Regeringens proposition 2009/10:115

En ny radio- och tv-lag

Prop.

 

2009/10:115

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 18 mars 2010

Fredrik Reinfeldt

Lena Adelsohn Liljeroth

(Kulturdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslår regeringen att den nuvarande radio- och TV-

 

lagen (1996:844) ska ersättas av en ny lag med samma namn. Den före-

 

slagna lagen innebär att Europaparlamentets och rådets direktiv

 

89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmel-

 

ser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om

 

tillhandahållande av audiovisuella medietjänster, direktivet om audiovi-

 

suella medietjänster, genomförs i svensk lagstiftning. Med en modern

 

och mer teknikneutral lagstiftning ges branschen bättre villkor och förut-

 

sättningar att främja mångfald, konkurrens och kvalitet.

 

Genom en förändrad struktur ges den föreslagna lagen en förbättrad

 

överskådlighet. Förtydliganden föreslås när det gäller annons- och re-

 

klambegreppen och förslag lämnas om införande av regelsystem för nya

 

annonstekniker. Vidare lämnar regeringen förslag och gör bedömningar

 

avseende regleringen för kabel-tv-nät.

 

Därutöver lämnas förslag som innebär att omfattningen av tillstånds-

 

plikten för sändningar av ljudradio och tv-program minskar, att till-

 

ståndsplikt införs för att sända sökbar text-tv och att tillstånd att sända tv

 

och sökbar text-tv i vissa fall ska kunna överlåtas.

 

Propositionen innehåller dessutom förslag till ett nytt regelsystem för

 

kommersiell radio. Förslagen innebär bland annat att regler för digitala

 

kommersiella radiosändningar införs, att tillstånd att sända analog kom-

 

mersiell radio ska fördelas genom slutna anbudsförfaranden, att till-

 

ståndsperioderna ska vara åtta år, att krav på att sändningarna ska inne-

 

hålla eget material och program med lokal anknytning tas bort samt att

 

möjligheterna till sponsring utökas.

 

När det gäller närradiosändningar lämnas förslag som innebär ökade

 

möjligheter för tillståndshavare att dels sända material som inte har pro-

1

ducerats för den egna verksamheten, dels få större sändningsområde än en kommun. Förslagen innebär också att kretsen av tillståndshavare ut- ökas. Vissa förslag lämnas även om lokala kabelsändarföretag.

I propositionen görs bedömningar när det gäller möjligheterna att komplettera lagstiftningen på radio- och tv-området med system för självreglering.

Vidare föreslår regeringen att Radio- och TV-verket och Gransknings- nämnden för radio och TV avvecklas. Regeringen gör bedömningen att myndigheternas verksamheter bör tas över av en nybildad myndighet, Myndigheten för radio och tv. Regeringen föreslår också att Taltidnings- nämnden avvecklas som myndighet. Bedömningen görs att nämndens verksamhet bör föras över till Talboks- och punktskriftsbiblioteket.

Vissa följdändringar föreslås i andra lagar.

Den nya radio- och tv-lagen och lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 augusti 2010.

2

Innehållsförteckning

1

Förslag till riksdagsbeslut ..............................................................

10

2

Lagtext

...........................................................................................

11

 

2.1 ............................................

Förslag till radio - och tv - lag

11

2.2Förslag till lag om ändring i lagen (1960:729) om

 

upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk................

51

2.3

Förslag till lag om ändring i förfogandelagen

 

 

(1978:262) .......................................................................

53

2.4

Förslag om ändring i lagen (1989:41) om

 

 

finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst .........

54

2.5Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1559) med

 

föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och

 

 

yttrandefrihetsgrundlagens område .................................

55

2.6

Förslag till lag om ändring i tobakslagen (1993:581)......

61

2.7Förslag till lag om ändring i lagen (1993:1392) om

pliktexemplar av dokument .............................................

63

2.8Förslag om lag om ändring i lotterilagen

(1994:1000) .....................................................................

64

2.9Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1175) om talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter

 

och konsumentorganisationer..........................................

65

2.10

Förslag till lag om ändring i tullagen (2000:1281)..........

66

2.11Förslag till lag om ändring i lagen (2002:562) om

elektronisk handel och andra informationssamhällets

 

tjänster .............................................................................

67

2.12Förslag till lag om ändring i lagen (2003:389) om

elektronisk kommunikation.............................................

68

2.13Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen

(2008:486) .......................................................................

69

2.14Förslag till lag om ändring i alkohollagen

 

(2010:000) .......................................................................

71

3 Ärendet och dess beredning ...........................................................

72

4 AV-direktivet .................................................................................

73

4.1

Bakgrund .........................................................................

73

4.2

Tillämpningsområdet.......................................................

74

4.3

Definitioner .....................................................................

74

4.4

Ursprungslandsprincipen.................................................

75

4.5

Fri vidaresändning...........................................................

76

4.6

Samarbete mellan medlemsstaterna.................................

76

4.7

Självreglering ..................................................................

77

4.8

Förhållandet till e-handelsdirektivet................................

77

4.9

Identifiering.....................................................................

77

4.10Uppammande till hat på grund av ras, kön, religion

 

eller nationalitet...............................................................

77

4.11

Syn- och hörselskadade ...................................................

77

4.12

Biograffilmer...................................................................

78

4.13

Audiovisuella kommersiella meddelanden......................

78

4.14

Produktplacering .............................................................

78

Prop. 2009/10:115

3

4.15

Särskilda regler om beställtjänster ...................................

78

4.16Exklusiva rättigheter och korta nyhetsinslag i tv-

sändningar........................................................................

78

4.17Främjande av distribution och produktion av tv-

 

program............................................................................

79

4.18

Tv-reklam och teleshopping.............................................

79

4.19

Skydd av minderåriga vid tv-sändningar .........................

80

4.20

Rätten till genmäle i tv-sändningar ..................................

80

4.21Samarbete mellan tillsynsmyndigheter i

 

 

medlemsstaterna...............................................................

80

5

Gällande rätt ...................................................................................

 

81

 

5.1

Yttrandefrihetsgrundlagen................................................

81

 

 

5.1.1

Inledning .........................................................

81

 

 

5.1.2

Medier som omfattas av

 

 

 

 

yttrandefrihetsgrundlagen................................

81

 

 

5.1.3

Tillämpningsområde för

 

 

 

 

yttrandefrihetsgrundlagen................................

82

 

 

5.1.4

Vissa grundläggande principer i

 

 

 

 

grundlagsskyddet.............................................

83

 

 

5.1.5

Tillåtna begränsningar av yttrandefriheten......

84

 

 

5.1.6

Redaktionellt oberoende..................................

86

 

 

5.1.7

Domstolsprövning...........................................

86

 

 

5.1.8

Tillsyn86

 

 

 

5.1.9

Tillämpningsföreskrifter..................................

87

 

5.2

Radio- och TV-lagen........................................................

87

 

 

5.2.1

Lagens tillämpningsområde ............................

87

 

 

5.2.2

Tillstånd och registrering ................................

88

 

 

5.2.3

Sändningar av tv-program och andra

 

 

 

 

ljudradioprogram än närradio och

 

 

 

 

lokalradio ........................................................

88

 

 

5.2.4

Närradio ..........................................................

89

 

 

5.2.5

Lokalradio .......................................................

89

 

 

5.2.6

Sändningars innehåll .......................................

90

 

 

5.2.7

Reklam och annan annonsering.......................

91

 

 

5.2.8

Vidaresändning i kabelnät...............................

91

 

 

5.2.9

Granskning och tillsyn ....................................

92

 

 

5.2.10

Straff och särskilda avgifter m.m. ...................

93

 

 

5.2.11

Återkallelse av tillstånd m.m...........................

93

 

 

5.2.12

Handläggning av ärenden om särskilda

 

 

 

 

avgifter, vite och återkallelse, m.m. ................

94

 

 

5.2.13

Överklagande ..................................................

94

 

5.3

Marknadsföringslagen......................................................

95

 

 

5.3.1

Inledning .........................................................

95

 

 

5.3.2

Lagens syfte och struktur ................................

95

 

 

5.3.3

Lagens materiella tillämpningsområde ...........

95

 

 

5.3.4

Lagens territoriella tillämpningsområde .........

96

 

 

5.3.5

Generalklausul om god

 

 

 

 

marknadsföringssed.........................................

96

 

 

5.3.6

Förbud mot aggressiv och vilseledande

 

 

 

 

marknadsföring ...............................................

96

Prop. 2009/10:115

4

 

5.3.7

Reklamidentifikation ......................................

97

 

5.3.8

Katalogreglerna ..............................................

97

 

5.3.9

Obeställd reklam .............................................

97

 

5.3.10

Bilagan med otillåtna affärsmetoder ...............

97

 

5.3.11

Sanktionssystemet ..........................................

98

 

5.3.12

Processuella regler ..........................................

98

5.4

Alkohollagen ...................................................................

98

5.5

Tobakslagen ....................................................................

99

5.6

Läkemedelslagen.............................................................

99

5.7

E-handelslagen ..............................................................

100

 

5.7.1

Inledning .......................................................

100

 

5.7.2

Lagens tillämpningsområde ..........................

100

 

5.7.3

Ursprungslandsprincipen ..............................

101

 

5.7.4

Tjänsteleverantörers

 

 

 

informationsskyldighet .................................

101

 

5.7.5

Möjlighet att rätta inmatningsfel ..................

102

 

5.7.6

Bekräftelse av beställning .............................

102

 

5.7.7

Tillsyn ...........................................................

102

 

5.7.8

Sanktioner .....................................................

102

6 Genomförande av AV-direktivet i svensk rätt .............................

103

6.1

Inledning

........................................................................

103

6.2

Audiovisuella medietjänster och definitioner................

103

6.3

Ansvarigt ...............................................................land

110

6.4

Säkerställande ...................................av fri mottagning

112

6.5

Samarbete ..................mellan EES-staters myndigheter

113

6.6Information om programföretag som sänder tv och

 

leverantörer av beställ-tv ...............................................

120

6.7

Krav på innehållet .........................................................

123

 

6.7.1

Innehåll som uppammar hat grundat på

 

 

 

ras, kön, religion eller nationalitet ................

123

 

6.7.2

Skydd av minderåriga...................................

124

 

6.7.3

Främjande av europeiska produktioner.........

127

6.8Tillgänglighet för personer med

 

 

funktionsnedsättning .....................................................

130

 

6.9

Krav på audiovisuella kommersiella meddelanden .......

138

 

6.10

Sponsring av program....................................................

144

 

6.11

Produktplacering ...........................................................

153

 

6.12

Placering av annonser....................................................

164

 

6.13

Tillåten tid för annonser ................................................

167

 

6.14

Korta utdrag från evenemang av stort allmänintresse ...

169

7

Annons- och reklambegreppen ....................................................

179

8 Reglering av nya reklam- och annonstekniker.............................

181

 

8.1

Annonsering med delad skärm ......................................

181

 

8.2

Virtuell annonsering ......................................................

184

 

8.3

Elektroniska företagsskyltar ..........................................

188

 

8.4

Interaktiva tjänster i radio och tv...................................

191

9

Reglering för kabelnät..................................................................

192

 

9.1

Vidaresändningsplikt i kabelnät ....................................

192

 

 

9.1.1

Bakgrund ......................................................

192

Prop. 2009/10:115

5

9.1.2

Finns det behov av en

Prop. 2009/10:115

 

vidaresändningsplikt och är reglerna

 

 

förenliga med USO-direktivet? .....................

193

9.1.3

Undantaget för xDSL-nät..............................

194

9.1.4

Undantaget för centralantennanläggningar....

195

9.2Skyldighet att bereda utrymme vid

 

 

mikrovågssändningar .....................................................

196

 

9.3

Övriga frågor..................................................................

196

10

Självreglering................................................................................

201

 

10.1

Själv- och samreglering .................................................

201

 

10.2

Villkor för sändningarnas innehåll.................................

204

11

Tillstånd och registrering..............................................................

206

 

11.1

Omfattningen av tillståndsplikt......................................

206

 

11.2

Sökbar text-tv.................................................................

208

 

11.3

Utgivare..........................................................................

210

 

11.4

Radiotidningar m.m. ......................................................

211

 

11.5

Registrering hos Myndigheten för radio och tv..............

212

11.6Överlåtelse av tillstånd att sända tv och sökbar text-

 

tv ..................................................................................

 

214

11.7

Förbud mot att diskriminera annonsörer ........................

216

11.8

Mobil-tv .........................................................................

 

217

12 Kommersiell radio ........................................................................

 

218

12.1

Bakgrund........................................................................

 

218

12.2

Radio- och tv-lagens terminologi...................................

219

12.3

Analog kommersiell radio..............................................

219

 

12.3.1

Urvalssystem.................................................

219

 

12.3.2

Tillståndsvillkor ............................................

222

 

12.3.3

Befintliga tillståndshavare.............................

223

 

12.3.4

Överlåtelse av tillstånd..................................

225

 

12.3.5

Avgiftsregler .................................................

226

12.4

Digital kommersiell radio ..............................................

227

 

12.4.1

Nya regler för digitala kommersiella

 

 

 

radiosändningar.............................................

227

 

12.4.2

Sändningsutrymme........................................

228

 

12.4.3

Tillståndsgivande myndighet ........................

228

 

12.4.4

Om tillstånden ska meddelas de enskilda

 

 

 

programföretagen eller särskilda

 

 

 

operatörsföretag.............................................

229

 

12.4.5

Urvalskriterier ...............................................

229

 

12.4.6

Tillståndsvillkor ............................................

232

 

12.4.7

Ansökningsavgift ..........................................

233

 

12.4.8

Innehav av flera tillstånd...............................

234

 

12.4.9

Överlåtelse av tillstånd..................................

235

12.5

Gemensamma bestämmelser..........................................

236

 

12.5.1

Tillståndsperiod.............................................

236

 

12.5.2

Tillståndets upphörande vid konkurs,

 

 

 

likvidation eller dödsfall................................

237

 

12.5.3

Sponsring ......................................................

238

 

12.5.4

Återkallelse av tillstånd.................................

239

 

 

 

6

 

 

12.5.5

Straff och förelägganden ..............................

241

 

 

12.5.6

Överklagande ................................................

241

13

Icke-kommersiella medier............................................................

242

 

13.1

Bakgrund

.......................................................................

242

 

13.2

Närradio.........................................................................

 

243

 

 

13.2.1 ...............

Riksförbudet i närradion avskaffas

243

 

 

13.2.2 .......

Lättare att få utvidgat sändningsområde

244

 

 

13.2.3

Utökning av tillståndshavarkretsen till

 

 

 

................

samtliga registrerade trossamfund

245

 

 

13.2.4

Förändring av tillståndshavarkretsen med

 

 

 

 

anledning av avskaffandet av det s.k.

 

 

 

...............................................

kårobligatoriet

245

 

13.3

Lokal icke .............................................-kommersiell tv

247

 

 

13.3.1 ....................

Anpassning till USO - direktivet

247

 

 

13.3.2

Nät med analog och digital

 

 

 

............................................

sändningsteknik

248

 

 

13.3.3 ...........................

Verksamhetens benämning

248

14

Myndigheter och tillsyn ...............................................................

249

 

14.1

Inledning........................................................................

 

249

 

14.2

En ny myndighetsorganisation ..........på medieområdet

250

 

14.3

Verksamheten ........................vid Taltidningsnämnden

255

 

14.4

Tillsynsansvar................................................................

256

 

 

14.4.1

Gränsdragningen mellan Myndigheten för

 

 

 

 

radio och tv och granskningsnämnden för

 

 

 

...................................................

radio och tv

256

 

 

14.4.2

Upplysningsskyldighet för den särskilda

 

 

 

.........................................................

avgiften

257

 

 

14.4.3 ..............

Omedelbar verkställighet av beslut

259

15

Genomförandefrågor....................................................................

260

 

15.1

En ny radio ..................................................- och tv-lag

260

 

15.2

Ikraftträdande .................- och övergångsbestämmelser

260

16

Konsekvensanalys........................................................................

 

264

 

16.1

Ekonomiska ............................konsekvenser för staten

264

 

 

16.1.1 ......

Den nya myndigheten på medieområdet

264

 

 

16.1.2 .......

Nya uppgifter för den nya myndigheten

264

 

 

16.1.3

Anställningsavtal och andra civilrättsliga

 

 

 

...........................................................

avtal

265

 

 

16.1.4

Konsekvenser för staten med anledning

 

 

 

 

av förslagen om nytt regelverk för

 

 

 

.........................................

kommersiell radio

266

 

 

16.1.5 ...................

Konsekvenser för staten i övrigt

267

 

16.2

Ekonomiska .......................konsekvenser för företagen

268

 

 

16.2.1

Konsekvenser för företagen med

 

 

 

 

anledning av genomförandet av AV -

 

 

 

.......................................................

direktivet

268

 

 

16.2.2

Särskilt om konsekvenser för innehavare

 

 

 

.......

av tillstånd att sända kommersiell radio

269

 

 

16.2.3

Konsekvenser med anledning av förslagen

 

 

 

..................................

om digitala sändningar

270

Prop. 2009/10:115

7

 

16.2.4

Övriga konsekvenser för företag med

Prop. 2009/10:115

 

 

anledning av förslagen om tillstånd för

 

 

16.2.5

radiosändningar.............................................

271

 

Konsekvenser med anledning av förslag

 

 

 

om vidaresändningsplikt i kabelnät...............

271

16.3

Övriga konsekvenser......................................................

272

17 Författningskommentar.................................................................

273

17.1

Förslaget till radio- och tv-lag........................................

273

17.2Förslaget till lag om ändring i lagen (1960:729) om

upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk...............

326

17.3Förslaget till lag om ändring i förfogandelagen

(1978:262)......................................................................

328

17.4Förslaget till lag om ändring i lagen (1989:41) om

 

finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst........

328

17.5

Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1559)

 

 

med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och

 

 

yttrandefrihetsgrundlagens område................................

328

17.6Förslaget till lag om ändring i tobakslagen

(1993:581)......................................................................

329

17.7Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:1392) om

pliktexemplar av dokument............................................

329

17.8Förslaget till lag om ändring i lotterilagen

(1994:1000)....................................................................

329

17.9Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:1175) om

 

talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter

 

 

och konsumentorganisationer.........................................

329

17.10

Förslaget till lag om ändring i tullagen (2000:1281)......

329

17.11Förslaget till lag om ändring i lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets

tjänster............................................................................

330

17.12Förslaget till lag om ändring i lagen (2003:389) om

elektronisk kommunikation............................................

330

17.13Förslaget till lag om ändring i marknadsföringslagen

(2008:486)......................................................................

330

17.14Förslaget till lag om ändring i alkohollagen

 

(2010:000)......................................................................

330

Bilaga 1

AV-direktivet......................................................................

331

Bilaga 2 Sammanfattning av betänkande En ny radio- och TV-

 

 

lag (SOU 2008:116) ...........................................................

351

Bilaga 3

Författningsförslag i betänkandet En ny radio- och TV-

 

 

lag (SOU 2008:116) ...........................................................

369

Bilaga 4

Sammanfattning av betänkandet Kommersiell radio –

 

 

nya sändningsmöjligheter (SOU 2008:96) .........................

427

Bilaga 5

Författningsförslag i betänkandet Kommersiell radio –

 

 

nya sändningsmöjligheter (SOU 2008:96) .........................

434

8

Prop. 2009/10:115

9

1

Förslag till riksdagsbeslut

Prop. 2009/10:115

Regeringen föreslår att riksdagen dels antar regeringens förslag till

1.radio- och tv-lag,

2.lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk,

3.lag om ändring i förfogandelagen (1978:262),

4.lag om ändring i lagen (1989:41) om finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst,

5.lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihets- förordningens och yttrandefrihetsgrundlagens område,

6.lag om ändring i tobakslagen (1993:581),

7.lag om ändring i lagen (1993:1392) om pliktexemplar av dokument,

8.lag om ändring i lotterilagen (1994:1000),

9.lag om ändring i lagen (2000:1175) om talerätt för vissa konsu- mentmyndigheter och konsumentorganisationer,

10.lag om ändring i tullagen (2000:1281),

11.lag om ändring i lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster,

12.lag om ändring i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation,

13.lag om ändring i marknadsföringslagen (2008:486),

14.lag om ändring i alkohollagen (2010:000),

dels godkänner vad regeringen föreslår om

15.avvecklande av myndigheterna Granskningsnämnden för radio och TV, Radio- och TV-verket och Taltidningsnämnden (avsnitten 14.2 och 14.3),

16.att anslagen 8:1 Presstödsnämnden och Taltidningsnämnden, 8:4 Radio- och TV-verket och 8:5 Granskningsnämnden för radio och TV under utgiftsområde 1 Rikets styrelse under 2010 får disponeras för att genomföra föreslagna organisatoriska förändringar (avsnitten 14.2 och

14.3).

10

2

Lagtext

Prop. 2009/10:115

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1Förslag till radio- och tv-lag

Härigenom föreskrivs följande.

Övergripande bestämmelser

1 kap. Lagens innehåll och tillämpningsområde

Lagens innehåll

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om tv-sändningar, beställ-tv, sökbar text-tv och ljudradiosändningar enligt följande.

Övergripande bestämmelser

Lagens innehåll och tillämpningsområde (1 kap.)

Information och registrering (2 kap.)

Definitioner (3 kap.)

Tv-sändningar, beställ-tv och sökbar text-tv

Krav på tillstånd (4 kap.)

Innehållet i tv-sändningar, beställ-tv och sökbar text-tv (5 kap.)

Produktplacering (6 kap.)

Sponsring (7 kap.)

Reklam och andra annonser m.m. (8 kap.)

Vidaresändningar i kabelnät (9 kap.)

Ljudradiosändningar

Krav på tillstånd (10 kap.)

Tillstånd att sända andra ljudradioprogram än närradio och kommersi- ell radio (11 kap.)

Tillstånd att sända närradio (12 kap.)

Tillstånd att sända kommersiell radio (13 kap.)

Innehållet i ljudradiosändningar (14 kap.)

Reklam, andra annonser och sponsring (15 kap.)

Gemensamma bestämmelser

Granskning och tillsyn (16 kap.)

Straff, särskild avgift och vite (17 kap.)

Återkallelse av tillstånd (18 kap.)

Handläggningen av mål om återkallelse, särskild avgift och vite m.m. (19 kap.)

Överklagande (20 kap.)

11

Genomförande av AV-direktivet

Prop. 2009/10:115

2 § Lagen genomför delvis Europaparlamentets och rådets direktiv

 

89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmel-

 

ser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om

 

tillhandahållande av audiovisuella medietjänster (direktiv om audiovisu-

 

ella medietjänster)1, ändrat genom Europaparlamentets och rådets direk-

 

tiv 2007/65/EG2, nedan benämnt AV-direktivet.

 

Tv-sändningar och beställ-tv

 

3 § Lagen tillämpas på tv-sändningar och beställ-tv som kan tas emot i

 

någon stat som omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samar-

 

betsområdet (EES-stat), om leverantören av medietjänsten

 

1.är etablerad i Sverige enligt definitionen i artikel 2.3 i AV-direktivet,

2.varken uppfyller kriteriet under 1 eller är etablerad i någon annan EES-stat men använder sig av en satellitupplänk belägen i Sverige,

3.inte uppfyller något av kriterierna under 1 och 2 men använder sig av en satellitkapacitet som tillhör Sverige, eller

4.inte uppfyller något av kriterierna under 1, 2 och 3 men är etablerad

iSverige enligt artiklarna 49–54 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

Oavsett vad som föreskrivs i första stycket gäller 2 kap. 3 §, 4 kap. 1–7 §§, 9 § 1–3, 6–9 och 16 samt 11–14 §§ och bestämmelserna i 16–20 kap. även den som står under en annan EES-stats jurisdiktion enligt AV- direktivet.

4 § För sändningar genom tråd som når 100 hushåll eller färre gäller bara 9 kap. 1–4 §§ och i yttrandefrihetsgrundlagen bara 1 kap. 2 och 3 §§.

Ljudradiosändningar över satellit

5 § Lagen gäller för sådana sändningar av ljudradioprogram över satellit som kan tas emot i Sverige, om den som bedriver sändningsverksamhe- ten har sin hemvist i Sverige eller sändningen till satellit sker från en sändare här i landet.

Undantag för vissa ljud i tv-sändning

6 § Andra föreskrifter än 4 kap. 10 § 1 om villkor om förbud mot att sända reklam och 8 kap. 15 § om förbud mot att sända reklam gäller inte för ljud i en tv-sändning, om ljudet helt stämmer överens med en ljudra- diosändning som sker med stöd av tillstånd enligt denna lag eller som den sändande låtit registrera sig för.

1EGT L 298, 17.10.1989, s. 23 (Celex 31989L0552).

2EUT L 332, 18.12.2007, s. 27 (Celex 32007L0065).

12

2 kap. Information och registrering

Prop. 2009/10:115

Information om programföretag som sänder tv och leverantörer av be- ställ-tv

1 § Programföretag som sänder tv liksom leverantörer av beställ-tv ska se till att mottagare av deras tjänster alltid och på ett enkelt sätt har tillgång till

1.namnet på leverantören av medietjänster,

2.den geografiska adress där leverantören är etablerad,

3.uppgifter om leverantören, däribland e-postadress och webbplats,

och

4.uppgifter om behörig tillsynsmyndighet.

För leverantörer av beställ-tv gäller även 8 § lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster.

Registrering

2 § Den som bedriver en sändningsverksamhet som det inte behövs till- stånd för enligt denna lag eller som tillhandahåller beställ-tv, ska anmäla sig för registrering hos Myndigheten för radio och tv. Detsamma gäller den som för någon annans räkning bedriver sändningsverksamhet över satellit eller upplåter satellitkapacitet (satellitentreprenör).

I anmälan ska anges

1.namn, firma eller motsvarande,

2.ställföreträdare för juridisk person,

3.postadress, telefonnummer, e-postadress och webbplats, och

4.uppgift om den verksamhet som bedrivs.

Register

3 § Myndigheten för radio och tv ska upprätta ett register över dem som

1.har anmält sig enligt 2 § och vilkas verksamhet omfattas av denna lag, eller

2.har sådant tillstånd som avses i 4 kap. 3 §, 11 kap. 1 §, 12 kap. 1 § eller 13 kap. 1 §.

Registret får föras med hjälp av automatisk databehandling. Det får

bara innehålla sådana uppgifter som avses i 2 § andra stycket, 5 kap. 11 §, 14 kap. 7 § och 16 kap. 5–9 §§.

3 kap. Definitioner

1 § I denna lag avses med

1.annonser: reklam och andra meddelanden som utan att vara reklam sänds på uppdrag av någon annan och som har till syfte att främja en sak eller en idé;

2.annonsering med delad skärm: sändning av en annons samtidigt med en annan sändning;

3.beställ-tv: en tjänst där en leverantör av medietjänster i informa- tions-, underhållnings- eller utbildningssyfte tillhandahåller allmänheten

tv-program med hjälp av elektroniska kommunikationsnät

13

a) på begäran av användaren,

Prop. 2009/10:115

b) vid en tidpunkt som användaren väljer, och

 

c) från en katalog med program som leverantören har valt ut;

 

4. försäljningsprogram: program där mottagare av programmet erbjuds

 

att beställa varor och tjänster;

 

5. kommersiell radio: tillståndspliktiga ljudradiosändningar som

 

a) inte kräver tillstånd av regeringen,

 

b) inte endast får äga rum under en begränsad tid enligt 11 kap. 1 §

 

andra stycket, eller

 

c) inte är närradio;

 

6. leverantör av medietjänster: den som

 

a)har det redaktionella ansvaret för valet av innehåll i en ljudradio- el- ler tv-sändning, beställ-tv eller sökbar text-tv, och

b)avgör hur innehållet struktureras;

7.ljudradiosändning: en sändning av ljudradioprogram med hjälp av elektroniska kommunikationsnät som

a)en leverantör av medietjänster tillhandahåller,

b)är riktad till allmänheten, och

c)är avsedd att tas emot med tekniska hjälpmedel;

8.närradio: lokala ljudradiosändningar för föreningslivet och registre- rade trossamfund;

9.närradioförening: en sammanslutning av flera tillståndshavare i ett sändningsområde för gemensamma närradioändamål;

10.produktplacering: förekomsten i ett program av en vara, en tjänst eller ett varumärke, om detta sker i marknadsföringssyfte och mot betal- ning eller liknande ersättning till leverantören av medietjänsten, dock inte när varan eller tjänsten är av obetydligt värde och har tillhandahållits gratis;

11.programföretag: en leverantör av medietjänster som tillhandahåller ljudradiosändningar, tv-sändningar eller sökbar text-tv;

12.programtjänst: ett samlat utbud av ljudradio- eller tv-program eller sökbar text-tv som sänds under en gemensam beteckning;

13.reklam: varje form av meddelande

a)som sänds antingen mot betalning eller liknande ersättning eller som utgör egenreklam, och

b)som syftar till att i näringsverksamhet marknadsföra varor, tjänster, fast egendom, arbetstillfällen eller andra nyttigheter;

14.sponsring: bidrag som någon som inte tillhandahåller eller produ- cerar ljudradio, tv-sändning, beställ-tv eller sökbar text-tv ger för att finansiera dessa medietjänster eller program i syfte att främja bidragsgi- varens namn, varumärke, anseende, verksamhet, produkt eller intresse;

15.sändning som är riktad till allmänheten: en sändning som samtidigt och utan särskild begäran är tillgänglig för vem som helst som vill ta emot den;

16.sökbar text-tv: en sändning via elektroniska kommunikationsnät som huvudsakligen består av text, grafik eller stillbilder, med eller utan ljud, som

a)en leverantör av medietjänster tillhandahåller,

b)är riktad till allmänheten,

c)är avsedd att tas emot med tekniska hjälpmedel, och

14

d) låter användaren själv välja vilken del av innehållet som han eller Prop. 2009/10:115 hon vill ta del av och vid vilken tidpunkt det ska ske;

17.tv-program: program som huvudsakligen består av rörliga bilder med eller utan ljud;

18.tv-sändning: en sändning av eller att sända tv-program med hjälp av elektroniska kommunikationsnät där sändningen

a) tillhandahålls av en leverantör av medietjänster, b) är riktad till allmänheten, och

c) är avsedd att tas emot med tekniska hjälpmedel;

19.virtuell annonsering: sändning av meddelanden som på elektronisk väg fogas in i tv-bilden på fasta föremål, som normalt används för an- nonser, eller på marken där annonser kan placeras ut fysiskt.

Tv-sändningar, beställ-tv och sökbar text-tv 4 kap. Krav på tillstånd

Sändningsutrymme

1 § Regeringen beslutar vilket sändningsutrymme som i olika delar av landet får upplåtas för sådana tv-sändningar liksom sökbar text-tv som kräver tillstånd enligt denna lag.

När det krävs tillstånd

2 § För att sända tv och sökbar text-tv med användande av radiovågor krävs tillstånd enligt denna lag om sändningen sker på frekvenserna 87,5–108 megahertz, 174–240 megahertz eller 470–790 megahertz.

Föreskrifter om tillstånd att använda radiosändare finns i lagen

(2003:389) om elektronisk kommunikation.

 

Vem som ger tillstånd

 

3 § Regeringen ger tillstånd att sända tv och sökbar text-tv om sänd-

 

ningsverksamheten finansieras med radio- och tv-avgiften enligt lagen

 

(1989:41) om finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst. Myn-

 

digheten för radio och tv ger tillstånd i övriga fall.

 

Innebörden av ett tillstånd

 

4 § Ett tillstånd att sända tv och sökbar text-tv innebär rätt att i varje

 

område samtidigt sända det antal programtjänster som tillståndet avser

 

under den del av dygnet som anges i tillståndet.

 

Vem som kan få tillstånd

 

5 § Tillstånd att sända tv och sökbar text-tv får endast ges till ett pro-

 

gramföretag som har finansiella och tekniska förutsättningar att sända

 

under hela tillståndsperioden och som är berett att samverka med övriga

 

tillståndshavare i tekniska frågor.

15

Vad som ska beaktas vid tillståndsgivningen

Prop. 2009/10:115

6 § Vid fördelningen av tillstånd att sända tv och sökbar text-tv ska det särskilt beaktas att sändningsutrymmet ska kunna tas i anspråk

1.för olika programtjänster så att sändningarna kommer att tillgodose olika intressen och smakriktningar,

2.för såväl nationella som lokala och regionala programtjänster, och

3.av flera av varandra oberoende programföretag.

Tillstånd begränsat till vidaresändning

7 § Ett tillstånd som ges av Myndigheten för radio och tv får innebära rätt för ett programföretag att endast vidaresända program som samtidigt sänds eller kort tid dessförinnan sänts av ett annat programföretag. I ett sådant tillstånd får myndigheten besluta att bestämmelserna i 5–8 kap. inte ska tillämpas på sändningar med stöd av tillståndet.

Tillståndsvillkor

8 § Ett tillstånd att sända tv eller sökbar text-tv får förenas med villkor som innebär att sändningsrätten ska utövas opartiskt och sakligt och med beaktande av att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet ska råda i tv.

9 § Ett tillstånd att sända tv eller sökbar text-tv får förenas med villkor om skyldighet att

1.sända till hela landet eller till en viss del av landet,

2.sända under en viss minsta tid,

3.samtidigt sända ett visst minsta antal program i varje område,

4.sända sökbar text-tv i viss omfattning,

5.sända program vars innehåll är särskilt anpassade för personer med funktionsnedsättning,

6.bereda utrymme för sändningar med stöd av tillstånd av regeringen,

7.använda en viss sändningsteknik,

8.samverka med andra tillståndshavare i tekniska frågor för att främja tillgänglighet och konkurrens,

9.använda vissa radiosändare,

10.ta hänsyn till televisionens särskilda genomslagskraft när det gäller programmens ämnen och utformning och tiden för sändning av pro- grammen,

11.sända genmälen,

12.i sändningsverksamheten respektera den enskildes privatliv,

13.sända ett mångsidigt programutbud,

14.regionalt sända och producera program,

15.kostnadsfritt sända meddelanden som är av vikt för allmänheten, om en myndighet begär det,

16.utforma sändningarna på ett sådant sätt att dessa inte bara kan tas emot av en begränsad del av allmänheten i sändningsområdet, och

16

17. utarbeta en beredskapsplan för verksamheten under höjd beredskap Prop. 2009/10:115 och vid fredstida krissituationer samt lämna planen till regeringen och till

den myndighet som regeringen bestämmer.

10 § Ett tillstånd att sända tv eller sökbar text-tv får förenas med förbud mot och villkor för att sända

1.reklam eller andra annonser,

2.sponsrade program även i andra fall än som anges i 7 kap. 1–3 §§,

och

3.program där produktplacering förekommer.

11 § Ett tillstånd att sända tv eller sökbar text-tv får förenas med villkor som innebär att ägarförhållandena och inflytandet i ett företag som får tillståndet inte får förändras mer än i begränsad omfattning.

Tillståndens giltighetstid

12 § Ett tillstånd som har beviljats av regeringen att sända tv och sökbar text-tv ska gälla för en viss tid som bestäms av regeringen.

Ett tillstånd som har beviljats av Myndigheten för radio och tv att sän- da tv eller sökbar text-tv gäller för sex år. Om det finns särskilda skäl, får myndigheten besluta att ett tillstånd ska gälla för kortare tid.

Giltighetstiden för tillståndsvillkor får vara kortare än tillståndstiden.

Undantag för sändningar med tillstånd som gäller för en begränsad tid

13 § Föreskrifterna i 5 och 6 §§ behöver inte tillämpas om tillståndet att sända tv och sökbar text-tv gäller under en begränsad tid om högst två veckor.

Myndigheten för radio och tv får besluta att 5–8 kap. inte ska tillämpas på sändningar som avses i första stycket.

Yttrande över tillståndsvillkor

14 § Innan beslut om tillstånd fattas ska den sökande ges tillfälle att ta del av och yttra sig över de villkor som regeringen eller Myndigheten för radio och tv avser att förena med tillståndet. Beslut om tillstånd får inte innehålla andra programrelaterade villkor än dem som den sökande har godtagit.

Överlåtelse av tillstånd

15 § Ett tillstånd att sända tv och sökbar text-tv får överlåtas om Myn- digheten för radio och tv medger det. Sådant medgivande får bara lämnas om

1.förvärvaren uppfyller förutsättningarna i 5 §,

2.överlåtelsen inte för med sig att ägarkoncentrationen bland dem som har tillstånd att sända tv och sökbar text-tv ökar i mer än begränsad om- fattning, och

17

3. överlåtelsen inte medför en påtaglig minskning av mångfalden i ut- Prop. 2009/10:115 budet av tillståndspliktiga programtjänster.

En överlåtelse som inte medges är utan verkan.

16 § Den som förvärvar ett tillstånd övertar överlåtarens rättigheter och skyldigheter enligt denna lag.

Om ett föreläggande enligt 17 kap. 11 och 13 §§ har meddelats mot den tidigare innehavaren, gäller föreläggandet även mot den nye inneha- varen. Myndigheten för radio och tv ska i samband med att den medger överlåtelsen underrätta den nye innehavaren om detta. Om den nye inne- havaren inte har underrättats gäller inte föreläggandet. Ett vite som före- läggandet har förenats med gäller inte mot den nye innehavaren.

Avgifter

17 § Myndigheten för radio och tv får ta ut en avgift av den som hos myndigheten ansöker om tillstånd att sända tv och sökbar text-tv eller om medgivande till överlåtelse av ett sådant tillstånd.

Avgiften ska motsvara myndighetens kostnader för handläggningen av ärendena.

5 kap. Innehållet i tv-sändningar, beställ-tv och sökbar text-tv

Allmänna krav

1 § En leverantör av medietjänster som tillhandahåller tv-sändning, be- ställ-tv eller sökbar text-tv ska se till att programverksamheten som hel- het präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.

Våldsskildringar och pornografiska bilder

2 § Program med ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller med pornografiska bilder som sänds i tv ska antingen föregås av en varning i ljud eller innehålla en varning som anges löpande i bild under hela sändningstiden. Sådana program får inte sändas under sådan tid och på sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se pro- grammen, om det inte av särskilda skäl ändå är försvarligt.

3 § Program som tillhandahålls i beställ-tv och som innehåller ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller pornografiska bilder får inte tillhandahållas på ett sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se programmen, om det inte av särskilda skäl ändå är försvarligt.

18

Beriktigande

Prop. 2009/10:115

4 § Uppgifter som förekommit i ett program i tv-sändning eller i sökbar

 

text-tv som inte är reklam och som sänts på något annat sätt än genom

 

tråd, ska beriktigas när det är befogat.

 

Även uppgifter som har förekommit i ett program i tv-sändning och i

 

sökbar text-tv som inte är reklam och som sänts genom tråd bör berikti-

 

gas när det är befogat.

 

Otillbörligt kommersiellt gynnande

 

5 § Program som inte är reklam får inte otillbörligt gynna kommersiella

 

intressen. Det innebär att programmet inte får

 

1.uppmuntra till inköp eller hyra av varor eller tjänster eller innehålla andra säljfrämjande inslag, eller

2.framhäva en vara eller en tjänst på ett otillbörligt sätt.

I 6 och 7 kap. finns bestämmelser om produktplacering och sponsring.

Åsiktsannonser

6 § I sändningar för vilka villkor om opartiskhet gäller får det inte före- komma meddelanden som sänds på uppdrag av någon annan och som syftar till att vinna stöd för politiska eller religiösa åsikter eller åsikter i intressefrågor på arbetsmarknaden.

Att sådana meddelanden ska anses som annonser framgår av 3 kap. 1 §.

Program av europeiskt ursprung

7 § Den som sänder tv på annat sätt än genom tråd ska se till att följande krav uppfylls, om det inte finns särskilda skäl mot det:

1.Mer än hälften av den årliga sändningstiden ska upptas av program av europeiskt ursprung.

2.Minst tio procent av den årliga sändningstiden eller minst tio procent av programbudgeten ska avse program av europeiskt ursprung som har framställts av självständiga producenter. En så stor andel som möjligt bör utgöras av program som har färdigställts under de närmast föregående fem åren.

Som sändningstid anses i denna paragraf den tid då det sänds program med annat innehåll än nyheter, sport, tävlingar, annonser och försälj- ningsprogram. I sändningstiden ska inte heller sändningar av endast text räknas in.

Tv-sändningar enligt första stycket ska, om det inte finns särskilda skäl mot det, i betydande omfattning innehålla program på svenska språket, program med artister verksamma i Sverige och verk av upphovsmän verksamma i Sverige.

8 § Den som tillhandahåller beställ-tv på annat sätt än genom tråd ska på lämpligt sätt och när det är praktiskt möjligt främja framställningen av

och tillgången till program av europeiskt ursprung.

19

Exklusiva rättigheter till tv-sändningar Prop. 2009/10:115

9 § Den som sänder tv och som innehar den exklusiva rätten till en tv- sändning från ett svenskt eller utländskt evenemang som är av särskild vikt för det svenska samhället får inte, om programföretaget sänder eve- nemanget, utnyttja rättigheten på ett sådant sätt att en väsentlig del av allmänheten i Sverige utestängs från möjligheten att i fri tv se evene- manget i direktsändning eller, om det finns saklig grund för det, med en mindre tidsförskjutning. De evenemang som avses är sådana som inträf- far högst en gång om året och som intresserar en bred allmänhet i Sveri- ge.

Om Europeiska kommissionen genom en underrättelse i Europeiska unionens officiella tidning har förklarat att ett evenemang är av särskild vikt för samhället i en annan EES-stat, får de som sänder tv och som innehar den exklusiva rätten att sända evenemanget till den staten inte, om de sänder evenemanget, utnyttja rättigheten på ett sådant sätt att en väsentlig del av allmänheten i den staten utestängs från möjligheten att se evenemanget i fri tv på ett sätt som närmare anges i underrättelsen.

Om någon för att uppfylla skyldigheten enligt första eller andra stycket erbjuder någon annan att sända evenemanget i tv ska detta göras på skä- liga villkor.

Regeringen meddelar föreskrifter om vilka evenemang som är av sär- skild vikt för det svenska samhället.

Korta utdrag från evenemang av stort allmänintresse

10 § I 48 a § lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnär- liga verk finns bestämmelser om rätten för programföretag i en EES-stat att i sina allmänna nyhetssändningar använda utdrag ur ett annat pro- gramföretags med ensamrätt sänd tv-sändning från ett evenemang av stort allmänintresse.

Krav på sändningsbeteckning för tv-sändningar och sökbar text-tv

11 § Den som sänder tv eller sökbar text-tv enligt denna lag ska använda en sådan beteckning för sina sändningar som har godkänts av Myndighe- ten för radio och tv.

