Interpellation
2007/08:590 Kultur till barn och ungdom
av Nikos
Papadopoulos (s)
till
kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (m)
Trovärdighet
i politiken handlar i grunden om sambandet mellan ord och handling. Det finns
många politikområden där det brustit i sambandet mellan ord och handling i den
moderatledda regeringens förda politik. Det gäller i synnerhet kulturpolitiken.
Bristen på tilltro till regeringens verkliga ambitioner kom senast till uttryck
i Teaterförbundets skrivelse till statsministern med förslag om att tillsätta
en kriskommission för scenkonsten för att motverka konsekvenserna av
nedskärningar för institutionsteatrarna.
Positiva
ord från kulturministern om kulturens egenvärde följs inte upp av konkret
handling i regeringens praktiska politik. Politik handlar förutom om trovärdighet
mellan ord och handling också om prioriteringar. Jag tror att det finns en
stark samsyn mellan de flesta partier i riksdagen att kulturpolitiken måste ha
sin starkaste förankring bland barn och unga. Det är när barn tidigt inspireras
att sjunga, dansa, måla och gestalta som kulturen blir ett naturligt medel för
personlig utveckling och tillväxt. Där blir kulturen ”jästen i brödet” i
stället för ”grädde på moset”.
I
budgetpropositionen för 2008 har regeringen anslagit 55 miljoner kronor för
kultur i skolan, i alla fall för elever på högstadiet. Vad blev resultatet?
Endast ett fåtal skolor har ansökt om medel. Det blev inte mycket av de pengarna.
Samtidigt har regeringen skurit i anslagen till regionala teatrar som gör flera
föreställningar för barn och ungdomar. Man har skurit främst genom att
kostnadsuppräkningen begränsats till 0,8 procent där de verkliga kostnaderna
har varit 4–5 procent. Effekterna är förödande. En urholkning av anslagen till
teater och musik där mycket görs för barn och unga har med åren blivit direkt
förödande. Det är barn och unga som drabbas mest.
Detta
sker samtidigt som kommunerna drar ned resurser för kulturskolor runt om i
landet. Jag bor i Stockholm och läser varje dag i medierna om kulturskolor som
får mindre resurser. Det finns ett påtagligt mönster för denna nedrustning. Det
är främst i de moderatledda kommunerna där kultur betraktas som ”grädde på
moset” i stället för som ”jästen i brödet”. Det finns ett politiskt mönster i
synen på kultur. Det är dags för kulturministern att lägga korten på bordet och
redovisa var den moderatledda regeringen sätter gränsen för det statliga
kulturpolitiska ansvaret för i första hand barn och ungdom. På detta måste
kulturministern kunna svara utan att hänvisa till pågående utredningar.
Det
råder oro i det kulturpolitiska Sverige. Det gäller såväl bland
kulturproducenter som bland kulturkonsumenter. Oron har sin grund i bristen på
samband mellan ord och handling.
Vad
avser statsrådet att vidta för åtgärder för att klargöra regeringens verkliga
färdriktning vad gäller statens ansvar för kultur till barn och unga?