den 5 mars

Interpellation

2007/08:467 Remissinstansernas kritik mot rehabiliteringskedjan

av LiseLotte Olsson (v)

till statsrådet Cristina Husmark Pehrsson (m)

Regeringen föreslår i remisserna Ny rehabiliteringskedja och Ettårsgräns för sjukpenning och införande av förlängd sjukpenning historiska försämringar av sjukförsäkringen. Planen är att de nya reglerna ska träda i kraft redan vid halvårsskiftet 2008. Men många remissinstanser är kritiska.

Remissinstanserna är kritiska till att de föreslagna tidsgränserna är alltför snäva, att det försvagar anställningsskyddet, att reglerna är krångliga, att de medför ett ökat behov av försörjningsstöd, att de ekonomiska skillnaderna mellan män och kvinnor kommer att öka samt att regeringen föreslår en diagnosbaserad sjukpenning.

De fackliga centralorganisationerna LO, TCO och Saco avvisar förslaget om att arbetsförmågan ska prövas mot hela arbetsmarknaden redan efter sex månader. Det innebär att anställningsskyddet försvagas.

Statens folkhälsoinstitut ifrågasätter de snäva tidsgränserna och skriver: ”Vi bedömer att dessa är alltför snäva mot bakgrund av de förutsättningar som finns hos offentliga rehabiliteringsaktörer och arbetsgivare.”

Socialstyrelsen ifrågasätter också de snäva tidsgränserna och skriver: ”Socialstyrelsen anser att det finns anledning att begrunda Försäkringskassans förutsättningar att, med rätt kvalitet och med nödvändig rättssäkerhet, klara den arbetsbörda som förändringen kan förväntas innebära.”

Sveriges Kommuner och Landsting, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och regeringen själv tror att förslaget kommer att leda till ett ökat behov av försörjningsstöd.

Riksförbundet för social och mental hälsa skriver: ”Eftersom tidsramarna är alltför snålt tilltagna för de flesta psykiska ohälsotillstånd/sjukdomar, kommer ett stort antal människor med psykiska ohälsotillstånd att bli arbetslösa och samtidigt ”utförsäkrade” ur sjukförsäkringen. Detta kommer naturligtvis inte att leda till att flera sjuka kommer ut i arbete. Dessa personer kommer med nödvändighet att vara hänvisade till försörjning via socialbidrag.”

Förslaget saknar en analys ur jämställdhetssynpunkt trots att 60 procent av alla med sjukpenning eller sjuk- och aktivitetsersättning är kvinnor. Det innebär att de ekonomiska skillnaderna mellan män och kvinnor kommer att öka vilket strider mot riksdagens jämställdhetspolitiska mål.

Arbetsförmedlingen är kritisk till förslaget och skriver att allt fler kommer att ramla mellan stolarna. För personer som är så sjuka att de inte kan jobba är inte Arbetsförmedlingen rätt stöd eftersom reglerna förutsätter att man står till arbetsmarknadens förfogande.

Även borgerliga kommuner är kritiska till förslaget. Kristdemokraternas lokalavdelning i Ulricehamn varnar exempelvis för att ”ett stort antal människor kommer att hamna utanför vårt trygghetssystem. Man kan inte vara så blåögd att tro att det är endast ett få antal människor som detta kommer att beröra. Det finns ett antal sjukdomar som varar över tid men där arbetsförmågan ej är varaktigt nedsatt så man uppfyller kravet för permanent ersättning. Det kan vara kombination av olika sjukdomar, det kan vara psykisk ohälsa där behandlingsinsatserna kommer att ta tid men där den enskilde på sikt kan komma åter för att bara nämna något. Vi kan ej förstå hur detta synsätt är förenligt med kristdemokratisk politik att värna den lilla människan.”

Remissinstanserna är också kritiska till att det regelverk som föreslås är alltför krångligt och kan skapa stora rättssäkerhetsproblem. Förslaget om att man endast ska kunna få sjukpenning 365 dagar under en ramtid av 450 dagar är mycket anmärkningsvärt. Om man har fått sjukpenning i 365 dagar och därefter insjuknar igen eller blir påkörd av en bil har man alltså inte rätt till sjukpenning under cirka fyra månader utan hänvisas till att söka försörjningsstöd trots att man är allvarligt sjuk.

Remissinstanserna är också kritiska till att regeringen föreslår införande av en diagnosbaserad sjukpenning. Sjukförsäkringen är en inkomstbortfallsförsäkring som ska ge ersättning på grund av nedsatt arbetsförmåga, inte på grund av att man har en viss sjukdom.

Regeringen föreslår att om man har en diagnos som är av ”livshotande karaktär” ska man undantas från regeln att efter ett år tvingas gå ned till 75 procent i sjukpenning. För att bli beviljad förlängd sjukpenning på 75 procent under 550 dagar ska man kunna uppge ”särskilda skäl”, där ett av kriterierna är att man kan visa att man har en ”mycket allvarlig sjukdom” som motiverar förlängd sjukpenning. Den vanligaste dödsorsaken i Sverige är hjärt- och kärlsjukdomar. Sådana sjukdomar nämns inte ens i regeringens uppräkning av sjukdomar med ”livshotande karaktär”.

Karolinska Institutet är kritiskt till förslaget och skriver: ”Såväl medicinska som rättviseskäl talar för att vissa diagnoser inte skall ge rätt till högre förlängd sjukpenning än andra.” Vidare skriver KI: ”Att gradera sjukdomar på det sätt som föreslås i regeringsförslaget leder bara till ofruktbara, tidskrävande och uppslitande diskussioner mellan patienter, patientorganisationer och professionella inom hälso- och sjukvården och Försäkringskassan samt till tidskrävande ansökningar för prövning om rätt till högre ersättning.” Även Försäkringskassan och Socialstyrelsen avstyrker förslaget om diagnosbaserad sjukpenning.

Enligt regeringsförklaringen från 2006 ska regeringen tillsätta en blocköverskridande parlamentarisk socialförsäkringsutredning. Möjligheterna att komma överens i en sådan utredning omöjliggörs om regeringen avser att gå vidare med det nu liggande förslaget på systemskifte inom sjukförsäkringen.

Mot bakgrund av det som anförs vill jag fråga statsrådet:

1. Avser statsrådet att beakta remissinstansernas omfattande kritik och dra tillbaka förslaget om rehabiliteringskedja?

2. Avser statsrådet att vidta åtgärder för att tillsätta en parlamentarisk utredning som får återkomma med förslag på förbättrad sjukförsäkring?