den 29 oktober

Interpellation

2007/08:89 Rätten till skydd undan väpnad konflikt

av Kalle Larsson (v)

till statsrådet Tobias Billström (m)

Den nya instans- och processordningen och den nya utlänningslagen har nu varit i verkan under en tid. Det börjar bli tydligt på vilket sätt lagstiftningen uttolkas av rättsskipande myndigheter. På senare tid har en diskussion uppkommit angående begreppet ”väpnad konflikt”. Bakgrunden är de vägledande beslut från Migrationsöverdomstolen som slår fast att begreppet inte ska anses innefatta den situation som råder i Irak och Afghanistan. Enligt domstolen krävs att det rör sig om strider mellan regeringsstyrkor och upprorsmakare som ”under ansvarigt kommando utövar sådan kontroll över en del av statens territorium att de kan utföra sammanhängande och samordnade militära operationer” för att väpnad konflikt eller andra svåra motsättningar ska anses råda. Detta anses, enligt domstolen, inte vara fallet i Irak och Afghanistan. I stället måste varje enskild asylsökande från dessa länder påvisa hur han eller hon personligen är utsatt och varför skydd behövs i det individuella fallet.

Svenska migrationsmyndigheter grundar därmed sina beslut på en bedömning av säkerhetssituationen i Irak och Afghanistan som går emot den uttolkning som gjorts av Internationella rödakorskommittén (ICRC), som ju har ansvaret att övervaka Genèvekonventionernas tillämpning. Flera svenska och internationella organisationer, som Röda Korset, Amnesty International och Sveriges kristna råd, liksom en rad folkrättsexperter, har invänt mot den definition av begreppet väpnad konflikt som nu styr svensk rättspraxis.

Utöver 1949 års Genèvekonvention finns bestämmelsen om skydd undan väpnad konflikt även reglerad i skyddsgrundsdirektivet. Den brittiska överklagandeinstansen Asylum and Immigration Tribunal har i ett beslut från den 26 september 2007 fastställt att asylsökande från Irak har rätt till subsidiärt skydd undan väpnad konflikt i enlighet med skyddsgrundsdirektivet. Skyddsgrundsdirektivet, som reglerar EU-ländernas gemensamma definition om vem som ska betraktas som flykting eller skyddsbehövande i övrigt, skulle ha varit implementerat i svensk lagstiftning senast den 10 oktober 2006.

Situationen i Irak har successivt försämrats under den amerikanska ockupationen. Ca 600 000 människor har, enligt den studie som den brittiska medicintidskriften The Lancet presenterade 2006, hittills dödats av kriget. Uppåt två miljoner internflyktingar finns inne i Irak och ytterligare ungefär två miljoner människor har flytt landet. De allra flesta finns kvar i närområdet, men antalet som söker skydd i väst, däribland Sverige, ökar.

UNHCR beskriver i sina rekommendationer från den 1 augusti 2007 säkerhetsläget i Irak som mycket allvarligt. De stridigheter som råder mellan olika grupper och miliser betecknas som väpnad konflikt. Extremt våld och kraftig instabilitet anges råda i de centrala och södra delarna. Också de norra delarna av landet präglas av osäkerhet och oförutsägbarhet. Mot bakgrund av det fortsatt försämrade säkerhetsläget rekommenderar UNHCR att irakiska asylsökande från de södra och centrala delarna av Irak ska ges flyktingstatus i de länder där de söker asyl. Man tillbakavisar också uttryckligen möjligheten att avvisa asylsökande med hänvisning till internflyktsalternativet, liksom att återsända asylsökande från de centrala eller södra delarna till de kurdiska områdena i norra Irak.

Detta till trots har Migrationsdomstolen i Stockholm, i ett beslut från den 18 oktober 2007, avslagit ett överklagande av Migrationsverkets beslut att avvisa en asylsökande irakisk man till Bagdad. Mycket anmärkningsvärt är att domstolens beskrivning av säkerhetsläget i första hand hänvisar till den rapport som presenterats av USA:s överbefälhavare i Irak, general David Petreus – en rapport som tagits fram i syfte att framhäva den amerikanska närvaron i landet som framgångsrik. I domen lyfter migrationsdomstolen fram att antalet vålds- och säkerhetsincidenter minskat i år i hela Irak, inklusive i Bagdad, och att antalet dödsoffer för våldet minskat, vilket anges som motiv till att avvisningar är möjliga att verkställa. De individuella skäl om personliga säkerhetsrisker som anförts i den aktuella överklagan avslås. Det anses kunna styrkas att det föreligger hot mot mannen personligen.

