Regeringens proposition 2007/08:115

Ny marknadsföringslag

Prop.

 

2007/08:115

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 6 mars 2008

Fredrik Reinfeldt

Nyamko Sabuni

(Integrations- och jämställdhetsdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att marknadsföringslagen (1995:450) ersätts med en ny lag. Härutöver föreslås vissa ändringar i andra författningar på det marknadsrättsliga området. Genom den föreslagna lagstiftningen genom- förs Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004.

Den nya marknadsföringslagen syftar, i likhet med den nuvarande, till att främja konsumenternas och näringslivets intressen i samband med marknadsföring av produkter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter och näringsidkare.

Den nya lagen, liksom den nuvarande, kompletterar och fyller ut den särskilda lagstiftningen på det marknadsrättsliga området. Den slår fast att näringsidkares marknadsföring ska stämma överens med god marknadsföringssed. Den slår också fast att det är förbjudet med vilseledande eller aggressiv marknadsföring.

Den nuvarande lagens sanktionssystem överförs i allt väsentligt till den nya lagen för att säkerställa att bestämmelserna följs. Detsamma gäller processordningen i mål som rör marknadsföring.

Propositionen innehåller också förslag till följdändringar i vissa andra författningar.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2008.

1

Innehållsförteckning

1

Förslag till riksdagsbeslut .................................................................

6

2

Lagtext

..............................................................................................

7

 

2.1 ..........................................

Förslag till marknadsföringslag

7

 

2.2 ....

Förslag till lag om ändring i luftfartslagen (1957:297)

22

2.3Förslag till lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge

angående verkställighet av straff m.m..............................

24

2.4Förslag till lag om ändring i lagen (1970:417) om

marknadsdomstol m.m. ....................................................

25

2.5Förslag till lag om ändring i konsumenttjänstlagen

(1985:716)........................................................................

26

2.6Förslag till lag om ändring i konsumentköplagen

(1990:932)........................................................................

29

2.7Förslag till lag om ändring i konsumentkreditlagen

(1992:830)........................................................................

31

2.8Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1672) om

 

paketresor.........................................................................

32

2.9

Förslag till lag om ändring i tobakslagen (1993:581) ......

33

2.10

Förslag till lag om ändring i alkohollagen (1994:1738)...

34

2.11Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1571) om

insättningsgaranti .............................................................

36

2.12Förslag till lag om ändring i radio- och TV-lagen

(1996:844)........................................................................

37

2.13Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1006) om

anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet ......

38

2.14Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1118) om

marknadsföring av kristallglas .........................................

39

2.15Förslag till lag om ändring i lagen (1997:218) om

konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende...............

40

2.16Förslag till lag om ändring i lagen (1999:268) om

betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska

 

samarbetsområdet.............................................................

41

2.17Förslag till lag om ändring i lagen (1999:158) om

investerarskydd ................................................................

42

2.18Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1175) om talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och

konsumentorganisationer .................................................

43

2.19Förslag till lag om ändring i lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets

tjänster..............................................................................

44

2.20Förslag till lag om ändring i lagen (2004:299) om

inlåningsverksamhet.........................................................

45

2.21Förslag till lag om ändring i prisinformationslagen

(2004:347)........................................................................

46

2.22Förslag till lag om ändring i lagen (2005:59) om distans-

och hemförsäljning...........................................................

47

Prop. 2007/08:115

2

2.23Förslag till lag om ändring i försäkringsavtalslagen

(2005:104) .......................................................................

48

2.24Förslag till lag om ändring i lagen (2005:405) om

försäkringsförmedling .....................................................

50

2.25Förslag till lag om ändring i lagen (2006:484) om

franchisegivares informationsskyldighet.........................

51

2.26Förslag till lag om ändring i lagen (2007:528) om

 

 

värdepappersmarknaden..................................................

52

3

Ärendet och dess beredning ...........................................................

53

4

Direktivet om otillbörliga affärsmetoder........................................

54

5

Utgångspunkter för genomförandet ...............................................

56

6

Den nya marknadsföringslagen, m.m.............................................

59

 

6.1

Huvuddragen i en ny lag..................................................

59

 

6.2

Lagens syfte.....................................................................

62

 

6.3

Lagens tillämpningsområde.............................................

62

 

 

6.3.1

Begreppen marknadsföring och

 

 

 

 

affärsmetod.....................................................

62

 

 

6.3.2

Begreppen konsument, näringsidkare och

 

 

 

 

medansvariga..................................................

64

 

 

6.3.3

Begreppet genomsnittskonsument ..................

66

 

6.4

Otillbörlig marknadsföring..............................................

68

 

 

6.4.1

Generalklausul om god

 

 

 

 

marknadsföringssed........................................

68

 

 

6.4.2

Krav på tillbörlig marknadsföring i övrigt......

71

 

 

6.4.3

Informationskrav ............................................

72

 

 

6.4.4

Uppförandekoder och näringslivets

 

 

 

 

egenåtgärder ...................................................

75

 

 

6.4.5

Lagstridighetsprincipen ..................................

77

 

6.5

Aggressiv marknadsföring...............................................

78

 

6.6

Vilseledande marknadsföring..........................................

82

 

 

6.6.1

Reklamidentifiering........................................

82

 

 

6.6.2

Sändarangivelse..............................................

83

 

 

6.6.3

Förbud mot vilseledande marknadsföring ......

84

 

 

6.6.4

Begränsningar i kommunikationsmediet ........

89

 

 

6.6.5

Köperbjudanden .............................................

91

 

 

6.6.6

Näringsidkare och köperbjudanden ..............

100

 

 

6.6.7

Vilseledande förpackningsstorlekar..............

101

 

 

6.6.8

Vilseledande efterbildningar.........................

101

 

 

6.6.9

Konkursutförsäljningar, utförsäljningar och

 

 

 

 

realisationer ..................................................

103

 

 

6.6.10

Obeställda produkter och fakturaskojeri.......

103

 

 

6.6.11

Otjänliga produkter.......................................

104

 

 

6.6.12

Jämförande reklam .......................................

105

6.7Vilseledande eller aggressiv marknadsföring som under

alla omständigheter är otillbörlig...................................

106

6.8Marknadsföringens påverkan på mottagarens förmåga att

 

fatta ett välgrundat affärsbeslut .....................................

108

6.9

Garantier........................................................................

113

6.10

Obeställd reklam m.m. ..................................................

115

Prop. 2007/08:115

3

6.11

Sanktionssystemet..........................................................

116

Prop. 2007/08:115

 

6.11.1

Marknadsstörningsavgift och obeställd

 

 

 

 

reklam ...........................................................

121

 

6.11.2Marknadsstörningsavgift och krav på

 

 

information om garantier...............................

121

 

6.11.3

Förhandsingripanden.....................................

122

 

6.11.4

Publicering av beslut och beriktigande .........

122

6.12

Processen i marknadsföringsmål....................................

123

6.13Informationsskyldighet m.m. i viss särskild

 

 

marknadsrättslig lagstiftning..........................................

125

 

 

6.13.1

Särskild marknadsrättslig lagstiftning och

 

 

 

 

kopplingen till marknadsföringslagen och dess

 

 

 

sanktionssystem ............................................

125

 

 

6.13.2

Prisinformationslagen ...................................

127

 

 

6.13.3

TV-reklam och yngre barn ............................

130

 

 

6.13.4

Lotterilagstiftningen......................................

133

7

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser..................................

135

8

Konsekvenser................................................................................

 

136

9

Författningskommentar.................................................................

139

 

9.1

Förslaget till marknadsföringslag...................................

139

9.2Förslaget till lag om ändring i luftfartslagen

(1957:297)......................................................................

168

9.3Förslaget till lag om ändring i lagen (1963:193) om

 

samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge

 

 

angående verkställighet av straff m.m............................

169

9.4

Förslaget till lag om ändring i lagen (1970:417) om

 

 

marknadsdomstol m.m. ..................................................

169

9.5Förslaget till lag om ändring i konsumenttjänstlagen

(1985:716)......................................................................

169

9.6Förslaget till lag om ändring i konsumentköplagen

(1990:932)......................................................................

