Regeringens proposition 2009/10:135

En ny fängelse- och häkteslagstiftning

Prop.

 

2009/10:135

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 11 mars 2010

Fredrik Reinfeldt

Beatrice Ask

(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen lämnas förslag till en ny fängelse- och häkteslagstiftning.

 

Förslagen innebär en språklig och systematisk modernisering av lagstift-

 

ningen. Bland de sakliga nyheterna i förslagen kan följande nämnas.

 

I syfte att minska risken för återfall i brott innebär förslaget till ny

 

fängelselag att verkställigheten i anstalt – med bibehållen säkerhet och

 

utan att sätta individens eget ansvar åt sidan – ska anpassas till den

 

intagnes individuella förutsättningar och behov. Kravet på att en individ-

 

uellt utformad verkställighetsplan ska upprättas för varje intagen föreslås

 

i enlighet härmed lagregleras.

 

Vidare föreslås ett nytt mer enhetligt permissionsinstitut, som innebär

 

att en tydligare åtskillnad upprätthålls mellan permission som syftar till

 

att underlätta den intagnes anpassning i samhället och permission som

 

motiveras av andra, särskilt ömmande skäl. Med förslaget förtydligas

 

också förutsättningarna för permission, bl.a. lagregleras kravet på att den

 

intagne normalt ska ha avtjänat viss del av strafftiden i anstalt innan han

 

eller hon får beviljas permission.

 

Förslaget till ny fängelselag innebär också att den grundläggande

 

principen om proportionalitet kodifieras och att Kriminalvården får nya

 

kontrollmöjligheter. Det föreslås bl.a. att ett besök hos en intagen ska

 

kunna äga rum i ett besöksrum som är så utformat att det omöjliggör att

 

föremål överlämnas, t.ex. genom att besökaren och den intagne hålls

 

åtskilda av en glasruta. Det föreslås också att en tjänsteman inom

 

kriminalvården ges befogenhet att avvisa och avlägsna obehöriga per-

 

soner.

 

För att säkerställa att en utvisningsdömd betalar för sin hemresa i

 

enlighet med utlänningslagen (2005:716), föreslås att en del av den

1

 

ersättning som den intagne får från Kriminalvården för utförd syssel- sättning får användas för en sådan betalning.

Den nya häkteslagen föreslås så långt som möjligt utformas med fäng- elselagen som förebild. En nyhet i sak är att det föreslås att tingsrättens prövning av åklagarens beslut att meddela restriktioner av visst slag för en häktad person ska kunna överklagas. Syftet är att garantera att restriktioner för en häktad tillgrips och bibehålls med största möjliga restriktivitet.

I propositionen föreslås också att en övervakningsnämnds beslut ska överprövas av förvaltningsrätt eller tingsrätt. Förslaget innebär att Kriminalvårdsnämnden avskaffas.

Den nya fängelse- och häkteslagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 april 2011. Med anledning av socialförsäkringsbalkens ikraftträd- ande föreslås dessutom en ändring i lagen (1971:289) om allmänna för- valtningsdomstolar träda i kraft den 1 januari 2011.

Prop. 2009/10:135

2

Innehållsförteckning

1

Förslag till riksdagsbeslut ................................................................

6

2

Lagtext

.............................................................................................

7

 

2.1 ......................................................

Förslag till fängelselag

7

 

2.2 .......................................................

Förslag till häkteslag

24

 

2.3 ........................

Förslag till lag om ändring i brottsbalken

34

 

2.4 ......

Förslag till lag om ändring i socialförsäkringsbalken

38

2.5Förslag till lag om ändring i lagen (1963:193) om

samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge

 

angående verkställighet av straff m.m.............................

40

2.6Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om

allmänna förvaltningsdomstolar ......................................

41

2.7Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om

allmänna förvaltningsdomstolar ......................................

43

2.8Förslag till lag om ändring i lagen (1974:202) om

 

beräkning av strafftid m.m. .............................................

45

2.9

Förslag till lag om ändring i passlagen (1978:302) .........

47

2.10Förslag till lag om ändring i lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård

 

i frihet ..............................................................................

48

2.11

Förslag till lag om ändring i polislagen (1984:387) ........

49

2.12Förslag till lag om ändring i lagen (1991:572) om

särskild utlänningskontroll ..............................................

50

2.13Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1129) om

rättspsykiatrisk vård ........................................................

51

2.14Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1137) om

rättspsykiatrisk undersökning..........................................

53

2.15Förslag till lag om ändring i lagen (1994:451) om

intensivövervakning med elektronisk kontroll ................

54

2.16Förslag till lag om ändring i lagen (1998:603) om

verkställighet av sluten ungdomsvård .............................

55

2.17Förslag till lag om ändring i lagen (1999:353) om

rättspsykiatriskt forskningsregister..................................

56

2.18Förslag till lag om ändring i utlänningslagen

 

 

(2005:716) .......................................................................

57

 

2.19

Förslag till lag om ändring i offentlighets - och

 

 

 

sekretesslagen (2009:400) ...............................................

58

3

Ärendet och dess beredning ...........................................................

59

4

En ny fängelselag...........................................................................

60

5

En övergripande reglering om placering........................................

70

6

Undantag från kravet på särskilda villkor för långtidsdömda ........

73

7

Placering på säkerhetsavdelning vid risk för fritagning eller

 

 

rymning

..........................................................................................

74

8

Sysselsättningsplikten behålls........................................................

76

9

Den intagnes .................................rätt att disponera sin ersättning

78

Prop. 2009/10:135

3

 

9.1

Sparavdrag för permissions- och frigivningsändamål......

78

 

9.2

Betalning av hemresa enligt utlänningslagen...................

78

10

Kriminalvårdens skyldighet att förvara en intagens

 

 

tillhörigheter ska begränsas ............................................................

80

11

Kriminalvårdens hantering av kvarlämnade tillhörigheter .............

81

12

Besöksrum som omöjliggör överlämnande av föremål ..................

83

13

Telefonsamtal och annan elektronisk kommunikation ...................

85

14

Kontroll av bostadsrum...................................................................

87

15

Skyddsbestämmelser vid kroppsvisitation och

 

 

kroppsbesiktning.............................................................................

88

16

Kontroll av in- och utpasserande fordon.........................................

89

17

Utökade befogenheter mot obehöriga personer ..............................

90

18

Permission ......................................................................................

94

 

18.1

Ett samlat permissionsinstitut ..........................................

94

 

18.2

Kvalifikationstid ska i regel föregå permission................

96

 

18.3

Riskbedömningen vid permission ....................................

97

 

18.4

Permission av särskilt ömmande skäl...............................

98

 

18.5

Elektronisk kontroll..........................................................

98

19

Instansordningen i kriminalvårdsmål..............................................

99

19.1Någon genomgripande förändring av

 

instansordningen bör inte genomföras

.............................99

19.2

Kriminalvårdsnämnden avskaffas..................................

102

19.3Endast en påbörjad utslussningsåtgärd ska

upphävas av övervakningsnämnd...................................

105

19.4Ingen åldersgräns för att väljas till ledamot eller

 

 

ersättare i övervakningsnämnd .......................................

106

20

En ny häkteslag.............................................................................

107

21

Försändelser..................................................................................

109

22

Permission ....................................................................................

111

23

Restriktioner för den som är häktad på grund av misstanke

 

 

om brott

........................................................................................

112

 

23.1 .........................................................

Nuvarande ordning

112

23.2Tingsrättens beslut om restriktioner av visst slag

 

 

ska kunna överklagas .....................................................

114

24

Kostnader och ikraftträdande........................................................

116

25

Författningskommentar.................................................................

117

 

25.1

Förslaget till fängelselag ................................................

117

 

25.2

Förslaget till häkteslag ...................................................

179

 

25.3

Förslaget till lag om ändring i brottsbalken....................

206

25.4Förslaget till lag om ändring i

socialförsäkringsbalken..................................................

209

25.5Förslaget till lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge

angående verkställighet av straff m.m............................

210

Prop. 2009/10:135

4

25.6

Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om

Prop. 2009/10:135

 

allmänna förvaltningsdomstolar ...................................

211

25.7Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om

allmänna förvaltningsdomstolar ...................................

212

25.8Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:202) om

 

beräkning av strafftid m.m. ...........................................

213

25.9

Förslaget till lag om ändring i passlagen (1978:302) ....

214

25.10Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård

 

i frihet ............................................................................

215

25.11

Förslaget till lag om ändring i polislagen (1984:387)....

216

25.12

Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:572) om

 

 

särskild utlänningskontroll ............................................

216

25.13Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1129) om

rättspsykiatrisk vård ......................................................

216

25.14Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1137) om

rättspsykiatrisk undersökning........................................

217

25.15Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:451) om

intensivövervakning med elektronisk kontroll ..............

218

25.16Förslaget till lag om ändring i lagen (1999:353) om

rättspsykiatrisk forskningsregister.................................

218

25.17Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen

(2005:716) .....................................................................

218

25.18Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och

 

sekretesslagen (2009:400) .............................................

219

Bilaga 1

Sammanfattning av betänkandet Framtidens

 

 

kriminalvård (SOU 2005:54) .............................................

220

Bilaga 2

Betänkandets lagförslag.....................................................

234

Bilaga 3

Förteckning över remissinstanser.......................................

275

Bilaga 4

Sammanfattning av betänkandet Ny häkteslag

 

 

(SOU 2006:17)...................................................................

276

Bilaga 5

Betänkandets lagförslag.....................................................

280

Bilaga 6

Förteckning över remissinstanser.......................................

292

Bilaga 7

Sammanfattning av promemorian Tillträdesförbud

 

 

m.m. inom kriminalvården (Ds 2007:24)...........................

293

Bilaga 8

Promemorians lagförslag ...................................................

295

Bilaga 9

Förteckning över remissinstanser.......................................

298

Bilaga 10

Lagrådsremissens lagförslag..............................................

299

Bilaga 11

Lagrådets yttrande..............................................................

348

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 11 mars 2010 ......

356

5

1

Förslag till riksdagsbeslut

Prop. 2009/10:135

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1.fängelselag,

2.häkteslag,

3.lag om ändring i brottsbalken,

4.lag om ändring i socialförsäkringsbalken,

5.lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.

6.lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdom- stolar,

7.lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdom- stolar,

8.lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.

9.lag om ändring i passlagen (1978:302),

10.lag om ändring i lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet,

11.lag om ändring i polislagen (1984:387),

12.lag om ändring i lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll,

13.lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård,

14.lag om ändring i lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersök-

ning,

15.lag om ändring i lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll,

16.lag om ändring i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ung- domsvård,

17.lag om ändring i lagen (1999:353) om rättspsykiatriskt forsknings- register,

18.lag om ändring i utlänningslagen (2005:716),

19.lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

6

2

Lagtext

Prop. 2009/10:135

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1Förslag till fängelselag

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

Lagens innehåll och tillämpningsområde

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om verkställighet av fängelse i kriminalvårdsanstalt. Bestämmelserna avser

placering (2 kap.),

sysselsättning och ersättning (3 kap.),

fritid (4 kap.),

personliga tillhörigheter (5 kap.),

vistelse i gemensamhet och avskildhet (6 kap.),

besök och andra kontakter (7 kap.),

särskilda kontroll- och tvångsåtgärder (8 kap.),

hälso- och sjukvård (9 kap.),

permission och annan tillfällig vistelse utanför anstalt (10 kap.),

särskilda utslussningsåtgärder (11 kap.),

varning och uppskjuten villkorlig frigivning (12 kap.), samt

beslut och överklagande m.m. (13–15 kap.).

2 § Den som är intagen i anstalt får medges att vistas utanför anstalten enligt 9 kap. 1 §, 10 kap. 1–4 §§ och 11 kap. 1 §.

Som vistelse utanför anstalt anses inte att en intagen, genom Kriminalvårdens försorg, transporteras utanför en anstalt med anledning av att ett beslut enligt lagen ska verkställas.

Vid vistelse utanför anstalt enligt 11 kap. 1 § första stycket 2–4 gäller inte 2–10 kap.

3 § Bestämmelser om när ett fängelsestraff får verkställas och hur tiden för verkställigheten ska beräknas finns i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.

Verkställighetens mål och utformning

4 § Varje intagen ska bemötas med respekt för sitt människovärde och med förståelse för de särskilda svårigheter som är förenade med frihets- berövandet.

5 § Verkställigheten ska utformas så att den intagnes anpassning i sam- hället underlättas och så att negativa följder av frihetsberövandet mot- verkas.

7

Verkställigheten ska, i den utsträckning det är möjligt utan att kravet Prop. 2009/10:135 på samhällsskydd eftersätts, särskilt inriktas på åtgärder som är ägnade

att förebygga återfall i brott. För varje intagen ska det upprättas en individuellt utformad verkställighetsplan.

Verkställigheten ska planeras och utformas efter samråd med den intagne och i samverkan med berörda myndigheter.

6 § Verkställigheten får inte innebära andra begränsningar i den intagnes frihet än som följer av denna lag eller som är nödvändiga för att ord- ningen eller säkerheten ska kunna upprätthållas.

En kontroll- eller tvångsåtgärd får endast användas om den står i rimlig proportion till syftet med åtgärden. Om en mindre ingripande åtgärd är tillräcklig ska den användas.

Särskilda villkor för långtidsdömda

7 § För en intagen som avtjänar fängelse i lägst fyra år ska det, om det inte är uppenbart obehövligt, beslutas om de särskilda villkor som av säkerhetsskäl är nödvändiga när det gäller

1.placering i anstalt,

2.vistelse utanför anstalt enligt 10 kap. 1 och 2 §§, och

3.särskilda utslussningsåtgärder enligt 11 kap. 1 §.

Om det finns särskilda skäl ska villkor enligt första stycket också beslutas för en intagen som har dömts till fängelse i lägst två år.

8 § Prövning av vilka särskilda villkor som ska gälla för verkställigheten enligt 7 § ska ske så snart verkställigheten påbörjas eller annars när det finns behov av det. Villkoren ska omprövas när det finns anledning till det.

Ett beslut om placering, permission, särskild permission eller särskilda utslussningsåtgärder får inte meddelas i strid med de särskilda villkoren.

2 kap. Placering

Placering i anstalt

1 § En intagen får inte placeras så att han eller hon underkastas mer ingripande övervakning och kontroll än som är nödvändigt för att ordningen eller säkerheten ska kunna upprätthållas.

Vid beslut om placering ska, i den utsträckning det är möjligt, hänsyn tas till den intagnes behov av sysselsättning, omvårdnad och en lämplig frigivningsplanering.

2 § En intagen får inte placeras så att han eller hon vistas tillsammans med intagna av motsatt kön. En intagen får dock medges att vistas med intagna av motsatt kön om det är lämpligt och de intagna samtycker till det.

8

Placering av unga

Prop. 2009/10:135

3 § En intagen som är under arton år får inte placeras så att han eller hon

 

vistas tillsammans med intagna över arton år, om det inte kan anses vara

 

till hans eller hennes bästa.

 

Placering på säkerhetsavdelning

 

4 § En intagen får placeras på en avdelning med särskild hög grad av

 

övervakning och kontroll (säkerhetsavdelning) om

 

1.det finns en varaktig risk för att den intagne rymmer eller fritas och det kan antas att han eller hon är särskilt benägen att fortsätta allvarlig brottslig verksamhet, eller

2.det finns särskild anledning att anta att det behövs för att hindra den intagne från allvarlig brottslig verksamhet under vistelsen i anstalt.

Ett beslut om placering på en säkerhetsavdelning ska omprövas så ofta det finns anledning till det, dock minst en gång i månaden.

Tillstånd att ha spädbarn hos sig

5 § En intagen får medges att ha sitt spädbarn hos sig, om det kan anses vara till barnets bästa.

3 kap. Sysselsättning och ersättning

Den intagnes rätt till sysselsättning

1 § En intagen ska ges möjlighet till sysselsättning i form av arbete, utbildning, brotts- och missbruksrelaterad programverksamhet eller annan strukturerad verksamhet.

Sysselsättningsplikt

2 § En intagen är skyldig att utföra eller delta i den sysselsättning som anvisas honom eller henne.

En intagen som uppbär ålderspension enligt socialförsäkringsbalken får inte åläggas någon sysselsättning. En intagen som har beviljats sjuk- ersättning eller aktivitetsersättning enligt samma balk får åläggas syssel- sättning bara av den art och den omfattning som kan anses lämplig för honom eller henne.

En intagen får inte åläggas att underkasta sig behandling av medicinsk karaktär.

Ersättning

3 § En intagen har rätt till ersättning från Kriminalvården om

1.han eller hon har utfört eller deltagit i anvisad sysselsättning, och

2.ersättning för sysselsättningen inte betalas ut av någon annan.

9

4 § Kriminalvården ska, för permissions- och frigivningsändamål, hålla inne en tiondel av den ersättning som avses i 3 §. Kriminalvården får i särskilda fall medge att den ersättning som hålls inne används för annat ändamål. Ersättning som hålls inne ska betalas ut till den intagne senast i samband med att han eller hon inte längre ska vara berövad friheten.

I fråga om den som är dömd till utvisning får ersättning som hålls inne enligt första stycket användas för betalning av en sådan resa som avses i 19 kap. 1 § utlänningslagen (2005:716).

5 § Om en intagen uppsåtligen har skadat egendom som tillhör eller har upplåtits till Kriminalvården, får Kriminalvården av den ersättning som avses i 3 § ta ut ett belopp som motsvarar kostnaderna för att ersätta eller på annat sätt återställa egendomen.

6 § Ersättning som avses i 3 § får inte utmätas.

4 kap. Fritid

Vistelse utomhus

1 § En intagen ska ges möjlighet att vistas utomhus minst en timme varje dag, om det inte finns synnerliga skäl mot det.

Fritidssysselsättning

2 § En intagen ska ges möjlighet att på lämpligt sätt ägna sig åt fysisk aktivitet och annan fritidssysselsättning.

Utbud av massmedier

3 § En intagen ska ges möjlighet att på lämpligt sätt följa vad som händer i omvärlden.

Religionsutövning

4 § En intagen ska ges möjlighet att på lämpligt sätt utöva sin religion.

Förtroenderåd

5 § En intagen ska ges möjlighet att på lämpligt sätt sammanträda med andra intagna för överläggning i frågor som är av gemensamt intresse för de intagna (förtroenderåd).

Ett förtroenderåd ska ges möjlighet att på lämpligt sätt överlägga med ledningen för anstalten.

Prop. 2009/10:135

10

5 kap. Personliga tillhörigheter

1 § En intagen får ta emot och inneha böcker, tidskrifter och tidningar, dock inte sådana som kan

1.äventyra ordningen eller säkerheten, eller

2.antas motverka den behandling som han eller hon genomgår.

I övrigt får en intagen ta emot och inneha de personliga tillhörigheter som är motiverade med hänsyn till att verkställigheten ska kunna genom- föras på ett ändamålsenligt sätt.

2 § Tillhörigheter som en intagen inte får ta emot och inneha får omhändertas och förvaras för den intagnes räkning. Tillhörigheter som omhändertagits ska lämnas ut till den intagne senast i samband med att han eller hon inte längre ska vara berövad friheten.

En intagen får inte utan särskilt medgivande disponera pass och pengar som omhändertagits enligt första stycket.

3 § Tillhörigheter som omhändertagits får på den intagnes bekostnad sändas till den adress där han eller hon är folkbokförd eller till annan adress som han eller hon anger.

4 § Lämnar en intagen kvar tillhörigheter i en anstalt ska tillhörigheterna förvaras där i tre månader från det att frihetsberövandet upphört. Om till- hörigheterna inte har hämtas ut inom denna tid, får de genom Kriminal- vårdens försorg säljas eller, om det inte är möjligt, förstöras.

Om Kriminalvården har sålt en intagens tillhörigheter, har han eller hon rätt till skälig ersättning. Sådan ersättning får inte betalas ut med ett högre belopp än som har influtit vid försäljningen.

6 kap. Vistelse i gemensamhet och avskildhet

Gemensamhet

1 § En intagen ska under den tid då han eller hon är skyldig att utföra eller delta i sysselsättning vistas tillsammans med andra intagna (gemen- samhet), om inte annat anges i denna lag eller följer av sysselsättningens särskilda beskaffenhet.

2 § En intagen ska ges möjlighet att på sin fritid vistas i gemensamhet, om inte annat anges i denna lag.

Avskildhet vid dygnsvila

3 § Intagna får hållas avskilda från varandra i anslutning till dygnsvilan.

Avskildhet på egen begäran

4 § En intagen får, om det är lämpligt, medges att på egen begäran hållas avskild från andra intagna.

Prop. 2009/10:135

11

Ett medgivande till avskildhet enligt första stycket ska omprövas så ofta det finns anledning till det, dock minst en gång i månaden.

Avskildhet av ordnings- och säkerhetsskäl

5 § Intagna får tillfälligt hållas avskilda från varandra, om det är nöd- vändigt för att ordningen eller säkerheten ska kunna upprätthållas.

6 § En intagen får tillfälligt hållas avskild från andra intagna, om det är nödvändigt på grund av att den intagne är våldsam eller berusad.

Om ett avskiljande enligt första stycket inte kan verkställas i anstalt, får den intagne placeras i häkte i högst två dygn.

7 § En intagen får hållas avskild från andra intagna om det är nödvändigt

1.med hänsyn till rikets säkerhet,

2.med hänsyn till att det finns en risk för den intagnes eller någon annans säkerhet till liv eller hälsa eller för allvarlig skadegörelse på egendom som tillhör eller har upplåtits till Kriminalvården,

3.med hänsyn till att det finns en risk för att den intagne rymmer eller fritas och det kan antas att han eller hon är särskilt benägen att fortsätta allvarlig brottslig verksamhet,

4.för att hindra att den intagne påverkar någon annan intagen att allvarligt störa ordningen i anstalten,

5.för att hindra att den intagne medverkar till att någon annan intagen får tillgång till alkohol, narkotika, något annat berusningsmedel, något sådant medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller någon sådan vara som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor, eller

6.för att hindra att den intagne allvarligt ofredar någon annan intagen. Ett beslut om avskildhet enligt första stycket ska omprövas så ofta det

finns anledning till det, dock minst var tionde dag.

Avskildhet vid utredning av misskötsamhet

8 § Under utredning av frågor enligt 12 kap. 1 § denna lag eller enligt 26 kap. 6 och 7 §§ brottsbalken får en intagen tillfälligt hållas avskild från andra intagna i den utsträckning det är absolut nödvändigt för att syftet med utredningen inte ska äventyras. Den intagne får inte hållas avskild under längre tid än fyra dygn.

En intagen som hålls avskild från andra intagna enligt första stycket får vägras kontakt med andra personer genom besök, elektronisk kommunik- ation eller försändelser, om det är absolut nödvändigt för att syftet med utredningen inte ska äventyras.

Om ett avskiljande enligt första stycket inte kan verkställas i anstalt, får den intagne placeras i häkte.

Avskildhet vid kroppsbesiktning

9 § En intagen får hållas avskild från andra intagna om det är nödvändigt för att genomföra en kroppsbesiktning.

Prop. 2009/10:135

12

Läkarundersökning

Prop. 2009/10:135

10 § En intagen som hålls avskild från andra intagna på grund av att han

 

eller hon uppträder våldsamt eller är farlig för sin egen säkerhet till liv

 

eller hälsa ska undersökas av läkare så snart som möjligt. En intagen som

 

av andra skäl hålls avskild från andra intagna ska undersökas av läkare

 

om det behövs med hänsyn till den intagnes hälsotillstånd, dock minst en

 

gång i månaden.

 

7 kap. Besök och andra kontakter

 

Besök

 

1 § En intagen får ta emot besök i den utsträckning det lämpligen kan ske. Ett besök får dock vägras om det

1.kan äventyra säkerheten på ett sätt som inte kan avhjälpas genom kontroll enligt 2 eller 3 §,

2.kan motverka den intagnes anpassning i samhället, eller

3.på annat sätt kan vara till skada för den intagne eller någon annan.

2 § Ett besök får, om det är nödvändigt av säkerhetsskäl, kontrolleras genom att

1.personal övervakar besöket, eller

2.besöket äger rum i ett besöksrum som är så utformat att det omöjlig- gör att föremål överlämnas.

Ett besök av en advokat som biträder den intagne i en rättslig ange- lägenhet får kontrolleras endast om advokaten eller den intagne begär det.

3 § Ett besök får, om det är nödvändigt av säkerhetsskäl, villkoras av att besökaren underkastar sig kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning.

Elektronisk kommunikation

4 § En intagen får stå i förbindelse med en annan person genom elektron- isk kommunikation i den utsträckning det lämpligen kan ske. Sådan kom- munikation får dock vägras om den

1.kan äventyra säkerheten på ett sätt som inte kan avhjälpas genom avlyssning enligt 5 §,

2.kan motverka den intagnes anpassning i samhället, eller

3.på annat sätt kan vara till skada för den intagne eller någon annan.

5 § Elektronisk kommunikation mellan en intagen och en annan person får avlyssnas om det är nödvändigt av säkerhetsskäl. De som ska kom- municera med varandra ska i förväg informeras om kontrollen.

Elektronisk kommunikation mellan en intagen och en advokat som biträder den intagne i en rättslig angelägenhet får inte avlyssnas.

13

Försändelser

Prop. 2009/10:135

6 § En försändelse mellan en intagen och en advokat, en svensk myndig-

 

het eller ett internationellt organ som har av Sverige erkänd behörighet

 

att ta emot klagomål från enskilda ska vidarebefordras utan granskning.

 

Om det finns anledning att anta att uppgiften om avsändare av en sådan

 

försändelse till en intagen är oriktig, får försändelsen granskas i syfte att

 

utreda vem avsändaren är.

 

7 § I andra fall än som avses i 6 § får en försändelse till eller från en intagen i anstalt granskas, om det är nödvändigt med hänsyn till ord- ningen eller säkerheten. Syftet med granskningen ska vara att undersöka om försändelsen

1.innehåller något otillåtet föremål, eller

2.är ett led i en pågående eller planerad brottslig verksamhet, ett planerat avvikande eller något annat liknande förfarande.

8 § En försändelse som har granskats ska, om inte särskilda skäl talar mot det, lämnas ut till den intagne så snart som möjligt och senast när han eller hon inte längre ska vara berövad friheten.

9 § Bestämmelserna i 6–8 §§ gäller även en försändelse till eller från en sammanslutning av intagna.

Gemensamma bestämmelser

10 § Om det behövs för att kunna bedöma om besök eller elektronisk kommunikation kan tillåtas enligt 1 eller 4 § eller ska kontrolleras enligt 2 eller 5 §, ska det i förväg undersökas om den som kontakten ska äga rum med är dömd eller misstänkt för brott eller för att utöva brottslig verksamhet. I den utsträckning det behövs får upplysningar också inhämtas om hans eller hennes personliga förhållanden i övrigt.

11 § Regeringen får när det gäller en viss intagen besluta om undantag från bestämmelserna i detta kapitel, om det behövs med hänsyn till rikets säkerhet eller risken för att den intagne under verkställigheten i anstalt medverkar till terroristbrott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott.

12 § Bestämmelser om att en intagen får vägras kontakt med andra personer genom besök, elektronisk kommunikation och försändelser finns också i 6 kap. 8 § andra stycket.

8 kap. Särskilda kontroll- och tvångsåtgärder

Fotografering

1 § För att underlätta identifieringen av en intagen får fotografi tas av honom eller henne.

14

Kontroll av bostadsrum

2 § En intagens bostadsrum och hans eller hennes tillhörigheter får kontrolleras i den utsträckning det är nödvändigt för att ordningen eller säkerheten ska kunna upprätthållas.

Första stycket gäller även andra slutna förvaringsställen som den intagne disponerar.

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

3 § Den som ska tas in i en anstalt ska kroppsvisiteras eller kropps- besiktigas för eftersökande av otillåtna föremål när han eller hon kommer till anstalten, om det inte är uppenbart obehövligt.

4 § En intagen får kroppsvisiteras eller kroppsbesiktigas för eftersökande av otillåtna föremål om

1.det finns anledning att anta att ett sådant föremål kommer att anträffas på honom eller henne,

2.han eller hon återkommer efter en vistelse utanför anstalt,

3.han eller hon ska ha eller har haft ett besök utan sådan kontroll som avses i 7 kap. 2 §, eller

4.det sker i en stickprovskontroll eller i anslutning till en större under- sökning som av säkerhetsskäl görs av ett utrymme inom anstalten och den intagne har eller har haft särskild anknytning till utrymmet.

5 § En intagen får även i andra fall än som avses i 3 och 4 §§ kropps- visiteras för eftersökande av vapen och andra farliga föremål, om det är nödvändigt av säkerhetsskäl.

6 § En intagen är, om inte annat motiveras av medicinska eller liknande skäl, skyldig att på begäran lämna urin-, utandnings-, saliv-, svett-, blod- eller hårprov för kontroll av att han eller hon inte är påverkad av alkohol, narkotika, något annat berusningsmedel, något sådant medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller någon sådan vara som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälso- farliga varor.

7 § Kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får inte utföras eller bevittnas av någon av motsatt kön som inte är läkare eller legitimerad sjuksköter- ska. Detta gäller dock inte

1.en kroppsvisitation som avses i 5 §,

2.en kroppsvisitation som enbart innebär att föremål som en person bär med sig undersöks,

3.en kroppsvisitation med metalldetektor eller liknande teknisk anord- ning, eller

4.en kroppsbesiktning som enbart innebär att andra prov än urinprov tas enligt 6 §.

Om det är nödvändigt får en kroppsvisitation eller en kroppsbesiktning av en man utföras eller bevittnas av en kvinna även i andra fall än som avses i första stycket.

Prop. 2009/10:135

15

Omhändertagande av otillåtna föremål

Prop. 2009/10:135

8 § Alkohol, narkotika, andra berusningsmedel, sådana medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller sådana varor som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor får omhändertas och förstöras

1.om de medförs av någon som ska tas in i en anstalt,

2.om de påträffas hos en intagen,

3.om de sänds till en intagen, eller

4.om de på annat sätt påträffas inom en anstalt och det inte finns någon känd ägare till dem.

Första stycket gäller även injektionssprutor, kanyler och andra föremål som är särskilt ägnade att användas vid narkotikamissbruk eller för annan befattning med narkotika.

9 § Ett föremål som påträffas i en anstalt får i andra fall än som avses i 8 § och 5 kap. 2 § omhändertas, om det kan antas att föremålet kommer att tas i beslag. Omhändertagandet ska så snart som möjligt anmälas till den som får besluta om beslag.

Fängsel

10 § En intagen får beläggas med fängsel

1.vid förflyttning inom anstalt och vid transport eller annan vistelse utanför anstalt, om det är nödvändigt av säkerhetsskäl, eller

2.om han eller hon uppträder våldsamt och det är absolut nödvändigt med hänsyn till den intagnes egen eller någon annans säkerhet till liv eller hälsa.

En läkare ska så snart som möjligt undersöka en intagen som belagts med fängsel enligt första stycket 2.

Allmän inpasseringskontroll

11 § Om det är nödvändigt för att säkerheten ska kunna upprätthållas vid en anstalt får Kriminalvården besluta att alla personer som passerar in i anstalten ska kroppsvisiteras (allmän inpasseringskontroll). Syftet med allmän inpasseringskontroll ska vara att söka efter otillåtna föremål. Skriftliga meddelanden får inte granskas.

Ett beslut om allmän inpasseringskontroll får gälla i högst tre månader. Kriminalvården får i enskilda fall medge undantag från allmän inpass-

eringskontroll, om det finns särskilda skäl.

Kontroll av fordon

12 § Om det är nödvändigt för att säkerheten ska kunna upprätthållas vid en anstalt, får ett fordon i anslutning till att det passerar in i eller ut ur anstalten genomsökas efter otillåtna föremål eller personer som utan tillåtelse försöker ta sig in i eller ut ur anstalten. Skriftliga meddelanden får inte granskas.

16

Befogenheter mot obehöriga personer

Prop. 2009/10:135

13 § En tjänsteman inom kriminalvården får avvisa eller avlägsna den som obehörigen försöker ta sig in i eller vägrar att lämna en anstalt.

Den som ska avlägsnas får i anslutning till ingripandet

1.kroppsvisiteras enligt 5 §, eller

2.beläggas med fängsel enligt 10 § första stycket 2.

Ett ingripande enligt första eller andra stycket ska dokumenteras.

9 kap. Hälso- och sjukvård

1 § En intagen som behöver hälso- och sjukvård ska vårdas enligt de anvisningar som ges av läkare. Om den intagne inte kan undersökas eller behandlas på ett lämpligt sätt i anstalten, ska den allmänna sjukvården anlitas. Om det behövs, ska den intagne föras över till sjukhus.

Ett tillstånd till vistelse utanför anstalt enligt första stycket ska förenas med de villkor som behövs. Om det är nödvändigt av säkerhetsskäl, ska den intagne stå under bevakning.

2 § Bestämmelser om psykiatrisk tvångsvård för den som är intagen finns i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård.

Bestämmelserna i 18–24 §§ lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångs- vård samt bestämmelserna i 8 § andra och tredje styckena lagen om rättspsykiatrisk vård om befogenhet för Kriminalvården och regeringen att besluta om särskilda restriktioner för en viss intagen ska tillämpas på en intagen som för frivillig psykiatrisk vård har förts över till en sådan sjukvårdsinrättning som avses i 6 § första stycket lagen om rättspsykiat- risk vård.

3 § Om en transport kan befaras skada den intagnes hälsa, ska läkares medgivande till transporten inhämtas.

10 kap. Permission och annan tillfällig vistelse utanför anstalt

Permission

1 § En intagen får, för att underlätta hans eller hennes anpassning i samhället, beviljas tillstånd att vistas utanför anstalt för viss kort tid (per- mission) om

1.minst en fjärdedel av strafftiden, dock minst två månader, har avtjänats, och

2.det inte finns en påtaglig risk för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt missköta sig.

För en intagen som avtjänar ett livstidsstraff ska tiden enligt första stycket 1 bestämmas som om strafftiden är arton år.

Om det finns särskilda skäl får permission beviljas trots att den tid som avses i första stycket 1 inte förflutit.

17

Särskild permission

Prop. 2009/10:135

2 § En intagen får, om det finns särskilt ömmande skäl, beviljas tillstånd att vistas utanför anstalt för viss kort tid (särskild permission) om

1.hans eller hennes behov av vistelse utanför anstalt inte kan tillgodo- ses genom permission enligt 1 §, och

2.vistelsen utanför anstalt kan beviljas med hänsyn till den risk som finns för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt missköta sig.

Inställelse vid domstol eller annan myndighet

3 § En intagen får tillfälligt vistas utanför anstalt om en myndighet begär att han eller hon ska inställa sig vid myndigheten. Sådan inställelse ska alltid ske om det är en domstol eller en övervakningsnämnd som begär att en intagen ska inställas.

Utredning om återfallsrisk

4 § En intagen som ska genomgå en utredning om risk för återfall i brottslighet enligt 10 § lagen (2006:45) om omvandling av fängelse på livstid, får vistas utanför anstalt i den utsträckning som den myndighet som ansvarar för utredningen bedömer är nödvändig för att utredningen ska kunna genomföras.

Kontroll

5 § Ett tillstånd till vistelse utanför anstalt enligt 1–4 §§ ska förenas med de villkor som behövs. Om det är nödvändigt av säkerhetsskäl, ska den intagne stå under bevakning.

Vid vistelse utanför anstalt enligt 1 och 2 §§ får elektroniska hjälp- medel användas för att kontrollera meddelade villkor.

Placering i häkte

6 § I anslutning till vistelse utanför anstalt enligt 2–4 §§ och 9 kap. 1 § denna lag samt 4 kap. 29 och 31 §§ lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål får en intagen tillfälligt placeras i häkte, om det är nödvändigt av säkerhetsskäl eller med hänsyn till transportförhållandena.

11 kap. Särskilda utslussningsåtgärder

Former av särskilda utslussningsåtgärder

1 § En intagen får, för att minska risken för att han eller hon återfaller i brott eller för att på annat sätt underlätta hans eller hennes anpassning i samhället, beviljas tillstånd till vistelse utanför anstalt genom följande utslussningsåtgärder:

1. frigång enligt 2 §,

18

2. vårdvistelse enligt 3 §,

Prop. 2009/10:135

3.vistelse i halvvägshus enligt 4 §, och

4.utökad frigång enligt 5 §.

Vistelse utanför anstalt enligt första stycket 2–4 ska planeras så att den kan pågå fram till tidpunkten för villkorlig frigivning.

Frigång

2 § Frigång innebär att en intagen under dagtid utanför anstalt utför arbete, får behandling eller deltar i utbildning eller särskilt anordnad verksamhet.

Frigång får beviljas en intagen som har behov av introduktion i arbets- livet eller i annan verksamhet som kan främja en stabil tillvaro efter frigivningen, om det inte finns någon beaktansvärd risk för att han eller hon kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt allvarligt missköta sig.

Vårdvistelse

3 § Vårdvistelse innebär att en intagen är placerad i ett sådant hem som avses i 6 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453).

Vårdvistelse får beviljas en intagen som har behov av vård eller behandling mot missbruk av beroendeframkallande medel eller mot något annat särskilt förhållande som kan antas ha samband med hans eller hennes brottslighet, om det inte finns någon beaktansvärd risk för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt allvarligt missköta sig.

Halvvägshus

4 § Vistelse i halvvägshus innebär att en intagen är placerad i ett av Kriminalvården kontrollerat hem som är anpassat för att ge intagna särskilt stöd och tillsyn.

Vistelse i halvvägshus får beviljas en intagen som har behov av särskilt stöd eller tillsyn om

1.minst halva strafftiden, dock minst tre månader, har avtjänats,

2.det inte finns någon beaktansvärd risk för att han eller hon kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt allvarligt missköta sig, och

3.han eller hon utför arbete, får behandling eller deltar i utbildning eller särskilt anordnad verksamhet.

Den intagne får inte vistas utanför halvvägshuset annat än på särskilt bestämda tider.

Utökad frigång

5 § Utökad frigång innebär att en intagen under kontrollerade former avtjänar fängelsestraffet i sin bostad.

Utökad frigång får beviljas om

19

1. minst halva strafftiden, dock minst tre månader, har avtjänats,

2.det inte finns någon beaktansvärd risk för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt allvarligt missköta sig,

3.han eller hon har tillgång till bostad, och

4.han eller hon utför arbete, får behandling eller deltar i utbildning eller särskilt anordnad verksamhet.

Gemensamma bestämmelser

6 § Ett tillstånd till en utslussningsåtgärd ska förenas med de villkor som behövs för att syftet med åtgärden ska uppnås eller för att Kriminal- vården ska kunna utöva nödvändig kontroll. Elektroniska hjälpmedel får användas för att kontrollera meddelade villkor.

Om det på grund av nya omständigheter finns skäl för det, får Kriminalvården ändra, upphäva eller meddela nya villkor.

Om det finns särskilda skäl, får Kriminalvården förena en vårdvistelse enligt 3 § med en föreskrift enligt 26 kap. 15 § första stycket 3 brotts- balken som ska gälla för tiden efter villkorlig frigivning. Om det på grund av nya omständigheter finns skäl för det, får Kriminalvården ändra, upphäva eller meddela en ny föreskrift.

7 § Den som är beviljad en utslussningsåtgärd är skyldig att på begäran lämna urin-, utandnings-, saliv-, svett-, blod- eller hårprov för kontroll av att han eller hon inte är påverkad av alkohol, narkotika, något annat berusningsmedel, något sådant medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller någon sådan vara som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor.

8 § Ett tillstånd till en utslussningsåtgärd ska upphävas om

1.det inte längre finns förutsättningar för åtgärden, eller

2.den intagne inte rättar sig efter de villkor som meddelats eller fullgör de skyldigheter som gäller för utslussningsåtgärden.

9 § Om ett tillstånd till en påbörjad utslussningsåtgärd upphävs, ska den intagne omedelbart föras till en anstalt för fortsatt verkställighet av straffet i anstalten.

10 § Kriminalvården får anlita ett bolag, en förening, en samfällighet eller en stiftelse för verksamhet med halvvägshus.

11 § Den som bedriver ett halvvägshus i enskild regi enligt 10 § eller ett hem för vårdvistelse enligt 6 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453) ska

1.fortlöpande hålla Kriminalvården underrättad om hur verksamheten fortskrider,

2.samråda med Kriminalvården i frågor av större vikt, och

3.omedelbart anmäla om den intagne inte rättar sig efter de villkor som meddelats eller fullgör de skyldigheter som gäller för utslussnings- åtgärden.

Prop. 2009/10:135

20

12 § Den som är anställd av eller har ett uppdrag hos ett bolag, en för- ening, en samfällighet eller en stiftelse som bedriver sådan verksamhet som avses i 3 eller 4 §, får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han eller hon på grund av sin anställning eller sitt uppdrag har fått veta om en enskilds personliga förhållanden eller förhållanden av betydelse för att utreda och lagföra brott.

12 kap. Varning och uppskjuten villkorlig frigivning

Varning

1 § En intagen som bryter mot de föreskrifter och villkor som gäller för verkställigheten får tilldelas en varning.

Uppskjuten villkorlig frigivning

2 § Bestämmelser om att den villkorliga frigivningen kan skjutas upp finns i 26 kap. 6 och 7 §§ brottsbalken.

Bestämmelser om handläggningen

3 § Frågor om varning enligt 1 § eller uppskjutande av villkorlig fri- givning enligt 26 kap. 6 och 7 §§ brottsbalken ska avgöras skyndsamt.

4 § Innan ett beslut om varning meddelas ska förhör hållas med den intagne.

5 § I mål och ärenden om

uppskjuten villkorlig frigivning enligt

26 kap. 6 och 7 §§ brottsbalken

ska ett offentligt biträde förordnas för

den intagne, om det inte måste antas att behov av biträde saknas. Innan ett beslut om uppskjuten villkorlig frigivning meddelas ska den intagne beredas tillfälle att yttra sig.

13 kap. Beslut

1 § Ett beslut enligt denna lag fattas av Kriminalvården, om inte annat följer av 3, 4 eller 6 §.

2 § Ett beslut enligt denna lag gäller omedelbart, om inte något annat förordnas.

3 § En fråga om att upphäva ett tillstånd till en påbörjad vårdvistelse, en vistelse i halvvägshus eller en utökad frigång prövas av en övervaknings- nämnd efter en anmälan av Kriminalvården. Nämnden får också själv- mant ta upp frågan till prövning.

4 § I fall som avses i 3 § får Kriminalvården omedelbart upphäva till- ståndet i avvaktan på övervakningsnämndens prövning.

Prop. 2009/10:135

21

Kriminalvårdens beslut ska omedelbart underställas övervaknings- nämnden. Övervakningsnämnden ska senast den första arbetsdagen efter den dag då Kriminalvårdens beslut meddelades pröva om beslutet ska bestå, i avvaktan på den slutliga prövningen. Fastställer inte nämnden beslutet inom den tiden, upphör det att gälla. Nämnden ska skyndsamt ta upp frågan till slutlig prövning.

5 § En fråga om att upphäva ett tillstånd till en utslussningsåtgärd enligt 3 och 4 §§ prövas av den övervakningsnämnd inom vars verksamhets- område det frivårdskontor där den intagne är inskriven är beläget. Om det finns särskilda skäl, får en annan övervakningsnämnd pröva en sådan fråga.

6 § Regeringen får när det gäller en viss intagen besluta att ett ärende om vistelse utanför anstalt ska överlämnas till regeringens prövning, om det behövs med hänsyn till rikets säkerhet eller risken för att den intagne under verkställigheten medverkar till terroristbrott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott.

14 kap. Överklagande

1 § Kriminalvårdens beslut enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol, om inte annat följer av 5 §.

Ett beslut överklagas till den förvaltningsrätt inom vars domkrets den anstalt, det häkte eller det frivårdskontor är beläget där den klagande var inskriven när det första beslutet i ärendet fattades.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

2 § Ett beslut får inte överklagas enligt 1 § första stycket innan beslutet har omprövats av Kriminalvården. En sådan omprövning får begäras av den beslutet angår om det har gått honom eller henne emot. Ett över- klagande av ett beslut som inte har omprövats ska anses som en begäran om omprövning.

Vid omprövning enligt första stycket får beslutet inte ändras till den klagandes nackdel.

3 § En begäran om omprövning ska vara skriftlig och ha kommit in till Kriminalvården inom tre veckor från den dag då den klagande fick del av beslutet. I begäran om omprövning ska den klagande ange vilket beslut som avses och vilken ändring i beslutet som han eller hon begär.

Kriminalvården prövar om skrivelsen med begäran om omprövning har kommit in i rätt tid. Om skrivelsen har kommit in för sent ska den avvisas, om inte förseningen beror på att myndigheten lämnat den klag- ande felaktig underrättelse om hur man begär omprövning.

4 § En övervakningsnämnds beslut enligt 13 kap. 3 § får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Övervakningsnämnden ska inte vara part i domstolen.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Prop. 2009/10:135

22

5 § Ett beslut om vistelse utanför anstalt för en intagen som regeringen Prop. 2009/10:135 har meddelat ett förordnande för enligt 7 kap. 11 § får överklagas till

regeringen.

15 kap. Övriga bestämmelser

Straff

1 § Den som olovligen överlämnar eller försöker överlämna ett vapen eller annat farligt föremål till en intagen döms till böter eller fängelse i högst ett år, om inte gärningen är belagd med strängare straff i brotts- balken.

2 § Den som till en intagen lämnar alkohol eller annat berusningsmedel eller injektionsspruta eller kanyl som kan användas vid narkotika- missbruk döms till böter eller fängelse i högst sex månader, om inte gärningen är belagd med strängare straff i annan lag. Detsamma gäller den som på annat sätt hjälper en intagen att få tillgång till sådant berusningsmedel eller föremål.

Bevakningsföretag

3 § Kriminalvården får förordna en väktare i ett auktoriserat bevaknings- företag att, inom ramen för sin anställning i företaget, utföra vissa bevak- ningsuppdrag när en intagen ska vistas utanför en anstalt. Om det finns särskilda skäl, får ett sådant förordnande avse vissa bevakningsuppgifter inom en anstalt. I förordnandet ska uppdragets art och omfattning anges. Förordnandet får återkallas.

4 § En väktare med ett förordnande enligt 3 § får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han eller hon på grund av sitt uppdrag har fått veta om en enskilds personliga förhållanden eller förhållanden av betydelse för rikets säkerhet eller för att utreda och lagföra brott.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

Verkställighetsföreskrifter

5 § Föreskrifter om verkställighet av lagen meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 april 2011, då lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt ska upphöra att gälla.

23

2.2

Förslag till häkteslag

Prop. 2009/10:135

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

Lagens innehåll och tillämpningsområde

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om verkställighet av beslut om häktning och vissa andra tillfälliga frihetsberövanden i häkte eller i annan förvaringslokal. Bestämmelserna avser

placering och vissa rättigheter (2 kap.),

besök och andra kontakter (3 kap.),

särskilda kontroll- och tvångsåtgärder (4 kap.),

hälso- och sjukvård (5 kap.),

restriktioner för intagna som är misstänkta för brott (6 kap.), samt

beslut och överklagande m.m. (7 och 8 kap.).

2 § Denna lag gäller den som är

1.häktad, anhållen eller gripen på grund av misstanke om brott,

2.häktad av annan anledning än misstanke om brott,

3.intagen i ett häkte eller en polisarrest i avvaktan på att han eller hon ska förpassas till en kriminalvårdsanstalt eller ett särskilt ungdomshem,

4.tillfälligt placerad i ett häkte med stöd av fängelselagen (2010:000),

eller

5.omhändertagen enligt 28 kap. 11 § tredje stycket brottsbalken i avvaktan på att ett beslut om undanröjande av skyddstillsyn vinner laga kraft.

Första stycket 1 gäller inte den som är gripen enligt 35 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

3 § Denna lag gäller, om inte annat föreskrivs i lag eller annan för- fattning, också den som är intagen i

1.en kriminalvårdsanstalt eller ett häkte för annat ändamål än verk- ställighet av påföljd för brott, eller

2.en polisarrest för förvar.

Verkställighetens utformning

4 § Varje intagen ska bemötas med respekt för sitt människovärde och med förståelse för de särskilda svårigheter som är förenade med frihets- berövandet.

5 § Verkställigheten ska utformas så att negativa följder av frihets- berövandet motverkas. I den utsträckning det är lämpligt och den intagne samtycker till det, ska åtgärder vidtas för att ge honom eller henne det stöd och den hjälp som behövs.

24

6 § Verkställigheten får inte innebära andra begränsningar i den intagnes Prop. 2009/10:135 frihet än som följer av denna lag eller som är nödvändiga för att ord-

ningen eller säkerheten ska kunna upprätthållas.

En kontroll- eller tvångsåtgärd får endast användas om den står i rimlig proportion till syftet med åtgärden. Om en mindre ingripande åtgärd är tillräcklig ska den användas.

2 kap. Placering och vissa rättigheter

Placering

1 § En intagen har rätt att placeras i enrum.

Två eller flera intagna får placeras i samma rum om det är nödvändigt av utrymmesskäl eller någon annan särskild anledning.

2 § En intagen får inte placeras så att han eller hon vistas tillsammans med intagna av motsatt kön. En intagen får dock medges att vistas med intagna av motsatt kön, om det är lämpligt och de intagna samtycker till det.

3 § En intagen som är under arton år får inte placeras så att han eller hon vistas tillsammans med intagna över arton år, om det inte kan anses vara till hans eller hennes bästa.

4 § En intagen får medges att ha sitt spädbarn hos sig, om det kan anses vara till barnets bästa.

Vistelse i gemensamhet och avskildhet

5 § En intagen ska ges möjlighet att dagtid vistas tillsammans med andra intagna (gemensamhet), om inte

1.den intagne är placerad i en annan förvaringslokal än i ett häkte och lokalförhållandena inte tillåter gemensamhet,

2.det av säkerhetsskäl är nödvändigt att hålla den intagne avskild från andra intagna, eller

3.det är nödvändigt för att genomföra en kroppsbesiktning.

Sysselsättning och ersättning

6 § En intagen ska, om det är möjligt, beredas lämplig sysselsättning i form av arbete eller annan jämförbar verksamhet.

En intagen som utför eller deltar i den sysselsättning som anordnas av Kriminalvården har rätt till ersättning.

Om en intagen uppsåtligen har skadat egendom som tillhör eller har upplåtits till Kriminalvården, får Kriminalvården av den ersättning som avses i andra stycket ta ut ett belopp som motsvarar kostnaderna för att ersätta eller på annat sätt återställa egendomen.

25

Vistelse utomhus

7 § En intagen ska ges möjlighet att vistas utomhus minst en timme varje dag, om det inte finns synnerliga skäl mot det.

Förströelse

8 § En intagen ska ges möjlighet att på lämpligt sätt ägna sig åt för- ströelse.

Utbud av massmedier

9 § En intagen ska ges möjlighet att på lämpligt sätt följa vad som händer i omvärlden.

Religionsutövning

10 § En intagen ska ges möjlighet att på lämpligt sätt utöva sin religion.

Personliga tillhörigheter

11 § En intagen får ta emot och inneha böcker, tidskrifter, tidningar och andra personliga tillhörigheter som inte kan äventyra ordningen eller säkerheten.

12 § Tillhörigheter som en intagen inte får ta emot och inneha enligt 11 § får omhändertas och förvaras för den intagnes räkning. Tillhörigheter som omhändertagits ska lämnas ut till den intagne senast i samband med att han eller hon inte längre ska vara berövad friheten.

Permission

13 § En intagen får, om det finns särskilt ömmande skäl, beviljas tillstånd att vistas utanför förvaringslokalen för viss kort tid (permission), om det inte finns hinder mot det av säkerhetsskäl.

Ett tillstånd till permission ska förenas med de villkor som behövs. Om det inte är uppenbart obehövligt, ska den intagne stå under bevakning.

Innan ett tillstånd till permission beviljas den som är ålagd restriktioner enligt 6 kap. ska medgivande inhämtas från undersökningsledaren eller åklagaren.

3 kap. Besök och andra kontakter

Besök

1 § En intagen får ta emot besök i den utsträckning det lämpligen kan ske. Ett besök får dock vägras om det kan äventyra säkerheten på ett sätt som inte kan avhjälpas genom kontroll enligt 2 eller 3 §.

Prop. 2009/10:135

26

Bestämmelser om rätten för den som är häktad eller anhållen

att ta Prop. 2009/10:135

emot besök från sin försvarare finns i 21 kap. 9 § rättegångsbalken.

 

2 § Ett besök får, om det är nödvändigt av säkerhetsskäl, kontrolleras genom att

1.personal övervakar besöket, eller

2.besöket äger rum i ett besöksrum som är så utformat att det omöjlig- gör att föremål överlämnas.

3 § Ett besök får, om det är nödvändigt av säkerhetsskäl, villkoras av att besökaren underkastar sig kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning.

Elektronisk kommunikation

4 § En intagen får stå i förbindelse med en annan person genom elektro- nisk kommunikation i den utsträckning det lämpligen kan ske. Sådan kommunikation får dock vägras om den kan äventyra säkerheten på ett sätt som inte kan avhjälpas genom avlyssning enligt 5 §.

5 § Elektronisk kommunikation mellan en intagen och en annan person får avlyssnas, om det är nödvändigt av säkerhetsskäl. De som ska kom- municera med varandra ska i förväg informeras om kontrollen.

Elektronisk kommunikation mellan en intagen och hans eller hennes offentlige försvarare får inte avlyssnas.

Försändelser

6 § Försändelser mellan en intagen och hans eller hennes offentlige försvarare, en svensk myndighet eller ett internationellt organ som har av Sverige erkänd behörighet att ta emot klagomål från enskilda ska vidare- befordras utan granskning. En sådan försändelse till en intagen ska dock inte vidarebefordras utan hållas kvar, om det finns anledning att anta att uppgiften om avsändare av försändelsen är oriktig.

7 § I andra fall än som avses i 6 § får en intagen vägras att sända eller ta emot en försändelse, om det är nödvändigt med hänsyn till ordningen eller säkerheten. En försändelse som den intagne inte får sända eller ta emot får hållas kvar.

8 § En försändelse som hålls kvar får inte granskas utan den intagnes medgivande, om det inte är absolut nödvändigt av säkerhetsskäl.

En försändelse som avses i 6 § får endast granskas i syfte att utreda vem avsändaren är.

9 § En försändelse som hålls kvar ska, om inte särskilda skäl talar mot det, lämnas ut till den intagne så snart som möjligt och senast när han eller hon inte längre ska vara berövad friheten.

27

Gemensamma bestämmelser

Prop. 2009/10:135

10 § Den som är placerad i ett häkte för utredning av misskötsamhet

 

enligt 6 kap. 8 § tredje stycket fängelselagen (2010:000) får hindras från

 

kontakter med andra personer genom besök, elektronisk kommunikation

 

eller försändelser, om det är absolut nödvändigt för att syftet med

 

utredningen inte ska äventyras.

 

11 § Om det behövs för att kunna bedöma om besök eller elektronisk

 

kommunikation kan tillåtas enligt 1 § första stycket eller 4 § eller ska

 

kontrolleras enligt 2 eller 5 §, ska det i förväg undersökas om den som

 

kontakten ska äga rum med är dömd eller misstänkt för brott eller för att

 

utöva brottslig verksamhet. I den utsträckning det behövs ska upplys-

 

ningar också inhämtas om hans eller hennes personliga förhållanden i

 

övrigt.

 

4 kap. Särskilda kontroll- och tvångsåtgärder

 

Kontroll av bostadsrum

 

1 § En intagens bostadsrum och hans eller hennes tillhörigheter får

 

kontrolleras i den utsträckning det är nödvändigt för att ordningen eller

 

säkerheten ska kunna upprätthållas.