Beteckningen ska i tv-sändningar anges minst en gång varje sändnings- timme eller, om detta inte är möjligt, mellan programmen. I sökbar text- tv ska beteckningen anges löpande.

Krav på tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning

12 § En leverantör av medietjänster som tillhandahåller tv-sändning, beställ-tv eller sökbar text-tv på något annat sätt än genom tråd ska ut- forma tjänsten på ett sådant sätt att den blir tillgänglig för personer med funktionsnedsättning genom textning, tolkning, uppläst text eller liknan- de teknik. Det ska göras i den omfattning som beslutas av regeringen, om verksamheten finansieras med radio- och tv-avgift enligt lagen (1989:41)

20

om finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst, och av Myndighe- Prop. 2009/10:115 ten för radio och tv i övriga fall. Ett sådant beslut ska gälla för en viss tid.

Vid bestämmande av hur och i vilken omfattning tjänsten ska göras tillgänglig för personer med funktionsnedsättning ska leverantörens fi- nansiella förutsättningar och den tekniska utvecklingen av tillgänglig- hetstjänster beaktas.

6 kap. Produktplacering

Förbud mot att sända program där det förekommer produktplacering

1 § I program i tv eller i program i beställ-tv får det inte förekomma produktplacering, om något annat inte följer av 2 §.

2 § Leverantörer av medietjänster får på de villkor som anges i 3 och 4 §§ sända filmer, tv-serier, sportprogram och program med lätt underhåll- ning där det förekommer produktplacering.

Första stycket gäller dock inte program som huvudsakligen vänder sig till barn under tolv år och inte heller program där det förekommer pro- duktplacering av

1.alkoholdrycker och tobaksvaror,

2.andra produkter som kommer från företag vars huvudsakliga verk- samhet är att tillverka eller sälja alkoholdrycker eller tobaksvaror, eller

3.receptbelagda läkemedel och sådan medicinsk behandling som bara är tillgänglig efter ordination.

Krav på program där det förekommer produktplacering

3 § Program där det förekommer produktplacering får sändas endast om programmet inte på ett otillbörligt sätt gynnar kommersiella intressen enligt 5 kap. 5 §.

Information om produktplacering

4 § När det förekommer produktplacering i ett program ska information lämnas om detta i början och i slutet av programmet och när programmet börjar igen efter ett avbrott för annonser.

Informationen ska endast bestå av en neutral upplysning om förekoms- ten av produktplacering och om den vara eller tjänst som har placerats i programmet.

7 kap. Sponsring

Program som inte får sponsras

1 § Program i tv-sändningar, sökbar text-tv eller i beställ-tv som huvud- sakligen handlar om nyheter eller innehåller nyhetskommentarer får inte sponsras.

21

Vem som inte får sponsra program

Prop. 2009/10:115

2 § Program i tv-sändningar, sökbar text-tv eller i beställ-tv får inte

 

sponsras av någon vars huvudsakliga verksamhet är att tillverka eller

 

sälja alkoholdrycker eller tobaksvaror.

 

Begränsningar för läkemedelsföretag

 

3 § Om ett läkemedelsföretag sponsrar ett program i en tv-sändning,

 

sökbar text-tv eller i beställ-tv, får sponsringen bara främja företagets

 

namn eller anseende men inte receptbelagda läkemedel och sådan medi-

 

cinsk behandling som bara är tillgänglig efter ordination.

 

När sponsringsmeddelanden ska lämnas

 

4 § När en leverantör av medietjänster tillhandahåller ett sponsrat pro-

 

gram i en tv-sändning eller i beställ-tv ska leverantören ange vem som

 

har bidragit till finansieringen. Ett sådant meddelande ska lämnas i bör-

 

jan och i slutet av programmet eller vid ett av dessa tillfällen.

 

I sökbar text-tv ska ett sådant meddelande lämnas löpande.

 

Om bara en klart avgränsad del av ett program är sponsrad, ska spons-

 

ringsmeddelandet lämnas i början eller i slutet av den delen. Ett sådant

 

meddelande förutsätter dock att programmets integritet och värde eller

 

rättighetshavarnas rättigheter inte kränks.

 

När sponsringsmeddelanden får lämnas

 

5 § I tv-sändning får, utöver vad som följer av 4 §, sponsringsmeddelan-

 

den lämnas

 

1.i början och i slutet av ett program, om ett meddelande har lämnats enligt 4 § tredje stycket,

2.i sportprogram med längre pauser och i program som återger före- ställningar eller evenemang, i pauser för publiken,

3.i samband med att sändningen övergår från en programtjänst till en annan,

4.vid växlingar mellan studiosändningar och andra sändningar, och

5.i samband med annonsavbrott.

Första stycket gäller endast om sponsringsmeddelandet kan lämnas på

 

ett sådant sätt att programmets integritet och värde eller rättighetshavar-

 

nas rättigheter inte kränks.

 

6 § I beställ-tv får, utöver vad som följer av 4 §, sponsringsmeddelanden

 

lämnas om det kan göras utan att programmets integritet och värde eller

 

rättighetshavarnas rättigheter kränks.

 

Hur ett sponsringsmeddelande ska utformas

 

7 § Ett sponsringsmeddelande i tv-sändningar, sökbar text-tv eller be-

 

ställ-tv ska innehålla sponsorns namn, logotyp eller annat kännetecken

 

för sponsorn. Meddelandet får inte innehålla säljfrämjande inslag.

22

 

Sponsringsmeddelande med delad skärm

Prop. 2009/10:115

8 § Ett sponsringsmeddelande får lämnas med delad skärm i de fall som

 

anges i 4–6 §§, om det kan göras utan att programmets integritet och

 

värde eller rättighetshavarnas rättigheter kränks.

 

8 kap. Reklam och andra annonser m.m.

 

Annonstid för tv-sändningar

 

1 § Annonser får sändas i tv under högst tolv minuter per timme mellan

 

hela klockslag.

 

Trots vad som anges i första stycket får programtjänster som uteslutan-

 

de är avsedda för försäljningsprogram sändas i tv, under förutsättning att

 

sändningstiden är minst femton minuter.

 

2 § Den sammanlagda annonstiden i en tv-sändning får vid ett givet till-

 

fälle inte understiga en minut sedan sändningstiden för annonssignaturen

 

enligt 5 § har räknats bort.

 

Program som inte får avbrytas av annonsering

 

3 § I tv-sändning får program som innehåller gudstjänster eller program

 

som huvudsakligen riktar sig till barn under tolv år inte avbrytas av an-

 

nonsering.

 

I beställ-tv får program som huvudsakligen riktar sig till barn under

 

tolv år inte avbrytas av annonsering.

 

När program får avbrytas av annonsering

 

4 § Andra program i tv-sändningar än sådana som avses i 3 § första

 

stycket får avbrytas av annonsering endast om avbrottet, med hänsyn till

 

naturliga pauser i programmet och programmets längd och karaktär, inte

 

påverkar programmets integritet och värde eller kränker rättighetshavar-

 

nas rättigheter.

 

Sändning av nyhetsprogram, biograffilmer och filmer producerade för

 

tv, utom tv-serier och dokumentärprogram, får under förutsättning att

 

kraven i första stycket är uppfyllda avbrytas av annonsering en gång

 

varje tablålagd period på minst trettio minuter.

 

Annonssignatur

 

5 § Före och efter varje annonsering i tv-sändningar och i beställ-tv ska

 

det förekomma en särskild signatur som tydligt skiljer annonserna från

 

det övriga innehållet. Signaturen ska bestå av både ljud och bild. I sökbar

 

text-tv, försäljningsprogram och vid annonsering med delad skärm ska

 

signaturen alltid vara synlig. Den behöver dock bara anges i bild.

 

I fråga om tv-sändningar som regeringen lämnar tillstånd till får reger-

 

ingen medge undantag från skyldigheten enligt första stycket och kravet

 

på kortaste annonstid enligt 2 §. Sådant undantag får även medges av

23

 

Myndigheten för radio och tv i fråga om sändningar av program som myndigheten lämnar tillstånd till.

Bestämmelser om reklamidentifiering finns i 9 § marknadsföringslagen (2008:486).

Uppgift om i vems intresse en annons tillhandahålls

6 § Av en annons som inte är reklam och som förekommer i tv-sändning, sökbar text-tv eller beställ-tv ska det framgå i vems intresse detta sker.

Reklam och barn

7 § Reklam i tv-sändningar, sökbar text-tv och beställ-tv får inte syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under tolv år.

I tv-sändningar och beställ-tv får reklam inte förekomma omedelbart före eller efter ett program eller en del av ett program som huvudsakligen vänder sig till barn under tolv år.

8 § I reklam i tv-sändningar, sökbar text-tv och beställ-tv får det inte förekomma personer eller figurer som spelar en framträdande roll i pro- gram som huvudsakligen vänder sig till barn under tolv år.

Personer som inte får förekomma i annonser

9 § I annonser i tv-sändningar, sökbar text-tv och beställ-tv får det inte förekomma personer som spelar en framträdande roll i program som huvudsakligen handlar om nyheter och nyhetskommentarer.

Annonsering med delad skärm

10 § Annonsering med delad skärm får förekomma i tv-sändning som består av direktsänt evenemang som pågår utan avbrott. Annonsering i form av egenreklam med delad skärm får förekomma även i andra tv- sändningar.

Annonsering med delad skärm får förekomma i beställ-tv. Annonsering med delad skärm får inte förekomma om den kränker

programmets integritet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter. Första stycket gäller även vid återutsändning av ett tv-program i oför-

ändrat skick.

Virtuell annonsering

11 § Virtuell annonsering får förekomma i sportevenemang i tv- sändningar och beställ-tv om annonseringen inte

1.är mer framträdande än den annonsering som normalt förekommer på platsen eller på något annat sätt inverkar störande på möjligheterna att uppfatta programmet, eller

2.innebär att programmets integritet och värde eller rättighetshavarnas

rättigheter kränks.

Prop. 2009/10:115

24

Före och efter varje program som innehåller virtuell annonsering ska Prop. 2009/10:115 leverantören av medietjänster på lämpligt sätt upplysa om att sådan an-

nonsering förekommer. Informationen ska bestå endast av en neutral upplysning om att det förekommer virtuell annonsering i programmet.

Bestämmelserna i 7–9 §§ ska tillämpas vid virtuell annonsering.

Elektroniska företagsskyltar

12 § I sport- och tävlingsprogram i tv-sändningar och beställ-tv får nam- net på eller logotypen för det eller de företag som tillhandahållit nödvän- dig utrustning eller tjänster som är nödvändiga för att producera informa- tion om resultat, matchställning eller dylikt fogas in i tv-bilden elektro- niskt om följande villkor uppfylls:

1.Företagsnamnet eller logotypen visas i samband med leveransen av den information som företaget i fråga tillhandahållit.

2.Programföretaget eller leverantören av beställ-tv får inte någon er- sättning för visningen.

3.Företagsnamnet eller logotypen förenas inte med ljud och tar bara upp en liten del av bilden.

4.Företagsnamnet eller logotypen visas i rimlig omfattning.

Reklam för alkohol och tobak

13 § Bestämmelser om förbud mot reklam för alkoholdrycker och to- baksvaror finns i 7 kap. 3 § alkohollagen (2010:000) och i 14 § tobaksla- gen (1993:581).

Reklam för läkemedel och medicinsk behandling

14 § Reklam för sådan medicinsk behandling som är tillgänglig endast efter ordination får inte förekomma i tv-sändningar, sökbar text-tv och beställ-tv.

Försäljningsprogram för läkemedel eller för medicinsk behandling får inte förekomma i tv-sändningar, sökbar text-tv och beställ-tv.

Bestämmelser om förbud mot vissa slag av marknadsföring av läkeme- del finns i läkemedelslagen (1992:859). Av läkemedelslagen följer att bestämmelserna övervakas av Läkemedelsverket.

Reklamförbud för lokala kabelsändarorganisationer

15 § En lokal kabelsändarorganisation får inte sända reklam.

Undantag för egenreklam

16 § Bestämmelserna i 1, 2, 5, 7–9 och 15 §§ gäller inte för sådan reklam som en leverantör av medietjänster gör för sin programverksamhet.

25

9 kap. Vidaresändningar i kabelnät

Prop. 2009/10:115

Skyldighet att vidaresända program

1 § Den som äger eller på annat sätt förfogar över ett elektroniskt kom- munikationsnät som används för överföring av tv-sändningar till allmän- heten genom tråd ska, om ett betydande antal hushåll som är anslutna till nätet använder det som sitt huvudsakliga medel för att ta emot tv- sändningar, se till att de boende i de anslutna hushållen kan ta emot tv- sändningar som sker med tillstånd av regeringen och som kan tas emot i området utan villkor om särskild betalning.

Skyldigheten gäller bara för tv-sändningar för vilka sändningstillstån- det har förenats med krav på opartiskhet och saklighet samt ett villkor om ett mångsidigt programutbud där det ska ingå nyheter. En sådan sändningsplikt gäller bara om förutsättningarna för vidaresändning enligt lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk är uppfyllda.

Tv-sändningar enligt första stycket ska kunna tas emot på ett tillfreds- ställande sätt och utan kostnad för själva mottagningen.

Sändningsplikten enligt första stycket gäller även tv-sändningar som en tillståndshavare genomför för att uppfylla skyldigheten att sända till hela landet eller till delar av landet, men där sättet att sända inte kräver reger- ingens tillstånd.

Antalet programtjänster som omfattas av sändningsplikten

2 § Sändningsplikten enligt 1 § omfattar inte fler än fyra programtjänster som sänds samtidigt av en tillståndshavare vars verksamhet finansieras med radio- och tv-avgiften enligt lagen (1989:41) om finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst.

Teknik som ska användas vid vidaresändning

3 § I nät där tv sänds med både analog och digital teknik ska vidaresänd- ning ske med analog teknik av minst två programtjänster som avses i 2 §, om de sänds eller har sänts ut med analog teknik. I övrigt får vidaresänd- ning ske med digital teknik.

Undantag från sändningsplikten

4 § Sändningsplikten enligt 1 § första och andra styckena omfattar inte sändningar som sker med stöd av tillstånd till vidaresändning enligt 4 kap. 7 §.

Sändningsutrymme för tv-program från lokala kabelsändarorganisatio- ner

5 § Den som äger eller på annat sätt förfogar över ett elektroniskt kom- munikationsnät som används för överföring av tv-sändningar till allmän-

heten genom tråd och som minst 100 av de hushåll som är anslutna till

26

nätet använder som sitt huvudsakliga medel att ta emot tv-sändningar Prop. 2009/10:115 ska, i varje kommun där han eller hon förfogar över ett sådant nät, kost-

nadsfritt tillhandahålla ett särskilt bestämt utrymme för sändningar av tv- program från en eller flera lokala kabelsändarorganisationer som har förordnats av Myndigheten för radio och tv.

I nät där tv sänds med analog och digital teknik ska utrymme för sänd- ningar av en lokal kabelsändarorganisation tillhandahållas med både analog och digital sändningsteknik.

Krav på lokala kabelsändarorganisationer

6 § En lokal kabelsändarorganisation ska vara en sådan juridisk person som har bildats för att bedriva lokala kabelsändningar och som kan antas låta olika intressen och meningsriktningar komma till tals i sin verksam- het.

En lokal kabelsändarorganisation ska i sin sändningsverksamhet sträva efter vidast möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet.

Myndigheten för radio- och tv:s förordnande av lokala kabelsändaror- ganisationer gäller i högst tre år.

Möjlighet till undantag

7 § Myndigheten för radio och tv får i enskilda fall besluta om undantag från skyldigheterna enligt 1–3 och 5 §§, om det finns särskilda skäl till det.

Ljudradiosändningar 10 kap. Krav på tillstånd

När det krävs tillstånd

1 § För att sända ljudradioprogram med användning av radiovågor krävs tillstånd enligt denna lag om

1. sändningen sker på frekvenser under 30 megahertz och som enligt för Sverige bindande internationella överenskommelser är avsedda för rundradiosändningar, eller

2. sändningen sker på frekvenserna 87,5–108 megahertz, 174–

240 megahertz eller 470–790 megahertz.

2 § Tillstånd enligt 1 § krävs inte för sändningar som är särskilt anpassa- de för synskadade personer och som äger rum under högst fyra timmar om dygnet från radiosändare som används för sändningar med stöd av tillstånd enligt denna lag.

3 § Föreskrifter om tillstånd att använda radiosändare finns i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation.

27

11 kap. Tillstånd att sända andra ljudradioprogram än närradio och kommersiell radio

Vem som ger tillstånd

1 § Tillstånd att sända ljudradioprogram meddelas av regeringen om sändningsverksamheten finansieras med radio- och tv-avgiften enligt lagen (1989:41) om finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst. Regeringen meddelar också tillstånd att sända ljudradio till utlandet.

Myndigheten för radio och tv får ge tillstånd att under en begränsad tid om högst två veckor sända ljudradio som inte är närradio eller kommer- siell radio. Myndigheten får besluta att 14 och 15 kap. inte ska tillämpas på sändningar som sker med stöd av ett sådant tillstånd.

Om det finns särskilda skäl, får regeringen ge tillstånd att sända ljudra- dio i lokala sändningar som inte uppfyller kraven för närradio eller kommersiell radio.

Innebörden av tillstånd av regeringen

2 § Ett tillstånd att sända ljudradioprogram innebär rätt att i varje område samtidigt sända det antal programtjänster som tillståndet avser under den del av dygnet som anges i tillståndet.

Tillståndsvillkor

3 § Ett tillstånd att sända andra ljudradioprogram än närradio och kom- mersiell radio får förenas med villkor som anges i 4 kap. 8, 10 och 11 §§.

Ett tillstånd får dessutom förenas med villkor om skyldighet att

1.sända till hela landet eller till en viss del av landet,

2.sända under en viss minsta tid,

3.samtidigt sända ett visst minsta antal program i varje område,

4.bereda utrymme för sändningar som är särskilt anpassade för syn- skadade enligt 10 kap. 2 § och utforma sändningarna på ett sådant sätt att dessa blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning,

5.bereda utrymme för sändningar med stöd av tillstånd av regeringen,

6.använda en viss sändningsteknik,

7.samverka med andra tillståndshavare i tekniska frågor för att främja tillgänglighet och konkurrens,

8.använda vissa radiosändare,

9.ta hänsyn till ljudradions särskilda genomslagskraft när det gäller programmens ämnen och utformning samt tiden för sändning av pro- grammen,

10.iaktta bestämmelsen om beriktigande i 5 kap. 4 § första stycket,

11.sända genmälen,

12.i sändningsverksamheten respektera den enskildes privatliv,

13.sända ett mångsidigt programutbud,

14.regionalt sända och producera program,

15.kostnadsfritt sända meddelanden som är av vikt för allmänheten, om en myndighet begär det,

16.utforma sändningarna på ett sådant sätt att de inte bara kan tas emot

av en begränsad del av allmänheten i sändningsområdet, och

Prop. 2009/10:115

28

17. utarbeta en beredskapsplan för verksamheten under höjd beredskap Prop. 2009/10:115 och vid fredstida krissituationer samt lämna planen till regeringen och till

den myndighet som regeringen bestämmer.

Tillståndens giltighetstid

4 § Ett tillstånd som beviljats av regeringen att sända ljudradioprogram ska gälla för en viss tid som bestäms av regeringen.

Ett tillstånd som har beviljats för en tid av minst fyra år förlängs på oförändrade villkor med ytterligare fyra år, om tillståndshavaren önskar det och regeringen inte senast två år före tillståndstidens utgång har med- delat att tillståndet inte kommer att förlängas eller att regeringen önskar förändra villkoren.

Yttrande över tillståndsvillkor

5 § Innan beslut om tillstånd fattas ska den sökande ges tillfälle att ta del av och yttra sig över de villkor som regeringen eller Myndigheten för radio och tv avser att förena med tillståndet.

Beslut om tillstånd får inte innehålla andra programrelaterade villkor än dem som den sökande har godtagit.

12 kap. Tillstånd att sända närradio

Vem som ger tillstånd

1 § Myndigheten för radio och tv ger tillstånd att sända närradio.

Möjligheter att sända närradio

2 § Om sammanslutning som kan få tillstånd enligt 4 § så önskar och det är tekniskt möjligt, ska det finnas en möjlighet att sända närradioprogram i en kommun.

Om det finns särskilda skäl, får det samtidigt sändas mer än ett närra- dioprogram i kommunen.

Sändningsområden

3 § Ett sändningsområde för närradio ska omfatta högst en kommun. Därvid bör det utanför storstadsområdena eftersträvas att sändningarna kan tas emot i hela kommunen.

Myndigheten för radio och tv får besluta om större sändningsområden än en kommun, om det finns särskilda skäl.

Vilka sammanslutningar som kan få tillstånd

4 § Ett tillstånd att sända närradio kan bara ges till följande juridiska personer, nämligen

1. ideella föreningar som har anknytning till sändningsområdet,

29

2.registrerade trossamfund och registrerade organisatoriska delar av registrerade trossamfund som har anknytning till sändningsområdet, eller

3.närradioföreningar.

Vid bedömningen av om en ideell förening har anknytning till sänd- ningsområdet ska det särskilt beaktas var

1.föreningens studio och övriga lokaler för verksamheten är belägna,

2.ansvarig utgivare och föreningens styrelsemedlemmar är bosatta,

och

3.föreningsstämma och styrelsemöten hålls.

Krav på utgivare

5 § Tillstånd att sända närradio får ges först efter det att sammanslut- ningen har anmält vem som har utsetts till utgivare enligt yttrandefrihets- grundlagen.

Hinder för tillstånd

6 § Ett tillstånd att sända närradio får inte ges till någon som har tillstånd att sända kommersiell radio.

Sändningstillståndet för närradio gäller inte om tillståndshavaren får tillstånd att sända kommersiell radio. Tillståndet att sända närradio upp- hör från och med den dag sändningar får ske med stöd av tillståndet att sända kommersiell radio.

Sändningstider

7 § Om tillståndshavarna inte kan enas om fördelningen av sändningstid, bestämmer Myndigheten för radio och tv sändningstiderna. Detsamma gäller om en tillståndshavare begär att myndigheten ska fastställa sänd- ningsschemat i dess helhet.

Den tillståndshavare som bedöms ha störst intresse av att sända vid en viss tidpunkt ska ges förtur.

Myndigheten för radio och tv:s beslut om sändningstid gäller till dess att ett nytt beslut fattas av myndigheten eller att en tillståndshavare eller närradioförening skriftligen underrättar myndigheten om att tillståndsha- varna enats om en annan sändningstid.

8 § Myndigheten för radio och tv får besluta att en sändningstid inte får användas av någon annan under en tid av högst tre månader om en inne- havare av ett tillstånd att sända närradio, som har fått ett föreläggande vid vite enligt denna lag, avstår sändningstid eller avsäger sig sitt sändnings- tillstånd.

En sändare för närradio får inte användas för andra sändningar som det krävs tillstånd för enligt denna lag.

Tillståndens giltighetstid

9 § Tillstånd att sända närradio gäller för en viss tid.

Prop. 2009/10:115

30

13 kap. Tillstånd att sända kommersiell radio

Prop. 2009/10:115

Vem som ger tillstånd

 

1 § Tillstånd att sända kommersiell radio ges av Myndigheten för radio

 

och tv.

 

Analog kommersiell radio

 

Sändningsområden

 

2 § Myndigheten för radio och tv ska bestämma sändningsområdenas

 

omfattning för analog kommersiell radio med hänsyn till

 

1.vad som är tekniskt möjligt att nå från sändare med lämpligt läge,

2.hur möjligheterna att ta emot sändningar påverkas i andra områden,

och

3.vad som är naturliga lokala intresseområden.

Sändningsområdena ska utformas så att ett stort antal tillstånd kan ges. Flera tillstånd kan ges för samma sändningsområde.

3 § Ett tillstånd att sända analog kommersiell radio innebär rätt att bedri- va sådana sändningar som kan tas emot med god hörbarhet inom det sändningsområde som anges i tillståndet.

Vem som kan få tillstånd

4 § Tillstånd att sända analog kommersiell radio får endast ges till en fysisk eller juridisk person som har finansiella och tekniska förutsätt- ningar att sända under hela tillståndsperioden.

Staten, landsting eller kommuner får inte inneha tillstånd att sända ana- log kommersiell radio, vare sig direkt eller indirekt genom

1.ett företag i vilket ett eller flera sådana subjekt har en del som för dem gemensamt motsvarar minst tjugo procent av samtliga aktier eller andelar eller genom avtal har ett bestämmande inflytande, eller

2.ett företag som enligt 1 kap. 4 § årsredovisningslagen (1995:1554) är ett dotterföretag till ett företag som avses i 1.

5 § Ingen får ha mer än ett tillstånd att sända analog kommersiell radio inom ett sändningsområde, om det inte finns särskilda skäl till det.

Ansökan

6 § Myndigheten för radio och tv ska kungöra när ett utrymme att sända analog kommersiell radio blir ledigt. Myndigheten ska ange sista dag för att ansöka om tillståndet, första dag då sändningar får bedrivas med stöd av tillståndet och sändningsområdets omfattning.

I en ansökan om tillstånd att sända analog kommersiell radio ska det belopp anges som sökanden är villig att betala i sändningsavgift. Sänd- ningsavgiften ska anges som ett engångsbelopp för hela tillståndsperio- den.

31

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar Prop. 2009/10:115 föreskrifter om ansökningsförfarandet och vad en ansökan ska innehålla.

Parters rätt att få del av uppgifter

7 § I ett ärende enligt 6 § ska bestämmelserna i 17 § förvaltningslagen (1986:223) om rätt för parter att få del av uppgifter inte tillämpas på uppgifter som endast rör någon annan sökande.

Vem ska ges tillstånd

8 § Ett tillstånd att sända analog kommersiell radio ska ges till den av de sökande som uppfyller kraven i 4 § och som har angett den högsta sänd- ningsavgiften.

Har två sökande angett samma belopp ska frågan om vem som ska ges tillståndet avgöras genom lottdragning.

Villkor

9 § Ett tillstånd att sända analog kommersiell radio får förenas med vill- kor som avser skyldighet att

1.sända program i en viss del av sändningsområdet eller som når en viss del av befolkningen inom området,

2.sända under en viss minsta tid,

3.använda en viss sändningsteknik och att samarbeta med andra till- ståndshavare i tekniska frågor, och

4. använda en viss teknik för sådan inspelning som avses i 16 kap. 11 §.

Innan beslut om tillstånd fattas ska den sökande ges tillfälle att ta del av och yttra sig över de villkor som Myndigheten för radio och tv avser att förena med tillståndet.

Betalning av sändningsavgift

10 § Den som har fått tillstånd att sända analog kommersiell radio ska betala den sändningsavgift som angetts i ansökan.

11 § Skyldigheten att betala sändningsavgift inträder den dag då sänd- ningarna med stöd av tillståndet får påbörjas.

Ränta

12 § Ränta ska betalas på sändningsavgift från den dag som anges i 11 §. Räntan beräknas på det sätt som anges i 6 § räntelagen (1975:635).

32

När betalning anses fullgjord

Prop. 2009/10:115

13 § Sändningsavgift och ränta betalas genom insättning på ett särskilt

 

konto som Myndigheten för radio och tv anvisar. Betalning ska anses ha

 

fullgjorts den dag beloppet har bokförts på kontot.

 

Verkställighet

 

14 § Beslut om sändningsavgift och ränta får verkställas om avgiften

 

eller räntan är obetald och förfallen till betalning.

 

Betalningsansvar och indrivning

 

15 § För sådan avgift och ränta som nämns i 14 § tillämpas 12 kap. 6 §

 

första stycket, 7 §, 12 § första stycket och 13 § samt 20 kap. skattebetal-

 

ningslagen (1997:483).

 

Delägare i handelsbolag

 

16 § Myndigheten för radio och tv beslutar om ansvar när det gäller

 

sändningsavgift för delägare i handelsbolag enligt 2 kap. 20 § lagen

 

(1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag.

 

Om beslut enligt första stycket har fattats, ska vad som föreskrivs om

 

tillståndshavare gälla ansvarig delägare och vad som föreskrivs om sänd-

 

ningsavgift gälla för belopp som delägare är betalningsskyldig för.

 

Anstånd att betala sändningsavgift och ränta

 

17 § Om det finns särskilda skäl, får Myndigheten för radio och tv med-

 

dela anstånd med betalning av sändningsavgift och ränta.

 

Överlåtelse av tillstånd

 

18 § Ett tillstånd att sända analog kommersiell radio får överlåtas om

 

Myndigheten för radio och tv medger det. Sådant medgivande får bara

 

lämnas om förvärvaren uppfyller kriterierna enligt 4 § andra stycket.

 

Om förvärvaren redan har ett tillstånd i samma sändningsområde som

 

det tillstånd vilket överlåtelsen avser, direkt eller indirekt genom företag

 

förvärvaren har del i som motsvarar minst tjugo procent av samtliga

 

aktier eller andelar eller genom avtal ensam har ett bestämmande infly-

 

tande i, får överlåtelse medges endast om det finns särskilda skäl.

 

En överlåtelse som inte medges är utan verkan.

 

19 § Den som förvärvar ett tillstånd övertar överlåtarens rättigheter och

 

skyldigheter enligt denna lag för tiden efter beslutet om medgivande.

 

Om ett föreläggande enligt 17 kap. 11 § 3 eller 8 har meddelats mot

 

den tidigare innehavaren, gäller föreläggandet även mot den nye inneha-

 

varen. Myndigheten för radio och tv ska i samband med att den medger

 

överlåtelse underrätta den nye innehavaren om detta. Om innehavaren

33

 

inte underrättas gäller inte föreläggandet. Ett vite som föreläggandet Prop. 2009/10:115 förenats med gäller inte mot den nye innehavaren.

Om sändningsavgift har betalats och tillståndet upphör att gälla

20 § En tillståndshavare som överlåter sitt tillstånd har inte rätt att återfå någon del av den sändningsavgift som har betalats. Detsamma gäller om ett tillstånd

1.återkallas på begäran av tillståndshavaren enligt 31 §,

2.upphör att gälla enligt 32 § till följd av att tillståndshavaren försätts i konkurs, träder i likvidation eller avlider, eller

3.återkallas av Myndigheten för radio och tv enligt 18 kap. 5 §.

21 § Sändningsavgift enligt denna lag omfattas av lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter.

Digital kommersiell radio

Sändningsutrymme

22 § Regeringen beslutar vilket sändningsutrymme som i olika delar av landet får upplåtas för digital kommersiell radio.

Vem som kan få tillstånd

23 § Tillstånd att sända digital kommersiell radio får endast ges till en fysisk eller juridisk person som

1.har finansiella och tekniska förutsättningar att sända under hela till- ståndsperioden, och

2.är beredd att samverka med övriga tillståndshavare i tekniska frågor. Tillstånd får inte lämnas till sådana som anges i 4 § andra stycket.

Ansökan

24 § Myndigheten för radio och tv ska meddela när ett sändningsutrym- me att sända digital kommersiell radio blir ledigt. Myndigheten ska ange sista dag för att ansöka om tillståndet, första dag då sändningar får äga rum med stöd av tillståndet och sändningsutrymmets omfattning.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om ansökningsförfarandet och vad en ansökan ska innehålla.

Avgifter

25 § Myndigheten för radio och tv får ta ut en avgift av den som hos myndigheten ansöker om tillstånd att sända digital kommersiell radio eller medgivande till överlåtelse av ett sådant tillstånd.

Avgiften ska motsvara myndighetens kostnader för handläggningen av ärendena.

34

Vad som ska beaktas vid tillståndsgivningen

Prop. 2009/10:115

26 § Myndigheten för radio och tv ska vid fördelningen av tillstånd för digital kommersiell radio beakta att utrymmet för sådana sändningar ska kunna tas i anspråk

1.för olika programtjänster så att sändningarna kommer att tillgodose olika intressen och smakriktningar,

2.för såväl nationella som lokala och regionala programtjänster, och

3.av flera av varandra oberoende programföretag.

Tillståndsvillkor

27 § Utöver de villkor som anges i 9 § får ett tillstånd att sända digital kommersiell radio förenas med villkor som avser skyldighet att

1.sända ett mångsidigt programutbud,

2.utforma sändningarna på ett sådant sätt att dessa blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning, och

3.inte förändra ägarförhållandena och inflytandet i det företag som in- nehar tillståndet mer än i begränsad omfattning.

Innan beslut om tillstånd fattas ska den sökande ges tillfälle att ta del av och yttra sig över de villkor som Myndigheten för radio och tv avser att förena med tillståndet. Ett beslut om tillstånd får inte innehålla andra programrelaterade villkor än dem som den sökande godtagit.

Överlåtelse av tillstånd

28 § Ett tillstånd att sända digital kommersiell radio får överlåtas om Myndigheten för radio och tv medger det. Sådant medgivande får bara lämnas om

1.förvärvaren uppfyller förutsättningarna i 23 § första stycket,

2.överlåtelsen inte för med sig att ägarkoncentrationen bland dem som har tillstånd att sända digital kommersiell radio ökar i mer än begränsad omfattning, och

3.överlåtelsen inte medför en påtaglig minskning av mångfalden i ut- budet av tillståndspliktiga programtjänster.

En överlåtelse som inte medges är utan verkan.

29 § Den som förvärvar ett tillstånd övertar överlåtarens rättigheter och skyldigheter enligt denna lag för tiden efter beslutet om medgivande.

Om ett föreläggande enligt 17 kap. 11 § 3 eller 8 har meddelats mot den tidigare innehavaren, gäller föreläggandet även mot den nye inneha- varen. Myndigheten för radio och tv ska i samband med att den medger överlåtelsen underrätta den nye innehavaren om detta. Om den nye inne- havaren inte underrättas gäller inte föreläggandet. Ett vite som föreläg- gandet förenats med gäller inte mot den nye innehavaren.

Gemensamma bestämmelser

 

Tillståndens giltighetstid

 

30 § Ett tillstånd att sända kommersiell radio gäller i åtta år.

35

Om det finns särskilda skäl, får Myndigheten för radio och tv besluta Prop. 2009/10:115 att ett tillstånd ska gälla för kortare tid.

Begäran om återkallelse av tillstånd

31 § Om en tillståndshavare begär att tillståndet ska återkallas, ska till- ståndet anses ha upphört att gälla den dag en sådan begäran kommit in till Myndigheten för radio och tv eller den senare dag som tillståndshava- ren angett i sin begäran.

Tillståndets upphörande vid konkurs, likvidation och dödsfall

32 § Försätts en tillståndshavare i konkurs eller träder denne i likvidation upphör tillståndet att gälla tre månader efter beslutet om konkurs respek- tive likvidation. Avlider en tillståndshavare upphör tillståndet att gälla tre månader efter dödsfallet.

Har en begäran om medgivande till överlåtelse av tillståndet kommit in till Myndigheten för radio och tv innan tillståndet upphört att gälla enligt första stycket ska begäran prövas.

14 kap. Innehållet i ljudradiosändningar

Allmänna krav

1 § Den som sänder ljudradioprogram med tillstånd av regeringen ska se till att programverksamheten som helhet präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.

Otillbörligt kommersiellt gynnande

2 § Ljudradioprogram som inte är reklam får inte otillbörligt gynna kommersiella intressen. Det innebär att programmet inte får

1.uppmuntra till inköp eller hyra av varor eller tjänster eller innehålla andra säljfrämjande inslag, eller

2.framhäva en vara eller en tjänst på ett otillbörligt sätt.

Åsiktsannonsering

3 § I sändningar för vilka villkor om opartiskhet gäller får det inte före- komma meddelanden som sänds på uppdrag av någon annan och som syftar till att vinna stöd för politiska eller religiösa åsikter eller åsikter i intressefrågor på arbetsmarknaden.

Att sådana meddelanden anses som annonser framgår av 3 kap. 1 §.

Programutbud i närradioförening

4 § En närradioförenings programutbud får endast innehålla

36

1. sändningar från evenemang av gemensamt intresse för tillståndsha- Prop. 2009/10:115 varna,

2.information, i begränsad omfattning, om kommunal verksamhet,

3.uppgifter om program och programtider samt andra upplysningar om närradioverksamheten på orten, och

4.provsändningar av program, framställda av juridiska personer som är behöriga att få tillstånd att sända närradio, i varje enskilt fall under högst tre månader.

Varningsmeddelanden i kommersiell radio

5 § Varningsmeddelanden som är av vikt för allmänheten och som ska skydda människor, egendom eller miljö ska, om en myndighet begär det, sändas kostnadsfritt i kommersiell radio.

Krav på svenska program i sändningar som sker med stöd av tillstånd av regeringen

6 § Ljudradiosändningar som sker med stöd av tillstånd av regeringen ska, om det inte finns särskilda skäl mot det, i betydande omfattning innehålla program på svenska språket, program med artister verksamma i Sverige och verk av upphovsmän verksamma i Sverige.

Krav på sändningsbeteckning

7 § Den som sänder ljudradioprogram enligt denna lag ska använda en sådan beteckning för sina sändningar som har godkänts av Myndigheten för radio och tv. Beteckningen ska anges minst en gång varje sändnings- timme eller, om detta inte är möjligt, mellan programmen.

15 kap. Reklam, andra annonser och sponsring

Annonssignatur

1 § Före och efter varje ljudradiosändning av annonser ska det sändas en särskild signatur som tydligt skiljer annonserna från övriga sändningar.

Regeringen får medge undantag från denna skyldighet i fråga om sändningar som regeringen lämnar tillstånd till.

Bestämmelser om reklamidentifiering finns i 9 § marknadsföringslagen (2008:486).

Annonstid för ljudradiosändningar

2 § Annonser i en ljudradiosändning får sändas högst tolv minuter per timme mellan hela klockslag. Om sändningstiden inte omfattar en timme mellan hela klockslag, får annonser sändas under högst femton procent av sändningstiden.

37

Uppgift om i vems intresse en annons sänds

Prop. 2009/10:115

3 § Av en annons som inte är reklam och som förekommer i ljudradio-

 

sändningar ska det framgå i vems intresse detta sker.

 

Personer som inte får förekomma i annonser

 

4 § I annonser i ljudradiosändningar får det inte förekomma personer

 

som spelar en framträdande roll i program som huvudsakligen handlar

 

om nyheter eller nyhetskommentarer.

 

Reklam för alkohol och tobak

 

5 § Bestämmelser om förbud mot reklam för alkoholdrycker och tobaks-

 

varor finns i 7 kap. 3 § alkohollagen (2010:000) och i 14 § tobakslagen

 

(1993:581).

 

Reklam för läkemedel

 

6 § Bestämmelser om förbud mot vissa slag av marknadsföring av läke-

 

medel finns i läkemedelslagen (1992:859). Av läkemedelslagen följer att

 

bestämmelserna övervakas av Läkemedelsverket.

 

Undantag för egenreklam

 

7 § Bestämmelserna i detta kapitel gäller inte för sådan reklam som den

 

sändande gör för sin programverksamhet.

 

Program som inte får sponsras

 

8 § Program i ljudradiosändning som huvudsakligen handlar om nyheter

 

eller innehåller nyhetskommentarer får inte sponsras.

 

Vem som inte får sponsra program

 

9 § Program i ljudradiosändning får inte sponsras av någon vars huvud-

 

sakliga verksamhet är att tillverka eller sälja alkoholdrycker eller tobaks-

 

varor.

 

När sponsringsmeddelanden ska lämnas

 

10 § Den som sänder ett sponsrat program i ljudradio ska ange vem som

 

har bidragit till finansieringen. Ett sådant meddelande ska lämnas på

 

lämpligt sätt i början och i slutet av programmet eller vid ett av dessa

 

tillfällen.

 

Sponsringsmeddelandet får inte innehålla säljfrämjande inslag.

 

 

38

Gemensamma bestämmelser

Prop. 2009/10:115

16 kap. Granskning och tillsyn

 

Justitiekanslerns granskning

 

1 § Justitiekanslern övervakar genom granskning i efterhand om program

 

som har sänts i tv eller tillhandahållits i beställ-tv innehåller våldsskild-

 

ringar eller pornografiska bilder i strid med 5 kap. 2 eller 3 §.

 

Granskningsnämnden för radio och tv:s granskning

 

2 § Granskningsnämnden för radio och tv övervakar genom granskning i

 

efterhand om program som har sänts i tv eller ljudradio eller tillhandahål-

 

lits i beställ-tv står i överensstämmelse med denna lag och de programre-

 

laterade villkor som kan gälla för tjänsterna. Nämnden övervakar även

 

efterlevnaden av bestämmelserna om tillgänglighet i 5 kap. 12 § om

 

beslutet har meddelats av regeringen.

 

Sändningar som sker med stöd av tillstånd till vidaresändning enligt

 

4 kap. 7 § ska inte granskas av granskningsnämnden för radio och tv.

 

Finner granskningsnämnden för radio och tv att en sändning eller ett

 

tillhandahållande innehåller våldsskildringar eller pornografiska bilder i

 

strid med 5 kap. 2 eller 3 §, ska nämnden göra en anmälan om detta till

 

Justitiekanslern.

 

Myndigheten för radio och tv:s tillsyn

 

3 § Myndigheten för radio och tv övervakar att programföretagen följer

 

sådana villkor som har beslutats med stöd av 4 kap. 9 § 1–4, 6–9, 16 och

 

17, 11 kap. 3 § andra stycket 1–3, 5–8, 16 och 17 samt 13 kap. 9 § och 27

 

§ första stycket 3.

 

Myndigheten för radio och tv övervakar även efterlevnaden av be-

 

stämmelserna om exklusiva rättigheter i 5 kap. 9 § och om tillgänglighet

 

i 5 kap. 12 § om beslutet om tillgänglighet har meddelats av myndighe-

 

ten.

 

Konsumentombudsmannens tillsyn

 

4 § Bestämmelserna om reklam i 8 kap. 7 § första stycket, 8 och 9 §§,

 

14 § första och andra styckena och 15 kap. 4 § övervakas av Konsument-

 

ombudsmannen.

 

Redovisning beträffande europeiska produktioner

 

5 § Den som sänder tv på annat sätt än genom tråd ska vartannat år, med

 

början 2011, till Myndigheten för radio och tv redovisa hur stor andel av

 

verksamheten som utgjorts av sådana program som avses i 5 kap. 7 §

 

första stycket.

 

6 § Den som tillhandahåller beställ-tv på annat sätt än genom tråd ska

 

vart fjärde år, med början 2011, till Myndigheten för radio och tv redovi-

39

sa vad som har gjorts för att främja framställningen av och tillgången till Prop. 2009/10:115 europeiska produktioner enligt 5 kap. 8 §.