170

9.7Förslaget till lag om ändring i konsumentkreditlagen

(1992:830)......................................................................

170

9.8Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:1672) om

paketresor.......................................................................

172

9.9Förslaget till lag om ändring i tobakslagen

(1993:581)......................................................................

172

9.10Förslaget till lag om ändring i alkohollagen

(1994:1738)....................................................................

172

9.11Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:1571) om

insättningsgaranti ...........................................................

173

9.12Förslaget till lag om ändring i radio- och TV-lagen

(1996:844)......................................................................

173

9.13Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell

verksamhet .....................................................................

174

9.14Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:1118) om

marknadsföring av kristallglas .......................................

174

4

9.15

Förslaget till lag om ändring i lagen (1997:218) om

Prop. 2007/08:115

 

konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende ............

174

9.16Förslaget till lag om ändring i lagen (1999:268) om

 

betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska

 

 

samarbetsområdet..........................................................

175

9.17

Förslaget till lag om ändring i lagen (1999:158) om

 

 

investerarskydd..............................................................

176

9.18Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:1175) om talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och

konsumentorganisationer...............................................

176

9.19Förslaget till lag om ändring i lagen (2002:562) om

 

elektronisk handel och andra informationssamhällets

 

 

tjänster ...........................................................................

177

9.20

Förslaget till lag om ändring i lagen (2004:299) om

 

 

inlåningsverksamhet......................................................

178

9.21Förslaget till lag om ändring i prisinformationslagen

(2004:347) .....................................................................

178

9.22Förslaget till lag om ändring i lagen (2005:59) om distans-

och hemförsäljning ........................................................

179

9.23Förslaget till lag om ändring i försäkringsavtalslagen

(2005:104) .....................................................................

180

9.24Förslaget till lag om ändring i lagen (2005:405) om

försäkringsförmedling ...................................................

181

9.25Förslaget till lag om ändring i lagen (2006:484) om

franchisegivares informationsskyldighet.......................

181

9.26Förslaget till lag om ändring i lagen (2007:528) om

värdepappersmarknaden................................................

182

Bilagor

 

 

Bilaga 1 Direktivet om otillbörliga affärsmetoder 2005/29/EG

 

 

inklusive bilaga I till direktivet ..........................................

183

Bilaga 2 Sammanfattning av utredningens förslag till en ny

 

 

marknadsföringslag............................................................

211

Bilaga 3 Utredningens förslag till lagtext.........................................

217

Bilaga 4

Förteckning över remissinstanserna...................................

255

Bilaga 5

Lagrådsremissens lagförslag..............................................

256

Bilaga 6

Lagrådets yttrande..............................................................

303

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 mars 2008 ........

311

Rättsdatablad........................................................................................

312

5

1

Förslag till riksdagsbeslut

Prop. 2007/08:115

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1.marknadsföringslag,

2.lag om ändring i luftfartslagen (1957:297),

3.lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.,

4.lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m.,

5.lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716),

6.lag om ändring i konsumentköplagen (1990:932),

7.lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830),

8.lag om ändring i lagen (1992:1672) om paketresor,

9.lag om ändring i tobakslagen (1993:581),

10.lag om ändring i alkohollagen (1994:1738),

11.lag om ändring i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti,

12.lag om ändring i radio- och TV-lagen (1996:844),

13.lag om ändring i lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet,

14.lag om ändring i lagen (1996:1118) om marknadsföring av kristall- glas,

15.lag om ändring i lagen (1997:218) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende,

16.lag om ändring i lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,

17.lag om ändring i lagen (1999:158) om investerarskydd,

18.lag om ändring i lagen (2000:1175) om talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer,

19.lag om ändring i lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster,

20.lag om ändring i lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet,

21.lag om ändring i prisinformationslagen (2004:347),

22.lag om ändring i lagen (2005:59) om distans- och hemförsäljning,

23.lag om ändring i försäkringsavtalslagen (2005:104),

24.lag om ändring i lagen (2005:405) om försäkringsförmedling,

25.lag om ändring i lagen (2006:484) om franchisegivares informa- tionsskyldighet,

26.lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden.

6

2

Lagtext

Prop. 2007/08:115

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1Förslag till marknadsföringslag

Härigenom föreskrivs1 följande.

Inledande bestämmelse

1 § Denna lag har till syfte att främja konsumenternas och näringslivets intressen i samband med marknadsföring av produkter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter och näringsidkare.

Bestämmelser om marknadsföring finns bl.a. i

luftfartslagen (1957:297),

konsumentkreditlagen (1992:830),

lagen (1992:1672) om paketresor,

tobakslagen (1993:581),

alkohollagen (1994:1738),

lagen (1995:1571) om insättningsgaranti,

radio- och TV-lagen (1996:844),

lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet,

lagen (1996:1118) om marknadsföring av kristallglas,

lagen (1997:218) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende,

lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska eko- nomiska samarbetsområdet,

lagen (1999:158) om investerarskydd,

lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informations- samhällets tjänster,

lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet,

1 Jfr rådets direktiv 2006/114/EG av den 12 december 2006 om vilseledande och jäm- förande reklam (EGT L 376, 27.12.2006, s. 21, Celex 32006L0114), rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser som fast- ställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändnings- verksamhet för television (EGT L 298, 17.10.1989, s. 23, Celex 389L0552), Europa- parlamentets och rådets direktiv 97/7/EG av den 20 maj 1997 om konsumentskydd vid distansavtal (EGT L 144, 4.6.1997, s. 19, Celex 31997L0007), Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG av den 25 maj 1999 om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier (EGT L 171, 7.7.1999, s. 12, Celex 31999L0044). Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (EGT L 178, 17.7.2000, s. 1, Celex 32000L0031), Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (EGT L 201, 31.7.2002, s. 37, Celex 32002L0058), Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/65/EG av den 23 september 2002 om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter och om ändring av rådets direktiv 90/619/EEG samt direktiven 97/7/EG och 98/27/EG (EGT L 271, 9.10.2002, s. 16, Celex 32002L0065) och Europa- parlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre mark- naden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (EUT L 149, 6. 11.6.2005, s. 22, Celex 32005L0029).

7

– prisinformationslagen (2004:347),

Prop. 2007/08:115

lagen (2005:59) om distans- och hemförsäljning,

försäkringsavtalslagen (2005:104),

lagen (2005:405) om försäkringsförmedling, och

lagen (2006:484) om franchisegivares informationsskyldighet.

Lagens tillämpningsområde

2 § Lagen tillämpas då näringsidkare marknadsför eller själva efterfrågar produkter i sin näringsverksamhet.

Lagen tillämpas också på sådana TV-sändningar över satellit som omfattas av radio- och TV-lagen (1996:844).

Lagen tillämpas också när Konsumentombudsmannen fullgör sina skyldigheter som behörig myndighet enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 av den 27 oktober 2004 om sam- arbete mellan de nationella tillsynsmyndigheter som ansvarar för kon- sumentskyddslagstiftningen.2

Definitioner

3 § I denna lag avses med

affärsbeslut: ett beslut som fattas av en konsument eller en närings- idkare om huruvida, hur och under vilka förutsättningar en produkt ska köpas, om hela eller delar av köpesumman ska betalas, om produkten ska behållas eller överlåtas, eller om en avtalsenlig rättighet i samband med produkten ska utnyttjas, oavsett om konsumenten eller näringsidkaren beslutar att handla eller att avstå från att handla,

elektronisk post: ett adresserat eller på något annat sätt individualiserat elektroniskt meddelande i form av text, röst, ljud eller bild som sänds via ett allmänt kommunikationsnät och som kan lagras i nätet eller i mot- tagarens terminalutrustning tills mottagaren hämtar det,

god marknadsföringssed: god affärssed eller andra vedertagna normer som syftar till att skydda konsumenter och näringsidkare vid marknads- föring av produkter,

konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet,

marknadsföring: reklam och andra åtgärder i näringsverksamhet som är ägnade att främja avsättningen av och tillgången till produkter inbegripet en näringsidkares handlande, underlåtenhet eller någon annan åtgärd eller beteende i övrigt före, under eller efter försäljning eller leverans av produkter till konsumenter eller näringsidkare,

näringsidkare: en fysisk eller juridisk person som handlar för ändamål som har samband med den egna näringsverksamheten,

produkter: varor, tjänster, fast egendom, arbetstillfällen och andra nyttigheter.