 

Första stycket gäller även andra slutna förvaringsställen som den

 

intagne disponerar.

 

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

 

2 § Den som ska tas in i en förvaringslokal ska senast vid ankomsten

 

kroppsvisiteras eller kroppsbesiktigas för eftersökande av otillåtna före-

 

mål, om det inte är uppenbart obehövligt.

 

3 § En intagen får kroppsvisiteras eller kroppsbesiktigas för eftersökande av otillåtna föremål om

1.det finns anledning att anta att ett sådant föremål kommer att anträffas på honom eller henne,

2.han eller hon återkommer efter en vistelse utanför förvaringslokalen,

3.han eller hon ska ha eller har haft ett besök utan sådan kontroll som avses i 3 kap. 2 §, eller

4.det sker i en stickprovskontroll eller i anslutning till en större undersökning som av säkerhetsskäl görs av ett utrymme inom förvarings- lokalen och den intagne har eller har haft särskild anknytning till utrymmet.

4 § En intagen får även i andra fall än som avses i 2 och 3 §§ kropps- visiteras för eftersökande av vapen och andra farliga föremål, om det är nödvändigt av säkerhetsskäl.

5 § Urin-, utandnings-, saliv-, svett-, blod- eller hårprov får, om inte

annat motiveras av medicinska eller liknande skäl, tas på en intagen som

28

skäligen kan misstänkas vara påverkad av alkohol, narkotika, något annat Prop. 2009/10:135 berusningsmedel, något sådant medel som avses i 1 § lagen (1991:1969)

om förbud mot vissa dopningsmedel eller någon sådan vara som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor.

6 § Prov som avses i 5 § får också tas när en intagen själv önskar det, om det behövs för att utreda hans eller hennes drogkonsumtion inför en vård- eller behandlingsinsats.

7 § Kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får inte utföras eller bevittnas av någon av motsatt kön som inte är läkare eller legitimerad sjuksköter- ska. Detta gäller dock inte

1.en kroppsvisitation som avses i 4 §,

2.en kroppsvisitation som enbart innebär att föremål som en person bär med sig undersöks,

3.en kroppsvisitation med metalldetektor eller liknande teknisk anord- ning, eller

4.en kroppsbesiktning som enbart innebär att andra prov än urinprov tas enligt 5 eller 6 §.

Om det är nödvändigt får en kroppsvisitation eller en kroppsbesiktning av en man utföras eller bevittnas av en kvinna även i andra fall än som avses i första stycket.

Omhändertagande av otillåtna föremål

8 § Alkohol, narkotika, andra berusningsmedel, sådana medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller sådana varor som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor får omhändertas och förstöras

1.om de medförs av någon som ska tas in i en förvaringslokal,

2.om de påträffas hos en intagen,

3.om de sänds till en intagen, eller

4.om de på annat sätt påträffas inom en förvaringslokal och det inte finns någon känd ägare till dem.

Första stycket gäller även injektionssprutor, kanyler och andra föremål som är särskilt ägnade att användas vid narkotikamissbruk eller för annan befattning med narkotika.

9 § Ett föremål som påträffas i en förvaringslokal får i andra fall än som anges i 8 § och 2 kap. 12 § omhändertas, om det kan antas att föremålet kommer att tas i beslag. Omhändertagandet ska så snart som möjligt anmälas till den som får besluta om beslag.

Fängsel

10 § En intagen får beläggas med fängsel

1. vid förflyttning inom förvaringslokalen och vid transport eller annan vistelse utanför lokalen, om det är nödvändigt av säkerhetsskäl, eller

29

2. om han eller hon uppträder våldsamt och det är absolut nödvändigt Prop. 2009/10:135 med hänsyn till den intagnes egen eller någon annans säkerhet till liv

eller hälsa.

En läkare ska så snart som möjligt undersöka en intagen som belagts med fängsel enligt första stycket 2.

Allmän inpasseringskontroll

11 § Om det är nödvändigt för att säkerheten ska kunna upprätthållas vid ett häkte får Kriminalvården besluta att alla personer som passerar in i häktet ska kroppsvisiteras (allmän inpasseringskontroll). Syftet med all- män inpasseringskontroll ska vara att söka efter otillåtna föremål. Skrift- liga meddelanden får inte granskas.

Ett beslut om allmän inpasseringskontroll får gälla i högst tre månader. Kriminalvården får i enskilda fall medge undantag från allmän inpass-

eringskontroll, om det finns särskilda skäl.

Kontroll av fordon

12 § Om det är nödvändigt för att säkerheten ska kunna upprätthållas vid ett häkte, får ett fordon i anslutning till att det passerar in i eller ut ur häktet genomsökas efter otillåtna föremål eller personer som utan tillåtelse försöker ta sig in i eller ut ur häktet. Skriftliga meddelanden får inte granskas.

5 kap. Hälso- och sjukvård

1 § En intagen som behöver hälso- och sjukvård ska undersökas av läk- are. Läkare ska också tillkallas om en intagen begär det och det inte är uppenbart att en sådan undersökning inte behövs.

En intagen som behöver hälso- och sjukvård ska vårdas enligt de anvisningar som ges av läkare. Om en intagen inte kan undersökas eller behandlas på ett lämpligt sätt i förvaringslokalen, ska den allmänna sjukvården anlitas. Om det behövs, ska den intagne föras över till sjuk- hus.

Ett tillstånd till vistelse utanför förvaringslokalen enligt första stycket ska förenas med de villkor som behövs. Om det är nödvändigt av säker- hetsskäl, ska den intagne stå under bevakning.

2 § Bestämmelser om psykiatrisk tvångsvård av den som är intagen finns i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård.

Om en intagen har förts över till en sjukvårdsinrättning eller en under- sökningsenhet som avses i 6 § lagen om rättspsykiatrisk vård, gäller denna lag endast i fråga om restriktioner enligt 6 kap.

Bestämmelserna i 18–24 §§ lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångs- vård samt bestämmelserna i 8 § andra stycket lagen om rättspsykiatrisk vård om befogenhet för Kriminalvården att besluta om särskilda restrik- tioner för en viss intagen ska tillämpas på en intagen som för frivillig

psykiatrisk vård eller rättspsykiatrisk undersökning har förts över till en

30

sådan sjukvårdsinrättning eller undersökningsenhet som avses i andra Prop. 2009/10:135 stycket.

3 § Om en transport kan befaras skada den intagnes hälsa, ska läkares medgivande till transporten inhämtas.

6 kap. Restriktioner för intagna som är misstänkta för brott

1 § En intagen som är häktad, anhållen eller gripen på grund av miss- tanke om brott får åläggas inskränkningar i sin rätt till kontakt med omvärlden (restriktioner), om det finns risk för att han eller hon undan- röjer bevis eller på något annat sätt försvårar sakens utredning.

För den som är häktad får restriktioner enligt första stycket meddelas endast om han eller hon får underkastas restriktioner enligt 24 kap. 5 a § rättegångsbalken.

2 § Ett beslut om restriktioner enligt 1 § får avse inskränkningar i rätten att

1.placeras tillsammans med andra intagna enligt 2 kap. 1 § andra stycket,

2.vistas i gemensamhet enligt 2 kap. 5 §,

3.följa vad som händer i omvärlden enligt 2 kap. 9 §,

4.inneha tidskrifter och tidningar enligt 2 kap. 11 §,

5.ta emot besök enligt 3 kap. 1 § första stycket,

6.stå i förbindelse med annan genom elektronisk kommunikation enligt 3 kap. 4 §, eller

7.sända och ta emot försändelser enligt 3 kap. 7 §.

3 § En fråga om restriktioner prövas av undersökningsledaren eller åklagaren. Ett beslut i en sådan fråga ska omprövas så ofta det finns anledning till det.

4 § Den som är häktad på grund av misstanke om brott får begära tingsrättens prövning av ett beslut att ålägga honom eller henne restriktioner av visst slag. Rätten ska pröva en sådan begäran när den prövar frågan om tillstånd till restriktioner enligt 24 kap. 5 a § rätte- gångsbalken. Innan rätten fattar beslut ska åklagaren ges tillfälle att yttra sig.

Första stycket ska tillämpas även i hovrätt och Högsta domstolen om dom i målet har överklagats dit eller om förhandling hålls enligt 24 kap. 17 § fjärde stycket rättegångsbalken.

Rättens beslut får överklagas på samma sätt som ett beslut i fråga om tillstånd till restriktioner enligt 24 kap. 5 a § första stycket rättegångs- balken.

31

7 kap. Beslut och överklagande

Beslut

1 § Om inte annat anges fattas beslut enligt denna lag av Kriminalvården eller, om den intagne är placerad i en förvaringslokal som står under annan myndighets tillsyn, av den myndigheten.

2 § Ett beslut enligt denna lag gäller omedelbart, om inte något annat förordnas.

Överklagande

3 § Ett beslut som avses i 1 § får överklagas till allmän förvaltningsdom- stol.

Ett beslut överklagas till den förvaltningsrätt inom vars domkrets den förvaringslokal är belägen där klaganden var intagen när det första beslutet i ärendet fattades.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

4 § Kriminalvårdens beslut enligt 1 § får inte överklagas innan beslutet har omprövats av Kriminalvården. En sådan omprövning får begäras av den som beslutet angår om det har gått honom eller henne emot. Ett över- klagande av ett beslut som inte har omprövats ska anses som en begäran om omprövning.

Vid omprövning enligt första stycket får beslutet inte ändras till den klagandes nackdel.

5 § En begäran om omprövning ska vara skriftlig och ha kommit in till Kriminalvården inom tre veckor från den dag då den klagande fick del av beslutet. I begäran om omprövning ska den klagande ange vilket beslut som avses och vilken ändring i beslutet som han eller hon begär.

Kriminalvården prövar om skrivelsen med begäran om omprövning har kommit in i rätt tid. Om skrivelsen har kommit in för sent ska den avvisas, om inte förseningen beror på att myndigheten lämnat den klag- ande felaktig underrättelse om hur man begär omprövning.

8 kap. Övriga bestämmelser

Bevakningsföretag

1 § Kriminalvården får förordna en väktare i ett auktoriserat bevaknings- företag att, inom ramen för sin anställning i företaget, utföra vissa bevak- ningsuppdrag när en intagen ska vistas utanför en förvaringslokal. Om det finns särskilda skäl, får ett sådant förordnande avse vissa bevaknings- uppgifter inom en förvaringslokal. I förordnandet ska uppdragets art och omfattning anges. Förordnandet får återkallas.

2 § En väktare med ett förordnande enligt 1 § får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han på grund av sitt uppdrag har fått veta om en

Prop. 2009/10:135

32

enskilds personliga förhållanden eller förhållanden av betydelse för rikets Prop. 2009/10:135 säkerhet eller för att utreda och lagföra brott.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

Verkställighetsföreskrifter

3 § Föreskrifter om verkställighet av lagen meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 april 2011, då lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. ska upphöra att gälla.

33

En ledamot och en ersättare i en övervakningsnämnd ska ha avlagt domared. För ledamot och ersätt- are ska samma jävsregler gälla som för domare. Bestämmelsen i 4 kap. 13 § 7 rättegångsbalken ska dock inte tillämpas.
Valbar till ledamot eller ersätt- are i en övervakningsnämnd är den som har rösträtt vid val av kom- munfullmäktige och som är folk- bokförd inom nämndens verksam- hetsområde. Den som har en för- valtare enligt 11 kap. 7 § föräldra- balken får inte väljas till ledamot eller ersättare. Inte heller får en lagfaren domare, åklagare, polis- man, kriminalvårdstjänsteman eller advokat eller den som annars har till yrke att föra andras talan inför rätta väljas till ledamot eller ersättare. Övervakningsnämnden prövar självmant den valdes behörighet.

2.3

Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Prop. 2009/10:135

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken dels att 37 kap. 4 § ska upphöra att gälla,

dels att 37 kap. 3, 5–8 och 11 §§ samt 38 kap. 12 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

37 kap.

3 §1 Valbar till ledamot eller ersätt-

are i övervakningsnämnd är den som har rösträtt vid val av kom- munfullmäktige, som är folkbok- förd inom nämndens verksamhets- område och som inte fyllt eller under mandatperioden fyller sjuttio år. Den som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken får inte väljas till ledamot eller ersättare. Inte heller får lagfaren domare, åklagare, polisman, kriminalvårdstjänsteman eller advokat eller den som eljest har till yrke att föra andras talan inför rätta väljas till ledamot eller ersättare. Övervakningsnämnden prövar självmant den valdes behörighet.

Upphör en ledamot att vara valbar, är uppdraget förfallet.

5 §2 Ledamot och ersättare i över-

vakningsnämnd och kriminal- vårdsnämnden skall ha avlagt domared. Mot ledamot och ersätt- are skall gälla samma jäv som i fråga om domare; dock skall vad i 4 kap. 13 § 7 rättegångsbalken sägs icke äga tillämpning i fråga om ledamot och ersättare i över- vakningsnämnd.

1Senaste lydelse 1991:510.

2Senaste lydelse 1981:211.

34

Om den dömde begär det, har han eller hon rätt att höras munt- ligen i ett ärende hos en över- vakningsnämnd.

I fråga om beslut av nämnd som i första stycket sägs skall vad angående omröstning i brottmål i överrätt är stadgat i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

I fråga om beslut av en över- Prop. 2009/10:135 vakningsnämnd gäller i tillämpliga

delar vad som är föreskrivet om omröstning i brottmål i överrätt.

6 §3

Begär den dömde att bliva muntligen hörd i ärende, som handlägges av övervaknings- nämnd, skall tillfälle därtill bere- das honom.

I ärende hos kriminalvårds- nämnden bör, om det kan antagas vara till gagn och lämpligen kan ske, tillfälle beredas den dömde att bliva muntligen hörd.

7 §4

Den som har dömts till fängelse får begära prövning av Kriminal- vårdens beslut enligt 26 kap. 11 §, 12 § andra meningen eller 13 § andra meningen hos den övervakningsnämnd inom vars verksamhetsområde det frivårdskontor där den övervakade är inskriven är beläget. Nämnden får också självmant ta upp ett sådant beslut till omprövning eller själv meddela ett sådant beslut. Kriminalvården kan överlämna ett ärende enligt nämnda bestämmelser till nämnden för avgörande.

Om den som har dömts till fängelse inte är nöjd med ett beslut av en övervakningsnämnd enligt 26 kap. 11, 15, 18, 19 eller 22 §, får han hos Kriminalvårds- nämnden begära prövning av beslutet.

Bestämmelserna i 7 § första stycket tillämpas på motsvarande sätt beträffande den som har dömts till skyddstillsyn.

Den som har dömts till skydds- tillsyn får hos hovrätten överklaga ett beslut av övervaknings- nämnden i frågor som avses i 26 kap. 15 § eller 28 kap. 5 a § andra stycket, 7 eller 11 §. Över- klagandet skall ges in till över-

8 §5

Bestämmelserna i 7 § tillämpas på motsvarande sätt i fråga om den som har dömts till skyddstillsyn.

3Senaste lydelse 1981:211.

4Senaste lydelse 2005:967.

5Senaste lydelse 2005:688.

35

vakningsnämnden. Klagotiden räknas från den dag då klaganden fick del av beslutet. I hovrätten tillämpas bestämmelserna i rätte- gångsbalken om överklagande av tingsrätts beslut. Prövningstill- stånd krävs dock inte för att hov- rätten skall pröva övervaknings- nämndens beslut.

Talan må ej föras mot beslut som enligt denna balk meddelas av övervakningsnämnd i andra fall än i 7 och 8 §§ sagts, av hovrätt enligt 8 § eller av kriminalvårds- nämnden.

Prop. 2009/10:135

11 §6

Beslut av en övervakningsnämnd i frågor som avses i 26 kap. 11, 15, 18, 19 och 22 §§ samt 28 kap. 5 a § andra stycket, 7 och 11 §§ får överklagas till tings- rätten i den ort där övervaknings- nämnden är belägen. Överklag- andet ska ges in till övervaknings- nämnden. Klagotiden räknas från den dag då den klagande fick del av beslutet. Vid överklagande gäller lagen (1996:242) om dom- stolsärenden. Övervaknings- nämnden ska dock inte vara part i domstolen.

Beslut enligt denna balk av en övervakningsnämnd i andra frågor

än som avses i första stycket får inte överklagas.

38 kap.

12 §7

Polismyndigheten skall

lämna

Polismyndigheten ska lämna

domstolar, övervakningsnämnder,

domstolar, övervakningsnämnder

Kriminalvårdsnämnden

och

och Kriminalvården handräckning

Kriminalvården handräckning för

för den dömdes inställelse i mål

den dömdes inställelse i mål eller

eller ärende enligt denna balk eller

ärende enligt denna balk eller för

för hans eller hennes omhänder-

hans omhändertagande

enligt

tagande enligt 26 kap. 22 § eller

26 kap. 22 § eller 28 kap. 6 b §

28 kap. 6 b § eller 11 §.

eller 11 §.

 

 

6Senaste lydelse 1981:211.

7Senaste lydelse 2005:967.

36

Denna lag träder i kraft den 1 april 2011. Ärenden som kommit in till hovrätten före ikraftträdandet men ännu inte avgjorts handläggs enligt äldre bestämmelser.

Prop. 2009/10:135

37

Utan hinder av 16 § lämnas sjukersättning och aktivitets- ersättning för tid under vilken den försäkrade vistas utanför anstalt enligt 11 kap. 3 eller 5 § fängelse- lagen (2010:000).

2.4

Förslag till lag om ändring i socialförsäkringsbalken

Prop. 2009/10:135

Härigenom föreskrivs att 106 kap. 17, 19, 28, 30, 31 och 36 §§ social-

 

försäkringsbalken ska ha följande lydelse.

 

Lydelse enligt SFS 2010:110

Föreslagen lydelse

 

106 kap.

17 § Utan hinder av 16 § lämnas

sjukersättning och aktivitets- ersättning för tid under vilken den försäkrade vistas utanför anstalt enligt 56 eller 58 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt.

Om en försäkrad som får

19 §

 

 

Om en försäkrad som får

sjukersättning

eller

aktivitets-

sjukersättning

eller

aktivitets-

ersättning vistas i ett familjehem

ersättning vistas i ett familjehem

eller hem för vård eller boende

eller hem för vård eller boende

inom socialtjänsten på grund av

inom socialtjänsten på grund av

skyddstillsyn

med

 

särskild

skyddstillsyn

med

särskild

behandlingsplan, ska han eller hon

behandlingsplan, ska han eller hon

för varje dag betala för sitt

för varje dag betala för sitt

uppehälle

när

staten

 

bekostar

uppehälle när

staten

bekostar

vistelsen. Detsamma gäller för tid

vistelsen. Detsamma gäller för tid

när den försäkrade vistas utanför

när den försäkrade vistas utanför

anstalt

enligt

56 §

lagen

anstalt enligt 11 kap. 3 § fängelse-

(1974:203) om

kriminalvård i

lagen (2010:000).

 

anstalt.

 

 

 

 

 

 

 

Den försäkrade ska inte betala för

28 §

 

 

Den försäkrade ska inte betala för

sitt uppehälle när han eller hon

sitt uppehälle när han eller hon

vistas utanför anstalt

enligt 58 §

vistas utanför anstalt enligt 11 kap.

lagen (1974:203) om kriminalvård

5 § fängelselagen (2010:000).

i anstalt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

30 §

 

 

Om den som får garantipension till omställningspension sedan minst trettio dagar i följd är intagen i kriminalvårdsanstalt eller är häktad ska, från och med den trettioförsta dagen, garantipensionen lämnas med högst ett belopp som innebär att denna tillsammans med omställnings- eller änkepensionen per månad uppgår till 4,5 procent av prisbasbeloppet.

38

Denna begränsning gäller inte för tid under vilken den pensions- berättigade vistas utanför anstalt enligt 56 eller 58 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt.

Om den som får omställnings- pension, garantipension till omställningspension eller änke- pension vistas i ett familjehem eller hem för vård eller boende inom socialtjänsten på grund av skyddstillsyn med särskild behandlingsplan ska han eller hon för varje dag betala för sitt uppe- hälle när staten bekostar vistelsen. Detsamma gäller för tid när en pensionsberättigad vistas utanför anstalt enligt 56 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt.

Denna begränsning gäller inte Prop. 2009/10:135 för tid under vilken den pensions-

berättigade vistas utanför anstalt enligt 11 kap. 3 eller 5 § fängelse- lagen (2010:000).

31 §

Om den som får omställnings- pension, garantipension till omställningspension eller änke- pension vistas i ett familjehem eller hem för vård eller boende inom socialtjänsten på grund av skyddstillsyn med särskild behandlingsplan ska han eller hon för varje dag betala för sitt uppe- hälle när staten bekostar vistelsen. Detsamma gäller för tid när en pensionsberättigad vistas utanför anstalt enligt 11 kap. 3 § fängelse- lagen (2010:000).

I fråga om en försäkrad som har rätt till bostadstillägg och som är intagen i anstalt och avtjänar fäng- elsestraff som överstiger två år lämnas bostadstillägg under längst två månader efter det att vistelsen i anstalten inleddes eller fängelse- straffet började verkställas på något annat sätt. Bostadstillägg får dock lämnas för tiden från och med den tredje månaden före den månad då frigivning ska ske eller från och med den månad då den intagne påbörjar en vistelse utan- för anstalt enligt 58 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt.

36 §

I fråga om en försäkrad som har rätt till bostadstillägg och som är intagen i anstalt och avtjänar fäng- elsestraff som överstiger två år lämnas bostadstillägg under längst två månader efter det att vistelsen i anstalten inleddes eller fängelse- straffet började verkställas på något annat sätt. Bostadstillägg får dock lämnas för tiden från och med den tredje månaden före den månad då frigivning ska ske eller från och med den månad då den intagne påbörjar en vistelse utan- för anstalt enligt 11 kap. 5 § fäng- elselagen (2010:000).

Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.

39

2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1963:193) om Prop. 2009/10:135 samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge

angående verkställighet av straff m.m.

Härigenom föreskrivs att 27 § lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

 

 

 

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

 

 

 

 

 

27 §1

 

 

 

 

Övervakningsnämndens

beslut

Övervakningsnämndens

beslut

om framställning enligt 15 § första

om framställning enligt 15 § första

stycket eller om förklaring som

stycket

eller

22 §

eller

om

avses

i 19 § andra stycket

får

förklaring som avses i 19 § andra

överklagas till hovrätt. Detsamma

stycket får överklagas till tings-

gäller

 

övervakningsnämndens

rätten i den ort där övervaknings-

beslut med stöd av 19 § första

nämnden är belägen. Detsamma

stycket

om

omhändertagande

gäller

övervakningsnämndens

enligt 26 kap. 22 § brottsbalken.

beslut med stöd av 19 § första

Överklagandet skall ges in till

stycket

om

omhändertagande

övervakningsnämnden. Klagotiden

enligt 26 kap. 22 § brottsbalken.

räknas från den dag då den dömde

Överklagandet ska ges in till över-

fick del av beslutet. I hovrätten

vakningsnämnden.

Klagotiden

tillämpas bestämmelserna i rätte-

räknas från den dag då den dömde

gångsbalken om överklagande av

fick del av beslutet. Vid överklag-

tingsrätts

beslut. Prövningstill-

ande gäller lagen (1996:242) om

stånd krävs dock inte för att hov-

domstolsärenden. Övervaknings-

rätten skall pröva övervaknings-

nämnden ska dock inte vara part i

nämndens beslut. Hovrättens be-

domstolen.

 

 

 

slut får inte överklagas.

 

 

 

 

 

 

 

 

Om en villkorligt frigiven inte är

 

 

 

 

 

nöjd

med

övervakningsnämndens

 

 

 

 

 

beslut

om framställning

enligt

 

 

 

 

 

22 §,

får

han

eller

hon

hos

 

 

 

 

 

Kriminalvårdsnämnden

 

begära

 

 

 

 

 

prövning av beslutet. Kriminal-

 

 

 

 

 

vårdsnämndens

beslut

får

inte

 

 

 

 

 

överklagas.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Övervakningsnämndens beslut som avses i denna paragraf gäller omedelbart, om inte annat beslutas.

Denna lag träder i kraft den 1 april 2011. Ärenden som kommit in till hovrätten före ikraftträdandet men ännu inte avgjorts handläggs enligt äldre bestämmelser.

1 Senaste lydelse 2005:690.

40

2.6

Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om

Prop. 2009/10:135

 

allmänna förvaltningsdomstolar

 

Härigenom föreskrivs att 18 § lagen (1971:289) om allmänna förvalt-

 

ningsdomstolar1 ska ha följande lydelse.

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

18 §2

En förvaltningsrätt är domför med en lagfaren domare ensam

1.vid åtgärd som avser endast måls beredande,

2.vid förhör med vittne eller sakkunnig som begärts av en annan för- valtningsrätt,

3.vid beslut som avser endast rättelse av felräkning, felskrivning eller annat uppenbart förbiseende och

4.vid annat beslut som inte innefattar slutligt avgörande av mål.

Om det inte är påkallat av särskild anledning att målet prövas av full- sutten rätt, är en förvaltningsrätt domför med en lagfaren domare ensam vid beslut som inte innefattar prövning av målet i sak.

Åtgärder som avser endast beredandet av ett mål och som inte är av sådant slag att de bör förbehållas lagfarna domare får utföras av en annan tjänsteman som har tillräcklig kunskap och erfarenhet och som är anställd vid förvaltningsrätten eller vid en tingsrätt på samma ort som förvaltningsrätten. Regeringen meddelar närmare föreskrifter om detta.

Vad som sägs i andra stycket gäller även vid avgörande i sak av

1.mål av enkel beskaffenhet,

2.mål enligt lagen (1994:466) om särskilda tvångsåtgärder i beskatt- ningsförfarandet, enligt lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter, om besiktning enligt fastighetstaxeringslagen (1979:1152), om handlings undantagande från taxeringsrevision, skatte- revision eller annan granskning och om befrielse från skyldighet att lämna upplysningar, visa upp handling eller lämna kontrolluppgift enligt skatteförfattningarna,

3.mål om omedelbart omhändertagande enligt 6 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, mål om vård i enskildhet enligt 15 b § samma lag, mål om avskildhet enligt 15 c § samma lag, mål om tillfälligt flyttningsförbud enligt 27 § samma lag, mål om omedelbart omhändertagande enligt 13 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, mål om vård i enskildhet eller avskildhet enligt 34 § samma lag, mål om vård i enskildhet enligt 14 § lagen (1998:603) om verk- ställighet av sluten ungdomsvård, mål om avskildhet enligt 17 § samma lag, mål om tillfällig isolering enligt 5 kap. 3 § smittskyddslagen (2004:168), mål enligt 12 § första stycket och 33 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, mål enligt 18 § första stycket 3–5 och 9 såvitt avser de fall då vården inte har förenats med särskild utskrivningspröv- ning eller 6 lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, mål om förvar

och uppsikt enligt utlänningslagen (2005:716), mål enligt lagen

1Lagen omtryckt 1981:1323.

2Senaste lydelse 2009:773.

41

(1974:202) om beräkning av strafftid m.m., mål enligt lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt samt mål enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.,

4.mål enligt folkbokföringsförfattningarna, mål rörande preliminär skatt eller om anstånd med att betala skatt eller avgifter enligt skatte- författningarna,

5.mål enligt lagen (2007:1091) om offentlig upphandling eller lagen (2007:1092) om upphandling inom områdena vatten, energi, transporter och posttjänster,

6. mål som avser en fråga av

6. mål som avser en fråga av

betydelse för inkomstbeskattning-

betydelse för inkomstbeskattning-

en, dock endast om värdet av vad

en, dock endast om värdet av vad

som yrkas i målet uppenbart inte

som yrkas i målet uppenbart inte

överstiger hälften av prisbas-

överstiger hälften av prisbas-

beloppet enligt lagen (1962:381)

beloppet enligt 2 kap. 6 och 7 §§

om allmän försäkring,

socialförsäkringsbalken,

7.mål enligt lagen (2004:629) om trängselskatt, och

8.mål enligt lagen (2008:962) om valfrihetssystem.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2011.

Prop. 2009/10:135

42

2.7Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar

Härigenom föreskrivs att 18 § lagen (1971:289) om allmänna förvalt- ningsdomstolar1 ska ha följande lydelse.

Lydelse enligt lagförslaget i avsnitt 2.6 Föreslagen lydelse

18 §

En förvaltningsrätt är domför med en lagfaren domare ensam

1.vid åtgärd som avser endast måls beredande,

2.vid förhör med vittne eller sakkunnig som begärts av en annan för- valtningsrätt,

3.vid beslut som avser endast rättelse av felräkning, felskrivning eller annat uppenbart förbiseende och

4.vid annat beslut som inte innefattar slutligt avgörande av mål.

Om det inte är påkallat av särskild anledning att målet prövas av full- sutten rätt, är en förvaltningsrätt domför med en lagfaren domare ensam vid beslut som inte innefattar prövning av målet i sak.

Åtgärder som avser endast beredandet av ett mål och som inte är av sådant slag att de bör förbehållas lagfarna domare får utföras av en annan tjänsteman som har tillräcklig kunskap och erfarenhet och som är anställd vid förvaltningsrätten eller vid en tingsrätt på samma ort som förvaltningsrätten. Regeringen meddelar närmare föreskrifter om detta.

Vad som sägs i andra stycket gäller även vid avgörande i sak av

1.mål av enkel beskaffenhet,

2.mål enligt lagen (1994:466) om särskilda tvångsåtgärder i beskatt- ningsförfarandet, enligt lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter, om besiktning enligt fastighetstaxeringslagen (1979:1152), om handlings undantagande från taxeringsrevision, skatte- revision eller annan granskning och om befrielse från skyldighet att lämna upplysningar, visa upp handling eller lämna kontrolluppgift enligt skatteförfattningarna,

3. mål om omedelbart omhändertagande enligt 6 § lagen (1990:52) med särskilda bestäm- melser om vård av unga, mål om vård i enskildhet enligt 15 b § samma lag, mål om avskildhet enligt 15 c § samma lag, mål om tillfälligt flyttningsförbud enligt 27 § samma lag, mål om omedel- bart omhändertagande enligt 13 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, mål om vård i enskildhet eller avskildhet enligt 34 § samma lag, mål om vård i enskildhet enligt 14 § lagen

1 Lagen omtryckt 1981:1323.

3. mål om omedelbart omhändertagande enligt 6 § lagen (1990:52) med särskilda bestäm- melser om vård av unga, mål om vård i enskildhet enligt 15 b § samma lag, mål om avskildhet enligt 15 c § samma lag, mål om tillfälligt flyttningsförbud enligt 27 § samma lag, mål om omedel- bart omhändertagande enligt 13 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, mål om vård i enskildhet eller avskildhet enligt 34 § samma lag, mål om vård i enskildhet enligt 14 § lagen

Prop. 2009/10:135

43

(1998:603)

om

verkställighet

av

(1998:603)

om

verkställighet

av Prop. 2009/10:135

sluten

ungdomsvård,

mål

om

sluten

ungdomsvård,

mål

 

om

avskildhet enligt 17 § samma lag,

avskildhet enligt 17 § samma lag,

mål

om

tillfällig isolering

enligt

mål

om

tillfällig isolering

enligt

5

kap.

 

3 §

smittskyddslagen

5

kap.

3 §

smittskyddslagen

(2004:168), mål enligt 12 § första

(2004:168), mål enligt 12 § första

stycket

 

och

33 §

lagen

stycket

 

och

 

33 §

lagen

(1991:1128)

om

psykiatrisk

(1991:1128)

om

 

psykiatrisk

tvångsvård, mål enligt 18 § första

tvångsvård, mål enligt 18 § första

stycket 3–5 och 9 såvitt avser de

stycket 3–5 och 9 när det gäller de

fall då vården inte har förenats

fall då vården inte har förenats

med särskild utskrivningsprövning

med särskild utskrivningsprövning

eller 6 lagen (1991:1129) om

eller 6 lagen (1991:1129) om rätts-

rättspsykiatrisk

vård,

mål

om

psykiatrisk vård, mål om förvar

förvar och uppsikt enligt utlän-

och uppsikt enligt utlänningslagen

ningslagen (2005:716), mål enligt

(2005:716),

mål

enligt

lagen

lagen (1974:202) om beräkning av

(1974:202)

om

beräkning

av

strafftid m.m., mål enligt lagen

strafftid m.m., mål enligt fängelse-

(1974:203)

om

kriminalvård

i

lagen (2010:000) samt mål enligt

anstalt samt mål enligt lagen

lagen (1963:193)

om

samarbete

(1963:193)

om

samarbete

med

med Danmark, Finland, Island och

Danmark,

Finland,

Island

och

Norge angående verkställighet av

Norge angående verkställighet av

straff m.m.,

 

 

 

 

 

 

straff m.m.,

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

4.mål enligt folkbokföringsförfattningarna, mål rörande preliminär skatt eller om anstånd med att betala skatt eller avgifter enligt skatte- författningarna,

5.mål enligt lagen (2007:1091) om offentlig upphandling eller lagen (2007:1092) om upphandling inom områdena vatten, energi, transporter och posttjänster,

6.mål som avser en fråga av betydelse för inkomstbeskattningen, dock endast om värdet av vad som yrkas i målet uppenbart inte överstiger hälften av prisbasbeloppet enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkrings- balken,

7.mål enligt lagen (2004:629) om trängselskatt, och

8.mål enligt lagen (2008:962) om valfrihetssystem.

Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.

44

Vid verkställighet av fängelse räknas strafftiden, när den dömde är häktad eller omhändertagen enligt 28 kap. 11 § tredje stycket brottsbalken eller på annan grund intagen i kriminalvårdsanstalt, från den dag då domen får verkställas och i annat fall från den dag då den dömde enligt 10 § tas in i häkte eller kriminalvårdsanstalt eller omhändertas av polismyndig- het för förpassning.
Den tid som en intagen vistas utanför anstalt enligt 10 kap. 3 § fängelselagen (2010:000) eller enligt 4 kap. 29 eller 31 § lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål ska räknas in i verkställighetstiden. Detsam- ma gäller den tid som en intagen vistas utanför anstalt med stöd av 9 kap. 1 §, 10 kap. 1, 2 eller 4 § eller 11 kap. 1 § fängelselagen, om inte särskilda skäl talar mot det.
Den tid som den dömde hållits i häkte i målet eller varit omhänder- tagen enligt 28 kap. 11 § tredje stycket brottsbalken efter det att slutlig dom eller beslut däri med- delades, ska räknas in i verk- ställighetstiden.

2.8

Förslag till lag om ändring i lagen (1974:202) om

Prop. 2009/10:135

 

beräkning av strafftid m.m.

 

Härigenom föreskrivs att 19 och 23 §§ lagen (1974:202) om beräkning

 

av strafftid m.m.1 ska ha följande lydelse.

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

19 § Vid verkställighet av fängelse

räknas strafftiden, när den dömde är häktad eller omhändertagen enligt 28 kap. 11 § tredje stycket brottsbalken eller på annan grund intagen i kriminalvårdsanstalt, från den dag då domen får verkställas och i annat fall från den dag då den dömde enligt 10 § intages i allmänt häkte eller kriminalvårds- anstalt eller omhändertages av polismyndighet för förpassning.

Tid, under vilken den dömde hållits i häkte i målet eller varit omhändertagen enligt 28 kap. 11 § tredje stycket brottsbalken efter det att slutlig dom eller beslut däri meddelades, skall räknas som tid varunder straffet verkställts.

Har avbrott ägt rum i verk- ställigheten av fängelse, skall det antal dagar avbrottet varat läggas till slutdagen.

23 §

Om avbrott ägt rum i verk- ställigheten av fängelse, ska det antal dagar som avbrottet varat läggas till slutdagen.

1 Lagen omtryckt 1990:1010.

45

Som avbrott anses icke att den som undergår fängelse häktas med anledning av misstanke om brott.

Genom beslut enligt lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt kan bestämmas att viss tid icke skall inräknas i verkställig- hetstiden. Därvid äger första stycket motsvarande tillämpning.

Som avbrott anses inte att den Prop. 2009/10:135 som avtjänar fängelse häktas med

anledning av misstanke om brott.

Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.

46

2.9

Förslag till lag om ändring i passlagen (1978:302)

Prop. 2009/10:135

Härigenom föreskrivs i fråga om passlagen (1978:302)

 

 

dels att 29 § ska upphöra att gälla,

 

 

 

 

dels att 28 § ska ha följande lydelse.

 

 

 

Nuvarande lydelse

 

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

 

 

28 §1

 

 

 

Beslut

av

övervakningsnämnd

Beslut av en övervaknings-

enligt denna lag får överklagas hos

nämnd enligt denna lag får över-

Kriminalvårdsnämnden

eller

den

klagas till tingsrätten i den ort där

hovrätt,

hos

vilken

klaganden

övervakningsnämnden är belägen.

skulle ha kunnat överklaga beslut

Överklagandet ska ges in till över-

som avses i 37 kap. 8 § brotts-

vakningsnämnden.

Klagotiden

balken.

 

 

 

 

räknas från den dag då den klag-

 

 

 

 

 

ande fick del av beslutet. Vid över-

 

 

 

 

 

klagande gäller lagen (1996:242)

 

 

 

 

 

om

domstolsärenden.

Övervak-

 

 

 

 

 

ningsnämnden ska dock inte vara

Beslut av Statens institutions-

part i domstolen.

 

 

Beslut av Statens institutions-

styrelse enligt denna lag får över-

styrelse enligt denna lag får över-

klagas hos allmän förvaltnings-

klagas till allmän förvaltnings-

domstol.

 

 

 

 

domstol.

 

 

En chefsöverläkares

beslut

om

En

chefsöverläkares

beslut

om

anmälan

enligt 20 §

1 får

inte

anmälan enligt 20 §

1 får

inte

överklagas. Socialstyrelsens beslut

överklagas. Socialstyrelsens beslut

enligt denna lag får överklagas hos

enligt denna lag får överklagas till

allmän förvaltningsdomstol.

 

allmän förvaltningsdomstol.

 

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Denna lag träder i kraft den 1 april 2011. Ärenden som kommit in till hovrätten före ikraftträdandet men ännu inte avgjorts handläggs enligt äldre bestämmelser.

1 Senaste lydelse 2005:655.

47

2.10Förslag till lag om ändring i lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet

Härigenom föreskrivs att 26 § lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

26 §1

Talan mot Kriminalvårdens beslut i fråga som avses i 10 §, 21 § första stycket, 24 § tredje stycket eller 25 § andra stycket föres hos regeringen genom be- svär. Mot annat beslut av Kri- minalvården enligt denna lag får talan ej föras.

Om den dömde, i fall då be- gränsad verkställighet har anord- nats här i landet, ej är nöjd med övervakningsnämnds beslut om prövotid, övervakning, föreskrift, varning eller anmälan enligt 14 § tredje stycket, kan han hos kri- minalvårdsnämnden påkalla pröv- ning av beslutet. Övervaknings- nämnds beslut som nu avses länder dock omedelbart till efter- rättelse, såvida ej annorlunda för- ordnas.

Mot kriminalvårdsnämndens beslut enligt denna lag får talan ej föras.

I fråga om beslut som avses i 26 kap. 12 § andra meningen eller 13 § andra meningen brottsbalken tillämpas 37 kap. 7 § samma balk. Övervakningsnämnds beslut i sådan fråga får inte överklagas.

Kriminalvårdens beslut i frågor som avses i 10 §, 21 § första stycket, 24 § tredje stycket eller 25 § andra stycket överklagas till regeringen. Mot annat beslut av Kriminalvården enligt denna lag får talan inte föras.

Om den dömde, i fall då be- gränsad verkställighet har anord- nats här i landet, inte är nöjd med en övervakningsnämnds beslut om prövotid, övervakning, föreskrift, varning eller anmälan enligt 14 § tredje stycket, får han eller hon överklaga beslutet till tingsrätten i den ort där övervakningsnämnden är belägen. Överklagandet ska ges in till övervakningsnämnden. Klagotiden räknas från den dag då den klagande fick del av beslutet. Vid överklagande gäller lagen (1996:242) om domstolsärenden. Övervakningsnämnden ska dock inte vara part i domstolen.

Övervakningsnämndens beslut enligt andra stycket gäller omedel- bart, om inte annat förordnas.

I fråga om beslut som avses i 26 kap. 12 § andra meningen eller 13 § andra meningen brottsbalken tillämpas 37 kap. 7 § samma balk. En övervakningsnämnds beslut i en sådan fråga får inte överklagas.

Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.

1 Senaste lydelse 2005:975.

Prop. 2009/10:135

48

Bestämmelserna i 4 kap. 10 § första stycket häkteslagen (2010:000) om rätten att belägga någon med fängsel ska gälla även då en polisman omhändertar eller på annat sätt inskränker någons rörelsefrihet.

2.11

Förslag till lag om ändring i polislagen (1984:387)

Prop. 2009/10:135

Härigenom föreskrivs att 10 a § polislagen (1984:387) ska ha följande

 

lydelse.

 

 

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

10 a §2

Vad som i 15 § första stycket lagen (1976:371) om behand- lingen av häktade och anhållna m.fl. föreskrivs i fråga om rätten att belägga någon med fängsel skall gälla även då en polisman omhändertar eller på annat sätt inskränker någons rörelsefrihet.

Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.

1 Senaste lydelse 1998:27.

49

2.12

 

Förslag till lag om ändring i lagen (1991:572) om

 

Prop. 2009/10:135

 

 

 

särskild utlänningskontroll

 

 

 

 

 

 

 

Härigenom föreskrivs att 8 a § lagen (1991:572) om särskild utlän-

ningskontroll ska ha följande lydelse.

 

 

 

 

 

 

 

 

Nuvarande lydelse

 

 

 

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

8 a §1

 

 

 

 

 

 

 

Säkerhetspolisen svarar för att ett beslut om förvar verkställs.

 

 

 

En utlänning som hålls i förvar

En utlänning som hålls i förvar

enligt denna lag ska placeras i

enligt denna lag ska placeras i

kriminalvårdsanstalt,

häkte

eller

kriminalvårdsanstalt,

häkte

eller

polisarrest. Den som är under 18

polisarrest. Den som är under

år får dock inte utan synnerliga

arton år får dock inte utan synner-

skäl placeras i sådana lokaler. En

liga skäl placeras i sådana lokaler.

utlänning som är under 18 år och

En utlänning som är under arton år

som hålls i förvar enligt denna lag

och som hålls i förvar enligt denna

ska i första hand placeras i sådana

lag ska i första hand placeras i

förvarslokaler

som

Migrations-

sådana

 

förvarslokaler

 

som

verket

 

ansvarar

för

 

enligt

Migrationsverket

ansvarar

för

11

kap.

2 §

utlänningslagen

enligt 11 kap. 2 § utlänningslagen

(2005:716). För behandlingen av

(2005:716). För behandlingen av

en utlänning som placerats i

en utlänning som placerats i verk-

verkets

 

förvarslokaler

 

gäller

ets förvarslokaler gäller bestäm-

bestämmelserna

 

om

Migrations-

melserna

om Migrationsverkets

verkets behandling av förvarstagna

behandling

av

förvarstagna

i

i 11 kap. utlänningslagen.

 

11 kap. utlänningslagen.

 

 

 

För

 

behandlingen

av

en

För

behandlingen

av

 

en

utlänning som placerats i kriminal-

utlänning som placerats i kriminal-

vårdsanstalt, häkte eller polisarrest

vårdsanstalt, häkte eller polisarrest

gäller

lagen

 

(1976:371)

om

gäller

häkteslagen

(2010:000)

i

behandlingen

av häktade

och

tillämpliga delar. Utlänningen ska,

anhållna m.fl. i tillämpliga delar.

utöver vad som följer av nämnda

Utlänningen ska, utöver vad som

lag, beviljas de lättnader och för-

följer av nämnda lag, beviljas de

måner som kan medges med hän-

lättnader och förmåner som kan

syn till ordningen och säkerheten

medges med hänsyn till ordningen

inom

anstalten,

 

häktet

eller

och

säkerheten

inom

anstalten,

arresten.

 

 

 

 

 

 

häktet eller arresten.

Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.

1 Senaste lydelse 2009:1545.

50

I fråga om den som är anhållen, häktad eller intagen i eller ska förpassas till kriminalvårdsanstalt får Kriminalvården i särskilda fall, om det behövs från ordnings- eller säkerhetssynpunkt, besluta om särskilda inskränkningar i rätten att ta emot eller skicka försänd- elser, att ta emot besök eller att stå i förbindelse med utomstående genom elektronisk kommunikation. I fråga om den som är intagen i eller ska förpassas till ett särskilt ungdomshem till följd av en dom på sluten ungdomsvård enligt 32 kap. 5 § brottsbalken får Statens institutionsstyrelse fatta motsvarande beslut. Försändelser som avses i 3 kap. 6 § häkteslagen (2010:000) från den som är häktad eller anhållen, försändelser som avses i 7 kap. 6 § fängelselagen (2010:000) från den som är intagen liksom brev som avses i 19 § andra stycket lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga ska dock alltid vidarebefordras utan föregående granskning.
I fråga om den som ges rättspsykiatrisk vård efter beslut av domstol eller som är intagen i kriminalvårdsanstalt får regeringen

2.13

Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1129) om

Prop. 2009/10:135

 

rättspsykiatrisk vård

 

 

Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk

 

vård ska ha följande lydelse.

 

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

8 §2

Vid sluten rättspsykiatrisk vård enligt denna lag gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 18–24 §§ lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård.

I fråga om den som är anhållen, häktad eller intagen i eller ska förpassas till kriminalvårdsanstalt får Kriminalvården i särskilda fall, om det behövs från ordnings- eller säkerhetssynpunkt, besluta om särskilda inskränkningar i rätten att ta emot eller skicka försänd- elser, att ta emot besök eller att samtala i telefon med utom- stående. I fråga om den som är intagen i eller ska förpassas till ett särskilt ungdomshem till följd av en dom på sluten ungdomsvård enligt 32 kap. 5 § brottsbalken får Statens institutionsstyrelse fatta motsvarande beslut. Brev som avses i 9 § första stycket första meningen lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. från den som är häktad eller anhållen, brev som avses i 25 § första meningen lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt från den som är intagen liksom brev som avses i 19 § andra stycket lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga ska dock alltid vidare- befordras utan föregående gransk- ning.

I fråga om den som ges rättspsykiatrisk vård efter beslut av domstol eller som är intagen i kriminalvårdsanstalt får regeringen

1 Senaste lydelse 2008:416.

51

i särskilda fall, om det behövs med hänsyn till rikets säkerhet eller till risken för att denne under vistelsen på sjukvårdsinrättningen med- verkar till terroristbrott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott, besluta om särskilda inskränkningar i rätten att ta emot eller skicka försändelser, ta emot besök eller samtala i telefon med utomstående.

i särskilda fall, om det behövs med Prop. 2009/10:135 hänsyn till rikets säkerhet eller till

risken för att denne under vistelsen på sjukvårdsinrättningen med- verkar till terroristbrott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott, besluta om särskilda inskränkningar i rätten att ta emot eller skicka försändelser, ta emot besök eller stå i förbindelse med utomstående genom elektronisk kommunikation.

Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.

52

För behandlingen av den som är häktad och genomgår rättspsykiat- risk undersökning finns bestäm- melser i häkteslagen (2010:000) och i lagen (1991:1129) om rätts- psykiatrisk vård.
Nuvarande lydelse
Den som är häktad och skall genomgå rättspsykiatrisk under- sökning skall utan dröjsmål och senast inom sju dagar från det att beslutet om undersökning kom in till undersökningsenheten föras över till denna. Sedan den rätts- psykiatriska undersökningen har avslutats, skall den misstänkte, om han är i behov av psykiatrisk tvångsvård eller annan vård som inte lämpligen kan ges på häktet, föras över till enhet inom hälso- och sjukvården. I annat fall skall han föras tillbaka till häktet.

2.14Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning

Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning ska ha följande lydelse.

Föreslagen lydelse

8 §1

Den som är häktad och ska genomgå rättspsykiatrisk under- sökning ska utan dröjsmål och senast inom sju dagar från det att beslutet om undersökning kom in till undersökningsenheten föras över till denna. Sedan den rätts- psykiatriska undersökningen har avslutats, ska den misstänkte, om han eller hon är i behov av psykiatrisk tvångsvård eller annan vård som inte lämpligen kan ges på häktet, föras över till enhet inom hälso- och sjukvården. I annat fall ska han eller hon föras tillbaka till häktet.

Om det finns särskilda skäl, får dock en rättspsykiatrisk undersökning beträffande den som är häktad utföras i häktet. Beslut om detta meddelas av Kriminalvården.

För behandlingen av den som är häktad och genomgår rättspsykiat- risk undersökning finns bestäm- melser i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. och i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård.

Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.

1 Senaste lydelse 2005:979.

Prop. 2009/10:135

53

Den dömde får hos allmän för- valtningsdomstol överklaga ett beslut som fattats av en övervak- ningsnämnd enligt denna lag.
Övervakningsnämnden ska inte vara part i domstolen.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

2.15

Förslag till lag om ändring i lagen (1994:451) om

Prop. 2009/10:135

 

intensivövervakning med elektronisk kontroll

 

Härigenom föreskrivs att 19 § lagen (1994:451) om intensivöver-

 

vakning med elektronisk kontroll ska ha följande lydelse.

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

19 §1

Övervakningsnämndens beslut enligt denna lag gäller omedelbart, om inte annat förordnas.

Den dömde får hos Kriminal- vårdsnämnden överklaga ett beslut som fattats av en övervaknings- nämnd enligt denna lag.

Kriminalvårdsnämndens beslut får inte överklagas.

Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.

1 Senaste lydelse 1996:784.

54

2.16

Förslag till lag om ändring i lagen (1998:603) om

Prop. 2009/10:135

 

verkställighet av sluten ungdomsvård

 

Härigenom föreskrivs att 11 a § lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård1 ska upphöra att gälla vid utgången av mars 2011.

1 Senaste lydelse 2005:489.

55

2.17Förslag till lag om ändring i lagen (1999:353) om rättspsykiatriskt forskningsregister

Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1999:353) om rättspsykiatriskt forskningsregister ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

9 §

För varje person som har dömts till fängelse får, när verkställig- heten helt eller delvis har skett enligt lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt, uppgifter registreras om när verkställigheten har påbörjats respektive avslutats samt när villkorlig frigivning och avbrott i verkställigheten har skett.

För varje person som har dömts till fängelse får, när verkställig- heten helt eller delvis har skett enligt fängelselagen (2010:000), uppgifter registreras om när verk- ställigheten har påbörjats respek- tive avslutats samt när villkorlig frigivning och avbrott i verkställ- igheten har skett.

Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.

Prop. 2009/10:135

56

För behandlingen av en utlänning som enligt 10 kap. 20 § placerats i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest gäller häkteslagen (2010:000) i tillämp- liga delar. Utlänningen ska, utöver vad som följer av nämnda lag, beviljas de lättnader och förmåner som kan medges med hänsyn till ordningen och säkerheten inom anstalten, häktet eller arresten.

2.18Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)

Härigenom föreskrivs att 11 kap. 2 § utlänningslagen (2005:716) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

11 kap.

En utlänning som hålls i förvar

2 §

En utlänning som hålls i förvar

enligt denna lag skall vistas i

enligt denna lag ska vistas i lokaler

lokaler som har ordnats särskilt för

som har ordnats särskilt för detta

detta ändamål. Migrationsverket

ändamål. Migrationsverket har

har ansvaret för sådana lokaler.

ansvaret för sådana lokaler.

Migrationsverket har ansvaret för behandlingen och tillsynen av en utlänning som hålls i förvar.

För behandlingen av en utlänning som enligt 10 kap. 20 § placerats i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest gäller lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. i tillämpliga delar. Utlänningen skall, utöver vad som följer av nämnda lag, beviljas de lättnader och förmåner som kan medges med hänsyn till ordningen och

säkerheten

inom

anstalten,

häktet eller arresten.

 

 

 

 

Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.

Prop. 2009/10:135

57

2.19

Förslag till lag om ändring i offentlighets- och

Prop. 2009/10:135

 

sekretesslagen (2009:400)

 

Härigenom föreskrivs att 35 kap. 15 § offentlighets- och sekretesslagen

 

(2009:400) ska ha följande lydelse.

 

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

35 kap.

15 §

Sekretess gäller inom kriminalvården för uppgift om en enskilds personliga förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider men eller att fara uppkommer för att någon utsätts för våld eller lider annat allvarligt men om uppgiften röjs.

Sekretessen gäller inte beslut av Sekretessen gäller inte beslut av Kriminalvården, Kriminalvårds- Kriminalvården eller en över- nämnden, en övervakningsnämnd vakningsnämnd.

och inte heller annat beslut i ett kriminalvårdsärende enligt brotts- balken eller lagstiftningen om kriminalvård i anstalt.

För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.

58

3

Ärendet och dess beredning

Prop. 2009/10:135

Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade dåvarande chefen för Justitiedepartementet i oktober 2002 en parlamentarisk kommitté med uppdrag att utarbeta ett förslag till en lag som reglerar verkställigheten av samtliga kriminalvårdspåföljder (dir. 2002:90). Kommittén skulle dels göra en översyn av kriminalvårdslagstiftningen i sak, dels se över den lagtekniska och språkliga utformningen. Syftet var att skapa en ny modern kriminalvårdslag. Kommittén, som antog namnet Kriminalvårds- kommittén (Ju 2002:13), överlämnade i maj 2005 sitt betänkande Fram- tidens kriminalvård (SOU 2005:54). En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1. Betänkandets lagförslag finns i bilaga 2. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. En remissammanställning finns tillgänglig i Justitiedeparte- mentet (Ju2005/5429/KRIM).

Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade dåvarande chefen för Justitiedepartementet i januari 2005 en särskild utredare med uppdrag att utarbeta ett förslag till en ny häkteslag (dir. 2005:5). I likhet med Kriminalvårdskommitténs uppdrag omfattade översynen dels lagstift- ningen i sak, dels den lagtekniska och språkliga utformningen. Den nya häkteslagen skulle utformas så att den kunde utgöra en del av Kriminal- vårdskommitténs förslag till kriminalvårdslag. Utredningen, som antog namnet Häktesutredningen (Ju 2005:01), överlämnade i februari 2006 sitt betänkande Ny häkteslag (SOU 2006:17). En sammanfattning av betänk- andet finns i bilaga 4. Betänkandets lagförslag finns i bilaga 5. Betänk- andet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 6. En remissammanställning finns tillgänglig i Justitiedeparte- mentet (Ju2006/2565/KRIM).

I juli 2006 beslutade dåvarande chefen för Justitiedepartementet att ge en utredare i uppdrag att biträda departementet med att överväga Kriminalvårdens behov av att tillfälligt kunna förbjuda personer tillträde till ett område utanför en anstalt eller ett häkte. Promemorian Tillträdes- förbud m.m. inom kriminalvården överlämnades till Justitiedeparte- mentet i mars 2007 (Ds 2007:24). En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 7. Promemorians lagförslag finns i bilaga 8. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 9. En remissammanställning finns tillgänglig i Justitiedeparte- mentet (Ju2007/3744/KRIM).

Vissa delar av Kriminalvårdskommitténs förslag har redan behandlats av regeringen. Nya regler om utslussning från anstalt och villkorlig frigivning trädde i kraft den 1 januari 2007 (prop. 2005/06:123, bet. 2005/06:JuU33, rskr. 2005/06:292). Nya och skärpta regler om bl.a. brevgranskning och innehav av tillhörigheter i anstalt trädde i kraft den 1 april 2008 (prop. 2006/07:127, bet. 2007/08:JuU6, rskr. 2007/08:129). Regeringen tar nu slutlig ställning till Kriminalvårds- kommitténs förslag. I propositionen behandlas också Häktesutredningens förslag och de förslag som lämnas i promemorian Tillträdesförbud inom kriminalvården.