Upplysningsskyldighet för den som sänder tv-program över satellit

7 § På begäran av Myndigheten för radio och tv ska den som sänder tv- program över satellit lämna upplysningar om vem som äger företaget och hur verksamheten finansieras.

Upplysningsskyldighet för satellitentreprenörer

8 § På begäran av Myndigheten för radio och tv ska en satellitentreprenör lämna upplysningar om vem som är uppdragsgivare, dennes adress, pro- gramtjänstens beteckning samt om hur sändningen över satellit sker.

Upplysningsskyldighet för den som bedriver tillståndspliktig verksamhet

9 § På begäran av Myndigheten för radio och tv eller Konsumentom- budsmannen ska den som bedriver verksamhet som är tillståndspliktig enligt denna lag lämna myndigheterna de upplysningar och handlingar som behövs för kontrollen av att verksamheten bedrivs i enlighet med lagen och de villkor och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen.

Upplysningsskyldighet i övrigt

10 § På begäran av Myndigheten för radio och tv ska den som bedriver verksamhet enligt denna lag lämna de upplysningar som behövs för att myndighetens granskningsnämnd för radio och tv ska kunna bedöma storleken av den särskilda avgiften enligt 17 kap. 6 §.

Skyldighet att tillhandahålla inspelade program

11 § Den som i enlighet med 5 kap. 3 § lagen (1991:1559) med föreskrif- ter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden har spelat in ett program, ska på begäran av Myndigheten för radio och tv eller Konsumentombudsmannen utan kostnad lämna en sådan inspelning till myndigheten.

Redovisningsskyldighet för den som har tillstånd att sända kommersiell radio

12 § Den som har tillstånd att sända digital kommersiell radio ska årligen till Myndigheten för radio och tv redovisa hur de skyldigheter som avses i 13 kap. 27 § första stycket 1 och 2 har uppfyllts.

40

Underrättelse för den som förvärvat en exklusiv rättighet

Prop. 2009/10:115

13 § Den som har förvärvat den exklusiva sändningsrätten till ett sådant

 

evenemang som anges i 5 kap. 9 § ska omedelbart underrätta Myndighe-

 

ten för radio och tv om det.

 

Om granskningsnämnden för radio och tv

 

14 § Granskningsnämnden för radio och tv består av en ordförande och

 

sex andra ledamöter. För ledamöterna finns ersättare till det antal reger-

 

ingen bestämmer. Minst en av ledamöterna eller ersättarna ska vara vice

 

ordförande. Ordföranden och vice ordföranden ska vara eller ha varit

 

ordinarie domare.

 

Granskningsnämnden för radio och tv är beslutför med ordföranden el-

 

ler en vice ordförande och ytterligare tre ledamöter. Ärenden som uppen-

 

bart inte är av större vikt eller principiell betydelse får dock avgöras av

 

ordföranden eller en vice ordförande.

 

Om det vid en överläggning i granskningsnämnden för radio och tv

 

kommer fram skiljaktiga meningar, tillämpas föreskrifterna i 16 kap.

 

rättegångsbalken.

 

Samarbete mellan myndigheter

 

15 § Om en mot Sverige helt eller huvudsakligen riktad tv-sändning från

 

ett programföretag etablerat i en annan EES-stat strider mot 6 kap. 2 §

 

andra stycket 1 eller 2 när det gäller produktplacering av alkoholdrycker

 

eller 7 kap. 2 § när det gäller att program inte får sponsras av någon vars

 

huvudsakliga verksamhet är att tillverka alkoholdrycker, får en behörig

 

myndighet i Sverige kontakta en behörig myndighet i den andra EES-

 

staten för att uppmana programföretaget att följa bestämmelsen.

 

Detsamma gäller om en tv-sändning som nämns i första stycket strider

 

mot 8 kap. 7 eller 8 §, eller 7 kap. 3 § alkohollagen (2010:000).

 

Om programföretaget inte följer uppmaningen i första stycket, får

 

myndigheten vidta åtgärder mot programföretaget enligt 16 kap. 10 §,

 

17 kap. 5 och 6 §§ samt 29 och 48 §§ marknadsföringslagen (2008:486)

 

om programföretaget i fråga har etablerat sig i landet i syfte att kringgå

 

de strängare bestämmelser som skulle ha gällt om det var etablerat i det

 

land vars myndighet ingriper. Myndigheten får inte vidta åtgärderna

 

förrän den har underrättat Europeiska kommissionen och den berörda

 

medlemsstaten samt kommissionen har fastställt att åtgärderna är fören-

 

liga med unionsrätten.

 

16 § En behörig myndighet i Sverige ska, om en behörig myndighet i en annan EES-stat har lämnat en motiverad begäran, uppmana ett program- företag under svensk jurisdiktion att följa den andra EES-statens be- stämmelser om

1.programföretaget tillhandahåller en tv-sändning som helt eller hu- vudsakligen är riktad mot den andra EES-staten, och

2.det är fråga om överträdelse av en bestämmelse i allmänhetens in- tresse som är mer långtgående än AV-direktivets bestämmelser.

41

Bestämmelser om meddelar- och anskaffarfrihet och om förbud mot Prop. 2009/10:115 censur finns i 1 kap. 2 och 3 §§ yttrandefrihetsgrundlagen.

17 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer medde- lar närmare föreskrifter om samarbete mellan myndigheter enligt 15 och

16§§.

17kap. Straff, särskild avgift och vite

Sändning utan tillstånd

1 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet sänder program utan till- stånd där sådant krävs enligt denna lag döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

Sändning från öppna havet

2 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet sänder från en radioanlägg- ning på öppna havet eller i luftrummet över det eller som upprättar eller innehar en sådan anläggning, döms till böter eller fängelse i högst sex månader om

1.sändningen är avsedd att tas emot eller kan tas emot i något land som är anslutet till den europeiska överenskommelsen till förhindrande av rundradiosändningar från stationer utanför nationella territorier, eller

2.sändningen orsakar att radioanvändning i något av dessa länder blir skadligt påverkad.

Den som utomlands begått ett sådant brott döms, om han eller hon finns här, efter denna lag och vid svensk domstol, även om 2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken inte är tillämplig och oavsett vad som föreskrivs i 2 kap. 5 a § första och andra styckena brottsbalken.

Åtal får väckas bara efter beslut av regeringen eller den myndighet re- geringen bestämmer mot

1.svenska medborgare för brott som rör sändningar som inte är avsed- da att tas emot eller kan tas emot i Sverige och inte heller orsakar att radioanvändningar blir skadligt påverkade här, eller

2.utlänningar även i andra fall än de som anges i 2 kap. 5 § brottsbal-

ken.

Brott mot anmälningsskyldigheten

3 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte fullgör sin anmälnings- skyldighet enligt 2 kap. 2 § döms till böter.

Förverkande

4 § Egendom som använts vid brott enligt 2 § ska förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat. Även utbytet av ett sådant brott ska förklaras förver- kat, om det inte är uppenbart oskäligt.

42

Ett föremål som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag Prop. 2009/10:115 eller föremålets värde får förklaras förverkat, om det är nödvändigt för att

förebygga brott eller det finns andra särskilda skäl för det.

Skyldighet att betala en särskild avgift

5 § Den som inte följer de bestämmelser och villkor som anges i denna paragraf får åläggas att betala en särskild avgift. Detta gäller

1.villkor om annonser, sponsrade program och produktplacering som beslutats med stöd av 4 kap. 10 §,

2.bestämmelserna om otillbörligt gynnande av kommersiella intressen enligt 5 kap. 5 § och 14 kap. 2 §,

3.bestämmelserna, när det gäller andra annonser än reklam, i 5 kap. 6 §, 8 kap. 6 och 9 §§, 14 kap. 3 § och 15 kap. 3 och 4 §§,

4.bestämmelserna om exklusiva rättigheter i 5 kap. 9 §,

5.bestämmelserna om produktplacering i 6 kap.,

6.bestämmelserna om sponsring i 7 kap. samt 15 kap. 8–10 §§,

7.bestämmelserna om annonser i 8 kap. 1–5 §§, 7 § andra stycket och 10 § samt 15 kap. 1 och 2 §§,

8.bestämmelserna om virtuell annonsering och elektroniska företags- skyltar i 8 kap. 11 och 12 §§, eller

9.bestämmelserna om reklam i 8 kap. 15 §.

Vid prövning av frågan om avgift ska påföras ska rätten särskilt beakta överträdelsens art, varaktighet och omfattning.

Avgiften tillfaller staten.

Den särskilda avgiftens storlek

6 § Den särskilda avgiften fastställs till lägst fem tusen kronor och högst fem miljoner kronor. Avgiften bör dock inte överstiga tio procent av den årsomsättning som leverantören av medietjänster hade under det föregå- ende räkenskapsåret.

När avgiftens storlek fastställs ska särskilt beaktas de omständigheter som legat till grund för prövning av frågan om avgift ska påföras och de intäkter som leverantören kan beräknas ha fått med anledning av överträ- delsen.

När och till vem den särskilda avgiften ska betalas

7 § Den särskilda avgiften ska betalas till Myndigheten för radio och tv inom trettio dagar efter det att avgörandet vunnit laga kraft.

Indrivning av obetalda avgifter

8 § Om den särskilda avgiften inte betalas inom den tid som anges i 7 §, ska Myndigheten för radio och tv lämna fordran på den obetalda avgiften för indrivning. Indrivningen ska ske enligt bestämmelserna i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.

43

Handlingar som ska anses otillbörliga enligt marknadsföringslagen

Prop. 2009/10:115

(2008:486)

 

9 § En handling som strider mot 8 kap. 7 § första stycket, 8 och 9 §§,

 

14 § första och andra styckena samt 15 kap. 4 § ska vid tillämpningen av

 

5, 23 och 26 §§ marknadsföringslagen (2008:486) anses vara otillbörlig

 

marknadsföring mot konsumenter.

 

En sådan handling kan medföra en marknadsstörningsavgift enligt be-

 

stämmelserna i 29–36 §§ marknadsföringslagen.

 

Offentliggörande av granskningsnämnden för radio och tv:s beslut

 

10 § Granskningsnämnden för radio och tv får besluta att leverantören av

 

medietjänster på lämpligt sätt ska offentliggöra nämndens beslut, när

 

nämnden funnit att någon har brutit mot programrelaterade villkor som

 

beslutats med stöd av 4 kap. 8 och 9 §§, 11 kap. 3 § eller bestämmelsen

 

om beriktigande i 5 kap. 4 § första stycket. Ett sådant beslut får dock inte

 

innebära att offentliggörandet måste ske i leverantörens program.

 

Beslutet får innefatta ett föreläggande vid vite.

 

Föreläggande att följa bestämmelser

 

11 § Den som inte följer de bestämmelser som anges i denna paragraf

 

eller de beslut som meddelas med stöd av bestämmelsena, får meddelas

 

de förelägganden som behövs i enskilda fall för att bestämmelserna ska

 

efterlevas. Ett föreläggande får förenas med vite. Detta gäller bestämmel-

 

ser om

 

1.varning (5 kap. 2 §),

2.tillståndsvillkor enligt 4 kap. 9 § 1–4, 6–9 och 16 samt 11 kap. 3 § andra stycket 1–3, 5–8 och 16,

3.beteckningar (5 kap. 11 § och 14 kap. 7 §),

4.skyldighet att utforma tv-sändningar, beställ-tv eller sökbar text-tv på ett sådant sätt att programmen blir tillgängliga för personer med funk- tionsnedsättning enligt 5 kap. 12 § och beslut som har meddelats med stöd av den bestämmelsen,

5.sändningsplikt eller skyldighet att tillhandahålla kanal för lokala ka- belsändarorganisationer (9 kap. 1–3 och 5 §§),

6.närradiosändningars innehåll (14 kap. 4 §),

7.skyldighet att lämna vissa upplysningar till Myndigheten för radio och tv (16 kap. 5–8 §§),

8.skyldighet att lämna upplysningar enligt 16 kap. 9 §,

9.skyldighet att lämna upplysningar till Myndigheten för radio och tv enligt 16 kap. 10 §,

10.skyldighet att lämna inspelning enligt 16 kap. 11 §, eller

11.skyldighet att årligen redovisa till Myndigheten för radio och tv en- ligt 16 kap. 12 §.

Föreläggande enligt första stycket 1, 3, 4, 6, 8 eller 9 får beslutas av granskningsnämnden för radio och tv. Föreläggande enligt första stycket 2, 4, 5, 7, 8, 10 eller 11 får beslutas av Myndigheten för radio och tv.

44

Föreläggande enligt första stycket 8 eller 10 får även beslutas av Konsu- Prop. 2009/10:115 mentombudsmannen.

Föreläggande om förbud för den som har tillstånd att sända närradio

12 § Myndigheten för radio och tv får i ett föreläggande förbjuda till- ståndshavare att överträda beslut om sändningstid i närradion som har fattats av myndigheten eller att låta någon annan utnyttja tillståndshava- rens sändningsrätt. Föreläggandet får förenas med vite.

Föreläggande för den som sänder våldsskildringar eller pornografiska bilder

13 § Om någon vid upprepade tillfällen sänder våldsskildringar eller pornografiska bilder i tv på tider och sätt som avses i 5 kap. 2 §, får Justi- tiekanslern förelägga denne att inte på nytt sända sådana program på tider och på sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se pro- grammen. Detsamma gäller om någon vid upprepade tillfällen tillhanda- håller beställ-tv på det sätt som avses i 5 kap. 3 §. Föreläggandet får förenas med vite.

Föreläggande för satellitentreprenörer

14 § Om den som sänder över satellit inte är etablerad i Sverige enligt 1 kap. 3 § första stycket 1 eller 4, får granskningsnämnden för radio och tv meddela de förelägganden som behövs i enskilda fall för att de be- stämmelser och villkor som anges i 5 § ska efterlevas. Föreläggandet får förenas med vite.

Förelägganden enligt 11 eller 13 § får riktas mot satellitentreprenören, om den som sänder över satellit inte är etablerad i Sverige enligt 1 kap. 3 § första stycket 1 eller 4.

Visar satellitentreprenören att den som sänder över satellit fått tillgång till sändningsmöjligheten genom upplåtelse av en av satellitentreprenö- rens uppdragsgivare utan att satellitentreprenören godkänt det, får ett föreläggande enligt första eller andra stycket i stället riktas mot upp- dragsgivaren.

18 kap. Återkallelse av tillstånd

När ett tillstånd ska återkallas

1 § Ett tillstånd att sända tv, sökbar text-tv eller ljudradioprogram ska återkallas på begäran av tillståndshavaren. Ett tillstånd får också återkal- las enligt 2–5 och 7 §§ eller ändras enligt 2 och 7 §§.

45

Återkallelse och ändring av tillstånd att sända tv, sökbar text-tv eller tillstånd som lämnats av regeringen att sända ljudradioprogram

2 § Ett tillstånd att sända tv eller sökbar text-tv eller ett tillstånd som lämnats av regeringen att sända ljudradioprogram får återkallas om

1.tillståndshavaren väsentligt brutit mot 5 kap. 1, 2, 4–6 och 12 §§, 6 kap., 7 kap., 8 kap. 1–14 §§, 14 kap. 1–3 §§ eller 15 kap., eller

2.ett villkor som förenats med tillståndet med stöd av 4 kap. 8–11 §§ eller 11 kap. 3 § har åsidosatts på ett väsentligt sätt.

Ett tillstånd att sända tv eller sökbar text-tv eller ett tillstånd som getts av regeringen att sända ljudradioprogram får ändras till att avse annat sändningsutrymme, om

1.förändringar inom radiotekniken eller ändringar i radioanvändningen på grund av internationella överenskommelser som Sverige har anslutit sig till eller bestämmelser antagna med stöd av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt medför att ett nytt tillstånd med samma villkor inte skulle kunna medges, eller

2.det är nödvändigt för att ge utrymme för ytterligare sändningar.

Återkallelse av tillstånd att sända närradio

3 § Ett tillstånd att sända närradio får återkallas om tillståndshavaren

1.inte längre uppfyller kraven enligt 12 kap. 4 §, eller

2.inte utnyttjat rätten att sända närradio under tre på varandra följande månader.

Tillstånd att sända närradio får också återkallas om domstol funnit att ett program innefattat ett yttrandefrihetsbrott som innebär ett allvarligt missbruk av yttrandefriheten. Det är den domstol som fattat beslutet om yttrandefrihetsbrott som beslutar om återkallelse av tillståndet i dessa fall.

4 § I beslut om återkallelse av ett tillstånd att sända närradio får det be- stämmas en tid av högst ett år inom vilken tillståndshavaren inte ska få ett nytt tillstånd.

I fall som avses i 3 § andra stycket får den domstolen besluta att till- ståndshavaren inte ska få ett nytt tillstånd inom en tid av högst ett år eller, om det finns synnerliga skäl, högst fem år. Detta gäller även om den som hade tillstånd när yttrandefrihetsbrottet begicks inte har tillstånd att sända närradio vid tiden för domen.

Domstolen får besluta att beslutet ska gälla även för tiden innan domen vinner laga kraft.

Återkallelse av tillstånd att sända kommersiell radio

5 § Tillstånd att sända kommersiell radio får återkallas om

1.tillståndshavaren inte inlett sändningsverksamheten inom sex måna- der efter tillståndets början,

2.tillståndshavaren inte utnyttjat rätten att sända eller sänt endast i obetydlig omfattning under en sammanhängande tid av minst fyra veck- or,

Prop. 2009/10:115

46

3. tillståndshavaren väsentligt brutit mot någon av 14 kap. 2 § samt 15

Prop. 2009/10:115

kap. 1–4 och 8–10 §§, eller

 

4. domstol har funnit att ett program innefattat ett yttrandefrihetsbrott

 

som innebär ett allvarligt missbruk av yttrandefriheten.

 

Förfogar en fysisk eller juridisk person, utan tillåtelse från Myndighe-

 

ten för radio och tv, över mer än ett tillstånd för analog kommersiell

 

radio i ett sändningsområde, direkt eller indirekt genom företag i vilket

 

förvärvaren har en del som motsvarar minst tjugo procent av samtliga

 

aktier eller andelar eller genom avtal ensam har ett bestämmande infly-

 

tande i, får det eller de tillstånd återkallas som har lämnats efter det första

 

tillståndet.

 

Har Myndigheten för radio och tv medgett överlåtelse trots att till-

 

ståndshavaren redan har tillstånd att sända analog kommersiell radio i

 

samma sändningsområde, direkt eller indirekt genom företag i vilket

 

tillståndshavaren har en del som motsvarar minst tjugo procent av samt-

 

liga aktier eller andelar eller genom avtal ensam har ett bestämmande

 

inflytande, får tillståndet återkallas endast om beslutet om överlåtelsen

 

grundats på felaktiga eller ofullständiga uppgifter från tillståndshavaren.

 

Återkallelsen ska då avse det eller de tillstånd som överlåtits.

 

Om staten, landsting eller kommuner innehar ett tillstånd att sända

 

kommersiell radio på det sätt som anges i 13 kap. 4 § andra stycket ska

 

Myndigheten för radio och tv återkalla det tillståndet.

 

Återkallelse av förordnande som lokal kabelsändarorganisation

 

6 § Ett förordnande som lokal kabelsändarorganisation får återkallas om

 

någon sändningsverksamhet inte förekommit eller om sådan verksamhet

 

förekommit endast i obetydlig omfattning under en sammanhängande tid

 

av minst tre månader.

 

Vad som ska beaktas när tillstånd återkallas eller ändras

 

7 § Beslut om återkallelse av tillstånd enligt 2–5 §§ får fattas endast om

 

det i betraktande av skälen för åtgärden inte framstår som alltför ingri-

 

pande.

 

Beslut om ändring av tillstånd enligt 2 § andra stycket 2 får fattas en-

 

dast om tillståndshavarens rätt enligt 4 kap. 4 § kan tillvaratas.

 

19 kap. Handläggningen av mål om återkallelse, särskild avgift och

 

vite m.m.

 

Vem som prövar mål om återkallelse och ändring av tillstånd

 

1 § Mål om återkallelse av tillstånd på grund av överträdelse av villkor

 

som meddelats med stöd av 4 kap. 8 §, 9 § 10–12, 11 kap. 3 § första

 

stycket eller andra stycket 9–12 och om överträdelse av 5 kap. 1, 2 och 4

 

§§ eller 14 kap. 1 § ska på talan av Justitiekanslern prövas av allmän

 

domstol.

 

I övriga fall prövas ärenden om återkallelse av tillstånd av Myndighe-

 

ten för radio och tv.

47

Ärenden om ändring av tillstånd att sända tv eller sökbar text-tv eller Prop. 2009/10:115 tillstånd som meddelats av regeringen att sända ljudradioprogram prövas

av den som meddelat tillståndet.

När en fråga om återkallelse får tas upp

2 § Har tillståndet lämnats av regeringen, får en fråga om återkallelse prövas först efter anmälan av regeringen, om inte tillståndshavaren själv begärt att tillståndet ska återkallas.

Har tillståndet lämnats av Myndigheten för radio och tv får en fråga om återkallelse tas upp

1.på begäran av tillståndshavaren,

2.på eget initiativ av den som är behörig att pröva frågan, eller

3.efter anmälan av granskningsnämnden för radio och tv på grund av överträdelse av bestämmelse i denna lag eller av villkor för tillstånd som ska granskas av nämnden enligt 16 kap. 2 §.

En fråga om ändring av tillstånd får, förutom på begäran av tillstånds- havaren, tas upp på eget initiativ av den som är behörig att pröva frågan.

Innan Myndigheten för radio och tv fattar beslut i ett ärende om åter- kallelse på grund av överträdelse av bestämmelse i denna lag eller av villkor för tillstånd som ska granskas av granskningsnämnden för radio och tv enligt 16 kap. 2 §, ska myndigheten begära ett yttrande från nämnden. Tillståndet får återkallas endast om nämnden finner att över- trädelsen är väsentlig.

Bestämmelser om rättegången

3 § För rättegången i mål enligt 1 § första stycket tillämpas bestämmel- serna för yttrandefrihetsmål. Det som i dessa bestämmelser rör den tillta- lade ska tillämpas för den som talan om återkallelse riktar sig mot. Juryns prövning ska avse frågan om tillståndet ska återkallas.

Domstolen får besluta att domen ska gälla även för tiden innan den vinner laga kraft.

Vem som prövar frågor om påförande av särskild avgift m.m.

4 § Frågor om påförande av särskild avgift prövas av Förvaltningsrätten i Stockholm på ansökan av granskningsnämnden för radio och tv.

Frågan om påförande av särskild avgift faller, om den som talan riktas mot inte delgetts ansökan inom fem år från det att överträdelsen upphör- de. Ett beslut om avgift upphör att gälla om beslutet inte verkställts inom fem år från det att domen vann laga kraft.

Vem som prövar frågor om utdömande av vite

5 § Frågor om utdömande av vite som förelagts av Justitiekanslern enligt 17 kap. 13 § prövas av allmän domstol på talan av Justitiekanslern. För rättegången i ett sådant mål tillämpas bestämmelserna för yttrandefri-

hetsmål. Det som i dessa bestämmelser rör den tilltalade ska tillämpas för

48

den som talan om utdömande av vite riktar sig mot. Juryns prövning ska Prop. 2009/10:115 avse frågan om vitet ska dömas ut.

Frågor om utdömande av vite i andra fall prövas i enlighet med vad som i allmänhet är föreskrivet om vite.

20 kap. Överklagande

Beslut om tv-sändningar, sökbar text-tv och närradio

1 § Beslut enligt denna lag av Myndigheten för radio och tv får överkla- gas hos allmän förvaltningsdomstol, om det gäller

1.tillstånd att sända tv, sökbar text-tv eller närradio,

2.fördelning av sändningstid i närradion,

3.ändring eller återkallelse av tillstånd, eller

4.beslut att inte medge överlåtelse av tillstånd att sända tv eller sökbar text-tv.

Beslut som avses i första stycket gäller omedelbart, om inte något an- nat bestäms.

Beslut om kommersiell radio

2 § Beslut av Myndigheten för radio och tv om kommersiell radio får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, om det gäller beslut om att

1.avslå en ansökan om tillstånd,

2.inte medge överlåtelse av ett tillstånd,

3.återkalla ett tillstånd, och

4.en delägare i handelsbolag ska anses som betalningsansvarig enligt 13 kap. 16 §.

Mål om överklagande av beslut som avses i första stycket 1 och 3 ska handläggas skyndsamt.

Beslut som avses i första stycket 2 och 3 gäller omedelbart, om inte något annat bestäms.

Övriga beslut som får överklagas

3 § Följande beslut av Myndigheten för radio och tv får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol:

1.beslut om beteckningar enligt 5 kap. 11 § och 14 kap. 7 §,

2.beslut enligt 5 kap. 12 § om tillgänglighet för personer med funk- tionsnedsättning,

3.förordnande av lokala kabelsändarorganisationer enligt 9 kap. 5 §,

4.beslut om återkallelse av ett förordnande enligt 18 kap. 6 §, och

5.beslut enligt 9 kap. 7 § om undantag från sändningsplikt och skyl- dighet att tillhandahålla sändningsutrymme för lokala kabelsändarorgani- sationer.

Beslut som anges i första stycket 2 och 3 gäller omedelbart, om inte något annat bestäms.

49

Vitesförelägganden

Prop. 2009/10:115

4 § Beslut av Myndigheten för radio och tv, granskningsnämnden för

 

radio och tv eller Konsumentombudsmannen om förelägganden som har

 

förenats med vite enligt 17 kap. 10 §, 11 § första stycket och 12 § får

 

överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

 

Förelägganden enligt 17 kap. 10 §, 11 § första stycket 2, 3, 6 och 8

 

samt 12 § gäller omedelbart, om inte något annat bestäms.

 

Prövningstillstånd i kammarrätten

 

5 § Prövningstillstånd krävs vid överklagande hos kammarrätten av be-

 

slut som meddelats av en allmän förvaltningsdomstol enligt 1–4 §§.

 

Beslut som inte får överklagas

 

6 § Andra beslut av Myndigheten för radio och tv och granskningsnämn-

 

den för radio och tv än de som anges i 1–4 §§ får inte överklagas.

 

1.Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

2.Genom lagen upphör radio- och TV-lagen (1996:844) och lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televisionens och radions område att gälla.

3.Tillstånd att sända tv och ljudradio som meddelats med stöd av ra- dio- och TV-lagen (1996:844) ska gälla även fortsättningsvis.

4.Den som har fått tillstånd att sända tv-program med stöd av radio- och TV-lagen (1996:844) har rätt att också sända sökbar text-tv i rimlig omfattning under återstoden av tillståndstiden.

5.Bestämmelserna i 6 kap. tillämpas på tillhandahållande av program som produceras efter den 1 augusti 2010.

6.Den som den 1 augusti 2010 har ett sändningstillstånd som har för- längts med stöd av lagen (2008:418) med tillfälliga bestämmelser om tillstånd att sända lokalradio har rätt att utan särskild ansökan få fortsätta att bedriva sändningar inom det sändningsområde som tillståndet avser till den 1 augusti 2018. För ett sådant tillstånd gäller endast villkor enligt 13 kap. 9 § första stycket.

7.Den som sänder kommersiell radio och omfattas av femte punkten ska betala avgift

a) enligt 15–17 §§ den upphävda lokalradiolagen (1993:120), om till- ståndet ursprungligen meddelades före den 1 juli 2001, eller

b) enligt 4 b § lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televisionens och radions område, om tillståndet ursprungligen meddelades efter den 1 juli 2001.

8.Sammanslutningar av studerande vid universitet och högskolor som har fått tillstånd att sända närradio enligt äldre föreskrifter ska i fortsätt- ningen anses ha fått sitt tillstånd med stöd av 12 kap. 4 § första stycket 1.

Tillståndet

ska

dock

inte

gälla

för

en

viss

tid.

50

2.2

Förslag till lag om ändring i lagen (1960:729) om

Prop. 2009/10:115

 

upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

 

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

dels att 49 § ska ha följande lydelse,

dels att det i lagen ska införas två nya paragrafer, 25 a och 48 a §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

25 a §

Verk som syns eller hörs i en te- levisionsutsändning får återges när ett televisionsföretag med stöd av 48 a § återger ett utdrag ur utsändningen.

48 a §

Om ett televisionsföretag ensamt har rätt att sända ut ett evenemang av stort allmänintresse får, trots 48 §, andra televisionsföretag som är etablerade i ett land som ingår i Europeiska ekonomiska samar- betsområdet återge utdrag ur televisionsutsändningen från eve- nemanget i sina televisionsutsänd- ningar av allmänna nyhetspro- gram. Televisionsföretaget får även återge utdraget när en upp- tagning av nyhetsprogrammet därefter överförs till allmänheten på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till upptagningen från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer.

Utdraget får inte vara längre än vad som motiveras av informa- tionssyftet. Det får inte heller återges längre tid efter evene- manget än vad som motiveras av nyhetsintresset.

Bestämmelserna i 11 § andra stycket ska tillämpas i de fall som avses i första stycket.

51

 

49 §3

Prop. 2009/10:115

Den som har framställt en katalog, en tabell eller ett annat dylikt arbete

 

i vilket ett stort antal uppgifter har sammanställts eller vilket är resultatet

 

av en väsentlig investering har uteslutande rätt att framställa exemplar av

 

arbetet och göra det tillgängligt för allmänheten.

 

Rätten enligt första stycket gäller till dess femton år har förflutit efter

 

det år då arbetet framställdes. Om arbetet har gjorts tillgängligt för all-

 

mänheten inom femton år från framställningen, gäller dock rätten till

 

dess femton år har förflutit efter det år då arbetet först gjordes tillgäng-

 

ligt för allmänheten.

 

 

Bestämmelserna i 2 § andra–

Bestämmelserna i 2 § andra–

 

fjärde styckena, 6–9 §§, 11 § andra

fjärde styckena, 6–9 §§, 11 § andra

 

stycket, 12 § första, andra och

stycket, 12 § första, andra och

 

fjärde styckena, 14, 16–22, 25,

fjärde styckena, 14, 16–22, 25–26

 

26–26 b och 26 e §§, 26 g § femte

b och 26 e §§, 26 g § femte och

 

och sjätte styckena samt i 42 a–42

sjätte styckena samt i 42 a–42 f §§

 

f §§ skall tillämpas på arbeten som

ska tillämpas på arbeten som avses

 

avses i denna paragraf. Är ett

i denna paragraf. Är ett sådant

 

sådant arbete eller en del av det

arbete eller en del av det föremål

 

föremål för upphovsrätt, får denna

för upphovsrätt, får denna rätt

 

rätt också göras gällande.

också göras gällande.

 

Avtalsvillkor som utvidgar framställarens rätt enligt första stycket till ett offentliggjort arbete är ogiltiga.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

3 Senaste lydelse 2005:359.

52

2.3

Förslag till lag om ändring i förfogandelagen

Prop. 2009/10:115

 

(1978:262)

 

 

Härigenom föreskrivs att 5 § förfogandelagen (1978:262) ska ha föl-

 

jande lydelse.

 

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

Genom förfogande kan

5 §1

 

 

 

1.fastighet tagas i anspråk med nyttjanderätt och annan egendom tagas

ianspråk med äganderätt eller nyttjanderätt,

2.nyttjanderätt, servitut eller liknande rätt till egendom upphävas eller begränsas och nyttjanderätt i andra hand tillskapas,

3.ägare eller innehavare av fastighet, gruva, byggnad, industrianlägg- ning eller annan anläggning eller av transportmedel, arbetsmaskin eller liknande åläggas att utöva verksamhet för eller på annat sätt medverka till framställning av egendom för statens eller annans räkning,

4.ägare eller innehavare av lageranläggning åläggas att förvara egen- dom,

5.ägare eller innehavare av transportmedel åläggas att ombesörja transporter,

6.viss person åläggas tillfällig uppgift för försvarsmakten som vägvi- sare, budbärare, arbetsmanskap eller sjukvårdspersonal.

Radiosändare eller sändarutrust-

Radiosändare eller sändarutrust-

ning får inte tas i anspråk, om den

ning får inte tas i anspråk om den

stadigvarande utnyttjas för till-

stadigvarande utnyttjas för till-

ståndspliktiga ljudradio- eller TV-

ståndspliktiga ljudradio- eller tv-

sändningar enligt radio- och TV-

sändningar enligt radio- och tv-

lagen

(1996:844).

Detsamma

lagen

(2010:000).

Detsamma

gäller anläggning för trådsändning

gäller anläggning för trådsändning

vari sådana sändningar vidare-

som sådana sändningar vidare-

sänds.

 

 

sänds i.

 

 

Ägare eller innehavare av egendom som omfattas av förfogande får icke överlåta, förbruka, skada, gömma undan eller föra bort egendomen.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

1 Senaste lydelse 2001:268.

53

2.4Förslag om ändring i lagen (1989:41) om finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst

Härigenom föreskrivs att 1 § i lagen (1989:41) om finansiering av ra- dio och TV i allmänhetens tjänst ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 §1

Radio- och TV-verksamhet i allmänhetens tjänst och verksam- het som är direkt anknuten till den ska finansieras med en radio- och TV-avgift enligt denna lag under förutsättning dels att sändningstill- stånd enligt 2 kap. 2 § första och andra styckena radio- och TV- lagen (1996:844) har meddelats den som bedriver sändningsverk- samheten, dels att tillståndet inne- håller ett förbud mot att sända reklam.

Radio- och tv-verksamhet i all- mänhetens tjänst och verksamhet som är direkt anknuten till den ska finansieras med en radio- och tv- avgift enligt denna lag under för- utsättning dels att sändningstill- stånd enligt 4 kap. 3 § radio- och tv-lagen (2010:000) har meddelats den som bedriver sändningsverk- samheten, dels att tillståndet inne- håller ett förbud mot att sända reklam.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

1 Senaste lydelse 2009:1235.

Prop. 2009/10:115

54

2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1559) med Prop. 2009/10:115 föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttran- defrihetsgrundlagens område

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens område1

dels att rubrikerna närmast före 3 kap. 1 och 3 §§ ska ha följande lydel- se,

dels att 3 kap. 1, 3, 4, 11–14, 17–19, 21–24 och 27 §§ samt 5 kap. 7 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 kap.

Sändningar med tillstånd av

Sändningar med tillstånd av

regeringen samt sändningar av

regeringen samt sändningar av

TV-program med tillstånd av

tv-program med tillstånd av

Radio- och TV-verket som med-

Myndigheten för radio och tv som

delats för en längre tid än två

meddelats för en längre tid än

veckor

två veckor

 

1 §

Uppgift om vem som är utgivare skall antecknas i ett register hos programföretaget innan program- met sänds.

I registret skall vidare för varje särskilt program antecknas beräk- nad tidpunkt för sändningens bör- jan och formen för sändningen (direktsändning eller sändning av inspelat program).

Vid varje anteckning i registret skall det anges när anteckningen har gjorts.

Registret skall vara tillgängligt för allmänheten.

Uppgift om vem som är utgivare ska antecknas i ett register hos programföretaget innan program- met sänds.

I registret ska vidare för varje särskilt program antecknas beräk- nad tidpunkt för sändningens bör- jan och formen för sändningen (direktsändning eller sändning av inspelat program).

Vid varje anteckning i registret ska det anges när anteckningen har gjorts.

Registret ska vara tillgängligt för allmänheten.

Andra sändningar med till-

Andra sändningar med till-

stånd av Radio- och TV-verket

stånd av Myndigheten för radio

 

och tv

3 §2

Varje sammanslutning som av-

Varje sammanslutning som av-

ser att sända ljudradio med stöd av

ser att sända ljudradio med stöd av

4 kap. radio- och TV-lagen

12 kap. radio- och tv-lagen

1Lagen omtryckt 2002:911.

2Senaste lydelse 2007:1288.

55

Om ett programföretag som har tillstånd enligt 4 kap. 3 § eller 11 kap. 1 § första stycket radio- och tv-lagen (2010:000) att sända radioprogram också driver verk- samhet för sändning till allmänhe-

(1996:844) ska utse en utgivare

(2010:000) ska utse en utgivare Prop. 2009/10:115

för programverksamheten. Det-

för programverksamheten.

Det-

samma gäller innehavare av till-

samma gäller innehavare av till-

stånd till sådana sändningar som

stånd till sådana sändningar som

anges i 2 kap. 2 § fjärde stycket

anges i 4 kap. 13 § och 11 kap. 1 §

och 3 kap. 12 § radio- och TV-

andra stycket radio- och tv-lagen

lagen samt innehavare av tillstånd

samt innehavare av tillstånd enligt

enligt 5 kap. samma lag. Sam-

13 kap. samma lag. Sammanslut-

manslutningen eller tillståndshava-

ningen eller tillståndshavaren

ska

ren ska till Radio- och TV-verket

till Myndigheten för radio och tv

anmäla vem som är utgivare.

anmäla vem som är utgivare.

 

Om den som är utsedd till utgivare inte längre är behörig eller hans uppdrag upphör, ska sammanslutningen eller tillståndshavaren omedel- bart utse en ny utgivare. Denne ska anmälas så som föreskrivs i första stycket.

4 §3

En ställföreträdare för utgivaren

En ställföreträdare för utgivaren

skall vara godkänd av den sam-

ska vara godkänd av den sam-

manslutning som har utsett utgiva-

manslutning som har utsett utgiva-

ren eller av den som innehar till-

ren eller av den som innehar till-

ståndet. Utgivaren skall till Radio-

ståndet. Utgivaren ska till Myn-

och TV-verket anmäla vem som är

digheten för radio och tv anmäla

ställföreträdare.

vem som är ställföreträdare.

11 §

Vad som föreskrivs i 1 och 2 §§

Vad som föreskrivs i 1 och 2 §§

gäller också i fråga om radiopro-

gäller också i fråga om

gram som förmedlas genom satel-

1. radioprogram som förmedlas

litsändning som utgår från Sveri-

genom satellitsändning som utgår

ge.

från Sverige, och

 

2. andra radioprogram än ra-

 

diotidningar som får sändas utan

 

tillstånd enligt radio- och tv-lagen

 

(2010:000).

I fråga om program som sänds av andra än svenska programföretag och inte är avsedda att tas emot i Sverige tillämpas inte andra föreskrifter i yttrandefrihetsgrundlagen än 1 kap. 2 och 3 §§. Inte heller tillämpas första stycket.

12 §4 Om ett programföretag som har

tillstånd enligt 2 kap. 2 § första eller andra stycket radio- och TV- lagen (1996:844) att sända radio- program också driver verksamhet för sändning till allmänheten av

3Senaste lydelse 1997:334.

4Senaste lydelse 2007:1288.

56

Bestämmelserna i 12–15 §§ till- lämpas också i fråga om sådant tillhandahållande av information som avses i 1 kap. 9 § första
En ställföreträdare för utgivaren ska vara godkänd av den som har utsett utgivaren. Utgivaren ska anmäla vem som är ställföreträda- re till Myndigheten för radio och tv.
Den som utser utgivare av andra radioprogram i trådsändningar än som avses i 12 § ska anmäla vem som har utsetts till Myndigheten för radio och tv.

ljud, bilder eller text genom tråd,

ten av ljud, bilder eller text genom

tillämpas 1 och 2 §§ i fråga om

tråd, tillämpas 1 och 2 §§ i fråga

verksamheten.

om verksamheten.

13 §5 Den som utser utgivare av andra

radioprogram i trådsändningar än som avses i 12 § skall anmäla vem som har utsetts till Radio- och TV- verket.

14 §6 En ställföreträdare för utgivaren

skall vara godkänd av den som har utsett utgivaren. Utgivaren skall anmäla vem som är ställföreträda- re till Radio- och TV-verket.

17 §7

Beträffande program som di- rektsänds får den som skall utse utgivare besluta att, i stället för utgivaren, var och en som framträ- der i programmet själv skall svara för yttrandefrihetsbrott som han begår. Ett sådant beslut skall före sändningen meddelas de berörda och antecknas i ett särskilt register hos den som bedriver sändnings- verksamheten. Anteckningen skall innehålla uppgifter om namn, födelsetid och bostadsadress för var och en som avses med beslu- tet. Om inte detta sker, är beslutet utan verkan.

Ett utdrag ur registret skall ge- nast sändas till Radio- och TV- verket varje gång ett beslut har antecknats i det.

Beträffande program som di- rektsänds får den som ska utse utgivare besluta att, i stället för utgivaren, var och en som framträ- der i programmet själv ska svara för yttrandefrihetsbrott som han begår. Ett sådant beslut ska före sändningen meddelas de berörda och antecknas i ett särskilt register hos den som bedriver sändnings- verksamheten. Anteckningen ska innehålla uppgifter om namn, födelsetid och bostadsadress för var och en som avses med beslu- tet. Om inte detta sker, är beslutet utan verkan.

Ett utdrag ur registret ska genast sändas till Myndigheten för radio och tv varje gång ett beslut har antecknats i det.

18 §8 Bestämmelserna i 12–15 §§ till-

lämpas också i fråga om sådant tillhandahållande av information som avses i 1 kap. 9 § första

5Senaste lydelse 1994:400.

6Senaste lydelse 1994:400.

7Senaste lydelse 1994:1032.

8Senaste lydelse 2007:1288.

Prop. 2009/10:115

57

stycket yttrandefrihetsgrundlagen. Den som bedriver sådan verksam- het ska till Radio- och TV-verket anmäla vilket namn databasen har. Namnet ska innehålla databasens domännamn eller motsvarande uppgift. När ett sådant programfö- retag som har tillstånd enligt 2 kap. 2 § första eller andra stycket radio- och TV-lagen (1996:844) att sända radioprogram också driver verksamhet enligt 1 kap. 9 § första stycket yttrandefrihets- grundlagen, ska i stället för vad som anges i 1 § första stycket gälla att

stycket yttrandefrihetsgrundlagen. Prop. 2009/10:115 Den som bedriver sådan verksam-

het ska till Myndigheten för radio och tv anmäla vilket namn databa- sen har. Namnet ska innehålla databasens domännamn eller mot- svarande uppgift. När ett sådant programföretag som har tillstånd enligt 4 kap. 3 § eller 11 kap. 1 § första stycket radio- och tv-lagen

(2010:000) att sända radioprogram också driver verksamhet enligt 1 kap. 9 § första stycket yttrandefri- hetsgrundlagen, ska i stället för det som anges i 1 § första stycket gälla att

utgivare ska utses för verksamheten,

uppgift om vem som är utgivare, och i förekommande fall ställföre- trädare, ska antecknas i register hos programföretaget.

Utgivningsbevis för verksamhet enligt 1 kap. 9 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen utfärdas av Radio- och TV-verket på ansö- kan av den som bedriver verksam- heten.

