Interpellation
2007/08:89 Rätten till skydd undan väpnad konflikt
av Kalle
Larsson (v)
till
statsrådet Tobias Billström (m)
Den
nya instans- och processordningen och den nya utlänningslagen har nu varit i
verkan under en tid. Det börjar bli tydligt på vilket sätt lagstiftningen
uttolkas av rättsskipande myndigheter. På senare tid har en diskussion
uppkommit angående begreppet ”väpnad konflikt”. Bakgrunden är de vägledande
beslut från Migrationsöverdomstolen som slår fast att begreppet inte ska anses
innefatta den situation som råder i Irak och Afghanistan. Enligt domstolen
krävs att det rör sig om strider mellan regeringsstyrkor och upprorsmakare som
”under ansvarigt kommando utövar sådan kontroll över en del av statens
territorium att de kan utföra sammanhängande och samordnade militära
operationer” för att väpnad konflikt eller andra svåra motsättningar ska anses
råda. Detta anses, enligt domstolen, inte vara fallet i Irak och Afghanistan. I
stället måste varje enskild asylsökande från dessa länder påvisa hur han eller
hon personligen är utsatt och varför skydd behövs i det individuella fallet.
Svenska
migrationsmyndigheter grundar därmed sina beslut på en bedömning av
säkerhetssituationen i Irak och Afghanistan som går emot den uttolkning som
gjorts av Internationella rödakorskommittén (ICRC), som ju har ansvaret att
övervaka Genèvekonventionernas tillämpning. Flera svenska och internationella
organisationer, som Röda Korset, Amnesty International och Sveriges kristna
råd, liksom en rad folkrättsexperter, har invänt mot den definition av
begreppet väpnad konflikt som nu styr svensk rättspraxis.
Utöver
1949 års Genèvekonvention finns bestämmelsen om skydd undan väpnad konflikt
även reglerad i skyddsgrundsdirektivet. Den brittiska överklagandeinstansen
Asylum and Immigration Tribunal har i ett beslut från den 26 september 2007
fastställt att asylsökande från Irak har rätt till subsidiärt skydd undan
väpnad konflikt i enlighet med skyddsgrundsdirektivet. Skyddsgrundsdirektivet,
som reglerar EU-ländernas gemensamma definition om vem som ska betraktas som
flykting eller skyddsbehövande i övrigt, skulle ha varit implementerat i svensk
lagstiftning senast den 10 oktober 2006.
Situationen
i Irak har successivt försämrats under den amerikanska ockupationen. Ca
600 000 människor har, enligt den studie som den brittiska
medicintidskriften The Lancet presenterade 2006, hittills dödats av kriget.
Uppåt två miljoner internflyktingar finns inne i Irak och ytterligare ungefär
två miljoner människor har flytt landet. De allra flesta finns kvar i
närområdet, men antalet som söker skydd i väst, däribland Sverige, ökar.
UNHCR
beskriver i sina rekommendationer från den 1 augusti 2007 säkerhetsläget i Irak
som mycket allvarligt. De stridigheter som råder mellan olika grupper och
miliser betecknas som väpnad konflikt. Extremt våld och kraftig instabilitet
anges råda i de centrala och södra delarna. Också de norra delarna av landet
präglas av osäkerhet och oförutsägbarhet. Mot bakgrund av det fortsatt
försämrade säkerhetsläget rekommenderar UNHCR att irakiska asylsökande från de
södra och centrala delarna av Irak ska ges flyktingstatus i de länder där de
söker asyl. Man tillbakavisar också uttryckligen möjligheten att avvisa
asylsökande med hänvisning till internflyktsalternativet, liksom att återsända
asylsökande från de centrala eller södra delarna till de kurdiska områdena i
norra Irak.
Detta
till trots har Migrationsdomstolen i Stockholm, i ett beslut från den 18
oktober 2007, avslagit ett överklagande av Migrationsverkets beslut att avvisa
en asylsökande irakisk man till Bagdad. Mycket anmärkningsvärt är att
domstolens beskrivning av säkerhetsläget i första hand hänvisar till den
rapport som presenterats av USA:s överbefälhavare i Irak, general David Petreus
– en rapport som tagits fram i syfte att framhäva den amerikanska närvaron i
landet som framgångsrik. I domen lyfter migrationsdomstolen fram att antalet
vålds- och säkerhetsincidenter minskat i år i hela Irak, inklusive i Bagdad,
och att antalet dödsoffer för våldet minskat, vilket anges som motiv till att
avvisningar är möjliga att verkställa. De individuella skäl om personliga
säkerhetsrisker som anförts i den aktuella överklagan avslås. Det anses kunna
styrkas att det föreligger hot mot mannen personligen.
