

2Senaste lydelse 2007:530.

46

2.3

Förslag till lag om ändring i lagen (1992:160) om

Prop. 2009/10:220

 

utländska filialer m.m.

 

Härigenom föreskrivs att 3, 13, 14 och 14 a §§ lagen (1992:160) om

 

utländska filialer m.m. ska ha följande lydelse.

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

3 §1

Om rätt för vissa utländska företag att driva verksamhet i Sverige finns särskilda bestämmelser, nämligen

1.för kreditinstitut 4 kap. 1, 2 och 4–6 §§ lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

2.för värdepappersföretag 4 kap. 1 och 4 §§ lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,

3.för finansiella institut 4 kap. 3 § lagen om bank- och finansierings- rörelse,

4.för utländska försäkringsgivare lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige,

5.för börser och clearingorganisationer 12 kap. 9 § och 19 kap. 12 § lagen om värdepappersmarknaden,

6.för centrala värdepappersförvarare 2 kap. 6 § lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument,

7.för förvaltningsbolag och fondföretag 1 kap. 6–11 §§ lagen (2004:46) om investeringsfonder,

8.för utgivare av elektroniska pengar 2 kap. 8 § samt 5 kap. 6 och 7 §§ lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar,

9. för företag som

driver in-

låningsverksamhet

 

2 §

lagen

(2004:299)

om

inlåningsverk-

samhet, och

 

 

 

10. för

utländska

försäkrings-

förmedlare

3 kap.

lagen

(2005:405)

om

försäkringsför-

medling.

 

 

 

 

9.för företag som driver inlåningsverksamhet 2 § lagen (2004:299) om inlåningsverk- samhet,

10.för utländska försäkrings-

förmedlare

3 kap.

lagen

(2005:405)

om försäkringsför-

medling, och

11. för företag som tillhanda- håller betaltjänster 3 kap. 26 och 27 §§ lagen (2010:000) om betaltjänster.

13 §2

Verkställande direktören ska varje år till registreringsmyndigheten ge in en bestyrkt kopia av

1. filialens redovisningshandlingar och revisionsberättelse för det senaste räkenskapsåret,

1Senaste lydelse 2007:536.

2Senaste lydelse 2008:96.

47

2. motsvarande handlingar för företaget i dess helhet, om de gjorts offentliga i företagets hemland.

Första stycket 1 gäller inte, om företaget lyder under lagstiftningen i en stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och

1. har en rättslig form som är jämförbar med aktiebolaget,

2. är ett kreditinstitut eller

2. är ett

kreditinstitut, betal-

värdepappersbolag av motsvaran-

ningsinstitut

eller

värdepappers-

de slag som de företag som

bolag av motsvarande slag som de

omfattas av lagen (1995:1559) om

företag som omfattas av lagen

årsredovisning i kreditinstitut och

(1995:1559)

om årsredovisning i

värdepappersbolag,

kreditinstitut

och

värdepappers-

 

bolag,

 

 

3.är ett försäkringsföretag av motsvarande slag som de företag som omfattas av lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag, eller

4.är ett europakooperativ.

Handlingar som avses i första stycket ska ges in inom tre månader efter det att det utländska företagets redovisningshandlingar och revisions- berättelse lades fram för företagets delägare, dock senast sju månader från det att filialens räkenskapsår gick ut. Handlingarna ska vara upprättade på eller översatta till svenska.

Med en bestyrkt kopia jämställs vid tillämpningen av denna lag ett elektroniskt original.

14 §3

För filialens bokföring och revision gäller, utöver vad som föreskrivits i 11–13 §§, i tillämpliga delar detsamma som för ett svenskt företag av motsvarande slag.

Skyldighet att upprätta årsredovisning gäller inte om företaget lyder under lagstiftningen i en stat inom Europeiska ekonomiska samarbets- området och

1. har en rättslig form som är jämförbar med aktiebolaget,

2. är ett kreditinstitut eller

2. är ett

kreditinstitut, betal-

värdepappersbolag av motsvaran-

ningsinstitut

eller

värdepappers-

de slag som de företag som

bolag av motsvarande slag som de

omfattas av lagen (1995:1559) om

företag som omfattas av lagen

årsredovisning i kreditinstitut och

(1995:1559)

om årsredovisning i

värdepappersbolag,

kreditinstitut

och

värdepappers-

 

bolag,

 

 

3.är ett försäkringsföretag av motsvarande slag som de företag som omfattas av lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag, eller

4.är ett europakooperativ.

Om filialen är skyldig att avsluta

Om filialen är skyldig att avsluta

den löpande bokföringen men till

den löpande bokföringen men till

följd av bestämmelsen i andra

följd av andra stycket inte

stycket inte upprättar någon års-

upprättar någon årsredovisning,

3 Senaste lydelse 2006:604.

 

Prop. 2009/10:220

48

redovisning, skall den i stället

ska den

i stället upprätta ett

upprätta ett årsbokslut. För årsbok-

årsbokslut.

För

årsbokslutet

slutet tillämpas

tillämpas

 

 

 

1.i filial till företag som avses i andra stycket 1 eller 4 och som inte är att hänföra till samma stycke 2 eller 3, bestämmelserna i 6 kap. 4–11 §§ bokföringslagen (1999:1078),

2.i filial till företag som avses i andra stycket 2, bestämmelserna i 2 kap. 2 § och 3–5 kap. lagen om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag, med undantag för hänvisningen till 3 kap. 5 § årsredovisningslagen (1995:1554), och

3.i filial till företag som avses i andra stycket 3, bestämmelserna i 2 kap. 2 § och 3–5 kap. lagen om årsredovisning i försäkringsföretag, med undantag för hänvisningen till 3 kap. 5 § årsredovisningslagen.

 

14 a §4

 

 

 

 

Regeringen eller, efter rege-

Regeringen eller den myndighet

ringens bemyndigande, Finans-

som

regeringen

bestämmer

får

inspektionen

får utfärda närmare

meddela föreskrifter om avfattning

föreskrifter om avfattning och in-

och innehåll i den redovisning som

nehåll i den redovisning som

enligt

11–14 §§ ska lämnas

för

enligt 11–14 §§ skall lämnas för

verksamhet i filial till

 

verksamhet i filial till

1. utländskt kreditinstitut, betal-

1. utländskt

kreditinstitut eller

värdepappersbolag av motsvaran-

ningsinstitut

eller

värdepappers-

de slag som de företag som

bolag av motsvarande slag som de

omfattas av lagen (1995:1559) om

företag som omfattas av lagen

årsredovisning i kreditinstitut och

(1995:1559)

om årsredovisning i

värdepappersbolag, och

kreditinstitut

och

värdepappers-

 

 

bolag, och

 

 

 

2. utländskt försäkringsföretag av motsvarande slag som de företag som omfattas av lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkrings- företag.

________________________

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

4 Senaste lydelse 1995:1558.

Prop. 2009/10:220

49

2.4

Förslag till lag om ändring i lagen (2010:000) om

Prop. 2009/10:220

 

ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer

 

 

m.m.

 

 

Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1992:160) om utländska filialer

 

m.m. i stället för dess lydelse enligt lagen (2010:000) om ändring i

 

nämnda lag ska ha följande lydelse.

 

 

Lydelse enligt prop. 2009/10:204

Föreslagen lydelse

 

12 §

Den verkställande direktörens förvaltning och filialens räkenskaper ska granskas av minst en auktoriserad revisor eller godkänd revisor som har avlagt revisorsexamen, om verksamheten i Sverige uppfyller mer än ett av de villkor som anges i 2 § andra stycket revisionslagen (1999:1079).

Förvaltningen och räkenskaperna ska, även om villkoren i första stycket inte är uppfyllda, granskas av minst en revisor, om verksamheten omfattas av

lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänste- pensionsinstituts verksamhet i Sverige,

lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar,

lagen (2004:46) om investeringsfonder,

lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

lagen (2004:299) om – lagen (2004:299) om

 

inlåningsverksamhet, eller

 

inlåningsverksamhet,

 

lagen

(2007:528)

om –

lagen

(2007:528)

om

 

värdepappersmarknaden.

 

värdepappersmarknaden, eller

 

 

 

lagen

(2010:000)

om

 

 

 

 

betaltjänster.

 

I fall som avses i andra stycket ska revisorn ha den kompetens som enligt lag gäller för revisorn i ett svenskt företag av motsvarande slag som driver angiven verksamhet.

Till revisor får även utses ett registrerat revisionsbolag. Dessutom får en eller flera revisorssuppleanter utses.

Verkställande direktören ska se till att en revisor utses och att denne inom tre månader efter räkenskapsårets slut för granskning får redovis- ningshandlingarna i original eller bestyrkt kopia.

50

2.5Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 1 § lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap.

1 §1

Denna lag är tillämplig på kreditinstitut och värdepappers- bolag. Med kreditinstitut avses bankaktiebolag, sparbanker, med- lemsbanker, kreditmarknadsföre- tag (kreditmarknadsbolag respek- tive kreditmarknadsföreningar), institut för elektroniska pengar, Sveriges allmänna hypoteksbank och Svenska skeppshypoteks- kassan. Med värdepappersbolag avses det som sägs i 1 kap. 5 § 26 lagen (2007:528) om värde- pappersmarknaden.

Bestämmelserna om koncern- redovisning i 7 kap. skall tillämpas på finansiella holdingföretag som uteslutande eller huvudsakligen förvaltar andelar i dotterföretag som är kreditinstitut eller värde- pappersbolag eller utländska företag av motsvarande slag. Med finansiellt holdingföretag avses ett aktiebolag, ett handelsbolag eller en ekonomisk förening vars verksamhet uteslutande eller så gott som uteslutande består i att i vinstsyfte förvärva och förvalta andelar i dotterföretag.

Denna lag är tillämplig på kreditinstitut, värdepappersbolag och betalningsinstitut. Med kredit- institut avses bankaktiebolag, spar- banker, medlemsbanker, kredit- marknadsföretag (kreditmarknads- bolag respektive kreditmarknads- föreningar), institut för elektro- niska pengar, Sveriges allmänna hypoteksbank och Svenska skeppshypotekskassan. Med vär- depappersbolag avses det som sägs i 1 kap. 5 § 26 lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden. Med betalningsinstitut avses det som sägs i 1 kap. 4 § 5 lagen (2010:000) om betaltjänster. Denna lag är dock inte tillämplig på betalningsinstitut som huvud- sakligen ägnar sig åt annan verksamhet än att tillhandahålla betaltjänster.

Bestämmelserna om koncern- redovisning i 7 kap. ska tillämpas på finansiella holdingföretag som uteslutande eller huvudsakligen förvaltar andelar i dotterföretag som är kreditinstitut eller värde- pappersbolag eller utländska företag av motsvarande slag. Med finansiellt holdingföretag avses ett aktiebolag, ett handelsbolag eller en ekonomisk förening vars verksamhet uteslutande eller så gott som uteslutande består i att i vinstsyfte förvärva och förvalta andelar i dotterföretag.

1 Senaste lydelse 2007:542.

Prop. 2009/10:220

51

Prop. 2009/10:220

_______________________

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

52

2.6Förslag till lag om ändring i lagen (2010:000) om ändring i lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 1 § lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag i stället för dess lydelse enligt lagen (2010:000) om ändring i nämnda lag ska ha följande lydelse.

Lydelse enligt prop. 2009/10:208

Föreslagen lydelse

7kap.

1 §

Kreditinstitut och värdepappers-

Kreditinstitut, betalningsinstitut

bolag som är moderföretag och

och värdepappersbolag

som är

sådana finansiella holdingföretag

moderföretag och sådana finansi-

som avses i 1 kap. 1 § andra

ella holdingföretag som avses i 1

stycket ska för varje räkenskapsår

kap. 1 § andra stycket ska för varje

upprätta koncernredovisning enligt

räkenskapsår upprätta

koncern-

denna lag, om inte annat följer av

redovisning enligt denna lag, om

5 eller 6 a §.

inte annat följer av 5 eller 6 a §.

För finansiella holdingföretag som omfattas av lagen (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar ska en kapitaltäckningsanalys enligt 6 kap. 3 § ingå i koncernredovisningen.

Prop. 2009/10:220

53

2.7Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet

Härigenom föreskrivs att 1, 2, 4 och 5 §§ lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

I denna lag avses med

1 §1

 

1. valutaväxling: yrkesmässig handel med utländska sedlar och mynt

samt resecheckar utställda i utländsk valuta,

 

 

 

 

 

2. penningöverföring:

yrkes-

 

 

 

 

 

 

mässig överföring av pengar eller

 

 

 

 

 

 

pengars värde för någon annans

 

 

 

 

 

 

räkning,

 

 

 

 

2. annan

finansiell

verksamhet:

3. annan

finansiell

verksamhet:

yrkesmässig

verksamhet

som

yrkesmässig

verksamhet

som

huvudsakligen består i att utföra

huvudsakligen består i att utföra

en eller flera av de verksamheter

en eller flera av de verksamheter

som anges

i

7 kap. 1 §

andra

som anges

i

7 kap.

1 §

andra

stycket 2, 3 och 5–12 lagen

stycket 2, 3 och 5–12 lagen

(2004:297)

 

om

bank-

och

(2004:297)

 

om

bank-

och

finansieringsrörelse, och

 

finansieringsrörelse, och

 

4. finansiellt institut: fysisk eller

3. finansiellt institut: fysisk eller

juridisk person som ägnar sig åt

juridisk person som ägnar sig åt

valutaväxling,

penningöverföring

valutaväxling

 

eller

annan

eller annan finansiell verksamhet.

finansiell verksamhet.

 

 

 

 

 

 

 

2 §2

 

 

 

 

 

En fysisk eller juridisk person som avser att ägna sig åt valutaväxling i väsentlig omfatt- ning, penningöverföring eller annan finansiell verksamhet ska anmäla verksamheten till Finans- inspektionen. Anmälan behöver inte göras av företag som avses i 1 kap. 2 § 1–3 och 6 lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism. Anmälan behöver inte heller göras av fysiska eller juridiska personer som driver försäkringsförmedling enligt lagen (2005:405) om försäkringsför-

1Senaste lydelse 2008:100.

2Senaste lydelse 2009:709.

En fysisk eller juridisk person som avser att ägna sig åt valutaväxling i väsentlig omfatt- ning eller annan finansiell verk- samhet ska anmäla verksamheten till Finansinspektionen. Anmälan behöver inte göras av företag som avses i 1 kap. 2 § 1–3, 6 och 17 lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism. Anmälan behöver inte heller göras av fysiska eller juridiska personer som driver försäkringsförmedling enligt lagen (2005:405) om försäkringsför- medling.

Prop. 2009/10:220

54

En fysisk eller juridisk person som ägnar sig åt valutaväxling ska tydligt informera om tillämpade växelkurser och avgifter samt tillhandahålla avräkningsnota som anger personens namn, köp- respektive säljkurs samt avgifter.

medling.

Finansinspektionen ska föra register över personer som har gjort anmälan enligt första stycket.

Den som har blivit införd i registret ska tas bort ur registret när ett beslut om föreläggande enligt 8–10 §§ att upphöra med verksamheten har vunnit laga kraft. Ett finansiellt institut ska också tas bort ur registret om det anmäler att det inte längre ägnar sig åt anmälningspliktig verksamhet eller om det på något annat sätt framgår att verksamheten har upphört.

4 §3

Bestämmelser om skyldighet för fysiska eller juridiska personer som ägnar sig åt valutaväxling i väsentlig omfattning, penning- överföring eller annan finansiell verksamhet att medverka till att förhindra penningtvätt eller finansiering av terrorism finns i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

Bestämmelser om skyldighet för fysiska eller juridiska personer som ägnar sig åt valutaväxling i väsentlig omfattning eller annan finansiell verksamhet att medverka till att förhindra penningtvätt eller finansiering av terrorism finns i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

5 §4

En fysisk eller juridisk person som ägnar sig åt valutaväxling skall tydligt informera om tillämpade växelkurser och avgifter samt tillhandahålla avräk- ningsnota som anger personens namn, köp- respektive säljkurs samt avgifter.

I lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska sam- arbetsområdet finns bestämmelser om konsumentskydd m.m. vid sådana överföringar.

________________________

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

3Senaste lydelse 2009:67.

4Senaste lydelse 2004:319. Ändringen innebär bl.a. att andra stycket upphävs.

Prop. 2009/10:220

55

2.8

Förslag till lag om ändring i lagen (2004:297) om

Prop. 2009/10:220

 

bank- och finansieringsrörelse

 

Härigenom föreskrivs att

2 kap. 2 och 3 §§ samt 7 kap. 1 § lagen

 

(2004:297) om bank- och finansieringsrörelse ska ha följande lydelse.

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

 

 

2 kap.

 

 

 

2 §

 

Tillstånd att driva bankrörelse behövs inte för utgivning av elektroniska pengar enligt lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar.

Tillstånd att driva bankrörelse behövs inte för

1.utgivning av elektroniska pengar enligt lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar, eller

2.tillhandahållande av betal- tjänster enligt lagen (2010:000) om betaltjänster.

3 §1

Tillstånd enligt denna lag behövs inte för finansieringsrörelse som drivs av

1.en bank,

2.ett utländskt bankföretag som har tillstånd att driva bankrörelse i Sverige enligt 4 kap. 4 §,

3.ett försäkringsföretag, ett värdepappersföretag, Svenska skepps- hypotekskassan eller en pantbank enligt pantbankslagen (1995:1000), i den utsträckning det är tillåtet enligt den för dem tillämpliga lagstiftningen,

4.ett företag som tillhandahåller finansiering i samband med avsättning av tjänster som erbjuds eller varor som framställs eller säljs av

a) företaget, eller

b) ett annat företag i samma koncern eller motsvarande utländska företagsgrupp, förutsatt att

– koncernen eller företagsgruppen inte har som huvudsakligt ändamål att driva finansiell verksamhet, och

– företaget som tillhandahåller finansieringen lånar upp medel från allmänheten bara genom att ge ut sådana överlåtbara värdepapper som avses i 1 kap. 4 § första stycket 2 b lagen (2007:528) om värdepappers- marknaden med en löptid på minst ett år,

5.ett aktiebolag eller en ekonomisk förening om

a)verksamheten består i att vid enstaka tillfällen förvärva fordringar,

och

b)medel för verksamheten inte löpande anskaffas från allmänheten,

1 Senaste lydelse 2009:616.

56

6. ett företag som bara finansierar andra företag i samma koncern eller Prop. 2009/10:220 motsvarande utländska företagsgrupp, förutsatt att koncernen eller

företagsgruppen inte har som huvudsakligt ändamål att driva finansiell verksamhet,

7. en ekonomisk förening, vilken

a)som medlemmar vid varje tillfälle har högst 1 000 fysiska personer,

b)som medlemmar antar bara personer som ingår i en i förväg identifierbar begränsad krets som också anges i föreningens stadgar,

c)tar emot återbetalningspliktiga medel bara från medlemmarna eller från finansiella företag, och

d)har till ändamål bara att med sådana medel som avses i c tillgodose finansieringsbehov hos medlemmarna.

Undantagen enligt första stycket 5 och 7 för rörelse som drivs av aktiebolag eller ekonomisk förening gäller även för sådan rörelse som drivs av motsvarande utländska företag.

Tillstånd att driva finansierings- rörelse behövs inte heller för tillhandahållande av betaltjänster enligt lagen (2010:000) om betal- tjänster.

7 kap.

1 §2

Ett kreditinstitut får driva bara finansiell verksamhet och verksamhet som har ett naturligt samband med den.

Ett kreditinstitut får i sin verksamhet, bland annat

1.låna upp medel, till exempel genom att ta emot inlåning från allmänheten eller ge ut obligationer eller andra jämförbara fordrings- rätter,

2.lämna och förmedla kredit, till exempel i form av konsumentkredit och kredit mot panträtt i fast egendom eller fordringar,

3.medverka vid finansiering, till exempel genom att förvärva fordringar och upplåta lös egendom till nyttjande (leasing),

4. förmedla betalningar, 4. tillhandahålla betaltjänster enligt lagen (2010:000) om betal- tjänster,

5.tillhandahålla betalningsmedel,

6.ikläda sig garantiförbindelser och göra liknande åtaganden,

7.medverka vid värdepappersemissioner,

8.lämna ekonomisk rådgivning,

9.förvara värdepapper,

10.driva rembursverksamhet,

11.tillhandahålla värdefackstjänster,

12.driva valutahandel,

13.driva värdepappersrörelse under de förutsättningar som föreskrivs i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, samt

2 Senaste lydelse 2007:563.

57

14. lämna kreditupplysning under de förutsättningar som föreskrivs i kreditupplysningslagen (1973:1173).

________________________

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

Prop. 2009/10:220

58

2.9

Förslag till lag om ändring i distans- och

Prop. 2009/10:220

 

hemförsäljningslagen (2005:59)

 

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 3 § distans- och hemförsäljningslagen

 

(2005:59) ska ha följande lydelse.

 

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

 

 

3 kap.

 

 

 

3 §

 

I rimlig tid innan ett distansavtal ingås skall näringsidkaren ge information om

I rimlig tid innan ett distansavtal ingås ska näringsidkaren ge information om

1.sitt namn och organisationsnummer, sin adress, sitt telefonnummer eller sin e-postadress och sin huvudsakliga verksamhet samt motsvarande uppgifter beträffande en mellanman som näringsidkaren anlitar, inklusive uppgift om dennes relation till näringsidkaren,

2.ansvarig tillsynsmyndighet, om verksamheten kräver tillstånd,

3.den finansiella tjänstens eller det finansiella instrumentets huvudsakliga egenskaper,

4.den finansiella tjänstens eller det finansiella instrumentets pris, inbegripet arvoden, skatter och avgifter,

5.att det med avtalet kan följa skatter, avgifter eller kostnader som varken betalas genom näringsidkaren eller påförs av denne,

6.de särskilda risker som följer med det finansiella instrument som avtalet avser, inklusive uppgift om att den tidigare värdeutvecklingen och avkastningen inte ger någon säker vägledning i fråga om den framtida utvecklingen och avkastningen,

7.sättet för betalning och för fullgörande,

8.vad som gäller om ångerrätt enligt denna lag, inklusive uppgift om vad konsumenten enligt 11 § kan komma att få betala vid utövande av ångerrätten,

9.kostnaden för att ett medel för distanskommunikation används, om inte kostnaden är beräknad efter normaltaxa,

10.den tid under vilken erbjudandet gäller,

11.avtalets kortaste löptid, om avtalet avser en fortlöpande eller periodiskt återkommande finansiell tjänst,

12.vad som gäller om uppsägning av avtalet i förtid eller ensidigt,

13.vilket lands lag om marknadsföring som har följts,

14. avtalsvillkor om vilket lands lag som skall tillämpas på avtalet och om vilken domstol som är behörig,

14. avtalsvillkor om vilket lands lag som ska tillämpas på avtalet och om vilken domstol som är behörig,

15.på vilket språk avtalsvillkoren och informationen tillhandahålls och på vilket språk näringsidkaren åtar sig att kommunicera under avtalstiden,

16.hur klagomål i fråga om avtalet behandlas och vilka möjligheter som finns att få en tvist med näringsidkaren prövad utanför domstol, och

17.vilka garantifonder eller liknande ersättningssystem som finns.

59

Informationen

skall

ges

klart

Informationen ska ges klart och

och begripligt och på ett sätt som

begripligt och på ett sätt som är

är anpassat till det medel för

anpassat till det medel för

distanskommunikation

som

an-

distanskommunikation

som

an-

vänds.

Näringsidkaren

skall ta

vänds.

Näringsidkaren

ska

ta

särskild hänsyn till behovet av

särskild hänsyn till behovet av

skydd för underåriga.

 

 

skydd för underåriga.

 

 

 

I rimlig tid innan ett distansavtal

I rimlig tid innan ett distansavtal

ingås

skall näringsidkaren

också

ingås

ska näringsidkaren

också

tillhandahålla

 

samtliga avtals-

tillhandahålla

samtliga

avtals-

villkor.

 

 

 

 

villkor.

 

 

 

 

 

Informationen

och

avtalsvill-

Informationen

och

avtalsvill-

koren skall ges i en handling eller i

koren ska ges i en handling eller i

någon annan läsbar och varaktig

någon annan läsbar och varaktig

form som är tillgänglig för

form som är tillgänglig för konsu-

konsumenten.

Om avtalet

skall

menten. Om avtalet ska ingås

ingås genom ett medel för

genom ett medel för distans-

distanskommunikation

som

inte

kommunikation

som inte

tillåter

tillåter

att

informationen

och

att informationen och avtals-

avtalsvillkoren ges i sådan form

villkoren ges i sådan form före

före avtalsslutet, skall närings-

avtalsslutet, ska näringsidkaren ge

idkaren ge konsumenten informa-

konsumenten

informationen

i

tionen i denna form snarast efter

denna form snarast efter det att

det att avtalet har ingåtts.

 

avtalet har ingåtts.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om

distansavtalet

avser

en

 

 

 

 

 

 

betaltjänst enligt lagen (2010:000)

 

 

 

 

 

 

om betaltjänster gäller inte första

 

 

 

 

 

 

stycket 1–4, 11, 12 och 14–16.

 

________________________

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

Prop. 2009/10:220

60

2.10Förslag till lag om ändring i lagen (2006:595) om europakooperativ

Härigenom föreskrivs att 31 § lagen (2006:595) om europakooperativ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

 

 

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

Ett

europakooperativ

skall

31 §

 

 

 

 

 

ska

Ett

europakooperativ

upprätta

årsredovisning och, i

upprätta

årsredovisning

och,

i

förekommande

fall,

koncern-

förekommande

fall,

koncern-

redovisning i enlighet med de

redovisning i enlighet med de

bestämmelser

i årsredovisnings-

bestämmelser

i

årsredovis-

lagen

(1995:1554)

som

är

ningslagen

(1995:1554)

som

är

tillämpliga på ekonomiska före-

tillämpliga på ekonomiska före-

ningar.

 

 

 

 

 

ningar.

 

 

 

 

 

 

 

När det gäller europakooperativ

När det gäller europakooperativ

som ger ut elektroniska pengar

som ger ut elektroniska pengar,

eller driver

finansieringsrörelse

driver

finansieringsrörelse

eller

tillämpas 2 kap. 9 § sjätte stycket

tillhandahåller

 

betaltjänster

lagen (2002:149) om elektroniska

tillämpas 2 kap. 9 § sjätte stycket

pengar

respektive

12 kap.

28 §

lagen (2002:149) om elektroniska

lagen (2004:297) om bank- och

pengar,

12 kap.

 

28 §

 

lagen

finansieringsrörelse

i

stället

för

(2004:297)

om

 

bank-

och

första stycket.

 

 

 

 

finansieringsrörelse

respektive

3

 

 

 

 

 

 

kap. 9 §

andra

 

stycket

lagen

 

 

 

 

 

 

(2010:000)

om

betaltjänster

i

 

 

 

 

 

 

stället för första stycket.

 

 

 

________________________

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

Prop. 2009/10:220

61

2.11

Förslag till lag om ändring i lagen (2006:1371) om

Prop. 2009/10:220

 

kapitaltäckning och stora exponeringar

 

 

Härigenom föreskrivs

att 1 kap. 1 § lagen (2006:1371)

om

 

kapitaltäckning och stora exponeringar ska ha följande lydelse.

 

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

 

1kap.

1 §

Denna lag innehåller bestämmelser om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag.

Av 2 kap. 10 och 10 a §§ lagen (2004:46) om investeringsfonder framgår att vissa bestämmelser i denna lag gäller även för fondbolag.

Av 3 kap. 2 § lagen (2010:000) om betaltjänster framgår att vissa bestämmelser i denna lag gäller även för betalningsinstitut.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

62

2.12Förslag till lag om ändring i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 och 4 §§, 2 kap. 4, 5, 12 och 14 §§ samt 3 kap. 7 § lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1kap.

2 §

Denna lag gäller för fysiska och juridiska personer som driver

1.bank- eller finansieringsrörelse enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

2.livförsäkringsrörelse,

3.verksamhet av det slag som beskrivs i 2 kap. 1§ lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,

4.verksamhet som kräver anmälan till eller ansökan hos Finans- inspektionen enligt lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet eller lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet,

5.försäkringsförmedling enligt lagen (2005:405) om försäkrings- förmedling, ifråga om sådan verksamhet rörande livförsäkring, bedriven av andra än anknutna försäkringsförmedlare,

6.verksamhet för utgivning av elektroniska pengar enligt lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar,

7.fondverksamhet enligt lagen (2004:46) om investeringsfonder,

8.verksamhet som fastighetsmäklare med fullständig registrering enligt fastighetsmäklarlagen (1995:400),

9.verksamhet för kasinospel enligt kasinolagen (1999:355),

10.verksamhet som godkänd eller auktoriserad revisor eller registrerat revisionsbolag,

11.yrkesmässig verksamhet som avser bokföringstjänster eller revisionstjänster men som inte omfattas av 10,

12.yrkesmässig verksamhet som består i att lämna råd i avsikt att påverka storleken på en skatt eller avgift (skatterådgivare),

13.yrkesmässig verksamhet som advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå, till den del verksamheten avser tjänster som anges i 3 § första stycket,

14.yrkesmässig verksamhet som annan oberoende jurist än som avses i 13, till den del verksamheten avser tjänster som anges i 3 § första stycket,

15.yrkesmässig verksamhet till den del verksamheten avser tjänster som anges i 3 § andra stycket och verksamhetsutövaren inte är en sådan person som avses i 10–14 §§, eller

16.yrkesmässig handel med varor, till den del verksamheten

15.yrkesmässig verksamhet till den del verksamheten avser tjänster som anges i 3 § andra stycket och verksamhetsutövaren inte är en sådan person som avses i 10–14 §§,

16.yrkesmässig handel med varor, till den del verksamheten

Prop. 2009/10:220

63

avser försäljning mot kontant

avser

försäljning

mot

kontant

betalning som uppgår till minst ett

betalning som uppgår till minst ett

belopp som motsvarar 15 000

belopp som motsvarar 15 000

euro.

euro,

 

 

 

 

 

 

17. verksamhet

med

att

som

 

betalningsinstitut

tillhandahålla

 

betaltjänster

enligt

 

lagen

 

(2010:000) om betaltjänster, eller

 

18. verksamhet

med

att

till-

 

handahålla

betaltjänster

enligt

 

lagen om betaltjänster utan att

 

vara betalningsinstitut.

 

 

I fråga om verksamheter som

4 §

 

 

 

 

 

I fråga om verksamheter som

avses i 2 § 1–7 gäller lagen även

avses i 2 § 1–7 och 17 gäller lagen

filialer i Sverige till utländska

även filialer i Sverige till ut-

juridiska personer med huvud-

ländska

juridiska

personer

med

kontor i utlandet.

huvudkontor i utlandet.

 

 

2kap.

4 §

Med utomstående i 3 § tredje stycket avses

 

 

 

 

 

1. fysiska

eller

 

juridiska

1. fysiska

eller

 

juridiska

personer

med

verksamhet

som

personer

med

verksamhet

som

anges i 1 kap. 2 § 1–3 och 5–7,

anges i 1 kap. 2 § 1–3, 5–7 och 17,

godkända

eller

auktoriserade

godkända

eller

auktoriserade

revisorer

och

advokater

med

revisorer

och

advokater

med

hemvist inom EES, som har

hemvist inom EES, som har

tillstånd eller är registrerade i ett

tillstånd eller är registrerade i ett

särskilt yrkesregister, eller

 

särskilt yrkesregister, eller

 

2. fysiska

eller

 

juridiska

2. fysiska

eller

 

juridiska

personer

med

verksamhet

som

personer

med

verksamhet

som

anges i 1 kap. 2 § 1–3 och 5–7,

anges i 1 kap. 2 § 1–3, 5–7 och 17,

godkända

eller

auktoriserade

godkända

eller

auktoriserade

revisorer och advokater med hem-

revisorer och advokater med hem-

vist utanför EES, som har tillstånd

vist utanför EES, som har tillstånd

eller är registrerade i ett särskilt

eller är registrerade i ett särskilt

yrkesregister,

om

de

tillämpar

yrkesregister,

om

de

tillämpar

bestämmelser rörande kundkänne-

bestämmelser rörande kundkänne-

dom och bevarande av handlingar

dom och bevarande av handlingar

som motsvarar kraven i Europa-

som motsvarar kraven i Europa-

parlamentets och rådets

direktiv

parlamentets och rådets

direktiv

2005/60/EG av den 26 oktober

2005/60/EG av den 26 oktober

2005 om åtgärder för att förhindra

2005 om åtgärder för att förhindra

att det

finansiella

systemet

att det

finansiella

systemet

används

för

penningtvätt

och

används

för

penningtvätt

och

finansiering av terrorism och om

finansiering av terrorism och om

det finns tillsyn över att dessa

det finns tillsyn över att dessa

bestämmelser följs.

 

 

 

bestämmelser följs.

 

 

 

Prop. 2009/10:220

64

Prop. 2009/10:220

5 §

Bestämmelserna om grundläggande kundkännedom och om fortlöpande uppföljning av affärsförbindelser i 3, 4 och 10 §§ gäller inte för

1. svenska myndigheter,

 

 

 

2. verksamhetsutövare

som

2. verksamhetsutövare

som

anges i 1 kap. 2 § 1–7, och som

anges i 1 kap. 2 § 1–7, 17 och 18,

har hemvist

 

och som har hemvist

 

a)inom EES,

b)i en stat utanför EES om staten har bestämmelser om åtgärder mot penningtvätt som motsvarar dem som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG av den 26 oktober 2005 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism och om det finns tillsyn över att dessa bestämmelser följs,

3. företag inom EES vars överlåtbara värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument och om ändring av rådets direktiv 85/611/EG och 93/6/EG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävande av rådets direktiv 93/22/EEG, eller

4. företag utanför EES vars överlåtbara värdepapper är upptagna till motsvarande handel och omfattas av motsvarande informations- skyldighet som företag under 3,

5. livförsäkringar, om den årliga premien uppgår till ett belopp motsvarande högst 1 000 euro eller engångspremien uppgår till ett belopp motsvarande högst 2 500 euro,

6. pensionsförsäkringar enligt 58 kap. 4–16 §§ inkomstskattelagen (1999:1229) som inte får återköpas,

7. pensionsavtal och pensionsrätter för anställda eller i den försäkrades förvärvsverksamhet, om inbetalning sker i form av avdrag på lön och överlåtelse av rättigheter inte är tillåten,

8. elektroniska pengar enligt lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar

a)om det penningvärde som kan lagras på ett elektroniskt medium som inte kan laddas uppgår till högst 150 euro, eller

b)när det gäller elektroniska medier som kan laddas, det penningvärde som omsätts under ett kalenderår inte överstiger 2 500 euro och högst

1 000 euro kan lösas in under samma period, eller

9. när det gäller verkliga huvudmän bakom gemensamma konton som förvaltas av advokater eller andra oberoende jurister som har hemvist

a)inom EES, om uppgifter om de verkliga huvudmännens identitet kan göras tillgängliga på verksamhetsutövarens begäran, eller

b)i en stat utanför EES, om uppgifter om de verkliga huvudmännens identitet kan göras tillgängliga på verksamhetsutövarens begäran och advokaten eller den oberoende juristen omfattas av skyldigheter som motsvarar dem som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG av den 26 oktober 2005 om åtgärder för att förhindra att det

65

En verksamhetsutövare som avses i 1 kap. 2 § 1–7, 17 och 18 ska ha ett system för att snabbt och fullständigt kunna lämna upp- lysningar om huruvida de under de senaste fem åren har haft en affärsförbindelse med en viss person och, om så skulle vara fallet, om förbindelsens art.
Verksamhetsutövare som avses i 1 kap. 2 § 1–7 ska tillämpa be- stämmelserna om kundkännedom och bevarande av handlingar enligt 2 kap. även för sina filialer och majoritetsägda dotterföretag med hemvist utanför EES, om inte hemvistlandets lag hindrar detta.

finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism och om det finns tillsyn över att dessa skyldigheter uppfylls.

12 §

Verksamhetsutövare som avses i 1 kap. 2 § 1–7, 17 och 18 ska tillämpa bestämmelserna om kundkännedom och bevarande av handlingar enligt 2 kap. även för sina filialer och majoritetsägda dotterföretag med hemvist utanför EES, om inte hemvistlandets lag hindrar detta.

En verksamhetsutövare ska vidta åtgärder för att effektivt hantera risken för penningtvätt och finansiering av terrorism om bestämmelserna som anges i första stycket inte kan tillämpas samt skriftligen underrätta Finansinspektionen om detta.

Verksamhetsutövare som anges i

14 §

Verksamhetsutövare som anges i

1 kap. 2 § 1–7 får

inte

föra

1 kap. 2 § 1–7, 17 och 18 får inte

anonyma konton

eller

utfärda

föra anonyma konton eller utfärda

anonyma motböcker.

 

 

anonyma motböcker.

3kap.

7 §

En verksamhetsutövare som avses i 1 kap. 2 § 1–7 ska ha ett system för att snabbt och fullständigt kunna lämna upp- lysningar om huruvida de under de senaste fem åren har haft en affärsförbindelse med en viss person och, om så skulle vara fallet, om förbindelsens art.

________________________

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

Prop. 2009/10:220

66

3

Ärendet och dess beredning

Prop. 2009/10:220

Europaparlamentet och Europeiska unionens råd har antagit direktivet 2007/64/EG av den 13 november 2007 om betaltjänster på den inre marknaden och om ändring av direktiven 97/7/EG, 2002/65/EG, 2005/60/EG och 2006/48/EG samt upphävande av direktiv 97/5/EG (i det följande benämnt betaltjänstdirektivet), se bilaga 1.

En faktapromemoria om förslaget har överlämnats till riksdagen (2005/06:FPM33 Direktivförslag om betalningar på den inre marknaden). Regeringen har under förhandlingsarbetet fortlöpande informerat och samrått med riksdagen. Företrädare för Finans- departementet har samrått med finansutskottet och finansministern har vid sammanträde i EU-nämnden redogjort för förhandlingsarbetet och den svenska positionen.

Regeringskansliet uppdrog därefter åt Finansinspektionen att utreda hur betaltjänstdirektivet bör genomföras i svensk rätt. Finansinspektionen redovisade uppdraget i en promemoria, Genomförande av betal- tjänstdirektivet 2007/64/EG, som lämnades den 31 juli 2008. Samman- fattningen i promemorian och promemorians lagförslag finns i bilagorna 2 och 3.

Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remiss- instanserna finns i bilaga 4.

En remissammanställning finns tillgänglig i Finansdepartementet (ärende Fi2008/2596).

Bedömningar och förslag för att genomföra betaltjänstdirektivets bestämmelser om ansvaret för en obehörig transaktion och därmed sammanhängande frågor (se artiklarna 51, 53, 56 och 58–61) finns i en proposition med förslag till lag om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument, som regeringen beslutade den 4 mars 2010 (prop. 2009/10:122). Genomförande av övriga delar av direktivet behandlas i den förevarande lagrådsremissen.

Direktivet har behandlats vid möten som Europeiska kommissionen anordnat för sakkunniga inom medlemsstaternas regeringskanslier. Vid dessa möten utbyttes erfarenheter av arbetet med genomförandet av direktivet och diskuterades hur vissa bestämmelser kan tolkas.

Under arbetet med att ta fram ett utkast till lagrådsremiss i ärendet har synpunkter under hand inhämtats från Sveriges Riksbank, Datainspektionen, Finansinspektionen, Riksgäldskontoret, Konsument- verket, Allmänna reklamationsnämnden, Post- och Telestyrelsen, Svenska Bankföreningen, TeliaSonera och Telenor.

Lagrådet

 

 

Regeringen beslutade den 4 mars 2010 att inhämta Lagrådets yttrande

 

över de lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande finns i bilaga

 

6. Regeringen har i allt väsentligt följt Lagrådets förslag. Lagrådets

 

synpunkter behandlas i avsnitt 7.1, 8.1, 8.2, 8.7, 9.1, 9.10, 12.1 och 12.2

 

samt i författningskommentaren.

 

 

Efter lagrådsföredragningen har vissa justeringar gjorts i 2 kap. 6

och

 

10 §§, 3 kap. 9 och 15 §§, 4 kap. 10 §, 5 kap. 30 § samt 8 kap. 7

och

67

 

 

10 §§ i den föreslagna lagen om betaltjänster. Ett förslag till ändring i Prop. 2009/10:220 31 § lagen (2006:595) om europakooperativ har lagts till. De nämnda

justeringarna innebär främst att vissa bestämmelser görs tillämpliga på europabolag och europakooperativ, på motsvarande sätt som i annan lagstiftning som avser finansiella företag. Vidare föreslås i propositionen en ändring i lagen om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. I stället för den i lagrådsremissen föreslagna ändringen i 7 kap. 1 § lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappers- bolag föreslås i propositionen en ändring i lagen (2010:000) om ändring i 7 kap. 1 § den lagen. De nu nämnda justeringarna är författningstekniskt och även i övrigt av sådan enklare beskaffenhet att regeringen bedömer att Lagrådets hörande över dem saknar betydelse.

Härutöver har vissa redaktionella ändringar gjorts i förhållande till lagrådsremissen.

Formaliafrågor

Regeringen gör bedömningen att 10 kap. 5 § regeringsformen ska tillämpas vid riksdagens beslut, dvs. beslutet ska tas med minst tre fjärdedels majoritet av de röstande (se avsnitt 12.1.5).

68

4

Bakgrund

Prop. 2009/10:220

4.1 Betalningsväsendet

Betalningsförmedling – dvs. att göra det möjligt att genomföra betal- ningar på ett säkert och effektivt sätt – är en av de huvudsakliga funktionerna i det finansiella systemet. Betalningsförmedling har i Sverige traditionellt hanterats inom bankväsendet och bankerna med sina kontosystem utgör fortfarande grunden för betalningssystemet. Betal- ningar förmedlas dock numera även av företag i andra branscher. Det förekommer också att företag erbjuder kunder att öppna konton och att betala för inköp med företagets betalkort.

Varje betalning är i grunden en överföring av ett penningbelopp från en avsändare till en mottagare. Hur överföringen går till beror på vilket betalningssätt (betalningsinstrument) som parterna väljer och genom vilken betalningskanal som informationen om betalningen förs. En grundläggande distinktion är den mellan å ena sidan kontantbaserade betalningar och å andra sidan kontobaserade betalningar.

En annan distinktion är den mellan å ena sidan stora betalningar och å andra sidan massbetalningar. Stora betalningar rör överföringar av betydande belopp, ofta mellan 10 och 100 miljoner kronor, mellan främst banker och clearingorganisationer. De stora betalningarna är relativt få till antalet. Massbetalningar däremot avser ofta små belopp men initieras i stort antal av enskilda företag och hushåll. Stora betalningar är kontobaserade medan massbetalningar kan vara antingen konto- eller kontantbaserade.

Vid kontantbaserade betalningar används sedlar och mynt som betalningsmedel. Sådana betalningar kan, till skillnad mot kontobaserade betalningar, genomföras utan mellanhänder. Överlämnandet av kontanter innebär att betalningen slutförs och att det påverkar ett underliggande fordrings- och skuldförhållande.