En ansökan skall innehålla upp- gift om databasens namn, vem som bedriver verksamheten, från vilken ort överföringarna utgår och vem som utsetts till utgivare samt, i förekommande fall, ställföreträ- dare för utgivaren. Namnet skall innehålla databasens domännamn eller motsvarande uppgift.

Ansökan skall också innehålla en teknisk beskrivning av verk- samheten. Av beskrivningen skall det framgå hur information till- handahålls allmänheten. Beskriv- ningen skall ha sådan omfattning att det framgår om verksamheten uppfyller förutsättningarna enligt 1 kap. 9 § andra stycket yttrandefri- hetsgrundlagen.

Till en ansökan skall fogas bevis att utgivaren uppfyller de behörig-

19 §9

Utgivningsbevis för verksamhet enligt 1 kap. 9 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen utfärdas av Myndigheten för radio och tv på ansökan av den som bedriver verksamheten.

En ansökan ska innehålla upp- gift om databasens namn, vem som bedriver verksamheten, från vilken ort överföringarna utgår och vem som utsetts till utgivare samt, i förekommande fall, ställföreträ- dare för utgivaren. Namnet ska innehålla databasens domännamn eller motsvarande uppgift.

Ansökan ska också innehålla en teknisk beskrivning av verksamhe- ten. Av beskrivningen ska det framgå hur information tillhanda- hålls allmänheten. Beskrivningen ska ha sådan omfattning att det framgår om verksamheten uppfyl- ler förutsättningarna enligt 1 kap. 9 § andra stycket yttrandefrihets- grundlagen.

Till en ansökan ska fogas bevis att utgivaren uppfyller de behörig-

9 Senaste lydelse 2002:911.

58

Om de förhållanden som avses i 19 § andra–fjärde styckena ändras, ska den som bedriver verksamhe- ten genast anmäla detta till Myn- digheten för radio och tv.

hetsvillkor som anges i yttrande- frihetsgrundlagen och att utgivaren har åtagit sig uppdraget.

hetsvillkor som anges i yttrande- Prop. 2009/10:115 frihetsgrundlagen och att utgivaren

har åtagit sig uppdraget.

21 §10

I god tid innan ett utgivningsbe-

I god tid innan ett utgivningsbe-

vis förfaller enligt 1 kap. 9 § tredje

vis förfaller enligt 1 kap. 9 § tredje

stycket yttrandefrihetsgrundlagen

stycket yttrandefrihetsgrundlagen

skall Radio- och TV-verket till den

ska Myndigheten för radio och tv

som bedriver verksamheten sända

till den som bedriver verksamhe-

en påminnelse om att bevisets

ten sända en påminnelse om att

giltighetstid är begränsad till tio år

bevisets giltighetstid är begränsad

och att beviset förfaller, om en

till tio år och att beviset förfaller,

ansökan om förnyelse av beviset

om en ansökan om förnyelse av

inte har kommit in till myndighe-

beviset inte har kommit in till

ten före tioårsperiodens utgång.

myndigheten före tioårsperiodens

Beslut om att ett utgivningsbevis

utgång.

skall anses förfallet vid tioårsperi-

Beslut om att ett utgivningsbevis

odens utgång meddelas av Radio-

ska anses förfallet vid tioårsperio-

och TV-verket.

dens utgång meddelas av Myndig-

 

heten för radio och tv.

En ansökan om förnyelse av ett utgivningsbevis får göras tidigast ett år före och senast på dagen för tioårsperiodens utgång. För en ansökan om förnyelse gäller i övrigt samma bestämmelser som för den första ansö- kan. Om en ansökan om förnyelse har gjorts i rätt tid, fortsätter beviset att gälla till dess att beslutet med anledning av ansökan har vunnit laga kraft.

22 §11 Om de förhållanden som avses i

19 § andra–fjärde styckena ändras, skall den som bedriver verksamhe- ten genast anmäla detta till Radio- och TV-verket.

23 §12

I 1 kap. 9 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen föreskrivs i vilka fall utgivningsbevis får återkallas. Om ett utgivningsbevis inte borde ha utfärdats på grund av risk för förväxling med namn på en annan verk- samhet, får beviset dock återkallas endast om det inom sex månader sedan beviset utfärdades visas att ansökan borde ha avslagits på grund av denna risk.

Beslut om återkallelse av utgiv- Beslut om återkallelse av utgiv- ningsbevis meddelas av Radio- ningsbevis meddelas av Myndig-

10Senaste lydelse 2002:911.

11Senaste lydelse 2002:911.

12Senaste lydelse 2002:911.

59

I radio- och tv-lagen (2010:000) finns ytterligare bestämmelser om skyldighet att tillhandahålla in- spelningar av radioprogram.

och TV-verket. I ärenden om åter- kallelse skall den som bedriver verksamheten och utgivaren få tillfälle att yttra sig, om det kan ske.

heten för radio

och tv. I ärenden

Prop. 2009/10:115

om återkallelse

ska den som be-

 

driver verksamheten och utgivaren få tillfälle att yttra sig, om det kan ske.

24 §13

Beslut av Radio- och TV-verket i

Beslut av Myndigheten för radio

ärenden om utgivningsbevis får

och tv i ärenden om utgivningsbe-

överklagas hos allmän förvalt-

vis får överklagas

hos allmän

ningsdomstol.

förvaltningsdomstol.

 

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. 27 §14

Radio- och TV-verket skall föra register över verksamheter enligt 1 kap. 9 § första och andra styckena yttrandefrihetsgrundlagen. Re- gistret får föras med hjälp av au- tomatiserad behandling. Det får innehålla uppgifter om databasens namn, vem som bedriver verk- samheten, från vilken ort överfö- ringarna utgår, vem som utsetts till utgivare och, i förekommande fall, ställföreträdare för utgivaren, en teknisk beskrivning av verksamhe- ten samt tidpunkt för utfärdande och förnyelse av utgivningsbevis.

Myndigheten för radio och tv ska föra register över verksamhe- ter enligt 1 kap. 9 § första och andra styckena yttrandefrihets- grundlagen. Registret får föras med hjälp av automatiserad be- handling. Det får innehålla uppgif- ter om databasens namn, vem som bedriver verksamheten, från vilken ort överföringarna utgår, vem som utsetts till utgivare och, i före- kommande fall, ställföreträdare för utgivaren, en teknisk beskrivning av verksamheten samt tidpunkt för utfärdande och förnyelse av utgiv- ningsbevis.

5 kap.

7 §15

I radio- och TV-lagen

(1996:844) finns ytterligare be- stämmelser om skyldighet att tillhandahålla inspelningar av radioprogram.

I lagen (1993:1392) om pliktexemplar av dokument finns bestämmel- ser om skyldighet att lämna skrifter och upptagningar till bibliotek.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

13Senaste lydelse 2002:911.

14Senaste lydelse 2002:911.

15Senaste lydelse 2008:1418.

60

2. ljudradio- eller tv-program el- ler i tv-sändningar över satellit som omfattas av radio- och tv- lagen (2010:000), eller
2. ljudradio- eller tv-program el- ler tv-sändningar över satellit som omfattas av radio- och tv-lagen (2010:000), eller

2.6

Förslag till lag om ändring i tobakslagen (1993:581)

Prop. 2009/10:115

Härigenom föreskrivs att 14, 14 a och 14 b §§ tobakslagen (1993:581)1

 

ska ha följande lydelse.

 

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

14 §2

En näringsidkare som marknadsför tobaksvaror till konsumenter får inte använda kommersiella annonser i

1. periodiska skrifter eller andra jämförbara skrifter på vilka tryckfri- hetsförordningen är tillämplig,

2. ljudradio- eller TV-program eller TV-sändningar över satellit som omfattas av radio- och TV- lagen (1996:844), eller

3.andra överföringar eller tekniska upptagningar på vilka yttrandefri- hetsgrundlagen är tillämplig.

Även annan marknadsföring av tobaksvaror till konsumenter än som avses i första stycket är förbjuden. Detta gäller dock inte

1.i tryckta skrifter på vilka tryckfrihetsförordningen är tillämplig eller

iöverföringar eller tekniska upptagningar på vilka yttrandefrihetsgrund- lagen är tillämplig,

2.marknadsföring som endast består i att tillhandahålla tobaksvaror för försäljning, eller

3.kommersiella meddelanden inne på försäljningsställen som inte är påträngande, uppsökande eller uppmanar till bruk av tobak.

Kommersiella meddelanden en- ligt andra stycket 3 skall i den omfattning det är möjligt placeras så att de inte är synliga från utsi- dan av försäljningsstället.

Kommersiella meddelanden en- ligt andra stycket 3 ska i den om- fattning det är möjligt placeras så att de inte är synliga från utsidan av försäljningsstället.

14 a §3

En näringsidkare som marknadsför antingen en annan vara än en to- baksvara eller en tjänst till konsumenter får inte använda ett varukänne- tecken som helt eller delvis används för en tobaksvara eller enligt gäl- lande bestämmelser om varumärken är registrerat eller inarbetat för en sådan vara, om marknadsföringen sker i kommersiella annonser i

1. periodiska skrifter eller i andra jämförbara skrifter på vilka tryckfri- hetsförordningen är tillämplig,

2. ljudradio- eller TV-program eller i TV-sändningar över satellit som omfattas av radio- och TV- lagen (1996:844), eller

1Lagen omtryckt 2005:369.

2Senaste lydelse 2005:369.

3Senaste lydelse 2005:369.

61

3. andra överföringar eller tekniska upptagningar på vilka yttrandefri- Prop. 2009/10:115

hetsgrundlagen är tillämplig.

 

 

 

 

 

Om

en

näringsidkare använder

Om en

näringsidkare använder

ett sådant

varukännetecken

som

ett

sådant

varukännetecken

som

avses i första stycket vid mark-

avses i första stycket vid mark-

nadsföring

till konsumenter

nadsföring

till konsumenter

något annat sätt än som där sägs,

något annat sätt än som där sägs,

skall

näringsidkaren iaktta

den

ska

näringsidkaren iaktta

den

måttfullhet som är betingad av att

måttfullhet som är betingad av att

kännetecknet också kan förknippas

kännetecknet också kan förknippas

med tobaksvaran.

 

med tobaksvaran.

 

Bestämmelserna i första och andra styckena tillämpas inte

1.i fråga om ett varukännetecken som i endast begränsad omfattning förekommer vid marknadsföring av tobaksvaror,

2.i fråga om ett varukännetecken som framträder i en form som tydligt skiljer sig från utseendet på tobaksvarans kännetecken, eller

3.i andra fall om det är oskäligt.

14 b §4

Tillverkare, partihandlare och importörer av tobaksvaror får inte sponsra ett evenemang eller en verksamhet dit allmänheten har tillträde eller som kan antas få gränsöverskridande effekt, om sponsringen kan antas medföra att avsättningen av tobaksvaror främjas.

Bestämmelser om förbud mot

Bestämmelser om förbud mot

sponsring av program i radio och

sponsring av program i radio och

TV finns i radio- och TV-lagen

tv samt om produktplacering i tv

(1996:844).

finns i radio- och tv-lagen

 

(2010:000).

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

4 Senaste lydelse 2005:369.

62

Av ljudradio- och televisions- program, som ska spelas in enligt 5 kap. 3 § lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförord- ningens och yttrandefrihetsgrund- lagens områden, ska pliktexemplar lämnas i form av en sådan inspel- ning av programmet som ska göras enligt bestämmelsen.
Av ljudradio- och televisions- program, som svenskt programfö- retag får sända med stöd av till- stånd enligt 4 kap. 3 § och 11 kap. 1 § radio- och tv-lagen (2010:000) eller som genom satellitsändning som utgår från Sverige förmedlas till allmänheten från svenskt pro- gramföretag, ska ett pliktexemplar lämnas av varje sändning.
Av andra ljudradio- och televi- sionsprogram än som avses i andra stycket ska ett pliktexemplar läm- nas av varje sändning som ägt rum under högst fyra veckor per kalen- derår. Regeringen eller den myn- dighet som regeringen bestämmer får besluta för vilka veckor som pliktexemplar ska lämnas.

2.7

Förslag till lag om ändring i lagen (1993:1392) om

Prop. 2009/10:115

 

pliktexemplar av dokument

 

Härigenom föreskrivs att 18 § lagen (1993:1392) om pliktexemplar av

 

dokument ska ha följande lydelse.

 

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

18 §1 Av ljudradio- och televisions-

program, som skall spelas in enligt 5 kap. 3 § lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförord- ningens och yttrandefrihetsgrund- lagens områden, skall pliktexem- plar lämnas i form av en sådan inspelning av programmet som skall göras enligt bestämmelsen.

Av ljudradio- och televisions- program, som svenskt programfö- retag får sända med stöd av till- stånd enligt 2 kap. 2 § första stycket radio- och TV-lagen

(1996:844) eller som genom satel- litsändning som utgår från Sverige förmedlas till allmänheten från svenskt programföretag, skall ett pliktexemplar lämnas av varje sändning.

Av andra ljudradio- och televi- sionsprogram än som avses i andra stycket skall ett pliktexemplar lämnas av varje sändning som ägt rum under högst fyra veckor per kalenderår. Regeringen eller den myndighet som regeringen be- stämmer får besluta för vilka veckor som pliktexemplar skall lämnas.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

1 Senaste lydelse 1996:859.

63

Tillstånd att anordna egentliga lotterier i kommersiell radio, när- radio eller andra trådsändningar av television än vidaresändningar enligt radio- och tv-lagen (2010:000) får lämnas bara om det kan antas att marknaden för lokala lotterier inte försämras.

2.8

Förslag om lag om ändring i lotterilagen (1994:1000) Prop. 2009/10:115

Härigenom föreskrivs att 21 b § lotterilagen (1994:1000) ska ha följan-

de lydelse.

 

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

21 b §1

Ett sådant egentligt lotteri som avses i 21 a § får inte anordnas utan särskilt tillstånd utom i fall som anges i 21 c §.

Tillstånd får ges till sådan sammanslutning som avses i 15 §.

Tillstånd får ges endast om kraven i 16 § i tillämpliga delar är uppfyll- da.

Tillstånd att anordna egentliga lotterier i lokalradio, närradio eller andra trådsändningar av television än vidaresändningar enligt radio- och TV-lagen (1996:844) får läm- nas bara om det kan antas att marknaden för lokala lotterier inte försämras.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

1 Senaste lydelse 2002:592.

64

2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1175) om Prop. 2009/10:115 talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter

och konsumentorganisationer

Härigenom föreskrivs att 3 och 5 §§ lagen (2000:1175) om talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §1

Talan får avse att åtgärder ska vidtas mot någon för att denne åsidosät- ter en bestämmelse som avses i 1 §. Åtgärderna får gälla

1. förbud eller ålägganden med stöd av 23, 24, 26 och 27 §§ marknads- föringslagen (2008:486) eller förbud enligt 3 och 6 §§ lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden,

2. åläggande att till svenska sta-

2. åläggande att till svenska sta-

ten betala en sådan särskild avgift

ten betala en sådan särskild avgift

som avses i 10 kap. 5 och 6 §§

som avses i 17 kap. 5 och 6 §§

radio- och TV-lagen (1996:844),

radio- och tv-lagen (2010:000),

eller

eller

3. utdömande av vite som förelagts i de fall som avses i 1.

5 §2

Talan ska väckas vid

1. Marknadsdomstolen i fråga om förbud och ålägganden som avses i marknadsföringslagen (2008:486) och i fråga om förbud enligt lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden,

2. Länsrätten i Stockholms län i

2. Förvaltningsrätten i Stock-

fråga om sådan särskild avgift som

holm i fråga om sådan särskild

avses i radio- och TV-lagen

avgift som avses i radio- och tv-

(1996:844),

lagen (2010:000),

3. tingsrätt som är behörig enligt 10 kap. rättegångsbalken eller Stock- holms tingsrätt i fråga om utdömande av vite.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

1Senaste lydelse 2008:504.

2Senaste lydelse 2008:504.

65

Tullverket ska på begäran tillhan- dahålla följande myndigheter uppgifter som förekommer hos Tullverket och som rör import eller export av varor: Arbetsmiljö- verket, Boverket, Elsäkerhetsver- ket, Fiskeriverket, Statens jord- bruksverk, Kemikalie- inspektionen, Kommerskollegium, Konsumentverket, Kronofogde- myndigheten, Livsmedelsverket, Läkemedelsverket, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Naturvårdsverket, Post- och tele- styrelsen, Myndigheten för radio och tv, Sveriges riksbank, Skatte- verket, Statistiska centralbyrån, Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll och Transportsty- relsen. Tullverket ska vidare på begäran tillhandahålla Säkerhets- polisen uppgifter som förekommer hos Tullverket och som rör export av varor.

2.10

Förslag till lag om ändring i tullagen (2000:1281)

Prop. 2009/10:115

Härigenom föreskrivs att 11 kap. 6 § tullagen (2000:1281) ska ha föl-

 

jande lydelse.

 

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

11 kap.

6 §1 Tullverket ska på begäran till-

handahålla följande myndigheter uppgifter som förekommer hos Tullverket och som rör import eller export av varor: Arbetsmiljö- verket, Boverket, Elsäkerhetsver- ket, Fiskeriverket, Statens jord- bruksverk, Kemikalie- inspektionen, Kommerskollegium, Konsumentverket, Kronofogde- myndigheten, Livsmedelsverket, Läkemedelsverket, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Naturvårdsverket, Post- och tele- styrelsen, Radio- och TV-verket, Sveriges riksbank, Skatteverket, Statistiska centralbyrån, Styrelsen för ackreditering och teknisk kon- troll och Transportstyrelsen. Tull- verket ska vidare på begäran till- handahålla Säkerhetspolisen upp- gifter som förekommer hos Tull- verket och som rör export av va- ror.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

1 Senaste lydelse 2008:1375.

66

Om en tjänsteleverantör bedriver reglerad yrkesverksamhet ska informationen även omfatta upp- gifter om
När en tjänsteleverantör tillhan- dahåller informationssamhällets tjänster ska leverantören ge infor- mation om sitt namn, sin adress i etableringsstaten och sin e- postadress samt i förekommande fall

2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (2002:562) om Prop. 2009/10:115 elektronisk handel och andra informationssamhällets

tjänster

Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 §

När en tjänsteleverantör tillhan- dahåller informationssamhällets tjänster skall leverantören ge in- formation om sitt namn, sin adress i etableringsstaten och sin e- postadress samt i förekommande fall

1.organisationsnummer,

2.registreringsnummer för mervärdesskatt, och

3.behörig tillståndsmyndighet.

Om en tjänsteleverantör bedriver reglerad yrkesverksamhet skall informationen även omfatta upp- gifter om

1.yrkestitel och den stat där denna erhållits,

2.den yrkesorganisation eller liknande där tjänsteleverantören är regi- strerad, och

3.de bestämmelser som är tillämpliga på yrkesverksamheten och sättet att få tillgång till dem.

Informationen skall finnas till- gänglig för tjänstemottagare och myndigheter på ett enkelt, direkt och stadigvarande sätt.

Informationen ska finnas till- gänglig för tjänstemottagare och myndigheter på ett enkelt, direkt och stadigvarande sätt.

I fråga om leverantörer av be- ställ-tv gäller även 2 kap. 1 § radio- och tv-lagen (2010:000).

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

67

Ett tillstånd som avser digital utsändning till allmänheten av program i ljudradio eller annat som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen får förenas med rätt att använda radiosändaren för annan använd- ning, motsvarande högst tjugo procent av den digitala kapaciteten i frekvensutrymmet. Detta gäller dock endast om villkor enligt 4 kap. 9 § 9 eller 11 kap. 3 § 8 ra- dio- och tv-lagen (2010:000) inte uppställts för motsvarande sänd- ningstillstånd och det i övrigt inte inverkar menligt på konkurrensen.

2.12Förslag till lag om ändring i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 6 § och 3 kap. 10 § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1kap.

6 §

Förutom bestämmelserna i den-

Förutom bestämmelserna i den-

na lag finns det i radio- och TV-

na lag finns det i radio- och tv-

lagen (1996:844) bestämmelser

lagen (2010:000) bestämmelser

om sändningar av ljudradio- och

om sändningar av ljudradio- och

TV-program som är riktade till

tv-program som är riktade till

allmänheten och avsedda att tas

allmänheten och avsedda att tas

emot med tekniska hjälpmedel.

emot med tekniska hjälpmedel.

Om utrustning finns bestämmelser i lagen (2000:121) om radio- och teleterminalutrustning.

3 kap.

10 §1 Ett tillstånd som avser digital

utsändning till allmänheten av program i ljudradio eller annat som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen får förenas med rätt att använda radiosändaren för annan använd- ning, motsvarande högst tjugo procent av den digitala kapaciteten i frekvensutrymmet. Detta gäller dock endast om villkor enligt 3 kap. 8 § 8 radio- och TV-lagen (1996:844) inte uppställts för motsvarande sändningstillstånd och det i övrigt inte inverkar men- ligt på konkurrensen.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

1 Senaste lydelse 2007:1284.

Prop. 2009/10:115

68

2.13

Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen

Prop. 2009/10:115

 

(2008:486)

 

 

Härigenom föreskrivs att 1, 2 och 29 §§ marknadsföringslagen

 

(2008:486) ska ha följande lydelse.

 

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

1 §

Denna lag har till syfte att främja konsumenternas och näringslivets intressen i samband med marknadsföring av produkter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter och näringsidkare.

Bestämmelser om marknadsföring finns bl.a. i

luftfartslagen (1957:297),

konsumentkreditlagen (1992:830),

lagen (1992:1672) om paketresor,

tobakslagen (1993:581),

alkohollagen (1994:1738),

lagen (1995:1571) om insättningsgaranti,

radio- och TV-lagen (1996:844),radio- och tv-lagen (2010:000),

lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verk- samhet,

lagen (1996:1118) om marknadsföring av kristallglas,

lagen (1997:218) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende,

lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska eko- nomiska samarbetsområdet,

lagen (1999:158) om investerarskydd,

lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssam- hällets tjänster,

lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet,

prisinformationslagen (2004:347),

distans- och hemförsäljningslagen (2005:59),

försäkringsavtalslagen (2005:104),

lagen (2005:405) om försäkringsförmedling, och

lagen (2006:484) om franchisegivares informationsskyldighet

2 §

Lagen tillämpas då näringsidkare marknadsför eller själva efterfrågar

produkter i sin näringsverksamhet.

 

Lagen tillämpas också på sådana

Lagen tillämpas också på sådana

TV-sändningar över satellit som

tv-sändningar över satellit som

omfattas av radio- och TV-lagen

omfattas av radio- och tv-lagen

(1996:844).

(2010:000).

Lagen tillämpas också när Konsumentombudsmannen fullgör sina skyldigheter som behörig myndighet enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 av den 27 oktober 2004 om samar- bete mellan de nationella tillsynsmyndigheter som ansvarar för konsu- mentskyddslagstiftningen.

69

7 kap. 3, 4 eller 10 § första el- ler tredje stycket radio- och TV- lagen (1996:844),

29 §

En näringsidkare får åläggas att betala en särskild avgift (marknads- störningsavgift) om näringsidkaren, eller någon som handlar på närings- idkarens vägnar, uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot

7 §,

8 § och någon av bestämmelserna i 9, 10, 12–17 §§,

18 §,

20 §, eller

någon av bestämmelserna i bilaga I till direktiv 2005/29/EG. Detsamma gäller om en näringsidkare uppsåtligen eller av oaktsamhet

bryter mot någon av bestämmelserna i

14 § första stycket 2 eller 3 eller 14 a § första stycket 2 eller 3 to- bakslagen (1993:581),

4 kap. 10 § alkohollagen (1994:1738),

– 8 kap. 7 § första stycket, 8, 9 eller 14 § första eller andra styck- et samt 15 kap. 4 § radio- och tv- lagen (2010:000),

– 11 § lagen (1995:1571) om insättningsgaranti eller 8 § lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet när det gäller ett erbjudande som inte är riktat bara till andra än konsumenter.

Vad som sägs i första och andra styckena gäller också en näringsidkare som uppsåtligen eller av oaktsamhet väsentligt har bidragit till överträ- delsen.

Avgiften tillfaller staten.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

Prop. 2009/10:115

70

2.14Förslag till lag om ändring i alkohollagen (2010:000)

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 3 § alkohollagen (2010:000) ska ha följande lydelse.

Lydelse enligt prop. 2009/10:125

Föreslagen lydelse

7kap.

3 §

Vid marknadsföring av alkohol- drycker till konsumenter får inte kommersiella annonser i ljudradio- eller TV-program användas. Det gäller även sådana TV-sändningar över satellit som omfattas av ra- dio- och TV-lagen (1996:844).

Vid marknadsföring av alkohol- drycker till konsumenter får inte kommersiella annonser i ljudra- dioprogram, tv-program eller beställ-tv användas. Det gäller även sådana tv-sändningar över satellit som omfattas av radio- och tv-lagen (2010:000).

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

Prop. 2009/10:115

71

3

Ärendet och dess beredning

Prop. 2009/10:115

Regeringen beslutade den 19 september 2007 att bemyndiga chefen för Kulturdepartementet att ge en särskild utredare i uppdrag att göra en allmän översyn av radio- och TV-lagen (1996:844) i syfte att förenkla regelverket för radio- och tv-företagen och förbättra lagens struktur och överskådlighet (dir. 2007:133). Uppdraget innefattade även att analysera de lagändringar som krävs med anledning av antagandet av Europapar- lamentet och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 89/552/EEG, det s.k. AV-direktivet, och att analysera om det finns behov av att omar- beta tidigare förslag som lämnats av Radio- och TV-lagsutredningen i betänkandena Anpassning av radio- och TV-lagen till den digitala tekni- ken (SOU 2005:62) och Tillgänglighet, mobil TV samt vissa andra radio- och TV-rättsliga frågor (SOU 2006:51). Utredningen antog namnet AV- utredningen. Regeringen beslutade om tilläggsdirektiv till utredningen den 3 april 2008 (dir. 2008:33). AV-direktivet finns i bilaga 1. I decem- ber 2008 överlämnade utredningen betänkandet En ny radio- och TV-lag (SOU 2008:116). En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 2. Betänkandets lagförslag finns i bilaga 3. En sammanställning av remiss- svaren finns tillgänglig i Kulturdepartementet (Ku2008/2231/MFI).

Regeringen beslutade den 14 juni 2007 att bemyndiga chefen för Kul- turdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att föreslå de villkor som bör gälla för den kommersiella radion i framtiden (dir. 2007:77). Utredningen antog namnet 2007 års utredning om kommersiell radio. Regeringen beslutade om tilläggsdirektiv till utredningen den 19 december 2007 (dir. 2007:174). I december 2007 överlämnade utred- ningen delbetänkandet Tillfälliga regler om tillstånd att sända kommersi- ell radio (SOU 2007:110). I oktober 2008 överlämnade utredningen be- tänkandet Kommersiell radio – nya sändningsmöjligheter (SOU 2008:96). En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 4. Betänkan- dets lagförslag finns i bilaga 5. En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Kulturdepartementet (Ku2008/2027/MFI).

Radio- och TV-verket fick den 21 december 2006 i uppdrag av reger- ingen att genomföra en översyn av lokal icke-kommersiell radio och tv. Uppdraget redovisades i oktober 2007 genom överlämnandet av rappor- ten Närradio & när-TV i fokus. Samma myndighet fick den 11 september 2008 i uppdrag av regeringen att göra en översyn av reglerna om vidare- sändningsplikt i kabelnät. I december 2008 redovisade Radio- och TV- verket uppdraget genom att överlämna rapporten Vidaresändningsplikt i kabelnät. En sammanfattning av rapporterna finns i bilaga 6. Rapporter- nas lagförslag finns i bilaga 7. En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Kulturdepartementet (Ku2007/3216/MFI och Ku2008/2260/MFI).

Inom Kulturdepartementet har promemorian Översyn av vissa medie- myndigheter – en effektivare administration (Ds 2009:4) upprättats. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 8. Promemorians lagför- slag finns i bilaga 9. En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Kulturdepartementet (Ku2009/620/MFI).

Inom Kulturdepartementet har promemorian Förändring av kretsen

som kan få tillstånd att bedriva närradio enligt radio- och tv-lagen upprät-

72

tats. Promemorian finns i bilaga 10. En sammanställning av remissvaren Prop. 2009/10:115 finns tillgänglig i Kulturdepartementet (Ku2009/1866/MFI).

Betänkandena, rapporterna och promemoriorna har remissbehandlats och en förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 11.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 17 december 2009 att inhämta Lagrådets ytt- rande över de lagförslag som finns i bilaga 12. Lagrådets yttrande finns i bilaga 13. Lagrådet har föreslagit vissa justeringar. Regeringen har följt de flesta av Lagrådets förslag. Lagrådets synpunkter kommenteras i av- snitten 12.3.1 och 14.2 samt i författningskommentaren. Därutöver har vissa redaktionella ändringar gjorts i förhållande till lagrådsremissen.

Vissa följdändringar i 3 kap. 17, 19 och 27 §§ lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden med anledning av den föreslagna radio- och tv-lagen har inte varit föremål för Lagrådets granskning. Ändringarna innebär att Radio- och TV-verket ersätts med Myndigheten för radio och tv i bestämmelser- na. Regeringen anser att ändringarna författningstekniskt och även i övrigt är av sådan karaktär att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse.

4

AV-direktivet

 

4.1

Bakgrund

 

Rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av

 

vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra

 

författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television (EGT

 

L 298, 17.10.1989, s. 23–30), det s.k. tv-direktivet, syftar till att skapa fri

 

rörlighet för tv-sändningar. Direktivet reglerar tv-sändningar som oavsett

 

teknik är avsedda för mottagning av allmänheten. Direktivet reglerar

 

Sveriges förhållande till såväl EU-länder som övriga EES-länder, dvs.

 

Island, Liechtenstein och Norge. Däremot är det inte tillämpligt på sänd-

 

ningar som är avsedda att tas emot uteslutande i länder utanför EU och

 

EES.

 

 

Med hänsyn till bland annat teknik- och marknadsutvecklingen antogs

 

Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/65/EG av den 11 december

 

2007 om ändring av rådets direktiv 89/552/EEG om samordning av vissa

 

bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författ-

 

ningar om utförandet av sändningsverksamhet för television (EUT L 332,

 

18.12.2007, s. 27–45), direktivet om audiovisuella medietjänster, fort-

 

sättningsvis AV-direktivet. Genom antagandet av ändringsdirektivet har

 

titeln på direktivet ändrats .

 

AV-direktivet trädde i kraft den 18 december 2007 och ska vara ge-

 

nomfört i medlemsstaternas rättsordningar senast den 19 december 2009.

 

AV-direktivet är i likhet med tv-direktivet ett minimidirektiv. Det in-

 

nebär att medlemsstaterna får föreskriva strängare eller mer långtgående

 

regler inom de områden som samordnas genom direktivet, under förut-

 

sättning att reglerna överensstämmer med unionsrätten.

73

4.2

Tillämpningsområdet

Prop. 2009/10:115

Genom AV-direktivet har tillämpningsområdet utvidgats till att, förutom tv-sändningar (linjära audiovisuella medietjänster), även omfatta beställ- tjänster (icke-linjära audiovisuella medietjänster). Audiovisuella kom- mersiella meddelanden faller alltjämt inom direktivets tillämpningsom- råde. Sammantaget omfattar AV-direktivet alltså alla audiovisuella me- dietjänster oavsett sändningsteknik.

Audiovisuella medietjänster är utförligt beskrivna i ingressen till AV- direktivet (skälen 16–25). Begreppet finns även definierat i artikel 1 i direktivet.

4.3Definitioner

Artikel 1 i AV-direktivet innehåller definitioner av en mängd begrepp som används i direktivet.

Definitionen av begreppet audiovisuell medietjänst är omfattande. En rad rekvisit ska vara uppfyllda för att det ska vara fråga om en sådan tjänst:

a)det ska vara en tjänst enligt artiklarna 49 och 50 i EG-fördraget (artik- larna 49–52 i EUF-fördraget),

b)tjänsten ska falla in under det redaktionella ansvaret hos en leverantör av medietjänster,

c)det huvudsakliga syftet med tjänsten ska vara att tillhandahålla pro- gram för att informera, underhålla eller utbilda allmänheten, och

d)programmen ska tillhandahållas via elektroniska kommunikationsnät.

Av artikeln följer vidare att sådana audiovisuella medietjänster som av- ses utgörs antingen av

a)tv-sändningar, eller

b)audiovisuella medietjänster på begäran (beställtjänster), och/eller

c)audiovisuella kommersiella meddelanden.

Samtliga ovan nämnda begrepp definieras i AV-direktivet.

I AV-direktivet finns en ny definition av begreppet tv-sändning. En så- dan sändning definieras som en audiovisuell medietjänst som tillhanda- hålls av en leverantör av medietjänster för samtidigt tv-tittande enligt en programtablå. Det som skiljer tv-sändningar från andra sändningar är att programmen sänds för samtidigt tv-tittande enligt en programtablå. Av skäl 24 till direktivet framgår att begreppet samtidigt tittande även bör innefatta nästan samtidigt tittande på grund av den tidsförskjutning som av tekniska skäl kan uppstå mellan sändning och mottagande. Begreppet programtablå är inte definierat. Det får ändå anses framstå som klart vad det är fråga om, nämligen ett i förväg fastställt tidsschema för när tv- programmen sänds.

Begreppet beställtjänst definieras som en audiovisuell medietjänst som tillhandahålls av en leverantör av medietjänster för att ge möjlighet att se program vid en tidpunkt som användaren väljer och på dennes begäran, utifrån en katalog av program som valts ut av leverantören. Beställtjäns- ter skiljer sig alltså från tv-sändningar på så sätt att användaren bestäm- mer när han eller hon vill se ett program.

74

Som redovisats tidigare omfattar audiovisuella medietjänster även au- Prop. 2009/10:115 diovisuella kommersiella meddelanden. Även detta begrepp definieras i

AV-direktivet. Audiovisuella kommersiella meddelanden definieras i AV-direktivet som bilder med eller utan ljud som utformats i syfte att direkt eller indirekt marknadsföra varor eller tjänster som tillhandahålls av en fysisk eller juridisk person som bedriver ekonomisk verksamhet, dvs. en näringsidkare, eller för att främja näringsidkarens anseende. Dessutom ska bilderna ingå i eller åtfölja ett program mot betalning eller liknande ersättning eller i form av egenreklam. Som exempel på audiovi- suella kommersiella meddelanden nämns i direktivet tv-reklam, spons- ring, teleshopping och produktplacering. Sistnämnda fyra begrepp defi- nieras i direktivet.

AV-direktivet innehåller också definitioner av andra centrala begrepp i direktivet. Som exempel kan nämnas redaktionellt ansvar, leverantör av medietjänster, programföretag och produktplacering.

4.4

Ursprungslandsprincipen

 

Ursprungslandsprincipen lades fast redan i tv-direktivet. Principen inne-

 

bär att den ansvariga medlemsstaten är skyldig att säkerställa att alla

 

audiovisuella medietjänster som sänds av en leverantör av medietjänster

 

inom statens jurisdiktion överensstämmer med regelverket som gäller för

 

sändningar avsedda för allmänheten i den egna medlemsstaten. Dessa

 

sändningar kan sedan fritt cirkulera på den inre marknaden.

 

Det sagda innebär att den medlemsstaten som har jurisdiktion ska se

 

till att den egna lagstiftningen och därmed direktivet följs. Den staten

 

som tar emot t.ex. tv-sändningar från en annan medlemsstat behöver bara

 

fastställa att programmet har sitt ursprung i en annan ansvarig medlems-

 

stat. Två medlemsstater kan inte samtidigt ha jurisdiktion, dvs. ha rätt att

 

vidta åtgärder mot en och samma medietjänst.

 

I artikel 2 i AV-direktivet regleras under vilken medlemsstats lagstift-

 

ning som en leverantör av medietjänster hör. I första hand bestäms juris-

 

diktionen av vissa etableringskriterier. Om inte dessa kriterier är tillämp-

 

liga, gäller vissa tekniska kriterier. I sista hand tillämpas artiklarna 43–48

 

i EG-fördraget (artiklarna 20 och 48 i EUF-fördraget).

 

Etableringskriterierna i AV-direktivet är oförändrade i förhållande till

 

tv-direktivet. En leverantör av medietjänster anses vara etablerad i den

 

medlemsstat där huvudkontoret finns och redaktionella beslut fattas. Om

 

huvudkontoret och de redaktionella besluten fattas i olika medlemsstater,

 

ska leverantören anses etablerad i den medlemsstat där en betydande del

 

av arbetsstyrkan är verksam. Ger inte detta utslag är det var huvudkonto-

 

ret

är beläget som fäller avgörandet. Slutligen anges att om en betydande

 

del av arbetsstyrkan inte är verksam i någon medlemsstat så har den

 

medlemsstaten där verksamheten startade jurisdiktion under förutsättning

 

att leverantören upprätthåller en varaktig och verklig anknytning till

 

ekonomin i den medlemsstaten.

 

I de fall etableringskriterierna inte ger svar på frågan om vilken med-

 

lemsstat som har jurisdiktionen ska vissa tekniska kriterier tillämpas.

 

AV-direktivet innebär vissa förändringar i förhållande till tv-direktivet

 

när det gäller satellitsändningar. Det är numera i första hand den med-

75

lemsstaten där satellitupplänken är belägen som har jurisdiktion och i Prop. 2009/10:115 andra hand den staten vars satellitkapacitet leverantören av medietjäns-

terna använder sig av. Dessutom har kriteriet om frekvensupplåtelse, som gällde enligt tv-direktivet, utgått.

4.5Fri vidaresändning

AV-direktivet bygger i likhet med tv-direktivet på principen om fri rör- lighet för tjänster. Enligt artikel 2a i AV-direktivet ska medlemsstaterna i likhet med vad som gäller enligt tv-direktivet säkerställa fri mottagning och får inte begränsa vidaresändning inom sina territorier av audiovisuel- la medietjänster från andra medlemsstater av skäl som omfattas av direk- tivet. Från denna huvudregel finns vissa undantag. Undantagen är olika för tv-sändningar och beställtjänster.

En medlemsstat har sedan tidigare haft rätt att tillfälligt begränsa rätten till fri mottagning och vidaresändning av en tv-sändning från en annan medlemsstat under vissa särskilt angivna förutsättningar. Det krävs att en tv-sändning som kommer från en annan medlemsstat uppenbarligen, allvarligt och grovt överträder vissa bestämmelser i direktivet till skydd av underåriga respektive förbud mot program som kan uppamma till hat på grund av ras, kön, religion eller nationalitet. AV-direktivets regler i dessa delar innebär inte någon ändring i sak i förhållande till tv- direktivet.

Även när det gäller beställtjänster får medlemsstaterna avvika från principen om fri mottagning under vissa i AV-direktivet angivna förut- sättningar. Den fria rörligheten för dessa tjänster får i huvudsak begrän- sas av samma skäl som tv-sändningar. Dessutom får rätten till fri mot- tagning och vidaresändning av beställtjänster begränsas om den är nöd- vändig med hänsyn till allmän ordning, skydd av folkhälsan, allmän säkerhet eller skydd för konsumenter. Åtgärderna ska vara proportioner- liga. Det finns även bestämmelser om förfarandet.

4.6 Samarbete mellan medlemsstaterna

Genom AV-direktivet införs nya regler om formerna för samarbete mel-

 

lan medlemsstaterna. Formerna kan tillämpas när en medlemsstat har

 

utnyttjat rätten att införa strängare eller mer detaljerade bestämmelser

 

beträffande tv-sändningar och den medlemsstaten bedömer att ett pro-

 

gramföretag under en annan medlemsstats jurisdiktion tillhandahåller en

 

tv-sändning som huvudsakligen är inriktad på dess territorium. De nya

 

reglerna finns i artikel 3.2–3.5.

 

I de aktuella fallen kan den berörda medlemsstaten kontakta den med-

 

lemsstat som har jurisdiktion i syfte att nå en ömsesidigt tillfredsställande

 

lösning. Om medlemsstaterna inte kan uppnå ett tillfredställande resultat,

 

kan den medlemsstat som sändningen riktas till vidta lämpliga åtgärder.

 

Det kan dock bara ske om medlemsstaten bedömer att programföretaget

 

etablerat sig i den andra medlemsstaten i syfte att kringgå de striktare

 

bestämmelser som skulle gälla om programföretaget var etablerat i den

 

stat dit sändningarna riktas.

76

 

En medlemsstat får bara vidta åtgärder, om den har underrättat kom- Prop. 2009/10:115 missionen och medlemsstaten där det berörda programföretaget är etable-

rat och kommissionen har bedömt att åtgärderna är förenliga med unions- rätten.

4.7Självreglering

I artikel 3.7 i AV-direktivet finns en ny bestämmelse som ålägger med- lemsstaterna att främja system för sam- eller självreglering inom de om- råden som samordnas genom direktivet och i den utsträckning det är möjligt enligt respektive medlemsstats rättsordning.

4.8Förhållandet till e-handelsdirektivet

Av artikel 3.8 i AV-direktivet framgår att Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (EGT L 178, 17.7.2000, s. 1–16), e-handelsdirektivet, gäller, men att AV-direktivet har företräde vid en konflikt mellan de båda direk- tiven.

4.9Identifiering

I artikel 3a i AV-direktivet finns en ny bestämmelse om identifiering. Enligt denna ska medlemsstaterna säkerställa att leverantörer av medie- tjänster sörjer för att mottagarna av tjänsterna alltid och på ett enkelt sätt har tillgång till information om deras namn, geografiska adress till eta- bleringsstället, kontaktuppgifter och om de behöriga kontroll- och över- vakningsorgan som är aktuella.

4.10Uppammande till hat på grund av ras, kön, religion eller nationalitet

Tv-direktivets bestämmelse om att medlemsstaterna på lämpligt sätt ska säkerställa att tv-sändningar under deras jurisdiktion inte innehåller något som uppammar till hat grundat på ras, kön, religion eller nationalitet utsträcks genom AV-direktivet till att även omfatta beställtjänster. Be- stämmelsen återfinns i artikel 3b.

4.11Syn- och hörselskadade

En nyhet i AV-direktivet är att medlemsstaterna ska uppmuntra leveran- törer av medietjänster inom respektive stats jurisdiktion att se till att medietjänsterna successivt görs tillgängliga för syn- och hörselskadade personer. Regler om det finns i artikel 3c i AV-direktivet.

77

4.12

Biograffilmer

Prop. 2009/10:115

På samma sätt som i tv-direktivet föreskrivs i AV-direktivet att med- lemsstaterna ska säkerställa att leverantörer av medietjänster inom deras jurisdiktion inte sänder biograffilmer utöver de perioder som det avtalats om med rättighetsinnehavaren (artikel 3d).

