den 12 november
Interpellation
2008/09:112 Vård till papperslösa
av Gunvor G
Ericson (mp)
till
socialminister Göran Hägglund (kd)
Vad
hände med den utlovade utredningen? I vårens debatt inför beslut om
lagstiftning för papperslösa sade både fp och kd att en utredning ska
tillsättas för att lösa de papperslösas rätt till vård.
Men det
var tydligt att det fanns en skiljelinje mellan å ena sidan Moderaterna och Centerpartiet
och å andra sidan Folkpartiet och Kristdemokraterna.
Chatrine
Pålsson Ahlgren (kd) sade i debatten den 20 maj 2008 (utdrag ur kammarens
protokoll):
”Vi
samarbetar mycket aktivt i den här frågan, och vi är överens om att tillsätta
en utredning. I den delen kan man inte forcera, utan vi gör det allra bästa.
Det är
inte förrän under de senare månaderna som Socialdepartementet har varit det
departement som verkligen har ansvar för frågan, för den har tangerat två tre
departement. Men jag har en sådan tilltro till Sveriges socialminister att jag
är övertygad om att det här nu kommer att gå bra. Vi kommer snart att se att en
utredning tillsätts …”
Migrationsminister
Tobias Billström (m) sade i samma debatt:
”Det
finns problem med att erbjuda människor som saknar tillstånd att vistas i
landet tillgång till det svenska välfärdssystemet. Därför tycker jag att det är
viktigt att man väger av de här frågorna.
Ett
system som innebär att vissa myndigheter har uppdraget att verkställa
avvisnings- och utvisningsbeslut samtidigt som andra myndigheter ska erbjuda
dessa människor fullständig hälso- och sjukvård kan uppfattas som ganska
inkonsekvent.”
Det
verkar nu som om denna oenighet har lamslagit regeringen, eftersom utredningen
ännu inte kommit i gång och direktiv inte ens är klara.
De
svenska utvandrarna på 1800-talet hade förmodligen kallats olagliga om de
migrerat i dag, liksom de personer som nu i skrangliga båtar försöker ta sig
till Europa. Vissa behöver skydd av politiska skäl och är då enligt folkrätten
flyktingar. Andra behöver skydd av ekonomiska skäl och kallas då i stället för
olagliga invandrare. Miljöpartiet anser att det inte går att dela upp
människors skyddsbehov på detta sätt. Det finns inga illegala människor. Det
finns människor som flyr av en eller annan orsak och som har behov av att få
bosätta sig i ett annat land, permanent eller temporärt. Vi tror inte att någon
för skojs skull riskerar livet på Medelhavet, i ett långtradarsläp eller i
något lastutrymme på en båt.
Människor
flyr till Sverige i förhoppning om att kunna skapa ett bättre liv här med
förbättrade livschanser för sig och sina anhöriga. De som kommer hit ska få ett
värdigt bemötande som präglas av humanitet, omtanke och empati.
Sverige
har ett av Europas mest restriktiva regelverk när det gäller tillgång till vård
för asylsökande och gömda flyktingar. Det gjorde de moderatledda
regeringspartierna till lag i våras. Den lag som nu gäller från den 1 juli 2008
innebär att endast akutsjukvård ska ges till asylsökande. De gömda eller
avvisade flyktingarna – de papperslösa – nämns inte alls.
Konsekvensen
av beslutet är att en av de mest utsatta och sårbara grupperna i samhället ska
fortsätta att diskrimineras i vården. Gömda barn under 18 år har rätt till
sjukvård på samma villkor som andra i Sverige men får ofta inte det på grund av
oklara rutiner i vården och bristfällig kunskap.
Problem när man inte får
vård
Föreningen
Läkare mot aids pekade i sitt remissyttrande angående lagrådsremissen om
smittspridning på viktiga aspekter. De skriver: ”Alltför ofta vågar inte gömda
personer söka sig till sjukvården på grund av kostnader och oro för att
vårdpersonal i strid mot sekretesslagen kommer att kontakta polisen. Detta,
menar de, kan leda till att allvarliga och smittsamma sjukdomar som exempelvis
hivinfektion och tuberkulos förblir oupptäckta och obehandlade längre än
nödvändigt med ökat lidande och ökad smittspridning som konsekvens.” Det är en
oro som jag delar.