2 EUT L 364, 9.12.2004, s. 1 (Celex 32004R2006).

8

Otillbörlig marknadsföring

Prop. 2007/08:115

Direktivbilagan

 

4 § Bilaga I till Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG om

 

otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot kon-

 

sumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv

 

84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG,

 

98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets för-

 

ordning (EG) nr 2006/20043 ska gälla som lag i Sverige. Regeringen

 

tillkännager den aktuella bilagan i Svensk författningssamling.

 

Vid en prövning enligt någon av bestämmelserna i bilaga I till direk-

 

tivet ska denna lag tillämpas.

 

Bestämmelserna i punkterna 1–31 i bilaga I till direktivet ska tillämpas

 

även om marknadsföringen riktas till näringsidkare.

 

Bestämmelsen i punkt 14 i bilaga I till direktivet ska tillämpas på

 

åtgärder som skett i strid med denna punkt om inte åtgärden omfattas av

 

lotterilagen (1994:100).

 

God marknadsföringssed

 

5 § Marknadsföring ska stämma överens med god marknadsföringssed.

 

6 § Marknadsföring som strider mot god marknadsföringssed enligt 5 §

 

är att anse som otillbörlig om den i märkbar mån påverkar eller sannolikt

 

påverkar mottagarens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut.

 

Aggressiv marknadsföring

 

7 § En näringsidkare får inte använda sig av aggressiv marknadsföring.

 

Marknadsföringen är att anse som aggressiv om den innefattar trakas-

 

serier, tvång, fysiskt våld, hot eller annat aggressivt påtryckningsmedel.

 

Aggressiv marknadsföring är att anse som otillbörlig om den i märkbar

 

mån påverkar eller sannolikt påverkar mottagarens förmåga att fatta ett

 

välgrundat affärsbeslut.

 

Sådan aggressiv marknadsföring som anges i punkterna 24–31 i bilaga

 

I till direktiv 2005/29/EG är alltid att anse som otillbörlig.

 

Vilseledande marknadsföring

 

8 § Marknadsföring som är vilseledande enligt någon av bestämmelserna

 

i 9, 10 eller 12–17 §§ är att anse som otillbörlig om den påverkar eller

 

sannolikt påverkar mottagarens förmåga att fatta ett välgrundat affärs-

 

beslut.

 

Sådan vilseledande marknadsföring som anges i punkterna 1–23 i

 

bilaga I till direktiv 2005/29/EG är alltid att anse som otillbörlig.

 

3 EUT L 149, 11.6.2005. s. 22, (Celex 32005L0029).

9

Reklamidentifiering

Prop. 2007/08:115

9 § All marknadsföring ska utformas och presenteras så att det tydligt

 

framgår att det är fråga om marknadsföring.

 

Det ska också tydligt framgå vem som svarar för marknadsföringen.

 

Detta gäller dock inte framställningar vars enda syfte är att skapa upp-

 

märksamhet inför uppföljande framställningar.

 

Förbud mot vilseledande marknadsföring

 

10 § En näringsidkare får vid marknadsföringen inte använda sig av fel-

 

aktiga påståenden eller andra framställningar som är vilseledande i fråga

 

om näringsidkarens egen eller någon annans näringsverksamhet.

 

Första stycket gäller särskilt framställningar som rör

 

1.produktens förekomst, art, mängd, kvalitet och andra utmärkande egenskaper,

2.produktens ursprung, användning och risker såsom inverkan på hälsa och miljö,

3.kundservice, reklamationshantering samt metod och datum för till- verkning eller tillhandahållande,

4.produktens pris, grunderna för prisberäkningen, särskilda pris- fördelar och betalningsvillkoren,

5.näringsidkarens egna eller andra näringsidkares kvalifikationer, ställning på marknaden, åtaganden, varumärken, varunamn, kännetecken och andra rättigheter,

6.belöningar och utmärkelser som har tilldelats näringsidkaren,

7.leveransvillkor för produkten,

8.behovet av service, reservdelar, byte eller reparation,

9.näringsidkarens åtagande att följa uppförandekoder, och

10.konsumentens rättigheter enligt lag eller annan författning.

En näringsidkare får inte heller utelämna väsentlig information i mark- nadsföringen av sin egen eller någon annans näringsverksamhet. Med vilseledande utelämnande avses även sådana fall när den väsentliga informationen ges på ett oklart, obegripligt, tvetydigt eller annat olämpligt sätt.

Begränsningar i kommunikationsmediet m.m.

11 §

Vid bedömningen av om en framställning är vilseledande enligt

10 §

tredje stycket, får beaktas det använda kommunikationsmediets

begränsningar i tid och utrymme samt de åtgärder som näringsidkaren har vidtagit för att på något annat sätt lämna informationen.

Köperbjudanden

12 § Marknadsföringen är vilseledande om näringsidkaren i en fram- ställning erbjuder konsumenter en bestämd produkt med en prisangivelse utan att följande väsentliga information framgår:

1. produktens utmärkande egenskaper i den omfattning som är lämplig för mediet och produkten,

10

2. pris och jämförpris angivet på det sätt som framgår av 7–10 §§ Prop. 2007/08:115 prisinformationslagen (2004:347),

3.näringsidkarens identitet och geografiska adress,

4.villkor för betalning, leverans, fullgörande och hantering av reklamationer om dessa avviker från vad som är normalt för branschen eller produkten i fråga,

5.information om ångerrätt eller rätt att häva ett köp som ska lämnas till konsumenten enligt lag.

Marknadsföringen är också vilseledande om näringsidkaren i en fram- ställning erbjuder konsumenter flera bestämda produkter med en uppgift om ett gemensamt pris, utan att erbjudandet innehåller väsentlig infor- mation enligt punkterna 1–5 i första stycket.

Vilseledande förpackningsstorlekar

13 § En näringsidkare får vid marknadsföringen inte använda för- packningar som genom sin storlek eller yttre utformning i övrigt är vilseledande i fråga om produktens mängd, storlek eller form.

Vilseledande efterbildningar

14 § En näringsidkare får vid marknadsföringen inte använda efter- bildningar som är vilseledande genom att de lätt kan förväxlas med någon annan näringsidkares kända och särpräglade produkter. Detta gäller dock inte efterbildningar vilkas utformning huvudsakligen tjänar till att göra produkten funktionell.

Konkursutförsäljningar

15 § En näringsidkare får vid marknadsföringen använda uttrycket ”kon- kurs”, ensamt eller i förening med något annat uttryck, bara om pro- dukterna bjuds ut av konkursboet eller för dess räkning.

Utförsäljningar

16 § En näringsidkare får vid marknadsföring av produkter använda uttrycken ”slutförsäljning”, ”utförsäljning” eller något annat uttryck med motsvarande innebörd bara om

1.det är fråga om en slutförsäljning av näringsidkarens hela varulager eller en klart avgränsad del av det,

2.försäljningen sker under en begränsad tid, och

3.priserna är väsentligt lägre än näringsidkarens normala priser för motsvarande produkter.

Realisationer

 

17 § En näringsidkare får vid marknadsföring av produkter använda

 

uttrycket ”realisation” eller något annat uttryck med motsvarande inne-

 

börd bara om

11

 

1. försäljningen avser produkter som ingår i näringsidkarens ordinarie Prop. 2007/08:115 sortiment,

2.försäljningen sker under en begränsad tid, och

3.priserna är väsentligt lägre än näringsidkarens normala priser för motsvarande produkter.