4.13Audiovisuella kommersiella meddelanden

AV-direktivet innehåller i likhet med tv-direktivet minimiregler när det gäller marknadsföring. Det överordnade begreppet i AV-direktivet är audiovisuella kommersiella meddelanden och innefattar inte bara tv- reklam, utan även sponsring, teleshopping och produktplacering.

Regler om de krav som ställs på sådana kommersiella meddelanden ges i artikel 3e.1 i AV-direktivet. De krav som ställs överensstämmer i huvudsak med de som gäller för tv-reklam i tv-direktivet. Vad som bland annat är nytt är att reglerna nu görs tillämpliga på kommersiella medde- landen när det gäller både linjära och icke-linjära audiovisuella medie- tjänster och en uttrycklig regel om reklamidentifiering (artikel 3e.1 a). En nyhet är också att medlemsstaterna enligt artikel 3e.2 ska uppmuntra leverantörer av medietjänster att ta fram uppförandekoder när det gäller marknadsföring av ohälsosam mat och dryck i anslutning till barnpro- gram.

4.14Produktplacering

En nyhet i AV-direktivet är uttryckliga regler om produktplacering. Reg- ler om produktplacering finns i artikel 3g. Enligt huvudregeln ska pro- duktplacering vara förbjudet. Medlemsstaterna får emellertid tillåta pro- duktplacering i vissa särskilt angivna fall och under vissa särskilt angivna förutsättningar.

4.15Särskilda regler om beställtjänster

Artiklarna 3h och 3i i AV-direktivet innehåller särskilda bestämmelser om beställtjänster. I artikel 3h finns bestämmelser till skydd av minder- åriga som i huvudsak motsvarar artikel 22.1 i tv-direktivet. Beställtjäns- ter får enligt artikel 3h inte innehålla något som allvarligt kan skada den fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen hos minderåriga. Artikel 3i i AV-direktivet handlar om främjande av europeiska produktioner.

4.16Exklusiva rättigheter och korta nyhetsinslag i tv- sändningar

Av tv-direktivet följer att varje medlemsstat får vidta åtgärder som står i

överensstämmelse med unionsrätten för att se till att programföretag

78

inom dess jurisdiktion inte exklusivt sänder ut vissa evenemang på så- Prop. 2009/10:115 dant sätt att betydande del av befolkningen berövas möjligheten att följa

dem genom direktsändning eller tidsförskjuten sändning i fri television. I AV-direktivet har inte någon annan ändring gjorts än att bestämmelserna återfinns i artikel 3j.

Vad som däremot är nytt i AV-direktivet är att varje programföretag – på rättvisa, rimliga och icke-diskriminerande villkor – för korta nyhetsin- slag i tv-sändningar ska ha tillgång till evenemang av stort allmänintresse som sänds med utnyttjande av exklusiva rättigheter. Regler om det ges i artikel 3k i AV-direktivet.

4.17Främjande av distribution och produktion av tv- program

Artiklarna 4 och 5 i AV-direktivet innebär i huvudsak en skyldighet för medlemsstaterna att se till att programföretagen reserverar en viss del av sändningstiden eller programbudgeten för europeiska produktioner.

4.18Tv-reklam och teleshopping

Artikel 10 i AV-direktivet motsvarar i huvudsak samma artikel i tv- direktivet. Enligt denna ska tv-reklam och teleshopping bland annat vara lätta att känna igen och hållas klart åtskilda från andra delar av program- tjänsten med optiska, akustiska eller rumsliga hjälpmedel. Enstaka re- klaminslag och teleshoppinginslag får bara förekomma undantagsvis, utom vid sändningar av sportevenemang.

När reklam infogas i programmen ska naturliga avbrott i programmen och programmens längd och karaktär beaktas. Reklamavbrott får vidare inte påverka programmens integritet eller rättighetsinnehavarens rättighe- ter. Det framgår av artikel 11.1 i AV-direktivet, som i huvudsak är oför- ändrad jämfört med vad som gäller i dag.

Genom artikel 11.2 i AV-direktivet har reglerna om reklamavbrott för- enklats och liberaliserats. Enligt AV-direktivet gäller att filmer produce- rade för tv (med undantag för tv-serier och dokumentärer) biograffilmer och nyhetsprogram får avbrytas av tv-reklam eller teleshoppinginslag en gång varje tablåbelagd period på minst trettio minuter. Detsamma gäller barnprogram, under förutsättning att programmets tablålagda längd över- stiger trettio minuter. I likhet med vad som gäller nu får tv-reklam eller teleshopping inte infogas i tv-sändningar av gudstjänster.

Enligt artikel 18 i AV-direktivet får tv-reklaminslagens eller teleshop- pingsinslagens längd inte överstiga tjugo procent inom en given klock- timme. Därvid räknas inte programföretagets meddelanden som rör dess egna program, sponsormeddelanden och produktplaceringar.

I artikel 18a i AV-direktivet finns regler om teleshoppingblock. Sådana ska tydligt identifieras som sådana och ha en sammanlagd varaktighet om minst femton minuter.

79

4.19

Skydd av minderåriga vid tv-sändningar

Prop. 2009/10:115

Artikel 22 i tv-direktivet är oförändrad i AV-direktivet. Artikeln innehål- ler regler till skydd för minderåriga. Medlemsstaterna ska se till att tv- sändningar inte innehåller program som bedöms allvarligt kunna skada den fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen hos minderåriga. Detta gäller även andra program som kan bedömas skada den fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen hos minderåriga, utom då det kan anses säkert, genom val av tid för sändningen eller genom tekniska åtgärder, att de minderåriga inom sändningsområdet normalt inte hör eller ser sådana sändningar. När sådana program sänds ska de föregås av en akustisk varningssignal eller markeras med en visuell symbol hela tiden.

4.20Rätten till genmäle i tv-sändningar

Artikel 23 i AV-direktivet innehåller regler om rätt till genmäle i tv- sändningar. Bestämmelsen har inte ändrats genom AV-direktivet.

4.21Samarbete mellan tillsynsmyndigheter i medlemssta- terna

I artikel 23b i AV-direktivet finns en ny bestämmelse om samarbete mellan medlemsstaternas regleringsorgan. Med regleringsorgan bör för- stås tillsynsmyndigheter. Enligt artikeln är medlemsstaterna skyldiga att vidta lämpliga åtgärder för att förse varandra och kommissionen med den information som är nödvändig för att tillämpa direktivet.

80

5

Gällande rätt

Prop. 2009/10:115

5.1Yttrandefrihetsgrundlagen

5.1.1Inledning

Av 2 kap. 1 § regeringsformen följer att varje medborgare gentemot det allmänna är tillförsäkrad yttrandefrihet. Med detta förstås frihet att i tal, skrift eller bild eller på något annat sätt meddela upplysningar samt ut- trycka tankar, åsikter och känslor. Särskilda bestämmelser om yttrande- frihet i medierna finns i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihets- grundlagen.

Tryckfrihetsförordningen behandlar rätten att yttra sig och sprida in- formation genom framför allt tryckta skrifter. Yttrandefrihetsgrundlagen ger den enskilde rätt att offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst i bland annat ljudra- dio och television.

Sedan den 1 januari 1995 gäller Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna som lag i Sveri- ge med de ändringar och tillägg som har gjorts genom tilläggsprotokoll. Enligt 2 kap. 23 § regeringsformen får lag eller annan föreskrift inte meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av konventionen.

Europakonventionen innehåller i artikel 10 regler till skydd för yttran- defriheten. Enligt artikeln ska envar ha rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territori- ella gränser. Det anges i artikeln att eftersom utövandet av nämnda frihe- ter medför ansvar och skyldigheter får de underkastas sådana formföre- skrifter, villkor, inskränkningar eller straffpåföljder som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet, till den territoriella integriteten eller den allmänna sä- kerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller för annans goda namn och rykte eller rättigheter, för att förhindra att förtroliga underrättelser sprids eller för att upprätthålla domstolars auktoritet och opartiskhet.

5.1.2Medier som omfattas av yttrandefrihetsgrundlagen

Yttrandefrihetsgrundlagen skyddar bara yttranden som framförs i vissa medier. Den skyddar yttrandefriheten mot angrepp i första hand från det allmänna och sätter gränser för vilka inskränkningar som kan göras med stöd av lag.

Yttrandefrihetsgrundlagen omfattar ljudradio, television och vissa lik- nande överföringar. Med liknande överföringar avses andra sändningar av ljud, bild eller text som sker med hjälp av elektromagnetiska vågor, exempelvis överföringar av databaslagrad information. Som en sam- lingsbeteckning på program i ljudradio, program i television och innehåll i sådana andra sändningar används i yttrandefrihetsgrundlagen ordet radioprogram. Grundlagen omfattar också filmer, videogram, ljudupp-

tagningar och andra tekniska upptagningar. Med tekniska upptagningar

81

avses upptagningar som innehåller text, bild eller ljud och som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniska hjälpmedel. Yttrandefrihetsgrundlagen skyddar användningen av dessa medier för att offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgif- ter i vilket ämne som helst till säkrande av ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande. Detta betyder alltså att det inte är all användning av de grundlagsskyddade medierna som omfattas av yttrandefrihetsgrundlagens skydd.

5.1.3Tillämpningsområde för yttrandefrihetsgrundlagen

Yttrandefrihetsgrundlagen är tillämplig på sändningar av radioprogram som är riktade till allmänheten med hjälp av elektromagnetiska vågor och som är avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel. Med sådana sänd- ningar av radioprogram avses även tillhandahållande av direktsända och inspelade program ur en databas (1 kap. 6 § första stycket). Med kravet att sändningen ska vara riktad till allmänheten menas att sändningen ska vara riktad till vem som helst som önskar ta emot den utan särskild begä- ran från mottagaren. Traditionella ljudradio- och tv-sändningar faller in under denna regel. Bestämmelsen är tillämplig oavsett om sändningen är avsedd att tas emot i Sverige eller utomlands. Beträffande radioprogram som är avsedda att tas emot i utlandet finns det enligt 1 kap. 6 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen möjlighet att i lag göra undantag från grundlagens bestämmelser.

För att andra överföringar från en databas än de som avses i nämnda bestämmelse ska omfattas av grundlagsskyddet krävs enligt den s.k. databasregeln (1 kap. 9 §) bland annat följande. Innehållet i databasen kan ändras endast av den som driver verksamheten. Den som driver verksamheten är antingen en redaktion för en tryckt periodisk skrift eller för ett radioprogram, ett företag för yrkesmässig framställning av tryckta eller enligt tryckfrihetsförordningen därmed jämställda skrifter eller av tekniska upptagningar eller en nyhetsbyrå, eller att den som driver verk- samheten har utgivningsbevis för den. En annan förutsättning är att till- handahållandet sker på särskild begäran. Med det menas att överföringen startas av mottagaren.

Yttrandefrihetsgrundlagen är i första hand tillämplig på radioprogram som utgår från Sverige. Vid sändning av sådana program gäller samtliga regler i grundlagen. Satellitsändningar anses utgå från Sverige, om upp- länkningen äger rum från svenskt jurisdiktionsområde eller från utlandet efter programtransport från Sverige genom tråd eller radiolänk. Sänd- ningen bör också efter omständigheterna kunna anses ha utgått från Sve- rige, om programtransporten avser ett färdiginspelat program i form av en upptagning som inte är avsedd för mångfaldigande eller annars för spridning i annan form än genom upplänkningen och den efterföljande utsändningen (prop. 1990/91:64 s. 110).

Yttrandefrihetsgrundlagen är i vissa delar också tillämplig på samtidig och oförändrad vidaresändning här i landet av radioprogram som avses i 1 kap. 6 § och som kommer från utlandet eller förmedlas hit genom satel- litsändning men inte utgår från Sverige (1 kap. 7 §). För sådana program gäller bland annat censurförbudet, förbudet mot ingripanden utan stöd i

Prop. 2009/10:115

82

grundlagen och rätten att sända radioprogram i tråd. Däremot gäller inte Prop. 2009/10:115 ensamansvaret. För radioprogram som sänds från sändare utanför Sverige

och inte samtidigt och oförändrat vidaresänds här, t.ex. program som sänds från direktsändande satellit utan svensk anknytning, gäller bara meddelar- och anskaffarfriheten liksom rätten till anonymitet (10 kap. 2 §).

För att utgivningsbevis ska meddelas för en databas krävs enligt 1 kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen att överföringen ska utgå från Sverige. För andra överföringar enligt databasregeln finns det inte något sådant ut- tryckligt krav i yttrandefrihetsgrundlagen.

I vissa fall kan den s.k. bilageregeln i 1 kap. 7 § andra stycket tryckfri- hetsförordningen innebära att ett radioprogram ska betraktas som en bilaga till en periodisk skrift och att tryckfrihetsförordningens regler blir tillämpliga. Det gäller om ägaren till en periodisk skrift sprider eller låter sprida skriftens innehåll eller delar av detta i form av ett radioprogram, om det återger innehållet i skriften oförändrat och om det anger hur inne- hållet har disponerats. Regeln tar främst sikte på taltidningar (se SOU 2006:96 s. 55). Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 2003 s. 31 konsta- terat att bilageregeln inte omfattar ett tillhandahållande som faller in under databasregeln.

5.1.4Vissa grundläggande principer i grundlagsskyddet

Tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen bygger på sam- ma grundläggande principer nämligen etableringsfrihet, förbud mot cen- sur och liknande åtgärder, ensamansvar med meddelarskydd, särskild brottskatalog och särskild rättegångsordning med juryprövning.

Etableringsfriheten innebär att det är tillåtet för var och en att sända ra- dioprogram genom tråd. Något krav på tillstånd för verksamheten får inte ställas och rätten att driva verksamheten påverkas inte av konkurs eller näringsförbud. När det gäller sändning av radioprogram genom etern är begränsningen av etableringsfriheten tillåten. Anledningen till det är att frekvensutrymmet som kan användas för sådana sändningar är begränsat.

Förbudet mot censur innebär enligt 1 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundla- gen att det inte får förekomma att något som är avsett att framföras i ett radioprogram eller en teknisk upptagning först måste granskas av myn- digheter eller andra allmänna organ. Undantag görs dock bland annat för rörliga bilder i filmer som ska visas offentligt. Huvudregeln är således att all eventuell granskning av radio- och tv-program ska ske i efterhand. Förbudet mot hindrande åtgärder i samma bestämmelse innebär att det allmänna inte får, på grund av innehållet i ett medium som avses i yttran- defrihetsgrundlagen, hindra framställningen och spridningen på annat sätt än vad som är medgivet i yttrandefrihetsgrundlagen. Det allmänna får inte heller utan stöd i grundlagen, på grund av innehållet i en fram- ställning, förbjuda eller hindra innehav eller användning av tekniska hjälpmedel som behövs för att ta emot radiosändningar eller uppfatta innehållet i filmer och ljudupptagningar. Eftersom förbudet mot hindran- de åtgärder gäller åtgärder som föranleds av yttrandets innehåll omfattar det inte ingripanden som sker med hänsyn till rena ordningsskäl.

83

Ensamansvaret innebär att bara en person är straffrättsligt ansvarig för Prop. 2009/10:115 innehållet i en av yttrandefrihetsgrundlagen skyddad sändning (6 kap. 1

§). Ansvarighetsreglerna i yttrandefrihetsgrundlagen är utformade med förebild i det tryckfrihetsrättsliga ansvaret för periodiska tidskrifter. An- svaret ska bäras av en utgivare. Utgivaren ska ha befogenhet att bestäm- ma över programmets innehåll så att inget införs mot hans eller hennes vilja (4 kap. 3 §).

Meddelarskyddet omfattar meddelar- och anskaffarfrihet, rätt till ano- nymitet och efterforskningsförbud. Skyddet innebär i huvudsak följande. Upphovsmannen till ett radioprogram är inte skyldig att röja sin identitet. Detsamma gäller den som har framträtt i ett sådant program eller den som har lämnat en uppgift för offentliggörande. De som tar del av till- komsten eller spridningen av något som är avsett att ingå i ett radiopro- gram har tystnadsplikt och får således inte röja sina källor. Efterforsk- ningsförbudet innebär att det allmänna inte heller får efterforska anony- ma upphovsmän eller meddelare såvida detta inte är möjligt med stöd av yttrandefrihetsgrundlagen.

Yttrandefrihetsgrundlagen innehåller en fullständig uppräkning av vil- ka gärningar som utgör yttrandefrihetsbrott när de begås i en i yttrande- frihetsgrundlagen skyddad framställning och är straffbara enligt lag. Innehållet i ett yttrande som framförs i ett grundlagsskyddat medium kan bara beivras när det innehåller ett sådant brott som uppräknas i brottska- talogen (dvs. ett yttrandefrihetsbrott). Hets mot folkgrupp och olaga våldsskildring är exempel på yttrandefrihetsbrott, när de begås i sådana medier som omfattas av grundlagen. Innehåller yttrandet ett annat brott kan det inte beivras. Ett beivrande enligt vanlig lag kan dock ske om innehållet i yttrandet faller utanför grundlagens tillämpningsområde.

5.1.5Tillåtna begränsningar av yttrandefriheten

Yttrandefriheten får i viss utsträckning inskränkas genom lag. Enligt 1 kap. 12 § yttrandefrihetsgrundlagen kan det meddelas föreskrifter med bland annat förbud mot kommersiell reklam i radioprogram. Det får också ställas villkor för sådan reklam. Vidare får det i lag ges föreskrifter om förbud mot och villkor för annan annonsering och sändning av pro- gram, som helt eller delvis bekostas av annan än den som bedriver pro- gramverksamheten.

När det gäller möjligheten att i övrigt meddela föreskrifter eller villkor om innehållet i radioprogram skiljer yttrandefrihetsgrundlagen på tråd- sändningar och andra sändningar.

Trådsändningar

 

För sändningar av radioprogram genom tråd råder enligt 3 kap. 1 § första

 

stycket yttrandefrihetsgrundlagen i princip full etableringsfrihet, vilket

 

innebär att det inte får krävas tillstånd för sändning. Rätten att sända

 

genom tråd får bara begränsas i den omfattning som framgår av 3 kap 1 §

84

andra stycket. Med sändning genom tråd avses, till skillnad från sändning Prop. 2009/10:115 genom etern, sändning genom en särskilt anordnad ledare. Telefonnätet

för fast telefoni och kabel-tv-nätet är exempel på trådnät.

Det får i lag meddelas föreskrifter om skyldighet för nätinnehavare att

 

ge utrymme för vissa program i den utsträckning det behövs med hänsyn

 

till allmänhetens intresse av tillgång till allsidig upplysning. Denna vida-

 

resändningsplikt innebär en skyldighet för nätinnehavaren att tillåta ut-

 

rymme i nätet för dels vissa sändningar som sker med tillstånd av reger-

 

ingen, t.ex. Sveriges Television AB:s sändningar, dels från lokala kabel-

 

sändarföretag.

 

Dessutom tillåts lagstiftning om skyldighet för nätinnehavare att ge ut-

 

rymme för överföringar i den utsträckning det behövs med hänsyn till

 

intresset av konkurrens beträffande sådana överföringar i nätet eller all-

 

mänhetens intresse av tillgång till sådana överföringar. Överföringarna

 

kan avse både privat innehåll och sådant massmedialt innehåll som regle-

 

ras i yttrandefrihetsgrundlagen. Bestämmelsen möjliggör föreskrifter i

 

vanlig lag om tillträde till och s.k. samtrafik mellan kommunikationsnät.

 

Vidare tillåts lagstiftning som tillförsäkrar mottagarkretsen ett infly-

 

tande över programvalet, t.ex. regler om skyldighet för en nätinnehavare

 

att höra mottagarkretsen om dess önskemål om vilka program som ska

 

förmedlas.

 

Slutligen är det tillåtet med lagstiftning i fråga om ingripanden mot

 

fortsatt sändning av ett utbud som inriktas på våldsframställningar, por-

 

nografiska bilder eller hets mot folkgrupp. Det handlar om sådana pro-

 

gramkanaler som har inriktat sitt utbud på våldsskildringar, pornografi

 

eller rasistiska program (prop. 1990/91:64 s. 115 f.).

 

Andra sändningar än trådsändningar

 

När det gäller sändning av radioprogram som sker på något annat sätt än

 

genom tråd är det enligt 3 kap. 2 § första stycket yttrandefrihetsgrundla-

 

gen tillåtet att i lag meddela föreskrifter om tillstånd och villkor för att

 

sända. Det råder inte full etableringsfrihet för trådlösa radiosändningar.

 

Av tekniska skäl har det ansetts nödvändigt att reglera användningen av

 

det begränsade sändningsutrymme som finns i etern (prop. 1990/91:64 s.

 

79). Grundlagen innehåller emellertid en bestämmelse enligt vilken det

 

allmänna ska eftersträva att radiofrekvenserna tas i anspråk på ett sätt

 

som leder till vidaste möjliga yttrande- och informationsfrihet. Bestäm-

 

melsen uttrycker en principiell målsättning för såväl normgivning som

 

beslut i enskilda fall (3 kap. 2 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen).

 

Regeringsformens tillämpning på begränsningar i sändningsrätten

 

Enligt 3 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen gäller vad som i 2 kap. 12 §

 

andra–femte styckena och 13 § regeringsformen föreskrivs om begräns-

 

ningar av grundläggande fri- och rättigheter i fråga om de begränsningar

 

som får göras i sändningsrätten enligt 3 kap. 1 och 2 §§ yttrandefrihets-

 

grundlagen.

 

Av 2 kap. 12 § andra stycket regeringsformen framgår att sådana be-

 

gränsningar bara får göras för att tillgodose ändamål som är godtagbara i

85

 

ett demokratiskt samhälle och att en begränsning aldrig får gå utöver vad Prop. 2009/10:115 som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den.

Begränsningen får vidare inte sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Slutligen får en begränsning inte göras endast på grund av politisk, reli- giös, kulturell eller annan sådan åskådning.

Enligt 2 kap. 13 § regeringsformen får yttrande- och informationsfrihe- ten begränsas med hänsyn till rikets säkerhet, folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet, enskilds anseende, privatlivets helgd eller förebyg- gandet och beivrandet av brott. I övrigt får sådana begränsningar ske bara om särskilt viktiga skäl föranleder det.

5.1.6Redaktionellt oberoende

Den som sänder radioprogram avgör självständigt vad som ska före- komma i programmen (3 kap. 4 § yttrandefrihetsgrundlagen). Bestäm- melsen är avsedd att dels skydda programföretag som sänder med stöd av tillstånd i förhållande till tillståndsgivaren, dels värna om programföreta- gets oberoende gentemot andra, t.ex. annonsörer (prop. 1990/91:64 s. 117).

Innebörden av bestämmelsen är att det allmänna inte får ställa några krav på innehållet i vad som ska sändas annat än i konstitutionellt tillåtna former. Det innebär i sin tur att krav på innehållet bara kan ställas genom lag eller sådana villkor för tillstånd som får förekomma.

5.1.7Domstolsprövning

Av 3 kap. 5 § yttrandefrihetsgrundlagen framgår att frågor om rätt att sända radioprogram ska kunna prövas av domstol eller av en nämnd, vars sammansättning är bestämd i lag och vars ordförande är eller har varit ordinarie domare. Om saken gäller en fråga om ingripande på grund av missbruk av yttrandefriheten ska frågan dock, med undantag för överträ- delser av villkor eller föreskrifter i fråga om reklam och andra annonser, prövas av domstol under medverkan av jury.

5.1.8Tillsyn

Justitiekanslern har till uppgift att övervaka att tryck- och yttrandefrihe- ten enligt tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen inte överskrids. Detta sker genom utövningen av de befogenheter som till- kommer Justitiekanslern i egenskap av åklagare i mål om tryck- och yttrandefrihetsbrott. Justitiekanslern är ensam åklagare i fråga om sådana uttalanden eller uppgifter som förekommer i de medier som omfattas av tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen, bland annat för innehållet i radio- och tv-sändningar. I offentlig verksamhet har även Riksdagens ombudsmän (JO) till uppgift att övervaka att tryckfrihetsför- ordningen och yttrandefrihetsgrundlagen följs. JO har dock inte någon befogenhet att väcka åtal för tryck- och yttrandefrihetsbrott.

86

Enligt 7 kap. 4 § yttrandefrihetsgrundlagen får det i lag föreskrivas att Prop. 2009/10:115 en nämnd ska granska om radioprogram som har sänts på annat sätt än

genom tråd står i överensstämmelse med de föreskrifter eller andra vill- kor som gäller för sändningarna. En sådan nämnd får bara uttala sin me- ning och förelägga den sändande att följa föreskriften eller villkoren. I lagen får föreskrivas att ett föreläggande får förenas med vite. Bestäm- melsen ger i yttrandefrihetsgrundlagen stöd åt den efterhandsgranskning av radioprogram som nu utförs av Granskningsnämnden för radio och TV (prop.1990/91:64 s. 130).

5.1.9Tillämpningsföreskrifter

I lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden (tillämpningslagen) finns komplette- rande bestämmelser till de båda grundlagarna. Det gäller bland annat bestämmelser om utgivare av radioprogram och tekniska upptagningar samt bevarande av inspelningar.

5.2Radio- och TV-lagen

5.2.1Lagens tillämpningsområde

Radio- och TV-lagen (1996:844) omfattar sändningar av ljudradio- och tv-program som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel. En sändning anses riktad till allmänheten bara om den samtidigt och utan särskild begäran är tillgänglig för vem som helst som vill ta emot den (1 kap. 1 §).

Lagen är tillämplig på sändningar av tv-program, om sändningen kan tas emot i någon stat som är bunden av avtalet om Europeiska ekonomis- ka samarbetsområdet (EES-stat) och om den som bedriver sändnings- verksamheten är etablerad i Sverige eller uppfyller vissa tekniska kriteri- er (1 kap. 2 §). Om det inte med stöd av etableringskriteriet eller de tek- niska kriterierna går att avgöra om lagen är tillämplig, ska bestämmelser- na om etablering i EG-fördraget avgöra frågan.

Bestämmelserna i radio- och TV-lagen om tillståndskrav och till- ståndsvillkor som inte är direkt programrelaterade och andra bestämmel- ser om tillsyn och återkallande av tillstånd gäller för sändningar av tv- program, trots att den som bedriver sändningsverksamheten står under en annan EES-stats jurisdiktion.

Har den vars sändningar huvudsakligen riktar sig till Sverige tidigare varit etablerad här men etablerat sig i en annan EES-stat i syfte att kring- gå svensk lagstiftning, ska denne ändå anses etablerad i Sverige vid till- lämpningen av radio- och TV-lagen (1 kap. 2 § andra stycket). Lagen gäller också för sändningar av ljudradioprogram över satellit som kan tas emot i Sverige, om den som bedriver sändningsverksamheten har sin hemvist i Sverige eller sändningen till satellit sker från sändare här i landet (1 kap. 4 §).

87

5.2.2

Tillstånd och registrering

Prop. 2009/10:115

Tillstånd krävs för att sända ljudradio- eller tv-program med hjälp av radiovågor på frekvens under 3 gigahertz. Det krävs inte tillstånd för sändningar av sökbar text-tv eller för vissa sändningar som är särskilt anpassade för syn- eller hörselskadade (2 kap. 1 §).

Regeringen meddelar tillstånd att sända tv-program, om sändnings- verksamheten finansieras med radio- och tv-avgiften. Radio- och TV- verket meddelar tillstånd i övriga fall. Tillstånd att sända ljudradio till hela landet eller till utlandet och att sända lokal digital radio meddelas också av regeringen. Radio- och TV-verket meddelar tillstånd att sända när- och lokalradio (2 kap. 2 §).

Den som bedriver en sändningsverksamhet för vilken det inte behövs tillstånd och den som för någon annans räkning bedriver sändningsverk- samhet över satellit eller upplåter satellitkapacitet (satellitentreprenör) ska anmäla sig för registrering hos Radio- och TV-verket (2 kap. 3 §).

5.2.3Sändningar av tv-program och andra ljudradioprogram än närradio och lokalradio

Regeringen beslutar enligt 3 kap. 1 § radio- och TV-lagen vilket sänd- ningsutrymme som i olika delar av landet får upplåtas för tv-sändningar som kräver tillstånd.

Tillstånd att sända tv-program får bara beviljas ett programföretag som har finansiella och tekniska förutsättningar att bedriva sändningsverk- samhet under tillståndstiden och som bedöms berett att samverka med övriga tillståndshavare i tekniska frågor (3 kap. 3 §).

I 3 kap. 4 § radio- och TV-lagen anges de urvalskriterier som till- ståndsmyndigheten ska beakta vid tillståndsgivning för att säkerställa att det sänds programtjänster med såväl blandat innehåll som tematiska programtjänster med olika inriktning (prop. 2007/08:8 s. 45). På grund av den begränsade kapaciteten i det digitala marknätet är det naturligt att marksändningar utnyttjas för ett brett utbud när det gäller programgenrer och inriktningar mot olika publikgrupper och intresseområden

Ett sändningstillstånd kan förenas med villkor. I 3 kap. 7–10 §§ radio- och TV-lagen anges uttömmande de villkor som ett sändningstillstånd får förenas med. Ett sändningstillstånd får bara innehålla villkor som den sökande har godtagit (3 kap. 14 §).

Sändningstillstånd för tv och andra ljudradioprogram än närradio och lokalradio får förenas med villkor som innebär att sändningsrätten ska utövas opartiskt och sakligt samt med beaktande av att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet ska råda i ljudradion och televisio- nen (3 kap. 7 §).

I 3 kap. 8 § radio- och TV-lagen finns en uppräkning av ytterligare villkor som kan ställas i sändningstillstånden. Några av villkoren är av teknisk karaktär eller har att göra med sändningens utbredning. Andra villkor avser krav på olika åtgärder för att personer med funktionsned- sättning ska kunna ta del av programmen. Det är vidare möjligt att ställa krav på att programföretagen ska ta hänsyn till ljudradions och televisio-

nens särskilda genomslagskraft när det gäller programmens ämnen och

88

utformning samt tiden för sändning av programmen. Som villkor kan Prop. 2009/10:115 även föreskrivas en skyldighet att i programverksamheten respektera den

enskildes privatliv och att sända genmälen. För att hindra ett programfö- retag från att t.ex. ge programverksamheten en ensidig inriktning ges möjlighet att som villkor för tillstånd ställa ett krav att programföretaget ska sända ett mångsidigt programutbud. Som villkor kan också föreskri- vas en skyldighet att sända och producera program regionalt. Villkor får vidare föreskrivas om skyldighet att på begäran av en myndighet kost- nadsfritt sända meddelanden som är av vikt för allmänheten. Villkor för sändningstillstånd får också avse förbud mot att sända reklam eller andra annonser och även andra sponsrade program än sådana som anges i vissa bestämmelser i lagen (3 kap. 9 § första stycket).

Slutligen anges i 3 kap. 10 § radio- och TV-lagen att sändningstillstånd får förenas med villkor om att ägarförhållanden och inflytandet i ett före- tag inte får förändras i mer än begränsad omfattning.

Radio- och TV-lagen innehåller inte några bestämmelser som ger möj- lighet att hindra mottagning eller vidaresändning av tv-sändningar som kommer från utlandet.

5.2.4Närradio

Med närradio avses enligt 4 kap. 1 § radio- och TV-lagen lokala ljudra- diosändningar för föreningslivet. Sändningsområdet för närradio omfattar normalt en kommun (4 kap. 2 §). Tillstånd att bedriva närradiosändning- ar kan ges till ideella föreningar, församlingar och kyrkliga samfällighe- ter inom Svenska kyrkan, obligatoriska sammanslutningar av studerande vid universitet och högskolor och närradioföreningar om dessa har an- knytning till sändningsområdet (4 kap. 4 §).

Om någon sammanslutning som kan få tillstånd att sända närradio vill få tillstånd och det är tekniskt möjligt ska det finnas en möjlighet att sända närradio i en kommun. Radio- och TV-verket bestämmer vilka som får sända närradio (4 kap. 2 och 3 §§).

5.2.5Lokalradio

Med lokalradio avses andra tillståndspliktiga lokala ljudradiosändningar än sådana som kräver tillstånd av regeringen, tillfälliga tillstånd av Ra- dio- och TV-verket eller som är närradio (5 kap. 1 § radio- och TV- lagen).

Radio- och TV-verket meddelar sändningstillstånd och bestämmer sändningsområdenas omfattning för lokalradio. I 5 kap. 2 § radio- och TV-lagen anges även vad Radio- och TV-verket ska beakta när verket bestämmer omfattningen av lokalradions sändningsområden. När ett sändningsutrymme för ett område blir ledigt ska Radio- och TV-verket kungöra detta (5 kap. 3 §).

Finns det mer än en sökande till ett ledigt sändningsutrymme ska Ra- dio- och TV-verket fördela sändningsutrymmet enligt vissa kriterier i 5 kap. 8 § radio- och TV-lagen. Verket ska sträva efter en fördelning som

medför att sändningarna i hög grad utgörs av eget material och program

89

med lokalanknytning samt motverkar dominans över nyhetsförmedlingen och opinionsbildningen och att möjligheter till mångfald tas till vara. Vid fördelningen ska Radio- och TV-verket också beakta sökandens finansi- ella och tekniska förutsättningar att bedriva verksamheten varaktigt med god kapacitet och kvalitet. Sändningstillståndet kan förenas med villkor om bland annat ägarförhållanden, skyldigheten att sända viss mängd eget material och att sända viss mängd program med lokal anknytning (5 kap. 10 och 11 §§).

5.2.6Sändningars innehåll

Bestämmelserna om sändningarnas innehåll i radio- och TV-lagen omfat- tar alla sändningar som lagen är tillämplig på, om inte annat anges.

I 6 kap. 1 § radio- och TV-lagen finns den s.k. demokratibestämmelsen som föreskriver att den som sänder tv-program eller som sänder ljudra- dioprogram efter tillstånd av regeringen ska se till att programverksam- heten som helhet präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda männi- skans frihet och värdighet.

Program med ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller med pornografiska bilder som sänds i televisionen ska antingen föregås av en varning i ljud eller innehålla en varning som anges löpande i bild under hela sändningstiden. Sådana program får inte sändas under sådan tid eller på ett sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se programmen, om det inte av särskilda skäl ändå är försvarligt (6 kap. 2 §).

I 6 kap. 3 § radio- och TV-lagen föreskrivs att uppgifter som har före- kommit i ett tv-program, som inte är reklam och som har sänts på något annat sätt än genom tråd ska beriktigas när det är befogat, medan sådana uppgifter, om de sänts genom tråd, bör beriktigas när det är befogat.

Program som inte är reklam får inte på ett otillbörligt sätt gynna kom- mersiella intressen (6 kap. 4 §). I sändningar för vilka villkor om opar- tiskhet har ställts upp får det inte förekomma meddelanden som sänds på uppdrag av någon annan och som syftar till att vinna stöd för politiska eller religiösa åsikter eller åsikter i intressefrågor på arbetsmarknaden (6 kap 5 §).

För den som sänder tv-program över satellit eller med stöd av tillstånd finns det bestämmelser om minsta andel program av europeiskt ursprung och om att sändningarna, om det inte finns särskilda skäl emot det, i betydande omfattning ska innehålla program på svenska språket, pro- gram med svenska artister och verk av svenska upphovsmän (6 kap. 8 §).

I 6 kap. 10 § radio- och TV-lagen finns särskilda regler för den som har den exklusiva rätten till en tv-sändning från ett evenemang som är av särskild vikt för det svenska samhället.

Slutligen finns det bestämmelser som anger att den som sänder pro- gram ska använda en sådan beteckning för sina sändningar som har god- känts av Radio- och TV-verket (6 kap. 9 §). Beteckningen ska anges minst en gång varje sändningstimme eller, om detta inte är möjligt, mel- lan programmen.

Prop. 2009/10:115

90

I närradio får enligt 6 kap. 6 § radio- och TV-lagen bara sändas pro- Prop. 2009/10:115 gram som har framställts för den egna verksamheten. Under högst tio

timmar per månad får dock andra program sändas, om innehållet är av särskilt intresse för tillståndshavarens medlemmar, främjar kunskap och bildning eller utgör upptagningar av lokala kulturella tillställningar.

Närradioföreningars programutbud får bara innehålla sändningar av evenemang av gemensamt intresse för tillståndshavarna, information om kommunal verksamhet och därutöver vissa provsändningar och informa- tion om den egna programverksamheten (6 kap. 7 §).

I lokalradio ska eget material sändas under minst tre timmar varje dygn mellan kl. 06.00 och 21.00 (6 kap. 7 a §).

5.2.7Reklam och annan annonsering

Regler om reklam och annan annonsering finns i 7 kap. radio- och TV- lagen. Vissa av bestämmelserna i kapitlet gäller både tv och ljudradio, medan andra bara avser sändningar i tv. Reklam som den sändande gör för sin programverksamhet omfattas dock inte av bestämmelserna i 7 kap.

Med annonser avses dels reklam, dels sändningar som utan att vara re- klam sänds på uppdrag av någon annan (7 kap. 1 § tredje stycket).

Ett sponsrat program är ett program som inte är en annons, men som helt eller delvis har bekostats av någon annan än den som bedriver sänd- ningsverksamheten eller som framställer audiovisuella verk (7 kap. 8 §).

Före och efter varje sändning av annonser ska det sändas en signatur som tydligt skiljer annonserna från övriga sändningar (7 kap. 1 § första stycket). Av en annons som inte är reklam ska det framgå i vems intresse annonsen sänds. Regler om reklamidentifiering finns i marknadsförings- lagen.

I 7 kap. 4 § radio- och TV-lagen finns det s.k. barnreklamförbudet som innebär att reklam i en tv-sändning inte får syfta till att fånga uppmärk- samheten hos barn under tolv år. Därutöver finns ytterligare begräns- ningar för reklam i eller i samband med program som vänder sig till barn under tolv år. Det finns vidare bestämmelser om hur mycket annonser som får sändas i tv och om hur annonser får placeras i sändningen (7 kap. 5–7 b §§). Den vars huvudsakliga verksamhet gäller tillverkning eller försäljning av alkoholdrycker eller tobaksvaror får inte sponsra program (7 kap. 9 §). I 7 kap. 10 § radio- och TV-lagen finns bestämmelser om begränsningar för läkemedelsföretags möjligheter att marknadsföra sig och sina produkter i tv.

5.2.8Vidaresändning i kabelnät

Enligt 8 kap. 1 § radio- och TV-lagen är innehavare av elektroniska kommunikationsnät som används för överföring av tv-sändningar till allmänheten genom tråd skyldiga att se till att de anslutna hushållen kan ta emot fyra programtjänster som sänder med tillstånd av regeringen och som kan tas emot i området utan villkor om särskild betalning (vidare-

sändningsplikt). Skyldigheten gäller under förutsättning att en betydande

91

del av de anslutna hushållen använder det som sitt huvudsakliga medel att ta emot tv-sändningar. I praktiken handlar det om Sveriges Television AB:s (SVT) och Utbildningsradion AB:s (UR) sändningar. Sändningarna ska kunna tas emot på ett tillfredställande sätt utan kostnad för själva mottagningen. Allmänna kommunikationsnät som består av parkabel av metall är undantagna från vidaresändningsplikten även om näten i viss utsträckning används för att distribuera program.

Innehavare av anläggningar för trådsändningar av tv-program är skyl- diga att i varje kommun, där de vidaresänder tv-program till allmänheten och varifrån sändningarna når fler än 100 bostäder, kostnadsfritt tillhan- dahålla ett särskilt bestämt utrymme för sändningar av tv-program från ett eller flera lokala kabelsändarföretag (8 kap. 2 §).

Radio- och TV-verket förordnar lokala kabelsändarföretag. I 8 kap. 5 § radio- och TV-lagen anges kraven för att kunna förordnas som ett lokalt kabelsändarföretag.

5.2.9Granskning och tillsyn

Justitiekanslern övervakar genom granskning i efterhand om sända pro- gram innehåller våldsskildringar eller pornografiska bilder i strid med 6 kap. 2 § radio- och TV-lagen (9 kap. 1 §). Den som gör sig skyldig till upprepade överträdelser av 6 kap. 2 § radio- och TV-lagen kan föreläg- gas vid vite att inte på nytt sända sådana program på tider och på ett sådant sätt att det finns betydande risk att barn kan se programmen (10 kap. 11 §). Justitiekanslern får också i vissa fall väcka talan vid allmän domstol om återkallelse av sändningstillståndet.

Granskningsnämnden för radio och TV har till uppgift att genom granskning i efterhand övervaka om sändningar i radio och tv står i över- ensstämmelse med radio- och TV-lagen och de villkor som kan gälla för sändningarna. Nämnden granskar endast svenska radio- och tv- sändningar (9 kap. 2 §).

Nämndens övervakning omfattar:

marksändningar bedrivna av Sveriges Television AB (SVT), Sveriges Radio AB (SR), Utbildningsradion AB (UR),

marksänd tv som sänds av andra än SVT och UR, samt

lokalradio, närradio, kabel-tv, satellit-tv och webbsändningar. Beträffande trådsändningar är nämndens granskning av innehållet be- gränsad till att omfatta bestämmelserna om otillbörligt kommersiellt gynnande, reklam och annan annonsering samt om våldsskildringar och pornografi.

Granskningen kan inledas efter anmälningar från tittare och lyssnare eller på eget initiativ. Nämndens beslut kan vara fällande, kritiserande eller friande. Finner nämnden att en sändning innehåller våldsskildringar eller pornografiska bilder i strid med 6 kap. 2 § radio- och TV-lagen ska nämnden anmäla detta till Justitiekanslern (9 kap. 2 § fjärde stycket). Vid överträdelser av bestämmelserna om reklam, sponsring m.m. kan nämn- den enligt 10 kap. 5 § radio- och TV-lagen ansöka hos länsrätten om att programföretaget ska betala en särskild avgift. Nämnden kan också före- lägga programföretaget vid vite att följa vissa bestämmelser i 10 kap. 9 §

radio- och TV-lagen. Av nämndens beslut är det bara beslut om föreläg-

Prop. 2009/10:115

92

gande vid vite som kan överklagas. I fråga om övriga beslut kan man Prop. 2009/10:115 dock begära omprövning.

Konsumentombudsmannen övervakar att vissa bestämmelser om re- klam följs bland annat förbudet mot reklam riktad till barn under tolv år (9 kap. 2 § andra stycket). Vid överträdelser kan Konsumentombuds- mannen med stöd av marknadsföringslagen väcka talan om förbud för- enat med vite eller om marknadsstörningsavgift.

Radio- och TV-verket utövar tillsyn över att radio- och TV-lagen följs. Tillsynen är emellertid begränsad till de områden där Justitiekanslern, Granskningsnämnden för radio och TV eller Konsumentombudsmannen inte utövar tillsyn. Verket prövar frågan om återkallelse av tillstånd i de fall då frågan inte ska prövas av allmän domstol på talan av Justitiekans- lern.

