Genomförande av

direktiv om förnybar energi

Prop. 2009/10:128

Regeringens proposition 2009/10:128

Genomförande av direktiv om förnybar energi

Prop.

 

2009/10:128

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 18 mars 2010

Fredrik Reinfeldt

Åsa Torstensson

(Näringsdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen behandlas genomförandet av Europaparlamentets och

 

rådets direktiv 2009/28/EG om främjande av användningen av energi

 

från förnybara energikällor och om ändring och ett senare upphävande av

 

direktiven 2001/77/EG och 2003/30/EG (förnybartdirektivet). Genom

 

direktivet upprättas en gemensam ram för främjande av energi från för-

 

nybara energikällor.

 

I propositionen konstateras att huvuddelen av direktivets bestämmelser

 

redan är genomförda i svensk lagstiftning. De delar av direktivet som rör

 

hållbarhetskriterier behandlas inte i föreliggande proposition utan i

 

propositionen Hållbarhetskriterier för biodrivmedel och flytande bio-

 

bränslen (prop. 2009/10:164).

 

Propositionen innehåller lagförslag som syftar till att genomföra artikel

 

15 om ursprungsgarantier för el och artikel 16 om åtkomst till och drift

 

av el- och gasnäten.

 

För att genomföra artikel 15 föreslås en ny lag om ursprungsgarantier

 

för el och en ändring i ellagen (1997:857). Lagförslaget om ursprungs-

 

garantier innebär att elproducenter på begäran kan få sådana garantier

 

utfärdade för att visa den producerade elens ursprung. Systemet för

 

ursprungsgarantier föreslås bli elektroniskt, och för att garantera till-

 

förlitligheten hos garantierna ställs bl.a. krav på mätning och rapporte-

 

ring av överförd el, unika identifieringsnummer och att garantierna ska

 

annulleras efter användning.

 

För att genomföra artikel 16 föreslås ändringar i ellagen och naturgas-

 

lagen (2005:403). De föreslagna bestämmelserna i ellagen innebär dels

 

att elnätsföretagen ska ange tidsplaner för anslutning av elproduktions-

 

anläggningar, dels att företagen ska offentliggöra principer för hur kost-

1

 

naderna för teknisk anpassning ska fördelas vid anslutning till elnätet. Ändringarna i naturgaslagen innebär att innehavaren av en naturgas- ledning ska offentliggöra de metoder som används för att utforma avgifter för anslutning.

Regeringens bedömning är att vissa delar av artikel 13 om administra- tiva förfaranden, regler och normer och av artikel 14 om information och utbildning inte är genomförda i svensk lagstiftning. Enligt direktivet ska dessa artiklar genomföras vid olika tidpunkter, varav den första är den 5 december 2010 och den sista är den 31 december 2014. Regeringens bedömning är att ytterligare underlag från berörda myndigheter bör inhämtas för att kunna genomföra dessa artiklar. Regeringen avser där- efter att återkomma med författningsförslag.

Regeringen bedömer att staten bör kunna utnyttja ett eventuellt statistiskt överskott av förnybar energi. I propositionen redovisas också regeringens bedömning i frågan om hur s.k. tröskeleffekter vid anslutning av storskaliga produktionsanläggningar för förnybar el till elnätet ska hanteras.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 december 2010.

Prop. 2009/10:128

2

Innehållsförteckning

1

Förslag till riksdagsbeslut ................................................................

5

2

Lagtext

.............................................................................................

6

 

2.1

Förslag till lag om ursprungsgarantier för el .....................

6

 

2.2 .............

Förslag till lag om ändring i ellagen (1997:857)

10

2.3Förslag till lag om ändring i naturgaslagen

 

 

(2005:403) .......................................................................

12

3 Ärendet och dess beredning ...........................................................

13

4 Direktivet om främjande av användningen av energi från

 

 

förnybara energikällor....................................................................

14

 

4.1

Övergripande om direktivet.............................................

14

 

4.2

Genomgång av direktivets bestämmelser ........................

15

5

Handlingsplan ................................................................................

 

29

6

Samarbetsmekanismer ...................................................................

32

7

Ursprungsgarantier.........................................................................

 

34

 

7.1

Bakgrund .........................................................................

 

34

 

 

7.1.1

Förnybartdirektivet och

 

 

 

 

kraftvärmedirektivet .......................................

34

 

 

7.1.2

Gällande bestämmelser...................................

35

 

 

7.1.3

Särskilt om lagförslagets utformning..............

36

 

7.2

En ny lag om ursprungsgarantier för el ...........................

36

 

 

7.2.1

Rätt till ursprungsgarantier för all

 

 

 

 

elproduktion....................................................

36

 

 

7.2.2

Förutsättningar för utfärdande av

 

 

 

 

ursprungsgarantier ..........................................

39

 

 

7.2.3

Användning och annullering av

 

 

 

 

ursprungsgarantier ..........................................

41

 

 

7.2.4

Berörda myndigheter ......................................

42

 

 

7.2.5

Förfarandet .....................................................

43

 

 

7.2.6

Register över ursprungsgarantier....................

45

 

 

7.2.7

Tillsyn, avgifter och överklagande m.m. ........

46

 

7.3

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser ...................

47

 

7.4

Ändring i ellagen.............................................................

48

8 Åtkomst till och drift av näten .......................................................

48

 

8.1

Genomgång av artikel 16 i direktivet ..............................

48

 

 

8.1.1

Inledning.........................................................

48

 

 

8.1.2

Utveckling av nätinfrastrukturen ....................

48

 

 

8.1.3

Garanterad överföring.....................................

49

 

 

8.1.4

Standardregler.................................................

52

 

 

8.1.5

Kostnader för teknisk anpassning...................

53

 

 

8.1.6

Skyldighet att lämna uppgifter........................

53

 

 

8.1.7

Kostnadsdelning .............................................

54

 

 

8.1.8

Diskrimineringsförbud....................................

54

 

 

8.1.9

Kostnadsfördelar för nätföretagen ..................

55

 

 

8.1.10

Utbyggnad av gasnäten...................................

55

Prop. 2009/10:128

3

8.1.11

Skyldighet för naturgasföretag att

Prop. 2009/10:128

8.1.12

offentliggöra uppgifter ....................................

55

Ny fjärrvärmeinfrastruktur ..............................

56

 

8.2

Tidsplaner ........................................................................

57

 

8.3

Principer för kostnadsdelning ..........................................

59

 

8.4

Avgifter för anslutning till gasnät ....................................

62

9

Tröskeleffekter vid anslutning av större

 

 

produktionsanläggningar för förnybar el till elnätet .......................

64

 

9.1

Bakgrund..........................................................................

64

 

9.2

Överväganden ..................................................................

65

10

Konsekvensanalys ..........................................................................

69

 

10.1

Konsekvenser för myndigheter ........................................

69

 

10.2

Ekonomiska konsekvenser...............................................

72

11

Författningskommentarer ...............................................................

75

 

11.1

Förslaget till lag om ursprungsgarantier för el .................

75

 

11.2

Förslaget till lag om ändringar i ellagen (1997:857)........

80

11.3Förslaget till lag om ändring i naturgaslagen

 

(2005:403)........................................................................

82

Bilaga 1

Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/28/EG av

 

 

den 23 april 2009 om främjande av användningen av

 

 

energi från förnybara energikällor........................................

83

Bilaga 2

Prognosrapportering december 2009..................................

130

Bilaga 3

Sammanfattning av Energimyndighetens rapport

 

 

Ursprungsgarantier .............................................................

154

Bilaga 4

Energimyndighetens lagförslag ..........................................

157

Bilaga 5

Förteckning över remissinstanserna avseende

 

 

Energimyndighetens rapport Ursprungsgarantier...............

170

Bilaga 6

Lagrådsremissens lagförslag...............................................

171

Bilaga 7

Lagrådets yttrande ..............................................................

176

Bilaga 8

Sammanfattning av Energimarknadsinspektionens

 

 

rapport Förnybara energikällor – Åtkomst till och drift

 

 

av näten...............................................................................

178

Bilaga 9

Energimarknadsinspektionens lagförslag ...........................

179

Bilaga 10

Förteckning över remissinstanserna avseende

 

 

Energimarknadsinspektionens rapport Förnybara

 

 

energikällor – Åtkomst till och drift av näten.....................

183

Bilaga 11

Lagrådsremissens lagförslag...............................................

184

Bilaga 12

Lagrådets yttrande ..............................................................

186

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 mars 2010.......

187

Rättsdatablad ........................................................................................

188

4

1 Förslag till riksdagsbeslut

Prop. 2009/10:128

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1.lag om ursprungsgarantier för el,

2.lag om ändring i ellagen (1997:857), och

3.lag om ändring i naturgaslagen (2005:403).

5

2 Lagtext

Prop. 2009/10:128

2.1Förslag till lag om ursprungsgarantier för el

Härigenom föreskrivs1 följande.

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag syftar till att säkerställa att den som producerar el ska ha rätt att få ursprungsgarantier utfärdade som visar den producerade elens ursprung.

2 § Med ursprungsgaranti avses det elektroniska dokument som tagits fram i enlighet med bestämmelserna i denna lag och vars syfte är att garantera ursprunget på den el som en elleverantör ska lämna uppgift om enligt 8 kap. 12 § ellagen (1997:857).

Förutsättningar för utfärdande av ursprungsgarantier

3 § Ursprungsgarantier får utfärdas bara för sådan el som har mätts och rapporterats till den myndighet som regeringen bestämmer (konto- föringsmyndigheten).

4 § Endast en ursprungsgaranti får utfärdas per energienhet. En energienhet ska omfatta en megawattimme el.

Identifiering av ursprungsgarantier

5 § Varje ursprungsgaranti ska ha ett identifieringsnummer.

Annullering av ursprungsgarantier

6 § En ursprungsgaranti ska annulleras när den har använts för det syfte som anges i 2 §.

En ursprungsgaranti ska även annulleras om den inte har använts enligt första stycket inom tolv månader från och med produktionen av den energienhet som ursprungsgarantin avser.

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/28/EG av den 23 april 2009 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor och om ändring och ett senare upphävande av direktiven 2001/77/EG och 2003/30/EG (EUT L 140, 5.6.2009, s. 16, Celex 32009L0028) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/8/EG av den 11 februari 2004 om främjande av kraftvärme på grundval av efterfrågan på nyttiggjord

värme på den inre marknaden för energi och om ändring av direktiv 92/42/EEG (EUT L 52, 21.2.2004, s. 50, Celex 32004L0008).

6

Register över ursprungsgarantier

Prop. 2009/10:128

7 § Kontoföringsmyndigheten ska föra

ett elektroniskt register över

ursprungsgarantier.

 

Förfarande

8 § Ursprungsgarantier ska utfärdas, överföras och annulleras elek- troniskt.

9 § Den myndighet som regeringen bestämmer (tillsynsmyndigheten) prövar frågor om rätt till tilldelning av ursprungsgarantier.

Producenten av el ska skriftligen ansöka hos tillsynsmyndigheten om rätt till tilldelning av ursprungsgarantier.

10 § Kontoföringsmyndigheten utfärdar, överför och annullerar ursprungsgarantier.

11 § Tillsynsmyndigheten ska informera kontoföringsmyndigheten om beslut om rätt till tilldelning av ursprungsgarantier och överföra de upp- gifter som är nödvändiga för utfärdandet av ursprungsgarantierna till myndigheten.

12 § Om den som är antecknad som innehavare av en ursprungsgaranti i registret över sådana garantier skriftligen begär det, ska kontoförings- myndigheten registrera en överföring av en ursprungsgaranti till en annan innehavare.

Om någon annan än den som är antecknad som innehavare i registret begär överföring av en ursprungsgaranti, får kontoföringsmyndigheten registrera överföringen endast om innehavaren lämnat sitt godkännande.

13 § Den som är antecknad som innehavare i registret över ursprungs- garantier ska skriftligen begära att kontoföringsmyndigheten ska annul- lera en ursprungsgaranti efter att den har använts enligt 2 §.

Om en sådan begäran inte har kommit in till kontoföringsmyndigheten inom tolv månader från och med produktionen av den energienhet som ursprungsgarantin avser, ska myndigheten annullera ursprungsgarantin.

Ursprungsgarantier från andra medlemsstater i Europeiska unionen

14 § En ursprungsgaranti från en annan medlemsstat i Europeiska unionen ska erkännas, om det inte finns skäl att tvivla på dess riktighet.

Om en ursprungsgaranti som avser förnybar el eller högeffektiv kraft- värmeel inte erkänns, ska tillsynsmyndigheten underrätta Europeiska kommissionen och ange varför garantin inte kan erkännas.

7

Tillsyn och återkallelse

Prop. 2009/10:128

15 § Tillsynsmyndigheten ska utöva tillsyn över efterlevnaden

av

denna lag och av de föreskrifter som meddelats i anslutning till lagen.

 

16 § Tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de upplysningar och ta del av de handlingar som behövs för tillsynen.

Tillsynsmyndigheten har även rätt att på begäran få tillträde till produktionsanläggningar samt lokaler och områden som hör till sådana anläggningar i den utsträckning det behövs för tillsynen. Denna rätt om- fattar inte bostäder.

17 § Tillsynsmyndigheten ska återkalla ett beslut om rätt till tilldelning av ursprungsgarantier

1.om beslutet har fattats på grund av oriktiga eller vilseledande upp- gifter och dessa har haft betydelse för rätten att tilldelas ursprungs- garantier,

2.om förutsättningarna i 3 eller 4 §, eller enligt föreskrifter som med- delats i anslutning till lagen, inte uppfylls,

3.om elproducenten inte lämnar de upplysningar, handlingar eller till- träde till produktionsanläggningen som behövs för att tillsynsmyndig- heten ska kunna utöva tillsyn, eller

4.om elproducenten begär det.

Tillsynsmyndigheten ska snarast informera kontoföringsmyndigheten om ett beslut om återkallelse.

Ett beslut om återkallelse ska gälla omedelbart.

Skadestånd

18 § Den som lider skada på grund av ett tekniskt fel i registret över ursprungsgarantier har rätt till ersättning av staten.

Ersättningen ska sättas ned med skäligt belopp eller helt falla bort, om den skadelidande har medverkat till skadan genom att utan skälig anled- ning ha låtit bli att vidta åtgärder för att bevara sin rätt eller om den skadelidande på något annat sätt har medverkat till skadan genom eget vållande.

Bemyndiganden

19 § Regeringen får meddela föreskrifter om avgifter för utfärdande, överföring och annullering av ursprungsgarantier enligt denna lag.

20 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om definitioner av energikällor och av sätt att pro- ducera el.

8

Överklagande

Prop. 2009/10:128

21 § Beslut om rätt till tilldelning enligt 9 § och om återkallelse enligt

 

17 § får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Andra beslut enligt

 

denna lag får inte överklagas.

 

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

 

1.Denna lag träder i kraft den 1 december 2010, då lagen (2006:329) om ursprungsgarantier för högeffektiv kraftvärmeel och förnybar el ska upphöra att gälla.

2.Den upphävda lagen gäller fortfarande för ursprungsgarantier som har utfärdats före den 1 december 2010.

9

2.2 Förslag till lag om ändring i ellagen (1997:857) Prop. 2009/10:128

Härigenom föreskrivs1 i fråga om ellagen (1997:857) dels att 8 kap. 12 § ska ha följande lydelse,

dels att det i lagen ska införas två nya paragrafer, 4 kap. 12 och 13 §§,

av följande lydelse.

 

 

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

 

4 kap.

 

 

 

12 §

 

 

 

En

nätkoncessionshavare som

 

har tagit emot en ansökan om

 

anslutning av en elproduktions-

 

anläggning ska ange en tidsplan

 

för handläggningen av ansökan.

 

När uppgift enligt 11 § första

 

stycket lämnas i fråga om anslut-

 

ning av en elproduktionsanlägg-

 

ning,

ska nätkoncessionshavaren

 

även ange en tidsplan för anslut-

 

ningen.

 

 

Regeringen eller den myndighet

 

som

regeringen

bestämmer

 

meddelar närmare föreskrifter om

 

utformningen av en tidsplan enligt

 

första eller andra stycket.

13 §

Den som har nätkoncession ska offentliggöra principer för hur kostnaderna för teknisk anpass- ning ska fördelas vid anslutning till elnätet.

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/28/EG av den 23 april 2009 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor och om ändring och ett senare upphävande av direktiven 2001/77/EG och 2003/30/EG (EUT L 140, 5.6.2009, s. 16, Celex 32009L0028).

10

8 kap.

12 §2

Elleverantörer skall på eller i

Elleverantörer ska på eller i

samband

med fakturor avseende

samband

med fakturor avseende

försäljning av el och i reklam som

försäljning av el och i reklam som

vänder sig till elanvändare lämna

vänder sig till elanvändare lämna

uppgift om

 

 

 

uppgift om

 

 

 

1.

varje

enskild

energikällas

1.

varje

enskild

energikällas

andel av den genomsnittliga sam-

andel av den genomsnittliga sam-

mansättning

av energikällor som

mansättning

av energikällor som

använts för att framställa den el

använts för att framställa den el

som

elleverantören

sålde

under

som

elleverantören

sålde

under

närmast

föregående

kalenderår,

närmast

föregående

kalenderår,

och

 

 

 

 

 

och

 

 

 

 

 

2. den inverkan på miljön i form

2. den inverkan på miljön i form

av utsläpp av koldioxid samt den

av utsläpp av koldioxid samt den

mängd

kärnbränsleavfall

som

mängd

kärnbränsleavfall

som

framställningen av

den försålda

framställningen av

den försålda

elen har orsakat.

 

 

elen har orsakat.

 

 

Om elleverantören har köpt el på en elbörs eller importerat den från företag som är belägna utanför Europeiska unionen får uppgifterna enligt första stycket 1 baseras på uppgifter som elbörsen eller företagen till- handahållit.

De uppgifter som anges i första stycket 2 får lämnas genom hänvisning

till referenskällor som är tillgängliga för allmänheten.

 

 

 

 

 

 

Om

en elleverantör överför

 

 

 

ursprungsgarantier som

avser

 

 

 

energi från förnybara energikällor

 

 

 

till en annan innehavare, ska den

 

 

 

mängd

energi

som

motsvarar

 

 

 

ursprungsgarantierna

dras

från

 

 

 

andelen

energi

från

förnybara

 

 

 

energikällor när uppgifter lämnas

Regeringen eller, efter rege-

enligt första stycket 1.

 

 

Regeringen eller, efter rege-

ringens

bemyndigande,

nät-

ringens

bemyndigande,

nät-

myndigheten får meddela närmare

myndigheten får meddela närmare

föreskrifter om hur sådana upp-

föreskrifter om hur sådana upp-

gifter som avses i första–tredje

gifter som avses i första–fjärde

styckena skall beräknas och redo-

styckena ska beräknas och redo-

visas för elanvändarna.

 

visas för elanvändarna.

 

 

Denna lag träder i kraft den 1 december 2010.

2 Senaste lydelse 2005:1110.

Prop. 2009/10:128

11

2.3 Förslag till lag om ändring i naturgaslagen (2005:403) Prop. 2009/10:128

Härigenom föreskrivs1 i fråga om naturgaslagen (2005:403) dels att 6 kap. 1 § ska ha följande lydelse,

dels att det i lagen ska införas en ny paragraf, 6 kap. 1 a §, av följande

lydelse.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

6 kap.

 

 

 

 

 

1 §2

 

 

Avgifter och övriga villkor för

Avgifter och övriga villkor för

sådan

anslutning

som

avses i

sådan

anslutning

som avses i

3 kap.

5 § skall

vara

skäliga,

3 kap. 5 § ska vara skäliga, objek-

objektiva och icke-diskrimineran-

tiva och icke-diskriminerande.

de.

 

 

 

 

 

 

Vid utformandet av avgiften för

Vid utformandet av avgiften för

en anslutning skall särskilt beaktas

en anslutning ska särskilt beaktas

var den ledning eller anläggning

var den ledning eller anläggning

som skall anslutas är belägen samt

som ska anslutas är belägen samt

effekten i anslutningspunkten.

effekten i anslutningspunkten.

Den som innehar en naturgas-

 

 

 

ledning skall vid begäran om ny

 

 

 

anslutning inom skälig tid lämna

 

 

 

skriftlig uppgift om avgiften och

 

 

 

övriga villkor för anslutningen.

 

 

 

 

 

 

 

1 a §

 

 

 

 

 

 

Den som innehar en naturgas-

 

 

 

 

ledning ska vid begäran om ny

 

 

 

 

anslutning inom skälig tid lämna

 

 

 

 

skriftlig uppgift om avgiften och

 

 

 

 

övriga villkor för anslutningen.

 

 

 

 

Innehavaren av en naturgasled-

 

 

 

 

ning ska offentliggöra de metoder

 

 

 

 

som används för att utforma

 

 

 

 

avgifter för anslutning.

 

 

 

 

Regeringen eller den myndighet

 

 

 

 

som regeringen bestämmer med-

 

 

 

 

delar

närmare

föreskrifter om

 

 

 

 

offentliggörande av metoder enligt

 

 

 

 

andra stycket.

 

Denna lag träder i kraft den 1 december 2010.

1Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/28/EG av den 23 april 2009 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor och om ändring och ett senare upphävande av direktiven 2001/77/EG och 2003/30/EG (EUT L 140, 5.6.2009, s. 16, Celex 32009L0028).

2Senaste lydelse 2006:646.

12

3 Ärendet och dess beredning

Prop. 2009/10:128

Den 23 april 2009 antog Europaparlamentet och rådet direktiv 2009/28/EG om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor och om ändring och ett senare upphävande av direktiven 2001/77/EG och 2003/30/EG (förnybartdirektivet). Direktivet återges i bilaga 1. Genom direktivet upprättas en gemensam ram för främjande av energi från förnybara energikällor. Medlemsstaterna ska införa de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet senast den 5 december 2010.

Ursprungsgarantier

 

I artikel 15 i direktivet finns bestämmelser om ursprungsgaranti för el,

 

värme och kyla som produceras från förnybara energikällor. Statens

 

energimyndighet (Energimyndigheten) fick i sitt regleringsbrev för 2007

 

i uppdrag att i samråd med Affärsverket svenska kraftnät (Svenska kraft-

 

nät) följa upp och utvärdera tillämpningen av det befintliga regelverket

 

för ursprungsgarantier avseende högeffektiv kraftvärmeel och förnybar

 

el. I uppdraget ingick att analysera behovet av eventuella förändringar i

 

regelverket och tillämpningen för att uppnå syftet med ursprungsgaran-

 

tierna och, om det bedömdes lämpligt, lämna förslag till förändringar.

 

Uppdraget redovisades till Näringsdepartementet den 28 september 2007

 

(dnr N2007/8039/E).

 

Genom regleringsbrev för år 2009 fick Energimyndigheten i uppdrag

 

att i samråd med Energimarknadsinspektionen och Svenska kraftnät ta

 

fram förslag till författningsändringar för att genomföra förnybartdirek-

 

tivets

regler för ursprungsgarantier. Uppdraget redovisades den

 

30 september 2009. En sammanfattning av Energimyndighetens rapport

 

finns i bilaga 3. Rapportens lagförslag finns i bilaga 4. Energimyndig-

 

hetens rapport har remissbehandlats. En förteckning över remiss-

 

instanserna finns i bilaga 5. En remissammanställning finns tillgänglig i

 

Näringsdepartementet (dnr N2009/7486/E). Energimyndigheten, Svenska

 

kraftnät, Energimarknadsinspektionen och Datainspektionen har beretts

 

möjlighet att lämna synpunkter på ett utkast till lagrådsremiss.

 

Tillträde till el- och gasnät

 

I artikel 16 i direktivet finns bestämmelser om åtkomst till och drift av

 

näten för el och gas.

 

Regeringen gav i regleringsbrevet för budgetåret 2009 Energi-

 

marknadsinspektionen i uppdrag att efter samråd med Svenska kraftnät

 

presentera en analys av behovet av författningsändringar till följd av

 

reglerna om nättillträde i direktivet och föreslå eventuella författnings-

 

ändringar (dnr N2008/8497/E).

 

Energimarknadsinspektionen redovisade uppdraget i rapporten För-

 

nybara energikällor – Åtkomst till och drift av näten (EI R2009:10). En

 

sammanfattning av rapporten finns i bilaga 8. Energimarknadsinspek-

 

tionens

författningsförslag finns i bilaga 9. Rapporten har remiss-

 

behandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 10. En

13

sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Näringsdepartementet Prop. 2009/10:128 (dnr N2009/7648/E).

Tröskeleffekter och förnybar energi

Regeringen gav i regleringsbrevet för budgetåret 2009 Svenska kraftnät i uppdrag att, efter samråd med Energimarknadsinspektionen och Energi- myndigheten, lämna förslag till utformning av ett förändrat regelverk om ansvar för elnätsförstärkningar av nationell betydelse och nätanslutning av stora elproduktionsanläggningar i syfte att minska tröskeleffekterna för utbyggnaden av förnybar elproduktion (dnr N2008/8221/E). Upp- draget redovisades till Regeringskansliet (Näringsdepartementet) den 20 april 2009. Regeringen uppdrog den 25 juni 2009 åt Svenska kraftnät att utifrån den redovisade rapporten lämna förslag till nödvändiga författ- ningsändringar och andra åtgärder för att kunna genomföra förslaget (dnr N2009/5296/E). Uppdraget genomfördes i samråd med Energi- marknadsinspektionen och efter samråd med Energimyndigheten. Uppdraget redovisades den 30 oktober 2009. Rapporterna har remissbe- handlats. En remissammanställning finns tillgänglig i Näringsdeparte- mentet (dnr N2009/4178/E).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 11 februari 2010 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilagorna 6 och 11. Lagrådets yttranden finns i bilagorna 7 och 12. Regeringen behandlar Lagrådets förslag i avsnitten 7.2.5, 7.2.7, 8.2 och 8.4 samt i författningskommen- taren. Regeringen har följt Lagrådets förslag till ändringar i lagen om ursprungsgarantier för el. Dessutom har vissa redaktionella ändringar gjorts i lagtexten. Lagrådet har inte haft några invändningar mot förslaget till lag om ändring i ellagen (1997:857) med anledning av genomförande av artikel 15 i direktivet. Regeringen har inte följt Lagrådets synpunkter på förslagen till lag om ändring i ellagen och i naturgaslagen (2005:403) med anledning av genomförande av artikel 16 i direktivet.

4 Direktivet om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor

4.1 Övergripande om direktivet

Förnybartdirektivet syftar till att öka EU:s andel förnybar energi från 8,5

 

till 20 procent under perioden 2005–2020. Varje medlemsstats del i

 

ansvaret att nå detta gemenskapsövergripande mål har slagits fast i en

 

s.k. bördefördelning. För svensk del ställer direktivet bindande krav på

 

att uppnå en andel om 49 procent förnybar energi år 2020. Sverige har

 

redan i dag den högsta andelen förnybar energi i EU och kommer att ha

 

tätpositionen även år 2020.

14

 

Om det övergripande målet inte

kan

uppnås med

inhemsk energi- Prop. 2009/10:128

användning ges möjlighet att använda de samarbetsmekanismer som

finns i direktivet. Direktivet ställer

dock

ett bindande

krav på att alla

medlemsstater ska nå ett mål om 10 procent förnybar energi i transport- sektorn till år 2020 utan användning av samarbetsmekanismerna.

De biodrivmedel som får tillgodoräknas för måluppfyllelsen måste uppfylla de hållbarhetskriterier som direktivet anger för biodrivmedel och andra flytande biobränslen. Syftet med detta är att undvika utarmning av värdefulla naturmiljöer och att säkerställa att användningen av bränslet innebär minskade utsläpp av växthusgaser. Genomförandet av de artiklar som berör hållbarhetskriterierna hanteras i propositionen Hållbarhetskriterier för biodrivmedel och flytande biobränslen (prop. 2009/10:164).

Medlemsstaterna ska enligt direktivet lämna en nationell handlingsplan till kommissionen senast den 30 juni 2010. Planen ska också innehålla en beskrivning av de åtgärder som medlemsstaten avser vidta för att nå målen. Se kapitel 5 för en mer utförlig beskrivning.

Direktivet innehåller förslag till åtgärder som ska främja en ökad användning av förnybar energi. Till dessa hör exempelvis att förenkla tillståndsprocesser, anpassa byggregler, säkerställa att ursprungsgarantier för förnybar el kan utfärdas, öka informationen om teknik och stöd- system samt underlätta tillträdet till el- och gasnät för förnybar energi.

Medlemsstaterna ska vartannat år lämna en rapport till kommissionen om utvecklingen av förnybar energi, styrmedel och åtgärder samt utvecklingen av användning och tillgång till biobränslen och effekter av detta. Kommissionen ska utifrån dessa underlag vartannat år rapportera till ministerrådet och Europaparlamentet om utvecklingen.

Vid en kontrollstation 2014 ska kommissionen presentera en rapport innehållande bl.a. en allmän översyn om direktivets samarbets- mekanismer och åtgärder är tillräckliga för att målet på 20 procent förnybar energi i EU ska nås.

År 2018 ska kommissionen presentera en färdplan för förnybar energi efter 2020. År 2021 ska kommissionen utvärdera hur direktivet genom- förts.

4.2Genomgång av direktivets bestämmelser

Regeringens bedömning: Huvuddelen av direktivets bestämmelser är redan genomförda i svensk lagstiftning. Artikel 15 om ursprungs- garantier för el och artikel 16 om åtkomst till och drift av el- och gas- näten kräver dock författningsändringar.

Vissa delar i artikel 13 om administrativa förfaranden, regler och normer och i artikel 14 om information och utbildning är inte genom- förda i svensk lagstiftning. Enligt direktivet ska dessa artiklar genom- föras vid olika tidpunkter, varav den första är den 5 december 2010 och den sista är den 31 december 2014. Underlag från berörda myndigheter behövs för att ta fram författningsförslag och övriga eventuella åtgärder.

15

I detta avsnitt redogörs för direktivets innehåll på ett övergripande sätt. Prop. 2009/10:128 Av avsnittet framgår även skälen för den bedömning som regeringen har

gjort. Direktivet finns i sin helhet i bilaga 1.

Artikel 1 – Syfte och tillämpningsområde

I artikel 1, som har rubriken Syfte och tillämpningsområde, anges i huvuddrag direktivets innehåll och innebörd.

Först anges att det genom direktivet upprättas en gemensam ram för främjande av energi från förnybara energikällor. Det anges vidare att direktivet innehåller bindande nationella mål för den totala andelen energi från förnybara energikällor av den slutliga energianvändningen, och för andelen energi från förnybara energikällor inom transportsektorn.

Därefter beskrivs innehållet i direktivet. Det anges att direktivet inne- håller bestämmelser om statistiska överföringar mellan medlemsstaterna, gemensamma projekt mellan medlemsstaterna och med tredjeländer, ursprungsgarantier, administrativa förfaranden, information och utbild- ning samt tillträde till elnätet för energi från förnybara energikällor.

Slutligen anges att det i direktivet fastställs hållbarhetskriterier för bio- drivmedel och flytande biobränslen.

Artikel 1 i direktivet kräver inga genomförandeåtgärder.

Artikel 2 – Definitioner

Artikel 2 innehåller definitioner. Energi från förnybara energikällor definieras som energi från förnybara, icke fossila energikällor, nämligen vindenergi, solenergi, aerotermisk energi (luftvärme), geotermisk energi, hydrotermisk energi (vattenvärme) och havsenergi, vattenkraft, bio- massa, deponigas, gas från avloppsreningsverk samt biogas. Särskilt kan nämnas att biomassa definieras som den biologiskt nedbrytbara delen av produkter, avfall och restprodukter av biologiskt ursprung från jordbruk (inklusive material av vegetabiliskt och animaliskt ursprung), skogsbruk och därmed förknippad industri inklusive fiske och vattenbruk, liksom den biologiskt nedbrytbara delen av industriavfall och kommunalt avfall.

Artikeln innehåller vidare definitioner av övriga nyckelbegrepp som förekommer i direktivet, nämligen aerotermisk energi, geotermisk energi, hydrotermisk energi, fjärrvärme, fjärrkyla, slutlig energianvändning, flytande biobränslen, biodrivmedel, ursprungsgaranti, stödsystem, kvoter för energi från förnybara energikällor, slutlig energianvändning samt faktiskt värde, typiskt värde och normalvärde.

Definitionen av förnybara energikällor i direktivet innebär att energi- källor som inte uppfyller definitionerna i artikel 2 inte får räknas för måluppfyllelse. För biodrivmedel och flytande biobränslen finns, för- utom kraven i definitionerna, krav genom s.k. hållbarhetskriterier som innebär att biodrivmedel och flytande biobränslen som inte uppfyller kraven inte får utnyttja stödsystem och får inte räknas med varken i eventuella nationella kvotsystem eller för måluppfyllelse enligt före- liggande direktiv. Hållbarhetskriterierna kräver genomförande åtgärder

16

och behandlas i propositionen Hållbarhetskriterier för biodrivmedel och Prop. 2009/10:128 flyttande biobränslen (prop. 2009/10:164).

Artikel 2 i direktivet kräver enligt regeringens bedömning inga särskilda genomförandeåtgärder men kommer att beaktas när övriga krav i direktivet genomförs.

Artikel 3 – Bindande nationella övergripande mål och åtgärder för användningen av energi från förnybara energikällor

Artikeln består av följande fyra punkter.

Övergripande mål förnybar energi

I den första punkten (3.1) hänvisas till att varje medlemsstat har ett nationellt övergripande mål för andelen energi från förnybara energi- källor under år 2020. Andelen energi från förnybara energikällor skiljer sig åt mellan de olika medlemsstaternas nationellt övergripande mål. Andelen för varje medlemsstat anges i direktivets bilaga 1 del A, till vilken det hänvisas i artikeln.

För Sveriges del anges i tabellen i direktivets bilaga att det nationella övergripande målet är att 49 procent av den slutliga energianvändningen ska komma från förnybara energikällor år 2020. I tabellen anges också att andelen energi från förnybara energikällor uppgick till 39,8 procent år 2005.

I första punkten anges inledningsvis att varje medlemsstat ska se till att dess andel energi från förnybara energikällor av den slutliga energi- användningen motsvarar minst den andel som anges i medlemsstatens nationellt övergripande mål år 2020.

Vidare konstateras att de nationella övergripande målen sammantagna motsvarar gemenskapens mål att minst 20 procent av gemenskapens slutliga energianvändning ska komma från förnybara energikällor.

Slutligen anges att för att de mål som fastställs i denna artikel lättare ska kunna uppnås ska varje medlemsstat främja och uppmuntra energi- effektivitet och energisparande.

Vägledande förlopp

I andra punkten (3.2) anges att medlemsstaterna ska vidta effektivt utformade åtgärder som syftar till att säkerställa att andelen energi från förnybara energikällor är minst lika hög som den som anges i det väg- ledande förloppet i bilaga 1 del B.

Det vägledande förloppet utgörs av ett antal genomsnitt vad gäller andelen energi från förnybara energikällor. Dessa genomsnitt anges för på fyra på varandra följande tvåårsperioder med början 2011 och med slut 2018.

17

Åtgärder

Prop. 2009/10:128

I tredje punkten (3.3) anges åtgärder som medlemsstaterna får tillämpa

 

för att uppnå de mål som anges i punkterna 1 och 2.

 

Två åtgärder nämns, nämligen stödsystem och åtgärder för samarbete

 

mellan olika medlemsstater och med tredjeländer i syfte att uppnå

 

respektive övergripande nationella mål.

 

Det samarbete som nämns regleras närmare i artiklarna 5–11.

 

Medlemsstaterna har själva rätt att bestämma i vilken omfattning de

 

ska stödja energi från förnybara energikällor som produceras i en annan

 

medlemsstat. Sådant stöd måste dock ske enligt bestämmelserna i

 

artiklarna 5–11 i direktivet och det får inte påverka tillämpningen av

 

artiklarna 107 och 108 om statligt stöd i fördraget om Europeiska

 

unionens funktionssätt (EUF). I artikel 87 regleras främst vilka typer av

 

statligt stöd som är förenliga med den gemensamma marknaden. I artikel

 

88 regleras hur kommissionen ska övervaka att reglerna i artikel 87 efter-

 

följs av medlemsstaterna.

 

Mål för förnybar energi i transportsektorn

 

Fjärde punkten (3.4) handlar om transportsektorn. Där anges i första

 

stycket att varje medlemsstat ska se till att andelen energi från förnybara

 

energikällor när det gäller alla former av transporter är minst 10 procent

 

av den slutliga energianvändningen i transporter i medlemsstaten år

 

2020.

 

Till skillnad mot punkten 1, där varje medlemsstat har en individuell

 

andel som ska uppnås till 2020, är andelen i denna punkt, 10 procent,

 

densamma för varje medlemsstat.

 

I andra stycket ges närmare bestämmelser om hur andelen ska

 

beräknas. Exempelvis får förnybar el i vägtransporter räknas upp med en

 

faktor om 2,5 gånger för uppfyllandet av målet i transportsektorn. Skälet

 

till detta är att elmotorn är effektivare än bränslemotorn och att en

 

terawattimme el därmed ersätter mer bensin och diesel än vad en terawat-

 

timme biodrivmedel gör.

 

Tredje och fjärde styckena riktar sig till kommissionen.

 

Regeringen presenterade i mars 2009 propositionen En sammanhållen

 

klimat- och energipolitik – Energi (prop. 2008/09:163) som innehöll

 

förslag till mål för förnybar energi, mål för energieffektivisering och

 

förslag till en planeringsram för vindkraft. Riksdagen godkände proposi-

 

tionen i juni 2009 (bet. 2008/09:NU25, rskr. 2008/09:133). Målen i

 

förnybartdirektivet är förenliga med de mål som godkändes av riksdagen,

 

nämligen att andelen förnybar energi år 2020 bör vara minst 50 procent

 

av den totala energianvändningen och att andelen förnybar energi i

 

transportsektorn år 2020 bör vara minst 10 procent.

 

Artikel 3 kräver enligt regeringens bedömning inga ytterligare genom-

 

förandeåtgärder.

 

18

Artikel 4 – Nationella handlingsplaner för energi från förnybara energikällor.

I artikel 4 anges att varje medlemsstat ska anta en nationell handlingsplan för energi från förnybara energikällor.

I handlingsplanen ska medlemsstaten sätta upp nationella mål för andelen energi från förnybara energikällor som används för transporter, för el samt för värme och kyla år 2020. När dessa mål fastställs ska de effekter som andra energieffektivitetsåtgärder har på den slutliga energi- användningen beaktas.

I handlingsplanen ska medlemsstaten även fastställa lämpliga åtgärder för att uppnå dessa nationella övergripande mål. Som exempel på sådana lämpliga åtgärder nämns samarbete mellan lokala, regionala och natio- nella myndigheter, planerade statistiska överföringar och gemensamma projekt, nationella strategier för att utveckla befintliga biomassaresurser och mobilisera nya sådana för olika användningsområden samt slutligen de åtgärder som krävs för att uppfylla kraven i artiklarna 13–19.

Den nationella handlingsplanen ska presenteras i en mall som fast- ställdes av kommissionen i juni 2009. Den fastställda mallen är mer detaljerad än vad som framgår i artikel 4 och i bilaga VI i direktivet.

Medlemsstaterna ska senast den 30 juni 2010 anmäla sina handlings- planer för energi från förnybara energikällor till kommissionen. Sex månader innan den nationella handlingsplanen ska vara klar ska varje medlemsstat offentliggöra och till kommissionen anmäla ett prognos- dokument med ett visst innehåll som framgår av artikeln.

Regeringen anmälde Sveriges prognosdokument till kommissionen den 17 december 2009 (dnr N2009/9287/E). I skrivelsen redovisar Sverige en prognos för andelen förnybar energi till 2020 och för utvecklingen fram till det året. Sveriges andel år 2020 förväntas uppgå till 50,2 procent vilket överstiger det uppsatta målet om 49 procent för Sverige men över- skottet ligger inom ett osäkerhetsintervall. Mer information om prognos- dokumentet finns i bilaga 2.

Av artikelns fjärde punkt framgår att om andelen energi från förnybara energikällor i en medlemsstat under en tvåårsperiod hamnar under det vägledande förloppet enligt artikel 3.2, ska medlemsstaten senast den 30 juni följande år lämna in en ändrad nationell handlingsplan till kommissionen. Den ska innehålla lämpliga och proportionerliga åtgärder för att göra det möjligt för medlemsstaten att inom rimlig tid uppfylla det vägledande förloppet. Enligt prognosdokumentet väntas andelen förnybar energi för Sverige ligga över det vägledande förloppet under hela perioden fram till 2020.

Kommissionen ska utvärdera de nationella handlingsplanerna som medlemsstaterna ska anta och anmäla. Vid utvärderingen ska kommis- sionen särskilt granska de åtgärder som medlemsstaten planerar att vidta för att uppfylla målen i det vägledande förloppet enligt artikel 3.2 och om dessa åtgärder är tillräckliga. Kommissionen får utfärda en rekommen- dation med anledning av en nationell plan.

Kommissionen ska skicka medlemsstaternas handlingsplaner och prognosdokument till Europaparlamentet i den form de offentliggörs på den öppenhetsplattform som avses i artikel 24.2 tillsammans med

Prop. 2009/10:128

19

eventuella rekommendationer som kommissionen har utfärdat med Prop. 2009/10:128 anledning av en nationell plan.

Regeringen avser att senast den 30 juni 2010 anmäla Sveriges nationella handlingsplan för energi från förnybara energikällor till kommissionen i enlighet med artikel 4 i direktivet. Regeringen kommer i arbetet med handlingsplanen att sätta upp indikativa sektorsmål. Energi- myndigheten har den 1 februari 2010 lämnat in ett underlag till handlingsplan till regeringen. Underlaget remissbehandlas för närvarande. Se vidare kapitel 5 för mer information om handlingsplanen.

Artikel 5 – Beräkningen av andelen energi från förnybara energi- källor

I första punkten (5.1) anges den huvudregel som gäller för hur den slut- liga energianvändningen från förnybara energikällor i varje medlemsstat ska beräknas.

Denna energianvändning ska beräknas som summan av

a)den slutliga elanvändningen från förnybara energikällor,

b)den slutliga energianvändningen från förnybara energikällor för uppvärmning och kylning och

c)den slutliga energianvändningen från förnybara energikällor i trans- porter.

I andra punkten (5.2) anges att om en medlemsstat på grund av force majeure inte kan uppfylla sitt övergripande mål för andelen förnybar energi ska medlemsstaten så snart som möjligt informera kommissionen om detta. Kommissionen kan, om force majeure har påvisats, justera medlemsstatens slutliga energianvändning från förnybara energikällor för år 2020.

Enligt tredje punkten (5.3) ska den slutliga elanvändningen från för- nybara energikällor beräknas som mängden el producerad i en medlems- stat från förnybara energikällor. Elproduktion från pumpkraftverk som använder tidigare uppumpat vatten får inte räknas med. I anläggningar som använder flera bränslen ska bara den el som kommer från förnybara energikällor tas med i beräkningen. Delningen ska göras med hänsyn till de olika bränslenas energiinnehåll. El från vattenkraft och vindkraft ska redovisas i enlighet med normaliseringsregler i direktivets bilaga II.

Fjärde punkten (5.4) anger att den slutliga energianvändningen från förnybara energikällor för uppvärmning och kylning ska beräknas som mängden producerad fjärrvärme och fjärrkyla från förnybara energikällor plus användningen av annan energi från förnybara energikällor inom industri, bostadssektor m.m. för uppvärmning, kylning och processer. I bostadssektorn m.m. ingår hushållen, servicesektorn, jordbruket, skogs- bruket och fiskenäringen. I anläggningar som använder flera bränslen ska bara den värme/kyla som kommer från förnybara energikällor tas med i beräkningen. Delningen ska göras med hänsyn till de olika bränslenas energiinnehåll.

Aerotermisk, geotermisk och hydrotermisk energi som utvinns från

 

värmepumpar kan under vissa förutsättningar som framgår av direktivets

 

bilaga VII räknas som en del av den slutliga energianvändningen från

 

förnybara energikällor för uppvärmning och kylning. Värmeenergi från

20

 

passiva energisystem, som exempelvis solinstrålning genom fönster, ska Prop. 2009/10:128 inte räknas med.

Femte punkten (5.5) anger att de omräkningsfaktorer som finns i direktivets bilaga III ska användas för att omräkna biodrivmedels volym eller vikt till energienheter.

Enligt sjätte punkten (5.6) ska andelen energi från förnybara energi- källor beräknas som den slutliga energianvändningen från förnybara energikällor delat med den slutliga energianvändningen från alla energi- källor uttryckt i procent. Energianvändningen inom luftfarten som används för att beräkna landets slutliga energianvändningen ska uppgå till högst 6,18 procent av landets slutliga energianvändning.

Enligt sjunde punkten (5.7) ska den metod och de definitioner som används vid beräkning av andelen energi från förnybara energikällor vara de som anges i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1099/2008 av den 22 oktober 2008 om energistatistik1. Medlems- staterna ska säkerställa samstämmigheten i de statistikuppgifter som används vid beräkningen av andelar i direktivet och de statistikuppgifter som lämnas till kommissionen enligt förordning (EG) nr 1099/2008.

Energimyndigheten är den myndighet i Sverige som ansvarar för den officiella energistatistiken. Regeringens bedömning är att Energimyndig- heten bör ges i uppdrag i sin instruktion att ansvara för att det finns ett tillförlitligt underlag och en beräkningsmodell för att följa utvecklingen av den förnybara energin i Sverige. Energimyndighetens arbete inom Eurostats arbetsgrupp för statistik om förnybar energi är en viktig del i uppföljningen av den förnybara energins utveckling.

Artikel 6 – Statistiska överföringar mellan medlemsstaterna

Enligt artikeln får medlemsstater komma överens om att en viss mängd energi från förnybara energikällor ska överföras statistiskt från den ena medlemsstaten till den andra.

Konsekvensen av en sådan överföring blir att den medlemsstat från vilken överföringen sker inte får tillgodogöra sig den överförda energi- mängden när man bedömer om medlemsstaten har uppfyllt dels sina nationella övergripande mål enligt artikel 3.1, dels sina krav enligt det vägledande förloppet enligt artikel 3.2.

I stället får den medlemsstat till vilken överföringen sker tillgodogöra sig den överförda mängden för nämnda ändamål.

Artikel 6 kräver enligt regeringens bedömning inga genomförande- åtgärder eftersom det är upp till medlemsstaterna att utnyttja denna möjlighet. För ytterligare information angående denna artikel se kapitel 6.

Artikel 7 – Gemensamma projekt mellan medlemsstaterna

Enligt artikeln får två eller flera medlemsstater samarbeta om alla typer av gemensamma projekt som rör produktion av el, värme eller kyla från

1 EUT L 304, 14.11.2008, s. 1 (Celex 32008R1099).

21

förnybara energikällor. Ett sådant samarbete får också inbegripa privata Prop. 2009/10:128 aktörer.

De medlemsstater som ingår i projektet ska anmäla till kommissionen hur den producerade mängden energi ska fördelas mellan de deltagande medlemsstaterna. De anmälda andelarna får sedan tillgodoräknas respek- tive medlemsstat när man bedömer om medlemsstaten har uppfyllt kra- ven i direktivet, främst uppfyllandet av sina nationella övergripande mål enligt artikel 3.1 och kraven enligt det vägledande förloppet enligt artikel 3.2.

En förutsättning för att tillgodoräknande ska få ske är att energin har producerats av ett gemensamt projekt som har tagits i drift efter den 25 juni 2009 eller genom ökad kapacitet i en anläggning som har renove- rats efter nämnda datum.

Artikel 7 kräver enligt regeringens bedömning inga genomförande- åtgärder eftersom det är upp till medlemsstaterna att utnyttja denna möjlighet. För ytterligare information angående denna artikel se kapitel 6.

Artikel 8 – Resultaten av gemensamma projekt mellan medlems- staterna

I artikeln regleras skyldighet att rapportera gemensamma projekt enligt artikel 7. Den medlemsstat som har överlåtit andelar till en annan medlemsstat ska rapportera detta till den andra medlemsstaten och till kommissionen på visst angivet sätt.

Artikel 8 kräver enligt regeringens bedömning inga genomförande- åtgärder eftersom rapporteringsskyldighet enligt artikeln endast är aktuell om gemensamma projekt enligt artikel 7 kommer till stånd.

Artikel 9 – Gemensamma projekt mellan medlemsstater och tredje- länder

Enligt artikeln 9 får en eller flera medlemsstater samarbeta med ett eller flera tredjeländer om alla typer av gemensamma projekt som rör el- produktion från förnybara energikällor. Ett sådant samarbete får också inbegripa privata aktörer.

Under vissa förutsättningar får deltagande medlemsstater tillgodoräkna sig el från förnybara energikällor som producerats i ett tredjeland när det gäller beräkningen av efterlevnaden av direktivets krav avseende natio- nella övergripande mål. Dessa förutsättningar är i korthet att elen ska användas i gemenskapen, att elen ska produceras i nybyggda anlägg- ningar tagna i drift efter den 25 juni 2009 eller genom ökad kapacitet i en anläggning som renoverats efter detta datum, samt att elen inte har erhållit något annat stöd från stödsystem i tredje land än investeringsstöd som beviljats anläggningen. Om kravet att elen ska användas i gemen- skapen inte uppfylls kan medlemsstater ändå, efter ansökan hos kommissionen, under vissa förutsättningar få tillgodoräkna sig elen, bl.a. krävs att det anläggs en gränsöverskridande överföringsförbindelse med

22

mycket lång ledtid där byggnationen senast påbörjas den 31 december Prop. 2009/10:128 2016 och den senast kan tas i drift den 31 december 2022.

Artikel 9 kräver enligt regeringens bedömning inga genomförande- åtgärder eftersom det är upp till medlemsstaterna att utnyttja denna möjlighet. För ytterligare information angående denna artikel se kapitel 6.

Artikel 10 – Effekter av gemensamma projekt mellan medlemsstater och tredjeländer

Artikeln reglerar rapporteringsskyldighet för åtgärder enligt artikel 9, på liknande sätt som i artikel 8.

Artikel 10 kräver enligt regeringens bedömning inga genomförande- åtgärder eftersom rapporteringsskyldighet enligt artikeln endast är aktuell om gemensamma projekt med tredje land enligt artikel 9 kommer till stånd.

Artikel 11 – Gemensamma stödsystem

Två eller flera medlemsstater får slå samman sina nationella stödsystem eller delvis samordna stödsystemen. Om så sker får en viss mängd energi från förnybara energikällor som produceras i en deltagande medlemsstat beaktas vid beräkning av det övergripande nationella målet i en annan deltagande medlemsstat.

En förutsättning för att så ska få ske är att en statistisk överföring enligt artikel 6 av den aktuella energimängden sker mellan de berörda medlemsstaterna, eller att de deltagande medlemsstaterna fastställer en fördelningsnyckel som ska anmälas till kommissionen.

Artikel 11 kräver enligt regeringens bedömning inga genomförande- åtgärder eftersom det är upp till medlemsstaterna att utnyttja denna möjlighet. För ytterligare information angående denna artikel se kapitel 6.

Artikel 12 – Kapacitetsökningar

I artikel 12 regleras kapacitetsökningar inom ramen för gemensamma projekt enligt artiklarna 7.2 och 9.2 b. Med kapacitetsökningar menas ökad produktionskapacitet i en befintlig anläggning. Avsikten med denna artikel är att tydliggöra att ökad produktionskapacitet i en befintlig anläggning ska jämställas med tillkommande produktionskapacitet i nya anläggningar.

Artikel 12 kräver enligt regeringens bedömning inga genomförande- åtgärder.

Artikel 13 – Administrativa förfaranden, regler och normer

Artikeln består av 6 punkter.

23

Enligt första punkten (13.1) ska medlemsstaterna se till att nationella regler för godkännande, certifiering och licensiering av anläggningar som producerar el, värme eller kyla från förnybara energikällor inklusive tillhörande nätinfrastruktur och av anläggningar för omvandling av bio- massa till biodrivmedel eller andra energiprodukter är proportionerliga och nödvändiga. Medlemsstaterna ska särskilt vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att vissa detaljerade krav som anges i underpunkterna a–f är uppfyllda, framför allt innebärande att omfattande information om handläggning av ansökningar om godkännande, certifiering och licensie- ring för anläggningar för energi från förnybara energikällor samt om tillgänglig hjälp till sökande görs tillgänglig på lämplig nivå och att administrativa förfaranden förenklas så långt det är möjligt och genom- förs på lämplig administrativ nivå.

