den 28 augusti
Interpellation
2007/08:841 Anställningsvillkor för våra utlandsanställda
av Bodil
Ceballos (mp)
till
utrikesminister Carl Bildt (m)
I
Sverige talar vi mycket om arbetstagarnas rättigheter och några av oss påtalar
vikten av att de offentliga myndigheterna föregår med gott exempel vad gäller
en jämlik lönebildning, sjukfrånvarotal, mångfald på arbetsplatsen, vikten av
den svenska modellen med kollektivavtal etcetera. Vi har relativt stor kontroll
på hur det ser ut i både offentlig och privat verksamhet och hur
löneökningstakten ser ut här i Sverige. Hur det ser ut för våra
utlandsanställda vet vi mindre.
Under
den korta period jag hunnit sitta i utrikesutskottet har jag dock vid ett
flertal tillfällen uppmärksammats på de problem som uppstår på våra ambassader
bland annat på grund av dollarraset. De som drabbas värst är de lokalanställda
som lyder under helt andra avtal än de från Sverige utsända diplomaterna.
Ambassaderna får betalt i dollar (kanske euro i Europa) vilket inneburit att de
reella resurserna att betala för både verksamhet och personal krympt kraftigt.
Detta har lett till att personal i vissa fall fått sägas upp trots att
ambassaderna samtidigt fått ytterligare uppgifter att hantera. Självklart
innebär detta att vissa uppgifter inte hinns med vilket riskerar att leda till
att mindre tid kan läggas på det utåtriktade främjandearbetet.
Den
personal som det är lättast att göra sig av med är de lokalanställda, vilka
också är de som har sämst arbetsrättsligt skydd. Enligt den handbok om lokalanställda
jag har tillgång till gäller ett kollektivavtal från 1997 och att arbetstagare
ska ha lokal marknadslön som är individuellt bestämd och differentierad. Det
ankommer på utlandsmyndigheten att inom (den icke valutakurssäkrade)
budgetramen avsätta medel för lönerevision.
Många
av de lokalanställda är svenska medborgare, eller har ett mångårigt förflutet i
Sverige, vilket innebär att de precis som de utsända har behov av att kunna åka
”hem” då och då för att träffa släkt och vänner. I tider då både dollarn rasat
och ibland också arbetslandets valuta sjunkit innebär det att den reella
inkomsten rasat avsevärt vilket försvårar kontakten med Sverige avsevärt. Även
de som inte har en naturlig koppling till Sverige är naturligtvis också
drabbade och risken är att kvalificerad personal lämnar oss för att söka andra
och bättre betalda anställningar.
Ett
exempel är Argentina där löneutbetalningarna i dag ligger 25 procent under den
tidigare. Ett annat är USA där de anställda också sett sina löner sjunka avsevärt.
De individuella löneförhandlingarna innebär i realiteten en förhandling om hur
stor löneminskningen ska bli i stället för hur stor löneökningen ska vara.
Utgångsläget är inte heller det bästa med tanke på ambassadernas redan minskade
budgetutrymme på grund av att betalningarna till dem från Sverige sker i
dollar. Risken att förlora arbetet är inte försumbar.
I
handboken poängteras att även icke-svenska lokalanställdas intressen ska
tillgodoses vid fördelningen av lönemedel, vilket är märkligt uttryckt med
tanke på hur självklart det borde vara att alla anställda, oavsett
nationalitet, naturligtvis bör ha rätt till löneförhöjning varje år.
När det
gäller sjukledigheter och barnledigheter verkar det finnas olika bestämmelser
på olika ambassader och avtal verkar ha fattats för
varje ambassad för sig. För det mesta gäller förmodligen värdlandets
lagstiftning vilket i de flesta fall innebär att enbart mammor får rätt att
stanna hemma för vård av barn under en mycket kort period. När det gäller
pensionsrätt verkar det som om den regleras i bestämmelser från 1992 både för
lokalanställda svenska medborgare och lokalanställda andra medborgare, vilket
låter märkligt med tanke på att pensionssystemet förändrats sedan dess.
Förutom
att alla regler som rör våra lokalanställda i utlandet verkar vara obsoleta så
står vi nu inför en situation där ambassaderna står inför kraftiga besparingar
på grund av både dollarraset och UD:s årliga underskott. Att få budgeten i
balans är naturligtvis inte en enkel uppgift. Att i det läget använda sig av
dollarraset som en utgiftsminskning kan naturligtvis vara frestande men
konsekvenserna för våra utlandsrepresentationer är i vissa fall stora och
frågan vad vi då egentligen vinner infinner sig.
Jag
vill därför fråga ministern:
Avser ministern
att ta initiativ till att byta US-dollar mot en stabilare valuta för framtida
utbetalningar till våra utlandsmyndigheter?
Avser
ministern att ta initiativ till en översyn av de lokalanställdas arbets- och
lönevillkor i syfte att få dem att överensstämma bättre med de arbetsrättsliga
regelverk vi har på arbetsmarknaden i Sverige?
Avser
ministern att verka för att de utlandsanställdas löner valutasäkras?