Kontobaserade betalningar innebär att medel flyttas mellan två konton i en eller flera banker genom ett betalningsinstrument som t.ex. en girering, en överföring med autogiro eller en kortbetalning. Vid girering används ett särskilt nummer för att identifiera avsändare och mottagare av betalningen. Autogiro innebär att betalningsmottagaren – t.ex. det företag som mottar en återkommande betalning från en kund – genom avtal har skaffat sig rätt att dra ett belopp på betalningsavsändarens konto. Kortbetalningar kan ske på flera sätt. Vid betalning med bankkort debiteras transaktionsbeloppet direkt på kortinnehavarens bankkonto. När betalkort används har kortinnehavaren möjlighet till kredit upp till en viss gräns. Kreditkort ger innehavaren kredit och möjlighet att betala skuldbeloppet i efterhand. Gemensamt för de betalningsinstrument som beskrivits är att de initierar en överföring mellan två konton hos någon eller några betalningsförmedlare som i sin tur måste vidta åtgärder för att medel ska föras över. För att kontobaserade betalningar ska kunna genomföras krävs alltså medverkan av en eller flera mellanhänder (intermediärer). Detta får till följd att betalningen kan ta viss tid att

genomföra, och att ett tidsmässigt glapp ofta uppstår från det att

69

betalningen initierats till dess att den utförts. Kontobaserade Prop. 2009/10:220 betalningsinstrument kan ofta utnyttja olika alternativa betalningskanaler

för att skicka information om transaktionen vidare. Som exempel kan en kontokortsbetalning (ett kontobaserat betalningsinstrument) användas för betalningar över disk i en butik eller via Internet.

Kontanter används framför allt vid betalningar med låga belopp och svarar för en stor andel av det totala antalet betalningstransaktioner. Enligt Riksbanken har andelen kontantbetalningar minskat på senare år till förmån för kortbetalningar, även om avsaknaden av övergripande statistik om kontantanvändningen gör att dess omfattning endast kan uppskattas. När det gäller kontobaserade betalningsinstrument har det över tid skett en ökning av andelen kortbetalningar. Antalet kortbetalningar har niofaldigats mellan 1997 och 2008, och värdet på kortbetalningarna har nästan femfaldigats. Dessutom har värdet på en genomsnittlig kortbetalning sjunkit från ungefär 700 kronor till ungefär 420 kronor de senaste tio åren, vilket tyder på att kort används för att betala lägre belopp. Samtidigt har andelen gireringar minskat.

Kontobaserade betalningar hanteras i olika betalningssystem beroende på vilken typ av betalning som initierats. Alla stora banker och clearingorganisationer i Sverige deltar i Riksbankens betalningssystem RIX. Över bankernas konton i RIX sker dels direkta betalningar mellan bankerna, dels den slutliga avvecklingen av betalningsuppdrag från bankkunderna. Alla betalningar som medför en överföring från ett konto i en bank till ett konto i en annan bank hanteras och avvecklas i RIX- systemet.

Massbetalningar mellan bankerna hanteras i Sverige i bank- girosystemet som drivs av Bankgirocentralen (BGC). I bankgirosystemet hanteras och avvecklas bl.a. girobetalningar, autogirobetalningar, leverantörsbetalningar från företag, kontoinsättningar av löner och skatteinbetalningar. Dessutom hanterar BGC betalningar som har initierats i vissa andra system. På uppdrag av Svenska Bankföreningen driver BGC Dataclearingen, som är ett system för vanliga bank- överföringar från konto till konto samt för checkbetalningar. Dessutom vidarebefordrar BGC information om vissa transaktioner (kontantuttag i vissa uttagsautomater och MasterCard Europes kortbetalningar i Sverige) till RIX där de avvecklas. På bankernas uppdrag hanterar BGC även avvecklings- och krediteringsunderlag till RIX för distributionen av kontanter till och från banker och postkontor.

4.2 Betaltjänstdirektivet

Vissa betaltjänster – gränsöverskridande betalningar i EU-medlems-

 

staternas valutor – har reglerats på EU-nivå genom Europaparlamentets

 

och rådets direktiv 97/5/EG av den 27 januari 1997 om gräns-

 

överskridande betalningar och genom Europaparlamentets och rådets

 

förordning (EG) nr 2560/2001 av den 19 december 2001 om gräns-

 

överskridande betalningar i euro. Därutöver har Europeiska kommis-

 

sionen lämnat ett antal rekommendationer rörande bl.a. en europeisk

 

uppförandekod för elektroniska betalningar, förhållandet mellan

 

kortinnehavare och kortutgivare i betalningssystem och förhållandet

70

mellan utgivare och innehavare vid transaktioner med hjälp av Prop. 2009/10:220 elektroniska betalningsmedel.

En samlad reglering av betaltjänstverksamhet i EU- och EES-länderna åstadkoms dock först genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG av den 13 november 2007 om betaltjänster på den inre marknaden (betaltjänstdirektivet). Direktivet ställer upp verksamhetskrav för de aktörer som bedriver betalningstjänster, regler om marknads- tillträde för nya betaltjänstleverantörer, regler om krav på information samt om såväl betaltjänstanvändares som betaltjänstleverantörers rättigheter och skyldigheter. Direktivets syfte är uttryckligen att uppnå en mer harmoniserad inre marknad för betaltjänster inom Europeiska unionen. Betalningar inom EES-området ska göras lika enkla, effektiva och säkra som nationella betalningar.

Detta ska uppnås genom att en gemensam rättslig ram med lika spelregler för samtliga betalningssystem. Enligt skäl 4 till betaltjänst- direktivet bör detta innebära att konsumenternas valfrihet upprätthålls och att de får tillgång till säkrare, effektivare och mindre kostsamma betalningssystem.

4.3 Nuvarande svenska regler för betaltjänster

I bilagan till betaltjänstdirektivet definieras vilka tjänster som utgör

 

betaltjänster och kan omfattas av direktivets regler. Det rör sig om

 

tjänster som möjliggör kontantinsättningar och uttag på ett betalkonto,

 

genomförande av gireringar, autogirobetalningar och kortbetalningar,

 

kortutfärdande och kortinlösen, penningöverföring samt genomförande

 

av betalningstransaktioner genom digital teknik där den part som

 

tillhandahåller systemet (operatören) endast är mellanhand mellan

 

betalaren och betalningsmottagaren.

 

Vissa betalningar regleras i lagen (1999:268) om betalnings-

 

överföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, som

 

uppställer regler om informationsskyldighet, genomförandetider och

 

konsumentskydd. Denna lag reglerar dock enbart betalningar upp till ett

 

belopp motsvarande 50 000 euro mellan en person i Sverige och en

 

person i ett annat EES-land när betalningen beställs av den enskilde och

 

utförs av banker eller andra motsvarande företag. Lagen genomför

 

direktivet 97/5/EG om gränsöverskridande betalningar. Detta direktiv

 

upphävs i och med att betaltjänstdirektivet träder i kraft.

 

På unionsnivå har tills nyligen även funnits förordningen nr 2560/2001

 

om gränsöverskridande betalningar i euro som reglerar avgiftsuttag vid

 

gränsöverskridande betalningar i euro. Enligt förordningen ska samma

 

avgifter tas ut vid gränsöverskridande betalningar som vid betalningar

 

inom en medlemsstat. Genom lagen (2002:598) om avgifter för vissa

 

gränsöverskridande betalningar gjordes förordningen tillämplig även på

 

gränsöverskridande betalningar i svensk valuta. Detta innebär att avgiften

 

för en betalning i euro eller i svenska kronor från Sverige till en annan

 

medlemsstat i EU inte får vara högre än avgiften för motsvarande

 

betalning inom Sverige. Principen om lika avgift gäller för gireringar,

 

kortbetalningar, uttag i kontantautomater (bankomater) och för checkar.

 

Förordningen har dock ersatts av Europaparlamentets och rådets

71

förordning (EG) nr 924/2009 om gränsöverskridande betalningar i Prop. 2009/10:220 gemenskapen och om upphävande av förordning (EG) nr 2560/2001. Det

följer emellertid av övergångsbestämmelser i den nya förordningen att Sverige inte behöver vidta några ytterligare åtgärder för att större delen av förordningens regler ska gälla i Sverige. Däremot krävs att vissa kompletterande bestämmelser om exempelvis utseende av ansvarig tillsynsmyndighet införs.

För flertalet av de betaltjänster som räknas upp i bilagan till betaltjänstdirektivet gäller att det redan i dag uppställs krav på de aktörer som vill tillhandahålla dem. Banker och kreditmarknadsföretag får enligt 7 kap. 1 § andra stycket enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse bl.a. förmedla betalningar, om de har fått tillstånd att bedriva bank- respektive finansieringsrörelse enligt samma lag. Banker och kreditmarknadsföretag får även tillhandahålla de övriga tjänster som enligt direktivets bilaga utgör betaltjänster. För kreditmarknadsföretag som vill tillhandahålla betalningsförmedling via generella betalnings- system, t.ex. genom att utfärda betalkort som är anknutna till VISA:s eller MasterCards betalningssystem, fordras dock att kreditmark- nadsföretaget inte samtidigt erbjuder kortfristig inlåning, eftersom de i så fall skulle utöva verksamhet som faller under definitionen av bank- rörelse.

Även institut för elektroniska pengar, som fått tillstånd att bedriva verksamhet enligt bestämmelserna i lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar, får tillhandahålla de betaltjänster som räknas upp i bilagan till direktivet. Detsamma gäller för de företag som undantagits från tillstånd enligt samma lag.

För att få bedriva penningöverföring, som enligt 1 § första stycket 2 i lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verk- samhet innebär yrkesmässig överföring av pengar eller pengars värde för någon annans räkning, krävs enligt samma lags 2 § att verksamheten registreras hos Finansinspektionen. De fysiska eller juridiska personer som registrerat sig hos Finansinspektionen i enlighet med lagens bestämmelser benämns finansiella institut. De är skyldiga att anmäla sig men står inte under löpande tillsyn av Finansinspektionen. Banker, kreditmarknadsföretag och vissa andra personkategorier är dock undantagna från anmälningsplikten enligt lagens 2 §.

72

5

Allmänna utgångspunkter

Prop. 2009/10:220

5.1En ny lag om betaltjänster

5.1.1 Inledning

I Finansinspektionens promemoria föreslås att betaltjänstdirektivet genomförs genom att två nya lagar införs. Där föreslås nämligen dels en ny lag om betalningsinstitut som främst innehåller bestämmelser om verksamheten i och tillsynen över betalningsinstitut, dels en ny lag om betaltjänster som reglerar hur betaltjänster genomförs och vilka rättigheter och skyldigheter olika aktörer har i samband med tillhandahållande av sådana tjänster. Samtidigt föreslås att den nuvarande lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom EES ska upphöra att gälla.

5.1.2 Ett samlat genomförande av betaltjänstdirektivet i en lag

Regeringens förslag: Betaltjänstdirektivets bestämmelser genomförs i huvudsak i en ny lag om betaltjänster. Lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom EES upphävs.

Promemorians förslag avviker från regeringens förslag genom att betaltjänstdirektivet genomförs i två nya lagar.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Svea hovrätt anser att direktivet bör genomföras i en lag. Sveriges advokatsamfund framför på ett övergripande plan att regelverk avseende de finansiella marknaderna bör samlas på ett mer lättillgängligt sätt, och noterar att regeringen tidigare uttalat sig positivt om en ”finansmarknadsbalk”. Svenska Bankföreningen anser att betal- tjänstdirektivet kunnat genomföras i en lag i stället för två men kan godta lösningen med två lagar.

Skälen för regeringens förslag

En eller två lagar?

I promemorian föreslås att betaltjänstdirektivet genomförs i två nya författningar. I en ny lag om betalningsinstitut som i första hand innehåller rörelseregler för en ny form av institut (betalningsinstitut) genomförs bestämmelserna i betaltjänstdirektivets avsnitt II. Direktivets avsnitt III och IV innehåller bestämmelser om olika aktörers rättigheter och skyldigheter i samband med betalningstransaktioner. Dessa bestämmelser föreslås införas i en ny lag om betaltjänster som är tillämplig på såväl betalningsinstitut som andra aktörer.

73

Svea hovrätt har anfört att det bör övervägas att genomföra direktivet i en lag. En sådan lösning gör enligt Svea hovrätt att reglerna blir mer lättillgängliga och minskar behovet av att upprepa nyckeldefinitioner. Direktivets genomförande i svensk rätt blir då mer lättöverskådligt. Även Svenska Bankföreningen har framfört att ett genomförande i två lagar gör det svårare att överblicka hur direktivet genomförs i svensk lagstiftning. Dessutom anser Bankföreningen att den i promemorian valda lösningen med två lagar kan försvåra jämförelser med hur andra medlemsstater valt att genomföra direktivet. Utöver detta noterar man att vissa definitioner skiljer sig åt mellan de föreslagna lagarna på ett olyckligt och förvirrande sätt. Vid en sammanvägd bedömning motsätter sig Bankföreningen ändå inte ett genomförande av direktivet i två separata lagar.

Inledningsvis kan konstateras att betaltjänstdirektivet innehåller såväl bestämmelser om de institut som tillhandahåller betaltjänster som bestämmelser om hur tillhandahållandet av sådana tjänster ska gå till. De rörelseregler som finns i direktivets avdelning II reglerar verksamheten i en specifik kategori av företag – betalningsinstitut – som tillhandahåller betaltjänster. För många av de institut som tillhandahåller betaltjänster, exempelvis banker, gäller att de inte omfattas av direktivets rörelseregler utan i stället av den rörelsereglering som de i övrigt har att följa (i bankernas fall tillämpliga bestämmelser i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse). Däremot omfattas också dessa aktörer av reglerna i direktivets avdelning III och IV, som rör tillhandahållandet av betaltjänster och tar upp exempelvis krav på information till kunden (betaltjänstanvändaren) och maximal genomförandetid för betalnings- transaktioner.

En följd av detta är att många av de aktörer som sysslar med tillhanda- hållande av betaltjänster, inte minst bland dem som förmedlar de största betalningsflödena, inte omfattas av vissa delar av direktivets regler. Detta talar för att rörelseregleringen av betalningsinstitut kan särskiljas från regleringen av tillhandahållandet av betaltjänster. Många av de aktörer som tillhandahåller betaltjänster skulle omfattas av den i promemorian föreslagna lagen om betaltjänster men däremot inte av den föreslagna lagen om betalningsinstitut. Samtidigt kan det noteras att vissa regler från direktivets avdelning II rörande rätten att få tillträde till betalningssystem enligt promemorians förslag tas in i lagen om betaltjänster.

Det bör dessutom beaktas att direktivet utgör en sammanhängande rättsakt. Som ett argument mot att genomföra det i två olika författningar kan, som Svea hovrätt och Svenska Bankföreningen anfört, sägas att reglerna blir mer lättillgängliga om de samlas i en lag. En samlad reglering motsvarar den lösning som valts i direktivet och torde göra det lättare för den som vill få en överblick över hur dess regler har genomförts i svensk rätt. Även Lagrådet har, i fråga om genomförandet av det tredje penningtvättsdirektivet (2005/60/EG), framhållit att genom- förande i en enda lag gör det möjligt att undvika upprepningar och göra lagtexten mer lättöverskådlig och lättillgänglig. Lagrådet uttalade i samma ärende även att den närmast till hands liggande lösningen är att de verksamhetsutövare som omfattas av viss reglering ska stå under tillsyn som regleras i samma lag. I fråga om tillhandahållande av betaltjänster gäller, som beskrivits ovan, att många av de aktörer som tillhandahåller sådana tjänster, att de omfattas av annan befintlig

Prop. 2009/10:220

74

rörelsereglering. För den kategori av institut som tillskapas genom den Prop. 2009/10:220 nu föreslagna lagstiftningen – betalningsinstitut – bör dock reglerna om

såväl rörelsen och tillsynen över denna som kraven på den verksamhet som tillhandahålls finnas i samma lag.

Sammanfattningsvis talar det starkaste skälen för att betaltjänst- direktivet bör genomföras i en enda lag om betaltjänster.

Förhållandet till annan reglering av finansiella marknader och institut

De förslag som nu presenteras syftar till att genomföra betaltjänst- direktivet i svensk rätt. Advokatsamfundet har i detta sammanhang fram- fört att regler om betaltjänster och betalningsinstitut, tillsammans med annan lagstiftning som rör de finansiella marknaderna och instituten, bör samlas i en finansmarknadsbalk. Regeringen har, som Advokatsamfundet noterar, tidigare uttalat att det kan finnas fördelar med en finans- marknadsbalk som samlar all lagstiftning på det finansiella området (prop. 2006/07:5 s. 321). Inom ramen för det nu aktuella ärendet finns det dock inte utrymme att vidare överväga den övergripande frågan om finansmarknadsregleringens struktur.

Nuvarande lagstiftning om betalningsöverföringar inom EES bör upphävas

Lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska ekono- miska samarbetsområdet, som beskrivits översiktligt i avsnitt 4.3, genomför direktivet 97/5/EG om gränsöverskridande betalningar i svensk rätt. Detta direktiv upphävs i och med att betaltjänstdirektivet träder i kraft. Som en konsekvens av detta föreslås att den nuvarande svenska reglering som genomför direktivet 97/5/EG upphävs i samband med att betaltjänstdirektivets mer omfattande reglering genomförs i svensk lagstiftning. Lagen om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet bör därför upphävas i samband med att den nu föreslagna lagen om betaltjänster träder i kraft.

5.2 Möjligheterna till nationella val vid genomförandet av betaltjänstdirektivet

5.2.1 Inledning

Betaltjänstdirektivet är, enligt dess artikel 86, ett direktiv som avser att fullständigt harmonisera medlemsstaternas regler inom det berörda området. Det framgår dock av en uppräkning i artikel 86.1 att medlemsstaterna har möjlighet att välja om vissa artiklar i direktivet ska införas eller inte i den nationella lagstiftningen.

75

5.2.2 Utnyttjande av nationella val i betaltjänstdirektivet

Prop. 2009/10:220

Regeringens bedömning: De nya bestämmelserna som genomför betaltjänstdirektivet bör inte utan starka skäl gå längre än direktivets huvudbestämmelser.

Promemorians bedömning: I promemorian förs inte någon principiell diskussion om utnyttjandet av direktivets möjligheter till nationella särlösningar.

Remissinstanserna: Riksbanken instämmer i de förslag på nationella särlösningar som lämnas i promemorian. Svenska Bankföreningen anser att s.k. ”gold plating” bör undvikas i så stor utsträckning som möjligt. Detsamma anför Finansbolagens förening och Företagarna. Finans- förbundet vill minimera antalet särlösningar vid den svenska implementeringen. PNC Pan Nordic Card Association vill se en identisk utformning av regler och definitioner i samtliga länder som omfattas av betaltjänstdirektivet.

Skälen för regeringens bedömning: Direktivet syftar i huvudsak till harmonisering av regelverket med vissa möjligheter till nationella särlösningar. På ett övergripande plan gäller att färre skillnader mellan reglerna i EU:s medlemsstater möjliggör en högre grad av integration på marknaden för betaltjänster inom unionen. Om det uttalade syftet med direktivet – att tillskapa en modern och konsekvent rättslig ram för betaltjänster på gemenskapsnivå, som är neutral och garanterar lika spelregler – ska kunna uppnås, bör därför utnyttjandet av särlösningar minimeras. Ett antal remissinstanser har även uttryckt att införandet av avvikande nationell reglering, s.k. ”gold plating” bör undvikas. Regeringen har, i tidigare ärenden då direktiv på det finansiella tjänsteområdet har införlivats, uttalat att det framstår som rimligt att införa direktivets grundregler om det inte finns några konkreta skäl som talar för de nationella valen (prop. 2006/07:5 s. 107) och att avvikelser från detta bör ske endast i undantagsfall (prop. 2006/07:115 s. 276 och 277). Denna inställning är vägledande även vid införlivande av nu aktuell gemenskapslagstiftning. I de fall då regeringen ändå bedömer att det är motiverat att utnyttja en av de möjligheter till nationella särlösningar som direktivet ger, utvecklas de relevanta skälen för detta ställningstagande särskilt i respektive avsnitt.

5.3

Klagomål- och tvistlösningsmekanismer

 

5.3.1 Inledning

 

Betaltjänstdirektivet innehåller bestämmelser om förfaranden för

 

klagomål och tvistlösning utanför domstol. Av artikel 80 framgår att

 

medlemsstaterna ska se till att det inrättas förfaranden för anmälan av

 

klagomål som rör betaltjänstleverantörers påstådda överträdelser av de

 

nationella bestämmelser som genomför direktivets regler. I artikel 83

 

anges att medlemsstaterna ska se till att det inrättas förfaranden för

 

klagomål

och tvistlösning för att avgöra tvister mellan betaltjänst-

76

 

 

användare och deras betaltjänstleverantörer samt att befintliga organ ska Prop. 2009/10:220 utnyttjas när så är lämpligt. Av direktivets artikel 51.2 framgår att

medlemsstaterna får föreskriva att artikel 83 om tvistlösningsförfaranden inte ska tillämpas om betaltjänstanvändaren inte är konsument.

5.3.2 Förfaranden för klagomål

Regeringens bedömning: Det finns lämpliga och effektiva förfaranden för hantering av klagomål som rör betaltjänstleverantörers påstådda överträdelser av bestämmelserna i lagförslaget om betaltjänster.

Promemorians förslag: I promemorian föreslås att Allmänna reklamationsnämnden ska vara behörig myndighet avseende klagomål som avses i direktivets artikel 80.

Remissinstanserna har inga synpunkter i denna fråga.

Skälen för regeringens bedömning: I promemorian föreslås att bestämmelserna i direktivets artikel 80, om förfaranden för anmälan av klagomål som rör betaltjänstleverantörers påstådda överträdelser av de nationella bestämmelser som genomför direktivets regler, ska genom- föras inom ramen för Allmänna reklamationsnämndens verksamhet. I promemorian föreslås inga bestämmelser i lag för att genomföra direktivets artikel 80.

Enligt 1 § förordningen (2007:1041) med instruktion för Allmänna reklamationsnämnden, ska nämnden (i) pröva tvister mellan konsumenter och näringsidkare, (ii) pröva tvister om skadestånd mellan fysiska personer och juridiska personer eller enskilda näringsidkare under vissa förutsättningar, (iii) yttra sig i konsumenttvister på begäran av domstol, (iv) informera konsumenter och näringsidkare om myndighetens praxis, och (v) stödja den kommunala konsumentverksamhetens hantering av konsumenttvister. Däremot framgår inte av instruktionen för Allmänna reklamationsnämnden att myndigheten ska ta emot anmälan från konsu- menter i andra fall än då en tvist mellan konsumenten och en näringsidkare ska lösas.

Av direktivets artikel 80.2 framgår att den myndighet som ansvarar för att ta emot klagomål, i ett svar till den klagande, ska informera om de klagomåls- och tvistelösningsförfaranden för att avgöra tvister utanför domstol som behandlas i artikel 83. Av de skäl som anges i avsnitt 5.3.3 nedan bör ansvaret för att tillhandahålla ett tvistelösningsförfarande som uppfyller kravet i artikel 83 vila på Allmänna reklamationsnämnden. Det framstår mot denna bakgrund som mindre lämpligt att nämnden – utan att detta framgår av de författningar som styr dess verksamhet – ska ta emot anmälningar om påstådda överträdelser, svara på dessa och då hänvisa den klagande till de tvistlösningsförfaranden som nämnden själv tillhandahåller. Frågan är då vilken myndighet eller annan instans som är bäst lämpad att ta emot klagomål i enlighet med artikel 80.

Konsumenternas Bank- och Finansbyrå tillhandahåller rådgivning om finansiella tjänster, inklusive betaltjänster, och om de rättigheter som en betaltjänstanvändare har gentemot sin betaltjänstleverantör. Däremot har byrån inte i uppdrag att ta emot klagomål från betaltjänstanvändare eller

77

andra användare av finansiella tjänster. Byrån är heller inte en myndig-

Prop. 2009/10:220

het.

 

 

Finansinspektionen föreslås, av de skäl som närmare anges i avsnitt 7

 

och 12, få tillsynsansvar över efterlevnaden av reglerna i den nu före-

 

slagna lagen om betaltjänster. Det framgår av 1 § första stycket 1 i

 

förordning (2009:93) med instruktion för Finansinspektionen att myndig-

 

heten ansvarar för tillsynen, regelgivningen och tillståndsprövningen som

 

rör finansiella marknader och finansiella företag. Av samma förordnings

 

2 § framgår att

Finansinspektionen bl.a. ska verka för ett gott

 

konsumentskydd inom det finansiella systemet. Finansinspektionen har

 

också gett ut allmänna råd om klagomålshantering avseende finansiella

 

tjänster till konsumenter (FFFS 2002:23). Av dessa framgår bl.a. att ett

 

institut bör ha en

klagomålsansvarig (4 §) och att klagande kunder bör få

 

information om möjligheten att få en tvist prövad hos ARN eller i allmän

 

domstol (12 §). Detta motsvarar den typ av hänvisning som krävs enligt

 

direktivets artikel 80.2, förutom i det att hänvisningen enligt direktivet

 

ska ges av en behörig myndighet och inte den aktör mot vilken

 

klagomålet har riktats. Därutöver mottar Finansinspektionen klagomål

 

från bl.a. betaltjänstanvändare, som myndigheten behandlar inom ramen

 

för sin tillsynsverksamhet.

 

Konsumentverket tar, inom ramen för sin verksamhet som tillsyns-

 

myndighet avseende konsumentskydd, emot klagomål från konsumenter

 

i fråga om bl.a. felaktig prisinformation och oskäliga avtalsvillkor.

 

Såväl Konsumentverket som Finansinspektionen tar redan i dag emot

 

klagomål från enskilda på områden som faller under direktivets artikel

 

80.

 

 

Det bör i detta sammanhang framhållas att Konsumentverket och

 

Finansinspektionen inte bör åläggas några ytterligare förpliktelser utöver

 

de som framgår av direktivets artikel 80. Myndigheternas ansvar

 

inskränker sig sålunda till att ta emot klagomål och, förutom i de fall då

 

det inte är praktiskt genomförbart, svara den klagande och därvid i

 

förekommande fall informera om möjligheten att låta ärendet komma

 

under Allmänna reklamationsnämndens prövning. Denna hantering av

 

klagomål bör kunna ske inom ramen för respektive myndighets löpande

 

verksamhet. Några ytterligare åtgärder i denna del framstår inte som

 

nödvändiga. Det kan i detta sammanhang också noteras att liknande

 

bestämmelser om klagomålshantering inte föranledde några ändringar i

 

lag när direktivet om marknader för finansiella instrument (MiFID)

 

genomfördes i svensk rätt (se prop. 2006/07:115 s. 525–527).

 

5.3.3 Förfaranden för tvistlösning utanför domstol

 

 

 

Regeringens bedömning: Det finns lämpliga och effektiva förfaranden

 

för att avgöra tvister rörande rättigheter och skyldigheter enligt lagen om

 

betaltjänster mellan betaltjänstanvändare som är konsumenter och deras

 

betaltjänstleverantörer.

 

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. I

 

promemorian anges dock felaktigt att Sverige inte utnyttjar möjligheten i

78

direktivets artikel 51.2 att göra tvistlösningsförfarandet tillämpligt på Prop. 2009/10:220 enbart konsumenttvister. Promemorians förslag i denna del innebär att

undantaget i artikel 51.2 utnyttjas.

Remissinstanserna har inga synpunkter i denna fråga.

Skälen för regeringens bedömning: I direktivets artikel 83 anges att medlemsstaterna ska se till att det inrättas förfaranden för klagomål och tvistlösning för att avgöra tvister mellan betaltjänstanvändare och deras betaltjänstleverantörer samt att befintliga organ ska utnyttjas när så är lämpligt. Av direktivets artikel 51.2 framgår att medlemsstaterna får föreskriva att artikel 83 om tvistlösningsförfaranden inte ska tillämpas om betaltjänstanvändaren inte är konsument.

I promemorian föreslås att bestämmelserna i direktivets artikel 83 om tvistlösningsförfaranden ska genomföras inom ramen för Allmänna reklamationsnämndens verksamhet. I promemorian föreslås inga bestäm- melser i lag för att genomföra direktivets artikel 83.

Som noterats i avsnitt 5.3.2 ska Allmänna reklamationsnämnden, enligt 1 § förordningen (2007:1041) med instruktion för Allmänna reklama- tionsnämnden, (i) pröva tvister mellan konsumenter och näringsidkare, (ii) pröva tvister om skadestånd mellan fysiska personer och juridiska personer eller enskilda näringsidkare under vissa förutsättningar, (iii) yttra sig i konsumenttvister på begäran av domstol, (iv) informera konsumenter och näringsidkare om myndighetens praxis, och (v) stödja den kommunala konsumentverksamhetens hantering av konsument- tvister.

Dessutom kan noteras att Allmänna reklamationsnämnden deltar i FIN- NET, som är ett nätverk av tvistlösningsorgan inom EU- och EES– länderna med ansvar för att lösa tvister mellan konsumenter och leverantörer av finansiella tjänster. Detta innebär, enligt regeringens bedömning, att Allmänna reklamationsnämnden inom ramen för sin nuvarande verksamhet också har förutsättningar att uppfylla kravet i direktivets artikel 83.2 på att aktivt delta i samarbete för att lösa gränsöverskridande tvister. De tvistlösningsförfaranden som ska finnas tillgängliga enligt direktivets artikel 83 tillhandahålls inom ramen för Allmänna reklamationsnämndens nuvarande verksamhet. Det saknas därför anledning att särskilt reglera konsumenters möjligheter att få ett ärende om en betaltjänstleverantörs påstådda överträdelse av bestäm- melser i lagen om betaltjänster prövat av nämnden. I denna del behövs därmed inga nya bestämmelser i lag för att genomföra direktivet.

Allmänna reklamationsnämnden hanterar tvister mellan konsumenter och näringsidkare. En betaltjänstanvändare som inte är konsument kan alltså inte vända sig till nämnden för att få till stånd en prövning av huruvida dennes betaltjänstleverantör har överträtt regler i lagen om betaltjänster. En sådan avgränsning av vilka som får hänskjuta tvister till behörig myndighet för prövning följer inte av direktivets artikel 83. Däremot har medlemsstaterna enligt artikel 51.2 möjlighet att särskilt föreskriva om en sådan inskränkning, det vill säga att tvistlösnings- förfarandena enbart ska stå öppet för de betaltjänstanvändare som är konsumenter. Den nu valda lösningen innebär alltså att denna möjlighet utnyttjas vid det svenska genomförandet av direktivets regler.

79

5.4

Kompletterande bestämmelser till EU-förordningen

Prop. 2009/10:220

om gränsöverskridande betalningar

 

5.4.1 Inledning

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 924/20091 trädde i kraft den 1 november 2009. Förordningen är direkt bindande och tillämplig i medlemsstaterna. Den innehåller bestämmelser om att samma avgifter ska tas ut för nationella och gränsöverskridande betalningar i euro (artikel 3) och om viss information som ska ges för att underlätta vissa betalningar (artikel 4). Dessutom regleras rapporteringskrav avseende betaltjänstleverantörer (artikel 5). Förordningen innehåller också specifika bestämmelser om avgiftsuttag och nåbarhet vid genom- förande av gränsöverskridande autogireringar i euro (artiklarna 6–8). Dessa bestämmelser är enligt förordningens artikel 1.2 tillämpliga i medlemsstaterna såvitt avser gränsöverskridande betalningar i euro. Enligt samma bestämmelse kan medlemsstater utanför eurozonen om de så önskar besluta att tillämpa förordningen också på sin egen nationella valuta (s.k. opt-in).

I samband med att föregångaren till den nu aktuella förordningen, EU- förordningen nr 2560/2001, infördes beslutade riksdagen att dess bestäm- melser skulle vara tillämpliga även på gränsöverskridande betalningar i svenska kronor, se prop. 2001/02:168 samt lagen (2002:598) om avgifter för vissa gränsöverskridande betalningar. I nuläget föreligger inget förslag till någon motsvarande lag såvitt avser de bestämmelser i förordningen nr 924/2009 som kan göras tillämpliga även avseende betalningar i svenska kronor. Det följer dock av förordningens artikel 14.3 att de medlemsländer som – i likhet med Sverige – har valt att göra bestämmelserna i förordningen nr 2560/2001 tillämpliga på betalningar i sin nationella valuta, inte behöver meddela att de avser att tillämpa förordningen. Det bör dock noteras att det enligt artikel 14.2 krävs ett särskilt meddelande om en sådan medlemsstat avser att göra förordningens artikel 6–8 tillämplig på sin nationella valuta. Detta innebär att förordningen, förutom såvitt avser artikel 6–8, är tillämplig i Sverige utan att någon särskild åtgärd krävs.

Eftersom 2009 års förordning innehåller vissa bestämmelser som förpliktar medlemsstaterna att vidta kompletterande nationella åtgärder, krävs det emellertid att kompletterande bestämmelser införs i svensk lag för att uppfylla förordningens krav. Dessa bestämmelser bör genomföras i anslutning till den nu föreslagna lagen om betaltjänster.

1 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 924/2009 av den 16 september 2009 om gränsöverskridande betalningar i gemenskapen och om upphävande av förordning (EG) nr 2560/2001 (EUT L 266, 9.10.2009, s. 11, Celex 32009R0924).

80

5.4.2 Kompletterande bestämmelser till EU-förordningen om gränsöverskridande betalningar

Regeringens förslag: Förordningen (EG) nr 924/2009 om gräns- överskridande betalningar kompletteras genom bestämmelser i lagen om betaltjänster.

Promemorians förslag: Promemorian tar inte upp frågan om införande av kompletterande bestämmelser till förordningen.

Remissinstanserna: Eftersom promemorian inte behandlar denna fråga har remissinstanserna inte kommenterat den.

Skälen för regeringens förslag: I förordningens artikel 9 anges att medlemsstaterna ska utse de behöriga myndigheter som ska ansvara för att förordningen efterlevs. Av förordningens artikel 10, som i sak motsvarar betaltjänstdirektivets artikel 80, framgår att medlemsstaterna ska inrätta förfaranden som gör det möjligt för betaltjänstanvändare och andra berörda parter att lämna in klagomål om betaltjänstleverantörers påstådda överträdelser av denna förordning. Förordningens artikel 11 motsvarar i sak betaltjänstdirektivets artikel 83 och anger att medlems- staterna ska inrätta förfaranden för tvistlösning utanför domstol. Av förordningens artikel 11.3 följer att tvistlösningsmekanismerna får begränsas så att de enbart tillämpas på betaltjänstanvändare som är konsumenter eller mikroföretag. Av förordningens artikel 13 följer att medlemsstaterna ska fastställa bestämmelser om effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner vid överträdelse av förordningens bestämmelser.

Det är angeläget att förordningens regler kompletteras med bestäm- melser i de delar som här nämnts. Med hänsyn till det starka sambandet mellan de aktiviteter som regleras i förordningen och de som regleras i betaltjänstdirektivet bör även de bestämmelser i svensk lag som syftar till att komplettera förordningen tas in i lagen om betaltjänster.

Finansinspektionen bör utses till behörig tillsynsmyndighet för efter- levnaden av förordningens regler. Den närmare utformningen av den bestämmelse som anger detta och därmed kompletterar förordningens artikel 9 behandlas i avsnitt 12.1.8. De ingripandemöjligheter som Finansinspektionen ges i den nu föreslagna lagen om betaltjänster bör även kunna utnyttjas för att i ingripa mot överträdelser av bestämmelser i förordningen om gränsöverskridande betalningar. En bestämmelse med denna innebörd bör därför, på det sätt som närmare behandlas i avsnitt 12.2.8 nedan, införas i lagen om betaltjänster. Följden blir att Finansinspektionen får möjlighet att införa effektiva, proportionerliga och avskräckande sanktioner även mot överträdelser av förordningens regler. I och med detta genomförs förordningens artikel 13 i svensk lagstiftning.

Konsumentverket och Finansinspektionen tar inom ramen för sin löpande verksamhet emot klagomål och informerar när så är lämpligt klagande betaltjänstanvändare och konsumentorganisationer om möjlig- heten att hänskjuta ett ärende till prövning hos Allmänna reklama- tionsnämnden. Som framgår av avsnitt 5.3.2 innebär detta att Konsu- mentverket och Finansinspektionen hanterar klagomål i enlighet med

Prop. 2009/10:220

81

betaltjänstdirektivets artikel 80. Även förordningens artikel 10 avser klagomålshantering som ombesörjs inom ramen för myndigheternas löpande verksamhet. Det krävs därför inte några ytterligare åtgärder för att genomföra förordningen i svensk lagstiftning.

På motsvarande sätt är Allmänna reklamationsnämnden, på samma sätt som i fråga om betaltjänstdirektivets artikel 83, ansvarigt organ för tvistlösning utanför domstol avseende sådana tvister mellan betaltjänst- användare och deras betaltjänstleverantörer som rör rättigheter och skyldigheter enligt förordningen. Tvistlösningsförfaranden som uppfyller kravet i förordningens artikel 11 tillhandahålls redan inom ramen för Allmänna reklamationsnämndens verksamhet, såvitt avser tvister mellan konsumenter och deras betaltjänstleverantörer.

Det bör dock noteras att kravet på tillhandahållande av möjligheter till tvistlösning i förordningens artikel 11.1 som huvudregel är tillämpligt på alla tvister mellan betaltjänstanvändare och deras betaltjänstleverantörer. Tvistlösningsmekanismer ska alltså finnas tillgängliga oavsett om betal- tjänstanvändaren är konsument eller inte. I förordningens artikel 11.3 anges dock att medlemsstaterna får föreskriva att artikeln endast ska tillämpas på betaltjänstanvändare som är konsumenter eller mikroföretag. Denna bestämmelse skiljer sig från den motsvarande bestämmelsen i betaltjänstdirektivets artikel 51.2 genom att förordningen också nämner mikroföretag. Det framstår dock inte som helt entydigt huruvida avsikten är att såväl konsumenter som mikroföretag ska ges tillgång till tvistlösningsmekanismer. Ordalydelsen i förordningens artikel 11.3 tyder på att så är fallet. Samtidigt bör det beaktas att förordningens skäl 21 framhåller behovet av rättslig konsekvens mellan förordningen och betaltjänstdirektivet. Betaltjänstdirektivets motsvarande bestämmelse i artikel 51.2 skiljer sig, som nämnts ovan, från förordningens artikel 11.3. En strikt tolkning av förordningens artikel 11.3, som skulle innebära att medlemsstaterna alltid måste tillhandahålla tvistlösningsmekanismer för både konsumenter och mikroföretag, skulle alltså avvika från betaltjänstdirektivet i denna del. I de länder som utnyttjat möjligheten att begränsa tillämpningen av direktivets artikel 83 till konsumenter skulle följden bli att tvistlösningsmekanismer skulle finnas tillgängliga för enbart konsumenter i tvister om rättigheter och skyldigheter enligt de – relativt omfattande – nationella bestämmelser som genomför direktivets regler. När det gäller den mindre omfattande regleringen i förordningen om gränsöverskridande betalningar, som dessutom har ett nära samband med reglerna i betaltjänstdirektivet, skulle dock även mikroföretag beredas tillgång till tvistlösningsmekanismer i tvister om efterlevnaden av förordningens regler. En sådan ordning förefaller inte ändamålsenlig. En strikt tolkning av förordningens artikel 11.3 skulle innebära en materiell inkonsekvens mellan dessa två rättsakter i strid med förordningens uttalade syfte. Mot denna bakgrund bör förordningens artikel 11.3 tolkas så att medlemsstaterna, på samma sätt som enligt betaltjänstdirektivets artikel 51.2, får föreskriva att tillhandahållandet av tvistlösningsmekanismer enbart avser tvister mellan konsumenter och deras betaltjänstleverantörer. En sådan möjlighet till tvistlösning tillhandahålls redan av Allmänna reklamationsnämnden. Det krävs därmed inga särskilda åtgärder för att uppfylla förordningen i denna del.

Prop. 2009/10:220

82

Av förordningens artikel 12 framgår att medlemsstaternas behöriga Prop. 2009/10:220 myndigheter och organ ska samarbeta aktivt och snabbt för att lösa

gränsöverskridande tvister, och att medlemsstaterna ska se till att ett sådant samarbete äger rum. I detta sammanhang kan, såvitt avser Konsumentverket, noteras att det i 3 § första stycket 4 förordning (2009:607) med instruktion för Konsumentverket anges att myndigheten ska vara kontaktmyndighet enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 av den 27 oktober 2004 om samarbete mellan de nationella tillsynsmyndigheter som ansvarar för konsument- skyddslagstiftningen. När det gäller Allmänna reklamationsnämnden kan, med hänvisning till det som anges i avsnitt 5.3.3, noteras att nämnden deltar i FIN-NET, som är ett nätverk av tvistlösningsorgan inom EES-länderna. Mot denna bakgrund framstår det inte som nödvändigt att vidta ytterligare åtgärder för att genomföra förordningens artikel 12 i svensk rätt.

5.5

Följdändringar i andra lagar med anledning av att

 

betaltjänstdirektivet genomförs

 

5.5.1 Inledning

 

I samband med att betaltjänstdirektivet genomförs krävs också ändringar

 

i ett antal lagar som på olika sätt reglerar finansiell tjänsteverksamhet. I

 

de flesta fallen innebär ändringen att det i respektive lag anges att dess

 

bestämmelser helt eller delvis är tillämpliga också på exempelvis

 

betalningsinstitut eller vid tillhandahållande av betaltjänster. Dessa

 

följdändringar beskrivs nedan.

 

5.5.2 Följdändringar i andra lagar med anledning av att

 

betaltjänstdirektivet genomförs

 

 

 

Regeringens förslag: Följdändringar görs i ett antal lagar för att ange i

 

vilken utsträckning bestämmelserna i respektive lag är tillämpliga på

 

betalningsinstitut eller betaltjänstverksamhet.

 

Promemorians förslag: I promemorian föreslås också en ändring i 1 §

 

marknadsföringslagen (2008:486). Däremot innehåller promemorian

 

färre förslag till följdändringar i lagen (2009:62) om åtgärder mot

 

penningtvätt och finansiering av terrorism.

 

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller

 

lämnat det utan erinran.

 

Skälen för regeringens förslag: I promemorian föreslås ett antal

 

följdändringar i olika lagar med anledning av den föreslagna lagstiftning

 

som genomför betaltjänstdirektivet.

 

Det föreslås en ändring i 3 kap. 3 § distans- och hemförsäljningslagen

 

(2005:59) eftersom den lagstiftning som genomför betaltjänstdirektivet i

 

fråga om krav på viss information vid distansavtal som gäller en

 

betaltjänst

bör gälla i stället för vissa bestämmelser i distans- och

83

hemförsäljningslagen. Det framgår av betaltjänstdirektivets artikel 90 att informationsbestämmelserna i artiklarna 36, 37, 41 och 42 ersätter vissa bestämmelser i direktiv 2002/65/EG om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter.

I promemorian föreslås också ändringar i penningtvättslagstiftningen så att det framgår att även betalningsinstitut omfattas av dessa bestämmelser. Promemorians förslag avser ändringar i den då gällande lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt. Enligt regeringens bedömning krävs flera följdändringar i den nu gällande lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism i dess 1 kap. 2 och 4 §§, 2 kap. 4, 5, 12 och 14 §§ samt 3 kap. 7 §.

Vidare föreslås ändringar i 7 kap. 1 § 4 lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse för att klargöra att ett kreditinstitut får tillhandahålla betaltjänster. Dessutom föreslås ändringar i 2 kap. 2 § samma lag för att klargöra att tillstånd att driva bankrörelse inte behövs för att tillhandahålla betaltjänster, och ändringar i 2 kap. 3 § samma lag för att klargöra att inte heller tillstånd att driva finansieringsrörelse krävs för att tillhandahålla betaltjänster.

Det föreslås också en ändring i 1 kap. 1 § lagen (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar där det genom en hänvisning till nu föreslagen lagstiftning anges att vissa av lagens bestämmelser även gäller för betalningsinstitut.

Det föreslås att 1 kap. 1 § första stycket och 7 kap. 1 § lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag ändras så att det framgår att betalningsinstitut omfattas av lagens regler förutom om de huvudsakligen ägnar sig åt annan verksamhet. Dessa frågor behandlas även i avsnitt 7.3.5.

Vidare föreslås att en hänvisning till bestämmelserna om redovisning i lagen om betaltjänster förs in i 31 § lagen (2006:595) om europakooperativ.