Jämförande reklam

18 § En näringsidkare får i sin reklam direkt eller indirekt peka ut en annan näringsidkare eller dennes produkter bara om jämförelsen

1.inte är vilseledande,

2.avser produkter som svarar mot samma behov eller är avsedda för samma ändamål,

3.på ett objektivt sätt avser väsentliga, relevanta, kontrollerbara och utmärkande egenskaper hos produkterna,

4.inte medför förväxling mellan näringsidkaren och en annan näringsidkare eller mellan deras produkter, varumärken, firmor eller andra kännetecken,

5.inte misskrediterar eller är nedsättande för en annan näringsidkares verksamhet, förhållanden, produkter, varumärken, firma eller andra kännetecken,

6.i fråga om varor med ursprungsbeteckning alltid avser varor med samma beteckning,

7.inte drar otillbörlig fördel av en annan näringsidkares renommé som är förknippat med näringsidkarens varumärke, firma eller andra känne- tecken eller varas ursprungsbeteckning, och

8.inte framställer en produkt som en imitation eller kopia av en pro- dukt som har ett skyddat varumärke eller firma.

Obeställd reklam

19 § En näringsidkare får vid marknadsföring till en fysisk person använda elektronisk post, telefax eller sådana uppringningsautomater eller andra liknande automatiska system för individuell kommunikation som inte betjänas av någon enskild, bara om den fysiska personen har samtyckt till det på förhand.

Har näringsidkaren fått den fysiska personens uppgifter om elektronisk adress för elektronisk post i samband med försäljning av en produkt till personen, gäller inte kravet på samtycke enligt första stycket om

1.den fysiska personen inte motsatt sig att uppgiften om elektronisk adress används i marknadsföringssyfte med användande av elektronisk post,

2.marknadsföringen avser näringsidkarens egna, likartade produkter

och

3.den fysiska personen klart och tydligt ges möjlighet att kostnadsfritt och enkelt motsätta sig att uppgiften används i marknadsföringssyfte när den samlas in och vid varje följande marknadsföringsmeddelande.

12

20 § Vid marknadsföring med elektronisk post ska meddelandet alltid Prop. 2007/08:115 innehålla en giltig adress till vilken mottagaren kan sända en begäran om

att marknadsföringen ska upphöra. Detta gäller även vid marknadsföring till en juridisk person.

21 § En näringsidkare får använda andra metoder för individuell kom- munikation på distans än sådana som avses i 19 §, om inte den fysiska personen tydligt motsatt sig att metoden används.

Information om garantier

22 § En näringsidkare, som vid marknadsföringen erbjuder sig att genom en garanti eller liknande utfästelse under en viss tid svara för en produkt eller del därav eller för en egenskap hos produkten, ska vid försäljningen lämna köparen tydlig information om utfästelsens innehåll och de upp- gifter som är nödvändiga för att köparen ska kunna göra den gällande. Information ska även lämnas om att köparens rättigheter enligt lag inte påverkas av utfästelsen.

Utfästelsen och informationen ska lämnas i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för köparen.

Förbud och ålägganden

Förbud mot viss marknadsföring

23 § En näringsidkare vars marknadsföring är otillbörlig får förbjudas att fortsätta med denna eller med någon annan liknande åtgärd.

Ett förbud enligt första stycket får meddelas också

1.en anställd hos näringsidkaren,

2.någon annan som handlar på näringsidkarens vägnar, och

3.var och en som i övrigt väsentligt har bidragit till marknadsföringen.

Åläggande att lämna information

24 § En näringsidkare som vid sin marknadsföring låter bli att lämna väsentlig information får åläggas att lämna sådan information.

Ett sådant åläggande får meddelas också

1.en anställd hos näringsidkaren, och

2.någon annan som handlar på näringsidkarens vägnar.

Ett åläggande enligt första stycket får innehålla en skyldighet att lämna informationen

1.i annonser eller andra framställningar som näringsidkaren använder vid marknadsföringen,

2.genom märkning på varan eller i någon annan form på säljstället,

eller

3.i viss form till konsumenter som begär det.

13

Åläggande att tillhandahålla tekniska hjälpmedel

Prop. 2007/08:115

25

§ En tjänsteleverantör enligt lagen (2002:562) om elektronisk handel

 

och andra informationssamhällets tjänster som i strid med 10 § i den

 

lagen låter bli att tillhandahålla sådana tekniska hjälpmedel som avses

 

där får åläggas att tillhandahålla hjälpmedlen.

 

Vite

 

26

§ Ett förbud enligt 23 § och ett åläggande enligt 24 eller 25 § ska

 

förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt.

 

Interimistiska beslut

 

27

§ Rätten får meddela förbud enligt 23 § eller åläggande enligt 24 eller

 

25

§ att gälla tills vidare om

 

1.käranden visar sannolika skäl för sin talan, och

2.det skäligen kan befaras att svaranden genom att vidta eller låta bli att vidta en viss handling minskar betydelsen av ett förbud eller åläggande.

I fråga om beslut enligt första stycket tillämpas 15 kap. 5 § andra fjärde styckena samt 6 och 8 §§ rättegångsbalken. Beslutet får verkställas genast.

Förelägganden

28 § I fall som inte är av större vikt får Konsumentombudsmannen med- dela föreläggande om

1.förbud som avses i 23 § (förbudsföreläggande),

2.åläggande som avses i 24 § (informationsföreläggande), eller

3.åläggande som avses i 25 §.

Föreläggandet ska förenas med vite.

För att bli gällande ska näringsidkaren godkänna föreläggandet omedelbart eller inom en viss tid. Om föreläggandet har godkänts gäller det som en lagakraftvunnen dom.

Ett godkännande som sker efter den utsatta tiden gäller inte.

Marknadsstörningsavgift Förutsättningar för avgift

29 § En näringsidkare får åläggas att betala en särskild avgift (marknads- störningsavgift) om näringsidkaren, eller någon som handlar på närings- idkarens vägnar, uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot

7 §,

8 § och någon av bestämmelserna i 9,10, 12–17 §§,

18 §,

20 §, eller

någon av bestämmelserna i bilaga I till direktiv 2005/29/EG.

14

Detsamma gäller om en näringsidkare uppsåtligen eller av oaktsamhet Prop. 2007/08:115 bryter mot någon av bestämmelserna i

14 § första stycket 2 eller 3 eller 14 a § första stycket 2 eller 3 tobakslagen (1993:581),

4 kap. 10 § alkohollagen (1994:1738),

7 kap. 3, 4 eller 10 § första eller tredje stycket radio- och TV-lagen (1996:844),

11 § lagen (1995:1571) om insättningsgaranti eller 8 § lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet när det gäller ett erbjudande som inte är riktat bara till andra än konsumenter.

Vad som sägs i första och andra styckena gäller också en näringsidkare som uppsåtligen eller av oaktsamhet väsentligt har bidragit till över- trädelsen.

Avgiften tillfaller staten.

30 § En marknadsstörningsavgift får inte åläggas någon för en över- trädelse av ett förbud eller en underlåtelse att följa ett åläggande som har meddelats vid vite enligt denna lag.

Avgiftens storlek

31 § Marknadsstörningsavgiften ska fastställas till lägst fem tusen kronor och högst fem miljoner kronor.

Avgiften får inte överstiga tio procent av näringsidkarens års- omsättning. Årsomsättningen ska avse omsättningen närmast föregående räkenskapsår. Om överträdelsen har skett under näringsidkarens första verksamhetsår eller om uppgifter om årsomsättning annars saknas eller är bristfälliga, får årsomsättningen uppskattas.

Riktas talan mot flera näringsidkare ska avgiften fastställas särskilt för var och en av dem.

32 § När marknadsstörningsavgiften fastställs ska särskild hänsyn tas till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den har pågått.

I ringa fall ska någon avgift inte dömas ut. Avgiften får efterges om det finns synnerliga skäl för det.

Betalning av avgiften

33 § Marknadsstörningsavgift ska betalas till Kammarkollegiet inom trettio dagar efter det att domen har vunnit laga kraft eller den längre tid som anges i domen.

Om avgiften inte betalas inom den tid som anges i första stycket ska Kammarkollegiet lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestäm- melser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.

15

Preskription

Prop. 2007/08:115

34

§ En marknadsstörningsavgift får dömas ut bara om stämnings-

 

ansökan har delgetts den som anspråket riktar sig mot inom fem år från

 

det att överträdelsen upphörde.

 

35

§ En marknadsstörningsavgift faller bort om domen inte har kunnat

 

verkställas inom fem år från det att den vann laga kraft.

 

Kvarstad

 

36

§ För att säkerställa ett anspråk på marknadsstörningsavgift får rätten

 

besluta om kvarstad. I sådant fall gäller föreskrifterna i 15 kap. rätte-

 

gångsbalken om kvarstad för fordran.