Häktesutredningen har även behandlat frågan om häkteslagens tillämp-

lighet i fråga om en intagen som har förts över till en inrättning för

59

psykiatrisk vård eller rättspsykiatrisk undersökning. Förhållandet mellan Prop. 2009/10:135 fängelse- och häkteslagstiftningen respektive lagen (1991:1128) om

psykiatrisk tvångsvård, lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård och, när det gäller häkteslagen, lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk under- sökning kommer att behandlas inom ramen för den översyn av den psyk- iatriska tvångsvårdslagstiftningen som pågår (dir. 2008:93 och 2009:93). Regeringen avser att återkomma till frågan.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 25 januari 2010 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 10. Lagrådets yttrande finns i bilaga 11. Lagrådets synpunkter behandlas i avsnitt 5 samt i författnings- kommentaren. Regeringen har i allt väsentligt följt förslagen. Dessutom har vissa redaktionella ändringar gjorts i förhållande till lagrådsremissen.

4 En ny fängelselag

Regeringens förslag: En ny fängelselag ska ersätta lagen om kri- minalvård i anstalt. Lagen ska förena humanitet med högt ställda krav på säkerhet och effektivitet.

Den nya fängelselagen ska ge Kriminalvården bättre förutsättningar att – med bibehållen säkerhet och utan att sätta individens eget ansvar åt sidan – förebygga återfall i brott genom att anpassa innehållet i verkställigheten till den intagnes individuella förutsättningar och behov. I enlighet härmed ska i lagen anges såväl att de åtgärder som Kriminalvården vidtar ska vara ägnade att förebygga återfall i brott som att en individuellt utformad verkställighetsplan ska upprättas för varje intagen.

Den nya fängelselagen ska kodifiera den grundläggande principen om proportionalitet och ge Kriminalvården de kontrollmöjligheter som behövs. Lagen ska vara oberoende av den nuvarande indelningen i öppna och slutna anstalter.

Regeringens bedömning: Kriminalvårdskommitténs förslag om ett nivåindelat förmånssystem i lag bör inte genomföras.

Kriminalvårdskommitténs förslag överensstämmer delvis med rege- ringens. Kommittén föreslår en ny kriminalvårdslag som reglerar verk- ställighet av fängelse, skyddstillsyn och samhällstjänst. I fråga om verk- ställighet av fängelse bygger förslaget på att ett nivåindelat förmåns- system införs, dvs. ett system som innebär att en intagen kan flyttas mellan olika nivåer beroende på hur han eller hon rättar sig efter de villkor som gäller för verkställigheten.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker eller berör inte förslaget om att samla delar av verkställighetslagstiftningen i en kriminalvårdslag. Länsrätten i Skåne län anser att lagen om beräkning av strafftid, efter en eventuell översyn, bör arbetas in i den nya lagen.

60

Statskontoret anser att samordningen bör omfatta även andra lagar som Prop. 2009/10:135 reglerar verkställighet av straff.

När det gäller kommitténs förslag om ett förmånssystem i anstalt är

 

remissutfallet blandat. Flertalet ställer sig avvisande eller kritiska till ett

 

sådant system, bl.a. Justitiekanslern, Rikspolisstyrelsen, Brottsförebygg-

 

ande rådet, Ekonomistyrningsverket, Kriminologiska institutionen vid

 

Stockholms universitet, Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet,

 

Frivårdsföreningen, Skyddsvärnet och Förtroenderådens riksorganisa-

 

tion. Till de remissinstanser som tillstyrker förslaget, åtminstone i delar,

 

hör bl.a. Åklagarmyndigheten, dåvarande Kriminalvårdsstyrelsen och

 

Statens institutionsstyrelse.

 

När det gäller utgångspunkterna för lagen i övrigt tillstyrker eller berör

 

inte flertalet remissinstanser förslaget. Juridiska fakulteten vid Lunds

 

universitet ifrågasätter dock att begreppen öppen och sluten anstalt utgår

 

och anser att indelningen av anstalter i olika säkerhetsklasser bör framgå

 

av lag. Statskontoret anser att den s.k. normaliseringsprincipen, som styr

 

ansvarsfördelningen mellan Kriminalvården och andra myndigheter, bör

 

omprövas.

 

Skälen för regeringens förslag och bedömning

 

Bakgrund

 

Med utgångspunkt i Kriminalvårdskommitténs förslag har i två etapper

 

genomförts reformer av kriminalvårdslagstiftningen som varit av betyd-

 

else för en mer individuellt utformad verkställighet av fängelsestraff och

 

för upprätthållandet av ordningen och säkerheten i kriminalvårdsanstalt.

 

Den första etappen innebär en ny och samlad reglering av de särskilda

 

utslussningsåtgärderna och en ökad grad av fakultativ prövning vid vill-

 

korlig frigivning, i syfte att åstadkomma en förbättrad, mer strukturerad

 

och individuellt utformad övergång från livet i anstalt till livet i frihet

 

(prop. 2005/06:123). Den andra etappen innebär skärpta regler när det

 

gäller den intagnes rätt att inneha personliga tillhörigheter i anstalt, men

 

också utökade möjligheter till brevgranskning och avskiljande (prop.

 

2006/07:127). Regeringen avslutar nu behandlingen av Kriminalvårds-

 

kommitténs betänkande genom att göra en samlad översyn av lagen

 

(1974:203) om kriminalvård i anstalt.

 

Lagen om kriminalvård i anstalt

 

I lagen om kriminalvård i anstalt finns grundläggande bestämmelser om

 

verkställighet av fängelsestraff som avtjänas i anstalt, bl.a. om placering

 

av intagna, sysselsättning, permission och annan vistelse utanför anstalt,

 

fritidssysselsättning, den intagnes rätt att inneha personliga tillhörigheter

 

och dennes möjlighet att ha kontakt med omvärlden genom brev, telefon

 

och besök. I lagen finns också bestämmelser om disciplinära åtgärder och

 

om tvångsmedel.

 

Lagen om kriminalvård i anstalt tillkom som ett resultat av 1974 års

 

kriminalvårdsreform, vilken föregicks av en intensiv debatt om behovet

 

av en liberalisering av kriminalvården. Lagen tar sin utgångspunkt i att

61

 

den intagnes anpassning i samhället ska underlättas och negativa följder av frihetsberövandet motverkas. Behandlingen i anstalt ska, i den utsträckning det kan ske utan att kravet på samhällsskydd eftersätts, redan från början inriktas på åtgärder som förbereder den intagne för tillvaron utanför anstalten. Denna behandlingstanke utgör fortfarande en utgångspunkt för lagen. Den har också legat till grund för Kriminalvårds- kommitténs arbete.

En ny fängelselag

Kriminalvården har i uppdrag att verkställa ett av domstol utdömt fängelsestraff, i regel genom att ta in den dömde i anstalt. Det ställer krav på att Kriminalvården effektivt vidmakthåller det frihetsberövande som dömts ut och att verkställigheten utformas så att det reella innehållet i straffet inte urholkas. Samtidigt måste verkställigheten ta sin utgångs- punkt i en human och meningsfull kriminalvård. Det förutsätter att tiden i anstalt används så att den intagnes anpassning i samhället underlättas och så att negativa följder av frihetsberövandet motverkas. För att bättre kunna hantera detta uppdrag är det enligt regeringens mening angeläget att lagen om kriminalvård i anstalt ersätts med en ny verkställighetslag, som ger Kriminalvården förutsättningar att förena humanitet med högt ställda krav på säkerhet och effektivitet.

Den nya verkställighetslagen bör innehålla de principiella riktlinjerna för verkställigheten i anstalt, ramarna för verkställighetens innehåll och utformning och de materiella bestämmelser som rör de intagnas rättig- heter och i vilken utsträckning dessa kan inskränkas. Lagen bör också innehålla bestämmelser om de kontroll- och tvångsåtgärder som kan riktas mot intagna och, i förekommande fall, mot andra personer samt grundläggande bestämmelser om överklagande av beslut. Lagen bör inte onödigtvis tyngas med bestämmelser som kan meddelas i författningar på lägre nivå.

Den nya verkställighetslagen utgör en språklig och systematisk modernisering av nuvarande lagstiftning. För att lagen ska vara enkel att förstå är det viktigt att den ges en överskådlig och tydlig struktur. Ett sådant regelverk minskar risken för godtyckliga beslut och ökar förutse- barheten, och därmed också rättssäkerheten. Lagen bör, så långt möjligt, utformas köns- och teknikneutralt.

Den nya verkställighetslagen bör ges benämningen fängelselag. På så sätt kommer det klart till uttryck att ingen döms till fängelse för att han eller hon är i behov av vård, utan därför att han eller hon har begått ett brott som leder till straff. Det förhållandet att ett fängelsestraff i vissa fall får avtjänas i den dömdes bostad enligt lagen (1994:451) om intensiv- övervakning med elektronisk kontroll utgör enligt regeringens mening inget hinder mot benämningen.

I detta avsnitt behandlar regeringen vissa grundläggande utgångs- punkter för den nya fängelselagen. De förslag till materiella ändringar som föreslås i förhållande till lagen om kriminalvård i anstalt behandlas särskilt (avsnitt 5–18). De bestämmelser som i sak oförändrade flyttas över till den nya lagen behandlas i allt väsentligt endast i författnings- kommentaren (avsnitt 25).

Prop. 2009/10:135

62

Ett aktivt återfallsförebyggande arbete med individen i fokus

Prop. 2009/10:135

Målet för kriminalpolitiken är att minska brottsligheten och öka männi-

 

skors trygghet. Det innebär att verkställigheten i anstalt, i den utsträck-

 

ning det kan ske utan att kravet på samhällsskydd eftersätts, ska inriktas

 

på att minska risken för återfall i brott.

 

Enligt den officiella kriminalstatistiken återfaller knappt 40 procent av

 

dem som har lagförts för brott i ny brottslighet inom tre år. Den kanske

 

allra största utmaningen för framtidens kriminalvård är således att finna

 

de rätta formerna för att bedriva ett verkningsfullt återfallsförebyggande

 

arbete, med bibehållen trovärdighet i verkställigheten och utan att kraven

 

på samhällsskydd och rättssäkerhet eftersätts. Ett aktivt återfallsföre-

 

byggande arbete förutsätter såväl att den intagnes motivation till för-

 

ändring som hans eller hennes behov och förutsättningar kan tas tillvara

 

på ett professionellt sätt och att de åtgärder som vidtas under verk-

 

ställigheten grundas på väl underbyggd kunskap om vad som är verk-

 

ningsfullt.

 

Med hänvisning till att Kriminalvården har i uppgift att bedriva ett

 

aktivt återfallsförebyggande arbete bör det i fängelselagen anges att verk-

 

ställigheten, i den utsträckning det kan ske utan att kravet på samhälls-

 

skydd eftersätts, särskilt ska inriktas på åtgärder som är ägnade att före-

 

bygga återfall i brott.

 

En individuellt utformad verkställighetsplan

 

Utan att sätta den intagnes eget ansvar åt sidan ska den intagnes verk-

 

ställighet utformas så att den verkar återfallsförebyggande och så att

 

negativa följder av frihetsberövandet motverkas. Det förutsätter en god

 

kunskap om den intagne och att Kriminalvården i ett tidigt skede av

 

verkställigheten upprättar en individuellt utformad verkställighetsplan,

 

baserad på en sammanställning och bedömning av identifierade risker,

 

behov och förutsättningar. Först genom en individuellt utformad och väl

 

planerad verkställighet kan verkställigheten i anstalt och utslussningen i

 

samhället utformas på ett sätt som tillgodoser såväl samhällsskyddet,

 

ordningen och säkerheten i anstalt som den intagnes behov av åtgärder

 

mot kriminalitet och missbruk. Härigenom skapas också förutsättningar

 

för den intagne att ta mer aktiv del i och ökat ansvar för arbetet med att

 

förändra sin situation.

 

Risken för återfall i kriminalitet och missbruk är särskilt stor i samband

 

med frigivningen. Det är därför angeläget att planeringen av frigivningen

 

förbereds i god tid och att en strukturerad och individuellt utformad över-

 

gång från livet i anstalt till livet i frihet kommer till stånd. 2007 års

 

utslussningsreform ska ses mot denna bakgrund. Genom denna reform

 

infördes nya utslussningsåtgärder i form av s.k. utökad frigång och vist-

 

else i halvvägshus. Vidare utökades möjligheten till vårdvistelse. Den

 

utvärdering som Brottsförebyggande rådet (Brå) hittills gjort av reformen

 

visar bl.a. att fler intagna har beviljats utslussning jämfört med året före

 

reformen (rapport 2009:18).

 

Bestämmelser om att Kriminalvården för varje intagen ska upprätta en

 

verkställighetsplan finns i 6 § första stycket förordningen (1974:248) om

 

kriminalvård i anstalt, där benämnd behandlingsplan. För att markera

63

betydelsen av att verkställigheten och frigivningsförberedelserna – i syfte att minska risken för återfall i brott – får en individuell utformning bör kravet på att det för varje intagen ska upprättas en individuellt utformad verkställighetsplan anges i lag.

Kravet på att en individuellt utformad verkställighetsplan ska upprättas för varje intagen innebär att det från effektivitets- och resurssynpunkt är nödvändigt att anpassa planeringen till förhållandena i varje enskilt fall och vidta de största insatserna i de fall där de kan förväntas leda till ett positivt resultat. I vissa fall kommer således utformningen av planen att vara förhållandevis schematisk, t.ex. om den intagne är dömd till ett mycket kort fängelsestraff. I andra fall krävs ett omsorgsfullt arbete. Detta gäller särskilt en intagen som har ett stort behov av stöd och upp- visar en vilja till förändring.

Kriminalvårdens samverkan med andra

Kriminalvårdens verksamhet kan inte ses som en isolerad del av sam- hället. Ett effektivt återfallsförebyggande arbete och meningsfulla fri- givningsföreberedelser förutsätter en målinriktad och effektiv samverkan mellan Kriminalvården och berörda myndigheter, framför allt social- tjänsten, hälso- och sjukvården, Arbetsförmedlingen och Försäkrings- kassan. Det är först om Kriminalvårdens åtgärder genom en sådan samverkan kan fullföljas och följas upp efter verkställighetens slut, som åtgärderna har förutsättningar att bli riktigt verkningsfulla. Omvänt kan åtgärder som påbörjats av någon av nämnda myndigheter innan verk- ställigheten har inletts kräva samverkan med Kriminalvården för att möjliggöra att åtgärderna kan fullföljas under verkställigheten eller efter att den avslutats.

Kriminalvårdens ansvar är således att i samverkan med andra myndig- heter, utan att i det enskilda fallet sätta den intagnes eget ansvar åt sidan, aktivt verka för att den intagnes behov identifieras och, så långt som det är möjligt, tillgodoses. I ansvaret ingår att förmedla och stödja kontakter mellan de intagna och berörda myndigheter. Däremot är Kriminalvårdens ansvar för att tillgodose de intagnas behov av stöd- och vårdinsatser begränsat av den s.k. normaliseringsprincipen (prop. 1973:1 bil. 4 s. 90 och 1974:20 s. 85, 117, 150). Denna princip – som även fortsättningsvis bör vara vägledande vid ansvarsfördelningen – innebär att det är de ord- inarie myndigheterna som primärt ansvarar för de intagnas behov av t.ex. sysselsättningsfrämjade åtgärder och hälso- och sjukvård. Endast i de fall där den intagne omhändertagits på ett sådant sätt att det förhindrar andra myndigheters medverkan eller där stödinsatserna uteslutande har sin grund i Kriminalvårdens uppdrag bör det vara motiverat att göra avsteg från denna princip.

Kriminalvårdens skyldighet att samverka med andra myndigheter är av sådan vikt att den även fortsättningsvis bör framgå av lag (jfr 5 § första stycket lagen om kriminalvård i anstalt).

Vid sidan av myndighetssamverkan är det, för att det återfallsförebygg- ande arbetet ska lyckas, viktigt att Kriminalvården samverkar med organisationer i den ideella sektorn, näringslivet och andra resurser i det omgivande samhället. En sådan samverkan kan också motverka den

Prop. 2009/10:135

64

isolering från samhället som frihetsberövandet innebär, t.ex. på sätt att Prop. 2009/10:135 frivilligorganisationer, trossamfund och andra under lämpliga former ges

tillträde till anstalter för att besöka de intagna. Det saknas skäl att reglera denna form av samverkan i lag.

Den intagnes frihet är i flera avseenden begränsad

Fängelselagen bör ta sin utgångspunkt i att det är frihetsberövandet i sig som är straffet och att livet i anstalt så långt som möjligt ska efterlikna samhället i övrigt. Inte desto mindre är det, för att ett frihetsberövande ska kunna verkställas under kontrollerade och säkra former, nödvändigt att förena frihetsberövandet med ytterligare begränsningar i den frihet som den intagne annars skulle ha.

I vissa fall måste Kriminalvårdens befogenhet att vidta en åtgärd som

 

innebär en begränsning i den intagnes frihet regleras uttryckligt och

 

uttömmande i lag. Det avser t.ex. åtgärder som omfattas av grundlags-

 

skyddet i 2 kap. 6 § regeringsformen mot bl.a. kroppsvisitation och

 

undersökning av förtroliga försändelser. Mindre ingripande begräns-

 

ningar i den intagnes frihet måste dock, utan att de regleras särskilt, med

 

nödvändighet följa av att Kriminalvården har i uppdrag att upprätthålla

 

ordningen och säkerheten i anstalt. Det kan t.ex. avse vissa former av

 

övervakning av den intagne i anstalt (jfr prop. 2004/05:34 s. 37 f.), men

 

också den intagnes skyldighet att följa de rutiner som gäller i en anstalt

 

och de anvisningar som ges av kriminalvårdspersonal. För att garantera

 

en human och rättssäker kriminalvård bör det nu anförda komma till

 

uttryck i fängelselagen på så sätt att det anges att verkställigheten inte får

 

innebära andra begränsningar i den intagnes frihet än som följer av lag

 

eller som är nödvändiga för att ordningen eller säkerheten ska kunna

 

upprätthållas.

 

Behovet av ändamålsenliga kontrollmedel

 

Det är av central betydelse för tilltron till Kriminalvårdens insatser och

 

till straffsystemet i stort att ett frihetsberövande effektivt vidmakthålls

 

och att verkställigheten sker med högt ställda krav på säkerhet. Det är

 

angeläget såväl att rymningar och återfall i ny brottslighet under tiden i

 

anstalt förhindras som att aktiviteter i kriminella nätverk och allvarliga

 

ordningsstörningar motverkas.

 

Denna Kriminalvårdens uppgift, att i anstalt upprätthålla ordningen

 

och säkerheten, har förändrats och blivit mer komplicerad. Andelen

 

intagna med långa strafftider, inte minst antalet livstidsdömda, liksom

 

andelen intagna med narkotikamissbruk och intagna med olika former av

 

psykisk ohälsa har ökat. Kriminella gängbildningar har blivit vanligare

 

och den internationella och organiserade brottsligheten har fått en mer

 

framträdande roll. De fyra uppmärksammade rymningar som år 2004

 

ägde rum från anstalter med hög säkerhet har också visat att Kriminal-

 

vården måste kunna möta risken för omfattande fritagningsförsök och

 

andra sabotageliknande angrepp.

 

Kriminalvården har vidtagit ett antal åtgärder för att höja säkerhets-

 

nivån i anstalt, t.ex. förstärkt det s.k. perimeterskyddet samt, där så har

65

 

varit möjligt, flyttat stängsel och larm längre ut från anstaltsbyggnaderna. Prop. 2009/10:135 Investeringar har gjorts i bl.a. inpasseringshinder, skalskydd och över-

vakningskameror. Även i övrigt har Kriminalvården vidtagit åtgärder för att utveckla den s.k. dynamiska säkerheten, t.ex. genom utbildning av personal, underrättelsearbete, aktiv klientplacering och insatsberedskap. En viktig del i säkerhetsarbetet är också det utökade samarbetet mellan kriminalvård och polis på lokal och central nivå.

Med hänvisning till Kriminalvårdens uppgift, att i anstalt upprätthålla

 

ordningen och säkerheten, föreslås att det inte längre ska krävas att den

 

intagne har dömts till fängelse i lägst två år för att kunna placeras på en

 

säkerhetsavdelning (avsnitt 7) och att ett besök hos en intagen ska kunna

 

äga rum i ett besöksrum som omöjliggör att föremål överlämnas (avsnitt

 

12). Vidare föreslås att Kriminalvården ska få befogenhet att kontrollera

 

in- och utpasserande fordon (avsnitt 16) samt avvisa och avlägsna

 

obehöriga personer (avsnitt 17).

 

Proportionalitetsprincipen bör kodifieras

 

Vid varje åtgärd som innebär att kontroll eller tvång riktas mot en enskild

 

gäller att en sådan åtgärd endast får vidtas om åtgärden kan anses nöd-

 

vändig för att uppnå syftet med den och om åtgärden står i rimlig

 

proportion till vikten av vad som ska uppnås. Det krävs också att den

 

kontroll- eller tvångsåtgärd som avses utgör det lindrigaste ingreppet för

 

den enskilde.

 

Vad som nu sagts kan sammanfattas i en proportionalitetsprincip, som

 

knyter an till innehållet i 2 kap. 12 § regeringsformen. Det är enligt

 

regeringens mening angeläget att denna proportionalitetsprincip kommer

 

till generellt uttryck i den nya fängelselagen på så sätt att det i lagen

 

uttryckligen anges att en kontroll- eller tvångsåtgärd endast får användas

 

om den står i rimlig proportion till syftet med åtgärden och om en mindre

 

ingripande åtgärd inte är tillräcklig. Det innebär att det i varje enskilt fall

 

ska ske en prövning av om kontroll- eller tvångsåtgärden över huvud

 

taget behöver tillgripas med hänsyn till omständigheterna och om syftet

 

kan tillgodoses genom en mindre ingripande åtgärd. En sådan intresse-

 

avvägning kan leda till att en mindre ingripande åtgärd ska användas.

 

Den kan också leda till att åtgärden inte alls ska vidtas, om den skulle få

 

skadeverkningar som inte är rimliga i förhållande till vad som efter-

 

strävas.

 

Kriminalvårdens anstaltsorganisation

 

En effektiv kriminalvård förutsätter att det inom anstaltsorganisationen

 

finns anstalter och avdelningar med olika grad av övervakning och

 

kontroll. I 3 § första stycket lagen om kriminalvård i anstalt finns en

 

indelning i öppna och slutna anstalter. Kriminalvården har inom ramen

 

för denna indelning utarbetat en anstaltsorganisation bestående av fem

 

klasser (A–E). Indelningen bygger bl.a. på anstalternas förutsättningar att

 

motstå försök till rymningar och fritagningar.

 

En effektiv och flexibel anstaltsorganisation förutsätter att den löpande

 

kan justeras efter hand som behoven förändras. Den indelning i öppna

66

 

och slutna anstalter som finns i lagen om kriminalvård i anstalt åter- speglar inte detta behov. Inte heller återspeglar indelningen den faktiska indelningen av anstalter i olika säkerhetsklasser. Mot bakgrund härav är det inte lämpligt att i lag dela in anstalterna i olika säkerhetsklasser, vilket Juridiska fakulteten vid Lunds universitet förordat. En indelning av anstalter i olika grad av säkerhet bör i stället göras i förordning eller myndighetsföreskrifter. Det bör dock av lagen framgå att en intagen inte får placeras under mer ingripande övervakning och kontroll än vad som är nödvändigt för att upprätthålla ordningen eller säkerheten. Regeringen återkommer till denna fråga i avsnitt 5.

Kvinnor i anstalt

En verkställighet med individen i fokus förutsätter att hänsyn även kan tas till att det kan finnas skillnader i förutsättningar och behov hos olika grupper av intagna. Kvinnor i anstalt är en grupp av intagna som på flera sätt har särskilda behov. Kvinnor som tas in i anstalt har ofta levt i socialt utsatta situationer och varit utsatta för olika former av övergrepp. De har ofta sämre stöd från anhöriga än manliga intagna samtidigt som det också är vanligare att de är ensamma vårdnadshavare. Det ankommer på Kriminalvården att utforma verkställigheten så att kvinnors särskilda behov så långt som det är möjligt kan tillgodoses under verkställigheten i anstalt och så att kvinnor ges förutsättningar till en individuellt utformad utslussning från livet i anstalt till livet i frihet (jfr Justitieutskottets rapport 2008/09 RFR9, Uppföljning av kvinnor intagna i kriminalvårds- anstalt).

Ett barnperspektiv

En central målsättning för regeringens politik för barn och unga är att ett barnperspektiv, utifrån andan och intentionerna i konventionen om barnets rättigheter (barnkonventionen), ska genomsyra alla åtgärder som rör barn. Det innebär att det ställs särskilda krav på Kriminalvården, bl.a. när det gäller placering och verkställighetsinnehåll, för unga som avtjänar fängelse i anstalt. För att förebygga att den unge återfaller i brott är det av central betydelse att han eller hon inte placeras tillsammans med intagna som inverkar negativt på hans eller hennes möjlighet att leva ett liv utan kriminalitet och att Kriminalvården vidtar åtgärder som är ägnade att aktivt motverka att den unge utvecklar eller befäster en krimi- nell identitet.

I enlighet med artikel 37 c i barnkonventionen och vad som hittills gällt enligt 8 § första stycket första meningen lagen om kriminalvård i anstalt bör det av den nya fängelselagen framgå att en intagen under arton år inte får placeras med intagna över arton år, om det inte kan anses vara till hans eller hennes bästa.

Kriminalvården ska också särskilt uppmärksamma ett barns behov och rättigheter i sin egenskap av nära anhörig till en intagen. Det kan avse såväl behovet hos ett barn av att upprätthålla kontakt med en förälder som är frihetsberövad som behovet av att ingripa till skydd för ett barn. Enligt 14 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453) är kriminalvårdspersonal

Prop. 2009/10:135

67

skyldig att till socialtjänsten lämna uppgifter som kan vara av betydelse

Prop. 2009/10:135

för utredning av ett barns behov av skydd.

 

Ett brottsofferperspektiv

 

Verkställigheten i anstalt bör så långt det är möjligt utformas så att en

 

intagen inte utsätter ett brottsoffer för nya brott. Risken för att en intagen

 

tar kontakt med ett brottsoffer kan således inverka på möjligheten att

 

bevilja en intagen permission och annan vistelse utanför anstalt. En sådan

 

risk kan också motivera att villkor ställs upp som förbjuder den intagne

 

att under vistelsen utanför anstalten ta kontakt med brottsoffret eller

 

vistas i närheten av hans eller hennes bostad.

 

En annan viktig del i arbetet med att skydda brottsoffer är att Kriminal-

 

vården bör underrätta en målsägande om vissa förhållanden som rör den

 

intagne, t.ex. om placering, vistelser utanför anstalten och rymningar. En

 

sådan skyldighet föreskrivs i 35 § lagen om kriminalvård i anstalt och

 

bör gälla även fortsättningsvis. Frågan är dock av sådant slag att den

 

lämpligen bör regleras i förordning. En sådan ordning gäller redan enligt

 

6 a § förordningen (1976:376) om behandlingen av häktade och anhållna

 

m.fl. och 10 § förordningen (1994:1060) om intensivövervakning med

 

elektronisk kontroll.

 

Internationella åtaganden

 

FN:s konvention från 1966 om medborgerliga och politiska rättigheter

 

och Europarådets konvention från 1950 om skydd för de mänskliga

 

rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen)

 

innehåller artiklar som är av betydelse för behandlingen av och rättighet-

 

erna för den som berövats sin frihet. Bestämmelser som har betydelse för

 

behandlingen av den som är frihetsberövad finns även i FN:s konvention

 

mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling från

 

1984 och Europarådets motsvarande konvention från 1987, liksom i den

 

nämnda barnkonventionen. Vid sidan av dessa konventionsåtaganden

 

finns ett flertal internationella rekommendationer som gäller behand-

 

lingen av den som är intagen i fängelse, bl.a. minireglerna för fångvård

 

som godkändes år 1957 av FN:s ekonomiska och sociala råd och de

 

europeiska fängelsereglerna som i reviderad form godkändes år 2006 av

 

Europarådets ministerkommitté.

 

En viktig utgångspunkt är att en ny fängelselag ska svara mot Sveriges

 

internationella åtaganden.

 

Lagens tillämpningsområde bör inte utvidgas

 

Kriminalvårdskommittén har föreslagit en lag som samlar bestämmels-

 

erna om verkställighet av fängelse, skyddstillsyn och samhällstjänst i en

 

kriminalvårdslag. Regeringen har nyligen inlett en större översyn av

 

påföljdssystemet (dir. 2009:60). Inom ramen för påföljdsöversynen kom-

 

mer det bl.a. att övervägas om ett system med villkorligt fängelse ska

 

införas och om intensivövervakning kan användas i ökad utsträckning

 

eller på annat sätt förändras. Det finns inte skäl att föregripa denna över-

68

syn. Bestämmelser om verkställighet av andra påföljder än fängelsestraff Prop. 2009/10:135 bör därför inte införas i den nya lagen.

Det är enligt regeringens mening inte heller möjligt att redan nu sam- ordna bestämmelserna i den nya lagen med bestämmelserna om när verk- ställighet av fängelse får ske och hur tiden för verkställigheten ska beräk- nas. Som Länsrätten i Skåne län påtalat är det visserligen tänkbart att för- delar kan uppnås genom en samordning av dessa bestämmelser, men den måste i så fall föregås av en språklig och systematisk översyn av lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. Regeringen avser att på sikt initiera en sådan översyn. Frågan om en samordning bör övervägas i det sammanhanget.

Ett nivåindelat förmånssystem bör inte införas

Kriminalvårdskommitténs förslag vilar på ett nivåindelat förmånssystem, dvs. ett system som innebär att en intagen kan flyttas mellan olika nivåer beroende på hur han eller hon rättar sig efter de villkor som gäller för verkställigheten. Förslaget har ifrågasatts av ett flertal av remiss- instanserna, bl.a. med hänvisning till att ett förmånssystem riskerar att medföra misstänksamhet, obehag och försämrad rättssäkerhet samt att det saknas empiriskt underlag som visar på positiva effekter av ett sådant system. Med anledning av denna kritik gav regeringen Kriminalvården i uppdrag att inom ramen för nuvarande lagstiftning bedriva en försöks- verksamhet från den 1 april 2007 till den 31 mars 2008. Försöksverk- samheten har bl.a. visat att ett förmånssystem är mycket resurskrävande, förutsätter en överkapacitet av anstaltsplatser och är svåradministrerat (Kriminalvårdens rapport den 9 maj 2008, dnr Ju2008/4202/KRIM). Regeringen anser med hänvisning till genomförd försöksverksamhet och framförd remisskritik att det inte finns skäl att i den nya lagen införa ett nivåindelat förmånssystem.

För att kunna påverka de intagnas beteende i positiv riktning är det emellertid enligt regeringens mening angeläget att Kriminalvården kan belöna skötsamhet och vidta åtgärder vid misskötsamhet. Även utan ett nivåindelat förmånssystem kan den intagnes motivation till förändring tas tillvara genom att en positiv utveckling förstärks och uppmuntras. En intagen som är skötsam och uppvisar motivation till förändring har t.ex. goda möjligheter att få lättnader i verkställigheten vartefter den fort- skrider, bl.a. genom att han eller hon placeras under allt öppnare former och slussas ut i samhället genom permission och andra särskilda utsluss- ningsåtgärder. En intagen som stör ordningen och säkerheten i en anstalt får å andra sidan ofta vidkännas en verkställighet som utmärks av kontroll och inskränkningar i rätten till t.ex. kontakt med omvärlden och gemensamhet.

69

5

En övergripande reglering om placering

Prop. 2009/10:135

 

 

Regeringen förslag: En intagen får inte placeras så att han eller hon

 

underkastas mer ingripande övervakning och kontroll än vad som är

 

nödvändigt för att ordningen eller säkerheten ska kunna upprätthållas.

 

Vid beslut om placering ska, i den utsträckning det är möjligt, hänsyn

 

tas till den intagnes behov av sysselsättning, omvårdnad och en lämp-

 

lig frigivningsplanering.

 

 

Kriminalvårdskommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med

 

regeringens. Kommitténs förslag innebär dock att det uttryckligen i lag

 

anges att hänsyn också ska tas till den intagnes behov av att placeras i

 

närheten av sin hemort.

 

 

Remissinstanserna tillstyrker eller berör inte förslaget särskilt. Dåvar-

 

ande Kriminalvårdsstyrelsen föreslår att det i lag ska anges att platstill-

 

gången styr placeringen av intagna.

 

Skälen för regeringens förslag

 

Nya regler om placering

 

I 7 och 7 a §§ lagen om kriminalvård i anstalt regleras i vilken anstalt en

 

intagen ska placeras. Regleringen utgår från att en intagen ska placeras i

 

en öppen anstalt om inte placering i en sluten anstalt är nödvändig av

 

bl.a. säkerhetsskäl.

 

 

Som närmare redovisats i avsnitt 4 bör den nya lagen vara oberoende

 

av Kriminalvårdens anstaltsorganisation. Mot bakgrund härav och för att

 

tydliggöra att en helhetsbedömning ska föregå varje beslut om placering,

 

bör en ny övergripande reglering om placering införas. Regleringen bör

 

utgå från att det finns en effektiv och flexibel anstaltsorganisation som

 

innebär att det finns såväl anstalter som avdelningar eller enheter med

 

olika grad av övervakning och kontroll.

 

 

För att Kriminalvården effektivt ska kunna vidmakthålla ett frihets-

 

berövande och bedriva en verksamhet som är ägnad att förebygga återfall

 

i brott, bör regleringen om placering ta sin utgångspunkt i att Kriminal-

 

vården ska kunna upprätthålla ordningen och säkerheten i anstalt. I den

 

utsträckning det är möjligt ska hänsyn också tas till den intagnes behov

 

av sysselsättning, omvårdnad och en lämplig frigivningsplanering. En

 

helhetsbedömning ska göras i varje enskilt fall.

 

Övervakning och kontroll

 

Det ligger i sakens natur att de intagna skiljer sig kraftigt åt i fråga om

 

risken för t.ex. rymning, fritagning och fortsatt brottslighet under verk-

 

ställigheten. Det finns en växande grupp av intagna – inte sällan med

 

medlemskap i kriminella gängbildningar eller annars med kopplingar till

 

den organiserade och gränsöverskridande brottsligheten – som utgör ett

 

avsevärt hot mot allmänheten, men också mot personal och medintagna.

 

Samtidigt finns det intagna som utgör en begränsad om ens någon risk i

 

nu angiven mening.

70

För att ge Kriminalvården förutsättningar att effektivt vidmakthålla Prop. 2009/10:135 frihetsberövanden och tillförsäkra att verkställigheten sker under säkra

former bör den nya regleringen om placering i anstalt, som angetts, ta sin utgångspunkt i kravet på ordning och säkerhet i anstalt. Grundläggande för en human kriminalvård är samtidigt att intagna, inom de begräns- ningar av friheten som följer av att det är fråga om ett frihetsberövande, placeras under så öppna anstaltsförhållanden som möjligt. En sådan placering kan underlätta den intagnes utslussning från anstalt till frihet och motverka att han eller hon återfaller i brott. Den medför också att anstaltsbeståndet och Kriminalvårdens resurser kan utnyttjas effektivt. I fängelselagen bör det därför uttryckligen anges att en intagen inte får placeras så att han eller hon underkastas mer ingripande övervakning och kontroll än vad som är nödvändigt för att ordningen eller säkerheten ska kunna upprätthållas.

Sysselsättning och omvårdnad

En ordnad sysselsättning under verkställigheten i form av t.ex. arbete, utbildning och deltagande i brotts- och missbruksrelaterad programverk- samhet är av avgörande betydelse för såväl det återfallsförebyggande arbetet som för att motverka de negativa följderna av ett fängelsestraff. I överensstämmelse med hittills gällande rätt bör det därför uttryckligen anges i fängelselagen att den intagnes behov av sysselsättning, i den utsträckning det är möjligt, ska beaktas vid beslut om placering. I den mån särskilda resurser knyts till en viss anstalt, t.ex. i fråga om åtgärder mot narkotikamissbruk eller kriminalitet av visst slag, bör således en intagen som har behov av att ta del av sådana åtgärder, om möjligt, placeras där.

Behovet av omvårdnad med anledning av t.ex. sjukdom kan på mot- svarande sätt behöva beaktas. Det bör uttryckligen framgå av lagen att hänsyn också ska tas till sådana behov.

En lämplig frigivningsplanering

Det bör också av fängelselagen framgå att hänsyn, i den utsträckning det är möjligt, ska tas till den intagnes behov av en ändamålsenlig frigivning vid beslut om placering. Det innebär att det kan vara lämpligt att placera en intagen i närheten av sin hemort för att på så sätt underlätta hans eller hennes kontakter med familj eller andra personer på hemorten. Många gånger torde dock frigivningen kunna förberedas också på en anstalt som inte ligger nära hemorten, i synnerhet som nya former för utslussning införts genom 2007 års reform (prop. 2005/06:123). Det medför att den s.k. närhetsprincipen, som har gällt sedan 1974 års kriminalvårdsreform, inte längre har samma betydelse. Samhällsskyddet och behovet av att upprätthålla ordningen och säkerheten inom en anstalt väger tyngre än behovet av närhet till hemorten. Likaså väger behovet av viss syssel- sättning tyngre, eftersom det är viktigt att verkställighetstiden tas tillvara för att motverka återfall i brott. Till skillnad från Kriminalvårds- kommittén anser regeringen därför att den intagnes behov av att placeras

71

i närheten av sin hemort inte hör till de hänsyn som uttryckligen bör Prop. 2009/10:135 anges i lag.

Övriga hänsyn

Ett beslut om placering ska, som framgått, utgå ifrån en helhetsbedöm- ning. Det innebär att det kan finns andra omständigheter än nu angivna som bör beaktas. Valet av anstalt kan t.ex. påverkas av behovet av att differentiera intagna som missbrukar narkotika och som inte kan förmås att gå igenom behandling mot sitt missbruk från andra intagna, liksom av behovet av att undvika kriminell gängbildning och konflikter mellan rivaliserande gäng.

I enlighet med vad dåvarande Kriminalvårdsstyrelsen har påpekat står det klart att den faktiska tillgången på anstaltsplatser i praktiken har stor betydelse vid beslut om placering av intagna. Lagrådet har också, med hänvisning till platstillgångens betydelse, anfört som sin mening att det bör övervägas om regleringens uppräkning av exempel bör komma till tydligare uttryck i lagtexten och om platstillgången uttryckligen bör nämnas som en omständighet som bör beaktas. Enligt regeringens mening är det – med hänsyn till Kriminalvårdens uppdrag att förebygga återfall i brott – angeläget att det av lag framgår att Kriminalvården ska ta hänsyn till den intagnes behov av sysselsättning, omvårdnad och en lämplig frigivningsplanering i den utsträckning det är möjligt. Det ligger i sakens natur att placeringen av en intagen också styrs av andra förhåll- anden som t.ex. resurs- och platstillgång. Det saknas skäl att hänvisa till förhållanden av detta slag i lag.

Behovet av vissa skyddsregler för unga

För att svara mot kraven i barnkonventionen bör det, som regeringen framhållit i avsnitt 4, finnas vissa skyddsregler vid placering av unga intagna som inte har fyllt arton år. Däremot saknas det skäl att från lagen om kriminalvård i anstalt till fängelselagen föra över nuvarande sär- reglering i fråga om den som har fyllt arton men inte tjugoett år (8 § andra stycket). Verkställigheten ska för varje intagen ges en individuell utformning och ett tydligt innehåll i syfte att underlätta hans eller hennes anpassning i samhället och motverka negativa följder av frihets- berövandet. Det följer redan härav att varje intagen, oavsett ålder, inte bör placeras på ett sätt som gör att han eller hon kommer i kontakt med intagna som kan ha negativ inverkan på honom eller henne. Någon ändring i sak är alltså inte avsedd.

72

6

Undantag från kravet på särskilda villkor för

Prop. 2009/10:135

 

långtidsdömda

 

 

 

Regeringens förslag: För att upprätthålla samhällsskyddet ska kravet

 

på beslut om särskilda villkor för långtidsdömda behållas. Det ska

 

dock införas ett undantag. Sådana villkor ska i ett enskilt fall inte

 

behöva beslutas om det är uppenbart obehövligt.

 

 

Kriminalvårdskommitténs förslag innebär att kravet på beslut om

 

särskilda villkor för långtidsdömda inte längre ska gälla.

 

 

Remissinstanserna berör inte kommitténs förslag särskilt.

 

Skälen för regeringens förslag

 

Nuvarande ordning

 

En grundtanke med 1974 års kriminalvårdsreform var att anstaltsvistelsen

 

redan från början skulle inriktas på åtgärder som förbereder den intagne

 

för tillvaron utanför anstalten, allt i den utsträckning det kan ske utan att

 

kravet på samhällsskydd blir eftersatt (prop. 1974:20 s. 83). För det stora

 

flertalet intagna innebar denna inriktning bl.a. vidgade möjligheter att

 

under en viss tid vistas utanför anstalt. För en mindre kategori intagna

 

medförde emellertid reformen strängare regler för verkställigheten när det

 

gällde placering och möjligheten till vistelse utanför anstalt. Denna

 

särreglering har bestått, även om målgruppen för regleringen har ändrats

 

vid flera tillfällen (prop. 1978/79:62, 1981/82:141, 1983/84:148 och

 

1997/98:95).

 

 

Enligt 7 § tredje stycket lagen om kriminalvård i anstalt gäller, sedan

 

en lagändring den 1 januari 1999, att särskilda villkor för verkställigheten

 

alltid ska beslutas för den som avtjänar fängelse i lägst fyra år när det

 

gäller anstaltsplacering, normalpermission, särskild permission och sär-

 

skilda utslussningsåtgärder. Ett sådant beslut kan också fattas i fråga om

 

en intagen som har dömts till fängelse i lägst två år, om det finns sär-

 

skilda skäl.

 

 

Ett beslut om särskilda villkor sätter upp de säkerhetsmässiga ramarna

 

för verkställigheten och är normerande på så sätt att ett beslut som strider

 

mot villkoren inte får meddelas.

 

Behovet av ett undantag

 

Enligt regeringens mening bör den nuvarande särbehandlingen av lång-

 

tidsdömda behållas. Genom regleringen markeras att Kriminalvården ska

 

fästa särskilt avseende vid kravet på samhällsskydd när det gäller en

 

intagen som har gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet, vilket bl.a. har

 

betydelse för allmänhetens förtroende för Kriminalvårdens verksamhet.

 

Ett beslut om särskilda villkor ger även den intagne en möjlighet till en

 

mer förutsägbar inriktning av verkställighetens innehåll. Vid tillämp-

 

ningen av nuvarande reglering om särskilda villkor har det emellertid

 

visat sig att det kan vara uppenbart att en intagen, trots att han eller hon

73

 

 

avtjänar ett långvarigt fängelsestraff, inte utgör någon sådan samhällsfara Prop. 2009/10:135 som motiverar inskränkningar i verkställigheten av det slag som särskilda

villkor innebär. I syfte att åstadkomma en mer ändamålsenlig reglering och en effektivare resursanvändning bör det därför införas en möjlighet att i ett enskilt fall underlåta att fatta beslut om särskilda villkor. Med tanke på den grupp av långtidsdömda som omfattas av regleringen bör denna möjlighet vara begränsad till fall där det är uppenbart att sådana villkor inte behövs.

7Placering på säkerhetsavdelning vid risk för fritagning eller rymning

Regeringens förslag: Kravet på att en intagen, vid risk för fritagnings- försök eller rymning, ska ha dömts till fängelse i lägst två år för att placeras på en säkerhetsavdelning eller hållas avskild från andra intagna ska tas bort.

Kriminalvårdskommitténs förslag överensstämmer till viss del med regeringens. Enligt kommitténs förslag ska det räcka med antingen en risk för rymning alternativt fritagning eller en risk för allvarlig brottslig verksamhet under verkställigheten för att en intagen ska få placeras på en plats med särskilt hög säkerhet eller hållas i avskildhet från andra intagna.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser berör inte förslaget särskilt. Säkerhetspolisen tillstyrker förslaget om att det inte längre ska krävas att den intagne ska vara dömd till fängelse i lägst två år. Dåvarande Kriminalvårdsstyrelsen framhåller att det är värdefullt att risken för rymning, fritagning och allvarlig brottslighet var och en för sig blir tillräckliga, liksom att tvåårskravet slopas. Sveriges advokatsamfund avstyrker förslaget och förordar att tvåårskravet behålls, eftersom det är möjligt att vid behov placera den intagne i en anstalt med högre grad av säkerhet.

Skälen för regeringens förslag

Placering på säkerhetsavdelning

För placering av den kategori av intagna som, med hänsyn till samhälls- skyddet, kräver säkerhetsmässigt förstärkta resurser finns särskilda säker- hetsavdelningar inrättade. Sådana avdelningar finns för närvarande vid anstalterna Kumla, Hall och Saltvik.

Nuvarande reglering om placering av en intagen på en säkerhetsavdel- ning finns i 20 a § lagen om kriminalvård i anstalt. På en sådan avdelning får en intagen – som har dömts till fängelse i lägst två och är placerad i en sluten anstalt – placeras om det kan befaras att han eller hon planlägger rymning eller att någon annan planlägger fritagningsförsök och place- ringen är nödvändig för att hindra att en sådan plan sätts i verket. Det krävs också att det med hänsyn till den intagnes brottslighet eller annars

74

kan befaras att han eller hon är särskilt benägen att fortsätta brottslig verksamhet av allvarlig karaktär.

Kriterierna för placering på säkerhetsavdelning motsvarar de kriterier som måste vara uppfyllda för att avskilja en intagen från andra intagna vid risk för fritagningsförsök eller rymning enligt 20 § andra stycket samma lag (se nedan). En förutsättning för att Kriminalvården ska placera en intagen som uppfyller kriterierna på en säkerhetsavdelning, i stället för att avskilja honom eller henne från andra intagna, är dock att det finns anledning att anta att risken kommer att bestå under en längre tid.

En intagen får även placeras på en säkerhetsavdelning om det finns särskild anledning att anta att det behövs för att hindra honom eller henne från brottslig verksamhet av allvarligt slag under vistelsen i anstalt (20 a § andra stycket).

Vilka kriterier bör gälla?

I förhållande till övriga anstalter och avdelningar innebär en säkerhets- avdelning en mycket högre grad av övervakning och kontroll. Det ligger också i sakens natur att placering på en säkerhetsavdelning kan innebära en mer begränsad gemensamhet än vad placering på en annan avdelning normalt innebär. Det är därför angeläget att kriterierna för placering på en säkerhetsavdelning preciseras i lag.

Regleringen om placering på en säkerhetsavdelning bör ta sin utgångs- punkt i att samhället ska skyddas mot att grovt kriminella personer rym- mer från en anstalt eller fritas med hjälp utifrån. Regleringen bör också ta sin utgångspunkt i att samhället ska skyddas mot att sådana personer planerar och styr brottslig verksamhet inifrån en anstalt eller begår brott där. Den kategori av intagna som åsyftas har, bl.a. med tanke på den organiserade och gränsöverskridande brottslighetens utveckling, ökat i antal under 2000-talet.

Enligt regeringens mening finns det inte något behov av att grundlägg- ande ändra kriterierna för placering på en säkerhetsavdelning. I de flesta fall torde en intagen, som kräver den övervakning och kontroll som en säkerhetsavdelning innebär, kunna placeras där med stöd av nuvarande reglering. Det saknas därför anledning att, som Kriminalvårdskommittén föreslagit, ändra regleringen på så sätt att risken för fritagningsförsök eller risken för rymning i sig kan motivera placering på en säkerhets- avdelning, oberoende av om det kan befaras att den intagne är särskilt benägen att fortsätta brottslig verksamhet av allvarlig karaktär. I linje med vad kommittén föreslagit och i linje med den mobilisering mot grov organiserad brottslighet som regeringen bedriver finns det dock skäl att i detta sammanhang överväga kravet på att den intagne ska ha dömts till fängelse i lägst två år för att, vid risk för fritagningsförsök eller rymning, kunna placeras på en säkerhetsavdelning.

Tvåårskravet motiveras med att det sällan är nödvändigt att placera en intagen med kortare strafftid under så pass ingripande övervakning och kontroll som en vistelse på en säkerhetsavdelning innebär. Som Sveriges advokatsamfund påtalat är det i regel tillräckligt att placera den intagne i en anstalt med högre grad av säkerhet. I ett enskilt fall kan emellertid en

Prop. 2009/10:135

75

intagen utgöra ett väl så allvarligt hot mot säkerheten, trots att han eller Prop. 2009/10:135 hon dömts till ett kortare fängelsestraff. Det kan t.ex. avse en intagen med

kopplingar till den grova organiserade brottsligheten. Tvåårskravet bör därför tas bort.

Regeringen har i avsnitt 4 redogjort för att fängelselagen bör vara oberoende av hur Kriminalvårdens anstaltsorganisation är utformad. Det innebär att även kravet på att en intagen ska vara placerad i en sluten anstalt för att kunna placeras på en säkerhetsavdelning vid risk för fritag- ningsförsök eller rymning bör tas bort. Det ligger dock i sakens natur att det inte annat än i yttersta undantagsfall kan finnas ett behov av att flytta en intagen från en anstalt som i dag klassificeras som öppen till en säker- hetsavdelning.

Avskiljande vid risk för rymning eller fritagning

Nuvarande reglering om avskiljande vid risk för fritagning eller rymning, som finns i 20 § andra stycket lagen om kriminalvård i anstalt, korrespon- derar med den reglering som finns om placering på en säkerhetsavdel- ning. Till skillnad från vad som gäller för placering på en säkerhetsavdel- ning krävs dock inte att risken ska bestå under en längre tid för att den intagne ska få hållas avskild från andra intagna.

Kriterierna för att hålla en intagen avskild från andra intagna vid risk för fritagningsförsök eller rymning bör även fortsättningsvis motsvara de krav som ställs upp för placering av en intagen på en säkerhetsavdelning. Det betyder att kravet på att intagen ska ha dömts till fängelse i lägst två år och vara placerad på en sluten anstalt bör tas bort.

8 Sysselsättningsplikten behålls

Regeringens förslag: Den nuvarande sysselsättningsplikten för intagna i anstalt ska behållas.

Kriminalvårdskommitténs förslag överensstämmer till viss del med regeringens. Det ska dock inte längre finnas någon särskild lagregel om sysselsättningsplikt. En intagen måste i stället delta i den sysselsättning som anges i verkställighetsplanen för att kunna komma i fråga för vissa förmåner.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser berör inte förslaget. Huddinge tingsrätt anför att det även med ett förmånssystem saknas bärande skäl att avskaffa sysselsättningsplikten. Tingsrätten finner det sannolikt att en sådan plikt kan utgöra en god grund för det motivations- arbete som i många fall behövs för att bryta en intagens passivitet. Brotts- förebyggande rådet (Brå) bedömer att det för närvarande inte är lämpligt att bibehålla sysselsättningstvånget, men att det finns anledning att under- stryka att Kriminalvården är skyldig att tillhandahålla sysselsättning för de intagna.

76

Skälen för regeringens förslag

Nuvarande ordning

Enligt 10 § lagen om kriminalvård i anstalt ska en intagen under sin verkställighet i anstalt ges möjlighet att utföra eller delta i sysselsättning. Sysselsättningen kan bestå av arbete, utbildning, brotts- och missbruks- relaterad programverksamhet eller annan strukturerad verksamhet. De former av arbete som erbjuds intagna varierar mellan olika anstalter. Det kan vara hantverksarbete, jordbruks- och skogsarbete eller olika slag av servicearbete. På alla anstalter har de intagna möjlighet att studera, i första hand på grundläggande och gymnasial nivå. Kriminalvården har flera olika brotts- och missbruksrelaterade program för olika målgrupper, bl.a. för den som har alkohol- eller narkotikaproblem, är dömd för att ha misshandlat en partner i en nära relation eller är dömd för sexualbrott. Med annan strukturerad verksamhet avses t.ex. arbetsträning och social färdighetsträning.

Enligt 12 § lagen om kriminalvård i anstalt är en intagen skyldig att utföra eller delta i anvisad sysselsättning, s.k. sysselsättningsplikt. Den som uppbär ålderspension får dock inte åläggas sysselsättning, och den som har beviljats sjukersättning eller aktivitetsersättning får endast åläg- gas sysselsättning av den art och omfattning som kan anses lämplig för honom eller henne. En intagen som vägrar att utföra eller delta i anvisad sysselsättning har inte rätt till någon ersättning från Kriminalvården och kan tilldelas en disciplinär sanktion.

Sysselsättningsplikten behövs

Det är angeläget att verkställighetstiden tas tillvara på ett meningsfullt sätt som är ägnat att motverka återfall i brott. Många av de intagna har en bristande kompetens både vad gäller arbetslivserfarenhet, grundläggande utbildning och förmågan att socialt anpassa sig till ett liv utan kriminalitet. En strukturerad och målinriktad sysselsättning under verk- ställigheten utgör därför, som en del i arbetslinjen, ett nödvändigt och väsentligt inslag i arbetet med att återanpassa och slussa ut den intagne till ett liv i frihet. Deltagande i arbetsdrift och annan sysselsättning motverkar också passivitet och andra negativa följder av ett frihets- berövande.

En modern verkställighetslagstiftning bör, som framhålls i avsnitt 4, ta sin utgångspunkt i att individen har ett eget ansvar. Kriminalvårds- kommittén ifrågasätter om den nuvarande sysselsättningsplikten är ett ändamålsenligt sätt att öka ansvarskänslan hos den intagne och föreslår att den utgår. Regeringen instämmer inte i denna bedömning. En syssel- sättningsplikt utgör, som Huddinge tingsrätt har framfört, en god grund för det motivationsarbete som många gånger behövs för att bryta den intagnes passivitet och förmå honom eller henne att utföra eller delta i en meningsfull sysselsättning. Till detta kommer att en sysselsättningsplikt stämmer väl överens med FN:s miniregler för fångvård och de europeiska fängelsereglerna och att en sådan plikt, i någon form, gäller i nästan alla västeuropeiska länder. Den nuvarande sysselsättningsplikten bör därför behållas.

Prop. 2009/10:135

77

9

Den intagnes rätt att disponera sin ersättning

Prop. 2009/10:135

9.1Sparavdrag för permissions- och frigivningsändamål

Regeringens förslag: En tiondel av den intagnes ersättning ska hållas inne för permissions- och frigivningsändamål. Kriminalvården får i särskilda fall medge att den ersättning som hålls inne används för annat ändamål.

Kriminalvårdskommitténs förslag innebär att en intagen, av den ersättning som betalas ut för deltagande i anvisad sysselsättning, endast får disponera den del som Kriminalvården bestämmer.

Remissinstanserna berör inte förslaget särskilt.

Skälen för regeringens förslag: Kriminalvården tillämpar för när- varande ett system som innebär att tio procent av den ersättning som betalas ut till den intagne för att han eller hon har utfört eller deltagit i anvisad sysselsättning, hålls inne för permissions- eller frigivnings- ändamål, s.k. sparavdrag (KVFS 2006:8).