Regeringen noterar i fråga om 13.1 att några generella procedurer för certifiering, licensiering eller godkännande för det slags anläggningar som räknas upp i artikeln inte tillämpas i Sverige. Däremot tillämpas tillståndsplikt eller anmälningsplikt beroende på anläggningars storlek eller typ. Koncessionsförfarande tillämpas avseende viss nätinfrastruktur, men inte generellt. Den svenska lagstiftningen bedöms vara proportionell och nödvändig utifrån de krav som tas upp i artikeln. Offentlighets- principen och informationsansvaret är långtgående för samtliga myndig- heter oavsett nivå. Miljöbalkens indelning i A–C-nivå som skiljer på tillståndspliktig respektive anmälningspliktig verksamhet är exempel på förenklat administrativt förfarande som omnämns i underpunkten c. Dubbelprövning av vindkraft har också avskaffats (se kapitel 5). Enligt regeringsformen och kommunallagen ska myndigheter behandla alla medborgare lika. Offentlighetsprincipen garanterar transparens. Till- ståndsgivning är i de fall de förknippas med kostnader att bedöma som faktiska och skäliga kostnader för handläggning av ärenden. Enkel anmälan tillämpas för mindre anläggningar enligt de relevanta regelverk som gäller.

Första punkten i artikel 13 (13.1) kräver enligt regeringens bedömning inga genomförandeåtgärder.

I andra punkten (13.2) anges att medlemsstaterna exakt ska definiera tekniska specifikationer som måste uppfyllas av utrustning och system för energi från förnybara energikällor för att de ska omfattas av stöd- systemen. Om det finns europeiska standarder på området ska de tek- niska specifikationerna utformas enligt de standarderna. I fråga om andra punkten (13.2) framgår av Energimyndighetens underlag till Sveriges nationella handlingsplan (dnr N2010/742/E) att det i Sverige endast un- dantagsvis finns krav på tekniska kvalitetsnormer för att få stöd, och det är i sådana fall europeiska normer som tillämpas. Ett exempel är stödet enligt förordningen (2008:1247) om stöd för investeringar i solvärme som är kopplat till Solar Key Mark, som är en EU-norm.

Andra punkten i artikel 13 kräver enligt regeringens bedömning inga genomförandeåtgärder.

I tredje punkten (13.3) anges att medlemsstaterna ska rekommendera alla aktörer att de vid planering, utformning byggande och renovering av industri- eller bostadsområden ser till att det installeras utrustning och system för användning av el, värme och kyla från förnybara energikällor samt för fjärrvärme och fjärrkyla. Medlemsstaterna ska särskilt rikta sina

Prop. 2009/10:128

24

rekommendationer till lokala och regionala administrativa organ. Dessa organ ska också uppmuntras att ta med uppvärmning och kylning från förnybara energikällor i planeringen av stadsinfrastrukturen, när så är lämpligt.

I fjärde punkten (13.4) anges att medlemsstaterna i sina byggregler och byggnormer ska införa lämpliga åtgärder för att öka andelen energi från alla typer av energi från förnybara energikällor i byggsektorn. Medlems- staterna ska, där så är lämpligt, kräva att miniminivåer av energi från förnybara energikällor senast den 31 december 2014 används i nya byggnader och i befintliga byggnader som genomgår betydande reno- veringar.

Vidare anges i femte punkten (13.5) att medlemsstaterna ska säker- ställa att nya offentliga byggnader eller befintliga renoverade sådana ska spela en exemplarisk roll från och med den 1 januari 2012 när det gäller direktivet. I sjätte punkten (13.6) anges att medlemsstaterna i sina bygg- regler och byggnormer ska främja användningen av värme- och kyl- system som drivs med energi från förnybara energikällor och system som ger betydande sänkningar av energianvändningen exempelvis genom användning av miljömärkning. Det anges även att viss omvandlings- teknik för biomassa, vissa värmepumpar och vissa system för termisk solenergi ska främjas.

När det gäller artikelns punkter 13.3–13.6 är en utgångspunkt att med byggsektorn avses bebyggelsen. Byggnaders nettoenergianvändning är lämpliga att reglera genom byggregler och byggnormer, medan en hög andel förnybar energi bör främjas på annat sätt, t.ex. genom beskattning av fossila alternativ, eller genom stöd till investeringar i solenergi eller liknande.

Sverige har en mycket hög andel förnybar energi i bebyggelsen, både direkt och indirekt (genom fjärrvärme och fjärrkyla). Att, som det be- skrivs i direktivet, exempelvis reglera miniminivåer för förnybar energi i bebyggelsen är ett nytt angreppssätt och bör därför i likhet med övriga delar av artikel 13.3–13.6 utredas för att kunna slå fast behovet och lämpligheten av ett eventuellt förändrat regelverk.

Regeringen bedömer att det krävs förändring av regelverket för att genomföra vissa delar i artikel 13 (13.3–13.6). Boverket bör tillsammans med Energimyndigheten och efter samråd med övriga berörda myndig- heter få i uppdrag att föreslå lämpliga åtgärder för att öka andelen energi från alla typer av energi från förnybara energikällor i bebyggelsen. Bo- verket bör också tillsammans med Energimyndigheten och efter samråd med andra berörda myndigheter utreda hur genom byggregler och bygg- normer eller på andra sätt med motsvarande verkan miniminivåer av förnybar energi kan ställas som krav där så är lämpligt i nya byggnader och i befintliga byggnader som genomgår betydande renoveringar. Boverket bör även tillsammans med Energimyndigheten och efter samråd med andra berörda myndigheter utforma rekommendationer vid planering m.m.

Prop. 2009/10:128

25

Artikel 14 – Information och utbildning Prop. 2009/10:128

I artikeln åläggs medlemsstaterna en omfattande informationsskyldighet beträffande energi från förnybara energikällor.

Medlemsstaterna ska enligt artikel 14.1 säkerställa att information om stödåtgärder finns tillgänglig för alla relevanta aktörer, såsom konsu- menter, byggare, installatörer, arkitekter och leverantörer av värme-, kyl- och elutrustning. När det gäller artikel 14.1 konstaterar regeringen att det redan i dag ingår i myndigheternas allmänna informationsansvar att göra information om stödåtgärder tillgänglig för alla relevanta aktörer.

Någon särskild genomförandeåtgärd behövs därför inte enligt rege- ringens bedömning.

Enligt artikel 14.2 ska medlemsstaterna säkerställa att information om nettofördelarna med, kostnaderna för och energieffektiviteten hos utrust- ning och system för användning av värme, kyla och el från förnybara energikällor görs tillgänglig av antingen leverantören av utrustningen eller systemet eller av behörig myndighet. I frågan om de krav som ställs upp i artikel 14.2 är enligt regeringens bedömning ansvaret för informa- tion inte helt tydligt i dag.

Medlemsstaterna ska enligt artikel 14.3 även säkerställa att certi- fieringssystem eller motsvarande kvalifikationssystem senast den 31 december 2012 görs eller finns tillgängliga för installatörer av små pannor och ugnar som drivs med biomassa, solcells- och solvärme- system, system för ytnära jordvärme samt värmepumpar samt ge allmän- heten tillgång till information om detta enligt artikel 14.4.

När det gäller punkterna 14.3 och 14.4 konstaterar regeringen att det i dag saknas nationellt samordnade certifieringssystem eller motsvarande kvalifikationssystem för installatörer av små anläggningar baserade på förnybar energi. Emellertid har flera branscher infört, eller är på väg att införa, system för certifiering eller motsvarande kvalifikationssystem. Dessa system får i förekommande fall ta hänsyn till befintliga system och strukturer och ska baseras på kriterierna i bilaga IV.

Enligt artikel 14.5 ska medlemsstaterna säkerställa att alla relevanta aktörer, särskilt planerare och arkitekter, ges vägledning så att de kan överväga den optimala kombinationen av energi från förnybara energi- källor, högeffektiv teknik och fjärrvärme och fjärrkyla när de planerar, utformar, bygger och renoverar industri- eller bostadsområden.

Artikel 14.6 anger att medlemsstaterna, med deltagande av lokala och regionala myndigheter, ska utveckla lämpliga program för information för medborgarna om fördelarna med att utveckla och använda energi från förnybara energikällor samt de praktiska detaljerna kring detta.

När det gäller artikel 14.5 och 14.6 kan medborgarna i Sverige anses vara väl förtrogna med fördelarna som förnybar energi för med sig. Energimyndigheten bedriver genom stöd till energi- och klimatrådgivare, samarbete med de regionala energikontoren, projekt som Uthållig kommun samt annan informationsverksamhet och kampanjer en omfattande verksamhet som bl.a. syftar till att främja användningen av förnybar energi. Då tyngdpunkten hittills har varit på energieffektivise- ring behöver det förtydligas att även främjande av förnybar energi omfattas av denna verksamhet.

26

Energimyndigheten bör enligt regeringens bedömning få ett samlat Prop. 2009/10:128 informationsansvar avseende vissa delar av artikel 14 (14.2–14.6). Energimyndigheten bör få i uppdrag att närmare utreda och ansvara för

hur information enligt artikel 14.2 om nettofördelarna med, kostnaderna för och energieffektiviteten hos utrustning och system för användning av värme, kyla och el från förnybara energikällor kan göras tillgänglig av antingen leverantören av utrustningen eller systemet eller av berörda myndigheter.

Energimyndigheten bör få i uppdrag att tillsammans med Boverket och SWEDAC ta fram förslag till nationellt samordnade system för certi- fiering eller motsvarande kvalifikationssystem enligt artikel 14.3. I upp- draget bör även ingå att ta fram förslag på hur information, i den mån den inte redan i dag finns tillgänglig, om certifieringssystem eller mot- svarande kvalifikationssystem tillhandahålls för allmänheten enligt artikel 14.4.

Enligt regeringens bedömning bör Energimyndigheten få i uppdrag att tillsammans med övriga berörda myndigheter säkerställa att alla rele- vanta aktörer ges vägledning om hur förnybara energikällor kan utnyttjas vid planering, utformning, byggnation och renovering av industri- och bostadsområden för genomförandet av artikel 14.5. Energimyndigheten bör även ansvara för ta fram och tillgängliggöra information, vägledning och utbildning för att informera allmänheten om fördelarna med att utveckla och använda energi från förnybara energikällor för genom- förandet av artikel 14.6.

Artikel 15 – Ursprungsgaranti för el, värme och kyla som produceras från förnybara energikällor

Artikel 15 kräver lagstiftning och behandlas närmare i kapitel 7.

Artikel 16 – Åtkomst till och drift av näten

Artikel 16 kräver lagstiftning och behandlas närmare i kapitel 8.

Artikeln 17–21 – Hållbarhetskriterier m.m.

Artiklar 17–21 behandlas i regeringens proposition Hållbarhetskriterier för biodrivmedel och flytande biobränslen (prop. 2009/10:164).

Artikel 22 – Medlemsländernas rapportering

Artikel 22 ställer krav på att varje medlemsland ska lämna in en rapport till kommissionen om hur främjandet och användningen av energi från förnybara energikällor utvecklas. Första rapporten ska lämnas in senast den 31 december 2011 och därefter ska rapporteringen ske vartannat år. Sista rapporten ska lämnas in senast den 31 december 2021.

Rapporterna ska inkludera en stor mängd information om bl.a.

27

andelen förnybar energi i elsektorn, i transportsektorn och i Prop. 2009/10:128 värme/kylasektorn,

införande av stödsystem för förnybar energi,

eventuella stödsystem för biodrivmedel som framställs av avfall, restprodukter, cellulosa från icke-livsmedel och material som innehåller både cellulosa och lignin,

en beskrivning av hur systemet med ursprungsgarantier fungerar,

framsteg som gjorts när det gäller att utvärdera och förbättra administrativa förfaranden,

åtgärder som vidtagits för att säkra transmission och distribution av energi från förnybara energikällor,

förändringar när det gäller tillgänglighet och användning av bio- massaresurser för energiändamål och

uppskattad nettominskning av växthusgasutsläppen till följd av användningen av energi från förnybara energikällor.

Energimyndigheten bör enligt regeringens bedömning i sin instruktion få till uppgift att, tillsammans med övriga berörda myndigheter, ansvara för framtagandet av underlag för Sveriges rapportering enligt artikel 22.

Artikel 23 – Kommissionens övervakning och rapportering

I artikel 23 anges i korthet att kommissionen ska övervaka ursprunget för biodrivmedel och flytande biobränslen som används i gemenskapen samt de konsekvenser som produktionen får på markanvändningen i gemen- skapen och i de viktigaste tredjeländerna som tillhandahåller produkterna och upprätthålla en dialog med vissa angivna aktörer avseende bl.a. hur produktionen av biodrivmedel påverkar livsmedelspriserna. Kommissio- nen ska dessutom vartannat år utifrån medlemsländernas rapporter enligt artikel 22 rapportera till Europaparlamentet och rådet. Kommissionen ska skicka in den första rapporten 2012. Artikeln innehåller detaljerade an- visningar för kommissionens arbete med bl.a. rapportering.

Artikel 23 riktar sig till kommissionen och kräver därmed inga natio- nella genomförandeåtgärder.

Artikel 24 – Öppenhetsplattform

Direktivet anger att Europeiska kommissionen ska inrätta en offentlig öppenhetsplattform på Internet. I plattformen ska kommissionen offent- liggöra medlemsstaternas handlingsplaner, prognosdokument, erbju- dande om samarbete kring statistiska överföringar eller gemensamma projekt på begäran av den berörda medlemsstaten, uppgifter om samarbetsmekanismer, medlemsstaternas rapporter enligt artikel 22 samt kommissionens rapporter enligt artikel 23.3.

Öppenhetsplattformen är redan inrättad.

Artikel 24 riktar sig till kommissionen och kräver därmed inga natio- nella genomförandeåtgärder.

28

Artikel 25 – Kommittéer Prop. 2009/10:128

Kommissionen ska biträdas av kommittén för energi från förnybara energikällor förutom när det handlar om frågor som rör hållbarhets- kriterier för biodrivmedel och flytande biobränslen då kommissionen i stället ska biträdas av kommittén för hållbarhet för biodrivmedel och flytande biobränslen.

Artikel 25 kräver inga nationella genomförandeåtgärder.

Artikel 26 – Ändringar och upphävanden

En del artiklar i direktivet 2001/77/EG om främjande av el producerad från förnybara energikällor på den inre marknaden för el2 och i direktivet 2003/30/EG om främjande av användningen av biodrivmedel eller andra förnybara drivmedel3 upphör att gälla från och med den 1 april 2010. Båda direktiven upphör att gälla med verkan från och med den 1 januari 2012.

Artikel 27 – Införlivande

Bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet ska träda i kraft senast den 5 december 2010 om inget annat anges.

Artikel 28 – Ikraftträdande

Direktivet träder i kraft den tjugonde dagen efter att det har offentlig- gjorts i Europeiska unionens officiella tidning. Den 5 juni 2009 offent- liggjordes direktivet i Europeiska unionens officiella tidning (EUT L 140/45), vilket innebär att det trädde i kraft den 25 juni 2009.

5 Handlingsplan

I artikel 4 redogörs för vilka krav som förnybartdirektivet ställer på medlemsländer vad det gäller nationella handlingsplaner för energi från förnybara energikällor. Handlingsplaner ska anmälas till kommissionen senast den 30 juni 2010. Innehållet i handlingsplanen styrs av en mall framtagen av kommissionen i juni 2009. Handlingsplanen består enligt denna mall av fem avsnitt. Dessa avsnitt är sammanfattning av nationell politik, förväntad slutligt energianvändning, nationellt övergripande mål och sektorsmål, åtgärder för att uppnå målen och bedömningar.

Regeringskansliet arbetar med att ta fram Sveriges nationella hand- lingsplan. En viktig utgångspunkt är Energimyndighetens redovisning av ett regeringsuppdrag i rapporten Handlingsplan för förnybar energi

2EGT L 283, 27.10.2001, s. 33 (Celex 32001L0077).

3EUT L 123, 17.5.2003, s. 42 (Celex 32003L0030).

29

(ER 2010:08), som lämnades in den 1 februari 2010. Rapporten remiss- behandlas för närvarande. Remissvar ska inkomma senast den 1 april 2010. Det finns även andra uppdrag som utgör viktiga underlag för framtagandet av handlingsplanen. Bland dessa räknas ett särskilt uppdrag till Energimyndigheten att utreda utformningen och analysera konse- kvenserna av en utvidgad elcertifikatmarknad m.m. (dnr N2010/773/E) och ett särskilt uppdrag till myndigheten att utveckla en sektors- övergripande biogasstrategi (dnr N2009/5373/E).

För fastställande av såväl förväntad slutlig energianvändning som nationellt övergripande mål och sektorsmål kommer Energimyndighetens prognos att vara en central utgångspunkt. Denna prognos skickades till kommissionen i december 2009 i enlighet med artikel 4 i förnybart- direktivet i ett så kallat prognosdokument (dnr N2009/9287/E). Prognosen visar att andelen förnybar energi i förhållande till den totala slutliga energianvändningen år 2020 förväntas uppgå till 50,2 procent, vilket överstiger Sveriges övergripande mål enligt direktivet om 49 procent. Andelen förnybar energi för värme- och kyla år 2020 uppgår till 62,1 procent vilket motsvarar en användning av förnybar energi om 123 TWh. Andelen i elsektorn beräknas bli 62,9 procent motsvarande 97 TWh medan andelen i transportsektorn beräknas uppgå till 13,8 procent motsvarande 12 TWh. Om dessa volymer relateras till den totala förväntade slutliga energianvändningen i Sverige på 456 TWh i stället för till den slutliga energianvändningen i respektive sektor, som andelarna ovan visar, blir andelarna för respektive sektor enligt tabell 1. Prognosdokumentet återfinns i bilaga 2.

 

El

Värme

Transport

Övergripande

 

 

och

 

mål

 

 

kyla

 

 

Utfall enligt prognosen

62,9 %

62,1 %

13,8 %

50,2 %

(i förhållande till resp.

 

 

 

 

sektors

 

 

 

 

energianvändning)

 

 

 

 

Utfall enligt prognosen

21,3 %

26,9 %

2,6 %

50,2 %

(i förhållande till

 

 

 

 

Sveriges totala

 

 

 

 

energianvändning)

 

 

 

 

Tabell 1: Andel förnybar energi för hela energisektorn samt för de olika sektorerna enligt Sveriges prognosdokument.

Energimyndighetens prognos visar, som nämnts tidigare, att andelen förnybar energi i transportsektorn år 2020 förväntas uppgå till 13,8 procent. Sverige antog genom propositionen En sammanhållen klimat- och energipolitik – Energi (prop. 2008/09:163) och efterföljande riksdagsbeslut (bet. 2008/09:NU25, rskr 2008/09:133) att målet för andel förnybar energi i transportsektorn ska vara minst 10 procent år 2020. Regeringen uttryckte också i nämnda proposition en långsiktig ambition om en fossiloberoende fordonsflotta till 2030. Vad en fossiloberoende fordonsflotta innebär bör konkretiseras. Vidare bör kopplingen mellan det nationella målet om minst 10 procent andel förnybar energi-

Prop. 2009/10:128

30

användning i transportsektorn till 2020 och visionen till 2030 analyseras. Med utgångspunkt i denna analys bör det övervägas hur arbetet med att uppfylla dessa målsättningar kan koordineras på bästa sätt. I handlings- planen kommer regeringen, i enlighet med direktivets krav, att ange indikativa sektorsmål även för transportsektorn.

En central del i Sveriges nationella handlingsplan för förnybar energi i elsektorn är utvecklingen av elcertifikatsystemet. Regeringen bedömde i propositionen En sammanhållande klimat- och energipolitik – Energi (prop. 2008/09:163) att ett högre mål för elcertifikatsystemet i nivå med 25 TWh till 2020 jämfört med 2002 bör ställas upp. I regeringens proposition Höjt mål och vidareutveckling av elcertifikatsystemet (prop. 2009/10:133) föreslås bl.a. vilka kvoter som ska gälla för kvotpliktiga aktörer fram till och med 2035. Energimyndighetens prognos som ligger till grund för beräkningen av de förväntade andelarna förnybar energi har utgått ifrån den aviserade höjningen av ambitionsnivån för elcertifikat- systemet.

En annan viktig del i Sveriges handlingsplan rör de administrativa procedurerna. För att kunna utveckla användningen av förnybar energi i den omfattning som krävs för att kunna uppnå Sveriges mål behöver de administrativa procedurerna förenklas. Regeringen har genomfört ett antal förändringar under de senaste åren för att förenkla de administrativa procedurerna och ett exempel på detta är en planeringsram för vindkraft motsvarande 30 TWh elproduktion. Syftet med planeringsramen är att förenkla för etableringen av vindkraftanläggningar genom att skapa planeringsberedskap i de kommunala översiktsplanerna då kommunerna identifierar och lägger fast lämpliga områden för vindkraft. Efter förslag från regeringen i propositionen Prövning av vindkraft (prop. 2008/09:146) har riksdagen beslutat att den samlade prövningen av vindkraftverken ska ske vid miljötillståndsprövningen. Kraven på detaljplan och bygglov har i huvudsak tagits bort i det fall uppförandet av vindkraftverk har fått tillstånd enligt miljöbalken. Även för mindre vind- kraftverk, som inte kräver miljötillstånd, slopas i regel kravet på detalj- plan, och genom att det kommer att räcka med bygglov förenklas pröv- ningen även för dessa anläggningar. Det ska fortfarande finnas krav på detaljplan när vindkraft avses att uppföras i områden där det råder stor efterfrågan på mark för bebyggelse eller anläggningar. Till skillnad från tidigare kommer det inte att vara möjligt att överklaga flera olika beslut som tas vid olika tidpunkter i processen, vilket försenar projekten. Kommunerna ges medbestämmande genom att kommunens godkän- nande krävs för projekt som tillståndsprövas enligt miljöbalken, dvs. större verk eller vindkraftsparker.

Regeringen beslutade i november 2008 att göra det möjligt att bygga interna nät i en vindkraftspark utan krav på nätkoncession (SFS 2008:897). Beslutet var ett led i regeringens arbete för att underlätta utbyggnaden av förnybar energi. Frågor som rör elnätet är centrala för hur snabbt utbyggnaden av vindkraft kan ske. Förändringen innebär att den totala tiden för att få alla tillstånd som krävs för att anlägga en vind- kraftspark minskar med flera månader. Planering och genomförande av anläggningsarbeten underlättas också kraftigt. Förändringen av regel- verket var ett av förslagen i Nätanslutningsutredningens betänkande

Prop. 2009/10:128

31

Bättre kontakt via nätet – om anslutning av förnybar elproduktion Prop. 2009/10:128 (SOU 2008:13).

Inom transportsektorn är skattelättnader för biobränslen det huvud- sakliga styrmedlet som används. Högre låginblandningsnivåer enligt den senaste revideringen av bränslekvalitetsdirektivet4 utgör också en viktig förutsättning för att kunna öka användningen av förnybar energi inom transportsektorn.

Vad det gäller användningen av förnybar energi för värme och kyla är det viktigt att påpeka att denna sektor består av en del olika delsektorer, nämligen hushåll, lokaler, industri samt fjärrvärmeproduktion. Energi- användningen i industrin, hushåll och lokaler syftar både till energi som används för kyla- och värmeproduktion och för processvärme i industrin. Det stora antalet delsektorer inom värme- och kyla gör det svårt att sätta ett relevant mål för sektorn som helhet. Energi- och koldioxidskatten är sektorsövergripande styrmedel som har stor påverkan på denna sektor.5 Dessa styrmedel främjar en ökad användning av förnybar energi och en ökad energieffektivisering. Handel med utsläppsrätter berör industrin och fjärrvärmeproduktion och syftar till att begränsa utsläppen av växthus- gaser, vilket innebär att förnybara energikällor blir mer konkurrens- kraftiga jämfört med fossila bränslen. Ytterligare ett styrmedel som har påverkan på energianvändning i industrin är programmet för energi- effektivisering i energiintensiv industri.

6 Samarbetsmekanismer

Regeringens bedömning: Staten bör kunna utnyttja ett eventuellt statistiskt överskott av förnybar energi för överföring till andra medlemsstater. Regeringen avser att analysera vidare de juridiska och statsfinansiella aspekterna av ett sådant utnyttjande.

Staten bör öppna för möjligheten för andra medlemsstater att finan- siera investeringar inom Sveriges gränser och Sveriges ekonomiska zon genom s.k. gemensamma projekt. Fortsatt arbete bör bedrivas med att ta fram metoder och riktlinjer för användningen av samarbets- mekanismerna både inom ramen för Nordiska ministerrådet och nationellt.

Bakgrund: En central del i direktivet om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor är de nationella övergripande målen för andelen energi från förnybara energikällor. När de nationella målen fastställdes baserades fördelningen inte på medlemsstaternas tekniska

4Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/30/EG av den 23 april 2009 om ändring av direktiv 98/70/EG, vad gäller specifikationer för bensin, diesel och gasoljor och införande av ett system för hur växthusgasutsläpp ska övervakas och minskas, om ändring av rådets direktiv 1999/32/EG, vad gäller specifikationen för bränsle som används av fartyg på inre vattenvägar, och om upphävande av direktiv 93/12/EEG (EUT L 140, 5.6.2009, s. 88, Celex 32009L0030).

5Ekonomiska styrmedel i Energisektorn – en utvärdering av utvecklingen sedan 1990 (ER 2006:06).

32

och ekonomiska potentialer för en ökad andel förnybar energi utan på Prop. 2009/10:128 medlemsstaternas betalningsförmåga. Vissa medlemsstater har fått mål

som ligger över vad som kan uppnås genom åtgärder i det egna landet. I direktivet ingår därför en möjlighet till flexibilitet mellan medlems- staterna för uppfyllande av målen. Denna flexibilitet bygger antingen på statistiska överföringar (artikel 6) mellan medlemsstaterna eller på att stater genomför gemensamma projekt (artiklarna 7–10) för produktion av förnybar energi. Dessutom tar direktivet upp möjligheten till gemen- samma stödsystem (artikel 11) för två eller flera medlemsstater.

Kommissionen presenterade tillsammans med tre direktivförslagen för förnybar energi, för minskade utsläpp av växthusgaser och för ändrat regelverk för handeln med utsläppsrätter i februari 2007 en konsekvens- analys (SEC[2008]85) av effekterna av införandet av dessa förslag. Konsekvensanalysen använde flera scenarier för att utvärdera effekterna av att införa olika ramverk. Bland dessa scenarier fanns ett där målet för andel förnybar energi i varje land skulle nås enbart med inhemska åtgärder och ett där inga begränsningar fanns för import/export av förnybar energi från/till övriga medlemsstater. Analyserna visade att flexibiliteten för att uppnå målet för förnybar energi minskade de totala kostnaderna med flera miljarder euro.

I propositionen En sammanhållen klimat- och energipolitik – Energi (prop. 2008/09:163) gjorde regeringen bedömningen att Sverige bör ta tillvara möjligheten att låta andra länder finansiera investeringar i förnybar energi inom Sveriges gränser. I propositionen angavs att praktiska modeller för att möjliggöra sådana samarbetsprojekt skulle utvecklas skyndsamt. Även möjligheterna till att utvidga marknaden för elcertifikat till att omfatta fler länder borde övervägas.

Nordiska ministerrådets arbetsgrupp för förnybar energi tog fram en rapport som analyserade samarbetsmekanismerna enligt förnybart- direktivet6 i januari 2010. Rapporten rekommenderar nordiska och övriga länder att skyndsamt analysera hur samarbetsmekanismer enligt direktivet kan komplettera inhemska åtgärder. Enligt rapporten skulle denna analys kunna göras genom en nordisk ”Testing Ground”.

Nordiska ministerrådet beslutade i arbetsprogrammet för 2010 för arbetsgruppen för förnybar energi att utveckla ett tvåårigt projekt (2010 och 2011) för att titta närmare på Norden som en ”Testing Ground”. Målet med projektet är att bygga kapacitet, kompetens och en gemensam förståelse för samarbetsmekanismerna för förnybar energi genom att ta fram potentiella metoder och riktlinjer för användningen av samarbets- mekanismerna.

Myndigheter, företag och andra relevanta aktörer är inblandade i projektet. Aktörerna ska bl.a. titta på hur samarbetsmekanismer kan genomföras i de nationella regelverken och på reglerna för transaktioner i mekanismerna. Projektet ska även inkludera kunskap och erfarenheter från initiativ och aktiviteter som har påbörjats i andra EU-länder.

6 Analys of the flexible support mechanisms in the Directive on the promotion of the use of energy from renewable sources. JR-100108-P7000-004.

33

Förhoppningen är att detta ska resultera i både nationella samt nordiska Prop. 2009/10:128 riktlinjer för implementering och harmonisering av samarbets-

mekanismer, t.ex. standardiserade kontrakt och ramverk.

Inom ramen för det europiska samarbetet har regeringen gett Energi- myndigheten i uppdrag att vara deltagande myndighet i gemensamma åtgärder (concerted action) beträffande direktivet om främjande av förnybar energi (dnr N2009/7644/E). En del av arbetet inom ramen för gemensamma åtgärder kommer att vara inriktad på utvecklingen av rikt- linjer och system för samarbetsmekanismer. Energimyndigheten ska fortlöpande hålla Regeringskansliet (Näringsdepartementet) underrättat om arbetets fortskridande.

Skälen för regeringens bedömning: För att EU ska kunna uppnå sitt mål som helhet och på ett så kostnadseffektivt sätt som möjligt krävs att de länder som har ett överskott av förnybar energi möjliggör för de länder som har ett underskott av sådan energi att använda samarbets- mekanismerna. Användning av samarbetsmekanismer innebär enligt gjorda analyser betydande kostnadsbesparingar för att uppnå EU:s övergripande mål om 20 procent för andelen förnybar energi enligt förnybartdirektivet. Sverige visade i sitt prognosdokument som skickades till kommissionen december 2009 att Sverige kan uppnå sitt övergripande mål om 49 procent utan att behöva använda samarbets- mekanismerna. Det finns dock medlemsstater, som exempelvis Luxemburg, som enligt sina prognosdokument kommer att behöva använda samarbetsmekanismerna för att kunna uppfylla sina mål. Prognosdokumenten finns i den öppenhetsplattform som kommissionen har inrättat i enlighet med artikel 24.

I propositionen Höjt mål och vidareutveckling av elcertifikatsystemet (prop. 2009/10:133) behandlas frågan om en gemensam marknad med Norge. Inriktningen är att en gemensam marknad med Norge bör etableras med start från och med den 1 januari 2012. Energimyndigheten har fått i uppdrag att utreda utformningen och analysera konsekvenserna av en utvidgad elcertifikatmarknad m.m. (dnr 2010/773/E). Uppdraget ska slutredovisas senast den 15 september 2010. En delredovisning kommer att ske redan den 15 maj 2010.

7 Ursprungsgarantier

7.1Bakgrund

7.1.1Förnybartdirektivet och kraftvärmedirektivet

Syftet med en ursprungsgaranti är enligt artikel 15 i förnybartdirektivet, som nu ska genomföras, att för slutkunderna visa hur stor andel eller mängd energi från förnybara energikällor som ingår i energileverantörens energimix, i enlighet med artikel 3.6 i direktiv 2003/54/EG (elmarknads- direktivet). Ursprungsgarantin uppgift är således att för konsumenten säkerställa ursprunget på el som produceras från förnybara energikällor.

Förnybartdirektivet ger medlemsstaterna i uppgift att säkerställa att hela

34

hanteringen av ursprungsgarantierna kan ske elektroniskt och på ett tillförlitligt sätt. Direktivet reglerar vidare storleken på en ursprungs- garanti och som ett skydd mot dubbelräkning anges att endast en ursprungsgaranti får utfärdas för varje energienhet som produceras. En ursprungsgaranti ska användas inom tolv månader från och med produktionen av motsvarande energienhet och annulleras efter det att den använts. Överföring av ursprungsgarantier mellan medlemsstaterna ska kunna ske, och såväl utfärdande, överföring och annullering ska över- vakas av medlemsstaterna eller utsedda oberoende behöriga organ. Direktivet anger vilka uppgifter en ursprungsgaranti åtminstone ska inne- hålla samt att medlemsstaterna, med vissa undantag, är skyldiga att erkänna de ursprungsgarantier som utfärdas av andra medlemsstater.

Kraftvärmedirektivets artikel 5 reglerar bl.a. rätten för en producent att få en ursprungsgaranti för el som produceras genom högeffektiv kraft- värme. Med högeffektiv kraftvärme avses samtidig framställning av el och värme som medför en bränslebesparing om minst tio procent jämfört med separat produktion av el och värme. Enligt direktivet ska det finnas mekanismer för att ursprungsgarantierna för högeffektiv kraftvärme ska vara riktiga och tillförlitliga. Direktivet anger vilka uppgifter en sådan ursprungsgaranti åtminstone ska innehålla och att medlemsstaterna ömsesidigt ska erkänna varandras ursprungsgarantier.

Lagförslaget i denna proposition är framtaget för att tillgodose kraven gällande ursprungsgarantier i både kraftvärmedirektivet och förnybart- direktivet. Vissa delar av direktiven avseende definitioner av energikällor och mer detaljerade uppgifter om ursprungsgarantiernas innehåll, kom- mer att genomföras genom bestämmelser i en förordning om ursprungs- garantier som regeringen har för avsikt att ta fram. Detta innebär att vissa bestämmelser som i dag återfinns i lagen (2006:329) om ursprungs- garantier för förnybar el och högeffektiv kraftvärmeel inte tas in i den nya lagen utan i stället förs över till en ny förordning.

7.1.2Gällande bestämmelser

Enligt svensk lagstiftning har en elproducent redan i dag rätt att få en ursprungsgaranti utfärdad vid produktion av förnybar el och högeffektiv kraftvärmeel. Denna möjlighet har funnits sedan den 1 oktober 2003 när det gäller förnybar el och sedan den 1 oktober 2006 när det gäller hög- effektiv kraftvärmeel. Lagstiftningen har tillkommit som en följd av genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/77/EG av den 27 september 2001 om främjande av el producerad från förnybara energikällor på den inre marknaden för el7 och genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/8/EG av den 11 februari 2004 om främjande av kraftvärme på grundval av efterfrågan på nyttig- gjord värme på den inre marknaden för energi och om ändring av direktiv 92/42/EEG8 (kraftvärmedirektivet). Bestämmelserna om ursprungs- garantier är sedan den 1 oktober 2006 samlade i lagen (2006:329) om

7EGT L 283, 27.10.2001, s. 33 (Celex 32001L0077).

8EUT L 52, 21.2.2004, s. 50 (Celex 32004L0008).

Prop. 2009/10:128

35

ursprungsgarantier för högeffektiv kraftvärmeel och förnybar el. Ytter-

Prop. 2009/10:128

ligare bestämmelser finns i förordningen (2006:331) om ursprungs-

 

garantier för högeffektiv

kraftvärmeel och förnybar el och i Energi-

 

myndighetens föreskrifter

(STEMFS 2006:8).

 

7.1.3Särskilt om lagförslagets utformning

Energimyndigheten har redovisat ett förslag till utformning av lag i den rapport som inkommit till Näringsdepartementet, bilaga 3. Detta förslag var mer utförligt och omfattande än det förslag som regeringen nu lägger fram. Energimyndigheten har i stora delar använt bestämmelserna i lagen (2003:113) om elcertifikat som förlaga vid framtagandet av rapportens lagförslag. En av remissinstanserna, Kammarrätten i Stockholm, ifråga- sätter starkt Energimyndighetens tillvägagångssätt för att genomföra direktivets bestämmelser vad avser ursprungsgarantier. Kammarrätten anser att Energimyndigheten i huvudsak har hämtat bestämmelser från elcertifikatlagen och omarbetat dessa för att de ska passa in i ursprungs- garantilagen och inte närmare utrett om vissa av bestämmelserna är behövliga för systemet med ursprungsgarantier. I sammanhanget beklagar kammarrätten att Energimyndigheten valt att utgå från elcerti- fikatlagen som förebild och menar att elcertifikatlagen inte har varit helt lätt att tillämpa då den uppvisat en rad brister och tillkortakommanden.

Regeringens lagförslag skiljer sig i omfattning och utformning från Energimyndighetens lagförslag. Utgångspunkten har inte varit elcerti- fikatlagen då regeringen har påbörjat en översyn av denna lagstiftning för att bl.a. komma till rätta med sådana brister som Kammarrätten i Stock- holm uppmärksammat. Regeringen har tagit fram ett lagförslag som bättre motsvarar dels det behov som finns för genomförandet av direk- tiven, dels det behov som finns nationellt för att skapa en plattform för en framtida koppling mellan systemen för ursprungsgarantier och ursprungsmärkning. Regeringens lagförslag har tagits fram efter samråd med Energimyndigheten, Svenska kraftnät och Energimarknads- inspektionen. Myndigheterna har även beretts möjlighet att lämna syn- punkter på ett utkast till lagrådsremiss.

7.2En ny lag om ursprungsgarantier för el

7.2.1Rätt till ursprungsgarantier för all elproduktion

Regeringens förslag: En elproducent ska ha rätt att få ursprungs- garantier utfärdade som visar den producerade elens ursprung. Regeringen föreslås få ett bemyndigande att meddela föreskrifter om definitioner av energikällor och sätt att producera el.

Rapportens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens. Energi- myndigheten föreslog dock att endast den som producerar el med an- vändning av förnybara energikällor eller högeffektiv kraftvärme ska ha rätt att begära ursprungsgarantier.

36

Remissinstanserna: Svensk Energi och Svenska Gasföreningen anser att ursprungsgarantier bör utfärdas för all el och inte enbart för förnybar el eller el från högeffektiv kraftvärme. De påpekar vidare att de sedan lång tid tillbaka påtalat behovet av föreskrifter gällande ursprungsmärk- ning. Instanserna anser att innehav av ursprungsgarantier bör ställas som krav på elförsäljare i lagen för att dessa ska kunna sälja produkt- specificerad el till kunder. RECS i Sverige anser att ursprungsgarantier bör utfärdas för all el och inte enbart för förnybar el eller el från hög- effektiv kraftvärme. Organisationen föreslår vidare att det införs ett krav på att när elprodukter säljs i form av miljömärkta produkter (ursprungs- märkning och miljömärkning) ska ursprunget styrkas med hjälp av ursprungsgarantier, som då annulleras. Detta skulle skapa förutsättningar för konsumenter att få ett trovärdigt instrument för säkerställande av ursprung och utgör även en garanti för att dubbelräkning undviks. Svensk Vindenergi välkomnar att de föreslagna författningsändringarna genom- förs och anser att förutsättningar för ursprungsmärkning av all el bör utredas närmare. Sveriges Energiföreningars Riksorganisation (SERO), Svensk Vindkraftförening (SVIF) och Svensk Vattenkraftförening (SVAF) yttrar i ett gemensamt svar att de är positiva till att få ett system med registrerade ursprungsgarantier bl.a. för att stävja handel med ”ogiltiga” etiketter på att elleveranser består av en viss energiform. Sveriges Allmännyttiga Bostadsrättsföretag (SABO) tillstyrker förslaget om genomförande av förnybartdirektivets reglering gällande ursprungs- garantier i svensk lagstiftning och påpekar att möjligheten att kunna välja miljömärkt el med ursprungsgarantier är av stort intresse för de kommunala bostadsföretagen. SABO pekar vidare på behovet av reglering rörande elleverantörernas redovisning av såld el för vilken ursprungsgarantier har sålts för att möjliggöra för kunderna att alltid veta vilken miljöpåverkan den el man köper har. Oberoende elhandlare är angelägna om att det snarast utvecklas ett system för ursprungsmärkning av el som är konkurrensneutral och inte kopplad till den fysiska leveransen av elen. Naturskyddsföreningen poängterar behovet och nöd- vändigheten att skapa ett bättre underlag för beräkning av den s.k. resi- dualen9.

Bakgrund: Den 1 oktober 2003 infördes en rätt för elproducenter att få ursprungsgarantier för el som producerats med användande av förnybara energikällor genom lagen (2003:437) om ursprungsgarantier. Lagen tillkom som en del av genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/77/EG av den 27 september 2001 om främjande av el producerad från förnybara energikällor på den inre marknaden för el10. Den 1 juli 2006 trädde en ny lag om ursprungsgarantier i kraft, genom vilken den då gällande regleringen av ursprungsgarantier samordnades med de bestämmelser avseende ursprungsgarantier som tillkom för att genomföra Europarlamentets och rådets direktiv 2004/8/EG av den 11 februari 2004 om främjande av kraftvärme på grundval av efterfrågan på nyttiggjord värme på den inre marknaden för energi och om ändring

9Den elmix som kvarstår när el som har sålts med olika slags attribut, t.ex. vindkraft, har avräknats.

10EGT L 283, 27.10.2001, s. 33 (Celex 32001L0077).

Prop. 2009/10:128

37

av direktiv 92/42/EEG11. Lagen om ursprungsgarantier ger en rätt för

Prop. 2009/10:128

producenten att få ursprungsgarantier såväl för el som producerats med

 

användande av förnybara energikällor som för el som producerats med

 

användande av högeffektiv kraftvärme.

 

Skälen för regeringens förslag: Det är hittills bara producenter av

 

förnybar el och högeffektiv kraftvärmeel som har kunnat få en ursprungs-

 

garanti utfärdad i Sverige. Genom förnybartdirektivet kopplas dock

 

ursprungsgarantin tydligt ihop med det krav på ursprungsmärkning som

 

finns i direktiv 2003/54/EG (elmarknadsdirektivet). Enligt förnybart-

 

direktivet är syftet med ursprungsgarantin att för slutkunderna visa hur

 

stor andel eller mängd energi från förnybara energikällor som ingår i

 

energileverantörens energimix i enlighet med artikel 3.6 i elmarknads-

 

direktivet. När elleverantören ska uppfylla det kravet får ursprungs-

 

garantier användas. Vidare anges att en medlemsstat får införa objektiva,

 

transparenta och icke-diskriminerande kriterier för användningen av

 

ursprungsgarantier som uppfyller skyldigheterna i artikel 3.6 i

 

elmarknadsdirektivet.

 

Det elektroniska system för ursprungsgarantier som nu föreslås upp-

 

fyller mycket höga krav på tillförlitlighet. En förutsättning för ett gott

 

konsumentskydd är dock även att det går att fastställa ursprunget på så

 

stor del av den producerade elen som möjligt. Det finns i dag bestäm-

 

melser om ursprungsmärkning i ellagen. Elleverantörer ska på eller i

 

samband med fakturor avseende försäljning av el och i reklam som vän-

 

der sig till elanvändare lämna uppgift om varje enskild energikällas andel

 

av den genomsnittliga sammansättning av energikällor som använts för

 

att framställa den el som elleverantören sålt. Några mer detaljerade före-

 

skrifter har inte tagits fram. I dag uppfylls kraven i ellagen till stor del

 

genom att produktionsmix och residual redovisas för kunden på fakturan

 

utifrån statistik från föregående kalenderår. I vissa fall uppfylls kravet

 

genom att det anges på fakturan att den el som sålts omfattas av

 

ursprungsgarantier.

 

Regeringen har för avsikt att på det nationella planet se över hur

 

systemen för ursprungsgarantier och ursprungsmärkning ska kunna sam-

 

ordnas vid framtagandet av mer detaljerade bestämmelser om hur kraven

 

på ursprungsmärkning ska uppfyllas. Ursprungsgarantierna kan därför på

 

sikt få en stor betydelse vid ursprungsmärkning av el. Mot denna bak-

 

grund är det angeläget att redan nu planera för en sådan utveckling

 

genom att ge en rätt till samtliga elproducenter att begära ursprungs-

 

garantier oavsett vilket energislag som använts vid produktionen. Om

 

bestämmelserna utformas på det sättet möjliggörs ett heltäckande system

 

för ursprungsmärkning med hjälp av ursprungsgarantier. Detta får till

 

följd att även konsumenternas möjligheter till aktiva val av profil på den

 

el som man köper ökar. Förnybartdirektivet tar sin utgångspunkt i

 

märkning av el från förnybara energikällor. Det kan finnas ett intresse på

 

marknaden att saluföra eller köpa el från andra energikällor, exempelvis

 

kärnkraft. Genom detta lagförslag har regeringen därför för avsikt att gå

 

längre än vad genomförandet av förnybartdirektivet kräver och möjlig-

 

11 EUT L 52, 21.2.2004, s. 50 (Celex 32004L0008).

38

 

göra en bredare användning av ursprungsgarantier och därigenom skapa en plattform för tillförlitlig ursprungsmärkning av all el.

Däremot avser regeringen inte att utnyttja direktivets möjligheter att införa bestämmelser om att ursprungsgarantier även ska utfärdas på begäran av producenter av värme och kyla från förnybara energikällor. Behoven och effekterna av ett sådant system är inte klarlagda och skulle behöva utredas separat. Det är dock inte aktuellt i dagsläget.

Vad som är förnybar energi och högeffektiv kraftvärme definieras i kraftvärmedirektivet och förnybartdirektivet. Eftersom all producerad el ska ingå i systemet med ursprungsgarantier kommer dock fler energi- källor och produktionssätt än de som omfattas av direktiven att behöva definieras. Regeringen föreslås därför få ett bemyndigande att meddela föreskrifter om sådana definitioner.

7.2.2Förutsättningar för utfärdande av ursprungsgarantier

Regeringens förslag: En ursprungsgaranti får endast utfärdas för sådan el som har mätts och rapporterats till kontoföringsmyndigheten. Varje ursprungsgaranti ska ha ett identifieringsnummer. Endast en ursprungsgaranti får utfärdas per energienhet och en energienhet omfattar en megawattimme el.

Rapportens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Energimyndigheten förslag är dock mer omfattande och har en annan utformning, se vidare avsnitt 7.1.3.

Remissinstanserna: RECS i Sverige anser att lagen om ursprungs- garantier bör utformas så att en europeisk standard för ursprungsgarantier kan utnyttjas. Oberoende elhandlare poängterar vikten av att systemet med ursprungsgarantier utformas på så sätt att det utgör en garanti mot dubbel försäljning. Konkurrensverket anser att det i rapporten inte har analyserats vilka konsekvenser en ”dubbel ersättning” (elcertifikat och ursprungsgaranti) för miljövärdet kommer att få för konsumenterna av el från förnybara energikällor och för effektiviteten i använda styrmedel för en ökad andel av denna el. Konkurrensverket har därutöver inget att invända mot föreslagna regler om ursprungsgarantier. Svenska Bioenergi- föreningen (Svebio) anser att Energimyndighetens förslag om införandet av ett separat system för ursprungsgarantier är en onödig byråkratisering. Svebio anser att det är olyckligt att Energimyndigheten drar en gräns mellan elcertifikaten och ursprungsgarantier som bärare av miljövärdet.

Skälen för regeringens förslag: En ursprungsgaranti kommer med den nya lagen att vara ett elektroniskt dokument som bär information om den producerade elen. Redan i dag finns i praktiken en hantering av elektroniska ursprungsgarantier för sådan förnybar el och högeffektiv kraftvärmeel som inte omfattas av elcertifikatsystemet, exempelvis el från storskalig vattenkraft. Det rör sig om elektroniska ursprungs- garantier som Svenska kraftnät utfärdar genom att skicka information till GREXCMO, som är ett datasystem för kontoföring av svenska och

Prop. 2009/10:128

39

finska ursprungsgarantier och s.k. RECS–certifikat12. The RECS Interna- tional Association är en ideell europeisk organisation som arbetar för en gemensam europeisk marknad med handel av certifikat som baseras på ett enhetligt standardiserat IT-system (EECS13). Ursprungsgarantierna som utfärdas i systemet är elektroniska och har unika identifierings- nummer. De utfärdas efterhand som elen produceras och annulleras när de har använts. Kraven på ursprungsgarantier i EECS-standarden och i förnybartdirektivet är desamma.

Större delen av de svenska ursprungsgarantierna utfärdas dock i dag av Svenska kraftnät, månadsvis, som s.k. pdf-filer14. Det gäller för sådan förnybar el och högeffektiv kraftvärmeel där produktionen ger rätt till elcertifikat. Skillnaden i hanteringen mellan om producenten kan få el- certifikat eller inte beror på att både elcertifikatet och ursprungsgarantin har ansetts vara bärare av miljövärdet vid tillämpningen av gällande bestämmelser. Det bör poängteras att elcertifikat och ursprungsgarantier i framtiden bör betraktas som två skilda system. Förnybartdirektivet ger stöd för ett sådant synsätt genom att det anges i skälen15 att ursprungs- garantins enda uppgift är att visa för slutkunden att en viss andel eller mängd energi har producerats från förnybara energikällor och att ursprungsgarantier inte innebär någon automatisk rätt till stöd från natio- nella stödsystem. Ursprungsgarantin är således bärare av miljövärdet gentemot slutkunden. Elcertifikatsystemet, som är ett marknadsbaserat stödsystem som syftar till att öka andelen förnybar energi, bör inte fylla den funktionen.

Dagens system med pdf-filer är inte tillförlitligt. Sådana ursprungs- garantier är inte unika dokument. Pdf-filen kan sparas och skrivas ut som ett pappersbevis i ett obegränsat antal och filen kan skapas vid ett obe- gränsat antal tillfällen. Det finns heller inga kontrollinstrument som för- hindrar dubbelräkning.

Med den nu föreslagna lagen om ursprungsgarantier kommer alla ursprungsgarantier, oavsett produktionsslag, att ha samma utformning och möjligheter till hantering. I enlighet med förnybartdirektivets krav kommer en ursprungsgaranti att vara ett elektroniskt dokument som ska utfärdas, överföras och annulleras elektroniskt. Tillförlitligheten i syste- met är viktig. Förnybartdirektivet, liksom kraftvärmedirektivet, ställer krav på medlemsstaterna att inrätta mekanismer så att ursprungs- garantierna ska vara korrekta, tillförlitliga och skyddade mot bedrägeri. Ursprungsgarantier kommer därför att endast kunna utfärdas för sådan el som har mätts och rapporterats till kontoföringsmyndigheten.

För att säkerställa tillförlitligheten kommer ursprungsgarantierna även att få ett unikt identifieringsnummer. Detta är ett krav enligt förnybart- direktivet som också ställer minimikrav på vilka uppgifter som en ursprungsgaranti för övrigt ska innehålla. På varje ursprungsgaranti ska, enligt direktivet, i korthet åtminstone finnas uppgift om från vilken

12Renewable Energy Certificate System. Certifikat som utfärdas enligt EECS-standarden för en internationell frivillig marknad för handel med energi producerad av förnybara energikällor.

13European Energy Certificate System.

14Filformatet Portable Document Format.

15Skäl 52 och 56 i preambeln.

Prop. 2009/10:128

40

energikälla och i vilken typ av anläggning som elen har producerats, start- och slutdatum för produktion, anläggningens kapacitet, datum då den togs i drift, namnet på anläggningen där energin produceras och var den är belägen, om anläggningen har fått något stöd, och i sådant fall, uppgift om vilket stöd samt datum och land för utfärdande av ursprungs- garantin. Kraftvärmedirektivet har också specifika krav på vilka upp- gifter som ska anges. Bland annat ställs krav på att energikällans lägre värmevärde när det gäller elproduktionen ska anges samt hur den värme som framställts samtidigt som elen har använts. Direktiven kommer i denna del att genomföras genom en förordning om ursprungsgarantier.

Som ett skydd mot dubbelräkning – dvs. att samma megawattimme el med exempelvis attributet vindkraft, säljs till fler än en kund eller till samma kund flera gånger – ska en ursprungsgaranti annulleras när den har använts. Vid utfärdandet får samma energienhet bara beaktas en gång. Det innebär att endast en ursprungsgaranti kan utfärdas för hög- effektiv kraftvärmeel som är förnybar. Detta är en skillnad mot vad som tillämpas i dag då en innehavare av en produktionsanläggning för hög- effektiv kraftvärmeel som är förnybar kan tilldelas två olika ursprungs- garantier för samma megawattimme el – en för förnybar el och en för högeffektiv kraftvärmeel. Emellertid ska det även fortsättningsvis särskilt framgå av ursprungsgarantin om elen är producerad från högeffektiv kraftvärme.

När det gäller storleken på en ursprungsgaranti kommer den i enlighet med vad som anges i förnybartdirektivet att omfatta en megawattimme el.

Den nya lagen om ursprungsgarantier kommer att innebära ett genom- förande av förnybartdirektivet och kraftvärmedirektivet men också att samtliga svenska ursprungsgarantier som utfärdas är anpassade till EECS-standarden. Därmed säkerställs möjligheterna till en bred inter- nationell hantering, även inom ramen för RECS-systemet.

7.2.3Användning och annullering av ursprungsgarantier

Regeringens förslag: En ursprungsgaranti är ett elektroniskt doku- ment som tagits fram enligt lagen och vars syfte är att garantera ursprunget på den el som en elleverantör ska lämna uppgift om enligt 8 kap. 12 § ellagen (1997:857). En ursprungsgaranti ska annulleras när den har använts. En ursprungsgaranti ska även annulleras om den inte har använts inom tolv månader från och med produktionen av den energienhet som ursprungsgarantin avser.

Rapportens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Energimyndigheten förslag är dock mer omfattande och har en annan utformning, se vidare avsnitt 7.1.3.

