den 16 oktober
Interpellation
2008/09:40 Situationen på Gazaremsan
av Tone
Tingsgård (s)
till
utrikesminister Carl Bildt (m)
Situationen
på Gazaremsan är åter mycket spänd och bidrar därmed till att förvärra läget i
hela Mellanöstern. Hösten 2005 drog sig staten Israel tillbaka från nästan 40
år av ockupation av Gazaremsan, men kontrollerar fortfarande gränserna runt
hela området. I januari 2006 genomfördes fria val i Palestina där Hamas vann en
majoritet i PLC – Palestinian Legislative Council. Men den nyvalda regeringen
kom att isoleras av omvärlden, även av den svenska regeringen. Våren 2007
väcktes förhoppningar om en ny era när Fatah och Hamas, under ett symbolladdat
möte i Mecka, slöt en överenskommelse om en samlingsregering. Men redan under
sommaren 2007 utbröt svåra inre stridigheter mellan Fatah och Hamas på
Gazaremsan. Bakgrunden till krisen i Gaza i juni 2007 är ännu delvis oklar, och
flera parter bär skulden.
Ett
resultat av juni 2007 är att Hamas tagit ett hårt grepp om befolkningen på
Gazaremsan och under det senaste året har sympatisörer med Fatah levt i stor
osäkerhet. Hamas har fängslat tusentals och många av Fatahs sympatisörer har
även torterats eller avrättats. Situationen är utomordentligt spänd. En stor
del av våldet beror på interna palestinska uppgörelser. Samtidigt har staten
Israel full kontroll över gränserna runt om Gaza. Sedan hösten 2007 har Israel
infört en avspärrning av Gazaremsan som innebär att området, som har drygt 1,5
miljoner invånare, inte kan styra sin handel, inte heller sina resor till
arbete eller för att hälsa på släkt och vänner. Israel motiverar stängningen
med att de nästan dagligen beskjuts av raketer från Gazaremsan. Dessa
beskjutningar är folkrättsvidriga. Men det är även staten Israels våldsamma
attacker mot Gaza i syfte att slå ut raketbaser. Israel har rätt att försvara
sig, men dess våld är utan proportion. Israels politik gör Gazaremsan till ett
stängt område, utanför världsmarknaden och utom räckhåll för den
internationella rätten – en politik som knappast leder till fred och försoning.
I
augusti 2008 rapporterade Ocha – FN:s Office for the Coordination of
Humanitarian Affairs – att gränsen mellan Gazaremsan och Egypten vid Rafah
hållits stängd av Israel under 395 arbetsdagar i följd. Den öppnades senast den
9 juni 2007. Undantag har gjorts för några hundra palestinier som fått komma in
till Gaza från Egypten. Liknande siffror finns från andra punkter i området.
Isoleringen
leder till ekonomisk stagnation, till frustration och vrede. När vardagen inte
fungerar kommer desperation och stress. Då uppstår gräl mellan vänner och inom
familjer och i politiken – om stort och smått. Stängningen av Gaza skapar en
isolering som genomsyrar alla aspekter av livet och som inte gynnar framväxten
av fred och försoning.
Av historiska
skäl har Sverige goda kontakter med både Israel och Palestina. Gemensamt med EU
kan Sverige sannolikt göra mycket för att påverka situationen på Gazaremsan.
Jag
vill ställa följande frågor till utrikesministern:
1. Under ett år har Israel hållit Gazaremsan under
periodvis total isolering. Detta bidrar inte till fred eller försoning. Vad gör
utrikesministern och Sveriges regering?
2. Under drygt två år har världssamfundet isolerat
den folkvalda regimen i Palestina, trots att den valdes i demokratiska val.
Anser utrikesministern att isoleringen ska fortsätta? Om inte, vad avser
utrikesministern att göra?
3. Den interna
palestinska konflikten försvårar enandet av Palestina. Försoning mellan Fatah
och Hamas är en förutsättning för ett fredsavtal mellan Israel och Palestina,
men det kräver öppna samtal med Fatah och Hamas. Hur arbetar utrikesministern
och den svenska regeringen för detta?