den 5 maj

Interpellation

2007/08:645 Budgetstöd inom biståndet

av Anne-Marie Pålsson (m)

till statsrådet Gunilla Carlsson (m)

År 2006 anslogs mer än 800 miljoner kronor – motsvarande 5,5 procent av Sidas utbetalade medel enligt proposition 2007/08:1 – som budgetstöd. Budgetstödet är ett stöd som går rakt in i mottagarlandets budget; stödet kan därför närmast liknas vid en check utan några vidhängande restriktioner på användningen.

Budgetstödet har den fördelen att den ger mottagarlandet stor frihet i hur stödet kan användas – vilket kan öka dess effektivitet. Mot detta ska dock ställas att ett stöd med denna konstruktion gör det helt omöjligt för givarlandet – Sverige – att kontrollera och följa upp användningen av medlen. Svenska myndigheter och organ har helt enkelt inte tillträde till andra länders interna revisionsarbeten.

Budgetstödet skiljer sig därmed från de andra stödformerna som åtminstone i teorin kan följas upp och kontrolleras. I vad mån så sker i praktiken är däremot en annan fråga som jag inte ska gå in på här.

Riksrevisionen har i en rapport (RiR 2007:31) kritiserat budgetstödet och föreslagit en rad åtgärder i syfte att säkerställa en användning av medlen som överensstämmer med givarens intentioner.

Regeringen har också infört ett antal kriterier i syfte att stärka upp strukturerna. Men frågan är om dessa är till någon större nytta.

De länder som mottar budgetstöd är alla fattiga afrikanska länder. Förutom fattigdomen delar de också en annan egenskap – de står alla högt på Transparency Internationals lista över de mest korrupta länderna. Av de 179 länder som ingår i TI:s index, placerar sig samtliga mottagarländer på en högre plats än 100. Som jämförelse kan nämnas att Finland och Danmark delar första platsen och Sverige har en delad fjärde plats. Risken att biståndsmedel utan någon som helst kontroll används på annat sätt än avsett – exempelvis på korruption och mutor – får därmed betraktas som stor.

Förutom att svenska skattekollektivets pengar används på ett sätt som inte går att kontrollera, finns en annan olägenhet med denna slags stödform – den kan bidra till att öka inslaget av korruption i de berörda länderna.

Anser biståndsminister Gunilla Carlsson att det är lämpligt att använda skattebetalarnas pengar på ett sätt som inte går att följa upp och i länder ökända för sina korruptionsproblem och avser statsrådet att ta något initiativ med anledning av det anförda?