Ändringar som anger att filialer till utländska betalningsinstitut omfattas av viss reglering på samma sätt som motsvarande filialer till svenska betalningsinstitut föreslås införas i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. Såvitt avser den föreslagna ändringen i denna lags 12 § träder den i kraft den 1 november 2010, samma dag som förslagen i prop. 2009/10:204 föreslås träda i kraft. Den här föreslagna ändringen innebär att det krav på revisorsgranskning i 12 § lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. som föreslås i prop. 2009/10:204 även ska gälla för verksamhet som omfattas av lagen om betaltjänster.

Dessutom föreslås ett antal ändringar i lagen (1996:1006) om anmäl- ningsplikt avseende viss finansiell verksamhet. För det första föreslås att definitionen av penningöverföring i lagens 1 § 2 utgår och att penningöverföring också utgår ur definitionen av ett finansiellt institut i 1 § 4 samt i lagens 2 och 4 §§. Dessutom föreslås att 5 § andra stycket utgår, eftersom den nu föreslagna lagstiftningen upphäver lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Avslutningsvis i denna del föreslås en ändring av lagens 2 § första stycket andra meningen som anger att betalningsinstitut inte är skyldiga att anmäla att de sysslar med valutaväxling eller annan finansiell verksamhet till Finansinspektionen.

Prop. 2009/10:220

84

Dessutom föreslås en ändring i 5 a § kreditupplysningslagen Prop. 2009/10:220 (1973:1173) för att ge betalningsinstitut möjlighet att utväxla viss

information i kreditupplysningssyfte.

De förslag till ändringar i olika lagar som föreslås i Finans- inspektionens promemoria bör, med undantag av den föreslagna ändringen i 1 § marknadsföringslagen (2008:486), införas i samband med att den nu föreslagna lagen om betaltjänster införs. Den föreslagna ändringen i marknadsföringslagen bör inte införas eftersom den nu föreslagna lagen om betaltjänster inte innehåller någon hänvisning till marknadsföringslagen.

Därutöver införs som ovan nämnts vissa ytterligare följdändringar i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

85

6

Definitioner och tillämpningsområde

Prop. 2009/10:220

6.1Definitioner

6.1.1 Inledning

Vissa begrepp som är av central betydelse inom det område som regleras av betaltjänstdirektivet definieras i direktivets inledning. Enligt direktivets artikel 2 ska dess bestämmelser tillämpas på betaltjänster som tillhandahålls inom unionen. I artikel 4.3 återfinns en definition av vad som utgör betaltjänster som i sin tur hänvisar till direktivets bilaga.

De övriga definitioner som gäller vid tillämpningen av direktivet räknas upp i artikel 4. Utöver definitionen av vad som utgör betaltjänst innehåller denna artikel definitioner av 29 olika begrepp. Vissa defini- tioner hänvisar till bestämmelser i andra EU-direktiv eller rekommenda- tioner från Europeiska kommissionen, men ett stort antal definitioner saknar motsvarighet i tidigare gemenskapsrätt och i svensk rätt.

6.1.2 Definition av begreppet betaltjänst

Regeringens förslag: En definition av begreppet betaltjänst som materiellt överensstämmer med direktivets definition tas med i lagen om betaltjänster.

Promemorians förslag har en definition av begreppet betaltjänster som avviker språkligt från regeringens förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Sveriges advokatsamfund anser att gränsen mellan betaltjänstverksamhet och inlåningsverksamhet framstår som oklar och efterfrågar klargöranden avseende hur gränsen ska dras.

Skälen för regeringens förslag: Enligt direktivets artikel 2 ska dess bestämmelser tillämpas på betaltjänster som tillhandahålls inom gemenskapen. I artikel 4.3 återfinns en definition av vad som utgör betaltjänster som i sin tur hänvisar till direktivets bilaga. Av bilagan framgår att följande tjänster är att betrakta som betaltjänster i direktivets mening:

1.tjänster som möjliggör kontantinsättningar på ett betalkonto samt de transaktioner som krävs för förvaltningen av ett betalkonto,

2.tjänster som möjliggör kontantuttag på ett betalkonto samt de transaktioner som krävs för förvaltningen av ett betalkonto,

3.genomförande av betalningstransaktioner, däribland överföring av medel, från ett betalkonto hos användarens betaltjänstleverantör eller någon annan betaltjänstleverantör genom (i) autogireringar, även engångsautogireringar, (ii) betalningstransaktioner med kontokort eller liknande, (iii) betalningar, även stående betalningsorder,

4.genomförande av betalningstransaktioner, när medlen täcks genom ett kreditutrymme för en betaltjänstanvändare, genom (i) autogireringar,

86

även engångsautogireringar, (ii) betalningstransaktioner med betalkort Prop. 2009/10:220 eller liknande, (iii) betalningar, även stående betalningsorder,

5.utfärdande av och/eller förvärvande av betalningsinstrument,

6.penningöverföring,

7.genomförande av betalningstransaktioner där betalarens god- kännande att genomföra en betalningstransaktion ges med någon form av utrustning för telekommunikation, digital teknik eller informationsteknik och betalningen görs till operatören för systemet eller nätet när denne endast fungerar som mellanhand mellan betaltjänstanvändaren och leverantören av varorna och tjänsterna.

Avseende punkterna 1 och 2 i direktivets definition kan noteras att även de transaktioner som krävs för förvaltningen av ett betalkonto utgör betaltjänster. Exempel på sådana transaktioner är uttag av avgift från betalkontoinnehavaren av den som tillhandahåller kontot och åter- betalning av redan uttagen avgift i förekommande fall. Enligt regeringens bedömning bör en definition av begreppet betaltjänster som materiellt överensstämmer med direktivets bilaga 1 införas i lagen om betaltjänster. Den definition av begreppet som föreslås i promemorian avviker från direktivbilagans definition genom att termen ”autogireringar” återges med ”autogiro” i de delar som motsvarar punkterna 3 och 4 i bilagan. I promemorians förslag formuleras dessutom den del av definitionen som rör utfärdande och förvärvande av betalningsinstrument, punkt 5 i bilagan, så att de tjänster som omfattas är ”utfärdande av kort eller andra betalningsinstrument eller hantering av inlösen av transaktioner med användning av sådana betalningsinstrument”. De tjänster som omfattas av direktivets definition i denna del är utfärdande av betalnings- instrument samt förvärvande (inlösen) av belopp som är hänförliga till betalningstransaktioner med betalningsinstrument, vilket avspeglas i den definition som nu föreslås. Definitionen i denna del bör göras teknikneutral, vilket också föreslås i Finansinspektionens promemoria (s. 116), så att inlösen av transaktionsbelopp som genomförts med användning av olika typer av betalningsinstrument omfattas. Vidare föreslås i promemorian att den svenska definitionen av betaltjänster använder begreppet autogiro där det i direktivbilagans punkt 3 och 4 talas om autogireringar. I denna del framstår det som lämpligt att, på det sätt som föreslås i promemorian, låta uttrycket autogiro ersätta det längre, men funktionellt identiska, begreppet autogireringar. Innebörden av begreppet autogiro behandlas närmare i avsnitt 6.1.3. I den svenska lagstiftningen bör dock, i likhet med vad som föreslås i promemorian, uttrycket ”kontokort” användas i stället för termen ”betalkort” som används i direktivbilagan. I begreppet kontokort innefattas olika typer av bankkort, betalkort och kreditkort som kan användas för att genomföra betalningstransaktioner.

Avseende den fråga om avgränsningen mellan betaltjänster och inlåning på konto, som Sveriges advokatsamfund tar upp, kan inlednings- vis noteras att regeringen tidigare har uttalat att inlåning innebär insättning av medel som insättaren förfogar över, ensam eller tillsammans med någon annan. Dessutom förutsätts någon form av kontoförhållande, innebärande ett ramavtal som ger kontohavaren möjlighet att göra löpande insättningar. I detta sammanhang uttalade

87

regeringen vidare att insättaren vid inlåning har rätt att vid anfordran ta ut insatta medel (prop. 1995/96:74 s. 97).

I 3 § lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet definieras inlånings- verksamhet som ”mottagande från allmänheten av återbetalningspliktiga medel som efter uppsägning är tillgängliga för fordringsägaren inom högst ett år”. De medel som ansågs utgöra återbetalningspliktiga medel var tillgodohavanden på konto samt postväxlar och fordringar i värdepapper med viss längsta löptid (prop. 2002/03:139 s. 565).

Det framgår av ovan refererade förarbetsuttalanden att insättning av medel, i den mening som begreppet medel ges i betaltjänstdirektivets artikel 4.15 och nu föreslagen lagstiftning, måste ske inom ramen för ett kontoförhållande för att inlåning ska föreligga. I de fall då betaltjänster tillhandahålls utan att ett kontoförhållande föreligger, t.ex. vid de flesta fall av penningöverföring, utgör överföringen av medel inte inlåning redan av detta skäl. I de fall då betaltjänster tillhandahålls och det dessutom föreligger ett kontoförhållande mellan en betaltjänstanvändare och en betaltjänstleverantör är det dock andra förhållanden som avgränsar betaltjänstverksamhet från inlåning. I promemorian uppges att betalningsinstitut endast får ha betalkonton som uteslutande används för betalningstransaktioner och att dessa institut ska ha interna kontroller som säkerställer att orörda innehavda medel inte kan komma att betraktas som insättningar. Vidare sägs att enbart det faktum att medel står kvar länge på ett betalkonto, t.ex. därför att betalningsmottagaren inte har begärt att få medlen överförda eller utbetalda, inte medför att en insättning ska anses ha skett. Sveriges Advokatsamfund har framfört att sådana interna kontroller som föreslås i promemorian förutsätter klargöranden i lagtext eller motiv av vad som kännetecknar insättningar.

I denna del kan noteras att det av direktivets skäl 11 framgår att betalningsinstitut bör vara förbjudna att ta emot insättningar från användare och att instituten bör få tillåtelse att utnyttja medel som de har tagit emot från användare endast för att utföra betaltjänster. Det framgår dessutom av direktivets artikel 16.2 att betalningsinstitut som tillhandahåller en eller flera av de tjänster som utgör betaltjänster i direktivets mening endast får ha betalkonton som uteslutande används för betalningstransaktioner. Eventuella medel som betalningsinstitut mottar för att tillhandahålla betaltjänster ska enligt samma bestämmelse i direktivet inte betraktas som insättningar. Såvitt framgår av direktivet är det sålunda syftet med överföringen av medel – att genomföra en betalningstransaktion – tillsammans med den form i vilken betaltjänst- leverantören driver sin betaltjänstverksamhet – som betalningsinstitut – som skiljer överföringar av medel till ett betalkonto hos ett betalningsinstitut från insättningar. Dessutom kan noteras att Europeiska kommissionen har tolkat bestämmelsen i artikel 16 som att betalnings- institut enbart kan ta emot medel på ett betalkonto om det även finns en betalningsorder enligt vilken medlen ska användas i en eller en serie av betalningstransaktioner. Enligt regeringens bedömning bör direktivets bestämmelser i artikel 16 och den tolkning av dessa som Europeiska kommissionen har gjort vara vägledande för tolkningen av dessa bestämmelser även i svensk rätt. Betalningsinstituts mottagande av medel vid tillhandahållande av betaltjänster skiljer sig sålunda från inlåning genom att de medel som betalningsinstitutet mottar vid tillhandahållande

Prop. 2009/10:220

88

av betaltjänster avses användas vid utförandet av en eller en serie av

Prop. 2009/10:220

betalningstransaktioner.

 

I detta sammanhang kan även noteras att en betalare som överför

 

medel till ett betalkonto hos en betaltjänstleverantör för att utföra en

 

betalningstransaktion inte längre kan förfoga över medlen efter den

 

tidpunkt då de överförts till betalningsmottagarens betalkonto hos dennes

 

betaltjänstleverantör. Betalningsmottagaren kan å sin sida förfoga över

 

medlen när de satts in på dennes betalkonto hos betalningsmottagarens

 

betaltjänstleverantör. Även i de fall då betalaren och betalningsmot-

 

tagaren är samma person gäller dock att hanteringen av medlen hos ett

 

betalningsinstitut inte utgör inlåning förutsatt att medlen överförs genom

 

en betalningstransaktion.

 

Avslutningsvis kan i denna del noteras att sådana betalkonton som

 

hålls av t.ex. kreditinstitut i många fall även medger att insättningar görs,

 

eftersom ett stort antal olika kontotyper hos dessa institut omfattas av

 

definitionen av betalkonto (se avsnitt 6.1.3). Medel som överförs till

 

sådana konton utgör i de flesta fall insättningar i enlighet med 2 § första

 

stycket 3 lagen (1995:1571) om insättningsgaranti. Om insatta medel

 

överförs från ett sådant konto till ett betalkonto hos ett betalningsinstitut

 

genom en betalningstransaktion ska medlen dock, i enlighet med vad

 

som sagts ovan, inte anses utgöra insättning hos betalningsinstitutet. Om

 

medel överförs från t.ex. en betalares betalkonto hos ett betalningsinstitut

 

till en betalningsmottagares transaktionskonto hos en bank genom en

 

betalningstransaktion, kommer de medel som överförts att öka behåll-

 

ningen på betalningsmottagarens transaktionskonto och då även utgöra

 

en insättning. På motsvarande sätt gäller att när medel överförs från en

 

betalares transaktionskonto hos en bank till en betalningsmottagares

 

betalkonto hos ett betalningsinstitut, utgör dessa medel inte en insättning.

 

6.1.3 Övriga definitioner

 

 

 

Regeringens förslag: Definitioner av vissa centrala begrepp i

 

betaltjänstdirektivet tas in i lagen om betaltjänster.

 

Promemorians förslag innehåller något färre och annorlunda

 

formulerade definitioner jämfört med regeringens förslag. Promemorian

 

innehåller en annan definition av begreppet betalningssystem jämfört

 

med regeringens förslag.

 

Remissinstanserna: Svea hovrätt efterfrågar ett klargörande av hur

 

begreppet ”generellt betalningssystem”, som används i promemorians

 

lagförslag, förhåller sig till direktivets bestämmelser om tillträde till

 

betalningssystem i artikel 28 och skäl 17 till direktivet. Finansinspek-

 

tionen framför att promemorians definition av unik identifikationskod

 

inte överensstämmer med direktivet och föreslår en alternativ definition

 

som motsvarar definitionen i direktivets artikel 4.21. Bankgirocentralen

 

BGC AB (BGC) efterfrågar en definition av unik identifikationskod som

 

närmare följer direktivets definition. BGC anser även att det av

 

författningskommentaren till den i promemorian föreslagna definitionen

 

av bankdag bör framgå att betaltjänstleverantören ansvarar för genom-

 

förandet av sin del av transaktionen, eftersom betalarens betal-

89

tjänstleverantör inte kan påverka när betalningsmottagarens betalnings- Prop. 2009/10:220 leverantör genomför sin del av transaktionen. Vidare framhåller BGC att

det finns även andra betaltjänster än den av BGC tillhandahållna tjänsten autogiro som stämmer in på den i promemorian föreslagna definitionen av autogiro. Enligt BGC bör en distinktion göras mellan de betaltjänster som uttryckligen heter autogiro och övriga betalningar som initierats av betalningsmottagaren. BGC vill även se en identisk definition av autogiro i de olika bestämmelser där begreppet definieras. Dessutom anser BGC att det bör tydliggöras att BGC AB:s clearingsystem inte ska tas upp som ett exempel på ett generellt betalningssystem, eftersom det i promemorian föreslås att detta system ska undantas från tillträdeskraven i den föreslagna lagen om betaltjänster. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet efterfrågar klargöranden avseende innebörden i begreppet ”betalaren”, som inte definieras i promemorians lagförslag. Svenska Bankföreningen framhåller att definitionen av betalkonto måste överensstämma så långt möjligt med andra medlemsstaters definition för att inte svenska institut ska hamna i ett sämre konkurrensläge. Finansbolagens förening framför att definitionen av vissa begrepp inte är helt likalydande i de två lagarna och att olikheterna kan leda till tolkningssvårigheter. Sveriges advokatsamfund noterar att definitionen av penningöverföring i promemorians förslag skiljer sig åt mellan 1 kap. 4 § 14 p. i den föreslagna lagen om betalningsinstitut och författnings- kommentaren till samma lags 1 kap. 3 § 4 p. och framför att definitionerna bör vara likalydande. Dessutom anser Sveriges Advokat- samfund att gränsen mellan betaltjänstverksamhet och inlånings- verksamhet framstår som oklar och efterfrågar klargöranden avseende hur gränsen ska dras. PNC Pan Nordic Card Association vill se en identisk utformning av regler och definitioner i samtliga länder som omfattas av betaltjänstdirektivet. Vägverket framför att definitionerna i 1 kap. 6 § i den föreslagna lagen om betaltjänster är uppbyggda på ett sätt som försvårar tolkningen av paragrafen, och menar att definitionerna behöver förtydligas.

Skälen för regeringens förslag

Införandet av vissa av direktivets definitioner

Utöver definitionen av betaltjänst innehåller denna direktivets artikel 4 definitioner av 29 olika begrepp. Vissa definitioner hänvisar till bestäm- melser i andra EG-direktiv eller rekommendationer från Europeiska kommissionen, men ett stort antal definitioner saknar motsvarighet i tidigare gemenskapsrätt. I den utsträckning dessa definitioner saknar motsvarighet i svensk rätt och bedöms vara av vikt för den lagstiftning som genomför direktivet, bör definitionerna införas i den lagstiftning som nu föreslås. Motsatsvis saknas anledning att införa bestämmelser om vissa definitioner då definitionen i fråga inte kommer att användas i den svenska lagstiftning som nu föreslås (t.ex. direktivets definition av mikroföretag i artikel 4.26) eller när dess innebörd kan klargöras i lagtext

och författningskommentar utan att en särskild definition tas in i lag.

90

Ett antal av de begrepp som definieras i direktivet är enligt regeringens Prop. 2009/10:220 bedömning av central betydelse för regleringen av betaltjänster och

betalningsinstitut, och bör därför definieras även i den svenska lagstiftning som genomför direktivet. Det föreslås därför att det i begreppen i lagen om betaltjänster tas in definitioner av autogiro, bankdag, betalare, betalkonto, betalningsinstrument, betalningsinstitut, betalningsmottagare, betalningsorder, betalningssystem, betalnings- transaktion, betaltjänstanvändare, betaltjänstleverantör, medel, konsu- ment, penningöverföring, ramavtal, referensränta, referensväxelkurs, unik identifikationskod och valuteringsdag som motsvarar direktivets definitioner av dessa begrepp. De nu föreslagna begreppen är dock inte i alla delar identiska med direktivets begrepp. Därutöver bör ett antal andra begrepp definieras i lagen. De närmare skälen för bestämmelsernas utformning återges nedan.

Autogiro

 

 

 

Autogiro definieras i direktivets artikel 4.28 som ”en betaltjänst för

 

debitering av en betalares betalkonto, där en betalningstransaktion

 

initieras av betalningsmottagaren på grundval av betalarens medgivande

 

till betalningsmottagaren,

betalningsmottagarens

betaltjänstleverantör

 

eller betalarens egen betaltjänstleverantör”. I promemorian föreslås att

 

motsvarande definition av begreppet införs i svensk lagstiftning. BGC

 

har framfört att begreppet autogiro kan beteckna antingen den tjänst som

 

tillhandahålls av Bankgirot under beteckningen autogiro eller såväl

 

Bankgirots autogiro som övriga betalningar som initieras av mottagaren.

 

BGC efterfrågar klargöranden huruvida fler produkter än Bankgirots

 

autogiro ska omfattas av lagens definition. Eftersom definitionen

 

autogiro används i direktivet för att beteckna de tjänster som beskrivs i

 

artikel 4.28 bedömer regeringen att samma term bör användas även i den

 

svenska lagstiftningen på det sätt som föreslås i promemorian. De

 

tjänster som stämmer in på definitionen utgör autogirotjänster oavsett

 

vilken benämning som används av den betaltjänstleverantör som

 

tillhandahåller tjänsten. Det bör i detta sammanhang framhållas att

 

exempelvis en betalningstransaktion som innebär återbetalning av ett

 

belopp som felaktigt har överförts genom en betalningstransaktion där

 

autogiro används, inte utgör en autogirotransaktion om återbetalningen

 

initieras på grundval av någon annan än betalningsmottagaren.

 

Betalningstransaktioner som utförs i i syfte att korrigera tidigare felaktiga

 

överföringar via autogiro utgör alltså inte autogirobetalningar i lagens

 

mening om exempelvis betalarens betaltjänstleverantör, och inte

 

betalningsmottagaren, initierar betalningstransaktionen.

 

Bankdag

 

 

 

Begreppet bankdag definieras i direktivet som ”en dag på vilken

 

betalarens eller betalningsmottagarens betaltjänstleverantör, när denne

 

medverkar till genomförandet av en betalningstransaktion, har öppet för

 

verksamhet i den utsträckning som krävs för genomförande av en

 

betalningstransaktion”. I

promemorian föreslås

en definition vars

91

 

 

 

språkliga utformning skiljer sig något från direktivets definition. I den nya lagen bör det tas in en definition av begreppet bankdag som materiellt motsvarar direktivets bestämmelse.

BGC har anfört att det av författningskommentaren till den i promemorian föreslagna definitionen av bankdag bör framgå att betaltjänstleverantören ansvarar för genomförandet av sin del av transaktionen, eftersom betalarens betaltjänstleverantör inte kan påverka när betalningsmottagarens betalningsleverantör genomför sin del av transaktionen. I denna del kan noteras att direktivets artikel 69 innehåller bestämmelser om vilka skyldigheter som åvilar betalarens respektive betalningsmottagarens betaltjänstleverantör när det gäller den tid inom vilken en betalningstransaktion ska utföras. I artikel 69.1 föreskrivs att betalarens betaltjänstleverantör ska se till att betalningstransaktionens belopp krediteras betalningsmottagarens betaltjänstleverantörs konto senast vid slutet av nästföljande bankdag. Av direktivets artikel 69.2 framgår vidare att betalningsmottagarens betaltjänstleverantör ska valutera och göra tillgänglig betalningstransaktionens belopp på betal- ningsmottagarens konto efter det att betaltjänstleverantören mottagit medlen. Bestämmelser motsvarande innehållet i artikel 69.1 och 69.2 bör tas in i den nya lagen. Som framgår av direktivet är det betalarens betaltjänstleverantör som ske se till att transaktionsbeloppet krediteras betalningsmottagarens betaltjänstleverantörs konto inom viss tid. Betalarens betaltjänstleverantör har alltså ett ansvar för utförandet av transaktionen till och med den tidpunkt då kreditering av betal- ningsmottagarens betaltjänstleverantörs konto sker. Det framgår av ett uttalande från Europeiska kommissionen, som även refereras i promemorian (s. 54, 55 och 117), att den ansvarige betaltjänst- leverantören bl.a. ansvarar för att se till att det går att hitta motparter som kan hantera och avveckla betalningstransaktionen (eng. clearing and settlement partners). Efter det att betalningsmottagarens betaltjänst- leverantörs konto har krediterats är det däremot betalningsmottagarens betaltjänstleverantör som ansvarar för det fortsatta utförandet av transaktionen. I detta sammanhang bör även nämnas att bestämmelserna i artikel 69 inte är tillämpliga på samtliga betalningstransaktioner som omfattas av direktivet. Dessa frågeställningar behandlas närmare i avsnitt 9.10.

Betalkonto

Termen betalkonto definieras i direktivets artikel 4.14 som ”ett konto som innehas i en eller flera betaltjänstanvändares namn och som används för genomförandet av betalningstransaktioner”. I promemorian föreslås dels en identisk definition i 1 kap. 4 § första stycket 2 lagen om betalningsinstitut, dels en avvikande definition i 1 kap. 6 § första stycket 3. Svenska Bankföreningen framför att promemorians förslag till definition i 1 kap. 6 § första stycket 3 lagen om betaltjänster inte är tillräckligt klargörande. Enligt föreningen måste instituten kunna avgöra i förhand vilka kontoslag i deras sortiment som omfattas av lagens definition av betalkonto. Dessutom anser föreningen att definitionen bör innefatta konto som ”är avsett” för genomförande av betalningstransak-

Prop. 2009/10:220

92

tioner snarare än konto som ”används” för betalningstransaktioner. Föreningen anser därutöver att definitionen av betalkonto måste överens- stämma så långt möjligt med andra medlemsstaters definition för att inte svenska institut ska hamna i ett sämre konkurrensläge. I detta sammanhang noterar regeringen att Europeiska kommissionen som svar på en fråga om tolkningen av artikel 4.14 har uttalat att alla kontoslag som kan användas för betalningstransaktioner (eng. all types of accounts which can be used for payment transactions) omfattas av direktivets definition av betalkonto. Europeiska kommissionens tolkning att det avgörande är huruvida kontot är avsett för genomförande av betalningstransaktioner motsvarar den formulering som föreslås av Bankföreningen. Det kan dessutom noteras att Europeiska kommissionen som svar på en annan fråga har uttolkat direktivets definition av betalkonto så att den innefattar alla konton där kontohavaren kan sätta in och ta ut medel utan ytterligare åtgärd eller medgivande från betaltjänstleverantören (eng. all accounts where the holder can place and withdraw funds without any additional intervention or agreement of his payment service provider).

Enligt regeringens bedömning bör definitionen av betalkonto i svensk lagstiftning överensstämma med direktivets definition. Den formulering som föreslås av Bankföreningen, och som synes vara förenlig med den tolkning av direktivets artikel 4.14 som gjorts av Europeiska kommis- sionen, fastställer emellertid vilka konton som utgör betalkonton på ett tydligare sätt än ordalydelsen i direktivets bestämmelse. Den definition av begreppet betalkonto som tas in i den nya lagen bör därför återge att det ska vara ett konto som är avsett för utförande av betalnings- transaktioner och inte, såsom i direktivets ordalydelse, som används för genomförande av betalningstransaktioner. Den närmare avgränsningen av vad som utgör ett betalkonto bör således göras med utgångspunkt i att ett betalkonto ska vara avsett för utförande av betalningstransaktioner. Avgörande för bedömningen är sålunda kontots syfte och funktion. Detta innebär att det i första hand är kontohavarens möjligheter att genomföra betalningar som avgör huruvida ett visst konto är ett betalkonto. Det faktum att en betalning kan göras till ett konto medför inte i sig att det utgör ett betalkonto. Däremot bör konton som ger innehavaren möjlighet att utföra överföringar av medel utan restriktioner som huvudregel anses utgöra betalkonton. Detta gäller både transaktionskonton och sparkonton där betalningstransaktioner kan göras utan restriktioner. Vidare bör konton som används för såväl löpande transaktioner, sparande och hantering av räntor och amorteringar på bolån som huvudregel anses utgöra betalkonton. Även i detta fall är det avgörande att dessa konton bl.a. är avsedda att användas för utförande av betalningstransaktioner. Förekomsten av restriktioner avseende kontohavarens rätt att disponera medlen på kontot, t.ex. att endast ett begränsat antal uttag får göras från kontot under en viss tidsperiod eller att innehavarens förfoganderätt till medlen på kontot är begränsad, tyder däremot på att kontot inte är avsett att användas för utförande av betalningstransaktioner. Förekomsten av sådana restriktioner bör typiskt sett medföra att kontot inte utgör ett betalkonto. I detta sammanhang bör dock noteras att regeringen tidigare har uttalat att ett konto som ålägger kontohavaren vissa restriktioner kan fungera väl för deposition av transaktionsmedel, men att sannolikheten

Prop. 2009/10:220

93

att kontoformen integreras i betalningssystemet är mindre ju större Prop. 2009/10:220 restriktioner som uppställs avseende kontohavarens tillgång till medel

(prop. 1995/96:74 s. 97). Exempel på konton där förfoganderätten är begränsad är sådana spar- och placeringskonton där medlen binds på löptider från några månader upp till flera år, utan att kostnadsfria uttag får göras under bindningstiden. Förekomsten av sådana restriktioner tyder på att kontot inte är avsett att användas för utförande av betalningstransaktioner, vilket innebär att kontot som huvudregel inte anses utgöra ett betalkonto enligt nu föreslagen lagstiftning. Samma principer bör gälla avseende konton där endast ett eller ett fåtal uttag per år får göras kostnadsfritt. Sådana konton utgör som huvudregel inte heller betalkonton.

Betalare

Termen betalare definieras i direktivets artikel 4.7 som ”en fysisk eller juridisk person som är betalkontoinnehavare och som godkänner en betalningsorder från detta betalkonto eller, om det inte finns något betalkonto, en fysisk eller juridisk person som lämnar en betalnings- order”. Promemorians förslag saknar en motsvarande definition.

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet efterfrågar klargöranden avseende innebörden i begreppet ”betalaren”. Enligt regeringens bedömning framstår det som lämpligt att införa en definition av vad som avses med begreppet betalare i den föreslagna lagstiftningen. Begreppet förekommer, som Fakultetsnämnden har påpekat, i flera bestämmelser i direktivet. Såväl uttrycket betalaren som uttrycket betal- ningsmottagaren förekommer i direktivets definition av vad som utgör en betaltjänstanvändare. I promemorian föreslås att en definition av begreppet betaltjänstanvändare tas in i lag. I denna definition används begreppen betalare och betalningsmottagare. Även i den nu föreslagna lagstiftningen kommer en definition av betaltjänstanvändare att föras in där termerna betalare och betalningsmottagare ingår. Detta innebär att termen betalaren kommer att brukas i den nu föreslagna lagstiftning som genomför direktivet i svensk rätt. För att det tydligt ska framgå vad som avses med detta begrepp bör därför en definition motsvarande direktivets artikel 4.7 tas in i den nya lagen.

Betalningsinstitut

Begreppet betalningsinstitut definieras i direktivets artikel 4.4 som ”en juridisk person som har beviljats auktorisation i enlighet med artikel 10 att tillhandahålla och utföra betaltjänster inom gemenskapen”. I promemorian föreslås att en definition av betalningsinstitut tas in i lag. Även om den föreslagna definitionen inte är identisk med direktivets innebär den inte några materiella avvikelser från direktivet i denna del. Den i promemorian föreslagna definitionen bör med vissa språkliga ändringar införas i den nya lagen.

94

Betalningsinstrument

Prop. 2009/10:220

Begreppet betalningsinstrument definieras i direktivets artikel 4.23 som

”varje form av personliga(a) anordning(ar) och/eller rutiner som

betaltjänstanvändaren och betaltjänstleverantören har träffat avtal om och

som används av betaltjänstanvändaren för att initiera en betalningsorder”.

I promemorian föreslås att en liknande definition tas in i lag. Den

föreslagna definitionen är dock inte identisk med direktivets definition.

För att definitionen bättre ska överensstämma med direktivets artikel

4.23 bör uttrycket betalningsorder användas i stället för det i prome-

morian föreslagna betalningstransaktion, så att det framgår att ett

betalningsinstrument används för att initiera en betalningstransaktion.

Även i övrigt bör vissa språkliga ändringar göras i förhållande till den

definition som föreslås i promemorian.

 

Betalningsmottagare

 

Begreppet betalningsmottagare definieras i direktivets artikel 4.8 som

”en fysisk eller juridisk person som är den avsedda mottagaren av medel

som har omfattats av en betalningstransaktion”. I likhet med begreppet

betalaren, som behandlats ovan, förekommer termen betalnings-

mottagaren i direktivets definition av vad som utgör en betaltjänst-

användare. Eftersom begreppet betalningsmottagaren förekommer i flera

bestämmelser i den nya lagen, bl.a. inom ramen för definitionen av vad

som utgör en betaltjänstanvändare, bör det också definieras i lagen.

Definitionen av betalningsmottagare bör vara likalydande med

direktivets artikel 4.8.

 

Betalningsorder

 

Termen betalningsorder definieras i direktivets artikel 4.16 som ”varje

instruktion som en betalare eller betalningsmottagare ger sin

betaltjänstleverantör om att en betalningstransaktion ska genomföras”. I

promemorian föreslås att en identisk definition förs in i lag. Den i

promemorian föreslagna definitionen av betalningsorder bör med vissa

språkliga ändringar tas med i den nya lagen om betaltjänster.

Betalningssystem

 

Begreppet betalningssystem definieras i direktivets artikel 4.6 som ”ett

system för överföring av medel med formella och standardiserade rutiner

och gemensamma regler för behandling, clearing och/eller avveckling av

betalningstransaktioner.” I promemorian föreslås att en funktionellt

identisk definition tas in i lag. Den i promemorian föreslagna defini-

tionen av betalningssystem bör föras in i den nya lagen.

 

Lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse innehåller en

definition på generellt betalsystem (1 kap. 3 § andra

stycket). Med

generella betalsystem avses system för förmedling av betalningar från ett

stort antal från varandra fristående betalare avsett att nå ett stort antal

från varandra fristående slutliga betalningsmottagare. I förarbetena till

95

lagen angavs att generella betalsystem är sådana betalsystem som är skyddsvärda ur systemsynpunkt och där betalningsmottagarna är fristående från varandra (prop. 2002/03:139 s. 190 och 511). Detta kontrasteras mot sådana selektiva betalsystem där t.ex. flera butiker i en affärskedja kan vara betalningsmottagare och där dessa betalnings- mottagare inte är fristående från varandra (a.a.). Dessutom anförs i förarbetena att gränsen mellan ett generellt och ett selektivt betalsystem kan vara svår att dra, men att generella betalsystem som är skyddsvärda ur systemsynpunkt kännetecknas av att de är uppbyggda så att ett stort antal fristående betalare kan nå ett stort antal fristående betalnings- mottagare. En ytterligare omständighet att beakta vid bedömningen är huruvida betalsystemet är avsett att nå ett stort antal slutliga betalningsmottagare. Ett betalsystem som är avsett att nå ett stort antal från varandra fristående betalningsmottagare kan vara ett generellt betalsystem även om endast ett fåtal betalningsmottagare ansluter sig till systemet (a.a. s. 512).

Definitionen av betalningssystem i direktivets artikel 4.6 är enligt sin ordalydelse mer vidsträckt än definitionen av generella betalsystem i lagen om bank- och finansieringsrörelse. I ett generellt betalsystem ska det finnas ett stort antal från varandra fristående betalare och betalningsmottagare, medan ett betalningssystem enligt direktivets definition är ett system för överföring av medel med formella och standardiserade rutiner för behandling, clearing och/eller avveckling av betalningstransaktioner. Direktivets definition uppställer inte något uttryckligt krav på att systemet ska nå ett stort antal betalare och betalningsmottagare, och inte heller att betalningssystem ska vara skyddsvärda ur systemsynpunkt.

Frågan är i vilken utsträckning ”betalningssystem” enligt direktivet kan vara något annat än ett ”generellt betalsystem” enligt gällande svensk lagstiftning. Direktivets definition av betalningssystem är, som nyss konstaterats, mer vidsträckt. Samtidigt kan det noteras att ett betalningssystem enligt direktivets definition möjliggör överföring av medel med formella och standardiserade rutiner och gemensamma regler för hanteringen av betalningstransaktioner. Detta förutsätter i sin tur att systemet är avsett att nå ett stort antal betalare och betalningsmottagare, eller åtminstone att systemet inte enbart är avsett för en begränsad krets av användare.

Det uppställs inget krav på skyddsvärdhet ur systemsynpunkt för att ett betalningssystem ska föreligga enligt direktivets definition. Samtidigt anges i direktivets skäl 16 att tillträdet till betalningssystem bör vara underställt lämpliga krav för att systemens integritet och stabilitet ska garanteras. Betaltjänstleverantörer som vill delta i ett betalningssystem, som kan vara exempelvis ett fyrpartskortsystem eller andra större system för behandling av betalningar och autogirering, bör kunna uppvisa en intern organisation som är tillräckligt motståndskraftig mot risker. Det framgår inte uttryckligen av direktivets skäl (16) eller bestämmelser (artikel 4.6) huruvida kraven på riskhantering m.m. betingas av det enskilda betalningssystemets betydelse för betalningssystemet i stort eller om det enbart är stabiliteten och integriteten i det enskilda betalningssystemet som avses skyddas. Om det är stabiliteten och integriteten i det enskilda betalningssystemet som ses som skyddsvärda

Prop. 2009/10:220

96

intressen, oavsett detta systems betydelse för betalningssystemet i stort, Prop. 2009/10:220 innebär detta en skillnad jämfört med den svenska lagstiftningens

definition av generella betalsystem som förutsätter att sådana system är skyddsvärda ur systemsynpunkt. Som direktivets skäl 16 har formulerats sägs det dock att ”systemens” integritet och stabilitet ska garanteras. Detta indikerar att det är stabiliteten och integriteten i betalningssystemet i stort som ska skyddas genom de krav avseende riskhantering m.m. som deltagarna har att uppfylla. Förutsatt att detta mer vidsträckta skyddsintresse berör betalningssystemen enligt direktivets definition finns det ingen materiell skillnad mellan betalningssystem enligt direktivets definition och generella betalsystem så som dessa definieras i 1 kap. 3 § andra stycket lagen om bank- och finansieringsrörelse. Mot bakgrund av det ovan anförda bör definitionen av betalningssystem i den nu föreslagna lagen om betaltjänster hänvisa till definitionen av generella betalsystem i 1 kap. 3 § andra stycket lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse. Den definition som föreslås i Finansinspektionens promemoria används därmed inte. Vidare används i promemorians lagförslag omväxlande uttrycken generellt betalningssystem och betalningssystem. För att klargöra vad som avses bör uttrycket betalningssystem användas konsekvent. Frågor om regler avseende tillträde till betalningssystem behandlas närmare i avsnitt 11.1.2.

Betalningstransaktion

Med begreppet betalningstransaktion avses enligt direktivets artikel 4.5 ”en åtgärd som initieras av betalaren eller betalningsmottagaren vid placering, överföring eller uttag av medel, oberoende av eventuella underliggande förpliktelser mellan betalaren och betalningsmottagaren”. I promemorian föreslås att en liknande, men inte identisk definition ska tas in i lag. Den i promemorian föreslagna definitionen skiljer sig från direktivets främst genom att uttrycket ”insättningar” föreslås användas i stället för ”placeringar”. Enligt regeringens bedömning kan använd- ningen av termen insättningar i detta sammanhang motiveras med hänvisning till den grundläggande definitionen av betaltjänster i bilagan till direktivet. I denna används inte uttrycket placeringar, medan det däremot talas om kontantinsättningar. Den föreslagna definitionen av betalningstransaktioner förefaller inte materiellt avvika från definitionen av samma term i direktivets artikel 4.5 och dessutom överensstämma bättre med terminologin i bilagan till direktivet. Definitionen bör tas in i den nya lagen.

Betaltjänstanvändare

I direktivets artikel 4.10 definieras en betaltjänstanvändare som ”en fysisk eller juridisk person som utnyttjar en betaltjänst i egenskap av antingen betalare eller betalningsmottagare eller i båda dessa egen- skaper”. I promemorian föreslås att en likalydande definition tas in. Regeringen ansluter sig till promemorians förslag.

97

Betaltjänstleverantör

Prop. 2009/10:220

Termen betaltjänstleverantör definieras i direktivets artikel 4.9 så att

 

begreppet innefattar de organ som räknas upp i artikel 1.1 samt de

 

fysiska eller juridiska personer som omfattas av undantaget enligt

 

direktivets artikel 26. I promemorian föreslås en definition som innebär

 

att en betaltjänstleverantör är ”en fysisk eller juridisk person som

 

tillhandahåller betaltjänster”. Definitionen är inte avgränsad till endast de

 

organ som räknas upp i direktivets artikel 1.1 eller är undantagna enligt

 

direktivets artikel 26. Den är därmed mer omfattande än definitionen av

 

betaltjänstleverantör i direktivet. Det framgår av Finansinspektionens

 

promemoria att den där föreslagna lagen om betaltjänster gäller för

 

betaltjänster som tillhandahålls av vissa ”företag”. I 1 kap. 1 § andra

 

stycket görs en uppräkning av de organ som omfattas av lagen. Denna

 

uppräkning motsvarar direktivets artikel 1.1 förutom i att ”postgiro-

 

institut som enligt nationell lagstiftning har rätt att tillhandahålla

 

betaltjänster” inte innefattas av den i promemorian föreslagna svenska

 

lagstiftningen. Förklaringen synes vara att denna typ av företag inte

 

förekommer i Sverige. Enligt regeringens bedömning framstår det som

 

mer ändamålsenligt att definiera begreppet betaltjänstleverantör med

 

utgångspunkt i de kategorier som omfattas av lagen. En sådan definition

 

av termen betaltjänstleverantör, som även ligger närmare direktivets

 

definition, föreslås därför.

 

Det bör dock även noteras att ändringar i betaltjänstdirektivets artikel

 

1.1 a har överenskommits efter det att betaltjänstdirektivet antogs. Enligt

 

artikel 3 i direktiv 2009/111/EG om ändringar i direktiven 2006/48/EG,

 

2006/49/EG och 2007/64/EG ska filialer till kreditinstitut från länder

 

utanför EES likställas med kreditinstitut från medlemsstaterna.

 

Betaltjänstdirektivets artikel 1.1 a i sin nya lydelse ska tillämpas i

 

medlemsstaterna fr.o.m. den 31 december 2010. Det framstår därför som

 

lämpligt att redan i detta skede utforma den svenska regleringen på ett

 

sätt som motsvarar direktivet i dess ändrade lydelse. Definitionen av

 

betaltjänstleverantör i lagen om betaltjänster bör därför innefatta även

 

filialer till kreditinstitut utanför EES.

 

Debitera

 

Uttrycket debitera definieras inte i direktivets artikel 4. I promemorian

 

föreslås emellertid att en definition av detta uttryck tas in i lag. Den

 

definition som föreslås är ”för en konsument innebär det i regel att medel

 

dras från ett konto”. I promemorians författningskommentar anges att

 

definitionen har utformats utifrån ett konsumentperspektiv och att

 

begreppet annars är vedertaget inom bokföring där det har getts en annan

 

betydelse. Uttrycket debitera förekommer i flera bestämmelser i

 

direktivet, bl.a. artiklarna 58, 63 och 73. Dessa bestämmelser kan dock

 

bli tillämpliga såväl på konsumenter som andra betaltjänstanvändare. Det

 

framstår därför som lämpligt att i lagstiftning införa en definition av

 

termen debitera som inte enbart avser konsumentförhållanden. En

 

vedertagen begreppsanvändning innebär att med debitera avses att

 

kundens kontosaldo minskar medan kreditera innebär det motsatta. En

 

definition av debitera med den angivna innebörden bör tas in i lagen.

98

Filial

Prop. 2009/10:220

I lagen finns bestämmelser om betalningsinstituts möjligheter att

tillhandahålla betaltjänster via filial. En definition av vad som utgör en

filial bör därför föras in i lagen. Liknande definitioner finns i andra lagar

som avser finansiella företags rörelse, t.ex. i 1 kap 5 § lagen (2004:297)

om bank- och finansieringsrörelse och 1 kap. 5 § lagen (2007:528) om

värdepappersmarknaden.

 

Grupp

 

I direktivets artikel 4.30 definieras grupp med hänvisning till direktiv

83/349/EEG. En motsvarande definition finns i lagen (2006:531) om

särskild tillsyn över finansiella konglomerat. En hänvisning till denna

bestämmelse införs i lagen.

 

Hemland

 

I lagen finns bestämmelser om utländska företags möjligheter att

tillhandahålla betaltjänster i Sverige. På samma sätt som i annan

lagstiftning som avser finansiella företags rörelse bör det i lagen tas in en

definition av vilket land som är ett företags hemland. Liknande

definitioner finns i 1 kap. 5 §

lagen (2004:297) om bank- och

finansieringsrörelse och 1 kap. 5 § lagen (2007:528) om värdepappers- marknaden.

