den 12 december

Interpellation

2008/09:209 Begreppet utanförskap

av Mikaela Valtersson (mp)

till finansminister Anders Borg (m)

Miljöpartiet har ett flertal gånger framfört kritik mot regeringens sysselsättningspolitik och i synnerhet regeringens användning av begreppet utanförskap och den politik som minskningen av utanförskapet ska vägleda.

Den 3 december publicerades Riksrevisionens rapport Utanförskap och sysselsättningspolitik – regeringens redovisning (RiR 2008:26). Rapporten utgör en svidande kritik mot regeringens behandling av regeringens enskilt viktigaste fråga, nämligen sysselsättningspolitiken och arbetet med att minska utanförskapet. Riksrevisionens kritik mot regeringen är i allt väsentligt i överensstämmelse med den kritik som Miljöpartiet tidigare riktat mot regeringen i våra motioner på regeringens budgetpropositioner och ekonomiska vårpropositioner.

Trots att regeringen återkommande i sina propositioner uttalar att det övergripande målet för regeringens politik är att minska utanförskapet har detta mål inte definierats. Miljöpartiet menar att detta leder till en rad problem och vi har nu fått stöd för vår kritik av Riksrevisionen:

Styrningen av offentlig sektor bygger på mål- och resultatstyrning. För att mål ska vara möjliga att styra mot måste de bland annat vara avgränsade, möjliga att operationalisera och uppföljningsbara. Utan en entydig definition är detta inte möjligt. Då regeringens viktigaste mål är att minska utanförskapet bör också detta vara statens centrala myndigheters viktigaste mål. Men då målet inte är definierat blir det omöjligt för myndigheterna att tillsammans jobba mot det.

Utan ett definierat mål för politiken blir uppföljning, utvärdering och ansvarsutkrävande i princip omöjligt. Då ingen vet vad målet att minska utanförskapet innebär går det inte att följa upp om åtgärderna för att nå målet varit effektiva eftersom det inte finns någon måttstock mot vilket detta kan utvärderas. Detta gör också att riksdagens ansvarsutkrävande gentemot regeringen blir kraftigt lidande. Riksdagen kan inte avgöra om regeringens politik varit framgångsrik och om det mandat man gett regeringen att förvalta använts på ett effektivt sätt.

Demokratiskt är det djupt problematiskt med odefinierade mål. Om det inte går att utvärdera om regeringen och den majoritet i riksdagen som regeringens är beroende av lyckats med sin politik blir det också svårt för allmänheten att ta ställning till regeringens politik. Journalister som har att granska regeringens åtgärder har inget mål mot vilka de kan bedöma de åtgärder som vidtagits och om de lett till de mål som riksdagen beslutat om.

Regeringen har valt att inte definiera vad utanförskap innebär. Däremot har man presenterat en indikator på utanförskapet. Indikatorn utgörs av det samlade antalet helårsekvivalenter ersatt av några av de sociala försäkringarna. Denna indikator lider av ett stort antal mycket alvarliga brister:

Även om regeringen ofta refererar till indikatorn, och anger att antalet personer i utanförskap minskat, säger indikatorn ingenting om hur många riktiga personer som befinner sig i utanförskap. I stället mäter indikatorn helårsekvivalenter. För de allra flesta människor är detta ett mycket ointuitivt sätt att förhålla sig till utanförskap. Utanförskap är något subjektivt upplevt som inte rimligtvis kan kopplas samman med några veckors arbetslöshet eller några dagars sjukfrånvaro som i dag räknas samman och blir helårsekvivalenter och som sedan i regeringens slarviga och oprecisa användning blir till personer.

Indikatorn förhåller sig också på ett mycket tveksamt sätt till det mål som indikatorn ska förhålla sig till. Att vara ersatt av en socialförsäkring som till exempel arbetslöshetsstöd kan för väldigt många människor vara en stor trygghet som innebär att man fortfarande trots att man inte har arbete är en del av samhällsgemenskapen. Att då säga att man är i utanförskap blir obegripligt.

Ett samhälle som det svenska med ett relativt sett hög sysselsättningsnivå och generella socialförsäkringar innebär samtidigt att många människor kommer i åtnjutande av socialförsäkringen eftersom den är kopplad till deltagande på arbetsmarknaden. Effekten av detta kan faktiskt vara att ett större deltagande på arbetsmarknaden innebär att indikatorn ökar. Om fler människor går från passivitet utanför arbetskraften till sysselsättning eller arbetslöshet kan antalet personer med arbetslöshetsersättning öka (utan att andelen personer gör det) samtidigt som fler arbetade timmar utförs.

Som regeringen använder indikatorn innehåller den också de allra, allra kortaste sjukskrivningarna som inte ens ersätts av socialförsäkringen utan av företagen i form av sjuklön. Detta är så märkligt att inte ens regeringspartiernas egna företrädare förstått att så var fallet innan detta påtalades i riksdagen av Miljöpartiet.

Indikatorn innebär i dag dubbelräkning då den inkluderar både utbetalt försörjningsstöd och sjuka och arbetslösa (från olika datakällor) trots att det är överlapp mellan dessa grupper (många med försörjningsstöd är samtidigt sjuka eller arbetslösa).

Med den nuvarande indikatorn på utanförskap kan utanförskapet minska genom högre sjuknärvaro och utslagning från arbetsmarknaden. Regeländringar som innebär att det till exempel blir svårare att få arbetslöshetsersättning och sjukersättning minskar antalet helårsekvivalenter samtidigt som det kan innebär att människor mer eller mindre permanent slås ut från samhället och får väldigt svårt att komma tillbaka.

Att minska utanförskapet var redan i valrörelsen 2006 den allt överordnande frågan för de fyra borgerliga partierna. Exakt vad som då avsågs med utanförskap var oklart och så har det förblivit efter att de fyra partierna övertagit regeringsmakten. Då det är högst oklart vad regeringen avser med att minska utanförskapet är det också mycket svårt att kunna bedöma om regeringens politik varit framgångsrik eller inte. Kritiken mot regeringens användning av begreppet utanförskap är stor.

Mot den här bakgrunden vill jag fråga finansministern:

1. Avser finansministern, efter den omfattande kritik som finns, att verka för att regeringen upphör med att använda begreppet utanförskap på ett, enligt kritiken, missvisande och missledande sätt?

2. Kommer ministern att verka för att regeringen återkommer med definierade och rimliga målsättningar för sysselsättningspolitiken som gör att riksdag och allmänhet har möjlighet att utvärdera och ställa regeringen till svars för den förda politiken?