Den
begränsade sjukvård som kunnat erbjudas vuxna asylsökande och det faktum att
gömda personer inte har rätt till sjuk- och tandvård gör att människor inte får
vård i tid. Detta leder till onödigt lidande och ökade kostnader. Verkligheten
i dag får ofta ödesdigra konsekvenser för den som inte vågar söka vård eller
inte har råd att betala. Människor dör helt i onödan på grund av att de inte
sökt vård i tid eller får livslånga men. Barn föds för tidigt och med olika
medicinska komplikationer som kräver dyr vård på grund av att de blivande
mammorna inte gått på regelbundna kontroller och fått förebyggande insatser
från mödravården.
Ett
annat problem är att många föräldrar på grund av rädsla för att bli angivna
inte vågar ta med barnen till den offentliga vården. Så trots att gömda barn
har rätt till sjuk- och hälsovård finns det en risk att de inte får tillgång
till vård på grund av föräldrarnas rädsla.
Barn
kan också fara illa på grund av exempelvis föräldrars fysiska eller psykiska
ohälsa. När föräldrar själva är svårt sjuka är det inte ovanligt att de brister
i sin förmåga till ett gott föräldraskap. Därför är det inte förenligt med
barnens bästa att inte behandla barnens föräldrar så att de kan fungera som
föräldrar, till exempel vid psykisk ohälsa eller sjukdom.
Yrkesetiken
för vårdpersonal ställer starka och entydiga krav på rätt till vård på lika
villkor, vilket försätter personal i dilemmat att antingen följa lagen eller
den medicinska etiken. World Medical Association (WMA) har i
Lissabondeklarationen från 1981 tagit upp patientens rätt i förhållande till
staten eller annan vårdgivare. Här uppmanas läkaren att alltid se till
patientens bästa. I Lissabondeklarationen anges följande:
”Läkare
och andra personer eller organ som tillhandahåller hälso- och sjukvård har ett
samlat ansvar för att erkänna och upprätthålla dessa rättigheter. Närhelst
lagstiftning, regeringsåtgärder eller annan administration eller institution
förnekar en patient dessa rättigheter, bör läkare vidta lämpliga åtgärder för
att säkerställa eller återupprätta dem.
1) Rätt till medicinsk vård av god kvalitet:
a)
Varje patient har, utan åtskillnad, rätt till lämplig medicinsk vård.
b)
Varje patient har rätt att bli behandlad av en läkare som patienten vet är fri
att göra egna kliniska och etiska bedömningar utan inblandning utifrån.
c)
Patienten ska alltid bli behandlad på det sätt som bäst gynnar honom eller
henne. Den behandling som ges ska uppfylla allmänt vedertagna medicinska
principer.”
Sverige i den humanitära
bottenligan
Inom EU
förs en diskussion om papperslösas rätt till hälso- och sjukvård.
Organisationen Picum som företräder denna grupp har gjort en kartläggning av
läget i elva EU-länder. Där ligger Österrike och Sverige i botten och utmärker
sig genom att inte ge någon subventionerad sjukvård alls till papperslösa.
Regeringens
lag från i våras tar inte hänsyn till den kraftiga kritik som FN:s särskilda
rapportör för rätten till hälsa, Paul Hunt, har riktat mot Sverige. Han har
uppmärksammat den situation som i dag råder i Sverige för papperslösa och
asylsökande. Han påpekar bland annat att mänskliga rättigheter inte är
förknippade med medborgarskap. Han sade vid en hearing i riksdagen om vård till
papperslösa: ”Att lagfästa ett system som är orättvist och diskriminerande är
fundamentalt fel, det behövs ett nytt förslag.” I inledningstalet sade han: ”Vi
vet alla att papperslösa är bland de mest sårbara i Sverige. De är precis den
sorts missgynnade grupp som de mänskliga rättigheterna är till för att
försvara. Vi förväntar oss av diktaturer att de ska bete sig illa. När
demokratier gör det är det därför ofta svårare att se.”
Flertalet
länder i Europa har en annan inställning till papperslösas tillgång till hälso-
och sjukvård än vad Sverige har; exempelvis har Belgien, Spanien och Italien
lagar som ger papperslösa fri eller subventionerad hälso- och sjukvård. Spanien
subventionerar både akut och icke akut sjukvård till papperslösa, Italien
betalar akutsjukvård och ger behandling vid infektionssjukdomar som tuberkulos
och hiv gratis till papperslösa.
Vårens beslut ger olika
rättigheter i olika landsting
Vårens
beslut att anta proposition 2007/08:105 Lag om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl.
har inte inneburit att Sverige tar till sig FN:s kritik.
Särbehandlingen
av papperslösa och asylsökande innebär också att svensk hälso- och
sjukvårdspersonal utsätts för ett orimligt dilemma när de tvingas frångå
principen att ge vård utifrån behov. Det strider mot sjukvårdspersonalens
yrkesetiska grundregler.