 

Skadestånd

 

37

§ Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot ett förbud eller

 

ett åläggande som har meddelats med stöd av 23, 24 eller 25 §, eller mot

 

7 §, eller mot 8 § och någon av bestämmelserna i 9, 10, 12–17 §§, eller

 

mot någon av bestämmelserna i 18–22 §§, eller mot någon av punkterna i

 

bilaga I till direktiv 2005/29/EG, ska ersätta den skada som därigenom

 

uppkommer för en konsument eller någon annan näringsidkare.

 

När ersättningen till näringsidkare bestäms får hänsyn tas även till

 

omständigheter av annan än ekonomisk art.

 

38

§ Rätten till skadestånd faller bort om talan inte väcks inom fem år

 

från det att skadan uppkom.

 

Utplånande

 

Utplånande m.m. av vilseledande framställningar

 

39

§ Vid överträdelse av ett vitesförbud enligt 23 §, eller av 8 § och

 

någon av bestämmelserna i 9, 10, 12–17 §§, eller av 18 §, eller av någon

 

av punkterna 1–23 i bilaga I till direktiv 2005/29/EG, får rätten efter vad

 

som är skäligt besluta att en vilseledande framställning som finns på en

 

vara, förpackning, trycksak, affärshandling eller liknande ska utplånas

 

eller ändras så att den inte längre är vilseledande. Om detta syfte inte kan

 

uppnås på något annat sätt får rätten besluta att egendomen ska förstöras.

 

Säkerhetsåtgärder

 

40

§ Om käranden visar sannolika skäl för bifall till ett yrkande enligt

 

39

§ och det skäligen kan befaras att svaranden genom att vidta eller att

 

låta bli att vidta en viss handling minskar betydelsen av ett beslut om

 

utplånande, får rätten besluta om lämplig åtgärd att gälla tills vidare. I

 

fråga om en sådan åtgärd gäller 15 kap. 3 § andra stycket, 5 § andra –

 

fjärde styckena samt 6 och 8 §§ rättegångsbalken. Beslutet får verkställas

 

genast.

16

Framställs ett yrkande enligt 39 § i ett mål om utdömande av vite som Prop. 2007/08:115 har förelagts med stöd av denna lag gäller i stället för bestämmelserna i

första stycket att egendomen får tas i beslag. I sådant fall tillämpas före- skrifterna i 27 kap. rättegångsbalken om beslag i brottmål. Beslutet får verkställas genast.

41 § Beslut att utplåna vilseledande framställningar enligt 39 § och beslut om säkerhetsåtgärd enligt 40 § meddelas på yrkande av part av den dom- stol där en rättegång om förbud enligt 23 §, marknadsstörningsavgift enligt 29 § eller skadestånd enligt 37 § pågår.

Beslut att utplåna framställningar på grund av överträdelse av ett vites- förbud enligt 23 och 26 §§ får meddelas på yrkande av part av den dom- stol där en rättegång om utdömande av vitet pågår.

Upplysningsskyldighet m.m.

42 § På uppmaning av Konsumentombudsmannen ska

1.var och en yttra sig och lämna de upplysningar som behövs i ett ärende om tillämpningen av denna lag,

2.en näringsidkare tillhandahålla de handlingar, varuprover och liknande som kan ha betydelse för utredningen i ett ärende där beslut om förbud eller åläggande enligt 23, 24 eller 25 § kan antas komma i fråga.

43 § Den som har meddelats ett förbud eller åläggande enligt 23, 24 eller 25 § är skyldig att på uppmaning av Konsumentombudsmannen till- handahålla de upplysningar, handlingar, varuprover och liknande som behövs för tillsynen över att förbudet eller åläggandet följs.

44 § Om det behövs för tillsynen i ett ärende som avses i 42 § 2 eller 43 § får Konsumentombudsmannen uppmana näringsidkaren att hålla de lokaler eller motsvarande utrymmen där näringsverksamheten utövas, dock inte bostäder, tillgängliga för inspektion.

45 § Om en uppmaning enligt 42, 43 eller 44 § inte följs får Konsument- ombudsmannen förelägga den som berörs att fullgöra sin skyldighet vid vite.

46 § Konsumentombudsmannen får lämna ersättning för sådana varu- prover och liknande som avses i 42 och 43 §§ om det finns särskilda skäl för det.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om skyldighet för en näringsidkare att ersätta Konsu- mentombudsmannens kostnader för provtagning och undersökning av prov i fall som avses i 43 §.

17

Var och av vem talan får väckas

Prop. 2007/08:115

Förbud och ålägganden

 

47 § Talan om förbud eller åläggande enligt 23, 24 eller 25 § väcks vid Marknadsdomstolen. Om samma kärande, eller en annan kärande i sam- råd med denne, samtidigt väcker en talan om marknadsstörningsavgift enligt 29 § eller skadestånd enligt 37 § med anledning av marknads- föringen, ska dock en talan om förbud eller åläggande väckas vid Stockholms tingsrätt.

Talan om förbud eller åläggande får väckas av

1.Konsumentombudsmannen,

2.en näringsidkare som berörs av marknadsföringen, eller

3.en sammanslutning av konsumenter, näringsidkare eller löntagare. Ett interimistiskt beslut enligt 27 § meddelas av den domstol där en

rättegång enligt första stycket pågår.

Marknadsstörningsavgift

48 § Talan om marknadsstörningsavgift enligt 29 § väcks vid Stockholms tingsrätt av Konsumentombudsmannen.

Om Konsumentombudsmannen i ett visst fall beslutar att inte föra talan om marknadsstörningsavgift, får en enskild näringsidkare som berörs av marknadsföringen eller en sammanslutning av näringsidkare väcka en sådan talan.

Beslut om kvarstad enligt 36 § meddelas av den domstol där en rätte- gång om marknadsstörningsavgift pågår. Om talan ännu inte har väckts gäller i fråga om behörig domstol vad som föreskrivs i första stycket.

Utdömande av vite

49 § Talan om utdömande av vite som har förelagts med stöd av denna lag väcks vid en tingsrätt som är behörig enligt 10 kap. rättegångsbalken. En sådan talan får alltid väckas vid Stockholms tingsrätt.

Talan får väckas av den som har begärt vitesföreläggandet och av Kon- sumentombudsmannen.

Skadestånd

50 § Talan om skadestånd enligt 37 § väcks vid Stockholms tingsrätt. En sådan talan får även väckas vid en tingsrätt som är behörig enligt 10 kap. rättegångsbalken.

Överklagande

51 § Konsumentombudsmannens beslut enligt 42–44 §§ samt om vites- föreläggande efter en sådan uppmaning överklagas hos Stockholms tingsrätt. Detsamma gäller beslut om ersättning enligt 46 § eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av nämnda paragraf.

18

52 § Tingsrätts domar och beslut i mål och ärenden enligt denna lag Prop. 2007/08:115 överklagas hos Marknadsdomstolen. Domar och beslut i mål om

utdömande av vite som har förelagts med stöd av denna lag överklagas dock hos hovrätt enligt vad som föreskrivs i lagen (1985:206) om viten.

Beslut under rättegången i frågor som avses i 27 § och 40 § första stycket får överklagas särskilt. Besluten ska vid handläggningen i Mark- nadsdomstolen anses röra åtgärd enligt 15 kap. rättegångsbalken.

Rättskraft

53 § En dom i vilken frågan om förbud enligt 23 § eller åläggande enligt 24 eller 25 § har prövats, hindrar att en ny talan enligt 23, 24 eller 25 § väcks med anledning av marknadsföringen. En sådan dom hindrar dock inte att samma fråga prövas på nytt när ändrade förhållanden föranleder det.

Rättens sammansättning m.m.

54 § Vid huvudförhandling i mål enligt denna lag ska Stockholms tings- rätt bestå av fyra ledamöter, av vilka två ska vara lagfarna domare och två ekonomiska experter. En av de lagfarna domarna ska vara rättens ordförande.

Om det sedan huvudförhandlingen har påbörjats inträffar förfall för en av ledamöterna är rätten ändå domför.

