den 28 januari
Interpellation
2008/09:291 En ny haveriutredning av M/S Estonias
förlisning
av Kjell
Eldensjö (kd)
till
försvarsminister Sten Tolgfors (m)
Den
28 september 1994 förliste passagerarfärjan M/S Estonia i Östersjön, på
internationellt vatten inom finländsk ekonomisk zon. Minst 852 personer omkom;
merparten av dessa var medborgare från Sverige, Estland och Finland.
Snart
15 år senare kvarstår frågetecknen kring denna, den största enskilda tragedin i
modern svensk historia. Att så har blivit fallet beror inte minst på brister i
den offentliga haveriutredningen och den kritik som utredningen ådragit sig.
Sverige
och Finland hade till skillnad mot Estland haverikommissioner, men ingen av
dessa kopplades in på något sätt när haveriutredningen skulle göras. Någon
sjöförklaring ägde aldrig rum. I stället tillsattes Joint Accident
Investigation Commission (JAIC) med handplockade företrädare från de tre
länderna med uppgift att fastställa haveriorsaken eller -orsakerna.
I
december 1997 lade gruppen fram sin rapport. Den blev snabbt utsatt för hård
kritik av såväl inhemska som utländska sakkunniga med avseende på metodik,
resonemang och slutsatser. Efter att så många år gått hade det varit önskvärt
att få frågetecknen utredda, men myndigheters och andras sätt att hantera
situationen har många gånger tvärtom förstärkt frågetecknen eller gjort dem
fler. Märkliga sekretesshänvisningar, förkomna dokument och handlingar, ja till
och med förstört utredningsunderlag är exempel på händelser som i stället för
att inge förtroende ökar oron.
Mot
denna bakgrund är det inte märkligt att frågan blivit föremål för upprepad
behandling i Sveriges riksdag. Som riksdagsman skrev exempelvis nuvarande
försvarsminister Sten Tolgfors i en enskild riksdagsmotion (2004/05:T320) att
”en ny haveriutredning skulle kunna göras på handlingar eller tekniska
undersökningar av internationella och oberoende experter” och att ”en ny
haveriutredning skulle göras på ett sätt som tar hänsyn till den utlysta
gravfriden över vraket, samt Estlands och Finlands inställning”.
På
grund av kritiken har vissa mindre delstudier kommit till stånd under årens
lopp, som till viss del kunnat kasta ljus över en eller annan enskild oklarhet,
men någon ny och grundlig genomlysning av hela haveriet har inte ägt rum, trots
att övervägande skäl talar för det.
Den
senaste forskningsstudien lades fram den 5 maj 2008 och berör M/S Estonias
sjunkförlopp där tre olika forskningskonsortier utifrån sina specialkompetenser
belyste olika moment av och i sjunkförloppet.
Vid
modelldemonstrationerna visades med all önskvärd tydlighet att fartyget
kapsejsade, vilket fartyget – enligt den officiella haveriutredningen (JAIC) –
inte gjorde i verkligheten. Vidare klargjordes att de tre personer som uppehöll
sig i fartygets maskinrum vid den inledande slagsidan måste ha lämnat
maskinrummet senast kl. 01.06–01.07 och inte som JAIC anger kl. 01.23 eller
senare. Exemplen visar inte bara för sakkunniga att JAIC är behäftad med
allvarliga brister.
Den 1
oktober 2008 besvarade försvarsministern min skriftliga fråga (2008/09:34)
Klarhet kring Estonias förlisning: ”Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta i
syfte att vinna ökad klarhet när det gäller M/S Estonias förlisning?”
I sitt
svar menade försvarsministern bland annat: ”Av studierna som redovisades av
konsortierna SSPA Sweden AB och HSVA (Hamburgische Schiffbau-Versuchsanstalt
GmbH) den 5 maj 2008, framgår att sjunkförloppet i allt väsentligt följer det
scenario som presenterats i den internationella haverikommissionens (JAIC)
rapport. På ett antal punkter har konsortierna haft möjlighet att fördjupa
analysen jämfört med vad JAIC gjorde. Konsortierna konstaterar bland annat att
sjunkförloppet påbörjades tidigare än vad som anges i JAIC:s rapport. Orsaken
till M/S Estonias förlisning ifrågasätts dock inte i konsortiernas studier och
dessa bekräftar därmed JAIC:s slutsatser.”
Jag
konstaterar tvärtom att, för det första, sjunkförloppet inte alls ”i allt
väsentligt följer det scenario som presenterats i JAIC:s rapport”. Modellen
kapsejsade, vilket inte det verkliga fartyget gjorde, enligt JAIC. För det
andra ingick det inte i konsortiernas uppdrag att granska orsaken till M/S
Estonias förlisning, varför den frågan över huvud taget inte är belyst av
konsortierna.
Även om
konsortiernas forskare uttalar att det mest sannolika sätt på vilket färjan
sjönk överensstämmer med den beskrivning som gjordes av den officiella
haveriutredningen (JAIC), vill man inte utesluta att förloppet kan ha varit ett
annat. Flera oklarheter vid studierna och av vittnesförhör ger stöd för
forskarnas slutsats att det krävs nya dykningar och inspektion av
fartygsskrovet för att om möjligt nå klarhet. Det är dessutom forskarnas
uttryckliga och entydiga rekommendation.
Det
står nu också klart att en majoritet av de anhöriga till de omkomna inte
motsätter sig dykningar för att vinna ökad klarhet om haveriorsaken. Svenska
kyrkan har, genom ärkebiskop Anders Wejryd, sagt sig kunna acceptera undantag
från gravfriden för att söka efter tydligare orsakssamband, om dykningar kring
och dokumentation av fartygsskrovet sker på ett pietets- och ansvarsfullt sätt.
Den
estniska regeringen har, genom uttalanden av sin justitieminister, ställt sig
positiv till nya undersökningsdykningar och den biträdande estniske
riksåklagaren anser det rent av nödvändigt för att bland annat klara ut varför
vittnesuppgifter inte stämmer med beskrivningar i JAIC:s rapport. Jag noterar
också att anhöriga till de ester som omkom vid Estonias förlisning genomförde
en veckolång annonskampanj under vecka 48 år 2008 i estnisk press med krav på
en ny internationell utredning.
Med
anledning av vad jag ovan anfört vill jag rikta följande frågor till
försvarsministern:
Gör
statsrådet bedömningen att en fartygskatastrof av Estonias omfattning kan
passera utan att orsaker till och ansvar för det som inträffat grundligen
fastställts?
Menar
statsrådet att orsaker och ansvar redan är fastställda, och vad grundar
statsrådet då sin bedömning på?
Måste
den svenska regeringen invänta initiativ till en ny grundlig utredning från
annat land, eller avser statsrådet att ta ett eget initiativ?
Vilka
åtgärder är statsrådet beredd att vidta i syfte att
inte endast den mest sannolika förklaringen till M/S Estonias förlisning ska
fastställas, utan – när det finns uppenbara möjligheter och skäl att göra det –
att en mera entydig sanning ska sökas och fastställas?