Konsument

I direktivets artikel 4. 11 definieras en konsument som ”en fysisk person som enligt de avtal om betaltjänster som omfattas av detta direktiv agerar vid sidan av sin närings- eller yrkesverksamhet”. I promemorian föreslås att en konsument definieras som en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet. Denna definition överensstämmer med definitionen av konsument i andra författningar, t.ex. 1 § konsumentköplagen (1990:932), 1 a § konsument- tjänstlagen (1985:716) och 3 § marknadsföringslagen (2008:486). Den föreslagna definitionen avviker från formulering i direktivets artikel 4.11 men bedöms inte innebära några materiella skillnader jämfört med direktivets definition. Eftersom det framstår som eftersträvansvärt att så långt upprätthålla en enhetlig definition av begreppet konsument i svensk rätt bör promemorians förslag i denna del genomföras. Samma definition används även i förslaget till ny lag om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument (prop. 2009/10:122).

Kreditera

 

Uttrycket kreditera definieras inte i direktivets artikel 4. I promemorian

 

föreslås att en definition av detta uttryck tas in i lag. Den definition som

 

föreslås är ”för en konsument innebär det i regel att medel tillförs ett

 

konto”. I promemorians författningskommentar anges att definitionen har

99

 

utformats utifrån ett konsumentperspektiv och att begreppet annars är Prop. 2009/10:220 vedertaget inom bokföring där det har getts en annan betydelse. Det

framstår, av de skäl som ovan anförts avseende definitionen av uttrycket ”debitera” i lagen, som lämpligt att även införa en definition av termen kreditera som inte enbart avser konsumentförhållanden. En vedertagen begreppsanvändning innebär att med debitera avses att kundens kontosaldo minskar medan kreditera innebär det motsatta. En definition av kreditera med den angivna innebörden bör tas in i lagen.

Kvalificerat innehav

I lagens bestämmelser om förutsättningar för att få tillstånd som betal- ningsinstitut uppställs bl.a. vissa lämplighetskrav på den som har ett kvalificerat innehav i det företag som tillståndsprövningen avser. På samma sätt som i annan rörelselagstiftning på det finansiella området bör det i lag anges vad som är ett kvalificerat innehav. Såvitt avser lagen om betaltjänster bör termen kvalificerat innehav definieras med hänvisning till definitionen av detta begrepp i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.

Medel

En definition av termen medel finns i direktivets artikel 4.15. Med medel avses ”sedlar och mynt, kontotillgodohavanden samt elektroniska pengar enligt definitionen i artikel 1.3 b i direktiv 2000/46/EG”. I promemorian föreslås att termen definieras i lag. I definitionen hänvisas, när det gäller innebörden av elektroniska pengar, emellertid till lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar istället för till direktivet från 2000. Detta innebär dock ingen saklig betydelseskillnad. Promemorians förslag till definition bör föras in i den nya lagen.

Nära förbindelser

I samband med prövningen av huruvida ett företag ska få tillstånd att tillhandahålla betaltjänster som betalningsinstitut beaktas bl.a. om företaget har eller kan förväntas få nära förbindelser med någon annan. I lagen bör anges vad som avses med nära förbindelser. En definition av nära förbindelser som liknar motsvarande definitioner i andra lagar som avser finansiella företags rörelse, t.ex. 1 kap. 6 § lagen (2004:2979 om bank- och finansieringsrörelse och 1 kap. 6 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, förs in i lagen.

Penningöverföring

Begreppet penningöverföring definieras i direktivets artikel 4.13 som ”en betaltjänst där medel tas emot från en betalare, utan att något betalkonto öppnas i betalarens eller betalningsmottagarens namn, uteslutande i syfte att överföra motsvarande belopp till en betalningsmottagare eller en

annan betaltjänstleverantör som agerar på betalningsmottagarens vägnar,

100

och/eller där dessa medel tas emot på betalningsmottagarens vägnar och ställs till betalningsmottagarens förfogande”. I promemorian föreslås att en väsentligen likalydande definition tas in i lag.. Sveriges advokatsam- fund har påpekat att den beskrivning av penningöverföring som finns i författningskommentaren i promemorian, nämligen ”en inte konto- baserad överföring av medel från en betalare till en betalningsmottagare via en betalningsleverantör” avviker från författningstexten. Vidare efter- frågar Advokatsamfundet klargöranden, i författningstext eller för- arbeten, av hur begreppet penningöverföring i den föreslagna lag- stiftningen skiljer sig från inlåning på konto.

Termen penningöverföring förekommer i gällande svensk lagstiftning med en annan innebörd än i direktivet. I 1 § första stycket 2 lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet definieras penningöverföring som ”yrkesmässig överföring av pengar eller pengars värde för någon annans räkning”. I promemorian framhålls att den definitionen av penningöverföring faller inom ramen för direktivets definition av betaltjänster (se bilagan till direktivet), och att den nuvarande definitionen därför bör ersättas med en definition som stämmer överens med den i betaltjänstdirektivet. I denna del anser regeringen att promemorians förslag bör genomföras. Det innebär att en definition av penningöverföring med nämnda innehåll tas in i den nya lagen.

När det gäller frågan om avgränsningen mellan penningöverföring och inlåning på konto, som Advokatsamfundet tar upp, kan inledningsvis noteras att regeringen tidigare har uttalat att inlåning innebär insättning av medel som insättaren förfogar över, ensam eller tillsammans med någon annan. Dessutom förutsätts någon form av kontoförhållande, innebärande ett ramavtal som ger kontohavaren möjlighet att göra löpande insättningar. I det sammanhanget uttalade regeringen vidare att insättaren vid inlåning har rätt att vid anfordran ta ut insatta medel (prop. 1995/96:74 s. 97). I 3 § lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet definieras inlåningsverksamhet som ”mottagande från allmänheten av återbetalningspliktiga medel som efter uppsägning är tillgängliga för fordringsägaren inom högst ett år”. De medel som ansågs utgöra återbetalningspliktiga medel var tillgodohavanden på konto samt postväxlar och fordringar i värdepapper med viss längsta löptid (prop. 2002/03:139 s. 565). Avgränsningen av vad som utgör inlåning, och skälen till att tillhandahållande av betaltjänster inte utgör inlåning, tas även upp i avsnitt 6.1.2. Eftersom penningöverföring är en form av tillhandahållande av betaltjänster utgör inte heller penningöverföring inlåning, av de skäl som framförts i nämnda avsnitt.

När det gäller penningöverföring kan det dessutom konstateras att ovan refererade förarbetsuttalanden anger att insättning av medel, i den mening som begreppet medel ges i betaltjänstdirektivets artikel 4.15 och nu föreslagen lagstiftning, måste ske inom ramen för ett kontoförhållande för att inlåning ska föreligga. I de fall då medel tas emot av en betaltjänstleverantör utan att något konto öppnas i vare sig betalarens eller betalningsmottagarens namn är detta kriterium inte uppfyllt, vilket även framgår av resonemanget i avsnitt 6.1.2. Överföringen av medel till betaltjänstleverantören utgör således inte inlåning. Det framgår av skäl 7 till direktivet att penningöverföring normalt innebär att kontanter ges från

Prop. 2009/10:220

101

en betalare till en betaltjänstleverantör för förmedling till betalnings- Prop. 2009/10:220 mottagaren. Det framgår vidare av definitionen av penningöverföring i

direktivets artikel 4.13 att penningöverföring sker utan att konto öppnas.

Ramavtal

Termen ramavtal definieras i direktivets artikel 4.12 som ”ett avtal om betaltjänster som reglerar det kommande genomförandet av enskilda och successiva betalningstransaktioner och som kan innehålla skyldigheter och villkor för att öppna ett betalkonto.” I promemorian föreslås att en identisk definition tas in i lag.. Enligt regeringens bedömning bör en definition motsvarande den som föreslås i promemorian föras in i den nya lagen.

Referensväxelkurs

Referensväxelkurs är ett begrepp som används i direktivet men inte tidigare förekommit i svensk lagstiftning. En referensväxelkurs kan tillämpas vid betalningar och i ramavtal om betaltjänster i stället för en fast angiven växelkurs. Enligt regeringens bedömning bör en definition av termen referensväxelkurs som överensstämmer med direktivets artikel 4.18 föras in i den nu föreslagna lagstiftningen. Det bör här noteras att en referensväxelkurs antingen kan härröra från en offentligt tillgänglig källa eller göras tillgänglig av betaltjänstleverantören. Referensväxelkurser behandlas närmare i avsnitt 8.6.2.

Referensränta

En definition av uttrycket referensränta som överensstämmer med definitionen av denna term i direktivets artikel 4.20 bör tas in i lagen om betaltjänster. Det bör här noteras att en referensränta alltid kan härröra från en offentligt tillgänglig källa. Referensränta behandlas närmare i avsnitt 8.6.2.

Registrerad betaltjänstleverantör

Uttrycket registrerad betaltjänstleverantör förekommer inte i betaltjänst- direktivet, men däremot i promemorians lagförslag.. Eftersom termen registrerade betaltjänstleverantörer i promemorians förslag betecknar en viss kategori av betaltjänstleverantörer, och denna term även föreslås användas i den nya lagen, bör det enligt regeringens bedömning i lag ges en tydlig definition av vilken det framgår att en registrerad betaltjänst- leverantör är en sådan betaltjänstleverantör som undantagits från lagens krav på tillstånd för sådan verksamhet i enlighet med de undantagsregler som behandlas närmare i avsnitt 7.1.2.

102

Startkapital Prop. 2009/10:220

Av direktivets artikel 6 framgår att betalningsinstituts startkapital ska bestå av kapital enligt artikel 57 a och b i direktiv 2006/48/EG. En definition av startkapital med motsvarande innebörd finns i 1 kap. 5 § 17 lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse. En definition av startkapital som hänvisar till bestämmelsen i lagen om bank- och finansieringsrörelse bör införas i lagen om betaltjänster.

Unik identifikationskod

Med uttrycket unik identifikationskod avses enligt direktivets artikel 4.21 ”en kombination av bokstäver, siffror eller symboler som betaltjänst- leverantören uppger för betaltjänstanvändaren och som denne ska uppge för att på ett otvetydigt sätt identifiera den andre betaltjänstanvändaren och/eller dennes betalkonto för en betalningstransaktion”. I promemorian föreslås att unik identifikationskod i lag definieras som ”en kombination av bokstäver, siffror eller symboler som betaltjänstleverantören tillhanda- håller genom ett betalningsinstrument och som betaltjänstanvändaren i sin tur nyttjar i identifieringsprocessen”. Finansinspektionen framför i sitt remissvar att promemorians definition av unik identifikationskod inte överensstämmer med direktivet och föreslår en alternativ definition som motsvarar definitionen i direktivets artikel 4.21. Bankgirocentralen BGC AB (BGC) efterfrågar en definition av unik identifikationskod som närmare följer direktivets definition. Regeringen anser liksom remissinstanserna att definitionen av unik identifikationskod bör utformas i enlighet med direktivets artikel 4.21.

Valuteringsdag

Termen valuteringsdag definieras i direktivets artikel 4.17 som ”den referenstidpunkt som används av en betaltjänstleverantör för beräkningen av räntan på de medel som debiterats eller krediterats ett betalkonto”. I promemorian föreslås att en likalydande definition tas in i lag. I promemorian anförs också att givande av ränta inte i sig utgör en betaltjänst och inte omfattas av direktivet. Däremot ska eventuella räntesatser som betaltjänstleverantören erbjuder i samband med en betalningstransaktion framgå av ramavtalet enligt direktivets artikel 42.3. Vidare framhålls att valuteringsdagen är den referenstidpunkt som används av en betaltjänstleverantör för beräkningen av ränta på medel som debiterats eller krediterats ett betalkonto. I promemorian anges också att referenstidpunkten för ränteberäkningen inte behöver vara dagen för den verkliga beräkningen av räntan eftersom parterna kan avtala sinsemellan om räntesats och löptid. Enligt regeringens bedömning bör den definition som föreslås i promemorian föras in i den nu föreslagna nya lagen.

103

6.2Tillämpningsområde

6.2.1 Inledning

Betaltjänstdirektivet innehåller flera bestämmelser som på olika sätt avgränsar dess tillämpningsområde. Det framgår redan av artikel 1.1 att direktivets regler gäller för vissa angivna kategorier av företag, myndig- heter och andra organ. Motsatsvis gäller enligt denna artikel att vissa angivna kategorier av offentliga organ (regionala eller lokala myndig- heter) inte omfattas av direktivet när de agerar i egenskap av offentliga myndigheter.

Av artikel 2.1 framgår att direktivet ska tillämpas på betaltjänster som tillhandahålls inom gemenskapen. I samma bestämmelse anges att direktivets bestämmelser om informationsgivning (avdelning III) och rättigheter och skyldigheter vid genomförande av betaltjänster (avdelning IV) enbart ska tillämpas när såväl betalarens som betalningsmottagarens betaltjänstleverantör är etablerade i gemenskapen, förutom direktivets artikel 73 om valuteringsdag och tillgängliga medel. Artikel 73 gäller därmed alltid när betaltjänster tillhandahålls inom gemenskapen. I artikel 2.2 anges att direktivets avdelningar III och IV ska tillämpas på betaltjänster som genomförs i euro eller i valutan i en medlemsstat utanför euroområdet. Artikel 2.3 ger medlemsstaterna möjlighet att undanta vissa angivna institut (i Sverige enbart Svenska Skeppshypoteks- kassan) från direktivets tillämpningsområde.

Ett stort antal olika undantag från direktivets tillämpningsområde räknas upp i artikel 3. Det rör sig om olika aktiviteter (t.ex. fysisk transport av sedlar och mynt), typer av betalningstransaktioner (t.ex. betalningstransaktioner mellan betaltjänstleverantörer för egen räkning) och typer av betalningsinstrument (t.ex. papperscheckar).

Dessutom anges i artikel 68.1, som rör genomförandet av betalnings- transaktioner, att bestämmelserna om genomförandetid och valuterings- dag ska tillämpas på betalningstransaktioner i euro, nationella betalnings- transaktioner i den nationella valutan i en medlemsstat utanför eurozonen samt på betalningstransaktioner som innebär växling mellan euro och en annan EES-valuta, där växlingen sker i det land som inte har euron som nationell valuta. Om en sådan betalningstransaktion är gränsöverskridande, dvs. att betalaren och betalningsmottagaren finns i olika länder, omfattas den av reglerna om betalningstransaktionens belopp har växlats till euro i ”icke-euro-landet” och först därefter med beloppet angivet i euro förs till betalningsmottagaren i den andra medlemsstaten.

Dessutom framgår av artikel 30.1 andra meningen och artikel 51.1 att ett stort antal bestämmelser i direktivets avdelning III och avdelning IV – om informationskrav respektive rättigheter och skyldigheter vid genomförande av betaltjänster – är tvingande till en konsuments förmån men att andra parter kan avtala om avvikande bestämmelser. En motsvarande bestämmelse bör tas in i lagen om betaltjänster. I detta sammanhang bör det även framhållas att parter som avtalar om avvikande villkor jämfört med reglerna i lagens 4 och 5 kap. inte uttryckligen behöver ange att avtalsvillkoren gäller dem emellan med

Prop. 2009/10:220

104

avsteg från annars tillämpliga bestämmelser i lagen. Eftersom Prop. 2009/10:220 bestämmelserna i den nu föreslagna lagens 4 och 5 kap. är dispositiva är

parterna fria att avtala om andra villkor som ersätter dem.

6.2.2 Aktörer som omfattas av reglerna

Regeringens förslag: Lagen om betaltjänster är tillämplig på verksamheten i betalningsinstitut och hos registrerade betaltjänst- leverantörer. Andra betaltjänstleverantörer omfattas av lagens regler om tillhandahållande av betaltjänster, men behöver inte söka tillstånd som betalningsinstitut. Detsamma gäller för myndigheter som bedriver betaltjänstverksamhet i konkurrens med privata aktörer.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller

lämnar det utan erinran. Riksgäldskontoret efterfrågar ett förtydligande i så att det framgår att skatter och avgifter för myndigheter undantas från lagen. Vidare skulle Riksgäldskontoret gärna se ett förtydligande av vad som menas med uttrycket ”i egenskap av offentlig myndighet”. Vägverket uppfattar inledningsvis att förslagen är utformade på ett sådant sätt att de inte direkt berör verkets verksamhet, men menar att förslaget är oklart i det avseendet. Om den föreslagna lagstiftningen inte ska tillämpas av myndigheter vid myndighetsutövning, och reglerna därför endast träffar t.ex. den bank som tillhandahåller autogirotjänster som underleverantör till Vägverket, får förslaget enligt Vägverket tveksamma effekter i fråga om regress.

Skälen för regeringens förslag

Betaltjänstdirektivet är tillämpligt i olika delar på olika aktörer och tjänster

Som betaltjänstdirektivet är utformat är dess regler tillämpliga i olika delar för olika aktörer och tjänster. Direktivets artikel 1.1 innehåller bestämmelser om vilka personer och aktiviteter som omfattas av direktivets regler. Där framgår att reglerna omfattar vissa definierade kategorier av betaltjänstleverantörer: (i) kreditinstitut, (ii) institut för elektroniska pengar, (iii) postgiroinstitut som enligt nationell lagstiftning har rätt att tillhandahålla betaltjänster, (iv) betalningsinstitut, (v) Europeiska centralbanken och nationella centralbanker när de inte agerar i egenskap av offentliga myndigheter samt (vi) medlemsstaterna eller deras regionala eller lokala myndigheter, när de inte agerar i egenskap av offentliga myndigheter.

Vissa aktörer – betalningsinstitut och i viss mån registrerade betal- tjänstleverantörer, som behandlas närmare i avsnitt 7 – omfattas av såväl rörelsereglerna som reglerna om hur betaltjänster ska tillhandahållas och utföras. Andra aktörer – exempelvis kreditinstitut och institut för

elektroniska pengar – omfattas inte av direktivets rörelseregler men

105

däremot av reglerna om tillhandahållande och utförande av betaltjänster. Dessutom gäller vissa av reglerna om tillhandahållande och utförande av betaltjänster enbart för vissa typer av betalningstransaktioner.

Viss verksamhet hos myndigheter är helt undantagen från reglerna

För det första är vissa aktörer helt undantagna från direktivets regler under förutsättningar som anges i direktivet. Av artikel 1.1 framgår att Europeiska centralbanken och nationella centralbanker inte omfattas av direktivets regler när de agerar i egenskap av monetär myndighet eller offentlig myndighet. På samma sätt omfattas inte medlemsstaterna och deras myndigheter av direktivets regler när de agerar i egenskap av offentlig myndighet.

Det kan noteras att direktivets definition i artikel 1.1. e omfattar såväl Europeiska centralbanken som Sveriges riksbank och nationella centralbanker i andra EES-länder. Sveriges riksbank är en statlig myndighet och omfattas av det undantag som avser statliga och kommunala myndigheter när de ägnar sig åt myndighetsutövning. Det anges inte närmare i direktivet vad som avses med att agera i egenskap av monetär myndighet. Det framstår dock som otvetydigt att sådana aktiviteter som kan falla inom ramen för detta begrepp, t.ex. penningpolitiska åtgärder, utgör myndighetsutövning såvitt avser Sveriges riksbank. Det bör dock av lagen framgå att Europeiska centralbanken och nationella centralbanker i andra EES-länder är undan- tagna när de agerar i egenskap av monetär eller offentlig myndighet.

Såväl Riksgäldskontoret som Vägverket har efterfrågat klargöranden av i vilken utsträckning myndigheter är undantagna från reglernas tillämpning. Enligt Riksgäldskontoret bör det framgå av lagen att skatter och avgifter för myndigheter undantas från tillämpningsområdet. Dessutom har Riksgäldskontoret efterfrågat klargöranden av vad som gäller för myndigheter som upphandlar ramavtal för betaltjänster men inte tillhandahåller tjänsterna i sig.

Av betaltjänstdirektivets artikel 1.1 (f) framgår att dess bestämmelser ska tillämpas på medlemsstaterna eller deras lokala eller regionala myndigheter, när de inte agerar i egenskap av offentliga myndigheter. Motsatsvis innebär detta att direktivets bestämmelser inte är tillämpliga på dessa aktörer i deras myndighetsutövning. Begreppet myndighets- utövning innefattar bl.a. mottagande av skatter och avgifter. Det bör i detta sammanhang framhållas att när en myndighet (t.ex. Skatteverket eller Vägverket) mottar eller i förekommande fall gör en betalning som avser skatter eller skatteåterbäring från eller till en fysisk eller juridisk person är myndigheten att betrakta som betalningsmottagare respektive betalare. Detsamma gäller för den myndighet som mottar en betalning som avser en avgift som kan hänföras till myndighetsutövning. I den mån myndigheten betalar eller mottar en betalning utan att detta sker som ett led i myndighetsutövning är myndigheten att betrakta som betalare respektive betalningsmottagare i direktivets mening. Eftersom myndigheten i detta fall är betaltjänstanvändare och inte betaltjänst- leverantör omfattas myndigheten inte av de skyldigheter som enligt direktivet åvilar betaltjänstleverantörer.

Prop. 2009/10:220

106

Direktivet innehåller däremot inga särskilda undantagsbestämmelser om de betaltjänstleverantörer som förmedlar betalningar till eller från myndigheter. Direktivet medger inte att något undantag görs för myndigheternas betaltjänstleverantörer när de förmedlar betalningar avseende skatter och avgifter. De omfattas därmed av den nu föreslagna lagstiftningen i samma utsträckning som då de förmedlar betalnings- transaktioner mellan andra personer. Även Europeiska kommissionen har som svar på en fråga uttalat att betalningar av skatter, där betalnings- transaktionen genomförs genom en bank, omfattas av betaltjänst- direktivet.

I promemorian (s. 50) föreslås att statliga, kommunala och andra offentliga myndigheter ska omfattas av reglerna om tillhandahållande av betalningstransaktioner i avsnitt III och IV i direktivet, utom när de agerar i egenskap av offentliga myndigheter. Om verksamheten utgör myndighetsutövning är den föreslagna lagstiftningen inte tillämplig över huvud taget. Vidare föreslås att statliga, kommunala och andra offentliga myndigheter ska undantas från kravet på tillstånd för att bedriva betaltjänstverksamhet. Möjligheten att undanta statliga, kommunala och andra offentliga myndigheter från krav på tillstånd följer av direktivets artikel 10.1. Denna artikel hänvisar till artikel 1.1 (f) som, enligt orda- lydelsen, enbart avser myndigheter som inte sysslar med myndighets- utövning. En strikt tolkning av artikel 10.1 jämfört med artikel 1.1 (f) skulle medföra att en myndighet blir skyldig att ansöka om tillstånd för att bedriva betaltjänstverksamhet, när denna verksamhet inte utgör myndighetsutövning. Alternativt skulle bestämmelsen i artikel 10.1 kunna tolkas som att de personer som räknas upp i artikel 1.1 (f) undantas från tillståndskravet i sin egenskap av myndigheter och därför inte behöver ansöka om tillstånd. Denna tolkning har gjorts i promemorian. Till stöd för denna tolkning kan anföras att artikel 1.1 (f) innebär att myndigheter inte omfattas av direktivets regler vid myndig- hetsutövning. Om hänvisningen i artikel 10.1 i stället tolkas så att de i övriga fall omfattas av krav på tillstånd, skulle detta innebära att myndigheter antingen helt undantas från direktivets regler (vid myndig- hetsutövning) eller omfattas av reglerna, inklusive kravet på tillstånd för betaltjänstverksamhet (vid tillhandahållande av betaltjänstverksamhet som inte är myndighetsutövning). En sådan tolkning innebär dock att hänvisningen i artikel 10.1 till artikel 1.1 (f) inte får någon effekt, eftersom de verksamheter som undantas från tillståndskravet inte ens omfattas av direktivets regler. Mot denna bakgrund framstår den tolkning som valts i promemorian som den riktiga.

I promemorians författningskommentar till den föreslagna bestäm- melsen om tillämpningsområdet för reglerna om betaltjänster anges att offentliga myndigheter endast omfattas av dessa regler när de tillhanda- håller betaltjänster i konkurrens med andra aktörer på marknaden och inte agerar i egenskap av offentlig myndighet. I en sådan situation blir merparten av reglerna om tillhandahållande av betalningstransaktioner tillämpliga även på statliga, kommunala och andra offentliga myndig- heter, som dock inte behöver ansöka om tillstånd för verksamheten.

Syftet med direktivets undantag är att de uppräknade aktörerna enbart ska omfattas av direktivets regler när de tillhandahåller betaltjänster i konkurrens med andra – privata – aktörer. Centralbanker och myndig-

Prop. 2009/10:220

107

heter som erbjuder sådana betaltjänster som alternativt kunde ha Prop. 2009/10:220 tillhandahållits av en privat betaltjänstleverantör ska alltså, såvitt avser

dessa betaltjänster, följa direktivets regler. Ett konkret exempel är om en myndighet erbjuder sina anställda att öppna konton och få sina löner insatta på dessa. Myndigheter omfattas alltså inte av reglerna, förutom i de fall då de tillhandahåller betaltjänster i konkurrens med andra aktörer på marknaden och inte agerar i egenskap av offentlig myndighet. Enligt regeringens bedömning bör avgränsningen av lagstiftningens tillämp- ningsområde utformas i nära anslutning till direktivets regler, här närmast dess artikel 1.1 (f). Detta innebär att myndigheter inte bör omfattas av reglerna i direktivets avsnitt III och IV vid myndighets- utövning. Eftersom direktivet föreskriver regler för betaltjänstverksamhet är det enbart när myndigheter bedriver sådan verksamhet i konkurrens med andra aktörer som direktivets regler tillämpas på den av myndigheten bedrivna betaltjänstverksamheten. Av detta följer även att verksamhet som inte utgör betaltjänster, t.ex. upphandling av ramavtal för betaltjänster, inte omfattas av direktivets regler.

Vägverket har framhållit att promemorians förslag innebär att en myndighets betaltjänstleverantör kommer att omfattas av regler om återbetalning av betalningstransaktioner som initierats av betalnings- mottagaren (autogirobetalningar) medan betalningsmottagaren – myndig- heten – möjligen inte omfattas av den nu föreslagna lagstiftningen. I detta sammanhang kan noteras att direktivet inte innehåller några regler om en betaltjänstleverantörs möjligheter att kräva ersättning av den betalningsmottagare som initierat en autogirobetalning, när betaltjänst- leverantören har ersatt betalaren i enlighet med direktivets regler. Frågan om betaltjänstleverantörens regressrätt gentemot betalningsmottagaren i dessa fall tas heller inte upp i promemorian. Den situation som Vägverket visat på uppstår således oavsett om betalningsmottagaren är en myndighet som mottar betalningen som ett led i sin myndighets- utövning eller någon annan. Frågor om återbetalning av bl.a. autogiro- betalningar behandlas vidare i avsnitt 9.8.

Undantagsmöjligheten avseende Svenska Skeppshypotekskassan används inte

Direktivets artikel 2.3 gör det möjligt att uttryckligen undanta Svenska Skeppshypotekskassan från reglernas tillämpningsområde. Det saknas särskilda skäl att utnyttja direktivets möjlighet till särreglering i denna del. Det införs därför inte något undantag från reglerna avseende Svenska Skeppshypotekskassan.

6.2.3 Geografiska begränsningar

Regeringens förslag: Lagen är tillämplig i fråga om betaltjänster som tillhandahålls inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Bestämmelserna om tillhandahållande av betaltjänster i lagens 4 och 5 kap. gäller enbart när både betalarens och betalningsmottagarens betaltjänstleverantör är hemmahörande inom EES.

108

Prop. 2009/10:220

Promemorians förslag: I promemorian föreslås att även betalnings- transaktioner i andra valutor än EES-valutor, och där enbart en av betaltjänstleverantörerna är hemmahörande inom EES, ska omfattas av lagens regler om tillhandahållande av betaltjänster.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Finansinspektionen anser att det bör framgå att lagstiftningen är tillämplig på betalningsinstitut och de fysiska och juridiska personer som har undantagits från tillståndsplikt. Svenska Bankföreningen avstyrker förslaget att direktivets bestämmelser ska gälla även för betalningar till eller från ett land utanför EES eller andra valutor än euro och EES-ländernas valutor (s.k. ”one leg”-betalningar). Företagarna anför att den föreslagna tillämpningen av reglerna även i transaktioner när enbart en av parterna finns inom EES innebär att olika rättsregler kommer att gälla för parterna vilket av flera aktörer upplevs som särskilt betungande. Pan Nordic Card Association framför att det generellt bör eftersträvas att samtliga definitioner och regler utformas identiskt i samtliga EU-länder samt övriga länder som omfattas av direktivet. Reglerna för ”one-leg”-transaktioner framhålls som ett område där nationella regler divergerar. Finansbolagens Förening har inget att erinra mot att lagstiftningen görs tillämplig även på andra valutor än euro och EES-ländernas övriga valutor.

Skälen för regeringens förslag

Reglerna är tillämpliga på betaltjänster som tillhandahålls inom EES

Enligt direktivets artikel 2.1 första meningen ska direktivets regler tillämpas på betaltjänster som tillhandahålls inom gemenskapen. I andra meningen sägs dock att avdelningarna III och IV, förutom artikel 73 – motsvarande 4 och 5 kap. i den nu föreslagna lagen om betaltjänster, förutom dess 5 kap. 21 § – endast ska tillämpas när såväl betalarens som betalningsmottagarens betaltjänstleverantör är etablerad i gemenskapen.

Innebörden av detta är att de centrala regler i direktivet som rör informationsgivning, rättigheter och skyldigheter i samband med till- handahållande av betaltjänster som huvudregel inte är tillämpliga i fråga om alla betaltjänster som tillhandahålls inom EES, utan enbart på sådana betalningstransaktioner där både betalarens och betalningsmottagarens betaltjänstleverantör hör hemma inom EES.

Som framgått ovan gäller detta dock inte reglerna om valuteringsdag och tillgängliggörande av medel i artikel 73. Dessa regler, som föreslås genomföras i 5 kap. 21 § lagen om betaltjänster, gäller alltså i fråga om alla betaltjänster som tillhandahålls inom EES.

Av artikel 2.2 följer att bestämmelserna i direktivets avdelning III och IV, det vill säga reglerna om informationsgivning, rättigheter och skyldigheter i samband med tillhandahållande av betaltjänster ska tillämpas på betaltjänster som utförs i euro eller i valutan i en EES-stat utanför euroområdet. Motsatsvis innebär detta att reglerna inte gäller vid

tillhandahållande av betaltjänster i andra valutor. I detta sammanhang bör

109

framhållas att valutorna i EES-länder utanför EU omfattas av Prop. 2009/10:220 betaltjänstdirektivet från det att respektive EES-land har infört direktivets

regler i nationell rätt. Här bör särskilt noteras att schweizerfranc, som är nationell valuta i EES-landet Liechtenstein, blir en sådan valuta som omfattas av betaltjänstdirektivets regler från det att Liechtenstein genomför direktivets bestämmelser i nationell rätt. För medlemsstater i EU gäller att respektive lands valuta omfattas av betaltjänstdirektivet från den tidpunkt då direktivet träder i kraft, det vill säga den 1 november 2009.

Dessutom framgår av artikel 68 att direktivets regler om genom- förandetid och valuteringsdag, som föreslås genomföras i 5 kap. 18– 23 §§ lagen om betaltjänster, enbart är tillämpliga på en snävare krets av betalningstransaktioner. Dessa regler är, enligt huvudregeln i artikel 68.1, tillämpliga på betalningstransaktioner i euro och nationella betalningstransaktioner i valutan i den berörda medlemsstaten utanför euroområdet (exempelvis en betalning med svenska kronor i Sverige). Reglerna är dessutom tillämpliga på vissa betalningstransaktioner som innebär växling mellan euro och valutan i ett EES-land utanför euroområdet. Förutsättningen är dock att växlingen sker i landet utanför euroområdet. Om betalningstransaktionen är gränsöverskridande, dvs. om betalaren och betalningsmottagaren finns i olika länder, omfattas den av direktivets regler om genomförandetid enbart om den gräns- överskridande betalningstransaktionen sker i euro. Dessa regler behand- las närmare i avsnitt 9.10.2.

Reglerna görs inte tillämpliga på s.k. ”one-leg”-betalningar

Direktivet medger att medlemsstaterna avgör om regleringen också ska omfatta transaktioner i andra valutor eller där endast en av betal- tjänstleverantörerna – eller åtminstone inte alla de betaltjänstleveran- törerna som medverkar i utförandet av betalningstransaktionen – är etablerad inom EES (s.k. ”one-leg”-transaktioner).

I promemorian diskuteras huruvida reglerna i den föreslagna lagstiftningen ska göras tillämpliga även på ”one-leg”-transaktioner. Där sägs att det framstår som eftersträvansvärt att konsumenter har ett likvärdigt skydd oavsett om betalningstransaktionen sker inom eller utanför EES. Dessutom framförs att betaltjänstleverantörer normalt föredrar ett regelverk i stället för flera, för att strömlinjeforma sina processer. Vikten av transparenta regler och ett gott konsumentskydd vid globala penningöverföringar framhålls också i promemorian.

Som argument mot att tillämpa reglerna på ”one-leg”-transaktioner nämner promemorian att det skulle försvåra för de företag som är verksamma både inom och utanför EU, särskilt avseende kort- transaktioner. Dessutom skulle direktivets regler om reklamation av betalningstransaktioner bli svåra att tillämpa avseende ”one-leg”-transak- tioner. Därutöver noteras i promemorian att ”branschen” har påpekat att en gränsdragning mellan de nu aktuella reglerna och andra regler blir oundviklig, men också svår att förklara för kunderna, vid ”one-leg”- transaktioner.

110

Promemorians slutsats, vid en samlad bedömning, är att konsument- skyddet och behovet av transparenta regler vid globala penning- överföringar måste gå före betaltjänstleverantörernas problem. Enligt promemorian bör de problem som uppstår vid korttransaktioner kunna hanteras avtalsrättsligt och med pedagogisk informationsgivning till kunder.

Svenska Bankföreningen har framfört ett antal argument för varför den föreslagna lagstiftningen inte bör göras tillämplig på ”one-leg”- transaktioner. Föreningen anför att det följer av direktivet att bl.a. denna fråga ska tas upp i en översyn vid slutet av 2012 och att det därför är olämpligt att lagstifta om en utvidgad ordning tre år före det att utvärderingen ska företas. Vidare delar föreningen inte promemorians bedömning att intresset av konsumentskydd är viktigare än att söka undvika de uppenbara problem som kommer att uppstå kring t.ex. korttransaktioner mot bakgrund av de globala regelverken. Enligt föreningen saknas en underbyggd argumentation i promemorian, och en djupare analys måste först företas. Detta bör lämpligen ske några år efter direktivets genomförande. Det faktum att ett antal andra medlemsstater uppgett att de avser att lagstifta kring ”one leg” påverkar inte föreningens inställning. Enligt föreningen kommer det uppstå problem inte minst vid korttransaktioner mot bakgrund av de globala regelverken på detta område. Föreningen menar också att det krav på likabehandling av ”one- leg”-betalningar och de betalningar som omfattas av direktivet riskerar att bli vilseledande, eftersom den infrastruktur och det regelverk som byggts upp för betalningar inom EES helt saknas utanför detta område. Dessutom menar Bankföreningen att det vid ”one-leg”-betalningar blir svårt att uppfylla direktivets och den föreslagna lagstiftningens informationskrav, eftersom det bl.a. blir i det närmaste omöjligt att informera kunderna om vilken maximal genomförandetid som gäller för betalningstransaktioner i alla valutor, till och från alla länder. Föreningen framför att den föreslagna regleringen innebär att det ena benet av transaktionen, inom EES, enligt promemorians förslag blir författnings- reglerat genom lagen om betaltjänster medan regleringen för det andra benet är helt okänd. Även avseende de i promemorian föreslagna reglerna för återbetalning av en icke godkänd betalningstransaktion ser föreningen flera problem om denna reglering skulle omfatta även ”one leg”-transaktioner. Föreningen anför avslutningsvis att en tillämpning av direktivreglerna även på ”one leg”-transaktioner skulle leda till en märkbar fördyring för instituten och en ökning av den administrativa bördan, vilket står i strid med regeringens uttalade ambition att minska den administrativa bördan för företag.

Även Pan Nordic Card Association och Företagarna har framfört att reglerna inte bör göras tillämpliga på ”one-leg”-transaktioner.

Enligt uppgifter från Europeiska kommissionen i november 2009 avsåg elva EU- och EES-länder att tillämpa direktivets regler i avdelning III och IV –avseende informationskrav respektive rättigheter och skyldiheter vid genomförande av betaltjänster– på ”one-leg”-transaktioner. Av de då tillgängliga uppgifterna framgick också att flera av länderna enbart avsåg att tillämpa vissa delar av regelverket på sådana transaktioner. Sju länder avsåg att inte göra reglerna tillämpliga på ”one-leg”-betalningar, medan

Prop. 2009/10:220

111

entydig information om övriga länders inställning ännu inte fanns tillgänglig.

Det framstår därmed inte som om det finns något helt tydligt mönster avseende övriga medlemsländers inställning till möjligheten att göra reglerna tillämpliga på ”one-leg”-transaktioner.

Det bör här också noteras att promemorians förslag innebär att många

– men inte alla – bestämmelser som motsvarar reglerna i direktivets artikel III och IV skulle bli tillämpliga på ”one-leg”-transaktioner. Enligt promemorians förslag skulle motsvarande regler som rör information till betalningsmottagaren om enskilda betalningstransaktioner enligt ett ramavtal, möjligheten för betalaren att kontrollera belopp på ett betalningsinstrument för lägre belopp och avseende information om extra avgifter eller nedsättning av avgift inte tillämpas på ”one-leg”- transaktioner. Inte heller reglerna om bevis för godkännande och utförande av betalningstransaktioner skulle vara tillämpliga, och detsamma gäller reglerna om återbetalning av betalningstransaktioner som initierats av eller via en betalningsmottagare. Reglerna om avgiftsuttag från överförda och mottagna belopp skulle tillämpas på ”one-leg”-transaktioner. Detsamma skulle gälla avseende reglerna om utförandetid. Bestämmelsen om valuteringsdag skulle gälla även för ”one-leg”-transaktioner. Reglerna om ansvar för bristfälliga eller ej utförda betalningstransaktioner skulle däremot inte heller vara tillämpliga på ”one-leg”-transaktioner.

Det framförs i promemorian att en tillämpning av den nu föreslagna lagstiftningens regler även på ”one-leg”-transaktioner innebär dels ett likvärdigt konsumentskydd oavsett om betalningstransaktionen sker i eller utanför EES, dels mer transparenta regler vid globala penning- överföringar. Mot detta har Svenska Bankföreningen, Pan Nordic Card Association och Företagarna hävdat att s.k. ”gold plating”, där mer omfattande regler än vad som uttryckligen följer av direktivet förs in i nationell lag, bör undvikas. Bankföreningen har dessutom framfört ett antal synpunkter som rör negativa följder av att tillämpa lagstiftningen på ”one-leg”-betalningar. Enligt föreningen kommer detta skapa mer oklarheter bland konsumenter och andra betaltjänstanvändare om vilka regler som gäller, inte minst eftersom följden blir att den svenska lagstiftningen då gäller för en del av en betalningstransaktion medan en helt annan – och helt okänd – lag gäller för den andra delen av samma transaktion. Som föreningen påpekat innebär detta också att det inte blir möjligt att med någon säkerhet ange exempelvis längsta genomförandetid eller avgiftsuttag för betalningstransaktionen i dess helhet eftersom detta är avhängigt vilka regler som gäller i en annan jurisdiktion. Som promemorians förslag är utformat undviks vissa av de problem som kunnat uppstå, avseende exempelvis betalares återbetalningsrätt vid betalningstransaktioner som initierats av eller via en betalningsmottagare, eftersom dessa regler inte görs tillämpliga på ”one-leg”-transaktioner. Den grundläggande problematiken avseende reglernas tillämpning på ”one-leg”-transaktioner – att en del av betalningstransaktionen omfattas av lagstiftning i tredje land vars innebörd kan vara mycket svår att fastställa – kvarstår dock i de delar där reglerna görs tillämpliga på dessa transaktioner. För kontokort- stransaktioner finns, enligt Svenska Bankföreningen, en risk för konflikt

Prop. 2009/10:220

112

mellan lagens regler och de regelverk för kontokort som är tillämpliga i länder utanför EES. Därutöver leder förslaget, enligt föreningen, till en ökad administrativ börda och märkbart högre kostnader för betaltjänstleverantörerna.

Syftet med att göra lagens regler tillämpliga på ”one-leg”-transaktioner är främst att stärka konsumentskyddet vid dessa betalningstransaktioner, och dessutom att uppnå en enhetlig reglering i svensk rätt av betalningstransaktioner här i landet. I promemorian motiveras förslaget med att konsumentskyddet och behovet av transparenta regler vid globala penningöverföringar bör gå före betaltjänstleverantörernas problem, som till del också kan hanteras i avtal och genom pedagogisk informations- givning.

Promemorians utgångspunkt, att syftet med att göra lagstiftningen tillämplig på ”one-leg”-transaktioner främst är att stärka konsument- skyddet och göra regleringen av betalningstransaktioner mer transparent, framstår som i och för sig riktig. Till exempel skulle betal- ningstransaktioner i valutor som amerikanska dollar eller japanska yen, som inte faller inom betaltjänstdirektivets tillämpningsområde, också omfattas av reglerna. För konsumenter och andra betaltjänstanvändare skulle detta innebära en ökad tydlighet avseende vilka regler som gäller. Det kan, från ett konsumentperspektiv, framstå som ologiskt och förvirrande att en betalningstransaktion som initieras hos en svensk betaltjänstleverantör omfattas av olika regler om t.ex. information till kunden beroende på om betalningstransaktionen avser betalning till en betalningsmottagare i USA eller i Storbritannien.

Samtidigt bör reglerna bara göras tillämpliga på ”one-leg”-transak- tioner om detta faktiskt leder till ett stärkt konsumentskydd och ett mer transparent regelverk. I detta sammanhang bör det observeras att även om bestämmelser i den nu föreslagna svenska lagstiftningen görs tillämpliga på ”one-leg”-transaktioner, så kommer den andra delen – det andra ”benet” – att omfattas av lagstiftningen i det andra landet. En del av betalningstransaktionen lyder därmed under regler som kan innebära helt andra krav jämfört med den svenska lagstiftningen, och vars tillämpning den svenske betaltjänstleverantören inte kan råda över eller ens kunna få kunskap om i alla delar. Eftersom den nu föreslagna lagstiftningen inte över huvud taget kan reglera vad som gäller i fråga om exempelvis avgiftsuttag, krav på maximal genomförandetid eller andra aspekter av hur betalningstransaktioner utförs i det andra landet, är det heller inte möjligt att ge någon tillförlitlig information om detta till konsumenter och andra betaltjänstanvändare i Sverige. Även om ambitionen med att tillämpa lagen på ”one-leg”-transaktioner är att konsumenter och andra betaltjänstanvändare ska få ett stärkt skydd, framstår det som tveksamt hur stor positiv effekt som uppnås i praktiken när det inte är möjligt att erbjuda dem tydliga villkor för utförandet av hela betalningstransaktionen eller ens tillförlitlig information om vilka villkor som gäller.

Promemorians förslag innebär ett något starkare konsumentskydd i vissa delar. Samtidigt uppstår dock oklarheter om vilka regler som gäller och inte minst en icke obetydlig risk för att konsumenter och andra betaltjänstanvändare felaktigt får uppfattningen att lagens regler gäller även för den del av en ”one-leg”-transaktion som sker i ett land utanför

Prop. 2009/10:220

113

EES. Dessutom innebär en tillämpning av vissa bestämmelser i lagen att Prop. 2009/10:220 betaltjänstleverantörerna drabbas av ökade administrativa kostnader, som

i sin tur kan komma att övervältras på kollektivet av betaltjänstanvändare i form av högre avgifter för utförande av betalningstransaktioner.

I detta sammanhang bör också noteras att även om one-leg-transak- tioner inte kommer att omfattas av bestämmelserna om informa- tionsgivning, utförandetid m.m. i den nu föreslagna lagen så behandlas frågor om vissa betaltjänstleverantörers informationsgivning avseende bl.a. avtalsvillkorsändringar, valuteringsregler och utförande av överföringsuppdrag i Finansinspektionens allmänna råd om inlånings- konton och tillhörande banktjänster (FFFS 2001:8).