Om inte annat följer av 55 § ska tingsrätten bestå av en lagfaren domare

1.vid huvudförhandling i fall som avses i 1 kap. 3 a § andra och tredje styckena rättegångsbalken,

2.vid avgörande av mål utan huvudförhandling, och

3.vid handläggning som inte sker vid huvudförhandling.

I fall som avses i tredje stycket får även en ekonomisk expert delta i tingsrätten.

55 § Vid avgörande av mål utan huvudförhandling och vid prövning av frågor som hör till rättegången får Stockholms tingsrätt ha den samman- sättning som anges i 54 § första stycket, om det finns särskilda skäl för det med hänsyn till målets eller frågans beskaffenhet.

56 § I mål som bara rör skadestånd enligt 37 § får Stockholms tingsrätt ha den sammansättning som följer av 1 kap. 3 a, 3 c och 3 d §§ rätte- gångsbalken.

57 § Vid handläggning av ärenden som avses i 51 § ska Stockholms tingsrätt bestå av en lagfaren domare eller av en lagfaren domare och en ekonomisk expert. Om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet får tingsrätten dock ha den sammansättning som anges i 54 § första stycket.

19

58 § Regeringen förordnar för viss tid dem som ska tjänstgöra som eko- nomiska experter enligt 54 §. Om det medan en ekonomisk expert deltar i behandlingen av ett mål eller ärende inträffar en omständighet som med- för att förordnandet ska upphöra att gälla, ska förordnandet oberoende därav anses ha fortsatt giltighet för det pågående målet eller ärendet.

Den som ska tjänstgöra som ekonomisk expert ska vara svensk med- borgare och får inte vara underårig eller i konkurstillstånd eller ha för- valtare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.

Rättegångsbestämmelser

Handläggningen vid Stockholms tingsrätt och Marknadsdomstolen

59 § Om något annat inte följer av denna lag ska föreskrifterna i rätte- gångsbalken om tvistemål där förlikning om saken inte är tillåten tillämpas på mål om förbud eller åläggande enligt 23, 24 eller 25 § och mål om marknadsstörningsavgift enligt 29 §.

I mål om skadestånd enligt 37 § gäller vad som är föreskrivet i rätte- gångsbalken om tvistemål där förlikning om saken är tillåten.

I ärenden som avses i 51 § gäller lagen (1996:242) om domstols- ärenden, om något annat inte följer av denna lag.

60 § När Marknadsdomstolen handlägger mål och ärenden efter över- klagande enligt 52 § ska det som sägs om hovrätten i 49, 50 och 52 kap. rättegångsbalken och i 39 § första stycket lagen (1996:242) om dom- stolsärenden i stället gälla Marknadsdomstolen. Prövningstillstånd krävs dock inte för att Marknadsdomstolen ska pröva tingsrättens avgörande.

61 § Om en talan enligt denna lag har väckts av någon annan än Konsu- mentombudsmannen ska rätten underrätta ombudsmannen om rätte- gången.

När ett mål om marknadsstörningsavgift eller skadestånd väcks ska tingsrätten underrätta Marknadsdomstolen om rättegången.

Kumulation

62 § Mål om skadestånd enligt 37 § får i tingsrätt endast förenas med annat mål enligt denna lag.

Intervention

63 § I mål om förbud eller åläggande enligt 23, 24 eller 25 § har den som har talerätt enligt 47 § andra stycket rätt att delta i rättegången som inter- venient enligt 14 kap. rättegångsbalken.

Rättegångskostnader

64 § I mål enligt denna lag gäller i fråga om rättegångskostnader 18 kap. rättegångsbalken. Bestämmelsen i 18 kap. 16 § rättegångsbalken ska dock inte tillämpas i mål om förbud eller åläggande enligt 23, 24 eller

Prop. 2007/08:115

20

25 §. I sådana mål får rätten bestämma att var och en av parterna ska Prop. 2007/08:115 svara för sina rättegångskostnader.

Utevaro

65 § För Konsumentombudsmannen som part i mål och ärenden enligt denna lag gäller, i fråga om föreläggande för part och parts utevaro, vad som i rättegångsbalken är föreskrivet för åklagare.

Övriga bestämmelser

66 § Regeringen kan med avseende på främmande stat bestämma att följande ska gälla.

I fråga om en vara som är försedd med en oriktig eller vilseledande ursprungsbeteckning, genom vilken varan direkt eller indirekt anges vara frambragd eller tillverkad i den främmande staten eller i en region eller ort i den främmande staten, får åtgärd enligt 39 § beslutas även i andra fall än som avses där. Detta gäller dock inte om beteckningen enligt handelsbruk endast tjänar till att märka ut varans art eller om den åtföljs av en uppgift som tydligt anger att varan inte har frambragts eller till- verkats i den angivna staten eller på den angivna orten.

Talan om åtgärd enligt andra stycket väcks vid Stockholms tingsrätt av Konsumentombudsmannen eller, om denne har beslutat att inte väcka talan, av någon som driver rörelse med varor av samma slag som den vara som talan avser.

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2008, då marknadsföringslagen (1995:450) ska upphöra att gälla samt lagen (2005:706) om ändring i marknadsföringslagen (1995:450) ska utgå.

2.Bestämmelserna i 4–22 och 29–36 §§ tillämpas också på marknads- föring som har vidtagits före ikraftträdandet, om inte åtgärden var tillåten enligt äldre föreskrifter.

3.Förbud och ålägganden samt förbuds- och informationsföre- lägganden som har meddelats enligt äldre föreskrifter ska fortfarande gälla.

4.Bestämmelserna om skadestånd i 29 § marknadsföringslagen (1995:450) tillämpas fortfarande i fråga om överträdelser som skett före den nya lagens ikraftträdande.

5.Bestämmelserna i 49 § tillämpas också i fråga om utdömande av vite som förelagts med stöd av marknadsföringslagen (1995:450).

21

Konsumentverket ska utöva till- syn över att transportörer fullgör de skyldigheter som följer av artiklarna 3a och 6 i förordning (EG) nr 2027/97.
Om dessa skyldigheter inte uppfylls ska marknadsförings- lagen (2008:000) tillämpas, med undantag av bestämmelserna i 29– 36 §§ om marknadsstörnings- avgift. Information enligt artik- larna 3a och 6 nämnda förordning ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket marknads- föringslagen.

2.2

Förslag till lag om ändring i luftfartslagen

Prop. 2007/08:115

 

(1957:297)

 

 

Härigenom

föreskrivs att 9 kap.

10, 12 och 13 §§ luftfartslagen

 

(1957:297)1 ska ha följande lydelse.

 

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

9 kap.

10 §2 Konsumentverket skall utöva

tillsyn över att transportörer full- gör de skyldigheter som följer av artiklarna 3a och 6 i förordning (EG) nr 2027/97.

Vid underlåtelse att uppfylla dessa skyldigheter skall mark- nadsföringslagen (1995:450) tillämpas.

12 §3

Om ett lufttrafikföretag inte lämnar information enligt artikel 14 i för- ordningen, får det åläggas att lämna informationen.

Talan om åläggande enligt första stycket väcks vid Marknadsdom- stolen. En sådan talan får väckas av

1.Konsumentombudsmannen,

2.en näringsidkare som har ingått avtal om transport med lufttrafik- företaget, och

3.en sammanslutning av konsumenter eller näringsidkare.

I ett sådant mål gäller i övrigt de bestämmelser i marknadsförings- lagen (1995:450) som är tillämpliga i mål om åläggande att lämna information enligt 15 § den lagen.

I ett sådant mål gäller i övrigt de bestämmelser i marknadsförings- lagen (2008:000) som är tillämpliga i mål om åläggande att lämna information enligt 24 § den lagen.

1Lagen omtryckt 1986:166.

2Senaste lydelse 2002:1130.

3Senaste lydelse 2006:1395.

22

 

13 §4

Prop. 2007/08:115

I fall som inte är av större vikt får Konsumentombudsmannen meddela

 

föreläggande om sådant åläggande som avses i 12 §.

 

För ett föreläggande enligt första

För ett föreläggande enligt första

 

stycket gäller vad som sägs i 21 §

stycket gäller vad som sägs i 28 §

 

marknadsföringslagen (1995:450).

marknadsföringslagen (2008:000).