Kriminalvårdens system med sparavdrag är enligt regeringens mening motiverat. Det försäkrar att den intagne har vissa medel sparade när han eller hon lämnar anstalten i samband med permission och villkorlig fri- givning. Kriminalvårdens rätt att hålla inne en viss del av ersättningen innebär dock en begränsning av den intagnes rätt att disponera medel som han eller hon har intjänat. Det bör därför i fängelselagen tas in en bestäm- melse som medger sparavdrag. En sådan ordning, som är mindre långt- gående är Kriminalvårdskommitténs förslag, stämmer väl överens med de europeiska fängelsereglerna. Där anges i artikel 26.12 att en intagen bör uppmuntras att spara en del av sina inkomster och att dessa medel ska överlämnas till honom eller henne vid frigivningen eller användas för andra godkända ändamål.

För att möjliggöra en flexibel och behovsanpassad tillämpning av regleringen om sparavdrag bör Kriminalvården i särskilda fall kunna medge att den ersättning som hålls inne används för annat ändamål, t.ex. när en intagen inte alls eller under en avsevärd tid inte kommer att beviljas permission.

Ersättningen ska hållas inne för permissions- och frigivningsändamål. Det bör uttryckligen anges att medel som hålls inne ska betalas ut till den intagne senast i samband med att han eller hon inte längre ska vara berövad friheten.

9.2

Betalning av hemresa enligt utlänningslagen

 

 

 

Regeringens förslag: För den som har dömts till utvisning på grund

 

av brott ska den ersättning som hålls inne för permissions- och

 

frigivningsändamål få användas för att betala en sådan resa som avses

 

i 19 kap. 1 § utlänningslagen.

 

Kriminalvårdskommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med

 

regeringens. Kommitténs förslag innehåller detaljerade regler om åter-

78

 

 

betalning av den ersättning som hålls inne, bl.a. om resan inte har genom- förts inom ett år från tidpunkten för villkorlig frigivning eller om utvis- ningsbeslutet innan dess har upphävts.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser berör inte kommitténs förslag särskilt. Dåvarande Kriminalvårdsstyrelsen och Statstjänste- mannaförbundet anser att det finns anledning att ange ett högsta belopp som totalt ska hållas inne för att bekosta en utvisningsdömds hemresa. Kriminalvårdsstyrelsen anser vidare att det behöver klarläggas vad som gäller om den intagne redan före verkställigheten har tillräckliga medel för att betala sin hemresa och han eller hon samtycker till att dessa avsätts för ändamålet, liksom att den föreslagna ordningen för återbetalning är väl byråkratisk.

Skälen för regeringens förslag

Nuvarande ordning

Den som ska utvisas på grund av brott ska, enligt 19 kap. 1 § utlännings- lagen (2005:716), betala kostnaden för sin egen resa till den ort dit han eller hon ska sändas eller åläggas att resa genom en myndighets försorg (hemresa). Det är i praktiken mycket sällan som en utvisningsdömd betalar denna kostnad, då han eller hon ofta saknar medel eller motsätter sig att betala för resan.

Om den utvisningsdömde inte betalar för sin hemresa i enlighet med utlänningslagen, är staten hänvisad till sedvanliga regler för indrivning av fordringar. Det krävs således en exekutionstitel för att säkerställa statens fordran på återbetalning för resan. Ett sådant förfarande är så pass tids- och resurskrävande att det ofta inte anses meningsfullt att använda. När den utvisningsdömde har lämnat landet försvåras indrivningsmöjlighet- erna ytterligare.

Frågan om den utvisningsdömdes betalningsansvar för sin hemresa har behandlats av Justitieutskottet vid flera tillfällen, senast i februari 2005 (jfr bet. 2004/05:JuU17). Enligt utskottet är det rimligt att den som har dömts till utvisning också, i enlighet med utlänningslagens reglering, för- mås betala för sin hemresa.

Den intagnes betalning bör kunna säkerställas tvångsvis

Som en del i verkställigheten av ett utvisningsbeslut har hemresan ett nära samband med verkställigheten av det av domstol utdömda fängelse- straffet. Som Kriminalvårdskommittén föreslagit bör det därför införas en möjlighet att tvångsvis säkerställa att den intagne betalar kostnaderna för hemresan. Den begränsade inverkan en sådan ordning har på andra fordringsägares förmånsrätt utgör enligt regeringens mening inget hinder mot förslaget.

Enligt regeringens mening bör kostnaderna för hemresa kunna betalas av den ersättning som hålls inne såsom sparavdrag (se avsnitt 9.1). I och med att rätten till tvångsvis betalning är kopplad till Kriminalvårdens rätt att hålla inne tio procent av den ersättning som utbetalas av Kriminal- vården för utförd sysselsättning, finns det inte något behov av att ange en

Prop. 2009/10:135

79

beloppsgräns, vilket dåvarande Kriminalvårdsstyrelsen och Statstjänste- Prop. 2009/10:135 mannaförbundet föreslagit.

I sitt remissvar har Kriminalvårdsstyrelsen även uppmärksammat den situationen att en intagen har tillräckliga medel för att betala sin hemresa och att han eller hon samtycker till att dessa avsätts för ändamålet. Beroende på situationen i det enskilda fallet kan det då finnas skäl för Kriminalvården att inte ta medel som hålls inne i anspråk för betalning av hemresan.

Vissa praktiska frågor

Med tanke på att statens fordran på betalning av hemresa är villkorad av att resan faktiskt genomförs har Kriminalvårdskommittén föreslagit regler om återbetalning, bl.a. i de fall där resan inte genomförs inom ett år från villkorlig frigivning. Dåvarande Kriminalvårdsstyrelsen har invänt mot den föreslagna ordningen och ansett att den är väl byråkratisk. Regeringen har förståelse för styrelsens uppfattning. En mer praktisk ord- ning är att de medel som hålls inne måste tas i anspråk för betalning av hemresan innan frihetsberövandet upphör. I den mån betalning inte skett före denna tidpunkt och medel innestår när frihetsberövandet upphör får statens fordran anses så pass osäker att medel som hållits inne bör betalas ut till den intagne.

10

Kriminalvårdens skyldighet att förvara en

 

 

intagens tillhörigheter ska begränsas

 

 

 

Regeringens förslag: Kriminalvården ska ges möjlighet att, på den

 

intagnes bekostnad, sända de tillhörigheter som den intagne inte får ta

 

emot och inneha till den adress där han eller hon är folkbokförd eller

 

till annan adress som han eller hon anger.

 

Kriminalvårdskommitténs förslag överensstämmer inte med rege-

 

ringens. Kommitténs förslag innebär att Kriminalvården får en långt-

 

gående rätt att förverka egendom som en intagen inte får inneha i anstalt.

 

Remissinstanserna: De remissinstanser som uttalar sig avstyrker helt

 

eller delvis kommitténs förslag. Riksdagens ombudsmän (JO) och Hud-

 

dinge tingsrätt anser inte att hanteringen av otillåten egendom i anstalt-

 

erna medför praktiska problem av sådant slag att det motiverar ett så

 

ingripande förslag. Även Svea hovrätt, Justitiekanslern (JK) och Jurid-

 

iska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet motsätter sig förslaget,

 

bl.a. genom att sätta ifråga hur det förhåller sig till egendomsskyddet i

 

regeringsformen och Europakonventionen. Dåvarande Kriminalvårds-

 

styrelsen ställer sig med hänsyn till proportionalitetsprincipen tveksam

 

till förslaget och framhåller att det i högre grad borde vara möjligt att på

 

den intagnes bekostnad skicka hem kläder, smycken och liknande

 

föremål som den intagne inte får inneha av ordningsskäl. Däremot bör,

 

enligt styrelsen, föremål som kan äventyra säkerheten i anstalt, t.ex. en

 

mobiltelefon, i regel förverkas.

80

Skälen för regeringens förslag: Utan att det föreligger någon sådan Prop. 2009/10:135 skyldighet förekommer det i praktiken att Kriminalvården tar om hand

tillhörigheter som den intagne tar med sig till anstalten, trots att han eller hon inte får inneha dem där. Även tillhörigheter som den intagne inte får inneha i anstalten och som ankommer till eller påträffas hos den intagne under verkställigheten förvaras av Kriminalvården. Förvaringen skapar praktiska problem.

För att komma till rätta med de problem som förvaringen av otillåtna tillhörigheter i anstalt medför har Kriminalvårdskommittén föreslagit att Kriminalvården ska ges en omfattande rätt att förverka sådan egendom. I likhet med flera remissinstanser, bl.a. JO, Svea hovrätt och JK, anser regeringen att kommitténs förslag är alltför långtgående i förhållande till det behov som finns och att det går ifrågasätta hur en sådan möjlighet till förverkande förhåller sig till det egendomsskydd som finns i regerings- formen och Europakonventionen. Kommitténs förslag bör därför inte genomföras.

I sitt remissvar har Kriminalvårdsstyrelsen även berört möjligheten att på den intagnes bekostnad skicka hem hans eller hennes tillhörigheter. En sådan ordning, som gäller enligt den finska fängelselagen, är praktisk. Enligt regeringens mening bör det därför införas en rätt för Kriminal- vården att på den intagnes bekostnad sända tillhörigheter som den intagne inte får inneha till den adress där han eller hon är folkbokförd eller till annan adress som han eller hon anger.

11Kriminalvårdens hantering av kvarlämnade tillhörigheter

Regeringens förslag: Kriminalvården ska få sälja eller, om det inte är möjligt, förstöra tillhörigheter som en intagen har lämnat kvar i anstalten när tre månader gått från det att frihetsberövandet upphört. Om den intagnes tillhörigheter har sålts, ska han eller hon ha rätt till skälig ersättning.

Kriminalvårdskommitténs förslag överensstämmer till viss del med regeringens. Enligt kommitténs förslag får endast egendom förstöras vars värde kan antas understiga två och en halv procent av prisbasbeloppet eller som inte kan vårdas utan risk för att den förstörs. Kommitténs för- slag innebär att Kriminalvårdens skyldighet att informera den intagne om sin befogenhet att sälja eller förstöra i anstalten kvarlämnad egendom regleras i lag.

Remissinstanserna: Flertalet tillstyrker eller berör inte förslaget sär- skilt. Justitiekanslern (JK) anser dock att det skulle föra för långt om Kriminalvården redan efter tre månader får möjlighet att sälja eller för- störa kvarlämnad egendom. I vart fall bör, enligt JK, egendomen inte få säljas tidigare än ett år efter frigivningen.

81

Skälen för regeringens förslag

Prop. 2009/10:135

Kvarlämnade tillhörigheter bör få säljas eller förstöras

Det är vanligt att en intagen lämnar kvar tillhörigheter i en anstalt när han eller hon friges. Tillhörigheter kan också bli kvarlämnade sedan den intagne på annat sätt avbrutit verkställigheten, t.ex. genom att avvika från anstalten.

Kriminalvården tillämpar för närvarande en praxis som innebär att den intagnes tillhörigheter förvaras i tio år efter att den intagne lämnat anstalten. Enligt regeringens mening är det inte en rimlig hantering. En ordning bör därför införas som möjliggör att i anstalt kvarlämnade tillhörigheter säljs eller, om det inte är möjligt på grund av att tillhörig- heterna saknar marknadsvärde, förstörs. En liknande ordning gäller t.ex. ifråga om beslagtagen egendom som inte hämtats ut när beslaget har hävts (jfr prop. 2008/09:227).

I enlighet med vad Kriminalvårdskommittén konstaterat bör det åligga Kriminalvården att informera den intagne om att kvarlämnade tillhörig- heter kan komma att säljas eller förstöras. Kriminalvården bör enkelt kunna utarbeta rutiner som innebär att den intagne får sådan information under verkställigheten. Till skillnad från kommittén anser dock regering- en att Kriminalvårdens informationsskyldighet bör regleras på lägre för- fattningsnivå.

Om tillhörigheter som lämnats kvar i anstalten sålts, bör den intagne ha rätt till skälig ersättning. Sådan ersättning, beslutad av Kriminalvården, bör aldrig utgå med högre belopp än som influtit vid försäljningen (jfr 8 § lagen [1974:1066] om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m.). Beslutet om ersättning bör kunna överklagas till allmän förvalt- ningsdomstol.

Behovet av en tidsfrist

Det är rimligt att den intagne ges viss tid att hämta de tillhörigheter som han eller hon har lämnat kvar i anstalten. Kriminalvårdskommittén har föreslagit tre månader från den tidpunkt då den intagne lämnat anstalten. JK har gjort gällande att denna tidsfrist inte bör understiga ett år. Enligt regeringens mening ger en frist om tre månader från det att frihetsberöv- andet upphört den intagne rimlig tid att själv, eller i förekommande fall genom ombud, hämta kvarlämnade tillhörigheter.

82

12

Besöksrum som omöjliggör överlämnande av

Prop. 2009/10:135

 

föremål

 

 

 

Regeringens förslag: Ett besök hos en intagen ska, om det är nöd-

 

vändigt av säkerhetsskäl, få kontrolleras genom att besöket äger rum i

 

ett besöksrum som omöjliggör att föremål överlämnas, t.ex. genom att

 

den intagne och besökaren hålls åtskilda av en glasruta.

 

Kriminalvårdskommitténs förslag överensstämmer till viss del med

 

regeringens. Till skillnad från regeringens förslag innebär dock kom-

 

mitténs förslag att ett besöksrum, som omöjliggör överlämnande av före-

 

mål, endast får användas om det inte är tillräckligt med hänsyn till

 

ordningen eller säkerheten att personal är närvarande under besöket eller

 

om den intagne begär det.

 

Remissinstanserna: Flertalet, däribland Rikspolisstyrelsen, Säkerhets-

 

polisen och dåvarande Kriminalvårdsstyrelsen, tillstyrker eller har inget

 

att invända mot förslaget. Riksdagens ombudsmän (JO) godtar förslaget

 

med uttrycklig hänvisning till att kontrollen endast ska få äga rum om det

 

inte är tillräckligt att personal är närvarande eller om den intagne begär

 

det. Sveriges advokatsamfund, Facket för Service och Kommunikation

 

och Förtroenderådens riksförbund (FRIO) avstyrker förslaget och anför

 

bl.a. att kontrollen är främmande för svenska förhållanden och att det

 

riskerar att påverka anstaltsklimatet negativt. Barnombudsmannen (BO)

 

anser bl.a. att, i möjligaste mån, andra åtgärder bör vidtas än att låta ett

 

besök mellan en förälder och ett barn äga rum bakom en glasruta, men

 

anser samtidigt att det måste finnas kontroll som gör att ett barn inte

 

riskerar att utnyttjas i brottsliga syften.

 

Skälen för regeringens förslag

 

Reformbehovet

 

För att minska de negativa följderna av ett frihetsberövande är det viktigt

 

att en intagen, genom att ta emot besök, har möjlighet att hålla kontakt

 

med personer utanför anstalten och på så sätt motverka den isolering som

 

ett frihetsberövande innebär. Samtidigt går det inte att bortse från att ett

 

besök hos en intagen innebär en ökad risk för införsel av narkotika och

 

andra otillåtna föremål, liksom för att den intagne fortsätter att planera

 

och begå brott.

 

Enligt 29 § tredje stycket lagen om kriminalvård i anstalt kan ett besök

 

i en anstalt kontrolleras genom att en tjänsteman är närvarande under

 

besöket, här kallat personalövervakat besök. Syftet med ett personal-

 

övervakat besök är att förhindra att den intagne och besökaren lämnar

 

över narkotika och andra otillåtna föremål till varandra. Under ett sådant

 

besök kan personalen också kontrollera vad som sägs. Fysisk kontakt

 

kan, efter en individuell bedömning, medges av Kriminalvården, t.ex. om

 

besökaren är ett minderårigt barn.

 

Det har under en längre tid diskuterats om besök också bör kunna

 

kontrolleras genom att besöket sker i ett särskilt inrett besöksrum som gör

 

det omöjligt att överlämna föremål, i praktiken på så sätt att den intagne

83

och besökaren hålls åtskilda med hjälp av en glasruta eller annan Prop. 2009/10:135 liknande anordning, här kallat glasrutebesök. En möjlighet till sådan

kontroll har tidigare föreslagits av Fängelseutredningen (SOU 1993:76) och Narkotikakommissionen (SOU 2000:126). Förslagen har dock avvisats, bl.a. med motiveringen att ordningen är främmande för svensk kriminalvård och att en sådan form av kontroll riskerar att avsevärt försämra anstaltsklimatet (jfr prop. 1994/95:124 s. 35, men även prop. 2001/02:91 s. 59 och 2005/06:30 s. 22).

Regeringen instämmer inte i den kritik som har riktats mot möjligheten att skilja en intagen och en besökare åt med hjälp av en glasruta. Denna form av kontroll av ett besök, som förekommer i flera länder, bl.a. i Norge och Storbritannien, motverkar effektivt införsel av narkotika och andra otillåtna föremål. En sådan kontrollform torde även innebära att fler intagna kan beviljas besök. I likhet med Kriminalvårdskommittén anser därför regeringen att det finns skäl att i lag införa en möjlighet till kontroll i form av glasrutebesök.

En förutsättning för att kontrollera ett besök på nu angivet sätt bör vara att kontrollformen är nödvändig av säkerhetsskäl. Det innebär att glas- rutebesök inte får användas för kontroll av besök som tidigare inte krävt bevakning av säkerhetsskäl, vilket FRIO befarat. Regeringen kommer att följa tillämpningen.

Några detaljerade regler om besöksrummens utformning bör inte ges i lag, vilket FRIO har föreslagit. Det ankommer på Kriminalvården att se till att utformningen blir ändamålsenlig och inte mer inskränkande än vad som är nödvändigt.

Förhållandet till personalövervakat besök

Kriminalvårdskommitténs förslag möjliggör glasrutebesök endast om det inte är tillräckligt med personalövervakat besök. Ett sådant krav, som vunnit gehör hos JO, vilar på antagandet att ett glasrutebesök utgör ett större intrång än ett personalövervakat besök. Fängelseutredningen gjorde emellertid en annan bedömning av intrånget och föreslog omvänt att personalövervakat besök skulle få äga rum endast om inte glasrutebesök var tillräckligt (SOU 1993:76 s. 240 f. och 438).

Båda formerna av kontroll innebär större inskränkningar för den intagne och besökaren än ett obevakat besök. Det är därför angeläget att kontroll av besök endast sker i de fall där det av säkerhetsskäl är nöd- vändigt och att den minst ingripande formen av kontroll används. Vid denna bedömning bör behovet av kontrollform göras utifrån syftet i det enskilda fallet. Ett glasrutebesök möjliggör till skillnad från ett personal- övervakat besök att den intagne och besökaren kan medges att tala ostört med varandra, medan ett personalövervakat besök, å andra sidan, har den fördelen att Kriminalvården har möjlighet att under ett sådant besök tillåta fysisk kontakt. Det är därför inte möjligt att i lag ange en bestämd turordning mellan dessa kontrollformer. Det går inte heller att utesluta att det av säkerhetsskäl kan föreligga ett behov av att kombinera kontroll- formerna.

84

Särskilt om minderåriga barns besök Prop. 2009/10:135

En central målsättning för regeringens politik för barn är, som angetts i avsnitt 4, att ett barnperspektiv ska genomsyra alla åtgärder som rör barn. Som BO särskilt framhållit innebär det att ett glasrutebesök inte bör äga rum när ett minderårigt barn besöker en förälder i anstalt. Normalt fram- står det som en mindre ingripande och en bättre ordning att låta ett sådant besök vara personalövervakat, bl.a. för att det då är möjligt att medge fysisk kontakt mellan den intagne och barnet. Samtidigt kan det inte uteslutas att det någon gång är påkallat med glasrutebesök även när ett barn besöker en intagen. Som BO har understrukit måste det finnas en kontroll som hindrar att ett barn riskerar att utnyttjas i brottsliga syften. Över huvud taget gäller att särskilda hänsyn ska tas när ett barn besöker en förälder eller en annan nära anhörig som är intagen i anstalt. Det är viktigt att eventuella kontrollåtgärder föregås av en dialog med vårdnads- havare och socialtjänsten.

13 Telefonsamtal och annan elektronisk kom- munikation

Regeringens förslag: Regleringen om den intagnes kontakt med omvärlden ska omfatta all elektronisk kommunikation. Det ska för- tydligas att både den intagne och den som han eller hon står i för- bindelse med i förväg ska informeras om kontroll av sådan kom- munikation. Elektronisk kommunikation mellan en intagen och en advokat som biträder den intagne i en rättslig angelägenhet ska inte få kontrolleras.

Kriminalvårdskommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. En lagteknisk skillnad är att kommittén använder begreppet ”elektroniskt meddelande” i stället för begreppet ”elektronisk kom- munikation”.

Remissinstanserna tillstyrker eller berör inte förslaget särskilt.

Skälen för regeringens förslag

Nuvarande ordning

I 30 § lagen om kriminalvård i anstalt finns bestämmelser om den intag- nes rätt till kontakt med omvärlden genom telefon. Där anges att ett telefonsamtal mellan en intagen och en person utanför anstalt får äga rum i den utsträckning det lämpligen kan ske och att en intagen kan vägras telefonsamtal som är ägnade att äventyra säkerheten i anstalt eller som kan motverka den intagnes anpassning i samhället eller annars vara till skada för den intagne eller någon annan. Förutom viss förhandskontroll av mottagaren kan ett telefonsamtal kontrolleras genom avlyssning. Sådan avlyssning får endast äga rum om den intagne känner till det, s.k.

öppen kontroll. Ett telefonsamtal med en advokat som biträder den

85

intagne i en rättslig angelägenhet får inte avlyssnas utan den intagnes Prop. 2009/10:135 medgivande.

Regleringen bör omfatta all elektronisk kommunikation

Den tekniska utvecklingen har inneburit att telefontrafik överförs genom elektroniska signaler. Det innebär att telefonsamtal i likhet med andra kommunikationsmedel som telefaxmeddelanden, e-post och datakom- munikation över Internet eller i lokala nät sker med digital teknik. Det gäller även annan kommunikation som innehåller meddelanden, dvs. information i form av text, bild eller ljud. Den tekniska utvecklingen har även påverkat Kriminalvården. Det förekommer numera att en intagen som deltar i olika former av studier tillhandahålls datakommunikation över Internet. Även om denna form av kommunikation än så länge är begränsad i anstalt bör reglerna om telefonsamtal i den nya lagstiftningen utformas på så sätt att regleringen, efter vederbörliga ändringar, omfattar även annan s.k. elektronisk kommunikation (jfr kommentaren till 7 kap. 4 §). Genom att ersätta begreppet telefonsamtal med begreppet elektro- nisk kommunikation syftar regleringen till att vara oberoende av den tek- niska utvecklingen på området.

Det bör tydliggöras att kontrollen är öppen

I likhet med vad som hittills gällt för telefonsamtal bör elektronisk kom- munikation kunna kontrolleras om det är nödvändigt av säkerhetsskäl. Denna kontroll bör, liksom för närvarande, vara öppen. Som Kriminal- vårdkommittén framhållit finns det därför anledning att klargöra att både den intagne och den som han eller hon ska stå i förbindelse med i förväg ska informeras om kontrollen.

Förbud mot avlyssning av kommunikation med den intagnes advokat

Ett telefonsamtal med en advokat som biträder den intagne i en rättslig angelägenhet får enligt 30 § lagen om kriminalvård i anstalt avlyssnas om den intagne medger det. I likhet med Kriminalvårdskommittén anser regeringen att det inte finns något praktiskt behov av att av säkerhetsskäl kunna kontrollera kommunikation mellan en intagen och hans eller hennes advokat. Någon sådan möjlighet finns inte heller i häkte enligt lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. Möjlig- heten för den intagne att samtycka till avlyssning bör därför tas bort. Det utgör inget hinder mot att kriminalvårdspersonal på den intagnes begäran är närvarande vid elektronisk kommunikation i syfte att bistå den intagne.

86

14

Kontroll av bostadsrum

Prop. 2009/10:135

Regeringens förslag: En intagens bostadsrum och hans eller hennes tillhörigheter ska få kontrolleras i den utsträckning det är nödvändigt för att ordningen eller säkerheten ska kunna upprätthållas. Detsamma ska gälla andra slutna förvaringsställen som disponeras av en intagen.

Kriminalvårdskommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Kommitténs förslag omfattar alla utrymmen i en anstalt och all egendom som påträffas där. Kommitténs förslag till lagtext innehåller ingen hänvisning till att kontrollen ska vara nödvändig för att ordningen eller säkerheten ska kunna upprätthållas.

Remissinstanserna tillstyrker eller berör inte förslaget särskilt.

Skälen för regeringens förslag: I lagen om kriminalvård i anstalt saknas en reglering som tar sikte på Kriminalvårdens kontroll av en intagens bostadsrum. En sådan reglering har ansetts obehövlig med hän- visning till Kriminalvårdens uppdrag att effektivt vidmakthålla ett frihets- berövande (prop. 1978/79:62 s. 28; jfr även JO 1997/98 s. 190 och 1999/2000 s. 148). Denna uppfattning har emellertid inte varit oemot- sagd. 1993 års Fängelseutredning föreslog att Kriminalvårdens kontroll av de intagnas bostadsrum och vad som förvaras där skulle regleras i lag, med hänvisning till att det rör sig om en husrannsakan i rum eller ett slutet förvaringsställe enligt 2 kap. 6 § regeringsformen (SOU 1993:76

s.348).

Kriminalvården måste ha rätt att undersöka en intagens bostadsrum och

hans eller hennes tillhörigheter, oavsett var i en anstalt de påträffas. En sådan kontroll är nödvändig, bl.a. för att undersöka om en intagen för- varar droger eller föremål som kan äventyra ordningen eller säkerheten i anstalt. Med tanke på den integritetskränkning som kontrollen innebär är det enligt regeringens mening angeläget att Kriminalvårdens möjlighet till sådan kontroll regleras i lag. En sådan reglering finns t.ex. i den finska fängelselagen (16 kap. 2 §) och den norska straffegjennomføringsloven (28 §).

Med hänvisning till att Riksdagens ombudsmän (JO) riktat kritik mot en anstalt för genomsökning av en intagens personbil som stod uppställd på anstaltsområdet (JO 1997/98 s. 190), har Kriminalvårdskommittén föreslagit att kontrollen ska omfatta samtliga utrymmen i en anstalt och all egendom som påträffas där. Sedan kommittén överlämnat sitt betänk- ande, har JO i ett likartat ärende förklarat att hon för egen del har svårt att se att det i rättsligt hänseende skulle vara någon skillnad på att undersöka egendom som påträffas i anstaltens lokaler och egendom som påträffas utanför denna men inom anstaltens område, så länge undersökningen sker som ett led i Kriminalvårdens uppdrag att upprätthålla ordningen och säkerheten i anstalt (beslut 2006–06–08, dnr 2745–2005). JO har därför uttryckt att det vore önskvärt med klargörande lagstiftning. Regeringen delar JO:s uppfattning. Det bör därför framgå av fängelselagen att Kriminalvården har befogenhet att kontrollera den intagnes bostadsrum och hans eller hennes tillhörigheter, oavsett var inom anstaltsområdet de påträffas. Med bostadsrum bör jämställas andra slutna förvaringsställen

som den intagne disponerar. Med ett sådant förvaringsställe avses t.ex. ett

87

kläd- eller värdeskåp, men också en bil som står uppställd inom anstalts- Prop. 2009/10:135 området, oberoende av om den är låst eller inte (jfr Fitger, Rättegångs-

balken II s. 28:6 f.).

Den angivna kontrollen av en intagens bostadsrum och tillhörigheter bör få ske i den utsträckning den är nödvändig för att ordningen eller säkerheten ska kunna upprätthållas. Hur ofta det finns behov av att utöva kontrollen beror t.ex. på anstaltens säkerhetsnivå, vilka intagna som är placerade där och vilka andra kontrollmöjligheter som används. För att kunna hålla en anstalt fri från otillåtna föremål och annars upprätthålla ordningen och säkerheten krävs att en sådan kontroll kan göras rutin- mässigt. Kontrollen får inte äga rum i annat syfte och får inte heller ges sådana former att intagna trakasseras.

15Skyddsbestämmelser vid kroppsvisitation och kroppsbesiktning

Regeringens förslag: Regleringen av vem som ska få utföra eller bevittna en kroppsvisitation eller en kroppsbesiktning ska utformas så att män och kvinnor ges ett mer likartat skydd mot att kroppsvisitation och kroppsbesiktning utförs eller bevittnas av personer av motsatt kön. Undantagen för blod- och utandningsprov ska utvidgas och anpassas till den reglering som anger vilka slags prov som får tas.

Kriminalvårdskommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med

 

regeringens. Enligt kommitténs bedömning är det inte praktiskt möjligt

 

att utforma regleringen könsneutralt på så sätt att män och kvinnor ges

 

samma skydd.

 

Remissinstanserna: Hovrätten för Nedre Norrland anser att regler-

 

ingen om vem som ska få utföra en kroppsvisitation eller en kropps-

 

besiktning bör utformas på samma sätt när det gäller manliga och kvinn-

 

liga intagna. Även dåvarande Kriminalvårdsstyrelsen framhåller att det

 

vore önskvärt med ett könsneutralt skydd, men att en sådan reglering

 

skulle leda till stora praktiska problem.

 

Skälen för regeringens förslag

 

Ett könsneutralt skydd

 

Enligt 52 c § första och andra styckena lagen om kriminalvård i anstalt

 

får en kroppsvisitation och en kroppsbesiktning av en kvinna inte annat

 

än i vissa särskilt reglerade fall utföras eller bevittnas av en man som inte

 

är läkare eller legitimerad sjuksköterska. De undantagssituationer som

 

avses är kroppsvisitation av säkerhetsskäl (s.k. skyddsvisitation), kropps-

 

visitation som enbart innebär att föremål som en person bär med sig

 

undersöks, kroppsvisitation som sker med metalldetektor eller liknande

 

teknisk anordning och kroppsbesiktning som enbart innebär att blod- eller

 

utandningsprov tas. Frågan är om denna reglering bör utformas så att män

 

och kvinnor ges samma skydd.

88

 

Konsekvenserna av ett könsneutralt skydd behandlades senast i sam- Prop. 2009/10:135 band med införandet av allmän inpasseringskontroll (prop. 2003/04:3

s. 33 f.). Då framhölls bl.a. att en sådan reglering skulle medföra betyd- ande praktiska problem och stora kostnader för Kriminalvården, framför allt med hänsyn till att en stor andel av kriminalvårdspersonalen är kvinnor medan den helt övervägande delen intagna är män. Regeringen utgick i stället från att Kriminalvården ändå i största möjliga mån skulle undvika att manliga intagna undersöks av kvinnliga tjänstemän (jfr Kriminalvårdens föreskrifter KVFS 2009:4).

Både kroppsvisitation och kroppsbesiktning är känsliga och integritets- kränkande åtgärder. Till skillnad från Kriminalvårdskommittén anser där- för regeringen att skyddet i en modern fängelselag bör utformas mer lik- artat för kvinnor och män, såsom Hovrätten för Nedre Norrland förordat. Regeringen har dock förståelse för de praktiska problem som en sådan reglering skulle medföra för Kriminalvården. Det krävs därför ett undan- tag. Undantaget bör medge att en undersökning av en manlig intagen också får utföras eller bevittnas av en kvinna om det är nödvändigt. Här- med avses t.ex. en situation där personal av manligt kön inte finns till- gänglig och åtgärden inte kan anstå.

Undantaget för blod- och utandningsprov bör utvidgas

Nuvarande undantag för kroppsbesiktning som enbart innebär att blod- eller utandningsprov tas bör anpassas till att Kriminalvården, efter en lag- ändring i 52 d § lagen om kriminalvård i anstalt, även har rätt att ta saliv-, svett- eller hårprov (prop. 2006/07:127). Även dessa prover bör kunna tas av personal av motsatt kön. Däremot bör urinprov inte omfattas av undantaget. Ett sådant prov, som i regel förutsätter att den som under- söks klär av sig, är av allt för integritetskänsligt slag för att generellt undantas från kravet på att åtgärden inte ska utföras eller bevittnas av personal av motsatt kön.

16 Kontroll av in- och utpasserande fordon

Regeringens förslag: Om det är nödvändigt för att säkerheten ska kunna upprätthållas vid en anstalt, ska ett fordon i anslutning till att det passerar in i eller ut ur anstalten få genomsökas efter otillåtna föremål eller personer som utan tillåtelse försöker ta sig in i eller ut ur anstalten. Kontrollen får inte innebära att skriftliga meddelanden granskas.

Kriminalvårdskommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Kommitténs förslag innebär att kontrollen även får ske för att upprätthålla ordningen.

Remissinstanserna tillstyrker eller berör inte förslaget särskilt. Dåvar- ande Kriminalvårdsstyrelsen framhåller att den föreslagna kontrollen måste betraktas som självskriven.

89

Skälen för regeringens förslag: I enlighet med vad Kriminalvårds- Prop. 2009/10:135 kommittén konstaterat, har Kriminalvården för närvarande ingen möjlig-

het att utan ägarens samtycke undersöka ett fordon som passerar in i och ut ur en anstalt. En sådan kontroll förutsätter beslut om husrannsakan. Enligt regeringens mening är denna ordning inte tillfredsställande. Det är motiverat att Kriminalvården, om det är nödvändigt för att upprätthålla säkerheten vid en anstalt, ges möjlighet att kontrollera ett fordon i anslut- ning till in- och utpassering. På så sätt kan Kriminalvården på ett enkelt och effektivt sätt förhindra införsel av otillåtna föremål till eller från en anstalt och även förhindra att en person olovligen försöker ta sig in i eller ut ur en anstalt.

Kriminalvårdens kontroll av in- och utpasserande fordon bör kunna ske rutinmässigt. Hur den närmare kontrollen ska utformas beror främst på vad man i det enskilda fallet söker efter. Vid misstanke om att någon har rymt är det tillräckligt att kontrollera utrymmen som är stora nog att dölja en människa, medan kontroll för att hindra införsel av otillåtna föremål måste utformas på annat sätt.

I likhet med vad Kriminalvårdskommittén har förslagit bör skriftliga meddelanden undantas från kontrollen av in- och utpasserande fordon. En sådan ordning överensstämmer i sak med vad som gäller vid allmän inpasseringskontroll.

17

Utökade befogenheter mot obehöriga

 

 

personer

 

 

 

Regeringens förslag: En kriminalvårdstjänsteman ska få avvisa eller

 

avlägsna den som obehörigen försöker ta sig in i eller vägrar att lämna

 

en anstalt. Den som ska avlägsnas får i anslutning till ingripandet

 

kroppsvisiteras av säkerhetsskäl och beläggas med fängsel. Ingrip-

 

andet ska dokumenteras.

 

 

Regeringens bedömning: Kriminalvården bör inte ges befogenhet

 

att besluta om ett förbud mot att vistas inom ett område närmast

 

utanför en anstalt.

 

Promemorians förslag (Ds 2007:24) överensstämmer delvis med

 

regeringens. Till skillnad från regeringens förslag föreslås i promemorian

 

att en kriminalvårdstjänsteman även ska ha befogenhet att omhänderta en

 

obehörig person och att befogenhet att avvisa, avlägsna eller omhänderta

 

en obehörig person ska tillkomma en väktare i ett auktoriserat bevak-

 

ningsföretag som anlitats av Kriminalvården. I promemorian föreslås

 

också att Kriminalvården ska ges befogenhet att besluta om ett förbud

 

mot att vistas inom ett område närmast utanför en anstalt (tillträdes-

 

förbud), om det föreligger en påtaglig risk för fritagningsförsök eller

 

någon annan ordningsstörande verksamhet.

 

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker eller har

 

inget att invända mot förslaget om att ge en kriminalvårdstjänsteman

 

befogenhet att avvisa, avlägsna eller omhänderta obehöriga personer.

 

Riksdagens ombudsmän (JO) menar att det är förvånande att kriminal-

90

 

 

vårdspersonal inte har längre gående befogenheter. Kriminalvården för- Prop. 2009/10:135 ordar en ordning där kroppsvisitation inte begränsas till eftersökande av

vapen och andra farliga föremål, s.k. skyddsvisitation.

Kriminalvården saknar uppgift om under vilka förutsättningar den omhändertagne får förvaras och när polisen ska besluta om att ett omhändertagande får bestå. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser att det bör förtydligas när ett omhändertagande får ske. Brottsförebyggande rådet (Brå) är tveksamt till om de utökade befogen- heterna bör omfatta omhändertagande, vilket enligt rådet i första hand bör vara en polisiär uppgift.

Rikspolisstyrelsen (RPS) ställer sig tveksam till om en väktare bör ges de utökade befogenheterna och anser att det i så fall bör krävas att väktaren förordnas som ordningsvakt eller ges en särskild funktions- beteckning, t.ex. häktesvakt, fängelsevakt eller något liknande. Facket för Service och Kommunikation (SEKO) motsätter sig att en väktare ges utökade befogenheter.

Flertalet remissinstanser tillstyrker eller har inget att invända mot promemorians förslag om att Kriminalvården ska ges befogenhet att fatta beslut om tillträdesförbud. Kammarrätten i Stockholm anser dock att det saknas svar på en rad frågor och menar att det krävs en mer djupgående analys av hur regleringen ska utformas innan en ny lagstiftning kan införas. Brottsförebyggande rådet (Brå) konstaterar att förutsättningarna för att meddela ett tillträdesförbud bör framgå tydligare av lagen. I behovet av preciserade kriterier instämmer Helsingborgs tingsrätt och

Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet. De praktiska svårigheter som är förenade med ett tillträdesförbud framhålls av åtskilliga remiss- instanser, t.ex. JO, RPS, Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet och Länsstyrelsen i Göteborg.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Behovet av utökade befogenheter

Enligt 24 kap. 2 § brottsbalken har kriminalvårdspersonal en lagstadgad rätt att använda våld vid rymningar och då en intagen sätter sig till motvärn med våld och hot om våld eller då han på annat sätt gör motstånd mot kriminalvårdspersonal under vars uppsikt han eller hon står. Personalen får i dessa fall använda det våld som, med hänsyn till omständigheterna, är försvarligt för att rymningen ska förhindras eller ordningen upprätthållas. Kriminalvårdspersonal har vidare rätt att använda våld mot den som t.ex. försöker hjälpa en intagen att rymma samt vid utövandet av vissa tvångsmedel mot en intagen, t.ex. vid kropps- visitation och kroppsbesiktning. I övrigt är kriminalvårdspersonal hän- visad till den rätt som tillkommer var och en att gripa en person som har begått ett brott enligt 24 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken (envars- gripande). Där föreskrivs bl.a. att var och en har rätt att gripa den som ertappas på bar gärning eller flyende fot när fråga är om ett brott varpå fängelse kan följa.

Regeringen konstaterar att det i första hand är en polisiär uppgift att

upprätthålla allmän ordning och säkerhet. I olika sammanhang har det

91

därför uttalats att det bör krävas starka skäl för att lämna över sådana uppgifter som innefattar användning av tvångsåtgärder till andra funk- tionärer än polisen (t.ex. prop. 1992/93:210 s. 213). Samtidigt bör det beaktas att det under senare år tillkommit lagstiftning som dels utökar möjligheterna att ingripa mot störningar av ordningen genom att avvisa, avlägsna eller omhänderta personer, dels ger sådana befogenheter till andra än polismän. Som exempel kan nämnas lagen (2004:487) om sjö- fartsskydd och lagen (2006:1209) om hamnskydd.

I den miljö som Kriminalvården verkar kan situationer som äventyrar ordningen och säkerheten uppstå plötsligt och utan förvarning. Denna situation förvärras inte sällan av att många anstalter är så belägna att det kan ta tid innan polis kan komma till platsen. Enligt regeringens mening är det inte rimligt att Kriminalvården i dessa fall är helt beroende av polisiärt bistånd. Det är därför motiverat att ge kriminalvårdspersonal större möjligheter att använda sig av tvång och annat våld mot obehöriga personer.

Befogenheternas omfattning

För att Kriminalvården effektivt ska kunna upprätthålla ordningen och säkerheten i anstalt bör en kriminalvårdstjänsteman, i enlighet med vad som föreslås i promemorian, ha befogenhet att avvisa eller avlägsna den som obehörigen försöker ta sig in i eller vägrar att lämna en anstalt. Däremot anser regeringen, i likhet med Brå, att ett omhändertagande är en så pass ingripande åtgärd att den i första hand bör ankomma på polisen. Således framstår ett omhändertagande, när det verkställs i det enskilda fallet, som en klart mer ingripande åtgärd än ett avlägsnande (jfr JuU 1983/84:27 s. 32 f.).

En kriminalvårdstjänstemans befogenhet mot obehöriga personer bör alltså endast omfatta avvisande och avlägsnande. Det innebär att ett avlägsnande inte får genomföras på ett sådant sätt att det blir att betrakta som ett omhändertagande.

Ett avvisande innebär att den obehörige hindras från att komma in. Ett avlägsnande däremot kan innebära att den obehörige flyttas från området, men också att han eller hon förflyttas en kortare sträcka, antingen till fots eller i ett fordon. När det gäller skillnaden mellan åtgärderna avlägsnande och omhändertagande torde som ett allmänt riktmärke gälla att ett omhändertagande regelmässigt syftar till att föra en person till en plats, t.ex. en polisstation, medan ett avlägsnande syftar till att föra en person från en plats. Dessutom är det alltid fråga om ett omhändertagande om avlägsnandet avser mer än en kortare sträcka och innefattar ett påtvingat kroppsligt ingrepp som inte är helt kortvarigt (prop. 1996/97:175 s. 24 och 2008/09:131 s. 10 f.; jfr även Högsta domstolens avgörande NJA 2005 s. 385 samt JO:s beslut 2002–08–22, dnr 3489–2001, och 2003–04–23, dnr 1508–2002).

I anslutning till ett avlägsnande bör det vara möjligt att av säkerhetsskäl kroppsvisitera den som är föremål för ingripandet för eftersökande av vapen och andra farliga föremål, s.k. skyddsvisitation. Det överens- stämmer med de befogenheter som gäller för polismän och andra tjänste- män som i myndighetsutövning utövar motsvarande befogenheter. Något

Prop. 2009/10:135

92

behov av att låta rätten till kroppsvisitation avse även annat än farliga Prop. 2009/10:135 föremål, som Kriminalvården förordat, finns således inte enligt

regeringens mening. Den nu angivna rätten till skyddsvisitation följer redan av 29 § första och andra styckena polislagen (1984:387) jämförd med 10 § första stycket 4 och 19 § första stycket 1 samma lag, men bör uttryckligen framgå av fängelselagen.

För att förhindra ett våldsamt uppträdande, bör det också vara möjligt att belägga den som ska avlägsnas med fängsel. Förutsättningarna för att vidta en så pass ingripande åtgärd bör dock ges en snäv utformning. I enlighet med promemorians förslag bör det krävas att det, med hänsyn till säkerhet till liv eller hälsa, är absolut nödvändigt att belägga den som ska avlägsnas med fängsel.

Proportionalitetsprincipen har betydelse för utövandet av nu angivna befogenheter. Det innebär att tvång och annat våld får användas endast när det är försvarligt och att ett ingripande till sin beskaffenhet, styrka, omfattning och varaktighet ska stå i rimligt förhållande till det hot mot säkerheten som föreligger. Således kan det aldrig vara aktuellt för en kriminalvårdstjänsteman att ta till våld mot den som ska avlägsnas om han eller hon inte gör motstånd (jfr 10 § första stycket 4 och andra stycket samt 29 § polislagen). Om en situation kan lösas genom en mindre ingripande åtgärd, exempelvis tillsägelse eller uppmaning, ska en sådan åtgärd alltid väljas.

Krav på dokumentation

Med hänvisning till polisens dokumentationsskyldighet enligt 27 § polis- lagen bör, i enlighet med vad som föreslås i promemorian, Kriminal- vårdens skyldighet att dokumentera ingripanden som en kriminalvårds- tjänsteman gör mot en obehörig person lagregleras. En sådan doku- mentationsskyldighet är av stor betydelse från rättssäkerhetssynpunkt. Den möjliggör också en kontroll av Kriminalvårdens verksamhet. Lagens krav på dokumentation bör lämpligen kompletteras med bestämmelser på lägre författningsnivå.

Särskilt om väktare

Med stöd av 81 § första stycket lagen om kriminalvård i anstalt får Kriminalvården förordna en väktare i ett bevakningsföretag att utföra vissa bevakningsuppdrag när en intagen ska vistas utanför anstalt. Om det finns särskilda skäl, får förordnandet även avse inre bevakningsuppgifter. Uppdragets omfattning ska anges i förordnandet.

Promemorians förslag innebär att en anlitad väktare ges befogenhet att använda sig av tvång mot obehöriga personer på samma sätt som en kriminalvårdstjänsteman. Med hänsyn till att en väktare som anlitas för inre bevakningsuppgifter inte utför arbete av samma art som en kriminal- vårdstjänsteman, utan snarare har i uppgift att hålla en eller några intagna under särskild uppsikt, framstår en sådan ordning inte som lämplig. I likhet med vad RPS och SEKO framhållit anser därför regeringen att förslaget inte bör genomföras.

93

Behovet av tillträdesförbud

Prop. 2009/10:135

I promemorian föreslås att Kriminalvården ges rätt att besluta om förbud

 

mot att vistas inom ett område närmast utanför en anstalt. För att ett

 

sådant förbud ska få beslutas ska det enligt förslaget föreligga en påtaglig

 

risk för fritagningsförsök eller någon annan ordningsstörande verksam-

 

het.

 

Ett förbud mot tillträde till ett område närmast utanför en anstalt kan

 

innebära en inskränkning i rörelsefriheten. Det finns därför skäl att beakta

 

andra möjligheter att upprätthålla ett skydd för Kriminalvårdens verksam-

 

het. Regeringen har i avsnitt 4 redogjort för hur Kriminalvården har vid-

 

tagit en rad åtgärder som på ett påtagligt och ändamålsenligt sätt har för-

 

bättrat säkerheten. Mot bakgrund härav och då det, såsom bl.a. JO, Jurid-

 

iska fakulteten vid Uppsala universitet och Länsstyrelsen i Göteborg

 

framhållit, är svårt att se hur ett tillfälligt förbud mot tillträde i praktiken

 

ska kunna möta ett akut hot av det slag som förutsätts, bör förslaget i

 

denna del inte genomföras.

 

Emellertid finns det vissa anstalter som är utsatta för särskilda risker

 

och som är i behov av ett permanent och kvalificerat tillträdesskydd.

 

Regeringen har därför nyligen i en proposition med förslag till ny skydds-

 

lag föreslagit att byggnader, andra anläggningar och områden som

 

används för eller är avsedda att användas för verksamhet inom kriminal-

 

vården ska kunna beslutas vara s.k. skyddsobjekt (prop. 2009/10:87).

 

Med ett beslut om att något ska vara skyddsobjekt följer som huvudregel

 

ett förbud mot tillträde.

 

18

Permission

 

18.1

Ett samlat permissionsinstitut

 

 

 

Regeringens förslag: Tillfällig vistelse utanför anstalt som syftar till

 

att underlätta den intagnes anpassning i samhället – permission – ska

 

ges en enhetlig reglering.

 

Kriminalvårdskommitténs förslag överensstämmer med regeringens.

 

Remissinstanserna tillstyrker eller berör inte förslaget.

 

Skälen för regeringens förslag

 

Nuvarande ordning

 

Verkställigheten ska utformas så att den intagnes anpassning i samhället

 

underlättas och så att negativa följder av frihetsberövandet motverkas.

 

För den intagne är permissioner ofta den mest betydelsefulla länken

 

mellan anstalten och samhället i övrigt. Det är emellertid viktigt för

 

allmänhetens förtroende för Kriminalvården att kravet på samhällsskydd

 

inte eftersätts.

 

I 32 § lagen om kriminalvård i anstalt regleras den intagnes möjlighet

 

till tillfällig vistelse utanför anstalt i form av permission. Regleringen

94

innebär att en intagen, som ett led i sin anpassning i samhället, får Prop. 2009/10:135 beviljas tillstånd att lämna anstalten för viss kort tid (normalpermission),

om det inte finns påtaglig risk för fortsatt brottslig verksamhet eller avsevärd fara för annat missbruk. Vid bedömningen ska särskilt beaktas om den intagne inom anstalten har nyttjat eller förfarit olagligt med narkotika eller utan giltigt skäl vägrat att lämna urinprov. Vid sidan om normalpermission får permission beviljas en intagen om det finns någon annan särskild anledning (särskild permission). Det kan t.ex. röra sig om permission för att minska skadeverkningarna av ett långt frihets- berövande (s.k. lufthålspermission) eller för att den intagne ska kunna besöka en närstående som är svårt sjuk.

Enligt 14 § andra stycket lagen om kriminalvård i anstalt kan en intagen, i syfte att underlätta hans eller hennes anpassning i samhället, ges tillfälle att tillfälligt vistas utanför anstalt för att delta i förenings- verksamhet eller annan liknande fritidsaktivitet.

Vissa former av tillfällig vistelse utanför anstalt bör föras samman och ges en enhetlig reglering

Nuvarande reglering i lagen om kriminalvård i anstalt innebär att tillfällig vistelse utanför anstalt som syftar till att underlätta den intagnes anpass- ning i samhället kan beviljas som normalpermission och som fritids- aktivitet utanför anstalt. I praktiken har också regleringen om särskild permission fått viss betydelse som grund för vistelse utanför anstalt som underlättar den intagnes anpassning i samhället. T.ex. har Kriminalvården beviljat särskild permission för att en intagen ska kunna delta i program- verksamhet. Regleringen framstår som onödigt splittrad. Regeringen ansluter sig därför till Kriminalvårdskommitténs bedömning, att en enklare och tydligare reglering kan åstadkommas om de olika formerna av vistelse utanför anstalt som syftar till att underlätta den intagnes anpassning i samhället förs samman inom ramen för ett institut, benämnt permission. Ett sådant permissionsinstitut bör omfatta all tillfällig vistelse utanför anstalt som kan planeras. Det kan, förutom strukturerad och regelbunden permission, avse deltagande i lämplig fritidsaktivitet som inte kan utövas inom en anstalt, men också annan tillfällig vistelse utan- för anstalt som syftar till att underlätta den intagnes successiva utsluss- ning. Permission bör t.ex. kunna beviljas en intagen för att han eller hon ska kunna besöka frivården eller möten som arrangeras av Anonyma alkoholister eller Anonyma narkomaner.

I likhet med Kriminalvårdskommittén vill regeringen framhålla att avsikten med förslaget inte är att vistelse utanför anstalt ska beviljas i mindre omfattning än vad som nu är fallet eller att vistelse utanför anstalt inte ska äga rum för vissa aktiviteter som i dag tillåts. Regeringen kom- mer att följa tillämpningen.

95

18.2

Kvalifikationstid ska i regel föregå permission

Prop. 2009/10:135

Regeringens förslag: Kravet på att en intagen ska ha verkställt en viss tid av straffet i anstalt innan permission beviljas (kvalifikationstid) lag- regleras. För permission ska det krävas att den intagne verkställt minst en fjärdedel av strafftiden, dock minst två månader. För den som avtjänar livstids fängelse ska kvalifikationstiden bestämmas som om strafftiden är arton år. Undantag från kravet på kvalifikationstid får göras om det finns särskilda skäl.

Kriminalvårdskommitténs förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna tillstyrker eller berör inte förslaget.

Skälen för regeringens förslag

Nuvarande ordning

För att bevilja en intagen permission enligt 32 § första stycket lagen om kriminalvård i anstalt, s.k. normalpermission, krävs att han eller hon har verkställt viss minsta tid i anstalt, se 12 § förordningen (1974:248) om kriminalvård i anstalt och Kriminalvårdens föreskrifter KVFS 2009:4. Denna tid, här benämnd kvalifikationstid, varierar bl.a. efter hur lång strafftid som den intagne ska avtjäna och om han eller hon är placerad i en öppen eller sluten anstalt. Kvalifikationstiden tjänar som utgångspunkt för den individuella tid som den intagne minst ska verkställa innan permission kan beviljas.

Kvalifikationstiden bör lagregleras

Permission får inte beviljas på ett sätt som innebär att fängelsestraffet urholkas. Enligt regeringens mening är det därför angeläget att en viss tid av fängelsestraffet har verkställts i en anstalt innan permission beviljas. Sådan kvalifikationstid behövs också i regel för att kunna göra en individuell riskbedömning och för att bedöma vilka villkor som ett till- stånd till permission ska förenas med.

Nuvarande ordning innebär att kravet på kvalifikationstid framgår av förordning och Kriminalvårdens föreskrifter. Kravet på kvalifikationstid utgör dock en så pass kraftig begränsning av den intagnes möjlighet att få permission att kravet, som Kriminalvårdskommittén har föreslagit, bör regleras i lag. En sådan ordning stämmer överens med hur kravet på kvalifikationstid har hanterats när det gäller vissa utslussningsåtgärder (57 och 58 §§ lagen om kriminalvård i anstalt). Vad som bör lagregleras är den tid av straffet som den intagne minst måste ha avtjänat för att beviljas permission. I likhet med vad som redan gäller kan den behovs- och riskbedömning som görs av varje intagen motivera att kvalifikations- tiden för en viss intagen förlängs, t.ex. om han eller hon misskött sig under verkställighetens början eller om den intagne bedöms vara i behov av en längre tids vistelse i anstalt innan han eller hon kan klara av de fria förhållanden som permission innebär.

96

Liksom Kriminalvårdskommittén anser regeringen att en väl avvägd Prop. 2009/10:135 kvalifikationstid innebär att den intagne ska ha verkställt minst en fjärde-

del av strafftiden, dock minst två månader, för att kunna beviljas tillstånd till permission. I förhållande till Kriminalvårdens föreskrifter innebär det att kvalifikationstiden i vissa fall förlängs något för den som är placerad i anstalt som i dag klassificeras som öppen.

För den som avtjänar livstids fängelse bör kvalifikationstiden bestäm- mas som om strafftiden är arton år. Den tiden motsvarar det längsta tids- bestämda fängelsestraff som enligt gällande rätt kan dömas ut (jfr prop. 2008/09:118).

Undantag från kravet på kvalifikationstid

För att garantera att inte möjligheten till vistelse utanför anstalt minskar med den nya regleringen bör, som Kriminalvårdskommittén föreslagit, permission i ett enskilt fall kunna beviljas innan kvalifikationstiden för- flutit om det finns särskilda skäl. Sådana skäl kan hänföra sig till den intagnes behov av att t.ex. uppsöka frivården, Arbetsförmedlingen eller annan myndighet.

18.3Riskbedömningen vid permission

Regeringens förslag: Permission ska endast få beviljas om det inte finns en påtaglig risk för att den intagne kommer att begå brott, undan- dra sig straffets fullgörande eller på annat sätt missköta sig.

Kriminalvårdskommitténs föreslag överensstämmer med regering- ens.

Remissinstanserna tillstyrker eller berör inte förslaget.

Skälen för regeringens förslag: För att tillvarata intresset av samhälls- skydd och för att upprätthålla trovärdigheten i permissionsinstitutet är det nödvändigt att ett tillstånd till permission i varje enskilt fall föregås av en individuell riskbedömning. En sådan bedömning bör, som Kriminalvårds- kommittén föreslagit, avse risken för att den intagne under vistelsen utanför anstalt begår brott, undandrar sig straffets fullgörande eller på annat sätt missköter sig. Vid denna bedömning bör bl.a. beaktas vilken typ av brott som den intagne är dömd för och utfallet av tidigare straffverkställighet. Hänsyn bör också tas till om den intagne har använt eller på annat sätt hanterat narkotika under verkställigheten eller utan giltigt skäl vägrat att lämna prov för kontroll av att han eller hon inte är drogpåverkad.