De programföretag som är skyldiga att främja europeiska produktioner och fristående producenter ska årligen till Radio- och TV-verket rappor- tera hur stor del av verksamheten som har utgjorts av sådana produktio- ner (9 kap. 4 §).

De som sänder lokalradio ska årligen till Granskningsnämnden för ra- dio och TV redovisa hur de uppfyllt skyldigheten att sända en viss mängd eget material och att sända en viss mängd program med lokal anknytning (9 kap. 9 §).

Det finns också bestämmelser om skyldigheter för de sändande att lämna vissa upplysningar eller inspelningar till de myndigheter som granskar och utövar tillsyn.

5.2.10Straff och särskilda avgifter m.m.

Bestämmelser om straff och särskilda avgifter finns i 10 kap. radio- och TV-lagen. Bland annat anges vilka bestämmelser i lagen som är straff- sanktionerade (10 kap. 1–3 §§). Det gäller t.ex. bestämmelserna om till- stånd och om anmälningsskyldighet.

Enligt 10 kap. 5 § radio- och TV-lagen kan den som åsidosätter vissa bestämmelser i lagen åläggas att betala en avgift som tillfaller staten. Det gäller t.ex. när villkor eller bestämmelser om annonser och sponsring överträds eller förbudet mot att otillbörligt gynna kommersiella intressen åsidosätts. Vid prövningen av om avgiften ska påföras ska särskilt beak- tas överträdelsens art, varaktighet och omfattning. Avgiften är lägst 5 000 kronor och högst fem miljoner kronor.

Av 10 kap. 8 § framgår att Granskningsnämnden för radio och TV får besluta att den sändande på lämpligt sätt ska offentliggöra nämndens beslut när nämnden funnit att den sändande har brutit mot vissa villkor.

5.2.11Återkallelse av tillstånd m.m.

Enligt 11 kap. 2 § radio- och TV-lagen kan ett tillstånd att sända tv- program eller ett tillstånd som meddelats av regeringen att sända ljudra- dioprogram återkallas, om tillståndshavaren på ett väsentligt sätt bryter mot bestämmelserna om sändningarnas innehåll eller om reklam och

annan annonsering. Ett tillstånd kan också återkallas, om tillståndshava-

93

ren väsentligen har åsidosatt villkor som har meddelats med stöd av 3 Prop. 2009/10:115 kap. 7–10 §§ radio- och TV-lagen.

I 11 kap. 2 § andra stycket radio- och TV-lagen anges när ett tillstånd får ändras till att avse annat sändningsutrymme exempelvis på grund av förändringar inom radiotekniken.

Tillstånd att sända närradio får återkallas om tillståndshavaren inte längre är en sammanslutning som får sända närradio eller inte nyttjat rätten att sända under tre månader (11 kap. 3 §). Om en domstol har funnit att ett närradioprogram innefattat yttrandefrihetsbrott som innebu- rit ett allvarligt missbruk av yttrandefriheten, får tillståndet också återkal- las. Återkallas tillståndet kan en karenstid bestämmas inom vilken ett nytt tillstånd inte får meddelas.

Tillstånd att sända lokalradio får enligt 11 kap. 5 § radio- och TV-lagen återkallas, om tillståndshavaren inte inlett sändningsverksamheten inom en viss tid eller inte nyttjat rätten att sända under en tid av fyra veckor. Tillståndet får också återkallas om tillståndshavaren brutit mot bestäm- melserna i 6 kap. 4 §, om ägare eller ägarförhållanden eller mot reklam- och annonsreglerna. I likhet med tillstånd till närradio kan tillstånd åter- kallas vid brott mot yttrandefriheten.

5.2.12Handläggning av ärenden om särskilda avgifter, vite och återkallelse, m.m.

Ärenden om återkallelse av tillstånd på grund av överträdelse av villkor som har meddelats med stöd av 3 kap. 7 § eller 3 kap. 8 § 9–12 och om överträdelse av 6 kap. 1–3 §§ ska på talan av Justitiekanslern tas upp av allmän domstol (12 kap. 1 och 3 §§). Bestämmelserna om yttrandefri- hetsmål tillämpas på rättegången i dessa mål. I övriga fall prövas ärenden om återkallelse av tillstånd av Radio- och TV-verket.

Ärenden om ändring av tillstånd att sända tv-program eller tillstånd som meddelats av regeringen att sända ljudradioprogram prövas av den som meddelat tillståndet.

Radio- och TV-verket har i övriga fall rätt att ta upp frågan om återkal- lelse. Har regeringen meddelat sändningstillståndet får Radio- och TV- verket emellertid inte aktualisera frågan om återkallelse utan anmälan från regeringen. Om frågan är väckt på grund av ett förhållande som faller under Granskningsnämnden för radio och TV:s verksamhetsområ- de ska Radio och TV-verket höra nämnden innan verket fattar beslut. Radio- och TV-verkets beslut får överklagas till allmän förvaltningsdom- stol. Frågor om påförande av särskild avgift prövas av Länsrätten i Stockholms län på ansökan av Granskningsnämnden för radio och TV.

5.2.13Överklagande

Bestämmelser om överklagande av Granskningsnämnden för radio och TV:s, Radio- och TV-verkets och Konsumentombudsmannens beslut finns i 13 kap radio- och TV-lagen. De beslut av nämnden och verket som går att överklaga till allmän förvaltningsdomstol är uttömmande

uppräknade i 13 kap. 1–3 §§.

94

5.3

Marknadsföringslagen

Prop. 2009/10:115

5.3.1Inledning

Marknadsföringslagen (2008:486) innehåller den grundläggande re- gleringen av reklam och annan marknadsföring i svensk rätt. Lagen genomför i svensk rätt helt eller delvis en rad olika unionsrättsakter, bland annat Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidka- re gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004, EUT L 149, 11.6.2005, s. 22–39 (direkti- vet om otillbörliga affärsmetoder) och tv-direktivet.

Marknadsföringslagens bestämmelser kompletteras med en lång rad författningar och föreskrifter med närmare bestämmelser om dels mark- nadsföring av vissa typer av varor och tjänster, dels marknadsföring med hjälp av vissa säljmetoder och medier. Som exempel kan nämnas radio- och tv-lagen, alkohollagen och tobakslagen.

5.3.2Lagens syfte och struktur

Marknadsföringslagen har enligt 1 § till syfte att främja konsumenternas och näringslivets intressen i samband med marknadsföring av produkter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter och näringsidkare. Lagen bygger på en vitessanktionerad allmän generalklau- sul som föreskriver att marknadsföring ska stämma överens med god marknadsföringssed (5 §). Därutöver finns två specifika förbud mot ag- gressiv respektive vilseledande marknadsföring (7 och 8 §§). Dessa för- bud kompletteras med en katalog med regler rörande specifika marknads- föringsåtgärder (12–17 §§). I lagen hänvisas också till en s.k. svart lista med ett trettiotal förbjudna åtgärder som finns angivna i en bilaga till direktivet om otillbörliga affärsmetoder.

5.3.3Lagens materiella tillämpningsområde

Lagen är tillämplig då näringsidkare marknadsför eller själv efterfrågar produkter i sin näringsverksamhet. Begreppet marknadsföring definieras i lagen som reklam och andra åtgärder i näringsverksamhet som är ägna- de att främja avsättningen av och tillgången till produkter. Marknadsfö- ringsbegreppet omfattar även s.k. efterköpssituationer, dvs. den fas som tidsmässigt ligger efter det att avtal träffats mellan köparen och säljaren. Med produkter avses varor, tjänster, fast egendom, arbetstillfällen och andra nyttigheter.

Marknadsföringslagen har generell räckvidd och är tillämplig på alla former av kommersiell marknadsföring av alla slags varor, tjänster och andra nyttigheter. Lagen gäller även för alla former av medier, inklusive tv, radio och Internet.

95

5.3.4

Lagens territoriella tillämpningsområde

Prop. 2009/10:115

Svensk marknadsföringslagstiftning har under lång tid ansetts tillämplig på marknadsföring som har effekt på eller, med andra ord, helt eller del- vis riktar sig mot den svenska marknaden, även om marknadsföringen härrör från utlandet. Däremot har lagstiftningen inte ansetts tillämplig på marknadsföringsåtgärder som härrör från Sverige och som bara riktar sig mot andra länder. Lagstiftningen bygger således på den s.k. effektlands- principen. Denna princip följer inte av lagstiftning utan grundar sig på förarbetsuttalanden och Marknadsdomstolens praxis (prop. 1970:57 s. 92 f. och rättsfallet MD 1989:6).

Genomförandet av vissa unionsrättsakter, bland annat tv-direktivet, har dock fört med sig att effektlandsprincipen kommit att luckras upp. Enligt 2 § andra stycket är marknadsföringslagen tillämplig på sådana tv- sändningar över satellit som omfattas av radio- och TV-lagen.

5.3.5Generalklausul om god marknadsföringssed

Lagen innehåller, som nämnts, i 5 § en generalklausul, dvs. en allmänt hållen bestämmelse, där det föreskrivs att marknadsföring ska stämma överens med god marknadsföringssed. Om så inte är fallet är marknads- föringen att anse som otillbörlig, dock bara under förutsättning att den i märkbar mån påverkar eller sannolikt påverkar mottagarens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut (6 §). Detta krav, som återkommer även i fråga om övriga förbud i lagen, innebär med andra ord att bristen i mark- nadsföringen i varje fall ska ha hypotetisk ekonomisk effekt.

Begreppet god marknadsföringssed definieras i lagen som god affärs- sed eller andra vedertagna normer som syftar till att skydda konsumenter och näringsidkare vid marknadsföring. Till grund för bedömningen om en åtgärd är att anse som otillbörlig kan läggas en rad olika faktorer så- som olika uppförandekoder, t.ex. Internationella handelskammarens regelverk, branschpraxis och andra utomrättsliga rekommendationer, råd och riktlinjer utfärdade av myndigheter samt rättspraxis. Marknadsföring som strider mot lag är normalt sett alltid otillbörlig. I kravet på god marknadsföringssed ligger också ett allmänt krav på vederhäftighet.

5.3.6

Förbud mot aggressiv och vilseledande marknadsföring

 

I 7 § marknadsföringslagen finns ett förbud mot aggressiv marknadsfö-

 

ring. Marknadsföring är att anse som aggressiv om näringsidkaren an-

 

vänder sig av trakasserier, tvång, fysiskt våld, hot eller någon annan

 

aggressivt påtryckningsmedel. För att aggressiv marknadsföring ska

 

betraktas som otillbörlig enligt lagen krävs dessutom att den i märkbar

 

mån påverkar eller sannolikt påverkar mottagarens förmåga att fatta ett

 

välgrundat affärsbeslut.

 

I 10 § finns ett allmänt förbud mot att vid marknadsföring använda sig

 

av felaktiga påståenden eller andra framställningar som är vilseledande i

 

fråga om näringsidkarens egen eller annans verksamhet. En näringsidka-

 

re får inte heller utelämna väsentlig information i marknadsföringen.

 

Detta

gäller även om informationen lämnas på ett oklart, obegripligt,

96

tvetydigt eller annat olämpligt sätt. Information som ska lämnas enligt Prop. 2009/10:115 unionsrättsakter anses alltid väsentlig.

Marknadsföring är även att anse som vilseledande om den strider mot vissa andra i lagen närmare angivna föreskrifter, bland annat kravet på reklamidentifikation i 9 § och reglerna om specifika marknadsföringsåt- gärder, de s.k. katalogreglerna i 12–17 §§. Även i fråga om vilseledande marknadsföring krävs att det vilseledande momentet påverkar eller san- nolikt påverkar mottagarens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut för att marknadsföringen ska anses otillbörlig i lagens mening.

5.3.7Reklamidentifikation

I 9 § marknadsföringslagen finns regler om reklamidentifikation. Av paragrafen följer att all marknadsföring ska utformas och presenteras så att det tydligt framgår att det är fråga om marknadsföring. Det ska också tydligt framgå vem som svarar för marknadsföringen. Detta gäller dock inte s.k. teasers, dvs. framställningar som har som enda syfte att skapa uppmärksamhet för direkt uppföljande framställningar.

5.3.8Katalogreglerna

I 12–17 §§ marknadsföringslagen finns de s.k. katalogreglerna som bland annat innehåller förbud mot användningen av vilseledande förpacknings- storlekar. Vidare regleras på vilket sätt man får använda begrepp som konkursutförsäljning, utförsäljning och realisation i marknadsföring.

5.3.9Obeställd reklam

Med obeställd reklam avses reklam eller annan marknadsföring som förs vidare till mottagaren, exempelvis via telefon, e-post eller telefax, utan att denne varit aktiv för att få reklamen eller utan att genom sitt tidigare uppträdande anses ha visat intresse för att få reklamen. I 19–21 §§ finns närmare bestämmelser om under vilka förutsättningar obeställd reklam får användas vid marknadsföring.

5.3.10 Bilagan med otillåtna affärsmetoder

I en bilaga till direktivet om otillbörliga affärsmetoder finns en lista med

 

31 olika marknadsföringsåtgärder som under alla omständigheter ska

 

betraktas som otillbörliga och därmed förbjudna. Det ska således inte

 

göras någon prövning om åtgärden är ägnad att påverka konsumentens

 

ekonomiska beteende. Denna s.k. svarta lista är uppdelad i två avsnitt

 

med uttryckliga förbud mot olika former av vilseledande respektive ag-

 

gressiva åtgärder. I 4 § marknadsföringslagen föreskrivs att bilagan ska

 

gälla som svensk lag. Vissa av punkterna på listan gäller även marknads-

 

föring som riktar sig till andra näringsidkare. Bilagan har kungjorts ge-

 

nom regeringens tillkännagivande (2008:487) med anledning av mark-

 

nadsföringslagen (2008:486).

97

 

5.3.11

Sanktionssystemet

Prop. 2009/10:115

En näringsidkare vars marknadsföring är otillbörlig får enligt 23 § mark- nadsföringslagen förbjudas att fortsätta med denna eller en liknande åtgärd. Ett sådant förbud kan meddelas även en anställd, någon annan som handlar på näringsidkarens vägnar och var och en som i övrigt vä- sentligt har medverkat till marknadsföringen. Om näringsidkaren låter bli att lämna information av väsentlig betydelse för konsumenter får denne åläggas att lämna sådan information (24 §). Ett sådant förbud eller åläg- gande får förenas med vite.

En näringsidkare som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot vissa bestämmelser i lagen, bland annat förbuden mot aggressiv och vilsele- dande marknadsföring, kravet på reklamidentifiering samt katalogregler- na, kan åläggas att betala en marknadsstörningsavgift. Avgiften ska fast- ställas till lägst 5 000 kr och högst fem miljoner kr. Näringsidkaren kan också bli skyldig att betala skadestånd till konsumenter och näringsidkare som lider ekonomisk skada med anledning av otillbörlig marknadsföring (37 §).

5.3.12Processuella regler

Talan om förbud eller åläggande väcks vid Marknadsdomstolen. Talerätt har Konsumentombudsmannen, en näringsidkare som berörs av mark- nadsföringen och en sammanslutning av konsumenter, näringsidkare eller löntagare. Talan om marknadsstörningsavgift förs i Stockholms tingsrätt. Talan om utdömande av vite väcks vid den tingsrätt som enligt forumreglerna i 10 kap. rättegångsbalken är behörig domstol. Ska- deståndskrav prövas vid antingen Stockholms tingsrätt eller den domstol som är behörig enligt rättegångsbalken. Tingsrätternas domar och beslut enligt marknadsföringslagen överklagas hos Marknadsdomstolen. Mark- nadsdomstolens domar får inte överklagas.

5.4Alkohollagen

Särskilda bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker finns i 4 kap. 8–13 §§ alkohollagen (1994:1738) och 27 § alkoholförordningen (1994:2046). Med alkoholdryck förstås en dryck som innehåller mer än 2,25 volymprocent alkohol (1 kap. 3 § alkohollagen).

Enligt 4 kap. 8 § gäller att särskild måttfullhet ska iakttas vid all mark- nadsföring av alkoholdrycker till konsumenter. Reklam eller annan marknadsföringsåtgärd som är påträngande eller uppsökande eller som uppmanar till bruk av alkohol får inte förekomma. Marknadsföring av alkohol får inte heller rikta sig särskilt till eller skildra barn och ungdo- mar som inte har fyllt 25 år.

I 4 kap. 10 § finns ett förbud mot kommersiella annonser i ljudradio- eller tv-program vid marknadsföring av alkoholdrycker. Förbudet gäller även sådana tv-sändningar över satellit som omfattas av radio- och TV- lagen.

En handling som strider mot 4 kap. 8–11 b §§ alkohollagen ska enligt

98

4 kap. 12 § samma lag anses otillbörlig mot konsumenter och, i vissa fall, Prop. 2009/10:115 även andra näringsidkare. En handling som strider mot förbudet mot

kommersiella annonser i ljudradio- eller tv-program i 4 kap. 10 § kan föranleda marknadsstörningsavgift enligt marknadsföringslagen.

Regeringen föreslår i prop. 2009/10:125 en ny alkohollag (2010:000). Innehållet i de bestämmelser som nämns ovan föreslås föras över till den nya lagen.

5.5Tobakslagen

Tobakslagen (1993:581) syftar till att motverka de hälsorisker och olä- genheter som tobaksbruk och exponering av tobaksrök medför. I 14 § första stycket finns ett förbud för näringsidkare att vid marknadsföring av tobak använda sig av kommersiella annonser i periodiska skrifter eller jämförbara skrifter på vilka tryckfrihetsförordningen är tillämplig, ljud- radio- eller tv-program eller tv-sändningar över satellit som omfattas av radio- och TV-lagen, eller andra överföringar eller tekniska upptagningar på vilka yttrandefrihetsgrundlagen är tillämplig.

Från förbudet i 14 § första stycket är enligt paragrafens andra stycke undantaget marknadsföring som är skyddad enligt tryckfrihetsförord- ningen eller yttrandefrihetsgrundlagen och marknadsföring som endast består i att tillhandahålla tobaksvaror för försäljning och kommersiella meddelanden inne på försäljningsställen.

I 14 a § finns ett förbud mot s.k. indirekt tobaksreklam i bland annat ljudradio- eller tv-program eller tv-sändningar över satellit som omfattas av radio- och TV-lagen.

Tillverkare, partihandlare och importörer av tobaksvaror får inte heller enligt 14 b § sponsra ett evenemang eller en verksamhet dit allmänheten har tillträde eller som kan antas få gränsöverskridande effekt, om spons- ringen kan antas medföra att avsättningen för tobaksvaror främjas. I paragrafen hänvisas i fråga om radio- och tv-program till radio- och TV- lagens motsvarande förbud mot sponsring av program.

En marknadsföringsåtgärd som strider mot bland annat bestämmelser- na i 14–14 b §§ ska vid tillämpningen av marknadsföringslagen anses otillbörlig mot konsumenter. Marknadsföring som strider mot förbudet i 14 § första stycket kan leda till marknadsstörningsavgift enligt marknads- föringslagen.

5.6 Läkemedelslagen

Läkemedelslagen (1992:859) är tillämplig på varor som avser varje sub-

 

stans eller kombination av substanser som tillhandahålls med uppgift om

 

att den har egenskaper för att förebygga eller behandla sjukdom hos

 

människor eller djur, eller kan användas på eller tillföras människor eller

 

djur i syfte att återställa, korrigera eller modifiera fysiologiska funktioner

 

genom farmakologisk, immunologisk eller metabolisk verkan eller för att

 

ställa diagnos (1 §).

 

I 21 a § första stycket föreskrivs att marknadsföring av humanläkeme-

 

del som inte har godkänts för försäljning är förbjuden. Av paragrafens

99

 

andra stycke följer att marknadsföring av humanläkemedel inte får riktas Prop. 2009/10:115 till barn. Enligt 21 a § tredje stycket är marknadsföring av receptbelagda

läkemedel som riktar sig till allmänheten – med undantag för vissa vac- cinationskampanjer – förbjuden. Marknadsföringen får inte vara vilsele- dande och den ska även i övrigt stå i överensstämmelse med god sed för sådan marknadsföring (21 b §). Reklam för humanläkemedel som riktas till allmänheten ska vara utformad så att det klart framgår att meddelan- det är en annons och att produkten är ett läkemedel. Innehållet i sådan reklam får inte vara utformat så att det kan leda till användning av läke- medel som medför skada eller på annat sätt inte är ändamålsenlig eller till att människor inte söker relevant vård.

Läkemedelsverket är tillsynsmyndighet. Verket får enligt 23 § meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen eller de föreskrif- ter som har meddelats med stöd av lagen följs. I tillsynsansvaret ligger bland annat att i efterhand granska förekommande reklam på området

5.7E-handelslagen

5.7.1Inledning

Lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhäl- lets tjänster (e-handelslagen) genomför Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (e-handelsdirektivet) i svensk rätt. Syftet med direktivet är att säkerställa fri rörlighet för informationssamhällets tjänster på den inre marknaden.

5.7.2Lagens tillämpningsområde

E-handelslagen är en horisontell reglering som gäller alla informations- samhällets tjänster. Den gäller för informationssamhällets tjänster samt påbörjande och utövande av verksamhet som rör sådana tjänster (1 §). Med informationssamhällets tjänster avses tjänster som normalt utförs mot ersättning och som tillhandahålls på distans, på elektronisk väg och på individuell begäran av en tjänstemottagare. I begreppet ingår förutom elektronisk handel även övriga tjänster som är kopplade till handel med varor och tjänster över Internet eller andra nät. Förutom själva handeln ingår alltså bland annat informationstjänster, finansiella tjänster, fastig- hetsmäklartjänster, webbhotell och söktjänster. Det krävs att tjänsten tillhandahålls online, dvs. via en förbindelse som möjliggör direkt inter- aktiv kommunikation.

Radiosändningar och sändningsverksamhet för television enligt tv- direktivet omfattas inte av begreppet informationssamhällets tjänster, eftersom de inte tillhandahålls på individuell begäran. Andra tjänster som sänds från en punkt till en annan, såsom video på beställning eller till- handahållande av kommersiella meddelanden via e-post hör däremot till informationssamhällets tjänster. Om en sådan tjänst omfattas av bestäm- melserna i tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen ska

100

dessa bestämmelser tillämpas på grund av deras ställning som grundlag Prop. 2009/10:115 (prop. 2001/02:150 s. 55). I skäl 9 till e-handelsdirektivet tydliggörs

också att direktivet inte är avsett att påverka nationella grundläggande regler och principer som rör yttrandefrihet.

Med tjänsteleverantör avses enligt 2 § en fysisk eller juridisk person som tillhandahåller någon av informationssamhällets tjänster. I definitio- nen inbegrips t.ex. Internetleverantörer, tillhandahållare av sökmotorer, serverägare och näringsidkare som erbjuder varor och tjänster online.

5.7.3Ursprungslandsprincipen

E-handelslagen bygger på den s.k. ursprungslandsprincipen. En tjänste- leverantör med en annan etableringsstat än Sverige inom EES har enligt 3 § e-handelslagen rätt att tillhandahålla tjänstemottagare i Sverige in- formationssamhällets tjänster, trots att det finns svenska regler inom det samordnade regelområdet. Med det samordnade regelområdet avses rättsregler med krav på informationssamhällets tjänster och på tjänstele- verantörer i fråga om påbörjande och utövande av verksamhet som rör sådana tjänster. Om det är nödvändigt för att skydda allmän ordning och säkerhet, folkhälsan eller konsumenter är det dock i undantagsfall möjligt för en domstol eller en myndighet att vidta en åtgärd som hindrar den fria rörligheten för tjänster som härrör från andra EES-stater. Innan en sådan åtgärd vidtas måste dock ett visst samrådsförfarande iakttas. Åtgärden måste också vara proportionell.

Av 5 § e-handelslagen följer att svensk rätt ska gälla inom det samord- nade regelområdet för tjänsteleverantörer med Sverige som etablerings- stat, även om tjänsten helt eller delvis riktar sig mot tjänstemottagare i någon annan stat inom EES. I skäl 19 till e-handelsdirektivet anges att etableringsorten fastställs i enlighet med Europeiska unionens domstols praxis. Den innebär att etableringsbegreppet omfattar det faktiska bedri- vandet av näringsverksamhet med hjälp av ett fast driftställe.

Ursprungslandsprincipen består således av två delar. Den första delen innebär att medlemsstaterna ska se till att tjänsteleverantörer som är etablerade i det egna landet ska följa de bestämmelser inom det samord- nade området som gäller där. Den andra delen innebär att en medlemsstat inte får hindra den fria rörligheten för sådana informationssamhällets tjänster som härrör från en annan EES-stat.

5.7.4Tjänsteleverantörers informationsskyldighet

I 8 § e-handelslagen föreskrivs att när en tjänsteleverantör tillhandahåller informationssamhällets tjänster ska denne lämna information om sitt namn, sin adress i etableringsstaten och sin e-postadress samt i vissa fall även andra uppgifter. Informationen ska finnas tillgänglig på ett enkelt, direkt och stadigvarande sätt. Upplysningarna ska alltid ges på det för teknikformen mest tillgängliga sättet. Om en tjänsteleverantör vid till- handahållandet av informationssamhällets tjänster anger priser på varor eller tjänster ska dessa anges klart och otvetydigt (9 §).

101

5.7.5

Möjlighet att rätta inmatningsfel

Prop. 2009/10:115

En tjänsteleverantör ska enligt 10 § e-handelslagen tillhandahålla lämpli- ga och effektiva tekniska hjälpmedel som gör det möjligt för en tjänstemottagare att upptäcka och rätta till sina eventuella inmatningsfel, innan denne gör en beställning. Enligt 11 § ska tjänsteleverantören också på ett klart och otvetydigt sätt innan en tjänstemottagare gör en beställ- ning informera denne om bland annat de tekniska hjälpmedel som avses i 10 § och de tekniska steg som måste vidtas för att ingå avtal.

5.7.6Bekräftelse av beställning

En tjänsteleverantör ska utan onödigt dröjsmål på elektronisk väg bekräf- ta mottagandet av en beställning som gjorts på elektronisk väg (12 § e- handelslagen). Avtalsvillkor ska göras tillgängliga för tjänstemottagare på ett sätt som gör det möjligt att spara och återskapa dem. Bestämmel- sen innebär att tjänsteleverantören inte får spärra en webbsida på ett sådant sätt att tjänstemottagaren inte kan spara de avtalsvillkor som an- ges där.

5.7.7Tillsyn

Ursprungslandsprincipen innebär att det är ursprungslandets myndigheter inom det samordnade regelområdet som ska sköta kontrollen av tjänste- leverantörerna och deras tjänster, oberoende av till vilken marknad tjäns- terna riktas. De myndigheter som avses är de som redan på grund av annan lagstiftning har en skyldighet att på något sätt kontrollera att svenska lagar på området följs, bland annat Konsumentverket och Kon- sumentombudsmannen, Läkemedelsverket och Finansinspektionen.

5.7.8Sanktioner

I 15 § e-handelslagen hänvisas till marknadsföringslagens påföljdssy- stem. Hänvisningen innebär att den tjänsteleverantör som inte iakttar sina skyldigheter enligt e-handelslagen kan åläggas att lämna den information som saknas eller tillhandahålla tekniska hjälpmedel. Ett sådant åläggande ska förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt. Någon marknadsstörningsavgift kan inte dömas ut vid överträdelser av e- handelslagen. Det finns inte heller några civilrättsliga sanktio- ner knutna till lagen.

102

6

Genomförande av AV-direktivet i svensk rätt Prop. 2009/10:115

6.1Inledning

AV-direktivet genom vilket ändringar i tv-direktivet har gjorts syftar, så som tidigare nämnts, att skapa fri rörlighet för audiovisuella medietjäns- ter.

AV-direktivet är ett minimidirektiv. Det innebär att direktivet lägger fast en lägsta nivå som medlemsstaterna ska uppfylla. Därutöver får en medlemsstat föreskriva mer långtgående eller strängare regler på de om- råden som regleras av direktivet. Det krävs dock att dessa regler överens- stämmer med unionsrätten i övrigt.

AV-direktivet omfattar alla audiovisuella medietjänster oavsett sänd- ningsteknik. Genom direktivet har därmed tillämpningsområdet för den europeiska regleringen utvidgats till att, förutom tv-sändningar (linjära audiovisuella medietjänster), även omfatta beställtjänster (icke-linjära audiovisuella medietjänster). Audiovisuella kommersiella meddelanden faller fortfarande inom direktivets tillämpningsområde.

En annan nyhet i AV-direktivet är att medlemsstaterna ska främja sy- stem för sam- och självreglering på nationell nivå inom de områden som samordnas genom direktivet (artikel 3.7). Av direktivet följer dock att detta ska ske i den utsträckning som det är möjligt enligt respektive med- lemsstats rättsordning. Dessa frågor behandlas i avsnitt 10.

Av AV-direktivet följer vidare att medlemsstaterna är skyldiga att un- derrätta kommissionen om nationella genomförandeåtgärder. Enligt skäl 13 till direktivet bör dessutom förslag till nationella åtgärder, tillämpliga på beställmedietjänster, av striktare eller mer detaljerad art än de som behövs för att endast införliva AV-direktivet följa de förfaranderegler som fastställs i artikel 8 i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG av den 22 juni 1998 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter och beträffande föreskrifter för in- formationssamhällets tjänster (EGT L 204, 21.7.1998, s. 37, Celex 31998L0034, ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 98/48/EG, EGT L 217, 5.8.1998, s. 18, Celex 31998L0048).

En anmälan enligt direktivet till kommissionen har skett av vissa be- stämmelser i den föreslagna radio- och tv-lagen samt av ändringen i alkohollagen (2010:000).

6.2Audiovisuella medietjänster och definitioner

Regeringens förslag: Radio- och tv-lagens tillämpningsområde ut- vidgas till att omfatta även sådana beställtjänster som avses i AV- direktivet och därtill knutna kommersiella meddelanden.

I radio- och tv-lagen införs en paragraf med definitioner av begrepp som förekommer i lagen.

AV-utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker ut-

redningens förslag eller lämnar dem utan erinran. Handikappförbundens

103

Samarbetsorgan efterlyser ett förtydligande av hur lagstiftningen påver- kar olika medietjänster som tillhandahålls via Internet eller ip-tv. Svenska Tidningsutgivareföreningen (TU) och Sveriges Reklamförbund ifrågasät- ter om tillhandahållandet av beställ-tv och därtill knutna kommersiella meddelanden ska kunna inskränkas i samma utsträckning som traditio- nella tv-sändningar. Enligt Yttrandefrihetskommittén finns det skäl att överväga lämpligheten och nödvändigheten av att i vissa fall utvidga bestämmelserna i radio- och tv-lagen om kommersiella meddelanden till att även omfatta beställ-tv. Några instanser har synpunkter på utform- ningen av vissa definitioner. Göteborgs universitet, Sveriges Television AB (SVT), TU, TV4 AB (TV4) och Yttrandefrihetskommittén anser att definitionen av beställ-tv bör förtydligas. TV4 menar att definitionen av begreppet ska begränsas till tjänster som huvudsakligen tillhandahåller program. Länsrätten i Stockholms län anser att innebörden av begreppet program bör klargöras.

Prop. 2009/10:115

104

Bakgrund

Prop. 2009/10:115

Tv-sändningar och tv-liknande tjänster

Tv kan i dag bland annat sändas analogt eller digitalt i trådlöst marknät, via satellit eller i kabelnät. Kabelnät förses från satellit- eller marksänd- ningar eller direkt via kabel från tv-bolagen. Tv kan även distribueras i s.k. IP-nät. Dessa är geografiskt eller marknadsmässigt avgränsade bred- bandsnät och kan därför liknas vid kabelnät. Tv kan dessutom sändas i öppna Internet-sändningar.

Interaktiva tjänster kännetecknas i tv-sammanhang av att tittaren själv kan påverka det som sänds. I tidigare lagstiftningsärenden har skillnad gjorts mellan å ena sidan lokal eller skenbar interaktivitet och å andra sidan central eller verklig interaktivitet (SOU 2001:28 s. 164 och SOU 2005:62 s. 160 f.).

Vid lokal interaktivitet sänds informationen ut av det sändande företa- get samtidigt till alla tittare och sparas i tv-mottagarnas minnen. Med hjälp av fjärrkontrollen eller knappar på mottagaren kan tittaren söka i den lagrade informationen och välja vad han eller hon vill se. Denna typ av interaktivitet är skenbar, eftersom tittaren inte kommunicerar med den som sänder. Informationen som sänds ut och som lagras i tv-mottagaren är allmän och sänds ut till alla som kan ta emot den. Som exempel på tjänster av aktuellt slag kan nämnas sökbar text-tv och elektronisk pro- gramguide (EPG). EPG är en programtablå på tv-skärmen med översikt över pågående och kommande program som informerar om och ger titta- ren möjlighet att söka efter tv-program.

För verklig interaktivitet krävs att det finns en returkanal från tittarens mottagare tillbaka till den som sänder. Returkanalen finns i olika distri- butionsformer. Som exempel kan nämnas bredbands-, tele- och mobilte- lenät. Tittaren kan kommunicera direkt med tv-kanalen eller med sin operatör via returkanalen. När en returkanal finns är det möjligt att erbju- da en rad centralt interaktiva tjänster som komplement till tv- programmen. Som exempel på sådana tjänster kan nämnas spel, annon- ser, tävlingar och omröstningar, informationstjänster (t.ex. nyheter, ak- tiekurser och väder), elektroniska handelstjänster och pay-per-view- eller video-on-demand-tjänster (möjlighet att via fjärrkontrollen beställa t.ex. filmer, musik och sportsändningar).

Programanknutna tjänster kan samexistera med ett tv-program. Som exempel kan nämnas textning och tjänster som är anpassade för personer med funktionsnedsättning. Till programanknutna tjänster hör även tjäns- ter som ger tittaren möjlighet att interagera med utgångspunkt från ett program och på så sätt få tillgång till ytterligare information. Med hjälp av fjärrkontrollen kan tittaren klicka på olika ikoner i tv-bilden och på så sätt ta del av extra information. Som exempel kan nämnas matrecept i anslutning till matlagningsprogram. Även reklam kan länkas till ett pro- gram eller till annonser som visas mellan programmen. Tittaren kan också välja mellan olika kameravinklar och se flera bilder samtidigt på skärmen.

105

AV-direktivet

Genom AV-direktivet har tillämpningsområdet utvidgats till att omfatta alla audiovisuella medietjänster oavsett sändningsteknik.

En audiovisuell medietjänst definieras i artikel 1a) i AV-direktivet som

en tjänst enligt definitionen i artiklarna 49 och 50 i EG-fördraget,

tjänsten ska falla under det redaktionella ansvaret hos en leverantör av medietjänster,

det huvudsakliga syftet med tjänsten ska vara att tillhandahålla pro- gram för att informera, underhålla eller utbilda allmänheten, och

programmen ska tillhandahållas via elektroniska kommunikationsnät. I artikeln konstateras vidare att sådana audiovisuella medietjänster som

avses utgörs av tv-sändningar, beställtjänster och audiovisuella kommer- siella meddelanden.

Med begreppet program avses rörliga bilder med eller utan ljud som utgör ett enskilt inslag i en programtablå eller katalog.

Utanför tillämpningsområdet faller tjänster som varken primärt har ekonomiska syften eller konkurrerar med tv-sändningar eller beställtjäns- ter. Som exempel kan nämnas privata webbplatser och tjänster som inne- bär tillhandahållande eller distribution av audiovisuellt innehåll som framställs av privata användare i syfte att delas och utbytas inom intres- segrupper.

Även begreppen tv-sändningar, beställtjänster och audiovisuella kom- mersiella meddelanden definieras i AV-direktivet. En tv-sändning till- handahålls för samtidigt tittande enligt en programtablå och sändningen startas av den som tillhandahåller tjänsten. En beställtjänst tillhandahålls på tider som mottagaren väljer och på dennes egen begäran utifrån en katalog av program som leverantören av tjänsten tillhandahåller. Med audiovisuella kommersiella meddelanden avses dels bilder med eller utan ljud som mot betalning eller liknande ersättning ingår i eller sänds i an- slutning till program och som syftar till att marknadsföra en näringsidka- res varor eller tjänster eller att främja näringsidkarens anseende, dels egenreklam. Som exempel på sådana meddelanden nämns i AV- direktivet tv-reklam, sponsring, teleshopping och produktplacering.

Gällande rätt

I radio- och TV-lagen finns föreskrifter om sändningar av ljudradio- och tv-program som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel (1 kap. 1 § första stycket). En sändning ska enligt paragrafens andra stycke anses riktad till allmänheten endast om den samtidigt och utan särskild begäran är tillgänglig för vem som helst som vill ta emot den.

Begreppen ljudradio- och tv-program definieras inte närmare i lagen, men bör enligt motiven till radio- och TV-lagen bestämmas utifrån det allmänna språkbruket och behovet av att reglera denna typ av verksam- het. Lagens tillämpningsområde är inte beroende av vilken teknik som används (prop. 1995/96:160 s. 65). Tv- eller radiosändningar som tas emot i en annan apparat än den traditionella tv- eller radioapparaten kan

Prop. 2009/10:115

106

därför, om sändningarna i övrigt uppfyller kraven för att omfattas av Prop. 2009/10:115 lagen, utgöra ett ljudradio- eller tv-program. Det innebär att även pro-

gram som tas emot i t.ex. en dator eller en mobiltelefon kan omfattas av radio- och TV-lagen.

Vid lokalt interaktiva tjänster som sökbar text-tv och EPG är den in- formation som sänds ut och som lagras i tv-mottagaren allmän och sänds ut till alla som kan ta emot den. Radio- och TV-lagen är därför tillämplig på sådana tjänster.

Skälen för regeringens förslag

Audiovisuella medietjänster

Genom AV-direktivet utvidgas tillämpningsområdet till att, förutom tv- sändningar, även omfatta beställtjänster. Det som skiljer en tv-sändning och en beställtjänst åt är vem sändningen riktas till och vem som startar den. Som AV-utredningen konstaterat kan beställtjänster inte anses rikta- de till allmänheten på det sätt som förutsätts i 1 kap. 1 § andra stycket radio- och TV-lagen. Sådana tjänster är med tidigare använd terminologi centralt interaktiva tjänster på vilka den nuvarande radio- och TV-lagen inte är tillämplig.

Gemensamt för tv-sändningar och beställtjänster enligt AV-direktivet är att det huvudsakliga syftet med tjänsten ska vara att tillhandahålla program för att informera, underhålla eller utbilda allmänheten (artikel 1a)). Programmen ska tillhandahållas via elektroniska kommunikations- nät i den mening som avses i artikel 2a i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG om ett gemensamt regelverk för elektroniska kom- munikationsnät och kommunikationstjänster. Direktivet har genomförts i Sverige genom lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation. Med elektroniska kommunikationsnät avses bland annat system för överföring av signaler, via tråd eller radiovågor, på optisk väg eller via andra elek- tromagnetiska överföringsmetoder oberoende av vilken typ av informa- tion som överförs (7 § lagen om elektronisk kommunikation).

En viss reglering när det gäller beställtjänster finns redan i dag i lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster (e-handelslagen). De frågor som regleras i lagen omfattas emel- lertid, med något undantag, inte av AV-direktivets bestämmelser. Vidare tar lagen inte specifikt sikte på medietjänster. I radio- och TV-lagen däremot regleras specifikt medietjänster och tv-direktivet har implemen- terats i Sverige genom bestämmelser i framför allt den lagen. Det är därför naturligt att radio- och TV-lagens tillämpningsområde utvidgas till att även omfatta beställtjänster i AV-direktivets mening.

Som tidigare nämnts omfattar radio- och TV-lagen även kommersiella meddelanden som ingår i eller omger tv-sändningar. Eftersom det före- slås att beställtjänster ska omfattas av radio- och tv-lagens tillämpnings- område bör även kommersiella meddelanden som är knutna till beställ- tjänster omfattas av lagen.

Beställtjänster i AV-direktivets mening utgör sådana tjänster som i Sverige i olika sammanhang kallas för beställ-tv (se t.ex.

prop. 1995/96:160 s. 65). Tjänsten kännetecknas bland annat av att en

107

person efter beställning får se tv-program när personen själv önskar. I Prop. 2009/10:115 likhet med AV-utredningen anser regeringen att beställtjänster i AV-

direktivets mening i radio- och tv-lagen bör benämnas beställ-tv. Reger- ingen återkommer till den närmare innebörden av begreppet.

Definitioner

Inledning

I AV-direktivet finns definitioner av ett antal grundläggande begrepp som tidigare inte har definierats närmare. Dessutom innehåller direktivet ändrade definitioner av vissa begrepp. När det gäller dessa begrepp ver- kar avsikten inte vara att åstadkomma någon ändring av begreppens innebörd utan ändringarna synes vara motiverade för att särskilja olika begrepp.

För att dels underlätta förståelsen av radio- och tv-lagen, dels tydliggö- ra lagens tillämpningsområde föreslår regeringen att det i lagen bör infö- ras en paragraf där vissa begrepp definieras.

Regeringen återkommer till innebörden av begreppen sponsring och produktplacering i avsnitten 6.10 och 6.11. Det föreslås även att andra begrepp definieras i radio- och tv-lagen. Dessa begrepp behandlas bl.a. i författningskommentaren (avsnitt 17).

Tv-sändning

Begreppet tv-sändning definieras i AV-direktivet som en audiovisuell medietjänst som tillhandahålls av en leverantör av medietjänster för sam- tidigt tv-tittande enligt en programtablå (artikel 1 e).

Tv-sändningar beskrivs i radio- och tv-lagen som sändningar av tv- program som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel.

Någon skillnad i sak tycks inte finnas mellan de två definitionerna.

I likhet med AV-utredningen anser regeringen att begreppet för att an- passas till radio- och tv-lagens utformning bör vara tv-sändning.

Beställ-tv

En beställtjänst definieras i direktivet som en audiovisuell medietjänst som tillhandahålls av en leverantör av medietjänster för att ge möjlighet att se program vid en tidpunkt som användaren väljer och på dennes begäran utifrån en katalog av program som valts ut av leverantören av medietjänster (artikel 1 g).

AV-utredningen har definierat beställ-tv som en tjänst varigenom en leverantör av medietjänster i informations-, underhållnings- eller utbild- ningssyfte tillhandahåller allmänheten tv-program med hjälp av elektro- niska kommunikationsnät på begäran av användaren, vid en tidpunkt som han eller hon väljer och från en katalog med program som leverantören har valt ut. Definitionen överensstämmer i stort med AV-direktivets definitioner av beställtjänst och audiovisuell medietjänst.