 

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2008.

4 Senaste lydelse 2006:1395.

23

2.3

Förslag till lag om ändring i lagen (1963:193) om

Prop. 2007/08:115

 

samarbete med Danmark, Finland, Island och

 

 

 

Norge angående verkställighet av straff m.m.

 

 

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1963:193) om samarbete med

 

Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff

 

m.m. ska ha följande lydelse.

 

 

 

 

Nuvarande lydelse

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

4 §1

 

 

Vad som i denna lag sägs om

Vad som i denna lag sägs om

 

böter skall även gälla utdömda

böter ska även gälla utdömda

 

viten, som

 

 

viten, som

 

 

1. har förelagts part eller annan till fullgörande av en skyldighet i en

 

rättegång,

 

 

 

 

 

2. här i landet har förelagts av

2. i Sverige har förelagts av

 

Konsumentombudsmannen,

Kon-

Konsumentombudsmannen,

Kon-

 

kurrensverket,

Stockholms

tings-

kurrensverket, Stockholms

tings-

 

rätt i mål enligt marknadsförings-

rätt i mål enligt marknadsförings-

 

lagen (1995:450) eller Marknads-

lagen (2008:000) eller Marknads-

 

domstolen,

 

 

domstolen,

 

 

3. i Finland har dömts ut av Marknadsdomstolen eller, efter över- klagande av ett avgörande av denna domstol, av Högsta domstolen.

Vad som sägs i första stycket gäller även tvangsgebyr som i Norge har förelagts av Forbrukerombudet och som har godkänts av näringsidkaren eller har dömts ut av domstol.

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2008.

2.Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om verkställighet av vite som enligt 4 § första stycket 2 förelagts enligt marknadsförings- lagen (1995:450).

1 Senaste lydelse 1999:113.

24

2.4

Förslag till lag om ändring i lagen (1970:417) om

Prop. 2007/08:115

 

marknadsdomstol m.m.

 

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1970:417) om marknadsdomstol

 

m.m.1 ska ha följande lydelse.

 

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

 

 

1 §2

 

Marknadsdomstolen handlägger mål och ärenden enligt

 

1. konkurrenslagen (1993:20),

 

 

2. marknadsföringslagen

2. marknadsföringslagen

 

(1995:450),

 

(2008:000),

 

3.lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden,

4.lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare,

5.lagen (1994:615) om ingripande mot otillbörligt beteende avseende offentlig upphandling,

6.lagen (2000:1175) om talerätt för vissa utländska konsument- myndigheter och konsumentorganisationer,

7.försäkringsavtalslagen (2005:104),

8.lagen (2005:590) om insyn i vissa finansiella förbindelser m.m.,

9.lagen (2006:484) om franchisegivares informationsskyldighet,

10.luftfartslagen (1957:297).

Bestämmelserna i 14–22 §§ tillämpas inte i mål eller ärenden enligt konkurrenslagen, marknadsföringslagen, försäkringsavtalslagen, lagen om insyn i vissa finansiella förbindelser m.m., lagen om franchisegivares informationsskyldighet eller luftfartslagen. I mål enligt marknadsförings- lagen, försäkringsavtalslagen eller lagen om franchisegivares informa- tionsskyldighet tillämpas inte heller 13 a §. I stället gäller vad som före- skrivs i dessa lagar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2008.

1Lagen omtryckt 1984:294.

2Senaste lydelse 2006:1396.

25

2.5

Förslag till lag om ändring i konsumenttjänstlagen Prop. 2007/08:115

 

(1985:716)

 

Härigenom föreskrivs att 5, 9, 15, 21 och 33 §§ konsumenttjänstlagen

(1985:716) ska ha följande lydelse.

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

5 §1

Näringsidkaren skall särskilt

Näringsidkaren ska särskilt

iaktta att tjänsten inte utförs

iaktta att tjänsten inte utförs

1. i strid mot sådana författningsföreskrifter eller myndighetsbeslut som väsentligen syftar till att säkerställa att föremålet för tjänsten är tillförlitligt från säkerhetssynpunkt, eller

2. i strid mot förbud enligt 27 §

2. i strid mot förbud enligt 27 §

produktsäkerhetslagen (2004:451)

produktsäkerhetslagen (2004:451).

eller 17 § marknadsföringslagen

 

(1995:450).

 

9 §2

Tjänsten skall anses felaktig, om

Tjänsten ska anses felaktig, om

resultatet avviker från

resultatet avviker från

1.vad konsumenten med hänsyn till 4 § har rätt att kräva, även om avvikelsen beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse,

2.sådana föreskrifter eller myndighetsbeslut som väsentligen syftar till att säkerställa att föremålet för tjänsten är tillförlitligt från säkerhets- synpunkt, eller

3.vad som därutöver får anses avtalat.

Tjänsten skall också anses fel- aktig, om den har utförts i strid mot förbud enligt 27 § produkt- säkerhetslagen (2004:451) eller 17 § marknadsföringslagen (1995:450) eller om närings- idkaren inte har utfört sådant tilläggsarbete som han är skyldig att utföra enligt 8 § tredje stycket.

Tjänsten ska också anses fel- aktig, om den har utförts i strid mot förbud enligt 27 § produkt- säkerhetslagen (2004:451) eller om näringsidkaren inte har utfört sådant tilläggsarbete som han är skyldig att utföra enligt 8 § tredje stycket.

15 §3

Avser tjänsten förvaring av en

Avser tjänsten förvaring av en

lös sak gäller i stället för vad som

lös sak gäller i stället för vad som

sägs i 9, 10 och 12–14 §§ att

sägs i 9, 10 och 12–14 §§ att

tjänsten skall anses felaktig, om

tjänsten ska anses felaktig, om

förvaringen anordnas på ett sätt

förvaringen anordnas på ett sätt

som avviker från

som avviker från

1. vad konsumenten med hänsyn

1. vad konsumenten med hänsyn

till 4 § har rätt att kräva, även om

till 4 § har rätt att kräva, även om

1Senaste lydelse 2004:455.

2Senaste lydelse 2004:455.

3Senaste lydelse 2004:455.

26

avvikelsen beror på en olycks- händelse eller därmed jämförlig händelse,

2.sådana författningsföreskrifter eller myndighetsbeslut som väs- entligen syftar till att säkerställa att föremålet för tjänsten är till- förlitligt från säkerhetssynpunkt, eller

3.vad som därutöver får anses avtalat.

Tjänsten skall också anses felaktig, om förvaringen anordnas

istrid mot förbud enligt 27 § pro- duktsäkerhetslagen (2004:451) eller 17 § marknadsföringslagen (1995:450) eller på ett sätt som avviker från sådana uppgifter enligt 10 § som inte har rättats på ett tydligt sätt.

avvikelsen beror på en olycks- Prop. 2007/08:115 händelse eller därmed jämförlig

händelse,

2.sådana föreskrifter eller myndighetsbeslut som väsentligen syftar till att säkerställa att före- målet för tjänsten är tillförlitligt från säkerhetssynpunkt, eller

3.vad som därutöver får anses avtalat.

Tjänsten ska också anses felaktig, om förvaringen anordnas i strid mot förbud enligt 27 § pro- duktsäkerhetslagen (2004:451) eller på ett sätt som avviker från sådana uppgifter enligt 10 § som inte har rättats på ett tydligt sätt.

21 §4

Avhjälps inte felet enligt vad som sägs i 20 §, får konsumenten göra

avdrag på priset.

 

 

 

Om syftet med tjänsten i huvud-

Om syftet med tjänsten i huvud-

sak är förfelat och näringsidkaren

sak är förfelat och näringsidkaren

insett eller bort inse detta, får

insett eller bort inse detta, får

konsumenten i stället häva avtalet.

konsumenten i stället häva avtalet.

Detsamma gäller, om tjänsten har

Detsamma gäller, om tjänsten har

utförts i strid mot förbud enligt

utförts i strid mot förbud enligt

27 §

produktsäkerhetslagen

27 §

produktsäkerhetslagen

(2004:451)

eller 17 §

marknads-

(2004:451).