För att permission på ett verkningsfullt sätt ska kunna underlätta den intagnes anpassning i samhället bör en viss risknivå tolereras. Kom- mitténs förslag innebär att permission får beviljas om det inte finns en påtaglig risk för att den intagne under vistelsen utanför anstalt begår brott, undandrar sig straffets fullgörande eller på annat sätt missköter sig. Enligt regeringens mening framstår den risknivån som väl avvägd. Den motsvarar också i princip den riskbedömning som för närvarande görs

inför normalpermission.

97

18.4

Permission av särskilt ömmande skäl

Prop. 2009/10:135

Regeringens förslag: En intagen får, om det finns särskilt ömmande skäl, beviljas tillstånd att vistas utanför anstalt för viss kort tid (sär- skild permission) om

1.behovet av vistelse utanför anstalt inte kan tillgodoses genom permission, och

2.vistelsen utanför anstalt kan beviljas med hänsyn till den risk som finns för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt missköta sig.

Kriminalvårdskommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Kommittén har dock inte föreslagit någon reglering av för- hållandet till permission eller att en i lag angiven riskbedömning ska före- gå utevistelsen.

Remissinstanserna tillstyrker eller berör inte förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Utöver permission som syftar till att underlätta en intagens anpassning i samhället bör det, som Kriminal- vårdskommittén föreslagit, finnas en möjlighet att bevilja en intagen tillstånd till vistelse utanför anstalt om det finns särskilt ömmande skäl. En sådan vistelse utanför anstalt kan, förutom att motverka skadeverk- ningarna av ett långt frihetsberövande, avse en intagens behov av att vistas utanför anstalt för att t.ex. besöka en närstående som är svårt sjuk eller närvara vid en närståendes begravning. Enligt regeringens mening bör vistelse utanför anstalt av särskilt ömmande skäl benämnas särskild permission.

Det bör direkt av lag framgå att särskild permission är villkorad av att behovet av vistelse utanför anstalt inte kan tillgodoses inom ramen för permission och att vistelsen kan beviljas med hänsyn till den risk som finns för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt missköta sig. Någon preciserad risknivå bör inte anges, med hänvisning till de speciella situationer som avses. I stället bör det i varje enskilt fall göras en avvägning mellan skälen för vistelse utanför anstalt, å ena sidan, och den risk för misskötsamhet som bedöms föreligga, å andra sidan. Den risk som bedöms föreligga bör i många fall kunna neutraliseras genom t.ex. bevakning. I ett enskilt fall kan risken dock vara av så sådan beskaffenhet att vistelsen utanför anstalt inte kan beviljas.

18.5Elektronisk kontroll

Regeringens förslag: Ett villkor som meddelats i anslutning till permission eller särskild permission ska få kontrolleras med hjälp av elektroniska hjälpmedel.

Kriminalvårdskommittén anser inte att det finns något behov av att införa en möjlighet att kontrollera villkor som uppställts vid ett tillstånd till permission med elektroniska hjälpmedel.

Remissinstanserna berör inte frågan.

98

Skälen för regeringens förslag: Enligt 32 § lagen om kriminalvård i Prop. 2009/10:135 anstalt får permission förenas med de villkor beträffande vistelseort, anmälningsskyldighet eller annat som anses nödvändiga. Om noggrann

tillsyn behövs, kan det föreskrivas att den intagne under permission ska vara ställd under bevakning.

Frågan om huruvida elektroniska hjälpmedel ska kunna användas för att kontrollera en intagen vid permission har behandlats tidigare (prop. 2000/01:76 s. 31 f.). Kontrollformen avfärdades då av den dåvarande regeringen som ansåg att de kontroll- och stödeffekter som skulle kunna uppnås med elektroniska hjälpmedel i de flesta fall torde kunna uppnås genom ökad användning av möjligheten att ställa villkor vid permission, t.ex. om vistelseadress, anmälningsplikt och hembesök. Det angavs också att den utredning som måste föregå användningen av elektroniska hjälp- medel och installationen av det tekniska systemet är resurskrävande och inte torde stå i proportion till de vinster som eventuellt kan uppnås jäm- fört med andra alternativ.

I takt med att det tekniska systemet har utvecklats och blivit mer resurseffektivt har användningen av elektroniska hjälpmedel utvidgats. Numera används sådana hjälpmedel såväl vid verkställighet av vissa kortare fängelsestraff som vid kontroll av villkor som uppställs i samband med en särskild utslussningsåtgärd. Mot bakgrund härav är det från kontrollsynpunkt motiverat att införa en möjlighet att kontrollera villkor som meddelats i anslutning till permission eller särskild permission med hjälp av elektroniska hjälpmedel.

19 Instansordningen i kriminalvårdsmål

19.1Någon genomgripande förändring av instansordningen bör inte genomföras

Regeringens bedömning: Den genomgripande förändring av instans- ordningen som Kriminalvårdskommittén har föreslagit bör inte genomföras.

Kriminalvårdskommitténs förslag överensstämmer inte med rege- ringens. Kommittén föreslår att beslut fattas av Kriminalvården och över- klagas till allmän förvaltningsdomstol. Nuvarande nämndorganisation inom kriminalvården föreslås avskaffas.

Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. Ett antal remiss- instanser tillstyrker eller har inget att invända mot förslaget, däribland

Riksdagens ombudsmän (JO), Justitiekanslern (JK), Kammarrätten i Jön- köping, Länsrätten i Skåne län, Domstolsverket och dåvarande Kriminal- vårdsstyrelsen. Såväl JK som Kriminalvårdsstyrelsen framhåller dock vikten av att Kriminalvården i sådant fall tillförs kompetens och att det finns flera beslut som även i fortsättningen bör fattas i någon form av kollegial sammanslutning, t.ex. ett kollegium inom kriminalvården. JO framhåller också att förslaget om att avveckla övervakningsnämnderna innebär att allmänhetens insyn i Kriminalvårdens arbete minskar genom

99

att ett antal ärenden som i dag prövas av nämnderna kommer att prövas Prop. 2009/10:135 enbart inom kriminalvården.

Flera remissinstanser, däribland Huddinge tingsrätt, Kriminalvårds- nämnden, Sveriges domareförbund, Riksförbundet Frivilliga Samhälls- arbetare och Rainbow Sweden, ifrågasätter att Kriminalvården ska få fatta beslut om förverkande av villkorligt medgiven frihet och de inte helt kortvariga frihetsberövanden som kan bli en följd av ett omhänder- tagande enlig 26 kap. 22 § och 28 kap. 11 § brottsbalken.

Huddinge tingsrätt motsätter sig förslaget om att avskaffa över- vakningsnämnderna och ifrågasätter de av utredningen uttryckta betänk- ligheterna i fråga om bristen på enhetlig rättstillämpning och nämndernas rättsliga ställning. Förslaget om att avskaffa övervakningsnämnderna avstyrks också av Tingsrätten i Östersund, Övervakningsnämnden i Helsingborg, Övervakningsnämnden i Östersund, Sveriges domare- förbund, Riksförbundet Frivilliga Samhällsarbetare och Frivårdsfören- ingen. Kriminalvårdsnämnden anger att ett alternativ till att helt behålla eller lägga ned övervakningsnämnderna är att begränsa antalet och behålla dem för vissa beslut. Några remissinstanser, Huddinge tingsrätt,

Kriminalvårdsnämnden och Övervakningsnämnden i Helsingborg, pekar på möjligheten att i stället administrativt skilja nämnderna från Kriminal- vården.

Förslaget om att lägga ner Kriminalvårdsnämnden avstyrks av Hud- dinge tingsrätt och Kriminalvårdsnämnden.

Länsrätten i Stockholms län menar att allmän domstol bör vara över- prövningsinstans i stället för allmän förvaltningsdomstol i en ny instans- ordning. Övervakningsnämnden i Helsingborg och Sveriges domare- förbund anser att övervakningsnämndernas beslut bör överklagas till all- män domstol.

Skälen för regeringens bedömning

Nuvarande instansordning

Under verkställigheten av ett fängelsestraff fattas inte sällan för den enskilde ingripande beslut. Många av dessa beslut kan överklagas. Någon enhetlig instansordning finns emellertid inte. Om man bortser från de beslut som regeringen kan fatta för en viss intagen enligt lagen om kriminalvård i anstalt med hänvisning till rikets säkerhet eller till risken för att den intagne medverkar till terroristbrott, kan besluten delas in i två kategorier:

1) Beslut före villkorlig frigivning

Kriminalvården fattar beslut enligt lagen om beräkning av strafftid m.m. (28 §), lagen om kriminalvård i anstalt (68 §) och lagen om intensivövervakning med elektronisk kontroll (9 § första stycket). Detta gäller dock inte beslut om upphävande av tillstånd till en särskild utslussningsåtgärd i form av vårdvistelse, vistelse i halvvägshus eller utökad frigång och beslut om upphävande av

verkställighet utanför anstalt i form av intensivövervakning.

100

Sådana beslut fattas av en övervakningsnämnd (70 § lagen om

Prop. 2009/10:135

kriminalvård i anstalt och 15 § lagen om intensivövervakning med

 

elektronisk kontroll).

 

Kriminalvården fattar även beslut om att skjuta upp tidpunkten

 

för villkorlig frigivning enligt 26 kap. 6 och 7 §§ brottsbalken

 

med anledning av den intagnes misskötsamhet.

 

Kriminalvårdens beslut överklagas till allmän förvaltningsdom-

 

stol. I kammarrätten krävs prövningstillstånd. En övervaknings-

 

nämnds beslut att upphäva ett tillstånd till en särskild utsluss-

 

ningsåtgärd eller att upphäva ett beslut om intensivövervakning

 

överklagas till Kriminalvårdsnämnden. Kriminalvårdsnämndens

 

beslut får inte överklagas.

 

2) Beslut efter villkorlig frigivning

Enligt 37 kap. brottsbalken fattar en övervakningsnämnd beslut som kan bli aktuella under kriminalvård i frihet efter villkorlig frigivning. Detta gäller dock inte beslut om övervakning, för- ordnande av övervakare och interimistiska beslut, som fattas av Kriminalvården. Övervakningsnämndens beslut får överklagas till Kriminalvårdsnämnden (7 § andra stycket). Kriminalvårdsnämnd- ens beslut får inte överklagas.

En ordning motsvarande den som gäller vid kriminalvård i frihet efter villkorlig frigivning gäller också beslut som fattas under övervakning efter dom på skyddstillsyn (37 kap. 8 § brottsbalken). Övervaknings- nämndens beslut i dessa frågor överklagas emellertid till hovrätt i stället för till Kriminalvårdsnämnden (8 § andra stycket). Hovrättens beslut får inte överklagas.

Kriminalvårdens beslut

Dagens instansordning är splittrad genom flera parallella beslutsvägar. Kriminalvårdskommitténs förslag ger på så sätt uttryck för en enklare och mer enhetlig instansordning.

Kriminalvårdskommitténs förslag innebär att Kriminalvården tar över beslutsfattandet i första instans från nämndorganisationen. För en sådan ordning talar bl.a. att det är Kriminalvården som normalt är den instans som har bäst kunskap om hur verkställigheten i ett enskilt fall fortskrider. Emellertid ger nuvarande instansordning, åtminstone till viss del, uttryck för att frågor om misskötsamhet under prövotid bör prövas fristående från Kriminalvården. Enligt regeringens mening finns det skäl för en sådan ordning. Det gäller i synnerhet beslut i frågor om förverkande av vill- korligt medgiven frihet och de inte helt kortvariga frihetsberövanden som kan bli en följd av ett omhändertagande enligt 26 kap. 22 § och 28 kap. 11 § brottsbalken. Frågor av så pass ingripande slag ställer höga krav på kompetens och rättssäkerhet och bör, som framhållits av Hud- dinge tingsrätt, Kriminalvårdsnämnden, Riksförbundet Frivilliga Sam- hällsarbetare och Sveriges domareförbund, prövas av domstol eller dom-

101

stolsliknande organ. Det innebär att Kriminalvårdskommitténs förslag i Prop. 2009/10:135 denna del inte bör genomföras.

Valet av domstol eller domstolsliknande organ

Kriminalvårdskommitténs förslag innebär att nämndorganisationen avvecklas och att all överprövning av Kriminalvårdens beslut samlas hos allmän förvaltningsdomstol, bl.a. med hänvisning till att det ligger i linje med strävandena att renodla de allmänna domstolarnas verksamhet. En ofrånkomlig konsekvens av en sådan renodling är emellertid att allmän förvaltningsdomstol tilldelas artfrämmande frågor som har mycket nära kopplingar till påföljdssystemet, t.ex. frågor om föreskrifter under över- vakning efter dom på skyddstillsyn. Det är tveksamt om en sådan ordning innebär en mer effektiv och rättssäker prövning. Av samma skäl ter det sig inte heller möjligt att samla överprövningen hos allmän domstol, i synnerhet som allmän förvaltningsdomstol har lång erfarenhet av att hantera mål enligt bl.a. lagen om kriminalvård i anstalt. En renodling av det slag som Kriminalvårdskommittén föreslagit framstår därför, enligt regeringens mening, inte som ändamålsenlig.

Viktigt att framhålla i detta sammanhang är dessutom att en avveckling av övervakningsnämnderna i sig kan ifrågasättas. I likhet med vad flera remissinstanser anfört, t.ex. Huddinge tingsrätt, Tingsrätten i Östersund, Övervakningsnämnden i Helsingborg, Övervakningsnämnden i Östersund och Riksförbundet Frivilliga Samhällsarbetare, anser regeringen att övervakningsnämnderna ger en från Kriminalvården fristående prövning. Prövningen sker snabbt och ger en rättssäker och effektiv hantering av frågor om misskötsamhet. Nämnderna fyller också en pedagogisk funk- tion för den dömde. Enligt regeringens mening finns det därför inte skäl att avveckla övervakningsnämnderna och på så sätt onödigt tynga dom- stolsväsendet med de kriminalvårdsärenden som enligt nuvarande ord- ning prövas av övervakningsnämnd. En annan sak är att det kan vara motiverat att i ett annat sammanhang återkomma till frågan om nämnd- ernas sammansättning och organisation.

Det som nu sagts innebär sammantaget att regeringen inte anser att det finns skäl att så genomgripande förändra instansordningen som kom- mittén föreslagit.

19.2Kriminalvårdsnämnden avskaffas

Regeringens förslag: Kriminalvårdsnämnden avskaffas. En övervak- ningsnämnds beslut ska överprövas av förvaltningsrätt enligt fängelse- lagen respektive lagen om intensivövervakning med elektronisk kont- roll och annars av tingsrätt.

Kriminalvårdskommitténs förslag: se avsnitt 19.1.

Remissinstanserna: se avsnitt 19.1.

102

Skälen för regeringens förslag

Kriminalvårdsnämndens uppgifter bör tas över av andra instanser

Bestämmelser om Kriminalvårdsnämndens organisation finns i 37 kap. brottsbalken och i förordningen (2007:1173) med instruktion för Kriminalvårdsnämnden. Kriminalvårdsnämnden består av fem ledamöter med ersättare, vilka samtliga utses av regeringen. Ordföranden ska vara eller ha varit innehavare av domarämbete. Bestämmelser om nämndens verksamhet finns framför allt i brottsbalken, lagen om kriminalvård i anstalt och lagen om intensivövervakning med elektronisk kontroll. Nämnden har i dag endast till uppgift att överpröva en övervaknings- nämnds beslut i vissa fall (se avsnitt 19.1).

Enligt regeringens mening är Kriminalvårdsnämndens uppgifter av så begränsad omfattning att nämndens uppgifter lämpligen bör föras över till andra instanser och nämnden avskaffas. Vid valet av instans bör utgångspunkten vara att tyngdpunkten i domstolsprocessen ska ligga i första instans, dvs. i tingsrätt och förvaltningsrätt. Det är en följd av roll- fördelningen mellan de olika instanserna, av vilken bl.a. följer att hov- rättens och kammarrättens viktigaste funktion är att överpröva tings- rättens respektive förvaltningsrättens avgöranden. Det saknas bärande skäl att göra undantag från denna ordning när det gäller överprövningen av en övervakningsnämnds beslut.

Prövning enligt brottsbalken

Kriminalvårdsnämnden har till uppgift att pröva vissa ärenden som rör den som blivit villkorligt frigiven. Enligt 37 kap. 7 § andra stycket brottsbalken ankommer det således på Kriminalvårdsnämnden att pröva beslut av en övervakningsnämnd om att övervakning inte ska upphöra (26 kap. 11 §), om särskilda föreskrifter (26 kap. 15 §), om varning eller förlängd övervakningstid (26 kap. 18 §), om förverkande av villkorligt medgiven frihet (26 kap. 19 §) samt om omhändertagande i avvaktan på vidare förordnande (26 kap. 22 §). Kriminalvårdsnämndens beslut i dessa frågor får inte överklagas (37 kap. 11 §).

Av Kriminalvårdsnämndens verksamhetsberättelse för år 2008 framgår att nämnden överprövade en övervakningsnämnds beslut enligt brotts- balken i sammanlagt 17 ärenden.

Vid övervägande av i vilken ordning talan mot en övervakningsnämnds beslut i nyss nämnda frågor ska få föras ligger det nära till hands att jäm- föra med den instansordning som gäller vid överklagande av motsvarande beslut för den som dömts till skyddstillsyn. I dessa fall är det hovrätterna som prövar övervakningsnämndernas beslut (se avsnitt 19.1). Eftersom frågorna ligger sakligt nära varandra anser regeringen att de beslut som Kriminalvårdsnämnden överprövar enligt brottsbalken bör prövas av allmän domstol och, med hänvisning till instansordningen i domstol, i tingsrätt i första instans. Detta bör inte medföra några olägenheter. Som framgår av den av Kriminalvårdsnämnden redovisade statistiken rör det sig om mycket få ärenden.

En konsekvens av att den normala instansordningen i domstol bör gälla vid överklagande av en övervakningsnämnds beslut är att även nämndens

Prop. 2009/10:135

103

beslut i frågor som avser den som står under övervakning efter dom på Prop. 2009/10:135 skyddstillsyn bör överklagas till tingsrätt (jfr 28 kap. och 37 kap. 8 §

andra stycket brottsbalken).

Vid handläggning i tingsrätt av överklagade myndighetsbeslut gäller normalt lagen (1996:242) om domstolsärenden. Så är t.ex. fallet vid över- klagande av Kronofogdemyndighetens beslut enligt 18 kap. 1 § utsök- ningsbalken och 29 § skuldsaneringslagen (2006:548). Samma ordning bör gälla i nu aktuella ärenden. Övervakningsnämnden bör dock inte ha ställning som part vid domstolsprövningen (jfr 11 § lagen om domstols- ärenden).

Frågor om utslussning och intensivövervakning

Enligt 79 § lagen om kriminalvård i anstalt (som i lagförslaget ersätts av 14 kap. 4 § fängelselagen) prövar Kriminalvårdsnämnden övervaknings- nämndernas beslut om upphävande av tillstånd till en särskild utsluss- ningsåtgärd i form av vårdvistelse, vistelse i halvvägshus eller utökad frigång. Kriminalvårdsnämndens beslut i dessa frågor får inte överklagas. Under verksamhetsåret 2008 överprövade Kriminalvårdsnämnden i åtta ärenden en övervakningsnämnds beslut enligt lagen om kriminalvård i anstalt.

Enligt 19 § lagen om intensivövervakning med elektronisk kontroll prövar Kriminalvårdsnämnden övervakningsnämndernas beslut om sär- skilda föreskrifter vid intensivövervakning samt upphävande av en sådan verkställighetsform. Under verksamhetsåret 2008 överprövade Kriminal- vårdsnämnden i tjugo ärenden en övervakningsnämnds beslut enligt lagen om intensivövervakning med elektronisk kontroll.

Regeringen föreslår i denna proposition att Kriminalvården ska fatta beslut om att upphäva ett tillstånd till en utslussningsåtgärd i form av vårdvistelse, vistelse i halvvägshus eller utökad frigång innan utsluss- ningsåtgärden faktiskt har påbörjats (se avsnitt 19.3). En övervaknings- nämnd kommer även fortsättningsvis att fatta beslut om att upphäva ett sådant tillstånd när åtgärden har påbörjats. Besluten i dessa ärenden ligger sakligt nära varandra. På samma sätt finns ett sakligt samband mellan en övervakningsnämnds beslut att avbryta en intensivövervakning med elektronisk kontroll och Kriminalvårdens beslut om tillstånd till och föreskrifter för sådan övervakning. Överklaganden av en övervaknings- nämnds och Kriminalvårdens beslut i dessa frågor bör därför handläggas i samma ordning.

Mot bakgrund av vad som nu anförts anser regeringen att en över- vakningsnämnds beslut i nu aktuella ärenden, i likhet med Kriminalvård- ens beslut, ska överklagas till allmän förvaltningsdomstol. I enlighet med vad som uttalats ovan om instansordningen är det lämpligt att prövningen äger rum i förvaltningsrätt i första instans. Övervakningsnämnden bör, i likhet med vad som föreslås för handläggningen av ärenden enligt brotts- balken, inte ha ställning som part vid domstolsprövningen (jfr 7 a § för- valtningsprocesslagen [1971:291]).

104

Frågor enligt passlagen

Prop. 2009/10:135

Enligt 28 § passlagen (1978:302) kan beslut av en övervakningsnämnd

 

enligt lagen överklagas till Kriminalvårdsnämnden av den som har dömts

 

till fängelse och till hovrätt av den som har dömts till skyddstillsyn.

 

Under verksamhetsåret 2008 överprövade Kriminalvårdsnämnden inte

 

något ärende enligt passlagen.

 

Enligt regeringens mening framstår det som mest ändamålsenligt att

 

Kriminalvårdsnämndens överprövning i fortsättningen övertas av allmän

 

domstol, som ju redan har att pröva sådana frågor när det gäller personer

 

dömda till skyddstillsyn. Till skillnad från hittills gällande rätt bör dock,

 

med hänvisning till instansordningen i domstol, överprövningen ske i

 

tingsrätt i första instans, såväl när det gäller den som dömts till fängelse

 

som den som dömts till skyddstillsyn. Vilka processuella bestämmelser

 

som bör gälla vid handläggningen av ett överklagande i tingsrätt har

 

behandlats ovan.

 

Internationell straffverkställighet

 

Enligt 27 § andra stycket lagen (1963:193) om samarbete med Danmark,

 

Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. och

 

26 § lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård

 

i frihet har Kriminalvårdsnämnden att överpröva beslut som fattats av en

 

övervakningsnämnd. Sådan prövning förekommer sällan. Således pröv-

 

ade Kriminalvårdsnämnden inte något ärende om internationell straff-

 

verkställighet under verksamhetsåret 2008.

 

Nu angivna frågor om internationell straffverkställighet bör lämpligen

 

överprövas av tingsrätt i första instans. Vilka processuella bestämmelser

 

som bör gälla vid handläggningen av ett överklagande i tingsrätt har

 

behandlats ovan.

 

Behovet av övergångsbestämmelser

 

Det fåtal ärenden som kommer att finnas hos Kriminalvårdsnämnden i

 

samband med att ändringarna träder i kraft bör överlämnas till den

 

tingsrätt eller den förvaltningsrätt som enligt den nu föreslagna ordningen

 

har att pröva saken. Ärenden som handläggs i hovrätt vid ikraftträdandet

 

bör handläggas enligt äldre bestämmelser.

 

19.3Endast en påbörjad utslussningsåtgärd ska upphävas av övervakningsnämnd

Regeringens förslag: En övervakningsnämnd ska endast kunna upp- häva en vårdvistelse, vistelse i halvvägshus eller utökad frigång om åtgärden i fråga har påbörjats.

Kriminalvårdskommitténs förslag: se avsnitt 19.1.

Remissinstanserna: se avsnitt 19.1.

105

Skälen för regeringens förslag: I enlighet med 62 § lagen om Prop. 2009/10:135 kriminalvård i anstalt ska ett tillstånd att bevilja en intagen en särskild

utslussningsåtgärd upphävas, om det inte längre finns förutsättningar för åtgärden eller om den intagne inte rättar sig efter de villkor som med- delats eller fullgör de skyldigheter som gäller för åtgärden. Det ankom- mer enligt 70 § samma lag på en övervakningsnämnd att fatta beslut av nu angivet slag, om det rör sig om en vårdvistelse, vistelse i halvvägshus eller utökad frigång.

Sedan denna beslutsordning infördes i samband med 2007 års utsluss- ningsreform (prop. 2005/06:123), har regeringen gjorts uppmärksam på att ordningen förorsakat vissa praktiska problem i de fall där tillståndet till en utslussningsåtgärd av olika skäl behöver upphävas innan åtgärden påbörjats. Det har i dessa fall ansetts opåkallat att Kriminalvården ska behöva vända sig till en övervakningsnämnd för att få tillståndet upphävt. Regeringen instämmer i denna bedömning. Beslut om att upphäva ett tillstånd till en utslussningsåtgärd i form av vårdvistelse, vistelse i halv- vägshus eller utökad frigång bör, innan utslussningsåtgärden faktiskt påbörjats, fattas av Kriminalvården. Däremot bör en övervakningsnämnd även fortsättningsvis pröva upphävande i de fall där den intagne har lämnat anstalten och påbörjat utlussningsåtgärden, eftersom det innebär att den intagne på nytt ska föras till en anstalt för fortsatt verkställighet av straffet där.

19.4Ingen åldersgräns för att väljas till ledamot eller ersättare i övervakningsnämnd

Regeringens förslag: Åldersgränsen för valbar ledamot eller ersättare i en övervakningsnämnd ska tas bort.

Kriminalvårdskommitténs förslag innebär att övervakningsnämnd- erna avskaffas.

Remissinstanserna berör inte åldergränsen för valbar ledamot eller ersättare särskilt.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 37 kap. 1 § andra stycket brottsbalken består en övervakningsnämnd i regel av en ordförande, en vice ordförande och tre andra ledamöter. Ordföranden och vice ord- föranden ska vara lagfarna och ha erfarenhet av tjänstgöring som domare. När det gäller övriga ledamöter och deras ersättare utses de genom val av landstings- eller kommunfullmäktige.

För att vara valbar till ledamot eller ersättare krävs att personen i fråga inte har fyllt eller under mandatperioden fyller sjuttio år (3 §). Något motsvarande ålderskrav finns inte för andra uppdrag av liknande slag, t.ex. för nämndeman som tjänstgör i domstol. Enligt regeringens mening är ålderskravet omotiverat och bör därför utgå.

106

20

En ny häkteslag

Prop. 2009/10:135

 

 

Regeringens förslag: Lagen om behandlingen av häktade och

 

anhållna m.fl. ska ersättas av en ny häkteslag. Lagen ska utformas med

 

fängelselagen som förebild.

 

Häktesutredningens förslag överensstämmer med regeringens.

 

Remissinstanserna tillstyrker eller har inget att invända mot förslaget

 

om en ny häkteslag. Länsrätten i Skåne län och Juridiska fakulteten vid

 

Lunds universitet framhåller vikten av att häkteslagstiftningen samlas i en

 

särskild lag.

 

Skälen för regeringens förslag

 

1976 års behandlingslag

 

När det gäller häktesverksamheten finns bestämmelser om hur den som är

 

häktad ska behandlas i lagen (1976:371) om behandlingen av anhålla och

 

häktade m.fl. (behandlingslagen). Lagen tillkom som en del i 1974 års

 

kriminalvårdsreform (prop. 1975/76:90). En viktig utgångspunkt för

 

lagen är att den som är häktad inte får underkastas mer omfattande

 

inskränkningar i sin frihet än vad som är nödvändigt med hänsyn till

 

ändamålet med häktningen eller till vad som krävs ur ordnings- och

 

säkerhetssynpunkt.

 

Den häktade ska behandlas så att negativa följder av frihetsberövandet

 

motverkas. Behandlingslagen innehåller därför bestämmelser som rör

 

möjligheterna för häktade att få kurativt och socialt stöd, möjlighet till

 

arbete eller annan sysselsättning under häktningstiden, gemenskap mellan

 

intagna i häkte och häktades kontakter med omvärlden genom tidningar,

 

tidskrifter, radio, television, brevväxling, besök och telefonsamtal.

 

Bestämmelserna syftar till att förhindra att inskränkningarna i häktades

 

möjligheter till gemenskap och kommunikation med omvärlden används

 

oftare än nödvändigt.

 

Behandlingslagen tillämpas inte bara på den som är häktad, utan även

 

på den som är gripen eller anhållen på grund av misstanke om brott eller

 

som omhändertagits och placerats i häkte med stöd av bestämmelser i

 

andra lagar, t.ex. polislagen (1984:387), lagen (1988:870) om vård av

 

missbrukare i vissa fall, lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om

 

vård av unga, lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård och utlännings-

 

lagen (2005:716). Gemensamt för dessa olika frihetsberövanden kan

 

sägas vara att de är av tillfällig natur och att de har ett annat ändamål än

 

verkställighet av påföljd av brott eller beredande av vård. En klar

 

majoritet, ca 75 procent, av dem som är placerade i häkte är dock häktade

 

på grund av misstanke om brott.

 

En ny häkteslag

 

Behandlingslagen har ändrats vid flera tillfällen och framstår, med tanke

 

på språk och struktur, som svårtillgänglig. I samband med att en ny

 

fängelselag ersätter 1974 års lag om kriminalvård i anstalt är det därför

107

motiverat att även ersätta behandlingslagen med en ny häkteslagstiftning. Prop. 2009/10:135 I likhet med Häktesutredningen anser regeringen att behandlingen av

häktade även fortsättningsvis bör regleras i en särskild verkställighetslag. Den nya lagen bör ges benämningen häkteslag, eftersom flertalet av dem som omfattas av lagen trots allt är placerade i ett häkte efter att ha häktats av domstol på grund av misstanke om brott.

De överväganden som har gjorts i fråga om fängelselagens innehåll i avsnitt 4 gäller också i fråga om häkteslagen. Det innebär att häkteslagen bör innehålla de principiella riktlinjerna för verksamheten och de grund- läggande materiella bestämmelser som rör intagnas rättigheter och inskränkningar i dessa, liksom bestämmelser om tvångsåtgärder och överklagande av beslut. Den nya häkteslagen bör också ges en strukturell och språklig modernisering som, så långt som det är möjligt, svarar mot fängelselagens disposition och språkbruk.

Reformbehovet

Häkteslagen bör utformas med fängelselagen som förebild. I enlighet härmed bör omotiverade skillnader i gällande rätt utmönstras. Det innebär att häkteslagen, till skillnad från behandlingslagen, t.ex. bör innehålla bestämmelser om den intagnes rätt att utöva sin religion (förslaget till 2 kap. 10 §), befogenhet att villkora ett besök av ytlig kroppsbesiktning (förslaget till 3 kap. 3 §) och befogenhet att omhänderta och förstöra påträffade droger (förslaget till 4 kap. 8 §). Det finns samtidigt skäl att upprätthålla vissa skillnader mellan den som utan att vara dömd är frihetsberövad i häkte och den som i anstalt verkställer påföljd för brott (jfr prop. 1975/76:90 s. 48). T.ex. bör någon sysselsättningsplikt inte kunna åläggas den som är frihetsberövad i häkte. En annan väsentlig skillnad är att risken för kollusion, dvs. risken för att en brottsutredning försvåras, i princip endast förekommer hos den som är häktad på grund av misstanke om brott.

Vissa av de materiella förslag som lämnats i förhållande till fängelse- lagstiftningen är motiverade även när det gäller häkte. Det gäller behovet av att kodifiera den s.k. proportionalitetsprincipen (avsnitt 4), införa besöksrum som är så utformade att de omöjliggör överlämnade av före- mål (avsnitt 12), reglera också annan elektronisk kommunikation än telefonsamtal (avsnitt 13), reglera befogenheten att kontrollera den intagnes bostadsrum (avsnitt 14), ge manliga och kvinnliga intagna ett mer likartad skydd vid kroppsvisitation eller kroppsbesiktning (avsnitt 15) samt möjliggöra kontroll av in- och utpasserande fordon (avsnitt 16). Det hänvisas till motiven i dessa delar.

Utöver nu angivna ändringar finns det ett materiellt reformbehov som specifikt hänför sig till häkteslagen. Regeringen behandlar detta behov i avsnitt 21–23.

108

21

Försändelser

Prop. 2009/10:135

 

 

Regeringens förslag: Kriminalvården ska kunna vägra en intagen att

 

sända eller ta emot en försändelse, om det är nödvändigt med hänsyn

 

till ordningen eller säkerheten. Endast om det är absolut nödvändigt av

 

säkerhetsskäl, ska en försändelse som hålls kvar få granskas utan den

 

intagnes medgivande.

 

 

Förbudet mot att hålla kvar myndighetsbrev ska omfatta myndig-

 

hetsbrev till en intagen, om det inte finns anledning att anta att upp-

 

giften om avsändare är oriktig.

 

Häktesutredningens förslag överensstämmer till viss del med rege-

 

ringens. Utredningens förslag vilar på att olika regler gäller för olika slag

 

av försändelser. Vidare har utredningen ersatt begreppet ”brev” med

 

begreppet ”skriftlig handling”. Enligt utredningens förslag är det endast

 

paket och andra försändelser än skriftliga handlingar som får granskas

 

utan den intagnes medgivande.

 

Remissinstanserna: Riksdagens ombudsmän (JO) delar inte utredning-

 

ens bedömning om att begreppet brev innefattas i det mer övergripande

 

begreppet skriftliga handlingar. JO påpekar också vissa brister i den lag-

 

tekniska utformningen och framhåller särskilt att granskning är ett vidare

 

begrepp än öppnande.

 

Skälen för regeringens förslag

 

Nuvarande ordning

 

Enligt 9 § första stycket behandlingslagen ska ett brev från den som är

 

intagen i ett häkte till en svensk myndighet, ett internationellt organ som

 

har av Sverige erkänd behörighet att ta emot klagomål från enskilda eller

 

den intagnes offentlige försvarare (s.k. myndighetsbrev) vidarebefordras

 

utan föregående granskning. I andra fall får den som är intagen i ett häkte

 

vägras sända eller ta emot brev av säkerhetsskäl eller om han eller hon är

 

ålagd restriktioner med anledning av misstanke om brott (9 § andra

 

stycket). Vägras den intagne att sända eller ta emot brev utan föregående

 

granskning ska brevet hållas kvar, men får inte öppnas utan den intagnes

 

medgivande (9 § tredje stycket). Med brev jämställs även andra skriftliga

 

handlingar (9 § femte stycket).

 

I princip jämställs med brev också försändelser av annat slag än brev

 

eller andra skriftliga handlingar (10 § första stycket). Den intagne får

 

dock inte ta emot en sådan försändelse om den kan äventyra ordningen

 

eller annars medföra olägenhet.

 

Terminologi

 

För att underlätta förståelsen av regleringen har Häktesutredningen före-

 

slagit att begreppet ”brev” ersätts med begreppet ”skriftliga handlingar”.

 

JO har kritiserat detta och angett att skriftliga handlingar i sig inte är att

 

anse som någon form av försändelse, vilket däremot är fallet med brev.

 

Utredningens förslag innebär därför enligt JO:s mening att regleringen får

109

en missvisande lydelse. Regeringen delar JO:s uppfattning. Inte desto Prop. 2009/10:135 mindre finns det förutsättningar att förenkla terminologin och på så sätt

regleringen genom att endast använda sig av begreppet försändelse. Det motsvarar i princip den terminologi som används i t.ex. 22 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård. Härmed avses varje försändelse, t.ex. brev, skriftliga meddelanden och paket, som ska befordras till och från den intagne genom Kriminalvårdens försorg.

Någon rätt för en intagen att direkt överlämna eller ta emot en försänd-

 

else utan Kriminalvårdens försorg föreligger inte. I den utsträckning det

 

trots allt sker, kan Kriminalvården kontrollera och granska vad som över-

 

lämnats med stöd av t.ex. den reglering som möjliggör kontroll av den

 

intagnes bostadsrum och tillhörigheter (jfr SOU 1975:75 s. 200 och prop.

 

1975/76:209 s. 147 och 287).

 

Granskning av försändelser

 

Ett åklagarbeslut om restriktioner för den som är häktad, anhållen eller

 

gripen på grund av misstanke om brott bör, liksom enligt behandlings-

 

lagen, kunna avse rätten att ta emot eller skicka en försändelse. Härutöver

 

bör Kriminalvården självständigt kunna fatta beslut om att vägra en

 

intagen att sända eller ta emot en försändelse om det är nödvändigt med

 

hänsyn till ordningen eller säkerheten. Förutsättningar för att hålla kvar

 

en försändelse kan föreligga vid t.ex. misstanke om att försändelsen

 

innehåller något föremål som den intagne inte får ta emot och inneha i

 

förvaringslokalen eller vid misstanke om att försändelsen utgör ett led i

 

ett planerat avvikande.

 

Regleringen i häkteslagen bör även fortsättningsvis ta sin utgångspunkt

 

i att en försändelse, som en intagen inte får sända eller ta emot, inte får

 

bli föremål för granskning utan den intagnes medgivande (jfr prop.

 

1975/76:90 s. 45). Detta krav kan dock inte upprätthållas helt utan undan-

 

tag. Granskning utan medgivande bör kunna ske om det är absolut nöd-

 

vändigt av säkerhetsskäl. Det överensstämmer i sak med vad Häktes-

 

utredningen föreslagit. Med detta undantag möjliggörs kontroll vid t.ex.

 

misstanke om att en försändelse som hålls kvar innehåller ett vapen eller

 

en explosiv eller giftig substans. Det finns enligt regeringens mening inte

 

någon anledning att, som Häktesutredningen föreslagit, begränsa denna

 

granskning till försändelser av visst slag.

 

Häktesutredningens förslag skiljer sig från regleringen i behandlings-

 

lagen på så sätt att begreppet ”öppnas” har ersatts av ”granskas”. JO har i

 

sitt remissvar påtalat att granskning innefattar något mer än bara att

 

öppna en försändelse. För att ordningen och säkerheten ska kunna upp-

 

rätthållas kan det emellertid inte anses ändamålsenligt att begränsa

 

regleringen till att endast avse befogenhet att öppna en försändelse. Det är

 

inte heller så regleringen har tillämpats. Häktesutredningens förslag i

 

denna del bör därför genomföras.

 

Hanteringen av myndighetsbrev

 

Förbudet mot att hålla kvar s.k. myndighetsbrev kan ses som en för den

 

intagne anpassad form av det skydd som gäller för varje medborgare

110

 

enligt 2 kap. 6 § regeringsformen. Principen är betydelsefull och finns Prop. 2009/10:135 befäst i flera internationella överenskommelser, bl.a. de europeiska

fängelsereglerna och FN:s principer till skydd för frihetsberövade per- soner.

I enlighet med vad Häktesutredningen föreslagit bör förbudet mot att hålla kvar myndighetsbrev ändras på så sätt att förbudet även omfattar myndighetsbrev till en intagen. En sådan utvidgning av regleringens tillämpningsområde kan dock inte ske utan att den förenas med ett krav på att inte vidarebefordra myndighetsbrev till en intagen, om det finns särskild anledning att anta att uppgiften om avsändare är oriktig. Utan en sådan reglering, som sedan tidigare gäller i anstalt, är det relativt enkelt för den som sänder en försändelse till en intagen att falskeligen påstå att det rör sig om ett myndighetsbrev och på så sätt undvika kontroll (jfr prop. 2006/07:127 s. 26).

22 Permission

Regeringens förslag: Den som är gripen, anhållen eller häktad på grund av misstanke om brott och ålagd restriktioner ska inte få beviljas permission utan att undersökningsledaren eller åklagaren har lämnat sitt medgivande.

Häktesutredningens förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Förtroenderåden riksorganisation (FRIO) anser att ett medgivande till permission ska ges av tingsrätt i stället för av åklagare, för att undvika att permissioner används av åklagare i påtryck- ningssyfte. FRIO anser också att rätten till permission bör förbli en sär- skild restriktionsform som ska lyda under de prövningsregler som gäller för övriga restriktioner.

Skälen för regeringens förslag: I 13 § behandlingslagen finns bestäm- melser om vistelse utanför förvaringslokalen (permission). För den som är gripen, anhållen eller häktad på grund av misstanke om brott kan, om det finns en risk för att han eller hon undanröjer bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning, möjligheten till permission inskränkas genom att undersökningsledaren eller åklagaren fattar beslut om restriktioner med sådant innehåll, se 16 § samma lag.

Som Häktesutredningen konstaterat framstår det inte som ändamåls- enligt att frågan om permission utgör en särskild restriktionsform. En bättre ordning är att det, i de undantagsfall där frågan om permission aktualiseras, bör ankomma på den myndighet som ansvarar för tillsynen av den intagne att fatta beslut om permission även i det fall han eller hon är ålagd restriktioner. För att säkerställa att den intagne i ett sådant fall inte undanröjer eller på annat sätt försvårar sakens utredning bör dock krävas att ett beslut om permission föregås av att medgivande inhämtas från undersökningsledaren eller åklagaren. Det överensstämmer med Häktesutredningens förslag.

111

23

Restriktioner för den som är häktad på grund Prop. 2009/10:135

 

av misstanke om brott

23.1Nuvarande ordning

Rättegångsbalken

Att en häktad person har restriktioner innebär att han eller hon har inskränkningar i sin rätt till kontakter med omvärlden. En åklagare måste som regel enligt 24 kap. 5 a § rättegångsbalken ha rättens tillstånd för att kunna meddela en häktad person restriktioner. Åklagaren ska vid pröv- ningen av en begäran om tillstånd att meddela restriktioner ange de omständigheter som yrkandet grundas på. En förutsättning för ett sådant tillstånd är att personen är häktad på grund av risk för att han eller hon försvårar brottsutredningen. Om ett generellt tillstånd saknas och det på grund av senare inträffade omständigheter är nödvändigt, får åklagaren ändå meddela restriktioner. I sådana fall ska åklagaren senast dagen efter beslutet begära att rätten prövar restriktionsfrågan.

Rätten ska pröva frågan om generellt tillstånd till restriktioner varje gång den tar ställning till häktningsfrågan. Ett tillstånd till restriktioner förfaller automatiskt om rätten inte medger fortsatt tillstånd i samband med att den förordnar att någon ska bli kvar i häkte eller medger för- längning av tiden för att väcka åtal. Tingsrättens beslut om generellt tillstånd till restriktioner får överklagas särskilt till hovrätten (49 kap. 5 § 6 rättegångsbalken).

Behandlingslagen

I behandlingslagen finns bestämmelser om restriktioner avseende den som med stöd av rättegångsbalken är gripen, anhållen eller häktad på grund av misstanke om brott. Det är åklagaren som, efter ett generellt tillstånd från domstolen enligt vad som anges ovan, fattar beslut om restriktioner av visst slag för häktade personer. En förutsättning är att restriktionerna är påkallade med hänsyn till risken för att bevis undanröjs eller att en brottsutredning på annat sätt försvåras.

De restriktioner som kan komma i fråga för häktade enligt behandlings- lagen är inskränkningar i hans eller hennes rätt att vistas tillsammans med eller förvaras i samma rum som andra, att sända eller ta emot brev eller andra försändelser, att ta emot besök, att ringa eller ta emot telefonsamtal och att ha tillgång till tidskrifter, tidningar, radio och television (9 § och 11-12 §§).

Även om en intagen har ålagts restriktioner innebär det inte nöd- vändigtvis att den eller de rättigheter som berörs är helt inskränkta. En åklagare kan således i ett beslut om restriktioner för besök ange som ett allmänt villkor att ett besök inte får tillåtas innan det har prövats av åklagaren eller mer konkret att den intagne får ta emot besök från t.ex. vissa närstående men inte av andra. Vidare kan restriktioner för television och tidningar begränsas så att de endast omfattar t.ex. lokaltidningar och regionala nyhetsprogram.

112

Omprövning och överprövning av restriktioner av visst slag

Prop. 2009/10:135

Ett beslut av åklagaren eller undersökningsledaren att meddela restrik-

 

tioner ska omprövas så ofta det finns anledning till det (16 § tredje

 

stycket behandlingslagen). Ett beslut av åklagaren kan också överprövas

 

av överåklagare eller vice överåklagare som har till uppgift att utöva

 

tillsyn. Den som är häktad kan vidare begära tingsrättens prövning av ett

 

beslut enligt behandlingslagen att ålägga honom eller henne restriktioner

 

av ett visst slag (17 § första stycket behandlingslagen). Tingsrättens pröv-

 

ning omfattar frågan om de restriktioner en häktad har invänt emot är

 

befogade, t.ex. om det är motiverat att den häktade har inskränkningar i

 

rätten att ringa telefonsamtal. Frågan om lättnader eller undantag från

 

restriktioner av visst slag, t.ex. om det är motiverat att i ett enskilt fall

 

tillåta avlyssnade telefonsamtal, omfattas emellertid inte av domstolens

 

prövning. En sådan fråga kan endast bli föremål för överprövning av

 

överåklagare eller vice överåklagare.

 

På den häktades begäran prövar tingsrätten åklagarens beslut om

 

restriktioner av visst slag i samband med att rätten prövar frågan om till-

 

stånd till restriktioner (17 § första stycket behandlingslagen). Åklagaren

 

ska alltid ges tillfälle att yttra sig innan rätten fattar beslut. Frågan om

 

restriktioner av visst slag kan prövas redan i samband med den första

 

häktningsförhandlingen (jfr prop. 1997/98:104 s. 46 f.). Därefter kan

 

rätten pröva frågan om någon ska kvarbli i häkte eller om förlängning av

 

tiden för att väcka åtal ska medges.

 

Tingsrättens beslut med anledning av en prövning av åklagarens beslut

 

om restriktioner av visst slag får, till skillnad från ett beslut om generellt

 

tillstånd till sådana restriktioner, inte överklagas.

 

Kritik mot nuvarande ordning

 

Möjligheten för en häktad som har ålagts restriktioner av visst slag att

 

begära tingsrättens prövning av åklagarens beslut infördes år 1999 (prop.

 

1997/98:104, bet. 1997/98: JuU22, rskr. 1997/98:227). Lagändringarna

 

byggde på en inom Justitiedepartementet upprättad promemoria (Ds

 

1996:46). Promemorian hade föregåtts av att Europarådets kommitté för

 

förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller

 

bestraffning (CPT), efter ett besök år 1994, kritiserat Sverige på grund av

 

att en häktad saknade rätt att i domstol eller något annat oberoende organ

 

få en effektiv omprövning av åklagarens beslut om restriktioner av visst

 

slag.

 

Efter sitt besök år 1994 har CPT besökt Sverige år 1998, 2003 och

 

2009. Fortsatt kritik har då riktats mot restriktionsanvändningen. Bland

 

annat har CPT rekommenderat Sverige att införa en möjlighet för

 

enskilda att överklaga tingsrättens beslut genom vilket domstolen har

 

prövat åklagarens beslut om restriktioner av visst slag.

 

Kritik mot användningen av restriktioner har även riktats mot Sverige

 

av Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter år 2004 och av en

 

underkommitté till FN:s tortyrkommitté (CAT), The United Nations

 

Subcommittee on Prevention of Torture (SPT). Efter SPT:s besök i

 

Sverige i mars 2008 överlämnades en rapport med rekommendationer,

 

bl.a. i fråga om restriktioner för häktade. Bland annat rekommenderade

113

SPT att beslutanderätten för restriktioner av visst slag bör överföras till Prop. 2009/10:135 tingsrätten och att ett beslut att ålägga restriktioner av visst slag ska vara

överklagbart.

23.2Tingsrättens beslut om restriktioner av visst slag ska kunna överklagas

Regeringens förslag: Tingsrättens prövning av åklagarens beslut om restriktioner av visst slag ska kunna överklagas.

Häktesutredningens förslag överensstämmer endast delvis med regeringens. Utredningen föreslår att åklagaren, i samband med att han eller hon begär att rätten prövar om den häktades kontakter med omvärlden får inskränkas, ska ange vilka restriktioner av visst slag som han eller hon vill meddela. Åklagaren ska också redovisa skälen för varje restriktion, i den mån det inte är till men för sakens utredning. Tingsrätten ska i sitt beslut ange vilka restriktioner av visst slag som åklagaren får meddela. Beslutet ska få överklagas.

Remissinstanserna: Riksdagens ombudsmän (JO), Hässleholms tings- rätt, Barnombudsmannen, Sveriges Advokatsamfund, Brottsförebyggande rådet, Brottsoffermyndigheten, Amnesty, Förtroenderådens Riksorgan- isation, Rainbow Sweden och Riksbryggan har tillstyrkt förslaget. Stats- kontoret har avstyrkt förslaget och anfört att bristerna i restriktions- förfarandet snarast är en ledarskapsfråga som bör lösas genom styr- signaler inom Åklagarmyndigheten och att regeringen bör avvakta med en reglering.

Östersunds tingsrätt har ifrågasatt behovet av den föreslagna regler- ingen. Hovrätten för Övre Norrland, Justitiekanslern, Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten har ifrågasatt dess effektivitet. Såväl behovet som effektiviteten av den föreslagna ordning- en har ifrågasatts av Svea hovrätt. Åklagarmyndigheten och Ekobrotts- myndigheten har också framhållit att åklagarna är bäst lämpade att bedöma behovet av restriktioner och att förslaget riskerar att leda till en sammanblandning av åklagarnas och domstolens olika roller. Huddinge tingsrätt, Domstolsverket och Sveriges domareförbund har föreslagit att det i stället införs en möjlighet att överklaga tingsrättens beslut om restriktioner av visst slag.

Skälen för regeringens förslag

Utgångspunkter

Det grundläggande samhällsintresset av att kunna bedriva en effektiv brottsutredningsverksamhet motiverar att en häktad person kan meddelas inskränkningar i rätten till kontakter med omvärlden. Sådana inskränk- ningar innebär dock ett direkt och påtagligt integritetsintrång för den häktade. Detta gäller särskilt om restriktionerna gäller under en längre tid. Mot denna bakgrund är det av största vikt att restriktioner, liksom andra

114

slags straffprocessuella tvångsmedel, tillgrips och bibehålls med största Prop. 2009/10:135 möjliga restriktivitet.

Rättens prövning av restriktioner av visst slag

Enligt Häktesutredningen förekommer det svårförklarliga variationer mellan olika åklagarkammare när det gäller andelen häktade som åläggs restriktioner. Vidare konstateras att det inte kan uteslutas att restriktioner i vissa fall tillgrips i onödan eller – vilket möjligen är vanligare – bibe- hålls längre än vad som är motiverat av utredningen om brottet. Utredningen bedömer också att häktesreformen år 1999 inte har haft någon påtaglig effekt när det gäller hur stor andel av de häktade som åläggs restriktioner. Slutligen anges att det är mycket ovanligt att häktade begär rättens prövning av restriktioner av visst slag. På grund av det anförda föreslår utredningen att frågan om åläggande av restriktioner av visst slag ska bli föremål för rättens prövning varje gång domstolen fattar beslut om häktning eller omhäktning på grund av kollusionsfara. Detta skulle enligt utredningen vara ägnat att förhindra såväl att restriktioner åläggs slentrianmässigt som att det fattas beslut om andra restriktioner än sådana som framstår som nödvändiga.

Regeringen konstaterar att Häktesutredningens förslag inte medför

 

någon stor eller principiell förändring jämfört med gällande rätt. Det

 

finns redan enligt nuvarande ordning en möjlighet för den häktade att vid

 

den första häktningsförhandlingen begära rättens prövning av restrik-

 

tioner av visst slag. En sådan prövning kan också på den häktades

 

begäran komma att ske vid varje tillfälle som tingsrätten tar ställning i

 

häktningsfrågan. Skillnaden mellan den nuvarande och den föreslagna

 

ordningen är att den häktade enligt gällande regler på eget initiativ måste

 

väcka frågan för att den ska omfattas av domstolens prövning. Med

 

hänsyn till de begränsade fördelar som utredningsförslaget skulle inne-

 

bära och till att även gällande ordning tillgodoser högt uppställda rätts-

 

säkerhetskrav, anser regeringen, i likhet med bl.a. Svea hovrätt, att

 

behovet och effektiviteten av förändringen kan ifrågasättas. Häktesutred-

 

ningens förslag bör därför inte genomföras.

 

Den häktade bör kunna överklaga tingsrättens beslut om restriktioner av

 

visst slag

 

Som redovisas får tingsrättens beslut om restriktioner av visst slag inte

 

överklagas. Denna ordning har kritiserats av CPT. Häktesutredningens

 

förslag innebär att sådana beslut ska få överklagas.

 

Som skäl för att inte införa en möjlighet att överklaga tingsrättens

 

beslut anfördes i det tidigare lagstiftningsärendet bl.a. att en sådan möj-

 

lighet skulle leda till en ökad risk för en samtidig rättslig prövning av

 

samma omständigheter i olika instanser (prop. 1997/98:104 s. 42). Detta

 

ansågs vara särskilt olyckligt med hänsyn till att det rör sig om temporära

 

åtgärder för vilka omständigheterna fortlöpande förändras. Mot detta ska

 

ställas att en sådan ordning kan förväntas minska den av Häktesutred-

 

ningen anförda risken för att den häktade avstår från att ansöka om dom-

 

stolsprövning bl.a. eftersom beslutet inte går att överklaga. Regeringen

115

 

anser att den ökade rättssäkerhet som en överklagandemöjlighet skulle Prop. 2009/10:135 innebära väger tyngre än de skäl som tidigare anförts mot en sådan

ordning. Ett sådant beslut bör på samma sätt som ett beslut om generellt tillstånd till restriktioner enligt 24 kap. 5 a § rättegångsbalken kunna överklagas särskilt och utan inskränkning i tiden. Liksom tidigare bör det också vara möjligt att ta upp frågan i hovrätten och i Högsta domstolen i de fall den uppkommer där i första instans.

Tillämpningen av restriktionsreglerna

Som nämns ovan konstaterar Häktesutredningen att användningen av restriktioner varierar i omfattning inom landet. Samma iakttagelse har gjorts av CPT. Enligt utredningen förekommer det sannolikt skillnader mellan hur enskilda åklagare inom en och samma åklagarkammare beslutar om enskilda restriktioner, utan att det till fullo kan förklaras av målens beskaffenhet.

Det ankommer på riksåklagaren att verka för lagenlighet och enhetlig- het i åklagarnas rättstillämpning. Regeringen avser att noga följa utveck- lingen på detta område och har i regleringsbrev för budgetåren 2008– 2010 ålagt Åklagarmyndigheten att redovisa bl.a. hur många personer som har häktats under de aktuella åren samt i hur många fall av dessa som tillstånd till restriktioner har lämnats. Väsentliga skillnader mellan olika delar av landet ska beskrivas och analyseras.

24 Kostnader och ikraftträdande

Syftet med en ny fängelse- och häkteslagstiftning är att den ska göra myndigheternas arbete effektivare och lagstiftningen tydligare och mer lättillgänglig. De initiala kostnader som kan uppstå till följd av den nya lagstiftningen, t.ex. i form av utbildning och arbetet med nya föreskrifter, uppvägs av en mer effektiv och ändamålsenlig verksamhet. För att tillförsäkra att sådana kostnader ryms inom befintligt anslag bör fängelselagen och häkteslagen lämpligen träda i kraft först den 1 april 2011.

För domstolsväsendets del innebär förslaget att en övervaknings- nämnds beslut får överklagas till tingsrätt eller förvaltningsrätt, liksom att tingsrättens prövning av åklagarens beslut om restriktioner av visst slag får överklagas. De kostnader som detta medför kan, med tanke på det fåtal ärenden som det rör sig om, inte antas vara annat än marginella. Kostnaderna kan bäras inom befintligt anslag.

116

25

Författningskommentar

Prop. 2009/10:135

25.1Förslaget till fängelselag

Fängelselagen ersätter lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt. Lagen innebär i huvudsak en omarbetning av bestämmelserna i lagen om kriminalvård i anstalt i syfte att göra regleringen tydlig och enkel att tillämpa. Lagen är indelad i femton kapitel.

