den 5 mars
Interpellation
2007/08:467 Remissinstansernas kritik mot
rehabiliteringskedjan
av LiseLotte
Olsson (v)
till
statsrådet Cristina Husmark Pehrsson (m)
Regeringen
föreslår i remisserna Ny rehabiliteringskedja och Ettårsgräns
för sjukpenning och införande av förlängd sjukpenning historiska
försämringar av sjukförsäkringen. Planen är att de nya reglerna ska träda i
kraft redan vid halvårsskiftet 2008. Men många remissinstanser är kritiska.
Remissinstanserna
är kritiska till att de föreslagna tidsgränserna är alltför snäva, att det
försvagar anställningsskyddet, att reglerna är krångliga, att de medför ett
ökat behov av försörjningsstöd, att de ekonomiska skillnaderna mellan män och
kvinnor kommer att öka samt att regeringen föreslår en diagnosbaserad sjukpenning.
De
fackliga centralorganisationerna LO, TCO och Saco avvisar förslaget om att
arbetsförmågan ska prövas mot hela arbetsmarknaden redan efter sex månader. Det
innebär att anställningsskyddet försvagas.
Statens
folkhälsoinstitut ifrågasätter de snäva tidsgränserna och skriver: ”Vi bedömer
att dessa är alltför snäva mot bakgrund av de förutsättningar som finns hos
offentliga rehabiliteringsaktörer och arbetsgivare.”
Socialstyrelsen
ifrågasätter också de snäva tidsgränserna och skriver: ”Socialstyrelsen anser
att det finns anledning att begrunda Försäkringskassans förutsättningar att,
med rätt kvalitet och med nödvändig rättssäkerhet, klara den arbetsbörda som
förändringen kan förväntas innebära.”
Sveriges
Kommuner och Landsting, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och regeringen
själv tror att förslaget kommer att leda till ett ökat behov av
försörjningsstöd.
Riksförbundet
för social och mental hälsa skriver: ”Eftersom tidsramarna är alltför snålt
tilltagna för de flesta psykiska ohälsotillstånd/sjukdomar, kommer ett stort
antal människor med psykiska ohälsotillstånd att bli arbetslösa och samtidigt
”utförsäkrade” ur sjukförsäkringen. Detta kommer naturligtvis inte att leda
till att flera sjuka kommer ut i arbete. Dessa personer kommer med nödvändighet
att vara hänvisade till försörjning via socialbidrag.”
Förslaget
saknar en analys ur jämställdhetssynpunkt trots att 60 procent av alla med
sjukpenning eller sjuk- och aktivitetsersättning är kvinnor. Det innebär att de
ekonomiska skillnaderna mellan män och kvinnor kommer att öka vilket strider
mot riksdagens jämställdhetspolitiska mål.
Arbetsförmedlingen
är kritisk till förslaget och skriver att allt fler kommer att ramla mellan
stolarna. För personer som är så sjuka att de inte kan jobba är inte Arbetsförmedlingen
rätt stöd eftersom reglerna förutsätter att man står till arbetsmarknadens
förfogande.
Även
borgerliga kommuner är kritiska till förslaget. Kristdemokraternas
lokalavdelning i Ulricehamn varnar exempelvis för att ”ett stort antal
människor kommer att hamna utanför vårt trygghetssystem. Man kan inte vara så
blåögd att tro att det är endast ett få antal människor som detta kommer att
beröra. Det finns ett antal sjukdomar som varar över tid men där arbetsförmågan
ej är varaktigt nedsatt så man uppfyller kravet för permanent ersättning. Det
kan vara kombination av olika sjukdomar, det kan vara psykisk ohälsa där
behandlingsinsatserna kommer att ta tid men där den enskilde på sikt kan komma
åter för att bara nämna något. Vi kan ej förstå hur detta synsätt är förenligt
med kristdemokratisk politik att värna den lilla människan.”
Remissinstanserna
är också kritiska till att det regelverk som föreslås är alltför krångligt och
kan skapa stora rättssäkerhetsproblem. Förslaget om att man endast ska kunna få
sjukpenning 365 dagar under en ramtid av 450 dagar är mycket anmärkningsvärt.
Om man har fått sjukpenning i 365 dagar och därefter insjuknar igen eller blir
påkörd av en bil har man alltså inte rätt till sjukpenning under cirka fyra
månader utan hänvisas till att söka försörjningsstöd trots att man är
allvarligt sjuk.
Remissinstanserna
är också kritiska till att regeringen föreslår införande av en diagnosbaserad
sjukpenning. Sjukförsäkringen är en inkomstbortfallsförsäkring som ska ge
ersättning på grund av nedsatt arbetsförmåga, inte på grund av att man har en
viss sjukdom.
Regeringen
föreslår att om man har en diagnos som är av ”livshotande karaktär” ska man
undantas från regeln att efter ett år tvingas gå ned till 75 procent i
sjukpenning. För att bli beviljad förlängd sjukpenning på 75 procent under 550
dagar ska man kunna uppge ”särskilda skäl”, där ett av kriterierna är att man
kan visa att man har en ”mycket allvarlig sjukdom” som motiverar förlängd
sjukpenning. Den vanligaste dödsorsaken i Sverige är hjärt- och kärlsjukdomar.
Sådana sjukdomar nämns inte ens i regeringens uppräkning av sjukdomar med
”livshotande karaktär”.
Karolinska
Institutet är kritiskt till förslaget och skriver: ”Såväl medicinska som
rättviseskäl talar för att vissa diagnoser inte skall ge rätt till högre
förlängd sjukpenning än andra.” Vidare skriver KI: ”Att gradera sjukdomar på
det sätt som föreslås i regeringsförslaget leder bara till ofruktbara,
tidskrävande och uppslitande diskussioner mellan patienter, patientorganisationer
och professionella inom hälso- och sjukvården och Försäkringskassan samt till
tidskrävande ansökningar för prövning om rätt till högre ersättning.” Även
Försäkringskassan och Socialstyrelsen avstyrker förslaget om diagnosbaserad
sjukpenning.
Enligt
regeringsförklaringen från 2006 ska regeringen tillsätta en blocköverskridande
parlamentarisk socialförsäkringsutredning. Möjligheterna att komma överens i en
sådan utredning omöjliggörs om regeringen avser att gå vidare med det nu
liggande förslaget på systemskifte inom sjukförsäkringen.
Mot
bakgrund av det som anförs vill jag fråga statsrådet:
1. Avser statsrådet att beakta remissinstansernas
omfattande kritik och dra tillbaka förslaget om rehabiliteringskedja?
2. Avser statsrådet att vidta åtgärder för att tillsätta
en parlamentarisk utredning som får återkomma med förslag på förbättrad
sjukförsäkring?