Remissinstanserna: Sveriges Energiföreningars Riksorganisation (SERO), Svensk Vindkraftförening (SVIF) och Svensk Vattenkraft- förening (SVAF) menar i ett gemensamt yttrande att en strikt tolkning av direktivets krav gällande att garantiernas giltighet endast ska vara 12 månader innan de annulleras automatiskt är mycket opraktiskt och bör ändras vid nästa revidering. En tolkning av kravet på självannullering

Prop. 2009/10:128

41

efter 12 månader kunde vara att ursprungsgarantier utfärdade under januari 2010 självannullerades vid utgången av januari 2011. En sådan tolkning skulle avsevärt underlätta administrationen av ursprungs- garantierna.

Skälen för regeringens förslag: Enligt förnybartdirektivet är syftet med ursprungsgarantin att garantera ursprunget på den el som en el- leverantör ska lämna uppgift vid ursprungsmärkningen av el enligt artikel 3.6 i direktiv 2003/54/EG (elmarknadsdirektivet)16. Det är också det syfte som anges för ursprungsgarantierna i den nu föreslagna svenska lagen. Förnybartdirektivet föreskriver att en ursprungsgaranti som har använts ska annulleras. Den får användas för sitt syfte inom tolv månader från och med produktionen av den energienhet som ursprungsgarantin avser. När tolv månader har gått ska den alltid annulleras om den inte har använts. Förnybartdirektivets formuleringar är tydliga och ger, enligt regeringens uppfattning, inte utrymme för den tolkning som SERO, SVIF och SVAF har framfört. Ursprungsgarantierna kommer att vara elek- troniska och det torde inte bli några stora problem för elleverantörerna att hitta system där ursprungsgarantierna annulleras efter att de har använts. Det fungerar redan i dag när det gäller de ursprungsgarantier som hante- ras inom RECS-systemet.

7.2.4Berörda myndigheter

Regeringens förslag: En tillsynsmyndighet och en kontoförings- myndighet ska handlägga frågor om ursprungsgarantier.

Rapportens förslag: Överensstämmer huvudsak med regeringens. Energimyndighetens förslag har dock en annan utformning.

Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm framför att elcerti- fikatsystemet med flera inblandade myndigheter har varit rörigt och påpekar att såvitt avser ursprungsgarantier och ursprungsmärkning är antalet inblandade myndigheter ännu fler. Enligt kammarrättens mening bör det övervägas om antalet inblandade myndigheter kan begränsas.

Svensk Energi och Svenska Gasföreningen anser att ansvaret för ursprungsmärkning bör överföras från Energimarknadsinspektionen till Energimyndigheten, eftersom frågan är så intimt förknippad med ursprungsgarantier. RECS i Sverige är övertygad om att betydande förenklingar kan uppnås om ansvar och tillsyn vad gäller ursprungs- garantier och ursprungsmärkning hanteras av samma myndighet och föreslår att som en förenkling att ansvaret och tillsynsfrågan för ursprungsmärkning flyttas över ifrån Energimarknadsinspektionen till Energimyndigheten.

Skälen för regeringens förslag: Enligt den föreslagna lagen kommer vissa uppgifter att läggas på en tillsynsmyndighet medan andra uppgifter ska hanteras av en kontoföringsmyndighet. Vilka myndigheterna är kommer regeringen att ange i den förordning om ursprungsgarantier som

16 Elmarknadsdirektivets artikel 3.6 är genomförd i svensk rätt genom 8 kap. 12 § ellagen (1997:857).

Prop. 2009/10:128

42

kommer att utfärdas. Vissa remissinstanser har framfört att ursprungs- garantier och ursprungsmärkning borde hanteras av färre myndigheter än vad som sker i dag. Regeringen delar inte den uppfattningen. Det finns goda skäl för den fördelning mellan myndigheterna som finns enligt gällande bestämmelser om ursprungsgarantier. Uppdelningen av upp- gifter är väl avvägd och har sin grund i respektive myndighets uppgifter. Ansvarsuppdelningen är också densamma som i elcertifikatsystemet. Regeringens avsikt är att den uppdelning av uppgifter mellan myndig- heterna som finns i dag ska bestå. De system och rutiner som redan finns för hanteringen av ursprungsgarantier kommer på det viset att utnyttjas och det nya elektroniska systemet, liksom den bredare möjligheten att få ursprungsgarantier, bygger vidare på dessa. Begreppet garantimyndighet i den nuvarande lagen om ursprungsgarantier för högeffektiv kraft- värmeel och förnybar el kommer dock att bytas ut mot kontoförings- myndighet i den föreslagna lagen.

Det har också framförts av ett par remissinstanser att ansvaret för ursprungsmärkning bör flyttas över från Energimarknadsinspektionen till Energimyndigheten. Även om frågan om ursprungsmärkning inte hante- ras inom ramen för detta lagförslag så berörs den genom kopplingen mellan märkningen och garantierna. Regeringens uppfattning i fråga om ansvaret för ursprungsmärkningen är att det även fortsättningsvis bör ligga kvar på Energimarknadsinspektionen. Skälen för detta är att reglerna om ursprungsmärkning finns i ellagen. Av 12 kap. 1 § ellagen framgår som huvudregel att tillsynen över efterlevnaden av ellagen ut- övas av nätmyndigheten, dvs. Energimarknadsinspektionen. Det är också naturligt utifrån myndighetens uppgifter som bl.a. är att bevaka konsumentintresset och stärka elkundernas ställning och möjligheter att göra aktiva val.

7.2.5Förfarandet

Regeringens förslag: Det är tillsynsmyndigheten som prövar frågor om rätt till tilldelning av ursprungsgarantier. Kontoförings- myndigheten utfärdar, överför och annullerar ursprungsgarantierna. När tillsynsmyndigheten har fattat ett beslut om tilldelning ska konto- föringsmyndigheten informeras och de uppgifter som är nödvändiga för utfärdandet av ursprungsgarantin ska överföras från tillsyns- myndigheten. Om den som är antecknad som innehavare i ursprungs- garantiregistret begär det ska kontoföringsmyndigheten registrera en överföring till en annan innehavare. Det är den som är antecknad som innehavare i ursprungsgarantiregistret som ska begära att en ursprungsgaranti ska annulleras efter det att den har använts. Om en sådan begäran inte har inkommit till kontoföringsmyndigheten inom tolv månader från och med produktionen av den energienhet som ursprungsgarantin avser, ska myndigheten annullera ursprungs- garantin.

Rapportens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Energimyndighetens förslag är dock mer omfattande och har en annan utformning, se vidare avsnitt 7.1.3.

Prop. 2009/10:128

43

Remissinstanserna: Svebio anser att det finns anledning att skapa ett samlat system för bokföring av förnybar elproduktion för elcertifikat och ursprungsgarantier och är övertygad om att ett sådant samlat system även ger samordningsfördelar och att de rapporterande företagen får en mindre rapporteringsbörda. Sveriges Energiföreningars Riksorganisation (SERO), Svensk Vindkraftförening (SVIF) och Svensk Vattenkraft- förening (SVAF) anger att basdata för registrering av kontohavare i garantisystemet om respektive kraftverk redan finns i elcertifikat- systemet. Dessa skulle vara enkla att överföra till det nya garantikonto- systemet. I stället för att kräva ny registrering av alla uppgifter skulle administrationen förenklas om Energimyndigheten sände ut ett konto- utdrag till kraftverksägarna där de får bekräfta uppgifterna och ansöka om anslutning. När det gäller frågan om erhållet stöd bör blanketten innehålla en krysslista på vilka stöd som varit möjliga att få med angi- vande av tidsperioden då de gällt.

Svebio, SERO, SVIF och SVAF anför att det krav på information om vilken typ av stöd en anläggning får eller har fått kommer att bli administrativt krångligt. Eftersom det skett ägarbyten över tiden kan det bli svårt för den nuvarande ägaren av ett kraftverk att redovisa vad som hänt bakåt i tiden. När det gäller krav på information om datum då anläggningen togs i drift är detta för många äldre kraftverk omöjligt att ange. Årtal eller årtionde bör därför accepteras enligt föreningarna.

Skälen för regeringens förslag: Regeringens mål är att förfarandet för utfärdande, överföring och annullering av ursprungsgarantier ska vara administrativt enkelt utan att de krav som förnybartdirektivet och kraft- värmedirektivet ställer eftersätts. Förfarandet bör i så stor omfattning som möjligt vara elektroniskt.

Det som kan komma att upplevas som betungande för producenten är att fler uppgifter måste lämnas vid ansökningsförfarandet än vad som är fallet med nuvarande bestämmelser. Vissa remissinstanser har också påpekat att en del uppgifter kan vara svåra att ta fram, exempelvis om vilka stöd anläggningen har fått eller vilket datum anläggningen togs i drift. Vilka uppgifter som ska finnas på en ursprungsgaranti framgår dock direkt av förnybartdirektivet och kraftvärmedirektivet. Det blir myndigheterna som får ta fram rutiner för uppgiftslämnandet. I den omfattning det är möjligt bör rutinerna omfatta att anläggningsspecifika uppgifter som redan finns registrerade i dag ska användas för de nya ursprungsgarantierna.

Ansökningsförfarandet kommer att hanteras av tillsynsmyndigheten. Det är också tillsynsmyndigheten som fattar beslut om rätt till tilldelning av ursprungsgarantier och lämnar uppgifter vidare till kontoförings- myndigheten. Kontoföringsmyndigheten utfärdar garantierna och ska även sköta registreringar av överföringar till nya innehavare och annulleringar av ursprungsgarantier. En ursprungsgaranti ska annulleras om den som är antecknad som innehavare i ursprungsgarantiregistret begär det. Kontoföringsmyndigheten ska annullera garantin på eget initiativ om den inte har använts inom tolv månader från och med produktionen av den energienhet som ursprungsgarantin avser.

Lagrådets synpunkter på utformningen av vissa bestämmelser om förfarandet har följts.

Prop. 2009/10:128

44

7.2.6Register över ursprungsgarantier

Regeringens förslag: Kontoföringsmyndigheten ska föra ett elektroniskt register över ursprungsgarantier. Den som lider skada på grund av ett tekniskt fel i registret har rätt till ersättning av staten. Ersättningen ska sättas ned med skäligt belopp eller helt falla bort, om den skadelidande har medverkat till skadan genom att utan skälig anledning ha låtit bli att vidta åtgärder för att bevara sin rätt eller om den skadelidande på något annat sätt har medverkat till skadan genom eget vållande.

Rapportens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens. Energi- myndigheten förslag är dock mer omfattande och har en annan utformning, se vidare avsnitt 7.1.3.

Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm anser att den aktuella lagens förhållande till personuppgiftslagen (1998:204) bör ses över. Det bör enligt kammarrättens mening anges vilka bestämmelser i person- uppgiftslagen som gäller.

Skälen för regeringens förslag: I förnybartdirektivet anges att medlemsstaterna ska säkerställa att ursprungsgarantier utfärdas, överförs och annulleras elektroniskt och att de är tillförlitliga och skyddade mot bedrägeri. Kontoföringsmyndigheten ska därför föra ett register över ursprungsgarantierna. I registret ska ursprungsgarantier utfärdas, över- föras och annulleras. Registret är en förutsättning för den elektroniska hanteringen och ett viktigt redskap för att skydda systemet mot bedrägerier. I dag utfärdas merparten av ursprungsgarantierna som s.k. pdf-filer. Svenska kraftnäts befintliga IT-system som i dag hanterar ursprungsgarantier behöver utvecklas alternativt ersättas av ett nytt IT- system för kontoföringen av ursprungsgarantier. Systemen måste vara anpassade så att internationella överföringar av ursprungsgarantier blir möjliga.

Förnybartdirektivet och kraftvärmedirektivet anger vilka uppgifter som åtminstone måste finnas på ursprungsgarantierna. Det är dessa uppgifter som producenten ska lämna och det är också de som kommer att finnas i registret jämte uppgifter om eventuella nya innehavare. I person- uppgiftslagen (1998:204) definieras personuppgifter som all slags information som direkt eller indirekt kan hänföras till en fysisk person som är i livet. De uppgifter som ska finnas med på ursprungsgarantin enligt de aktuella direktiven avser anläggningen och produktionen av el. Det går dock inte att utesluta att personuppgifter kan komma att registreras i ursprungsgarantiregistret. Det kan exempelvis finnas behov av att registrera kontaktuppgifter för företag och det kan också finnas mindre produktionsanläggningar som ägs av fysiska personer där adressuppgifterna går att hänföra till en fysisk person. I sådana fall ska bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204) tillämpas på registret. Regeringen bedömer inte att det är nödvändigt med någon särreglering utöver vad som anges i personuppgiftslagen.

Ursprungsgarantierna kan ha ett ekonomiskt värde för innehavaren. Därför bör det finnas en möjlighet till skadestånd om det skulle uppstå tekniska fel i registret. Tekniska fel avser fel i innehållet i programvaran eller fel i maskinvaran, dvs. apparaturen för den automatiserade

Prop. 2009/10:128

45

behandlingen. Tekniska fel i registret kan medföra felaktiga

Prop. 2009/10:128

registreringar, att registreringar fördröjs, men även att registeruppgifter

 

raderas ut. Sådana fel skulle kunna leda till ekonomiska förluster för

 

ursprungsgarantins innehavare. Det bör därför finnas en rätt till

 

ersättning för skador som kan uppkomma vid tekniska fel. Regeringens

 

avsikt är att peka ut den myndighet som ska företräda staten i ärenden om

 

ersättning för tekniskt fel i ursprungsgarantiregistret i förordningen

 

(1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten.

 

7.2.7

Tillsyn, avgifter och överklagande m.m.

 

 

 

Regeringens förslag: Tillsynsmyndigheten ska utöva tillsyn över

 

efterlevnaden av lagen och av de föreskrifter som meddelats i

 

anslutning till lagen. Tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de

 

upplysningar och ta del av de handlingar som behövs för tillsynen.

 

Tillsynsmyndigheten ska även på begäran få tillträde till produktions-

 

anläggningar. Tillsynsmyndigheten får återkalla ett beslut om rätt till

 

tilldelning av ursprungsgarantier på vissa grunder. En ursprungs-

 

garanti från en annan medlemsstat ska erkännas, om det inte finns skäl

 

att tvivla på dess riktighet. Om en ursprungsgaranti inte erkänns, ska

 

tillsynsmyndigheten underrätta Europeiska kommissionen och ange

 

varför ursprungsgarantin inte kan erkännas. Regeringen får meddela

 

föreskrifter om avgift för utfärdande, överföring och annullering av

 

ursprungsgarantier. Beslut om rätt till tilldelning av ursprungsgarantier

 

och om återkallelse av sådana beslut ska kunna överklagas till allmän

 

förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till

 

kammarrätten.

 

Rapportens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens. Energi-

 

myndigheten förslag är dock mer omfattande och har en annan

 

utformning, se vidare avsnitt 7.1.3.

 

Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm finner det märkligt att

 

Energimyndigheten inte nämner vilka konsekvenser den förslagna

 

möjligheten till överklagande av en rad beslut av både tillsynsmyndig-

 

heten och kontoföringsmyndigheten till allmän förvaltningsdomstol får

 

för domstolarna. Kammarrätten förutsätter att de allmänna förvaltnings-

 

domstolarna tillförs nödvändiga resurser för att möta den måltill-

 

strömning som kan bli aktuell till följd av de föreslagna bestämmelserna.

 

Skälen för regeringens förslag: Tillsynsmyndighetens främsta upp-

 

gift när det gäller tillsynen torde bli att kontrollera om de uppgifter om

 

produktionen som en elproducent har lämnat stämmer överens med den

 

verkliga elproduktionen i producentens anläggning. För att kunna utöva

 

tillsyn måste myndigheten få rätt att ta del av de upplysningar och

 

handlingar som behövs för tillsynen. Det är också viktigt att tillsyns-

 

myndigheten kan få tillträde till produktionsanläggningar för att

 

kontrollera uppgifter om produktionen.

 

Förnybartdirektivet anger att medlemsstaterna i Europeiska unionen

 

ska erkänna varandras ursprungsgarantier. En medlemsstat får, enligt

 

direktivet, endast vägra att erkänna en annan medlemsstats ursprungs-

 

garanti

om det finns välgrundade skäl att ifrågasätta dess riktighet,

46

tillförlitlighet och trovärdighet. Om en medlemsstat vägrar att erkänna en

Prop. 2009/10:128

annan medlemsstats ursprungsgaranti ska den medlemsstat som vägrar

 

erkänna ursprungsgarantin underrätta Europeiska kommissionen och

 

ange varför ursprungsgarantin inte kan erkännas. Det är tillsynsmyndig-

 

heten som inom ramen för tillsynen bör kontrollera att en ursprungs-

 

garanti som överförts till Sverige är riktigt utfärdad i en annan medlems-

 

stat. Om tillsynsmyndigheten finner att det finns skäl att tvivla på

 

riktigheten hos en ursprungsgaranti ska myndigheten fatta beslut om att

 

garantin inte ska erkännas och underrätta Europeiska kommissionen.

 

Om systemet med ursprungsgarantier missbrukas, exempelvis genom

 

att oriktiga uppgifter lämnas eller om tillsynsmyndigheten hindras att

 

utöva tillsyn, så föreslås myndigheten kunna återkalla ett beslut om

 

tilldelning av ursprungsgarantier. Att det finns en möjlighet att återkalla

 

ett beslut och därmed avbryta tilldelningen av ursprungsgarantier anser

 

regeringen är en tillräcklig sanktion då systemet med ursprungsgarantier

 

är frivilligt.

 

Hanteringen av ursprungsgarantierna kommer att medföra kostnader

 

för myndigheterna. Regeringen bör få meddela föreskrifter om avgifter

 

för att täcka kostnaderna för kontoföringsmyndighetens arbetsuppgifter.

 

Vissa beslut som har fattats av myndigheterna bör kunna överklagas

 

hos allmän förvaltningsdomstol. Det rör sig om beslut om rätt till till-

 

delning av ursprungsgarantier och beslut om återkallelse av sådana

 

beslut. Lagrådet har anfört att i den mån det kan förekomma andra beslut

 

som meddelas enligt lagen bör det, om det är avsikten, uttryckligen anges

 

att andra beslut enligt lagen inte får överklagas. Avsikten är att

 

uppräkningen ska vara uttömmande och regeringen har följt Lagrådets

 

synpunkt och lagt in en ett förtydligande om detta. Den formulering som

 

fanns i lagrådsremissens lagförslag om att beslut enligt föreskrifter som

 

meddelats i anslutning till lagen får överklagas till allmän förvaltnings-

 

domstol har tagits bort. Prövningstillstånd bör krävas vid överklagande

 

till kammarrätten. När det gäller måltillströmningen till domstolarna

 

förväntas denna bli marginell baserat på erfarenheterna från den

 

nuvarande lagstiftningen om ursprungsgarantier.

 

7.3 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Regeringens förslag: Den nya lagen träder i kraft den 1 december 2010. Den upphävda lagen gäller fortfarande för ursprungsgarantier som har utfärdats före den 1 december 2010.

Rapportens förslag: Energimyndighetens rapport innehåller inget förslag till ikraftträdandebestämmelse.

Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte lämnat några kommentarer avseende tidpunkten för ikraftträdande.

Skälen för regeringens förslag: För att den nya elektroniska hanteringen av ursprungsgarantier ska kunna fungera krävs anpassningar av systemen hos kontoföringsmyndigheten. Dessa anpassningar kräver tid. Ett ikraftträdande bör därför sättas så sent som möjligt. Förnybart- direktivet ska vara genomfört senast den 5 december 2010. Ett lämpligt

ikraftträdande är därför den 1 december 2010.

47

Den upphävda lagen ska fortfarande gälla för de ursprungsgarantier

Prop. 2009/10:128

som har utfärdats före den 1 december 2010.

 

7.4Ändring i ellagen

Regeringens förslag: Om en elleverantör överför ursprungsgarantier som avser energi från förnybara energikällor till en annan innehavare, ska den mängd energi som motsvarar ursprungsgarantierna dras från andelen energi från förnybara energikällor när uppgifter lämnas till elanvändare. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nät- myndigheten får meddela närmare föreskrifter om hur sådana uppgifter ska beräknas och redovisas för elanvändarna.

Rapportens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Energimyndighetens förslag har en annan utformning.

Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte lämnat några synpunkter på förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Genom den nya bestämmelsen genomförs förnybartdirektivs artikel 15.8 som anger att den mängd energi från förnybara energikällor som motsvarar ursprungsgarantierna och som överförs av en elleverantör till en tredje part ska dras ifrån andelen energi från förnybara energikällor som ingår i dess energimix. Det gällande bemyndigandet till regeringen eller nätmyndigheten bör även omfatta hur uppgifter enligt det nya stycket ska beräknas och redovisas för elanvändarna.

8 Åtkomst till och drift av näten

8.1Genomgång av artikel 16 i direktivet

8.1.1Inledning

I artikel 16 i förnybartdirektivet finns bestämmelser om åtkomst till och drift av näten. Bestämmelserna motsvarar delvis artikel 7 i Europa- parlamentets och rådets direktiv 2001/77/EG av den 27 september 2001 om främjande av el producerad från förnybara energikällor på den inre marknaden för el17. Artikel 7 i det direktivet ska enligt artikel 26.1 i förnybartdirektivet utgå med verkan från och med den 1 april 2010.

8.1.2Utveckling av nätinfrastrukturen

Av artikel 16.1 framgår att medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att utveckla nätinfrastrukturen för transmission och distribution,

17 EGT L 283, 27.10.2001, s. 33 (Celex 32001L0077).

48

intelligenta nät, lagringsanläggningar och elsystemet för att möjliggöra Prop. 2009/10:128 en säker drift av elsystemet. Medlemsstaterna ska även vidta lämpliga

åtgärder för att påskynda godkännandeförfarandena för nätinfrastruktur och samordna godkännande av nätinfrastruktur med hjälp av administra- tiva förfaranden och planeringsförfaranden.

När det gäller utvecklingen av nätinfrastrukturen bedömer regeringen att det inte finns något krav på lagstiftning. Det kan dock finnas skäl att notera att ellagen under de senaste åren har kompletterats med flera bestämmelser som främjar teknikutveckling och investeringar. Kravet på månadsvis mätning av elmätare, som gäller sedan den 1 juli 2009, har medfört att i princip samtliga mätare i Sverige i dag klarar fjärravläsning. Vidare kan nämnas de nya bestämmelserna i ellagen om leveranssäkerhet (prop. 2005/06:27, bet. 2005/06:NU6, rskr. 2005/06:96, SFS 2005:1110), vilka syftar till att skapa drivkrafter för en leveranssäker elöverföring och undvika att framtida svåra väderförhållanden leder till allvarliga konsekvenser.

I fråga om förfarandena för godkännande av nätinfrastruktur bedömer regeringen att det visserligen finns utrymme för ytterligare förbättringar men att det inte krävs lagstiftning för att leva upp till direktivets krav. En rad åtgärder har redan vidtagits för att underlätta etableringen av förnybar el.

Regeringen har beslutat en ändring i förordningen (2007:215) om undantag från kravet på nätkoncession enligt ellagen (1997:857), som innebär att ledningar som förbinder två eller flera elektriska anläggningar för produktion (kraftverk) undantas från kravet på nätkoncession (SFS 2008:897).

Vidare har en rad lagändringar som syftar till att underlätta utbyggnaden av vindkraft, samtidigt som kraven på en rättssäker och omsorgsfull prövning inte minskar, trätt i kraft den 1 augusti 2009 (prop. 2008/09:146, bet. 2008/09:MJU27, rskr. 2008/09:258). Bland annat har de nuvarande kraven på detaljplan och bygglov i huvudsak tagits bort i det fall uppförandet av ett vindkraftverk har fått tillstånd enligt miljö- balken.

Det finns också skäl att peka på de förslag som lämnats i propositionen Enklare och tydligare regler för förnybar elproduktion, m.m. (prop. 2009/10:51). Förslagen syftar framför allt till att göra det lättare att producera och sälja el från förnybara energikällor.

8.1.3Garanterad överföring

Regeringens bedömning: Artikel 16.2 i förnybartdirektivet om garanterad transmission och distribution m.m. av el från förnybara energikällor föranleder att en bestämmelse om rapporteringsskyldighet för Svenska kraftnät bör föras in i förordningen (1994:1806) om systemansvaret för el. I övrigt krävs inga författningsändringar.

Rapportens bedömning och förslag: Artikel 16.2 c kräver en genom-

 

förandeåtgärd, som innebär ett tillägg till 8 kap. 2 § ellagen av en

 

bestämmelse om rapporteringsskyldighet för den systemansvariga

 

myndigheten och införande av en ny paragraf, 1 kap. 6 a § ellagen, som

49

definierar vad som avses med förnybara energikällor. I övrigt kräver Prop. 2009/10:128 artikel 16.2 inga ytterligare genomförandeåtgärder.

Remissinstanserna: Hovrätten för Västra Sverige och Sveriges advokatsamfund har anfört att innebörden av det föreslagna tillägget till bestämmelsen i 8 kap. 2 § ellagen är oklar. SERO anser att Sveriges regering är skyldig att se till att näten klarar av att ta emot all förnybar energi som genereras och att näten behöver förstärkas. Enligt SERO måste vid rapportering en redovisning göras som visar varför en viss förnybar energikälla inte får tillgång till nätet. Vidare behöver det upprättas någon form av kompensation för uteblivna intäkter till de kraftverk som förhindras leverera el på grund av bristande nätkapacitet. Boverket har anfört att anslutningsavgifter och fasta avgifter som elleverantören måste betala kan bli svåröverstigliga hinder för små elleverantörer.

Skälen för regeringens bedömning

Direktivet

Artikel 16.2 i direktivet har följande lydelse.

”I enlighet med krav som rör underhållet av nätets tillförlitlighet och säkerhet ska medlemsstaterna, på grundval av transparenta och icke- diskriminerande kriterier som fastställts av de behöriga nationella myndigheterna,

a)se till att de systemansvariga för transmissions- och distributions- systemen på sina territorier garanterar transmissionen och distri- butionen av el från förnybara energikällor,

b)sörja för att el från förnybara energikällor får antingen prioriterad åtkomst eller garanterad åtkomst till elnätet,

c)se till att de systemansvariga för transmissionssystemen då de avgör inmatningsordningen mellan produktionsanläggningarna prioriterar anläggningar som använder förnybara energikällor, i den mån säkerheten för driften av det nationella elsystemet tillåter det och på grundval av transparenta och icke-diskriminerande kriterier. Medlemsstaterna ska se till att lämpliga nät- och marknadsrelaterade driftsåtgärder vidtas så att andelen el från förnybara energikällor inte minskas mer än nödvändigt. Om betydande åtgärder vidtas för att minska andelen el från förnybara energikällor för att garantera säker- heten i det nationella elsystemet och en trygg energiförsörjning, ska medlemsstaterna se till att de systemansvariga rapporterar till de behöriga tillsynsmyndigheterna om dessa åtgärder och anger vilka avhjälpande åtgärder de har för avsikt att vidta för att förhindra att andelen el från förnybara energikällor minskas mer än vad som är lämpligt.”

Tidigare bedömning

Bestämmelserna i punkterna a och b samt första meningen i punkten c

svarar i stort mot vad som sägs i artikel 7.1 i direktiv 2001/77/EG. De

50

viktigaste skillnaderna är att det uttryckligen anges att åtgärderna ska vila Prop. 2009/10:128 på transparenta och icke-diskriminerande kriterier samt att bestämmelsen

om prioriterad åtkomst har fått en strängare lydelse.

Vid genomförandet av direktiv 2001/77/EG i svensk rätt konstaterade regeringen (prop. 2002/03:85 s. 27) att ellagen (1997:857) var så utformad att alla produktionsanläggningar, inklusive de anläggningar som producerade förnybar el, som var anslutna till elnätet hade en ovillkorlig rätt att mata in el och få elen överförd på elnätet. Frågan om inmatningsordning blev därmed inte aktuell. Bestämmelsen i artikel 7.1 i direktiv 2001/77/EG bedömdes därför redan vara genomförd i den svenska lagstiftningen.

Det svenska elnätets kapacitet

Enligt regeringens bedömning föreligger i nuläget ingen kapacitetsbrist i stort. När det gäller enskilda nätförstärkningar som kan vara påkallade i anledning av anslutning av anläggningar för förnybar elproduktion uppfattar regeringen inte att det finns några allvarliga problem i fråga om nätföretagens möjligheter att tillgodose behovet.

Avgifter till nätföretaget

Det kan när det gäller kostnaden för anslutning, som har berörts av Boverket, konstateras att nätföretaget enligt gällande regelverk har rätt att ta ut en skälig avgift för att ansluta en produktionsanläggning till elnätet. I huvudsak innebär detta att anslutningskunden ska svara för de kostnader som orsakas av anslutningen. Regeringen bedömer inte att det är motiverat att frångå denna ordning för att genomföra förnybart- direktivet. Det kan dock framhållas att det redan inom ramen för det befintliga regelverket tas hänsyn till om en nätanslutning är till nytta för andra än den som begärt anslutningen (se avsnitt 8.3).

Boverket har lyft fram frågan hur man exempelvis ämnar göra för att underlätta i de fall då solceller på en villa är anslutna till elnätet för att ha möjlighet att leverera el vid överskottsproduktion. Det finns här skäl att peka på förslag till de ändringar i ellagen som regeringen har lagt fram i propositionen Enklare och tydligare regler för förnybar elproduktion, m.m. (prop. 2009/10:51). Ändringarna innebär bl.a. att små elprodu- center, som är nettoanvändare av el, inte behöver betala någon nätavgift för sin inmatning.

Driftsåtgärder

Svenska kraftnät är systemansvarig myndighet enligt 8 kap. 1 § ellagen och har i den egenskapen det övergripande ansvaret för att elektriska anläggningar samverkar driftsäkert så att balans inom hela eller delar av landet kortsiktigt upprätthålls mellan produktion och förbrukning av el.

Av 8 kap. 4 § ellagen framgår vidare att en elleverantör bara får leverera el i uttagspunkter där någon har åtagit sig det ekonomiska ansvaret för att det nationella elsystemet tillförs lika mycket el som tas ut

51

i uttagspunkten (balansansvar). Ett sådant åtagande ska göras genom ett Prop. 2009/10:128 avtal med Svenska kraftnät.

Svenska kraftnät har bemanning dygnet runt för att se till att frekvensen i näten ständigt hålls mellan gränsvärdena 49,9 och 50,1 Hz. Genom så kallad balansreglering hanterar Svenska kraftnäts balanstjänst den obalans i nätet som uppkommer under själva drifttimmen.

Svenska kraftnäts modell för balanshantering innebär att lämpliga nät- och marknadsrelaterade driftsåtgärder vidtas för att upprätthålla balansen i systemet. Samtliga elproduktionsanläggningar, inklusive de som producerar förnybar el, omfattas av modellen. Genom att de balans- ansvariga har incitament att planera för att hålla sina balanser säkerställs att balanstjänsten inte behöver vidta några större åtgärder för att hålla systemet i balans. Härigenom säkerställs också att andelen el som produceras från förnybara energikällor inte minskas mer än nödvändigt. Någon ytterligare lagstiftning är inte nödvändig i detta avseende.

SERO har anfört att det behöver upprättas någon form av kompensa- tion för uteblivna intäkter. Något sådant krav ställs emellertid inte upp i förnybartdirektivet. Regeringen uppfattar inte heller att det finns något uttalat praktiskt behov av en sådan ordning.

Rapporteringsskyldighet

Bestämmelserna i artikel 16.2 c är sålunda i huvudsak redan genomförda. Det finns dock ingen reglering i Sverige som svarar mot kravet att de systemansvariga ska rapportera vissa åtgärder till de behöriga tillsyns- myndigheterna. Som Energimarknadsinspektionen har konstaterat bör föreskrifter införas om detta. Inspektionen har föreslagit en ny bestäm- melse i ellagen.

Med hänsyn till att den systemansvarige i detta fall är en statlig myndighet bedömer regeringen att skyldigheten att lämna in en rapport till tillsynsmyndigheten (Energimarknadsinspektionen) kan regleras i förordningsform med stöd av restkompetensen i 8 kap. 13 § regerings- formen.

Sammanfattande bedömning

Regeringen finner inte skäl att frångå den bedömning som gjordes i samband med att direktiv 2001/77/EG genomfördes i Sverige. Det inne- bär att det inte är aktuellt med författningsändringar annat än i fråga om Svenska kraftnäts rapporteringsskyldighet. Regeringen avser att införa en bestämmelse om sådan skyldighet i förordningen (1994:1806) om systemansvaret för el.

8.1.4Standardregler

Av artikel 16.3 i förnybartdirektivet framgår att medlemsstaterna ska kräva att de systemansvariga för transmissions- och distributions- systemen utarbetar och offentliggör standardregler för hur kostnaderna

för teknisk anpassning ska bäras och fördelas. Energimarknads-

52

inspektionen har bedömt att artikel 16.3 kräver ändringar i ellagen. Prop. 2009/10:128 Regeringen delar den bedömningen. Överväganden och förslag finns i

avsnitt 8.3.

8.1.5Kostnader för teknisk anpassning

Enligt artikel 16.4 första meningen i direktivet får medlemsstaterna kräva att de systemansvariga för transmissions- och distributionssystemen helt eller delvis bär de kostnader som avses i artikel 16.3. En motsvarande bestämmelse finns i artikel 7.3 i direktiv 2001/77/EG. Regeringen avstod i samband med genomförandet från att föreslå en sådan reglering med hänvisning till att den skulle rubba en av grundvalarna för den lagstiftning som infördes vid avregleringen av elmarknaden, nämligen att varje elkund ska svara för de kostnader som han orsakar (prop. 2002/03:85 s. 27). Som antytts i avsnitt 8.1.3 finns inte skäl att frångå denna bedömning i anledning av direktivet.

Enligt artikel 16.4 andra meningen ska medlemsstaterna se över och vidta nödvändiga åtgärder för att förbättra ramarna och reglerna för att bära och fördela de kostnader som avses i artikel 16.3 senast den 30 juni 2011 och därefter vartannat år för att säkerställa integrationen av nya producenter enligt den punkten.

Energimarknadsinspektionen har i detta sammanhang pekat på att Svenska kraftnät i rapporter om tröskeleffekter och förnybar energi har lämnat förslag till åtgärder som kan underlätta anslutningen av för storskalig produktion av förnybar el till det svenska elnätet. Regeringens överväganden med anledning av rapporterna redovisas i kapitel 9.

Regeringen konstaterar att den översyn som avses i artikel 16.4 ska vara avslutad senast den 30 juni 2011. Om det visar sig att ytterligare åtgärder behöver vidtas, avser att regeringen att återkomma med förslag i denna del.

8.1.6Skyldighet att lämna uppgifter

Regeringens bedömning: Artikel 16.5 i förnybartdirektivet kräver lagstiftning endast i fråga om skyldigheten för nätföretagen att lämna uppgifter om tidsplaner (se avsnitt 8.2).

Rapportens bedömning: Överensstämmer med regeringens.

 

Remissinstanserna: SERO anser att ellagen bör ändras så att

 

elproducenter tillåts att genomföra anslutningsarbete för egna produk-

 

tionsanläggningar för förnybar energi.

 

Skälen för regeringens bedömning: Av artikel 16.5 första stycket i

 

förnybartdirektivet framgår att medlemsstaterna ska kräva att de system-

 

ansvariga för transmissions- och distributionssystemen ger de nya

 

producenter av energi från förnybara energikällor som vill ansluta sig till

 

systemet de omfattande och detaljerade uppgifter som krävs, däribland

 

omfattande och detaljerade uppskattningar av anslutningskostnaderna, en

 

rimlig och exakt tidsplan för mottagande och handläggning av ansökan

 

om anslutning till nätet samt en rimlig vägledande tidsplan för föreslagen

53

 

anslutning till nätet. Energimarknadsinspektionen har bedömt att artikel Prop. 2009/10:128 16.5 första meningen kräver att ändringar görs i ellagen. Regeringen

delar i huvudsak inspektionens bedömning. För överväganden och förslag hänvisas till avsnitt 8.2.

Enligt artikel 16.5 andra stycket får medlemsstaterna tillåta att de producenter av el från förnybara energikällor som vill ansluta sig till nätet använder sig av en anbudsförfrågan för anslutningsarbetet. Bestämmelsen motsvarar artikel 7.4 andra meningen i direktiv 2001/77/EG. I samband med genomförandet av det sistnämnda direktivet gjorde regeringen följande bedömning (prop. 2002/03:85 s. 28).

”Den svenska lagstiftningen bygger på att nätinnehavaren själv svarar för anslutningsarbetet. Han kan därvid utföra arbetet i egen regi eller anlita en entreprenör. Oavsett på vilket sätt nätinnehavaren har utfört anslutningsarbetet har producenten, om han är missnöjd med den avgift han skall betala för anslutningen, alltid rätt att begära prövning av avgiftens skälighet hos nätmyndigheten. Om producenten är missnöjd med nätmyndigheten beslut har han alltid rätt att överklaga beslutet hos allmän förvaltningsdomstol.

Lagstiftningen innehåller alltså flera spärrar mot att producenter skall behöva betala oskäliga avgifter för sin anslutning. Det skulle därmed inte medföra några nämnvärda förbättringar för producenterna om de fick rätt att själva svara för upphandlingen. Regeringen avstår därför från att föreslå sådana lagändringar.”

Regeringen finner inte skäl att med anledning av förnybartdirektivet frångå den tidigare bedömningen.

8.1.7Kostnadsdelning

Av artikel 16.6 i förnybartdirektivet framgår att den kostnadsdelning som avses i artikel 16.3 ska ske genom en mekanism som baseras på objektiva, transparenta och icke-diskriminerande kriterier som tar hänsyn till de fördelar anslutningarna kan innebära för de producenter som ansluter sig i början och de som ansluter sig senare samt för de system- ansvariga för transmissions- och distributionssystemen.

Bestämmelsen är knuten till artikel 16.3. Som framgått av avsnitt 8.1.4 kräver den artikeln att ändringar görs i ellagen. Överväganden och förslag finns i avsnitt 8.3.

8.1.8Diskrimineringsförbud

I artikel 16.7 i direktivet åläggs medlemsstaterna att se till att transmissions- och distributionsavgifterna inte innebär diskriminering av el från förnybara energikällor eller av gas från förnybara energikällor.

Av 4 kap. 1 § andra stycket ellagen framgår att nättariffer ska vara objektiva och icke-diskriminerande. Motsvarande bestämmelser i fråga om gas finns i 6 kap. 1 och 2 §§ naturgaslagen (2005:403). Energi-

marknadsinspektionen har tillsyn över att el- och gasnätsföretagen upp-

54

fyller de nämnda kraven. Artikel 16.7 är därmed redan genomförd i Prop. 2009/10:128 Sverige.

8.1.9Kostnadsfördelar för nätföretagen

Enligt artikel 16.8 i direktivet ska medlemsstaterna se till att de avgifter som systemansvariga för transmissions- och distributionssystemen tar ut för transmission och distribution av el från anläggningar som använder energi från förnybara energikällor motsvarar realiserbara kostnads– fördelar som uppkommer genom anläggningens anslutning till nätet.

Av 3 kap. 15 § första stycket ellagen framgår att innehavaren av en produktionsanläggning har rätt till ersättning av den nätkoncessions- havare till vars ledningsnät anläggningen är ansluten. Ersättningen ska motsvara värdet av den minskning av energiförluster som inmatning av el från anläggningen medför i nätkoncessionshavarens ledningsnät samt värdet av den reduktion av nätkoncessionshavarens avgifter för att ha sitt ledningsnät anslutet till annan nätkoncessionshavares ledningsnät som blir möjlig genom att anläggningen är ansluten till ledningsnätet. Rege- ringen har med stöd av 3 kap. 15 § andra stycket ellagen meddelat närmare föreskrifter om beräkningen av ersättningen i 11 § elförord- ningen (1994:1250). I de nu berörda bestämmelserna görs ingen åtskillnad mellan olika slags produktionsanläggningar.

Regeringen bedömer mot bakgrund av det anförda att artikel 16.8 i direktivet är genomförd i Sverige.

8.1.10Utbyggnad av gasnäten

Av artikel 16.9 i direktivet framgår att medlemsstaterna, i relevanta fall, ska göra en bedömning av behovet av en utbyggnad av nuvarande infrastrukturer inom gasnäten för att underlätta integreringen av gas från förnybara energikällor. Det är inte aktuellt med författningsändringar i anledning av bestämmelsen.

8.1.11Skyldighet för naturgasföretag att offentliggöra uppgifter

Av artikel 16.10 första meningen i direktivet framgår att medlems- staterna, i relevanta fall, ska kräva att systemansvariga för transmissions- och distributionssystemen offentliggör tekniska bestämmelser i enlighet med artikel 6 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/55/EG av den 26 juni 2003 om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas18, särskilt vad avser nätanslutningsbestämmelser som inbegriper krav rörande gasens kvalitet, lukt och tryck.

Enligt artikel 6 i direktiv 2003/55/EG ska medlemsstaterna se till att tekniska säkerhetsregler definieras och att det utarbetas och offentliggörs tekniska regler som fastställer de lägsta tekniska konstruktions- och driftkraven för anslutning till systemet av LNG-anläggningar, lagrings-

18 EUT L 176, 15.7.2003, s. 57, Celex 32003L0055.

55

anläggningar, andra överförings- eller distributionssystem och direkt- ledningar.

När direktiv 2003/55/EG genomfördes i Sverige gjordes bedömningen att det som i direktivet sades om tekniska regler uppfylldes genom före- skrifter som Sprängämnesinspektionen hade utfärdat (prop. 2004/05:62 s. 102 och 107). Sprängämnesinspektionens naturgasföreskrifter har den 1 januari 2010 ersatts av Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps föreskrifter om ledningssystem för naturgas (MSBFS 2009:7).

Det finns i dag inte någon uttrycklig reglering av gaskvaliteten i natur- gaslagen. Enligt Energimarknadsinspektionen har detta hittills inte inne- burit några praktiska problem för aktörerna på den svenska gas- marknaden. Med hänsyn till det anförda bedömer regeringen att kravet i artikel 16.10 första meningen i nuläget inte är relevant i fråga om Sverige och att några genomförandeåtgärder inte behöver vidtas.

Enligt artikel 16.10 andra meningen ska medlemsstaterna även kräva att systemansvariga för transmissions- och distributionssystemen offentliggör avgifterna för anslutning till förnybara gaskällor på grundval av transparenta och icke-diskriminerande kriterier. Energimarknads- inspektionen har bedömt att bestämmelsen kräver att ändringar görs i naturgaslagen med hänvisning till att lagen inte innehåller någon bestämmelse om offentliggörande av anslutningsavgifter. Regeringen delar i huvudsak inspektionens bedömning. För överväganden och för- slag hänvisas till avsnitt 8.4.

8.1.12Ny fjärrvärmeinfrastruktur

I artikel 4 i förnybartdirektivet finns bestämmelser om nationella handlingsplaner. Varje medlemsstat ska anta en sådan handlingsplan och anmäla denna till kommissionen senast den 30 juni 2010.

Artikel 16.11 i direktivet innehåller ett krav på att medlemsstaterna i sina nationella handlingsplaner för energi från förnybara energikällor ska göra en bedömning av behovet av ny infrastruktur för fjärrvärme och fjärrkyla från förnybara energikällor för att målet för 2020 ska uppnås. Medlemsstaterna ska i relevanta fall och i enlighet med denna bedömning vidta åtgärder för att utveckla en fjärrvärmeinfrastruktur som lämpar sig för utvecklingen av produktion av värme och kyla i stora anläggningar för biomassa, solenergi och geotermisk energi.

Fjärrvärmenäten i Sverige är redan i dag väl utbyggda i en europeisk jämförelse och nätens längd uppgår till ca 20 000 km i landet. Fjärr- värmen utgör den dominerande uppvärmningsformen i centralorten i 245 av landets 290 kommuner och ungefär hälften av landets uppvärmnings- behov tillgodoses genom fjärrvärme. Användningen av förnybara bränslen i fjärrvärmen har även ökat kraftigt sedan 1970-talet, och biobränsle utgjorde 2008 ca 71 procent av den totala energitillförseln i fjärrvärmeproduktionen. Fjärrvärmebranschen har genom bransch- föreningen Svensk Fjärrvärme i början av 2010 redovisat en prognos där det prognostiseras att fjärrvärmenätens längd ökar med nära 25 procent till 2015 och att andelen förnybara bränslen fortsätter öka till 2015.

I kapitel 5 finns en redogörelse för arbetet med att ta fram Sveriges nationella handlingsplan.

Prop. 2009/10:128

56

8.2 Tidsplaner

Prop. 2009/10:128

Regeringens förslag: En nätkoncessionshavare som har tagit emot en ansökan om anslutning av en elproduktionsanläggning ska ange en tidsplan för handläggningen av ansökan.

En nätkoncessionshavare som lämnar uppgift om avgiften för nät- anslutning av en elproduktionsanläggning ska även ange en tidsplan för anslutningen.

Rapportens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens. Energimarknadsinspektionen har dock föreslagit att skyldigheten ska gälla endast vid begäran om anslutning av en anläggning som producerar el från förnybara energikällor. Inspektionen har även föreslagit att rege- ringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten ska bemyndigas att meddela närmare föreskrifter om tidsplan.

Remissinstanserna: SERO har anfört att nätägarna ska lämna offerter utan kostnad. Sveriges advokatsamfund anser att det inte är tillräckligt klart vilken rättsverkan sådana tidsplaner är avsedda att ha i samman- hanget. Ett förtydligande bör därför övervägas i denna del. Vidare anser Advokatsamfundet att det är mindre lämpligt att det uppställs olika regler vad gäller skyldigheten att tillhandahålla information avseende tidsplaner för anslutning, beroende på vilken typ av produktionsanläggning som saken gäller. Svensk Energi har påpekat att tiden för handläggning och anslutning till elnätet påverkas av omständigheter som elnätsföretaget inte råder över. Enligt Svensk Energi är antalet förfrågningar om anslut- ningar fler än vad som realiseras. Resurserna för att ta fram omfattande och detaljerade uppskattningar av anslutningskostnaderna bör kunna koncentreras till de mest sannolika etableringarna. Med hänsyn bl.a. till att elnätsföretagen får så många förfrågningar att de sällan arbetar med enstaka anslutningar är det enligt Svensk Energi orimligt att ge tidsplan eller detaljerad kostnad för enskilda projekt, utan man får försöka gruppera dessa i områden. Svensk Energi anser vidare att det inte vore rimligt om nätmyndigheten föreskrev om en längsta tillåten handlägg- ningstid eller genomförandetid.

Skälen för regeringens förslag

Direktivets krav

Av artikel 16.5 första stycket i förnybartdirektivet framgår att medlems- staterna ska kräva att de systemansvariga för transmissions- och distribu- tionssystemen ger de nya producenter av energi från förnybara energi- källor som vill ansluta sig till systemet de omfattande och detaljerade uppgifter som krävs, däribland

a)omfattande och detaljerade uppskattningar av anslutnings- kostnaderna,

b)en rimlig och exakt tidsplan för mottagande och handläggning av ansökan om anslutning till nätet och

c)en rimlig vägledande tidsplan för föreslagen anslutning till nätet.

57

Uppskattning av anslutningskostnaderna

 

Prop. 2009/10:128

När det gäller kravet på omfattande och detaljerade uppskattningar av

 

anslutningskostnaderna fanns en i huvudsak likadan bestämmelse i

 

artikel 7.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/77/EG av den

 

27 september 2001 om främjande av el producerad från förnybara energi-

 

källor på den inre marknaden för el. I samband med genomförandet av

 

det direktivet konstaterade regeringen att bestämmelsen redan var

 

genomförd i den svenska lagstiftningen genom 4 kap. 11 § ellagen (prop.

 

2002/03:85 s. 27 f.). Något skäl att göra en annan bedömning i fråga om

 

förnybartdirektivets krav har inte framkommit. Regeringen föreslår

 

därför inga ändringar i de gällande bestämmelserna om skyldighet för

 

nätföretagen att lämna uppgift om anslutningsavgift.

 

 

Tidsplaner

 

 

Energimarknadsinspektionen har konstaterat att det i Sverige inte finns

 

någon bestämmelse som ålägger nätföretagen att lämna uppgifter om

 

tidsplan för handläggning av en ansökan om anslutning till nätet eller en

 

tidsplan för anslutning till nätet för anläggningar som producerar el från

 

förnybara energikällor. Ellagens bestämmelser om skyldighet för ett

 

nätföretag att lämna uppgifter till den som vill ansluta en anläggning bör

 

därför kompletteras för att direktivets krav ska införlivas i svensk rätt.

 

Tidsplan för handläggning

 

 

En tidsplan enligt artikel 16.5 första stycket b ska avse mottagandet och

 

handläggningen av ansökan om anslutning till nätet. Det ligger i sakens

 

natur att en sådan tidsplan, för att vara meningsfull, måste kunna lämnas

 

innan arbetet med att uppskatta kostnaden och tiden för anslutningen är

 

slutfört. Ett nätföretag bör därför lämna en sådan tidsplan i anslutning till

 

att en ansökan har kommit in till företaget. Hur rimlig och exakt tids-

 

planen blir är beroende av vilka uppgifter elproducenten tillhandahåller.

 

Tidsplan för anslutning

 

 

Som Svensk Energi har antytt tar arbetet med att upprätta en tidsplan

 

resurser i anspråk för nätföretaget. Det är därför viktigt att skyldigheten

 

inte sträcks längre än vad som är motiverat av direktivets krav. Det bör

 

därför av lagtexten tydligt framgå att en tidsplan för anslutningen ska

 

lämnas endast i fall då en anslutningskund har rätt att få uppgift om

 

anslutningsavgiften. Arbetet med att ta fram en sådan tidsplan bör

 

underlättas av att nätföretaget samtidigt tar fram en uttömmande upp-

 

skattning av kostnaderna.

 

 

Rättsverkan

 

 

Advokatsamfundet har anfört att det inte är tillräckligt klart vilken rätts-

 

verkan tidsplaner är avsedda att ha. Planerna bör enligt regeringens

 

bedömning främst uppfattas som ett hjälpmedel

för verksamhets-

58

 

 

planeringen. Det är därför inte motiverat att i ellagstiftningen knyta Prop. 2009/10:128 särskilda rättsverkningar till tidsplanerna. Det bör i stället ligga på

nätmyndigheten att inom ramen för sin tillsyn säkerställa att de tidsplaner som nätföretagen lämnar svarar mot de krav som följer av lagen och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen.

Närmare föreskrifter

Som Energimarknadsinspektionen har föreslagit bör regeringen eller nätmyndigheten meddela närmare föreskrifter om tidsplanerna. Svensk Energi har anfört att det inte vore rimligt om nätmyndigheten föreskrev om en längsta tillåten handläggningstid eller genomförandetid. Det kan därför finnas skäl att framhålla att de aktuella föreskrifterna snarare bör avse vilken information tidsplanen ska innehålla för att leva upp till direktivets krav på rimlighet och exakthet.

Energimarknadsinspektionen har föreslagit att ett normgivnings- bemyndigande förs in i ellagen. Ett sådant bemyndigande är inte nödvändigt, eftersom de aktuella bestämmelserna är sådana att de kan meddelas i form av verkställighetsföreskrifter enligt 8 kap. 13 § första stycket 1 regeringsformen. Föreskrifterna kommer emellertid att ha stor praktisk betydelse för nätföretagen. En upplysning bör föras in i ellagen om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter i frågan.

Lagrådet har anfört att en sådan bestämmelse är överflödig och inte bör införas. Regeringen anser dock att det praktiska värdet för aktörerna motiverar en upplysningsbestämmelse. Det kan vidare framhållas att ett flertal sådana bestämmelser sedan tidigare finns i ellagen. Det framstår sålunda som konsekvent att även i detta fall informera om verkställighetsföreskrifter.

Typ av produktionsanläggning

Som Advokatsamfundet har anmärkt kan det vara mindre lämpligt att ställa upp olika regler vad gäller skyldigheten att tillhandahålla tidsplaner beroende på vilken typ av produktionsanläggning som saken gäller. Sådana tidsplaner måste också antas vara värdefulla även för andra el- producenter. Regeringen föreslår mot denna bakgrund att bestämmelsen ska gälla för anslutningar av produktionsanläggningar i allmänhet.

8.3 Principer för kostnadsdelning

Regeringens förslag: Den som har nätkoncession ska offentliggöra principer för hur kostnaderna för teknisk anpassning ska fördelas vid anslutning till elnätet.

Rapportens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.

 

Remissinstanserna: SERO har anfört

som sin uppfattning att den

 

kostnadsfördelning som nämns i artikel

16.3 ska regleras genom en

 

tydlig modell som baseras på icke diskriminerande kriterier och som tar

59

 

 

hänsyn till de fördelar som initiala och efterföljande producenter likväl Prop. 2009/10:128 som transmissions- och distributionsansvariga erhåller genom anslut-

ningen.