Också situationen i Afghanistan är mycket allvarlig. Under 2006 miste över 4 000 personer livet i strider och attentat. Migrationsverket har i ett vägledande beslut från den 15 maj 2007 skrivit: ”Migrationsverket kan konstatera att säkerhetsläget i Afghanistan har försämrats under det senaste året” och vidare: ”Någon förbättring av säkerhetsläget på kort eller medellång sikt är emellertid inte att vänta.” Dessa konstateranden görs med hänvisning till svenska Utrikesdepartementets rapport om mänskliga rättigheter i Afghanistan 2006, till landrapport från Home Office (Storbritannien) om Afghanistan den 16 oktober 2006 och rapport från UNHCR om Afghanistan i juni 2005. Trots kännedomen om säkerhetssituationen i landet har Migrationsverket alltså beslutat att avvisningar ska verkställas. Eftersom ”situationen i Kabul är stabilast”, som man skriver, bedöms avvisningar kunna ske hit. Det råder ingen tvekan om att säkerhetsläget i landet förvärrats sedan dessa rapporters publicering. Regeringen definierade själv under våren 2007, i samband med beslutet om svenskt deltagande i den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan (ISAF), att väpnad konflikt råder i Afghanistan. Sedan dess har situationen förvärrats ytterligare.

I Sverige lever i dag över 600 afghaner och över 1 400 irakier med hot om att sändas tillbaka till ett land där deras liv är i fara och deras mänskliga rättigheter med största säkerhet kommer att kränkas. Enligt min och Vänsterpartiets mening är det tydligt att det i dag råder en väpnad konflikt i lagens mening i såväl Afghanistan som Irak. Därför borde det vara möjligt att redan med nu gällande utlänningslag ge personer från dessa länder permanenta uppehållstillstånd i Sverige. Utlänningslagens definition av vilka som ska betraktas som flyktingar eller skyddsbehövande i övrigt anger nämligen att uppehållstillstånd ska beviljas till personer som behöver skydd på grund av yttre eller inre väpnad konflikt eller på grund av andra svåra motsättningar i hemlandet (4 kap. 2 § utlänningslagen).

Eftersom denna uppfattning inte delas av riksdagsmajoriteten har det i stället öppnats för en översyn av utlänningslagen i syfte att göra definitionen tydligare och därmed skapa en rättspraxis som bättre följer det allmänna språkbruket och gängse folkrätt. Det skulle innebära en vidare tolkning av begreppet som innefattar den situation som i dag råder i hela Irak och i hela Afghanistan, och alltså möjliggöra för att avvisningarna stoppas.

Statsrådet har i ett svar (2006/07:1606) på en skriftlig fråga från mig emellertid avvisat en sådan översyn eftersom statsrådet vill ge Migrationsöverdomstolen möjlighet att klargöra innebörden av bestämmelsen om skyddsbehövande i övrigt (4 kap. 2 § utlänningslagen) innan någon översyn görs. Enligt min och Vänsterpartiets mening är det emellertid tydligt att fastställandet av rättspraxis på detta område inte sker i enlighet med lagstiftarens intentioner. Regeringen bör därmed betraktas vara skyldig att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att ett tillräckligt skydd för berörda grupper upprättas. I Migrationsverkets eget informationsmaterial angående förändringarna i utlänningslagen från 31 mars 2006 anges, angående den aktuella bestämmelsen, att ”till skyddsbehövande i övrigt räknas också personer, som utan att vara individuellt förföljda, behöver skydd på grund av en inre eller yttre väpnad konflikt eller andra svåra motsättningar i hemlandet. Hittills har personer som drabbats av svåra mottsättningar i hemlandet – s.k. politiskt humanitära skäl – kunnat få uppehållstillstånd av humanitära skäl.” När den nya utlänningslagen genomfördes var riksdagens mening tydlig i att de nya skyddsbestämmelserna inte skulle innebära en inskränkning i möjligheterna till uppehållstillstånd. Med hänvisning till att beslut om avvisningar påbörjats först i den nya utlänningslagen och trots ett oförbättrat säkerhetsläge är det tydligt att rättspraxis utvecklats i en riktning bort från vad som avsågs när riksdagen fattade beslut om vad som skulle inrymmas i den bestämmelse som rör skydd undan väpnad konflikt.

Jag vill mot bakgrund av ovanstående ställa följande frågor till statsrådet Tobias Billström:

1. Vilka initiativ är statsrådet beredd att ta för att säkerställa att personer från Irak och Afghanistan, som behöver skydd på grund av väpnad konflikt eller andra svåra motsättningar i hemlandet, inte ska avvisas från Sverige?

2. Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta för att ett tydliggörande av definitionen av begreppet väpnad konflikt enligt 4 kap. 2 § utlänningslagen ska komma till stånd?

3. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att svenska rättsskipande myndigheters tillämpning av begreppet väpnad konflikt ska stå i överensstämmelse med internationell humanitär rätt?

4. Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta för att de bestämmelser i utlänningslagen som rör begreppet väpnad konflikt ska vara i överensstämmelse med de definitioner som är fastställda enligt skyddsgrundsdirektivet?