den 7 april

Interpellation

2007/08:564 Alliansregeringen och utanförskapet

av Patrik Björck (s)

till arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m)

Det finns anledning att nu fördjupa debatten om det som regeringen kallar utanförskapet.

Dels kan det vara anledning att återigen ifrågasätta regeringens underlag och beräkningar. En rapport som publicerades i slutet av mars pekar på det som vi socialdemokrater lyfte fram redan i valrörelsen och som varit uppe i flera debatter i kammaren, nämligen att alliansen handskas med statistik på ett sätt som skulle ha fått Mark Twain att bli imponerad. Nu kan man visserligen säga att det inte spelar någon roll hur många som är arbetslösa – det viktiga är att alla som kan och vill arbeta ska kunna göra det.

Ett samhälle som inte låter medborgarna delta efter förmåga är inte ett bra samhälle. Men om inte vi politiker kan enas om en rimlig verklighetsbeskrivning är risken stor att inte heller åtgärderna blir rimliga. Om vi inte kan föra en politisk debatt som speglar verkligheten är risken stor att politikerföraktet växer. Här tar alliansen inte sitt ansvar; i en och samma debatt i kammaren kan olika företrädare för alliansen hävda att det är allt från en halv miljon till en och en halv miljon arbetslösa i Sverige.

Den andra sidan av utanförskapsdebatten är att den politik som alliansen för i regeringsställning ökar klassklyftor och minskar möjligheten för dem som står långt från arbetsmarknaden att få ett jobb och komma tillbaka. Om man ska lyckas att öka tillgängligheten till arbetsmarknaden för dem som står långt ifrån den kan man inte samtidigt rusta ned arbetslivsforskningen eller rasera arbetsmiljöarbetet så som alliansregeringen har gjort. Man kan inte neka dem som står utanför arbetsmarknaden utbildning och nya chanser så som regeringen gör. Och sist men inte minst kan man inte jaga de svagaste grupperna i samhället och tro att de ska ta sig i kragen och sluta vara sjuka eller arbetslösa. Det är inte den sjukes eller arbetslöses fel att man är arbetslös eller sjuk. Den sjuke behöver rehabilitering och den arbetslöse behöver komplettera sina kunskaper och erfarenheter för att kunna ta de jobb som finns.

Kommer arbetsmarknadsministern att ta initiativ till att regeringen medverkar till att vi får en arbetsmarknadspolitisk debatt som bygger på vederhäftig och relevant statistik och andra uppgifter?

Kommer arbetsmarknadsministern att vidta åtgärder som leder till verkliga förbättringar för dem som står långt från arbetsmarknaden?