den 12 november

Interpellation

2008/09:112 Vård till papperslösa

av Gunvor G Ericson (mp)

till socialminister Göran Hägglund (kd)

Vad hände med den utlovade utredningen? I vårens debatt inför beslut om lagstiftning för papperslösa sade både fp och kd att en utredning ska tillsättas för att lösa de papperslösas rätt till vård.

Men det var tydligt att det fanns en skiljelinje mellan å ena sidan Moderaterna och Centerpartiet och å andra sidan Folkpartiet och Kristdemokraterna.

Chatrine Pålsson Ahlgren (kd) sade i debatten den 20 maj 2008 (utdrag ur kammarens protokoll):

”Vi samarbetar mycket aktivt i den här frågan, och vi är överens om att tillsätta en utredning. I den delen kan man inte forcera, utan vi gör det allra bästa.

Det är inte förrän under de senare månaderna som Socialdepartementet har varit det departement som verkligen har ansvar för frågan, för den har tangerat två tre departement. Men jag har en sådan tilltro till Sveriges socialminister att jag är övertygad om att det här nu kommer att gå bra. Vi kommer snart att se att en utredning tillsätts …”

Migrationsminister Tobias Billström (m) sade i samma debatt:

”Det finns problem med att erbjuda människor som saknar tillstånd att vistas i landet tillgång till det svenska välfärdssystemet. Därför tycker jag att det är viktigt att man väger av de här frågorna.

Ett system som innebär att vissa myndigheter har uppdraget att verkställa avvisnings- och utvisningsbeslut samtidigt som andra myndigheter ska erbjuda dessa människor fullständig hälso- och sjukvård kan uppfattas som ganska inkonsekvent.”

Det verkar nu som om denna oenighet har lamslagit regeringen, eftersom utredningen ännu inte kommit i gång och direktiv inte ens är klara.

De svenska utvandrarna på 1800-talet hade förmodligen kallats olagliga om de migrerat i dag, liksom de personer som nu i skrangliga båtar försöker ta sig till Europa. Vissa behöver skydd av politiska skäl och är då enligt folkrätten flyktingar. Andra behöver skydd av ekonomiska skäl och kallas då i stället för olagliga invandrare. Miljöpartiet anser att det inte går att dela upp människors skyddsbehov på detta sätt. Det finns inga illegala människor. Det finns människor som flyr av en eller annan orsak och som har behov av att få bosätta sig i ett annat land, permanent eller temporärt. Vi tror inte att någon för skojs skull riskerar livet på Medelhavet, i ett långtradarsläp eller i något lastutrymme på en båt.

Människor flyr till Sverige i förhoppning om att kunna skapa ett bättre liv här med förbättrade livschanser för sig och sina anhöriga. De som kommer hit ska få ett värdigt bemötande som präglas av humanitet, omtanke och empati.

Sverige har ett av Europas mest restriktiva regelverk när det gäller tillgång till vård för asylsökande och gömda flyktingar. Det gjorde de moderatledda regeringspartierna till lag i våras. Den lag som nu gäller från den 1 juli 2008 innebär att endast akutsjukvård ska ges till asylsökande. De gömda eller avvisade flyktingarna – de papperslösa – nämns inte alls.

Konsekvensen av beslutet är att en av de mest utsatta och sårbara grupperna i samhället ska fortsätta att diskrimineras i vården. Gömda barn under 18 år har rätt till sjukvård på samma villkor som andra i Sverige men får ofta inte det på grund av oklara rutiner i vården och bristfällig kunskap.

Problem när man inte får vård

Föreningen Läkare mot aids pekade i sitt remissyttrande angående lagrådsremissen om smittspridning på viktiga aspekter. De skriver: ”Alltför ofta vågar inte gömda personer söka sig till sjukvården på grund av kostnader och oro för att vårdpersonal i strid mot sekretesslagen kommer att kontakta polisen. Detta, menar de, kan leda till att allvarliga och smittsamma sjukdomar som exempelvis hivinfektion och tuberkulos förblir oupptäckta och obehandlade längre än nödvändigt med ökat lidande och ökad smittspridning som konsekvens.” Det är en oro som jag delar.