108

Till skillnad från några remissinstanser anser regeringen inte att den av Prop. 2009/10:115 AV-utredningen föreslagna definitionen behöver förtydligas eller in-

skränkas. Även om beställ-tv inte tillhandahålls för samtidigt tv-tittande har var och en möjlighet att ta del av tjänsten. Det som skiljer tv- sändningar från beställ-tv är vem som startar sändningen.

Avsikten är inte att databaser där endast några få eller delar av tv- program tillhandahålls tillsammans med innehåll av annat slag ska om- fattas av definitionen, t.ex. tidningarnas webbsidor där de audiovisuella inslagen bara är en del av tjänsten. Detta framgår bl.a. av att leverantören ska erbjuda tjänsten i form av en katalog med program som leverantören har valt ut. Vidare är avsikten att definitionen av beställ-tv ska motsvara direktivets definition, dvs. det ska vara fråga om en audiovisuell medie- tjänst. En sådan tjänst definieras enligt direktivet bl.a. som att det huvud- sakliga syftet med tjänsten ska vara att tillhandahålla program, vilket inte är fallet med tidningars webbsidor. Verksamheter som primärt inte har ekonomiska syften bör inte heller omfattas. Detta följer redan av EUF- fördragets bestämmelse om tjänst (jfr även artikel 1 a och skäl 16 till AV-direktivet). Dessutom innebär den föreslagna definitionen att tjäns- ten ska tillhandahållas av en leverantör av medietjänster och att det är tv- program som tillhandahålls i informations-, utbildnings- eller underhåll- ningssyfte.

För att användaren ska kunna välja program utifrån en katalog av pro- gram och se programmen vid en tidpunkt som denne väljer behöver pro- grammen sändas ut individuellt till varje användare via t.ex. mobiltelenät eller Internet. Om beställ-tv tillhandahålls via Internet kan det vara en trådsändning. Även sådana sändningar omfattas av definitionen. Att så torde vara tanken följer också av motiven till radio- och TV-lagen. I motiven framhålls nämligen att med beställ-tv avses en verksamhet där en kund kan beordra att ett visst tv-program sänds till henne eller honom över ett trådnät (prop. 1995/96:160 s. 65).

Vissa bestämmelser i AV-direktivet innebär dock inskränkningar i rät- ten att tillhandahålla beställ-tv och därtill knutna kommersiella medde- landen. I dessa fall måste alltså bestämmelserna i direktivet prövas mot reglerna i yttrandefrihetsgrundlagen. Som redovisats inledningsvis har också några remissinstanser ifrågasatt behovet av att inskränka tillhanda- hållandet av beställ-tv och därtill knutna kommersiella meddelanden. Frågan behandlas i kommande avsnitt.

Leverantör av medietjänster

Regeringen anser att begreppet leverantör av medietjänster bör definieras i enlighet med AV-utredningens förslag. Det vill säga såsom den som har det redaktionella ansvaret för valet av innehåll i en ljudradio- eller tv- sändning, beställ-tv eller sökbar text-tv och avgör hur innehållet struktu- reras. Definitionen ansluter till AV-direktivets definition av begreppet. Leverantör av medietjänster definieras i AV-direktivet som den fysiska eller juridiska person som har det redaktionella ansvaret för valet av audiovisuellt innehåll för den audiovisuella medietjänsten och som avgör hur det ska struktureras (artikel 1 d).

109

Tv-program

Prop. 2009/10:115

I likhet med AV-utredningen anser regeringen att tv-program bör defini-

 

eras i lagen. Tv-program bör definieras som program som huvudsakligen

 

består av rörliga bilder med eller utan ljud.

 

Den föreslagna definitionen överensstämmer till viss del med defini-

 

tionen av program i AV-direktivet. Någon skillnad i sak avses inte. Pro-

 

gram definieras i direktivet som en uppsättning rörliga bilder med eller

 

utan ljud som utgör ett enskilt inslag i en programtablå eller en katalog

 

som har sammanställts av en leverantör av medietjänster och vars form

 

och innehåll är jämförbara med formen och innehållet för tv-sändningar

 

(artikel 1 b). Som exempel på sådana program nämns långfilmer, sport-

 

evenemang, komediserier, barnprogram och dokumentärer.

 

Till skillnad från AV-utredningen anser regeringen inte att program bör

 

definieras i lagen. Med begreppet program avses i den nuvarande radio-

 

och TV-lagen detsamma som i yttrandefrihetsgrundlagen. Det innebär att

 

även enkla meddelanden som t.ex. ”Fröken Ur” faller in under begreppet

 

(prop. 1995/96:160 s. 65). Någon ändring i detta avseende är inte avsedd.

 

6.3 Ansvarigt land

Regeringens förslag: Bestämmelserna om jurisdiktion ska även om- fatta beställ-tv. Kriteriet om frekvens som har upplåtits i Sverige ska upphöra att gälla och ordningen mellan kriterierna satellitupplänk och satellitkapacitet blir den omvända.

AV-utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker ut-

redningens förslag eller lämnar dem utan erinran. Enligt Radio- och TV- verket bör definitionen av etableringskriterierna i artikel 2.3 i AV- direktivet införlivas direkt i radio- och TV-lagen. SBS/Kanal 5 anser att de tekniska kriterierna bör förtydligas på så sätt att en satellitupplänk anses belägen i den medlemsstaten där sändarföretaget under sin kontroll och på sitt ansvar för in prestationerna i en oavbruten överföring till satelliten.

Bakgrund

AV-direktivet bygger på den s.k. ursprungslandsprincipen (artiklarna 2.1 och 3.6). Principen, som lades fast redan i tv-direktivet, innebär att den ansvariga medlemsstaten är skyldig att säkerställa att alla tv-sändningar som sänds av programföretag inom dess jurisdiktion överensstämmer med regelverket som gäller för sändningar avsedda för allmänheten i den egna medlemsstaten. Dessa sändningar kan sedan fritt cirkulera på den inre marknaden. Den stat som har jurisdiktion ska således se till att den egna lagstiftningen och därmed direktivet följs. Genom AV-direktivet utsträcks principen till att omfatta alla audiovisuella medietjänster.

I artikel 2 i AV-direktivet regleras frågan om ansvarig medlemsstat,

dvs. under vilken stats lagstiftning som leverantörer av medietjänster

110

lyder. Ansvarig medlemsstat bestäms i första hand av etableringskriteri- Prop. 2009/10:115 erna och i andra hand av de tekniska kriterierna (artikel 2.3-2.4).

Etableringskriterierna i AV-direktivet är oförändrade i förhållande till tv-direktivet. I första hand anses en leverantör av medietjänster etablerad i den medlemsstaten där huvudkontoret finns och redaktionella beslut fattas. Om huvudkontoret inte finns i samma medlemsstat som de redak- tionella besluten fattas, ska leverantören anses etablerad i den medlems- stat där en betydande del av arbetsstyrkan är verksam. Om behörig med- lemsstat ändå inte kan fastställas är det huvudkontorets belägenhet som fäller avgörandet. Slutligen anges att om en betydande del av arbetsstyr- kan inte är verksam i någon medlemsstat så har den medlemsstat där verksamheten startade jurisdiktion under förutsättning att leverantören upprätthåller en varaktig och verklig anknytning till ekonomin i den medlemsstaten.

I de fall etableringskriterierna inte ger svar på frågan om behörig med- lemsstat ska de tekniska kriterierna tillämpas. Genom AV-direktivet har dessa kriterier ändrats något i förhållande till tv-direktivet. Kriteriet om frekvensupplåtelse har utgått och kriterierna tar numera bara sikte på satellitsändningar. Det är i första hand den medlemsstat där satellitupp- länken är belägen som har jurisdiktion och i andra hand den stat vars satellitkapacitet leverantören av medietjänster använder sig av. Ordning- en mellan kriterierna satellitupplänk och satellitkapacitet är således den omvända i förhållande till tv-direktivet.

Kan ansvarig medlemsstat inte bestämmas med ledning av etablerings- kriterierna och de tekniska kriterierna är behörig medlemsstat den i vil- ken leverantören av medietjänster är etablerad enligt artiklarna 43–48 i EG-fördraget (numera artiklarna 49-54 i EUF-fördraget) (artikel 2.5 i AV-direktivet).

Skälen för regeringens förslag

I 1 kap. 2 § första stycket radio- och TV-lagen regleras vilka tv- sändningar som omfattas av lagen. Bestämmelsen överensstämmer med tv-direktivets regel om jurisdiktion. Det är alltså i första hand den stat där den som tillhandahåller tv-sändningen är etablerad som har jurisdiktion. Om den som tillhandahåller tv-sändningar varken är etablerad i Sverige eller i någon annan EES-stat avgörs jurisdiktionen av vissa tekniska kriterier som anges i lagen. I sista hand bestäms jurisdiktionen av be- stämmelserna om etablering i EG-fördraget (numera EUF-fördraget).

Därutöver finns en bestämmelse om svensk jurisdiktion när den som bedriver sändningsverksamhet, efter att ha varit etablerad i Sverige, eta- blerar sig i en annan EES-stat i syfte att kringgå svensk lagstiftning när verksamheten huvudsakligen riktar sig till Sverige (1 kap. 2 § andra stycket radio- och TV-lagen). Bestämmelsen är en kodifiering av Europe- iska unionens domstols praxis (jfr prop. 1997/98:184 s. 33). AV- direktivet innehåller regler för delvis samma situation. Frågan behandlas närmare i avsnitt 6.5. AV-direktivet innehåller dock som redovisas ovan vissa ändringar av reglerna om medlemsstaternas jurisdiktion. Bestäm- melserna om jurisdiktion i radio- och tv-lagen bör därför ändras så att de

111

stämmer överens med direktivets bestämmelser. Det innebär bland annat Prop. 2009/10:115 att bestämmelserna bör ändras på så sätt att de även omfattar beställ-tv.

I samband med utformningen av nuvarande bestämmelse om jurisdik- tion i radio- och TV-lagen påpekade flera remissinstanser att etablerings- kriterierna enligt tv-direktivet borde definieras i författningstexten (jfr prop. 1997/98:184 s. 33). Regeringen anser alltjämt att detta bör ske genom en hänvisning till definitionen i artikel 2.3 i AV-direktivet.

Därutöver innehåller AV-direktivet som redovisas ovan endast mindre ändringar av reglerna om medlemsstaternas jurisdiktion. Med anledning därav anser regeringen att bestämmelserna om jurisdiktion i radio- och tv-lagen bör ändras på så sätt att kriteriet om frekvens som har upplåtits i Sverige upphör att gälla och att ordningen mellan kriterierna satellitupp- länk och satellitkapacitet blir den omvända.

När det gäller den närmare utformningen av de tekniska kriterierna överensstämmer AV-utredningens förslag med ordalydelsen i såväl tv- direktivet som AV-direktivet. Den närmare innebörden av kriterierna framgår bland annat av motiven (prop. 1997/98:184 s. 32 f. och 72). Regeringen anser inte att det finns något behov av att i lagen ytterligare förtydliga kriteriernas innebörd.

Som AV-utredningen konstaterat finns det ingen anledning att anta att föreslagna ändringar i praktiken kommer att innebära några större för- ändringar eller tillämpningssvårigheter när det gäller tv-sändningar.

AV-direktivet innebär dock en helt ny reglering för leverantörer av be- ställ-tv. Enligt Granskningsnämnden för radio och TV kan kriterierna för jurisdiktion bli svåra att tillämpa på beställ-tv, i synnerhet på sändningar som tillhandahålls via Internet. Skälet är att leverantörer av beställ-tv, i jämförelse med traditionella programföretag, torde kunna förekomma i betydligt större omfattning och med en mer spridd företagsstruktur. Det är därför nämndens bedömning att reglerna om jurisdiktion kommer att ge upphov till andra och mer komplicerade frågeställningar än de som hittills har uppkommit beträffande tv-sändningar.

Regeringen har viss förståelse för nämndens bedömning men anser att framtiden får utvisa om de nya reglerna om jurisdiktion ger upphov till andra frågeställningar än de som hittills har uppkommit beträffande tv- sändningar. Det är viktigt att Europeiska kommissionen och nationella tillsynsmyndigheter följer utvecklingen på området. I denna del kan också nämnas att enligt AV-direktivet ska kommissionen senast den 19 december 2011 och därefter vart tredje år till Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén överlämna en rapport om tillämpningen av direktivet och vid behov utarbeta ytterligare förslag för att anpassa det till utvecklingen i fråga om audiovisuella medietjäns- ter (artikel 26).

6.4Säkerställande av fri mottagning

Regeringens bedömning: De möjligheter som ges i AV-direktivet att begränsa fri mottagning och vidaresändning av tv-sändningar och be- ställ-tv från andra medlemsstater bör inte utnyttjas.

112

AV-utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.

Prop. 2009/10:115

Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig delar utredning-

 

ens bedömning eller lämnar den utan erinran.

 

Skälen för regeringens bedömning: AV-direktivet bygger, i likhet

 

med tv-direktivet, på principen om fri rörlighet för tjänster. Enligt AV-

 

direktivet ska medlemsstaterna säkerställa fri mottagning och de får inte

 

begränsa vidaresändning inom sina territorier av audiovisuella medie-

 

tjänster från andra medlemsstater av skäl som hör under områden för

 

direktivet (artikel 2a.1). Från denna huvudregel finns dock vissa undan-

 

tag. Undantagen är olika för tv-sändningar och beställ-tv.

 

När det gäller tv-sändningar innebär AV-direktivet inte någon ändring

 

i sak i förhållande till tv-direktivet. En medlemsstat har rätt att tillfälligt

 

begränsa rätten till fri mottagning och vidaresändning av en tv-sändning

 

från en annan medlemsstat under vissa särskilt angivna förutsättningar

 

(artikel 2a.2). Det krävs att en tv-sändning som kommer från en annan

 

medlemsstat uppenbarligen, allvarligt och grovt överträder vissa be-

 

stämmelser i direktivet till skydd av underåriga respektive förbud mot

 

program som kan uppamma till hat på grund av ras, kön, religion eller

 

nationalitet.

 

En nyhet i AV-direktivet är alltså att möjligheten att avvika från prin-

 

cipen om fri mottagning även omfattar beställ-tv. Medlemsstaterna får

 

avvika från principen under vissa i direktivet angivna förutsättningar.

 

Den fria rörligheten för beställ-tv får i huvudsak begränsas av samma

 

skäl som tv-sändningar. Dessutom får rätten till fri mottagning och vida-

 

resändning av beställ-tv begränsas om det är nödvändigt med hänsyn till

 

allmän ordning, skydd av folkhälsan, allmän säkerhet eller skydd för

 

konsumenter (artikel 2a.4).

 

I samband med att tv-direktivet genomfördes i svensk rätt gjordes be-

 

dömningen att det fanns starka skäl som talade emot att utnyttja möjlig-

 

heten att tillfälligt begränsa mottagningen eller vidaresändningen av tv-

 

sändningar. Bland annat anfördes att ett ingripande i yttrande- och infor-

 

mationsfriheten endast får ske på så sätt att åtgärden står i rimlig propor-

 

tion till den gärning som ska hindras (prop. 1992/93:75 s. 25 f.). Dessut-

 

om konstaterades att det är en mycket drastisk åtgärd att stoppa en tv-

 

sändning och att man i övrigt i huvudsak har avstått från att begagna sig

 

av en sådan åtgärd när det gäller lagstiftning som reglerar tv-sändningar.

 

Även om utbudet av tv-sändningar har ökat kraftigt sedan tv-

 

direktivets regler införlivades i svensk rätt anser regeringen att det inte

 

har kommit fram någonting som nu motiverar en annan bedömning.

 

Någon möjlighet att begränsa fri mottagning och vidaresändning av tv-

 

sändningar eller beställ-tv från andra medlemsstater bör därför inte infö-

 

ras. Denna bedömning gäller alltså även för beställ-tv.

 

6.5

Samarbete mellan EES-staters myndigheter

 

 

 

Regeringens förslag: I radio- och tv-lagen införs en bestämmelse om att

 

en behörig myndighet i Sverige får kontakta en behörig myndighet i en

 

annan EES-stat för att uppmana ett programföretag, som är etablerat i

 

den andra EES-staten och vars tv-sändning helt eller huvudsakligen är

 

riktad mot Sverige och strider mot de svenska bestämmelserna om re-

113

klam riktad till barn eller om alkoholreklam, att följa bestämmelserna. Om programföretaget inte följer uppmaningen får myndigheten i Sverige vidta åtgärder mot programföretaget om programföretaget, i fråga har etablerat sig i det andra landet i syfte att kringgå de strängare bestämmel- ser som skulle ha gällt om det hade varit etablerat i Sverige. Myndighe- ten får inte vidta åtgärderna förrän den har underrättat Europeiska kom- missionen och den berörda medlemsstaten samt kommissionen har fast- ställt att åtgärderna är förenliga med unionsrätten.

En behörig myndighet i Sverige ska, om en behörig myndighet i en an- nan EES-stat har lämnat en motiverad begäran, uppmana ett programfö- retag under svensk jurisdiktion att följa den andra EES-statens bestäm- melser om

1.programföretaget tillhandahåller en tv-sändning som helt eller huvud- sakligen är riktad mot den andra EES-staten, och

2.det är fråga om överträdelse av en bestämmelse i allmänhetens intresse som är mer långtgående än AV-direktivets bestämmelser.

Ett beslut av en behörig myndighet i Sverige om att inte vidta några åt- gärder med anledning av en begäran om samarbete från en behörig myn- dighet i en annan EES-stat får inte överklagas.

AV-utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regering- ens.

Remissinstanserna: Merparten av remissinstanserna tillstyrker utred- ningens förslag eller lämnar dem utan erinran. Några instanser menar dock att bestämmelserna i praktiken kommer att få begränsad betydelse alternativt bli svåra att tillämpa. Granskningsnämnden för radio och TV anser att ett samarbetsförfarande bör begränsas till fall där överträdelsen kan betraktas som väsentlig. Vidare bör det framgå att beslut om att åt- gärder inte ska vidtas med anledning av en annan medlemsstats begäran om samarbete inte kan överklagas. Konsumentver- ket/Konsumentombudsmannen menar att det för att förenkla prövningen bör föreskrivas vad en motiverad begäran enligt artikel 3.2 i AV- direktivet ska innehålla. För att föreslagna bestämmelser om samarbete ska kunna tillämpas måste enligt SES Sirius motsvarande bestämmelse om jurisdiktion i radio- och TV-lagen avskaffas. Enligt Yttrandefrihets- kommittén bör det i radio- och tv-lagen införas ett tillägg med innebörd att uppmaningen inte får strida mot 1 kap. 2 och 3 §§ yttrandefrihets- grundlagen.

Bakgrund

AV-direktivet

En nyhet i AV-direktivet är bestämmelserna om samarbete mellan med- lemsstaterna (artikel 3.2–3.5). Artikeln avser de fall där ett programföre- tag riktar sina sändningar till en annan medlemsstat än den där företaget är etablerat och den medlemsstaten till vilken sändningarna riktas har utnyttjat möjligheten att införa mer detaljerade eller strängare regler i allmänhetens intresse än vad som följer av direktivets minimiregler. Med programföretag avses en leverantör av medietjänster som tillhandahåller

Prop. 2009/10:115

114

tv-sändningar (artikel 1 f) i AV-direktivet. Det innebär att bestämmelser- Prop. 2009/10:115 na om samarbete inte är tillämpliga på beställ-tv.

Begreppet bestämmelser i allmänhetens intresse har utvecklats av Eu- ropeiska unionens domstol och avser bland annat bestämmelser om kon- sumentskydd, skydd av minderåriga och kulturpolitik (jfr skäl 32 till AV- direktivet).

Enligt artikel 3.2 i AV-direktivet får den medlemsstat som tar emot sändningarna (mottagarstaten) ta kontakt med den medlemsstat som har jurisdiktion (sändarstaten) för att försöka få en lösning på eventuella problem. Om mottagarstaten kommer med en motiverad begäran, är sändarstaten skyldig att i sin tur begära att programföretaget följer de aktuella nationella bestämmelserna.

Sändarstaten är skyldig att inom två månader informera mottagarstaten om resultatet av den begäran som framställts till programföretaget. Båda medlemsstaterna kan också begära att kommissionens kontaktkommitté, som regleras i artikel 23a i AV-direktivet, ska undersöka fallet.

Om mottagarstaten inte är nöjd med resultatet som uppnåtts efter sän- darstatens begäran hos ett programföretag, får mottagarstaten vidta lämp- liga åtgärder mot programföretaget enligt vissa angivna villkor (artikel 3.3–3.5 i AV-direktivet). För det första ska programföretaget ha etablerat sig i den andra medlemsstaten i syfte att kringgå de striktare bestämmel- serna i mottagarstaten. Innan åtgärder vidtas måste också Europeiska kommissionen och sändarstaten underrättas och kommissionen ha fast- ställt att åtgärderna är förenliga med unionsrätten. Kommissionen har tre månader på sig att göra en sådan prövning. Om kommissionen anser att föreslagna åtgärder inte är förenliga med unionsrätten får mottagarstaten inte vidta åtgärderna.

Gällande rätt

Bortsett från jurisdiktionsbestämmelsen i 1 kap. 2 § andra stycket radio- och TV-lagen saknas i svensk rätt regler av det slag som aktualiseras i artikel 3.2–3.5 i AV-direktivet.

Yttrandefrihetsgrundlagen är tillämplig på alla tv-sändningar som utgår från Sverige. Genom vanlig lag får dock föreskrivas om undantag från grundlagen avseende sändningar som huvudsakligen är avsedda att tas emot utomlands (1 kap. 6 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen). Ett sådant undantag får emellertid inte avse reglerna om meddelar- och an- skaffarfrihet och om förbud mot censur. Denna möjlighet har utnyttjats i 3 kap. 11 § lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförord- ningens och yttrandefrihetsgrundlagens område (tillämpningslagen). I paragrafens andra stycke föreskrivs i fråga om trådlösa sändningar om undantag från yttrandefrihetsgrundlagens tillämpningsområde för pro- gram som sänds av andra än svenska programföretag och som inte är avsedda att tas emot i Sverige.

115

Skälen för regeringens förslag

Prop. 2009/10:115

Sändningar som huvudsakligen riktas mot Sverige

Sverige har i vissa hänseenden valt att ha mer långtgående eller strängare bestämmelser i nationell rätt än tv-direktivets minimiregler. I svensk rätt finns bestämmelser om förbud mot reklam riktad till barn, förbud mot att omge eller avbryta barnprogram med reklam och ett totalförbud mot alkoholreklam. I likhet med AV-utredningen anser regeringen att det i dessa fall är fråga om sådana bestämmelser i allmänhetens intresse som avses i artikel 3.2 i AV-direktivet. Direktivet gör det således möjligt för Sverige att hävda dessa bestämmelser mot programföretag etablerade i andra EES-stater som riktar sina tv-sändningar mot Sverige.

En mottagarstat anses enligt Europeiska unionens domstols praxis ha jurisdiktion i de fall då ett programföretag har etablerat sig i en annan medlemsstat i syfte att kringgå mottagarstatens strängare bestämmelser i allmänhetens intresse.

Genom artikel 3.2–3.5 i AV-direktivet kodifieras domstolens praxis om kringgående samtidigt som ett särskilt förfarande läggs fast som medlemsstaterna ska följa innan åtgärder vidtas mot ett programföretag som inte följer de mer långtgående eller strängare reglerna och som om- fattas av en annan stats jurisdiktion. Förfarandet innebär att de berörda medlemsstaterna ska samarbeta och försöka få programföretaget att på frivillig väg följa mottagarstatens regler. Om detta inte ger resultat får mottagarstaten vidta åtgärder, under förutsättning bland annat att kom- missionen har godkänt planerade åtgärder.

En behörig myndighet får dock endast vidta åtgärder mot ett program- företag under en annan EES-stats jurisdiktion i de fall och på det sätt som föreskrivs i artikel 3.2–3.5 i AV-direktivet.

Enligt Granskningsnämnden för radio och TV bör möjligheten för en behörig myndighet att inleda ett samarbetsförfarande i syfte att eventuellt vidta vissa åtgärder begränsas till fall där överträdelsen av svenska regler kan betraktas som väsentlig i förhållande till dess art och omfattning.

Frågan om att eventuellt begränsa behörig myndighets möjlighet att in- leda ett samarbetsförfarande har inte utretts av AV-utredningen. Det saknas således underlag för att i detta ärende ta ställning i frågan. Vidare kan noteras att föreslagen författningstext innebär att myndigheten får kontakta en behörig myndighet i en annan EES-stat. Det är alltså myn- digheten som avgör i vilka fall detta är lämpligt.

Sammantaget anser regeringen i likhet med AV-utredningen att det i radio- och tv-lagen bör införas en bestämmelse om att en behörig myn- dighet i Sverige får kontakta en behörig myndighet i en annan EES-stat för att uppmana ett programföretag, som är etablerat i den andra EES- staten och vars tv-sändning helt eller huvudsakligen är riktad mot Sveri- ge och som strider mot bestämmelserna om förbud mot reklam riktad till barn eller om alkoholreklam, att följa bestämmelsen. Om programföreta- get inte följer uppmaningen får myndigheten vidta åtgärder mot program- företaget enligt vissa bestämmelser i marknadsföringslagen bara om de förutsättningar som anges i artikel 3.3–3.5 i AV-direktivet är uppfyllda.

116

Regeringen avser att ge de statliga myndigheter som har till uppgift att utöva tillsyn över aktuella nationella bestämmelser behörighet att agera enligt de föreslagna bestämmelserna.

Granskningsnämnden för radio och TV har bland annat till uppgift att utöva tillsyn över efterlevnaden av regler för sändningarnas innehåll i fråga om ljudradio- och tv-sändningar till allmänheten. I avsnitt 14 före- slås att Radio- och TV-verket och Granskningsnämnden för radio och TV avvecklas. I stället anser regeringen att myndigheternas uppgifter ska tas över av en ny myndighet, Myndigheten för radio och tv. Fördelningen av tillsynsansvaret mellan myndigheten och det särskilda beslutsorganet granskningsnämnden för radio och tv behandlas i avsnitt 14.4.1. Konsu- mentombudsmannen övervakar att tv-sändningar inte strider mot reglerna om barn- och alkoholreklam.

Granskningsnämnden för radio och TV har också till uppgift att följa innehållet i utländska ljudradio- och tv-sändningar som riktas till den svenska allmänheten (1 § förordningen (2007:1183) med instruktion för Granskningsnämnden för radio och TV). Genom att följa innehållet i utländska sändningar kan nämnden fånga upp sådant som strider mot svenska regler som är strängare än direktivets, t.ex. reglerna om förbud mot barnreklam, men som en annan myndighet har tillsyn över. För att utnyttja de möjligheter som finns att samarbeta med andra EES-stater och som AV-direktivet öppnar för, bör behörig myndighet också få till uppgift att informera andra tillsynsmyndigheter om sändningar som kommer från andra EES-stater och som strider mot de strängare svenska reglerna.

I radio- och tv-lagen bör införas en upplysningsbestämmelse om att re- geringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar när- mare föreskrifter om samarbetet mellan myndigheterna.

Granskningsnämnden för radio och TV efterlyser kriterier för att kunna fastställa om en etablering i utlandet har skett i syfte att kringgå svenska bestämmelser. Enligt nämnden torde det vara svårt att visa att en etable- ring har skett i en annan medlemsstat för att kringgå svensk jurisdiktion.

I 1 kap. 2 § andra stycket radio- och TV-lagen finns en bestämmelse om svensk jurisdiktion när den som bedriver sändningsverksamhet, efter att ha varit etablerad i Sverige, etablerar sig i en annan EES-stat i syfte att kringgå svensk lagstiftning när verksamheten huvudsakligen riktar sig till Sverige. Bestämmelsen är en kodifiering av Europeiska unionens domstols praxis (prop. 1997/98:184 s. 33). Av domstolens praxis följer att en medlemsstat har rätt att vidta åtgärder som syftar till att förhindra att vissa av dess medborgare på ett otillbörligt sätt försöker undandra sig den nationella lagstiftningen genom att använda sig av de möjligheter som ges i EUF-fördraget och att medborgarna inte har rätt att åberopa bestämmelser i unionsrätten när det är fråga om missbruk eller bedrägeri.

Med den föreslagna bestämmelsen om samarbete och skyldigheten för statliga förvaltningsmyndigheter och domstolar att följa praxis från Eu- ropeiska unionens domstol är det enligt regeringen inte längre nödvän- digt med en reglering i denna del. Regeringen föreslår därför att bestäm- melsen om jurisdiktion i 1 kap. 2 § andra stycket radio- och TV-lagen inte ska få någon motsvarighet i den nya radio- och tv-lagen.

Prop. 2009/10:115

117

Sändningar som utgår från Sverige

Prop. 2009/10:115

I radio- och TV-lagen finns det inte några bestämmelser som ålägger

 

inhemska myndigheter att agera om ett programföretag under svensk

 

jurisdiktion i huvudsak riktar sina sändningar mot en annan EES-stat och

 

den statens myndigheter begär ett ingripande från svensk sida med hän-

 

visning till att tv-sändningarna bryter mot mottagarstatens strängare

 

lagstiftning. Någon på unionsrätten grundad skyldighet att agera i sådana

 

fall har inte heller funnits tidigare.

 

Genom artikel 3.2 i AV-direktivet införs emellertid en skyldighet för

 

medlemsstaternas myndigheter att samarbeta i vissa gränsöverskridande

 

frågor. Samarbetet syftar till att lösa de problem som kan uppstå i de fall

 

då ett programföretag sänder program som riktas mot en annan EES-stats

 

territorium. I förhållande till programföretaget kräver direktivet inte

 

något mer än att sändarstaten ska begära att programföretaget följer mot-

 

tagarstatens strängare bestämmelser i allmänhetens intresse.

 

Ett problem med att införa en sådan skyldighet som AV-direktivet fö-

 

reskriver är att det inte går att på förhand överblicka vilka utländska

 

bestämmelser som en svensk behörig myndighet kan behöva uppmana ett

 

programföretag som är etablerat i Sverige att följa. Även om det inte

 

kommer att bli fråga om andra åtgärder från myndighetens sida än att

 

uppmana programföretaget att frivilligt följa den andra EES-statens

 

strängare bestämmelser i allmänhetens intresse, får införandet av en

 

sådan skyldighet för myndigheten inte komma i konflikt med yttrandefri-

 

hetsgrundlagen.

 

Utgångspunkten i yttrandefrihetsgrundlagen är att alla sändningar av

 

tv-program som utgår från Sverige, oberoende av om de är avsedda att

 

tas emot här eller utomlands, omfattas av grundlagsskyddet. När det

 

gäller program som huvudsakligen är avsedda att tas emot utomlands

 

finns det emellertid en möjlighet att, med undantag för meddelar- och

 

anskaffarfriheten och förbudet mot censur, undanta dem från grundlagens

 

tillämpningsområde (1 kap. 6 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen).

 

För sådana tv-sändningar som helt eller i huvudsak är avsedda att tas

 

emot i utlandet kan en bestämmelse om samarbete i enlighet med AV-

 

direktivet således införas.

 

Bestämmelsen om samarbete innebär samtidigt att det grundlagsskyd-

 

dade området kommer att begränsas i den omfattning som anges där.

 

Beträffande utländska programföretag saknas redan i dag grundlagsskydd

 

för trådlösa sändningar av program som inte är avsedda att tas emot i

 

Sverige (se 3 kap. 11 § andra stycket tillämpningslagen). Samarbetet

 

gäller sådana sändningar som i och för sig utgår från Sverige, men där

 

sändningarna i huvudsak inte är avsedda för en svensk publik. Det finns

 

således från ett svenskt perspektiv inte några starka yttrandefrihetsrättsli-

 

ga intressen som hindrar att AV-direktivet kan genomföras i denna del.

 

Det ingrepp i yttrandefriheten som det är fråga om inskränker sig dessut-

 

om till en uppmaning från den svenska myndigheten till programföreta-

 

get att följa de bestämmelser som en annan EES-stat har infört, och det

 

rör sig bara om regler som har till syfte att värna tjänster i allmänhetens

 

intresse. Samtidigt är det självklart att myndigheten inte får medverka till

 

att konflikt med reglerna om meddelar- och anskaffarfrihet och om för-

 

 

118

budet mot censur uppkommer. En bestämmelse om samarbete i linje med vad som anges i AV-direktivet kan och bör således införas.

Om en behörig myndighet i en annan EES-stat lämnar en begäran till en behörig myndighet i Sverige i enlighet med artikel 3.2 i AV-direktivet bör den svenska myndigheten till att börja med pröva om de grund- läggande förutsättningarna i artikeln är uppfyllda. Myndigheten ska såle- des bedöma om det rör sig om ett programföretag under svensk jurisdik- tion och om det företaget tillhandahåller är en tv-sändning som helt eller huvudsakligen riktar sig mot den begärande statens territorium. Dessut- om bör myndigheten bedöma om den aktuella bestämmelsen kan anses vara en bestämmelse som verkligen är i allmänhetens intresse och som är mer långtgående än direktivets minimibestämmelser. Om samtliga dessa förutsättningar bedöms vara uppfyllda bör myndigheten vända sig till programföretaget med en uppmaning om att det ska följa den aktuella bestämmelsen. Myndigheten bör därefter redovisa programföretagets inställning till uppmaningen till den EES-stat som framställt begäran.

Som flera remissinstanser påtalat är det redovisade förfarandet nytt och obeprövat på det yttrandefrihetsrättsliga området. Det finns därför anled- ning att gå fram med viss försiktighet. Med hänsyn därtill bör inte heller någon ytterligare åtgärd från en behörig myndighets sida kunna vidtas mot programföretaget för den händelse företaget inte följer uppmaning- en.

För att genomföra AV-direktivet i denna del bör en bestämmelse infö- ras i radio- och tv-lagen om att en behörig myndighet i Sverige ska, om en behörig myndighet i annan EES-stat har lämnat en motiverad begäran enligt artikel 3.2 i AV-direktivet, uppmana ett programföretag under svensk jurisdiktion att följa den andra EES-statens bestämmelser, om

1.programföretaget tillhandahåller en tv-sändning som helt eller hu- vudsakligen är riktad mot den andra EES-staten, och

2.det är fråga om överträdelse av en bestämmelse i allmänhetens in- tresse som är mer långtgående än AV-direktivets minimibestämmelser.

En motiverad begäran enligt artikel 3.2 i AV-direktivet ska innehålla uppgifter så att behörig myndighet kan göra en prövning i enlighet med föreslagen bestämmelse. Någon närmare reglering i denna del synes inte nödvändig.

Enligt Yttrandefrihetskommittén bör i radio- och tv-lagen införas ett tillägg om att en uppmaning till ett programföretag inte får avse en be- stämmelse som strider mot 1 kap. 2 eller 3 §§ yttrandefrihetsgrundlagen.

Redan av yttrandefrihetsgrundlagen följer att en myndighet inte får medverka i en situation som kan komma i konflikt med bestämmelserna om meddelar- och anskaffarfriheten och om förbudet mot censur i yttran- defrihetsgrundlagen. Regeringen anser därför att ett tillägg i enlighet med Yttrandefrihetskommitténs förslag inte behövs. Däremot bör det i radio- och tv-lagen införas en upplysningsbestämmelse där det hänvisas till aktuella bestämmelser i yttrandefrihetsgrundlagen.

Som nämnts ovan följer det av AV-direktivet att den behöriga myndig- heten i Sverige senast två månader från det att den tog emot begäran ska underrätta den behöriga myndigheten i den andra EES-staten om vidtag- na åtgärder och om resultatet därav. Närmare bestämmelser om detta bör meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Dessutom avser regeringen att ge behöriga myndigheter behörighet att

Prop. 2009/10:115

119

agera enligt de föreslagna bestämmelserna. I radio- och tv-lagen bör dock Prop. 2009/10:115 som redovisats tidigare införas en upplysningsbestämmelse om att reger-

ingen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om samarbetet mellan myndigheterna.

I radio- och TV-lagen finns bestämmelser om vilka beslut av Radio- och TV-verket och Granskningsnämnden för radio och TV som går att överklaga. Om det inte särskilt anges i lagen att ett beslut är överklagbart kan det inte överklagas. Som redovisats ovan föreslås i avsnitt 14 att Radio- och TV-verket och Granskningsnämnden för radio och TV av- vecklas. Regeringen gör bedömningen att myndigheternas verksamheter ska tas över av Myndigheten för radio och tv. Fördelningen av tillsynsan- svaret mellan myndigheten och den till myndigheten knutna gransk- ningsnämnden för radio och tv behandlas i avsnitt 14.4.1. Ett beslut som innebär att myndigheten inte vidtar någon åtgärd med anledning av en annan medlemsstats begäran om samarbete bör inte kunna överklagas. Principen att beslutet inte är överklagbart bör även gälla hos övriga svenska tillsynsmyndigheter som kan få en begäran om samarbete och vilkas tillsynsuppdrag inte regleras i radio- och tv-lagen.

6.6Information om programföretag som sänder tv och leverantörer av beställ-tv

Regeringens förslag: Programföretag som sänder tv och leverantörer av beställ-tv ska se till att mottagare av deras tjänster alltid och på ett enkelt sätt har tillgång till

namnet på leverantören av medietjänster,

den geografiska adress där leverantören är etablerad,

uppgifter om leverantören, inklusive e-postadress eller webbplats,

och

uppgifter om behörig tillsynsmyndighet.

AV-utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Merparten av remissinstanserna tillstyrker utred-

ningens förslag eller lämnar dem utan invändningar. Enligt Gransknings- nämnden för radio och TV bör det finnas en sanktion kopplad till kravet på information. TeliaSonera AB anser att ansvarsfördelningen är oklar mellan programföretag som tillhandahåller program för beställ-tv och leverantörer av beställ-tv. Enligt TeliaSonera är det dessutom oklart om enbart tv-program som tillhandahålls via beställ-tv ska omfattas av re- gleringen eller om regleringen också ska omfatta uthyrning av filmer via tv:n.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 3a i AV-direktivet ska medlemsstaterna säkerställa att leverantörer av audiovisuella medietjäns- ter under deras jurisdiktion sörjer för att mottagarna av deras tjänster hela tiden har direkt tillgång till åtminstone följande information, vilken ska vara lättillgänglig:

Namnet på leverantören av medietjänster.

Den geografiska adress där leverantören av medietjänster är etable-

rad.

120

Uppgifter om leverantören av medietjänster, inbegripet dennes e- postadress eller webbplats, så att det snabbt och effektivt går att få direkt kontakt med denne.

I tillämpliga fall behöriga kontroll- och övervakningsorgan.

Kravet på information gäller både för dem som tillhandahåller tv- sändningar, dvs. programföretag, och för dem som tillhandahåller eller levererar beställ-tv (jfr artikel 1 d och 1 f i AV-direktivet). Den närmare innebörden av begreppen beställ-tv och leverantör av medietjänster framgår av avsnitt 6.2.

Syftet med artikel 3a i direktivet är att mottagare av audiovisuella me- dietjänster smidigt och direkt ska få tillgång till information om leveran- törer av medietjänster. Bestämmelsen anger inte hur informationen ska hållas tillgänglig utan lämnar över till medlemsstaterna att bestämma de praktiska detaljerna.

Yttrandefrihetsgrundlagen innehåller vissa bestämmelser om namn på databaser och uppgifter om utgivare. Sålunda ska databaser ha ett namn (1 kap. 9 § femte stycket yttrandefrihetsgrundlagen). Närmare bestäm- melser om sådana namn meddelas, enligt samma lagrum, i lag. Enligt 4 kap. 4 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen ska uppgift om utgivare av radioprogram hållas tillgänglig för allmänheten enligt vad som närma- re föreskrivs i lag. Med radioprogram avses tv-program och ljudradio- program. Bestämmelser om utgivare av radioprogram m.m. ges i 3 kap. tillämpningslagen.

När informationen lämnas enligt 1 kap. 9 § yttrandefrihetslagen (den s.k. databasregeln) ska uppgift om verksamhetens namn och utgivare och vem som har utsett denne lämnas. Uppgifterna ska vara lättillgängliga och tydliga samt anges i anslutning till varandra (3 kap. 26 § tillämp- ningslagen). Kravet på lättillgänglighet innebär att det ska vara enkelt att hitta uppgifterna (prop. 2001/02:74 s. 109). Av motiven följer vidare att det är lämpligt att uppgifterna anges på den ”sida” som presenterar data- basen och som i regel först möter en användare. Namnet på databasen ska innehålla databasens domännamn eller motsvarande uppgift (3 kap. 18 § och 19 § andra stycket tillämpningslagen).

I 6 kap. 9 § radio- och TV-lagen finns en bestämmelse som har ett lik- artat syfte som artikel 3a i AV-direktivet. Enligt bestämmelsen ska den som sänder tv-program använda en sådan beteckning för sina sändningar som har godkänts av Radio- och TV-verket. Sändningsbeteckningen måste ha särskiljningsförmåga och den ska i regel anges minst en gång varje sändningstimme.

För beställ-tv som omfattas av databasregeln gäller enligt 3 kap. 26 § tillämpningslagen en skyldighet att vid varje tillhandahållande lämna uppgift om verksamhetens namn och utgivare samt vem som har utsett denne. Därutöver ställer e-handelslagen krav på att den som tillhandahål- ler beställ-tv lämnar information som gör det möjligt att kontakta tjänste- leverantören.

Regeringen anser att den information som ska lämnas enligt yttrande- frihetsgrundlagen, tillämpningslagen, radio- och TV-lagen och e- handelslagen inte är tillräcklig för att mottagare av audiovisuella medie- tjänster ska kunna ta direkt kontakt med leverantörer av medietjänster eller för att få information om behöriga kontroll- eller övervakningsor-

Prop. 2009/10:115

121

gan. Befintliga nationella bestämmelser uppfyller alltså inte fullt ut kra- ven i artikel 3a i AV-direktivet.

Ett sätt att lämna den i direktivet förskrivna informationen i tv- sändningar är naturligtvis att lämna den i samma form som sändningarna. Informationen utgör då ett program i yttrandefrihetsgrundlagens mening och träffas därmed av reglerna i 3 kap. yttrandefrihetsgrundlagen.

En skyldighet att lämna den aktuella informationen i trådsändning skulle därmed komma i konflikt med 3 kap. 1 och 4 §§ yttrandefrihets- grundlagen. Däremot lämnar 3 kap. 2 § samma lag en möjlighet att åläg- ga ett programföretag som sänder på något annat sätt än genom tråd en sådan informationsskyldighet, eftersom en sådan skyldighet måste anses förenlig med bestämmelserna i 2 kap. 12 § andra–femte styckena och 13 § regeringsformen.