Fängelselagen innehåller de principiella riktlinjerna för verkställigheten i anstalt, ramarna för verkställighetens innehåll och utformning och de materiella bestämmelser som rör de intagnas rättigheter och i vilken utsträckning dessa kan inskränkas. Lagen innehåller vidare bestämmelser om de kontroll- och tvångsåtgärder som kan riktas mot intagna och, i förekommande fall, mot andra personer samt grundläggande bestäm- melser om överklagande av beslut. Lagen har, så långt möjligt, utformats köns- och teknikneutralt.

Vissa bestämmelser i lagen om kriminalvård i anstalt har inte förts över till fängelselagen med hänvisning till att de lämpligen bör regleras i för- fattningar på lägre nivå. Det gäller bestämmelser om anstaltsorganisation (delar av 3 § och 8 § tredje stycket), vissa bestämmelser om den intagnes ersättning (delar av 44 §), bestämmelser om utrednings- och dokum- entationskrav (22 § första och tredje styckena samt 51 § andra stycket andra meningen), detaljerade bestämmelser om verkställighetens plane- ring och genomförande (delar av 5 § samt 33 § och 43 § tredje stycket), vissa bestämmelser om en kontrollåtgärds genomförande (27 § andra stycket och 52 c § första stycket tredje meningen), närmare bestämmelser om transporter (42 § första stycket) samt bestämmelser om information och underrättelse m.m. (delar av 27 § tredje stycket, 35 § och 37 § första stycket fjärde meningen).

Vissa bestämmelser har utgått som obehövliga (5 § tredje stycket, 66 § andra stycket samt 40 och 52 §§).

1 kap. Inledande bestämmelser

Lagens innehåll och tillämpningsområde

1 kap. 1 §

Denna lag innehåller bestämmelser om verkställighet av fängelse i kriminalvårdsanstalt. Bestämmelserna avser

placering (2 kap.),

sysselsättning och ersättning (3 kap.),

fritid (4 kap.),

personliga tillhörigheter (5 kap.),

vistelse i gemensamhet och avskildhet (6 kap.),

besök och andra kontakter (7 kap.),

särskilda kontroll- och tvångsåtgärder (8 kap.),

hälso- och sjukvård (9 kap.),

permission och annan tillfällig vistelse utanför anstalt (10 kap.),

särskilda utslussningsåtgärder (11 kap.),

varning och uppskjuten villkorlig frigivning (12 kap.), samt

117

– beslut och överklagande m.m. (13–15 kap.).

Prop. 2009/10:135

Paragrafen innehåller bestämmelser om lagens innehåll. Bestämmelserna har viss motsvarighet i 1 § lagen om kriminalvård i anstalt. Frågan har behandlats i avsnitt 4.

Lagen innehåller bestämmelser om verkställighet av fängelse i en kriminalvårdsanstalt. Det innebär att lagen omfattar verkställighet av, förutom dom på fängelse, fängelse som förvandlingsstraff för böter samt fängelsestraff som i slutligt beslut bestämts i samband med undanröjande av skyddstillsyn eller villkorlig dom (jfr 27 kap. 6 § och 28 kap. 7 § brottsbalken).

En frihetsberövande påföljd som dömts ut i något annat land kan verk- ställas i Sverige efter överförande hit enligt lagen (1963:193) om sam- arbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. (nordiska verkställighetslagen), lagen (1972:260) om inter- nationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (inter- nationella verkställighetslagen) och lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Bestämmelser om verkställighet här i landet av straffdomar som meddelats utomlands finns också i lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt, lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen och lagen (2006:615) om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone. Även i dessa fall är lagen i regel tillämplig.

Bestämmelser om att ett fängelsestraff får verkställas i den dömdes bostad i stället för i anstalt finns i lagen (1994:451) om intensivöver- vakning med elektronisk kontroll.

För att göra lagen mer lättillämpad innehåller paragrafen en översiktlig beskrivning av lagens innehåll.

1 kap. 2 §

Den som är intagen i anstalt får medges att vistas utanför anstalten enligt 9 kap. 1 §, 10 kap. 1–4 §§ och 11 kap. 1 §.

Som vistelse utanför anstalt anses inte att en intagen, genom Kri-

 

minalvårdens försorg, transporteras utanför en anstalt med anledning av

 

att ett beslut enligt lagen ska verkställas.

 

Vid vistelse utanför anstalt enligt 11 kap. 1 § första stycket 2–4 gäller

 

inte 2–10 kap.

 

Paragrafen innehåller vissa grundläggande bestämmelser om vistelse

 

utanför anstalt. Första och andra styckena har ingen motsvarighet i hittills

 

gällande rätt.

 

Enligt första stycket får en intagen vistas utanför anstalt vid hälso- och

 

sjukvård enligt 9 kap. 1 §, permission enligt 10 kap. 1 §, särskild per-

 

mission enligt 10 kap. 2 §, inställelse vid domstol eller annan myndighet

 

enligt 10 kap. 3 §, utredning om risk för återfall enligt 10 kap. 4 § eller en

 

särskild utslussningsåtgärd enligt 11 kap. 1 §. Bestämmelsen utesluter

 

inte att det av annan lag kan följa att en intagen får vistas utanför anstalt.

 

Sådana bestämmelser finns t.ex. i 4 kap. 29 och 31 §§ lagen (2000:562)

 

om internationell rättslig hjälp i brottmål.

118

I andra stycket anges att som vistelse utanför anstalt anses inte att en Prop. 2009/10:135 intagen, genom Kriminalvårdens försorg, transporteras utanför en anstalt

med anledning av att ett beslut enligt lagen ska verkställas. En sådan transport kan avse t.ex. förflyttning i anslutning till ändrad placering eller en sjuktransport.

I tredje stycket, som har viss motsvarighet i 1 § första stycket tredje meningen lagen om kriminalvård i anstalt, anges att 2–10 kap. inte gäller när en intagen vistas utanför anstalt med anledning av ett beslut om utslussning i form av vårdvistelse, vistelse i halvvägshus och utökad fri- gång.

1 kap. 3 §

Bestämmelser om när ett fängelsestraff får verkställas och hur tiden för verkställigheten ska beräknas finns i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.

Paragrafen, som inte har någon motsvarighet i lagen om kriminalvård i anstalt, hänvisar upplysningsvis till lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. (strafftidslagen). Nuvarande strafftidsbestämmelser i 43 § andra stycket och 64 § lagen om kriminalvård i anstalt har förts över till strafftidslagen genom ett tillägg i 19 § i den lagen. Någon ändring i sak är inte avsedd.

Verkställighetens mål och utformning

1 kap. 4 §

Varje intagen ska bemötas med respekt för sitt människovärde och med förståelse för de särskilda svårigheter som är förenade med frihets- berövandet.

Paragrafen, som motsvarar 9 § första stycket lagen om kriminalvård i anstalt, innehåller grundläggande bestämmelser om hur en intagen ska bemötas. Bestämmelserna är ett utflöde av att det är frihetsberövandet i sig som är straffet. Det är en självklar utgångspunkt att en intagen ska behandlas med respekt för sitt människovärde och med förståelse för de svårigheter som är förenade med ett frihetsberövande. Det är angeläget att Kriminalvårdens personal har ett professionellt och humant för- hållningssätt och alltid upprätthåller det nu sagda vid sin kontakt med de intagna.

1 kap. 5 §

Verkställigheten ska utformas så att den intagnes anpassning i sam- hället underlättas och så att negativa följder av frihetsberövandet mot- verkas.

Verkställigheten ska, i den utsträckning det är möjligt utan att kravet på samhällsskydd eftersätts, särskilt inriktas på åtgärder som är ägnade

119

att förebygga återfall i brott. För varje intagen ska det upprättas en

Prop. 2009/10:135

individuellt utformad verkställighetsplan.

 

Verkställigheten ska planeras och utformas efter samråd med den

 

intagne och i samverkan med berörda myndigheter.

 

Paragrafen, som till viss del motsvarar 4 och 5 §§ lagen om kriminalvård

 

i anstalt, innehåller grundläggande bestämmelser om verkställighetens

 

mål och utformning. Motiven till bestämmelserna har redovisats i

 

avsnitt 4.

 

I första stycket uttrycks målet med verkställigheten. Där anges att verk-

 

ställigheten i anstalt ska utformas så att den intagnes anpassning i sam-

 

hället underlättas och så att negativa följder av frihetsberövandet mot-

 

verkas. Utan att någon ändring i sak är avsedd har uttrycket ”skadliga

 

följder” ersatts av ”negativa följder”. Med uttrycket avses t.ex. de

 

psykiska, sociala och ekonomiska konsekvenser som frihetsberövandet

 

kan ha för den intagne.

 

Som en del i arbetet med att uppnå målsättningen anges i andra stycket

 

att verkställigheten, under förutsättning att kravet på samhällsskydd inte

 

eftersätts, särskilt ska inriktas på åtgärder som förebygger återfall i brott.

 

En nyhet är att det återfallsförebyggande arbetet härigenom har kommit

 

till särskilt uttryck. Regleringen ställer krav på såväl att den intagnes

 

motivation till förändring som att hans eller hennes behov och förut-

 

sättningar tas till vara på ett professionellt sätt. Det ställer också krav på

 

att de åtgärder som vidtas grundas på väl underbyggd kunskap om vad

 

som är verkningsfullt.

 

En annan nyhet är att nuvarande krav på att Kriminalvården ska upp-

 

rätta en individuellt utformad verkställighetsplan för varje intagen har

 

kodifierats i andra stycket. En sådan verkställighetsplan är nödvändig för

 

att Kriminalvården, såsom verkställande myndighet, ska kunna utforma

 

verkställigheten på ett ändamålsenligt sätt.

 

En verkställighetsplan ska vara baserad på en sammanställning och

 

bedömning av identifierade risker, behov och förutsättningar som har

 

betydelse för innehållet i verkställigheten och för möjligheterna att

 

minska risken för återfall i brott. Planen är inte i sig ett beslut som den

 

intagne kan överklaga. Däremot kan planen innehålla enskilda beslut som

 

är överklagbara.

 

I tredje stycket, som utformats i enlighet med Lagrådets förslag, finns

 

bestämmelser om samråd och samverkan. En viktig utgångspunkt är att

 

den intagne ska motiveras att aktivt delta i och medverka vid planeringen

 

av verkställigheten. Det anges därför att samråd ska äga rum med honom

 

eller henne. Kravet på samråd innebär inte att det är den intagne som

 

avgör vilka åtgärder som bör komma i fråga.

 

Enligt tredje stycket ska verkställigheten också planeras och utformas i

 

samverkan med berörda myndigheter, framför allt socialtjänsten, hälso-

 

och sjukvården, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. För att verk-

 

ställigheten ska kunna utformas på ett ändamålsenligt sätt och underlätta

 

den intagnes anpassning i samhället krävs ofta stödåtgärder och stöd-

 

insatser från andra myndigheter än Kriminalvården, t.ex. när det gäller att

 

skaffa bostad och arbete eller att erbjuda sjukvård.

 

 

120

1 kap. 6 §

Prop. 2009/10:135

Verkställigheten får inte innebära andra begränsningar i den intagnes frihet än som följer av denna lag eller som är nödvändiga för att ord- ningen eller säkerheten ska kunna upprätthållas.

En kontroll- eller tvångsåtgärd får endast användas om den står i rimlig proportion till syftet med åtgärden. Om en mindre ingripande åtgärd är tillräcklig ska den användas.

Paragrafen, som inte har någon motsvarighet i lagen om kriminalvård i anstalt, innehåller grundläggande bestämmelser om de ramar inom vilka Kriminalvården har att utöva sina befogenheter. Motiven till bestäm- melserna har redovisats i avsnitt 4.

I syfte att säkerställa en human och rättssäker kriminalvård anges i första stycket att verkställigheten inte får innebära andra begränsningar i en intagens frihet än vad som följer av lagen eller som är nödvändiga för att ordningen eller säkerheten ska kunna upprätthållas. Det sätt varpå den intagnes frihet kan begränsas har i många fall fått en särskild och uttöm- mande reglering i lagen. I lagen finns t.ex. bestämmelser som begränsar en intagens rätt till gemensamhet och kontakt med omvärlden (6 och 7 kap.), liksom bestämmelser som anger under vilka förutsättningar en kontroll- eller tvångsåtgärd får vidtas mot en intagen, t.ex. kropps- visitation och kroppsbesiktning (8 kap.). Andra inskränkningar i en intagens frihet följer dock, utan att det anges särskilt, med nödvändighet av Kriminalvårdens uppgift att effektivt vidmakthålla frihetsberövandet och att upprätthålla ordningen och säkerheten. Lagen innehåller således inte någon uttömmande reglering om hur övervakningen i anstalt ska vara utformad (jfr prop. 2004/05:34 s. 37 f.). En intagen är också, utan att det anges särskilt, skyldig att följa de rutiner som gäller i en anstalt och de anvisningar som ges av kriminalvårdspersonal.

I andra stycket klargörs att varje kontroll- eller tvångsåtgärd ska prövas mot den s.k. proportionalitetsprincipen. Det gäller när en sådan åtgärd vidtas mot en intagen, men också när en sådan åtgärd i förekommande fall vidtas mot en annan person än en intagen. Kravet på proportionalitet omfattar såväl ett beslut om en kontroll- eller tvångsåtgärd som genom- förandet av den.

Proportionalitetsprincipen innebär att varje kontroll- och tvångsåtgärd som vidtas ska föregås av en intresseavvägning, i syfte att pröva om olägenheterna med åtgärden står i rimlig proportion till vad som står att vinna med den. En bedömning av åtgärdens art, styrka, räckvidd och var- aktighet måste därför göras i varje enskilt fall. En sådan intresse- avvägning kan leda till att en intagen som hålls avskild medges lättnader, t.ex. på så sätt att han eller hon inte placeras i enrum utan ges möjlighet att vistas tillsammans med en annan intagen, s.k. samsittning. En sådan intresseavvägning kan också leda till att en åtgärd inte alls ska vidtas, om den bedöms få skadeverkningar som inte är rimliga i förhållande till vad som eftersträvas.

I lagen om kriminalvård i anstalt finns bestämmelser som ger uttryck för grundtankarna bakom proportionalitetsprincipen i vissa specifika fall (21 §, 27 § första stycket, 52 c § första stycket första och andra mening-

121

arna och 53 §). Dessa bestämmelser har utgått med hänvisning till att Prop. 2009/10:135 principen har fått en generell reglering.

Särskilda villkor för långtidsdömda

1 kap. 7 §

För en intagen som avtjänar fängelse i lägst fyra år ska det, om det inte är uppenbart obehövligt, beslutas om de särskilda villkor som av säker- hetsskäl är nödvändiga när det gäller

1.placering i anstalt,

2.vistelse utanför anstalt enligt 10 kap. 1 och 2 §§, och

3.särskilda utslussningsåtgärder enligt 11 kap. 1 §.

Om det finns särskilda skäl ska villkor enligt första stycket också beslutas för en intagen som har dömts till fängelse i lägst två år.

Paragrafen, som i huvudsak motsvarar 7 § tredje stycket lagen om kriminalvård i anstalt, innehåller bestämmelser om särskilda villkor för långtidsdömda.

För att upprätthålla kravet på samhällsskydd anges i första stycket att det för den som avtjänar lägst fyra års fängelse ska beslutas om de villkor som av säkerhetsskäl ska vara normerande för verkställigheten i fråga om placering i anstalt, permission och särskilda utslussningsåtgärder (jfr 8 §). Det är den sammanlagda strafftiden som är avgörande i fall där flera straff verkställs samtidigt. Det innebär att en intagen som har dömts till kortare straff än fyra år kan omfattas av regleringen om han eller hon till följd av förverkande av villkorligt medgiven frihet ska avtjäna lägst fyra år.

De särskilda villkoren sätter den yttre ramen för en intagens verk- ställighet vad gäller säkerhet, t.ex. under vilken grad av övervakning och kontroll som den intagne ska placeras, vid vilken tidpunkt den intagne tidigast kan beviljas permission och när och i vilken form han eller hon kan medges en särskild utslussningsåtgärd.

Ett beslut om särskilda villkor ska föregås av en individuell prövning och bygga på en risk- och behovsprofil av den intagne. Vid denna hel- hetsbedömning bör bl.a. beaktas vilken typ av brott den intagne är dömd för, delaktigheten i brottet, hans eller hennes inställning till kriminalitet, utfallet av tidigare straffverkställighet och strafftidens längd. Vad gäller brottet bör särskilt beaktas om det har internationell anknytning eller om det är fråga om systematisk brottslighet. Om tidigare kriminalitet ligger långt tillbaka i tiden bör detta tas med i helhetsbedömningen. Vid bedöm- ningen av den intagnes benägenhet att under verkställigheten tillgripa våld bör beaktas vad som framgår av rättspsykiatrisk undersökning och psykolog- och andra expertutlåtanden.

En nyhet är att särskilda villkor inte behöver beslutas om det är uppen- bart obehövligt. Med beaktande av den kategori av intagna som regle- ringen avser ligger det i sakens natur att denna möjlighet bör användas restriktivt. I ett enskilt fall kan det dock vara uppenbart att en intagen inte utgör någon sådan samhällsfara som motiverar särskilda villkor, trots att han eller hon avtjänar ett långvarigt fängelsestraff. Det kan t.ex. avse en

122

intagen som inte är frihetsberövad i direkt anslutning till att verkställig- Prop. 2009/10:135 heten inleds. Frågan har behandlats i avsnitt 6.

Enligt andra stycket ska, om det finns särskilda skäl, beslut om sär- skilda villkor också fattas för en intagen som har dömts till fängelse i lägst två år. Det kan t.ex. avse en intagen som har kopplingar till grov organiserad brottslighet.

1 kap. 8 §

Prövning av vilka särskilda villkor som ska gälla för verkställigheten enligt 7 § ska ske så snart verkställigheten påbörjas eller annars när det finns behov av det. Villkoren ska omprövas när det finns anledning till det.

Ett beslut om placering, permission, särskild permission eller sär- skilda utslussningsåtgärder får inte meddelas i strid med de särskilda villkoren.

Paragrafen, som i sak motsvarar 7 § fjärde och femte styckena lagen om kriminalvård i anstalt, innehåller vissa bestämmelser om beslut om särskilda villkor.

I första stycket anges att prövning av vilka särskilda villkor som ska gälla för verkställigheten ska ske så snart verkställigheten påbörjas eller annars när det finns behov av det. Vidare anges där att villkoren ska omprövas när det finns anledning till det. Någon fast tidsgräns för omprövningen är således inte uppställd. Frågan om omprövning kan initieras såväl av Kriminalvården som av den intagne. Skäl för att ändra villkoren kan t.ex. föreligga vid brott under verkställigheten, rymning, avvikelse från permission eller annan allvarlig misskötsamhet. Om den intagnes situation förändrats i positiv riktning, kan detta också vara ett skäl att ändra villkoren.

Enligt andra stycket, som i allt väsentligt har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, är ett beslut om särskilda villkor normerande för verkställigheten på så sätt att ett beslut om placering, permission, särskild permission och särskilda utslussningsåtgärder inte får beviljas i strid med de särskilda villkoren.

2 kap. Placering

Placering i anstalt

2 kap. 1 §

En intagen får inte placeras så att han eller hon underkastas mer ingrip- ande övervakning och kontroll än som är nödvändigt för att ordningen eller säkerheten ska kunna upprätthållas.

Vid beslut om placering ska, i den utsträckning det är möjligt, hänsyn tas till den intagnes behov av sysselsättning, omvårdnad och en lämplig frigivningsplanering.

123

Paragrafen, som har viss motsvarighet i regleringen i 7 § andra stycket och 7 a § lagen om kriminalvård i anstalt, innehåller bestämmelser om placering av en intagen. Motiven till bestämmelserna har redovisats i avsnitt 5.

Bestämmelserna är tillämpliga såväl när en intagen tas in i en anstalt, s.k. initialplacering, som vid beslut om ändrad placering under pågående verkställighet (förflyttning). Bestämmelserna tar sin utgångspunkt i att det finns såväl anstalter som avdelningar eller enheter med olika grad av övervakning och kontroll.

Ett beslut om placering ska föregås av en helhetsbedömning i varje enskilt fall. Denna bedömning får enligt första stycket inte mynna ut i att en intagen placeras så att han eller hon underkastas mer ingripande övervakning och kontroll än som är nödvändigt för att ordningen eller säkerheten ska kunna upprätthållas. Det överensstämmer med den utgångspunkt som ligger till grund för hittills gällande rätt om placering, nämligen att en intagen ska vara placerad under så öppna förhållanden som möjligt (jfr prop. 1974:20 s. 120). Med övervakning och kontroll avses såväl det fysiska skalskyddet som samlade insatser av dynamisk säkerhet.

För att upprätthålla samhällsskyddet och effektivt kunna vidmakthålla ett frihetsberövande är det nödvändigt att vid ett beslut om placering beakta risken för såväl avvikande som risken för missbruk och fortsatt brottslig verksamhet. När det gäller att bedöma risken för fortsatt brotts- lig verksamhet är det främst strafftidens längd, brottslighetens karaktär och omfattning, eventuell tidigare brottslighet samt vissa bakgrunds- faktorer som våldsbenägenhet, förekomst av psykisk störning och pågå- ende missbruk som är av betydelse. Andra faktorer som har betydelse vid beslut om placering är behovet av att undvika olämpliga grupperingar mellan intagna och Kriminalvårdens behov av att upprätthålla tillfreds- ställande förhållanden i en anstalt för att där kunna bedriva en ända- målsenlig verksamhet.

I andra stycket anges att hänsyn, i den utsträckning det är möjligt, ska tas till den intagnes behov av sysselsättning, omvårdnad och en lämplig frigivningsplanering. Med sysselsättning avses sådan sysselsättning som anvisas en intagen enligt 3 kap. 2 §. Med omvårdnad avses t.ex. den intagnes behov av att få del av viss somatisk eller psykiatrisk behandling, men också den intagnes behov av särskilt skydd vid hot mot hans eller hennes liv eller hälsa. Med en lämplig frigivningsplanering avses den intagnes behov av att allt eftersom verkställigheten fortskrider slussas ut i samhället. Det kan t.ex. avse den intagnes behov av att placeras nära sin hemort. Många gånger torde dock frigivningen kunna förberedas också i en anstalt som inte ligger nära hemorten.

Uppräkningen av nu angivna omständigheter är inte avsedd att vara uttömmande. Det finns möjlighet att även beakta andra omständigheter i syfte att placera en intagen på ett lämpligt sätt, t.ex. för att tillgodose en långtidsdömds behov av att byta miljö.

En intagen för vilken det gäller särskilda villkor enligt 1 kap. 7 § får inte placeras i strid med villkoren.

Prop. 2009/10:135

124

2 kap. 2 §

Prop. 2009/10:135

En intagen får inte placeras så att han eller hon vistas tillsammans med intagna av motsatt kön. En intagen får dock medges att vistas med intagna av motsatt kön om det är lämpligt och de intagna samtycker till det.

Paragrafen, som till viss del motsvarar 8 a § lagen om kriminalvård i anstalt, tar sin utgångspunkt i att en intagen ska placeras så att han eller hon vistas tillsammans med intagna av samma kön. En intagen får endast i undantagsfall vistas tillsammans med intagna av motsatt kön. Det krävs då att det såväl är lämpligt som att de intagna som ska vistas tillsammans samtycker till det. Det kan t.ex. avse särskild anordnad familjeverksamhet av tillfälligt slag. Till skillnad från hittills gällande rätt har bestämmelsen, såsom angetts i avsnitt 4 och 5, utformats könsneutralt och oberoende av Kriminalvårdens anstaltsorganisation.

Lagrådet har satt i fråga vilka intagna som ska ge sitt samtycke vid gemensam vistelse och pekat på att det på en anstalt kan vara aktuellt att anordna t.ex. föredrag i en hörsal för samtliga intagna. Med anledning av vad Lagrådet har uttalat bör det understrykas att intagna av olika kön endast får vistas tillsammans om samtliga berörda gett sitt samtycke. Med hänsyn till hur Kriminalvårdens verksamhet bedrivs innebär inte kravet på samtycke några praktiska problem.

Placering av unga

2 kap. 3 §

En intagen som är under arton år får inte placeras så att han eller hon vistas tillsammans med intagna över arton år, om det inte kan anses vara till hans eller hennes bästa.

I paragrafen, som motsvarar 8 § första stycket första meningen lagen om kriminalvård i anstalt, anges att en intagen som är under arton år inte får placeras så att han eller hon vistas tillsammans med intagna över arton år, om det inte kan anses vara till hans eller hennes bästa. Bestämmelserna svarar mot artikel 37 c i barnkonventionen. Frågan har behandlats i avsnitt 4.

Få unga under arton år är intagna i anstalt. I de undantagsfall där en sådan placering trots allt förekommer ställs krav på att aktiva åtgärder, utifrån omständigheterna i varje enskilt fall, vidtas för att undvika att den unge isoleras. Om det inte går att finna andra åtgärder för att bryta den intagnes isolering, kan det vara nödvändigt att placera den unge tillsammans med intagna över arton år. Det måste då särskilt beaktas att den unge inte placeras så att han eller hon kommer i kontakt med intagna som motverkar återfallsförebyggande insatser och försvårar den unges möjlighet att anpassa sig i samhället (jfr 1 kap. 5 § första och andra styckena).

125

Placering på säkerhetsavdelning

Prop. 2009/10:135

2 kap. 4 §

 

En intagen får placeras på en avdelning med särskild hög grad av över-

 

vakning och kontroll (säkerhetsavdelning) om

 

1. det finns en varaktig risk för att den intagne rymmer eller fritas och

 

det kan antas att han eller hon är särskilt benägen att fortsätta allvarlig

 

brottslig verksamhet, eller

 

2. det finns särskild anledning att anta att det behövs för att hindra

 

den intagne från allvarlig brottslig verksamhet under vistelsen i anstalt.

 

Ett beslut om placering på en säkerhetsavdelning ska omprövas så

 

ofta det finns anledning till det, dock minst en gång i månaden.

 

Paragrafen, som i huvudsak motsvarar 20 a § första–tredje styckena lagen

 

om kriminalvård i anstalt, innehåller bestämmelser om placering av en

 

intagen på en s.k. säkerhetsavdelning. Regleringen tar sikte på det fåtal

 

intagna som kräver säkerhetsmässigt förstärka resurser. En säker-

 

hetsavdelning kännetecknas av att den, i förhållande till andra anstalter

 

och avdelningar, har en särskild hög grad av övervakning och kontroll.

 

Övervakningen och kontrollen avser såväl det fysiska skalskyddet som

 

samlade insatser av dynamisk säkerhet. Det ligger i sakens natur att en

 

placering på en säkerhetsavdelning kan innebära en mer begränsad

 

gemensamhet än vad en placering på en annan avdelning normalt inne-

 

bär.

 

Förutsättningarna för att placera en intagen på en säkerhetsavdelning

 

anges i första stycket.

 

I punkten 1 anges under vilka förutsättningar en intagen får placeras på

 

en säkerhetsavdelning om det finns en risk för att han eller hon rymmer

 

eller fritas. En sådan risk kan t.ex. föreligga om den intagne tidigare har

 

rymt eller fritagits, men också om försök till rymning eller fritagning har

 

ägt rum. Det krävs att risken för rymning eller fritagning är varaktig, dvs.

 

att den består under en längre tid.

 

Risken för rymning och fritagning är inte tillräcklig för att den intagne

 

ska kunna placeras på en säkerhetsavdelning. Det krävs också att det kan

 

antas att den intagne är särskilt benägen att fortsätta allvarlig brottslig

 

verksamhet. En sådan risk kan, beroende på omständigheterna i det

 

enskilda fallet, föreligga i fråga om en intagen som begått mycket allvar-

 

liga brott eller som har anknytning till grov organiserad eller gränsöver-

 

skridande brottslighet. Till skillnad från hittills gällande rätt uppställs

 

dock inte något krav på att den intagne ska ha dömts till fängelse i lägst

 

två år och vara placerad i en sluten anstalt. Motiven till ändringarna har

 

behandlats i avsnitt 4 och 7.

 

Utan att det föreligger någon sådan risk för rymning eller fritagning

 

som avses i punkten 1 får en intagen, enligt punkten 2, placeras på en

 

säkerhetsavdelning om det finns särskild anledning att anta att det behövs

 

för att hindra honom eller henne från allvarlig brottslig verksamhet under

 

vistelsen i anstalt. En sådan misstanke ska vara konkret, t.ex. på så sätt att

 

det finns väl underbyggda uppgifter om att den intagne deltar i kriminella

 

nätverk.

 

En intagen får endast placeras på en säkerhetsavdelning om de situa-

 

tioner som avses i punkterna 1 och 2 inte kan mötas på annat sätt än

126

genom att placera honom eller henne under så pass hög grad av över- Prop. 2009/10:135 vakning och kontroll som en placering på en säkerhetsavdelning innebär.

Om en mindre ingripande åtgärd är tillräcklig ska den användas (jfr 1 kap. 6 § andra stycket). Beroende på situationen i det enskilda fallet kan det t.ex. vara tillräckligt att placera den intagne på en annan avdelning eller i en annan anstalt.

Nuvarande rätt för en intagen att, i enlighet med 20 a § fjärde stycket lagen om kriminalvård i anstalt, hållas avskild från andra intagna i stället för att placeras på en säkerhetsavdelning har slopats. En möjlighet att hålla en intagen avskild på egen begäran finns i 6 kap. 4 §. I enlighet med den regleringen får det i varje enskilt fall prövas om det är lämpligt att hålla den intagne avskild utanför en säkerhetsavdelning och om en sådan åtgärd kan anses tillräcklig för att möta det behov av övervakning och kontroll som föreligger.

Bestämmelserna i 6 kap. om avskildhet är tillämpliga även vid placer- ing på en säkerhetsavdelning. Det innebär att en intagen även på en sådan avdelning kan hållas avskild från andra intagna, t.ex. vid våldsamt bete- ende (6 §) eller vid utredning av misskötsamhet (8 §).

I andra stycket anges att en placering på en säkerhetsavdelning ska omprövas så ofta som det finns anledning till det och ovillkorligen minst en gång i månaden. En sådan omprövning ska baseras på de omständig- heter som föreligger vid tidpunkten för omprövningen och syfta till att avgöra om det fortfarande finns skäl att hålla kvar den intagne på en säkerhetsavdelning.

Tillstånd att ha spädbarn hos sig

2 kap. 5 §

En intagen får medges att ha sitt spädbarn hos sig, om det kan anses vara till barnets bästa.

Paragrafen, som i huvudsak motsvarar 41 § lagen om kriminalvård i anstalt, innebär att Kriminalvården i ett enskilt fall kan medge en intagen att ha sitt spädbarn hos sig. En nyhet är att det har införts ett krav på att ett sådant medgivande förutsätter att det är till barnets bästa. Bestäm- melsen har också utformats könsneutralt.

Med spädbarn avses i bestämmelsen ett litet barn under de allra första levnadsåren. För att i ett enskilt fall kunna bedöma vad som är till barnets bästa, krävs att Kriminalvården samråder med socialtjänsten innan en intagen medges att ha sitt spädbarn hos sig. Ett sådant medgivande kan t.ex. vara förenligt med barnets bästa när den intagnes återstående straff- tid i anstalt är kort eller utvisning av den intagne är nära förestående och det inte finns någon för barnet lämplig alternativ placering. En intagen som ges tillstånd att ha sitt spädbarn hos sig i anstalt måste få tillgång till nödvändig utrustning och ges möjlighet till sysselsättning som möjliggör vård av barnet.

127

3 kap. Sysselsättning och ersättning

Prop. 2009/10:135

Den intagnes rätt till sysselsättning

3 kap. 1 §

En intagen ska ges möjlighet till sysselsättning i form av arbete, utbild- ning, brotts- och missbruksrelaterad programverksamhet eller annan strukturerad verksamhet.

Paragrafen, som i huvudsak motsvarar 10 § första stycket lagen om kriminalvård i anstalt, innehåller bestämmelser om Kriminalvårdens skyldighet att anordna sysselsättning.

En central del av den sysselsättning som en intagen ges möjlighet att utföra eller delta i utgörs av arbetsinriktad produktion. Med arbete jäm- ställs dock annan sysselsättning i form av utbildning, brotts- och miss- bruksrelaterad programverksamhet eller annan strukturerad verksamhet. Med brotts- och missbruksrelaterad programverksamhet avses program som syftar till att förebygga återfall i brott eller missbruk. Sådan programverksamhet kan innefatta behandling av medicinsk karaktär (jfr kommentaren till 2 § tredje stycket). Med annan strukturerad verksamhet avses t.ex. arbetsträning, social färdighetsträning, särskilda aktiviteter för pensionärer och intagna med funktionsnedsättning samt annan jämförbar verksamhet.

Vägledande vid valet av sysselsättning bör vara att denna, så långt som det är möjligt, är ägnad att motverka återfall i brott eller på annat sätt underlätta den intagnes anpassning i samhället (jfr 1 kap. 5 § första och andra styckena).

I förhållande till hittills gällande rätt har hänvisningen till att sysselsätt- ningen ska vara förlagd till arbetstid utgått. Bestämmelser om under vilken tid sysselsättningen ska vara förlagd bör regleras i föreskrifter på lägre författningsnivå.

Sysselsättningsplikt

3 kap. 2 §

En intagen är skyldig att utföra eller delta i den sysselsättning som anvisas honom eller henne.

En intagen som uppbär ålderspension enligt socialförsäkringsbalken får inte åläggas någon sysselsättning. En intagen som har beviljats sjuk- ersättning eller aktivitetsersättning enligt samma balk får åläggas sysselsättning bara av den art och den omfattning som kan anses lämplig för honom eller henne.

En intagen får inte åläggas att underkasta sig behandling av medicinsk karaktär.

Paragrafen, som i huvudsak motsvarar 12 § lagen om kriminalvård i anstalt, innehåller bestämmelser om den intagnes sysselsättningsplikt. Frågan har behandlats i avsnitt 8.

128

Enligt första stycket är en intagen skyldig att utföra eller delta i den Prop. 2009/10:135 sysselsättning som Kriminalvården anvisar honom eller henne. Syssel-

sättningsplikten omfattar såväl arbete i vanlig bemärkelse som deltagande i utbildning, brotts- och missbruksrelaterad programverksamhet och annan strukturerad verksamhet. En annan sak är att det inte alltid kan anses meningsfullt att ålägga en intagen skyldighet att delta i brotts- och missbruksrelaterad programverksamhet som han eller hon saknar motivation för.

Sysselsättningspliktens omfattning begränsas i andra och tredje styckena.

I andra stycket anges att en intagen som uppbär ålderspension enligt socialförsäkringsbalken inte får åläggas någon sysselsättning. Där anges också att en intagen som får sjukersättning eller aktivitetsersättning enligt samma balk får åläggas sysselsättning endast av den art och omfattning som kan anses lämplig för honom eller henne. Undantagen överensstäm- mer med hittills gällande rätt.

Medicinsk behandling av en intagen kan, liksom annars i samhället, normalt endast ges på frivillig grund. En nyhet är att detta har förtydligats i tredje stycket på så sätt att det där anges att en intagen inte får åläggas att underkasta sig behandling av medicinsk karaktär (jfr prop. 1997/98:95 s. 51 och JO 1995/96 s. 123). Med behandling av medicinsk karaktär avses såväl somatisk som psykiatrisk behandling. Förbudet utgör inget hinder mot att Kriminalvården aktivt arbetar med att motivera intagna att frivilligt delta i behandling av medicinsk karaktär mot t.ex. missbruk. Stycket har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Ersättning

3 kap. 3 §

En intagen har rätt till ersättning från Kriminalvården om

1.han eller hon har utfört eller deltagit i anvisad sysselsättning, och

2.ersättning för sysselsättningen inte betalas ut av någon annan.

Paragrafen, som har viss motsvarighet i 44 § lagen om kriminalvård i anstalt, innehåller bestämmelser om den intagnes rätt till ersättning från Kriminalvården. En sådan rätt till ersättning föreligger om den intagne har utfört eller deltagit i anvisad sysselsättning, dock inte om han eller hon får ersättning för sådan sysselsättning av någon annan än Kriminal- vården. Det innebär t.ex. att ersättning inte ska betalas ut om den intagne uppbär lön från annan arbetsgivare eller om den intagne får ersättning för att ha utfört anvisad sysselsättning från socialförsäkrings- eller studie- stödssystemen.

I förhållande till hittills gällande rätt har vissa delar av nuvarande reglering om ersättning utgått. Närmare bestämmelser om ersättning bör regleras i föreskrifter på lägre författningsnivå.

129

3 kap. 4 §

Prop. 2009/10:135

Kriminalvården ska, för permissions- och frigivningsändamål, hålla inne en tiondel av den ersättning som avses i 3 §. Kriminalvården får i särskilda fall medge att den ersättning som hålls inne används för annat ändamål. Ersättning som hålls inne ska betalas ut till den intagne senast i samband med att han eller hon inte längre ska vara berövad friheten.

I fråga om den som är dömd till utvisning får ersättning som hålls inne enligt första stycket användas för betalning av en sådan resa som avses i 19 kap. 1 § utlänningslagen (2005:716).

Paragrafen, som inte har någon motsvarighet i lagen om kriminalvård i anstalt, innehåller bestämmelser som begränsar den intagnes rätt att disponera den ersättning som avses i 3 §. Motiven till bestämmelserna har redovisats i avsnitt 9.1 och 9.2.

För att kodifiera en ordning som redan gäller inom kriminalvården anges i första stycket att Kriminalvården för den intagnes räkning ska hålla inne en tiondel av hans eller hennes ersättning för permissions- och frigivningsändamål. Kriminalvården får i särskilda fall medge att den ersättning som hålls inne används för andra ändamål. En intagen som inte alls eller under en avsevärd tid inte kommer att beviljas permission kan på så sätt medges att använda den ersättning som hålls inne för att t.ex. betala en anhörigs resa till anstalten.

Den intagne har senast i samband med att han eller hon inte längre ska vara berövad friheten rätt att få tillgång till de medel som hålls inne av Kriminalvården. Det innebär att en intagen normalt har rätt att senast i anslutning till villkorlig frigivning få tillgång till medel som hålls inne. Det kan dock finnas skäl att betala ut medel som hålls inne före denna tidpunkt. Det kan t.ex. avse en intagen som ska överföras till ett annat land för fortsatt verkställighet av straffet där. I fråga om en utvisnings- dömd, som tas i förvar i omedelbar anslutning till den villkorliga fri- givningen, medger bestämmelsen att innestående medel hålls inne även under denna tid.

För den som är dömd till utvisning får, enligt andra stycket, den ersätt- ning som hålls inne användas för att betala kostnaderna för en sådan resa som avses i 19 kap. 1 § utlänningslagen (2005:716). Enligt utlännings- lagen är den som ska utvisas på grund av brott skyldig att betala kost- naden för sin egen resa till den ort dit han eller hon ska sändas eller åläggas att resa.

3 kap. 5 §

Om en intagen uppsåtligen har skadat egendom som tillhör eller har upplåtits till Kriminalvården, får Kriminalvården av den ersättning som avses i 3 § ta ut ett belopp som motsvarar kostnaderna för att ersätta eller på annat sätt återställa egendomen.

Paragrafen, som i huvudsak motsvarar 45 § första stycket lagen om kriminalvård i anstalt, innehåller bestämmelser om Kriminalvårdens rätt att av den ersättning som en intagen har rätt till enligt 3 § avräkna kost-

nader som uppstått vid skadegörelse.

130

Liksom hittills förutsätter avräkning att den intagne uppsåtligen har

Prop. 2009/10:135

gjort sig skyldig till skadegörelse. Det har genom ett tillägg klargjorts att

 

Kriminalvårdens rätt att avräkna kostnader vid skadegörelse inte bara

 

avser egendom som helt förstörts utan också skadad egendom som

 

behöver repareras. Vidare har det angetts att rätten till avräkning omfattar

 

egendom som har upplåtits till Kriminalvården, eftersom Kriminalvården

 

normalt hyr anstaltsbyggnaderna.

 

Kriminalvårdens rätt att avräkna kostnader vid skadegörelse är inte

 

avsedd att omfatta den del av den intagnes ersättning som alltid ska hållas

 

inne för den intagnes räkning enligt 4 §.

 

3 kap. 6 §

 

Ersättning som avses i 3 § får inte utmätas.

 

Paragrafen, som i huvudsak motsvarar 45 § andra stycket lagen om

 

kriminalvård i anstalt, innehåller ett förbud mot utmätning av den ersätt-

 

ning som den intagne får från Kriminalvården. Det har i bestämmelsen

 

klargjorts att förbudet mot utmätning gäller ersättning för alla former av

 

sysselsättning.

 

4 kap. Fritid

 

Vistelse utomhus

 

4 kap. 1 §

 

En intagen ska ges möjlighet att vistas utomhus minst en timme varje

 

dag, om det inte finns synnerliga skäl mot det.

 

I paragrafen, som i sak motsvarar 13 § andra stycket lagen om kriminal-

 

vård i anstalt, anges att en intagen normalt ska ges möjlighet att dagligen

 

vistas utomhus minst en timme. Endast om synnerliga skäl talar mot det

 

får utomhusvistelse vägras. Det kan t.ex. avse en oförutsedd situation där

 

det är nödvändigt att hålla de intagna avskilda från varandra med stöd av

 

6 kap. 5 § och det till följd därav saknas praktiska förutsättningar att låta

 

de intagna vistas utomhus.

 

Fritidssysselsättning

 

4 kap. 2 §

 

En intagen ska ges möjlighet att på lämpligt sätt ägna sig åt fysisk

 

aktivitet och annan fritidssysselsättning.

 

I paragrafen, som i sak motsvarar 13 § första stycket och 14 § första

 

stycket första meningen lagen om kriminalvård i anstalt, anges att en

 

intagen ska ges möjlighet att på lämpligt sätt ägna sig åt fysisk aktivitet

 

och annan fritidssysselsättning. Bestämmelserna tar sin utgångspunkt i att

 

det är angeläget att en intagen, under sin fritid, ges möjlighet till fysisk

131

aktivitet och annan meningsfull fritidssysselsättning i någon form. Vilken Prop. 2009/10:135 aktivitet och sysselsättning som en intagen lämpligen kan utöva avgörs

bl.a. av ordnings- och säkerhetsskäl, men också av praktiska förhållanden inom kriminalvården, såsom t.ex. anstaltsrutiner och resurstillgång, samt behovet av att utforma den intagnes straffverkställighet på ett ändamåls- enligt sätt (jfr JO:s beslut 2009–01–19, dnr 3311–2008). Utbudet av fysiska aktiviteter och fritidssysselsättning kan variera mellan olika avdelningar och anstalter.

Rätten till fritidssysselsättning enligt bestämmelsen påverkar inte den intagnes rätt att i anstalt ha tillgång till ett visst utbud av massmedier (3 §). Inte heller påverkas den intagnes möjlighet att själv skaffa sig material för sin fritidssysselsättning (5 kap. 1 §).

Utbud av massmedier

4 kap. 3 §

En intagen ska ges möjlighet att på lämpligt sätt följa vad som händer i omvärlden.

I paragrafen, som i huvudsak motsvarar 14 § första stycket tredje men- ingen lagen om kriminalvård i anstalt, anges att en intagen ska ges möjlighet att på lämpligt sätt följa vad som händer i omvärlden. Utan att åsyfta någon sänkt ambitionsnivå när det gäller utbudet av massmedier, har bestämmelsen utformats teknikneutralt. Det innebär att hänvisningen till tidningar, radio och television utgått och att även elektroniska nätverk, t.ex. Internet eller särskilt anpassade intranät inom kriminalvården, omfattas av regleringen. Vilket utbud av massmedier som kan tillhanda- hållas avgörs bl.a. av ordnings- och säkerhetsskäl, men också av praktiska förhållanden inom kriminalvården, såsom t.ex. anstaltsrutiner och resurstillgång.

Religionsutövning

4 kap. 4 §

En intagen ska ges möjlighet att på lämpligt sätt utöva sin religion.

I paragrafen, som i sak motsvarar 15 § lagen om kriminalvård i anstalt, anges att en intagen ska ges möjlighet att på lämpligt sätt utöva sin relig- ion. Ordnings- och säkerhetsskäl, men också praktiska förhållanden i form av t.ex. anstaltsrutiner och resurstillgång, utgör faktiska inskränk- ningar i den intagnes möjlighet att utöva sin religion i anstalten (jfr JO:s beslut 2009–04–17, dnr 3799–2008).

132

Förtroenderåd

Prop. 2009/10:135

4 kap. 5 §

En intagen ska ges möjlighet att på lämpligt sätt sammanträda med andra intagna för överläggning i frågor som är av gemensamt intresse för de intagna (förtroenderåd).

Ett förtroenderåd ska ges möjlighet att på lämpligt sätt överlägga med ledningen för anstalten.

Paragrafen, som i huvudsak motsvarar 36 § lagen om kriminalvård i anstalt, innehåller bestämmelser om samverkan mellan intagna i frågor som är av gemensamt intresse i s.k. förtroenderåd.

I enlighet med vad som anges i första stycket ska samverkan mellan intagna i förtroenderåd ske på lämpligt sätt. Det innebär att såväl utform- ningen som omfattningen av samverkan i förtroenderåd avgörs bl.a. av ordnings- och säkerhetsskäl, men också av praktiska förhållanden inom kriminalvården, t.ex. anstaltsrutiner och resurstillgång (jfr regeringens beslut 2005–04–07, dnr Ju/2005/1987/KRIM).

Till skillnad från hittills gällande rätt anges inte när en intagen, som är avskild från andra intagna, får delta i en överläggning i ett förtroenderåd. Möjligheten till en sådan lättnad i avskildheten får bedömas i varje enskilt fall (jfr 1 kap. 6 § andra stycket).

Enligt andra stycket ska ett förtroenderåd ges möjlighet att på lämpligt sätt överlägga med ledningen för anstalten i frågor som är av gemensamt intresse. Bestämmelsen utgör inget hinder mot att även annan personal deltar i överläggningarna.

5 kap. Personliga tillhörigheter

5 kap. 1 §

En intagen får ta emot och inneha böcker, tidskrifter och tidningar, dock inte sådana som kan

1.äventyra ordningen eller säkerheten, eller

2.antas motverka den behandling som han eller hon genomgår.

I övrigt får en intagen ta emot och inneha de personliga tillhörigheter som är motiverade med hänsyn till att verkställigheten ska kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt.

Paragrafen, som motsvarar 24 § första och andra styckena lagen om kriminalvård i anstalt, innehåller bestämmelser om de personliga till- hörigheter som en intagen får ta emot och inneha i en anstalt. Begreppet ”personlig egendom” har ersatts av begreppet ”personliga tillhörigheter”. Någon ändring i sak är inte avsedd.

I första stycket finns bestämmelser om en intagens rätt att ta emot och inneha böcker, tidskrifter och tidningar.

Enligt punkten 1 får en intagen vägras ta emot och inneha böcker, tidskrifter och tidningar som kan äventyra ordningen eller säkerheten i en anstalt. Det kan t.ex. avse böcker, tidskrifter och tidningar som uppmanar

133

till brott eller som innehåller beskrivningar av hur man tillverkar föremål som kan användas som brottsverktyg.

Enligt punkten 2 får en intagen också vägras ta emot och inneha böcker, tidskrifter och tidningar som kan antas motverka den behandling som han eller hon genomgår. Bedömningen bör således utgå från vilken behandling den intagne genomgår och om syftet med behandlingen kan antas motverkas eller inte genom innehavet. Det innebär t.ex. att en intagen som genomgår behandling mot narkotikamissbruk kan hindras att inneha litteratur som förhärligar sådant missbruk och att en intagen som genomgår programverksamhet med anledning av att han eller hon är dömd för sexualbrott kan vägras ta emot och inneha pornografisk littera- tur.

I andra stycket anges att en intagen i övrigt får ta emot och inneha de personliga tillhörigheter som är motiverade med hänsyn till att verk- ställigheten ska kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt. Med per- sonliga tillhörigheter avses all den egendom som tillhör en intagen, t.ex. kläder, skor, pengar och försändelser.

Det är inte möjligt att i lag i detalj reglera vilka personliga tillhörig- heter som ska vara tillåtna. Förhållandena skiljer sig åt såväl mellan olika avdelningar och anstalter som mellan olika intagna och grupper av intagna. För att avgöra vilka tillhörigheter som en intagen inte får ta emot och inneha får ledning sökas i övriga bestämmelser i lagen. Bedömningen bör ta sin utgångspunkt i att ordningen och säkerheten ska kunna upprätt- hållas och att verkställigheten särskilt ska inriktas på åtgärder som före- bygger återfall i brott.

5 kap. 2 §

Tillhörigheter som en intagen inte får ta emot och inneha får omhänder- tas och förvaras för den intagnes räkning. Tillhörigheter som omhänder- tagits ska lämnas ut till den intagne senast i samband med att han eller hon inte längre ska vara berövad friheten.

En intagen får inte utan särskilt medgivande disponera pass och pengar som omhändertagits enligt första stycket.

Paragrafen, som till viss del motsvarar 24 § tredje stycket, 52 c § tredje stycket och 83 § femte stycket lagen om kriminalvård i anstalt, innehåller bestämmelser om Kriminalvårdens hantering av tillhörigheter som en intagen inte få ta emot och inneha i anstalt.

Enligt första stycket har Kriminalvården befogenhet att omhänderta tillhörigheter som en intagen inte får ta emot och inneha i anstalt enligt 1 §. I den utsträckning sådana tillhörigheter omhändertas, t.ex. vid kontroll av bostadsrum, kroppsvisitation eller granskning av försändelser, ska de för den intagnes räkning förvaras av Kriminalvården. Tillhörig- heter som omhändertagits ska lämnas ut till den intagne senast i samband med att han eller hon inte längre ska vara berövad friheten, dvs. normalt vid tidpunkten för villkorlig frigivning.

Tillhörigheter som förvaras av Kriminalvården för den intagnes räk- ning disponeras i princip av den intagne. Det innebär att han eller hon kan begära att tillhörigheterna skickas till en anhörig eller en annan person utanför anstalten.

Prop. 2009/10:135

134

I andra stycket begränsas den intagnes rätt att disponera pass och Prop. 2009/10:135 pengar som omhändertagits för den intagnes räkning. Den intagne får

endast disponera sådana tillhörigheter efter särskilt medgivande från Kriminalvården. Ett medgivande kan, beroende på omständigheterna i varje enskilt fall, vara påkallat t.ex. om en intagen behöver disponera sitt pass för att skaffa sig en legitimationshandling. Det kan också vara motiverat att låta en intagen disponera pengar som omhändertagits, t.ex. om han eller hon behöver göra en betalning för att reglera hyra, underhåll eller andra legitima skulder.

I hittills gällande rätt anges att Kriminalvården ska göra omhändertagna pengar räntebärande (83 § femte stycket). Bestämmelsen har utgått med hänvisning till att närmare föreskrifter om Kriminalvårdens förvaring och hantering av omhändertagna tillhörigheter bör regleras på lägre författ- ningsnivå.

Bestämmelser om att Kriminalvården i vissa fall kan skicka tillbaka personliga tillhörigheter finns i 3 §. Bestämmelser om återkallelse av pass finns i 12 § passlagen (1978:302).

5 kap. 3 §

Tillhörigheter som omhändertagits får på den intagnes bekostnad sändas till den adress där han eller hon är folkbokförd eller till annan adress som han eller hon anger.

Paragrafen, som inte har någon motsvarighet i lagen om kriminalvård i anstalt, innehåller bestämmelser som ger Kriminalvården befogenhet att redan under den intagnes verkställighet skicka tillhörigheter som omhändertagits enligt 2 § till den intagnes folkbokföringsadress eller den adress som han eller hon annars anger. De omhändertagna tillhörig- heterna får, på den intagnes bekostnad, skickas till den uppgivna adressen. Det krävs inte att den intagne samtycker till att tillhörigheterna skickas från anstalten till uppgiven adress. Motiven till bestämmelserna har redovisats i avsnitt 10.

5 kap. 4 §

Lämnar en intagen kvar tillhörigheter i en anstalt ska tillhörigheterna förvaras där i tre månader från det att frihetsberövandet upphört. Om tillhörigheterna inte har hämtats ut inom denna tid, får de genom Kriminalvårdens försorg säljas eller, om det inte är möjligt, förstöras.

Om Kriminalvården har sålt en intagens tillhörigheter, har han eller hon rätt till skälig ersättning. Sådan ersättning får inte betalas ut med ett högre belopp än som har influtit vid försäljningen.

Paragrafen, som inte har någon motsvarighet i lagen om kriminalvård i anstalt, innehåller bestämmelser om Kriminalvårdens hantering av kvar- lämnade tillhörigheter. Motiven till bestämmelserna har redovisats i avsnitt 11.

Enligt första stycket får kvarlämnade tillhörigheter säljas genom Kriminalvårdens försorg eller, om det inte är möjligt, t.ex. på grund av att

135

tillhörigheterna saknar marknadsvärde, förstöras när tre månader förflutit Prop. 2009/10:135 från det att frihetsberövandet upphört. Försäljningen kan ske under hand

eller vid offentlig auktion.

Den angivna tidsfristen om tre månader börjar löpa från det att frihets- berövandet upphört. Härmed avses normalt den tidpunkt då den intagne blir villkorligt frigiven eller annars fullgjort verkställigheten i anstalt. Om frihetsberövandet upphört på annat sätt före denna tidpunkt, t.ex. genom att den intagne rymt eller fritagits, avlidit eller överförts för fortsatt verkställighet i ett annat land, börjar tidsfristen löpa från den tidpunkten. Med att frihetsberövandet upphört anses inte att den intagne med stöd av lag vistas utanför anstalten.

Enligt andra stycket har den intagne rätt till skälig ersättning om Kriminalvården sålt hans eller hennes tillhörigheter. Med skälig ersätt- ning avses i regel det belopp som influtit vid försäljningen, med avdrag för Kriminalvårdens omkostnader för t.ex. försäljning vid offentlig auktion. Det anges uttryckligen att en intagen inte får beviljas ersättning med ett högre belopp än som influtit vid försäljningen. Det ankommer på Kriminalvården att pröva den intagnes ansökan om ersättning enligt 13 kap. 1 §. Kriminalvårdens beslut får överklagas till allmän förvalt- ningsdomstol enligt 14 kap. 1 §.

6 kap. Vistelse i gemensamhet och avskildhet

Gemensamhet

6 kap. 1 §

En intagen ska under den tid då han eller hon är skyldig att utföra eller delta i sysselsättning vistas tillsammans med andra intagna (gemen- samhet), om inte annat anges i denna lag eller följer av sysselsättning- ens särskilda beskaffenhet.

Paragrafen, som motsvarar 17 § första stycket lagen om kriminalvård i anstalt, innehåller bestämmelser om gemensamhet under den tid då en intagen är skyldig att utföra eller delta i sysselsättning (sysselsättnings- tid). Bestämmelserna tar sin utgångspunkt i att frihetsberövandet i sig innebär att en intagen i stor utsträckning isoleras från en naturlig gemen- skap med andra människor och att de negativa följder av anstaltsvistelsen som kan uppstå på grund härav inte onödigtvis bör förstärkas genom att de intagna hålls isolerade från varandra. Det anges därför att undantag från kravet på gemensamhet under sysselsättningstid endast får ske när det är särskilt reglerat eller följer av sysselsättningens särskilda beskaffenhet. Bestämmelser om avskildhet under sysselsättningstid finns i 4–9 §§. Med sysselsättningens särskilda beskaffenhet avses bl.a. en intagen som medgetts rätt att utföra arbete inom en anstalt för egen eller för arbetsgivares räkning. Det kan också avse fall där en intagen bedriver enskilda studier.

