Interpellation
2007/08:645 Budgetstöd inom biståndet
av Anne-Marie
Pålsson (m)
till
statsrådet Gunilla Carlsson (m)
År
2006 anslogs mer än 800 miljoner kronor – motsvarande 5,5 procent av Sidas
utbetalade medel enligt proposition 2007/08:1 – som budgetstöd. Budgetstödet är
ett stöd som går rakt in i mottagarlandets budget; stödet kan därför närmast
liknas vid en check utan några vidhängande restriktioner på användningen.
Budgetstödet
har den fördelen att den ger mottagarlandet stor frihet i hur stödet kan
användas – vilket kan öka dess effektivitet. Mot detta ska dock ställas att ett
stöd med denna konstruktion gör det helt omöjligt för givarlandet – Sverige –
att kontrollera och följa upp användningen av medlen. Svenska myndigheter och organ
har helt enkelt inte tillträde till andra länders interna revisionsarbeten.
Budgetstödet
skiljer sig därmed från de andra stödformerna som åtminstone i teorin kan
följas upp och kontrolleras. I vad mån så sker i praktiken är däremot en annan
fråga som jag inte ska gå in på här.
Riksrevisionen
har i en rapport (RiR 2007:31) kritiserat budgetstödet och föreslagit en rad
åtgärder i syfte att säkerställa en användning av medlen som överensstämmer med
givarens intentioner.
Regeringen
har också infört ett antal kriterier i syfte att stärka upp strukturerna. Men
frågan är om dessa är till någon större nytta.
De
länder som mottar budgetstöd är alla fattiga afrikanska länder. Förutom
fattigdomen delar de också en annan egenskap – de står alla högt på
Transparency Internationals lista över de mest korrupta länderna. Av de 179
länder som ingår i TI:s index, placerar sig samtliga mottagarländer på en högre
plats än 100. Som jämförelse kan nämnas att Finland och Danmark delar första
platsen och Sverige har en delad fjärde plats. Risken att biståndsmedel utan
någon som helst kontroll används på annat sätt än avsett – exempelvis på
korruption och mutor – får därmed betraktas som stor.
Förutom
att svenska skattekollektivets pengar används på ett sätt som inte går att
kontrollera, finns en annan olägenhet med denna slags stödform – den kan bidra
till att öka inslaget av korruption i de berörda länderna.
Anser
biståndsminister Gunilla Carlsson att det är lämpligt att använda
skattebetalarnas pengar på ett sätt som inte går att följa upp och i länder
ökända för sina korruptionsproblem och avser statsrådet att ta något initiativ
med anledning av det anförda?