Också situationen
i Afghanistan är mycket allvarlig. Under 2006 miste över 4 000 personer
livet i strider och attentat. Migrationsverket har i ett vägledande beslut från
den 15 maj 2007 skrivit: ”Migrationsverket kan konstatera att säkerhetsläget i
Afghanistan har försämrats under det senaste året” och vidare: ”Någon
förbättring av säkerhetsläget på kort eller medellång sikt är emellertid inte
att vänta.” Dessa konstateranden görs med hänvisning till svenska
Utrikesdepartementets rapport om mänskliga rättigheter i Afghanistan 2006, till
landrapport från Home Office (Storbritannien) om Afghanistan den 16 oktober
2006 och rapport från UNHCR om Afghanistan i juni 2005. Trots kännedomen om
säkerhetssituationen i landet har Migrationsverket alltså beslutat att avvisningar
ska verkställas. Eftersom ”situationen i Kabul är stabilast”, som man skriver,
bedöms avvisningar kunna ske hit. Det råder ingen tvekan om att säkerhetsläget
i landet förvärrats sedan dessa rapporters publicering. Regeringen definierade
själv under våren 2007, i samband med beslutet om svenskt deltagande i den
internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan (ISAF), att väpnad konflikt
råder i Afghanistan. Sedan dess har situationen förvärrats ytterligare.
I
Sverige lever i dag över 600 afghaner och över 1 400 irakier med hot om
att sändas tillbaka till ett land där deras liv är i fara och deras mänskliga
rättigheter med största säkerhet kommer att kränkas. Enligt min och Vänsterpartiets
mening är det tydligt att det i dag råder en väpnad konflikt i lagens mening i
såväl Afghanistan som Irak. Därför borde det vara möjligt att redan med nu
gällande utlänningslag ge personer från dessa länder permanenta
uppehållstillstånd i Sverige. Utlänningslagens definition av vilka som ska
betraktas som flyktingar eller skyddsbehövande i övrigt anger nämligen att
uppehållstillstånd ska beviljas till personer som behöver skydd på grund av
yttre eller inre väpnad konflikt eller på grund av andra svåra motsättningar i
hemlandet (4 kap. 2 § utlänningslagen).
Eftersom
denna uppfattning inte delas av riksdagsmajoriteten har det i stället öppnats
för en översyn av utlänningslagen i syfte att göra definitionen tydligare och
därmed skapa en rättspraxis som bättre följer det allmänna språkbruket och
gängse folkrätt. Det skulle innebära en vidare tolkning av begreppet som
innefattar den situation som i dag råder i hela Irak och i hela Afghanistan,
och alltså möjliggöra för att avvisningarna stoppas.
Statsrådet
har i ett svar (2006/07:1606) på en skriftlig fråga från mig emellertid avvisat
en sådan översyn eftersom statsrådet vill ge Migrationsöverdomstolen möjlighet
att klargöra innebörden av bestämmelsen om skyddsbehövande i övrigt
(4 kap. 2 § utlänningslagen) innan någon översyn görs. Enligt min och
Vänsterpartiets mening är det emellertid tydligt att fastställandet av
rättspraxis på detta område inte sker i enlighet med lagstiftarens intentioner.
Regeringen bör därmed betraktas vara skyldig att vidta de åtgärder som är
nödvändiga för att ett tillräckligt skydd för berörda grupper upprättas. I
Migrationsverkets eget informationsmaterial angående förändringarna i
utlänningslagen från 31 mars 2006 anges, angående den aktuella bestämmelsen,
att ”till skyddsbehövande i övrigt räknas också personer, som utan att vara
individuellt förföljda, behöver skydd på grund av en inre eller yttre väpnad
konflikt eller andra svåra motsättningar i hemlandet. Hittills har personer som
drabbats av svåra mottsättningar i hemlandet – s.k. politiskt humanitära skäl –
kunnat få uppehållstillstånd av humanitära skäl.” När den nya utlänningslagen
genomfördes var riksdagens mening tydlig i att de nya skyddsbestämmelserna inte
skulle innebära en inskränkning i möjligheterna till uppehållstillstånd. Med
hänvisning till att beslut om avvisningar påbörjats först i den nya
utlänningslagen och trots ett oförbättrat säkerhetsläge är det tydligt att
rättspraxis utvecklats i en riktning bort från vad som avsågs när riksdagen
fattade beslut om vad som skulle inrymmas i den bestämmelse som rör skydd undan
väpnad konflikt.
Jag vill
mot bakgrund av ovanstående ställa följande frågor till statsrådet Tobias
Billström:
1. Vilka initiativ är statsrådet beredd att ta för
att säkerställa att personer från Irak och Afghanistan, som behöver skydd på
grund av väpnad konflikt eller andra svåra motsättningar i hemlandet, inte ska
avvisas från Sverige?
2. Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta
för att ett tydliggörande av definitionen av begreppet väpnad konflikt enligt
4 kap. 2 § utlänningslagen ska komma till stånd?
3. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för
att svenska rättsskipande myndigheters tillämpning av begreppet väpnad konflikt
ska stå i överensstämmelse med internationell humanitär rätt?
4. Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta
för att de bestämmelser i utlänningslagen som rör begreppet väpnad konflikt ska
vara i överensstämmelse med de definitioner som är fastställda enligt
skyddsgrundsdirektivet?