136

6 kap. 2 §

Prop. 2009/10:135

En intagen ska ges möjlighet att på sin fritid vistas i gemensamhet, om

 

inte annat anges i denna lag.

 

I paragrafen, som motsvarar 17 § andra stycket lagen om kriminalvård i

 

anstalt, anges att en intagen normalt har rätt att vistas i gemensamhet

 

under sin fritid. Med fritid avses annan tid än sysselsättningstid. Det är

 

den intagne som själv avgör om han eller hon vill vistas i gemensamhet

 

med andra intagna under denna tid. Undantag från gemensamhet finns i

 

3–9 §§.

 

Avskildhet vid dygnsvila

 

6 kap. 3 §

 

Intagna får hållas avskilda från varandra i anslutning till dygnsvilan.

 

I paragrafen, som motsvarar 17 § tredje stycket lagen om kriminalvård i

 

anstalt, anges att intagna får hållas avskilda från varandra i anslutning till

 

dygnsvilan. Regleringen medger att Kriminalvården nattetid låser in

 

intagna i deras bostadsrum.

 

Lagrådet har som sin mening angett att det är mest förenligt med

 

bestämmelserna i 1 kap. 4–6 §§ om respekt för de intagnas människo-

 

värde och verkställighetens mål, att principen om en person per bostads-

 

rum tas som utgångspunkt när paragrafen utformas. Regeringen anser

 

emellertid att regleringen om avskildhet vid dygnsvila, som i sak är över-

 

förd oförändrad från lagen om kriminalvård i anstalt, är ändamålsenligt

 

utformad med hänsyn till behovet av att bedriva en flexibel och effektiv

 

kriminalvård. Paragrafen har därför inte utformats i enlighet med Lag-

 

rådets förslag.

 

Avskildhet på egen begäran

 

6 kap. 4 §

 

En intagen får, om det är lämpligt, medges att på egen begäran hållas

 

avskild från andra intagna.

 

Ett medgivande till avskildhet enligt första stycket ska omprövas så

 

ofta det finns anledning till det, dock minst en gång i månaden.

 

Paragrafen, som till viss del motsvarar 18 § första stycket lagen om

 

kriminalvård i anstalt, innehåller bestämmelser om avskildhet på den

 

intagnes egen begäran. Bestämmelserna tar sin utgångspunkt i att intagna

 

ska vistas i gemensamhet i så stor utsträckning som möjligt (jfr kom-

 

mentaren till 1 §).

 

Enligt första stycket får en intagen medges att på egen begäran hållas

 

avskild från andra intagna. En sådan begäran får medges om det är

 

lämpligt. Det innebär att en samlad bedömning ska göras i varje enskilt

 

fall. Skäl för att placera den intagne i avskildhet kan t.ex. föreligga om

 

den intagne upplever hot mot sin person. Skäl mot en sådan placering kan

137

 

föreligga om isoleringen kan befaras ha negativ inverkan, t.ex. på hans Prop. 2009/10:135 eller hennes psykiska hälsa.

För att en intagen ska kunna hållas avskild på egen begäran förutsätts att Kriminalvården har praktiska förutsättningar att hålla den intagne avskild, t.ex. med hänsyn till anstaltens tillgång till avskildhetsplatser. Om den uppkomna situationen kan lösas på ett annat sätt än att hålla den intagne avskild från andra intagna, t.ex. genom att placera honom eller henne på en avdelning med verksamhet för intagna med särskilda behov, bör en sådan åtgärd väljas i första hand.

Paragrafen innehåller inte några bestämmelser som anger hur länge en intagen på egen begäran får hållas avskild från andra intagna. Enligt andra stycket ska dock ett beslut om att medge placering i avskildhet omprövas så ofta det finns anledning till det och ovillkorligen minst en gång i månaden. En sådan omprövning ska baseras på de omständigheter som föreligger vid tidpunkten för omprövningen och syfta till att avgöra om det fortfarande finns skäl att på den intagnes begäran hålla honom eller henne avskild.

Avskildhet av ordnings- och säkerhetsskäl

6 kap. 5 §

Intagna får tillfälligt hållas avskilda från varandra, om det är nödvänd- igt för att ordningen eller säkerheten ska kunna upprätthållas.

Paragrafen, som motsvarar 17 § fjärde stycket lagen om kriminalvård i anstalt, ger Kriminalvården befogenhet att tillfälligt hålla intagna avskilda från varandra, om det är nödvändigt för att ordningen eller säkerheten ska kunna upprätthållas. Med stöd av bestämmelsen kan Kriminalvården upplösa gemensamheten i en anstalt eller på en viss avdelning eller en del av en avdelning. Det kan avse situationer där t.ex. ett larm utlöses, elektriciteten är ur funktion, otillåtna föremål hamnar i omlopp eller intagna deltar i kollektiv arbetsvägran. Det finns inget krav på att en intagen som hålls avskild ska kunna knytas till de omständig- heter som ligger till grund för beslutet att avskilja de intagna från var- andra.

Ett beslut om att hålla intagna avskilda från varandra ska vara tillfälligt och får aldrig pågå längre än vad som är nödvändigt för att Kriminal- vården ska kunna hantera situationen, normalt inte mer än några timmar eller något dygn.

6 kap. 6 §

En intagen får tillfälligt hållas avskild från andra intagna, om det är nödvändigt på grund av att den intagne är våldsam eller berusad.

Om ett avskiljande enligt första stycket inte kan verkställas i anstalt, får den intagne placeras i häkte i högst två dygn.

Paragrafen, som i sak motsvarar 23 § första och tredje styckena lagen om kriminalvård i anstalt, innehåller bestämmelser om avskildhet vid våld-

samt uppträdande eller berusning.

138

Enligt första stycket har Kriminalvården befogenhet att avskilja en intagen som uppträder våldsamt eller berusat. Många gånger bör ett våldsamt uppträdande eller berusning kunna hanteras utan att den intagne avskiljs från andra intagna. I vissa fall är dock aggressionsutbrottet eller berusningen av sådan beskaffenhet att ett avskiljande från andra intagna är nödvändigt.

Ett beslut om att avskilja en intagen enligt bestämmelsen är avsett att gälla under kort tid. Det får inte pågå under längre tid än vad som nöd- vändigt för att betvinga det våldsamma uppträdandet eller berusningen (jfr 1 kap. 6 § andra stycket).

Enligt andra stycket kan ett beslut om avskildhet enligt bestämmelsen undantagsvis verkställas i häkte i högst två dygn. Det innebär att ett beslut om avskildhet som verkställs i häkte inte får pågå under längre tid än det tar att betvinga det våldsamma uppträdandet eller berusningen. Så snart det inte längre är nödvändigt att hålla den intagne i häktet ska han eller hon återföras till anstalt.

6 kap. 7 §

En intagen får hållas avskild från andra intagna om det är nödvändigt

1.med hänsyn till rikets säkerhet,

2.med hänsyn till att det finns en risk för den intagnes eller någon annans säkerhet till liv eller hälsa eller för allvarlig skadegörelse på egendom som tillhör eller har upplåtits till Kriminalvården,

3.med hänsyn till att det finns en risk för att den intagne rymmer eller fritas och det kan antas att han eller hon är särskilt benägen att fortsätta allvarlig brottslig verksamhet,

4.för att hindra att den intagne påverkar någon annan intagen att all- varligt störa ordningen i anstalten,

5.för att hindra att den intagne medverkar till att någon annan intagen får tillgång till alkohol, narkotika, något annat berusnings- medel, något sådant medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om för- bud mot vissa dopningsmedel eller någon sådan vara som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor, eller

6.för att hindra att den intagne allvarligt ofredar någon annan intagen.

Ett beslut om avskildhet enligt första stycket ska omprövas så ofta det finns anledning till det, dock minst var tionde dag.

Paragrafen, som i huvudsak motsvarar 20 § första stycket 1–4 samt andra och tredje styckena lagen om kriminalvård i anstalt, innehåller bestäm- melser om avskildhet med hänvisning till vissa särskilda skydds- eller säkerhetsskäl. Förutsättningarna för sådan avskildhet anges i sex punkter i första stycket. För att ett avskiljande ska få äga rum förutsätts att situationen inte kan lösas genom en mindre ingripande åtgärd (jfr 1 kap. 6 § andra stycket).

Enligt punkten 1 får en intagen hållas avskild från andra intagna om det är nödvändigt med hänsyn till rikets säkerhet. Det kan t.ex. avse en situation där det finns tydliga indikationer på att den intagne medverkar i verksamhet som utgör ett hot mot rikets säkerhet.

I punkten 2 anges att en intagen får hållas avskild från andra intagna om det är nödvändigt med hänsyn till hans eller hennes eller någon

Prop. 2009/10:135

139

annans säkerhet till liv eller hälsa. Med stöd av bestämmelsen kan en intagen som är utsatt för hot från en annan intagen hållas avskild från andra intagna även om åtgärder i första hand bör vidtas mot den som utövar hotet, t.ex. genom att han eller hon förflyttas eller hålls avskild. Bestämmelsen ger också en möjlighet att hålla en intagen avskild vid risk för självskada eller självmord.

Enligt punkten 2 är det också möjligt att avskilja en intagen om det finns en risk för allvarlig skadegörelse på egendom som tillhör eller har upplåtits till Kriminalvården. Bestämmelsen har anpassats till att Kriminalvården normalt hyr anstaltsbyggnaderna, se kommentaren till 3 kap. 5 §. Risken för skadegörelse bör i regel mötas på annat sätt än genom avskiljande av den intagne. Det kan dock inte uteslutas att det i enstaka fall kan uppstå situationer då det föreligger risk för sabotage eller sabotageliknande handlingar av så pass allvarlig natur att det är motiverat att avskilja en intagen från andra intagna.

I punkten 3 anges att en intagen får hållas avskild från andra intagna om det är nödvändigt med hänsyn till att det finns risk att den intagne rymmer eller fritas och han eller hon är särskilt benägen att fortsätta allvarlig brottslig verksamhet. Bestämmelsen svarar i huvudsak mot regleringen om placering av en intagen på en säkerhetsavdelning enligt 2 kap. 4 § första stycket 1, dock med den skillnaden att det här inte uppställs något krav på att risken för rymning och fritagning ska vara varaktig. Till skillnad från hittills gällande rätt uppställs inte heller något krav på att den intagne ska ha dömts till fängelse i lägst två år och vara placerad i en sluten anstalt. Motiven till ändringarna har behandlats i avsnitt 4 och 7.

I punkten 4 anges att en intagen får hållas avskild från andra intagna om det är nödvändigt för att hindra att den intagne påverkar någon annan intagen att allvarligt störa ordningen i anstalten. Det kan avse en intagen som påverkar andra intagna att inte delta i den verksamhet som bedrivs i anstalten, t.ex. genom att uppmana till kollektiv arbetsvägran. En intagen bör inte avskiljas med hänvisning till denna grund om det rör sig om en mindre allvarlig förseelse.

Enligt punkten 5 får en intagen hållas avskild från andra intagna om det är nödvändigt för att hindra att den intagne medverkar till att någon annan intagen får tillgång till droger. I förtydligande syfte har preciserats vilka medel och varor som avses. Bestämmelsen har anpassats till regleringen om provtagning i 8 kap. 6 §.

I punkten 6 anges att en intagen får hållas avskild från andra intagna om det är nödvändigt för att hindra att den intagne allvarligt ofredar någon annan intagen. Med ofredande avses hänsynslöst beteende riktat mot någon annan, bl.a. i den mening som avses i 4 kap. 7 § brottsbalken. Även annat liknande beteende, t.ex. sexuella ofredanden eller upprepade förolämpningar, kan omfattas.

Paragrafen innehåller inte några bestämmelser som anger hur länge en intagen får vara placerad i avskildhet. I andra stycket anges dock att ett beslut om avskildhet ska omprövas så ofta det finns anledning till det och minst var tionde dag. En sådan omprövning ska baseras på de omständig- heter som föreligger vid tidpunkten för omprövningen och syfta till att avgöra om det fortfarande finns skäl att hålla den intagne avskild från andra intagna.

Prop. 2009/10:135

140

Avskildhet vid utredning av misskötsamhet

Prop. 2009/10:135

6 kap. 8 §

 

Under utredning av frågor enligt 12 kap. 1 § denna

lag eller enligt

26 kap. 6 och 7 §§ brottsbalken får en intagen tillfälligt hållas avskild från andra intagna i den utsträckning det är absolut nödvändigt för att syftet med utredningen inte ska äventyras. Den intagne får inte hållas avskild under längre tid än fyra dygn.

En intagen som hålls avskild från andra intagna enligt första stycket får vägras kontakt med andra personer genom besök, elektronisk kom- munikation eller försändelser, om det är absolut nödvändigt för att syftet med utredningen inte ska äventyras.

Om ett avskiljande enligt första stycket inte kan verkställas i anstalt, får den intagne placeras i häkte.

Paragrafen, som i huvudsak motsvarar 26 § andra stycket, 29 § första stycket tredje meningen, 30 § första stycket tredje meningen och 50 § lagen om kriminalvård i anstalt, ger Kriminalvården befogenhet att hålla en intagen avskild från andra intagna under en utredning av allvarlig misskötsamhet. Bestämmelserna medger inte att en intagen hålls avskild i bestraffningssyfte.

Av första stycket framgår att regleringen är tillämplig i ärenden om varning och uppskjutande av villkorlig frigivning. Den intagne får under utredningen av ett sådant ärende hållas avskild från andra intagna i den utsträckning det är absolut nödvändigt för att syftet med utredningen inte ska äventyras, dock aldrig längre än fyra dygn. Möjligheten bör användas restriktivt. Normalt avses situationer där det finns en risk för att den intagne, om han eller hon inte hålls avskild, undanröjer bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning.

I andra stycket anges att en intagen som hålls avskild från andra intagna under en utredning av ett ärende om varning eller uppskjutande av villkorlig frigivning får hindras från kontakter med andra personer genom besök, elektronisk kommunikation eller försändelser, om det är absolut nödvändigt för att syftet med utredningen inte ska äventyras. Bestämmelsen har anpassats till att lagen omfattar alla former av elek- tronisk kommunikation, se kommentaren till 7 kap. 4 §.

En bedömning av vilka kontakter med omvärlden som det finns behov av att förhindra ska göras i varje enskilt fall. Det innebär att möjligheten inte ska utnyttjas så snart en intagen hålls avskild från andra intagna och att behovet ska prövas för varje kontaktform för sig. Inskränkningarna får inte vara mer långtgående än vad som är nödvändigt för att uppnå syftet med åtgärden (jfr 1 kap. 6 § andra stycket).

Om ett beslut om avskildhet inte kan verkställas i anstalt, får en intagen, enligt tredje stycket, placeras i häkte. En sådan placering får inte pågå under längre tid än som anges i första stycket, dvs. högst fyra dygn. Så snart det inte längre är nödvändigt att hålla den intagne i häkte, ska han eller hon återföras till anstalt.

141

Avskildhet vid kroppsbesiktning

Prop. 2009/10:135

6 kap. 9 §

 

En intagen får hållas avskild från andra intagna om det är nödvändigt

 

för att genomföra en kroppsbesiktning.

 

I paragrafen, som motsvarar 20 § första stycket 5 lagen om kriminalvård i

 

anstalt, anges att en intagen får hållas avskild från andra intagna, om det

 

är nödvändigt för att genomföra en kroppsbesiktning. Vad som avses med

 

kroppsbesiktning behandlas i kommentaren till 8 kap. 3 §. Normalt bör

 

ett avskiljande för detta ändamål endast bestå under någon eller några

 

timmar. I undantagsfall kan det dock, med hänsyn till syftet med kropps-

 

besiktningen, röra sig om längre tid, t.ex. när en intagen ska lämna prov

 

som utvisar om han eller hon har svalt narkotika. Tiden för avskiljande

 

får inte överstiga vad som krävs för att syftet med åtgärden ska uppnås

 

(jfr 1 kap. 6 § andra stycket).

 

Läkarundersökning

 

6 kap. 10 §

 

En intagen som hålls avskild från andra intagna på grund av att han

 

eller hon uppträder våldsamt eller är farlig för sin egen säkerhet till liv

 

eller hälsa ska undersökas av läkare så snart som möjligt. En intagen

 

som av andra skäl hålls avskild från andra intagna ska undersökas av

 

läkare om det behövs med hänsyn till den intagnes hälsotillstånd, dock

 

minst en gång i månaden.

 

Paragrafen, som motsvarar 18 § andra stycket, 22 § andra stycket och

 

23 § fjärde stycket lagen om kriminalvård i anstalt, innehåller bestäm-

 

melser om läkarundersökning i vissa fall när en intagen hålls avskild från

 

andra intagna. Beslutanderätten i fråga om hålla en intagen avskild

 

ankommer på Kriminalvården. Läkarens uppgift är att bedöma om den

 

intagne har ett medicinskt vårdbehov. Det kan i ett enskilt fall föreligga

 

omständigheter som motiverar att en intagen hålls kvar i avskildhet även

 

om läkaren avrått från detta. I ett sådant fall kan Kriminalvården behöva

 

vidta särskilda åtgärder för att motverka de negativa följderna av place-

 

ringen i avskildhet.

 

7 kap. Besök och andra kontakter

 

Besök

 

7 kap. 1 §

 

En intagen får ta emot besök i den utsträckning det lämpligen kan ske.

 

Ett besök får dock vägras om det

 

1. kan äventyra säkerheten på ett sätt som inte kan avhjälpas genom

 

kontroll enligt 2 eller 3 §,

 

2. kan motverka den intagnes anpassning i samhället, eller

142

 

3. på annat sätt kan vara till skada för den intagne eller någon annan.

Paragrafen, som i sak motsvarar 29 § första stycket första och andra men- ingarna lagen om kriminalvård i anstalt, innehåller bestämmelser om en intagens rätt att ta emot besök.

Bestämmelserna tar sin utgångspunkt i att en intagens rätt till kontakt med omvärlden genom besök är av stor betydelse såväl för att minska den isolering som ett frihetsberövande innebär som för att underlätta hans eller hennes möjlighet att knyta eller behålla kontakt med anhöriga och andra personer utanför anstalten. I enlighet härmed anges att en intagen får ta emot besök i den utsträckning det lämpligen kan ske. Med uttrycket ”lämpligen kan ske” avses praktiska förutsättningar för besöket, t.ex. med hänsyn till anstaltens rutiner och dess tillgång till personal och besöksrum. Vid prövningen bör beaktas att det är angeläget att barn ges möjlighet att besöka en förälder som är intagen, om det är förenligt med barnets bästa.

I punkterna 1–3 anges på vilka grunder ett besök kan vägras. Dessa vägransgrunder anknyter i huvudsak till besökarens person eller till rela- tionen mellan besökaren och den intagne.

Regleringen gör det möjligt att vägra ett besök som på något sätt kan äventyra säkerheten i anstalt eller som på något sätt kan ha ett negativt inflytande på den intagnes anpassning i samhället. Det kan t.ex. avse en besökare som är misstänkt för brott eller som missbrukar narkotika eller en besökare med kopplingar till kriminella nätverk. En person som tidigare har begått brott och som avtjänat sitt straff och inte återfallit i ny brottslighet bör däremot i princip kunna få tillstånd att besöka en intagen, såvida det exempelvis inte finns skäl att anta att besöket kan komma att utnyttjas för planering av nya brott. Vidare är det möjligt att vägra ett besök som på annat sätt kan vara till skada för den intagne eller någon annan, t.ex. ett brottsoffer.

Tillämpningen av vägransgrunderna bör vara restriktiv. Starka human- itära skäl talar mot att vägra en intagen att ta emot ett besök av en nära anhörig, t.ex. make, maka, sambo eller förälder, i synnerhet som Kriminalvården kan motverka riskerna genom att kontrollera besöket eller besökaren enligt 2 och 3 §§. Det hindrar inte att det i ett enskilt fall kan finnas anledning att vägra besök av en nära anhörig, t.ex. om den anhörige försökt föra in narkotika i anstalten eller om han eller hon kan antas planera fritagning.

7 kap. 2 §

Ett besök får, om det är nödvändigt av säkerhetsskäl, kontrolleras genom att

1.personal övervakar besöket, eller

2.besöket äger rum i ett besöksrum som är så utformat att det omöjliggör att föremål överlämnas.

Ett besök av en advokat som biträder den intagne i en rättslig ange- lägenhet får kontrolleras endast om advokaten eller den intagne begär det.

Prop. 2009/10:135

143

Paragrafen, som till viss del motsvarar 29 § tredje stycket lagen om Prop. 2009/10:135 kriminalvård i anstalt, innehåller bestämmelser om kontroll av besök hos

en intagen.

I första stycket 1 anges att Kriminalvården, om det är nödvändigt av säkerhetsskäl, får kontrollera ett besök genom att personal övervakar besöket. I förhållande till hittills gällande rätt har förtydligats att kontroll- en inte förutsätter att personalen är fysiskt närvarande i besöksrummet. Det innebär att övervakningen också kan ske t.ex. genom att besöket avlyssnas från ett annat rum. Som Lagrådet framfört är det då angeläget att tydlig information om att besöket övervakas lämnas. Sådan informa- tion kan t.ex. lämnas genom skyltning i besöksrummet. Frågan kan lämp- ligen regleras på lägre författningsnivå.

I första stycket 2 regleras en ny kontrollform, som innebär att Kriminalvården får kontrollera ett besök genom att besöket sker i ett särskilt inrett besöksrum som omöjliggör att föremål överlämnas. Sådan kontroll kan t.ex. ske genom att den intagne och besökaren hålls fysiskt åtskilda från varandra av en glasruta. Motiven till kontrollformen har redovisats i avsnitt 12.

Det ankommer på Kriminalvården att i varje enskilt fall göra en individuell bedömning av om det av säkerhetsskäl är nödvändigt att kont- rollera ett besök och vilken kontrollform som, i förekommande fall, ska användas. Den minst ingripande formen av kontroll ska väljas (jfr 1 kap. 6 § andra stycket). Vid denna bedömning får hänsyn tas till t.ex. vilken relation den intagne och besökaren har. Det är angeläget att särskild hänsyn tas till barns behov av att kunna medges fysisk kontakt med en förälder eller annan nära anhörig, något som är möjligt om personal övervakar besöket men inte om barnet och den intagne hålls åtskilda av en glasruta.

Det kan av säkerhetsskäl finnas behov av att kombinera kontroll- formerna. Något hinder mot att kombinera de olika formerna av kontroll är därför inte uppställt.

I andra stycket anges att ett besök av en advokat som biträder den intagne i en rättslig angelägenhet endast får kontrolleras om den intagne eller advokaten begär det.

7 kap. 3 §

Ett besök får, om det är nödvändigt av säkerhetsskäl, villkoras av att besökaren underkastar sig kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning.

I paragrafen, som motsvarar 29 § fjärde stycket lagen om kriminalvård i anstalt, anges att ett besök kan villkoras av att den besökande underkastar sig kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning. Om den besökande vägrar att underkasta sig en sådan åtgärd, blir följden att besöket inte får äga rum. Kontrollen får inte göras mer ingående än vad ändamålet med åtgärden kräver (jfr 1 kap. 6 § andra stycket). Det innebär att ytlig kroppsbesiktning, med tanke på det intrång som en sådan åtgärd innebär för besökaren, bör användas restriktivt. Vad som avses med kropps- visitation och ytlig kroppsbesiktning behandlas i kommentaren till 8 kap.

3 §.

144

Elektronisk kommunikation

Prop. 2009/10:135

7 kap. 4 §

En intagen får stå i förbindelse med en annan person genom elektronisk kommunikation i den utsträckning det lämpligen kan ske. Sådan kom- munikation får dock vägras om den

1.kan äventyra säkerheten på ett sätt som inte kan avhjälpas genom avlyssning enligt 5 §,

2.kan motverka den intagnes anpassning i samhället, eller

3.på annat sätt kan vara till skada för den intagne eller någon annan.

Paragrafen, som i huvudsak motsvarar 30 § första stycket första och andra meningarna lagen om kriminalvård i anstalt, innehåller bestäm- melser om en intagens rätt att stå i förbindelse med en annan person genom elektronisk kommunikation. Motiven till bestämmelserna har redovisats i avsnitt 13.

I syfte att göra regleringen teknikneutral har den utvidgats från att endast omfatta telefonsamtal till att omfatta alla former av elektronisk kommunikation mellan en intagen och en annan person. Med elektronisk kommunikation avses här ljud, text, bild, data eller annan information som förmedlas med hjälp av radio, ljus eller elektromagnetiska sväng- ningar som utnyttjar särskilt anordnade ledare (jfr 6 kap. 19 § andra stycket lagen [2003:389] om elektronisk kommunikation). Det innebär att t.ex. användning av fast telefoni, mobiltelefoni, Internet och e-post omfattas av begreppet. Bestämmelserna är tillämpliga såväl när en intagen vill kommunicera elektroniskt med en person utanför en anstalt som med en person som är intagen i anstalt.

En intagens rätt till elektronisk kommunikation är utformad på samma sätt som den intagnes rätt till besök (jfr 1 §). I enlighet härmed anges att en intagen får stå i förbindelse med en annan person genom elektronisk kommunikation i den utsträckning det lämpligen kan ske. Med uttrycket ”lämpligen kan ske” avses praktiska förutsättningar för kommunika- tionen, t.ex. med hänsyn till anstaltens rutiner och tillgång till utrustning som möjliggör kommunikation. Vid prövningen bör beaktas att det är angeläget att barn ges möjlighet att upprätthålla kontakt med en förälder som är intagen, om det är förenligt med barnets bästa.

I punkterna 1–3 anges på vilka grunder elektronisk kommunikation kan vägras. Dessa vägransgrunder motsvarar dem som gäller vid besök. Det är således möjligt att vägra elektronisk kommunikation som på något sätt kan äventyra säkerheten i anstalt och elektronisk kommunikation som på något sätt kan ha ett negativt inflytande på den intagnes anpassning i samhället eller på annat sätt vara till skada för den intagne eller någon annan. Det kan t.ex. finnas skäl att vägra kommunikation med en person som är misstänkt för brott eller som har kopplingar till kriminella nätverk, men också kommunikation som kan utnyttjas till att trakassera ett brotts- offer.

145

7 kap. 5 §

Prop. 2009/10:135

Elektronisk kommunikation mellan en intagen och en annan person får avlyssnas om det är nödvändigt av säkerhetsskäl. De som ska kom- municera med varandra ska i förväg informeras om kontrollen.

Elektronisk kommunikation mellan en intagen och en advokat som biträder den intagne i en rättslig angelägenhet får inte avlyssnas.

Paragrafen, som i huvudsak motsvarar 30 § tredje stycket lagen om kriminalvård i anstalt, innehåller bestämmelser om kontroll av elektro- nisk kommunikation. Motiven till bestämmelserna har redovisats i avsnitt 13.

Enligt första stycket får Kriminalvården, om det är nödvändigt av säkerhetsskäl, kontrollera elektronisk kommunikation genom avlyssning. Det motsvarar nuvarande kontroll av telefonsamtal. Avlyssningen ska ske på lämpligt sätt, normalt genom att kommunikationen avlyssnas av personal i direkt anslutning till att den äger rum. I syfte att förtydliga att det rör sig om öppen kontroll har klargjorts att både den intagne och den eller de som han eller hon ska stå i förbindelse med ska informeras om kontrollen i förväg.

I andra stycket finns ett förbud mot avlyssning av elektronisk kom- munikation mellan en intagen och en advokat som biträder den intagne i en rättslig angelägenhet. Nuvarande möjlighet, att med den intagnes med- givande avlyssna ett sådant telefonsamtal av säkerhetsskäl, har slopats. Bestämmelsen hindrar inte att kriminalvårdspersonal på den intagnes begäran är närvarande vid elektronisk kommunikation i syfte att bistå den intagne.

Försändelser

7 kap. 6 §

En försändelse mellan en intagen och en advokat, en svensk myndighet eller ett internationellt organ som har av Sverige erkänd behörighet att ta emot klagomål från enskilda ska vidarebefordras utan granskning. Om det finns anledning att anta att uppgiften om avsändare av en sådan försändelse till en intagen är oriktig, får försändelsen granskas i syfte att utreda vem avsändaren är.

Paragrafen, som i sak motsvarar 25 § lagen om kriminalvård i anstalt, innehåller ett förbud mot granskning av försändelser mellan en intagen och en advokat, en svensk myndighet eller ett visst internationellt organ. Med ett internationellt organ avses t.ex. den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna och FN:s kommitté mot tortyr.

Förbudet mot granskning är inte helt utan undantag. Om det finns anledning att anta att uppgiften om avsändare av en sådan försändelse till en intagen är oriktig, får försändelsen granskas i syfte att utreda vem avsändaren är. En sådan granskning måste kunna motiveras utifrån de omständigheter som föreligger i varje enskilt fall. Granskningen får inte göras mer långtgående än vad som är nödvändigt (jfr 1 kap. 6 § andra

stycket).

146

Hittills gällande rätt tar sin utgångspunkt i begreppet ”brev”. Med brev Prop. 2009/10:135 jämställs ”annan försändelse” och ”annat skriftligt meddelande” (28 §). I

den nya lagen används i stället genomgående begreppet ”försändelse”. Begreppet har behandlats i avsnitt 21. Någon ändring i sak är inte avsedd. Med försändelse avses varje försändelse, t.ex. brev, skriftliga meddel- anden, andra skriftliga handlingar och paket, som är avsedda att genom Kriminalvårdens försorg befordras till eller från den intagne (jfr skyddet mot undersökning av brev och andra förtroliga försändelser i 2 kap. 6 § regeringsformen). Med försändelse avses däremot inte ett elektroniskt meddelande, t.ex. e-post, såvitt meddelandet inte har skrivits ut. Ett elekt- roniskt meddelande omfattas av bestämmelserna om elektronisk kom- munikation i 4 och 5 §§.

Förbudet mot granskning gäller endast under tiden för befordran. Den intagnes rätt att i anstalten inneha mottagna försändelser regleras i 5 kap. 1 §.

7 kap. 7 §

I andra fall än som avses i 6 § får en försändelse till eller från en intagen i anstalt granskas, om det är nödvändigt med hänsyn till ord- ningen eller säkerheten. Syftet med granskningen ska vara att under- söka om försändelsen

1.innehåller något otillåtet föremål, eller

2.är ett led i en pågående eller planerad brottslig verksamhet, ett planerat avvikande eller något annat liknande förfarande.

Paragrafen, som motsvarar 26 § första stycket lagen om kriminalvård i anstalt, innehåller bestämmelser om granskning av andra försändelser än sådana som avses i 6 §.

Med granskning av en försändelse avses åtgärder av olika slag, t.ex. genomlysning, öppnande utan undersökning och öppnande med efterfölj- ande undersökning. En åtgärd som innefattar sådan granskning utgör ett allvarligt ingrepp i den personliga integriteten och får inte vara mer ingående än som är nödvändigt med hänsyn till granskningens syfte (jfr 1 kap. 6 § andra stycket).

En försändelse till eller från en intagen får granskas endast om det är nödvändigt med hänsyn till ordningen eller säkerheten. Enligt vad som särskilt anges ska syftet med granskningen vara att undersöka om för- sändelsen innehåller något otillåtet föremål eller är ett led i en pågående eller planerad brottslig verksamhet, ett planerat avvikande eller något annat liknande förfarande. Den intagne får vägras att sända eller ta emot en sådan försändelse. När en granskad försändelse senast ska lämnas ut till den intagne framgår av 8 §.

Med uttrycket ett led i en pågående eller planerad brottslig verksamhet åsyftas t.ex. en utgående försändelse som innebär en överträdelse av ett mot den intagne meddelat besöksförbud, men också en försändelse som innehåller t.ex. förfalskade handlingar, brottsplaner eller hjälpmedel vid brott. Med planerat avvikande avses inte bara fall då planeringen är avslutad utan även en pågående planering.

147

Hittills gällande lydelse anger att en försändelse också får granskas om Prop. 2009/10:135 försändelsen är ett led i ett förfarande som till sitt förhållande liknar ett

planerat avvikande. Lagrådet har påtalat är det svårt att föreställa sig vad som avses härmed. Uttrycket ”något liknande förhållande” är emellertid avsett att även omfatta förhållanden som liknar en pågående eller plan- erad brottslig verksamhet (jfr prop. 2006/07:127 s. 23 och 24). Lydelsen har formulerats om för att detta tydligare ska framgå av paragrafen. Med något annat liknande förhållande avses t.ex. planläggning av kollektiv arbetsvägran eller annan ordningsstörning.

7 kap. 8 §

En försändelse som har granskats ska, om inte särskilda skäl talar mot det, lämnas ut till den intagne så snart som möjligt och senast när han eller hon inte längre ska vara berövad friheten.

Paragrafen, som motsvarar 27 § tredje stycket fjärde meningen lagen om kriminalvård i anstalt, innehåller bestämmelser om när en försändelse som granskats ska lämnas ut till den intagne. Normalt ska en försändelse lämnas ut i nära anslutning till att granskningen slutförts och senast när frihetsberövandet ska upphöra, dvs. normalt vid tidpunkten för villkorlig frigivning. Endast om det finns särskilda skäl får en försändelse hållas kvar efter denna tidpunkt. Det kan t.ex. avse ett fall där en försändelse innehåller information om den inre säkerheten i en anstalt.

En försändelse kan, under vissa förutsättningar, omhändertas enligt 5 kap. 2 § samt 8 kap. 8 eller 9 §.

7 kap. 9 §

Bestämmelserna i 6–8 §§ gäller även en försändelse till eller från en sammanslutning av intagna.

Paragrafen, som motsvarar 28 § andra meningen lagen om kriminalvård i anstalt, innebär att en försändelse som kommer till eller sänds från en sammanslutning av intagna kan granskas på samma sätt som försändelser till och från enskilda intagna. Med sammanslutning avses t.ex. ett förtroenderåd enligt 4 kap. 5 §, men också, som Lagrådet noterat, varje annan sammanslutning av intagna.

Gemensamma bestämmelser

7 kap. 10 §

Om det behövs för att kunna bedöma om besök eller elektronisk kom- munikation kan tillåtas enligt 1 eller 4 § eller ska kontrolleras enligt 2 eller 5 §, ska det i förväg undersökas om den som kontakten ska äga rum med är dömd eller misstänkt för brott eller för att utöva brottslig verksamhet. I den utsträckning det behövs får upplysningar också inhämtas om hans eller hennes personliga förhållanden i övrigt.

148

Paragrafen, som motsvarar 29 § andra stycket och 30 § andra stycket Prop. 2009/10:135 lagen om kriminalvård i anstalt, innehåller bestämmelser som ger

Kriminalvården befogenhet att i förväg kontrollera en besökande eller en person som en intagen vill stå i förbindelse med elektroniskt. Bestäm- melser som möjliggör kontroll i register av den som kontakten ska äga rum med finns i lagen (1998:620) om belastningsregister med tillhörande förordning (1999:1134) och lagen om (1998:621) om misstankeregister med tillhörande förordning (1999:1135). Personuppgifter som behandlas inom kriminalvårdens egen verksamhet kan också inhämtas, jfr lagen (2001:617) om behandling av personuppgifter inom kriminalvården med tillhörande förordning (2001:682).

7 kap. 11 §

Regeringen får när det gäller en viss intagen besluta om undantag från bestämmelserna i detta kapitel, om det behövs med hänsyn till rikets säkerhet eller risken för att den intagne under verkställigheten i anstalt medverkar till terroristbrott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott.

I paragrafen, som motsvarar 31 § lagen om kriminalvård i anstalt, anges att regeringen får besluta om undantag i fråga om en viss intagens kon- takter med omvärlden. Det gäller om det behövs med hänsyn till rikets säkerhet, men också om det finns en risk för att den intagne medverkar i terrorism.

7 kap. 12 §

Bestämmelser om att en intagen får vägras kontakt med andra personer genom besök, elektronisk kommunikation och försändelser finns också i 6 kap. 8 § andra stycket.

Paragrafen hänvisar upplysningsvis till 6 kap. 8 § andra stycket, som innehåller bestämmelser som medger att den intagnes kontakt med omvärlden begränsas under en utredning om varning eller uppskjutande av villkorlig frigivning.

8 kap. Särskilda kontroll- och tvångsåtgärder Fotografering

8 kap. 1 §

För att underlätta identifieringen av en intagen får fotografi tas av honom eller henne.

Paragrafen, som i sak motsvarar 16 § lagen om kriminalvård i anstalt, ger

 

Kriminalvården befogenhet att fotografera en intagen för att identifier-

 

ingen av honom eller henne ska underlättas. Det är inte enbart Kriminal-

 

vården som kan ha behov av att kunna identifiera en intagen med hjälp av

149

 

ett fotografi. Ett sådant fotografi kan t.ex. behöva användas av polisen i Prop. 2009/10:135 samband med en rymning eller en fritagning (jfr 3 och 37 §§ förord-

ningen [2001:682] om behandlingen av personuppgifter inom kriminal- vården m.m.).

Kontroll av bostadsrum

8 kap. 2 §

En intagens bostadsrum och hans eller hennes tillhörigheter får kont- rolleras i den utsträckning det är nödvändigt för att ordningen eller säkerheten ska kunna upprätthållas.

Första stycket gäller även andra slutna förvaringsställen som den intagne disponerar.

Paragrafen, som inte har någon motsvarighet i lagen om kriminalvård i anstalt, innehåller bestämmelser om Kriminalvårdens befogenhet att kontrollera en intagens bostadsrum och hans eller hennes tillhörigheter. Motiven till bestämmelserna har redovisats i avsnitt 14.

I första stycket kodifieras Kriminalvårdens rätt att kontrollera en intag- ens bostadsrum och hans eller hennes tillhörigheter som finns i anstalten, oavsett var inom anstaltsområdet som de påträffas. Kontroll av den intagnes bostadsrum måste kunna göras rutinmässigt, för att Kriminal- vården med trovärdighet ska kunna upprätthålla ordningen och säker- heten i anstalt. Någon konkret misstanke om att den intagne förvarar otillåtna föremål krävs inte.

Vid nu angiven kontroll kan tillhörigheter som en intagen inte får ta emot och inneha enligt 5 kap. 1 § påträffas. Otillåtna föremål får omhänd- ertas enligt 5 kap. 2 § samt 8 kap. 8 eller 9 §.

Enligt andra stycket kan Kriminalvården även kontrollera andra slutna förvaringsställen som den intagne disponerar. Med slutna förvarings- ställen avses här detsamma som i 28 kap. 1 § rättegångsbalken, t.ex. värde- och klädskåp eller en bil som den intagne har parkerat på anstalts- området.

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

8 kap. 3 §

Den som ska tas in i en anstalt ska kroppsvisiteras eller kropps- besiktigas för eftersökande av otillåtna föremål när han eller hon kom- mer till anstalten, om det inte är uppenbart obehövligt.

Paragrafen, som i huvudsak motsvarar 52 a § andra stycket första men- ingen och till viss del 52 b § lagen om kriminalvård i anstalt, innehåller bestämmelser om kroppsvisitation och kroppsbesiktning av den som ska tas in i anstalt. I förhållande till hittills gällande rätt har, med hänvisning till att lagen är oberoende av Kriminalvårdens anstaltsorganisation, vad som i lagen om kriminalvård i anstalt sägs om kroppsbesiktning i öppen

150

anstalt utgått. Avsikten är inte att härigenom utöka användningen av Prop. 2009/10:135 kroppsbesiktning.

Regleringen innebär att kroppsvisitation eller kroppsbesiktning av en intagen i princip är obligatorisk i samband med att han eller hon tas in i en anstalt. Endast om det är uppenbart obehövligt ska en sådan åtgärd underlåtas. Syftet med åtgärden ska vara att söka efter otillåtna föremål. Med otillåtna föremål avses både föremål som är brottsliga att inneha och tillhörigheter som en intagen inte får ta emot och inneha i anstalt enligt 5 kap. 1 §.

Med kroppsvisitation avses en undersökning av kläder och annat som någon bär på sig samt väskor och paket och andra föremål som någon har med sig (28 kap. 11 § tredje stycket rättegångsbalken). Med kropps- besiktning avses en undersökning av människokroppens yttre och inre samt provtagning från kroppen och undersökning av sådant prov (28 kap. 12 § andra stycket samma balk). Eftersom en kroppsbesiktning utgör ett betydligt större intrång i den personliga integriteten än en kropps- visitation får kroppsbesiktning i ett enskilt fall endast användas om inte syftet med åtgärden kan uppnås genom en kroppsvisitation (jfr 1 kap. 6 § andra stycket).

På motsvarande sätt gäller att en mer ingående kroppsbesiktning än en ytlig kroppsbesiktning inte får vidtas om en sådan åtgärd är tillräcklig. Med ytlig kroppsbesiktning avses en yttre granskning av kroppen. Det innebär att kroppens håligheter inte får undersökas. Den som undersöks får inte heller uppmanas att inta andra speciella ställningar än att visa upp fotsulor, handflator samt lyfta upp armarna så att armhålorna kan kont- rolleras (jfr prop. 1993/94:24 s. 28).

8 kap. 4 §

En intagen får kroppsvisiteras eller kroppsbesiktigas för eftersökande av otillåtna föremål om

1.det finns anledning att anta att ett sådant föremål kommer att anträffas på honom eller henne,

2.han eller hon återkommer efter en vistelse utanför anstalt,

3.han eller hon ska ha eller har haft ett besök utan sådan kontroll som avses i 7 kap. 2 §, eller

4.det sker i en stickprovskontroll eller i anslutning till en större undersökning som av säkerhetsskäl görs av ett utrymme inom anstalten och den intagne har eller har haft särskild anknytning till utrymmet.

Paragrafen, som motsvarar 52 a § första stycket och till viss del 52 b § lagen om kriminalvård i anstalt, innehåller bestämmelser om när kropps- visitation eller kroppsbesiktning får ske för eftersökande av otillåtna föremål (jfr 3 §).

De situationer som anges i paragrafen överensstämmer med hittills gällande rätt. Den situation som anges i punkten 1 skiljer sig från övriga på så sätt att det då krävs att det finns anledning att anta att ett otillåtet föremål kan komma att anträffas på den intagne. I övriga situationer krävs inte någon konkret misstanke, utan kontrollen får ske rutinmässigt eller efter slumpmässigt urval.

151

Med otillåtna föremål avses både föremål som är brottsliga att inneha, Prop. 2009/10:135 t.ex. narkotika, och tillhörigheter som en intagen inte får ta emot och

inneha i anstalt enligt 5 kap. 1 §.

8 kap. 5 §

En intagen får även i andra fall än som avses i 3 och 4 §§ kropps- visiteras för eftersökande av vapen och andra farliga föremål, om det är nödvändigt av säkerhetsskäl.

Paragrafen, som i huvudsak motsvarar 52 a § tredje stycket lagen om kriminalvård i anstalt, ger Kriminalvården befogenhet att av säkerhets- skäl kroppsvisitera en intagen. En sådan kroppsvisitation, som brukar benämnas skyddsvisitation, syftar till att undersöka om den intagne bär på ett vapen, en kniv eller ett annat farligt föremål som han eller hon kan använda för att skada antingen sig själv eller någon annan. Kontrollen behöver normalt inte gå längre än att känna utanpå kläderna för att kontrollera vad den intagne bär på sig. En skyddsvisitation får göras slumpvis eller rutinmässigt, t.ex. i anslutning till en transport eller inför att en intagen ska placeras i avskildhet. I förhållande till nuvarande lyd- else har begreppet ”ytlig kroppsvisitation” utmönstrats.

8 kap. 6 §

En intagen är, om inte annat motiveras av medicinska eller liknande skäl, skyldig att på begäran lämna urin-, utandnings-, saliv-, svett-, blod- eller hårprov för kontroll av att han eller hon inte är påverkad av alkohol, narkotika, något annat berusningsmedel, något sådant medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller någon sådan vara som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor.

Paragrafen, som i sak motsvarar 52 d § lagen om kriminalvård i anstalt, innehåller bestämmelser om provtagning vid drogkontroll i form av urin-, utandnings-, saliv-, svett-, blod- eller hårprov. Syftet med en sådan kroppsbesiktning är att kontrollera att den intagne inte använder otillåtna droger. Den intagne är skyldig att underkasta sig kontrollen, såvida inte medicinska eller liknande skäl talar mot det. Kontrollen får inte göras mer ingående än vad ändamålet med åtgärden kräver (jfr 1 kap. 6 § andra stycket). Resultatet av en drogkontroll, liksom en intagens vägran att i sig genomgå en sådan kontroll, kan påverka straffverkställighetens vidare utformning och t.ex. huruvida den intagne kan medges vistelse utanför anstalt.

Till skillnad från hittills gällande rätt anges, utan att åsyfta någon änd- ring i sak, uttryckligen att provtagning kan ske för kontroll av att den intagne inte är påverkad av narkotika. Med narkotika avses detsamma som i 8 § narkotikastrafflagen (1968:64) och förordningen (1992:1554) om kontroll av narkotika. Med annat berusningsmedel avses preparat som t.ex. thinner.

152

8 kap. 7 §

Prop. 2009/10:135

Kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får inte utföras eller bevittnas av någon av motsatt kön som inte är läkare eller legitimerad sjuksköter- ska. Detta gäller dock inte

1.en kroppsvisitation som avses i 5 §,

2.en kroppsvisitation som enbart innebär att föremål som en person bär med sig undersöks,

3.en kroppsvisitation med metalldetektor eller liknande teknisk anordning, eller

4.en kroppsbesiktning som enbart innebär att andra prov än urinprov tas enligt 6 §.

Om det är nödvändigt får en kroppsvisitation eller en kroppsbesikt- ning av en man utföras eller bevittnas av en kvinna även i andra fall än som avses i första stycket.

Paragrafen, som i huvudsak motsvarar 52 c § andra stycket lagen om kriminalvård i anstalt, innehåller bestämmelser om vem som får utföra eller bevittna en kroppsvisitation eller en kroppsbesiktning. Motiven till bestämmelserna har redovisats i avsnitt 15.

Innebörden av första stycket är att den som utför eller bevittnar en kroppsvisitationen eller en kroppsbesiktning normalt ska vara av samma kön som den som underkastas åtgärden utom i de fall där den utförs eller bevittnas av läkare eller legitimerad sjuksköterska. Från kravet finns vissa undantag i första stycket 1–4. De situationer som avses överensstämmer med hittills gällande rätt. Dock har det nuvarande undantaget för blod- och alkoholutandningsprov i punkten 4 utvidgats till att omfatta samtliga prov enligt 6 § utom urinprov.

Enligt andra stycket får, om det är nödvändigt, en kroppsvisitation eller en kroppsbesiktning av en man utföras eller bevittnas av en kvinna även i andra fall än som avses i första stycket. Undantaget avser exempelvis en situation där personal av manligt kön inte finns tillgänglig och åtgärden inte kan anstå.

Omhändertagande av otillåtna föremål

8 kap. 8 §

Alkohol, narkotika, andra berusningsmedel, sådana medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller sådana varor som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälso- farliga varor får omhändertas och förstöras

1.om de medförs av någon som ska tas in i en anstalt,

2.om de påträffas hos en intagen,

3.om de sänds till en intagen, eller

4.om de på annat sätt påträffas inom en anstalt och det inte finns någon känd ägare till dem.

Första stycket gäller även injektionssprutor, kanyler och andra före- mål som är särskilt ägnade att användas vid narkotikamissbruk eller för annan befattning med narkotika.

153

Paragrafen, som i huvudsak motsvarar 83 § första–tredje styckena lagen Prop. 2009/10:135 om kriminalvård i anstalt, innehåller bestämmelser om Kriminalvårdens

hantering av otillåtna medel och varor. Lydelsen har anpassats till 8 kap. 6 §.

Enligt första stycket får Kriminalvården i vissa fall omhänderta och förstöra alkohol, narkotika och vissa andra otillåtna medel och varor som påträffas i anstalt (punkterna 1–4). De situationer som avses överens- stämmer med hittills gällande rätt. En skillnad är dock att det, i fråga om den vidare hanteringen, inte hänvisas till lagen (1958:205) om förverk- ande av alkoholhaltiga drycker m.m. I stället anges uttryckligen att Kriminalvården får förstöra omhändertagna droger. Lydelsen i punkten 3 har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Enligt andra stycket har Kriminalvården befogenhet att omhänderta och förstöra även föremål som är ägnade att användas vid narkotikamissbruk eller för annan befattning med narkotika. Stycket har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

8 kap. 9 §

Ett föremål som påträffas i en anstalt får i andra fall än som avses i 8 § och 5 kap. 2 § omhändertas, om det kan antas att föremålet kommer att tas i beslag. Omhändertagandet ska så snart som möjligt anmälas till den som får besluta om beslag.

Paragrafen, som motsvarar 84 § lagen om kriminalvård i anstalt, inne- håller bestämmelser om Kriminalvårdens befogenhet att omhänderta ett föremål som kan antas bli taget i beslag, t.ex. ett vapen. Ett sådant föremål kan påträffas hos en intagen, men också hos andra som uppe- håller sig i en anstalt. Sedan ett föremål omhändertagits ska anmälan skyndsamt ske till den som får fatta beslut om beslag, t.ex. till den undersökningsledare eller den åklagare som får fatta beslut om beslag enligt 27 kap. 4 § rättegångsbalken.

Fängsel

8 kap. 10 §

En intagen får beläggas med fängsel

1.vid förflyttning inom anstalt och vid transport eller annan vistelse utanför anstalt, om det är nödvändigt av säkerhetsskäl, eller

2.om han eller hon uppträder våldsamt och det är absolut nödvändigt med hänsyn till den intagnes egen eller någon annans säkerhet till liv eller hälsa.

En läkare ska så snart som möjligt undersöka en intagen som belagts med fängsel enligt första stycket 2.

Paragrafen, som i huvudsak motsvarar 23 § andra och fjärde styckena samt 42 § andra stycket lagen om kriminalvård i anstalt, innehåller bestämmelser om Kriminalvårdens befogenhet att belägga en intagen med fängsel.

154

I första stycket anges under vilka förutsättningar en intagen får beläg- Prop. 2009/10:135 gas med fängsel. Bestämmelserna tar sin utgångspunkt i att fängsel är en

så ingripande åtgärd att fängsel endast bör användas när starka skäl talar för det. Om en mindre ingripande åtgärd är tillträcklig, ska den användas (jfr 1 kap. 6 § andra stycket).

Enligt punkten 1 får fängsel användas vid förflyttning inom en anstalt

 

och vid transport eller annan vistelse utanför anstalt, dock endast om

 

användning av fängsel är nödvändig av säkerhetsskäl. Det kan t.ex. avse

 

situationer där det föreligger risk för att den intagne under en vistelse

 

utanför anstalt rymmer eller fritas.

 

Enligt punkten 2 får Kriminalvården också använda sig av fängsel när

 

en intagen uppträder våldsamt. Till skillnad från hittills gällande rätt för-

 

utsätter inte användningen av fängsel i en sådan situation att ett beslut har

 

fattats om att hålla den intagne avskild från andra intagna på grund av

 

hans eller hennes våldsamma beteende. Fängsel får dock endast användas

 

om det är absolut nödvändigt med hänsyn till den intagnes eller någon

 

annans säkerhet till liv eller hälsa.

 

En intagen som belagts med fängsel med hänvisning till våldsamt bete-

 

ende ska, enligt andra stycket, så snart som möjligt undersökas av läkare.

 

Läkarens uppgift är att bedöma om den intagne har ett medicinskt vård-

 

behov. Beslutanderätten i fråga om att hålla en intagen belagd med fäng-

 

sel ankommer på Kriminalvården.

 

Allmän inpasseringskontroll

 

8 kap. 11 §

 

Om det är nödvändigt för att säkerheten ska kunna upprätthållas vid en

 

anstalt får Kriminalvården besluta att alla personer som passerar in i

 

anstalten ska kroppsvisiteras (allmän inpasseringskontroll). Syftet med

 

allmän inpasseringskontroll ska vara att söka efter otillåtna föremål.

 

Skriftliga meddelanden får inte granskas.

 

Ett beslut om allmän inpasseringskontroll får gälla i högst tre

 

månader.

 

Kriminalvården får i enskilda fall medge undantag från allmän

 

inpasseringskontroll, om det finns särskilda skäl.

 

Paragrafen, som i huvudsak motsvarar 29 a § lagen om kriminalvård i

 

anstalt, innehåller bestämmelser om kroppsvisitation av alla personer som

 

passerar in i en anstalt, s.k. allmän inpasseringskontroll. Bestämmelser

 

om kroppsvisitation av en intagen finns i 3–5 §§. Med hänvisning till att

 

lagen är oberoende av Kriminalvårdens anstaltsorganisation har nuvar-

 

ande begränsning till sluten anstalt utgått. Avsikten är inte att utöka

 

användningen av allmän inpasseringskontroll.

 

I första stycket ges Kriminalvården befogenhet att fatta beslut om

 

kroppsvisitation av alla personer som passerar in i en anstalt, dvs. även

 

kriminalvårdspersonal, uppdragstagare och andra yrkeskategorier som

 

utför en del av sina arbetsuppgifter vid anstalten samt andra personer som

 

av någon anledning ges tillträde dit. En vägran att genomgå allmän

 

inpasseringskontroll får till följd att den som vägrar att underkasta sig

 

åtgärden inte får passera in i anstalten.

155

 

Ett beslut om allmän inpasseringskontroll innebär således att alla som

Prop. 2009/10:135

passerar in i anstalten kroppsvisiteras. Vad som avses med en kropps-

 

visitation har behandlats i kommentaren till 3 §. Syftet med kontrollen

 

ska vara att söka efter otillåtna föremål. Med otillåtna föremål avses

 

föremål som är brottsliga att inneha, t.ex. narkotika och vapen, men också

 

föremål som annars inte får innehas i anstalten, t.ex. mobiltelefoner. Det

 

anges uttryckligen att kontrollen inte får medföra att ett skriftligt

 

meddelande granskas. En försändelse får dock öppnas i syfte att granska

 

om det finns något otillåtet föremål i den. Ett otillåtet föremål får

 

omhändertas enligt 9 §, om det kan antas att föremålet kommer att tas i

 

beslag.

 

En kroppsvisitation får inte göras mer ingående än vad som är nöd-

 

vändigt (jfr 1 kap. 6 § andra stycket). Det innebär att kontrollen i många

 

fall kan inskränka sig till undersökning med hjälp av en metalldetektor

 

eller annan teknisk anordning, t.ex. larmbåge. En allmän inpasserings-

 

kontroll måste också alltid genomföras på så sätt att den inte påverkar

 

förutsättningarna för ett förtroendefullt förhållande mellan de intagna och

 

t.ex. läkare, advokater och präster. Särskild hänsyn behöver visas barn

 

som besöker anstalten.

 

I andra stycket anges att ett beslut om allmän inpasseringskontroll kan

 

gälla i högst tre månader. Om det på grund av säkerhetsläget finns behov

 

av fortsatt kontroll när tre månader förflutit får ett nytt beslut om allmän

 

inpasseringskontroll fattas.

 

Enligt tredje stycket kan Kriminalvården i ett enskilt fall medge undan-

 

tag från allmän inpasseringskontroll om det finns särskilda skäl för det.

 

Utrymmet att medge undantag kan variera beroende på dels det aktuella

 

säkerhetsläget vid anstalten, dels vem det är som ska passera in. Det finns

 

således utrymme att t.ex. undanta barn från kontrollen om det i ett enskilt

 

fall finns särskilda skäl för det.

 

Kontroll av fordon

 

8 kap. 12 §

 

Om det är nödvändigt för att säkerheten ska kunna upprätthållas vid en

 

anstalt, får ett fordon i anslutning till att det passerar in i eller ut ur

 

anstalten genomsökas efter otillåtna föremål eller personer som utan

 

tillåtelse försöker ta sig in i eller ut ur anstalten. Skriftliga meddelanden

 

får inte granskas.