Den begränsade sjukvård som kunnat erbjudas vuxna asylsökande och det faktum att gömda personer inte har rätt till sjuk- och tandvård gör att människor inte får vård i tid. Detta leder till onödigt lidande och ökade kostnader. Verkligheten i dag får ofta ödesdigra konsekvenser för den som inte vågar söka vård eller inte har råd att betala. Människor dör helt i onödan på grund av att de inte sökt vård i tid eller får livslånga men. Barn föds för tidigt och med olika medicinska komplikationer som kräver dyr vård på grund av att de blivande mammorna inte gått på regelbundna kontroller och fått förebyggande insatser från mödravården.

Ett annat problem är att många föräldrar på grund av rädsla för att bli angivna inte vågar ta med barnen till den offentliga vården. Så trots att gömda barn har rätt till sjuk- och hälsovård finns det en risk att de inte får tillgång till vård på grund av föräldrarnas rädsla.

Barn kan också fara illa på grund av exempelvis föräldrars fysiska eller psykiska ohälsa. När föräldrar själva är svårt sjuka är det inte ovanligt att de brister i sin förmåga till ett gott föräldraskap. Därför är det inte förenligt med barnens bästa att inte behandla barnens föräldrar så att de kan fungera som föräldrar, till exempel vid psykisk ohälsa eller sjukdom.

Yrkesetiken för vårdpersonal ställer starka och entydiga krav på rätt till vård på lika villkor, vilket försätter personal i dilemmat att antingen följa lagen eller den medicinska etiken. World Medical Association (WMA) har i Lissabondeklarationen från 1981 tagit upp patientens rätt i förhållande till staten eller annan vårdgivare. Här uppmanas läkaren att alltid se till patientens bästa. I Lissabondeklarationen anges följande:

”Läkare och andra personer eller organ som tillhandahåller hälso- och sjukvård har ett samlat ansvar för att erkänna och upprätthålla dessa rättigheter. Närhelst lagstiftning, regeringsåtgärder eller annan administration eller institution förnekar en patient dessa rättigheter, bör läkare vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa eller återupprätta dem.

1) Rätt till medicinsk vård av god kvalitet:

a) Varje patient har, utan åtskillnad, rätt till lämplig medicinsk vård.

b) Varje patient har rätt att bli behandlad av en läkare som patienten vet är fri att göra egna kliniska och etiska bedömningar utan inblandning utifrån.

c) Patienten ska alltid bli behandlad på det sätt som bäst gynnar honom eller henne. Den behandling som ges ska uppfylla allmänt vedertagna medicinska principer.”

Sverige i den humanitära bottenligan

Inom EU förs en diskussion om papperslösas rätt till hälso- och sjukvård. Organisationen Picum som företräder denna grupp har gjort en kartläggning av läget i elva EU-länder. Där ligger Österrike och Sverige i botten och utmärker sig genom att inte ge någon subventionerad sjukvård alls till papperslösa.

Regeringens lag från i våras tar inte hänsyn till den kraftiga kritik som FN:s särskilda rapportör för rätten till hälsa, Paul Hunt, har riktat mot Sverige. Han har uppmärksammat den situation som i dag råder i Sverige för papperslösa och asylsökande. Han påpekar bland annat att mänskliga rättigheter inte är förknippade med medborgarskap. Han sade vid en hearing i riksdagen om vård till papperslösa: ”Att lagfästa ett system som är orättvist och diskriminerande är fundamentalt fel, det behövs ett nytt förslag.” I inledningstalet sade han: ”Vi vet alla att papperslösa är bland de mest sårbara i Sverige. De är precis den sorts missgynnade grupp som de mänskliga rättigheterna är till för att försvara. Vi förväntar oss av diktaturer att de ska bete sig illa. När demokratier gör det är det därför ofta svårare att se.”

Flertalet länder i Europa har en annan inställning till papperslösas tillgång till hälso- och sjukvård än vad Sverige har; exempelvis har Belgien, Spanien och Italien lagar som ger papperslösa fri eller subventionerad hälso- och sjukvård. Spanien subventionerar både akut och icke akut sjukvård till papperslösa, Italien betalar akutsjukvård och ger behandling vid infektionssjukdomar som tuberkulos och hiv gratis till papperslösa.

Vårens beslut ger olika rättigheter i olika landsting

Vårens beslut att anta proposition 2007/08:105 Lag om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl. har inte inneburit att Sverige tar till sig FN:s kritik.

Särbehandlingen av papperslösa och asylsökande innebär också att svensk hälso- och sjukvårdspersonal utsätts för ett orimligt dilemma när de tvingas frångå principen att ge vård utifrån behov. Det strider mot sjukvårdspersonalens yrkesetiska grundregler.