Skälen för regeringens förslag

Direktivets krav

Artikel 16.3 i förnybartdirektivet har följande lydelse.

”Medlemsstaterna ska kräva att de systemansvariga för transmissions- och distributionssystemen utarbetar och offentliggör standardregler för hur kostnaderna för teknisk anpassning ska bäras och fördelas, såsom nätanslutningar och nätförstärkningar, förbättrad drift av nätet och föreskrifter om hur anslutningsreglerna ska tillämpas utan diskrimine- ring, något som är nödvändigt för att integrera nya producenter som levererar el från förnybara energikällor till det sammankopplade nätet.

Reglerna ska baseras på objektiva, transparenta och icke- diskriminerande kriterier som tar särskild hänsyn till samtliga kostnader och fördelar förknippade med anslutningen av dessa producenter till nätet och de särskilda omständigheterna för producenter i avlägsna regioner och i regioner med låg befolknings- täthet. Reglerna får föreskriva om olika typer av anslutningar.”

Av artikel 16.6 framgår följande.

”Den kostnadsdelning som avses i punkt 3 ska ske genom en mekanism som baseras på objektiva, transparenta och icke- diskriminerande kriterier som tar hänsyn till de fördelar anslutningarna kan innebära för de producenter som ansluter sig i början och de som ansluter sig senare samt för de systemansvariga för transmissions- och distributionssystemen.”

Motsvarande krav i direktiv 2001/77/EG

Artikel 16.3 motsvarar delvis artikel 7.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/77/EG av den 27 september 2001 om främjande av el producerad från förnybara energikällor på den inre marknaden för el. Där ålades medlemsstaterna att inrätta ett rättsligt ramverk om vem som skulle stå för kostnaderna för sådana tekniska anpassningar som behövdes för att ansluta nya producenter av förnybar el till elnätet. Som exempel på sådana anpassningar nämndes nätanslutningar och nät- förstärkningar. Som alternativ till ett rättsligt ramverk kunde medlems- staterna ålägga nätinnehavarna att utarbeta och offentliggöra standardiserade regler i nämnda hänseenden.

Enligt artikel 7.5 i direktiv 2001/77/EG skulle medlemsstaterna inrätta ett rättsligt ramverk eller kräva att nätinnehavarna utarbetade och offent- liggjorde standardiserade regler för fördelningen av kostnader för

systeminstallationer mellan alla producenter som drog nytta av installa-

60

tionerna. Vidare framgick att kostnadsfördelningen skulle genomföras Prop. 2009/10:128 med hjälp av en mekanism, som var grundad på objektiva, klara och

tydliga samt icke-diskriminerande kriterier. Dessa kriterier skulle beakta de fördelar som anslutningarna medförde såväl för de ursprungligen anslutna och senare anslutna producenterna som för nätinnehavarna.

Genomförandet av direktiv 2001/77/EG

Regeringen bedömde att de aktuella bestämmelserna i direktiv 2001/77/EG redan var genomförda i den svenska ellagstiftningen och anförde bl.a. följande (prop. 2002/03:85 s. 27).

”Den svenska ellagstiftningen behandlar alla elproducenter lika. Regleringen innebär att kostnaderna för den fysiska anslutningen av en produktionsanläggning till nätet skall betalas av producenten. Den avgift som producenten sålunda skall betala till nätinnehavaren skall, enligt lagstiftningen, vara skälig. Nätmyndigheten har tillsyn över att så blir fallet. Kostnaderna för övriga åtgärder som kan bli nödvändiga till följd av en sådan anslutning, t.ex. en förstärkning av nätet, betalas av nätinnehavaren. Eftersom detta ingår i nätinnehavarens nätverk- samhet har nätinnehavaren rätt att ta ut dessa kostnader via nättariffen, dvs. den avgift som alla de elkunder, som är anslutna till det aktuella nätet betalar för sin överföring på nätet. Dessa kostnader brukar av nätinnehavarna inkluderas i nättariffen i den utsträckning åtgärderna medför nytta för andra elkunder än den som blir ansluten.”

Särskilt om kostnadsdelning mellan elkunder

Enligt artikel 16.6 ska de fördelar anslutningarna kan innebära för de producenter som ansluter sig i början och de som ansluter sig senare beaktas vid kostnadsdelningen. Sådan hänsyn tas i Sverige inom ramen för det befintliga regelverket. Om kostnaderna för en nätförstärkning är till nytta för senare anslutande kunder, ska detta beaktas när anslutnings- avgiften bestäms (se t.ex. RÅ 2008 ref. 32 och RÅ 2008 not. 115).

Behovet av en ny bestämmelse

Bestämmelserna i förnybartdirektivet skiljer sig i vissa avseenden från sina motsvarigheter i direktiv 2001/77/EG. Det finns i det nya direktivet ett uttryckligt krav på att nätföretagen ska åläggas att utarbeta och offentliggöra standardregler. Som Energimarknadsinspektionen har konstaterat i sin rapport finns inget krav i nämnda hänseende i den svenska ellagstiftningen. En bestämmelse om detta bör därför införas i ellagen i anslutning till bestämmelserna i 4 kap. 11 § ellagen om rätt till uppgifter om nättariffer m.m.

61

Standardregler Prop. 2009/10:128

Uttrycket standardregler förekommer inte i den gällande lagstiftningen på elområdet. Regeringen uppfattar det som tveksamt om det är lämpligt att detta fall i författningstexten föra in en ny term, som inte redan är förankrad i den svenska elmarknadsrätten. Med standardregler bör förstås principerna för hur kostnaderna för teknisk anpassning ska fördelas vid anslutning till elnätet.

Föreskrifter om tillämpningen

I fråga om kravet på föreskrifter om hur anslutningsreglerna ska tillämpas utan diskriminering har Energimarknadsinspektionen påpekat att ordet föreskrift kan vara missledande med hänsyn till att det leder tankarna till den föreskriftsrätt en myndighet kan få efter bemyndigande från regeringen. I den engelska versionen används uttrycket ”rules”, vilket har en vidare mening än det svenska ordet ”föreskrifter”.

Enligt Energimarknadsinspektionen är det som avses att de standard- regler som nätföretagen har att utarbeta och offentliggöra ska tillämpas på ett icke-diskriminerande sätt. Inspektionen konstaterar vidare att detta följer redan av kravet i 4 kap. 1 § andra stycket ellagen att nättarifferna ska vara objektiva och icke-diskriminerande.

Regeringen delar i huvudsak Energimarknadsinspektionens bedömning. Det diskrimineringsförbud som redan finns i ellagstiftningen innebär att de principer för kostnadsfördelning som nätföretagen utarbetar och offentliggör måste få en utformning som säkerställer att de tillämpas utan diskriminering. Ytterst blir det en uppgift för nätmyndig- heten att inom ramen för sin tillsyn försäkra sig om att nätföretagen efter- lever dessa krav.

8.4Avgifter för anslutning till gasnät

Regeringens förslag: Innehavaren av en naturgasledning ska offent- liggöra de metoder som används för att utforma avgifter för anslut- ning.

Rapportens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Energimarknadsinspektionen har även föreslagit att regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten ska bemyndigas att meddela närmare föreskrifter om offentliggörande.

Remissinstanserna har tillstyrkt eller inte haft något att erinra mot förslaget.

Skälen för regeringens förslag

Direktivets krav

Av artikel 16.10 andra meningen i förnybartdirektivet framgår att medlemsstaterna ska kräva att systemansvariga för transmissions- och

62

distributionssystemen offentliggör avgifterna för anslutning till förnybara

Prop. 2009/10:128

gaskällor på grundval av transparenta och icke-diskriminerande kriterier.

 

Gällande rätt

 

I naturgaslagen (2005:403) finns bestämmelser om naturgasledningar,

 

lagringsanläggningar och förgasningsanläggningar samt om handel med

 

naturgas i vissa fall och om trygg naturgasförsörjning. Enligt 1 kap. 2 §

 

första stycket avses i lagen med naturgas även biogas, gas från biomassa

 

och andra gaser, i den mån det är tekniskt möjligt att använda dessa gaser

 

i naturgassystemet.

 

Enligt 3 kap. 5 § naturgaslagen är den som innehar en naturgasledning

 

skyldig att på skäliga villkor ansluta andra naturgasledningar samt

 

lagringsanläggningar och förgasningsanläggningar. I 6 kap. 1 § första

 

stycket föreskrivs att avgifter och övriga villkor för anslutning ska vara

 

skäliga, objektiva och icke-diskriminerande. Av paragrafens andra stycke

 

framgår att vid utformandet av avgiften för en anslutning ska särskilt

 

beaktas var den ledning eller anläggning som ska anslutas är belägen

 

samt effekten i anslutningspunkten.

 

Av 6 kap. 1 § tredje stycket naturgaslagen framgår att den som innehar

 

en naturgasledning vid begäran om ny anslutning inom skälig tid ska

 

lämna skriftlig uppgift om avgiften och övriga villkor för anslutningen. I

 

förarbetena (prop. 2004/05:62 s. 228) anfördes att eftersom kostnaden för

 

en anslutning varierar från fall till fall måste ledningsinnehavaren få

 

rimlig tid att beräkna dessa kostnader.

 

Offentliggörande

 

Med att offentliggöra bör förstås något mer än att lämna uppgift till

 

berörda intressenter i det enskilda fallet. Det kan noteras att i den

 

engelska versionen av direktivet används ordet ”publish”. I 6 kap. 4 §

 

första stycket naturgaslagen föreskrivs att den som bedriver överföring

 

av naturgas eller innehar ett naturgaslager eller en förgasningsanläggning

 

ska offentliggöra sin tariff och på begäran utan dröjsmål lämna skriftlig

 

uppgift om tariffen. Syftet med bestämmelsen är att kunder ska kunna få

 

kännedom om tariffen utan att kontakta företaget. I förarbetena (a. prop.

 

s. 230) anges att ett vanligt sätt för offentliggörande är att tariffen läggs

 

ut på företagets webbplats.

 

Som Energimarknadsinspektionen har konstaterat innehåller naturgas-

 

lagen inte någon bestämmelse om offentliggörande av anslutnings-

 

avgifter, varför en sådan bestämmelse bör införas för att uppfylla

 

direktivet i denna del.

 

Bestämmelsernas utformning

 

Som anförts i förarbetena till 6 kap. 1 § tredje stycket naturgaslagen

 

varierar kostnaden för en anslutning från fall till fall. En föreskrift som

 

endast uttalar att den som innehar en naturgasledning ska offentliggöra

 

avgifterna för anslutning kan därför antas bli svår att tillämpa i praktiken.

 

Regeringen bedömer emellertid att det är förenligt med direktivets krav

63

att föreskriva att ledningsinnehavaren ska offentliggöra metoderna för Prop. 2009/10:128 beräkning av anslutningsavgift.

Av direktivet framgår att avgifterna ska grundas på av transparenta och icke-diskriminerande kriterier. Detta kommer redan till uttryck i 6 kap. 1 § första stycket naturgaslagen. I 5 § i samma kapitel stadgas att den som bedriver överföring av naturgas inte får börja tillämpa sin avgift och övriga villkor för anslutning förrän de metoder som har använts för att utforma avgiften har godkänts av tillsynsmyndigheten. Godkännande ska lämnas, om metoderna kan antas leda till att avgiften uppfyller kraven på att den ska vara objektiv och icke-diskriminerande.

Som Energimarknadsinspektionen har föreslagit bör det kunna bli aktuellt för regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsyns- myndigheten att meddela närmare föreskrifter om offentliggörandet. Något särskilt normgivningsbemyndigande är inte nödvändigt, eftersom de aktuella bestämmelserna är sådana att de kan meddelas i form av verkställighetsföreskrifter enligt 8 kap. 13 § första stycket 1 regerings- formen. Föreskrifterna har emellertid stor praktisk betydelse för företagen. En upplysning bör därför föras in naturgaslagen om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter i frågan.

Lagrådet har anfört att en sådan bestämmelse är överflödig och inte bör införas. Regeringen bedömer emellertid att det praktiska värdet för aktörerna motiverar en upplysningsbestämmelse i detta fall. Att föra in en upplysning framstår också som konsekvent med hänsyn till att ett flertal sådana bestämmelser redan finns i naturgaslagen.

9 Tröskeleffekter vid anslutning av större produktionsanläggningar för förnybar el till elnätet

9.1 Bakgrund

Anslutning av elproduktionsanläggningar och tröskeleffekter

 

Anslutningsledningar från en elproduktionsanläggning till anslutnings-

 

punkten på elnätet ska bekostas av ägaren av elproduktionsanläggningen.

 

Därutöver ska den som förorsakar en merkostnad för nätägaren betala för

 

denna. Kostnaden för en förstärkning, ombyggnad eller utbyggnad av

 

nätet som är till direkt nytta för kundens anläggning ska alltså bekostas

 

av denne. Om nätförstärkningen enbart kommer den tillkommande

 

elproduktionsanläggningen till godo ska hela kostnaden betalas av

 

producenten. Om förstärkningen även gynnar andra, ska kostnaden delas

 

med dem.

 

Med tröskeleffekt avses i detta sammanhang det förhållandet att den

 

kraftproducent som ansluter sig till ett nät som saknar ledig kapacitet

 

tvingas betala hela nätförstärkningskostnaden inklusive tillkommande

 

kapacitet som producenten själv inte kan nyttja. De producenter som

 

därefter ansluter till nätet kan ta denna lediga kapacitet i anspråk utan

64

särskild kostnad. Av denna anledning tvekar många producenter att vara Prop. 2009/10:128 först med att ansluta sig till ett sådant nät. Nätföretagen vill inte heller ta

risken att göra större nätförstärkningar, om de inte med relativt stor säkerhet vet att den tillkommande kapaciteten kommer att nyttjas i princip fullt ut. Denna situation uppstår i dagsläget framför allt vid en stegvis utbyggnad av vindkraftsparker i ett visst geografiskt område.

Tidigare utredningar om hantering av tröskeleffekter vid anslutning av elproduktionsanläggningar

Energinätsutredningens delbetänkande Förhandsprövning av nättariffer m.m. (SOU 2007:99) innehåller ett förslag om delning av kostnaderna för anslutning till den del dessa är till nytta för andra. Bestämmelsen är tänkt att gälla för såväl uttagskunder som elproducenter. Förslaget bygger på principen att kostnaderna ska fördelas i förväg utifrån tillgänglig information om framtida anslutningar inom tio år från den första anslutningen. Energinätsutredningens förslag om förtida delning löser problemet med fördelning av kostnaderna mellan tillkommande producenter. Däremot hanterar förslaget inte den ekonomiska risk som elnätsföretaget måste ta för att göra nätförstärkningen. Tillkommande producenter ska visserligen betala sin del efter hand men dels finns ingen garanti för att det tillkommer ytterligare produktionsanläggningar, dels står elnätsföretaget för kostnaden till dess att så sker.

Nätanslutningsutredningen föreslog i sitt betänkande Bättre kontakt via nätet – om anslutning av förnybar elproduktion (SOU 2008:13) inrättandet av en särskild elnätsinvesteringsfond för att finansiera nödvändiga nätinvesteringar för anslutning av förnybar el. Nätanslutningsutredningen anslöt sig också till Energinätsutredningens förslag om förtida delning. För det fall förslaget om förtida delning inte genomfördes lämnade Nätanslutningsutredningen ytterligare ett förslag som innebar efterhandsdelning.

Svenska kraftnät fick, bl.a. som ett resultat av de förslag som lämnats av Nätanslutningsutredningen, av regeringen i uppdrag att utreda och ge förslag på hur förstärkningar av nätet för att främja utbyggnaden av förnybar elproduktion ska kunna underlättas. Svenska kraftnät har redovisat uppdragen i två rapporter under 2009.

9.2Överväganden

Regeringens bedömning: Ett vidareutvecklat system med s.k. förtida delning av nätförstärkningskostnaden för storskaliga produktions- anläggningar för förnybar el bör införas i syfte att en elproducent endast ska betala en sådan del av den totala kostnaden för den nödvändiga nätförstärkningen som motsvarar varje producents andel av den totala anslutningskapaciteten. Åtgärder och förslag bör utredas vidare av en arbetsgrupp inom Regeringskansliet.

Rapporternas förslag: Svenska kraftnät har i sina rapporter Tröskel-

effekter och förnybar energi (dnr 1495/2008/AN46 och dnr 2009/1306)

65

som redovisats under 2009 föreslagit åtgärder som syftar till att risktagandet lyfts bort från elnätsföretagen genom att Svenska kraftnät ger ett lån som finansierar den del av anslutningen som ännu inte har tagits i anspråk av tillkommande producenter. Genom förslaget skulle tröskeleffekten minskas eller undanröjas helt genom en s.k. förtida delning av anslutningskostnaden. Detta sker genom att tillkommande producenter som ansluter sig till nätet endast ska betala för den del av den totala kostnaden för den nödvändiga nätförstärkningen som motsvarar varje producents andel av den totala anslutningskapaciteten. Förslaget innebär att tröskeleffekterna för utbyggnaden av förnybar el- produktion minskas genom att risktagande lyfts bort från elnätsföretagen vid stora nätförstärkningar. Det skulle ske genom ett lån som finansierar dels den del av nätförstärkningen som elnätsföretaget inte har nytta av direkt, dels den del som ännu inte tagits i anspråk av tillkommande producenter. Tillkommande elproducenter betalar sedan när de ansluter sin andel av den totala kostnaden för nätförstärkningen i förhållande till sin nominella installerade effekt. På samma sätt betalar elnätsföretaget sin del för de regionnätsförstärkningar som kommer elnätsföretaget till godo senare.

Anslutningslånet föreslås beslutas av särskilt utsedd beslutsmyndighet som också i övrigt bör handlägga frågor enligt den föreslagna lagen om lån m.m. för anslutning av förnybar elproduktion samt utöva tillsyn. Lån föreslås lämnas endast för anslutning av elproduktionsanläggningar som i sin helhet är berättigade till elcertifikat och som har en sammanlagd installerad nominell aktiv effekt som överstiger 100 megawatt (MW). Ett kriterium föreslås också vara att anläggningar med en nominell effekt motsvarande minst 30 procent av kapaciteten för nätförstärkningen ska ha tecknat anslutningsavtal med nätföretaget. Dessa ska också ha åtagit sig att erlägga 10 procent av sin del av nätförstärkningskostnaden till nätföretaget, eller direkt till Svenska kraftnät om kostnaden enbart avser stamnätsförstärkningar.

När det gäller vindkraft föreslås därutöver gälla att anläggningarna ligger inom ett riksintresseområde för vindbruk och är belägna inom ett av kommunen i översiktsplan utpekat område lämpligt för vindbruk. Om så inte är fallet ska producenten visa att området är lämpligt sett från fysisk planeringssynpunkt. Inom det område som befunnits vara lämpligt ska ytan med en beräknad medelvind om lägst 6,5 meter per sekund vara stor nog att rymma en samlad vindkraftinstallation av nationell betydelse (minst 100 MW).

Kostnaderna för förslaget i form av kapitalförluster, räntor och administrativa omkostnader föreslås bli bekostade genom införandet av en särskild nätförstärkningsavgift som årligen ska betalas av Svenska kraftnäts nätkunder, dvs. de som innehar elproduktionsanläggningar anslutna till stamnätet eller innehar nätkoncession och har ledningar anslutna till stamnätet, i förhållande till det antal kilowattimmar som matats in på eller tagits ut från stamnätet. Ett genomförande av förslaget skulle även föranleda en anmälan om statligt stöd enligt fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

Remissinstanserna: Remissinstanserna har i stort varit positiva till förslaget. Energimyndigheten, Sveriges Kommuner och Landsting, Oberoende Elhandlare, Lantbrukarnas riksförbund (LRF) och Statens

Prop. 2009/10:128

66

jordbruksverk tillstyrker förslaget. Kammarrätten i Stockholm ifråga- sätter nödvändigheten av de ändringar som föreslås avseende nättariffer i ellagen eftersom principen om förtida delning tillämpas redan i dag inom ramen för det befintliga regelverket. Kammarrätten förordar att Svenska kraftnät både bör bereda och besluta i ärenden enligt den föreslagna lagen om lån då ett system med flera inblandade myndigheter riskerar att bli rörigt. Statskontoret anser att det är svårt att bedöma lämpligheten i Svenska kraftnäts organisationsförslag.

Ekonomistyrningsverket (ESV) anser att villkoren för stödet inte bör vara alltför generösa eftersom det finns en risk att anslutningskapaciteten byggs ut i en alltför snabb takt vilket innebär att staten står för över- kapaciteten. ESV bedömer vidare att den föreslagna nätförstärknings- avgiften kan vara en skatt. Skatteverket anser att förslagen inte berör frågor inom beskattningsområdet och lämnar därför inga synpunkter på förslaget.

Energimarknadsinspektionen anser att konsekvenserna av Svenska kraftnäts förslag behöver utredas vidare innan det läggs till grund för ny lagstiftning särskilt vad det gäller delning av kostnader, prövning av anslutningsavgifter, prioriterad anslutning, effekter på tröskeleffekten, effekter på befintliga producenter av förnybar el, objektivitet och icke- diskriminering. Energimarknadsinspektionen anser också att det finns behov att ta fram ett enklare stödsystem.

Svensk Energi och Svensk Vindenergi anser att det årliga lånetaket initialt bör vara högre för att möta ett stort uppdämt behov. Svensk Energi och Svensk Vindenergi anser att det bör vara möjligt att efter särskild prövning bevilja lån till områden med lägre sammanlagd effekt än den föreslagna nivån, större än 100 MW. Svensk Energi och Svensk Vindenergi anser även att det bör utredas om en liknande modell skulle kunna underlätta etablerandet av mindre produktionsområden med en omfattning om några tiotals megawatt där flera intressenter genomför en successiv utbyggnad med anslutning till lokalnät eller underliggande regionnät. Svebio anser att Svenska kraftnäts förslag utgör en rimlig avvägning för att skapa rättvisa mellan olika nya aktörer och slippa tröskeleffekter. Det alternativ som bör prövas är att staten genom direkta bidrag stöttar en utbyggnad av det storskaliga nätet. Det bör övervägas om nivån på den minsta storleken för att ett projekt ska kunna ta del av anslutningslån skulle kunna sättas lägre, exempelvis till 50 MW. Detta eftersom det i framtiden kan förväntas att bioraffinaderier med elproduktion på effektnivån 50 MW kommer att placeras vid sidan av befintlig storskaliga nät. Sveriges Energiföreningars Riksorganisation (SERO), Svensk Vindkraftförening (SVIF) och Svensk Vattenkraft- förening (SVAF) anför i sitt gemensamma yttrande att kravet på att anläggningar ska ha en kapacitet större än 100 MW för att elnätsföretag ska vara berättiga att få lån från fonden innebär att enbart ett litet antal storprojekt blir aktuella. Föreningarna anser att det är lika angeläget att även mindre projekt berättigar elnätsföretag att få lån och anser att den nedre storleksgränsen bör tas bort.

Svenskt Näringsliv anser att förslaget inte i tillräcklig grad behandlar konsekvensen av att elkunden ska bära kostnaden i form av höjd nättariff eller nätförstärkningsavgift och vill understryka att vissa elkunder kan drabbas hårt. Svenskt Näringsliv efterfrågar en konsekvensbedömning av

Prop. 2009/10:128

67

vilken effekt förslaget skulle kunna få på företagens globala konkurrens- Prop. 2009/10:128 kraft.

Skälen för regeringens bedömning

Tröskeleffekter och utbyggnaden av förnybar elproduktion

Regeringens förslag om ett nytt mål för ökningen av den förnybara el- produktionen om 25 TWh till år 2020 jämfört med läget år 2002 väntas innebära en ökad utbyggnad av framför allt vindkraft de kommande åren. En nationell planeringsram för vindkraft har också fastställts till motsvarande en årlig produktionskapacitet på 30 TWh år 2020, varav 20 TWh till lands och 10 TWh till havs, se proposition En sammanhållen klimat- och energipolitik – Energi (prop. 2008/09:163). Energi- myndigheten har angivit 423 områden i 20 län som riksintressen för vindbruk. Detta innebär att det kan väntas en vindkraftsutbyggnad som är spridd över hela landet. Det är emellertid en fråga för enskilda aktörer att, utifrån marknadsförutsättningarna, göra en bedömning av var och i vilken takt utbyggnaden ska ske.

Många av de anläggningar för förnybar elproduktion, framför allt vindkraftsparker, som i dag byggs och planeras är förlagda till gles- befolkade områden med låg elförbrukning. En ökad utbyggnad av vindkraftsparker framöver kommer därför att medföra ett behov av ökad överföringskapacitet i både region- och stamnäten. Svenska kraftnät arbetar aktivt med att planera och bygga ut stamnätet för att möta den kommande vindkraftsutbyggnaden. En stor del av utbyggnaden kommer att kunna hanteras inom ramen för dagens regelverk för anslutning och kostnadsfördelning. En stor utmaning är dock osäkerheten kring var vindkraften i Sverige kommer att etableras, då det är ett stort antal aktörer som projekterar för utbyggnad av vindkraft. Många andra faktorer påverkar också när och var etablering sker, såsom tillstånds- givning, kostnadsutvecklingen för vindkraftverk samt prisutvecklingen på el och elcertifikat. Tröskeleffekten uppstår främst i de områden som i dag saknar ledig överföringskapacitet och där ett större antal vindkrafts- projektörer planerar för etablering. Problemet med tröskeleffekten har funnits under lång tid men har fått förnyad aktualitet i samband med den kommande stora utbyggnaden av förnybar elproduktion. Frågan om hur nätförstärkningskostnaden respektive risken kan fördelas på ett annorlunda sätt mellan tillkommande elproducenter i ett område jämfört med i dag har också varit föremål för tidigare utredningar. Dessa utredningar har tagit fram förslag som bedömts kräva ytterligare analyser och utredning.

Förtida delning av nätförstärkningskostnaden

Den förtida delningen bör enligt Svenska kraftnäts förslag ske genom att tillkommande producenter som ansluter sig till nätet ska betala endast för den del av den totala kostnaden för den nödvändiga nätförstärkningen som motsvarar varje producents andel av den totala anslutnings-

kapaciteten.

68

Som Kammarrätten i Stockholm har påpekat tillämpas redan i dag Prop. 2009/10:128 principen om förtida delning inom ramen för det befintliga regelverket.

En förutsättning är emellertid att det med relativt stor säkerhet kan be- dömas om ytterligare anslutningar till elnätet kommer att ske inom över- skådlig tid. Det finns i dag inte heller kriterier för under vilka förutsätt- ningar som en förtida delning ska tillämpas vid större utbyggnader av region- och stamnät som föranleds av t.ex. utbyggnad av vindkrafts- parker. Det finns därför skäl att, med utgångspunkt i vad Svenska kraft- nät har föreslagit, överväga en utvidgad tillämpning av principen när det gäller anslutning av anläggningar för förnybar elproduktion.

Behov av ytterligare utredning

Regeringen bedömer att ett vidareutvecklat system med s.k. förtida delning av nätförstärkningskostnaden för storskaliga produktions- anläggningar för förnybar el bör införas i syfte att tydliggöra hur stor andel av denna kostnad som bör belasta respektive elproducent som har nytta av nätförstärkningen. Åtgärder och förslag behöver dock utredas vidare. I detta arbete utgör Svenska kraftnäts rapporter om tröskeleffekter ett underlag.

Som framförts av några remissinstanser finns behov av att närmare ut- reda konsekvenserna av Svenska kraftnäts förslag bl.a. i fråga om förfa- randet hos de berörda myndigheterna, utformningen av den förtida delningen, hur den ekonomiska risken bör hanteras samt kriterierna för prioriterad anslutning samt objektivitet och icke-diskriminering. Även frågorna kring eventuellt behov av finansiering samt ett sådant systems förhållande till reglerna om statligt stöd i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt bör utredas vidare. Ett förslag till åtgärder bör utarbetas av en arbetsgrupp inom Regeringskansliet.

10 Konsekvensanalys

10.1 Konsekvenser för myndigheter

Energimyndigheten

 

Energimyndigheten är förvaltningsmyndighet för frågor om användning

 

och tillförsel av energi. Myndigheten ska verka för att på kort och lång

 

sikt trygga tillgången på el och annan energi på med omvärlden

 

konkurrenskraftiga villkor. Myndigheten ska vidare inom sitt

 

verksamhetsområde verka för en effektiv och hållbar energianvändning

 

och en kostnadseffektiv energiförsörjning, båda med en låg negativ

 

inverkan på hälsa, miljö och klimat. Myndigheten ska bidra till

 

omställningen till ett ekologiskt uthålligt energisystem. Stränga krav ska

 

ställas på säkerhet och omsorg om hälsa och miljö vid omvandling och

 

utveckling av all energiteknik.

 

Regeringen aviserar i denna proposition att Energimyndigheten ska få

 

ett huvudansvar att följa upp genomförandet av förnybartdirektivet och

69

 

bidra med underlag för den rapportering som ska lämnas in för första gången den 31 december 2011 och därefter vartannat år.

Energimyndigheten ansvarar sedan tidigare för huvuddelen av de åtgärder som bedrivs för att främja en ökning av användning av förnybar energi. Genomförandet av detta direktiv kommer att innebära utökade uppgifter för framför allt Energimyndigheten, Boverket och Svenska kraftnät. Energimyndigheten är den myndighet som berörs mest. Ett antal utredningsuppdrag som ligger inom Energimyndighetens ansvarsområde aviseras i föreliggande proposition, bl.a. vad gäller åtgärder för att öka andelen energi från förnybara energikällor i bebyggelsen tillsammans med Boverket samt förslag till ett nationellt samordnat system för certifiering, besiktning (kontrollorgan) eller motsvarande kvalifikations- system för installatörer av små anläggningar baserade på förnybar energi tillsammans med Boverket och Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll (SWEDAC). Direktivets rapporteringskrav ställer vidare nya krav på uppföljning och utvärdering för att få underlag om utvecklingen i förhållande till de uppsatta målen.

Förnybartdirektivet ställer krav på vägledning till alla relevanta aktörer, särskilt planerare och arkitekter, så att de kan överväga den optimala kombinationen av energi från förnybara energikällor samt krav på information till medborgarna om fördelarna med att utveckla och använda energi från förnybara energikällor. Energimyndigheten kommer att ansvara för att tillsammans med övriga berörda myndigheter säker- ställa att alla relevanta aktörer ges vägledning om hur förnybara energi- källor kan utnyttjas vid planering, utformning, byggnation och renovering av industri- och bostadsområden. Energimyndigheten kommer även att ansvara för att ta fram och tillgängliggöra information, vägledning och utbildning för att informera allmänheten om fördelarna med att utveckla och använda energi från förnybara energikällor.

Energimyndigheten kommer att vara tillsynsmyndighet enligt den nya lagen om ursprungsgarantier för el och utöva tillsyn över efterlevnaden av lagen och av de föreskrifter som ska tas fram i anslutning till lagen. Energimyndighetens uppgift som tillsynsmyndighet enligt den nya lagen om ursprungsgarantier innebär mer omfattande handläggningsuppgifter än motsvarande uppgift enligt den befintliga lagen om ursprungsgarantier för förnybar el och högeffektiv kraftvärmeel.

Energimyndigheten ska handlägga ansökningar från elproducenter om att få en ursprungsgaranti utfärdad. Om Energimyndigheten finner att elproducenten uppfyller kraven för att få en ursprungsgaranti ska myndigheten fatta beslut om rätt till tilldelning av ursprungsgarantier. Tillsynsmyndigheten ska meddela kontoföringsmyndigheten om ett beslut att få rätt till tilldelning av ursprungsgarantier och överföra de uppgifter i producentens ansökan som är nödvändiga för utfärdandet av ursprungsgarantin. Tillsynsmyndigheten ska också utöva tillsyn över att elproducenter som ansöker om ursprungsgarantier lämnar korrekta upp- gifter för att tilldelas ursprungsgarantier och får rätt att återkalla ett beslut om rätt till tilldelning av ursprungsgarantier enligt de förutsättningar som anges i lagen.

Energimyndigheten kommer vid införandet av det nya ursprungs- garantisystemet att behöva ta fram nya rutiner, föreskrifter och IT-stöd. Vid övergången kommer också en anpassning till det nya regelverket

Prop. 2009/10:128

70

behöva ske för anläggningar som i dag tilldelas ursprungsgarantier. Prop. 2009/10:128 Energimyndigheten bedöms också behöva avsätta ökade personalresurser

för det löpande arbetet med ursprungsgarantisystemet och för ökade informationsinsatser gentemot elproducenterna. Detta bedöms inte påverka Energimyndighetens totala resursbehov, utan kan ske genom omprioriteringar inom myndighetens verksamhet.

Regeringens sammantagna bedömning är att tillkommande arbets-

 

uppgifter till följd av direktivets krav kräver ett antal årsarbetskrafter

 

men kan finansieras inom befintliga ekonomiska ramar.

 

Svenska kraftnät

 

Svenska kraftnät kommer att få i uppgift att vara kontoföringsmyndighet

 

enligt den nya lagen om ursprungsgarantier för el. Uppgifterna som

 

kontoföringsmyndighet enligt den nya lagen är mer omfattande än vad

 

Svenska kraftnät i dag har som garantimyndighet enligt lagen om

 

ursprungsgarantier för förnybar el och högeffektiv kraftvärmeel. Den

 

största förändringen är att kontoföringsmyndigheten får ansvaret för att

 

föra ett register över ursprungsgarantier och att utfärda, överföra och

 

registrera ursprungsgarantier elektroniskt. Ytterligare en förändring är att

 

alla slags elproduktionsanläggningar kan ansöka om att få ursprungs-

 

garantier utfärdade vilket kan leda till en ökad efterfrågan.

 

Svenska kraftnäts befintliga IT-system behöver utvecklas alternativt

 

ersättas av ett nytt IT-system för kontoföringen av ursprungsgarantier.

 

Nya rutiner avseende ursprungsgarantier behöver även utarbetas och fler

 

personresurser behöver avsättas för information och administration av

 

ursprungsgarantisystemet. Svenska kraftnäts löpande kostnader för

 

utfärdande, överföring och annullering av ursprungsgarantier kommer att

 

finansieras genom en avgift enligt de närmare föreskrifter som

 

regeringen kommer att meddela.

 

Energimarknadsinspektionen

 

Förslagen rörande nättillträde (kapitel 8) innebär att nätmyndigheten,

 

Energimarknadsinspektionen, får ett något utökat tillsynsansvar.

 

Regeringen bedömer att detta kan hanteras inom befintliga ekonomiska

 

ramar.

 

Boverket

 

Förnybartdirektivet innehåller en del bestämmelser som syftar till att öka

 

andelen förnybar energi i bebyggelsen. I propositionen aviseras ett antal

 

utredningsuppdrag som ligger inom Boverkets ansvarsområde. Bland

 

annat aviseras uppdrag om att ta fram förslag på lämpliga åtgärder för att

 

öka andelen energi från förnybara energikällor i byggsektorn, uppdrag

 

om att utreda hur genom byggregler och byggnormer, eller på andra sätt

 

med motsvarande verkan, miniminivåer av förnybar energi kan ställas

 

som krav där så är lämpligt i nya byggnader och i befintliga byggnader

 

som genomgår betydande renoveringar samt uppdrag om att utforma

71

rekommendationer vid planering m.m. Regeringen bedömer

att Prop. 2009/10:128

uppdragen kan hanteras inom befintlig ekonomisk ram.

 

SWEDAC

 

I propositionen aviserar regeringen ett uppdrag som berör SWEDAC

gällande ett nationellt samordnat system för certifiering, besiktning

(kontrollorgan) eller motsvarande kvalifikationssystem för installatörer

av små anläggningar baserade på förnybar energi i samråd med Boverket

och

Energimyndigheten. Systemet ska vara tillgängligt senast

den

31 december 2012. Regeringen bedömer att uppdragen kan hanteras

inom befintlig ekonomisk ram.

 

10.2

Ekonomiska konsekvenser

 

Statsfinansiella konsekvenser

Enligt den svenska prognosen över andelen förnybar energi görs bedömningen att Sverige kommer att nå en andel på 50,2 procent år 2020. Om prognosen slår in innebär det att Sverige når över det mål som ålagts i direktivet. Förnybartdirektivet möjliggör att detta överskott kan överlåtas till ett eller flera länder som bedöms ha ett underskott. Det samma gäller det överskott som prognostiseras för åren fram till 2020. Regeringen anser att möjligheterna till att överlåta ett statistiskt överskott till andra länder bör kunna tas till vara. Därmed kan också intäkter till staten genereras. Det är i dag oklart hur stora värden det kan handla om. Regeringen avser att analysera vidare de juridiska och statsfinansiella aspekterna av ett sådant utnyttjande.

Konsekvenser för företag

 

Propositionen innehåller inget färdigt förslag på ett nationellt samordnat

 

system för certifiering, besiktning (kontrollorgan) eller motsvarande

 

kvalifikationssystem för installatörer av utrustning av små anläggningar

 

baserade på förnybar energi som direktivet ställer krav på utan endast ett

 

uppdrag till berörda myndigheter att komma med ett förslag till hur ett

 

sådant system ska utformas. I utformningen av det uppdraget är det

 

viktigt att frågan om konkurrensvillkor för små och medelstora företag

 

samt regelförenklingsperspektivet beaktas.

 

Den föreslagna lagen om ursprungsgarantier innebär att alla el-

 

producenter får en möjlighet att ansöka om ursprungsgarantier för den el

 

de producerar. Att ansöka om en ursprungsgaranti är frivilligt. Den

 

administration som en ansökan om ursprungsgarantier innebär vägs upp

 

av de fördelar som en elproducent kan få av utfärdade ursprungs-

 

garantier. Exempelvis kan en elproducent i dag få ett högre försäljnings-

 

pris för förnybar el jämfört med el producerad från fossila energikällor.

 

De uppgifter som lämnats vid en tidigare ansökan om godkännande för

 

tilldelning av elcertifikat torde också kunna användas vid ansökan om

 

ursprungsgarantier. Uppgiftslämnandet i samband med godkännande av

72

 

anläggningar för tilldelning av ursprungsgarantier bör därför kunna Prop. 2009/10:128 begränsas. De uppgifter som sedan tidigare finns hos tillsyns-

myndigheten ska inte behöva lämnas på nytt. Detta med syfte att minimera den administrativa bördan för anläggningsinnehavarna.

Förslagen angående nättillträde innebär nya ålägganden för el- respektive gasnätsföretagen. Elnätsföretagen ska ange tidsplaner för anslutning av elproduktionsanläggningar och offentliggöra principer för hur kostnaderna för teknisk anpassning ska fördelas vid anslutning till elnätet. Innehavaren av en naturgasledning ska offentliggöra de metoder som används för att utforma avgifter för anslutning.

Förslagen innebär vissa ytterligare administrativa kostnader för elnäts- företagen. Ett elnätsföretag driver dock sin verksamhet med nät- koncession, vilket innebär att företaget i princip har ett legalt monopol. Detta får till följd att de ökade administrativa kostnaderna inte påverkar elnätsföretagets avkastning totalt sett, eftersom företaget har rätt att slå ut kostnaderna på samtliga kunder inom ett redovisningsområde.

Förslaget som berör gasnätsföretagen avser offentliggörande av uppgifter som gasnätföretagen redan i dag bör ha framtagna. Regeringens bedömning är därför att kostnaderna för offentliggörande bör vara marginella.

El- och gaskunder samt allmänheten

Elkunderna påverkas positivt av den nya föreslagna lagen om ursprungs- garantier av el. Genom lagen läggs förutsättningar fast för att fastställa elens ursprung på ett tillförlitligt sätt, och därigenom kan elkunderna erbjudas att köpa el av ett visst säkerställt ursprung, t.ex. förnybar el eller högeffektiv kraftvärmeel.

Förslagen rörande nättillträde kan leda till högre nättariffer för kunderna på elnäten eftersom elnätsföretagen har rätt att ta ut de nya administrativa kostnaderna genom sina överföringsavgifter. Kostnaden torde dock bli ytterst marginell för den enskilda kunden, eftersom kostnaderna kommer att slås ut på samtliga kunder inom ett redovisningsområde. Detsamma torde gälla för förslaget som berör kunderna på gasnäten. Även dessa kunder kan komma att få en ytterst marginellt höjd nättariff.

Domstolarna

Enligt den föreslagna lagen om ursprungsgarantier får tillsyns- myndighetens beslut om rätt till tilldelning av ursprungsgarantier och beslut om återkallelse av sådana beslut överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Inga ärenden avseende ursprungsgarantier enligt lagen (2006:329) om ursprungsgarantier för högeffektiv kraftvärmeel och förnybar el har hittills överklagats. Även om den föreslagna lagen innebär en annan hantering än i dag så ändras inte systemet på ett sådant sätt att det finns skäl att tro att antalet överklagade ärenden ska förändras

i någon större utsträckning. Fler elproducenter får visserligen möjlighet

73

att ansöka om ursprungsgarantier men

de bedömningar

som tillsyns- Prop. 2009/10:128

myndigheten ska göra kommer även fortsättningsvis att vara av enkel

beskaffenhet. Ärendetillströmningen

i domstolarna

förväntas bli

marginell.

När det gäller ändringarna i ellagen och naturgaslagen i anledning av artikel 16 i förnybartdirektivet, kommer Energimarknadsinspektionen att utöva tillsyn över efterlevnaden av de nya bestämmelserna. Inspektionens tillsynsbeslut kan överklagas hos allmän förvaltnings- domstol. Det saknas i nuläget anledning att anta att något större antal tillsynsbeslut kommer att meddelas. Eventuella överklaganden av sådana beslut torde vidare avse begränsade frågeställningar, t.ex. huruvida ett elnätsföretag lämnar tidsplaner på föreskrivet sätt.

Under dessa förutsättningar bedömer regeringen att några ytterligare resurser inte behöver tillföras Sveriges Domstolar med anledning av lagförslagen.

Övriga konsekvenser

Regeringen bedömer att förslagen saknar betydelse för den kommunala självstyrelsen, brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet, syssel- sättning och offentlig service i olika delar av landet, jämställdheten mellan kvinnor och män samt möjligheterna att nå de integrations- politiska målen.

Direkta effekter på sysselsättning är inte att förvänta i och med genomförandet av direktivet. Indirekt skapas dock stora möjligheter till sysselsättning via ökad användning av förnybar energi inte minst runt om i landet i områden med relativt svag arbetsmarknad. Det kan röra sig om exempelvis ökat uttag av biobränsle och byggnation eller drift och underhåll av vindkraftsparker.

74

11 Författningskommentarer

11.1 Förslaget till lag om ursprungsgarantier för el

1 §

Av paragrafen framgår syftet med lagen som är att säkerställa att el- producenter kan få ursprungsgarantier utfärdade för den el som produceras. Denna rätt har sin motsvarighet i 1 § lagen (2006:329) om ursprungsgarantier för högeffektiv kraftvärmeel och förnybar el. Den föreslagna lagen innebär dock att rätten till ursprungsgarantier gäller för produktion av all el, oavsett energikälla. Begreppet ursprung omfattar i det här sammanhanget alla egenskaper som den producerade elen har, således även egenskaperna hos högeffektiv kraftvärmeel.

Paragrafen behandlas i avsnitt 7.2.1 under rubriken Rätt till ursprungs- garantier för all elproduktion.

2 §

I paragrafen definieras vad som avses med en ursprungsgaranti och vad syftet med garantin är. Ursprungsgarantins syfte är att garantera ursprunget på den el som en elleverantör ska lämna uppgift om enligt 8 kap. 12 § ellagen (1997:857). I 8 kap. 12 § ellagen anges att elleveran- törer, på eller i samband med fakturor avseende försäljning av el och i reklam som vänder sig till elanvändare, ska lämna uppgift om varje enskild energikällas andel av den genomsnittliga sammansättning av energikällor som använts för att framställa den el som elleverantören sålde under närmast föregående kalenderår.

Paragrafen behandlas i avsnitt.7.2.3 under rubriken Användning och annullering av ursprungsgarantier.

3 §

En ursprungsgaranti avser en viss mängd el och för att säkerställa tillförlitligheten i systemet måste den mätas och rapporteras. Regleringen motsvarar den som finns i dag. Bestämmelsen i 6 § lagen om ursprungs- garantier för högeffektiv kraftvärmeel och förnybar el är dock utförligare än i den föreslagna lagen där det endast anges att mätning och rapportering ska ske till den myndighet som regeringen bestämmer (kontoföringsmyndigheten). Skälet för detta är att mer detaljerade före- skrifter för mätning och rapportering kommer att meddelas av regeringen i en förordning om ursprungsgarantier.

Paragrafen behandlas i avsnitt 7.2.2 under rubriken Förutsättningar för utfärdande av ursprungsgarantier.

4 §

Av förnybartdirektivet framgår att en ursprungsgaranti bara får utfärdas för samma energienhet en gång. Syftet är att garantierna inte ska räknas dubbelt. Den paragraf som föreslås i den nya lagen innebär en förändring i förhållande till gällande bestämmelser i lagen om ursprungsgarantier för högeffektiv kraftvärmeel och förnybar el. Av författningskommentaren till 3 § i den sistnämnda lagen framgår att om el har producerats med användning av både högeffektiv kraftvärme och förnybara energikällor kan en elproducent begära att få både en ursprungsgaranti för förnybar el

Prop. 2009/10:128

75

och en ursprungsgaranti för högeffektiv kraftvärmeel utfärdad för samma mängd el. Detta ska inte längre vara möjligt. Om en energienhet exempelvis produceras i ett högeffektivt kraftvärmeverk som eldas med förnybara bränslen ska bara en ursprungsgaranti utfärdas per megawat- timme el.

Mängden el som en ursprungsgaranti får omfatta framgår av förnybart- direktivet men gäller generellt för ursprungsgarantier, oavsett hur eller från vilken energikälla som elen produceras.

Paragrafen behandlas i avsnitt 7.2.2 under rubriken Förutsättningar för utfärdande av ursprungsgarantier.

5 §

För att förhindra dubbelräkning och missbruk av systemet med ursprungsgarantier ska varje ursprungsgaranti ha ett unikt identifierings- nummer. Kravet framgår av förnybartdirektivet där också minimikraven på vilka uppgifter som en ursprungsgaranti för övrigt ska innehålla räknas upp. I kraftvärmedirektivet finns också specifika krav på innehåll för ursprungsgarantier för el som produceras med högeffektiv kraft- värme. Direktivens krav i denna del kommer att genomföras genom bestämmelser i en förordning om ursprungsgarantier som regeringen har för avsikt att utfärda.

Paragrafen behandlas i avsnitt 7.2.2 under rubriken Förutsättningar för utfärdande av ursprungsgarantier.

6 §

I paragrafen anges när en ursprungsgaranti ska annulleras. Den ska annulleras när den har använts av elleverantören för att ange elens ursprung enligt reglerna för ursprungsmärkning som finns i 8 kap. 12 § ellagen (1997:857). Om den inte har använts för detta syfte inom tolv månader från och med produktionen av den energienhet som ursprungs- garantin avser ska den också annulleras. Sistnämnda tidsperiod framgår av förnybartdirektivet men ska gälla generellt för alla ursprungsgarantier, dvs. oavsett från vilken energikälla som elen produceras. Garantin är således en färskvara.

Paragrafen behandlas i avsnitt 7.2.3 under rubriken Användning och annullering av ursprungsgarantier.

7 §

Direktivet anger att medlemsstaterna ska säkerställa att ursprungs- garantier kan utfärdas, överföras och annulleras elektroniskt. Ett register över ursprungsgarantierna är således centralt för hanteringen. Registret kan komma att innehålla information om kontaktpersoner hos el- producentföretag eller om fysiska personer som äger mindre elproduktionsanläggningar. Om så är fallet ska bestämmelserna i person- uppgiftslagen (1998:204) tillämpas.

Paragrafen behandlas i avsnitt 7.2.6 under rubriken Register över ursprungsgarantier.

Prop. 2009/10:128

76

8 §

Beträffande förfarandet anges att ursprungsgarantier ska utfärdas, över- föras och annulleras elektroniskt. Kravet finns i förnybartdirektivet men avser alla ursprungsgarantier.

9 §

I paragrafen fastställs att det är den myndighet som regeringen bestämmer (tillsynsmyndigheten) som ska pröva frågor om rätt till tilldelning av ursprungsgarantier.

Det är på producentens begäran som en ursprungsgaranti ska utfärdas. I detta avseende sker ingen ändring jämfört med gällande bestämmelser i lagen om ursprungsgarantier för högeffektiv kraftvärmeel och förnybar el. I förslaget till ny lag är dock utformningen en annan och begreppet anmälan har bytts ut mot ansökan.

Producenten ska skriftligen göra en ansökan till myndigheten. Begreppet skriftligen omfattar elektroniska ansökningar. Tillsyns- myndigheten ska fatta beslut efter att ha kontrollerat de uppgifter som producenten har lämnat i sin ansökan. Framför allt torde det bli frågan om den uppgivna energikällan är den som ligger till grund för produktionen av el som myndigheten kommer att få granska närmare.

Paragrafen behandlas i avsnitt 7.2.5 under rubriken Förfarandet och har utformats i enlighet med vad Lagrådet har angett i sitt yttrande.

10 §

Av paragrafen framgår att det är kontoföringsmyndigheten som utfärdar, överför och annullerar ursprungsgarantier.

Paragrafen behandlas i avsnitt 7.2.5 under rubriken Förfarandet och har utformats i enlighet med vad Lagrådet har angett i sitt yttrande.

11 §

Tillsynsmyndigheten ska meddela kontoföringsmyndigheten när beslut om rätt till tilldelning av ursprungsgarantier har fattats. Inom ramen för elcertifikatsystemet finns det redan i dag rutiner för elektronisk över- föring av uppgifter mellan tillsynsmyndigheten och kontoförings- myndigheten.

Paragrafen behandlas i avsnitt 7.2.5 under rubriken Förfarandet.

12 §

Ursprungsgarantier kommer att överföras mellan olika innehavare. Det är exempelvis elproducenten som ska begära ursprungsgarantin men det är elleverantören som kommer att använda den. Det är på skriftlig begäran av den som är antecknad som innehavare i registret över ursprungs- garantier som kontoföringsmyndigheten ska registrera en överföring till en annan innehavare. Om någon annan än den som är antecknad som innehavare i registret begär överföring av en ursprungsgaranti får kontoföringsmyndigheten registrera överföringen endast om innehavaren lämnat sitt godkännande. En medverkan från den som är registrerad som innehavare krävs således alltid.

Paragrafen behandlas i avsnitt 7.2.5 under rubriken Förfarandet och har utformats i enlighet med vad Lagrådet har angett i sitt yttrande.

Prop. 2009/10:128

77

13 §

Det är den som är antecknad som innehavare i registret över ursprungs- garantier som skriftligen ska begära att en ursprungsgaranti ska annulleras efter att den har använts för sitt syfte enligt 2 §. Det kan före- komma att ursprungsgarantin inte har använts inom tolv månader från och med produktionen av den energienhet som ursprungsgarantin avser och att någon begäran om annullering således inte kommer in inom den tidsperioden. I sådana fall ska myndigheten annullera ursprungsgarantin.

Paragrafen behandlas i avsnitt 7.2.5 under rubrik Förfarandet.

14 §

Förnybartdirektivet anger att medlemsstaterna i Europeiska unionen ska erkänna varandras ursprungsgarantier. En medlemsstat får, enligt direk- tivet, endast vägra att erkänna en annan medlemsstats ursprungsgaranti om det finns välgrundade skäl att ifrågasätta dess riktighet, tillförlitlighet och trovärdighet. Om en medlemsstat vägrar att erkänna en annan medlemsstats ursprungsgaranti ska den medlemsstat som vägrar erkänna ursprungsgarantin underrätta Europeiska kommissionen och ange varför ursprungsgarantin inte kan erkännas. I de svenska bestämmelserna är utgångspunkten att ursprungsgarantierna ska erkännas mellan medlems- staterna om trovärdigheten inte kan ifrågasättas och detta bör omfatta alla ursprungsgarantier. Skyldigheten att göra en anmälan till Europeiska kommissionen bör däremot bara gälla ursprungsgarantier för förnybar el och högeffektiv kraftvärmeel mot bakgrund av att det endast är i dessa fall som kommissionen har en möjlighet att agera enligt vad som anges i förnybartdirektivet och kraftvärmedirektivet.

Det är tillsynsmyndigheten som inom ramen för tillsynen bör kontrollera att en ursprungsgaranti som överförts till Sverige är riktigt utfärdad i en annan medlemsstat. Om tillsynsmyndigheten finner att det finns skäl att tvivla på riktigheten hos en ursprungsgaranti ska myndig- heten fatta beslut om att garantin inte ska erkännas och underrätta Europeiska kommissionen.

Paragrafen behandlas i avsnitt 7.2.7 under rubriken Tillsyn, avgifter och överklagande m.m.