En
lagstiftning som särbehandlar eller utestänger vissa grupper är inte förenlig
med grundläggande mänskliga rättigheter om lika värde och icke-diskriminering.
Miljöpartiet
de gröna menar att regeringen åtminstone borde ha fört en diskussion om dels
att vuxna asylsökande enbart har tillgång till akut hälso- och sjukvård, dels
problemet med att papperslösa vuxna människor som befinner sig i Sverige inte
har tillgång till hälso- och sjukvård. Akut sjukvård kan de inte nekas men de
får en räkning efteråt som de oftast inte har möjlighet att betala.
Trots
riksdagens beslut om lag saknar i dag asylsökande och papperslösa alltså
möjlighet att få hälso- och sjukvård på samma villkor som den övriga
befolkningen. Dessa personer, oftast med begränsade ekonomiska resurser,
marginaliserade och utsatta, har inte råd att söka vård och kan bli nekade om
de inte kan betala. Miljöpartiet de gröna anser inte detta vara förenligt med
humanitära krav utan anser att alla asylsökande och papperslösa ska ha rätt
till hälso- och sjukvård samt tandvård.
I den
nu gällande lagen saknas också ett folkhälsoperspektiv vad gäller vuxna
asylsökande och papperslösa. Det saknas en diskussion om hälso- och sjukvård i
relation till mänskliga rättigheter och det etiska dilemmat som hälso- och
sjukvårdens personal försätts i, och att de i många fall inte kan arbeta
utifrån den grundläggande principen om vård utifrån behov och beprövad
erfarenhet. Det ska inte heller vara vårdens uppgift att väga in faktorer som
ekonomisk, social, politisk eller religiös tillhörighet, etnisk bakgrund, kön
och liknande faktorer eller ens vederbörandes status i förhållande till
gällande utlänningslagstiftning.
Socialstyrelsen
har krävt att regeringen ska utreda frågan. I många landsting har man tröttnat
på att vänta och ger nu flyktingarna vård trots luckorna i lagstiftningen. Men
olika regler gäller i olika landsting och – framför allt – människor ges inte
vård utifrån behov utan beroende på vem man är.
Är det inte dags att stå
upp för människors lika värde?
Många
organisationer, stora som små och av olika slag, står bakom upprop och
manifestationer och krav på att även papperslösa människor ska ha rätt till
hälso- och sjukvård. Men regering efter regering hävdar styvnackat att det inte
är möjligt. Blundar regeringen för kritiken?
Det är
återigen dags att slå fast principen om människors lika värde och allas rätt
till vård utifrån behov, grundad på vetenskap och beprövad erfarenhet.
En
lagstiftning som särbehandlar eller utestänger vissa grupper är inte förenlig
med de mänskliga rättigheterna om lika värde och icke-diskriminering.
Miljöpartiet menar att asylsökande och papperslösa ska ha samma tillgång till
subventionerad hälso- och sjukvård som personer bosatta i landet och man ska inte
blanda ihop det med migrationspolitik.
I
kammardebatten inför beslutet i våras spretade åsikterna bland regeringspartierna
om vilka som ska ha rätt till sjukvård i Sverige som nämnts ovan. Det
hänvisades till en utredning i frågan men regeringspartierna var inte tydliga
om innehåll i utredningen eller om det över huvud taget blir någon utredning.
Migrationsminister Billström sade: ”Jag tycker själv att en rimlig balans i den
här diskussionen kan nås genom att ge vård till barn samt mödravård. En sådan eventuell
utvidgning bör bli föremål för den eventuella utredning som nu diskuteras i
Regeringskansliet.” (ur protokoll den 20 maj 2008). Direktiv för utredning är
nu, drygt fem månader senare, ännu inte klara.
Det är
uppenbart att svårigheter inom regeringen gjort att utredningen ännu inte
kommit i gång drygt fem månader efter riksdagens beslut om Lag om hälso- och sjukvård åt
asylsökande m.fl. (prop. 2007/08:105).
Miljöpartiet
anser, med tanke på den diskussion som länge förts, att det är anmärkningsvärt
att papperslösas hälsosituation inte tas på allvar av regeringen.
Med
anledning av ovanstående vill jag ställa följande frågor till socialministern:
1. Vilka initiativ kommer ministern att ta för att
en tidsplan blir allmänt känd för direktiv till utredningen att utreda hur
papperslösa och asylsökande ska få tillgång till hälso- och sjukvård på i allt
väsentligt lika villkor som övriga invånare?
2. Vilka åtgärder kommer
ministern att vidta för att en utredning snarast ska tillsättas?