Vid en sammanvägd bedömning framstår det som om nackdelarna i form av oklarhet rörande villkoren för och information om ”one-leg”- transaktioner, tillsammans med de ökade kostnader som en utsträckning av lagen till omfatta även dessa medför, är större än de fördelar som kan uppnås i form av stärkt konsumentskydd för en del av ”one-leg”- transaktionerna. Promemorians förslag att göra vissa bestämmelser tillämpliga på ”one-leg”-betalningar bör därför inte genomföras.

6.2.4 Aktiviteter som undantas från direktivets tillämpningsområde

Regeringens förslag: Vissa typer av betalningstransaktioner och andra aktiviteter med anknytning till tillhandahållande av betaltjänster omfattas inte av lagens bestämmelser.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller

lämnar det utan erinran. MasterCard anför att undantaget för betalningsinstrument som kan användas inom ett begränsat nätverk bör tolkas snävt och att det av lagstiftningen bör framgå att kort som kan användas för inköp hos en rad utvalda handlare inte omfattas av undantaget. Företagarna anser att de uttalanden om undantagets inne- börd som görs i promemorian bör avspeglas i lagstiftningen.

Skälen för regeringens förslag

Vissa tjänster, betalningsinstrument och verksamheter undantas uttryckligen från direktivets tillämpningsområde

De tjänster som omfattas av direktivets regler – betaltjänster – definieras i artikel 4.3, som i sin tur hänvisar till en uppräkning av tjänster i bilagan till direktivet. Ett antal tjänster, betalningsinstrument och verksamheter som inte omfattas av direktivets regler räknas upp i direktivets artikel 3. I promemorian föreslås bestämmelser som till sitt innehåll motsvarar direktivets artikel 3. Enligt regeringens bedömning bör de bestämmelser som föreslås i promemorian föras in i lagen om betaltjänster. Direktivets bestämmelser, promemorians förslag och de närmare avgränsningarna av de undantagna områdena beskrivs nedan.

114

Tjänster som inte omfattas av direktivet

Prop. 2009/10:220

Yrkesmässig, fysisk transport av sedlar och mynt, inklusive insamling,

 

hantering och leverans av dessa, undantas enligt artikel 3 c. Detta

 

undantag omfattar exempelvis värdetransporter och den kontanthantering

 

som är förknippad med sådana transporter. Detta undantag avser

 

yrkesmässig, fysisk transport av kontanter – sedlar och mynt – och

 

innefattar även insamling, hantering och leverans av kontanter. Sådan

 

verksamhet där ett värdetransportföretag hämtar eller levererar kontanter

 

för räkning och insättning på ett annat företags, exempelvis en

 

butiksägares, konto omfattas också av undantaget.

 

Enligt artikel 3 e undantas tjänster som innebär att betalnings-

 

mottagaren förser betalaren med kontanter som en del av en

 

betalningstransaktion efter uttrycklig begäran av betalaren omedelbart

 

före verkställandet av betalningstransaktionen genom betalning för inköp

 

av varor eller tjänster. Detta undantag omfattar uttag av kontanter i

 

samband med inköp, t.ex. när en kund vid inköp i en livsmedelsaffär tar

 

ut 500 kronor i kontanter vid köp av matvaror för 300 kronor och

 

debiteras totalt 800 kronor.

 

Valutaväxlingsverksamhet, s.k. ”cash-to-cash”-verksamhet, undantas

 

enligt artikel 3 f. Undantaget avser kontantbaserad växlingverksamhet,

 

dvs. där kontanter i en eller flera valutor växlas mot kontanter i en eller

 

flera andra valutor utan att någon debitering eller kreditering av ett

 

betalkonto sker i samband med växlingstransaktionen.

 

Enligt artikel 3 j tillämpas direktivet inte heller på tekniska stödtjänster

 

som exempelvis tillhandahållande av terminaler eller annan utrustning,

 

behandling, lagring och autentisering av uppgifter, integritetsskyddande

 

tjänster och IT-tjänster. En förutsättning för att dessa tjänster ska

 

undantas från direktivets tillämpning är att tjänsteleverantörerna inte vid

 

någon tidpunkt har besittning över de medel som ska överföras. Ett

 

exempel på sådana tjänster är tillhandahållande av teknisk infrastruktur

 

som används vid betalningar, exempelvis kortterminaler och mjukvara

 

som gör det möjligt för en betaltjänstanvändare att initiera en

 

betalningsorder via Internet.

 

Artikel 3 o undantar vissa tjänster avseende uttag av kontanter i

 

uttagsmaskiner (bankomater). Bestämmelsen innebär att den som

 

tillhandahåller fristående uttagsmaskiner men inte några andra betal-

 

tjänster, och heller inte är part i ramavtalet med den person som nyttjar

 

uttagsautomaten, inte omfattas av reglerna i direktivet.

 

Särskilt avseende betalningsinstrument som används i ett begränsat

 

nätverk

 

Genom artikel 3 k undantas tjänster som baseras på betalningsinstrument

 

som kan användas för förvärv av varor eller tjänster endast hos utgivaren

 

eller, enligt överenskommelse med utgivaren, antingen inom ett

 

begränsat nätverk av tjänsteleverantörer eller avseende ett begränsat

 

varu- eller tjänsteutbud.

 

Europeiska kommissionen har uttalat att medlemsstaterna bör avhålla

 

sig från att ställa upp kvantitativa kriterier, avseende t.ex. antalet

 

deltagande affärsidkare eller betalningsströmmarnas omfattning, på när

115

 

ett nätverk är att anse som begränsat. Enligt kommissionens mening bör innebörden i uttrycket ”begränsat nätverk” avgöras från fall till fall. MasterCard har anfört att uttrycket bör tolkas snävt och att det av lag- stiftningen bör framgå att kort som kan användas för inköp hos en rad utvalda handlare inte omfattas av undantaget.

Enligt regeringens bedömning framstår det som mindre lämpligt att fastställa kvantitativa kriterier på när ett nätverk inte längre ska anses som begränsat. De betalningsinstrument och nätverk som tas upp i promemorian torde, typiskt sett, omfattas av undantaget i 1 kap. 4 § 5 lagen om betaltjänster. En distinktion kan här göras mellan två olika typer av betalningsinstrument som kan omfattas av undantaget. För det första undantas tjänster baserade på betalningsinstrument som kan användas för förvärv av varor eller tjänster endast i de lokaler som utgivaren använder. Exempel på betalningsinstrument som omfattas av detta undantag är s.k. ”mat på jobbet”-kort, kundkort som enbart kan användas för betalning i en viss butik eller butikskedja samt clubkort som används vid besök på en restaurang eller semesteranläggning där inköp registreras på kortet och kortanvändaren debiteras när denne lämnar område. För det andra undantas betalningsinstrument som kan användas för förvärv av varor och tjänster enligt affärsöverenskommelse med utgivaren, antingen inom ett begränsat nätverk av tjänsteleverantörer eller i fråga om ett begränsat varu- eller tjänsteutbud. Exempel på betalningsinstrument som omfattas av detta undantag är kort för allmänna transporter, bensinkort som kan användas för inköp hos en kedja av bensinstationer eller medlemskort med betalfunktion som används för att betala varor och tjänster som tillhandahålls av den utgivande organisationen. När det gäller betalningsinstrument som kan användas för betalningar inom ett nätverk av leverantörer får en bedömning av undantagets tillämplighet göras avseende varje nätverk. Utgångspunkten är att ju större omfattning nätverket har, desto mindre sannolikt är det att undantaget är tillämpligt på de tjänster som tillhandahålls. Vid denna bedömning kan antalet affärsidkare som deltar i ett nätverk vara ett av de kriterier som används för att avgöra huruvida nätverket är begränsat eller inte. Exempelvis torde ett nätverk som samlar ett stort antal olika affärsidkare, t.ex. olika butikskedjor, som var och en bedriver verksamhet genom flera olika affärsställen typiskt sett inte träffas av undantaget. Det bör dock framhållas att det faktum att ett betalningsinstrument som t.ex. ett kort kan användas hos flera affärsidkare som exempelvis butikskedjor inte i sig innebär att undantaget inte längre är tillämpligt. Det avgörande för bedömningen är även i dessa fall nätverkets omfattning. Som framhålls i promemorian kan dock nätverk som kopplats till VISA, MasterCard eller andra öppna kortsystem inte omfattas av undantaget.

Transaktioner som inte omfattas av direktivet

Enligt direktivets artikel 3 a ska direktivets regler inte tillämpas på rena kontanttransaktioner direkt mellan betalare och betalningsmottagare, utan några mellanhänder.

Prop. 2009/10:220

116

Artikel 3 b föreskriver ett undantag för sådana betalningstransaktioner Prop. 2009/10:220 från betalaren till betalningsmottagaren som sker genom ett handels-

ombud som auktoriserats att förhandla om eller slutföra försäljning eller köp av varor eller tjänster på betalarens eller betalningsmottagarens vägnar. I Sverige innebär detta att reglerna inte är tillämpliga på en betal- ning från en betalare via en handelskommissionär till en betalnings- mottagare, när handelskommissionären har åtagit sig att för betalarens eller betalningsmottagarens (kommittentens) räkning men i eget namn sälja eller köpa lös egendom enligt bestämmelserna i kommissionslagen (2009:865).

Genom artikel 3 d undantas insamling och leverans av kontanter som inte bedrivs yrkesmässigt och som sker inom ramen för ideell verk- samhet eller välgörenhet.

Enligt artikel 3 g undantas en rad olika pappersbaserade betalnings- instrument som exempelvis papperscheckar från direktivets tillämpnings- område.

Artikel 3 h anger att direktivet inte ska tillämpas på betalnings- transaktioner som genomförs inom ett system för avveckling av betalningar eller värdepapper. De system som omfattas av detta undantag är sådana där avvecklingsagenter, centrala motparter, clearingorganisa- tioner, centralbanker, andra medlemmar samt betaltjänstleverantörer sinsemellan avvecklar transaktioner. I Finansinspektionens promemoria anges att undantaget i Sverige är tillämpligt på VPC AB:s (numera Euroclear Sweden) system för värdepappersavveckling, Riksbankens RIX-system, Bankgirocentralen BGC:s betalningssystem, Svenska Bank- föreningens Dataclearing samt den motpartsclearing av standardiserade derivat som utförs av OMX Nordic Exchange. I promemorian framhålls att lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden gäller för flertalet av dessa system. Vidare framhålls att dessa system inte tillhandahåller några betaltjänster till enskilda betaltjänstanvändare.

Genom artikel 3 i undantas betalningstransaktioner som avser förvaltning, inlösen eller försäljning av värdepapper från direktivets tillämpningsområde. Dessa betalningstransaktioner undantas från direktivets tillämpningsområde förutsatt att de utförs av de personer som deltar i sådana avvecklingssystem som nämns i artikel 3 h eller av värdepappersföretag, kreditinstitut, fondbolag, förvaltningsbolag som tillhandahåller investeringstjänster eller andra personer som har tillstånd att förvara finansiella instrument.

Av artikel 3 m följer att betalningstransaktioner som utförs mellan betaltjänstleverantörer, deras ombud eller filialer för egen räkning inte ska omfattas av direktivets regler. Sådana transaktioner bör följaktligen inte omfattas av den nu föreslagna lagstiftningen.

Enligt artikel 3 n ska även transaktioner mellan företag i samma företagsgrupp, där ingen utomstående betaltjänstleverantör medverkar som mellanhand, undantas från direktivets tillämpningsområde. Betalningar som görs inom en företagsgrupp, exempelvis av en central funktion som ansvarar för koncerninterna betalningsflöden, omfattas av detta undantag. Direktivets regler är alltså inte tillämpliga på sådana koncerninterna betalningar. En förutsättning är att den centrala

117

betalningsfunktionen inte gör några betalningar till utomstående eller till Prop. 2009/10:220 enskilda anställda inom koncernen.

Särskilt avseende betalningstransaktioner som utförs med hjälp av mobiltelefoner m.m.

Enligt artikel 3 l ska direktivet inte tillämpas på betalningstransaktioner som verkställs med hjälp av teleutrustning eller digital eller informations- teknisk utrustning, när de köpta varorna eller tjänsterna levereras till och är avsedda att användas med hjälp av tele-, IT- eller digital utrustning. En förutsättning för att undantaget ska gälla är dock att operatören för tele-, IT- eller den digitala utrustningen inte agerar enbart som en mellanhand mellan betaltjänstanvändaren och leverantören av varorna eller tjänsterna.

Denna bestämmelse avspeglas inte i lagförslagen i promemorian. Vad som i praktiken avses med detta undantag framgår av skäl 6 till direktivet. Av detta framgår att betalningstransaktioner avseende köp av digitala varor eller tjänster som ringsignaler, musik eller digitala tidningar, som distribueras av en operatör och enbart kan användas tillsammans med hjälp av digital utrustning som exempelvis mobil- telefoner och datorer, inte ska omfattas av direktivets regler. De fall då operatören enbart är en mellanhand som sköter betalningen till en tredje part som levererar varorna och tjänsterna omfattas dock inte av undan- taget. I dessa fall ska direktivets regler tillämpas på betalnings- transaktionen.

I promemorian diskuteras avgränsningen av vilka betalningstransak- tioner som utförs med hjälp av exempelvis mobiltelefon och omfattas av direktivets regler. I promemorian tas detta upp i anknytning till den föreslagna definitionen av betaltjänster. I promemorian anges att de transaktioner som utgör betaltjänster är t.ex. betalning av parkering, biobesök eller taxifärd samt diverse tjänster med koppling till viss teknisk utrustning som film, mjukvara, spel, ringsignaler och s.k. RSS- flöden.

En grundläggande utgångspunkt vid bedömningen av omfattningen av undantaget i direktivets artikel 3 l är att direktivet, och den lagstiftning som genomför dess regler i Sverige, syftar till att reglera tillhanda- hållande av betaltjänster till betaltjänstanvändare. Syftet är däremot inte att reglera försäljning av vissa produkter eller tjänster som enbart tillhandahålls via digitala medier. Om en viss produkt eller tjänst, exempelvis en ringsignal, ett spel eller en nyhetsservice, produceras och tillhandahålls av samma aktör, och produkten eller tjänsten enbart kan användas genom digital utrustning som mobiltelefoner eller datorer, är betaltjänstdirektivets regler inte tillämpliga på transaktioner där användare betalar producenten för produkterna eller tjänsterna.

Bedömningen blir en annan i de fall då en tele-, IT- eller nätverks- operatör – exempelvis en mobiltelefonoperatör – gör det möjligt för en kund att förvärva en produkt eller en tjänst av en tredje part. Om ett annat företag än mobiltelefonoperatören tillhandahåller exempelvis ring- signaler och spel till mobiltelefoner, medan mobiltelefonoperatören

tillhandahåller möjligheten att betala för dessa med användning av

118

mobiltelefonen, kan transaktionen i vissa fall komma att omfattas av Prop. 2009/10:220 betaltjänstdirektivets regler, beroende på vilken roll operatören har i

utförandet av transaktionen.

Av direktivets skäl 6 framgår att om systemoperatören inte enbart agerar mellanhand, utan dessutom tillför ett värde i form av åtkomst, distribution eller sökmöjligheter, bör de tjänster som denne tillhanda- håller inte anses utgöra betaltjänster om de distribuerade produkterna eller tjänsterna enbart kan användas med hjälp av digital utrustning som mobiltelefoner eller datorer. En produkt eller tjänst som enbart kan köpas genom användning av ett tekniskt gränssnitt som tillhandahålls av en viss systemoperatör och med hjälp av digital utrustning som mobiltelefoner eller datorer, där systemoperatören mottar betalningen från användaren, behöver alltså inte vara en betaltjänst i direktivets och lagens mening.

Om operatören av det system i vilket betalningen görs och produkten eller tjänsten tillhandahålls enbart agerar mellanhand mellan säljaren och köparen, utgör transaktionen en sådan betalningstransaktion som faller inom direktivets definition av betaltjänst. Det innebär att system- operatören blir att betrakta som en betaltjänstleverantör i direktivets mening. Även köp av exempelvis SMS-biljetter och digitala produkter som ringsignaler och spel kan därmed utgöra betaltjänster, förutsatt att systemoperatören enbart agerar mellanhand i transaktionen.

Om systemoperatören tillför ett värde i form av åtkomst, distribution eller sökmöjligheter utgör transaktionen dock inte en betaltjänst.

Om betalningen för produkten eller tjänsten görs till systemoperatören, som därefter fördelar den del av köparens betalning som är hänförlig till en viss leverantör till denne, kan detta innebära att systemoperatören tillför ett mervärde och att transaktionen inte utgör en betaltjänst. Detsamma gäller i fråga om avtal om fördelning av intäkterna från trafiken i ett visst nät, där intäkterna delas mellan systemoperatören och någon annan. Huruvida sådana avtal innebär att operatören tillför ett mervärde torde få bedömas från fall till fall.

Av definitionen av betaltjänster i bilagan till direktivet följer att genomförande av sådana betalningstransaktioner som genomförs med hjälp av utrustning för telekommunikation, digital teknik eller informationsteknik, och där operatören tillför ett mervärde, inte utgör betaltjänster i direktivets mening och alltså inte omfattas av dess regler. Eftersom direktivet enligt artikel 2 är tillämpligt på betaltjänster, och de tjänster som undantas i artikel 3 l inte utgör betaltjänster, förefaller detta undantag överflödigt. Motsvarande undantag behöver därmed inte tas in i den nu föreslagna lagstiftningen.

119

7

Rörelseregler för betaltjänstverksamhet

Prop. 2009/10:220

7.1Tillståndsplikt

7.1.1 Inledning

Betaltjänstdirektivet innehåller regler om krav på tillstånd för att få bedriva betaltjänstverksamhet. Regler om tillståndsplikt för betalnings- institut uppställs i direktivets avdelning II, särskilt artiklarna 5, 10–12 och 14. De kategorier av betaltjänstleverantörer som räknas upp i direk- tivets artikel 1.1 omfattas inte av direktivets bestämmelser i denna del och behöver alltså inte söka tillstånd enligt dessa regler. I direktivets artikel 26.1 ges dessutom möjlighet för medlemsstaterna att undanta fysiska och juridiska personer som bedriver betaltjänstverksamhet i begränsad omfattning från kravet på tillståndsplikt under vissa förutsättningar. Det följer dock av artikel 26.3 att de personer som undantas från tillståndsplikt inte kan tillhandahålla betaltjänster i andra medlemsstater än den där personen har sitt huvudkontor eller sin fasta hemvist. Av artikel 26.4 framgår att medlemsstater som väljer att undanta dessa betaltjänstleverantörer från tillståndsplikt även kan föreskriva om vissa begränsningar i den verksamhet dessa personer har rätt att bedriva.

7.1.2 Tillstånd för tillhandahållande av betaltjänstverksamhet

Regeringens förslag: Företag som avser att tillhandahålla betaltjänster ska ansöka om tillstånd hos Finansinspektionen att få bli betalnings- institut. Banker, kreditmarknadsföretag, institut för elektroniska pengar, myndigheter och motsvarande utländska företag eller organ behöver inte tillstånd för att tillhandahålla betaltjänster. Även fysiska eller juridiska personer som bedriver betaltjänstverksamhet i mindre omfattning undantas från kravet på tillstånd.

Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag. Remissinstanserna: Finansinspektionen efterfrågar ett klargörande av att företag som avser bedriva både betaltjänstverksamhet och annan verksamhet ska få sin ansökan om tillstånd bedömd utifrån huruvida kraven för just betaltjänstverksamheten är uppfyllda. Vidare efterfrågar Finansinspektionen ett klargörande av huruvida en fysisk person som bedriver betaltjänstverksamhet med stöd av undantaget från tillstånds- plikt ska vara bosatt i det land där verksamheten faktiskt drivs, eller kan ha ett fast driftställe i det land där verksamheten faktiskt drivs. Svenska Bankföreningen motsätter sig ett undantag från tillståndsplikt för betaltjänstleverantörer med omsättning under ett visst gränsvärde. Om undantagsmöjligheten ändå utnyttjas anser föreningen att de icke tillståndspliktiga aktörerna endast bör få delta i vissa verksamheter, på

120

det sätt som möjliggörs i direktivets artikel 26.4. Finansförbundet Prop. 2009/10:220 efterfrågar ett förtydligande avseende reglerna om krav på styrelse-

ledamots lämplighet så att det i lag framgår att arbetstagarrepresentanter i styrelser ska kunna utses oaktat lagens krav på styrelseledamots lämplighet.

Skälen för regeringens förslag

Tillståndsplikt och undantag från kravet på tillstånd

Betaltjänstverksamhet är som huvudregel tillståndspliktig enligt direktivets artikel 10.1. Av artikeln framgår att auktorisation som betal- ningsinstitut krävs av företag som avser att tillhandahålla betaltjänster innan de börjar tillhandahålla dessa tjänster. Auktorisation får enligt direktivet endast beviljas en juridisk person som är etablerad i en medlemsstat. Vidare anges att denna bestämmelse inte omfattar kredit- institut, institut för elektroniska pengar, vissa postgiroinstitut, central- banker eller medlemsstater samt deras regionala eller lokala myndigheter.

Enligt regeringens bedömning bör denna bestämmelse genomföras genom att det föreskrivs att tillstånd att tillhandahålla betaltjänster som betalningsinstitut får ges till ett aktiebolag eller en ekonomisk förening. Detta innebär att vissa, men inte alla, kategorier av juridiska personer kan få tillstånd att bedriva verksamhet som betalningsinstitut.

Det bör dessutom av lagen framgå i vilka fall som det inte föreligger någon skyldighet att ansöka om tillstånd enligt lagen för att tillhandahålla betaltjänster. En bestämmelse bör därför införas i vilken de kategorier som inte omfattas av tillståndsplikt räknas upp. I denna grupp ingår banker och kreditmarknadsföretag liksom institut för elektroniska pengar och de företag som har undantagits från krav på tillstånd enligt de regler som gäller för dessa institut. I detta sammanhang bör noteras att företag som undantagits från krav på tillstånd enligt lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar undantas från kravet på tillstånd för att tillhandahålla betaltjänster, men att de enligt denna lags 5 kap. inte får bedriva gränsöverskridande verksamhet. I den nu föreslagna lagen om betaltjänster ges betalningsinstitut rätt att, under vissa förutsättningar, bedriva verksamhet i andra EES–länder. Dessa bestämmelser är dock inte tillämpliga på företag som undantagits från krav på tillstånd enligt lagen om utgivning av elektroniska pengar. Dessutom ingår statliga, kommunala och andra offentliga myndigheter bland de aktörer som undantas från tillståndsplikt. Denna kategori innefattar även Riksbanken, som omfattas av direktivets artikel 1.1 e. Dessutom bör det av bestämmelsen framgå att undantaget från tillståndsplikten gäller även för motsvarande utländska företag inom EES som är verksamma i landet, liksom för postgiroinstitut inom EES som enligt nationell lagstiftning har rätt att tillhandahålla betaltjänster. Liksom Riksbanken för svenskt vidkommande innefattas i kategorin statliga, kommunala och andra offentliga myndigheter, innefattas Europeiska centralbanken och nationella centralbanker i andra EU-länder i kategorin av undantagna

utländska organ.

121

Dessutom har medlemsstaterna möjlighet att föreskriva att vissa aktörer

– såväl fysiska som juridiska personer – som bedriver betaltjänst- verksamhet i mindre omfattning får göra detta utan att behöva tillstånd för verksamheten. Avgränsningen av vad som får utgöra sådan icke tillståndspliktig betaltjänstverksamhet sätts i direktivets artikel 26.1a till betaltjänstverksamhet där högst 3 miljoner euro förmedlas i genomsnitt varje månad. När omfattningen av en viss aktörs betaltjänstverksamhet ska bestämmas, ska den beräknas som genomsnittet av de totala betalningstransaktioner som aktören har genomfört under den föregående tolv månaderna. Vid beräkningen ska hänsyn dock även tas till förväntade totala betalningstransaktioner i aktörens affärsplan. Syftet med denna bestämmelse synes vara att, i de fall när aktören utökar sin verksamhet så att bakåtblickande (historiska) data inte ger en rättvisande bild av verksamhetens omfattning, beakta även den förväntade framtida omfattningen av betaltjänstverksamheten när denna förutses öka. Om en medlemsstat väljer att tillämpa möjligheten att undanta vissa betaltjänst- leverantörer från tillståndskravet, kan medlemsstaten enligt artikel 26.4 också föreskriva att en undantagen betaltjänstleverantör enbart får utöva vissa typer av betaltjänstverksamhet eller närliggande tjänster.

Utgångspunkten vid genomförandet av betaltjänstdirektivet i svensk rätt är, som uttalats i avsnitt 5.2, att utgå från direktivets huvudregler och endast utnyttja möjligheten till särlösningar där det finns konkreta skäl som talar för de nationella valen. När det gäller möjligheten till undantag för mindre betaltjänstleverantörer uttalas i promemorian att de betal- tjänstleverantörer som faller inom ramen för detta undantag har en begränsad omsättning och ofta inte sysselsätter mer än en person. De krav som ställs på betalningsinstitut avseende såväl kapitalkrav som administrativa bördor kan för dessa aktörer innebära en orimlig börda. Om något undantag inte införs kan mindre betaltjänstleverantörer som inte uppfyller alla kraven komma att lägga ner sin verksamhet, vilket skulle kunna leda till försämrad konkurrens på den svenska marknaden för betaltjänster. I promemorian anförs dock även att konkurrensen i ett längre tidsperspektiv bör öka och leda till bättre priser tack vare att utländska betalningsinstitut får möjlighet att erbjuda betaltjänster i Sverige. Promemorian tar även upp flera argument som talar mot att utnyttja undantaget. Ur konsumenternas perspektiv finns ett intresse av att även mindre betaltjänstleverantörer är föremål för kontroll. Om undantaget utnyttjas blir de berörda mindre aktörerna inte föremål för tillsyn, men däremot registrerade hos Finansinspektionen. Detta skapar en risk för att konsumenter förleds att tro att dessa registrerade betaltjänstleverantörer också står under tillsyn. Samtidigt noteras i promemorian att en sådan risk föreligger redan med den registrering som sker av finansiella institut. I promemorian föreslås att undantaget införs, samtidigt som flera av de krav som ställs på betalningsinstitut även föreslås gälla för registrerade betaltjänstleverantörer. Dessutom ska registrerade betaltjänstleverantörer liksom betalningsinstitut vara skyldiga att lämna upplysningar till Finansinspektionen samt kunna bli föremål för platsundersökningar och, i förekommande fall, ingripanden från Finansinspektionen.

Enligt regeringens bedömning framstår promemorians förslag i denna del som väl avvägt. Att göra rörelsereglerna för betalningsinstitut fullt ut

Prop. 2009/10:220

122

tillämpliga även på betaltjänstleverantörer som driver verksamhet i begränsad omfattning skulle innebära en avsevärd administrativ börda, särskilt för mycket små aktörer, och minska dessas möjligheter att fortsätta tillhandahålla betaltjänster. En sådan reglering skulle inte stå i samklang med regeringens ambition att förenkla reglerna för mindre företag och bör inte införas. De undantagna betaltjänstleverantörerna bör inte heller åläggas inskränkningar i möjligheterna att bedriva betal- tjänstverksamhet jämfört med betalningsinstituten. Genom att undan- tagna betaltjänstleverantörer registreras i en offentlig databas, blir de skyldiga att lämna upplysningar till Finansinspektionen och kan dessutom bli föremål för platsundersökning. Därigenom kommer det finnas möjligheter för Finansinspektionen att vidta åtgärder mot de registrerade betaltjänstleverantörer som inte bedriver sin verksamhet i enlighet med gällande regler. Dessutom bör det av lagen framgå att registrerade betaltjänstleverantörer ska underrätta Finansinspektionen om förändringar i verksamheten som kan påverka huruvida förutsätt- ningarna för undantag fortfarande är uppfyllda. Det bör också införas en bestämmelse som innebär att en registrerad betaltjänstleverantör som inte längre uppfyller villkoren för undantag ska ansöka om tillstånd inom 30 dagar från det att villkoren inte längre uppfylls. Lagrådet har anfört att lagen i denna del inte uttryckligen reglerar vad som gäller i fall när en registrerad betaltjänstleverantör inte längre uppfyller villkoren för undantag, men inte heller vill fortsätta driva sin verksamhet och alltså inte har skäl att ansöka om tillstånd. Enligt Lagrådet bör lagen kompletteras med en bestämmelse med innebörden att den som inte längre avser att driva verksamhet för vilken undantag från tillståndsplikt beviljats ska anmäla detta till Finansinspektionen, som då ska avregistrera leverantören. Mot bakgrund av vad Lagrådet anfört bör en bestämmelse föras in i lagen, i vilken det anges att någon som driver verksamhet med betaltjänster ska avföras ur registret om denne anmäler att någon verksamhet inte längre bedrivs, eller om det på annat sätt framgår att verksamheten har upphört. Liknande bestämmelser finns i 18

§tredje stycket lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet. Finansinspektionen har efterfrågat ett klargörande av huruvida en

fysisk person som bedriver betaltjänstverksamhet med stöd av undantaget från tillståndsplikt antingen ska vara bosatt eller ha ett fast driftställe i det land där verksamheten faktiskt drivs. Enligt Finans- inspektionen skulle den senare tolkningen, att den fysiske personen kan vara bosatt i ett annat land och bedriva betaltjänstverksamhet från ett fast driftställe i Sverige, öppna upp för fysiska personer bosatta i annat land att registrera verksamhet som betaltjänstleverantör i Sverige. I direktivets skäl 15 anges att de personer som omfattas av undantaget ”varken [bör] ha etableringsrätt eller frihet att tillhandahålla tjänster”. Det framgår också av artikel 25.3 att undantagna personer inte omfattas av direktivets bestämmelser om etableringsrätt och frihet att tillhandahålla tjänster i andra medlemsstater. Om den svenska lagstift- ningen utformas i enlighet med den andra tolkning som Finans- inspektionen nämner skulle en fysisk person från ett annat EES-land kunna bedriva betaltjänstverksamhet från ett fast driftställe i Sverige utan att vara bosatt här i landet. Samme person skulle, om lagstiftningen i det land där han eller hon är bosatt undantar mindre betaltjänst-

Prop. 2009/10:220

123

leverantörer från tillståndskrav i enlighet med direktivets artikel 26, parallellt kunna bedriva betaltjänstverksamhet i det landet i enlighet med detta undantag. En sådan tolkning av reglerna, som gör det möjligt för en registrerad betaltjänstleverantör att bedriva verksamhet i andra länder än det där han eller hon är bosatt, står enligt regeringens bedömning i strid med direktivets uttryckliga syfte att registrerade betaltjänst- leverantörer, till skillnad från betalningsinstitut, inte ska omfattas av etableringsrätten och friheten att tillhandahålla gränsöverskridande betaltjänster. En förutsättning för att en fysisk person ska kunna åberopa undantaget för betaltjänstverksamhet av mindre omfattning är sålunda att personen i fråga är bosatt i Sverige.

Krav på styrelseledamöters kvalifikationer

Direktivets artikel 5 innehåller regler om vilka krav som måste vara uppfyllda för att kunna få auktorisation som ett betalningsinstitut. Av artikel 5 i framgår att ansökan om auktorisation ska åtföljas av bevis på att bl.a. de personer som ”ansvarar för förvaltningen av betalnings- institutet” har ”gott anseende och […] den kunskap och erfarenhet som krävs för att tillhandahålla betaltjänster”. Av direktivets bestämmelse framgår inte att något undantag från detta krav medges för arbetstagar- representanter i styrelse eller några andra personer. Liknande gemenskapsrättsliga regler i artikel 9.1 första stycket respektive 37.1 första stycket i direktivet om marknader för finansiella instrument (MiFID) om kvalifikationskrav avseende ledande företrädare i värdepappersbolag respektive börser har genomförts i 3 kap. 1 § första stycket 5 respektive 12 kap. 2 § 4 lagen (2007:528) om värdepappers- marknaden. Det gjordes då inte något undantag från kvalifikationskraven för arbetstagarrepresentanter i styrelse. Att nu undanta arbetstagar- representanter i ett betalningsinstituts styrelse från betaltjänstdirektivets kvalifikationskrav skulle, enligt regeringens bedömning, avvika från andra rörelseregler avseende finansiella tjänster och dessutom strida mot betaltjänstdirektivets artikel 5. En sådan särreglering som Finans- förbundet föreslår bör därmed inte införas. I stället bör den svenska lagstiftningen utformas på ett sätt som avspeglar direktivets bestäm- melser, vilket i denna del innebär krav på att styrelseledamöter och deras ersättare ska vara lämpliga för en sådan uppgift. De krav som ställs på att styrelseledamöter, VD, ansvarig för betaltjänstverksamheten eller ersättare för någon av dessa dels inte har fällts för brott som rör penningtvätt, finansiering av terrorism eller annan ekonomisk brottslighet, dels i övrigt ska vara lämplig för uppgiften, är även tillämpliga när betaltjänstverksamhet bedrivs som enskild närings- verksamhet och avser då den fysiska person som driver verksamheten.

Det bör dessutom, på motsvarande sätt som i 2 kap. 9 § lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar, anges att kraven i fråga om styrelseledamöters lämplighet även är tillämpliga på dualistiskt organiserade europabolag och europakooperativ.

Kraven syftar, liksom motsvarande bestämmelser avseende andra finansiella företag, till att säkerställa att olämpliga personer inte innehar ledande befattningar i företag som driver viss finansiell verksamhet. Den

Prop. 2009/10:220

124

prövning som görs i fråga om betaltjänstverksamheten i betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer avser huruvida de berörda personerna är lämpliga att inneha vissa ledande befattningar eller att ansvara för betaltjänstverksamhet. Som en del av denna prövning kan det bli nödvändigt att undersöka huruvida en person har gjort sig skyldig till brott som är sådana att de kan påverka bedömningen av om denne är lämplig att inneha en ledande befattning i ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör. I fråga om andra finansiella företag som t.ex. banker, börser, försäkringsbolag och värdepappersbolag har den ansvariga tillsynsmyndigheten (Finansinspektionen) möjlighet att begära ut uppgifter ur belastningsregistret i samband med att prövningen görs. I fråga om betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer bör Finansinspektionen på motsvarande sätt ha möjlighet att begära ut uppgifter ur belastningsregistret avseende sådan brottslighet som är relevant för att bedöma huruvida en viss person är lämplig att inneha en ledande befattning i ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänst- leverantör. Konsekvensändringar bör därför göras i förordningen (1999:1134) om belastningsregister, så att Finansinspektionen kan begära ut uppgifter från registret i samband med lämplighetsprövning, på samma sätt som sker i fråga om andra finansiella företag.

Ägarprövning

Direktivets artikel 10.6 innehåller bestämmelser om att behöriga myndigheter ska förvissa sig om lämpligheten hos aktieägare eller andra medlemmar med kvalificerade innehav i betalningsinstitutet. I prome- morian föreslås att bestämmelser införs som motsvarar direktivet i denna del. En bestämmelse föreslås införas som innebär att tillstånd inte får ges om någon som har eller kan väntas få ett kvalificerat innehav i ett betalningsinstitut har åsidosatt sina skyldigheter i näringsverksamhet eller andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet. Ett kvalificerat innehav är varje direkt eller indirekt ägar- andel i ett betalningsinstitut som motsvarar 10 % eller mer av kapitalet eller rösterna, eller som på något annat sätt gör det möjligt att utöva ett väsentligt inflytande över institutets ledning. Dessutom innebär den i promemorian föreslagna bestämmelsen att om betalningsinstitutet har eller kan väntas få nära förbindelser med någon annan får tillstånd ges bara om förbindelserna inte hindrar en effektiv tillsyn av institutet. I promemorian anges att syftet med denna bestämmelse är att förhindra att tillsynen över ett betalningsinstitut försvåras genom att det ingår i en svåröverskådlig företagsgrupp. Vad som avses med uttrycket nära förbindelser klargörs genom en hänvisning till definitionen av detta begrepp i 1 kap. 6 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse. I promemorian föreslås även att reglerna om ägarprövning för kreditinstitut, enligt 14 kap. lagen om bank- och finansieringsrörelse, ska tillämpas på betalningsinstitut. Skälet till detta är enligt promemorian intresset av att bibehålla i stort sett identiska ägarprövningsregler för olika typer av institut. Det bör i enlighet med promemorians bedömning införas en bestämmelse i lagen om betaltjänster som motsvarar 3 kap. 2 § andra stycket lagen om bank- och finansieringsrörelse. Paragrafen har

Prop. 2009/10:220

125

ändrats den 1 juli 2009 (prop. 2008/09:155 s. 132). Bestämmelsen som Prop. 2009/10:220 tas in i lagen om betaltjänster bör utformas med förebild av 3 kap. 2 §

andra stycket lagen om bank- och finansieringsrörelse i dess nuvarande lydelse, som avviker från den lydelse som föreslås i promemorian. Bestämmelsen innebär att en lämplighetsprövning ska göras avseende den som har ett kvalificerat innehav i ett företag som sysslar med betaltjänst- verksamhet. Syftet är att förhindra olämpliga personer från att ha kvalificerade innehav i sådana företag. Som en del av denna prövning kan det bli nödvändigt att undersöka huruvida en person misstänks för eller har gjort sig skyldig till brott som är sådana att de kan påverka bedömningen av om denne är lämplig att ha ett kvalificerat innehav i ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör. I fråga om andra finansiella företag som t.ex. banker, börser, försäkringsbolag och värdepappersbolag har Finansinspektionen möjlighet att begära ut uppgifter ur belastningsregistret och misstankeregistret i samband med att prövningen görs. Finansinspektionen bör på motsvarande sätt som i fråga om andra finansiella företag ha möjlighet att begära ut uppgifter ur belastningsregistret och misstankeregistret avseende sådan brottslighet som är relevant för att bedöma huruvida en viss person är lämplig att ha ett kvalificerat innehav i ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör. Konsekvensändringar bör därför göras i förordningen (1999:1134) om belastningsregister och i förordningen (1999:1135) om misstankeregister så att Finansinspektionen kan begära ut uppgifter från registren i samband med ägarprövning, på samma sätt som sker i fråga om andra finansiella företag.

Det bör även noteras att bestämmelserna i 14 kap. lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse har ändrats den 1 juli 2009 i syfte att i svensk rätt genomföra bestämmelserna i direktiv 2007/44/EG om bedömning av förvärv och ökning av innehav inom finanssektorn (förvärvsdirektivet).2 Förvärvsdirektivet är tillämpligt i fråga om större förvärv av aktier eller andelar i kreditinstitut, värdepappersföretag och försäkringsföretag. Förvärvsdirektivet antogs före det att betaltjänst- direktivet antogs och innehåller inga bestämmelser som gör dess regler tillämpliga på betalningsinstitut. Betaltjänstdirektivet innehåller inte heller någon hänvisning till förvärvsdirektivet i de delar av artikel 10 som rör krav på betalningsinstituts ägare och ledning. Förvärvsdirektivets regler är därmed inte direkt tillämpliga på betalningsinstitut. Däremot innebär hänvisningen i den nu föreslagna lagen om betaltjänster till 14 kap. lagen om bank- och finansieringsrörelse att de bestämmelser i denna lag som genomför förvärvsdirektivet kommer att tillämpas även på betalningsinstitut.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/44/EG av den 5 september 2007 om ändring av direktiv 92/49/EEG och direktiven 2002/83/EG, 2004/39/EG, 2005/68/EG och 2006/48/EG vad gäller förfaranderegler och utvärderingskriterier för bedömning av förvärv och ökning av innehav inom finanssektorn (EUT L 247, 21.9.2007 s. 1-16, Celex 32007L0044).

126

Förfarandet vid tillståndsprövning

Prop. 2009/10:220

Finansinspektionen har efterfrågat ett klargörande av att företag som avser att bedriva både betaltjänstverksamhet och annan verksamhet ska få sin ansökan om tillstånd bedömd utifrån huruvida kraven för just betaltjänstverksamheten är uppfyllda. Den bestämmelse om tillståndskrav som föreslås i promemorian, och som nu föreslås införas i lagen om betaltjänster, har utformats utifrån motsvarande bestämmelser i 3 kap. 1 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden och 3 kap. 2 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse. Tillståndsprövningen sker utifrån den verksamhet som ansökan avser, betaltjänstverksamhet, och avser en prövning av huruvida det aktiebolag eller den ekonomiska förening som ansöker om tillstånd uppfyller de krav som uppställs avseende sådan verksamhet. Som påpekas i promemorian är en förutsättning för tillstånd dock att det aktiebolag eller den ekonomiska förening som ansöker om tillstånd uppfyller krav som ställs inte bara i här aktuella lagstiftningen utan även i andra författningar rörande bl.a. redovisning, bokföring och åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism. Vid tillståndsprövningen ska alltså bedömas huruvida dessa och andra tillämpliga författningar kommer att följas i den betaltjänstverksamhet som ansökan avser.

När det gäller prövningen av ansökan om tillstånd innehåller direktivets artikel 11 uttryckliga regler om att den myndighet som prövar ansökan ska meddela sökanden huruvida ansökan bifallits eller avslagits inom tre månader från det att myndigheten mottagit ansökan. Ett avslagsbeslut ska dessutom motiveras. En motsvarande bestämmelse bör tas in i lagen om betaltjänster.

Krav på innehållet i en ansökan om att få tillstånd att som betalningsinstitut tillhandahålla betaltjänster anges relativt detaljerat i direktivets artikel 5. I promemorian föreslås att Finansinspektionen bemyndigas att föreskriva om regler som genomför direktivets regler om vilken information som en ansökan ska innehålla. Enligt regeringens bedömning framstår det som en lämplig ordning att regeringen meddelar närmare föreskrifter om vad en ansökan att få tillstånd att som betalningsinstitut bedriva betaltjänstverksamhet, eller om att med undantag från kravet på tillståndsplikt bedriva betaltjänstverksamhet som registrerad betaltjänstleverantör, ska innehålla.

7.2Kapitalkrav

7.2.1 Inledning

Betaltjänstdirektivet innehåller bestämmelser om betalningsinstituts startkapital (artikel 6), minsta tillåtna kapitalbas (artikel 7) och om hur kapitalbasen ska beräknas (artikel 8). Registrerade betaltjänstleverantörer kan undantas från kapitalkraven i enlighet med artikel 26.1.

127

7.2.2 Startkapital

Prop. 2009/10:220

Regeringens förslag: Betalningsinstitut som enbart sysslar med penning- överföring ska ha ett startkapital som uppgår till ett belopp som motsvarar minst 20 000 euro. Betalningsinstitut som tillhandahåller vissa typer av betaltjänster där digital teknik, IT eller telekommunikation används ska ha ett startkapital som motsvarar minst 50 000 euro. I övriga fall ska betalningsinstitutets startkapital uppgå till ett belopp som motsvarar minst 125 000 euro.

Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.

Skälen för regeringens förslag: Direktivets bestämmelser om startkapital, som framgår av artikel 6, gäller för betalningsinstitut. Det uppställs olika krav på startkapital beroende på vilken typ av betaltjänst- verksamhet som betalningsinstitutet avser att driva. Startkapitalet är det minsta kapital som institutet ska ha vid den tidpunkt då tillstånd att bedriva verksamheten ges. Det framgår också av direktivets artikel 5 c att institutet i sin ansökan om tillstånd ska kunna visa att man har det startkapital som krävs. Om institutet enbart erbjuder betaltjänsten penningöverföring, räcker det med ett startkapital på 20 000 euro. Ett betalningsinstitut som vill tillhandahålla sådana betaltjänster som avses i punkt 7 i bilagan till direktivet – genomförande av betalnings- transaktioner med hjälp av t.ex. datorer eller mobiltelefoner – ska ha ett minsta startkapital på 50 000 euro. I övriga fall ska betalningsinstitutets startkapital uppgå till minst 125 000 euro. I promemorian uppges att betaltjänster som innefattar hantering av betalkonton, autogiro respektive betalkort har ett högre skyddsvärde än övriga tjänster.