15 §

Tillsynen ska omfatta efterlevnaden av lagen, liksom av de föreskrifter som meddelats i anslutning till lagen. Den nya bestämmelsen omfattar således fler områden än i den gällande lagen om ursprungsgarantier för högeffektiv kraftvärmeel och förnybar el enligt vilken tillsynen endast omfattar att de uppgifter som producenten lämnat överensstämmer med produktionen. I praktiken torde det vara denna fråga som även framöver kommer att dominera vid tillsynsmyndighetens arbete. Det finns dock även andra frågor som bör omfattas av tillsynen, exempelvis frågan om en annan medlemsstats ursprungsgaranti är riktigt utfärdad, se vidare kommentaren till 14 §.

Paragrafen behandlas i avsnitt 7.2.7 under rubriken Tillsyn, avgifter och överklagande m.m.

Prop. 2009/10:128

78

16 §

I paragrafen regleras att tillsynsmyndigheten ska ha rätt att på begäran få ta del av upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen. Motsvarande bestämmelse finns i 9 § tredje stycket lagen om ursprungs- garantier för högeffektiv kraftvärmeel och förnybar el. Bestämmelsen är dock utförligare i den nu föreslagna lagen genom att tillsynsmyndigheten även på begäran ska få tillträde till produktionsanläggningar samt lokaler och områden som hör till sådana anläggningar. Mot bakgrund av att tillsynen först och främst kommer att omfatta produktionen av el är det viktigt att tillsynsmyndigheten kan få tillträde till anläggningen för att kontrollera de uppgifter som elproducenten har lämnat. Begäran ska göras till elproducenten. Myndigheten har ingen rätt att få tillträde till bostäder. Om producenten inte lämnar de upplysningar, handlingar eller det tillträde till produktionsanläggningen som krävs för att tillsyns- myndigheten ska kunna utöva tillsyn ska tillsynsmyndigheten kunna återkalla ett beslut om rätt till tilldelning av ursprungsgarantier enligt vad som anges i 17 §.

Paragrafen behandlas i avsnitt 7.2.7 under rubriken Tillsyn, avgifter och överklagande m.m.

17 §

Paragrafen anger i vilka fall ett beslut om rätt till tilldelning av ursprungsgarantier ska kunna återkallas. Tillsynsmyndigheten ska snarast meddela kontoföringsmyndigheten när ett beslut om återkallelse har fattats. Bestämmelsen har delvis sin motsvarighet i 9 och 10 §§ lagen om ursprungsgarantier för högeffektiv kraftvärmeel och förnybar el. Där anges i korthet att tilldelning av ursprungsgarantier ska upphöra efter att tillsynsmyndigheten har meddelat garantimyndigheten att de uppgifter som producenten lämnat inte överensstämmer med producentens el- produktion.

Paragrafen behandlas i avsnitt 7.2.7 under rubriken Tillsyn, avgifter och överklagande m.m.

18 §

Paragrafens första stycke innebär ett strikt ansvar för staten, då någon lider skada på grund av ett tekniskt fel i registret över ursprungsgarantier. Vad som avses med tekniskt fel är sådana fel i såväl maskinvaran som programvaran. Ersättningen kan, enligt andra stycket, jämkas om den skadelidande har medverkat till skadan.

Regeringens avsikt är att peka ut den myndighet som ska företräda staten i ärenden om ersättning för tekniskt fel i registret över ursprungs- garantier i förordningen (1995:1301) om handläggning av skadestånds- anspråk mot staten.

Paragrafen behandlas i avsnitt 7.2.6 under rubriken Register över ursprungsgarantier.

19 §

Utfärdande, överföring och annullering av ursprungsgarantier kommer att vara förenat med kostnader för kontoföringsmyndigheten. Regeringen får ett bemyndigande att meddela föreskrifter om kontoföringsmyndighetens rätt att ta ut avgifter för hanteringen. Bemyndigandet har, i fråga om

Prop. 2009/10:128

79

avgift för utfärdande, sin motsvarighet i 11 § lagen om ursprungs- Prop. 2009/10:128 garantier för högeffektiv kraftvärmeel och förnybar el.

Paragrafen behandlas i avsnitt 7.2.7 under rubriken Tillsyn, avgifter och överklagande m.m.

20 §

Vad som är förnybar energi och högeffektiv kraftvärme definieras i kraftvärmedirektivet och förnybartdirektivet. Eftersom all producerad el ska ingå i systemet med ursprungsgarantier kommer dock fler energi- källor och produktionssätt än de som omfattas av direktiven att behöva definieras. Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, föreslås därför få ett bemyndigande att meddela föreskrifter om sådana definitioner.

Paragrafen behandlas i avsnitt 7.2.1 under rubriken Rätt till ursprungs- garantier för all elproduktion.

21 §

Beslut som kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol är tillsyns- myndighetens beslut om rätt till tilldelning av ursprungsgarantier enligt 9 § och beslut om återkallelse enligt 17 §. Några andra beslut ska inte kunna överklagas enligt lagen. Uppräkningen är uttömmande. Mot bakgrund av vad Lagrådet har anfört i sitt yttrande görs dock ett förtydligande tillägg genom upplysningen i andra meningen. Den föreslagna lagbestämmelsen är snävare i sin utformning än den som finns i lagen om ursprungsgarantier för högeffektiv kraftvärmeel och förnybar el.

Paragrafen behandlas i avsnitt 7.2.7 under rubriken Tillsyn, avgifter och överklagande m.m.

11.2 Förslaget till lag om ändringar i ellagen (1997:857)

4 kap. 12 §

I paragrafen, som är ny, finns bestämmelser om skyldighet för en nät- koncessionshavare att lämna uppgifter om tidsplaner till den som vill ansluta en elproduktionsanläggning till en ledning eller ett ledningsnät. De nya bestämmelserna har tillkommit mot bakgrund av artikel 16.5 första stycket b och c i förnybartdirektivet.

I första stycket finns en bestämmelse om en tidsplan för hand- läggningen av ansökan om anslutning av en elproduktionsanläggning. En sådan tidsplan ska lämnas i samband med att en begäran om anslutning har kommit in till nätföretaget.

Av andra stycket framgår att när nätföretaget fullgör sin skyldighet enligt 11 § första stycket att lämna uppgift om avgiften för att ansluta en elproduktionsanläggning ska företaget även ange en tidsplan för anslut- ningen. Enligt 11 § andra stycket ska uppgift om avgiften lämnas inom skälig tid.

I tredje stycket finns en upplysning om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om

utformningen av en tidsplan. Sådana föreskrifter kan avse hur planen ska

80

vara strukturerad och vilka uppgifter den ska innehålla. Detta bör ses mot Prop. 2009/10:128 bakgrund av förnybartdirektivets krav att en tidsplan ska vara rimlig

m.m.

Lagrådet har anfört att bestämningen ”närmare” bör utgå. Regeringen konstaterar att bestämningen sedan länge används i ett stort antal författningar just för att markera att det som avses är verkställighets- föreskrifter. Regeringen finner inte skäl att i detta fall avvika från eller ändra den utformning av informationsbestämmelser som har blivit den vanliga.

Några särskilda rättsverkningar är inte knutna till en tidsplan enligt paragrafen. Det åligger emellertid nätmyndigheten att inom ramen för sin tillsyn säkerställa att tidsplanerna motsvarar de kvalitetskrav som följer av lagen och föreskrifter i anslutning till lagen.

Paragrafen behandlas i avsnitt 8.2.

4 kap. 13 §

I paragrafen, som är ny, finns en bestämmelse om offentliggörande av principer för kostnadsfördelning. Bestämmelsen ska ses mot bakgrund av artikel 16.3 i förnybartdirektivet.

När det gäller frågan om vilka kostnader som omfattas av bestämmel- sen kan vägledning hämtas i direktivet. Där anges som exempel kostnader för nätanslutningar och nätförstärkningar och förbättrad drift av nätet.

Av artikel 16.3 andra stycket framgår att principerna för kostnads- fördelning ska baseras på objektiva, transparenta och icke- diskriminerande kriterier som tar särskild hänsyn till samtliga kostnader och fördelar förknippade med anslutningen av dessa producenter till nätet och de särskilda omständigheterna för producenter i avlägsna regioner och i regioner med låg befolkningstäthet.

Att principerna för utformning av anslutningsavgifter ska svara mot direktivets krav på icke-diskriminering följer redan av den svenska ellag- stiftningen, som behandlar alla elproducenter lika. I 4 kap. 1 § andra stycket anges sålunda att nättariffer, inbegripet anslutningsavgifter, ska vara objektiva och icke-diskriminerande. Av fjärde stycket i samma paragraf framgår att vid utformandet av anslutningsavgiften ska särskilt beaktas anslutningspunktens geografiska läge och den avtalade effekten i anslutningspunkten. En grundläggande princip för utformningen av anslutningsavgifter är vidare att nätföretaget har rätt till ersättning endast för skäliga kostnader för anslutningen (jfr prop. 1993/94:162 s. 58 f.). I detta sammanhang beaktas också om utbyggnaden av nätet kommer nätföretaget eller andra elkunder till godo. Avgiften ska sålunda bestämmas på ett sådant sätt att kostnaderna för teknisk anpassning fördelas mellan nätföretaget, den kund som begärt anslutningen och andra elkunder.

Vid utarbetandet av de principer som anges i paragrafen måste nätkoncessionshavaren beakta de gällande kraven på icke-diskriminering och kostnadsskälighet.

Paragrafen behandlas i avsnitt 8.3.

81

8 kap. 12 §

Prop. 2009/10:128

Genom det nya fjärde stycket genomförs förnybartdirektivs artikel 15.8.

 

Bestämmelsens utformning avser endast ursprungsgarantier för energi

 

från förnybara energikällor.

 

I femte stycket, som tidigare var fjärde stycket, införs en ändring som

 

innebär att även det nya fjärde stycket omfattas av bemyndigandet till

 

regeringen eller nätmyndigheten.

 

Paragrafen behandlas i avsnitt 7.4

 

11.3 Förslaget till lag om ändring i naturgaslagen (2005:403)

6 kap. 1 §

Bestämmelsen i paragrafens nuvarande tredje stycke har i förslaget flyttats till 1 a § första stycket. Vidare har språkliga justeringar gjorts i första och andra styckena.

6 kap. 1 a §

I paragrafen, som är ny, finns bestämmelser om uppgiftsskyldigheter för innehavare av naturgasledningar när det gäller avgifter och andra villkor för anslutning.

Första stycket överensstämmer med nuvarande 1 § tredje stycket.

Av andra stycket framgår att innehavaren av en naturgasledning ska offentliggöra de metoder som används för att utforma avgifter för anslutning. Bestämmelsen ska ses mot bakgrund av kravet i artikel 16.10 i förnybartdirektivet att medlemsstaterna ska kräva att naturgasföretagen offentliggör avgifterna för anslutning till förnybara gaskällor på grundval av transparenta och icke-diskriminerande kriterier.

Att avgifterna ska baseras på transparenta och icke-diskriminerande kriterier följer av 1 § första stycket, där det föreskrivs att avgifterna ska vara skäliga, objektiva och icke-diskriminerande. I 5 § stadgas att den som bedriver överföring av naturgas inte får börja tillämpa sin avgift och övriga villkor för anslutning förrän de metoder som har använts för att utforma avgiften har godkänts av tillsynsmyndigheten. Godkännande ska lämnas, om metoderna kan antas leda till att avgiften uppfyller kraven på att den ska vara objektiv och icke-diskriminerande.

I tredje stycket finns en upplysning om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om offentliggörande av metoder för beräkning av anslutningsavgift.

Lagrådets förslag att bestämningen ”närmare” ska utgå har inte följts. Skälen till det har redovisats i författningskommentaren till den motsvarande bestämmelsen i 4 kap. 12 § ellagen.

Paragrafen behandlas i avsnitt 8.4.

82

Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/28/EG av den 23 april 2009 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor

Prop. 2009/10:128

Bilaga 1

L 140/16

SV

Europeiska unionens officiella tidning

5.6.2009

 

 

 

 

DIREKTIV

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2009/28/EG av den 23 april 2009

om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor och om ändring och ett senare upphävande av direktiven 2001/77/EG och 2003/30/EG

(Text av betydelse för EES)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 175.1, och artikel 95 såvitt avser artiklarna 17, 18 och 19 i detta direktiv,

med beaktande av kommissionens förslag,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommit­ téns yttrande (1),

med beaktande av Regionkommitténs yttrande (2),

i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget (3), och

av följande skäl:

(1)Kontroll av energiförbrukningen i Europa samt ökad användning av energi från förnybara energikällor är, tillsammans med energisparande och förbättrad energief­ fektivitet, viktiga komponenter i det åtgärdspaket som krävs för att minska växthusgasutsläppen och uppfylla Kyotoprotokollet till Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar samt andra åtaganden på gemen­ skapsnivå eller internationell nivå om att minska växthus­ gasutsläppen efter 2012. Dessa faktorer spelar också en viktig roll för att trygga energiförsörjningen, stimulera tek­ nisk utveckling och innovation och ge möjligheter till sysselsättning och regional utveckling, särskilt i lands­ bygdsområden och isolerade områden.

(2)Fler tekniska förbättringar, fler incitament för användning och utbyggnad av allmänna transportmedel, utnyttjande av energieffektiv teknik och användning av energi från förny­ bara energikällor inom transportsektorn hör särskilt till de

(1) EUT C 77, 31.3.2009, s. 43. (2) EUT C 325, 19.12.2008, s. 12.

(3) Europaparlamentets yttrande av den 17 december 2008 (ännu ej offentliggjort i EUT) och rådets beslut av den 6 april 2009.

mest effektiva sätten för att minska gemenskapens bero­ ende av importerad olja inom transportsektorn, som sva­ rar för de mest akuta energiförsörjningsproblemen, och påverka marknaden för drivmedel.

(3)Möjligheterna att skapa ekonomisk tillväxt genom innova­ tion och en hållbar konkurrenskraftig energipolitik har konstaterats. Produktionen av energi från förnybara ener­ gikällor är ofta beroende av lokala eller regionala små och medelstora företag. Investeringar i regional och lokal pro­ duktion av energi från förnybara energikällor skapar bety­ dande möjligheter till tillväxt och sysselsättning i medlemsstaterna och deras regioner. Kommissionen och medlemsstaterna bör därför stödja nationella och regionala utvecklingsåtgärder i dessa områden, uppmuntra utbyte av bästa metoder för produktion av energi från förnybara energikällor mellan lokala och regionala utvecklingsinitia­ tiv och främja användningen av strukturfonder på detta område.

(4)Vid främjandet av utvecklingen av marknaden för förny­ bara energikällor är det nödvändigt att ta i betraktande dess positiva inverkan på regionala och lokala utvecklingsmöj­ ligheter, exportmöjligheter, social sammanhållning och sysselsättning, inte minst när det gäller små och medelstora företag och oberoende energiproducenter.

(5)För att gemenskapens växthusgasutsläpp och beroende av energiimport ska minska bör utvecklingen av energi från förnybara energikällor stå i ett nära samband med en ökning av energieffektiviteten.

(6)Det är lämpligt att stödja demonstrations- och kommer­ sialiseringsfasen för decentraliserad teknik för energi från förnybara energikällor. Utvecklingen mot en decentralise­ rad energiproduktion har många fördelar såsom utnyttjan­ det av lokala energikällor, förbättrad lokal trygg energiförsörjning, kortare transportsträckor och minskade förluster vid energitransmission. Sådan decentralisering främjar också samhällsutvecklingen och sammanhåll­ ningen genom att erbjuda inkomstkällor och skapa lokala arbetstillfällen.

83

Prop. 2009/10:128

Bilaga 1

5.6.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 140/17

 

 

 

 

(7)Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/77/EG av den 27 september 2001 om främjande av el producerad från förnybara energikällor på den inre marknaden för el (1) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/30/EG av den 8 maj 2003 om främjande av använd­ ningen av biodrivmedel eller andra förnybara drivmedel (2) fastställer definitioner för olika typer av energi från förny­ bara energikällor. Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/54/EG av den 26 juni 2003 om gemensamma regler för den inre marknaden för el (3) fastställer definitioner för elsektorn i allmänhet. För att uppnå rättslig säkerhet och tydlighet är det lämpligt att använda samma eller liknande definitioner i det här direktivet.

(8)Enligt kommissionens meddelande av den 10 januari 2007 ”Färdplan för förnybar energi – Förnybara energikällor under 2000-talet: att bygga en hållbarare framtid” är det ett lämpligt och realistiskt mål att andelen energi från för­ nybara energikällor ska motsvara 20 % av den totala ener­ gianvändningen och 10 % av användningen inom transportsektorn; planen visar också att rambestämmelser med bindande mål skulle ge näringslivet den långsiktiga stabilitet som krävs för att göra rationella, hållbara inves­ teringar inom sektorn för energi från förnybara energikäl­ lor, som skulle kunna minska beroendet av importerade fossila bränslen och öka användningen av ny energiteknik. Dessa mål existerar i anslutning till den målsättning om

att uppnå 20 % ökning av energieffektiviteten senast 2020, som fastställts i kommissionens meddelande av den 19 oktober 2006 ”Handlingsplanen för ökad energieffek­ tivitet: Att inse möjligheterna”, som fick stöd av Europe­ iska rådet i mars 2007 och av Europaparlamentet i sin resolution av den 31 januari 2008 om den handlingsplanen.

(9)Vid Europeiska rådets möte i mars 2007 betonades på nytt gemenskapens åtagande att över hela gemenskapen utveckla energi från förnybara energikällor även efter 2010. Europeiska rådet anslöt sig till det bindande målet att 20 % av gemenskapens bruttoenergianvändning ska till­ godoses genom energi från förnybara energikällor senast 2020 samt det bindande målet att minst 10 % av varje medlemsstats användning av bensin och diesel inom trans­ portsektorn ska utgöras av biodrivmedel senast 2020, vilka ska införas på ett kostnadseffektivt sätt. Europeiska rådet konstaterade att de uppställda biodrivmedelsmålen bör vara bindande, förutsatt att produktionen är hållbar, att den andra generationens biodrivmedel blir kommersiellt tillgängliga, och att Europaparlamentets och rådets direk­ tiv 98/70/EG av den 13 oktober 1998 om kvaliteten på bensin och dieselbränslen (4) ändras så att ändamålsenliga

inblandningsnivåer tillåts. Europeiska rådet upprepade vid sitt möte i mars 2008 att det är synnerligen viktigt

(1) EGT L 283, 27.10.2001, s. 33. (2) EUT L 123, 17.5.2003, s. 42. (3) EUT L 176, 15.7.2003, s. 37. (4) EGT L 350, 28.12.1998, s. 58.

att utveckla och uppfylla effektiva hållbarhetskriterier för biodrivmedel och att sörja för att andra generationens bio­ drivmedel finns kommersiellt tillgängliga. Europeiska rådet hänvisade vid sitt möte i juni 2008 återigen till hållbarhets­ kriterierna och utvecklingen av andra generationens bio­ drivmedel och betonade behovet av att bedöma eventuella konsekvenser av biodrivmedelsproduktionen för jord­ bruksprodukter avsedda för livsmedel och vid behov åtgärda bristerna. Det konstaterade vidare att man ytterli­ gare bör utreda de miljömässiga och sociala konsekven­ serna av produktion och användning av biodrivmedel.

(10)I sin resolution av den 25 september 2007 om färdplanen för energi från förnybara energikällor (5) uppmanar Euro­ paparlamentet kommissionen att senast i slutet av 2007 lägga fram ett förslag till en rättslig ram för energi från för­ nybara energikällor, varvid det anser att det är viktigt att man sätter upp mål för andelen energi från förnybara ener­ gikällor på gemenskaps- och medlemsstatsnivå.

(11)Det är nödvändigt att fastställa transparenta och entydiga regler för hur man beräknar andelen energi från förnybara energikällor och för att definiera vilka källorna är. I detta sammanhang bör den energi som finns i haven och andra vattenförekomster i form av vågor, havsströmmar, tidvat­ ten, temperaturgradientenergi och saltgradientenergi inkluderas.

(12)Att använda jordbruksmaterial som t.ex. gödsel och flyt­ gödsel och annat animaliskt och organiskt avfall för att producera biogas ger betydande miljöfördelar, eftersom det har en stor potential att minska växthusgasutsläppen, både vid produktion av värme och kraft och när det används som biodrivmedel. Biogasanläggningar kan, eftersom de är decentraliserade till sin karaktär och har en regional inves­ teringsstruktur, ge ett avgörande bidrag till den hållbara utvecklingen på landsbygden och ge jordbrukarna nya inkomstmöjligheter.

(13)Mot bakgrund av Europaparlamentets, rådets och kommis­ sionens ståndpunkter är det lämpligt att fastställa som bin­ dande nationella mål att andelen energi från förnybara energikällor ska motsvara 20 % av energianvändningen och 10 % av användningen inom transportsektorn i gemenskapen senast 2020.

(14)Det viktigaste syftet med bindande nationella mål är att skapa säkerhet för investerarna och främja en kontinuerlig utveckling av sådana tekniker som genererar energi från alla typer av förnybara energikällor. Beslutet om huruvida ett mål ska vara bindande bör därför inte skjutas upp i vän­ tan på en viss framtida händelse.

(5) EUT C 219 E, 28.8.2008, s. 82.

84

Prop. 2009/10:128

Bilaga 1

L 140/18

SV

Europeiska unionens officiella tidning

5.6.2009

 

 

 

 

(15)Medlemsstaterna har skilda utgångslägen och olika poten­ tial för energi från förnybara energikällor, och energimixen varierar mellan medlemsstaterna. Gemenskapsmålet på 20 % måste därför på ett rättvist sätt översättas till indivi­ duella mål för varje medlemsstat med hänsyn till medlems­ staternas olika utgångslägen och potential, inbegripet nuvarande andel energi från förnybara energikällor och befintlig energimix. Detta bör ske för det första genom att den nödvändiga totala ökningen av andelen energi från förnybara energikällor fördelas mellan medlemsstaterna genom att alla ökar sin nuvarande andel med en viss fak­ tor, och att denna faktor sedan viktas i förhållande till län­ dernas bruttonationalprodukt och modifieras för att återspegla deras skilda utgångspunkter, och för det andra, genom att man i samband med redovisningen ta fasta på den slutliga energianvändningen (brutto), med beaktande av de ansträngningar som hittills gjorts av medlemssta­ terna för att använda energi från förnybara energikällor.

(16)Målet på 10 % energi från förnybara energikällor inom transportsektorn bör däremot gälla för varje enskild med­ lemsstat för att garantera enhetliga drivmedelsspecifikatio­ ner och trygga tillgången. Eftersom det finns en välfungerande handel med transportdrivmedel kommer medlemsstater med liten tillgång till de resurser som krävs att utan problem kunna säkra tillgången på biodrivmedel från annat håll. Även om det tekniskt sett vore möjligt för gemenskapen att uppnå sina mål för användningen av energi från förnybara energikällor inom transportsektorn enbart genom inhemsk produktion är det både sannolikt och önskvärt att det sker genom en kombination av inhemsk produktion och import. Kommissionen bör där­ för övervaka tillgången på biodrivmedel på gemenskaps­ marknaden och, när så är lämpligt, föreslå relevanta åtgärder för att skapa balans mellan inhemsk produktion och import, med beaktande av, bland annat, hur multila­ terala och bilaterala handelsförhandlingar förlöper, miljö-, kostnads- och sociala aspekter samt trygg energiförsörjning.

(17)En förbättring av energieffektiviteten är ett huvudmål för gemenskapen och målet är att förbättra energieffektivite­ ten med 20 procent senast 2020. Detta mål kommer till­ sammans med befintlig och framtida lagstiftning, bland annat Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/91/EG av den 16 december 2002 om byggnaders energi­ prestanda (1), Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/32/EG av den 6 juli 2005 om upprättande av en ram för att fastställa krav på ekodesign för energianvändande produkter (2) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/32/EG av den 5 april 2006 om effektiv slutanvänd­

ning av energi och om energitjänster (3), att spela en avgö­ rande roll när det gäller att säkerställa att klimat- och energimålen uppnås till lägsta kostnad och kan också

(1) EGT L 1, 4.1.2003, s. 65.

(2) EUT L 191, 22.7.2005, s. 29. (3) EUT L 114, 27.4.2006, s. 64.

innebära nya möjligheter för EU:s ekonomi. Energieffekti­ vitetspolitiken och energibesparingspolitiken utgör några av de mest effektiva metoderna för medlemsstaterna att öka den procentandel energi som kommer från förnybara energikällor och medlemsstaterna kommer därför lättare att uppnå de övergripande nationella mål och transport­ mål för förnybara energikällor som fastställs i detta direktiv.

(18)Det kommer att åligga medlemsstaterna att avsevärt för­ bättra energieffektiviteten inom alla sektorer för att lättare uppnå sina mål för energi från förnybara energikällor, vilka uttrycks i procentandelar av den slutliga energianvänd­ ningen (brutto). Det är synnerligen viktigt med energieffek­ tivitet inom transportsektorn, eftersom ett bindande procentmål för energi från förnybara energikällor sanno­ likt kommer att bli allt svårare att uppnå på ett hållbart sätt, om den totala efterfrågan på energi inom transport­ sektorn fortsätter att öka. Därför bör det bindande målet för transportsektorn på 10 procent, som alla medlemssta­ ter ska uppnå, definieras som den andel av den slutliga mängd energi som används inom transportsektorn som ska erhållas från förnybara energikällor, och inte bara från biodrivmedel.

(19)För att säkerställa att de bindande nationella övergripande målen uppfylls, bör medlemsstaterna sträva efter att följa ett vägledande förlopp i flera steg för att uppnå sina slut­ liga bindande mål. De bör upprätta nationella handlings­ planer för energi från förnybara energikällor med information om olika sektorers mål, med beaktande av att biomassa kan användas på olika sätt och att det därför är viktigt att börja utnyttja nya biomassaresurser. Medlems­ staterna bör dessutom vidta åtgärder för att nå dessa mål. Varje medlemsstat bör i samband med uppskattningen av den förväntade slutliga energianvändningen (brutto) i sin nationella handlingsplan för energi från förnybara energi­ källor bedöma i vilken mån energieffektivitets- och ener­ gibesparingsåtgärder kan bidra till uppnåendet av dess nationella mål. Medlemsstaterna bör beakta den optimala kombinationen av energieffektiv teknik och energi från förnybara energikällor.

(20)Det är tänkbart att användningen av energi från förnybara energikällor ökar snabbare i framtiden tack vare den tek­ niska utvecklingen och olika stordriftsfördelar och detta bör beaktas i det vägledande förloppet. På så sätt kan man ta särskild hänsyn tas till sektorer som drabbas opropor­ tionerligt hårt av uteblivna tekniska framsteg och stor­ driftsfördelar, och som därför förblir underutvecklade, men som i framtiden kan ge ett betydande bidrag till uppfyllan­ det av målen för 2020.

(21)Det vägledande förloppet bör fastställas med 2005 som utgångspunkt, eftersom det är det senaste året för vilket tillförlitliga data om de olika ländernas andel energi från förnybara energikällor är tillgängliga.

85

Prop. 2009/10:128

Bilaga 1

5.6.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 140/19

 

 

 

 

(22)För att målen i detta direktiv ska kunna uppnås är det nöd­ vändigt att gemenskapen och medlemsstaterna anslår bety­ dande ekonomiska resurser till forskning och utveckling avseende teknik för energi från förnybara energikällor. Europeiska institutet för teknik och innovation bör i syn­ nerhet ge hög prioritet åt forskning och utveckling av tek­ nik för energi från förnybara energikällor.

(23)Medlemsstaterna kan uppmuntra lokala och regionala myndigheter att fastställa mål som sträcker sig längre än de nationella målen och involvera lokala och regionala myn­ digheter i utarbetandet av nationella handlingsplaner för energi från förnybara energikällor och i åtgärder som syf­ tar till att öka medvetenheten om fördelarna med energi från förnybara energikällor.

(24)För att utnyttja biomassans potential fullt ut bör gemenskapen och medlemsstaterna främja befintliga skogsreserver i större utsträckning samt garantera nya skogsbrukssystem.

(25)Medlemsstaterna har olika potential när det gäller energi från förnybara energikällor och använder på nationell nivå olika system för att stödja sådan energi. En majoritet av medlemsstaterna tillämpar stödsystem där bidrag endast beviljas för energi från förnybara energikällor som produ­ ceras på deras territorium. För att de nationella stödsyste­ men ska fungera korrekt är det synnerligen viktigt att medlemsstaterna kan kontrollera effekten av och kostna­ derna för sina nationella stödsystem i förhållande till sin egen potential. Ett viktigt sätt att uppnå målet för detta direktiv är att garantera korrekt fungerande nationella stödsystem så som i enlighet med direktiv 2001/77/EG, för att upprätthålla investerarnas förtroende och ge medlems­ staterna möjlighet att utforma effektiva nationella åtgärder för att uppnå målen. Syftet med detta direktiv är att under­ lätta gränsöverskridande stöd till energi från förnybara energikällor utan att påverka nationella stödsystem. I detta direktiv införs frivilliga mekanismer för samarbete mellan medlemsstaterna, vilka ger dem möjlighet att enas om i vil­ ken omfattning en medlemsstat ska stödja energiproduk­ tionen i en annan medlemsstat och i vilken omfattning produktionen av energi från förnybara energikällor bör inberäknas i det nationella övergripande målet för den eller den andra medlemsstaten. För att säkerställa effektiviteten i de båda åtgärderna för måluppfyllelse, dvs. nationella stödsystem och samarbetsmekanismer, är det av avgörande betydelse att medlemsstaterna har möjlighet att fastställa huruvida och i vilken utsträckning deras nationella stöd­ system omfattar energi från förnybara energikällor som produceras i andra medlemsstater och kan enas om detta genom att tillämpa de samarbetsmekanismer som före­ skrivs i detta direktiv.

(26)Det är önskvärt att energipriset återspeglar de externa kost­ naderna för energiproduktion och energianvändning, inklusive miljömässiga kostnader, sociala kostnader och hälsokostnader i tillämpliga fall.

(27)Offentligt stöd är nödvändigt för att uppnå gemenskapens mål i fråga om utbyggnad av el från förnybara energikäl­ lor, särskilt så länge som elpriserna på den inre markna­ den inte återspeglar alla miljömässiga och sociala kostnader och fördelar med de energikällor som används.

(28)Gemenskapen och medlemsstaterna bör arbeta för att minska den totala energianvändningen inom transportsek­ torn och förbättra transporternas energieffektivitet. De främsta medlen för att minska energianvändningen i trans­ porter är transportplanering, stöd till kollektivtrafik, ökning av andelen elbilar i produktion och produktion av bilar som är mer energieffektiva och mindre i storlek och har svagare motorer.

(29)Medlemsstaterna bör sträva efter att diversifiera energi­ mixen från förnybara energikällor inom hela transportsek­ torn. Kommissionen bör lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet senast den 1 juni 2015 med en beskrivning av möjligheterna att utöka användningen av energi från förnybara energikällor inom varje del av tranportsektorn.

(30)Vid beräkningen av vattenkraftens och vindkraftens bidrag med avseende på detta direktiv bör effekterna av klimatva­ riationer jämnas ut genom användning av en normalise­ ringsregel. Elproduktion från pumpkraftverk med hjälp av vatten som tidigare har pumpats upp till en högre nivå, bör dessutom inte anses som el producerad från förnybara energikällor.

(31)Värmepumpar som möjliggör utnyttjande av aerotermisk, geotermisk eller hydrotermisk värme med en lämplig tem­ peratur kräver el eller annan hjälpenergi för att fungera. Den energi som utnyttjas för att driva värmepumpar bör därför dras av från total användbar värme. Endast värme­ pumpar vars energiutveckling klart överskrider den primä­ renergi som behövs för att driva värmepumpen bör beaktas.

(32)I passiva energisystem utformas byggnader så att energi kan tillvaratas. Detta räknas som en energibesparing. För att undvika dubbelt räknande bör energi som tillvaratagits på detta sätt därför inte beaktas vid tillämpningen av detta direktiv.

(33)Vissa medlemsstater har en stor andel luftfart i sin slutliga energianvändning (brutto). Med tanke på de befintliga tek­ niska begränsningar och regleringsbegränsningar som för­ hindrar att biodrivmedel används kommersiellt inom luftfarten, är det lämpligt att bevilja sådana medlemsstater ett visst undantag, genom att de vid beräkningen av sin slutliga energianvändning (brutto) inom den nationella luftfarten får dra av det belopp med vilket de överskrider en och en halv gång gemenskapsgenomsnittet för den slut­ liga energianvändningen (brutto) inom luftfarten 2005 enligt Eurostat, dvs. 6,18 %. Cypern och Malta som är östater och ligger geografiskt avlägset är beroende av flyget som ett transportslag som är av avgörande betydelse för deras medborgare och deras ekonomi. Cypern

86

Prop. 2009/10:128

Bilaga 1

L 140/20

SV

Europeiska unionens officiella tidning

5.6.2009

 

 

 

 

och Malta har till följd av detta en oproportionellt stor andel luftfart i sin slutliga energianvändning (brutto), dvs. mer än tre gånger genomsnittet i gemenskapen 2005 och är därför oproportionerligt påverkade av befintliga tek­ niska begränsningar och regleringsbegränsningar. För dessa medlemsstater är det lämpligt att föreskriva att undantaget bör omfatta det belopp med vilket de överskri­ der gemenskapsgenomsnittet för den slutliga energian­ vändningen (brutto) inom luftfarten 2005 enligt Eurostat, dvs. 4,12 %.

(34)För att uppnå en energimodell som bygger på energi från förnybara energikällor måste man uppmuntra strategiskt samarbete mellan medlemsstaterna, i vilket även regioner och lokala myndigheter bör medverka när så är lämpligt.

(35)Med vederbörligt beaktande av bestämmelserna i detta direktiv bör medlemsstaterna uppmuntras att bedriva sam­ arbete i alla lämpliga former när det gäller de mål som fast­ ställs i detta direktiv. Ett sådant samarbete kan genomföras på alla nivåer, bilateralt eller multilateralt. Utöver de meka­ nismer som påverkar beräkningen av mål och måluppfyl­ lelse och som uttryckligen föreskrivs i detta direktiv, nämligen statistiska överföringar mellan medlemsstaterna, gemensamma projekt och gemensamma stödsystem, kan samarbete även ske i form av t.ex. utbyte av information och bästa praxis, vilket särskilt tas upp i öppenhetsplatt­ formen som införs genom detta direktiv, och annan frivil­ lig samordning mellan alla typer av stödsystem.

(36)För att göra det möjligt att minska kostnaderna för att upp­ fylla målen i direktivet är det lämpligt både att stimulera medlemsstaternas användning av energi från förnybara energikällor som producerats i andra medlemsstater och att göra det möjligt för medlemsstaterna att ta med sådan energi från förnybara energikällor som använts i andra medlemsstater vid beräkningen av de egna nationella målen. Därför krävs det flexibilitetsåtgärder, men de kvar­ står under medlemsstaternas kontroll för att inte påverka deras förmåga att nå sina nationella mål. Dessa flexibilitets­ åtgärder utformas som statistiska överföringar, gemen­ samma projekt mellan medlemsstaterna eller gemensamma stödsystem.

(37)Importerad el som producerats från förnybara energikäl­ lor utanför gemenskapen bör kunna räknas in i medlems­ staternas mål. För att undvika en nettoökning av växthusgasutsläppen genom att man slutar använda befint­ liga förnybara energikällor och helt eller delvis ersätter dem med konventionella energikällor, bör endast el som pro­ ducerats i sådana anläggningar för energi från förnybara energikällor som tagits i drift efter det att detta direktiv har trätt i kraft, eller genom ökad kapacitet i en anläggning som renoverats efter det datumet, kunna tas med i beräk­ ningen. För att kunna garantera en adekvat effekt av skiftet från konventionell energi till energi från förnybara energi­ källor i gemenskapen och i tredjeländer, är det lämpligt att

se till att sådan import kan spåras och redovisas på ett till­ förlitligt sätt. Avtal med tredjeländer om hur denna handel med el från förnybara energikällor ska organiseras kommer att övervägas. Om ett beslut som fattas enligt fördraget om energigemenskapen (1) innebär att de relevanta bestämmel­ serna i detta direktiv blir bindande för parterna i det för­ draget, kommer de bestämmelser om samarbete mellan medlemsstaterna som föreskrivs i detta direktiv att vara til­ lämpliga på dem.

(38)När medlemsstaterna tillsammans med ett eller flera tred­ jeländer genomför gemensamma projekt som rör elpro­ duktion från förnybara energikällor, är det lämpligt att dessa gemensamma projekt endast gäller nybyggda anlägg­ ningar eller anläggningar med nyligen ökad kapacitet. Detta kommer att hjälpa till att garantera att andelen energi från förnybara energikällor i tredjelandets totala energian­ vändning inte minskas på grund av importen av energi från förnybara energikällor till gemenskapen. Vidare bör de berörda medlemsstaterna underlätta det berörda tredjelan­ dets inhemska användning av elproduktionen från de anläggningar som omfattas av det gemensamma projektet. Det berörda tredjelandet bör även uppmuntras av kommis­ sionen och medlemsstaterna att utveckla en policy för energi från förnybara energikällor med ambitiösa mål.

(39)Det är tydligt att projekt av stort europeiskt intresse i tred­ jeländer, t.ex. solenergiplanen för Medelhavet, kan behöva en lång ledtid innan de är fullt anslutna till gemenskapens territorium. Det är därför lämpligt att underlätta utveck­ lingen av dem genom att tillåta att medlemsstaterna i sina nationella mål tar hänsyn till en begränsad mängd el pro­ ducerad genom sådana projekt under den tid som sam­ mankopplingen byggs.

(40)Det förfarande som används av den förvaltning som bär ansvaret för godkännande, certifiering och licensiering av anläggningar för energi från förnybara energikällor bör vara objektivt, transparent, icke-diskriminerande och pro­ portionellt vid tillämpningen av bestämmelserna på enskilda projekt. Det är i synnerhet lämpligt att undvika alla onödiga bördor som kan uppstå när projekt för energi från förnybara energikällor klassificeras som anläggningar som innebär stora hälsorisker.

(41)Bristen på transparenta regler och samordning mellan olika organ för godkännande har visat sig hindra utvecklingen av energi från förnybara energikällor. Särskild hänsyn bör därför tas till den speciella strukturen hos sektorn för energi från förnybara energikällor när nationella, regionala och lokala myndigheter ser över sina administrativa förfa­ randen för att ge tillstånd till uppförande och drift av anläggningar, med tillhörande nätinfrastruktur för trans­ mission och distribution, som producerar el, värme eller

(1) EUT L 198, 20.7.2006, s. 18.

87

Prop. 2009/10:128

Bilaga 1

5.6.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 140/21

 

 

 

 

kyla eller transportdrivmedel frånförnybara energikällor. Administrativa godkännandeförfaranden bör följa transpa­ renta tidsplaner för anläggningar som utnyttjar energi från förnybara energikällor. Bestämmelser och riktlinjer som gäller planering bör utformas med tanke på sådan kost­ nadseffektiv och miljövänlig utrustning för värme, kyla och el som utnyttjar förnybara energikällor.

(42)För att energi från förnybara energikällor snabbt ska kunna tas i bruk och med tanke på dess kvalitet, dvs. att den gene­ rellt sett är mycket hållbar och gynnsam för miljön, bör medlemsstaterna vid tillämpning av administrativa bestäm­ melser, planeringsstrukturer och lagstiftning som syftar till att ge licenser till anläggningar såvitt avser utsläppsminsk­ ningar och utsläppskontroll i industrianläggningar, till att motverka nedsmutsning av luften och till att förebygga eller minimera utsläpp av farliga ämnen i miljön, beakta förnybara energikällors bidrag för att uppfylla miljö- och klimatmål, särskilt i jämförelse med anläggningar för energi från icke förnybara energikällor.

(43)För att stimulera enskilda medborgares bidrag till de mål som fastställs i detta direktiv bör de relevanta myndighe­ terna överväga möjligheten att ersätta godkännanden med en enkel anmälan till det behöriga organet när små decen­ traliserade enheter för produktion av energi från förnybara energikällor anläggs.

(44)Överensstämmelsen mellan målen i detta direktiv och gemenskapens övriga miljölagstiftning bör säkerställas. Särskilt under förfarandena för bedömning, planering och licensiering av anläggningarna för energi från förnybara energikällor, bör medlemsstaterna beakta all miljölagstift­ ning på gemenskapsnivå samt förnybara energikällors bidrag för att uppfylla miljö- och klimatmål, särskilt i jäm­ förelse med anläggningar för energi från icke-förnybara energikällor.

(45)Nationella tekniska specifikationer och andra krav som omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG av den 22 juni 1998 om ett informationsförfa­ rande beträffande tekniska standarder och föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjäns­ ter (1) när det gäller t.ex. kvalitetsnivå, testmetoder eller användningsvillkor, bör inte leda till handelshinder för utrustning eller system för energi från förnybara energikäl­ lor. Stödsystem för energi från förnybara energikällor bör därför inte föreskriva nationella tekniska specifikationer som avviker från gällande gemenskapsstandard eller inne­ bära krav på att den utrustning eller de system för vilka stöd beviljas ska certifieras eller testas på en särskild plats eller av en viss angiven enhet.

(46)Medlemsstaterna bör överväga mekanismer för att främja fjärrvärme och fjärrkyla från energi från förnybara energikällor.

(47)På nationell och regional nivå har bestämmelser och skyl­ digheter beträffande minimikrav för användning av energi från förnybara energikällor i nya och renoverade byggna­ der lett till en betydligt ökad användning av denna typ av energi. Dessa åtgärder bör också framhållas som föredö­ men i ett vidare gemenskapssammanhang, samtidigt som man genom ändrade byggregler och byggnormer främjar energieffektivare anordningar för energi från förnybara energikällor.

(48)För att underlätta och påskynda fastställandet av minimi­ nivåer för användningen av energi från förnybara energi­ källor i byggnader, kan det vara lämpligt att medlemsstaterna förskriver att sådana nivåer ska uppnås genom att en faktor för energi från förnybara energikällor tas med för att uppfylla minimikraven för energiprestanda i enlighet med direktiv 2002/91/EG, i samband med en kostnadsoptimal minskning av koldioxidutsläppen per byggnad.

(49)Det bör informeras och utbildas mer, särskilt inom värme- och kylbranschen, för att främja användningen av energi från förnybara energikällor.

(50)I den mån som tillträde till eller utövande av yrket instal­ latör är en reglerad yrkesverksamhet fastställs villkoren för erkännande av yrkeskvalifikationer i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer (2). Tillämpningen av det här direktivet påverkar därför inte tillämpningen av direktiv 2005/36/EG.

(51)Direktiv 2005/36/EG innehåller krav på ömsesidigt erkän­ nande av yrkeskvalifikationer för bland annat arkitekter, men det krävs också att arkitekter och planerare ingående överväger en optimal kombination av energi från förny­ bara energikällor och högeffektiv teknik när de gör upp planer och ritningar. Medlemsstaterna bör därför ge tyd­ liga riktlinjer om detta. Detta bör göras utan att det påver­ kar tillämpningen av direktiv 2005/36/EG, särskilt artiklarna 46 och 49.

(52)Vid tillämpning av detta direktiv är ursprungsgarantiernas enda funktion att visa för slutkunden att en viss andel eller mängd energi har producerats från förnybara energikällor. En ursprungsgaranti kan, oberoende av vilken energi det gäller, överföras från en innehavare till en annan. I syfte att garantera att en elenhet från förnybara energikällor endast kan överlämnas en gång till en kund bör emellertid dub­ belt räknande och dubbelt överlämnande av ursprungsga­ rantier undvikas. Energi från förnybara energikällor vars åtföljande ursprungsgaranti sålts separat av producenten bör inte överlämnas eller säljas till slutkunden som energi från förnybara energikällor. Det är viktigt att skilja mellan miljöcertifikat som används för stödsystem, och ursprungsgarantier.

(1) EGT L 204, 21.7.1998, s. 37.

(2) EUT L 255, 30.9.2005, s. 22.

88

Prop. 2009/10:128

Bilaga 1

L 140/22

SV

Europeiska unionens officiella tidning

5.6.2009

 

 

 

 

(53)Det är lämpligt att låta den framväxande konsumentmark­ naden för el från förnybara energikällor bidra till uppbygg­ naden av nya anläggningar för energi från förnybara energikällor. Medlemsstaterna bör därför ha möjlighet att kräva att elleverantörer som informerar slutkunderna om sin energimix i enlighet med artikel 3.6 i direktiv 2003/54/EG tar med en minsta procentandel av ursprungs­ garantier från nybyggda anläggningar som producerar energi från förnybara energikällor, förutsatt att ett sådant krav är förenligt med gemenskapslagstiftningen.

(54)Det är viktigt att tillhandahålla information om hur den el som fått stöd fördelas till slutkunderna i enlighet med arti­ kel 3.6 i direktiv 2003/54/EG. För att förbättra kvaliteten på denna information till konsumenterna, särskilt när det gäller den mängd energi som kommer från förnybara ener­ gikällor och som producerats av nya anläggningar, bör kommissionen utvärdera effektiviteten hos de åtgärder som medlemsstaterna vidtar.

(55)I Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/8/EG av den 11 februari 2004 om främjande av kraftvärme på grundval av efterfrågan på nyttiggjord värme på den inre marknaden för energi (1) föreskrivs ursprungsgarantier för att visa ursprunget av den el som produceras i högeffek­ tiva kraftvärmeverk. Sådana ursprungsgarantier kan inte användas för att redovisa användningen av energi från för­ nybara energikällor i enlighet med artikel 3.6 i direktiv 2003/54/EG, eftersom det skulle kunna resultera i dubbelt räknande eller dubbel redovisning.

(56)Ursprungsgarantierna innebär inte någon automatisk rätt till stöd från nationella stödsystem.

(57)Det behövs stöd för integration av energi från förnybara energikällor i transmissions- och distributionsnätet och för utnyttjande av system för lagring av energi för integrerad kortvarig produktion av energi från förnybara energikällor.

(58)Utvecklingstakten bör ökas när det gäller projekt för energi från förnybara energikällor, inklusive ”projekt för energi från förnybara energikällor av europeiskt intresse” inom ramen för programmen avseende transeuropeiska energi­ nät (TEN-E). Därför bör kommissionen också analysera hur finansieringen av sådana projekt kan förbättras. Särskild uppmärksamhet bör ägnas sådana projekt för energi från förnybara energikällor som kommer att bidra till att ge gemenskapen och dess grannländer en väsentligt tryggare energiförsörjning.

minska balanseringskostnaderna, stimulera konkurrensen

– vilket leder till lägre priser – och främja nätens utveck­ ling. Genom att man delar på överföringskapaciteten och utnyttjar den maximalt kan man också undvika ett över­ drivet behov av att ny kapacitet byggs.

(60)Prioriterad och garanterad tillgång till el från förnybara energikällor är viktigt för integrering av förnybara energi­ källor i den inre marknaden för el i linje med artikel 11.2 och är en ytterligare utveckling av artikel 11.3 i direktiv 2003/54/EG. Krav angående upprätthållande av tillförlit­ lighet och säkerhet när det gäller nät och inmatning kan skilja sig åt beroende på det nationella nätets särdrag och dess säkra drift. Prioriterad tillgång till nätet ger anslutna producenter av el från förnybara energikällor säkerhet om att de vid varje tidpunkt kan sälja och överföra el från för­ nybara energikällor i enlighet med anslutningsreglerna när­ helst källan blir tillgänglig. Om el från förnybara energikällor integreras på spotmarknaden, säkerställer garanterad tillgång att all el som säljs och stöds får tillgång till nätet, vilket möjliggör maximal användning av el från förnybara energikällor från anläggningar som är uppkopp­ lade till nätet. Detta innebär emellertid inte någon skyldig­ het för medlemsstaterna att stödja eller införa köpskyldighet för energi från förnybara energikällor. I andra system bestäms ett fast pris för el från förnybara energikällor, i allmänhet i kombination med köpskyldig­ het för systemoperatören. I ett sådant fall har prioriterad tillgång redan givits.

(61)Det är i vissa fall omöjligt att fullt ut säkra transmission och distribution av el från förnybara energikällor utan att negativt påverka nätets tillförlitlighet eller säkerhet. I sådana fall kan det vara motiverat att ekonomiskt kompen­ sera de berörda producenterna. Målen i detta direktiv krä­ ver dock en varaktig ökning av transmissionen och distributionen av el som producerats från förnybara ener­ gikällor utan att detta påverkar nätsystemets tillförlitlighet eller säkerhet. I detta syfte bör medlemsstaterna vidta lämpliga åtgärder för att möjliggöra större genomträng­ ning av el från förnybara energikällor, bland annat genom att ta hänsyn till särdragen hos variabla energikällor och energikällor som ännu inte kan lagras. I den mån som målen i detta direktiv så kräver, bör anslutning av nya anläggningar för energi från förnybara energikällor tillåtas så snart som möjligt. För att påskynda förfarandena för

anslutning till elnätet kan medlemsstaterna ge prioriterad anslutning eller reservera anslutningsmöjligheter åt nya anläggningar som producerar el från förnybara energikällor.

(59)Sammankopplingar av olika länders nät gör det lättare att integrera förnybara energikällor. Förutom att samman­ kopplingar leder till att variationer jämnas ut kan de också

(1) EUT L 52, 21.2.2004, s. 50.

(62)Kostnaden för att ansluta nya producenter av el och gas från förnybara energikällor till el- och gasnäten bör vara objektiv, transparent och icke-diskriminerande och veder­ börlig hänsyn bör tas till den nytta som anslutna produ­ center av el från förnybara energikällor och lokala producenter av gas från förnybara energikällor medför för el- och gasnäten.

89

Prop. 2009/10:128

Bilaga 1

5.6.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 140/23

 

 

 

 

(63)Elproducenter som vill utnyttja potentialen hos energi från förnybara energikällor i gemenskapens randområden, sär­ skilt öregioner och områden med låg befolkningstäthet, bör i möjligaste mån ha rimliga anslutningskostnader, så att de inte orättvist missgynnas jämfört med producenter i mer centrala, mer industrialiserade och mer tätbefolkade områden.

(64)I direktiv 2001/77/EG fastställs en ram för hur el från för­ nybara energikällor ska anslutas till elnätet. Den faktiska anslutningsgrad som uppnåtts varierar dock starkt mellan olika medlemsstater. Det är därför nödvändigt att stärka ramen och regelbundet se över dess tillämpning på natio­ nell nivå.

(65)Biodrivmedelproduktion bör ske på ett hållbart sätt. De biodrivmedel som används för att uppnå de mål som fast­ ställs i detta direktiv och de som omfattas av nationella stödsystem bör därför uppfylla hållbarhetskriterier.

(66)Gemenskapen bör vidta lämpliga åtgärder inom ramen för detta direktiv, inklusive främjande av hållbarhetskriterier för biodrivmedel och utveckling av andra och tredje gene­ rationens biodrivmedel i gemenskapen och globalt samt intensifiering av jordbruksforskningen och kunskapsupp­ byggandet inom dessa områden.

(67)Införandet av hållbarhetskriterier för biodrivmedel kom­ mer inte att få önskad effekt om det leder till att produkter som inte uppfyller kriterierna och som i avsaknad av kri­ terier skulle ha använts som biodrivmedel i stället används som flytande biobränsle inom värme- eller elsektorn. Håll­ barhetskriterierna bör därför också tillämpas på flytande biobränslen i allmänhet.

(68)Vid Europeiska rådets möte i mars 2007 uppmanades kommissionen att lägga fram ett förslag till ett omfattande direktiv om användning av samtliga förnybara energikäl­ lor som skulle kunna innehålla kriterier och bestämmelser för att säkerställa en hållbar tillgång och användning av bioenergi. Sådana hållbarhetskriterier bör ingå i ett större system som inte bara omfattar biodrivmedel utan också flytande biobränslen. Sådana hållbarhetskriterier bör där­ för anges i det här direktivet. För att uppnå överensstäm­ melse mellan energi- och miljöpolitiken och för att undvika ytterligare kostnader för företagen och inkonsekvenser på miljöområdet som skulle bli följden av bristande överens­ stämmelse, är det viktigt att tillhandahålla samma hållbar­ hetskriterier för användning av biodrivmedel med stöd av det här direktivet som. dem som används med stöd av

direktiv 98/70/EG. Av samma skäl bör dubbel rapporte­ ring undvikas i detta sammanhang. Kommissionen och de behöriga nationella myndigheterna bör dessutom koordi­ nera sina verksamheter inom ramen för den kommitté som är särskilt ansvarig för hållbara aspekter. Kommissionen bör också under 2009 bedöma om även andra tekniska produkter av biomassa bör ingå och hur det ska ske.