 

Paragrafen, som inte har någon motsvarighet i lagen om kriminalvård i

 

anstalt, innehåller bestämmelser som ger Kriminalvården befogenhet att

 

kontrollera ett fordon i anslutning till att det passerar in i eller ut ur en

 

anstalt. Motiven till bestämmelserna har redovisats i avsnitt 16. Paragraf-

 

en har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

 

Regleringen ger Kriminalvården befogenhet att kontrollera ett in- eller

 

utpasserande fordon för att upprätthålla säkerheten vid en anstalt. Syftet

 

med kontrollen ska vara att söka efter otillåtna föremål eller personer som

 

utan tillåtelse försöker ta sig in i eller ut ur en anstalt. I likhet med vad

 

som är fallet vid allmän inpasseringskontroll får skriftliga meddelanden

 

inte granskas (se kommentaren till 11 §).

156

Kontrollen får äga rum i anslutning till att fordonet passerar in i eller ut Prop. 2009/10:135 ur anstalten. En vägran att genomgå kontroll vid inpassering i anstalt får

till följd att fordonet inte får passera in. Någon ytterligare åtgärd är i regel inte påkallad.

Vid kontroll av ett in- eller utpasserande fordon kan det bli aktuellt att enligt 9 § omhänderta ett otillåtet föremål som påträffas, om det kan antas att föremålet kommer att tas i beslag. Det kan också bli aktuellt att gripa en person som främjar en intagnes flykt (se 17 kap. 12 § brottsbalken; jfr bestämmelserna om envarsgripande i 24 kap. 7 § andra stycket rätte- gångsbalken).

Befogenheter mot obehöriga personer

8 kap. 13 §

En tjänsteman inom kriminalvården får avvisa eller avlägsna den som obehörigen försöker ta sig in i eller vägrar att lämna en anstalt.

Den som ska avlägsnas får i anslutning till ingripandet

1.kroppsvisiteras enligt 5 §, eller

2.beläggas med fängsel enligt 10 § första stycket 2.

Ett ingripande enligt första eller andra stycket ska dokumenteras.

Paragrafen, som inte har någon motsvarighet i lagen om kriminalvård i anstalt, innehåller bestämmelser som ger en tjänsteman inom kriminal- vården befogenhet att avvisa och avlägsna obehöriga personer. Motiven till bestämmelserna har redovisats i avsnitt 17.

Enligt första stycket får en tjänsteman inom kriminalvården avvisa eller avlägsna den som obehörigen försöker ta sig in i eller vägrar att lämna en anstalt. Ett avvisande innebär att den obehörige hindras från att komma in. Ett avlägsnande kan innebära att den obehörige flyttas från anstalten, men också, i undantagsfall, att han eller hon förflyttas en kortare sträcka, antingen till fots eller i ett fordon. Om en situation kan lösas genom en mindre ingripande åtgärd, exempelvis tillsägelse eller uppmaning, ska en sådan åtgärd väljas (jfr 1 kap. 6 § andra stycket).

I andra stycket anges att den som ska avlägsnas får kroppsvisiteras eller beläggas med fängsel. Kroppsvisitation får enligt punkten 1 ske under samma förutsättningar som skyddsvisitation enligt 5 §, dvs. om det är nödvändigt av säkerhetsskäl och åtgärden endast syftar till att söka efter vapen eller andra farliga föremål. Ett vapen eller annat farligt före- mål som då påträffas kan omhändertas enligt 9 §. Fängsel får, enligt punkten 2, i undantagsfall användas för att förhindra ett våldsamt upp- trädande, om det är absolut nödvändigt med hänsyn till säkerhet till liv eller hälsa (10 § första stycket 2).

Enligt tredje stycket ska ett ingripande mot en obehörig person doku- menteras. Bestämmelsen förutsätts kompletteras med föreskrifter på lägre författningsnivå.

157

9 kap. Hälso- och sjukvård

Prop. 2009/10:135

9 kap. 1 §

 

En intagen som behöver hälso- och sjukvård ska vårdas enligt de anvis-

 

ningar som ges av läkare. Om den intagne inte kan undersökas eller

 

behandlas på ett lämpligt sätt i anstalten, ska den allmänna sjukvården

 

anlitas. Om det behövs, ska den intagne föras över till sjukhus.

 

Ett tillstånd till vistelse utanför anstalt enligt första stycket ska för-

 

enas med de villkor som behövs. Om det är nödvändigt av säkerhets-

 

skäl, ska den intagne stå under bevakning.

 

Paragrafen, som i huvudsak motsvarar 37 § första stycket första–tredje

 

meningarna samt andra och tredje styckena lagen om kriminalvård i

 

anstalt, innehåller bestämmelser om den intagnes rätt till hälso- och sjuk-

 

vård.

 

Enligt första stycket ska en intagen, som är i behov av hälso- och sjuk-

 

vård, vårdas enligt de anvisningar som ges av läkare. Det anges vidare att

 

den allmänna sjukvården ska anlitas om den intagne inte kan undersökas

 

eller behandlas på ett lämpligt sätt i anstalten och att den intagne, om det

 

behövs, ska föras över till sjukhus. I syfte att ge den intagne ett utökat

 

skydd har bestämmelserna fått en skärpt formulering på så sätt att ”bör”

 

och ”får” ersatts med ”ska”.

 

Med hälso- och sjukvård avses i paragrafen sådan verksamhet som

 

omfattas av hälso- och sjukvårdslagen (1982:763). Begreppet innefattar

 

förlossning. Utan att någon ändring i sak är avsedd nämns därför inte i

 

lagtexten att förlossning av en intagen kvinna normalt ska ske på sjukhus.

 

Med sjukhus avses detsamma som i 5 § första stycket hälso- och sjuk-

 

vårdslagen.

 

Enligt andra stycket ska ett tillstånd till vistelse utanför anstalt för

 

hälso- och sjukvård förenas med de villkor som behövs. Den intagne ska,

 

om det är nödvändigt av säkerhetsskäl, stå under bevakning.

 

9 kap. 2 §

 

Bestämmelser om psykiatrisk tvångsvård för den som är intagen finns i

 

lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård.

 

Bestämmelserna i 18–24 §§ lagen (1991:1128) om psykiatrisk

 

tvångsvård samt bestämmelserna i 8 § andra och tredje styckena lagen

 

om rättspsykiatrisk vård om befogenhet för Kriminalvården och

 

regeringen att besluta om särskilda restriktioner för en viss intagen ska

 

tillämpas på en intagen som för frivillig psykiatrisk vård har förts över

 

till en sådan sjukvårdsinrättning som avses i 6 § första stycket lagen om

 

rättspsykiatrisk vård.

 

Paragrafen, som motsvarar 37 § första stycket femte meningen och fjärde

 

stycket lagen om kriminalvård i anstalt, innehåller bestämmelser om

 

psykiatrisk vård.

 

I första stycket hänvisas upplysningsvis till bestämmelserna i lagen

 

(1991:1129) om rättspsykiatrisk vård.

 

I andra stycket anges att vissa bestämmelser om tvångsåtgärder mot en

 

intagen som genomgår psykiatrisk tvångsvård ska tillämpas även i fråga

158

om en intagen som samtyckt till psykiatrisk vård och som har förts över Prop. 2009/10:135 till sådan sjukvårdsinrättning som avses i 6 § första stycket lagen om

rättspsykiatrisk vård. Avsikten med denna ordning är att ge praktiska möjligheter för en intagen att få psykiatrisk vård i frivillig form på sjuk- hus (jfr prop. 1990/91:58).

9 kap. 3 §

Om en transport kan befaras skada den intagnes hälsa, ska läkares med- givande till transporten inhämtas.

Paragrafen, som motsvarar 42 § tredje stycket lagen om kriminalvård i anstalt, innebär att läkares medgivande ska inhämtas så snart det före- ligger någon konkret omständighet som talar för att en transport av den intagne kan skada hans eller hennes hälsa. Det kan avse risk för såväl fysisk som psykisk skada.

10 kap. Permission och annan tillfällig vistelse utanför anstalt

Permission

10 kap. 1 §

En intagen får, för att underlätta hans eller hennes anpassning i samhället, beviljas tillstånd att vistas utanför anstalt för viss kort tid (permission) om

1.minst en fjärdedel av strafftiden, dock minst två månader, har avtjänats, och

2.det inte finns en påtaglig risk för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt missköta sig.

För en intagen som avtjänar ett livstidsstraff ska tiden enligt första stycket 1 bestämmas som om strafftiden är arton år.

Om det finns särskilda skäl får permission beviljas trots att den tid som avses i första stycket 1 inte förflutit.

Paragrafen, som har viss motsvarighet i 14 § andra stycket och 32 § första stycket lagen om kriminalvård i anstalt, innehåller bestämmelser om till- fällig vistelse utanför anstalt i form av permission. En nyhet är att nuvarande särreglering om vistelse utanför anstalt för att delta i för- eningsverksamhet eller annan liknade verksamhet har utgått. Någon ändring i sak är inte avsedd. Motiven till bestämmelserna har redovisats i avsnitt 18.1–18.3.

Enligt första stycket får en intagen, för att underlätta hans eller hennes anpassning i samhället, beviljas tillstånd att vistas utanför anstalt för viss kort tid, s.k. permission. Normalt rör det sig om vistelser utanför anstalt som kan planeras (jfr 1 kap. 5 § andra stycket). Det kan, förutom regel- bunden permission, t.ex. helgpermission, avse annan tillfällig vistelse utanför anstalt som syftar till att underlätta den intagnes successiva utslussning. Permission kan t.ex. beviljas en intagen för att han eller hon

ska kunna besöka frivården, socialtjänsten eller Arbetsförmedlingen,

159

delta i möten som arrangeras av Anonyma alkoholister eller Anonyma Prop. 2009/10:135 narkomaner eller utöva en viss fritidsaktivitet.

För att bevilja en intagen permission krävs, enligt punkten 1, att den intagne har avtjänat minst en fjärdedel av strafftiden, dock minst två månader, s.k. kvalifikationstid. Detta krav har i hittills gällande rätt reglerats på lägre författningsnivå. Efter en individuell bedömning kan det i ett enskilt fall vara motiverat att förlänga kvalifikationstiden, t.ex. om den intagne misskött sig under verkställigheten eller bedöms vara i behov av en längre tids vistelse i anstalt innan han eller hon kan klara av de fria förhållanden som permission innebär.

För att beviljas permission krävs också, enligt punkten 2, att det inte finns en påtaglig risk för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt missköta sig. En sådan risk- bedömning, som i sak överensstämmer med hittills gällande rätt, måste göras i varje enskilt fall. Vid denna bedömning bör bl.a. beaktas vilken typ av brott som den intagne är dömd för och utfallet av tidigare straff- verkställighet. Hänsyn bör också tas till om den intagne har använt eller på annat sätt hanterat narkotika under verkställigheten eller utan giltigt skäl vägrat att lämna prov för kontroll av drogpåverkan.

Kravet på att risken ska vara påtaglig innebär att permission kan beviljas trots att det föreligger en viss risk för misskötsamhet. Det kan också vara möjligt att hantera en risk som bedöms föreligga genom t.ex. villkor eller bevakning enligt 5 §. I ett enskilt fall kan utfallet av risk- bedömningen medföra att den intagne inte kan beviljas permission över huvud taget.

Enligt andra stycket ska kvalifikationstiden för den som verkställer ett livstidsstraff bestämmas som om strafftiden är arton år.

Undantag från kravet på kvalifikationstid får, enligt tredje stycket, göras om det finns särskilda skäl. Sådana skäl kan vara den intagnes behov av att, innan kvalifikationstiden uppnåtts, t.ex. besöka social- tjänsten eller en tandläkare.

En intagen för vilken det gäller särskilda villkor enligt 1 kap. 7 § får inte beviljas permission i strid med villkoren.

Särskild permission

10 kap. 2 §

En intagen får, om det finns särskilt ömmande skäl, beviljas tillstånd att vistas utanför anstalt för viss kort tid (särskild permission) om

1.hans eller hennes behov av vistelse utanför anstalt inte kan till- godoses genom permission enligt 1 §, och

2.vistelsen utanför anstalt kan beviljas med hänsyn till den risk som finns för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt missköta sig.

Paragrafen, som har viss motsvarighet i 32 § andra stycket lagen om kriminalvård i anstalt, innehåller bestämmelser om tillfällig vistelse utan- för anstalt i form av särskild permission. Motiven till bestämmelserna har redovisats i avsnitt 18.4.

160

Bestämmelserna innebär att en intagen kan beviljas tillstånd att för viss Prop. 2009/10:135 kort tid vistas utanför anstalt om det finns särskilt ömmande skäl. Med

särskilt ömmande skäl avses t.ex. besök hos en närstående som är all- varligt sjuk eller närvaro vid en närståendes begravning eller en viktig angelägenhet som rör en intagens barn. Det kan också avse en intagen som avtjänar ett långvarigt fängelsestraff och som till följd därav behöver vistas utanför anstalt för att minska skadeverkningarna av frihetsberöv- andet (s.k. lufthålspermission).

I förhållande till hittills gällande rätt har förutsättningarna för tillstånd till särskild permission förtydligats. I punkten 1 uppställs krav på att behovet av vistelse utanför anstalt inte kan tillgodoses genom permission enligt 1 §. Det krävs också, enligt punkten 2, att vistelsen utanför anstalt kan beviljas med hänsyn till den risk som finns för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt missköta sig. Till skillnad från permission enligt 1 § anges inte någon preciserad risknivå. I stället bör det i varje enskilt fall göras en avvägning mellan skälen för vistelsen utanför anstalt, å ena sidan, och den risk för misskötsamhet som bedöms föreligga, å andra sidan. Många gånger kan den risk som bedöms föreligga neutraliseras genom t.ex. villkor eller bevakning enligt 5 §.

En intagen för vilken det gäller särskilda villkor enligt 1 kap. 7 § får inte beviljas särskild permission i strid med villkoren.

Inställelse vid domstol eller annan myndighet

10 kap. 3 §

En intagen får tillfälligt vistas utanför anstalt om en myndighet begär att han eller hon ska inställa sig vid myndigheten. Sådan inställelse ska alltid ske om det är en domstol eller en övervakningsnämnd som begär att en intagen ska inställas.

Paragrafen, som i sak motsvarar 43 § första stycket första och andra meningarna lagen om kriminalvård i anstalt, innebär att det endast är domstolar och övervakningsnämnder som med bindande verkan kan förordna att en intagen ska inställa sig. Inställelse vid annan myndighet kan dock medges av Kriminalvården.

Lagrådet har väckt frågan om åklagare och polismyndigheter bör behandlas på samma sätt som domstolar och övervakningsnämnder. Det ligger i sakens natur att ett medgivande till inställelse många gånger bör lämnas om det är en åklagare eller en polismyndighet som begär att en intagen ska inställas. I förhållande till dessa myndigheter krävs dock att Kriminalvården har ett visst utrymme att pröva lämpligheten av att inställa den intagne. Det saknas därför skäl att i lag behandla åklagare och polismyndigheter på samma sätt som domstolar och övervaknings- nämnder.

161

Utredning om återfallsrisk

Prop. 2009/10:135

10 kap. 4 §

En intagen som ska genomgå en utredning om risk för återfall i brottslighet enligt 10 § lagen (2006:45) om omvandling av fängelse på livstid, får vistas utanför anstalt i den utsträckning som den myndighet som ansvarar för utredningen bedömer är nödvändig för att utredningen ska kunna genomföras.

Paragrafen, som motsvarar 38 § första stycket lagen om kriminalvård i anstalt, innehåller bestämmelser om att en intagen får vistas utanför anstalt för att genomgå en utredning om risk för återfall i brottslighet enligt 10 § lagen (2006:45) om omvandling av fängelse på livstid. Rättsmedicinalverket ansvarar för en sådan utredning. Utredningen ska innehålla ett utlåtande med en bedömning av risken för att den dömde återfaller i brottslighet och uppgifter om vilken typ av brottslighet som avses.

Kontroll

10 kap. 5 §

Ett tillstånd till vistelse utanför anstalt enligt 1–4 §§ ska förenas med de villkor som behövs. Om det är nödvändigt av säkerhetsskäl, ska den intagne stå under bevakning.

Vid vistelse utanför anstalt enligt 1 och 2 §§ får elektroniska hjälp- medel användas för att kontrollera meddelade villkor.

Paragrafen, som till viss del motsvarar 14 § andra stycket tredje och fjärde meningarna, 32 § tredje stycket och 38 § andra stycket lagen om kriminalvård i anstalt, innehåller bestämmelser om villkor och bevakning vid vistelse utanför anstalt enligt 1–4 §§. Genom regleringen har bestämmelserna om villkor och bevakning samlats i en paragraf. Någon ändring i sak är inte avsedd.

I första stycket anges att en vistelse utanför anstalt ska förenas med de villkor som behövs och att den intagne, om det är nödvändigt av säker- hetsskäl, ska stå under bevakning. En vistelse utanför anstalt ska normalt förenas med någon form av villkor. Villkoren ska vara individuellt utformade utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Villkoren kan t.ex. avse vistelseort, anmälningsskyldighet, krav på nykterhet och förbud mot att kontakta ett brottsoffer.

En nyhet är att det i andra stycket har införts en möjlighet att kont- rollera ett villkor som har meddelats i samband med permission eller särskild permission med elektroniska hjälpmedel. Frågan har behandlats i avsnitt 18.5.

162

Placering i häkte

Prop. 2009/10:135

10 kap. 6 §

I anslutning till vistelse utanför anstalt enligt 2–4 §§ och 9 kap. 1 § denna lag samt 4 kap. 29 och 31 §§ lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål får en intagen tillfälligt placeras i häkte, om det är nödvändigt av säkerhetsskäl eller med hänsyn till transportförhåll- andena.

Paragrafen, som till viss del motsvarar 43 § första stycket tredje men- ingen lagen om kriminalvård i anstalt, innehåller bestämmelser om placering av en intagen i häkte vid vissa vistelser utanför anstalt. Regle- ringen skiljer sig från hittills gällande rätt på så sätt att en intagen kan placeras i häkte, inte bara i anslutning till inställelse vid domstol eller annan myndighet enligt 3 §, utan också i samband med särskild per- mission enligt 2 §, utredning om återfallsrisk enligt 4 §, vid hälso- och sjukvård enligt 9 kap. 1 § och vid vistelse utanför anstalt enligt 4 kap. 29 och 31 §§ lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål. Placering i häkte får endast ske om det är nödvändigt av säkerhetsskäl, t.ex. vid risk för rymning eller fritagning, eller med hänsyn till transport- förhållandena. Med hänvisning till transportförhållandena kan en intagen placeras i häkte i anslutning till t.ex. nattvila. Det kan avse en intagen som beviljats särskild permission och som på annan ort ska delta i en nära anhörigs begravning eller en intagen som på annan ort ska tas in på sjuk- hus för att genomgå en operation.

11 kap. Särskilda utslussningsåtgärder

Former av särskilda utslussningsåtgärder

11 kap. 1 §

En intagen får, för att minska risken för att han eller hon återfaller i brott eller för att på annat sätt underlätta hans eller hennes anpassning i samhället, beviljas tillstånd till vistelse utanför anstalt genom följande utslussningsåtgärder:

1.frigång enligt 2 §,

2.vårdvistelse enligt 3 §,

3.vistelse i halvvägshus enligt 4 §, och

4.utökad frigång enligt 5 §.

Vistelse utanför anstalt enligt första stycket 2–4 ska planeras så att den kan pågå fram till tidpunkten för villkorlig frigivning.

Paragrafen, som motsvarar 54 § lagen om kriminalvård i anstalt, inne- håller bestämmelser om vilka särskilda utslussningsåtgärder som kan beviljas en intagen.

Enligt första stycket finns fyra former av särskilda utslussnings- åtgärder: frigång, vårdvistelse, vistelse i halvvägshus och utökad frigång. Syftet med en sådan utslussningsåtgärd är att minska risken för återfall i

brott och även i övrigt underlätta den intagnes anpassning i samhället

163

genom att låta honom eller henne få vistas utanför anstalten under kont-

Prop. 2009/10:135

rollerade former. En utslussningsåtgärd ska normalt förenas med villkor

 

enligt 6 §.

 

De olika utslussningsåtgärderna kan, utifrån den intagnes individuella

 

behov och förutsättningar, kombineras med varandra i syfte att uppnå en

 

ändamålsenlig utslussning i samhället. Den intagnes utslussning kan t.ex.

 

inledas med frigång på dagtid för att sedan övergå i en annan åtgärd. Den

 

intagnes utslussning kan också inledas med en vårdvistelse för att sedan

 

övergå i t.ex. en vistelse i halvvägshus. Olika åtgärder får emellertid inte

 

kombineras på ett sätt som innebär att verkställigheten av straffet

 

urholkas.

 

Som framgår av 2–5 §§ ska en utslussningsåtgärd alltid föregås av en

 

individuell bedömning av risken för ny brottslighet, missbruk eller att den

 

intagne avviker. Riskbedömningen är en viktig del i prövningen, men

 

samtidigt är det viktigt att prövningen inte görs så restriktiv att möjlig-

 

heten till utslussning i praktiken utesluts. Riskbedömningen ska göras uti-

 

från den utslussningsåtgärd som är aktuell och de villkor och den kontroll

 

som åtgärden förenas med. Det innebär att en intagen som inte uppfyller

 

kraven för en viss åtgärd, t.ex. utökad frigång, kan beviljas t.ex. vistelse i

 

halvvägshus eller vårdvistelse.

 

Av andra stycket framgår att vårdvistelse, vistelse i halvvägshus och

 

utökad frigång ska planeras så att de var för sig eller i kombination med

 

varandra kan pågå fram till tidpunkten för villkorlig frigivning. Något

 

krav på att frigång ska planeras så att den kan pågå fram till denna tid-

 

punkt är inte uppställt.

 

En intagen för vilken det gäller särskilda villkor enligt 1 kap. 7 § får

 

inte beviljas utslussning i strid med villkoren.

 

Frigång

 

11 kap. 2 §

 

Frigång innebär att en intagen under dagtid utanför anstalt utför arbete,

 

får behandling eller deltar i utbildning eller särskilt anordnad verksam-

 

het.

 

Frigång får beviljas en intagen som har behov av introduktion i

 

arbetslivet eller i annan verksamhet som kan främja en stabil tillvaro

 

efter frigivningen, om det inte finns någon beaktansvärd risk för att han

 

eller hon kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller

 

på annat sätt allvarligt missköta sig.

 

Paragrafen, som motsvarar 55 § lagen om kriminalvård i anstalt, inne-

 

håller bestämmelser om frigång.

 

I första stycket definieras vad som avses med frigång. Frigång innebär

 

att en intagen under dagtid utanför anstalt utför arbete, får behandling

 

eller deltar i utbildning eller särskilt anordnad verksamhet. Exempel på

 

åtgärder som förutom arbete ryms inom ramen för frigång är arbets-

 

marknadsfrämjande åtgärder som arbetsträning och praktik samt deltag-

 

ande i programverksamhet och studiecirklar.

 

I andra stycket anges att frigång får beviljas en intagen som har behov

 

av introduktion i arbetslivet eller i annan verksamhet som kan främja en

164

stabil tillvaro efter frigivningen. Vid prövningen bör det särskilt beaktas Prop. 2009/10:135 om den intagne behöver inskolning i arbetslivet eller om frigång kan

antas väsentligt förbättra hans eller hennes möjligheter att försörja sig efter frigivningen.

Med hänvisning till behovet av att upprätthålla samhällsskyddet anges att frigång inte får beviljas om det finns någon beaktansvärd risk för att den intagne under frigången kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt allvarligt missköta sig. Den riskbedömning som avses motsvarar den riskbedömning som ska föregå övriga utsluss- ningsåtgärder.

Till skillnad från vad som gäller vid utslussningsåtgärderna vistelse i halvvägshus och utökad frigång krävs det inte någon särskild kvalifika- tionstid för att frigång ska kunna beviljas. Däremot bör risken för att verkställigheten urholkas på ett sätt som inte är avsett beaktas (jfr JO 1993/94 s. 138 och 1999/2000 s. 160).

Som framgår av 1 § uppställs inte något krav på att frigång ska planeras så att den kan pågå fram till tidpunkten för villkorlig frigivning. Det inne- bär att frigång kan beviljas såväl partiellt som för en längre period. Part- iell frigång kan avse t.ex. deltagande i programverksamhet eller annan sysselsättning utanför anstalten.

Vårdvistelse

11 kap. 3 §

Vårdvistelse innebär att en intagen är placerad i ett sådant hem som avses i 6 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453).

Vårdvistelse får beviljas en intagen som har behov av vård eller behandling mot missbruk av beroendeframkallande medel eller mot något annat särskilt förhållande som kan antas ha samband med hans eller hennes brottslighet, om det inte finns någon beaktansvärd risk för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgör- ande eller på annat sätt allvarligt missköta sig.

Paragrafen, som motsvarar 56 § lagen om kriminalvård i anstalt, inne- håller bestämmelser om vårdvistelse.

I första stycket definieras vad som avses med vårdvistelse. Vårdvistelse innebär att den intagne är placerad i ett sådant hem som avses i 6 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453). Ett sådant hem är antingen ett familjehem eller ett hem för vård och boende.

I andra stycket anges att en vårdvistelse får beviljas en intagen som har behov av vård eller behandling mot missbruk av beroendeframkallande medel eller mot något annat särskilt förhållande som kan antas ha sam- band med hans eller hennes brottslighet. Med det sistnämnda avses t.ex. behandling mot våldsbenägenhet, spelberoende eller sexualbrottsrelaterat beteende.

Med hänvisning till behovet av att upprätthålla samhällsskyddet anges att en vårdvistelse inte får beviljas om det finns någon beaktansvärd risk för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig straffets full- görande eller på annat sätt allvarligt missköta sig. Den riskbedömning

165

som avses motsvarar den riskbedömning som ska föregå övriga utsluss- Prop. 2009/10:135 ningsåtgärder.

Vid bestämmande av vårdtidens längd och vid vilken tidpunkt den ska

 

inledas måste, precis som vid övriga utslussningsåtgärder, hänsyn tas till

 

att fängelsestraffet inte får urholkas. Vårdvistelse bör därför inte annat än

 

i undantagsfall komma ifråga förrän en viss tid av straffet har verkställts i

 

anstalt. Något krav på kvalifikationstid är dock inte föreskrivet. Det kan

 

någon gång inträffa att det redan i början av verkställigheten är uppenbart

 

att en vårdvistelse är lämplig.

 

Halvvägshus

 

11 kap. 4 §

 

Vistelse i halvvägshus innebär att en intagen är placerad i ett av

 

Kriminalvården kontrollerat hem som är anpassat för att ge intagna sär-

 

skilt stöd och tillsyn.

 

Vistelse i halvvägshus får beviljas en intagen som har behov av sär-

 

skilt stöd eller tillsyn om

 

1. minst halva strafftiden, dock minst tre månader, har avtjänats,

 

2. det inte finns någon beaktansvärd risk för att han eller hon kommer

 

att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt

 

allvarligt missköta sig, och

 

3. han eller hon utför arbete, får behandling eller deltar i utbildning

 

eller särskilt anordnad verksamhet.

 

Den intagne får inte vistas utanför halvvägshuset annat än på särskilt

 

bestämda tider.

 

Paragrafen, som motsvarar 57 § lagen om kriminalvård i anstalt, inne-

 

håller bestämmelser om vistelse i halvvägshus.

 

I första stycket definieras vad som avses med vistelse i halvvägshus. En

 

sådan vistelse innebär att den intagne är placerad i ett av Kriminalvården

 

kontrollerat hem som är anpassat för att ge intagna särskilt stöd och

 

tillsyn. Personal med stödjande och kontrollerande funktion ska alltså

 

finnas på plats.

 

I andra stycket 1–3 anges vissa förutsättningar som måste vara upp-

 

fyllda för att bevilja en intagen den friare verkställighetsform som en

 

vistelse i halvvägshus innebär.

 

I punkten 1 uppställs krav på kvalifikationstid. En intagen får således

 

beviljas vistelse i halvvägshus först när han eller hon har avtjänat minst

 

halva strafftiden, dock minst tre månader. Det innebär att sådan vistelse

 

inte kan komma ifråga vid korta fängelsestraff.

 

För att upprätthålla samhällsskyddet anges i punkten 2 att vistelse i

 

halvvägshus inte får beviljas en intagen om det finns någon beaktansvärd

 

risk för att han eller hon kommer att begå brott, undandra sig straffets

 

fullgörande eller på annat sätt allvarligt missköta sig. Den riskbedömning

 

som avses motsvarar den riskbedömning som ska föregå övriga utsluss-

 

ningsåtgärder.

 

Som ytterligare förutsättning för att vistelse i halvvägshus ska kunna

 

beviljas anges i punkten 3 att den intagne ska utföra eller delta i någon

 

form av sysselsättning. Det kan vara arbete, studier, särskilt anordnad

166

 

verksamhet såsom praktik, behandling eller deltagande i brotts- och Prop. 2009/10:135 missbruksrelaterad programverksamhet. Ett krav är att sysselsättningen

bedrivs regelbundet och är kontrollerbar.

I tredje stycket anges att den intagne inte får vistas utanför halvvägs- huset annat än på särskilt bestämda tider.

Utökad frigång

11 kap. 5 §

Utökad frigång innebär att en intagen under kontrollerade former avtjänar fängelsestraffet i sin bostad.

Utökad frigång får beviljas om

1. minst halva strafftiden, dock minst tre månader, har avtjänats,

2. det inte finns någon beaktansvärd risk för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt allvarligt missköta sig,

3. han eller hon har tillgång till bostad, och

4. han eller hon utför arbete, får behandling eller deltar i utbildning

eller särskilt anordnad verksamhet.

 

Paragrafen, som motsvarar 58 § lagen om kriminalvård i anstalt, inne-

 

håller bestämmelser om utökad frigång.

 

I första stycket definieras vad som avses med utökad frigång. Utökad

 

frigång innebär att den intagne under kontrollerade former avtjänar en

 

viss del av fängelsestraffet i sin bostad. I kravet på att utökad frigång ska

 

ske under kontrollerade former ligger att åtgärden normalt bör villkoras

 

av att den intagne inte får lämna sin bostad annat än på särskilda tider och

 

att han eller hon initialt alltid bör kontrolleras med elektroniska hjälp-

 

medel enligt 6 §.

 

I andra stycket 1–4 anges vissa förutsättningar som måste vara upp-

 

fyllda för att bevilja en intagen utökad frigång.

 

I punkten 1 uppställs krav på kvalifikationstid. En intagen får således

 

beviljas utökad frigång först när han eller hon har avtjänat minst halva

 

strafftiden, dock minst tre månader. Det innebär att utökad frigång inte

 

kan komma ifråga vid korta fängelsestraff.

 

För att upprätthålla samhällsskyddet anges i punkten 2 att utökad fri-

 

gång inte får beviljas en intagen om det finns någon beaktansvärd risk för

 

att han eller hon kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande

 

eller på annat sätt allvarligt missköta sig. Den riskbedömning som avses

 

motsvarar den riskbedömning som också ska föregå övriga utslussnings-

 

åtgärder.

 

I punkten 3 anges att en intagen som beviljas utökad frigång ska ha till-

 

gång till bostad. Det förutsätts att bostaden har godkänts av Kriminal-

 

vården och att den som bor ihop med den intagne samtyckt till att utsluss-

 

ningsåtgärden verkställs där. Om brottet har riktat sig mot en familje-

 

medlem, bör verkställigheten inte ske i den gemensamma bostaden.

 

Hänsyn bör också tas till om det finns barn i hemmet och hur utsluss-

 

ningsåtgärden påverkar deras situation.

 

Enligt punkten 4 ska den intagne utföra eller delta i någon form av

 

sysselsättning. Det kan vara arbete, studier, särskilt anordnad verksamhet

167

 

såsom praktik, behandling eller deltagande i Kriminalvårdens program- Prop. 2009/10:135 verksamhet. Ett krav är att sysselsättningen bedrivs regelbundet och är

kontrollerbar.

Gemensamma bestämmelser

11 kap. 6 §

Ett tillstånd till en utslussningsåtgärd ska förenas med de villkor som behövs för att syftet med åtgärden ska uppnås eller för att Kriminal- vården ska kunna utöva nödvändig kontroll. Elektroniska hjälpmedel får användas för att kontrollera meddelade villkor.

Om det på grund av nya omständigheter finns skäl för det, får Kri- minalvården ändra, upphäva eller meddela nya villkor.

Om det finns särskilda skäl, får Kriminalvården förena en vård- vistelse enligt 3 § med en föreskrift enligt 26 kap. 15 § första stycket 3 brottsbalken som ska gälla för tiden efter villkorlig frigivning. Om det på grund av nya omständigheter finns skäl för det, får Kriminalvården ändra, upphäva eller meddela en ny föreskrift.

Paragrafen, som i huvudsak motsvarar 59 och 60 §§ lagen om krim- inalvård i anstalt, innehåller bestämmelser om villkor och föreskrifter i samband med utslussning. Den intagnes skyldighet att lämna prov för drogkontroll framgår av 7 §.

Ett tillstånd till en utslussningsåtgärd ska enligt första stycket förenas med de villkor som behövs för att syftet med åtgärden ska uppnås eller för att Kriminalvården ska kunna utöva nödvändig kontroll. Till skillnad från hittills gällande rätt har villkorens innehåll inte specificerats i lag. Någon ändring i sak är dock inte avsedd.

Villkoren ska vara individuellt utformade och anpassade till den utslussningsåtgärd som avses. Villkor om skötsamhet och den intagnes skyldighet att hålla kontakt med Kriminalvården bör regelmässigt med- delas. Exempel på andra villkor som en utslussningsåtgärd kan förenas med är vilken bostad den intagne ska ha under utslussningsåtgärden, förbud mot att lämna bostaden annat än på särskilt bestämda tider och vad som ska gälla i fråga om arbete, annan förvärvsverksamhet, utbild- ning eller annan sysselsättning. Vidare kan villkor t.ex. avse förbud mot att vistas inom eller utanför ett visst geografiskt område och förbud att ta kontakt med en viss person. Det anges uttryckligen att meddelade villkor får kontrolleras med elektroniska hjälpmedel.

Av andra stycket framgår att Kriminalvården får ändra, upphäva eller meddela nya villkor, om det på grund av nya omständigheter finns skäl för det. En ändring av villkoren eller nya villkor kan behöva meddelas i skärpande syfte för att utslussningsåtgärden ska kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt eller för att kontrollen ska kunna upprätthållas. Så kan vara fallet t.ex. vid misskötsamhet som inte motiverar att utsluss- ningsåtgärden upphävs (jfr 8 §). En ändring av villkoren kan även ha till syfte att, efter en tid, minska graden av kontroll om verkställigheten fungerat utan anmärkning. Ett villkor kan behöva upphävas om för- utsättningarna för villkoret inte längre föreligger.

168

I överensstämmelse med hittills gällande rätt anges i tredje stycket att

Prop. 2009/10:135

Kriminalvården, om det finns särskilda skäl, får förena ett beslut om

 

vårdvistelse med en föreskrift om vård eller behandling för tiden efter

 

villkorlig frigivning (26 kap. 15 § första stycket 3 brottsbalken). Inne-

 

börden av en sådan föreskrift är att bestämmelserna i 26 kap. brottbalken

 

om skyldigheter och sanktioner vid misskötsamhet kan tillämpas. En

 

nyhet är att Kriminalvården har getts befogenhet att ändra, upphäva eller

 

meddela en ny sådan föreskrift. Efter tidpunkten för villkorlig frigivning

 

ankommer det enligt brottsbalken på en övervakningsnämnd att fatta

 

beslut om en föreskrift av nu angivet slag.

 

11 kap. 7 §

 

Den som är beviljad en utslussningsåtgärd är skyldig att på begäran

 

lämna urin-, utandnings-, saliv-, svett-, blod- eller hårprov för kontroll

 

av att han eller hon inte är påverkad av alkohol, narkotika, något annat

 

berusningsmedel, något sådant medel som avses i 1 § lagen

 

(1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller någon sådan

 

vara som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga

 

varor.

 

I paragrafen, som i sak motsvarar 59 § första stycket 3 lagen om

 

kriminalvård i anstalt, anges att en intagen är skyldig att lämna vissa

 

angivna prover för kontroll av att han eller hon inte är påverkad av vissa

 

medel och varor. Bestämmelsens lydelse har anpassats till motsvarande

 

reglering i 8 kap. 6 §. Resultatet av en drogkontroll, liksom en intagens

 

vägran att genomgå en sådan kontroll, kan innebära att villkoren för

 

utslussningen skärps enligt 6 § andra stycket eller att tillståndet till

 

åtgärden upphävs enligt 8 §.

 

11 kap. 8 §

 

Ett tillstånd till en utslussningsåtgärd ska upphävas om

 

1. det inte längre finns förutsättningar för åtgärden, eller

 

2. den intagne inte rättar sig efter de villkor som meddelats eller

 

fullgör de skyldigheter som gäller för utslussningsåtgärden.

 

Paragrafen, som motsvarar 62 § lagen om kriminalvård i anstalt, inne-

 

håller bestämmelser om under vilka omständigheter ett tillstånd till en

 

utslussningsåtgärd ska upphävas.

 

En utslussningsåtgärd ska, enligt punkten 1, upphävas om det inte

 

längre finns förutsättningar för åtgärden. Exempel på en sådan situation

 

är att en intagen, som beviljats utökad frigång, har förlorat sin bostad. Ett

 

annat exempel är att den intagne bor tillsammans med en person som inte

 

längre ger sitt tillstånd till att verkställigheten sker i den gemensamma

 

bostaden.

 

En utslussningsåtgärd ska vidare, enligt punkten 2, upphävas om den

 

intagne inte rättar sig efter de villkor som meddelats eller i övrigt inte

 

fullgör sina skyldigheter. Exempel på misskötsamhet som kan leda till att

 

utslussningsåtgärden upphävs är att den intagne avviker, begår nya brott,

 

är påverkad av alkohol eller narkotika, vägrar att medverka i en drog-

169

kontroll, inte sköter sin skyldighet att hålla kontakt med Kriminalvården Prop. 2009/10:135 eller inte utför eller deltar i den sysselsättning som är bestämd. Kravet på

skötsamhet ska ställas högt, även om en viss tolerans avseende missköt- samhet av mindre allvarligt slag bör föreligga. Om misskötsamheten är av mindre betydelse kan Kriminalvården meddela nya eller ändra med- delade villkor.

11 kap. 9 §

Om ett tillstånd till en påbörjad utslussningsåtgärd upphävs, ska den intagne omedelbart föras till en anstalt för fortsatt verkställighet av straffet i anstalten.

Paragrafen, som motsvarar 63 § lagen om kriminalvård i anstalt, innebär att den intagne, om ett tillstånd till en påbörjad utslussningsåtgärd upp- hävs enligt 8 §, omedelbart ska föras till en anstalt för fortsatt verkställig- het av straffet där.

11 kap. 10 §

Kriminalvården får anlita ett bolag, en förening, en samfällighet eller en stiftelse för verksamhet med halvvägshus.

I paragrafen, som motsvarar 65 § lagen om kriminalvård i anstalt, anges att Kriminalvården får anlita ett bolag, en förening, en samfällighet eller en stiftelse för verksamhet med halvvägshus. Kriminalvården har genom bestämmelsen getts möjlighet att upphandla verksamhet i form av halv- vägshus av en enskild aktör. Det yttersta ansvaret för verkställigheten ligger dock kvar hos Kriminalvården. Den som bedriver verksamheten är därför enligt 11 § skyldig att hålla Kriminalvården underrättad om hur verksamheten fortskrider och samråda med Kriminalvården om frågor av större vikt.

11 kap. 11 §

Den som bedriver ett halvvägshus i enskild regi enligt 10 § eller ett hem för vårdvistelse enligt 6 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453) ska

1.fortlöpande hålla Kriminalvården underrättad om hur verksam- heten fortskrider,

2.samråda med Kriminalvården i frågor av större vikt, och

3.omedelbart anmäla om den intagne inte rättar sig efter de villkor som meddelats eller fullgör de skyldigheter som gäller för utslussnings- åtgärden.

Paragrafen, som i sak motsvarar 67 § lagen om kriminalvård i anstalt, innehåller bestämmelser om underrättelse- och anmälningsskyldighet till Kriminalvården.

Den som bedriver ett halvvägshus i enskild regi eller ett hem för vård- vistelse ska, enligt punkten 1, fortlöpande hålla Kriminalvården under- rättad om hur verksamheten fortskrider och, enligt punkten 2, samråda

170

med Kriminalvården i frågor av större vikt. Skyldigheten är av avgörande Prop. 2009/10:135 betydelse för att Kriminalvården ska kunna fullgöra sitt ansvar för verk-

ställigheten och löpande kunna kontrollera hur verkställigheten fort- skrider. Den behövs även för att Kriminalvården ska kunna utöva inflyt- ande över verkställighetens utformning.

Enligt punkten 3 ska den som bedriver ett halvvägshus i enskild regi

 

eller ett hem för vårdvistelse omedelbart anmäla om den intagne inte

 

rättar sig efter de villkor som meddelats eller fullgör de skyldigheter som

 

gäller för utslussningsåtgärden. Denna information är nödvändig för att

 

Kriminalvården ska kunna bedöma om det krävs nya eller ändrade villkor

 

eller om utslussningsåtgärden bör upphävas.

 

11 kap. 12 §

 

Den som är anställd av eller har ett uppdrag hos ett bolag, en förening,

 

en samfällighet eller en stiftelse som bedriver sådan verksamhet som

 

avses i 3 eller 4 §, får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han eller

 

hon på grund av sin anställning eller sitt uppdrag har fått veta om en

 

enskilds personliga förhållanden eller förhållanden av betydelse för att

 

utreda och lagföra brott.

 

Paragrafen, som motsvarar 66 § första stycket lagen om kriminalvård i

 

anstalt, innehåller bestämmelser om tystnadsplikt. Lydelsen har i allt

 

väsentligt utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

 

Bestämmelserna innebär att personal vid halvvägshus och hem för

 

vårdvistelse som bedrivs i enskild regi, vilka inte omfattas av regleringen

 

i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), inte obehörigen får röja

 

eller utnyttja vad de på grund av sin anställning eller sitt uppdrag har fått

 

veta om enskilds personliga förhållanden eller förhållanden av betydelse

 

för att utreda och lagföra brott. För personal vid de hem som är aktuella

 

vid vårdvistelse finns också en bestämmelse om tystnadsplikt i 15 kap.

 

1 § socialtjänstlagen (2001:453). Denna gäller dock endast uppgifter om

 

den enskildes personliga förhållanden.

 

Till skillnad från hittills gällande rätt innehåller inte paragrafen någon

 

upplysning om att offentlighets- och sekretesslagen tillämpas i det all-

 

männas verksamhet.

 

12 kap. Varning och uppskjuten villkorlig frigivning

 

Varning

 

12 kap. 1 §

 

En intagen som bryter mot de föreskrifter och villkor som gäller för

 

verkställigheten får tilldelas en varning.

 

I paragrafen, som motsvarar 49 § andra stycket lagen om kriminalvård i

 

anstalt, anges att varning kan tilldelas en intagen om han eller hon bryter

 

mot de föreskrifter och villkor som gäller för verkställigheten. Med före-

 

skrifter avses all normgivning som en intagen har att rätta sig efter, dvs.

171

 

såväl lagar och förordningar som Kriminalvårdens föreskrifter. Med vill- Prop. 2009/10:135 kor avses annat som är bindande för en intagen, t.ex. ett villkor som upp-

ställts i hans eller hennes verkställighetsplan (jfr 1 kap. 5 § andra stycket).

Regleringen innebär att varning kan meddelas om en intagen under verkställigheten i anstalt gör sig skyldig till t.ex. vägran att utan giltigt skäl lämna prov för drogkontroll, manipulation av prov för drogkontroll, innehav av otillåten telefonutrustning eller annan utrustning som kan användas för kommunikation eller innehav av andra otillåtna föremål. En varning kan även meddelas om en intagen brutit mot villkor i samband med vistelse utanför anstalt. Brott mot villkor i samband med vistelse utanför anstalt enligt 11 kap. bör dock i första hand leda till att utsluss- ningsåtgärden upphävs.

Uppskjuten villkorlig frigivning

12 kap. 2 §

Bestämmelser om att den villkorliga frigivningen kan skjutas upp finns i 26 kap. 6 och 7 §§ brottsbalken.

Paragrafen, som motsvarar 49 § första stycket lagen om kriminalvård i anstalt, hänvisar upplysningsvis till brottsbalkens bestämmelser om upp- skjutande av villkorlig frigivning. Bestämmelserna i brottsbalken innebär att tidpunkten för villkorlig frigivning ska skjutas upp om det finns synnerliga skäl. Vid bedömningen av om det finns synnerliga skäl mot villkorlig frigivning ska det särskilt beaktas om det dömde på ett all- varligt sätt brutit mot de föreskrifter och villkor som gäller för verk- ställigheten. Den villkorliga frigivningen får skjutas upp högst sex månader varje gång.

Bestämmelser om handläggningen

12 kap. 3 §

Frågor om varning enligt 1 § eller uppskjutande av villkorlig frigivning enligt 26 kap. 6 och 7 §§ brottsbalken ska avgöras skyndsamt.

Enligt paragrafen, som motsvarar 51 § första stycket lagen om kriminal- vård i anstalt, gäller ett skyndsamhetskrav vid handläggning av ärenden som rör varning och uppskjuten villkorlig frigivning. Beslut om varning ska normalt meddelas i anslutning till överträdelsen.

12 kap. 4 §

Innan ett beslut om varning meddelas ska förhör hållas med den intagne.

I paragrafen, som motsvarar 51 § andra stycket första meningen lagen om

kriminalvård i anstalt, anges att ett beslut om varning inte får meddelas

172

utan att förhör hållits med den intagne. Ett sådant förhör syftar till att

Prop. 2009/10:135

belysa vad som har inträffat och ge den intagne tillfälle att ge sin syn på

 

saken.

 

12 kap. 5 §

 

I mål och ärenden om uppskjuten villkorlig frigivning enligt

 

26 kap. 6 och 7 §§ brottsbalken ska ett offentligt biträde förordnas för

 

den intagne, om det inte måste antas att behov av biträde saknas. Innan

 

ett beslut om uppskjuten villkorlig frigivning meddelas ska den intagne

 

beredas tillfälle att yttra sig.

 

Paragrafen, som motsvarar 51 § tredje stycket lagen om kriminalvård i

 

anstalt, innehåller bestämmelser om handläggningen i mål och ärenden

 

om uppskjuten villkorlig frigivning.

 

Bestämmelserna innebär att ett offentligt biträde i regel ska förordnas

 

för den intagne i ett ärende om uppskjuten villkorlig frigivning. Närmare

 

bestämmelser om offentligt biträde finns i lagen (1996:1620) om

 

offentligt biträde. Enligt den lagen är det den domstol eller den myndig-

 

het som handlägger målet eller ärendet som förordnar om offentligt

 

biträde (2 §).

 

Den intagne ska alltid beredas tillfälle att yttra sig innan ett beslut om

 

uppskjuten villkorlig frigivning meddelas. På så sätt ges den intagne

 

möjlighet att argumentera för sin sak. Något behov av att hålla förhör

 

med den intagne inför beslut om uppskjutande av villkorlig frigivning

 

finns i regel inte, eftersom ett sådant beslut ska grundas på en samlad

 

bedömning av hela verkställighetstiden och normalt sett inte fattas i

 

direkt anslutning till misskötsamheten.

 

13 kap. Beslut

 

13 kap. 1 §

 

Ett beslut enligt denna lag fattas av Kriminalvården, om inte annat

 

följer av 3, 4 eller 6 §.

 

I paragrafen, som motsvarar 68 § lagen om kriminalvård i anstalt, anges

 

att det i regel är Kriminalvården som fattar beslut enligt lagen. I vissa fall

 

gäller dock en annan ordning. Det ankommer på en övervakningsnämnd

 

att pröva frågor om upphävande av ett tillstånd till en vårdvistelse, en

 

vistelse i halvvägshus eller en utökad frigång som har påbörjats (3 och

 

4 §§). Vidare kan regeringen i fråga om en viss intagen fatta beslut om

 

vistelse utanför anstalt med hänvisning till rikets säkerhet eller till risken

 

för att den intagne under verkställigheten medverkar till terroristbrott

 

(6 §).

 

13 kap. 2 §

 

Ett beslut enligt denna lag gäller omedelbart, om inte något annat

 

förordnas.

173

Paragrafen, som motsvarar 69 § lagen om kriminalvård i anstalt, innebär Prop. 2009/10:135 att beslut enligt lagen i regel kan verkställas även om beslutet har

överklagats.

13 kap. 3 §

En fråga om att upphäva ett tillstånd till en påbörjad vårdvistelse, en vistelse i halvvägshus eller en utökad frigång prövas av en övervak- ningsnämnd efter en anmälan av Kriminalvården. Nämnden får också självmant ta upp frågan till prövning.

Paragrafen, som i huvudsak motsvarar 70 § lagen om kriminalvård i anstalt, innebär att en övervakningsnämnd i vissa fall prövar frågan om att upphäva ett tillstånd till en vårdvistelse, en vistelse i halvvägshus och en utökad frigång. Lydelsen har utformats i enlighet med Lagrådets för- slag.

Till skillnad från hittills gällande rätt har övervakningsnämndens pröv- ning begränsats till de fall där den intagne påbörjat utlussningsåtgärden. Med påbörjat avses att den intagne med anledning av beviljad utsluss- ningsåtgärd har lämnat anstalten. När det finns skäl att upphäva åtgärden före denna tidpunkt fattas beslutet av Kriminalvården enligt 1 §. Frågan har behandlats i avsnitt 19.3.

13 kap. 4 §

I fall som avses i 3 § får Kriminalvården omedelbart upphäva tillståndet i avvaktan på övervakningsnämndens prövning.

Kriminalvårdens beslut ska omedelbart underställas övervaknings- nämnden. Övervakningsnämnden ska senast den första arbetsdagen efter den dag då Kriminalvårdens beslut meddelades pröva om beslutet ska bestå, i avvaktan på den slutliga prövningen. Fastställer inte nämnden beslutet inom den tiden, upphör det att gälla. Nämnden ska skyndsamt ta upp frågan till slutlig prövning.

Paragrafen, som i huvudsak motsvarar 71 § lagen om kriminalvård i anstalt, innehåller bestämmelser om intermistiska upphävanden av vissa utslussningåtgärder.

Enligt första stycket har Kriminalvården befogenhet att interimistiskt upphäva ett tillstånd till en utslussningsåtgärd i form av vårdvistelse, vist- else i halvvägshus och utökad frigång. I förhållande till hittills gällande rätt har regleringen anpassats till att övervakningsnämndens prövning har begränsats till de fall där den intagne har påbörjat utlussningsåtgärden, se 3 §.

I andra stycket finns bestämmelser om en övervakningsnämnds pröv- ning av Kriminalvårdens intermistiska beslut. Det har förtydligats att Kriminalvårdens beslut omedelbart ska underställas övervaknings- nämnden. Någon ändring i sak är inte avsedd.

174

13 kap. 5 §

Prop. 2009/10:135

En fråga om att upphäva ett tillstånd till en utslussningsåtgärd enligt 3 och 4 §§ prövas av den övervakningsnämnd inom vars verksamhets- område det frivårdskontor där den intagne är inskriven är beläget. Om det finns särskilda skäl, får en annan övervakningsnämnd pröva en sådan fråga.

Paragrafen, som motsvarar 72 § lagen om kriminalvård i anstalt, anger vilken övervakningsnämnd som är behörig att upphäva ett tillstånd till en vårdvistelse, en vistelse i halvvägshus eller en utökad frigång som har påbörjats. Utgångspunkten är att prövningen ska ske av den över- vakningsnämnd som verkar inom det område där frivårdskontoret där den intagne är inskriven finns. Undantag får dock göras om det finns särskilda skäl. Särskilda skäl för att en annan övervakningsnämnd ska pröva frågan om upphävande kan t.ex. föreligga i ett ärende som rör en intagen som beviljats utslussning i form av vårdvistelse långt ifrån det frivårdskontor där han eller hon är inskriven.

13 kap. 6 §

Regeringen får när det gäller en viss intagen besluta att ett ärende om vistelse utanför anstalt ska överlämnas till regeringens prövning, om det behövs med hänsyn till rikets säkerhet eller risken för att den intagne under verkställigheten medverkar till terroristbrott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott.

Paragrafen, som motsvarar 73 § lagen om kriminalvård i anstalt, innebär att regeringen i vissa fall får besluta att ett ärende om vistelse utanför anstalt i fråga om en viss intagen ska prövas av regeringen. Det gäller om det behövs med hänsyn till rikets säkerhet, men också om det finns en risk för att den intagne medverkar i terrorism.

14 kap. Överklagande

14 kap. 1 §

Kriminalvårdens beslut enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol, om inte annat följer av 5 §.

Ett beslut överklagas till den förvaltningsrätt inom vars domkrets den anstalt, det häkte eller det frivårdskontor är beläget där den klagande var inskriven när det första beslutet i ärendet fattades.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Paragrafen, som i sak motsvarar 74 och 78 §§ lagen om kriminalvård i anstalt, innehåller bestämmelser om överklagande av Kriminalvårdens beslut i enskilda fall.

Enligt första stycket får Kriminalvårdens beslut i ett enskilt fall över- klagas till allmän förvaltningsdomstol. Det gäller dock inte beslut om vistelse utanför anstalt avseende en intagen för vilken regeringen med-

175

delat ett förordnande enligt 7 kap. 11 §. Beslut i ett sådant fall får över-

Prop. 2009/10:135

klagas till regeringen enligt 5 §.

 

Paragrafen innehåller, till skillnad från hittills gällande rätt, inget

 

uttryckligt förbud mot överklagande av s.k. normbeslut. Någon ändring i

 

sak är inte avsedd. Av 30 § myndighetsförordningen (2007:515) följer att

 

en myndighets beslut i ärenden om meddelande av föreskrifter som avses

 

i 8 kap. regeringsformen inte får överklagas.

 

Andra stycket innehåller bestämmelser om behörig förvaltningsrätt.

 

Enligt tredje stycket krävs prövningstillstånd vid överklagande till kam-

 

marrätten.

 

14 kap. 2 §

 

Ett beslut får inte överklagas enligt 1 § första stycket innan beslutet har

 

omprövats av Kriminalvården. En sådan omprövning får begäras av den

 

beslutet angår om det har gått honom eller henne emot. Ett över-

 

klagande av ett beslut som inte har omprövats ska anses som en begäran

 

om omprövning.

 

Vid omprövning enligt första stycket får beslutet inte ändras till den

 

klagandes nackdel.

 

Paragrafen, som motsvarar 75 § lagen om kriminalvård i anstalt, inne-

 

håller bestämmelser om obligatorisk omprövning inom kriminalvården.

 

Bestämmelserna, som tillkom i samband med att Kriminalvården år 2006

 

ombildades till en myndighet, gäller i stället för motsvarande bestäm-

 

melser i förvaltningslagen (1986:233).

 

I första stycket anges att ett beslut inte får överklagas innan det har

 

omprövats av Kriminalvården. En omprövning av ett beslut får begäras

 

av den som beslutet angår, om det har gått honom eller henne emot. Om

 

den intagne överklagar beslutet innan det har omprövats ska över-

 

klagandet anses som en begäran om omprövning. Omprövningen är en

 

förutsättning för