den 17 december
Interpellation
2008/09:221 Sex- och samlevnadsundervisning
av Désirée
Pethrus Engström (kd)
till
utbildningsminister Jan Björklund (fp)
Den
3 december i år lämnade Utredningen om en ny lärarutbildning över sitt
betänkande En
hållbar lärarutbildning (SOU 2008:109). I samband med denna
utredning var vi många som hoppades att sex- och samlevnadsundervisning skulle
bli en obligatorisk del av lärarutbildningen. Dessvärre tar utredarna inte upp
denna fråga. Det verkar därför som om sex- och samlevnadsundervisningen även i
framtiden kommer att vara ett mindre prioriterat ämne.
Trots
att sex- och samlevnadsundervisningen varit obligatorisk i den svenska skolan
sedan 1955 har ämnet aldrig blivit ett obligatorium i lärarutbildningarna.
Vissa högskolor och universitet erbjuder sex och samlevnad som valbar kurs. Av
dem som ges möjligheten att läsa kursen är det dock långt ifrån alla som
utnyttjar tillfället. Enligt en undersökning av RFSU har bara 6 procent av de
studenter som genomgått lärarutbildningen någon form av utbildning i sex och
samlevnad.
Sex och
samlevnad ses ofta som ett mindre prioriterat ämne och många förringar
betydelsen av en sådan kurs. Faktum är dock att få ämnen är så viktiga och så
omfattande. Ämnet innefattar så oerhört mycket mer än bara ett kunskapsämne;
det handlar om ett förhållningssätt till livet. Information om kroppens
funktioner, könssjukdomar och preventivmedel utgör en viktig del men det
handlar också om att prata om de psykologiska och etiska aspekterna av ett
sexliv samt att beröra de historiska och sociala aspekterna som präglat och
präglar synen på sexualitet.
Sex-
och samlevnadsundervisningen ska givetvis sträva efter att vara ett
fördomsfritt forum och en viktig del i detta är att ifrågasätta och utmana
heteronormen, könsroller och fördomar. Detta ställer dock höga krav på den som
undervisar och dessvärre har långt ifrån alla lärare den kunskap som krävs.
Enligt grundskolans kursmål ska eleverna kunna föra diskussioner om sexualitet
och samlevnad, visa respekt för andras ståndpunkter och för olika
samlevnadsformer. Man kan dock ifrågasätta hur eleverna ska kunna tillgodogöra
sig denna grad av kunskap och insikt när det inte finns något krav på att
lärarna själva besitter den.
För att
säkerställa alla elevers rätt till en sex- och samlevnadsundervisning värd
namnet bör ämnet göras till ett obligatorium i lärarutbildningarna snarast
möjligt. Alla lärare kommer inte att undervisa i sex och samlevnad i sin
yrkesroll men alla lärare kommer att ha en nära kontakt med unga och fylla en
mycket betydelsefull roll i de ungas liv. Det är därför av yttersta vikt att
alla lärare har den kunskap och det självförtroende som krävs för att hantera
ansvaret som kommer av att arbeta med unga.
Nästa
steg är att komplettera denna del av undervisningen med kunskap utifrån. Genom
att låta barnmorskor komplettera den undervisning som lärarna ger skulle skolan
kunna erbjuda en mycket hög kvalitet på sex- och samlevnadsundervisningen.
Dessutom skulle eleverna få tillgång till en utomstående person att ställa
känsliga frågor till. Barnmorskorna skulle på ett mycket effektivt sätt
komplettera och förstärka det arbete som skolorna och ungdomsmottagningarna gör
och väva de två världarna samman. Viktigast är att ungdomar tidigt får
information på ett kontinuerligt återkommande sätt och att samverkan mellan
skola, kommun och landsting ökar.
Mot
bakgrund av vad som anförts vill jag fråga:
Vilka
åtgärder är ministern beredd att vidta för att säkerställa att lärare besitter
den kunskap som krävs för att undervisa i sex och
samlevnad?
Hur ser
ministern på möjligheten att komplettera den traditionella sex- och
samlevnadsundervisningen med hjälp utifrån i form av barnmorskor?