(69)Den ökade globala efterfrågan på biodrivmedel och fly­ tande biobränslen och de stimulansåtgärder för använd­ ning av dessa produkter som föreskrivs i detta direktiv bör inte få leda till att landområden med biologisk mångfald förstörs. Dessa ändliga resurser, som i olika internationella fördrag anses vara viktiga för hela mänskligheten, bör bevaras. Konsumenter i gemenskapen skulle dessutom anse det vara moraliskt oacceptabelt om deras ökade användning av biodrivmedel och flytande biobränslen kunde leda till att områden med biologisk mångfald förstörs. Det är av dessa skäl nödvändigt att fastställa håll­ barhetskriterier varigenom biodrivmedel och flytande bio­ bränslen bara kan bli föremål för stimulansåtgärder om man kan garantera att de inte producerats i områden med biologisk mångfald eller, när det gäller områden som utsetts till naturskyddsområden eller till skyddsområden för sällsynta, hotade eller utrotningshotade ekosystem eller arter, att relevanta behöriga myndigheter visar att produk­ tionen av råvarorna inte inverkar negativt på dessa syften. De hållbarhetskriterier som valts bör betrakta skogar som biologiskt rika när det rör sig om naturskog, enligt den definition som FN:s organisation för livsmedel och jord­ bruk (FAO) använder i sin globala bedömning av skogsre­ surserna och som länder allmänt använder för att rapportera om naturskogens utbredning – eller om de omfattas av nationell naturskyddslagstiftning. Områden där uttag av icke träbaserade skogsprodukter förekommer bör ingå, förutsatt att den mänskliga inverkan är liten. Andra typer av skog enligt de definitioner som används av FAO, t.ex. modifierad naturlig skog, halvnaturlig skog och planterad skog bör inte betraktas som naturskog. Med tanke på vissa typer av gräsmark med stor biologisk mång­ fald, såväl tempererade som tropiska, bland annat savan­ ner med stor biologisk mångfald, stäpper, områden med buskvegetation och prärier, bör biodrivmedel som fram­ ställs av råvaror från sådan mark inte kunna bli föremål för stimulansåtgärder enligt detta direktiv. Kommissionen bör, i enlighet med senaste vetenskapliga rön och tillämpliga internationella normer, ta fram kriterier och geografiska avgränsningar för att fastställa vilka områden som utgör sådan gräsmark med stor biologisk mångfald.

(70)Om landområden som innehåller stora kollager, i mark och vegetation, ställs om till odling av råvaror för biodriv­ medel eller flytande biobränslen kommer normalt sett en del av det bundna kolet att släppas ut i atmosfären i form av koldioxid. Den negativa effekt som detta har på växt­ husgaserna kan överstiga de positiva effekterna från bio­ drivmedel eller flytande biobränslen, i vissa fall med bred marginal. När man beräknar hur mycket växthusgasutsläp­ pen minskar tack vare enskilda biodrivmedel och

90

Prop. 2009/10:128

Bilaga 1

L 140/24

SV

Europeiska unionens officiella tidning

5.6.2009

 

 

 

 

flytande biobränslen bör man alltså utgå från den totala växthuseffekten av sådana omställningar. Detta är nödvän­ digt för att garantera att den beräkning som visar hur mycket växthusgasutsläppen minskar baseras på de sam­ mantagna växthuseffekterna av användningen av biodriv­ medel och flytande biobränslen.

(71)Vid beräkning av hur mycket förändrad markanvändning påverkar växthusgaserna bör de ekonomiska aktörerna ha möjlighet att använda sig av faktiska värden för kollagren för referensmarkanvändningen och markanvändningen efter omställningen. De bör också kunna använda sig av standardvärden. Arbetet inom FN:s panel för klimatföränd­ ringar är den lämpliga utgångspunkten för sådana stan­ dardvärden. Detta arbete är för närvarande inte tillgängligt i en form som kan användas direkt av ekonomiska aktö­ rer. Därför bör kommissionen utarbeta vägledning, base­ rad på detta arbete, som kan tjäna som grund för beräkning av kollagrens förändring i enlighet med detta direktiv, inbe­ gripet sådana förändringar när det gäller beskogade områ­ den med ett krontak på mellan 10 och 30 %, savanner, stäpper, buskvegetation och prärier.

(72)Det är lämpligt att kommissionen utarbetar en metodik i syfte att bedöma effekterna av dikning av torvmark på växthusgasutsläppen.

(73)Land bör inte ställas om för produktion av biodrivmedel om minskningen av dess kollager vid omställningen inte inom rimlig tid – mot bakgrund av behovet av att snabbt ta itu med klimatförändringen – kan kompenseras med minskade växthusgasutsläpp på grund av produktionen av biodrivmedel och flytande biobränslen. Detta skulle förhin­ dra att ekonomiska aktörer tvingas utföra onödigt betung­ ande forskning och att man ställer om sådan mark med stora kollager som i efterhand visar sig vara olämplig för produktion av råvaror för biodrivmedel eller flytande bio­ bränslen. Kartläggningar av världens kollager leder till slut­ satsen att våtmarker och kontinuerligt beskogade områden med krontak som täcker mer än 30 % av ytan bör ingå i denna kategori. Beskogade områden med krontak som täcker mellan 10 och 30 % bör också ingå, om det inte kan visas att deras kollager är tillräckligt lågt för att motivera en omställning i enlighet med bestämmelserna i detta direk­ tiv. Vid hänvisningen till våtmarker bör definitionen i kon­ ventionen om våtmarker av internationell betydelse, särskilt ”livsmiljö för våtmarksfåglar”, som antogs den 2 februari 1971 i Ramsar, beaktas.

(74)Stimulansåtgärderna i detta direktiv kommer att upp­ muntra till ökad produktion av biodrivmedel och flytande biobränslen i hela världen. I de fall biodrivmedel och fly­ tande biobränslen framställs ur råvaror som producerats inom gemenskapen, bör de också uppfylla gemenskapens miljökrav på jordbruksområdet, inklusive de krav som

gäller skydd av grundvattnets och ytvattnets kvalitet, samt sociala krav. Det finns emellertid farhågor för att produk­ tionen av biodrivmedel och flytande biobränslen i vissa tredjeländer inte respekterar minimikrav på miljöområdet och det sociala området. Det är därför lämpligt att försöka få till stånd multilaterala och bilaterala avtal och frivilliga internationella och nationella system vilka omfattar cen­ trala miljömässiga och sociala överväganden, i syfte att främja produktionen av biodrivmedel och flytande bio­ bränslen i hela världen på ett hållbart sätt. I avsaknad av sådana avtal eller system bör medlemsstaterna kräva att ekonomiska aktörer rapporterar om dessa frågor.

(75)Kraven på att införa ett hållbarhetssystem för energimäs­ sig användning av andra typer av biomassa än biodrivme­ del och flytande biobränslen bör bedömas av kommissionen under 2009, med beaktande av behovet av att biomassaresurserna förvaltas på ett hållbart sätt.

(76)Hållbarhetskriterier kommer endast att fungera, om de leder till förändringar i marknadsaktörernas beteende. Dessa förändringar kommer bara att ske, om biodrivme­ del och flytande biobränslen som uppfyller dessa kriterier kan säljas till ett högre pris än sådana som inte gör det. Enligt massbalansmetoden för kontroll av efterlevnad finns det en fysisk koppling mellan produktionen av biodrivme­ del och flytande biobränslen som uppfyller hållbarhetskri­ terierna och användningen av biodrivmedel och flytande biobränslen i gemenskapen, varigenom man uppnår en jämvikt mellan tillgång och efterfrågan och säkerställer en prismässig fördel som är större än i system där en sådan koppling saknas. Massbalansmetoden bör därför användas för att kontrollera efterlevnad, i syfte att säkerställa att bio­ drivmedel och flytande biobränslen som uppfyller hållbar­ hetskriterierna kan säljas till ett högre pris. Detta bör säkerställa att systemet fungerar på ett enhetligt sätt sam­ tidigt som man undviker att industrin belastas orimligt hårt. Andra kontrollmetoder bör dock undersökas.

(77)När så är lämpligt bör kommissionen ta vederbörlig hän­ syn till FN:s millenniebedömning av ekosystem, som inne­ håller användbara uppgifter för bevarande av åtminstone de områden som i kritiska lägen erbjuder grundläggande ekosystemtjänster, bl.a. skydd av avrinningsområden och erosionsskydd.

(78)Man bör övervaka effekterna av odling av biomassa, t.ex. genom förändrad markanvändning, bland annat genom förflyttning, införande av invaderande främmande arter och annan inverkan på den biologiska mångfalden samt effekter för livsmedelsproduktionen och det lokala välstån­ det. Kommissionen bör beakta alla relevanta informations­ källor, inbegripet FAO:s hungerkarta. Biodrivmedel bör gynnas på ett sätt som uppmuntrar ökad produktivitet inom jordbruket och användning av skadad mark.

91

Prop. 2009/10:128

Bilaga 1

5.6.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 140/25

 

 

 

 

(79)Det ligger i gemenskapens intresse att försöka få till stånd multilaterala och bilaterala avtal samt frivilliga internatio­ nella eller nationella system som fastställer standarder för produktionen av hållbara biodrivmedel och flytande bio­ bränslen, och som garanterar att produktionen av biodriv­ medel och flytande biobränslen uppfyller dessa standarder. Man bör därför föreskriva att sådana avtal och system ska anses tillhandahålla tillförlitliga belägg och uppgifter, under förutsättning att de uppfyller lämpliga standarder avseende tillförlitlighet, öppenhet och oberoende granskning.

(80)Det är nödvändigt att fastställa tydliga regler för hur man ska beräkna växthusgasutsläppen från biodrivmedel och flytande biobränslen liksom deras fossila motsvarigheter.

(81)Vid beräkningen av växthusgasutsläpp bör samprodukter från produktion och användning av bränslen tas med. Sub­ stitutionsmetoden är lämplig för analys av åtgärdernas effekter, men inte i regleringssyfte avseende enskilda eko­ nomiska aktörer eller enskilda leveranser av transportdriv­ medel. I dessa fall är i stället energifördelningsmetoden den mest lämpliga, eftersom den är lätt att tillämpa och förut­ sägbar på längre sikt samt minimerar kontraproduktiva sti­ mulansåtgärder och ger resultat som generellt sett är jämförbara med resultaten av substitutionsmetoden. När kommissionen i olika rapporter analyserar åtgärdernas effekter bör även resultaten enligt substitutionsmetoden anges.

(82)För att undvika en orimligt stor administrativ börda bör en förteckning över normalvärden för vanliga produktions­ kedjor för biodrivmedel fastställas och denna förteckning bör uppdateras och utvidgas, när nya pålitliga uppgifter finns att tillgå. Ekonomiska aktörer bör alltid vara berätti­ gade att tillgodoräkna sig de värden avseende minskade växthusgasutsläpp för biodrivmedel och flytande biobräns­ len som anges i förteckningen. När normalvärdet för mins­ kade växthusgasutsläpp från en produktionskedja är lägre än det fastställda minimivärdet för minskade växthusgasut­ släpp, bör producenter som önskar visa att de uppfyller miniminivärdet ha skyldighet att visa att de faktiska utsläp­ pen från produktionsprocessen är lägre än de som använ­ des då normalvärdena räknades fram.

(83)Det är lämpligt att de uppgifter som används vid beräk­ ningen av dessa normalvärden tas från oberoende veten­ skapliga expertkällor och uppdateras på lämpligt sätt efterhand som dessa källor fortsätter sitt arbete. Kommis­ sionen bör uppmuntra dessa källor att inom ramen för uppdateringen av sitt arbete behandla utsläpp i samband med odling, effekterna av regionala och klimatbetingade förhållanden, effekterna av odling med hållbara och eko­ logiska produktionsmetoder och vetenskapliga bidrag från producenter både inom gemenskapen och i tredjeländer samt från det civila samhället.

(84)För att undvika att odling av råvaror för biodrivmedel och flytande biobränslen uppmuntras i områden där detta skulle medföra stora växthusgasutsläpp, bör användningen av normalvärden för odling begränsas till regioner där sådana effekter med säkerhet kan uteslutas. För att de administrativa bördorna inte ska bli för tunga, bör med­ lemsstaterna emellertid fastställa nationella eller regionala medelvärden för utsläpp från odling, inbegripet använd­ ning av gödningsmedel.

(85)Efterfrågan på jordbruksråvaror i världen ökar. Denna ökande efterfrågan kommer delvis att tillgodoses genom att jordbruksarealen utökas. Att återställa allvarligt skadad eller starkt förorenad mark, som följaktligen inte kan användas för jordbruksändamål i sitt nuvarande skick, är en metod för att utöka den areal som kan användas för grödor. Eftersom efterfrågan på jordbruksråvaror kommer att öka om man främjar biodrivmedel och flytande bio­ bränslen, bör hållbarhetssystemet främja utnyttjandet av återställd skadad mark. Även om biodrivmedel framställs av råmaterial från mark som redan används som åkermark, kan den nettoökning av efterfrågan på grödor som upp­ stått till följd av att biodrivmedel främjats medföra en net­ toökning av odlingsarealen. Detta skulle kunna påverka mark med stora kollager, vilket skulle resultera i skadliga förluster av kollager. För att minska denna risk är det lämp­ ligt att införa kompletterande åtgärder i syfte att upp­ muntra en ökad produktivitet på mark som redan används för odling av grödor, användning av skadad mark och antagande av hållbarhetskrav, jämförbara med dem som fastställs i detta direktiv med avseende på användningen av biodrivmedel i gemenskapen, i andra jurisdiktioner där biodrivmedel används. Kommissionen bör utarbeta en konkret metodik för att minimera växthusgasutläpp som orsakas av indirekta ändringar i markanvändning. I detta syfte bör kommissionen analysera, på grundval av bästa tillgängliga vetenskapliga rön, särskilt möjligheten att inkludera en faktor för indirekta ändringar i markanvänd­ ningen vid beräkning av växthusgasutsläpp och behovet att ge incitament till hållbara biodrivmedel som minimerar effekterna av ändringar i markanvändningen och förbätt­ rar biodrivmedlens hållbarhet med avseende på ändringar i indirekt markanvändning. Vid utarbetandet av denna metodik bör kommissionen bland annat ta upp de poten­ tiella indirekta ändringarna i markanvändning som sker till följd av biodrivmedel som producerats av cellulosa från icke-livsmedel samt av material som innehåller både cellu­ losa och lignin.

(86)För att uppnå en adekvat marknadsandel för biodrivmedel är det nödvändigt att se till att diesel som innehåller bland­ ningar med större andel biodiesel än vad som anges i stan­ darden EN590/2004 släpps ut på marknaden.

(87)För att säkerställa att biodrivmedel från nya typer av råva­ ror görs kommersiellt gångbara bör dessa ges en högre viktning i vad gäller nationella biodrivmedelsskyldigheter.

92

Prop. 2009/10:128

Bilaga 1

L 140/26

SV

Europeiska unionens officiella tidning

5.6.2009

 

 

 

 

(88)För att säkerställa att utvecklingen på området energi från förnybara energikällor på nationell nivå och gemenskaps­ nivå även fortsättningsvis kommer att vara i fokus krävs det en regelbunden rapportering. Det är lämpligt att kräva att en harmoniserad mall används för de nationella hand­ lingsplaner för energi från förnybara energikällor som medlemsstaterna bör lämna in. Sådana planer kan inbe­ gripa de beräknade kostnaderna för och nyttan av de pla­ nerade åtgärderna, åtgärder som rör den nödvändiga utvidgningen eller förstärkningen av den befintliga nätin­ frastrukturen, de beräknade kostnader för och nyttan av att utveckla energi från förnybara energikällor som överskri­ der den nivå som krävs i det vägledande förloppet, infor­ mation om nationella stödsystem och information om deras användning av energi från förnybara energikällor i nya eller renoverade byggnader.

(89)När medlemsstaterna utformar sina stödsystem har de möjlighet att främja användningen av sådana biodrivme­ del som medför extra fördelar – inbegripet de diversifie­ ringsfördelar som är kopplade till biodrivmedel som framställs av avfall, restprodukter, cellulosa från icke- livsmedel, material som innehåller både cellulosa och lig­ nin samt alger, liksom växter som inte behöver bevattnas och som växer i torra områden för att stoppa ökensprid­ ningen – genom att ta hänsyn till de skilda kostnaderna för att producera energi från å ena sidan traditionella biodriv­ medel och å andra sidan sådana biodrivmedel som medför extra fördelar. Medlemsstaterna har möjlighet att stimulera investeringar i forskning och utveckling avseende denna och annan teknik för energi från förnybara energikällor, som bara kan bli konkurrenskraftig på längre sikt.

(90)Genomförandet av detta direktiv bör om relevant åter­ spegla bestämmelserna i konventionen om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor, särskilt så som de genomförs genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/4/EG av den 28 januari 2003 om allmänhe­ tens tillgång till miljöinformation (1).

(91)De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra detta direktiv bör antas i enlighet med rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (2).

(92)Kommissionen bör särskilt ges befogenhet att anpassa de metodologiska principer och värden som krävs för att bedöma huruvida hållbarhetskriterierna har uppfyllts när det gäller biodrivmedel och flytande biobränslen, att anpassa energiinnehållet för transportdrivmedel till den tekniska och vetenskapliga utvecklingen, att fastställa kri­ terier och geografisk räckvidd för gräsområden med stor

(1) EUT L 41, 14.2.2003, s. 26. (2) EGT L 184, 17.7.1999, s. 23.

biologisk mångfald samt att fastställa detaljerade definitio­ ner av allvarligt skadad och kraftig förorenad mark. Efter­ som dessa åtgärder har en allmän räckvidd och avser att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv, bland annat genom att komplettera det med nya icke väsentliga delar, måste de antas i enlighet med det föreskrivande förfaran­ det med kontroll i artikel 5a i beslut 1999/468/EG.

(93) De bestämmelser i direktiven 2001/77/EG och 2003/30/EG som överlappar med bestämmelser i det här direktivet bör utgå när den sista dagen för införlivan­ det av det här direktivet infaller. Bestämmelser som gäller mål och rapportering för 2010 bör fortsätta att gälla till slutet av 2011. Det är därför nödvändigt att ändra direkti­ ven 2001/77/EG och 2003/30/EG i enlighet med detta.

(94)Eftersom de åtgärder som föreskrivs i artiklarna 17–19 även har en effekt på den inre marknadens funktion, genom att de harmoniserar hållbarhetskriterierna för bio­ drivmedel och flytande biobränslen för redovisningsmålen enligt det här direktivet, och därigenom underlättar, i enlig­ het med artikel 17.8, handel mellan medlemsstaterna med biodrivmedel och flytande biobränslen som uppfyller kra­ ven, är de baserade på artikel 95 i fördraget.

(95)Hållbarhetssystemet bör inte hindra medlemsstaterna från att i sina nationella stödsystem ta hänsyn till de högre pro­ duktionskostnaderna för de biodrivmedel och flytande bio­ bränslen som har fördelar som överstiger minimivärdena i hållbarhetssystemet.

(96)Eftersom de allmänna målen för detta direktiv, nämligen att 20 % av gemenskapens slutliga energianvändning (brutto) ska täckas av energi från förnybara energikällor och 10 % av varje medlemsstats energianvändning inom transportsektorn ska täckas av energi från förnybara ener­ gikällor senast 2020, inte i tillräcklig utsträckning kan upp­ nås av medlemsstaterna och därför, på grund av den föreslagna åtgärdens omfattning, bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlig­ het med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(97)I enlighet med punkt 34 i det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning (3) uppmuntras medlemsstaterna att för egen del och i gemenskapens intresse upprätta egna tabel­ ler som så långt det är möjligt visar överensstämmelsen mellan detta direktiv och införlivandeåtgärderna samt att offentliggöra dessa tabeller.

(3) EUT C 321, 31.12.2003, s. 1.

93

Prop. 2009/10:128

Bilaga 1

5.6.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 140/27

 

 

 

 

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Syfte och tillämpningsområde

Genom detta direktiv upprättas en gemensam ram för främjande av energi från förnybara energikällor. Det anger bindande natio­ nella mål för totala andelen energi från förnybara energikällor av den slutliga energianvändningen (brutto) och för andelen energi från förnybara energikällor inom transportsektorn. Det innehål­ ler bestämmelser om statistiska överföringar mellan medlemssta­ terna, gemensamma projekt mellan medlemsstaterna och med tredjeländer, ursprungsgarantier, administrativa förfaranden, information och utbildning samt tillträde till elnätet för energi från förnybara energikällor. I direktivet fastställs dessutom håll­ barhetskriterier för biodrivmedel och flytande biobränslen.

Artikel 2

Definitioner

I detta direktiv gäller de definitioner som anges i direktiv 2003/54/EG.

Dessutom gäller följande definitioner:

a)energi från förnybara energikällor: energi från förnybara, icke- fossila energikällor, nämligen vindenergi, solenergi, aeroter­ misk energi (luftvärme), geotermisk energi, hydrotermisk energi (vattenvärme) och havsenergi, vattenkraft, biomassa, deponigas, gas från avloppsreningsverk samt biogas.

b)aerotermisk energi: energi lagrad i form av värme i omgivnings­ luften (luftvärme).

c)geotermisk energi: energi lagrad i form av värme under den fasta jordytan.

d)hydrotermisk energi: energi lagrad i form av värme i ytvattnet.

e)biomassa: den biologiskt nedbrytbara delen av produkter, avfall och restprodukter av biologiskt ursprung från jordbruk (inklusive material av vegetabiliskt och animaliskt ursprung), skogsbruk och därmed förknippad industri inklusive fiske och vattenbruk, liksom den biologiskt nedbrytbara delen av industriavfall och kommunalt avfall.

f)slutlig energianvändning (brutto): energiprodukter som för ener­ giändamål levereras till industrin, transportsektorn, hushål­ len, servicesektorn, inbegripet offentliga tjänster, jordbruket, skogsbruket och fiskerinäringen, inbegripet användningen av el och värme inom energisektorn i samband med el- och vär­ meproduktion samt inbegripet förluster av el och värme vid distribution och transmission.

g)fjärrvärme eller fjärrkyla: distribution av värmeenergi i form av ånga, hetvatten eller kylda vätskor från en central produk­ tionskälla, via ett nät, till ett flertal byggnader eller anlägg­ ningar i syfte att värma eller kyla ner utrymmen eller processer.

h)flytande biobränslen: vätskeformiga bränslen för andra energi­ ändamål än för transportändamål, inbegripet el, uppvärm­ ning och kylning, som framställs av biomassa.

i)biodrivmedel: vätskeformiga eller gasformiga bränslen som framställs av biomassa och som används för transportändamål.

j)ursprungsgaranti: ett elektroniskt dokument som har som enda uppgift att utgöra bevis för slutkunden på att en viss andel eller mängd energi producerats från förnybara energi­ källor i enlighet med kraven i artikel 3.6 i direktiv 2003/54/EG.

k)stödsystem: varje instrument, system eller mekanism som en medlemsstat eller en grupp av medlemsstater tillämpar och som främjar användning av energi från förnybara energikäl­ lor genom att minska kostnaden för denna energi, öka för­ säljningspriset eller öka försäljningsvolymen av sådan köpt energi, genom införande av kvoter för energi från förnybara energikällor. Detta omfattar, men är inte begränsat till, inves­ teringsstöd, skattebefrielser eller skattelättnader, skatteåterbe­ talningar, stödsystem med kvoter för energi från förnybara energikällor, inklusive system med gröna certifikat, samt sys­ tem med direkt prisstöd, däribland inmatningspriser och stödutbetalningar.

l)kvoter för energi från förnybara energikällor: ett nationellt stöd­ system där det ställs krav på att energiproducenterna låter en viss andel energi från förnybara energikällor ingå i den energi som de producerar, eller att energileverantörerna låter en viss andel energi från förnybara energikällor ingå i den energi som de levererar, eller att energikonsumenterna låter en viss andel energi från förnybara energikällor ingå i den energi som de konsumerar. Detta inbegriper system där sådana krav kan uppfyllas genom användning av gröna certifikat.

m)faktiskt värde: minskningen av växthusgasutsläpp för några eller alla steg i en specifik produktionsprocess för biodrivme­ del beräknad enligt den metod som fastställs i del C i bilaga V.

n)typiskt värde: en beräkning av den representativa minskningen av växthusgasutsläpp för en särskild produktionskedja för biodrivmedel.

o)normalvärde: ett värde som härleds från ett typiskt värde med tillämpning av på förhand fastställda faktorer, vilket på de villkor som fastställs i detta direktiv får användas i stället för ett faktiskt värde.

94

Prop. 2009/10:128

Bilaga 1

L 140/28

SV

Europeiska unionens officiella tidning

5.6.2009

 

 

 

 

Artikel 3

Bindande nationella övergripande mål och åtgärder för användningen av energi från förnybara energikällor

1.Medlemsstaterna ska se till att deras andel energi från för­ nybara energikällor av den slutliga energianvändningen (brutto) år 2020, beräknad i enlighet med artiklarna 5–11, minst motsvarar deras nationella övergripande mål för andelen energi från förny­ bara energikällor under det året, i enlighet med vad som anges i tredje kolumnen i tabellen i bilaga I del A. Dessa bindande natio­ nella övergripande mål stämmer överens med målet om att minst

20% av gemenskapens slutliga energianvändning (brutto) ska komma från förnybara energikällor 2020. För att de mål som fast­ ställts i denna artikel lättare ska kunna uppnås ska varje medlems­ stat främja och uppmuntra energieffektivitet och energisparande.

2.Medlemsstaterna ska vidta effektivt utformade åtgärder som syftar till att säkerställa att andelen energi från förnybara energi­ källor är minst lika hög som den som anges i det vägledande för­ loppet i del B i bilaga I.

3.För att uppnå de mål som fastställs i punkterna 1 och 2 i denna artikel får medlemsstaterna bland annat tillämpa följande åtgärder:

a)Stödsystem.

b)Åtgärder för samarbete mellan olika medlemsstater och med tredjeländer i syfte att uppnå sina övergripande nationella mål i enlighet med artiklarna 5–11.

Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i för­ draget, ska medlemsstaterna ha rätt att i enlighet med artik­ larna 5–11 i detta direktiv besluta i vilken omfattning de ska stödja energi från förnybara energikällor som produceras i en annan medlemsstat.

4. Varje medlemsstat ska se till att andelen energi från förny­ bara energikällor när det gäller alla former av transporter år 2020 är minst 10 % av den slutliga energianvändningen i transporter i medlemsstaten.

Vid tillämpningen av denna punkt ska följande bestämmelser gälla:

a)Vid beräkningen av nämnaren, dvs. den totala energianvänd­ ningen i transporter i enlighet med första stycket, ska endast bensin, diesel, biodrivmedel som används för väg- och tåg­ transport och el beaktas.

b)Vid beräkningen av täljaren, dvs. användningen av energi från förnybara energikällor i transporter i enlighet med för­ sta stycket, ska alla typer av energi från förnybara energikäl­ lor som används för alla former av transporter beaktas.

c)Vid beräkningen av bidraget från el som produceras från för­ nybara energikällor och används i alla typer av elfordon får medlemsstaterna, vid tillämpningen av leden a och b, välja att använda antingen den genomsnittliga andelen el från förny­ bara energikällor för gemenskapen eller andelen el från för­ nybara energikällor i det egna landet, uppmätt två år före det

ifrågavarande året. Vid beräkningen av användningen av el från förnybara energikällor i eldrivna vägfordon, ska denna användning dessutom anses ha 2,5 gånger energiinnehållet från tillförseln av el från förnybara energikällor.

Kommissionen ska vid behov senast den 31 december 2011 lägga fram ett förslag som på vissa villkor medger att hela mängden el från förnybara energikällor som används för att driva alla typer av elfordon får beaktas.

Kommissionen ska också vid behov senast den 31 december 2011 lägga fram ett förslag till metod för beräkning av bidraget av väte från förnybara energikällor i den sammanlagda bränslemixen.

Artikel 4

Nationella handlingsplaner för energi från förnybara energikällor

1. Varje medlemsstat ska anta en nationell handlingsplan för energi från förnybara energikällor. De nationella handlingspla­ nerna för energi från förnybara energikällor ska fastställa dels medlemsstaternas nationella mål för andelen energi från förny­ bara energikällor som används för transporter, el samt värme och kyla år 2020, med beaktande av de effekter som andra energief­ fektivitetsåtgärder har på den slutliga energianvändningen, dels lämpliga åtgärder för att uppnå dessa nationella övergripande mål, bl.a. samarbete mellan lokala, regionala och nationella myn­ digheter, planerade statistiska överföringar och gemensamma projekt, nationella strategier för att utveckla befintliga biomassa­ resurser och mobilisera nya sådana för olika användningsområ­ den, samt de åtgärder som krävs för att uppfylla kraven i artiklarna 13–19.

Kommissionen ska senast den 30 juni 2009 anta en mall för de nationella handlingsplanerna för energi från förnybara energikäl­ lor. Denna mall ska omfatta minimikraven enligt bilaga VI. Medlemsstaterna ska följa denna mall vid presentationen av de nationella handlingsplanerna för energi från förnybara energikällor.

2.Medlemsstaterna ska senast den 30 juni 2010 till kommis­ sionen anmäla sina handlingsplaner för energi från förnybara energikällor.

3.Sex månader innan den nationella handlingsplanen för energi från förnybara energikällor ska vara klar, ska varje med­ lemsstat offentliggöra och till kommissionen anmäla ett prognos­ dokument som visar

a)medlemsstatens beräknade överskottsproduktion av energi från förnybara energikällor i förhållande till det vägledande förloppet, vilken kan överföras till andra medlemsstater i enlighet med artiklarna 6–11, samt dess beräknade potential för gemensamma projekt fram till 2020, och

b)medlemsstatens beräknade efterfrågan på energi från förny­ bara energikällor från andra källor än inhemsk produktion fram till 2020.

95

Prop. 2009/10:128

Bilaga 1

5.6.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 140/29

 

 

 

 

Denna information kan inbegripa aspekter rörande kostnader, nytta och finansiering. Prognosen ska uppdateras i medlemssta­ ternas rapporter i enlighet med artikel 22.1 leden l och m.

4. Om andelen energi från förnybara energikällor i en med­ lemsstat hamnar under det vägledande förloppet under den när­ mast föregående tvåårsperiod som anges i del B i bilaga I, ska medlemsstaten lämna in en ändrad nationell handlingsplan för energi från förnybar energi till kommissionen senast den 30 juni följande år, vilken ska innehålla lämpliga och proportionella åtgärder för att göra det möjligt för medlemsstaten att inom en rimlig tid uppfylla det vägledande förloppet i del B i bilaga I.

Om en medlemsstat endast med en begränsad marginal misslyck­ ats med att uppfylla det vägledande förloppet får kommissionen, med vederbörlig hänsyn tagen till de nuvarande och framtida åtgärder som medlemsstaten vidtar, besluta om att medlemssta­ ten ska befrias från skyldigheten att lägga fram en ändrad natio­ nell handlingsplan för energi från förnybara energikällor.

5.Kommissionen ska utvärdera de nationella handlingspla­ nerna för energi från förnybara energikällor, särskilt om de åtgär­ der som medlemsstaten planerar i enlighet med artikel 3.2 är tillräckliga. Kommissionen får utfärda en rekommendation med anledning av en nationell handlingsplan för energi från förnybara energikällor eller en sådan ändrad plan.

6.Kommissionen ska till Europaparlamentet sända in de natio­ nella handlingsplanerna för energi från förnybara energikällor och prognosdokumenten i den form de offentliggjorts på den öppen­ hetsplattform som avses i artikel 24.2, tillsammans med eventu­ ella rekommendationer av det slag som avses i punkt 5 i den här artikeln.

Artikel 5

Beräkning av andelen energi från förnybara energikällor

1. Den slutliga energianvändningen (brutto) från förnybara energikällor i varje medlemsstat ska beräknas som summan av

a)den slutliga elanvändningen (brutto) från förnybara energikällor,

b)den slutliga energianvändningen (brutto) från förnybara ener­ gikällor för uppvärmning och kylning, och

c)den slutliga energianvändningen från förnybara energikällor i transporter.

Vid beräkningen av den slutliga energianvändningen (brutto) från förnybara energikällor ska gas, el och vätgas från förnybara ener­ gikällor bara räknas med i ett av alternativen i första stycket led a, b eller c.

Om inte annat föreskrivs i artikel 17.1 andra stycket ska biodriv­ medel och flytande biobränslen som inte uppfyller hållbarhetskri­ terierna i artikel 17.2–17.6 inte tas med i beräkningen.

2.Om en medlemsstat på grund av force majeure anser att det inte är möjligt för den att uppfylla det krav på andel energi från förnybara energikällor av den slutliga energianvändningen (brutto) år 2020 som anges i den tredje kolumnen i tabellen i bilaga I, ska den så snart som möjligt informera kommissionen. Kommissionen ska fatta ett beslut om huruvida force majeure har påvisats. Om kommissionen beslutar att force majeure har påvi­ sats, ska den fastställa vilken justering som ska göras av medlems­ statens slutliga energianvändning (brutto) från förnybara energikällor för år 2020.

3.Vid tillämpning av punkt 1 a ska slutliga elanvändningen (brutto) från förnybara energikällor beräknas som mängden el producerad i en medlemsstat från förnybara energikällor, dock med undantag av elproduktion från pumpkraftverk som använ­ der tidigare uppumpat vatten.

I flerbränsleanläggningar som använder både förnybara och kon­ ventionella källor, ska bara den el som kommer från förnybara energikällor tas med i beräkningen. Vid tillämpning av denna beräkning, ska bidraget från varje energikälla beräknas på grund­ val av dess energiinnehåll.

El från vattenkraft och vindkraft ska redovisas i enlighet med nor­ maliseringsreglerna som fastställs i bilaga II.

4. Vid tillämpning av punkt 1 b ska den slutliga energianvänd­ ningen (brutto) från förnybara energikällor för uppvärmning och kylning beräknas som mängden fjärrvärme och fjärrkyla som pro­ duceras i en medlemsstat från förnybara energikällor plus använd­ ningen av annan energi från förnybara energikällor i industrin, hushållen, servicesektorn, jordbruket, skogsbruket och fiskerinä­ ringen för uppvärmning, kylning och processer.

I flerbränsleanläggningar som använder både förnybara och kon­ ventionella källor ska bara den värme och kyla som producerats från förnybara energikällor tas med i beräkningen. Vid tillämp­ ning av denna beräkning, ska bidraget från varje energikälla beräk­ nas på grundval av dess energiinnehåll.

Aerotermisk, geotermisk och hydrotermisk energi som utvinns från värmepumpar ska beaktas vid tillämpning av punkt 1 b, under förutsättning att den slutliga nyttiggjorda mängden energi betydligt överskrider den mängd insatt primärenergi som krävs för att driva värmepumpen. Mängden värme som ska anses utgöra energi från förnybara energikällor enligt detta direktiv ska beräk­ nas i enlighet med den metod som anges i bilaga VII.

Vid tillämpning av punkt 1 b ska värmeenergi från passiva ener­ gisystem, där lägre energianvändning uppnås passivt genom bygg­ naders utformning eller genom värme från icke förnybara energikällor, inte tas med i beräkningen.

5. Energiinnehållet i de transportdrivmedel som anges i bilaga III ska vara det som anges i den bilagan. Bilaga III får anpas­ sas till den tekniska och vetenskapliga utvecklingen. Dessa åtgär­ der, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv, ska antas i enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 25.4.

96

Prop. 2009/10:128

Bilaga 1

L 140/30

SV

Europeiska unionens officiella tidning

5.6.2009

 

 

 

 

6. Andelen energi från förnybara energikällor ska beräknas som den slutliga energianvändningen (brutto) från förnybara energikällor delat med den slutliga energianvändningen (brutto) från alla energikällor, uttryckt i procent.

Vid tillämpningen av första stycket ska den summa som avses i punkt 1 justeras i enlighet med artiklarna 6, 8, 10 och 11.

Vid beräkning av en medlemsstats slutliga energianvändning (brutto) för mätning av om medlemsstaten följer målen och det vägledande förloppet i detta direktiv ska den energimängd som används inom luftfarten anses uppgå till högst 6,18 % av med­ lemsstatens slutliga energianvändning (brutto). För Cypern och Malta ska den energimängd som används inom luftfarten, i för­ hållande till de medlemsstaternas respektive slutliga energian­ vändning (brutto), anses uppgå till högst 4,12 %.

7. Den metod och de definitioner som används vid beräk­ ningen av andelen energi från förnybara energikällor ska vara de som anges i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1099/2008 av den 22 oktober 2008 om energistatistik (1).

Medlemsstaterna ska säkerställa samstämmigheten i de statistik­ uppgifter som används vid beräkningen av dessa sektoriella och övergripande andelar samt de statistikuppgifter som lämnas till kommissionen enligt förordning (EG) nr 1099/2008.

Artikel 6

Statistiska överföringar mellan medlemsstaterna

Artikel 7

Gemensamma projekt mellan medlemsstaterna

1.Två eller flera medlemsstater får samarbeta om alla typer av gemensamma projekt som rör produktion av el, värme eller kyla från förnybara energikällor. Detta samarbete får inbegripa privata aktörer.

2.Medlemsstaterna ska till kommissionen anmäla den andel eller mängd el, värme eller kyla från förnybara energikällor som produceras av ett gemensamt projekt på deras territorium, som tagits i drift efter den 25 juni 2009, eller genom ökad kapacitet i en anläggning som renoverats efter det datumet, vilket ska med­ räknas med avseende på det övergripande nationella målet i en annan medlemsstat för att mäta efterlevnaden av kraven i detta direktiv.

3.Den anmälan som avses i punkt 2 ska

a)beskriva den föreslagna anläggningen eller identifiera den renoverade anläggningen,

b)specificera den andel eller mängd el, värme eller kyla som produceras i anläggningen och som ska medräknas med avseende på det övergripande nationella målet i en annan medlemsstat,

c)ange vilken medlemsstat till vars förmån anmälan görs,

1. Medlemsstaterna får enas om och vidta åtgärder för statis­ tiska överföringar från en medlemsstat till en annan av bestämda mängder energi från förnybara energikällor. Den överförda mäng­ den ska

a)dras av från den mängd energi från förnybara energikällor som beaktas när man mäter efterlevnaden av kraven i arti­ kel 3.1 och 3.2 hos den medlemsstat som genomför överfö­ ringen, och

b)läggas till den mängd energi från förnybara energikällor som beaktas när man mäter efterlevnaden av kraven i artikel 3.1 och 3.2 hos en annan medlemsstat som tar emot överföringen.

En statistisk överföring ska inte påverka uppnåendet av det natio­ nella målet för den medlemsstat som gör överföringen.

2.De åtgärder som avses i punkt 1 får gälla under ett eller flera år. De ska anmälas till kommissionen senast tre månader efter utgången av varje år då de gäller. Den information som skickas till kommissionen ska innehålla uppgifter om mängd och pris på den berörda energin.

3.Överföringar ska gälla endast sedan alla medlemsstater som är inblandade i överföringen har anmält överföringen till kommissionen.

(1) EUT L 304, 14.11.2008, s. 1.

d)specificera den tid, angivet i fullständiga kalenderår, under vilken den el, värme eller kyla som produceras i anläggningen från förnybara energikällor ska medräknas med avseende på det övergripande nationella målet i den andra medlemsstaten.

4.Den tid som anges i punkt 3 d får inte utsträckas till efter 2020. Tiden för det gemensamma projektet får utsträckas till efter 2020.

5.En anmälan som görs enligt denna artikel får inte ändras eller återkallas utan ett gemensamt samtycke från den medlems­ stat som gör anmälan och den medlemsstat som anges i enlighet med punkt 3 c.

Artikel 8

Resultaten av gemensamma projekt mellan medlemsstaterna

1. Inom tre månader efter utgången av varje år som omfattas av den tid som fastställs enligt artikel 7.3 d, ska den medlemsstat som gjort anmälan enligt artikel 7 upprätta en skriftlig anmälan som anger

a)den totala mängden el, värme eller kyla som under året pro­ ducerats från förnybara energikällor i den anläggning som var föremål för anmälan enligt artikel 7, och

97

Prop. 2009/10:128

Bilaga 1

5.6.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 140/31

 

 

 

 

b)den mängd el, värme eller kyla som under året producerats från förnybara energikällor i anläggningen och som ska med­ räknas med avseende på de nationella övergripande målen i en annan medlemsstat i enlighet med villkoren i anmälan.

2.Den anmälande medlemsstaten ska skicka den skriftliga anmälan till den medlemsstat till vars förmån anmälan gjordes och till kommissionen.

3.För beräkning av efterlevnaden av kraven i detta direktiv när det gäller nationella övergripande mål, ska den mängd el, värme eller kyla från förnybara energikällor som anmälts i enlighet med punkt 1 b

a)dras av från den mängd el, värme eller kyla från förnybara energikällor som beaktas vid beräkningen av efterlevnaden hos den medlemsstat som utfärdar meddelandet enligt punkt 1, och

b)läggas till den mängd el, värme eller kyla från förnybara ener­ gikällor som beaktas vid beräkningen av efterlevnaden hos den medlemsstat som tar emot meddelandet enligt punkt 2.

Artikel 9

Gemensamma projekt mellan medlemsstater och tredjeländer

1.En eller flera medlemsstater får samarbeta med ett eller flera tredjeländer om alla typer av gemensamma projekt som rör elpro­ duktion från förnybara energikällor. Detta samarbete får inbegripa privata aktörer.

2.El från förnybara energikällor som produceras i ett tredje­ land ska beaktas endast vid beräkningen av efterlevnaden av kra­ ven i detta direktiv avseende nationella övergripande mål om samtliga följande villkor är uppfyllda:

a)Elen används i gemenskapen, ett krav som ska anses vara uppfyllt när

i)en bestämd mängd el motsvarande den redovisade mängden el tydligt har avsatts för den tilldelade överfö­ ringskapaciteten av alla berörda systemansvariga för transmissionssystem i ursprungslandet, destinationslan­ det och, i förekommande fall, varje tredjeland som är transitland,

ii)en bestämd mängd el motsvarande den redovisade mängden el tydligt har registrerats i balansförteckningen av den berörda systemansvariga för transmissionssystem på gemenskapssidan av en gränsöverföringsförbindelse, och

iii)den avsatta kapaciteten och produktionen av el från för­ nybara energikällor i den anläggning som avses i punkt 2 b hänför sig till samma tidsperiod.

b)Elen produceras i en nybyggd anläggning som tagits i drift efter den 25 juni 2009 eller genom ökad kapacitet i en anläggning som renoverats efter detta datum, inom ramen för ett gemensamt projekt enligt punkt 1.

c)Den producerade och exporterade mängden el har inte erhål­ lit något annat stöd från ett stödsystem i ett tredjeland än investeringsstöd som beviljats anläggningen.

3. Medlemsstaterna får hos kommissionen ansöka om att el från förnybara energikällor, vilken producerats och använts i ett tredjeland, får beaktas vid tillämpningen av artikel 5 i samband med att det anläggs en gränsöverföringsförbindelse med mycket lång ledtid mellan en medlemsstat och ett tredjeland, under för­ utsättning att samtliga följande villkor uppfylls:

a)Byggandet av gränsöverföringsförbindelsen ska inledas senast den 31 december 2016.

b)Gränsöverföringsförbindelsen kan inte tas i drift före den 31 december 2020.

c)Gränsöverföringsförbindelsen måste kunna tas i drift senast den 31 december 2022.

d)Gränsöverföringsförbindelsen kommer, efter att den tagits i drift, att i enlighet med punkt 2 användas för export till gemenskapen av el från förnybara energikällor.

e)Ansökan gäller ett gemensamt projekt som uppfyller kriteri­ erna i punkt 2 b och c och som kommer att använda gränsö­ verföringsförbindelsen, efter att den tagits i drift, och en mängd el som inte överstiger den mängd som kommer att exporteras till gemenskapen efter det att gränsöverföringsför­ bindelsen tagits i drift.

4.Den andel eller mängd el som produceras i en anläggning inom ett tredjelands territorium och som ska medräknas i en eller flera medlemsstaters övergripande nationella mål när man beräk­ nar efterlevnaden av artikel 3, ska anmälas till kommissionen. När mer än en medlemsstat är berörd ska fördelningen mellan med­ lemsstaterna av denna andel eller mängd anmälas till kommissio­ nen. Andelen eller mängden får inte överstiga den andel eller mängd som faktiskt exporterats till och använts i gemenskapen, motsvarande den mängd som anges i punkt 2 a i och ii i denna artikel och som uppfyller de villkor som anges i punkt 2 a. Denna anmälan ska göras av varje medlemsstat när denna andel eller mängd producerad el ska tas med vid beräkningen av dess över­ gripande nationella mål.

5.Den anmälan som avses i punkt 4 ska

a)beskriva den föreslagna anläggningen eller identifiera den renoverade anläggningen,

b)specificera den andel eller mängd el som produceras i anlägg­ ningen som ska medräknas i en medlemsstats nationella mål samt motsvarande finansiella arrangemang, med förbehåll för kraven på konfidentialitet,

98

Prop. 2009/10:128

Bilaga 1

L 140/32

SV

Europeiska unionens officiella tidning

5.6.2009

 

 

 

 

c)ange den period, i hela kalenderår, under vilken elen ska anses ingå i beräkningen av medlemsstatens övergripande natio­ nella mål, och

d)innehålla en skriftlig bekräftelse beträffande b och c från det tredjeland inom vars territorium anläggningen ska tas i drift och andelen eller mängden el som produceras av den anlägg­ ning som kommer att användas inom det tredje landet.

6.Den under punkt 5 c angivna perioden får inte utsträckas till efter 2020. Tiden för det gemensamma projektet får utsträckas till efter 2020.

7.En anmälan som gjorts enligt denna artikel får inte ändras eller dras tillbaka utan en gemensam överenskommelse mellan medlemsstaten som gjort anmälan och tredjelandet som bekräf­ tat det gemensamma projektet i enlighet med punkt 5 d.

8.Medlemsstaterna och kommissionen ska uppmuntra de relevanta organ som omfattas av fördraget om energigemenska­ pen att, i enlighet med fördraget om energigemenskapen, vidta de åtgärder som krävs så att de fördragsslutande parterna i det för­ draget kan tillämpa de bestämmelser om samarbete som före­ skrivs i detta direktiv mellan medlemsstaterna.

Artikel 10

Effekter av gemensamma projekt mellan medlemsstater och tredjeländer

Artikel 11

Gemensamma stödsystem

1. Utan att det påverkar medlemsstaternas skyldigheter enligt artikel 3, får två eller fler medlemsstater på frivillig basis besluta att slå samman eller delvis samordna sina nationella stödsystem. Då kan en viss mängd energi från förnybara energikällor som pro­ duceras inom territoriet för en deltagande medlemsstat beaktas vid beräkning av det övergripande nationella målet för en annan deltagande medlemsstat, om de berörda medlemsstaterna:

a)gör en statistisk överföring av de angivna mängderna energi från förnybara energikällor från en medlemsstat till en annan medlemsstat i enlighet med artikel 6, eller

b)fastställer en fördelningsnyckel som godkänts av de delta­ gande medlemsstaterna och som fördelar mängder av energi från förnybara energikällor mellan de deltagande medlems­ staterna. En sådan fördelningsnyckel ska anmälas till kom­ missionen senast tre månader efter utgången av det första året då den använts.

2. Inom tre månader efter utgången av varje år ska varje med­ lemsstat som gjort en anmälan enligt punkt 1 b utfärda en skrift­ lig anmälan med uppgift om den totala mängd el, värme eller kyla som producerats från förnybara energikällor under året och som omfattats av fördelningsnyckeln.

1. Inom tre månader efter utgången av varje år under den period som avses i artikel 9.5 c ska medlemsstaten som gjort anmälan enligt artikel 9 utfärda en skriftlig anmälan, i vilken föl­ jande ska anges, nämligen

a)den totala mängden producerad el under det året från förny­ bara energikällor i den anläggning som omfattas av anmälan enligt artikel 9,

b)den mängd el som producerades under det året från förny­ bara energikällor i den anläggning som ska tas med i beräk­ ningen av landets övergripande nationella mål i enlighet med villkoren i anmälan enligt artikel 9, och

c)bevis för uppfyllande av villkoren i artikel 9.2.

2.Medlemsstaten ska sända den skriftliga anmälan till det tred­ jeland som har bekräftat projektet i enlighet med artikel 9.5 d och till kommissionen.

3.För beräkning av efterlevnaden av kraven i detta direktiv när det gäller nationella övergripande mål, ska den enligt punkt 1 b anmälda mängden el producerad från förnybara energikällor läg­ gas till den mängd energi från förnybara energikällor som ska beaktas vid beräkningen av efterlevnaden hos den medlemsstat som utfärdat den skriftliga anmälan.

3. I syfte att beräkna efterlevnaden av kraven i detta direktiv om övergripande nationella mål ska den mängd el, värme eller kyla som producerats från förnybara energikällor och som anmälts i enlighet med punkt 2, omfördelas mellan de berörda medlemsstaterna i enlighet med den anmälda fördelningsnyckeln.

Artikel 12

Kapacitetsökningar

I enlighet med artiklarna 7.2 och 9.2 b ska de enheter energi från förnybara energikällor som kan tillskrivas ökad kapacitet i en anläggning, behandlas som om de producerades i en separat anläggning som togs i drift vid den tidpunkt då kapacitetsök­ ningen skedde.

Artikel 13

Administrativa förfaranden, regler och normer

1. Medlemsstaterna ska se till att de nationella reglerna för godkännande, certifiering och licensiering som gäller för anlägg­ ningar med tillhörande nätinfrastruktur för transmission och dist­ ribution, som producerar el, värme eller kyla från förnybara energikällor och för omvandlingen av biomassa till biodrivmedel eller andra energiprodukter, är proportionella och nödvändiga.

99

Prop. 2009/10:128

Bilaga 1

5.6.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 140/33

 

 

 

 

Medlemsstaterna ska särskilt vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa

a)med förbehåll för skillnaderna mellan medlemsstaterna när det gäller administrativ uppbyggnad och organisation, att de nationella, regionala och lokala administrativa organens ansvarsområden för godkännande, certifiering och licensie­ ring, inklusive fysisk planering, är tydligt samordnade och definierade, med transparenta tidsplaner för fastställande av planer och ansökningar om bygglov,

b)att omfattande information om handläggning av ansökningar om godkännande, certifiering och licensiering för anlägg­ ningar för energi från förnybara energikällor samt om till­ gänglig hjälp till sökande görs tillgänglig på lämplig nivå,

c)att administrativa förfaranden förenklas så långt det är möj­ ligt och genomförs på lämplig administrativ nivå,

d)att reglerna som styr godkännande, certifiering och licensie­ ring är objektiva, transparenta, proportionella och inte dis­ kriminerar mellan sökandena och är utformade så att de tar fullständig hänsyn till särdragen hos olika teknikslag för energi från förnybara energikällor,

e)att de administrativa kostnader som ska betalas av konsu­ menter, planerare, arkitekter, byggare, montörer av utrust­ ning och system samt leverantörer är transparenta och kopplade till faktiska kostnader, och

f)att förenklade och mindre arbetskrävande godkännandeför­ faranden, också i form av enkel anmälan om detta är tillåtet enligt gällande regelverk, fastställs för mindre projekt och för decentraliserade enheter för produktion av energi från förny­ bara energikällor, när så är lämpligt.

2.Medlemsstaterna ska exakt definiera tekniska specifikatio­ ner som måste uppfyllas av utrustning och system för energi från förnybara energikällor för att de ska omfattas av stödsystemen. Om det finns europeiska standarder på området, till exempel mil­ jömärkning, energimärkning och andra tekniska referenssystem fastställda av europeiska standardiseringsorgan, ska de tekniska specifikationerna utformas enligt de standarderna. De tekniska specifikationerna ska inte föreskriva var utrustningen och syste­ men ska certifieras och bör inte utgöra ett hinder för den inre marknadens funktion.

3.Medlemsstaterna ska rekommendera alla aktörer, särskilt lokala och regionala administrativa organ, att de vid planering, utformning, byggande och renovering av industri- eller bostads­ områden ser till att det installeras utrustning och system för användning av el, värme och kyla från förnybara energikällor samt för fjärrvärme och fjärrkyla. Medlemsstaterna ska särskilt uppmuntra lokala och regionala administrativa organ att ta med uppvärmning och kylning från förnybara energikällor i plane­ ringen av stadsinfrastrukturen, när så är lämpligt.

4. Medlemsstaterna ska i sina byggregler och byggnormer införa lämpliga åtgärder för att öka andelen energi från alla typer av energi från förnybara energikällor i byggsektorn.

Vid fastställandet av sådana regler eller i sina regionala stödsys­ tem får medlemsstaterna beakta nationella åtgärder till förmån för avsevärt ökad energieffektivitet och med anknytning till kraft­ värme och till passiva byggnader eller byggnader med lågt eller inget behov av energitillförsel.

