den 12 december
Interpellation
2008/09:209 Begreppet utanförskap
av Mikaela
Valtersson (mp)
till
finansminister Anders Borg (m)
Miljöpartiet
har ett flertal gånger framfört kritik mot regeringens sysselsättningspolitik
och i synnerhet regeringens användning av begreppet utanförskap och den politik
som minskningen av utanförskapet ska vägleda.
Den 3
december publicerades Riksrevisionens rapport Utanförskap och sysselsättningspolitik –
regeringens redovisning (RiR 2008:26). Rapporten utgör en svidande
kritik mot regeringens behandling av regeringens enskilt viktigaste fråga,
nämligen sysselsättningspolitiken och arbetet med att minska utanförskapet.
Riksrevisionens kritik mot regeringen är i allt väsentligt i överensstämmelse
med den kritik som Miljöpartiet tidigare riktat mot regeringen i våra motioner
på regeringens budgetpropositioner och ekonomiska vårpropositioner.
Trots
att regeringen återkommande i sina propositioner uttalar att det övergripande
målet för regeringens politik är att minska utanförskapet har detta mål inte
definierats. Miljöpartiet menar att detta leder till en rad problem och vi har
nu fått stöd för vår kritik av Riksrevisionen:
Styrningen
av offentlig sektor bygger på mål- och resultatstyrning. För att mål ska vara
möjliga att styra mot måste de bland annat vara avgränsade, möjliga att
operationalisera och uppföljningsbara. Utan en entydig definition är detta inte
möjligt. Då regeringens viktigaste mål är att minska utanförskapet bör också
detta vara statens centrala myndigheters viktigaste mål. Men då målet inte är
definierat blir det omöjligt för myndigheterna att tillsammans jobba mot det.
Utan
ett definierat mål för politiken blir uppföljning, utvärdering och
ansvarsutkrävande i princip omöjligt. Då ingen vet vad målet att minska utanförskapet
innebär går det inte att följa upp om åtgärderna för att nå målet varit
effektiva eftersom det inte finns någon måttstock mot vilket detta kan
utvärderas. Detta gör också att riksdagens ansvarsutkrävande gentemot
regeringen blir kraftigt lidande. Riksdagen kan inte avgöra om regeringens
politik varit framgångsrik och om det mandat man gett regeringen att förvalta
använts på ett effektivt sätt.
Demokratiskt
är det djupt problematiskt med odefinierade mål. Om det inte går att utvärdera
om regeringen och den majoritet i riksdagen som regeringens är beroende av
lyckats med sin politik blir det också svårt för allmänheten att ta ställning
till regeringens politik. Journalister som har att granska regeringens åtgärder
har inget mål mot vilka de kan bedöma de åtgärder som vidtagits och om de lett
till de mål som riksdagen beslutat om.
Regeringen
har valt att inte definiera vad utanförskap innebär. Däremot har man
presenterat en indikator på utanförskapet. Indikatorn utgörs av det samlade
antalet helårsekvivalenter ersatt av några av de sociala försäkringarna. Denna
indikator lider av ett stort antal mycket alvarliga brister:
Även om
regeringen ofta refererar till indikatorn, och anger att antalet personer i
utanförskap minskat, säger indikatorn ingenting om hur många riktiga personer
som befinner sig i utanförskap. I stället mäter indikatorn helårsekvivalenter.
För de allra flesta människor är detta ett mycket ointuitivt sätt att förhålla
sig till utanförskap. Utanförskap är något subjektivt upplevt som inte rimligtvis
kan kopplas samman med några veckors arbetslöshet eller några dagars
sjukfrånvaro som i dag räknas samman och blir helårsekvivalenter och som sedan
i regeringens slarviga och oprecisa användning blir till personer.
Indikatorn
förhåller sig också på ett mycket tveksamt sätt till det mål som indikatorn ska
förhålla sig till. Att vara ersatt av en socialförsäkring som till exempel
arbetslöshetsstöd kan för väldigt många människor vara en stor trygghet som
innebär att man fortfarande trots att man inte har arbete är en del av
samhällsgemenskapen. Att då säga att man är i utanförskap blir obegripligt.
Ett
samhälle som det svenska med ett relativt sett hög sysselsättningsnivå och
generella socialförsäkringar innebär samtidigt att många människor kommer i
åtnjutande av socialförsäkringen eftersom den är kopplad till deltagande på
arbetsmarknaden. Effekten av detta kan faktiskt vara att ett större deltagande
på arbetsmarknaden innebär att indikatorn ökar. Om fler människor går från
passivitet utanför arbetskraften till sysselsättning eller arbetslöshet kan
antalet personer med arbetslöshetsersättning öka (utan att andelen personer gör
det) samtidigt som fler arbetade timmar utförs.
Som
regeringen använder indikatorn innehåller den också de allra, allra kortaste
sjukskrivningarna som inte ens ersätts av socialförsäkringen utan av företagen
i form av sjuklön. Detta är så märkligt att inte ens regeringspartiernas egna
företrädare förstått att så var fallet innan detta påtalades i riksdagen av
Miljöpartiet.
Indikatorn
innebär i dag dubbelräkning då den inkluderar både utbetalt försörjningsstöd
och sjuka och arbetslösa (från olika datakällor) trots att det är överlapp
mellan dessa grupper (många med försörjningsstöd är samtidigt sjuka eller
arbetslösa).
Med den
nuvarande indikatorn på utanförskap kan utanförskapet minska genom högre
sjuknärvaro och utslagning från arbetsmarknaden. Regeländringar som innebär att
det till exempel blir svårare att få arbetslöshetsersättning och sjukersättning
minskar antalet helårsekvivalenter samtidigt som det kan innebär att människor
mer eller mindre permanent slås ut från samhället och får väldigt svårt att
komma tillbaka.
Att
minska utanförskapet var redan i valrörelsen 2006 den allt överordnande frågan
för de fyra borgerliga partierna. Exakt vad som då avsågs med utanförskap var
oklart och så har det förblivit efter att de fyra partierna övertagit
regeringsmakten. Då det är högst oklart vad regeringen avser med att minska
utanförskapet är det också mycket svårt att kunna
bedöma om regeringens politik varit framgångsrik eller inte. Kritiken mot regeringens
användning av begreppet utanförskap är stor.
Mot den
här bakgrunden vill jag fråga finansministern:
1. Avser finansministern, efter den omfattande
kritik som finns, att verka för att regeringen upphör med att använda begreppet
utanförskap på ett, enligt kritiken, missvisande och missledande sätt?
2. Kommer ministern att verka för att regeringen
återkommer med definierade och rimliga målsättningar för
sysselsättningspolitiken som gör att riksdag och allmänhet har möjlighet att
utvärdera och ställa regeringen till svars för den förda politiken?