Interpellation
2007/08:338 Svenska politiska idéstiftelser
av Tobias
Krantz (fp)
till
justitieminister Beatrice Ask (m)
En
vecka i juli varje år samlas politiker, debattörer, intresseorganisationer och
journalister till den så kallade Almedalsveckan i Visby. I stort sett alla
viktiga aktörer inom opinionsbildningen finns på plats. Politikerveckan kan
därför ses som en utmärkt spegling av förhållandena på den samlade svenska
idémarknaden. För den som under en rad år har följt Almedalsveckan är det svårt
att få något annat intryck än att de politiska partierna alltmer har
marginaliserats.
Visst
är det så att partierna fortfarande väcker intresse när det gäller skildringar
av det politiska spelet. Men partiernas roll som bärare av nya idéer har i allt
högre utsträckning övertagits av andra aktörer. Numera är det
intresseorganisationer av olika slag som står för de mest intressanta
idépolitiska inspelen under Almedalsveckan. De politiska partierna, däremot,
har förvandlats från idéproducenter till idékonsumenter, från initiativtagare
till mottagare av idéer.
Att
fler aktörer än de politiska partierna numera tar plats i det offentliga
samtalet och bildar opinion för sina ståndpunkter är i grunden positivt. Det
ger ytterst medborgarna fler kanaler att föra fram sina åsikter. Ändå är det
långsiktigt problematiskt med en situation där partierna har reducerats till
opinionsaktörer bland andra. Partierna har en unik roll när det gäller att stå
för ett helhetsperspektiv på politiken. Utan institutioner som med kraft förmår
hävda en helhetssyn, baserad på vissa värderingar, utarmas demokratin.
De
politiska partiernas eget ansvar är naturligtvis mycket stort. Inom ramen för
de ekonomiska resurser som partierna i dag har tillgång till finns det tämligen
goda möjligheter att prioritera idéproduktion och idédebatt. Nästa person som
anställs på partikansliet måste inte vara en pressekreterare; det kan lika
gärna vara en utredare eller en programförfattare. Ändå är det svårt att komma
ifrån att den offentliga partifinansieringens omfattning och struktur behöver
reformeras. En källa till inspiration i reformarbetet kan sökas i Tyskland. I
Tyskland finns sedan länge ett väl uppbyggt system med idéstiftelser.
På mitt
uppdrag har riksdagens utredningstjänst analyserat det tyska systemet. Av
utredningstjänstens promemoria (dnr. 2007:2009) framgår att stiftelserna har en
bred verksamhet som sträcker sig från utbildning, forskning, konferenser till
internationellt arbete. Stiftelserna finansieras till övervägande del av årligt
offentligt stöd från förbundsstaten och för enskilda projekt från delstaterna
och enskilda kommuner. Men också privata donationer förekommer som
finansieringskälla. Samtliga partier som är representerade i den tyska
förbundsdagen har närstående, men organisatoriskt självständiga, politiska
stiftelser.
Också i
Sverige bör det seriöst prövas att införa ett system med politiska
idéstiftelser. Det kräver reformer av den offentliga partifinansieringen.
Stiftelserna bör, enligt min mening, få en ordentlig ekonomisk grundplåt; det
skulle exempelvis kunna ske genom att resurser frigörs genom försäljningar av
statliga företag. Men det fordras också årliga tillskott; det skulle kunna ske
dels genom att det existerande partistödet reformeras och att privata donationer
görs avdragsgilla i deklarationen.
Stiftelsernas
uppbyggnad, organisation och relation till sina respektive ”moderpartier” ska
präglas av självständighet. De politiska partierna ska naturligtvis ha goda
kanaler till och kontakter med stiftelserna, men det är väsentligt att
stiftelserna inte betraktas som en del av partiorganisationen. Stiftelserna ska
stå för både topp och bredd i idédebatten; de bör därför bland annat anknyta
till den starka studieförbundstradition som finns i vårt land.
Jag
vill fråga statsrådet vilka åtgärder hon avser att vidta i syfte att reformera
den offentliga partifinansieringen för att bana väg för ett system med svenska
politiska idéstiftelser.