Bestämmelser om krav på startkapital motsvarande dem i direktivet bör införas i den nya lagen. Ett betalningsinstitut som uppfyller kravet på startkapital för en av de ovan angivna betaltjänsterna, uppfyller därmed kapitalkravet för betaltjänster som förutsätter ett lägre eller lika högt startkapital. Ett institut som har ett startkapital på 50 000 euro har således tillräckligt startkapital för att dels tillhandahålla sådana betaltjänster som avses i punkt 7 i bilagan till direktivet, dels betaltjänsten penning- överföring där kravet på startkapital är 20 000 euro. Ett institut som har ett startkapital på minst 125 000 euro har alltså tillräckligt kapital för att tillhandahålla samtliga de betaltjänster som omfattas av direktivet. Det bör dock framhållas att institutet i sin ansökan om tillstånd alltid måste ange vilka slag av betaltjänster som man avser att tillhandahålla, enligt direktivets artikel 5 a, och måste ansöka om utökat tillstånd om ytterligare betaltjänster avses tillhandahållas.

Direktivets bestämmelser om krav på startkapital behöver enligt direktivets artikel 26.1 inte tillämpas på registrerade betaltjänst- leverantörer som är undantagna från tillståndsplikt enligt denna artikel. En tillämpning av reglerna om startkapital på registrerade betaltjänst- leverantörer skulle avsevärt försämra deras möjligheter att tillhandahålla betaltjänster och innebära en ökad administrativ börda för dessa personer. Registrerade betaltjänstleverantörer bör därför inte omfattas av reglerna om startkapital.

128

7.2.3 Kapitalbas och kapitalkrav

Prop. 2009/10:220

Regeringens förslag: Betalningsinstitut ska alltid ha en minsta kapitalbas vars storlek beräknas antingen utifrån institutets fasta omkostnader, hur stora betalningsbelopp som hanteras av institutet eller utifrån summan av ränteinkomster, ränteutgifter, mottagen kommission och mottagna avgifter samt övriga rörelseintäkter. Finansinspektionen får besluta om vilken metod som enskilda institut ska använda vid beräkningen av sin kapitalbas. Finansinspektionen får även under vissa förutsättningar besluta att ett enskilt institut ska ha en kapitalbas som är upp till 20 % högre eller lägre än vad som följer av kravet på startkapital eller enligt någon av de tre metoderna för beräkning av kapitalbasens storlek.

Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Finansbolagens förening anser att betalnings-

instituten själva bör få välja metod för beräkning av kapitalbasen.

Skälen för regeringens förslag: Av direktivets artikel 8.1 framgår att betalningsinstitut alltid ska uppfylla ett kapitalkrav som beräknas enligt en av tre alternativa metoder. Enligt direktivets artikel 7.1 får betal- ningsinstitutets kapitalbas, beräknad i enlighet med artiklarna 57–61 samt 63, 64 och 66 i direktiv 2006/48/EG (kreditinstitutsdirektivet) inte understiga det högsta av antingen (i) startkapitalet enligt artikel 6 eller (ii) det kapitalkrav som räknats fram enligt artikel 8. Det kapitalkrav som betalningsinstitutet ska uppfylla är alltså det högsta av de belopp som följer av dessa två alternativ. De tre metoderna för beräkning av kapitalbasen utgår från olika mått på institutets verksamhet.

Enligt den första metoden (metod A) ska kapitalkravet uppgå till lägst 10 % av betalningsinstitutets fasta omkostnader under föregående år. Med fasta omkostnader avses personalkostnader som löner, sociala avgifter och pensionsåtaganden, fastighets- och lokalkostnader, andra kontrakts- bundna kostnader för t.ex. datorer samt avskrivningar. Om verksamheten pågått i mindre än ett år ska de fasta omkostnader som angetts i affärsprognoser i institutets verksamhetsplan användas vid beräkningen. Om omfattningen av institutets verksamhet har ändrats väsentligt sedan det föregående året eller Finansinspektionen finner att verksamhetsplanen behöver korrigeras får Finansinspektionen besluta om ändring av beräkningsunderlaget.

Enligt den andra metoden (metod B) ska kapitalkravet beräknas som en viss andel av den totala betalningsvolymen i betalningsinstitutet. Betalningsvolymen definieras i sin tur som en tolftedel av de betalningstransaktioner som betalningsinstitutet genomförde under föregående år. Metoden innebär att kapitalkravet beräknas som en andel av betalningsvolymen. Andelen minskar vid större betalningsvolym. Dessutom tillämpas s.k. skalfaktorer som innebär att ett betalningsinstitut som enbart sysslar med vissa betaltjänster får lägre kapitalkrav jämfört med de betalningsinstitut som tillhandahåller samtliga betaltjänster. De betaltjänster för vilka kapitalkravet är lägre är samma tjänster som också har lägre krav på startkapital enligt de regler som tas upp i avsnitt 7.2.2 ovan.

129

Den tredje metoden (metod C) bygger på en inkomstindikator där vissa poster i betalningsinstitutets verksamhet tas med: det senaste räken- skapsårets ränteinkomster och ränteutgifter, mottagna kommissioner och avgifter samt övriga rörelseintäkter. Det slutliga kapitalkravet får inte understiga 80 % av medelvärdet för inkomstindikatorn under de före- gående räkenskapsåren. Detta slutliga kapitalkrav ska sedan multipliceras med en faktor knuten till storleken på indikatorn, som blir mindre i takt med att inkomstindikatorns belopp blir större. Dessutom ska en skalfaktor användas, på samma sätt som för metod B, så att betalningsinstitut som enbart sysslar med vissa betaltjänster får lägre kapitalkrav jämfört med de betalningsinstitut som tillhandahåller samtliga betaltjänster.

Det noteras i promemorian att metoderna skiljer sig åt och relaterar till verksamheten med betaltjänster på olika sätt. Metod A är en schablonmetod baserad på verkliga eller uppskattade fasta omkostnader som, enligt promemorians bedömning, är enkel och kan användas av nystartade företag. Enligt promemorian lämpar sig metoderna B och C mindre väl för nystartade företag, eftersom de affärsprognoser som görs avseende relevanta mått i huvudsak baseras på antaganden som är svåra att verifiera. Samtidigt uttalas i promemorian att metod A är mindre relaterad till risken i verksamheten än de andra metoderna, och att den kan kringgås genom att ett institut sänker sina fasta kostnader. En annan svårighet är enligt promemorian att institut som både driver betaltjänstverksamhet och annan verksamhet kan ha svårt att fördela fasta omkostnader mellan de olika verksamheterna. Metod B utgår från omfattningen av betaltjänstverksamheten och avspeglar, enligt prome- morian, verksamhetens risk i större utsträckning. Metod C tar hänsyn till inkomsterna från betaltjänstverksamheten. I promemorian konstateras att det inte går att dra några slutsatser om vilken av metoderna som bäst avspeglar riskerna i betalningsinstituts verksamhet, och att det inte heller går att säga vilken metod som är att föredra. I promemorian föreslås att Finansinspektionen ska besluta om vilken av de tre metoderna som ett betalningsinstitut ska använda vid beräkningen av kapitalkraven. Vidare uttalas att Finansinspektionen vid sin bedömning av vilken metod som bör användas ska ta hänsyn till verksamhetens art och omfattning samt riskerna i verksamheten. Dessutom sägs att enskilda institut i sina ansökningar om tillstånd ska kunna föreslå och argumentera för att en viss metod bör användas. Enligt promemorian ska institutet kunna visa en korrekt beräkning av kapitalkraven med vederbörliga underlag, och på förfrågan från Finansinspektionen kunna visa att kapitalkraven upprätthålls över tiden. I promemorian föreslås att betalningsinstituten kvartalsvis ska rapportera in underlag som visar på att man uppfyller kapitalkraven och att instituten ska ges möjlighet att byta metod vid ändrade förhållanden.

I promemorian föreslås även att Finansinspektionen ska kunna besluta om att, efter utvärdering av ett betalningsinstitut, detta institut ska ha en kapitalbas som är upp till 20 % högre eller lägre än det belopp som följer av den metod som använts i institutet. I promemorian uttalas att en höjning av kapitalbasen skulle kunna vara aktuell om tillsynen visat på brister i institutets riskhantering eller interna kontroll. Finansinspektionen bör då kunna besluta att kapitalbasen bör höjas för att skydda kunderna i

Prop. 2009/10:220

130

väntan på åtgärder från institutets sida. När bristerna har åtgärdats bör

Prop. 2009/10:220

kapitalbasen återgå till den ursprungliga.

 

Direktivets artikel 7.2 innehåller regler om att de poster som får ingå i

 

betalningsinstituts kapitalbas inte får användas flera gånger när institutet

 

tillhör samma grupp som ett annat betalningsinstitut, ett kreditinstitut,

 

värdepappersföretag, kapitalförvaltningsbolag eller försäkringsföretag.

 

Det fastslås uttryckligen att detta förbud gäller även för betalningsinstitut

 

som driver annan verksamhet förutom betaltjänstverksamhet. En

 

bestämmelse om ett sådant förbud föreslås, i promemorian, införas i

 

lagstiftningen. I promemorian föreslås vidare att de bestämmelser i lagen

 

(2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar (kapital-

 

täckningslagen) som gäller skyldighet för kreditinstitut att räkna av vissa

 

poster från kapitalbasen ska göras tillämpliga även på betalningsinstitut.

 

De aktuella bestämmelserna i 3 kap. 5 § kapitaltäckningslagen innebär att

 

institutet från kapitalbasen ska räkna av bokfört värde av aktier eller

 

andra tillskott i ett antal olika typer av företag, bl.a. finansiella institut.

 

Enligt promemorian är ett betalningsinstitut, vars huvudsakliga

 

verksamhet består i tillhandahållande av betaltjänster, ett finansiellt

 

institut i kapitaltäckningslagens mening. Betalningsinstitutet ska därmed

 

räkna av värdet av aktier eller tillskott i samma företag vid beräkningen

 

av kapitalbasen. Vidare föreslås i promemorian regler om att lagen

 

(2000:35) om byte av redovisningsvaluta i finansiella företag ska vara

 

tillämplig i förekommande fall.

 

De bestämmelser om kapitalkrav och metoder för beräkning av

 

kapitalbas som uppställs i direktivets artiklar 7 och 8 ska gälla även för

 

svenska betalningsinstitut. När det gäller registrerade betaltjänst-

 

leverantörer, som enligt artikel 26.1 kan undantas från bl.a. kapitalkrav,

 

gäller liksom i fråga om kravet på startkapital (se avsnitt 7.2.2) att

 

införande av kapitalkrav avsevärt skulle försämra deras möjligheterna att

 

tillhandahålla betaltjänster och innebära en ökad administrativ börda för

 

dessa personer. Registrerade betaltjänstleverantörer bör därför inte heller

 

omfattas av reglerna om kapitalkrav.

 

De olika metoderna är, som påpekats i promemorian, olika i sin

 

utformning och belyser olika aspekter i ett betalningsinstituts verksamhet.

 

Finansbolagens Förening har i detta sammanhang framfört att varje

 

betalningsinstitut bör få välja vilken metod det ska använda vid

 

beräkningen av kapitalbasen. Eftersom de olika metoderna kan ge olika

 

resultat, och de poster som ligger till grund för beräkningen i inte

 

oväsentlig utsträckning utgörs av prognoser när det handlar om nystartade

 

verksamheter, framstår det dock som mindre lämpligt att ge betal-

 

ningsinstituten möjlighet att själva avgöra vilken metod som ska

 

tillämpas. Det kan dessutom inte uteslutas att betalningsinstitut som har

 

möjlighet att själva bestämma vilken metod som ska användas för att

 

beräkna kapitalbasen mer eller mindre frekvent byter beräkningsmetod i

 

syfte att uppnå det mest fördelaktiga utfallet vid varje given tidpunkt. Om

 

så blir fallet försämras möjligheterna för institutets kunder och andra att

 

följa kapitalbasens utveckling över tid. För att säkerställa att betal-

 

ningsinstituten tillämpar lämpliga och konsistenta beräkningsmetoder bör

 

Finansinspektionen, på det sätt som föreslås i promemorian, ges rätt att

 

besluta om vilken metod som ska tillämpas av varje institut. Ett

 

bemyndigande att meddela föreskrifter om kapitalkravens utformning och

131

metoder för att beräkna kapitalbasen bör ges regeringen eller den Prop. 2009/10:220 myndighet som regeringen bestämmer. Enskilda betalningsinstitut som

har synpunkter på vilken metod som är mest lämplig avseende deras verksamhet kan framföra dessa till Finansinspektionen. De underlag m.m. som betalningsinstituten ska inge till Finansinspektionen bör enligt regeringens bedömning närmare anges i de föreskrifter som meddelas med stöd i det nyss nämnda bemyndigandet.

Finansinspektionen bör även, på det sätt som föreslås i promemorian, ha möjlighet att besluta om att ett enskilt betalningsinstitut ska ha en kapitalbas som är upp till 20 % högre eller lägre än det belopp som följer av den beräkningsmetod som Finansinspektionen har beslutat att institutet ska använda. Av direktivets artikel 7.1, vars innehåll ska ha motsvarighet i lagen, följer att ett betalningsinstituts kapitalbas ska motsvara minst det högsta av startkapitalkravet respektive kapitalkravet beräknad enligt någon av de tre metoder som beskrivs i artikel 8. Om kapitalkravet som beräknats enligt någon av de tre metoderna, och i förekommande fall minskats med upp till 20 % till följd av ett beslut från Finansinspektionen, är lägre än startkapitalkravet måste det berörda betalningsinstitutet fortfarande ha en kapitalbas som motsvarar startkapitalkravet.

Det bör av den nu föreslagna lagen om betaltjänster framgå att bestämmelserna i 3 kap. lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar ska tillämpas vid beräkningen av kapitalbasen. Dessutom bör det i denna senare lags 1 kap. 1 § anges att dess 3 kap. är tillämpligt också på betalningsinstitut. Detta innebär bl.a. att avräkning ska göras under de förutsättningar som anges i 3 kap. 5 § och att betalningsinstitut i detta sammanhang likställs med de institut som avses i 3 kap. 5 § första stycket 1. Avräkning ska därmed ske även när ett betalningsinstitut har ett innehav, eller har gjort ett tillskott, i ett annat betalningsinstitut som inte ingår i samma grupp. Det bör också framgå av lagen att de poster som ingår i beräkningen av kapitalbasen inte får användas flera gånger när ett betalningsinstitut ingår i samma företagsgrupp som ett annat betalningsinstitut, kreditinstitut, värdepappersföretag, kapitalförvaltnings- bolag eller försäkringsföretag. Dessutom bör en bestämmelse som avser de betalningsinstitut som har bytt redovisningsvaluta införas, på det sätt som föreslås i promemorian.

7.3

Övriga rörelseregler

 

7.3.1 Inledning

 

Betaltjänstdirektivet innehåller regler om närliggande och annan

 

verksamhet i betalningsinstitut (artikel 16), om skyldighet att i vissa fall

 

avskilja betaltjänstverksamhet från annan verksamhet (artikel 10.5), om

 

skydd av innehavda kundmedel (artikel 9), om dokumentation av

 

uppgifter (artikel 19), revision och redovisning (artikel 15), betal-

 

ningsinstituts och registrerad betaltjänstleverantörs huvudkontor eller

 

hemvist (artikel 10.3 och 26.2), åtgärder mot penningtvätt och

 

finansiering av terrorism (artikel 5 f) samt om tillhandahållande av

 

betaltjänster genom ombud eller outsourcing (artikel 17). Regler på dessa

132

områden behandlas i följande avsnitt. Dessutom behandlas regler om Prop. 2009/10:220 tystnadsplikt, upplysningsskyldighet och meddelandeförbud som avser betaltjänstverksamhet.

7.3.2 Närliggande tjänster och annan verksamhet

Regeringens förslag: Ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänst- leverantör får tillhandahålla närliggande tjänster och driva annan verksamhet än tillhandahållande av betaltjänster, men får inte ta emot inlåning. Instituten får i sin betaltjänstverksamhet enbart ha betalkonton som uteslutande används för betalningstransaktioner och får bevilja krediter enbart under vissa angivna förutsättningar.

Om ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör bedriver annan tillåten verksamhet som kan försämra institutets finansiella sundhet eller Finansinspektionens möjligheter att övervaka institutet, får Finansinspektionen förbjuda institutet respektive leverantören att driva sådan verksamhet.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I promemorian föreslås att avskiljning av betaltjänstverksamhet från annan verksamhet ska ske genom att Finansinspektionen under vissa förutsättningar ska få besluta att betaltjänstverksamhet ska placeras i en egen juridisk person.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Sveriges advokatsamfund anser att promemorians förslag om betalningsinstituts rätt att betala ränta på insatta medel är oklar och behöver klargöras. Vidare anser Advokatsamfundet att innebörden och följderna av ett beslut att betaltjänstverksamhet ska bedrivas i en egen juridisk person behöver klargöras. Finansbolagens Förening anför att man uppfattar det som att finansiella institut även fortsättningsvis ska kunna förmedla betalningar förutsatt att betaltjänster skiljs från kreditgivningsverksamhet. Vidare menar Finansbolagens Förening att det endast undantagsvis kan bli aktuellt för Finansinspektionen att besluta att betaltjänsterna ska bedrivas av en separat juridisk person. Detta bör enligt föreningen förtydligas, liksom det bör fastställas att begreppet ”skiljd” ska hänvisa till skyddskraven i den i promemorian föreslagna 3 kap. 7 § lagen om betalningsinstitut. Dessutom framför Finansbolagens Förening att de företag som i dag bedriver kredit- givning som finansiella institut kommer att behöva bedöma huruvida de måste ansöka om tillstånd att verka som betalningsinstitut, alternativt om undantag från tillståndskravet, och att detta är förenat med svårigheter och kostnader för de berörda företagen. Enligt föreningen bör de möjligheter till övergångsregler som medges av direktivet utnyttjas fullt ut för att underlätta övergången och minimera konkurrensnackdelarna för svenska företag.

133

Skälen för regeringens förslag

Prop. 2009/10:220

Annan verksamhet som utövas av ett betalningsinstitut

Av direktivets artikel 16 framgår att betalningsinstitut ska ha rätt att utöva viss verksamhet med anknytning till tillhandahållande av betaltjänster. Instituten ska kunna (i) tillhandahålla operativa och närliggande sidotjänster som t.ex. säkerställande av genomförandet av betalnings- transaktioner, valutaväxlingstjänster, förvaringsverksamhet samt lagring och behandling av uppgifter, (ii) driva betalningssystem och (iii) utöva annan verksamhet än tillhandahållandet av betaltjänster, med hänsyn till tillämplig gemenskapslagstiftning och nationell lagstiftning. I prome- morian uppges att begreppet ”annan verksamhet” kan innefatta t.ex. dagligvaruhandel eller teleoperatörsverksamhet.

Den uppräkning av operativa och närliggande tjänster som görs i direktivets artikel 16.1 a bör inte ses som en uttömmande uppräkning. De verksamheter som beskrivs i artikeln utgör exempel på verksamhet som har en nära anknytning till tillhandahållandet av betaltjänster. Även andra verksamheter som utövas i samband med tillhandahållande av betal- tjänster omfattas av denna bestämmelse. Vad gäller drift av betal- ningssystem får betalningsinstitut ägna sig åt sådan verksamhet i enlighet med de bestämmelser i direktivet och den lagstiftning som särskilt rör verksamheten i betalningssystem. När det gäller ”annan verksamhet” kan verksamheter av helt skilda slag vara tänkbara, som t.ex. de i promemorian givna exemplen dagligvaruhandel och teleoperatörstjänster. I detta sammanhang kan noteras att sådan annan verksamhet ska drivas i enlighet med tillämplig lagstiftning på unionsnivå och nationell nivå. Ett betalningsinstitut som driver t.ex. dagligvaruhandel är sålunda skyldigt att iaktta tillämpliga bestämmelser i den verksamheten. Samtidigt bör här framhållas att Finansinspektionen vid prövningen av en ansökan om tillstånd att bedriva verksamhet som betalningsinstitut har att ta ställning till huruvida sökanden uppfyller de krav som avser tillhandahållande av betaltjänster, men däremot inte sådana krav avseende t.ex. livs- medelshantering som följer av andra författningar.

Kontohållning och kreditgivning hos betalningsinstitut

I direktivets artikel 16.2 anges att ett betalningsinstitut som till- handahåller betaltjänster endast får ha betalkonton som uteslutande används för betalningstransaktioner. Av artikel 16.3 framgår att betalningsinstitut enbart får bevilja kredit under förutsättning att vissa villkor är uppfyllda. Kreditgivningen ska vara en sidoverksamhet. Kredit ska beviljas endast i samband med en betalningstransaktion. Krediter som getts med kreditkort ska återbetalas inom en kort tid som inte i något fall får överstiga tolv månader. En kredit ska inte beviljas ur medel som erhållits eller innehas för att genomföra en betalningstransaktion. Vidare måste betalningsinstitutets kapitalbas alltid vara tillfredsställande med hänsyn till det totala beviljade kreditbeloppet. Motsvarande restriktioner föreslås i promemorian och bör tas in i lagen om betaltjänster.

134

De bestämmelser i artikel 16.3 som begränsar betalningsinstituts

Prop. 2009/10:220

möjligheter att bevilja kredit har blivit föremål för flera tolknings-

 

uttalanden från Europeiska kommissionen. När det gäller artikel 16.3 a

 

anser kommissionen att de medel som en betalare överför till sin

 

betaltjänstleverantör inte bör kvarstå på ett betalkonto hos betal-

 

tjänstleverantören under längre tid än vad som krävs för att genomföra

 

betalningstransaktionen. Enligt kommissionen bör varje överföring av

 

medel till ett betalkonto hos en betaltjänstleverantör vara kopplad till en

 

eller flera betalningsordrar. I detta sammanhang kan även noteras att

 

bestämmelsen i artikel 16.3 b om den längsta tid under vilken ett

 

betalningsinstitut får bevilja kredit i samband med gränsöverskridande

 

kontokortsbetalningar, 12 månader, inte är tillämplig på betalningar som

 

utförs i betalningsinstitutets hemland. Det framgår även av skäl 13 till

 

direktivet att tolvmånadersgränsen i direktivets artikel 16.3 b avser

 

gränsöverskridande betaltjänstverksamhet. För nationella kontokorts-

 

betalningar får varje medlemsstat avgöra huruvida en tidsgräns bör

 

införas. I promemorian anges att syftet med tolvmånadersgränsen är att

 

undvika att betalningsinstitut har alltför många osäkra fordringar

 

utestående över en längre tidsperiod. Enligt regeringens bedömning

 

framstår detta skyddsintresse när det gäller kreditkortsbetalningar inom

 

Sverige inte som tillräckligt starkt för att motivera en särskild reglering av

 

tidsgränsen för beviljande av kredit i samband med kreditkortsbetalningar

 

utöver vad som följer av direktivet, det vill säga avseende nationella

 

kontokortsbetalningar. De betalningsinstitut som beviljar kredit i

 

samband med kreditkortsbetalningar omfattas dessutom av de bestäm-

 

melser om bl.a. kapitalkrav som gäller enligt den nu föreslagna lagen.

 

Dessa krav begränsar betalningsinstitutens möjligheter att bevilja

 

krediter. Betalningsinstituten ska också, enligt bestämmelser som tas in i

 

den nya lagen, vara skyldiga att bedriva sin verksamhet med tillräckliga

 

styr- och kontrollformer. Någon fast tidsgräns inom vilken den kredit som

 

beviljas vid kreditkortsbetalningar ska återbetalas bör därför inte införas

 

avseende kreditkortsbetalningar i Sverige.

 

De regler som beskrivits ovan är tillämpliga på den betal-

 

tjänstverksamhet som bedrivs av betalningsinstitutet. Det förbud mot

 

mottagande av insättningar som följer av direktivets artikel 16.4 och de

 

restriktioner som gäller avseende kontohållning och kreditgivning enligt

 

artikel 16.2 respektive 16.3 rör verksamheten med betaltjänster. Dessa

 

bestämmelser är sålunda inte tillämpliga på annan verksamhet som

 

betalningsinstitutet utövar. Däremot framgår av direktivets artikel 10.5 att

 

om ett betalningsinstitut bedriver annan affärsverksamhet som inte avser

 

betaltjänster, och denna verksamhet kan försämra institutets finansiella

 

sundhet eller myndigheternas möjligheter att övervaka institutet, får

 

behörig myndighet kräva att betaltjänstverksamheten drivs åtskilt från

 

den andra verksamheten. Sådana aktiebolag och ekonomiska föreningar

 

som är betalningsinstitut, och sådana fysiska eller juridiska personer som

 

är registrerade betaltjänstleverantörer, kan alltså syssla med kreditgivning

 

i enlighet med annan tillämplig lagstiftning förutsatt att kreditgivningen

 

inte sker i betaltjänstverksamheten och att de båda verksamheterna hålls

 

åtskilda. Som framgår av promemorian innebär detta att ett

 

betalningsinstitut får ägna sig åt kreditgivning under förutsättning dels att

 

institutet också är registrerat som ett finansiellt institut enligt lagen

135

(1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet, dels att betaltjänstverksamheten hålls åtskild från verksamheten med kreditgivning. Även inlåningsföretag som bedriver verksamhet enligt lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet bör, enligt promemorians bedömning, kunna utöva betaltjänstverksamhet förutsatt dels att företaget söker och får tillstånd som betalningsinstitut, dels att betaltjänst- verksamheten hålls åtskild från inlåningsverksamheten. I fråga om inlåningsföretag bör det dock framhållas att företag som sysslar med inlåningsverksamhet, och dessutom är anslutna till ett generellt betalsystem, bedriver bankrörelse så som denna definieras i 1 kap. 3 § första stycket lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse. Ett företag som – med tillstånd som betalningsinstitut, eller i egenskap av registrerad betaltjänstleverantör – är anslutet till ett eller flera generella betalsystem kan alltså inte samtidigt i egenskap av inlåningsföretag tillhandahålla sådana inlåningstjänster som anges i 1 kap. 3 § första stycket lagen om bank- och finansieringsrörelse. Ett inlåningsföretag som mottar medel som efter uppsägning är tillgängliga för fordringsägaren (inlånaren) inom högst 30 dagar, och dessutom som betalningsinstitut vill ansluta sig till ett generellt betalsystem och tillhandahålla betaltjänster, måste alltså ansöka om tillstånd att driva bankrörelse enligt tillämpliga bestämmelser i lagen om bank- och finansieringsrörelse. Ett företag kan dock ha dels tillstånd att – som betalningsinstitut eller registrerad betaltjänstleverantör – ansluta sig till ett generellt betalsystem och tillhandahålla betaltjänster, dels tillstånd att som inlåningsföretag ta emot medel. En förutsättning för att dessa båda verksamheter ska kunna bedrivas av samma företag är att inlånade medel är bundna i mer än 30 dagar men högst ett år. I dessa fall är inlåningsverksamheten av sådan art att den inte omfattas av 1 kap. 3 § första stycket lagen om bank- och finansieringsrörelse men samtidigt uppfyller kravet på högsta bind- ningstid i 3 § lagen om inlåningsverksamhet.

Finansbolagens Förening har framfört att de företag som i dag bedriver kreditgivning som finansiella institut kommer att behöva bedöma huruvida de måste ansöka om tillstånd att verka som betalningsinstitut, alternativt om undantag från tillståndskravet, och att detta är förenat med svårigheter och kostnader för de berörda företagen. I detta sammanhang bör noteras, som Finansbolagens Förening också gör, att de finansiella institut som i dag bedriver sådan verksamhet som kommer att omfattas av den nya lagen behöver ansöka om tillstånd att verka som betal- ningsinstitut alternativt om att undantas från kravet på tillstånd. Skyldigheten att göra detta följer av regler i direktivet som i sin tur måste genomföras i svensk rätt. För de finansiella institut som hittills har erbjudit tjänsten penningöverföring enligt 1 § första stycket 2 lagen om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet kommer den nya lagstiftningen sannolikt att medföra att de anses tillhandahålla betal- tjänster. Enligt regeringens bedömning kommer övergången dock att bli lättare för berörda mindre finansiella institut eftersom möjligheten att undanta mindre betaltjänstleverantörer från många av rörelsekraven avses att utnyttjas genom bestämmelser i den nya lagen. Avgränsningen av vilka personer som är undantagsberättigade – de med en total betal- ningsvolym under motsvarande 3 miljoner euro per månad – har också utformats för att det ska vara så lätt som möjligt för berörda personer att

Prop. 2009/10:220

136

bedöma huruvida de omfattas av undantaget eller inte. Det kan dock inte uteslutas att vissa finansiella institut drabbas av kostnader i samband med att betaltjänstdirektivets regler genomförs i svensk rätt. För att undvika att berörda institut åsamkas onödiga kostnader i samband med att den nya lagstiftningen införs bör därför dessa ges möjlighet att fortsätta bedriva verksamheten utan tillstånd, i Sverige, t.o.m. den 30 april 2011. En sådan möjlighet ges i direktivets artikel 88.1. I promemorian föreslås att denna möjlighet utnyttjas. Möjligheten att införa övergångsarrangemang bör utnyttjas, på det sätt som föreslås i promemorian, i syfte att minimera den administrativa börda som tillståndsplikten medför.

Det följer av direktivets artikel 16.2 att de aktiebolag och ekonomiska föreningar som har tillstånd att verka som betalningsinstitut i sin betal- tjänstverksamhet endast får ha betalkonton som uteslutande används för betalningstransaktioner. Detta innebär att ett betalningsinstitut inte kan tillhandahålla såväl betaltjänster som inlåning genom samma konto, eftersom de olika verksamheterna då inte skulle hållas åtskilda i den utsträckning som krävs.

I promemorian framhålls att betalningsinstitut ska ha interna kontroller som säkerställer att innehavda medel på betalkonton inte kan komma att betraktas som insättningar. Sveriges advokatsamfund har framfört att instituten får svårt att genomföra sådana kontroller om det inte av lagtext eller förarbeten framgår vad som avses med insättningar. Avgränsningen av vad som utgör insättningar har tagits upp i avsnitt 6.1.2. Överföring av medel till ett betalkonto hos ett betalningsinstitut görs i samband med att en betalningsorder avseende det överförda beloppet lämnas. Betal- ningsinstitutet ansvarar därefter för att beloppet överförs till betal- ningsmottagarens betaltjänstleverantör. En situation där medel kvarstår på ett betalkonto även efter det att en betalningstransaktion genomförts uppstår i första hand när någon del av transaktionen inte har slutförts. I dessa fall bör betalningsinstitutet redan enligt direktivets artikel 10.4 ha sådana rutiner på plats att betalningstransaktioner som inte genomförts fullständigt, och där medel av denna anledning kvarstår på betalkonton, följs upp och åtgärder vidtas för att medel som har samband med en viss betalningstransaktion hanteras i enlighet med gällande regler. Även i övriga fall då betaltjänstanvändares medel kvarstår på betalkonton hos betalningsinstitut bör institutet, inom ramen för sin skyldighet enligt artikel 10.4 att hantera risker och bedriva bl.a. administration och redovisning på ett sunt sätt, ha rutiner på plats för att säkerställa att medel på betalkonton inte skapar alltför stora risker i verksamheten. Såvitt avser medel som har samband med gränsöverskridande kreditkortsbetalningar åligger det institutet att säkerställa att medel inte kvarstår på betalkonton under längre tid än vad som är tillåtet. I detta sammanhang kan noteras att behovet av att tillse att medel inte kvarstår under längre tid än tolv månader enbart avser gränsöverskridande kreditkortsbetalningar, som sannolikt kommer att utgöra en mindre del av de totala betalnings- transaktioner som betalningsinstitut hanterar. I denna del föreslås att det i lagen införs ett bemyndigande till regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att genom föreskrifter meddela närmare bestämmelser om vilka åtgärder som betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer ska vidta för att hantera medel.

Prop. 2009/10:220

137

Förbud att driva viss annan verksamhet

Som nämnts ovan framgår av direktivets artikel 10.5 att om ett betalningsinstitut bedriver annan affärsverksamhet som inte avser betaltjänster, och denna verksamhet kan försämra institutets finansiella sundhet eller myndigheternas möjligheter att övervaka institutet, får behörig myndighet kräva att betaltjänstverksamheten drivs åtskilt från den andra verksamheten. I direktivet uttrycks detta som att den berörda myndigheten i betalningsinstitutets hemland får kräva att betaltjänst- verksamheten drivs i ”en separat enhet”. I promemorian föreslås att Finansinspektionen under vissa förutsättningar ska kunna besluta att ett betalningsinstituts verksamhet med betaltjänster ska vara placerad i en egen juridisk person.

Sveriges advokatsamfund har framfört att innebörden och följderna av ett beslut att betaltjänstverksamhet ska bedrivas i en egen juridisk person behöver klargöras. Finansbolagens Förening anför att det endast undantagsvis kan bli aktuellt för Finansinspektionen att besluta att betaltjänsterna ska bedrivas av en separat juridisk person och efterlyser ett förtydligande av detta.

Av författningskommentaren i promemorian framgår att drift av betaltjänstverksamhet i en egen juridisk person föreslås kunna komma ifråga när den andra verksamheten försämrar eller kan komma att försämra betalningsinstitutets finansiella sundhet eller Finansinspek- tionens möjligheter att övervaka institutet. Det som följer av direktivets artikel 10.5, som den i promemorian föreslagna bestämmelsen avser att genomföra, är att betaltjänstverksamhet under vissa förhållanden bör bedrivas skilt från annan verksamhet. Enligt regeringens bedömning kan en sådan avskiljning av verksamhet dock uppnås även utan att det i lag anges att betaltjänstverksamhet måste bedrivas i en egen juridisk person. I stället bör det i lagen anges att Finansinspektionen under vissa förutsättningar får förbjuda ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör att driva annan verksamhet. Detta innebär att betaltjänstverksamheten avskiljs från den andra verksamheten och motsvarar vad som föreskrivs i direktivets artikel 10.5. Den närmare bedömningen av vilka förhållanden som innebär risker avseende betalningsinstitutets finansiella sundhet eller Finansinspektionens möjligheter att övervaka institutet får göras av Finansinspektionen utifrån omständigheterna i varje enskilt fall. Bedömningen av om risk för en försämring av betalningsinstitutets finansiella sundhet föreligger bör utgå från de risker för betalningsinstitutets finansiella ställning som finns i den andra verksamheten, med beaktande av denna verksamhets omfattning jämfört med betaltjänstverksamheten. En avskiljning av betaltjänst- verksamheten bör ske om den andra verksamheten, t.ex. kreditgivning, är så riskfylld och omfattande i förhållande till betaltjänstverksamheten att betalningsinstitutets möjligheter att fortsätta bedriva någon verksamhet är starkt knuten till hur den andra verksamheten utvecklas. Motsatsvis bör en avskiljning inte komma ifråga när den andra verksamheten bedrivs i begränsad omfattning och på ett sätt som medför ingen eller liten risk för påverkan på betalningsinstitutets finansiella ställning. När det gäller avskiljning på den grunden att Finansinspektionen har svårt att övervaka betalningsinstitutet bör bedömningen utgå från hur svårt det är för

Prop. 2009/10:220

138

Finansinspektionen att i sin övervakning av institutets verksamhet Prop. 2009/10:220 särskilja och granska de delar av verksamheten som utgör betaltjänst-

verksamhet. Om betalningsinstitutet bedriver betaltjänstverksamhet och samtidigt annan liknande verksamhet som kreditgivning eller inlåning, och de interna rutinerna för t.ex. dokumentation av transaktioner och överföringar försvårar möjligheterna att särskilja mellan sådana kontodispositioner som är att hänföra till betaltjänstverksamhet respektive sådana som görs som ett led i annan verksamhet, är detta en sådan omständighet som talar för ett föreläggande om avskiljning. Om betaltjänstverksamheten utgör en mindre del av betalningsinstitutets totala verksamhet och utövas i nära anknytning till annan, mer omfattande verksamhet på ett sätt som gör det svårt att avgöra om just betaltjänst- verksamheten bedrivs i enlighet med gällande regler, är även detta en omständighet som talar för att avskiljning bör ske. Motsatsvis gäller att betaltjänstverksamhet som bedrivs på ett sätt som möjliggör att information om just denna verksamhet är lätt tillgänglig för Finansinspektionen i egenskap av tillsynsmyndighet bör kunna utövas utan att verksamheten avskiljs från andra verksamheter som betalningsinstitutet bedriver.

7.3.3 Skyddskrav och separationsrätt

 

Regeringens förslag: Ett betalningsinstitut eller en registrerad

 

betaltjänstleverantör ska vara skyldig att vidta åtgärder för att skydda

 

medel som tagits emot från betaltjänstanvändare eller andra

 

betaltjänstleverantörer för att genomföra en betalningstransaktion. Sådana

 

medel får inte sammanblandas med medel som innehas för någon annans

 

räkning än betaltjänstanvändares, och ska hållas åtskilda så att de inte

 

omfattas av anspråk från betalningsinstitutets eller den registrerade

 

betaltjänstleverantörens övriga borgenärer vid insolvens. Alternativt kan

 

betalningsinstitutet eller den registrerade betaltjänstleverantören se till de

 

innehavda medlen omfattas av en försäkring på motsvarande belopp.

 

Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag.

 

Promemorians förslag till regler om skyddskrav innehåller dock även en

 

hänvisning till lagen (1944:181) om redovisningsmedel.

 

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller

 

lämnar det utan erinran. Svenska Bankföreningen anser att det inte bör

 

införas en gräns för skyddsbeloppet på 300 euro som promemorian

 

föreslår. Finansbolagens förening vill att gränsen för när skydd inträder

 

ska höjas till 600 euro. Föreningen anser dessutom att uttrycket att

 

betaltjänstverksamhet är ”skild” från kreditgivningsverksamhet innebär

 

att skyddskraven är uppfyllda och att detta bör framgå av författ-

 

ningskommentaren till denna bestämmelse. Enligt Sveriges advokat-

 

samfund ger förbudet mot sammanblandning närmast vid handen att det

 

skulle handla om inlåning på konto om avskiljande inte skett. Dessutom

 

anser Advokatsamfundet att det måste klargöras hur separationsrätten

 

uppstår och vilka åtgärder som krävs för att säkerställa separationsrätt.

 

Skälen för regeringens förslag: Direktivets artikel 9 tar upp s.k.

 

skyddskrav, som innebär att ett betalningsinstitut som även driver annan

139

verksamhet som avses i artikel 16.1 c ska vara skyldigt att skydda de medel som institutet har mottagit från en betaltjänstsanvändare eller en annan betaltjänstleverantör för genomförandet av betalningstransaktioner. Betalningsinstituten ska enligt artikel 9.1 se till att sådana medel inte sammanblandas med medel som innehas för någon annan fysisk eller juridisk persons räkning. Dessutom ska medel som ännu inte har sänts till betalningsmottagaren eller överförts till en annan betaltjänstleverantör deponeras på ett särskilt konto hos ett kreditinstitut eller investeras i säkra tillgångar, och hållas åtskilda så att betalningsinstitutets övriga borgenärer inte kan göra anspråk på medlen vid betalningsinstitutets insolvens. Alternativt kan betalningsinstitutet se till att medlen omfattas av en försäkring eller annan jämförlig garanti på motsvarande belopp från ett försäkringsbolag eller kreditinstitut som inte tillhör samma grupp som betalningsinstitutet. Enligt artikel 9.2 får betalningsinstitut under vissa förutsättningar uppskatta ungefär hur stor andel av de medel som institutet innehar som ska användas till kommande betalnings- transaktioner och därmed omfattas av skyddskraven. Genom artikel 9.3 ges medlemsstaterna möjlighet att kräva att även betalningsinstitut som inte driver annan verksamhet ska uppfylla skyddskraven, och av artikel 9.4 framgår att medlemsstaterna får begränsa skyddskraven så att de enbart ska gälla användare som har medel på minst 600 euro hos betalningsinstitutet.

I promemorian framförs att skyddskraven fordras eftersom kundernas medel hos betalningsinstituten inte omfattas av insättningsgaranti enligt lagen (1995:1571) om insättningsgaranti. I promemorian sägs vidare att skyddskraven bör vara desamma i ”rena” betalningsinstitut som i sådana betalningsinstitut som också driver annan verksamhet. Som skäl för detta anges att kunderna bör ha samma skydd och att snedvridning av konkurrensen bör undvikas. Enligt regeringens bedömning bör möjligheten att tillämpa skyddskraven i samtliga betalningsinstituts betaltjänstverksamhet utnyttjas på det sätt som föreslås i promemorian. Skyddskraven bör även vara tillämpliga i registrerade betaltjänst- leverantörers verksamhet, i enlighet med promemorians förslag.

I promemorian föreslås också att möjligheten att låta skyddskraven vara tillämpliga enbart över vissa belopp ska utnyttjas. Den högsta belopps- gräns på 600 euro som medges av direktivets artikel 9.4 framstår dock, enligt promemorian, som alltför hög. En beloppsgräns lägre än 600 euro behövs enligt promemorian för att upprätthålla ett högt förtroende för de aktörer som tillhandahåller betaltjänster på den svenska marknaden, samtidigt som en alltför låg nivå skulle kunna hämma utvecklingen för de företag som erbjuder betaltjänster avseende lägre belopp. I promemorian föreslås att skyddskraven begränsas till att enbart gälla medel som överstiger 300 euro per betaltjänstanvändare.

Enligt regeringens bedömning framstår promemorians förslag som väl avvägt i denna del. Att låta skyddskraven vara tillämpliga även på medel som används för betalningstransaktioner på mycket små belopp skulle innebära administrativa kostnader för de betaltjänstleverantörer som hanterar dessa betalningar som inte står i proportion till det begränsade intresse en betaltjänstanvändare får anses ha av att ha separationsrätt till ett lågt belopp om betalningsinstitutet eller den registrerade betal- tjänstleverantören skulle gå i konkurs. Att sätta gränsen för det

Prop. 2009/10:220

140

skyddsvärda beloppet så att medel överstigande 300 euro per betaltjänstanvändare och betalningsinstitut omfattas av skyddskraven framstår som befogat med beaktande av dessa motstående intressen.

När det gäller frågan om hur separationsrätten ska säkerställas, som tas upp av Sveriges advokatsamfund, kan noteras att den förpliktelse som uppställs genom direktivets artikel 9.1 andra stycket består av två delar. Mottagna medel som innehas av ett betalningsinstitut ska, enligt bestämmelsens punkt a, deponeras på ett särskilt konto hos ett kredit- institut eller investeras i säkra, likvida lågrisktillgångar i enlighet med vad behörig myndighet fastställer. Dessutom ska, enligt punkt b, mottagna medel hållas åtskilda, i enlighet med nationell lagstiftning, mot anspråk från betalningsinstitutets övriga borgenärer. Båda dessa krav ska vara uppfyllda enligt direktivet, som i denna del måste genomföras i medlemsstaterna. Av lagen (1944:181) om redovisningsmedel följer att sådana medel som mottagits för annan med redovisningsskyldighet och hålls avskilda ska vara förbehållna huvudmannen om beloppet har avskilts utan dröjsmål. Dessutom framgår av lagens andra stycke att även medel som inte avskilts, men varit omedelbart tillgängligt för att avskiljas, ska vara förbehållna huvudmannen om det inte föreligger dröjsmål med avskiljandet. Ett förfarande där betaltjänstanvändares medel deponeras på ett för detta ändamål avsett konto, vid slutet av bankdagen efter den dag då medlen mottogs, uppfyller kraven på avskiljande av medel. De dispositioner som betalningsinstituten och de registrerade betaltjänstleverantörerna är skyldiga att vidta enligt artikel 9.1 andra stycket a torde även innebära att medel avskiljs och att separationsrätt inträder i enlighet med lagen om redovisningsmedel. Detta innebär att även kravet i punkt b är uppfyllt.