I sina byggregler och byggnormer eller på andra sätt som har motsvarande verkan ska medlemsstaterna, där så är lämpligt, kräva att miniminivåer av energi från förnybara energikällor senast den 31 december 2014 används i nya byggnader och i befintliga byggnader som genomgår betydande renoveringar. Medlemsstaterna ska tillåta att dessa miniminivåer uppnås, bland annat genom fjärrvärme eller fjärrkyla som produceras med hjälp av en avsevärd andel förnybara energikällor.

Kraven i det första stycket ska gälla väpnade styrkor endast i den utsträckning som tillämpningen av dem inte strider mot karaktä­ ren av och huvudsyftet med de väpnade styrkornas verksamhet, och med undantag för materiel som används endast för militära ändamål.

5.Medlemsstaterna ska säkerställa att nya offentliga byggna­ der, och befintliga sådana som genomgår betydande renoveringar, på nationell, regional och lokal nivå uppfyller en exemplarisk roll när det gäller detta direktiv från och med den 1 januari 2012. Medlemsstaterna får tillåta att denna skyldighet uppfylls bland annat genom att normerna för byggnader med nollutsläpp följs eller genom att föreskriva att taken på offentliga eller blandade privata-offentliga byggnader används av tredje part för anlägg­ ningar som producerar energi från förnybara energikällor.

6.Medlemsstaterna ska i sina byggregler och byggnormer främja användningen av värme- och kylsystem som drivs med energi från förnybara energikällor och system som ger betydande sänkningar av energianvändningen. För att öka användningen av sådana system och sådan utrustning ska medlemsstaterna använda energi- eller miljömärkning eller andra lämpliga certifi­ kat eller standarder utvecklade nationellt eller på gemenskapsnivå, där sådana finns.

När det gäller biomassa ska medlemsstaterna främja omvandlings­ teknik med en verkningsgrad på minst 85 % i fråga om använd­ ning i hushåll och kommersiella tillämpningar, och minst 70 % i inom industrin.

När det gäller värmepumpar ska medlemsstaterna gynna sådana som uppfyller minimikraven i fråga om miljömärkning i kommis­ sionens beslut 2007/742/EG av den 9 november 2007 om fast­ ställande av ekologiska kriterier för tilldelning av gemenskapens miljömärke till eldrivna eller gasdrivna värmepumpar och gas­ drivna absorptionsvärmepumpar (1).

(1) EUT L 301, 20.11.2007, s. 14.

100

Prop. 2009/10:128

Bilaga 1

L 140/34

SV

Europeiska unionens officiella tidning

5.6.2009

 

 

 

 

När det gäller termisk solenergi ska medlemsstaterna främja användningen av certifierad utrustning och certifierade system som bygger på europeiska standarder där sådana finns, däribland miljömärkning, energimärkning och andra tekniska referenssys­ tem som utarbetats av de europeiska standardiseringsorganen.

När medlemsstaterna vid tillämpningen av denna punkt bedömer verkningsgrad samt kostnader/resultat för sådana system och sådan utrustning ska de använda gemenskapsförfaranden, eller, om sådana inte finns, internationella förfaranden, där sådana finns.

Artikel 14

Information och utbildning

1.Medlemsstaterna ska säkerställa att information om stödåt­ gärder finns tillgänglig för alla relevanta aktörer, såsom konsu­ menter, byggare, installatörer, arkitekter och leverantörer av värme-, kyl- och elutrustning och -system och fordon som kan drivas med energi från förnybara energikällor

2.Medlemsstaterna ska säkerställa att information om netto­ fördelarna med, kostnaderna för och energieffektiviteten hos utrustning och system för användning av värme, kyla och el från förnybara energikällor görs tillgänglig av antingen leverantören av utrustningen eller systemet eller av nationella behöriga myndigheter.

3.Medlemsstaterna ska säkerställa att certifieringssystem eller motsvarande kvalifikationssystem senast den 31 december 2012 görs eller finns tillgängliga för installatörer av små pannor och ugnar som drivs med biomassa, solcells- och solvärmesystem, sys­ tem för ytnära jordvärme samt värmepumpar. Dessa system får i förekommande fall ta hänsyn till befintliga system och strukturer och ska baseras på kriterierna i bilaga IV. Medlemsstaterna ska erkänna certifieringar som andra medlemsstater utfärdat i enlig­ het med dessa kriterier.

4.Medlemsstaterna ska ge allmänheten tillgång till informa­ tion om certifieringssystem eller motsvarande kvalifikationssys­ tem som avses i punkt 3. Medlemsstaterna får också ge tillgång till förteckningen över installatörer som är kvalificerade eller certifie­ rade i enlighet med de bestämmelser som avses i punkt 3.

5.Medlemsstaterna ska säkerställa att alla relevanta aktörer, särskilt planerare och arkitekter, ges vägledning så att de kan över­ väga den optimala kombinationen av energi från förnybara ener­ gikällor, högeffektiv teknik och fjärrvärme och fjärrkyla när de planerar, utformar, bygger och renoverar industri- eller bostadsområden.

6.Medlemsstaterna ska, med deltagande av lokala och regio­ nala myndigheter, utveckla lämpliga program för information, ökad medvetenhet, vägledning eller utbildning för att informera medborgarna om fördelarna med att utveckla och använda energi från förnybara energikällor samt de praktiska detaljerna kring detta.

Artikel 15

Ursprungsgaranti för el, värme och kyla som produceras från förnybara energikällor

1.Medlemsstaterna ska, i syfte att för slutkunderna visa hur stor andel eller mängd energi från förnybara energikällor som ingår i energileverantörens energimix, i enlighet med artikel 3.6 i direktiv 2003/54/EG, säkerställa att ursprunget på el som produ­ ceras från förnybara energikällor, kan garanteras som sådan i den mening som avses i det här direktivet, i enlighet med objektiva, transparenta och icke-diskriminerande kriterier.

2.Medlemsstaterna ska därför säkerställa att en ursprungsga­ ranti utfärdas efter begäran från en producent av el från förnybara energikällor. Medlemsstaterna får arrangera så att ursprungsga­ rantier utfärdas på begäran av producenter av värme och kyla från förnybara energikällor. Ett sådant arrangemang får kräva en mini­ mikapacitetsgräns. Standardstorleken för en ursprungsgaranti ska vara 1 MWh. Endast en ursprungsgaranti ska utfärdas för varje energienhet som produceras.

Medlemsstaterna ska säkerställa att samma energienhet från för­ nybara energikällor beaktas endast en gång.

Medlemsstaterna får föreskriva att stöd inte ska beviljas en pro­ ducent som erhåller en ursprungsgaranti för samma energipro­ duktion från förnybara energikällor.

Ursprungsgarantin ska inte påverka avgörandet huruvida en med­ lemsstats uppfyller bestämmelserna i artikel 3 eller inte. Överfö­ ring av ursprungsgarantier, separat eller tillsammans med den fysiska överföringen av energi, ska inte påverka medlemsstatens beslut att använda statistiska överföringar, gemensamma projekt eller gemensamma stödsystem för måluppfyllelsen eller beräk­ ningen av den slutliga energianvändningen (brutto) från förnybara energikällor i enlighet med artikel 5.

3.En ursprungsgaranti får användas endast inom tolv måna­ der från och med produktionen av motsvarande energienhet. En ursprungsgaranti ska annulleras efter det att den använts.

4.Medlemsstaterna eller utsedda behöriga organ ska övervaka utfärdande, överföring och annullering av ursprungsgarantier. De utsedda behöriga organen ska ha icke-överlappande geografiska ansvarsområden och vara oberoende av produktions-, handels- och leveransverksamhet.

5.Medlemsstaterna eller de behöriga organen som utsetts ska inrätta lämpliga mekanismer för att säkerställa att ursprungsga­ rantier utfärdas, överförs och annulleras elektroniskt och att de är korrekta, tillförlitliga och skyddade mot bedrägeri.

6.En ursprungsgaranti ska innehålla uppgifter om åtminstone

a)den energikälla energin produceras från samt start- och slut­ datum för produktion,

101

Prop. 2009/10:128

Bilaga 1

5.6.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 140/35

 

 

 

 

b)huruvida garantin gäller

i)el, eller

ii)kyla eller värme,

c)namnet på den anläggning där energin produceras, var den är belägen, vilken typ av anläggning det rör sig om och dess kapacitet,

d)huruvida och i vilken omfattning anläggningen har åtnjutit investeringsstöd, huruvida och i vilken omfattning energien­ heten i någon form har fått något annat stöd genom ett nationellt stödsystem, och typen av stödsystem,

e)datum då anläggningen togs i drift,

f)datum och land för utfärdande samt ett unikt identifieringsnummer.

7.När en elleverantör ska styrka hur stor andel eller mängd energi från förnybara energikällor som ingår i dennes energimix vid tillämpningen av artikel 3.6 i direktiv 2003/54/EG får leve­ rantören göra detta genom ursprungsgarantierna.

8.Den mängd energi från förnybara energikällor som motsva­ rar ursprungsgarantierna och som överförs av en elleverantör till en tredje part ska dras ifrån andelen energi från förnybara ener­ gikällor som ingår i dess energimix vid tillämpningen av arti­ kel 3.6 i direktiv 2003/54/EG.

9.Medlemsstater ska erkänna de ursprungsgarantier som utfärdas av andra medlemsstater i enlighet med detta direktiv, ute­ slutande som bevis för det som avses i punkterna 1 och 6 a–f. En medlemsstat får vägra att erkänna en ursprungsgaranti endast om den har välgrundade tvivel på dess riktighet, tillförlitlighet eller trovärdighet. Medlemsstaten ska underrätta kommissionen om en sådan vägran och skälen till denna.

10.Om kommissionen finner att en vägran att erkänna en ursprungsgaranti är ogrundad, får kommissionen besluta att den berörda medlemsstaten ska erkänna den.

11.En medlemsstat får, i enlighet med gemenskapslagstift­ ningen, införa objektiva, transparenta och icke-diskriminerande kriterier för användningen av ursprungsgarantier som uppfyller skyldigheterna enligt artikel 3.6 i direktiv 2003/54/EG.

12.När energileverantörer saluför energi från förnybara ener­ gikällor till kunder med hänvisning till miljömässiga eller andra fördelar med energi från förnybara energikällor, får medlemssta­ terna kräva att dessa energileverantörer tillgängliggör sammanfat­ tad information om mängden eller andelen energi från förnybara energikällor som kommer från anläggningar eller ökad kapacitet som tagits i drift efter den 25 juni 2009.

Artikel 16

Åtkomst till och drift av näten

1.Medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att utveckla nätinfrastrukturen för transmission och distribution, intelligenta nät, lagringsanläggningar och elsystemet för att möjliggöra en säker drift av elsystemet, eftersom detta tillgodoser ytterligare utveckling av elproduktion från förnybara energikällor, inklusive sammankopplingar mellan medlemsstaterna, och mellan med­ lemsstaterna och tredjeländer. Medlemsstaterna ska även vidta lämpliga åtgärder för att påskynda godkännandeförfarandena för nätinfrastruktur och samordna godkännande av nätinfrastruk­ tur med hjälp av administrativa förfaranden och planeringsförfaranden.

2.I enlighet med krav som rör underhållet av nätets tillförlit­ lighet och säkerhet ska medlemsstaterna, på grundval av transpa­ renta och icke-diskriminerande kriterier som fastställts av de behöriga nationella myndigheterna,

a)se till att de systemansvariga för transmissions- och distribu­ tionssystemen på sina territorier garanterar transmissionen och distributionen av el från förnybara energikällor,

b)sörja för att el från förnybara energikällor får antingen prio­ riterad åtkomst eller garanterad åtkomst till elnätet,

c)se till att de systemansvariga för transmissionssystemen då de avgör inmatningsordningen mellan produktionsanläggning­ arna prioriterar anläggningar som använder förnybara ener­ gikällor, i den mån säkerheten för driften av det nationella elsystemet tillåter det och på grundval av transparenta och icke-diskriminerande kriterier. Medlemsstaterna ska se till att lämpliga nät- och marknadsrelaterade driftsåtgärder vidtas så att andelen el från förnybara energikällor inte minskas mer än nödvändigt. Om betydande åtgärder vidtas för att minska andelen el från förnybara energikällor för att garantera säker­ heten i det nationella elsystemet och en trygg energiförsörj­ ning, ska medlemsstaterna se till att de systemansvariga rapporterar till de behöriga tillsynsmyndigheterna om dessa åtgärder och anger vilka avhjälpande åtgärder de har för avsikt att vidta för att förhindra att andelen el från förnybara energikällor minskas mer än vad som är lämpligt.

3. Medlemsstaterna ska kräva att de systemansvariga för transmissions- och distributionssystemen utarbetar och offentlig­ gör standardregler för hur kostnaderna för teknisk anpassning ska bäras och fördelas, såsom nätanslutningar och nätförstärkningar, förbättrad drift av nätet och föreskrifter om hur anslutningsreg­ lerna ska tillämpas utan diskriminering, något som är nödvändigt för att integrera nya producenter som levererar el från förnybara energikällor till det sammankopplade nätet.

Reglerna ska baseras på objektiva, transparenta och icke- diskriminerande kriterier som tar särskild hänsyn till samtliga kostnader och fördelar förknippade med anslutningen av dessa producenter till nätet och de särskilda omständigheterna för pro­ ducenter i avlägsna regioner och i regioner med låg befolknings­ täthet. Reglerna får föreskriva om olika typer av anslutningar.

102

Prop. 2009/10:128

Bilaga 1

L 140/36

SV

Europeiska unionens officiella tidning

5.6.2009

 

 

 

 

4.När så är lämpligt får medlemsstaterna kräva att de system­ ansvariga för transmissions- och distributionssystemen helt eller delvis bär de kostnader som avses i punkt 3. Medlemsstaterna ska se över och vidta nödvändiga åtgärder för att förbättra ramarna och reglerna för att bära och fördela de kostnader som avses i punkt 3 senast den 30 juni 2011 och därefter vartannat år för att säkerställa integrationen av nya producenter enligt den punkten.

5.Medlemsstaterna ska kräva att de systemansvariga för transmissions- och distributionssystemen ger de nya producenter av energi från förnybara energikällor som vill ansluta sig till sys­ temet de omfattande och detaljerade uppgifter som krävs, däribland

a)omfattande och detaljerade uppskattningar av anslutningskostnaderna,

b)en rimlig och exakt tidsplan för mottagande och handlägg­ ning av ansökan om anslutning till nätet,

c)en rimlig vägledande tidsplan för föreslagen anslutning till nätet.

Medlemsstaterna får tillåta att de producenter av el från förnybara energikällor som vill ansluta sig till nätet använder sig av en anbudsförfrågan för anslutningsarbetet.

6.Den kostnadsdelning som avses i punkt 3 ska ske genom en mekanism som baseras på objektiva, transparenta och icke- diskriminerande kriterier som tar hänsyn till de fördelar anslut­ ningarna kan innebära för de producenter som ansluter sig i början och de som ansluter sig senare samt för de systemansva­ riga för transmissions- och distributionssystemen.

7.Medlemsstaterna ska se till att transmissions- och distribu­ tionsavgifterna inte innebär diskriminering av el från förnybara energikällor, särskilt inte el från förnybara energikällor i avlägsna regioner, till exempel öregioner, och i regioner med låg befolk­ ningstäthet. Medlemsstaterna ska se till att transmissions- och distributionsavgifterna inte innebär diskriminering av gas från för­ nybara energikällor.

8.Medlemsstaterna ska se till att de avgifter som systemansva­ riga för transmissions- och distributionssystemen tar ut för trans­ mission och distribution av el från anläggningar som använder energi från förnybara energikällor motsvarar realiserbara kost­ nadsfördelar som uppkommer genom anläggningens anslutning till nätet. Sådana kostnadsfördelar kan uppstå genom direkt användning av ett lågspänningsnät.

9.I relevanta fall ska medlemsstaterna göra en bedömning av behovet av en utbyggnad av nuvarande infrastrukturer inom gas­ näten för att underlätta integreringen av gas från förnybara energikällor.

10.I relevanta fall ska medlemsstaterna kräva att systemansva­ riga för transmissions- och distributionssystemen inom sina ter­ ritorier offentliggör tekniska bestämmelser i enlighet med artikel 6 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/55/EG av den

26 juni 2003 om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas (1), särskilt vad avser nätanslutningsbestämmelser som inbegriper krav rörande gasens kvalitet, lukt och tryck. Medlems­ staterna ska även kräva att systemansvariga för transmissions- och distributionssystemen offentliggör avgifterna för anslutning till förnybara gaskällor på grundval av transparenta och icke- diskriminerande kriterier.

11. Medlemsstaterna ska i sina nationella handlingsplaner för energi från förnybara energikällor göra en bedömning av behovet av ny infrastruktur för fjärrvärme och fjärrkyla från förnybara energikällor för att det i artikel 3.1 angivna nationella målet för 2020 ska uppnås. Medlemsstaterna ska i relevanta fall och i enlig­ het med denna bedömning vidta åtgärder för att utveckla en fjär­ rvärmeinfrastruktur som lämpar sig för utvecklingen av produktion av värme och kyla i stora anläggningar för biomassa, solenergi och geotermisk energi.

Artikel 17

Hållbarhetskriterier för biodrivmedel och flytande biobränslen

1. Oavsett om råvarorna odlats inom eller utanför gemenska­ pens territorium ska energi från biodrivmedel och flytande bio­ bränslen beaktas för följande syften i a, b och c endast om de uppfyller hållbarhetskriterierna i punkterna 2–6:

a)Mätning av hur väl kraven i detta direktiv rörande nationella mål uppfylls.

b)Mätning av hur kvoter för energi från förnybara energikällor uppfylls.

c)Möjlighet att få finansiellt stöd för användning av biodrivme­ del och flytande biobränslen.

Biodrivmedel och flytande biobränslen som framställts av avfall och restprodukter, utom restprodukter från jordbruk, vattenbruk, fiske och skogsbruk, behöver emellertid endast uppfylla hållbar­ hetskriterierna i punkt 2 för att beaktas för de syften som anges i leden a, b och c.

2. De minskade växthusgasutsläppen genom användningen av biodrivmedel och flytande biobränslen för de syften som anges i punkt 1 a, b och c ska vara åtminstone 35 %.

Från och med den 1 januari 2017 ska de minskade växthusgasut­ släppen genom användningen av biodrivmedel och flytande bio­ bränslen för de syften som anges i punkt 1 a, b och c vara åtminstone 50 %. Från och med den 1 januari 2018 ska denna minskning av växthusgasutsläppen vara åtminstone 60 % för bio­ drivmedel och flytande biobränslen som producerats i anlägg­ ningar vars produktion startat den 1 januari 2017 eller senare.

(1) EUT L 176, 15.7.2003, s. 57.

103

Prop. 2009/10:128

Bilaga 1

5.6.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 140/37

 

 

 

 

De minskade växthusgasutsläppen genom användning av biodriv­ medel och flytande biobränslen ska beräknas i enlighet med artikel 19.1.

För biodrivmedel och flytande biobränslen som har producerats i anläggningar som var i drift den 23 januari 2008, ska det första stycket tillämpas från och med den 1 april 2013.

3. Biodrivmedel och flytande biobränslen som beaktas för de syften som anges i punkt 1 a, b och c får inte produceras från råvaror från mark som har stort värde för den biologiska mång­ falden, dvs. mark vars status i januari 2008 eller därefter utgjor­ des av något av följande, oavsett om marken fortfarande har denna status:

a)Naturskog och annan trädbevuxen mark, dvs. skog och annan trädbevuxen mark med inhemska arter, där det inte finns några klart synliga tecken på mänsklig verksamhet och där de ekologiska processerna inte störts i betydande utsträckning.

b)Områden som utsetts

i)i lag eller av den relevanta behöriga myndigheten för naturskyddssyften, eller

ii)för att skydda sällsynta, hotade eller utrotningshotade ekosystem eller arter som är erkända i internationella avtal eller ingår i förteckningar som utarbetats av mel­ lanstatliga organisationer eller av Internationella natur­ skyddsunionen, förutsatt att de erkänts i enlighet med artikel 18.4 andra stycket,

om det inte finns belägg för att produktionen av råvarorna inte påverkar dessa naturskyddssyften.

c)Gräsmark med stor biologisk mångfald som är

i)naturlig, dvs. gräsmark som skulle förbli gräsmark i avsaknad av mänsklig verksamhet och som bibehåller den naturliga artsammansättningen och ekologiska sär­ drag och processer, eller

ii)icke naturlig, dvs. gräsmark som skulle upphöra att vara gräsmark i avsaknad av mänsklig verksamhet och som är rik på arter och inte skadad, om det inte finns belägg för att insamlande av råvaran är nödvändig för att bevara markens status som gräsmark.

Kommissionen ska fastställa kriterier och geografisk räckvidd för de gräsområden som ska omfattas av första stycket c. Dessa åtgär­ der, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det föreskri­ vande förfarande med kontroll som avses i artikel 25.4.

4. Biodrivmedel och flytande biobränslen som beaktas för de syften som anges i punkt 1 a, b och c ska inte produceras från råvaror från mark med stora kollager, dvs. mark vars status i januari 2008 utgjordes av något av följande, men som inte längre gör det.

a)Våtmarker, dvs. mark som under hela året, eller en betydande del av året, är täckt eller genomdränkt av vatten.

b)Kontinuerligt beskogade områden, dvs. mark som omfattar mer än en hektar med träd som är högre än fem meter och ett krontak som täcker mer än 30 % av ytan, eller med befint­ liga träd som kan uppnå dessa värden.

c)Mark som omfattar mer än en hektar med träd som är högre än fem meter och ett krontak som täcker mellan 10 % och 30 % av ytan eller med befintliga träd som kan uppnå dessa värden, om det inte kan visas att kollagret i området före och efter omställning är sådant att, när metoden som anges i del C i bilaga V tillämpas, villkoren i punkt 2 i denna artikel skulle uppfyllas.

Bestämmelserna i den här punkten gäller inte om marken, vid tid­ punkten då råvarorna anskaffades, hade samma status som i januari 2008.

5.Biodrivmedel och flytande biobränslen som beaktas för de syften som anges i punkt 1 a, b och c ska inte framställas från råvaror som erhålls från mark som var torvmark i januari 2008, om det inte finns belägg för att odling och skörd av detta råma­ terial inte medför dränering av tidigare odikad mark.

6.Jordbruksråvaror som odlats i gemenskapen och som används för produktion av biodrivmedel och flytande biobräns­ len som beaktas för de syften som anges i punkt 1 a, b och c ska införskaffas i enlighet med kraven och normerna i de bestämmel­ ser som avses under rubriken Miljö i del A och i punkt 9 i bilaga II till rådets förordning (EG) nr 73/2009 av den 19 januari 2009 om upprättande av gemensamma bestämmelser för system för direkt­ stöd för jordbrukare inom den gemensamma jordbrukspolitiken och om upprättande av vissa stödsystem för jordbrukare (1) samt i enlighet med de minimikrav för god jordbrukshävd och goda miljöförhållanden som anges i artikel 6.1 i den förordningen.

7.Kommissionen ska, för tredjeländer och medlemsstater som är viktiga källor till biodrivmedel, eller till råvaror för biodrivme­ del, som används i gemenskapen, vartannat år för Europaparla­ mentet och rådet lägga fram en rapport om de nationella åtgärder som vidtas för att beakta hållbarhetskriterierna i punkterna 2–5 och för att skydda mark, vatten och luft. Den första rapporten ska överlämnas 2012.

(1) EUT L 30, 31.1.2009, s. 16.

104

Prop. 2009/10:128

Bilaga 1

L 140/38

SV

Europeiska unionens officiella tidning

5.6.2009

 

 

 

 

Kommissionen ska vartannat år rapportera till Europaparlamen­ tet och rådet om vilken inverkan den ökade efterfrågan på bio­ drivmedel har haft på den sociala hållbarheten i gemenskapen och i tredjeländer och om vilken verkan gemenskapens biodriv­ medelspolitik har haft på tillgången till livsmedel till överkomligt pris, särskilt för människor som lever i utvecklingsländer, samt om bredare utvecklingsfrågor. Rapporterna ska ta upp respekten för markrättigheter. Rapporterna ska för tredjeländer och med­ lemsstater som är viktiga källor för råvaror till biodrivmedel som används i gemenskapen ange huruvida landet har ratificerat och genomfört var och en av följande ILO-konventioner:

Konvention (nr 29) angående tvångs- eller obligatoriskt arbete.

Konvention (nr 87) angående föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten.

Konvention (nr 98) angående tillämpning av principerna för organisationsrätten och den kollektiva förhandlingsrätten.

Konvention (nr 100) angående lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde.

Konvention (nr 105) angående avskaffande av tvångsarbete.

Konvention (nr 111) angående diskriminering i fråga om anställning och yrkesutövning.

Konvention (nr 138) om minimiålder för tillträde till arbete.

Konvention (nr 182) om förbud mot och omedelbara åtgär­ der för att avskaffa de värsta formerna av barnarbete.

Dessa rapporter ska för tredjeländer och medlemsstater som är viktiga källor till råvaror för biodrivmedel som används inom gemenskapen ange huruvida landet har ratificerat och genomfört

Cartagenaprotokollet om biosäkerhet,

konventionen om internationell handel med utrotningsho­ tade arter av vilda djur och växter.

Den första rapporten ska överlämnas 2012. Kommissionen ska vid behov föreslå korrigerande åtgärder, i synnerhet om det visar sig att produktionen av biodrivmedel i betydande grad påverkar livsmedelspriserna.

8. Med avseende på de syften som anges i punkt 1 a, b och c får medlemsstaterna inte av andra skäl som rör hållbarhet vägra att beakta biodrivmedel och flytande biobränslen som erhållits i enlighet med den här artikeln.

9. Senast den 31 december 2009 ska kommissionen rappor­ tera om kraven på ett hållbarhetssystem för energimässig använd­ ning av andra typer av biomassa än biodrivmedel och flytande biobränslen. Rapporten ska i lämpliga fall åtföljas av förslag till Europaparlamentet och rådet på ett hållbarhetssystem för annan energianvändning av biomassa. Denna rapport och förslag i rap­ porten ska bygga på tillgängliga vetenskapliga rön av högsta kva­ litet, under beaktande av den senaste utvecklingen inom relevanta innovativa processer. Om den analys som gjorts i detta syfte visar att det skulle vara lämpligt att införa ändringar, vad avser bio­ massa från skogsbruket, i beräkningsmetoden i bilaga V eller i hållbarhetskraven när det gäller kollager i samband med biodriv­ medel och flytande biobränslen, ska kommissionen i lämpliga fall samtidigt lägga fram sådana förslag till Europaparlamentet och rådet.

Artikel 18

Kontroll av överensstämmelse med hållbarhetskriterierna för biodrivmedel och flytande biobränslen

1. I de fall biodrivmedel och flytande biobränslen ska beaktas för de syften som anges i artikel 17.1 a, b och c, ska medlemssta­ terna kräva att de ekonomiska aktörerna visar att de hållbarhets­ kriterier som anges i artikel 17.2–17.5 har uppfyllts. För detta syfte ska de kräva att de ekonomiska aktörerna använder ett mass­ balanssystem som

a)medger att partier med råvaror eller biobränslen med olika hållbarhetsegenskaper kan blandas,

b)kräver att information om hållbarhetsegenskaperna hos och storleken på de partier som avses i led a förblir kopplad till blandningen, och

c)fastställer att summan av alla partier som tas från bland­ ningen ska beskrivas ha samma hållbarhetsegenskaper, i samma mängder, som summan av alla partier som har till­ förts blandningen.

2. Kommissionen ska 2010 och 2012 rapportera till Europa­ parlamentet och rådet om driften av den massbalansmetod för kontroll av överensstämmelse som beskrivs i punkt 1 och om möjligheten att tillåta andra kontrollmetoder för vissa eller alla typer av råvaror, biodrivmedel eller flytande biobränslen. Kom­ missionen ska i sin bedömning beakta de kontrollmetoder där information om hållbarhetsegenskaper inte behöver vara fysiskt kopplad till vissa partier eller blandningar. Vid bedömningen ska man beakta behovet av att bibehålla kontrollsystemets integritet och effektivitet, samtidigt som man undviker att lägga en orim­ ligt tung börda på industrin. Rapporten ska när så är lämpligt åtföljas av förslag till Europaparlamentet och rådet beträffande användningen av andra kontrollmetoder.

105

Prop. 2009/10:128

Bilaga 1

5.6.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 140/39

 

 

 

 

3. Medlemsstaterna ska vidta åtgärder för att se till att de eko­ nomiska aktörerna tillhandahåller tillförlitlig information och att de på begäran gör de uppgifter som låg till grund för informatio­ nen tillgängliga för medlemsstaten. Medlemsstaterna ska kräva att de ekonomiska aktörerna ser till att informationen genomgår en tillfredsställande oberoende granskning och att de tillhandahåller bevis på att detta har gjorts. Granskningen ska kontrollera att de system som de ekonomiska aktörerna använder är korrekta, till­ förlitliga och skyddade mot bedrägerier. Granskningen ska också innehålla en utvärdering av provtagningens frekvens och den metod som använts för den samt av uppgifternas tillförlitlighet.

Den information som avses i första stycket ska i synnerhet inbe­ gripa information om hur hållbarhetskriterierna i arti­ kel 17.2–17.5 har respekterats och lämplig och relevant information om de åtgärder som vidtagits för att skydda mark, vatten och luft, för att återställa skadad mark, för att undvika överdriven vattenförbrukning i områden med knapp vattentill­ gång samt lämplig och relevant information om de åtgärder som vidtagits för att ta hänsyn till de aspekter som avses i artikel 17.7 andra stycket.

Kommissionen ska i enlighet med det rådgivande förfarande som avses i artikel 25.3 upprätta en förteckning över den lämpliga och relevanta information som avses i de första två styckena. Den ska särskilt se till att tillhandahållandet av informationen inte innebär en orimligt tung administrativ börda för aktörerna i allmänhet och för småbrukare, producentorganisationer och kooperativ i synnerhet.

De skyldigheter som anges i denna punkt ska gälla oavsett om biodrivmedlen eller de flytande biobränslena produceras inom gemenskapen eller importeras.

Medlemsstaterna ska i aggregerad form lägga fram den informa­ tion som avses i första stycket i denna punkt för kommissionen. Kommissionen ska offentliggöra denna information på den öppenhetsplattform som avses i artikel 24 i sammanfattad form, där konfidentialiteten hos kommersiellt känsliga uppgifter bevaras.

4. Gemenskapen ska sträva efter att ingå bilaterala eller multi­ laterala avtal med tredjeländer vilka innehåller bestämmelser om hållbarhetskriterier som motsvarar de kriterier som fastställs i detta direktiv. När gemenskapen har ingått avtal vilka innehåller bestämmelser i ämnen som omfattas av de hållbarhetskriterier som anges i artikel 17.2–17.5, får kommissionen besluta att dessa avtal visar att biodrivmedel och flytande biobränslen som produ­ ceras från råvaror som odlats i dessa länder uppfyller hållbarhets­ kriterierna i fråga. Vid ingåendet av dessa avtal ska särskild uppmärksamhet ägnas de åtgärder som vidtagits för att bevara områden som erbjuder grundläggande ekosystemtjänster i kritiska lägen (bl.a. skydd av avrinningsområden och erosionsskydd), skydd av mark, vatten och luft, indirekta ändringar i markanvänd­ ning, återställande av skadad mark, undvikande av överdriven vat­ tenförbrukning i områden med knapp vattentillgång samt de aspekter som avses i artikel 17.7 andra stycket.

Kommissionen får besluta att frivilliga nationella eller internatio­ nella system med normer för produktion av biomassaprodukter innehåller tillförlitliga uppgifter för de syften som anges i arti­ kel 17.2 eller visar att leveranserna av biodrivmedel uppfyller håll­ barhetskriterierna i artikel 17.3–17.5. Kommissionen får besluta att dessa system innehåller tillförlitliga uppgifter om vilka åtgär­ der som vidtagits för att skydda områden som erbjuder grundläg­ gande ekosystemtjänster i kritiska lägen (bl.a. skydd av avrinningsområden och erosionsskydd), skydd av mark, vatten och luft, återställande av skadad mark, undvikande av överdriven vattenförbrukning i områden med knapp vattentillgång samt de aspekter som avses i artikel 17.7 andra stycket. Kommissionen får också erkänna skyddsområden för sällsynta, hotade eller utrot­ ningshotade ekosystem eller arter som erkänns genom internatio­ nella avtal eller ingår i förteckningar som utarbetats av mellanstatliga organisationer eller av Internationella natur­ skyddsunionen, vid tillämpning av artikel 17.3 b ii.

Kommissionen får besluta att frivilliga nationella eller internatio­ nella system för att mäta minskningen av växthusgasutsläpp inne­ håller tillförlitliga uppgifter för de syften som anges i artikel 17.2.

Kommissionen får besluta att mark som omfattas av ett nationellt eller regionalt program för återställande av allvarligt skadad eller kraftigt förorenad mark uppfyller de kriterier som fastställs i del C punkt 9 i bilaga V.

5.För att kommissionen ska fatta beslut i enlighet med punkt 4 krävs det att avtalet eller systemet uppfyller tillfredsställande nor­ mer för tillförlitlighet, öppenhet och oberoende granskning. Sys­ tem för att mäta minskningen av växthusgasutsläpp ska också uppfylla de krav på metoder som anges i bilaga V. Förteckningar över de områden med stort värde för den biologiska mångfalden som avses i artikel 17.3 b ii ska uppfylla tillfredsställande normer för objektivitet och överensstämma med internationellt erkända normer samt kunna överklagas på lämpligt sätt.

6.Beslut enligt punkt 4 ska antas i enlighet med det rådgi­ vande förfarande som avses i artikel 25.3. De ska ha en giltighets­ period på högst fem år.

7.Om en ekonomisk aktör lägger fram bevis eller uppgifter som erhållits i enlighet med ett avtal eller system som varit före­ mål för ett beslut enligt punkt 4, i den utsträckning som omfattas av det beslutet, får en medlemsstat inte kräva att leverantören till­ handahåller ytterligare bevis på överensstämmelse med de håll­ barhetskriterier som fastställs i artikel 17.2–17.5 eller information om de åtgärder som avses i punkt 3 andra stycket i den här artikeln.

8.På begäran av en medlemsstat eller på eget initiativ ska kommissionen undersöka tillämpningen av artikel 17 i fråga om en källa för biodrivmedel eller flytande biobränsle och, inom sex månader från mottagandet av en begäran och i enlighet med det rådgivande förfarande som avses i artikel 25.3, besluta

106

Prop. 2009/10:128

Bilaga 1

L 140/40

SV

Europeiska unionens officiella tidning

5.6.2009

 

 

 

 

om den berörda medlemsstaten får beakta biodrivmedel eller fly­ tande biobränsle från den källan med avseende på de syften som anges i artikel 17.1 a, b och c.

9. Senast den 31 december 2012 ska kommissionen rappor­ tera till Europaparlamentet och rådet om

a)effektiviteten hos systemet för tillhandahållande av informa­ tion om hållbarhetskriterier, och

b)huruvida det är genomförbart och lämpligt att införa bin­ dande krav i fråga om skyddet av luft, mark eller vatten, med hänsyn till de senaste vetenskapliga rönen och till gemenska­ pens internationella förpliktelser.

Vid behov ska kommissionen föreslå korrigerande åtgärder.

Artikel 19

Beräkning av växthusgaspåverkan av biodrivmedel och flytande biobränslen

1. Med avseende på tillämpningen av artikel 17.2 ska de mins­ kade växthusgasutsläppen genom användningen av biodrivmedel och flytande biobränslen beräknas enligt följande, nämligen

a)genom att använda normalvärdet när ett normalvärde för minskningen av växthusgasutsläppen för en produktions­

kedja fastställs i del A eller B i bilaga V och när el-värdet för dessa biodrivmedel eller flytande biobränslen, som beräknas i enlighet med del C punkt 7 i bilaga V, är lika med eller min­ dre än noll,

b)genom att använda ett faktiskt värde som beräknas i enlighet med den metod som fastställs i del C i bilaga V, eller

c)genom att använda ett värde beräknat som summan av fak­ torerna i den formel som avses i del C punkt 1 i bilaga V, var­ vid de disaggregerade normalvärdena i del D eller E i bilaga V får användas för vissa faktorer, och faktiska värden beräknade i enlighet med den metod som fastställs i del C i bilaga V för alla övriga faktorer.

2.Senast den 31 mars 2010 ska medlemsstaterna till kommis­ sionen överlämna en rapport med en förteckning över de områ­ den på deras territorier som klassificeras som nivå 2 enligt den gemensamma nomenklaturen för statistiska territoriella enheter (Nuts) eller som en mer disaggregerad Nuts-nivå i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1059/2003 av den 26 maj 2003 om inrättande av en gemensam nomenklatur för statistiska territoriella enheter (Nuts) (1), när de typiska växt­ husgasutsläppen från odling av jordbruksråvaror kan förväntas vara lägre än eller lika höga som de utsläpp som rapporterats under rubriken ”Disaggregerade normalvärden för odling” i del D i bilaga V till detta direktiv, varvid rapporten ska åtföljas av en beskrivning av den metod och de uppgifter som använts för att sammanställa förteckningen. Metoden ska beakta markegenska­ perna, klimatet och förväntad skördenivå.

(1) EUT L 154, 21.6.2003, s. 1.

3. Normalvärdena i del A i bilaga V för biodrivmedel och de disaggregerade normalvärdena för odling i del D i bilaga V för biodrivmedel och flytande biobränslen får användas endast om råvarorna

a)odlas utanför gemenskapen,

b)odlas inom gemenskapen i områden som ingår i de förteck­ ningar som avses i punkt 2, eller

c)är avfall eller restprodukter som inte härrör från jordbruk, vattenbruk eller fiske.

För biodrivmedel och flytande biobränslen som inte omfattas av led a, b eller c ska de faktiska värdena för odling användas.

4.Senast den 31 mars 2010 ska kommissionen överlämna en rapport till Europaparlamentet och rådet om möjligheten att upp­ rätta förteckningar över områden i tredjeländer där de typiska växthusgasutsläppen från odling av jordbruksråvaror kan förvän­ tas bli lägre än eller lika höga som de utsläpp som rapporterats under rubriken ”Odling” i del D i bilaga V, varvid rapporten om möjligt ska åtföljas av sådana förteckningar och en beskrivning av den metod och de uppgifter som använts för att sammanställa dem. Rapporten ska vid behov åtföljas av relevanta förslag.

5.Kommissionen ska senast den 31 december 2012 och där­ efter vartannat år rapportera om de uppskattade typiska värdena och normalvärdena i delarna B och E i bilaga V, med särskilt beak­ tande av utsläpp från transporter och bearbetning, och får om nödvändigt besluta att korrigera värdena. Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv, ska antas i enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 25.4.

6.Kommissionen ska senast den 31 december 2010 lägga fram en rapport till Europaparlamentet och rådet med en översyn av konsekvenserna av indirekta ändringar av markanvändning på växthusgasutsläppen och möjliga vägar för att minimera dessa konsekvenser. Rapporten ska, vid behov, åtföljas av ett förslag, som grundar sig på bästa tillgängliga vetenskapliga rön, och inne­ hålla en konkret metod för utsläpp från förändringar i kollager som orsakas av indirekta ändringar av markanvändningen, för att säkerställa efterlevnad av detta direktiv, särskilt artikel 17.2.

Ett sådant förslag ska omfatta nödvändiga skyddsåtgärder för att ge säkerhet åt investeringar som gjorts innan denna metod tilläm­ pas. Med avseende på anläggningar som producerade biodrivme­ del före slutet av 2013, ska tillämpningen av de åtgärder som avses i första stycket inte, förrän den 31 december 2017, leda till att biodrivmedel som produceras i dessa anläggningar inte anses uppfylla hållbarhetskriterierna enligt detta direktiv om de annars hade gjort det, under förutsättning att dessa biodrivmedel medför en minskning av växthusgasutsläpp på minst 45 %. Detta ska gälla för biodrivmedelsanläggningarnas kapacitet vid slutet av 2012.

Europaparlamentet och rådet ska sträva efter att fatta beslut senast den 31 december 2012 om sådana eventuella förslag som lagts fram av kommissionen.

107

Prop. 2009/10:128

Bilaga 1

5.6.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 140/41

 

 

 

 

7. Bilaga V får anpassas till den tekniska och vetenskapliga utvecklingen, bland annat genom tillägg av värden för ytterligare produktionskedjor för biodrivmedel för samma eller för andra råvaror och genom ändring av den metod som fastställs i del C. Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv, bland annat genom att komplettera det, ska antas i enlig­ het med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 25.4.

När det gäller anpassning av normalvärdena och den metod som fastställs i bilaga V, ska särskild uppmärksamhet ägnas

redovisningsmetoden för avfall och restprodukter,

redovisningsmetoden för samprodukter,

redovisningsmetoden för kraftvärme, och

den status som tilldelas skörderester som samprodukter.

Normalvärdena för biodiesel av vegetabilisk eller animalisk avfall­ solja ska ses över så snart som möjligt.

Eventuella ändringar av eller tillägg till förteckningen över nor­ malvärden i bilaga V ska uppfylla följande:

a)Om bidraget till de totala utsläppen från en faktor är litet, om avvikelsen är begränsad eller om det är mycket dyrt eller besvärligt att fastställa de faktiska värdena, ska normalvär­ dena vara typiska för normala produktionsprocesser.

b)I alla övriga fall ska normalvärdena vara konservativa jäm­ fört med normala produktionsprocesser.

8. Detaljerade definitioner ska fastställas, inbegripet de tek­ niska specifikationer som krävs för de kategorier som anges i del C punkt 9 i bilaga V. Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 25.4.

Artikel 20

Genomförandeåtgärder

De genomförandeåtgärder som avses i artiklarna 17.3 andra stycket, 18.3 tredje stycket, 18.6, 18.8, 19.5, 19.7 första stycket och 19.8 i det här direktivet ska även fullt ut beakta de syften som anges i artikel 7a i direktiv 98/70/EG.

Artikel 21

Särskilda bestämmelser för energi från förnybara energikällor inom transportsektorn

1. Medlemsstaterna ska se till att allmänheten utförligt infor­ meras om tillgängligheten på samtliga olika källor för energi från förnybara energikällor i transporter och deras miljöfördelar.

Då biobränsleandelen i mineraloljederivat överstiger 10 volym­ procent ska medlemsstaterna kräva att det anges vid försäljningsstället.

2. När operatörerna ska visa att de uppfyller nationella kvoter för energi från förnybara energikällor och målet om andelen energi från förnybara energikällor i samtliga transporter enligt artikel 3.4, ska bidraget från biodrivmedel som produceras från avfall, restprodukter, cellulosa från icke-livsmedel samt material som innehåller både cellulosa och lignin räknas dubbelt jämfört med andra biodrivmedel.

Artikel 22

Medlemsstaternas rapportering

1. Varje medlemsstat ska, senast den 31 december 2011 och därefter vartannat år, lämna in en rapport till kommissionen om hur främjandet och användningen av energi från förnybara ener­ gikällor utvecklas. Den sjätte rapporten, som ska lämnas in senast den 31 december 2021, ska vara den sista rapport som krävs.

Rapporten ska särskilt behandla följande:

a)Den sektorsvisa (el, värme och kyla samt transport) och den totala andelen energi från förnybara energikällor under de två föregående kalenderåren samt de åtgärder som vidtagits eller planeras på nationell nivå för att främja tillväxten av energi från förnybara energikällor, med beaktande av det vägle­ dande förloppet i bilaga 1 del B, i enlighet med artikel 5.

b)Införande och funktionssätt för stödsystem och andra åtgär­ der för att främja energi från förnybara energikällor samt alla förändringar beträffande de åtgärder som tillämpas jämfört med dem i medlemsstaternas nationella handlingsplaner för energi från förnybara energikällor och information om hur den stödda elen fördelas till slutkunderna i enlighet med arti­ kel 3.6 i direktiv 2003/54/EG.

c)En beskrivning av hur medlemsstaten, i förekommande fall, lagt upp sitt stödsystem för att ta hänsyn till sådana tillämp­ ningar av energi från förnybara energikällor som ger extra fördelar i förhållande till andra, jämförbara tillämpningar, men som samtidigt kan medföra högre kostnader, inbegripet biodrivmedel som framställs av avfall, restprodukter, cellu­ losa från icke-livsmedel samt material som innehåller både cellulosa och lignin.

d)En beskrivning av hur systemet med ursprungsgarantier för el, värme och kyla från förnybara energikällor fungerar, samt vilka åtgärder som vidtagits för att göra systemet tillförlitligt och skydda det mot bedrägerier.

e)Vilka framsteg som gjorts när det gäller att utvärdera och för­ bättra administrativa förfaranden i syfte att avlägsna lagstift­ ningsmässiga och icke-lagstiftningsmässiga hinder för utvecklingen av energi från förnybara energikällor.

108

Prop. 2009/10:128

Bilaga 1

L 140/42

SV

Europeiska unionens officiella tidning

5.6.2009

 

 

 

 

f)Vilka åtgärder som vidtagits för att säkra transmission och distribution av energi från förnybara energikällor och för att förbättra systemet eller bestämmelserna för fördelning av kostnader enligt artikel 16.3.

g)Förändringar när det gäller tillgänglighet och användning av biomassaresurser för energiändamål.

h)Förändringar när det gäller råvarupriser och markanvändning i medlemsstaten som kan kopplas till den ökade använd­ ningen av biomassa och andra former av energi från förny­ bara energikällor.

i)Förändringar när det gäller och andel biodrivmedel som framställs av avfall, restprodukter, cellulosa från icke- livsmedel samt material som innehåller både cellulosa och lignin.

j)Den beräknade effekten av produktion av biodrivmedel och flytande biobränslen på den biologiska mångfalden, vatten­ resurserna, vattenkvaliteten och markkvaliteten inom medlemsstaten.

k)Uppskattad nettominskning av växthusgasutsläppen till följd av användningen av energi från förnybara energikällor.

l)Beräknad överskottsproduktion av energi från förnybara energikällor jämförd med det vägledande förloppet, som kan överföras till andra medlemsstater samt den beräknade potentialen för gemensamma projekt fram till 2020.

m)Beräknad efterfrågan på energi från förnybara energikällor från andra källor än inhemsk produktion fram till 2020.

n)Uppgifter om hur andelen biologiskt nedbrytbart avfall i det avfall som använts för energiproduktion beräknats samt vad som gjorts för att förbättra och verifiera dessa beräkningar.

2.När medlemsstaterna uppskattar hur stor nettominskning av växthusgasutsläppen som användningen av biodrivmedel lett till, får de, för de rapporter som avses i punkt 1, använda de typiska värden som anges i delarna A och B i bilaga V.

3.I den första rapporten ska medlemsstaten ange huruvida den avser att

a)inrätta ett enda administrativt organ som ansvarar för god­ kännande, certifiering och beviljande av tillstånd för anlägg­ ningar för energi från förnybara energikällor samt hjälp till sökande,

b)automatiskt godkänna ansökningar beträffande planering och tillstånd för anläggningar för energi från förnybara ener­ gikällor, om det ansvariga organet inte i tid tagit ställning till ansökan, eller

c)ange geografiska områden som är lämpade för produktion av energi från förnybara energikällor i den fysiska planeringen och för uppförande av anläggningar för fjärrvärme och fjärrkyla.

4. I varje rapport ska medlemsstaten ha möjlighet att korrigera uppgifter i tidigare rapporter.

Artikel 23

Kommissionens övervakning och rapportering

1.Kommissionen ska övervaka ursprunget för biodrivmedel och flytande biobränslen som används i gemenskapen samt de konsekvenser som produktionen får på markanvändningen i gemenskapen och i de viktigaste tredjeländer som tillhandahåller produkterna, inklusive konsekvenser som beror på förflyttning. Övervakningen ska grunda sig på medlemsstaternas rapporter, som lämnats in i enlighet med artikel 22.1, och på rapporter från relevanta tredjeländer och mellanstatliga organisationer samt på vetenskapliga studier och annan information av värde. Kommis­ sionen ska också övervaka de förändringar av råvarupriser som är kopplade till användningen av biomassa för energiändamål och dithörande positiva och negativa effekter på livsmedelstrygghe­ ten. Kommissionen ska övervaka alla anläggningar som omfattas av artikel 19.6.

2.Kommissionen ska upprätthålla en dialog och utbyta infor­ mation med tredjeländer, biodrivmedelsproducenter, konsument­ organisationer och det civila samhället beträffande genomförandet av de åtgärder i detta direktiv som gäller biodriv­ medel och flytande biobränslen. Den ska härvid vara särskilt upp­ märksam på hur produktionen av biodrivmedel påverkar livsmedelspriserna.

3.Kommissionen ska vartannat år rapportera till Europapar­ lamentet och rådet på grundval av medlemsstaternas rapporter enligt artikel 22.1 och den övervakning och analys som avses i punkt 1 i den här artikeln. Den första rapporten ska överlämnas 2012.

4.När kommissionen rapporterar om minskningar av växt­ husgasutsläpp till följd av användning av biodrivmedel ska den använda sig av de värden som medlemsstaterna rapporterat in och samtidigt bedöma om – och i så fall hur – det uppskattade utfallet skulle ändras om även samprodukter räknades in vid användningen av substitutionsmetoden.

5.Kommissionen ska särskilt analysera följande i sina rapporter:

a)De relativa miljömässiga fördelarna och kostnaderna med olika biodrivmedel, effekterna på biodrivmedelområdet av gemenskapens importlagstiftning, konsekvenserna för för­ sörjningstryggheten samt åtgärder för att uppnå balans mel­ lan inhemsk produktion och import.

b)Vilka effekter den ökade efterfrågan på biodrivmedel har på hållbarheten i gemenskapen och tredjeländer, med beaktande av ekonomiska och miljömässiga effekter, inbegripet konse­ kvenserna för den biologiska mångfalden.

109

Prop. 2009/10:128

Bilaga 1

5.6.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 140/43

 

 

 

 

c)Möjligheterna att på ett vetenskapligt objektivt sätt identifiera geografiska områden med stor biologisk mångfald som inte omfattas av artikel 17.3.

d)Vilka effekter den ökade efterfrågan på biomassa har på de sektorer som utnyttjar den.

e)Tillgången på biodrivmedel som produceras från avfall, rest­ produkter, cellulosa från icke-livsmedel samt material som innehåller både cellulosa och lignin.

f)Indirekta förändringar av markanvändningen i förhållande till samtliga produktionskedjor.

Kommissionen ska, om lämpligt, föreslå korrigerande åtgärder.

6.Utgående från de rapporter som lämnats in av medlemssta­ terna i enlighet med artikel 22.3 ska kommissionen bedöma effektiviteten i de åtgärder medlemsstaterna vidtagit för att inrätta en enda administrativt organ som ansvarar för handläggning av ansökningar om godkännande, certifiering och tillstånd för anläggningar för energi från förnybara energikällor samt hjälp till sökande.

7.För att uppnåendet av det i artikel 3.1 avsedda målet på

20% ska gå lättare att finansiera och samordna, ska kommissio­ nen senast den 31 december 2010 lägga fram en plan med analys och åtgärder på området energi från förnybara energikällor, i syfte att särskilt

a)förbättra användningen av strukturfonder och ramprogram,

b)förbättra och öka användningen av medel från Europeiska investeringsbanken och andra offentliga finansinstitut,

c)förbättra tillgången till riskkapital, framför allt med hjälp av en analys av genomförbarheten av ett riskdelningssystem för investeringar i energi från förnybara energikällor i gemenska­ pen, liknande initiativet med den globala fonden för energi­ effektivitet och energi från förnybara energikällor som är inriktad på tredjeländer,

d)förbättra samordningen mellan gemenskapsstödet och natio­ nellt stöd samt andra stödformer, och

e)förbättra samordningen av stödet till initiativ som avser energi från förnybara energikällor vars framgång beror av insatser från aktörer i flera olika medlemsstater.

