den 28 januari

Interpellation

2008/09:291 En ny haveriutredning av M/S Estonias förlisning

av Kjell Eldensjö (kd)

till försvarsminister Sten Tolgfors (m)

Den 28 september 1994 förliste passagerarfärjan M/S Estonia i Östersjön, på internationellt vatten inom finländsk ekonomisk zon. Minst 852 personer omkom; merparten av dessa var medborgare från Sverige, Estland och Finland.

Snart 15 år senare kvarstår frågetecknen kring denna, den största enskilda tragedin i modern svensk historia. Att så har blivit fallet beror inte minst på brister i den offentliga haveriutredningen och den kritik som utredningen ådragit sig.

Sverige och Finland hade till skillnad mot Estland haverikommissioner, men ingen av dessa kopplades in på något sätt när haveriutredningen skulle göras. Någon sjöförklaring ägde aldrig rum. I stället tillsattes Joint Accident Investigation Commission (JAIC) med handplockade företrädare från de tre länderna med uppgift att fastställa haveriorsaken eller -orsakerna.

I december 1997 lade gruppen fram sin rapport. Den blev snabbt utsatt för hård kritik av såväl inhemska som utländska sakkunniga med avseende på metodik, resonemang och slutsatser. Efter att så många år gått hade det varit önskvärt att få frågetecknen utredda, men myndigheters och andras sätt att hantera situationen har många gånger tvärtom förstärkt frågetecknen eller gjort dem fler. Märkliga sekretesshänvisningar, förkomna dokument och handlingar, ja till och med förstört utredningsunderlag är exempel på händelser som i stället för att inge förtroende ökar oron.

Mot denna bakgrund är det inte märkligt att frågan blivit föremål för upprepad behandling i Sveriges riksdag. Som riksdagsman skrev exempelvis nuvarande försvarsminister Sten Tolgfors i en enskild riksdagsmotion (2004/05:T320) att ”en ny haveriutredning skulle kunna göras på handlingar eller tekniska undersökningar av internationella och oberoende experter” och att ”en ny haveriutredning skulle göras på ett sätt som tar hänsyn till den utlysta gravfriden över vraket, samt Estlands och Finlands inställning”.

På grund av kritiken har vissa mindre delstudier kommit till stånd under årens lopp, som till viss del kunnat kasta ljus över en eller annan enskild oklarhet, men någon ny och grundlig genomlysning av hela haveriet har inte ägt rum, trots att övervägande skäl talar för det.

Den senaste forskningsstudien lades fram den 5 maj 2008 och berör M/S Estonias sjunkförlopp där tre olika forskningskonsortier utifrån sina specialkompetenser belyste olika moment av och i sjunkförloppet.

Vid modelldemonstrationerna visades med all önskvärd tydlighet att fartyget kapsejsade, vilket fartyget – enligt den officiella haveriutredningen (JAIC) – inte gjorde i verkligheten. Vidare klargjordes att de tre personer som uppehöll sig i fartygets maskinrum vid den inledande slagsidan måste ha lämnat maskinrummet senast kl. 01.06–01.07 och inte som JAIC anger kl. 01.23 eller senare. Exemplen visar inte bara för sakkunniga att JAIC är behäftad med allvarliga brister.

Den 1 oktober 2008 besvarade försvarsministern min skriftliga fråga (2008/09:34) Klarhet kring Estonias förlisning: ”Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta i syfte att vinna ökad klarhet när det gäller M/S Estonias förlisning?”

I sitt svar menade försvarsministern bland annat: ”Av studierna som redovisades av konsortierna SSPA Sweden AB och HSVA (Hamburgische Schiffbau-Versuchsanstalt GmbH) den 5 maj 2008, framgår att sjunkförloppet i allt väsentligt följer det scenario som presenterats i den internationella haverikommissionens (JAIC) rapport. På ett antal punkter har konsortierna haft möjlighet att fördjupa analysen jämfört med vad JAIC gjorde. Konsortierna konstaterar bland annat att sjunkförloppet påbörjades tidigare än vad som anges i JAIC:s rapport. Orsaken till M/S Estonias förlisning ifrågasätts dock inte i konsortiernas studier och dessa bekräftar därmed JAIC:s slutsatser.”

Jag konstaterar tvärtom att, för det första, sjunkförloppet inte alls ”i allt väsentligt följer det scenario som presenterats i JAIC:s rapport”. Modellen kapsejsade, vilket inte det verkliga fartyget gjorde, enligt JAIC. För det andra ingick det inte i konsortiernas uppdrag att granska orsaken till M/S Estonias förlisning, varför den frågan över huvud taget inte är belyst av konsortierna.

Även om konsortiernas forskare uttalar att det mest sannolika sätt på vilket färjan sjönk överensstämmer med den beskrivning som gjordes av den officiella haveriutredningen (JAIC), vill man inte utesluta att förloppet kan ha varit ett annat. Flera oklarheter vid studierna och av vittnesförhör ger stöd för forskarnas slutsats att det krävs nya dykningar och inspektion av fartygsskrovet för att om möjligt nå klarhet. Det är dessutom forskarnas uttryckliga och entydiga rekommendation.

Det står nu också klart att en majoritet av de anhöriga till de omkomna inte motsätter sig dykningar för att vinna ökad klarhet om haveriorsaken. Svenska kyrkan har, genom ärkebiskop Anders Wejryd, sagt sig kunna acceptera undantag från gravfriden för att söka efter tydligare orsakssamband, om dykningar kring och dokumentation av fartygsskrovet sker på ett pietets- och ansvarsfullt sätt.

Den estniska regeringen har, genom uttalanden av sin justitieminister, ställt sig positiv till nya undersökningsdykningar och den biträdande estniske riksåklagaren anser det rent av nödvändigt för att bland annat klara ut varför vittnesuppgifter inte stämmer med beskrivningar i JAIC:s rapport. Jag noterar också att anhöriga till de ester som omkom vid Estonias förlisning genomförde en veckolång annonskampanj under vecka 48 år 2008 i estnisk press med krav på en ny internationell utredning.

Med anledning av vad jag ovan anfört vill jag rikta följande frågor till försvarsministern:

Gör statsrådet bedömningen att en fartygskatastrof av Estonias omfattning kan passera utan att orsaker till och ansvar för det som inträffat grundligen fastställts?

Menar statsrådet att orsaker och ansvar redan är fastställda, och vad grundar statsrådet då sin bedömning på?

Måste den svenska regeringen invänta initiativ till en ny grundlig utredning från annat land, eller avser statsrådet att ta ett eget initiativ?

Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta i syfte att inte endast den mest sannolika förklaringen till M/S Estonias förlisning ska fastställas, utan – när det finns uppenbara möjligheter och skäl att göra det – att en mera entydig sanning ska sökas och fastställas?