De krav på åtgärder för att skydda betaltjänstanvändares medel som uppställs i direktivets artikel 9.1 andra stycket a måste genomföras i medlemsstaterna. Det bör därför införas en bestämmelse om skyddskrav i lagen om betaltjänster som motsvarar direktivet i denna del. Däremot framstår det som obehövligt att införa en bestämmelse som uttryckligen motsvarar direktivets artikel 9.1 andra stycket b eftersom motsvarande krav i Sverige uppfylls genom de förfaranden som anges i punkten a.

Bestämmelsen i artikel 9.2 som ger betalningsinstitut möjlighet att, under vissa förutsättningar, uppskatta hur stor andel av de medel som institutet innehar som ska användas till kommande betalnings- transaktioner och därmed omfattas av skyddskraven, bör genomföras genom en uttrycklig bestämmelse i lagen om betaltjänster. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör bemyndigas att meddela föreskrifter om beräkningen av hur stor andel av medel hos betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer som omfattas av skyddskraven.

7.3.4 Dokumentation och arkivering

Regeringens förslag: Ett betalningsinstitut ska bevara alla relevanta uppgifter om betaltjänstverksamheten i minst fem år. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka uppgifter som ska anses relevanta.

Prop. 2009/10:220

141

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller

lämnar det utan erinran. Sveriges advokatsamfund efterfrågar klar- göranden i lagtext eller förarbeten av vilka uppgifter som ska omfattas av reglerna om dokumentationskrav.

Skälen för regeringens förslag: Av direktivets artikel 19 framgår att ett betalningsinstitut ska bevara alla relevanta uppgifter avseende dess rörelse i minst fem år. I promemorian föreslås att en bestämmelse om ett betalningsinstituts skyldighet att dokumentera relevanta uppgifter och arkivera dessa i minst fem år tas in i den nu aktuella lagstiftningen. Dessutom föreslås att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas att meddela föreskrifter om vilka uppgifter som ska dokumenteras och arkiveras.

Sveriges advokatsamfund har efterfrågat klargöranden i lagtext eller förarbeten av vilka uppgifter som ska omfattas av reglerna om doku- mentationskrav. I detta sammanhang kan noteras att bestämmelser om skyldighet att dokumentera vissa uppgifter i ett företags rörelse finns i bl.a. 8 kap. 3 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse och 8 kap. 12 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden. Bestämmelsen i lagen om bank- och finansieringsrörelse avser en skyldighet att skriftligen, på papper eller i elektronisk form, bevara uppgifter om det underlag som har inhämtats i ett kreditärende så att ärendet kan följas i detalj. Bestämmelsen i lagen om värdepappersmarknaden uppställer en skyldighet för värdepappersinstitut att dokumentera samtliga in- vesteringstjänster, sidotjänster och transaktioner som institutet genomfört.

Dokumentationskravet syftar till att Finansinspektionen ska ha möjlighet att övervaka att betalningsinstitutet har följt vissa av kraven i den nu föreslagna lagen om betaltjänster samt de föreskrifter som meddelas med stöd av lagen. Det framgår av artikel 19 i direktivet att de krav som avses är de som behandlas i direktivets avdelning II. Motsvarande krav uppställs i 2 och 3 kap. samt 7 och 8 kap. i den nu föreslagna lagen om betaltjänster. För att syftet med direktivets dokumentationskrav ska kunna tillgodoses krävs det att betalnings- instituten dokumenterar uppgifter om genomförda betalningstransaktioner och, i förekommande fall, om kontoställningen på enskilda betaltjänst- användares konto. Vissa uppgifter om genomförda betalnings- transaktioner är nödvändiga för att det ska vara möjligt att i efterhand fastställa huruvida transaktionerna genomfördes i enlighet med lagens regler rörande t.ex. förbud mot att bevilja kredit ur medel som mottagits för att genomföra en betalningstransaktion. Dessutom kan information om enskilda betaltjänstanvändares kontoställning behöva dokumenteras för att det ska vara möjligt att fastställa huruvida en viss betaltjänst- användares medel omfattades av skyddskrav vid en given tidpunkt eller om en kredit som beviljats i samband med en gränsöverskridande kreditkortsbetalning uppfyller lagens krav på längsta kredittid. I myndig- hetsföreskrifter bör anges vilka relevanta uppgifter som ett betalnings- institut ska bevara. Ett bemyndigande för sådana föreskrifter bör tas in i lagen.

Prop. 2009/10:220

142

7.3.5 Revision och redovisning

Prop. 2009/10:220

Regeringens förslag: Lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag ska vara tillämplig på betalnings- institut. Om ett betalningsinstitut även bedriver annan verksamhet, ska den lagen tillämpas när institutet huvudsakligen ägnar sig åt betal- tjänstverksamhet. Om betalningsinstitutet huvudsakligen ägnar sig åt annan verksamhet, ska i stället årsredovisningslagen (1995:1554) tillämpas.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.

 

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller

 

lämnar det utan erinran. Revisorsnämnden påpekar att den föreslagna

 

lagen avses tillämpas på såväl svenska aktiebolag som svenska

 

ekonomiska föreningar och att relevanta bestämmelser därför bör hänvisa

 

såväl till aktiebolagslagen som lagen om ekonomiska föreningar.

 

Skälen för regeringens förslag: I direktivets artikel 15 finns

 

bestämmelser om redovisning och revision i betalningsinstitut. Av

 

bestämmelserna framgår att tre EU-direktiv som behandlar redovisning –

 

direktiv 78/660/EEG om årsbokslut i vissa typer av bolag, direktiv

 

83/349/EEG om sammanställd årsredovisning och direktiv 86/635/EEG

 

om årsbokslut och sammanställd redovisning för banker och andra

 

finansiella institut – ska vara tillämpliga på betalningsinstitut. I

 

promemorian noteras att de tre redovisningsdirektiven har föranlett tre

 

lagar om årsredovisning: årsredovisningslagen (1995:1554), lagen

 

(1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag

 

samt lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag. I

 

promemorian föreslås att lagen om årsredovisning i kreditinstitut och

 

värdepappersbolag ska gälla för betalningsinstitut, eftersom dessa institut

 

bedriver finansiell verksamhet. För de betalningsinstitut som även

 

bedriver annan verksamhet föreslås dock att ett huvudsaklighetskriterium

 

ska avgöra vilka redovisningsregler som ska vara tillämpliga, med

 

innebörden att årsredovisningslagen i stället ska vara tillämplig i ett

 

betalningsinstitut som huvudsakligen ägnar sig åt annan verksamhet.

 

För att den nu föreslagna lagen om betaltjänster ska överensstämma

 

med direktivet i denna del bör regler om revision och redovisning tas in i

 

den nya lagen. Bestämmelser med motsvarande innebörd som de som

 

föreslås i promemorian bör därmed införas. Det bör av lagen framgå att

 

ett betalningsinstitut ska ha minst en revisor som utses av stämman. Det

 

bör också framgå att minst en sådan revisor som utsetts av stämman ska

 

vara auktoriserad revisor eller godkänd revisor som har avlagt

 

revisorsexamen. Dessa regler motsvarar vad som gäller för andra

 

finansiella företag som t.ex. bankaktiebolag och värdepappersbolag enligt

 

10 kap. 9 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse

 

respektive 3 kap. 5 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden). Det

 

bör dessutom, på motsvarande sätt som i 2 kap. 9 § lagen (2002:149) om

 

utgivning av elektroniska pengar, anges att de bestämmelser om års- och

 

koncernredovisning som är tillämpliga på betalningsinstitut som drivs i

 

ekonomisk förening även är tillämpliga på europakooperativ. När det

 

gäller frågan om vilka redovisningsregler som bör tillämpas i

 

betalningsinstitut som även bedriver annan verksamhet bör bedömningen

143

av vad som utgör institutets huvudsakliga verksamhet i första hand göras Prop. 2009/10:220 utifrån omfattningen på betaltjänstverksamheten respektive den andra

verksamheten. Om omsättningen i betaltjänstverksamheten är större än i den andra verksamheten, bör detta som huvudregel innebära att lagen om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag blir tillämplig.

7.3.6 Huvudkontor och hemvist för betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer

Regeringens förslag: Betalningsinstitut och registrerade betaltjänst- leverantörer som är juridiska personer ska ha sitt huvudkontor i Sverige. Registrerade betaltjänstleverantörer som är fysiska personer ska ha sin hemvist i Sverige.

Promemorians förslag: I promemorian föreslås att betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer ska ha sitt huvudkontor i Sverige. Det regleras inte uttryckligen huruvida fysiska personer som är betaltjänstleverantörer måste ha sin hemvist i Sverige.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Finansinspektionen efterfrågar förtydliganden avseende bestämmelsens tillämplighet på fysiska personer som är registrerade betaltjänstleverantörer.

Skälen för regeringens förslag: Av direktivets artikel 10.3 framgår att ett betalningsinstitut som enligt nationella regler ska ha ett säte – t.ex. ett aktiebolag – ska ha sitt huvudkontor i den medlemsstat där institutet har sitt säte. När det gäller registrerade betaltjänstleverantörer som undantagits från tillståndskrav i enlighet med direktivets artikel 26 framgår av artikel 26.2 att dessa fysiska eller juridiska personer ska ha sitt huvudkontor eller sin fasta hemvist i den medlemsstat där de faktiskt bedriver sin verksamhet.

I promemorian föreslås att en bestämmelse införs med innebörden att ett betalningsinstitut ska ha sitt huvudkontor i Sverige. Det föreslås också att denna bestämmelse ska gälla för registrerade betaltjänstleverantörer. Som nämnts i avsnitt 7.1.2 har Finansinspektionen efterfrågat förtydliganden avseende bestämmelsens tillämplighet på fysiska personer som är registrerade betaltjänstleverantörer. För dessa ska gälla att en fysisk person som vill åberopa undantaget för betaltjänstverksamhet av mindre omfattning ska vara bosatt i Sverige (se avsnitt 7.1.2). Såväl kravet på huvudkontor – för juridiska personer – som på hemvist – för fysiska personer – bör komma till uttryck i en bestämmelse i lagen om betaltjänster.

7.3.7 Åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism

Regeringens förslag: Bestämmelserna i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism ska vara tillämpliga på de som tillhandahåller betaltjänster.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.

144

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.

Prop. 2009/10:220

Skälen för regeringens förslag: Enligt direktivets artikel 5 f ska en

 

ansökan att få bli betalningsinstitut bl.a. innehålla en beskrivning av hur

 

sökanden avser att fullgöra skyldigheten enligt tillämpliga gemens-

 

kapsregler att förhindra penningtvätt och finansiering av terrorism.

 

Dessutom framgår av artikel 26.6 att registrerade betaltjänstleverantörer

 

inte är undantagna från skyldigheten att i sin verksamhet vidta åtgärder

 

mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

 

I promemorian föreslås att en bestämmelse införs av vilken det framgår

 

att bestämmelserna i den lagstiftning som reglerar åtgärder mot penning-

 

tvätt och finansiering av terrorism ska gälla för fysiska eller juridiska

 

personer som tillhandahåller betaltjänster. En bestämmelse som

 

materiellt motsvarar den som föreslagits i promemorian bör införas i

 

lagen om betaltjänster.

 

7.3.8 Tystnadsplikt, upplysningsskyldighet och meddelandeförbud

 

 

 

Regeringens förslag: Bestämmelser om tystnadsplikt avseende uppgifter

 

om enskildas förhållanden till ett betalningsinstitut eller en registrerad

 

betaltjänstleverantör, upplysningsskyldighet och meddelandeförbud

 

avseende sådana uppgifter i vissa fall och om ansvar vid brott mot

 

meddelandeförbudet tas in i lagen om betaltjänster.

 

Promemorians förslag överensstämmer i allt väsentligt med

 

regeringens förslag.

 

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller

 

lämnar det utan erinran. Sveriges advokatsamfund anmärker att bestäm-

 

melserna om straffrättslig sanktionering av brott mot tystnadsplikt skiljer

 

sig åt mellan å ena sidan lagen om bank- och finansieringsrörelse, å andra

 

sidan lagen om värdepappersmarknaden. Skälen för detta, och för att

 

kriminalisering behövs i värdepappersbolag, behöver enligt Advokat-

 

samfundet klargöras.

 

Skälen för regeringens förslag

 

Tystnadsplikt

 

I promemorian föreslås att det införs en bestämmelse om tystnadsplikt för

 

personer med anknytning till betalningsinstitut. Sådana personer får inte

 

obehörigen röja eller utnyttja vad de genom sin anställning eller sitt

 

uppdrag i betaltjänstverksamheten fått veta om någon annans

 

affärsförhållanden eller personliga förhållanden. Av den föreslagna

 

bestämmelsen framgår också att betalningsinstitut ska kunna utväxla

 

vissa uppgifter för kreditupplysningsändamål, i enlighet med 5 a §

 

kreditupplysningslagen (1973:1173). Det föreslås också att den som

 

bryter mot förbudet att röja eller utnyttja uppgifter inte ska kunna dömas

 

till ansvar enligt bestämmelsen om brott mot tystnadsplikt i 20 kap. 3 §

 

brottsbalken. Av promemorian framgår att tystnadsplikten enbart omfattar

145

 

betalningsinstitutets verksamhet med betaltjänster. Dessutom anges att

Prop. 2009/10:220

skälet till att en tystnadsplikt föreslås införas är att betalningsinstitut, och

 

registrerade betaltjänstleverantörer, tillåts utföra flera banknära finansiella

 

tjänster och att en tystnadsplikt bör införas för att skydda kundernas

 

personliga integritet och ekonomiska intressen. För att tillgodose

 

kundernas integritetsintresse bör därför en sekretessbestämmelse införas.

 

I promemorian framhålls att en sekretessbestämmelse gör kunderna mer

 

benägna att ge en korrekt bild av sin ekonomiska situation i kontakter

 

med betalningsinstituten, vilket möjliggör en bättre riskhantering i

 

instituten.

 

Regeringen noterar, liksom Advokatsamfundet, att den nuvarande

 

regleringen skiljer sig åt avseende straffrättsliga sanktioner för brott mot

 

tystnadsplikt i kreditinstitut respektive värdepappersbolag. Inom ramen

 

för detta lagstiftningsärende finns inte utrymme att närmare analysera

 

grunderna för de skillnader i sanktionsregleringen beträffande tystnads-

 

plikten som finns inom det finansiella området. Dessutom kan noteras att

 

regeringen gjorde vissa uttalanden då de nuvarande reglerna avseende

 

värdepappersbolag, börser och clearingorganisationer infördes.

 

Regeringen anförde då att frågan om en ändring av reglerna för brott mot

 

tystnadsplikt i bl.a. banker borde övervägas i samband med en översyn av

 

sekretesslagstiftningen för de finansiella företagen, och att några

 

ändringar av regleringen för värdepappersbolag, börser och clearing-

 

organisationer inte gjordes i avvaktan på denna översyn (prop.

 

2006/07:115 s. 556).

 

När det gäller frågan om vilka regler som i förevarande sammanhang

 

bör gälla vid brott mot tystnadsplikt anser regeringen att den verksamhet

 

som kommer att bedrivas i betalningsinstitut uppvisar större likheter med

 

verksamhet i kreditinstitut, som sysslar med omfattande betalnings-

 

förmedling, än med verksamheten i värdepappersbolag och på börser.

 

Mot denna bakgrund framstår det som lämpligast att reglerna för

 

betalningsinstitut motsvarar de som gäller för kreditinstitut enligt 1 kap.

 

10 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, såtillvida att

 

den som bryter mot förbudet att röja eller utnyttja uppgifter inte ska

 

kunna dömas till ansvar enligt bestämmelsen om brott mot tystnadsplikt i

 

20 kap. 3 § brottsbalken. Den som bryter mot tystnadsplikten kan istället

 

bli föremål för de ingripanden som Finansinspektionen inom ramen för

 

sin tillsynsverksamhet kan tillgripa mot de betalningsinstitut och

 

leverantörer som inte följer bestämmelserna i lagen (se vidare kap. 12).

 

Kundernas befogade intresse av integritetsskydd gör sig gällande oavsett

 

om betaltjänstverksamheten bedrivs av ett betalningsinstitut eller av en

 

registrerad betaltjänstleverantör. Regler om tystnadsplikt bör därför gälla

 

för båda dessa kategorier av betaltjänstleverantörer. Bestämmelsen om

 

tystnadsplikt bör därför utformas så att det tydligt framgår att förbudet att

 

röja uppgifter gäller avseende betaltjänstverksamhet i såväl

 

betalningsinstitut som registrerade betaltjänstleverantörer. Bestämmelsen

 

om tystnadsplikt i 1 kap. 11 § lagen (2007:528) om värdepappers-

 

marknaden kan härvid vara en förebild. Tystnadsplikten bör omfatta

 

uppgifter om enskildas förhållanden till betalningsinstitutet eller

 

betalningsleverantören (jfr dels 1 kap. 10 och 11 §§ lagen om bank- och

 

finansieringsrörelse, dels 1 kap. 11 och 12 §§ lagen om värdepappers-

 

marknaden, där formuleringarna om vilka uppgifter som omfattas skiljer

146

sig åt). Av bestämmelsen i lagen om betaltjänster bör det också, till Prop. 2009/10:220 skillnad från i bestämmelsen i lagen om värdepappersmarknaden, framgå

att ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken inte följer för den som bryter mot förbudet.

Upplysningsskyldighet och meddelandeförbud

I promemorian föreslås att det införs bestämmelser om betalningsinstituts och registrerade betaltjänstleverantörers skyldighet att lämna ut uppgifter om enskildas förhållande till institutet i samband med en utredning om brott eller ett ärende om rättslig hjälp i brottmål. Dessutom föreslås bestämmelser om att en åklagare eller undersökningsledare kan besluta att personer med anknytning till betalningsinstitutet eller den registrerade betaltjänstleverantören inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats eller att en förundersökning eller ett ärende om rättslig hjälp i brottmål pågår. De i promemorian föreslagna bestämmelserna utgår från motsvarande bestämmelser i 1 kap. 11 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse och 1 kap. 12 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden (avseende upplys- ningsskyldighet) respektive 1 kap. 12 § lagen om bank- och finansieringsrörelse och 1 kap. 13 § lagen om värdepappersmarknaden (avseende meddelandeförbud). Det framgår också av promemorian att upplysningsskyldigheten avser samma uppgifter om personliga eller ekonomiska förhållanden som omfattas av den föreslagna bestämmelsen om tystnadsplikt som behandlats ovan. Detta bör framgå på ett tydligare sätt än vad som föreslås i promemorian genom att upplysnings- skyldigheten uttryckligen sägs omfatta sådana uppgifter som avses i bestämmelsen om tystnadsplikt

Vidare föreslås i promemorian en bestämmelse som innebär att den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot meddelandeförbudet döms till böter. Den föreslagna bestämmelsen har utformats utifrån motsvarande bestämmelser i 1 kap. 13 § lagen om bank- och finansieringsrörelse och 1 kap. 14 § lagen om värdepappersmarknaden.

Promemorians förslag i nu behandlat avseende motsvarar de regler som gäller för andra institut som tillhandahåller finansiella tjänster. Det framstår som lämpligt att även betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer omfattas av regler om upplysningsskyldighet, meddelandeförbud och ansvar vid brott mot meddelandeförbud. Det bör, på motsvarande sätt som i 2 kap. 9 § lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar, anges att bestämmelserna om meddelandeförbud även är tillämpliga på dualistiskt organiserade europabolag och europa- kooperativ.

147

7.4

Gränsöverskridande betaltjänstverksamhet, tillhanda Prop. 2009/10:220

 

hållande av betaltjänster genom ombud eller filial m.m.

7.4.1 Inledning

I följande avsnitt behandlas genomförandet av reglerna i direktivets artikel 17, som behandlar dels tillhandahållande av betaltjänster genom ombud (artikel 17.1–17.6), dels vad som gäller när ett betalningsinstitut uppdrar åt någon annan att driva delar av dess betaltjänstverksamhet (artikel 17.7). Dessutom behandlas reglerna i direktivets artikel 25 om betalningsinstituts rätt att tillhandahålla betaltjänster i en annan medlemsstat än hemmedlemsstaten. Ett betalningsinstitut som avser att tillhandahålla betaltjänster i en annan medlemsstat ska underrätta tillsyns- myndigheten i sin hemmedlemsstat som i sin tur ska underrätta tillsynsmyndigheten i den medlemsstat där betaltjänsterna avses tillhandahållas (artikel 25.1). I övrigt innehåller artikeln bestämmelser om samarbetet mellan medlemsstaternas tillsynsmyndigheter.

7.4.2 Tillhandahållande av betaltjänster genom ombud

Regeringens förslag: Ett betalningsinstitut som vill tillhandahålla betaltjänster genom ombud ska anmäla detta till Finansinspektionen, som ska registrera ombudet förutsatt att det av anmälan framgår att ombudets ledning uppfyller de krav på lämplighet som gäller för betalningsinstitut och att ombudet har interna regler för efterlevnad av lagen om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller

lämnar det utan erinran. Sveriges advokatsamfund framför att det i promemorian föreslås att betalningsinstituten ska anmäla ombud till Finansinspektionen samtidigt som värdepappersbolag ska anmäla sina ombud till Bolagsverket enligt 6 kap. 1 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, och att denna skillnad bör motiveras eller ses över. Dessutom anser Advokatsamfundet att den i promemorian föreslagna bestämmelsen om att betaltjänstanvändare ska informeras när betalningsinstitut driver betaltjänstverksamhet i filial bör ges en annan utformning.

Skälen för regeringens förslag

Tillhandahållande av betaltjänster genom ombud

Direktivets artikel 17.1–17.6 innehåller bestämmelser om vad som ska gälla när ett betalningsinstitut avser att tillhandahålla betaltjänster genom ombud. I sådana fall ska betalningsinstitutet enligt artikel 17.1 lämna viss

information om bl.a. ombudets identitet till tillsynsmyndigheten.

148

Tillsynsmyndigheten får efter att ha erhållit information ta upp ombudet i ett register enligt artikel 17.2. Av artikel 17.3 och 17.4 följer dock att tillsynsmyndigheten först får kontrollera informationen och, om det finns tvivel huruvida den är korrekt, vägra att föra in ombudet i registret.

Det följer av artikel 17.5 att ett betalningsinstitut som vill tillhandahålla betaltjänster i en annan medlemsstat genom ombud, på samma sätt som när det självt avser att tillhandahålla betaltjänster i en annan medlemsstat, ska underrätta tillsynsmyndigheten i sin hemmedlemsstat om detta. Tillsynsmyndigheten i den medlemsstat där ett ombud eller en filial avser att bedriva betaltjänstverksamhet (värdmedlemsstaten) ska dock enligt artikel 17.6 informera tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten i fall då det finns skälig anledning att misstänka att penningtvätt eller finansiering av terrorism förekommer, har förekommit eller att risken för detta ökar i samband med ombudets eller filialens verksamhet. När hemmedlems- statens tillsynsmyndighet har informerats på detta sätt får den vägra att registrera ombudet eller filialen, alternativt återkalla en registrering som redan gjorts.

I promemorian föreslås att regler om tillhandahållande av tjänster genom ombud, motsvarande direktivets regler, införs. I promemorian anges att ett ombud för ett betalningsinstituts räkning får tillhandahålla samtliga de betaltjänster som institutet har anmält till Finansinspektionen. Betalningsinstitutet är fullt ansvarigt för varje handling eller under- låtenhet från ombudets sida eftersom ombudet handlar på institutets eller betaltjänstleverantörens vägnar. Vidare anges att betalningsinstitutet ska lämna information om ombudet till Finansinspektionen i förväg. Informationen ska möjliggöra för Finansinspektionen att göra samma typ av ledningsprövning som görs av ledningen i betalningsinstitutet. Betalningsinstitutet ska dessutom förse Finansinspektionen med underlag som visar att det finns interna regler för hur ombudet ska efterleva reglerna i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism. Betalningsinstitutet ska också se till att ombudet upplyser kunder om vilket företag (betalningsinstitut) det företräder. Om ombud har hand om kundmedel sker detta på betalningsinstitutets vägnar och ansvar, med tillämpning av de skyddsregler som gäller avseende belopp över en viss gräns.

I promemorian föreslås även att ombuden ska föras in i en databas hos Finansinspektionen efter det att informationen kontrollerats, samt att databasen ska vara offentligt tillgänglig och uppdateras regelbundet. Dessutom anges i promemorian att det är betalningsinstituten som ska göra anmälan när de avser att använda sig av ombud, och att instituten därför bör vara skyldiga att anmäla eventuella ändringar. I promemorian föreslås att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer bemyndigas att meddela föreskrifter om vilken information som ska lämnas till Finansinspektionen.

Avregistrering av ett ombud bör enligt promemorian ske efter begäran från det svenska eller utländska betalningsinstitut som tillhandahållit betaltjänster genom ombudet. Om detta betalningsinstituts tillstånd återkallas ska även ombudet avregistreras, eftersom ombudet inte har någon självständig rätt att tillhandahålla betaltjänster. När det gäller ansvar för ombudets åtgärder framförs i promemorian att betalnings- institutet ansvarar för ombudets åtgärder, men att en skadelidande även

Prop. 2009/10:220

149

kan välja att rikta eventuella anspråk direkt mot ombudet. Dessutom Prop. 2009/10:220 anges att ett betalningsinstitut som får krav riktade mot sig på grund av

ombudets handlande kan föra en regresstalan mot ombudet. Promemorians uttalanden i denna del motsvarar vad som angavs i fråga om sådana anknutna ombud till värdepappersföretag som behandlas i 6 kap. lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden (se särskilt prop. 2006/07:115 s. 374).

Sveriges advokatsamfund har i detta sammanhang framfört att det i promemorian föreslås att betalningsinstituten ska anmäla ombud till Finansinspektionen, medan värdepappersbolag ska anmäla sina ombud till Bolagsverket enligt 6 kap. 1 § lagen (2007:528) om värde- pappersmarknaden. Enligt samfundet bör skillnaden motiveras eller ses över.

Av direktivets artikel 13 framgår att medlemsstaterna ska upprätta ett offentligt register över betalningsinstitut med deras ombud och filialer samt registrerade betaltjänstleverantörer med deras ombud och filialer. Uppgifter om såväl betalningsinstitut som registrerade betaltjänst- leverantörer samt ombud eller filialer till dessa ska således föras in i ett samlat register. Enligt regeringens bedömning bör Finansinspektionen svara för den samlade registreringen av såväl betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer som dessas ombud och filialer.

7.4.3 Svenska företags verksamhet utomlands

Regeringens förslag: Om ett betalningsinstitut avser att tillhandahålla betaltjänster i ett annat EES-land från Sverige (gränsöverskridande verksamhet) eller genom filial eller ombud i det landet, ska institutet meddela Finansinspektionen, som ska underrätta tillsynsmyndigheten i det land där verksamheten avses bedrivas. Om denna tillsynsmyndighet har skälig anledning att misstänka att penningtvätt eller finansiering av terrorism förekommer i eller att risken för sådana aktiviteter ökar genom filialens eller ombudets verksamhet, får Finansinspektionen besluta att inte registrera filialen eller ombudet eller att återkalla en redan genomförd registrering.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.

Skälen för regeringens förslag

Allmänt om svenska företags verksamhet utomlands

Det följer av direktivets artikel 17.5 att ett betalningsinstitut som vill tillhandahålla betaltjänster i en annan medlemsstat genom ombud, på samma sätt som när det självt avser att tillhandahålla betaltjänster i en annan medlemsstat, ska underrätta tillsynsmyndigheten i sin hemmed- lemsstat om detta. Direktivets artikel 25 anger vilka förfaranden som ska

tillämpas bl.a. när svenska företag tillhandahåller betaltjänster i andra

150

EES-länder. I promemorian föreslås bestämmelser som reglerar sådan Prop. 2009/10:220 verksamhet. Bestämmelserna om svenska företags gränsöverskridande

verksamhet gäller inte för registrerade betaltjänstleverantörer, som enligt direktivets artikel 26.3 inte omfattas av rätten att bedriva sådan verksamhet. De nu aktuella bestämmelserna är alltså enbart tillämpliga på betalningsinstitut. Det framstår därför som lämpligt att även i lagstiftningen uttryckligen hänvisa till ”betalningsinstitut” i stället för den mer allmänt hållna termen ”företag”. Detta gäller även avseende gränsöverskridande verksamhet i länder utanför EES.

Tillhandahållande av betaltjänster i andra EES-länder

Ett svenskt betalningsinstitut som avser att tillhandahålla betaltjänster genom filial eller ombud i ett annat EES-land ska meddela Finans- inspektionen detta innan verksamheten påbörjas och inkomma med viss information om den planerade verksamheten, bl.a. uppgifter om organisation och vilka betaltjänster som avses tillhandahållas. Detsamma gäller när ett betalningsinstitut avser att tillhandahålla betaltjänster i ett annat EES-land utan att inrätta filial eller använda ombud där.

Finansinspektionen ska i sin tur meddela den behöriga myndigheten i värdlandet inom den tidsgräns (en månad) som anges i direktivets artikel 25.1 andra stycket. Dessutom ska Finansinspektionen föra in information om den gränsöverskridande verksamheten i den offentliga databas som myndigheten ska ombesörja enligt den nu föreslagna lagstiftningen. Om det planeras förändringar i den gränsöverskridande verksamhet som bedrivs av ett betalningsinstitut, t.ex. en utökning eller minskning av de betaltjänster som tillhandahålls eller personalförändringar avseende styrelseledamöter, VD eller betaltjänstansvarig, ska institutet i förväg underrätta Finansinspektionen skriftligen om de planerade förändring- arna. Finansinspektionen ska i sin tur underrätta tillsynsmyndigheten i värdlandet. Det framgår inte uttryckligen av direktivets artikel 25.1 att även en underrättelse om planerade förändringar ska tillställas värdlandets tillsynsmyndighet inom en månad. Däremot innebär direktivets artikel 25.4 en skyldighet för medlemsstaternas tillsynsmyndigheter att utväxla väsentlig och relevant information. En underrättelse om planerade förändringar i den gränsöverskridande betaltjänstverksamheten bör, mot denna bakgrund, tillställas tillsyns- myndigheten i värdlandet utan onödigt dröjsmål efter det att Finansinspektionen mottagit underrättelsen från betalningsinstitutet.

Tillsynsmyndigheten i den medlemsstat där ett ombud eller en filial avser att bedriva betaltjänstverksamhet (värdmedlemsstaten) ska enligt artikel 17.6 informera tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten i fall då det finns skälig anledning att misstänka att penningtvätt eller finansiering av terrorism förekommer, har förekommit eller att risken för detta ökar i samband med ombudets eller filialens verksamhet. När hemmedlems- statens tillsynsmyndighet har informerats på detta sätt får den vägra att registrera ombudet eller filialen, alternativt återkalla en registrering som redan gjorts.

151

Tillhandahållande av betaltjänster i länder utanför EES

Prop. 2009/10:220

I promemorian föreslås att betalningsinstitut ska kunna tillhandahålla betaltjänster även i länder utanför EES genom filial. Förutsättningen är att betalningsinstitutet ansöker om tillstånd för denna verksamhet och då lämnar uppgifter om bl.a. filialens organisation och ledning samt vilka tjänster som ska tillhandahållas till Finansinspektionen. Uppgifterna ska registreras av Finansinspektionen. Om betalningsinstitutet avser att förändra den verksamheten ska institutet underrätta Finansinspektionen innan ändringen genomförs. Bestämmelser som i huvudsak motsvarar de i promemorian föreslagna införs i lagen om betaltjänster.

7.4.4 Utländska företags verksamhet i Sverige

Regeringens förslag: Ett utländskt företag som hör hemma inom EES och har tillstånd att tillhandahålla betaltjänster i sitt hemland får tillhandahålla betaltjänster i Sverige efter det att Finansinspektionen mottagit en underrättelse av tillsynsmyndigheten i företagets hemland om vilka betaltjänster som företaget avser att tillhandahålla. Om ett sådant företag avser att tillhandahålla betaltjänster genom en filial eller ett ombud i Sverige, ska tillsynsmyndigheten i företagets hemland även underrätta Finansinspektionen om hur verksamheten i filialen eller genom ombudet ska bedrivas.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.

Skälen för regeringens förslag

 

Företag från EES–länder

 

De bestämmelser i direktivet som avser etableringsrätt och friheten att

 

tillhandahålla betaltjänster är tillämpliga på företag som fått tillstånd att

 

bedriva betaltjänstverksamhet som betalningsinstitut i någon av

 

medlemsstaterna. I promemorian anges att dessa företag i princip ska

 

kunna verka i Sverige på samma villkor som i sitt hemland, och att

 

tillsynsmyndigheten i den medlemsstat (värdlandet) där man vill

 

tillhandahålla betaltjänster inte får uppställa några ytterligare krav på

 

verksamheten. Företag som har fått tillstånd att verka som

 

betalningsinstitut i andra medlemsstater kan bedriva verksamhet i Sverige

 

genom filial eller ombud, eller genom att självt tillhandahålla betaltjänster

 

åt betaltjänstanvändare i Sverige. Principen att ett tillstånd i hem-

 

medlemsstaten möjliggör verksamhet i övriga medlemsstater motsvarar

 

vad som gemenskapsrättsligt redan gäller avseende många andra

 

finansiella tjänster, och utgör en grundbult i den harmonisering av den

 

inre marknaden för betaltjänster som direktivet syftar till.

 

I promemorian föreslås bestämmelser som genomför direktivet i denna

 

del. De i promemorian föreslagna bestämmelserna genomför artikel 25.1

 

såvitt avser utländska företag från andra EES-länder som har tillstånd i

152

sitt hemland att verka som betalningsinstitut i direktivets mening. Av de Prop. 2009/10:220 föreslagna bestämmelserna framgår att berörda företag inte behöver

tillstånd från Finansinspektionen för att tillhandahålla betaltjänst- verksamhet i Sverige. Ett sådant företag behöver inte heller starta en filial i Sverige för att bedriva verksamheten. Om företaget avser att starta en filial ska dock Finansinspektionen, genom tillsynsmyndigheten i företagets hemmedlemsstat, få viss information om företagets namn och adress, namnen på de personer som är ansvariga för filialens ledning, filialens organisatoriska struktur och vilken eller vilka betaltjänster som man avser att tillhandahålla. På samma sätt ska Finansinspektionen få sådan information från tillsynsmyndigheten i företagets hemmedlemsstat när företaget avser att tillhandahålla betaltjänster genom ombud i Sverige.

Av direktivets artikel 25.1 framgår inte entydigt att betaltjänst- verksamhet får tillhandahållas i värdlandet – i detta sammanhang Sverige

först efter det att företaget underrättat tillsynsmyndigheten i sitt hemland och denna tillsynsmyndighet i sin tur, inom en månad, har underrättat Finansinspektionen om den avsedda verksamheten. Detta innebär en skillnad jämfört med motsvarande regleringen i direktivet (2004/39/EG) om marknader för finansiella instrument, där det av artikel 31.3 respektive 32.6 anges att den gränsöverskridande verksamheten får igångsättas först efter det att vissa underrättelser skett. I de bestämmelser som föreslås i promemorian anges dock att den gränsöverskridande betaltjänstverksamheten får påbörjas ”efter det att Finansinspektionen från den behöriga myndigheten i institutets hemland har tagit emot underrättelse” respektive ”så snart Finansinspektionen från behörig myndighet i institutets hemland har tagit emot underrättelse”. Den tolkning som synes göras i promemorian – att underrättelser ska ske före det att betaltjänster börjar tillhandahållas i värdlandet – framstår som väl avvägd. En av funktionerna med ett underrättelse- och informations- utbytesförfarande av detta slag är att ge tillsynsmyndigheten i värdlandet

i detta sammanhang, Finansinspektionen – möjlighet att i förväg uppmärksamma tillsynsmyndigheten i hemlandet på att en planerad gränsöverskridande verksamhet t.ex. innebär risk för penningtvätt eller finansiering av terrorism så att tillsynsmyndigheten i hemlandet i sin tur kan vägra eller återkalla registrering av t.ex. en filial eller ett ombud i enlighet med direktivets artikel 17.6.

Med denna tolkning av direktivets artikel 25.1 får företag som har fått tillstånd att verka som betalningsinstitut i andra medlemsstater alltså till- handahålla betaltjänster i Sverige så snart Finansinspektionen mottagit en underrättelse från tillsynsmyndigheten i företagets hemland i vilken det anges vilka betaltjänster som företaget avser att tillhandahålla. Om ett sådant företag avser att tillhandahålla betaltjänster genom en filial eller ett ombud i Sverige får betaltjänster börja tillhandahållas genom filialen eller ombudet efter det att Finansinspektionen mottagit en underrättelse från tillsynsmyndigheten i företagets hemland. Underrättelsen ska innehålla information om företagets namn och adress, namnen på de personer som är ansvariga för filialens eller ombudets ledning, organisatoriska struktur och vilken eller vilka slag av betaltjänster som man avser att tillhandahålla.

Sammanfattningsvis bör bestämmelser som motsvarar de som föreslås i

 

promemorian tas in i lagen om betaltjänster.

153

Bestämmelser om samarbete mellan tillsynsmyndigheter behandlas Prop. 2009/10:220 även i avsnitt 12.1.5.

Företag från länder utanför EES

Direktivets bestämmelser i artikel 25 om rätt att tillhandahålla betaltjänster i andra medlemsstater än sitt hemland omfattar enbart sådana företag som har fått tillstånd att tillhandahålla betaltjänster av behörig myndighet i ett EES-land. Företag som har fått tillstånd av en tillsynsmyndighet eller motsvarande i ett land utanför EES att bedriva betaltjänstverksamhet omfattas alltså inte av direktivet. I promemorian anges att Europeiska kommissionen har uppgett att inte heller filialer till företag från länder utanför EES omfattas av direktivets regler. I promemorian föreslås att utländska företag som hör hemma i länder utanför EES behöver tillstånd enligt den nu föreslagna lagstiftningen för att få bedriva betaltjänstverksamhet i Sverige.

Promemorians förslag i denna del bör införas i lagen om betaltjänster. Detta innebär att företag som tillhandahåller betaltjänster med stöd av ett tillstånd från en tillsynsmyndighet eller motsvarande i ett land utanför EES måste ansöka om tillstånd hos Finansinspektionen för att kunna tillhandahålla betaltjänster i Sverige. Ett sådant företag måste alltså få tillstånd som betalningsinstitut enligt den nu föreslagna lagstiftningen för att kunna bedriva betaltjänstverksamhet här i landet. Vad gäller filialer till sådana företag har Europeiska kommissionen som svar på en fråga om tolkningen av betaltjänstdirektivet uttalat att filialer till t.ex. utländska kreditinstitut inte omfattas av betaltjänstdirektivet enligt dess artikel 1.1. Följden blir enligt kommissionen att en sådan filial måste ändra sin organisationsform så att den kan söka tillstånd som betalningsinstitut i sitt värdland. Detta innebär att det inte krävs någon särskild bestämmelse i lagen om sådana företags verksamhet som betalningsinstitut i Sverige, eftersom de måste ansöka om tillstånd som betalningsinstitut enligt de regler som gäller för svenska juridiska personer enligt lagens 2 kap. Det bör dock noteras att ändringar i betaltjänstdirektivets artikel 1.1 a har överenskommits efter det att betaltjänstdirektivet antogs (se avsnitt 6.1.3). Ändringarna innebär att filialer till kreditinstitut från länder utanför EES likställs med kreditinstitut från medlemsstaterna. En följd av dessa ändringar blir att sådana filialer inte behöver tillstånd som betalningsinstitut för att tillhandahålla betaltjänster. Bestämmelserna om krav på tillstånd för företag från länder utanför EES är därmed inte tillämpliga på filialer till kreditinstitut från sådana länder.

7.4.5 Uppdragsavtal

Regeringens förslag: Ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör får uppdra åt någon annan att utföra ett visst arbete eller vissa operativa funktioner som är av väsentlig betydelse för verksamheten. Uppdrag att utföra sådana funktioner som är av väsentlig betydelse för betaltjänstverksamheten får bara ges om uppdrags- verksamheten drivs under betryggande former och att den inte försämrar

154

den interna kontrollen eller Finansinspektionens möjligheter att övervaka Prop. 2009/10:220 regelefterlevnaden hos institutet eller betaltjänstleverantören. Institutet

eller betaltjänstleverantören ska anmäla uppdragsavtal till Finans- inspektionen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör ska iaktta och vilka krav som betalningsinstitutet eller den registrerade betaltjänstleverantören ska uppfylla vid upp- dragsavtal.

Promemorians förslag: I promemorian används uttrycket ”outsourcing” för att beteckna uppdragsavtal. Promemorians bestämmelse om förutsättningar för outsourcing följer i övrigt direktivets artikel 17.7. I promemorian föreslås inte något bemyndigande till regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vad ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör ska iaktta och vilka krav som betalningsinstitutet eller den registrerade betaltjänst- leverantören ska uppfylla vid uppdragsavtal. I promemorian föreslås även en särskild bestämmelse om att ett betalningsinstitut ansvarar för betaltjänstverksamhet hos ombud, filialer samt de som utför verksamhet enligt uppdragsavtal.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Finansförbundet framför att outsourcing och ökad konkurrens inte ska vara ett ändamål i sig, utan att outsourcing av betaltjänstverksamhet endast bör ske när det innebär ekonomiska och administrativa vinster för alla inblandade. Enligt Sveriges advokatsamfund bör den i promemorian föreslagna bestämmelsen om den högsta ledningens ansvar vid outsourcing utgå eller formuleras om. Advokatsamfundet framför dessutom att bestämmelsen om delegering av ansvar från ledningen möjligen syftar till att träffa försök att genom villkor i uppdragsavtal avhända ledningen dess lagstadgade ansvar, och föreslår en omformulerad bestämmelse med denna innebörd.

Skälen för regeringens förslag: Regler om vad som gäller när betalningsinstitut uppdrar åt någon annan att utföra visst arbete (s.k. outsourcing) finns i direktivets artikel 17.7. Ett betalningsinstitut som vill uppdra åt någon annan att utföra operativa funktioner ska meddela detta till tillsynsmyndigheten i sin hemmedlemsstat. Om uppdragsförhållandet avser vissa särskilt viktiga operativa funktioner, gäller att ytterligare krav utöver anmälan måste vara uppfyllda för att de ska få utföras av annan. Utförande av viktiga operativa funktioner får inte överlåtas på någon annan om detta skulle innebära en väsentligt försämrad kvalitet i betalningsinstitutets interna kontroll och de behöriga myndigheternas möjligheter att övervaka betalningsinstitutet. En viktig operativ funktion definieras som en funktion där ett fel eller en brist väsentligt skulle försämra betalningsinstitutets förmåga att fullgöra sina skyldigheter enligt direktivet, dess finansiella resultat eller sundhet eller kontinuiteten i betaltjänstverksamheten. Vissa villkor ska enligt direktivet vara uppfyllda när betaltjänstverksamhet utförs av någon annan: (i) den högsta ledningen i betalningsinstitutet får inte delegera sitt ansvar, (ii) betalningsinstitutets

förpliktelser mot sina betaltjänstanvändare får inte förändras, (iii)

155

villkoren för att få tillstånd som betalningsinstitut får inte undergrävas, och (iv) inget av de andra villkor enligt vilka betalningsinstitutet beviljades tillstånd får upphävas eller ändras.

I promemorian föreslås regler om outsourcing som materiellt motsvarar bestämmelserna i direktivets artikel 17.7. Reglerna föreslås gälla för både betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer.

Inledningsvis kan noteras att det förfarande som det här är fråga om – att uppdra åt någon annan att utföra ett visst arbete eller vissa funktioner – benämns ”utläggande på entreprenad” i direktivet men ”outsourcing” i Finansinspektionens promemoria. När liknande regler infördes för värde- pappersinstitut i 8 kap. 14 § lagen (2007:528) om värdepappersmark- naden valdes i stället termen ”uppdragsavtal”. För att så långt möjligt uppnå en enhetlig terminologi i svensk lagstiftning bör termen uppdragsavtal användas även i den nu föreslagna lagen om betaltjänster.