En lagstiftning som särbehandlar eller utestänger vissa grupper är inte förenlig med grundläggande mänskliga rättigheter om lika värde och icke-diskriminering.

Miljöpartiet de gröna menar att regeringen åtminstone borde ha fört en diskussion om dels att vuxna asylsökande enbart har tillgång till akut hälso- och sjukvård, dels problemet med att papperslösa vuxna människor som befinner sig i Sverige inte har tillgång till hälso- och sjukvård. Akut sjukvård kan de inte nekas men de får en räkning efteråt som de oftast inte har möjlighet att betala.

Trots riksdagens beslut om lag saknar i dag asylsökande och papperslösa alltså möjlighet att få hälso- och sjukvård på samma villkor som den övriga befolkningen. Dessa personer, oftast med begränsade ekonomiska resurser, marginaliserade och utsatta, har inte råd att söka vård och kan bli nekade om de inte kan betala. Miljöpartiet de gröna anser inte detta vara förenligt med humanitära krav utan anser att alla asylsökande och papperslösa ska ha rätt till hälso- och sjukvård samt tandvård.

I den nu gällande lagen saknas också ett folkhälsoperspektiv vad gäller vuxna asylsökande och papperslösa. Det saknas en diskussion om hälso- och sjukvård i relation till mänskliga rättigheter och det etiska dilemmat som hälso- och sjukvårdens personal försätts i, och att de i många fall inte kan arbeta utifrån den grundläggande principen om vård utifrån behov och beprövad erfarenhet. Det ska inte heller vara vårdens uppgift att väga in faktorer som ekonomisk, social, politisk eller religiös tillhörighet, etnisk bakgrund, kön och liknande faktorer eller ens vederbörandes status i förhållande till gällande utlänningslagstiftning.

Socialstyrelsen har krävt att regeringen ska utreda frågan. I många landsting har man tröttnat på att vänta och ger nu flyktingarna vård trots luckorna i lagstiftningen. Men olika regler gäller i olika landsting och – framför allt – människor ges inte vård utifrån behov utan beroende på vem man är.

Är det inte dags att stå upp för människors lika värde?

Många organisationer, stora som små och av olika slag, står bakom upprop och manifestationer och krav på att även papperslösa människor ska ha rätt till hälso- och sjukvård. Men regering efter regering hävdar styvnackat att det inte är möjligt. Blundar regeringen för kritiken?

Det är återigen dags att slå fast principen om människors lika värde och allas rätt till vård utifrån behov, grundad på vetenskap och beprövad erfarenhet.

En lagstiftning som särbehandlar eller utestänger vissa grupper är inte förenlig med de mänskliga rättigheterna om lika värde och icke-diskriminering. Miljöpartiet menar att asylsökande och papperslösa ska ha samma tillgång till subventionerad hälso- och sjukvård som personer bosatta i landet och man ska inte blanda ihop det med migrationspolitik.

I kammardebatten inför beslutet i våras spretade åsikterna bland regeringspartierna om vilka som ska ha rätt till sjukvård i Sverige som nämnts ovan. Det hänvisades till en utredning i frågan men regeringspartierna var inte tydliga om innehåll i utredningen eller om det över huvud taget blir någon utredning. Migrationsminister Billström sade: ”Jag tycker själv att en rimlig balans i den här diskussionen kan nås genom att ge vård till barn samt mödravård. En sådan eventuell utvidgning bör bli föremål för den eventuella utredning som nu diskuteras i Regeringskansliet.” (ur protokoll den 20 maj 2008). Direktiv för utredning är nu, drygt fem månader senare, ännu inte klara.

Det är uppenbart att svårigheter inom regeringen gjort att utredningen ännu inte kommit i gång drygt fem månader efter riksdagens beslut om Lag om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl. (prop. 2007/08:105).

Miljöpartiet anser, med tanke på den diskussion som länge förts, att det är anmärkningsvärt att papperslösas hälsosituation inte tas på allvar av regeringen.

Med anledning av ovanstående vill jag ställa följande frågor till socialministern:

1. Vilka initiativ kommer ministern att ta för att en tidsplan blir allmänt känd för direktiv till utredningen att utreda hur papperslösa och asylsökande ska få tillgång till hälso- och sjukvård på i allt väsentligt lika villkor som övriga invånare?

2. Vilka åtgärder kommer ministern att vidta för att en utredning snarast ska tillsättas?