8. Senast den 31 december 2014 ska kommissionen lägga fram en rapport som särskilt ska behandla följande:

a)En omprövning av minimisänkningen av växthusgasutsläp­ pen som ska gälla från de datum som avses i artikel 17.2 andra stycket med utgångspunkt i en konsekvensanalys, som

i synnerhet tar hänsyn till den tekniska utvecklingen, tillgäng­ lig teknik och tillgången till den första och andra generatio­ nens biodrivmedel som ger en kraftig minskning av växthusgasutsläppen.

b)En omprövning av följande faktorer med avseende på det mål som avses i artikel 3.4:

i)Kostnadseffektiviteten hos de åtgärder som ska genom­ föras för att nå målet.

ii)Bedömning av om det är möjligt att nå målet samtidigt som biodrivmedelproduktionens hållbarhet säkerställs i gemenskapen och i tredjeländer, och med hänsyn till de ekonomiska, miljömässiga och sociala konsekvenserna, inklusive indirekta konsekvenser för den biologiska mångfalden, samt kommersiell tillgänglighet av andra generationens biodrivmedel.

iii)Konsekvenserna av genomförandet av målet på tillgång till livsmedel till överkomliga priser.

iv)Den kommersiella tillgången till elfordon, hybridfordon och vätgasdrivna fordon samt de metoder som valts för att beräkna andelen energi från förnybara energikällor inom transportsektorn.

v)Bedömningen av de specifika marknadsvillkoren, i syn­ nerhet med hänsyn till marknader där transportdrivme­ del utgör mer än hälften av den slutliga energianvändningen och marknader som är helt bero­ ende av importerade biodrivmedel.

c)En utvärdering av genomförandet av detta direktiv, särskilt när det gäller samarbetsmekanismer, för att se till att de gör det möjligt för medlemsstaterna att fortsätta använda de nationella stödsystem som avses i artikel 3.3 och således nå de nationella mål som anges i bilaga I när det gäller det bästa förhållandet mellan kostnad och nytta, teknisk utveckling, samt av vilka slutsatser som kan dras för att nå målet att 20 % av energin ska komma från förnybara energikällor på gemenskapsnivå.

På grundval av denna rapport ska kommissionen vid behov lägga fram förslag för Europaparlamentet och rådet där ovanstående faktorer tas upp, särskilt följande:

Såvitt avser faktorerna i led a: ändring av den minimisänk­ ning av växthusgasutsläppen som anges i det ledet.

Såvitt avser faktorerna i led c: lämpliga anpassningar av de samarbetsåtgärder som föreskrivs i detta direktiv för att för­

bättra deras effektivitet att uppnå målet om 20 %. Detta förslag ska varken påverka målet om 20 % eller med­ lemsstaternas kontroll över nationella stödsystem och samarbetsåtgärder.

110

Prop. 2009/10:128

Bilaga 1

L 140/44

SV

Europeiska unionens officiella tidning

5.6.2009

 

 

 

 

9. Kommissionen ska 2018 lägga fram en färdplan för energi från förnybara energikällor för perioden efter 2020.

Denna färdplan ska vid behov åtföljas av förslag till Europaparla­ mentet och rådet för perioden efter 2020. I färdplanen ska det tas hänsyn till de erfarenheter som gjorts vid genomförandet av detta direktiv samt den tekniska utvecklingen inom området energi från förnybara energikällor.

10. Kommissionen ska 2021 lägga fram en rapport med en översyn av tillämpningen av detta direktiv. I rapporten ska det sär­ skilt tas upp vilken roll följande faktorer spelat för att göra det möjligt för medlemsstaterna att nå de nationella mål som anges i bilaga I när det gäller det bästa förhållandet mellan kostnad och nytta:

a)Arbetet med att ta fram prognoser och nationella handlings­ planer för energi från förnybara energikällor.

b)Effektiviteten i samarbetsmekanismerna.

c)Den tekniska utvecklingen inom området energi från förny­ bara energikällor, också hur användningen av biodrivmedel inom kommersiell luftfart utvecklats.

d)Effektiviteten i de nationella stödsystemen.

e)Slutsatserna i de rapporter från kommissionen som avses i punkterna 8 och 9.

Artikel 24

Öppenhetsplattform

1.Kommissionen ska inrätta en offentlig öppenhetsplattform on-line. Denna plattform ska bidra till att öka öppenheten samt underlätta och främja samarbete mellan medlemsstaterna, särskilt i fråga om de statistiska överföringar som avses i artikel 6 och de gemensamma projekt som avses i artiklarna 7 och 9. Dessutom kan plattformen användas till att offentliggöra relevant informa­ tion som kommissionen eller en medlemsstat anser vara av stor betydelse för detta direktiv och för att uppnå dess mål.

2.Genom öppenhetsplattformen ska kommissionen offentlig­ göra följande uppgifter, i tillämpliga fall i en aggregerad form där konfidentialiteten för kommersiellt känsliga uppgifter bevaras:

a)Medlemsstaternas nationella handlingsplaner för energi från förnybara energikällor.

b)Medlemsstaternas prognosdokument enligt artikel 4.3, så snart som möjligt kompletterade med kommissionens sam­ manfattning av överskottsproduktion och uppskattad efter­ frågan på import.

c)Medlemsstaternas erbjudanden om samarbete kring statis­ tiska överföringar eller gemensamma projekt på begäran av den berörda medlemsstaten.

d)De uppgifter som avses i artikel 6.2 om statistiska överfö­ ringar mellan medlemsstater.

e)De uppgifter som avses i artikel 7.2 och 7.3 och artikel 9.4 och 9.5 om gemensamma projekt.

f)Medlemsstaternas nationella rapporter enligt artikel 22.

g)Kommissionens rapporter enligt artikel 23.3.

Kommissionen ska dock inte offentliggöra de prognosdokument från medlemsstaterna som avses i artikel 4.3 och de uppgifter i medlemsstaternas nationella rapporter som avses i artikel 22.1 led l och m om den medlemsstat som lämnat in uppgifterna begär det.

Artikel 25

Kommittéer

1.Förutom i de fall som avses i punkt 2 ska kommissionen biträdas av kommittén för energi från förnybara energikällor.

2.Såvitt avser frågor som rör hållbarhet för biodrivmedel och flytande biobränslen ska kommissionen biträdas av kommittén för hållbarhet för biodrivmedel och flytande biobränslen.

3.När det hänvisas till denna punkt ska artiklarna 3 och 7 i beslut 1999/468/EG tillämpas, med beaktande av bestämmel­ serna i artikel 8 i det beslutet.

4.När det hänvisas till denna punkt ska artiklarna 5a.1–5a.4 och 7 i beslut 1999/468/EG tillämpas, med beaktande av bestäm­ melserna i artikel 8 i det beslutet.

Artikel 26

Ändringar och upphävanden

1.I direktiv 2001/77/EG ska artiklarna 2, 3.2 och 4–8 utgå med verkan från och med den 1 april 2010.

2.I direktiv 2003/30/EG ska artiklarna 2, 3.2, 3.3, 3.5, 5 och 6 utgå med verkan från och med den 1 april 2010.

3.Direktiv 2001/77/EG och 2003/30/EG ska upphöra att gälla med verkan från och med den 1 januari 2012.

Artikel 27

Införlivande

1. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 4.1, 4.2 och 4.3, ska medlemsstaterna sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 5 december 2010.

111

Prop. 2009/10:128

Bilaga 1

5.6.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 140/45

 

 

 

 

När en medlemsstat antar dessa åtgärder ska de innehålla en hän­ visning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska göras ska varje medlemsstat själv utfärda.

Artikel 29

Adressater

2. Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texten till de centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Artikel 28

Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Utfärdat i Strasbourg den 23 april 2009.

 

På Europaparlamentets vägnar

På rådets vägnar

Ordförande

Ordförande

H.-G. PÖTTERING

P. NECAS

112

Prop. 2009/10:128

Bilaga 1

L 140/46

SV

Europeiska unionens officiella tidning

5.6.2009

 

 

 

 

BILAGA I

Nationella övergripande mål för andelen energi från förnybara energikällor av den slutliga energianvändningen (brutto) 2020 (1)

A. Nationella övergripande mål

 

Andel energi från förnybara energikällor

Mål beträffande andelen energi från

 

i den slutliga energianvändningen

förnybara energikällor i den slutliga

 

(brutto) 2005 (S2005)

energianvändningen (brutto) 2020 (S2020)

Belgien

2,2 %

13 %

 

 

 

Bulgarien

9,4 %

16 %

 

 

 

Tjeckien

6,1 %

13 %

 

 

 

Danmark

17,0 %

30 %

 

 

 

Tyskland

5,8 %

18 %

 

 

 

Estland

18,0 %

25 %

 

 

 

Irland

3,1 %

16 %

 

 

 

Grekland

6,9 %

18 %

 

 

 

Spanien

8,7 %

20 %

 

 

 

Frankrike

10,3 %

23 %

 

 

 

Italien

5,2 %

17 %

 

 

 

Cypern

2,9 %

13 %

 

 

 

Lettland

32,6 %

40 %

 

 

 

Litauen

15,0 %

23 %

 

 

 

Luxemburg

0,9 %

11 %

 

 

 

Ungern

4,3 %

13 %

 

 

 

Malta

0,0 %

10 %

 

 

 

Nederländerna

2,4 %

14 %

 

 

 

Österrike

23,3 %

34 %

 

 

 

Polen

7,2 %

15 %

 

 

 

Portugal

20,5 %

31 %

 

 

 

Rumänien

17,8 %

24 %

 

 

 

Slovenien

16,0 %

25 %

 

 

 

Slovakien

6,7 %

14 %

 

 

 

Finland

28,5 %

38 %

 

 

 

Sverige

39,8 %

49 %

 

 

 

Förenade kungariket

1,3 %

15 %

 

 

 

B.Vägledande förlopp

Det vägledande förlopp som avses i artikel 3.2 ska bestå av följande andelar energi från förnybara energikällor: S2005 + 0,20 + (S2020 – S2005), som ett genomsnitt för tvåårsperioden 2011–2012

S2005 + 0,30 (S2020 – S2005), som ett genomsnitt för tvåårsperioden 2013–2014

(1) För att det ska vara möjligt att uppnå de nationella målen enligt denna bilaga framhålls att riktlinjerna för statligt stöd till miljöskydd erkän­ ner det fortsatta behovet av nationella stödmekanismer för främjande av energi från förnybara energikällor.

113

 

 

 

 

Prop. 2009/10:128

 

 

 

 

Bilaga 1

5.6.2009

 

 

Europeiska unionens officiella tidning

L 140/47

 

SV

 

 

 

 

 

S2005 + 0,45 (S2020 – S2005), som ett genomsnitt för tvåårsperioden 2015–2016

 

 

S2005 + 0,65 (S2020 – S2005), som ett genomsnitt för tvåårsperioden 2017–2018 där

S2005 = medlemsstatens andel 2005 enligt tabellen i del A,

och

S2020 = medlemsstatens andel 2020 enligt tabellen i del A.

114

Prop. 2009/10:128

Bilaga 1

L 140/48

SV

Europeiska unionens officiella tidning

5.6.2009

 

 

 

 

BILAGA II

Normaliseringsregel för att redovisa el från vattenkraft och vindkraft

Följande regel ska tillämpas vid redovisningen av el från vattenkraft i en medlemsstat:

= N × [ N Qi]/ 15

QN(norm) C C i=N–14 i

där

N= referensår,

QN(norm)

= normaliserad el som producerats i samtliga vattenkraftverk i medlemsstaten under år N, för redovisnings­

 

ändamål,

Qi

= mängden el som faktiskt producerats i samtliga vattenkraftverk i medlemsstaten under år i, mätt i GWh, med

 

undantag för den produktion i pumpkraftverk som kommer från tidigare uppumpat vatten,

Ci

= den totala installerade kapaciteten, exklusive pumpad lagring, i samtliga vattenkraftverk i medlemsstaten vid

 

slutet av år i, mätt i MW.

Följande regel ska tillämpas vid redovisningen av el från vindkraft i en medlemsstat:

 

 

 

 

 

 

N

 

 

 

CN+CN–1

 

 

Qi

Q

 

=

×

 

i=Nn

N(norm)

2

N

(

Cj+Cj–1

)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

2

 

 

 

 

 

j=Nn

där

N= referensår,

QN(norm)

= normaliserad el som producerats i samtliga vattenkraftverk i medlemsstaten under år N, för redovisnings­

 

 

ändamål,

Qi

=

mängden el som faktiskt producerats i samtliga vindkraftverk i medlemsstaten under år i, mätt i GWh,

Cj

=

den totala installerade kapaciteten i samtliga vindkraftverk i medlemsstaten vid slutet av år j, mätt i MW,

n= 4 eller det antal år som föregår år N och för vilka uppgifter om kapacitet och produktion finns tillgängliga för medlemsstaten i fråga, beroende på vilket som är lägst.

115

 

 

 

 

 

 

 

Prop. 2009/10:128

 

 

 

 

 

 

 

Bilaga 1

5.6.2009

 

 

 

Europeiska unionens officiella tidning

 

L 140/49

 

SV

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

BILAGA III

 

 

 

 

 

 

 

 

Energiinnehåll i transportdrivmedel

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Energiinnehåll

Energiinnehåll

 

 

 

Drivmedel

 

 

per viktenhet

per volymenhet

 

 

 

 

 

 

(effektivt värmevärde, MJ/kg)

(effektivt värmevärde, MJ/l)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bioetanol (etanol som framställs av biomassa)

 

27

21

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bio-ETBE (etyltertiärbutyleter som framställs med bioetanol som

 

36 (varav 37 % från för­

27 (varav 37 % från förny­

 

råvara)

 

 

nybara energikällor)

bara energikällor)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Biometanol (metanol som framställs av biomassa för användning

 

20

16

 

 

 

som biodrivmedel)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bio-MTBE (metyltertiärbutyleter som framställs med biometanol

 

35 (varav 22 % från för­

26 (varav 22 % från förny­

 

som råvara)

 

 

nybara energikällor)

bara energikällor)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Biodimetyleter (dimetyleter som framställs av biomassa för

 

28

19

 

 

 

användning som biodrivmedel)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bio-TAEE (tert-amyletyleter som framställs med bioetanol som

 

38 (varav 29 % från för­

29 (varav 29 % från förny­

 

råvara)

 

 

nybara energikällor)

bara energikällor)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Biobutanol (butanol som framställs av biomassa för användning

 

33

27

 

 

 

som biodrivmedel)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Biodiesel (metylester av dieselkvalitet som framställs av vegetabi­

 

37

33

 

 

 

lisk eller animalisk olja, för användning som biodrivmedel)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fischer–Tropsch-diesel (ett syntetiskt kolväte eller en blandning

 

44

34

 

 

 

av syntetiska kolväten som framställs av biomassa)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vätebehandlad vegetabilisk olja (vegetabilisk olja som termoke­

 

44

34

 

 

 

miskt behandlats med väte)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ren vegetabilisk olja (olja som framställs av oljeväxter genom

 

37

34

 

 

 

pressning, extraktion eller liknande metoder, oraffinerad eller raf­

 

 

 

 

 

 

finerad men kemiskt oförändrad, förutsatt att den kan användas

 

 

 

 

 

 

i den typ av motorer det gäller och att den uppfyller utsläppskra­

 

 

 

 

 

 

ven)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Biogas (bränslegas som framställs av biomassa eller av den bio­

 

50

 

logiskt nedbrytbara delen av avfall, som kan renas till natur­

 

 

 

 

 

 

gaskvalitet, för användning som biodrivmedel eller vedgas)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bensin

 

 

43

32

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Diesel

 

 

43

36

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

116

Prop. 2009/10:128

Bilaga 1

L 140/50

SV

Europeiska unionens officiella tidning

5.6.2009

 

 

 

 

BILAGA IV

Certifiering av installatörer

De certifieringssystem eller motsvarande kvalificeringssystem som avses i artikel 14.3 ska grundas på följande kriterier:

1.Certifierings- eller kvalificeringsprocessen ska vara transparent och tydligt beskriven av medlemsstaten eller av det admi­ nistrativa organ som medlemsstaten utsett.

2.Installatörer av anläggningar för biomassa, värmepumpar, ytnära jordvärme och solceller och solfångare ska certifieras genom ett ackrediterat utbildningsprogram eller av en ackrediterad utbildningsleverantör.

3.Ackrediteringen av utbildningsprogrammet eller utbildningsleverantören ska göras av medlemsstaterna eller av de admi­ nistrativa organ som dessa utsett. Det ackrediterande organet ska se till att det utbildningsprogram som utbildnings­ leverantören tillhandahåller har såväl kontinuitet som regional eller nationell täckning. Utbildningsleverantören ska ha lämplig teknisk utrustning för att ge praktisk utbildning, inbegripet viss laboratorieutrustning eller liknande. Utbild­ ningsleverantören ska också, förutom den grundläggande utbildningen, tillhandahålla kortare repetitionskurser i aktu­ ella frågor, inbegripet ny teknik, för att möjliggöra livslångt lärande om installationsarbete. Utbildningsleverantören kan vara tillverkaren av utrustningen eller systemet, institut eller organisationer.

4.Utbildningen för att certifiera eller kvalificera installatörer ska innehålla både teoretiska och praktiska moment. I slutet av utbildningen ska installatören ha nödvändiga färdigheter för att installera den utrustning och de system som mot­ svarar kundens behov av prestanda och funktionssäkerhet, uppvisa god yrkesskicklighet samt följa alla gällande nor­ mer och standarder, inbegripet dem som gäller energi- och miljömärkning.

5.Utbildningen ska avslutas med ett prov, och de deltagare som klarar provet ska få ett intyg eller en kvalificering. Provet ska innehålla ett praktiskt moment där deltagarna får visa att de kan installera värmepannor eller kaminer som eldas med biomassa, värmepumpar, ytnära jordvärme, solceller eller solfångare.

6.I de certifieringssystem eller motsvarande kvalifikationssystem som avses i artikel 14.3 ska följande riktlinjer vederbör­ ligen beaktas:

a)Ackrediterade utbildningsprogram bör erbjudas installatörer med yrkeserfarenhet som har genomgått, eller som håller på att genomgå, någon av följande utbildningar:

i)För installatörer av värmepannor och kaminer som eldas med biomassa: utbildning som rörmokare, rörläg­ gare eller värmeingenjör, eller som tekniker med specialisering på sanitets-, värme- eller kylutrustning.

ii)För installatörer av värmepumpar: utbildning som rörmokare eller kylingenjör och med grundläggande fär­ digheter inom el och rörmokeri (kapning av rör, lödning och limning av rörskarvar, värmeisolering, tätning av kopplingar, läckagetester samt installation av värme- och kylsystem).

iii)När det gäller installatörer av solceller och solfångare: utbildning som rörmokare eller elektriker och med fär­ digheter inom rörmokeri, el och takläggning, inbegripet kunskaper i lödning och limning av rörskarvar, tät­ ning av kopplingar samt läckagetester (rörmokeri), färdigheter när det gäller elinstallation samt kännedom om vanliga takmaterial, stänkbleck o.dyl. samt vanliga tätningsmetoder.

iv)Yrkesutbildning som ger installatören relevanta färdigheter motsvarande 3 års utbildning i de färdigheter som anges i a, b eller c, inbegripet både teoriundervisning och utbildning på en arbetsplats.

b)Den teoretiska delen av utbildningen för installatörer av värmepannor och kaminer som eldas med biomassa bör ge en överblick över marknadsläget för biomassa och täcka ekologiska aspekter, biodrivmedel, logistik, brand­ skydd och därtill kopplade stöd och subventioner, förbränningsmetoder, eldningssystem, optimala hydrauliska lös­ ningar, kostnads- och lönsamhetskalkyler, samt utformning, installation och underhåll av värmepannor och kaminer som eldas med biomassa. Utbildningen bör också ge goda kunskaper om samtliga europeiska standarder för biomassateknik och biodrivmedel, t.ex. pellets, samt om nationell lagstiftning och gemenskapslagstiftning som gäller biomassa.

117

Prop. 2009/10:128

Bilaga 1

5.6.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 140/51

 

 

 

 

c)Den teoretiska delen av utbildningen för installatörer av värmepumpar bör ge en överblick över marknadsläget för värmepumpar och täcka geotermiska resurser och marktemperaturer i olika regioner, identifiering av jord- och bergarter med avseende på värmeledningsförmåga, bestämmelser om utnyttjande av geotermiska resurser, möj­ ligheter att använda värmepumpar i byggnader och fastställande av vilket värmepumpssystem som är lämpligast, kunskap om deras tekniska krav, säkerhet, luftfiltrering, sammankoppling med värmekällan och systemets utform­ ning. Utbildningen bör också ge goda kunskaper om samtliga europeiska standarder för värmepumpar samt om tillämplig nationell lagstiftning och gemenskapslagstiftning. Installatören ska ha följande nyckelkompetenser:

i)En grundläggande förståelse av de fysikaliska och operativa principerna för en värmepump, inbegripet egen­ skaperna hos värmepumpens cirkulationssystem, nämligen förhållandet mellan låg temperatur hos värme­ sänkan, hög temperatur hos värmekällan, och systemets effektivitet, samt bestämning av värmefaktorn (COP) och årsvärmefaktorn (SPF).

ii)Förståelse av de olika komponenterna i värmepumpens cirkulationssystem och deras funktion, inbegripet kompressor, expansionsventil, förångare, kondensor, fixturer och kopplingar, smörjolja, köldmedium samt möjligheterna till överhettning, underkylning och kylning med värmepumpar.

iii)Förmåga att välja och dimensionera komponenter i typiska installationssituationer, inbegripet bestämning av standardvärden för värmelasten i olika byggnader och för varmvattenproduktion på grundval av energi­ användningen, beräkning av värmepumpens önskade kapacitet utifrån värmelasten för varmvattenproduk­ tion och byggnadens lagringsmassa samt i händelse av diskontinuerlig strömförsörjning, val av komponenter till ackumulatortanken och beräkning av tankens volym samt integrering av ett extra värmesystem.

d)Den teoretiska delen av utbildningen för installatörer av solceller och solfångare bör ge en överblick över mark­ nadsläget för solenergiprodukter samt kostnads- och lönsamhetskalkyler och täcka ekologiska aspekter, kompo­ nenter, egenskaper hos och dimensionering av solenergisystem, val av rätt system och dimensionering av komponenter, beräkning av värmebehovet, brandskydd och därtill kopplade stöd och subventioner samt utform­ ning, installation och underhåll av solceller och solfångare. Utbildningen bör också ge goda kunskaper om samt­ liga europeiska standarder för teknik och certifiering, t.ex. Solar Keymark, samt om nationell lagstiftning och gemenskapslagstiftning. Installatören bör ha följande nyckelkompetenser:

i)Förmåga att arbeta säkert med de redskap och den utrustning som krävs, att följa normer och standarder för säkerhet, och att uppmärksamma sådana risker vid rörmokeri, elarbeten m.m. som är förbundna med solenergiinstallationer.

ii)Förmåga att identifiera sådana system och komponenter som utmärker aktiva och passiva system, inbegripet den mekaniska konstruktionen, samt bestämma komponenternas läge och hela systemets utformning och sammansättning.

iii)Förmåga att avgöra hur stor installationsyta som krävs, riktning och lutning på solceller och solfångare med beaktande av skuggning, solexponering, strukturell integritet, installationens lämplighet för byggnaden och klimatet, val av lämplig installationsmetod för olika typer av tak samt jämvikt för den systemutrustning som krävs för installationen.

iv)När det gäller solcellssystem krävs särskilt förmåga att anpassa den elektriska utformningen, inbegripet att bestämma normal belastningsström, välja lämpliga typer av ledare och lämplig märkkapacitet för varje elek­ trisk krets, bestämma lämplig storlek, märkkapacitet och placering för all ansluten utrustning och alla del­ system samt välja en lämplig sammankopplingspunkt.

e)Intyget som utfärdas till installatörerna bör vara tidsbegränsat, så att det krävs att man går en repetitionskurs för att få behålla certifieringen.

118

Prop. 2009/10:128

Bilaga 1

L 140/52

SV

Europeiska unionens officiella tidning

5.6.2009

 

 

 

 

BILAGA V

Bestämmelser för beräkning av växthusgaspåverkan av biodrivmedel, flytande biobränslen och deras fossila motsvarigheter

A.Typiska värden och normalvärden för biodrivmedel när de produceras utan några nettoutsläpp av koldioxidekvivalenter till följd av förändrad markanvändning

 

Typiskt värde för minsk­

Normalvärde för minsk­

Produktionskedja för biodrivmedel

ningen av växthusgasut­

ningen av växthusgasutsläpp

 

släpp

 

 

 

 

 

Etanol av sockerbetor

61 %

52 %

Etanol av vete (processbränsle inte specificerat)

32 %

16 %

Etanol av vete (brunkol som processbränsle i kraftvärmeverk)

32 %

16 %

Etanol av vete (naturgas som processbränsle i konventionell

45 %

34 %

panna)

 

 

Etanol av vete (naturgas som processbränsle i kraftvärmeverk)

53 %

47 %

Etanol av vete (halm som processbränsle i kraftvärmeverk)

69 %

69 %

Etanol av majs, producerad inom gemenskapen (naturgas som

56 %

49 %

processbränsle i kraftvärmeverk)

 

 

Etanol av sockerrör

71 %

71 %

ETBE (etyltertiärbutyleter), andel från energiförnybara källor

Lika stor som andelen i den produktionskedja för

 

etanol som används

 

TAEE (tert-amyletyleter), andel från förnybara energikällor

Lika stor som andelen i den produktionskedja för

 

etanol som används

 

Biodiesel av raps

45 %

 

38 %

Biodiesel av solros

58 %

51 %

Biodiesel av sojabönor

40 %

31 %

Biodiesel av palmolja (processen inte specificerad)

36 %

19 %

Biodiesel av palmolja (processen i oljefabriken sker med

62 %

56 %

omhändertagande av metan)

 

 

Biodiesel av vegetabilisk eller animalisk (*)avfallsolja

88 %

83 %

Vätebehandlad vegetabilisk olja av raps

51 %

47 %

Vätebehandlad vegetabilisk olja av solros

65 %

62 %

Vätebehandlad vegetabilisk olja av palmolja (processen inte

40 %

26 %

specificerad)

 

 

Vätebehandlad vegetabilisk olja av palmolja (processen i olje­

68 %

65 %

fabriken sker med omhändertagande av metan)

 

 

Ren vegetabilisk olja av raps

58 %

57 %

Biogas av organiskt kommunalt avfall, i form av komprimerad

80 %

73 %

naturgas

 

 

Biogas från flytande gödsel, i form av komprimerad naturgas

84 %

81 %

Biogas från fast gödsel, i form av komprimerad naturgas

86 %

82 %

 

 

 

(*) Inkluderar inte animalisk olja som produceras från animaliska biprodukter som klassificeras som kategori 3-material i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002 av den 3 oktober 2002 om hälsobestämmelser för animaliska bipro­ dukter som inte är avsedda att användas som livsmedel (1).

(1) EGT L 273, 10.10.2002, s. 1.

119

Prop. 2009/10:128

Bilaga 1

5.6.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 140/53

 

 

 

 

B.Uppskattade typiska värden respektive normalvärden för framtida biodrivmedel som inte, eller bara i försumbar omfattning, fanns på marknaden i januari 2008, när de produceras utan några nettoutsläpp av koldioxidekvivalenter till följd av förändrad markanvändning

 

Typiskt värde för minsk­

Normalvärde för minsk­

Produktionskedja för biodrivmedel

ningen av växthusgasut­

ningen av växthusgasutsläpp

 

släpp

 

 

 

 

 

Etanol av vetehalm

87 %

85 %

Etanol av virkesavfall

80 %

74 %

Etanol av odlad skog

76 %

70 %

Fischer–Tropsch-diesel av virkesavfall

95 %

95 %

Fischer–Tropsch-diesel av odlad skog

93 %

93 %

DME (dimetyleter) av virkesavfall

95 %

95 %

DME av odlad skog

92 %

92 %

Metanol av virkesavfall

94 %

94 %

Metanol av odlad skog

91 %

91 %

MTBE (metyltertiärbutyleter), andel från förnybara energikäl­

Lika stor som andelen i den produktionskedja för

lor

metanol som används

 

 

 

 

C.Metod

1.Växthusgasutsläppen från produktion och användning av transportdrivmedel, biodrivmedel och flytande biobräns­ len beräknas enligt följande:

E = eec + el + ep + etd + eu esca eccs eccr eee,

där

E= totala utsläpp från användningen av bränslet,

eec

= utsläpp från utvinning eller odling av råvaror,

el

= på år fördelade utsläpp från förändringar av kollagret till följd av förändrad markanvändning,

ep

= utsläpp från bearbetning,

etd

= utsläpp från transport och distribution,

eu

= utsläpp från bränsle som används,

esca

= utsläppsminskningar genom beständig inlagring av kol i marken genom förbättrad jordbruksmetoder,

eccs

= utsläppsminskningar genom avskiljning av koldioxid och geologisk lagring,

eccr

= utsläppsminskningar genom avskiljning och ersättning av koldioxid, och

eee

= utsläppsminskningar genom överskottsel vid kraftvärmeproduktion.

Utsläpp från tillverkning av maskiner och utrustning ska inte räknas med.

2.Växthusgasutsläpp från bränslen, E, ska uttryckas som gram koldioxidekvivalenter per MJ bränsle, gCO2eq/MJ.

3.Med undantag från punkt 2 får värden för transportdrivmedel som beräknas i form av gCO2eq/MJ anpassas för att ta hänsyn till skillnader mellan bränslen när det gäller mängden nyttigt arbete, uttryckt som km/MJ. Sådana anpass­ ningar får bara göras om man kan visa att det finns skillnader i mängden nyttigt arbete som utförts.

4.De minskade växthusgasutsläppen till följd av användningen av biodrivmedel och flytande biobränslen beräknas enligt följande:

UTSLÄPPSMINSKNING = (EF EB)/EF,

där

 

 

EB

=

totala utsläpp från biodrivmedlet eller flytande biobränsle,

EF

=

totala utsläpp från den fossila motsvarigheten.

120

Prop. 2009/10:128

Bilaga 1

L 140/54

SV

Europeiska unionens officiella tidning

5.6.2009

 

 

 

 

5.De växthusgaser som omfattas av punkt 1 är CO2, N2O och CH4. Vid beräkningen av koldioxidekvivalenter ska följande värden användas för dessa gaser:

CO2: 1 N2O: 296 CH4: 23

6.Utsläpp från extraktion eller odling av råvaror, eec, ska omfatta utsläpp från själva extraktions- eller odlingspro­ cessen, från insamlingen av råvaror, från avfall och utlakning, och från produktionen av kemikalier eller produkter som används vid uttag eller odling. Avskiljning av koldioxid vid odlingen av råvaror ska inte räknas med. Certi­ fierade minskningar av växthusgasutsläppen från fackling vid oljeproduktionsanläggningar överallt i världen ska dras av. Då man uppskattar utsläppen från odling är det tillåtet att, i stället för faktiska värden, utgå från medel­ värden från geografiska områden som är mindre än de som används vid beräkningen av normalvärden.

7.De årliga utsläppen från kollagerförändringar till följd av ändrad markanvändning, el, beräknas genom att de totala utsläppen fördelas jämnt över 20 år. Följande formel ska användas:

el = (CSR CSA) × 3,664 × 1/20 × 1/P eB (1),

där

 

 

el

=

årligt växthusgasutsläpp från kollagerförändringar till följd av ändrad markanvändning (uttryckt som mas­

 

 

san koldioxidekvivalenter per enhet biobränsleenergi),

CSR

=

kollager per ytenhet för referensmarkanvändningen (uttryckt som massan kol per ytenhet, inbegripet både

 

 

mark och vegetation). Referensmarkanvändningen är den användning som marken hade antingen i

 

 

januari 2008 eller 20 år innan råvaran erhölls, beroende på vilket som inträffar senare,

CSA =

kollager per ytenhet för den faktiska markanvändningen (uttryckt som massan kol per ytenhet, inbegri­

 

 

pet både mark och vegetation); om kollagret ackumuleras under mer än ett år ska det värde som tilldelas

CSA vara det beräknade lagret per ytenhet efter tjugo år eller när grödan når mognad, beroende på vilket som inträffar först,

P= grödans produktivitet (uttryckt som mängden energi från biodrivmedel och flytande biobränslen per yten­ het per år), och

eB

= bonus på 29 gCO2eq/MJ biodrivmedel eller flytande biobränsle, om biomassa erhålls från återställd ska­

 

dad mark under de förutsättningar som anges i punkt 8.

8.Bonusen på 29 gCO2eq/MJ ska beviljas om det kan styrkas att marken

a)i januari 2008 inte användes för jordbruk eller annan verksamhet, och

b)faller inom någon av följande kategorier:

i)Allvarligt skadad mark, inbegripet mark som tidigare användes för jordbruk.

ii)Kraftigt förorenad mark.

Bonusen på 29 gCO2eq/MJ ska vara tillämplig upp till 10 år från och med dagen för omställning av marken till jordbruk, om en regelbunden ökning av kollagret och en betydande minskning av erosionen för mark enligt led i garanteras och markföroreningen för mark enligt led ii minskas.

9.Kategorierna i punkt 8 b definieras enligt följande:

a)allvarligt skadad mark: mark som under en längre tid antingen har försaltats i betydande omfattning eller vars halt av organiska ämnen varit särskilt låg och som drabbats av kraftig erosion.

b)kraftigt förorenad mark: mark som är olämplig för livsmedels- eller foderproduktion på grund av markförorening.

Sådan mark ska inbegripa mark som varit föremål för ett kommissionsbeslut i enlighet med artikel 18.4 fjärde stycket.

(1) Den kvot som erhålls när molekylvikten för CO2 (44,010 g/mol) divideras med molekylvikten för kol (12,011 g/mol) är lika med 3,664.

121

Prop. 2009/10:128

Bilaga 1

5.6.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 140/55

 

 

 

 

10.Kommissionen ska senast den 31 december 2009 anta riktlinjer för beräkning av kollager på land med utgångs­ punkt i 2006 års IPCC Guidelines for National Greenhouse Gas Inventories – volym 4. Kommissionens riktlinjer ska ligga till grund för beräkningen av kollager på land vid tillämpningen av detta direktiv.

11.Utsläpp från bearbetning, ep, ska omfatta utsläpp från själva bearbetningen, från avfall och läckage, och från pro­ duktionen av kemikalier och produkter som används vid bearbetningen.

När man ska redovisa användningen av sådan el som inte producerats i bränsleproduktionsanläggningen ska växt­ husgasutsläppen vid produktion och distribution av denna el antas motsvara de genomsnittliga utsläppen vid pro­ duktion och distribution av el i en angiven region. Med undantag från denna bestämmelse får producenter använda sig av ett genomsnittsvärde för en enskild anläggning för elproduktion när det gäller el som producerats av den anläggningen, förutsatt att den inte är ansluten till elnätet.

12.Utsläpp från transporter och distribution, etd, ska omfatta utsläpp från transport och lagring av råvaror och halv­ fabrikat och från lagring och distribution av färdigt material. Utsläpp från transporter och distribution som ska beaktas enligt punkt 6 ska inte omfattas av den här punkten.

13.Utsläpp från bränsle som används, eu, ska antas vara noll för biodrivmedel och flytande biobränslen.

14.Minskade utsläpp genom avskiljning av koldioxid och geologisk lagring, eccs, som inte redan har redovisats i ep ska begränsas till utsläpp som undviks genom avskiljning och upptag av koldioxid med direkt koppling till extraktion, transport, bearbetning och distribution av bränsle.

15.Minskade utsläpp genom avskiljning och ersättning av koldioxid, eccr, ska begränsas till utsläpp som undviks genom avskiljning av koldioxid vars kol kommer från biomassa och som ersätter koldioxid av fossilt ursprung som används i kommersiella produkter och tjänster.

16.Minskade utsläpp genom överskottsel vid kraftvärmeproduktion, eee, ska beaktas i förhållande till överskottsel som producerats i bränsleproduktionssystem med kraftvärme, utom då det bränsle som används för kraftvärmepro­ duktionen är en produkt som erhålles tillsammans med drivmedlet i samma process (samprodukt) och som inte består av skörderester från jordbruket. Vid redovisningen av denna överskottsel ska kraftvärmeenheten antas vara så stor som krävs för att precis fylla minimibehovet av värme för bränsleproduktionen. De minskade växthus­ gasutsläpp som är kopplade till denna överskottsel ska antas motsvara mängden växthusgas som skulle släppas ut om en lika stor mängd el producerades i ett kraftverk där samma bränsle användes som i kraftvärmeenheten.

17.Om en bränsleproduktionsprocess både producerar det bränsle för vilket utsläpp beräknas och en eller flera andra produkter (samprodukter), ska växthusgasutsläppen fördelas mellan bränslet (eller dess mellanprodukt) och sam­ produkterna i förhållande till deras energiinnehåll (fastställt som det lägre värmevärdet när det gäller andra sam­ produkter än el).

18.Vid beräkningen i punkt 17 ska de utsläpp som fördelas bestå av eec + el + de fraktioner av ep, etd och eee som äger rum till och med det processteg där en samprodukt bildas. Om samprodukter redan har fått en sådan ”tilldelning” i samband med ett tidigare processteg i livscykeln, ska i detta syfte fraktionen av de utsläpp som kopplas till det senaste processteget i produktionen av det mellanliggande bränslet användas i stället för de totala utsläppen vid beräkning av utsläpp från drivmedelsproduktionen.

När det gäller biodrivmedel och flytande biobränslen ska alla samprodukter, inbegripet el som inte omfattas av punkt 16, tas med i denna beräkning, utom skörderester som halm, bagass, skal, majskolvar och nötskal. Sam­ produkter med negativt energiinnehåll ska anses ha energiinnehållet noll då man gör beräkningen.

Avfall och skörderester som halm, bagass, skal, majskolvar och nötskal, liksom bearbetningsrester, inklusive råg­ lycerin (glycerin som inte är raffinerat), ska anses ha värdet noll när det gäller växthusgasutsläppen över en livs­ cykel, fram till dess att dessa material samlas in.

När det gäller bränslen som produceras i raffinaderier ska analysenheten för beräkningen i punkt 17 utgöras av raffinaderiet.

19.Vid beräkningen i punkt 4 ska den fossila motsvarigheten EF till biodrivmedel vara de senast tillgängliga faktiska genomsnittsutsläppen från den fossila delen av bensin och diesel som förbrukats i gemenskapen enligt rapporte­ ringen i enlighet med direktiv 98/70/EG. Om sådana uppgifter saknas ska värdet 83,8 gCO2eq/MJ användas.

122

Prop. 2009/10:128

Bilaga 1

L 140/56

SV

Europeiska unionens officiella tidning

5.6.2009

 

 

 

 

Vid beräkningen i punkt 4 ska den fossila motsvarigheten EF till flytande biobränslen som används för elproduk­ tion vara 91 gCO2eq/MJ.

Vid beräkningen i punkt 4 ska den fossila motsvarigheten EF till flytande biobränslen som används för värmepro­ duktion vara 77 gCO2eq/MJ.

Vid beräkningen i punkt 4 ska den fossila motsvarigheten EF till flytande biobränslen som används för kraftvär­ meproduktion vara 85 gCO2eq/MJ.

D. Disaggregerade normalvärden för biodrivmedel och flytande biobränslen

D i s a g g r e g e r a d e n o r m a l v ä r d e n f ö r o d l i n g : ” e e c ” e n l i g t d e f i n i t i o n e n i d e l C i d e n n a b i l a g a

 

Typiskt värde för växthus­

Normalvärde för växthus­

Produktionskedja för biodrivmedel och flytande biobränslen

gasutsläppen

gasutsläppen

 

(gCO2eq/MJ)

(gCO2eq/MJ)

Etanol av sockerbetor

12

12

Etanol av vete

23

23

Etanol av majs, producerad inom gemenskapen

20

20

Etanol av sockerrör

14

14

ETBE, andel från förnybara energikällor

Lika stor som andelen i den produktionskedja för

 

etanol som används

 

TAEE, del från förnybara energikällor

Lika stor som andelen i den produktionskedja för

 

etanol som används

 

Biodiesel av raps

29

 

29

Biodiesel av solros

18

18

Biodiesel av sojabönor

19

19

Biodiesel av palmolja

14

14

Biodiesel av vegetabilisk eller animalisk (*)avfallsolja

0

0

Vätebehandlad vegetabilisk olja av raps

30

30

Vätebehandlad vegetabilisk olja av solros

18

18

Vätebehandlad vegetabilisk olja av palmolja

15

15

Ren vegetabilisk olja av raps

30

30

Biogas av organiskt kommunalt avfall, i form av komprimerad

0

0

naturgas

 

 

Biogas från flytande gödsel, i form av komprimerad naturgas

0

0

Biogas från fast gödsel, i form av komprimerad naturgas

0

0

 

 

 

(*) Inkluderar inte animalisk olja som produceras från animaliska biprodukter som klassificeras som kategori 3-material i enlighet med förordning (EG) nr 1774/2002.

D i s a g g r e g e r a d e n o r m a l v ä r d e n f ö r b e a r b e t n i n g ( i n b e g r i p e t ö v e r s k o t t s e l ) : ” e p e e e ” e n l i g t d e f i n i t i o n e n i d e l C i d e n n a b i l a g a

 

Typiskt värde för växthus­

Normalvärde för växthus­

Produktionskedja för biodrivmedel och flytande biobränslen

gasutsläppen

gasutsläppen

 

(gCO2eq/MJ)

(gCO2eq/MJ)

Etanol av sockerbetor

19

26

Etanol av vete (processbränsle inte specificerat)

32

45

Etanol av vete (brunkol som processbränsle i kraftvärmeverk)

32

45

Etanol av vete (naturgas som processbränsle i konventionell

21

30

panna)

 

 

Etanol av vete (naturgas som processbränsle i kraftvärmeverk)

14

19

 

 

 

123

 

 

 

 

 

 

Prop. 2009/10:128

 

 

 

 

 

 

Bilaga 1

5.6.2009

 

 

 

Europeiska unionens officiella tidning

 

L 140/57

 

SV

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Typiskt värde för växthus-

Normalvärde för växthus-

 

 

Produktionskedja för biodrivmedel och flytande biobränslen

gasutsläppen

gasutsläppen

 

 

 

 

 

(gCO2eq/MJ)

(gCO2eq/MJ)

 

Etanol av vete (halm som processbränsle i kraftvärmeverk)

1

1

 

 

 

Etanol av majs, producerad inom gemenskapen (naturgas som

15

21

 

 

 

processbränsle i kraftvärmeverk)

 

 

 

 

 

 

Etanol av sockerrör

 

1

1

 

 

 

ETBE, andel från förnybara energikällor

Lika stor som andelen i den produktionskedja för

 

 

 

 

 

etanol som används

 

 

 

 

TAEE, andel från förnybara energikällor

Lika stor som andelen i den produktionskedja för

 

 

 

 

 

etanol som används

 

 

 

 

Biodiesel av raps

 

16

22

 

 

 

Biodiesel av solros

 

16

22

 

 

 

Biodiesel av sojabönor

 

18

26

 

 

 

Biodiesel av palmolja (processen inte specificerad)

35

49

 

 

 

Biodiesel av palmolja (processen i oljefabriken sker med

13

18

 

 

 

omhändertagande av metan)

 

 

 

 

 

 

Biodiesel av vegetabilisk eller animalisk avfallsolja

9

13

 

 

 

Vätebehandlad vegetabilisk olja av raps

10

13

 

 

 

Vätebehandlad vegetabilisk olja av solros

10

13

 

 

 

Vätebehandlad vegetabilisk olja av palmolja (processen inte

30

42

 

 

 

specificerad)

 

 

 

 

 

 

Vätebehandlad vegetabilisk olja av palmolja (processen i olje­

7

9

 

 

 

fabriken sker med omhändertagande av metan)

 

 

 

 

 

Ren vegetabilisk olja från raps

 

4

5

 

 

 

Biogas av organiskt kommunalt avfall, i form av komprimerad

14

20

 

 

 

naturgas

 

 

 

 

 

 

Biogas från flytande gödsel, i form av komprimerad naturgas

8

11

 

 

 

Biogas från fast gödsel, i form av komprimerad naturgas

8

11

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

D i s a g g r e g e r a d e n o r m a l v ä r d e n f ö r t r a n s p o r t o c h d i s t r i b u t i o n : ” e t d ” e n l i g t d e f i n i t i o n e n

 

i d e l C i d e n n a b i l a g a

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Typiskt värde för växthus­

Normalvärde för växthus­

 

 

Produktionskedja för biodrivmedel och flytande biobränslen

gasutsläppen

gasutsläppen

 

 

 

 

 

(gCO2eq/MJ)

(gCO2eq/MJ)

 

Etanol av sockerbetor

 

2

2

 

 

 

Etanol av vete

 

2

2

 

 

 

Etanol av majs, producerad inom gemenskapen

2

2

 

 

 

Etanol av sockerrör

 

9

9

 

 

 

ETBE, andel från förnybara energikällor

Lika stor som andelen i den produktionskedja för

 

 

 

 

 

etanol som används

 

 

 

 

TAEE, andel från förnybara energikällor

Lika stor som andelen i den produktionskedja för

 

 

 

 

 

etanol som används

 

 

 

 

Biodiesel av raps

 

1

1

 

 

 

Biodiesel av solros

 

1

1

 

 

 

Biodiesel av sojabönor

 

13

13

 

 

 

Biodiesel av palmolja

 

5

5

 

 

 

Biodiesel av vegetabilisk eller animalisk avfallsolja

1

1

 

 

 

Vätebehandlad vegetabilisk olja av raps

1

1

 

 

 

Vätebehandlad vegetabilisk olja av solros

1

1

 

 

 

Vätebehandlad vegetabilisk olja av palmolja

5

5

 

 

 

Ren vegetabilisk olja av raps

 

1

1

 

 

 

Biogas av organiskt kommunalt avfall, i form av komprimerad

3

3

 

 

 

naturgas

 

 

 

 

 

 

Biogas från flytande gödsel, i form av komprimerad naturgas

5

5

 

 

 

Biogas från fast gödsel, i form av komprimerad naturgas

4

4

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

124

 

 

 

 

 

 

Prop. 2009/10:128

 

 

 

 

 

 

Bilaga 1

L 140/58

 

 

 

Europeiska unionens officiella tidning

5.6.2009

 

SV

 

 

 

 

 

 

 

T o t a l t f ö r o d l i n g , b e a r b e t n i n g , t r a n s p o r t o c h d i s t r i b u t i o n

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Typiskt värde för växthus­

Normalvärde för växthus­

 

 

Produktionskedja för biodrivmedel och flytande biobränslen

gasutsläppen

gasutsläppen

 

 

 

 

 

(gCO2eq/MJ)

(gCO2eq/MJ)

 

Etanol av sockerbetor

 

33

40

 

 

 

Etanol av vete (processbränsle inte specificerat)

57

70

 

 

 

Etanol av vete (brunkol som processbränsle i kraftvärmeverk)

57

70

 

 

 

Etanol av vete (naturgas som processbränsle i konventionell

46

55

 

 

 

panna)

 

 

 

 

 

 

Etanol av vete (naturgas som processbränsle i kraftvärmeverk)

39

44

 

 

 

Etanol av vete (halm som processbränsle i kraftvärmeverk)

26

26

 

 

 

Etanol av majs, producerad inom gemenskapen (naturgas som

37

43

 

 

 

processbränsle i kraftvärmeverk)

 

 

 

 

 

 

Etanol av sockerrör

 

24

24

 

 

 

ETBE, andel från förnybara energikällor

Lika stor som andelen i den produktionskedja för

 

 

 

 

 

etanol som används

 

 

 

 

TAEE, andel från förnybara energikällor

Lika stor som andelen i den produktionskedja för

 

 

 

 

 

etanol som används

 

 

 

 

Biodiesel av raps

 

46

 

 

 

 

 

52

 

 

 

Biodiesel av solros

 

35

41

 

 

 

Biodiesel av sojabönor

 

50

58

 

 

 

Biodiesel av palmolja (processen inte specificerad)

54

68

 

 

 

Biodiesel av palmolja (processen i oljefabriken sker med

32

37

 

 

 

omhändertagande av metan)

 

 

 

 

 

 

Biodiesel av vegetabilisk eller animalisk avfallsolja

10

14

 

 

 

Vätebehandlad vegetabilisk olja av raps

41

44

 

 

 

Vätebehandlad vegetabilisk olja av solros

29

32

 

 

 

Vätebehandlad vegetabilisk olja av palmolja (processen inte

50

62

 

 

 

specificerad)

 

 

 

 

 

 

Vätebehandlad vegetabilisk olja av palmolja (processen i olje­

27

29

 

 

 

fabriken sker med omhändertagande av metan)

 

 

 

 

 

Ren vegetabilisk olja av raps

 

35

36

 

 

 

Biogas av organiskt kommunalt avfall, i form av komprimerad

17

23

 

 

 

naturgas

 

 

 

 

 

 

Biogas från flytande gödsel, i form av komprimerad naturgas

13

16

 

 

 

Biogas från fast gödsel, i form av komprimerad naturgas

12

15

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

E.Uppskattade disaggregerade normalvärden för framtida biodrivmedel och flytande biobränslen som inte, eller bara i försumbar omfattning, fanns på marknaden i januari 2008

D i s a g g r e g e r a d e n o r m a l v ä r d e n f ö r o d l i n g : ” e e c ” e n l i g t d e f i n i t i o n e n i d e l C i d e n n a b i l a g a

 

Typiskt värde för växthus­

Normalvärde för växthus­

Produktionskedja för biodrivmedel och flytande biobränslen

gasutsläppen

gasutsläppen

 

(gCO2eq/MJ)

(gCO2eq/MJ)

Etanol av vetehalm

3

3

Etanol av virkesavfall

1

1

Etanol av odlad skog

6

6

Fischer–Tropsch-diesel av virkesavfall

1

1

Fischer–Tropsch-diesel av odlad skog

4

4

DME av virkesavfall

1

1

DME av odlad skog

5

5

Metanol av virkesavfall

1

1

Metanol av odlad skog

5

5

MTBE, andel från förnybara energikällor

Lika stor som andelen i den produktionskedja för

 

metanol som används

 

 

 

 

125

 

 

 

 

 

 

Prop. 2009/10:128

 

 

 

 

 

 

Bilaga 1

5.6.2009

 

 

 

Europeiska unionens officiella tidning

 

L 140/59

 

SV

 

 

 

 

 

 

D i s a g g r e g e r a d e n o r m a l v ä r d e n f ö r b e a r b e t n i n g ( i n b e g r i p e t ö v e r s k o t t s e l ) : ” e p e e e ” e n l i g t

 

d e f i n i t i o n e n i d e l C i d e n n a b i l a g a

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Typiskt värde för växthus­

Normalvärde för växthus­

 

 

Produktionskedja för biodrivmedel och flytande biobränslen

gasutsläppen

gasutsläppen

 

 

 

 

 

(gCO2eq/MJ)

(gCO2eq/MJ)

 

Etanol av vetehalm

 

5

7

 

 

 

Etanol av träråvara

 

12

17

 

 

 

Fischer–Tropsch-diesel av träråvara

 

0

0

 

 

 

DME av träråvara

 

0

0

 

 

 

Metanol av träråvara

 

0

0

 

 

 

MTBE, andel från förnybara energikällor

Lika stor som andelen i den produktionskedja för

 

 

 

 

 

metanol som används

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

D i s a g g r e g e r a d e n o r m a l v ä r d e n f ö r t r a n s p o r t o c h d i s t r i b u t i o n : ” e t d ” e n l i g t d e f i n i t i o n e n

 

i d e l C i d e n n a b i l a g a

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Typiskt värde för växthus­

Normalvärde för växthus­

 

 

Produktionskedja för biodrivmedel och flytande biobränslen

gasutsläppen

gasutsläppen

 

 

 

 

 

(gCO2eq/MJ)

(gCO2eq/MJ)

 

Etanol av vetehalm

 

2

2

 

 

 

Etanol av virkesavfall

 

4

4

 

 

 

Etanol av odlad skog

 

2

2

 

 

 

Fischer–Tropsch-diesel av virkesavfall

3

3

 

 

 

Fischer–Tropsch-diesel av odlad skog

2

2

 

 

 

DME av virkesavfall

 

4

4

 

 

 

DME av odlad skog

 

2

2

 

 

 

Metanol av virkesavfall

 

4

4

 

 

 

Metanol av odlad skog

 

2

2

 

 

 

MTBE, andel från förnybara energikällor

Lika stor som andelen i den produktionskedja för

 

 

 

 

 

metanol som används

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

T o t a l t f ö r o d l i n g , b e a r b e t n i n g , t r a n s p o r t o c h d i s t r i b u t i o n

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Typiskt värde för växthus­

Normalvärde för växthus­

 

 

Produktionskedja för biodrivmedel och flytande biobränslen

gasutsläppen

gasutsläppen

 

 

 

 

 

(gCO2eq/MJ)

(gCO2eq/MJ)

 

Etanol av vetehalm

 

11

13

 

 

 

Etanol av virkesavfall

 

17

22

 

 

 

Etanol av odlad skog

 

20

25

 

 

 

Fischer–Tropsch-diesel av virkesavfall

4

4

 

 

 

Fischer–Tropsch-diesel av odlad skog

6

6

 

 

 

DME av virkesavfall

 

5

5

 

 

 

DME av odlad skog

 

7

7

 

 

 

Metanol av virkesavfall

 

5

5

 

 

 

Metanol av odlad skog

 

7

7

 

 

 

MTBE, andel från förnybara energikällor

Lika stor som andelen i den produktionskedja för

 

 

 

 

 

metanol som används

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

126

Prop. 2009/10:128

Bilaga 1

L 140/60

SV

Europeiska unionens officiella tidning

5.6.2009