När det gäller utformningen av bestämmelserna om uppdragsavtal har Sveriges advokatsamfund framfört att den i promemorian föreslagna bestämmelsen om att uppdragsavtal inte får leda till att den högsta ledningen i betalningsinstitutet delegerar sitt ansvar förefaller överflödig, eftersom styrelsen i vilket fall inte kan avhända sig sitt ansvar enligt lagstiftningen. Det kan i detta sammanhang noteras att Advokat- samfundets synpunkt kan utsträckas även till andra delar av den i promemorian föreslagna bestämmelsen om outsourcing (6 kap. 3 § i den föreslagna lagen om betalningsinstitut). I 6 kap. 3 § andra stycket 2 i den i promemorian föreslagna lagen om betalnings institut anges att ett villkor för outsourcing är att betalningsinstitutets förhållande till och skyldigheter mot sina betaltjänstanvändare enligt lagen inte får förändras. Dessutom föreslås ytterligare ett villkor för outsourcing i 6 kap. 3 § andra stycket 4, som formulerats så att outsourcing inte får ha sådan omfattning att betalningsinstitutet inte kan uppfylla sina skyldigheter enligt lag. De formuleringar som tagits upp här utgår samtliga från direktivets artikel 17.7 synes ha utformats på ett sätt som ligger nära direktivets ordalydelse i dessa delar.

Eftersom betalningsinstituten, som Advokatsamfundet har påpekat, inte kan avhända sig skyldigheter som åvilar dem enligt lag genom att ingå avtal med t.ex. uppdragstagare förefaller det obehövligt att direkt i den nu aktuella lagstiftningen ange att utläggande av uppdrag på någon annan endast får göras om det sker i enlighet med gällande lag. I den mån direktivets artikel 17.7 föreskriver att utläggande av uppdrag måste ske i enlighet med direktivets regler, krävs det inga uttryckliga bestämmelser i svensk lag för att genomföra direktivets regler i denna del. I detta sammanhang bör även noteras att direktivets artikel 18.1 anger att betalningsinstitut som anlitar någon annan för genomförande av operativa funktioner ska vidta skäliga åtgärder för att säkerställa att direktivets krav är uppfyllda. Av artikel 18.2 följer att ett betalningsinstitut ska vara fullständigt ansvarigt för agerande hos anställda, ombud, filialer eller uppdragstagare. Att utforma uppdragsavtal på ett sätt som innebär att direktivets regler efterlevs får anses vara en sådan skälig åtgärd som omfattas av förpliktelsen i artikel 18.1. Detsamma gäller de förpliktelser som framgår av artikel 17.7 tredje stycket b, som avser fall då uppdragsförhållandet leder till att betalningsinstitutets direktivreglerade skyldigheter gentemot sina betaltjänstanvändare träds för när.

Prop. 2009/10:220

156

Bestämmelser som genomför direktivets artikel 18, i den mån dessa regler Prop. 2009/10:220 inte redan motsvarar allmänna rättsprinciper om principalansvar, bör

införas genom föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.

Sveriges advokatsamfund har dessutom framfört att bestämmelsen om delegering av ansvar från ledningen möjligen syftar till att träffa försök att genom villkor i uppdragsavtal avhända ledningen dess lagstadgade ansvar, och föreslår en omformulerad bestämmelse med denna innebörd. Den av advokatsamfundet föreslagna formuleringen framstår i och för sig som en adekvat reglering av de beteenden som träffas av direktivets artikel 17.7 tredje stycket a. När liknande regler infördes för värde- pappersinstitut i 8 kap. 14 § lagen om värdepappersmarknaden valdes dock en annan lösning. Reglerna om uppdragsavtal finns i artikel 13 i direktivet (2004/39/EG) om marknader för finansiella instrument (MiFID). Mer detaljerade bestämmelser finns i artiklarna 13–15 i genomförandedirektivet (2006/73/EG). Genomförandedirektivets regler motsvarar i hög grad bestämmelserna i betaltjänstdirektivets artikel 17.7 (se särskilt genomförandedirektivets artikel 14). Reglerna i MiFID och genomförandedirektivet infördes dels genom en övergripande bestäm- melse i 8 kap. 14 § lagen om värdepappersmarknaden av vilken det bl.a. framgår att uppdragsverksamheten ska bedrivas av uppdragstagaren under kontrollerade och säkerhetsmässigt betryggande former, dels genom föreskrifter meddelade av Finansinspektionen. En motsvarande reglering framstår som lämplig även för uppdragsavtal avseende betaltjänst- verksamhet. De skyldigheter som framgår av artikel 17.7 första och andra styckena – anmälningsskyldighet respektive bibehållande av betal- ningsinstitutets interna kontroller och tillsynsmyndighetens möjligheter till övervakning – bör framgå uttryckligen i lagen om betaltjänster.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör bemyndigas att meddela föreskrifter avseende vad betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer ska iaktta och vilka krav de ska uppfylla i samband med uppdragsavtal. I den mån det krävs författningsreglering för att genomföra bestämmelserna i artikel 17.7 tredje stycket bör dessa meddelas i föreskrifter. I detta sammanhang bör särskilt noteras att de krav som anges i direktivets artikel 17.7 tredje stycket a–d avser uppdragsavtal som rör viktiga operativa funktioner såsom dessa definieras i artikel 17.7 andra stycket.

Finansförbundet har framfört att outsourcing och ökad konkurrens inte ska vara ett ändamål i sig, utan att outsourcing av betaltjänstverksamhet endast bör ske när det innebär ekonomiska och administrativa vinster för alla inblandade. Enligt regeringens mening bör det vara upp till varje företag att självt avgöra om outsourcing är en lämplig lösning för företaget.

7.4.6 Informationskrav

Regeringens förslag: Betalningsinstitut och registrerade betaltjänst- leverantörer som tillhandahåller betaltjänster via ombud ska säkerställa att ombuden informerar betaltjänstanvändarna om detta.

157

Betalningsinstitut som bedriver betaltjänstverksamhet genom filial ska Prop. 2009/10:220 säkerställa att filialen informerar betaltjänstanvändarna om detta.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Sveriges advokatsamfund påpekar att den i promemorian föreslagna bestämmelsen om information avseende verksamhet i filial förefaller något missvisande eftersom en filial inte utgör en separat juridisk person och därmed inte – till skillnad från t.ex. ett ombud – agerar för betalningsinstitutets räkning.

Skälen för regeringens förslag: Av direktivets artikel 17.8 framgår att ett betalningsinstitut ska se till att ombud eller filialer som agerar för dess räkning informerar betaltjänstanvändarna om detta. I promemorian föreslås att två bestämmelser med motsvarande innebörd avseende ombud respektive filialer tas in i lag.

Eftersom direktivets artikel 17.8 omfattar såväl ombud som filialer framstår det som lämpligt att föra in en bestämmelse som avser båda dessa typer av verksamhet i lagen om betaltjänster.

Sveriges advokatsamfund har i detta sammanhang påpekat att den i promemorian föreslagna bestämmelsen om information avseende verksamhet i filial förefaller något missvisande eftersom en filial inte utgör en separat juridisk person och därmed inte – till skillnad från t.ex. ett ombud – agerar för betalningsinstitutets räkning. För det fall att avsikten är att betalningsinstituten ska vara skyldiga att informera betaltjänstanvändarna om att verksamheten bedrivs i filial föreslår advokatsamfundet en annorlunda formulerad bestämmelse med denna innebörd.

Den av Sveriges advokatsamfund gjorda iakttagelsen bör beaktas vid utformningen av den nu aktuella bestämmelsen i lagen om betaltjänster. Vad gäller formerna för hur ett betalningsinstitut försäkrar sig om att ett ombud som agerar för dess räkning ger information om detta till betaltjänstanvändarna kan tillvägagångssättet skilja sig åt beroende på den verksamhet som bedrivs. Avseende verksamhet som bedrivs i filial gäller på motsvarande sätt att information kan tillhandahållas på olika sätt. Informationen från ombudet eller filialen till betaltjänstanvändarna kan ges på det sätt som framstår som lämpligt förutsatt att det tydligt framgår för betaltjänstanvändaren att ombudet agerar för betal- ningsinstitutets räkning respektive att betaltjänstverksamheten bedrivs i filial. Informationen kan exempelvis ges i den förhandsinformation om avtalsvillkor m.m. som betaltjänstanvändaren får innan avtal om tillhandahållande av betaltjänster sluts, eller framgå av annan information om ombudets eller filialens verksamhet som ges till betaltjänstanvändaren innan avtalsslutandet.

Betalningsinstitutet, som ska försäkra sig om att betaltjänstanvändarna får denna information, bör kunna uppfylla denna skyldighet genom att tillse att de regler och riktlinjer som styr ombudets eller filialens verksamhet tydligt anger att kunder (betaltjänstanvändare) ska informeras i förväg om att ombudet agerar för betalningsinstitutets räkning

respektive att betaltjänsterna tillhandahålls genom en filial.

158

7.5

Bemyndiganden

Prop. 2009/10:220

Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om beräkningen av kapitalkrav i betalningsinstitut, betalningsinstituts och registrerade betaltjänst- leverantörers hantering av medel i vissa fall, vilka uppgifter som omfattas av lagens dokumentationskrav och om vad ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör ska iaktta och vilka krav som betalningsinstitutet eller den registrerade betaltjänstleverantören ska uppfylla vid uppdragsavtal.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Skälen för regeringens förslag: I promemorian föreslås att regeringen

eller den myndighet regeringen bestämmer bemyndigas att meddela föreskrifter om beräkningen av kapitalkrav i betalningsinstitut, bedömningskriterier för när verksamheten med betaltjänster ska vara placerad i en egen juridisk person, hur betalningsinstitut ska hantera medel för genomförandet av betalningstransaktioner för att undvika sammanblandning och vilka relevanta uppgifter som omfattas av lagens dokumentationskrav. I fråga om avskiljning av verksamhet framstår det dock inte som nödvändigt att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om de kriterier som ska beaktas när Finansinspektionen bedömer om ett betalningsinstitut eller en registrerar betaltjänstleverantör ska förbjudas att driva viss annan verksamhet. De övriga i promemorian föreslagna bemyndigandena bör tas in i en bestämmelse i den nu föreslagna lagen om betaltjänster. Det i promemorian föreslagna bemyndigandet avseende hantering av medel, som syftar till att undvika sammanblandning av betaltjänstanvändares och betaltjänstleverantörers medel, bör dock kompletteras så att det även ger regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer möjlighet att meddela föreskrifter om hur stor andel av medlen hos betalningsinstitut eller den registrerade betaltjänstleverantören som omfattas av skyddskraven.

Dessutom bör, mot bakgrund av utformningen av bestämmelserna om uppdragsavtal som behandlas närmare i avsnitt 7.4.5, regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas att meddela föreskrifter om vad ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör ska iaktta och vilka krav som betalningsinstitutet eller den registrerade betaltjänstleverantören ska uppfylla vid uppdragsavtal. Ett sådant bemyndigande bör därför tas in i samma bestämmelse i lagen.

Det bör även i lagen införas ett bemyndigande till regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att genom föreskrifter meddela närmare bestämmelser om vilka åtgärder som betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer ska vidta för att hantera medel på betalkonton.

159

8

Avtalsvillkor och informationskrav

Prop. 2009/10:220

8.1Tillämpningsområde

8.1.1 Inledning

Betaltjänstdirektivets avdelning III innehåller regler om informationsgivning och tar främst sikte på betaltjänstleverantörers skyldighet att lämna information till, eller göra information tillgänglig för, betaltjänstanvändare. Dessutom finns bestämmelser om informationsgivning till betalaren respektive betalningsmottagaren i samband med olika typer av betalningstransaktioner, exempelvis enstaka transaktioner och transaktioner som genomförs i enlighet med villkoren i ett redan ingånget ramavtal om tillhandahållande av betaltjänster. Direktivets avdelning III inleds med bestämmelser om när reglerna om informationsgivning är tillämpliga. Dessa bestämmelser återfinns i artikel 30, som behandlas i detta avsnitt.

8.1.2 Tillämpningsområdet för reglerna om informationsgivning

Regeringens förslag: Bestämmelser om informationsgivning i samband med tillhandahållande av betaltjänster tas in i lagen om betaltjänster.

Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag. Promemorians lagförslag är dock utformat på ett annat sätt i de delar som rör möjligheten att avtala bort dispositiva bestämmelser. I promemorians lagförslag anges inte heller att reglerna i konsumentkreditlagen (1992:830) bör gälla före den lagstiftning som genomför betaltjänstdirektivet i svensk rätt.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Svenska Bankföreningen och Finansbolagens Förening tillstyrker promemorians förslag att inte likställa mikroföretag med konsumenter i svensk lagstiftning, men efterlyser ett klargörande av förhållandet mellan reglerna i betaltjänstdirektivet och den lagstiftning som genomför konsumentkreditdirektivet (direktiv 87/102/EEG).

Skälen för regeringens förslag

Rätt att träffa överenskommelser med näringsidkare om avvikande villkor

I direktivets artikel 30 anges att parterna får avtala om att bestämmelserna i direktivets avdelning om villkor och informationskrav helt eller delvis inte ska tillämpas när betaltjänstanvändaren inte är en konsument. En betaltjänstleverantör får således enligt direktivet komma överens med en

betaltjänstanvändare som är näringsidkare om en annan lösning i sak än

160

som följer av vissa bestämmelser i direktivet. Lagrådet anför i sitt Prop. 2009/10:220 yttrande att detta innebär att parter i näringsidkarförhållanden kan träffa

avtal om avvikelse från informationsbestämmelserna, och att detta även bör framgå av lagen om betaltjänster. Som Lagrådet tar upp bör, om betaltjänstanvändaren är näringsidkare, parterna ha rätt att komma överens om avvikelser från de bestämmelser i lagen om betaltjänster som motsvarar direktivets avdelning om villkor och informationskrav (artiklarna 30–49). En bestämmelse med denna innebörd tas in i den föreslagna lagen om betaltjänster.

Mikroföretag bör inte likställas med konsumenter

Artikel 30.2 ger medlemsstaterna möjlighet att likställa mikroföretag med konsumenter vid genomförandet av direktivets regler om informa- tionsgivning. I promemorian framhålls att ett likställande av mikroföretag med konsumenter i denna del skulle innebära att avtalsfriheten avseende informationsgivning försvinner för de betaltjänstanvändare som är mikroföretag. Enligt promemorian kan vissa näringsidkare mycket väl komma i underläge vid förhandlingar med en större betaltjänstleverantör, men samtidigt förutses utbudet av betaltjänstleverantörer växa och ge betaltjänstanvändarna bättre möjligheter att välja en betaltjänstleverantör som motsvarar den enskilde användarens krav. Avslutningsvis görs bedömningen att det inte finns något särskilt samhällsekonomiskt mervärde i att likställa mikroföretag med konsumenter och att direktivets möjlighet i denna del inte bör utnyttjas.

Den bedömning som görs i promemorian framstår som väl avvägd i denna del. Det finns dessutom flera ytterligare skäl till att möjligheten att likställa mikroföretag med konsumenter inte bör utnyttjas, som tas upp på annan plats i promemorian. För de betaltjänstleverantörer som ska ingå avtal med sådana företag som möjligen, men inte helt entydigt, uppfyller kriterierna för att vara mikroföretag kan detta leda till osäkerhet huruvida de avtal som sluts är bindande och genomförbara i enlighet med sin lydelse. Alternativt kan osäkerheten leda till att lagreglerna tillämpas fullt ut i avtalsförhållanden där parterna annars hade kommit överens om villkor avpassade för det specifika fallet. Den minskade flexibilitet i avtalsskrivningen som detta innebär kan, i ekonomiska termer, medföra att de avtal som sluts i dessa fall blir mindre samhällsekonomiskt effektiva. Likställandet av mikroföretag med konsumenter skulle dessutom skapa en inte oväsentlig administrativ börda för de – små och stora – betaltjänstleverantörer som skulle behöva bedöma huruvida deras kunder (betaltjänstanvändare) är mikroföretag eller inte. Även dessa ökade administrativa bördor riskerar att medföra kostnader som inte är motiverade med hänsyn till det intresse som regeln syftar till att skydda. Eftersom en sådan regel skulle träffa alla betaltjänstleverantörer, även registrerade betaltjänstleverantörer som kan vara fysiska personer, skulle en följd dessutom bli att parterna inte ges möjlighet att komma överens om villkoren för informationsgivning även i fall där betaltjänst- leverantören är en fysisk person och betaltjänstanvändaren är ett företag med upp till nio anställda. Det framstår dessutom som eftersträvansvärt

att, på det sätt som tas upp i promemorian upprätthålla en klar

161

gränsdragning mellan konsumenter och näringsidkare i svensk rätt. Prop. 2009/10:220 Sammantaget bör möjligheter att likställa mikroföretag med konsumenter

inte utnyttjas i den nu föreslagna lagen om betaltjänster.

Konsumentkreditlagen gäller före betaltjänstdirektivets regler i tillämpliga delar

I betaltjänstdirektivets artikel 30.3, anges att direktivet inte ska ”påverka nationella åtgärder om genomförande av direktiv 87/102/EEG”. I förarbetena till konsumentkreditlagen (1992:830) anges uttryckligen att lagen syftar till att anpassa svensk lagstiftning till EG-direktivet om konsumentkrediter (prop. 1991/92:83 s. 1). Det framstår mot denna bakgrund som otvetydigt att den nu gällande konsumentkreditlagen faller inom ramen för vad som utgör en nationell åtgärd om genomförande av direktiv 87/102/EEG. De regler som uppställs i konsumentkreditlagen (1992:830) gäller alltså före betaltjänstdirektivets bestämmelser. Informa- tion i fråga om kreditavtal enligt konsumentkreditlagen som även utgör ramavtal enligt bestämmelserna i betaltjänstdirektivet ska alltså ges till en betaltjänstanvändare som dessutom är konsument i enlighet med bestämmelserna i konsumentkreditlagen. Detta får till följd att de regler som gäller exempelvis information till en konsument om villkors- ändringar rörande räntor och avgifter som anges i 13 § konsumentkreditlagen är tillämpliga på de avtal som är såväl ramavtal enligt betaltjänstdirektivet som kreditavtal enligt konsumentkreditlagen. Bestämmelserna i konsumentkreditlagen gäller före de bestämmelser avseende t.ex. information om ränte- och avgiftsändringar som anges i i den nu föreslagna lagen om betaltjänster. Dessa frågor behandlas även i avsnitt 8.7.3.

Ett förslag till en ny konsumentkreditlag som genomför det nya konsumentkreditdirektiv som antogs 2008 (Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 1987/102/EEG) bereds för närvarande i Justitiedepartementet (Ds. 2009:62).

8.2

Avgifter för information

 

8.2.1 Inledning

 

Betaltjänstdirektivets artikel 32 innehåller regler om avgifter för informa-

 

tion i samband med tillhandahållande av betaltjänster. Av artikel 32.1

 

framgår huvudregeln att betaltjänstleverantören inte får ta ut någon avgift

 

för information som ges i enlighet med bestämmelserna i direktivets

 

avdelning III (artiklarna 30–50). Ett undantag från denna huvudregel

 

framgår av artikel 32.2, där det anges att en betaltjänstanvändare och en

 

betaltjänstleverantör får avtala om att avgifter tas ut för mer omfattande

 

eller oftare återkommande information, eller om information på

 

betaltjänstanvändarens begäran lämnas med hjälp av andra kommunika-

 

tionsmedel än de som anges i ramavtalet mellan parterna. De avgifter som

162

får tas ut i dessa fall ska, enligt artikel 32.3, vara rimliga och stå i Prop. 2009/10:220 proportion till betaltjänstleverantörens faktiska kostnader.

8.2.2 Avgifter för information

Regeringens förslag: En betaltjänstleverantör får inte ta ut några avgifter av betaltjänstanvändare vid tillhandahållande av viss information enligt lagen om betaltjänster. En betaltjänstleverantör och en betaltjänst- användare får dock avtala om uttag av avgifter när mer ingående eller frekvent information ges, eller när information ges via andra kommunika- tionsmedel än de som anges i ramavtalet mellan dem. Sådana avgifter ska vara skäliga och motsvara betaltjänstleverantörens faktiska kostnader.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag, förutom att det i promemorians förslag anges att eventuella avgifter ska vara rimliga och motsvara leverantörens faktiska kostnader.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Svenska Bankföreningen anser att betaltjänstleverantörer bör kunna ta ut en avgift av betaltjänstanvändare som i ramavtal angett att de vill ha information via elektroniskt medium och därefter uppger att de önskar få informationen i pappersform.

Skälen för regeringens förslag: I promemorian föreslås en bestämmelse som i sak motsvarar direktivets artikel 32. Den i promemorian föreslagna bestämmelsen avviker språkligt från direktivet genom att det anges att eventuella avgifter ska motsvara betaltjänst- leverantörens faktiska kostnader, medan det i direktivets artikel 32.3 sägs att avgifterna ska stå i proportion till de faktiska kostnaderna. Det finns en nyansskillnad mellan dessa båda bestämmelser såtillvida att promemorians formulering uppställer ett mer direkt samband mellan betaltjänstleverantörens kostnader och den avgift som får tas ut jämfört med direktivets ordalydelse, som även används i promemorians författningskommentar. Som Lagrådet anför anges dessutom i den engelska versionen av direktivet att avgifterna ska vara ”appropriate and in line with the payment service provider´s actual costs”. Det kan dessutom noteras att den franska versionen av direktivet anger att avgifterna ska vara ”appropriés et conformes aux coûts réels”. Det framstår mot denna bakgrund som lämpligt att, i enlighet med promemorians förslag, ange att avgifterna ska motsvara betaltjänst- leverantörens faktiska kostnader. Samtidigt bör det framhållas att avgifterna i samtliga fall ska vara skäliga – i såväl direktivet som promemorians förslag anges i stället att de ska vara ”rimliga” – och att avgifter som inte motiveras av faktiska kostnader för informa- tionsgivningen inte är tillåtna.

I promemorian uttalas att otillåtna avgifter kan vara sådana som syftar till att hindra betaltjänstanvändare från att tillgodogöra sig ytterligare information, eller avgifter som endast syftar till att öka betaltjänst- leverantörens intäkter. Enligt regeringens bedömning bör det avgörande vid bedömningen av en avgifts skälighet vara dess storlek i förhållande till betaltjänstleverantörens kostnader. En avgift som överstiger de skäliga

163

kostnader som betaltjänstleverantören har för att tillhandahålla

Prop. 2009/10:220

information bör – oavsett syftet med avgiften – inte vara tillåten.

 

Svenska Bankföreningen har framfört att betaltjänstleverantörer bör

 

kunna ta ut en avgift av betaltjänstanvändare som i ramavtal angett att de

 

vill ha information via elektroniskt medium och därefter uppger att de

 

önskar få informationen i pappersform. Enligt Bankföreningen bör ett

 

sådant önskemål från en kund utgöra sådan ”extra eller mer

 

förekommande information” som betaltjänstleverantören får ta ut en

 

avgift för enligt direktivets artikel 32.2. Om sådan information ska

 

tillhandahållas kostnadsfritt, menar Bankföreningen att betaltjänst-

 

användarens (kundens) rätt att avgiftsfritt få information i pappersform

 

inträder först då kunden meddelar betaltjänstleverantören att han eller hon

 

önskar få informationen i pappersform.

 

Bestämmelser om tillhandahållande av information till betaltjänst-

 

användare behandlas i avsnitten 8.5.2, 8.6.2, 8.6.6 och 8.6.7. I detta

 

sammanhang kan noteras att direktivet ger medlemsstaterna möjlighet att

 

– om de så önskar – införa en skyldighet för betaltjänstleverantörer att

 

avgiftsfritt lämna information på papper. I promemorian föreslås att

 

denna möjlighet utnyttjas, vilket också görs i den nu föreslagna lag-

 

stiftningen (se avsnitt 8.7.6). Möjligheten att kostnadsfritt få information i

 

pappersform ger betaltjänstanvändarna, särskilt de som inte använder

 

Internettjänster i någon större utsträckning, stärkta möjligheter att

 

tillvarata sina rättigheter gentemot den betaltjänstleverantör som de har

 

ingått ett ramavtal med. Att denna möjlighet inte skulle finnas tillgänglig

 

för de betaltjänstanvändare som visserligen har ingått ett ramavtal som

 

möjliggör exempelvis initiering av betalningstransaktioner på elektronisk

 

väg, men som själva i ingen eller liten utsträckning använder sig av

 

sådana tjänster, framstår inte som en välavvägd lösning.

 

Enligt regeringens bedömning bör således en betaltjänstanvändare

 

kostnadsfritt kunna få tillgång till information i pappersform, oavsett om

 

han eller hon avtalat om att erhålla informationen på annat sätt eller inte.

 

Förutsättningen är att betaltjänstanvändaren uttryckligen begär att få

 

informationen i pappersform.

 

Direktivet tillåter medlemsstaterna att införa en generell skyldighet för

 

betaltjänstleverantörerna att tillhandahålla kostnadsfri information i

 

pappersform en gång i månaden. Här föreslås i stället att information ska

 

tillhandahållas i pappersform, om betaltjänstanvändaren begär det. Den

 

skyldighet som åläggs betaltjänstleverantörerna är sålunda mindre

 

ingripande än vad direktivet ger utrymme för.

 

Enligt regeringens bedömning bör artikel 32.2 inte vara tillämplig på

 

det tillhandahållande av information i pappersform som här föreslagits.

 

Betaltjänstleverantörer bör därmed inte kunna ta ut någon avgift för

 

tillhandahållande av information i pappersform som sker på begäran av

 

en betaltjänstanvändare. Rätten att avgiftsfritt få information i pappers-

 

form en gång i månaden inträder först efter det att betaltjänstanvändaren

 

begärt detta, i enlighet med vad Svenska Bankföreningen anfört ovan.

 

Betaltjänstleverantörens skyldighet att kostnadsfritt tillhandahålla

 

informationen i pappersform gäller sålunda från den tidpunkt då begäran

 

görs. I praktiken bör detta innebära att det första pappersutskicket till den

 

berörde betaltjänstanvändaren (kunden) ska göras vid den närmast därpå

 

följande tidpunkt då betaltjänstleverantören lämnar information till de

164

kunder som har begärt att få information i pappersform. Om begäran Prop. 2009/10:220 kommer betaltjänstleverantören tillhanda så kort tid före denna tidpunkt

att det inte är praktiskt möjligt att då tillhandahålla informationen i pappersform, t.ex. om kundens begäran kommer betaltjänstleverantören tillhanda samma dag som pappersutskick till berörda kunder görs, får information i pappersform lämnas till kunden med början vid nästa tidpunkt då pappersutskick görs.

8.3

Information om extra avgifter eller nedsättning av

 

avgift

 

 

8.3.1 Inledning

 

Direktivets artikel 50 innehåller regler om extra avgifter och nedsättning i

 

vissa fall. Enligt artikel 50.1 ska betalningsmottagaren underrätta

 

betalaren i förväg – innan betalningstransaktionen initieras – om

 

betalningsmottagaren antingen begär en avgift eller erbjuder en ned-

 

sättning när ett visst betalningsinstrument används för betalnings-

 

transaktionen. Enligt artikelns 50.2 ska en betaltjänstleverantör eller en

 

tredje part som begär en avgift om ett visst betalningsinstrument används

 

underrätta betaltjänstanvändaren om detta innan betalningstransaktionen

 

initieras.

 

8.3.2 Förhandsinformation om extra avgifter och nedsättning

 

 

 

Regeringens förslag: En betalningsmottagare som erbjuder en

 

nedsättning om betalaren använder ett visst betalningsinstrument vid

 

betalningstransaktionen ska underrätta betalaren om detta i förväg. En

 

betaltjänstleverantör som begär en avgift när ett visst betalnings-

 

instrument används för en betalningstransaktion ska informera betal-

 

tjänstanvändaren om detta i förväg.

 

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.

 

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.

 

Skälen för regeringens förslag: Promemorian föreslår en

 

bestämmelse som närmast ordagrant motsvarar direktivets artikel 50. Av

 

promemorians författningskommentar framgår att förhandsinformation

 

om extra avgifter eller nedsättning ska ges på ett sådant sätt att det inte

 

råder något tvivel om avgiften eller nedsättningen innan en

 

betalningstransaktion initieras. Som exempel på otillräcklig informa-

 

tionsgivning anges att en upplysning om att extra avgifter tas ut som ges i

 

mindre textformat eller att en upplysning om detta placeras undanskymt.

 

Det framgår av såväl direktivets artikel 50 som den i promemorian

 

föreslagna bestämmelsen att information om extra avgifter respektive

 

nedsättning ska ges före det att betalningstransaktionen initieras. Syftet

 

är att den person som drabbas av avgifterna – en betalare i de fall som

 

avses i artikel 50.1, en betaltjänstanvändare vilken som helst såvitt avser

 

artikel

50.2 – ska informeras i förväg. Denne kan därefter välja att

165

genomföra

eller inte genomföra betalningstransaktionen,

med full Prop. 2009/10:220

vetskap om eventuella extra avgifter eller möjligheter till nedsättningar.

 

För att bestämmelsens syfte ska kunna uppnås är det därför angeläget att

 

den berörde betaltjänstanvändaren har möjlighet att ta till sig

 

informationen om extra avgifter eller nedsättningar i förväg. En

 

betalningsmottagare får enligt lagen inte ta ut en avgift av betalaren vid

 

användning av ett betalningsinstrument, men ska lämna information om

 

eventuella nedsättningar som erbjuds betalaren. Upplysningar om sådana

 

nedsättningar som betalningsmottagaren erbjuder, och såvitt avser

 

betaltjänstleverantörer de avgifter som tas ut, bör därför tydligt framgå av

 

information som lämnas till betaltjänstanvändaren innan transaktionen

 

initieras. Av informationen bör det framgå vilket eller vilka

 

betalningsinstrument som ger upphov till extra avgifter respektive

 

nedsättning, och vilka avgifts- respektive nedsättningsbelopp det rör sig

 

om. Om avgiften eller nedsättningen inte anges till ett exakt belopp ska

 

den i stället anges på ett sådant sätt att den berörde betaltjänstanvändaren

 

utan svårighet kan fastställa hur stort beloppet är för den specifika

 

betalningstransaktionen (t.ex. genom att avgiften eller nedsättningen

 

anges som en fast andel i procent av det totala transaktionsbeloppet).

 

8.4

Valuta och valutaväxling

 

 

8.4.1 Inledning

 

 

Direktivets artikel 49 innehåller särskilda bestämmelser om val av valuta

 

och uttag av avgifter när växling av valuta sker i samband med

 

betalningstransaktionen. Bestämmelserna om växling av valuta avser en

 

sådan tjänst för växling av valuta som erbjuds på den plats där

 

försäljning sker, eller av betalningsmottagaren. Enligt artikel 49.2 ska

 

den som erbjuder en sådan tjänst för växling av valuta informera

 

betalaren om alla avgifter och om den växelkurs som ska användas.

 

Enligt artikel 49.2 andra meningen ska betalaren godkänna valuta-

 

växlingstjänsten efter att ha mottagit denna information.

 

 

8.4.2 Val av valuta och valutaväxling

 

 

 

 

Regeringens förslag: Om en tjänst för växling av valuta erbjuds före det

 

att betalningstransaktionen påbörjas, av betalningsmottagaren eller på

 

platsen där försäljning sker, ska den som erbjuder valutaväxlingstjänsten

 

uppge växelkursen och alla avgifter för tjänsten. Betalaren ska godkänna

 

användningen av tjänsten innan transaktionen genomförs.

 

 

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag,

 

förutom att det i promemorian inte anges att bestämmelsen avser s.k.

 

POS (point-of-sale)-transaktioner.

 

 

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller

 

lämnar det utan erinran. Svenska Bankföreningen framför att det i

 

författningskommentaren till bestämmelsen bör framgå att

den endast

166

 

 

 

omfattar s.k. POS-transaktioner som sker vid köpstället (point of sale) i samband med köp/försäljning av vara eller tjänst.

Skälen för regeringens förslag: Direktivets artikel 49 har tagits upp i flera tolkningsuttalanden från Europeiska kommissionen. Av dessa framgår att kommissionen anser att artikeln avser metoder för valutaväxling som ger betalaren möjlighet att välja valuta (s.k. ”Dynamic Currency Conversion”). En ytterligare förutsättning för att artikeln ska vara tillämplig är, enligt samma tolkningsuttalande från kommissionen, att växlingstjänsten erbjuds på platsen där försäljning sker (eng. point of sale) eller av betalningsmottagaren . De växlingstjänster som här avses är sådana där betalaren (kunden) i samband med köpet ges möjlighet att välja vilken valuta som ska användas i transaktionen, och där betalningsmottagaren tillhandahåller information i förhand om den valutakurs som tillämpas och vilket belopp som betalaren ska erlägga i den valuta som väljs. Sådana växlingstjänster kan tillhandahållas av betalningsmottagaren på försäljningsstället, t.ex. i ett fall då en butik erbjuder valutaväxling vid försäljning av varor, eller av betalningsmottagaren vid försäljning av varor över Internet.

En central komponent i de valutaväxlingstjänster som det här är fråga om är att betalaren (kunden) redan vid köptillfället väljer valuta och får information om vilken valutakurs som tillämpas för transaktionen. Enligt denna tolkning är direktivets artikel 49 inte tillämplig på betalnings- transaktioner där valutaväxling sker men den faktiska valutakursen fastställs först i efterhand, t.ex. när ett framtida datum då betalning ska ske anges av betalaren och den faktiska kursen redovisas först vid detta senare datum.

En ytterligare aspekt av de valutaväxlingstjänster som omfattas av bestämmelsen är att betalaren (kunden) måste godkänna att valutaväxling sker. En förutsättning för att betalaren ska kunna fatta ett välgrundat beslut om att utnyttja eller avstå från att utnyttja valutaväxlingstjänsten är att den som tillhandahåller tjänsten också lämnar information till betalaren om alla avgifter samt den växelkurs som kommer att användas vid transaktionen. Denna information ska lämnas innan dess att betalaren väljer att utnyttja valutaväxlingstjänsten. Det bör dock inte uppställas några särskilda krav på att information ska lämnas viss tid i förväg. Många av de transaktioner som omfattas av denna bestämmelse sker då konto- eller kreditkort utnyttjas för köp av varor i butik. Det bör då vara tillräckligt att information om avgifter och växelkurs tydligt framgår, t.ex. på kortterminalens skärm vid användning av kortterminal, före det att betalaren godkänner köpet med utnyttjande av valutaväxlingstjänsten. Vid köp med konto- eller kreditkort över Internet bör motsvarande information tydligt framgå och vara väl synlig som en del av den information som betalaren får se innan denne godkänner transaktionen med utnyttjande av valutaväxlingstjänsten.

Prop. 2009/10:220

167

8.5

Undantag från informationskraven för vissa

Prop. 2009/10:220

betalningsinstrument

 

8.5.1 Inledning

Betaltjänstdirektivets artikel 34 innehåller bestämmelser om att vissa av informationskraven i direktivets avdelning III inte ska vara tillämpliga i fråga om betalningsinstrument som avser låga belopp. Bestämmelserna är också tillämpliga på elektroniska pengar. Enligt huvudregeln i artikel 34.1 gäller undantagen för betalningsinstrument som enligt ramavtalet enbart rör betalningstransaktioner på högst 30 euro eller har en utgiftströskel på 150 euro eller lagrar medel som inte vid något tillfälle överstiger 150 euro. Det framgår även indirekt av artikel 34.1 att undantaget enbart avser betalningsinstrument som omfattas av ett ramavtal mellan betaltjänst- användaren och betaltjänstleverantören. I fråga om sådana betalnings- instrument behöver betaltjänstleverantören enbart lämna information om betaltjänstens viktigaste kännetecken. Dessutom behöver betaltjänst- leverantören inte tillämpa de regler i direktivet som anger hur avtalsvillkor får ändras. Även när det gäller den information som ska ges till betalaren respektive betalningsmottagaren efter det att en betalningstransaktion genomförts kan betaltjänstanvändaren ge mindre omfattande information när det är fråga om en betalningstransaktion med ett undantaget betalningsinstrument. En bestämmelse i artikel 34.2 ger medlemsstaterna möjlighet att för nationella betalningstransaktioner bestämma att de belopp som anges i artikel 34.1 får antingen sänkas eller fördubblas. När det gäller förbetalda betalningsinstrument får medlems- staterna undanta sådana instrument som lagrar upp till 500 euro.

8.5.2 Undantag från informationskraven för betalningsinstrument som avser låga belopp

Regeringens förslag: Tillhandahållande av betaltjänster med elek- troniska pengar eller betalningsinstrument som enligt ramavtalet enbart kan användas för betalningstransaktioner på högst motsvarande 30 euro, eller har en begränsning så att de kan användas för betalnings- transaktioner på sammanlagt högst motsvarande 150 euro, eller lagrar medel som inte vid något tillfälle överstiger motsvarande 150 euro omfattas inte av vissa av lagens bestämmelser om avtalsvillkorsändringar, tillhandahållande och tillgängliggörande av information.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Finansbolagens Förening anser att gränsbeloppet i bestämmelsen om undantag från informationskrav bör höjas till vad som medges enligt direktivets artikel 34. MasterCard anser att undantags- beloppet bör höjas till 500 euro.

168

Skälen för regeringens förslag

Direktivets gränsbelopp tillämpas

I promemorian föreslås att de belopp som anges i artikel 34.1 ska gälla. Möjligheten att höja eller sänka undantagsbeloppen, som ges i artikel 34.2, utnyttjas alltså inte. Som skäl för detta ställningstagande anges i promemorian) att det är angeläget för betaltjänstanvändaren att få information om betaltjänster för att kunna fatta välgrundade beslut och jämföra erbjudanden från olika betaltjänstleverantörer. Vidare sägs att det inte är osannolikt att särskilt förbetalda betalningsinstrument i stor utsträckning kommer att användas av personer som inte använder vanliga kreditkort och som överlag inte är insatta i vilka rättigheter de har. Mot denna bakgrund framhålls i promemorian att en höjning av undantagsbeloppen skulle försvaga skyddet för denna grupp av konsumenter. I promemorians författningskommentar anges att den föreslagna begränsningen på 30 euro avser varje enskild betalnings- transaktion med ett visst betalningsinstrument, utan någon tidsbegräns- ning av hur ofta betalningstransaktioner kan genomföras med betalningsinstrumentet i fråga.

Finansbolagens Förening framför att nivån på undantagsbeloppen bör sättas så högt som direktivet medger, med hänsyn till konkurrensaspekter och i syfte att uppnå en rimlig administrativ börda för berörda företag. MasterCard anser att en höjning av undantagsbeloppet till den högsta tillåtna nivån ger incitament för betaltjänstleverantörer att även fortsättningsvis tillhandahålla betalningsinstrument av lågt värde samt elektroniska betalningsmedel. Dessutom skulle högre undantagsbelopp enligt MasterCard minska den administrativa bördan för berörda företag.

De betalningsinstrument som kan komma att omfattas av det nu föreslagna undantaget är sådana som möjliggör genomförande av betalningstransaktioner som avser begränsade belopp. Samtidigt kan det inte uteslutas att dessa betalningsinstrument i hög utsträckning nyttjas av personer som har begränsad möjlighet att få tillgång till andra betalningsinstrument och mindre kunskap om sina rättigheter. Det framstår därför som angeläget att betalningsinstrument som omfattas av undantaget inte omfattar alltför höga belopp. Detta behov framstår som särskilt angeläget med beaktande av att vissa undantagna betalnings- instrument – sådana som avser betalningstransaktioner på högst motsvarande 30 euro – kan användas flera gånger utan tidsbegränsningar. En betaltjänstanvändare kan därmed initiera flera betalningstransaktioner vars totala belopp avsevärt överstiger gränsen för varje enskild transaktion. Dessutom bör det beaktas att en enskild betaltjänstanvändare kan sluta ramavtal med flera olika betaltjänstleverantörer och därmed få möjlighet att använda flera olika betalningsinstrument som omfattas av undantaget. Detta innebär i sin tur att betaltjänstanvändaren kan initiera betalningstransaktioner med flera undantagna betalningsinstrument vars totala belopp avsevärt överstiger den övre gränsen för varje instrument för sig. Behovet av att skydda betaltjänstanvändarnas intressen och motverka att alltför stora totala betalningsvolymer omfattas av undantaget talar för att de beloppsnivåer som anges i direktivets artikel 34.1 bör

Prop. 2009/10:220

169

införas i lagen om betaltjänster. Detta innebär att betaltjänstanvändarnas befogade intresse av att få information tillgodoses. Samtidigt bibehålls möjligheten att begränsa informationsgivningen avseende de betal- ningsinstrument som avser de lägsta beloppen, för att minska de administrativa bördorna för de betaltjänstleverantörer som erbjuder dessa betalningsinstrument. Möjligheten att tillämpa andra beloppsgränser som ges i artikel 34.2 bör alltså inte utnyttjas.

Mindre omfattande krav på information

För de betalningsinstrument som omfattas av undantaget gäller att betaltjänstleverantören som tillhandahåller betalningsinstrumentet inte är skyldig att lämna eller tillgängliggöra lika omfattande information som enligt huvudreglerna i den nu föreslagna lagen om betaltjänster. Enligt direktivets artikel 34.1 a räcker det om betaltjänstleverantören lämnar information om ”betaltjänstens viktigaste kännetecken, inklusive hur betalningsinstrumentet kan användas, ansvar, uttagna avgifter och annan väsentlig information som behövs för att fatta ett informerat beslut”. Dessutom ska betaltjänstleverantören meddela betaltjänstanvändaren var denne kan få tag i annan information och villkor som enligt direktivets huvudregel i artikel 42 (se närmare i avsnitt 8.6.2) normalt ska ges till betaltjänstanvändaren. I författningskommentaren till promemorians lagförslag anges att betaltjänstleverantören inte är förhindrad att tillhandahålla ytterligare information till betaltjänstanvändaren även i dessa fall. Däremot utvecklas det inte närmare vad som avses med uttrycket ”betaltjänstens viktigaste kännetecken”. I direktivets skäl 30 anges att kravet på information till betaltjänstanvändarna i fråga om de här aktuella betalningsinstrumenten bör begränsas till ”väsentlig information”.

Inledningsvis kan noteras att den information som här avses – väsentlig information om betaltjänstens viktigaste kännetecken – ska lämnas till betalaren innan ett avtal om tillhandahållande av betaltjänster ingås. Den förhandsinformation som kan anses väsentlig i dessa fall rör dels uppgifter om hur betalningsinstrumentet används, dels sådana uppgifter om villkoren för betaltjänsten som är av central betydelse för betalaren. När det gäller uppgifter om hur betalningsinstrumentet används ska information lämnas till betalaren om de beloppsgränser som gäller för instrumentet i fråga, om sådana identifikationskoder eller andra uppgifter som betalaren behöver ange för att kunna initiera en betalningstransaktion och hur betalaren ska godkänna en betalningstransaktion eller återkalla ett godkännande. I fråga om villkoren för betalningstjänsten nämns två aspekter – information om ansvar och om uttagna avgifter – uttryckligen i direktivets artikel 34.1 a. När det gäller ansvar bör det framgå av informationen till betalaren vilka belopp som denne högst kan få stå för vid förluster på grund av icke auktoriserade transaktioner med betalningsinstrumentet. Det bör också framgå under vilka förutsättningar betalaren får stå för förluster upp till dessa belopp. Information om avgifterna för tillhandahållandet av betaltjänster är av stor vikt ur ett konsumentperspektiv eftersom tydlig information om olika avgifter gör det möjligt för konsumenten, eller som här betalaren, att jämföra olika

Prop. 2009/10:220

170

leverantörers erbjudanden. Information om de avgifter som tas ut för tillh