den 13 maj
Interpellation
2007/08:694 Tillgången på drivmedelsstationer på
landsbygden
av Ann-Kristine
Johansson (s)
till
näringsminister Maud Olofsson (c)
Jag
har både i en skriftlig fråga och i en interpellation till näringsministern
tagit upp problemet med den omfattande nedläggning av drivmedelsstationer som
nu sker på landsbygden. Totalt riskerar ca 2 000 av landets 3 500
drivmedelsstationer att försvinna. Effekterna blir allvarliga: Folk får längre
till stationer och med detta svårare att tanka. Risken är att fler
transporterar och lagrar drivmedel i olämpliga kärl på hemmaplan. Om man
tvingas åka till en annan ort för att tanka kanske man också gör andra inköp.
Därmed påverkas även annan handel av att bensinmacken läggs ned. Det är i
åtskilliga fall också så att bensinmack och annan handel drivs tillsammans.
Försvinner macken är risken stor att också den handeln läggs ned. Utan
bensinmack uttunnas servicen på orten som därmed blir mindre attraktiv.
Naturligtvis
borde branschen ha ett samhällsansvar för att det finns drivmedelsstationer
också på landsbygden. Men vi vet att det inte fungerar så i en marknadsekonomi.
Företagens drivkraft är vinst och möjligheten att klara sig så bra som möjligt
på marknaden. En levande landsbygd är ingen drivkraft för ett bensinbolag.
Det
finns ingen anledning att moralisera över detta synsätt. Regeringens och
riksdagens uppgift måste i stället vara att i en dialog med branschens
företrädare, med kommuner, landsbygdsorganisationer med flera försöka hitta
konstruktiva lösningar. Staten måste vara beredd att ge ekonomiskt stöd.
Näringsministern
har hittills varit otydlig när det gäller vad regeringen är beredd att göra.
Hon försäkrar att hon arbetar för att landsbygden ska utvecklas. Goda villkor
för företagandet är självklart en viktig förutsättning liksom att enskildas
initiativförmåga och engagemang uppmuntras. Näringsministern tycks leva i
föreställningen att marknadskrafterna ska skapa en levande landsbygd. Men den
pågående nedläggningen av drivmedelsstationer visar att det inte går att förlita
sig på marknadskrafterna.
Ett
annat problem som regeringen inte heller har tagit i är saneringsansvaret
enligt miljöbalken. Även om saneringen självfallet är angelägen kan den
innebära orimliga ekonomiska åtaganden för en enskild mackägare. Ett stort
problem är att det centrala begreppet verksamhetsutövare i miljöbalken inte har
någon klar och entydig definition som går att använda på det här området.
Därmed blir det mycket svårt att fastställa vem som har ansvaret för att en sanering
kommer till stånd.
Men
också i fråga om saneringsproblematiken tycks näringsministern hoppas på
åtgärder av branschen. Också här är hon passiv.
Medan
näringsministern sitter och hoppas att branschen ska göra något fortsätter
nedläggningen av drivmedelsstationer. Var finns initiativkraften? Mot denna
bakgrund vill jag därför ännu en gång ta upp detta för landsbygden angelägna
ämne med näringsministern:
1. Avser näringsministern att ta några konkreta
initiativ för att landsbygden också i fortsättningen ska ha en rimlig tillgång
till drivmedelsstationer?
2. Avser näringsministern
att ta några initiativ när det gäller saneringsansvaret för
drivmedelsstationer?