Informationskravet i AV-direktivet gäller alla tv-sändningar, oavsett om de sänds genom etern eller tråd. Om informationskravet utformas så att det ska fullgöras i tv-sändning och avse alla sändningar skulle det som ovan nämnts inte vara förenligt med yttrandefrihetsgrundlagens bestäm- melser.

AV-direktivet ställer dock inte några andra krav på informationsläm- nandet än att mottagarna av audiovisuella medietjänster hela tiden ska ha tillgång till den föreskrivna informationen och att den ska vara lättill- gänglig, alltså inte på att t.ex. informationen ska lämnas i en tv-sändning. Regeringen anser därför att det bör vara tillräckligt att föreskriva att programföretag som sänder tv och leverantörer av beställ-tv ska lämna den i direktivet föreskrivna informationen, att informationen ska lämnas så att mottagare enkelt har tillgång till informationen och i övrigt lämna över till programföretagen och leverantörerna att bestämma på vilket sätt det ska ske. De kan då välja att lämna informationen på så sätt att den alltid kan hämtas i en sändning på tv-skärmen eller att lämna den på något annat sätt, t.ex. på företagets webbplats.

Sammantaget anser regeringen således att det i radio- och tv-lagen bör införas en bestämmelse om att programföretag som sänder tv och leve- rantörer av beställ-tv ska se till att mottagare av deras tjänster alltid och på ett enkelt sätt har tillgång till namnet på leverantören av medietjänster, den geografiska adress där leverantören är etablerad, uppgifter om leve- rantören, inklusive dess e-postadress eller webbplats och uppgift om behörig tillsynsmyndighet.

Som redovisas ovan motsvarar e-handelslagen inte fullt ut vad som krävs för att genomföra artikel 3a i AV-direktivet. Dessutom innehåller lagen krav på information i andra avseenden än vad som följer av direk- tivet. På sätt som AV-utredningen föreslagit bör det i radio- och tv-lagen införas en upplysning om att 8 § e-handelslagen även gäller för leveran- törer av beställ-tv. På motsvarande sätt bör i e-handelslagen finnas en hänvisning till radio- och tv-lagen.

Enligt Granskningsnämnden för radio och TV bör det finnas en sank- tion kopplad till föreslagen bestämmelse om krav på information.

Det finns enligt regeringen i och för sig inga rättsliga hinder mot att koppla en sanktion till bestämmelsen om krav på information. Något förslag om detta har emellertid inte lämnats av AV-utredningen. Det saknas således underlag för att nu ta ställning i den frågan.

Prop. 2009/10:115

122

6.7

Krav på innehållet

Prop. 2009/10:115

6.7.1Innehåll som uppammar hat grundat på ras, kön, religion eller nationalitet

Regeringens förslag: Den s.k. demokratibestämmelsen utvidgas till att även omfatta den som tillhandahåller beställ-tv.

AV-utredningens förslag överensstämmer med regeringens.

 

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker ut-

 

redningens förslag eller lämnar det utan invändning. Granskningsnämn-

 

den för radio och TV är tveksam till utredningens slutsats att demokrati-

 

bestämmelsen bidrar till ett förbud i beställ-tv mot sändningar som inne-

 

håller något som uppammar hat grundat på ras, kön, religion eller natio-

 

nalitet. Nämnden anför att demokratibestämmelsen avser programverk-

 

samheten som helhet och inte kan tillämpas på enstaka sändningar samt

 

att bestämmelsen endast kan sanktioneras genom återkallelse av tillstånd

 

vilket inte är en möjlighet när det gäller beställ-tv.

 

Skälen för regeringens förslag: Tv-direktivets bestämmelse om att

 

medlemsstaterna ska säkerställa att tv-sändningarna inte innehåller något

 

som uppammar hat grundat på ras, kön, religion eller nationalitet har

 

genom AV-direktivet utvidgats till att omfatta alla audiovisuella medie-

 

tjänster (artikel 3b).

 

Bestämmelsen i tv-direktivet har ansetts genomförd i Sverige genom

 

straffbestämmelsen om hets mot folkgrupp och den s.k. demokratibe-

 

stämmelsen i radio- och TV-lagen.

 

Enligt 16 kap. 8 § brottsbalken döms den som i uttalande eller i något

 

annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folk-

 

grupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hud-

 

färg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell lägg-

 

ning för hets mot folkgrupp.

 

Hets mot folkgrupp är även ett yttrandefrihetsbrott (5 kap. 1 § yttrande-

 

frihetsgrundlagen). Straffbestämmelserna om hets mot folkgrupp gäller

 

alltså oavsett på vilket sätt och i vilket medium brottet begås. Det spelar

 

ingen roll om brottet begås i en tv-sändning, genom beställ-tv eller på

 

något annat sätt. Som AV-utredningen konstaterat tillgodoses kraven i

 

artikel 3b i AV-direktivet därför till övervägande del av nämnda be-

 

stämmelser i brottsbalken och i yttrandefrihetsgrundlagen. Bestämmel-

 

serna tar dock inte hand om kravet i AV-direktivet att audiovisuella me-

 

dietjänster inte får innehålla något som uppammar hat grundat på kön.

 

Demokratibestämmelsen i 6 kap. 1 § radio- och TV-lagen gäller för

 

alla tv-sändningar som omfattas av lagen, dvs. även trådsändningar (jfr

 

1 kap. 1 och 3 §§ radio- och TV-lagen samt prop. 1995/96:160 s. 62 ff.,

 

93 och 171). Enligt bestämmelsen ska den som sänder tv-program se till

 

att programverksamheten som helhet präglas av det demokratiska stats-

 

skickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den

 

enskilda människans frihet och värdighet. Bestämmelsen omfattar även

 

det som sänds under annonstid i tv (prop. 1990/91:149 s. 85).

 

Demokratibestämmelsen infördes dels för att lagstiftaren ansåg att det

 

fanns ett inhemskt behov, dels för att tv-direktivet krävde det. Lagstifta-

 

ren har konsekvent ansett att demokratibestämmelsen tillsammans med

123

 

reglerna om hets mot folkgrupp tillgodoser de allmänna krav som ställs i Prop. 2009/10:115 tv-direktivet på att sändningar inte får innehålla något som uppammar hat

grundat på ras, kön, religion eller nationalitet.

Regeringen anser att samma synsätt som lagstiftaren har haft i fråga om tv-sändningar bör anläggas i fråga om beställ-tv. Även den som leve- rerar beställ-tv tillhandahåller tv-program (jfr artikel 1 g) i AV- direktivet). Till skillnad mot tv-sändningar där programmen tillhanda- hålls för samtidigt tittande enligt en programtablå, tillhandahålls pro- grammen i beställ-tv efter begäran av mottagaren ur en katalog med program som valts ut av leverantören av beställ-tv. Det är svårt att se att det skulle finnas någon principiell eller praktisk skillnad mellan de olika tjänsterna när det gäller programverksamheten. Om beställ-tv tillhanda- hålls via Internet kan den vara en trådsändning. Frågan är då om reglerna om trådsändningar i yttrandefrihetsgrundlagen kan anses tillåta att demo- kratibestämmelsen i radio- och TV-lagen blir tillämplig på beställ-tv som sänds i tråd. Som tidigare nämnts avser demokratibestämmelsen pro- gramverksamheten i dess helhet och den gäller även för trådsändningar. Överträdelse av bestämmelsen kan leda till återkallelse av sändningstill- ståndet om tillståndshavaren väsentligt har brutit mot reglerna (11 kap. 2 § radio- och TV-lagen). Eftersom sändning genom tråd inte kräver till- stånd är en sådan sanktion inte möjlig. Demokratibestämmelsen gäller dock redan i dag för trådsändningar och det kan inte anses möta hinder mot att göra demokratibestämmelsen tillämplig också på beställ-tv. Det finns också skäl att låta demokratibestämmelsen gälla även beställ-tv. Yttrandefrihetsgrundlagen hindrar det inte. Även om bestämmelsen inte alltid kan sanktioneras är det en viktig markering. Mot denna bakgrund bör demokratibestämmelsen avse även beställ-tv.

6.7.2Skydd av minderåriga

Regeringens förslag: Program som tillhandahålls genom beställ-tv och som innehåller ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller pornografiska bilder får inte tillhandahållas på ett sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se programmen, om det inte av särskilda skäl ändå är försvarligt.

AV-utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker ut-

redningens förslag eller lämnar det utan invändningar. Barnombudsman- nen är i stort positiv till utredningens förslag men, anser att det har brister när det gäller minderårigas rätt till skydd mot våldsskildring och porno- grafisk framställning. Enligt ombudsmannen bör förslaget skärpas i flera avseenden – utöver vad direktivet föreskriver och i linje med barnkon- ventionen och praxis från Granskningsnämnden för radio och TV – både vad avser tv-sändningar och beställ-tv. Granskningsnämnden för radio och TV, Sveriges Television (SVT), TV4 AB och Sveriges Utbildningsra- dio (UR) anser att det finns praktiska och tekniska problem med försla- get. Nämnden påpekar att den måste avgöra om sådana tekniska spärrar som ska hindra att barn tar del av programmet är tillräckligt effektiva för

124

att fylla sin funktion samt att sådana bedömningar ligger vid sidan om Prop. 2009/10:115 nämndens huvudsakliga uppdrag och kompetensområde.

Bakgrund

Tv-direktivets bestämmelse om skydd av underåriga vid tv-sändningar är oförändrad genom AV-direktivet. Medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att tv-sändningar från programföretag inom respektive stats jurisdiktion inte innehåller program som allvarligt kan skada den fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen hos underåriga, särskilt program som innehåller pornografi eller meningslöst våld (artikel 22).

Därutöver gäller att åtgärderna ska utsträckas till att gälla andra pro- gram som kan bedömas skada den fysiska, mentala eller moraliska ut- vecklingen hos underåriga, utom då det kan anses säkert, genom val av sändningstid eller genom tekniska åtgärder, att de underåriga inom sänd- ningsområdet normalt inte hör eller ser sådana sändningar. Om sådana program sänds i okodad form ska medlemsstaterna dessutom se till att de föregås av en akustisk varning eller att de markeras med en visuell sym- bol under hela sändningstiden.

Genom AV-direktivet har det införts en ny bestämmelse om skydd av minderåriga när det gäller beställ-tv.

Enligt artikel 3h i direktivet ska medlemsstaterna vidta lämpliga åtgär- der för att se till att audiovisuella medietjänster på begäran som tillhan- dahålls av leverantörer av medietjänster under deras jurisdiktion och som allvarligt kan skada den fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen hos minderåriga endast tillhandahålls på ett sådant sätt att minderåriga normalt inte hör eller ser sådana tjänster.

Tv-direktivets bestämmelse om skydd av underåriga vid tv-sändningar har ansetts genomförd i svensk rätt dels genom bestämmelserna om ytt- randefrihetsbrott i yttrandefrihetsgrundlagen, om barnpornografibrott, olaga våldsskildring, hets mot folkgrupp, uppvigling och förledande av ungdom i brottsbalken, dels genom bestämmelserna om sändning av våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär i radio- och TV-lagen (jfr prop. 1995/96:160 s. 95). Enligt 6 kap. 2 § radio- och TV-lagen får pro- gram med ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller med pornografiska bilder inte sändas under sådan tid och på sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn ser programmen, om det inte av särskilda skäl ändå är försvarligt.

Skälen för regeringens förslag: I propositionen där förslag till nuva- rande radio- och TV-lag behandlades uttalades att program som här i landet innefattar bland annat barnpornografibrott och olaga våldsskild- ring torde vara sådana program som allvarligt kan skada minderåriga och att sådana sändningar är förbjudna enligt yttrandefrihetsgrundlagen och brottsbalken (prop. 1995/96:160 s. 95). I det sammanhanget pekades också på brotten uppvigling och hets mot folkgrupp. Vidare ansågs att bestämmelsen i tv-direktivet ska tolkas så att program som innehåller pornografi eller meningslöst våld av mindre allvarlig art kan godtas un- der förutsättning att sändningarna sker på ett sådant sätt att det är säkert

125

att minderåriga normalt inte ser eller hör programmen. Detta kunde ske genom val av sändningstid eller genom tekniska åtgärder.

Det saknas anledning att göra någon annan bedömning än den som ti- digare har gjorts när det gäller frågan om vad som allvarligt kan skada den fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen hos minderåriga. Ak- tuella bestämmelser i brottsbalken och i yttrandefrihetsgrundlagen är tillämpliga oavsett hur programmen distribueras. Detta innebär att pro- gram som allvarligt kan skada minderåriga och som tillhandahålls som beställ-tv redan i dag är förbjudna enligt brottsbalken och yttrandefri- hetsgrundlagen.

Som AV-utredningen konstaterat går alltså redan i denna del de svens- ka reglerna längre än vad AV-direktivet kräver i fråga om beställ-tv. Artikel 3h i direktivet innefattar nämligen bara ett krav på att sådana program ska tillhandahållas på ett sådant sätt att minderåriga normalt inte hör eller ser dem. Eftersom AV-direktivet är ett minimidirektiv är det emellertid inget som hindrar att de svenska reglerna är mer långtgående eller strängare än direktivets bestämmelser. Det krävs dock att medlems- staten håller sig inom ramen för vad unionsrätten tillåter.

I likhet med AV-utredningen anser regeringen att gränsdragningen mellan vad som allvarligt kan skada och vad som ”bara” kan skada den fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen hos minderåriga är allt annat än tydlig. Det kan därför finnas anledning att överväga om inte en bestämmelse motsvarande den i radio- och TV-lagen om skyddet av minderåriga från skadligt programinnehåll vid tv-sändningar ska införas även när det gäller beställ-tv. Det är emellertid inte enbart gränsdrag- ningsproblem som talar för en sådan ordning. Det är svårt att hävda att intresset av att skydda minderåriga mot vissa skadliga program är större när programmen sänds linjärt i tv än när de tillhandahålls icke-linjärt i form av beställ-tv. Skydd av barn och unga tillhör sådana hänsyn som kan motivera en avvikelse från den fria rörligheten för varor och tjänster, så länge reglerna inte går längre än vad som är nödvändigt för att nå målet och reglerna verkar icke-diskriminerande. En regel av det slag som AV-utredningen föreslagit faller väl inom ramen för vad som är tillåtet enligt unionsrätten (jfr skäl 32 i AV-direktivet).

En sådan ordning överensstämmer också med 3 kap. 1 § andra stycket 4 yttrandefrihetsgrundlagen (jfr prop. 1995/96:160 s. 97). Beställ-tv som tillhandahålls via Internet kan vara en trådsändning och rätten att sända genom tråd får inskränkas endast i de fall som avses i 3 kap. 1 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen. Bestämmelsen ger möjlighet att med- dela föreskrifter om ingripanden mot fortsatt sändning av ett utbud som inriktas på våldsskildringar, pornografiska bilder och hets mot folkgrupp.

Sammantaget anser regeringen att övervägande skäl talar för en enhet- lig ordning när det gäller skyddet av minderåriga från skadligt program- innehåll. Det bör därför i radio- och tv-lagen införas en bestämmelse för beställ-tv som motsvarar den som gäller för tv-sändningar. Enligt be- stämmelsen får program som tillhandahålls genom beställ-tv och som innehåller ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller pornografiska bilder inte tillhandahållas på ett sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se programmen, om det inte av särskilda skäl ändå är försvarligt.

Prop. 2009/10:115

126

Regeringen anser att detta utgör en lämplig avvägning mellan intresset Prop. 2009/10:115 av att upprätthålla en hög grad av medie- och yttrandefrihet och ett nöd-

vändigt skydd av minderåriga.

När det gäller frågan på vilket sätt beställ-tv med ovan angivet inne- håll ska kunna tillhandahållas ger skäl 45 till AV-direktivet god ledning. Som exempel nämns användningen av personliga identifieringsnummer (PIN-koder), filtersystem eller märkning. Vidare hänvisas i skäl 37 till direktivet till exempel på en rad möjliga åtgärder som anges i Europapar- lamentets och rådets rekommendation av den 20 december 2006 om skyddet av minderåriga och människans värdighet och om rätten till genmäle med avseende på konkurrenskraften hos den europeiska indu- strin för audiovisuella tjänster och nätverksbaserade informationstjänster (EUT L 378, 27.12.2006 s. 72.).

I denna del vill regeringen understryka att det i AV-direktivet endast ges exempel på metoder, t.ex. tekniska spärrar, som leverantörerna av beställ-tv kan använda och att det är behörig nationell tillsynsmyndighet som i varje enskilt ärende har att bedöma om de metoder som används är tillräckligt effektiva för att fylla sin funktion.

Regeringen har viss förståelse för de farhågor som Granskningsnämn- den för radio och TV ger uttryck för när det gäller kontrollfunktionen, men anser att framtiden får utvisa om förslaget leder till konkreta pro- blem. Det är viktigt att kommissionen och nationella tillsynsmyndigheter följer utvecklingen på området (se bland annat artikel 26 i AV- direktivet).

Avslutningsvis vill regeringen nämna att radio- och TV-lagen även in- nehåller andra regler som har till syfte att skydda barn och att regeringen föreslår att dessa bestämmelser ska utvidgas till att även omfatta beställ- tv (se bl.a. avsnitten 6.9 och 6.11).

6.7.3Främjande av europeiska produktioner

Regeringens förslag: Den som tillhandahåller beställ-tv på annat sätt än genom tråd ska på lämpligt sätt och när det är praktiskt möjligt främja framställningen av och tillgången till program av europeiskt ursprung.

Den som tillhandahåller beställ-tv på annat sätt än genom tråd ska från och med år 2011 och därefter vart fjärde år till behörig myndighet redo- visa vilka åtgärder som vidtagits för att främja framställningen av och tillgången till europeiska produktioner.

Den nuvarande skyldigheten i radio- och TV-lagen för programföretag att årligen redovisa hur stor del av verksamheten som utgjorts av pro- gram av europeiskt ursprung och sådana som framställts av självständiga producenter ändras så att rapporteringsskyldigheten bara behöver fullgö- ras vartannat år.

AV-utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regering-

 

ens.

 

Remissinstanserna: Flera remissinstanser ansluter sig till utredning-

 

ens förslag eller lämnar dem utan invändningar. C More Entertainment

 

anser att kraven på att tjänsterna ska ha något annat innehåll än vad som

 

efterfrågas av allmänheten inte är rimligt. Föreningen Sveriges Filmpro-

127

ducenter och Sveriges TV-producenter anser att kvoten för självständig produktion bör höjas till tjugofem procent, att en förutsättning för att räkna produktion som självständig är att produktionen ägs och förvaltas av producenten samt att andelen självständig produktion bör kontrolleras av behörig myndighet årligen och inte vartannat år. Granskningsnämn- den för radio och TV efterlyser anvisningar om vilka åtgärder nämnden förväntas vidta med den information som ges. Enligt Teaterförbundet bör förslagen förenas med tydliga incitament för att kunna förverkligas. TV4 AB (TV4) anser att bestämmelsen om främjandet av europeiska produk- tioner endast bör omfatta beställ-tv där det är praktiskt och tekniskt möj- ligt. Enligt TV4 bör begreppet särskilda skäl i nuvarande bestämmelse om tv-sändningar tas bort och ersättas med de kriterier som gäller för beställ-tv.

Skälen för regeringens förslag: Enligt tv-direktivet ska medlemssta- terna, där så är praktiskt möjligt och på lämpligt sätt, säkerställa att pro- gramföretagen reserverar en övervägande del av sin sändningstid för europeiska produktioner. Nyheter, sportevenemang, tävlingar och reklam omfattas inte av artikeln. AV-direktivet innehåller inte några ändringar i den delen.

När det gäller beställ-tv innehåller dock AV-direktivet en ny bestäm- melse (artikel 3i.1). Enligt den ska medlemsstaterna se till att leverantö- rer av sådana tjänster där så är praktiskt möjligt och på lämpligt sätt, främjar framställningen av och tillgången till europeiska produktioner. Sådant främjande kan bland annat avse det finansiella bidraget från såda- na tjänster till produktionen och förvärv av sändningsrätter till europeiska produktioner eller andelen och/eller framhävandet av europeiska produk- tioner i den programkatalog som erbjuds för beställ-tv. Vad som avses med europeiska produktioner framgår av artikel 1 n i i AV-direktivet.

Artikel 3i.1 i AV-direktivet innebär inte något krav på hur främjandet av europeiska produktioner ska ske. Vidare finns inte något absolut krav på främjande utan i direktivet anges endast att det ska ske där så är prak- tiskt möjligt och på lämpligt sätt.

Motiven till artikeln framgår av skäl 48 till AV-direktivet. Eftersom beställ-tv delvis kan komma att ersätta tv-sändningar bör sådana tjänster främja produktion och distribution av europeiska produktioner och på så sätt aktivt bidra till och främja den kulturella mångfalden. Som exempel på sådant stöd till europeiska produktioner anges, förutom ekonomiska bidrag, en minsta andel av europeiska produktioner i beställvideokatalo- ger eller en attraktiv presentation i elektroniska programguider.

Tv-direktivets bestämmelse om främjande av europeiska produktioner har genomförts i svensk rätt (6 kap. 8 § radio- och TV-lagen). För ett korrekt genomförande av AV-direktivet i svensk rätt krävs att nationell lagstiftning anpassas till direktivets bestämmelser om beställ-tv.

Leverantörer av beställ-tv kan antas ha olika förutsättningar att främja europeiska produktioner. Av betydelse är bland annat typ av program och till vilken publik som tjänsten huvudsakligen riktar sig. Behovet av olika former av stöd kan också variera över tiden. Regeringen anser att en bestämmelse som närmare anger på vilket sätt främjandet ska ske kan innebära svårigheter för vissa leverantörer. En sådan ordning kan också motverka önskvärd flexibilitet.

Prop. 2009/10:115

128

Övervägande skäl talar alltså för att inte närmare reglera på vilket sätt en leverantör av beställ-tv ska främja europeiska produktioner. Regering- en anser att AV-direktivet i denna del bör genomföras på så sätt att det i radio- och tv-lagen införs en bestämmelse om att en leverantör av beställ- tv på lämpligt sätt och när det är praktiskt möjligt ska främja framställ- ningen av och tillgången till program av europeiskt ursprung. En sådan bestämmelse bör, i likhet med motsvarande bestämmelse för tv- sändningar, begränsas till att avse trådlöst tillhandahållande.

AV-utredningen har inte föreslagit någon ändring av bestämmelsen som gäller för tv-sändningar. Således saknas underlag för att närmare kunna överväga förslaget från TV4 att ändra denna regel.

Av AV-direktivet följer att medlemsstaterna vart fjärde år med början år 2011 ska rapportera om genomförandet av skyldigheten att främja europeiska produktioner när det gäller beställ-tv (artikel 3i.2). Gransk- ningsnämnden för radio och TV har efterlyst anvisningar om vilka åtgär- der som behörig myndighet förväntas vidta med den information som ges. I skäl 48 till AV-direktivet anges att det är viktigt att tillämpningen av artikeln om främjande av europeiska produktioner följs upp och att medlemsstaterna i sina rapporter bör beakta det finansiella bidraget från beställ-tv till europeiska produktioner och förvärv av sändningsrätten till sådana, andelen europeiska produktioner i utbudet av beställ-tv och den faktiska konsumtionen av europeiska produktioner. Liknande rapporte- ringskrav ställs redan i dag på medlemsstaterna när det gäller andelen europeiska produktioner i tv-sändningar. Denna redovisning görs till Radio- och TV-verket. Viss vägledning kan alltså fås av verkets hanter- ing. I radio- och tv-lagen bör således införas en bestämmelse om att en leverantör av beställ-tv 2011 och därefter vart fjärde år till behörig myn- digheten ska redovisa vad leverantören har gjort för att främja framställ- ningen av och tillgången till sådana europeiska produktioner som avses i artikel 1 n i i AV-direktivet.

När det gäller europeiska produktioner av tv-sändningar ska rapporter- na lämnas till kommissionen vartannat år. Programföretagen är dock enligt 9 kap. 4 § radio- och TV-lagen skyldiga att årligen redovisa ande- len till Radio- och TV-verket. För att Sverige ska kunna fullgöra sin rapporteringsskyldighet till kommissionen när det gäller beställ-tv måste leverantörerna rapportera vilka åtgärder som vidtagits för att främja framställningen av och tillgången till europeiska produktioner. Det bör vara tillräckligt att leverantörerna lämnar in en sådan rapport vart fjärde år dvs. lika ofta som Sverige ska lämna sin rapport till kommissionen. För att underlätta för programföretag bör således, i enlighet med AV- utredningens förslag, den nuvarande skyldigheten i radio- och TV-lagen att årligen redovisa hur stor del av verksamheten som utgjorts av pro- gram av europeiskt ursprung och sådana som framställts av självständiga producenter ändras så att rapporteringsskyldigheten bara behöver fullgö- ras vartannat år.

Prop. 2009/10:115

129

6.8

Tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning Prop. 2009/10:115

Regeringens förslag: En leverantör av medietjänster som tillhandahåller tv-sändning, beställ-tv eller sökbar text-tv på något annat sätt än genom tråd ska utforma tjänsten på ett sådant sätt att programmen blir tillgängli- ga för personer med funktionsnedsättning genom textning, tolkning, uppläst text eller liknande teknik i den omfattning som beslutas av reger- ingen eller Myndigheten för radio och tv. Besluten ska gälla för en viss tid. Leverantörens finansiella förutsättningar och den tekniska utveck- lingen av tillgänglighetstjänster ska beaktas när det bestäms på vilket sätt och i vilken omfattning som programmen ska göras tillgängliga.

Behörig myndighet får meddela de förelägganden som behövs i enskil- da fall för att bestämmelsen och de beslut som meddelats med stöd av bestämmelsen ska efterlevas. Ett sådant föreläggande får förenas med vite.

Det ska inte längre vara möjligt att förena sändningstillstånd med vill- kor om skyldighet att utforma tjänsterna på ett sådant sätt att de blir till- gängliga för personer med funktionsnedsättning. I stället ska sändnings- tillstånd kunna förenas med villkor om att programmens innehåll ska vara särskilt anpassat.

Radio- och TV-lagsutredningens och AV-utredningens förslag

överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna: En stor del av remissinstanserna delar utredning- arnas förslag eller lämnar dem utan invändningar. Axess Publishing anser att tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning bör skapas ge- nom frivilliga överenskommelser. Enligt Boxer är det viktigt att nyttan matchas mot kostnaderna. C More Entertainment anser bl.a. att kraven bör godkännas av företagen eller endast gälla program som är särskilt värdefulla för yttrande- och informationsfriheten. Förbundet Sveriges Dövblinda och Hjälpmedelsinstitutet anser att antalet personer som följer sändningarna inte ska ha någon betydelse för om kravet på tillgänglighet ska gälla. Enligt Granskningsnämnden för radio och TV bör det övervä- gas om bestämmelser om tillgänglighet kan göras tillämpliga även på utländska sändningar som huvudsakligen riktas mot Sverige. Nämnden menar vidare att det inte finns något avgörande sakligt skäl för att inte även trådsändningar ska omfattas och att det är angeläget att gå vidare med Yttrandefrihetskommitténs förslag om att möjliggöra sådana be- stämmelser i vanlig lag. Enligt nämnden och Radio- och TV-verket bör nämnden ha tillsynsansvar när det gäller radio och tv i allmänhetens tjänst och verket för övriga. Nämnden anser också att det kan ifrågasättas om det är möjligt att meddela villkor om hörbarhet med stöd av förslaget och efterfrågar tydliga riktlinjer för vad som ska beaktas vid bedömning- en av om villkor om hörbarhet är uppfyllda. Enligt Radio- och TV-verket bör det utredas i vad mån föreskrifter behövs även för ljudradiosändning- ar. Hörselskadades Riksförbund menar att alla svenskspråkiga tv- sändningar oavsett sändningsteknik ska vara textade och finner det tvek- samt att företagens finansiella förutsättningar, den tekniska utvecklingen och antalet tittare ska begränsa den tillgänglighet som var och en betalar för. Konkurrensverket, som stödjer utredningarnas förslag, understryker

130

att det är viktigt att de svenska reglerna överlag inte ställer upp betydligt

Prop. 2009/10:115

högre krav på tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning än

 

dem som gäller i andra länder. Myndigheten för handikappolitisk sam-

 

ordning anser att alltför stor hänsyn tas till marknaden. SVT anser att det

 

är naturligt att regeringen inte vidaredelegerar rätten att utfärda föreskrif-

 

ter för radio och tv i allmänhetens tjänst till en myndighet och att någon

 

sanktionsmöjlighet inte ska finnas för radio och tv i allmänhetens tjänst.

 

UR avvisar utredningens förslag att Granskningsnämnden för radio och

 

TV ska kunna förelägga UR att följa bestämmelser eller föreskrifter och

 

att sådana förelägganden ska kunna förenas med vite. Enligt Teracom

 

och Yttrandefrihetskommittén bör det av radio- och TV-lagen framgå att

 

även effekten på sändningsutrymme i nätet ska beaktas vid bestämmande

 

av skyldigheten att göra sändningarna tillgängliga för personer med funk-

 

tionsnedsättning. Enligt TV4 AB bör bestämmelser om att utforma sänd-

 

ningarna på ett sådant sätt att de blir tillgängliga för personer med funk-

 

tionsnedsättning fastställas av behörig myndighet i samband med beslut

 

om sändningstillstånd. Vidare anser TV4 att det är tveksamt om förslaget

 

är förenligt med yttrandefrihetsgrundlagen när det gäller beställ-tv och att

 

det kan leda till snedvridning av konkurrensen. För det fall att bestäm-

 

melserna ska ligga utanför sändningstillstånden bör den som åläggs skyl-

 

digheter samtycka till dessa.

 

Bakgrund

 

Enligt 3 kap. 8 § 5 radio- och TV-lagen får ett tillstånd att sända tv-

 

program förenas med villkor om skyldighet att utforma sändningar på ett

 

sådant sätt att de blir tillgängliga för funktionshindrade. Villkor som

 

meddelats med stöd av denna punkt avser både att programföretaget

 

genom textning, tolkning och andra tekniska åtgärder ska se till att per-

 

soner med funktionsnedsättning ska kunna följa de ordinarie program-

 

men och att företaget ska producera särskilda program för sådana perso-

 

ner. För tv-sändningar som inte kräver tillstånd, dvs. sändningar via sa-

 

tellit eller kabel, finns ingen motsvarande bestämmelse.

 

Till skillnad från tv-direktivet innehåller AV-direktivet en bestämmelse

 

om att medlemsstaterna ska uppmuntra leverantörer av medietjänster att

 

se till att deras tjänster successivt görs tillgängliga för syn- och hörsel-

 

skadade personer (artikel 3c). I skäl 64 till AV-direktivet anges att till-

 

gängligheten bör uppnås exempelvis genom teckenspråk, programtext-

 

ning, ljudbeskrivning och lättbegripliga skärmmenyer. Artikeln är till-

 

lämplig på såväl tv-sändningar som beställ-tv.

 

Det framgår inte av direktivet på vilket sätt medlemsstaterna ska upp-

 

muntra leverantörer av medietjänster för att få till stånd en ökad tillgäng-

 

lighet för personer med funktionsnedsättning. Det enda kravet som ställs

 

är att staten ska göra något för att åstadkomma en ökad tillgänglighet.

 

Radio- och TV-lagsutredningen

 

Behovet av lagändringar för att förbättra tillgängligheten av tv-

 

sändningar för personer med funktionsnedsättning övervägdes av Radio-

 

och TV-lagsutredningen. Utredningen la i sitt betänkande Tillgänglighet,

131

mobil TV samt vissa andra radio- och TV-rättsliga frågor (SOU 2006:51) Prop. 2009/10:115 fram förslag till lagstiftning på området. Uppdraget omfattade inte för-

slag till grundlagsändringar. Utredningens förslag avsåg därför endast sådana sändningar som förmedlas på annat sätt än genom tråd, dvs. marksändningar och satellitsändningar.

Enligt utredningen bör det grundläggande kravet på tillgänglighet av tv-sändningar för personer med funktionsnedsättning framgå direkt av lag. Utredningen föreslog att det skulle införas en bestämmelse i radio- och tv-lagen som ålägger den som sänder tv-program på annat sätt än genom tråd att utforma sändningarna på ett sådant sätt att programmen blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning i den omfattning som regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer före- skriver.

Vid bestämmande av på vilket sätt och i vilken omfattning som pro- grammen ska göras tillgängliga för personer med funktionsnedsättning ska enligt utredningen programföretagens finansiella förutsättningar, den tekniska utvecklingen av tillgänglighetstjänster inom tv-området och antalet tittare som följer den enskilda programtjänsten beaktas.

Utredningen föreslog att Granskningsnämnden för radio och TV ska kunna förelägga den som åsidosätter den föreslagna bestämmelsen eller föreskrifterna om skyldighet att se till att tv-programmen görs tillgängli- ga för personer med funktionsnedsättning att följa bestämmelsen eller föreskrifterna. Ett sådant föreläggande ska kunna förenas med vite. Dessutom föreslog utredningen att sändningstillståndet ska kunna åter- kallas om ett programföretag som sänder med stöd av tillstånd på ett väsentligt sätt har åsidosatt bestämmelsen eller föreskrifterna om till- gänglighet.

Remissutfallet var blandat. Flera remissinstanser tillstyrkte förslaget, medan andra ansåg att den nuvarande ordningen borde behållas. Några remissinstanser vände sig mot att en myndighet skulle besluta om till- gängligheten.

I sanktionsdelen hade remissinstanserna med något undantag inget att invända mot förslaget.

Skälen för regeringens förslag

Behovet av ökad tillgänglighet

För närvarande är det bara de programtjänster som tillhandahålls av SVT, UR och TV4 som har sändningstillstånd med villkor om tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning. Övriga programföretag som har tillstånd att sända marksänd tv har inga sådana villkor.

Det är viktigt att personer med funktionsnedsättning ges största möjliga tillgång till program som sänds i tv eller sökbar text-tv eller tillhandahålls i form av beställ-tv. Kravet på tillgänglighet av program för personer med funktionsnedsättning bör vidgas och omfatta fler programtjänster än de som kräver sändningstillstånd enligt radio- och TV-lagen. Därtill kommer att övergången från analog till digital utsändningsteknik innebär att möjligheterna ökar att göra program tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. Sammantaget menar regeringen att det finns an-

132

ledning att ställa högre krav än i dag på leverantörer av medietjänster i Prop. 2009/10:115 detta avseende.

Hur ska kraven utformas?

Som Radio- och TV-lagsutredningen och AV-utredningen framhållit medger yttrandefrihetsgrundlagen inte att det ställs krav på leverantörer av medietjänster om ökad tillgänglighet av programtjänster för personer med funktionsnedsättning när det gäller sändningar som sker genom tråd.

Tryck- och yttrandefrihetsberedningen (Ju 2003:04), som numera har omvandlats till en kommitté, Yttrandefrihetskommittén har haft i upp- drag att överväga de yttrandefrihetsrättsliga aspekterna på Radio- och TV-lagsutredningens förslag om tv-sändningars tillgänglighet för perso- ner med funktionsnedsättning och föreslå de grundlagsändringar och andra lagändringar som dessa överväganden föranleder. I februari 2009 överlämnade kommittén delbetänkandet Grundlagsskydd för digital bio och andra yttrandefrihetsrättsliga frågor (SOU 2009:14). Delbetänkandet har behandlats i prop. 2009/10:81 Grundlagsskydd för digital bio och andra yttrandefrihetsrättsliga frågor som överlämnats till riksdagen i december 2009. I propositionen föreslås en bestämmelse i 3 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen som tillåter regler i vanlig lag om skyldighet för den som i tråd sänder program i television att utforma sändningarna på ett sådant sätt att programmen genom textning, teckenspråkstolkning, syntolkning, uppläst text eller liknande teknik blir tillgänglig för personer med funktionsnedsättning. Förslaget till ändring i grundlagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2011. Eftersom den nya radio- och tv-lagen föreslås träda i kraft redan den 1 augusti 2010 måste krav på leverantörer av medietjänster att utforma tjänsterna på ett sådant sätt att programmen blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning för närvarande begränsas till tjänster som tillhandahålls på annat sätt än genom tråd. Regeringen får återkomma i ett annat sammanhang till frågan om kravet på tillgängliggörande ska gälla även beträffande program i trådsändning- ar.

Med den nämnda avgränsningen blir den första frågan om ett sådant krav ska anges i lag, som Radio- och TV-lagsutredningen och AV- utredningen föreslagit, eller genom tillståndsvillkor på det sätt som sker i dag.

En nackdel med den nuvarande ordningen är att kraven bara kan ställas på tillståndspliktiga sändningar, vilket utesluter satellitsändningar och beställ-tv. I avsnitt 11 föreslås dessutom att tillståndsplikten för tv- sändningar ska begränsas så att sändningar utanför de traditionella rund- radionäten utesluts från tillståndsplikt. Det innebär att bl.a. mobil-tv i mobiltelenät inte kommer att kräva sändningstillstånd.

Regeringen anser att dessa omständigheter talar mot den nuvarande ordningen att genom villkor i sändningstillstånden reglera kraven på tillgänglighet. Dessutom kan en reglering genom tillståndsvillkor innebä- ra att tillståndshavarnas skyldigheter inte kan ändras under en pågående tillståndsperiod. Frågan är då om kraven ska anges genom föreskrifter i lag.

133

När det gäller vad skyldigheten ska omfatta är det en väsentlig skillnad mellan en skyldighet att förse t.ex. tv-sändningar med sådana tekniska hjälpmedel som syftar till att göra programmen tillgängliga för personer med funktionsnedsättning och en skyldighet att sända program vars inne- håll är särskilt anpassat för personer med funktionsnedsättning, t.ex. nyhetssändningar som har anpassats till personer med kognitiv funk- tionsnedsättning. Den förstnämnda skyldigheten kan inte anses röra ytt- randets innehåll så länge det är fråga enbart om tekniska hjälpmedel. Den senare skyldigheten däremot är en klar och väsentlig inskränkning i den sändandes grundlagsskyddade rätt att självständigt avgöra vad som ska förekomma i programmen. Bestämmelsen bör därför bara avse tekniska hjälpmedel.

Det finns anledning att ställa högre krav än vad som gäller i dag på tillgänglighet på såväl radio och tv i allmänhetens tjänst som andra leve- rantörer av medietjänster. Det innebär emellertid inte att det går att ställa samma krav på alla leverantörer av medietjänster. Behovet av tillgäng- lighet måste vägas mot leverantörens finansiella förutsättningar och den tekniska utvecklingen av tillgänglighetstjänster.

Kraven bör inte ställas så högt att leverantörer av medietjänster med små resurser riskerar att slås ut från marknaden. Det bör därför finnas en möjlighet att ställa högre krav på leverantörer med goda ekonomiska förutsättningar. Under en uppbyggnadsperiod kan det också finnas an- ledning att ställa högre krav på leverantörer av medietjänster som redan har tillgång till den teknik som krävs för exempelvis effektiv textning av direktsända program eller uppläst textremsa än på leverantörer som ännu inte har samma tekniska förutsättningar. Det kan också finnas skäl att göra skillnad mellan radio och tv i allmänhetens tjänst och kommersiella programföretag samt mellan leverantörer av medietjänster vars tjänster nyttjas av många personer och de som har fåtal användare. Därtill kom- mer att det inte bör ställas upp betydligt högre krav på tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning än dem som gäller i andra länder. Det övergripande syftet bör dock vara att samtliga leverantörer på sikt ökar tillgängligheten i sitt utbud.

Hänsyn bör kunna tas till leverantörernas tekniska och finansiella för- utsättningar att utforma tjänsterna på ett sådant sätt att programmen blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. Kraven bör även kunna ändras från tid till annan, om den enskilde leverantörens förutsätt- ningar förändras, men också om den tekniska utvecklingen ger anledning att ändra kraven eller att ställa nya krav.

Vid bestämmande av hur och i vilken omfattning programmen ska gö- ras tillgängliga för personer med funktionsnedsättning bör således leve- rantörens finansiella förutsättningar och den tekniska utvecklingen av tillgänglighetstjänster beaktas. Regeringen anser till skillnad från Radio- och TV-lagsutredningen och AV-utredningen att antalet personer som följer sändningarna inte bör beaktas självständigt. Däremot bör omstän- digheten kunna ingå i prövningen av en leverantörs finansiella förutsätt- ningar.

Yttrandefrihetskommittén och Teracom har uppgett att även effekten på sändningsutrymmet i nätet ska beaktas vid bestämmande av skyldighet att göra sändningar tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. Enligt Teracom är vissa av aktuella tekniker bredbandskrävande och

Prop. 2009/10:115

134

utrymmet i marknätet är begränsat. Det är därför naturligt att vid be- stämmande av omfattningen av skyldigheten att göra program tillgängli- ga för personer med funktionsnedsättning väga in effekterna för andra tjänster som programbolagen bedriver eller vill bedriva i nätet. Yttrande- frihetskommittén har i sitt nyligen lämnade delbetänkande angett att det i fråga om trådsändningar bör framgå av lagtexten att även effekten på sändningsutrymme i trådnätet ska beaktas vid bestämmande av skyldig- het att göra trådsändningar i tv-program tillgängliga för funktionshindra- de. Med en sådan utformning av lagreglerna anser kommittén att det är sörjt för att det kommer att ske en rimlig avvägning mellan intresset av etableringsfrihet för trådsändningar och intresset av att sådana sändningar är tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. En motsvarande bestämmelse bör enligt kommittén införas avseende tv-sändning, beställ- tv och sökbar text-tv som tillhandahålls på annat sätt än genom tråd.

Flera av de åtgärder som leverantörer av medietjänster förväntas vidta för att öka tillgängligheten kräver sändningsutrymme. Besluten måste således i regel fattas med beaktande av tillgången till sändningsutrymme. Regeringen anser därför att det inte är nödvändigt att ange att effekten på sändningsutrymmet i nät särskilt ska beaktas vid bestämmandet av skyl- digheten att göra program tillgängliga för personer med funktionsned- sättning.

Mot denna bakgrund anser regeringen att det i lag bör framgå att en le- verantör av medietjänster som tillhandahåller tv-sändning, beställ-tv eller sökbar text-tv på något annat sätt än genom tråd ska vara skyldig att utforma tjänsten på ett sådant sätt att programmen blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning genom textning, tolkning, uppläst text eller liknande teknik i den omfattning som beslutas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Med tolkning bör avses såväl teckenspråkstolkning som syntolkning. Vid bestämmande av på vilket sätt och i vilken omfattning programmen ska göras tillgängliga för personer med funktionsnedsättning ska leverantörens finansiella förut- sättningar och den tekniska utvecklingen av tillgänglighetstjänster beak-