 

 

 

 

föringslagen (1995:450).

 

Har tjänsten utförts till en del

Har tjänsten utförts till en del

och finns det starka skäl att anta

och finns det starka skäl att anta

att den inte kommer att fullföljas

att den inte kommer att fullföljas

utan fel av väsentlig betydelse för

utan fel av väsentlig betydelse för

konsumenten

får

denne

häva

konsumenten

får

denne

häva

avtalet beträffande återstående del.

avtalet beträffande återstående del.

Är felet sådant att syftet med

Är felet sådant att syftet med

tjänsten i huvudsak är förfelat och

tjänsten i huvudsak är förfelat och

näringsidkaren

insett eller bort

näringsidkaren

insett

eller

bort

inse detta eller utförs tjänsten i

inse detta eller utförs tjänsten i

strid mot förbud enligt 27 § pro-

strid mot förbud enligt 27 § pro-

duktsäkerhetslagen

får

konsu-

duktsäkerhetslagen

eller

17 §

menten i stället häva avtalet i dess

marknadsföringslagen,

får konsu-

helhet.

 

 

 

 

menten i stället häva avtalet i dess

 

 

 

 

 

helhet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

4 Senaste lydelse 2004:455.

27

Om det redan innan tjänsten har påbörjats finns starka skäl att anta att Prop. 2007/08:115 den inte kommer att utföras utan fel av väsentlig betydelse för konsu-

menten, får denne häva avtalet.

33 §5

Har någon som avses i 10 § första stycket 2 eller 3 uppsåtligen eller av vårdslöshet lämnat vilseledande uppgifter av betydelse för bedömningen av tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet och är tjänsten på grund därav felaktig enligt 10 § eller 15 § andra stycket, är han skyldig att

ersätta konsumenten skada som denne därigenom tillfogas.

 

Har någon som avses i

10 §

Har någon som avses i

10 §

första stycket 2 eller 3 underlåtit

första stycket 2 eller 3 underlåtit

att

lämna

säkerhetsinformation

att

lämna

säkerhetsinformation

som

han

enligt

27 § produkt-

som

han

enligt 27 § produkt-

säkerhetslagen

(2004:451)

har

säkerhetslagen (2004:451)

har

förelagts att lämna eller sådan

förelagts att lämna eller sådan

information av betydelse för be-

information av betydelse för be-

dömningen av tjänstens beskaffen-

dömningen av tjänstens beskaffen-

het

eller

ändamålsenlighet

som

het

eller

ändamålsenlighet

som

han

enligt

marknadsföringslagen

han

enligt

marknadsföringslagen

(1995:450) har ålagts att lämna

(2008:000) har ålagts att lämna

och kan underlåtenheten antas ha

och kan underlåtenheten antas ha

inverkat på avtalet om tjänsten, är

inverkat på avtalet om tjänsten, är

han skyldig att ersätta konsu-

han skyldig att ersätta konsu-

menten skada som denne däri-

menten skada som denne däri-

genom tillfogas.

 

 

genom tillfogas.

 

Skadeståndsskyldigheten enligt första eller andra stycket omfattar även ersättning för skada på föremålet för tjänsten eller på annan egendom som tillhör konsumenten eller någon medlem av hans hushåll och egen- domen är avsedd huvudsakligen för ändamål som faller utanför närings- verksamhet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2008.

5 Senaste lydelse 2005:61.

28

2.6

Förslag till lag om ändring i konsumentköplagen

Prop. 2007/08:115

 

(1990:932)

 

 

 

 

 

 

 

Härigenom föreskrivs att 18 och 19 §§ konsumentköplagen (1990:932)

 

ska ha följande lydelse.

 

 

 

 

 

 

 

 

Nuvarande lydelse

 

 

Föreslagen lydelse

 

 

Varan är felaktig om den

18 §1

 

 

 

 

 

 

1. säljs i strid mot ett förbud

 

1. säljs i strid mot ett förbud

 

som har meddelats med stöd av 27

som har meddelats med stöd av 27

 

eller 36 §

produktsäkerhetslagen

eller

36 §

produktsäkerhetslagen

 

(2004:451)

eller 17 §

marknads-

(2004:451) eller mot ett annat

 

föringslagen (1994:450) eller mot

försäljningsförbud som har med-

 

ett annat försäljningsförbud

som

delats i författning eller av en

 

har meddelats i författning eller av

myndighet väsentligen i syfte att

 

en myndighet väsentligen i syfte

förebygga att den som använder

 

att förebygga att den som

varan drabbas av ohälsa eller

 

använder varan drabbas av ohälsa

olycksfall eller för att annars

 

eller olycksfall eller för att annars

hindra användning av en vara som

 

hindra användning av en vara som

inte är tillförlitlig från säkerhets-

 

inte är tillförlitlig från säkerhets-

synpunkt, eller

 

 

 

synpunkt, eller

 

 

 

 

 

 

 

 

 

2. är så bristfällig att dess användning medför påtaglig fara för liv eller

 

hälsa.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

19 §2

 

 

 

 

 

Fel föreligger även om varan inte överensstämmer med sådana upp-

 

gifter om varans egenskaper eller användning som säljaren har lämnat

 

vid marknadsföringen av varan eller annars före köpet.

 

 

Varan

skall

vidare

anses

Varan ska vidare anses felaktig,

 

felaktig, om den inte överens-

om den inte överensstämmer med

 

stämmer med sådana uppgifter om

sådana uppgifter om dess egen-

 

dess egenskaper eller användning

skaper eller

användning som

 

som någon annan än säljaren, i

någon annan än säljaren, i tidigare

 

tidigare säljled eller för säljarens

säljled eller för säljarens räkning,

 

räkning, har lämnat vid marknads-

har

lämnat

vid

marknadsföringen

 

föringen av varan eller annars före

av varan eller annars före köpet.

 

köpet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Första och andra styckena gäller inte, om säljaren visar att uppgifterna

 

har rättats i tid på ett tydligt sätt eller att uppgifterna inte har inverkat på

 

köpet. Andra stycket gäller inte heller, om säljaren visar att han varken

 

kände till eller borde ha känt till uppgifterna.

 

 

 

 

Varan är felaktig också om

Varan är felaktig också om

 

säljaren har underlåtit att efter

säljaren har underlåtit att efter

 

föreläggande

enligt

produkt-

föreläggande

enligt

produkt-

 

1 Senaste lydelse 2004:458.

2 Senaste lydelse 2004:458.

29

säkerhetslagen (2004:451)

lämna

säkerhetslagen (2004:451) lämna

säkerhetsinformation

om

varan

säkerhetsinformation om

varan

eller underlåtit att lämna sådan

eller underlåtit att lämna sådan

information om varans egenskaper

information om varans egenskaper

eller användning som han enligt

eller användning

som säljaren

marknadsföringslagen

(1995:450)

enligt

marknadsföringslagen

har ålagts att lämna. Detsamma

(2008:000) har ålagts att lämna.

gäller

om

föreläggandet

eller

Detsamma gäller om före-

åläggandet

har

meddelats

varans

läggandet

eller

åläggandet har

tillverkare eller någon annan som i

meddelats

varans

tillverkare

eller

tidigare

säljled

tagit

befattning

någon annan som i tidigare säljled

med varan och säljaren har känt

tagit befattning med varan och

till eller borde ha känt till under-

säljaren har känt till eller borde ha

låtenheten att fullgöra före-

känt till underlåtenheten att full-

läggandet

eller

åläggandet. En

göra föreläggandet eller åläggan-

förutsättning för att varan skall

det. En förutsättning för att varan

anses felaktig enligt detta stycke är

ska anses felaktig enligt detta

dock att underlåtenheten kan antas

stycke är dock att underlåtenheten

ha inverkat på köpet.

 

 

kan antas ha inverkat på köpet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2008.

Prop. 2007/08:115

30

2.7

Förslag till lag om ändring i konsumentkreditlagen Prop. 2007/08:115

 

(1992:830)

 

 

 

 

Härigenom

föreskrivs att 8

och 15 §§

konsumentkreditlagen

(1992:830) ska ha följande lydelse.

 

 

 

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

 

 

8 §1

 

 

 

I fråga om underlåtelse att

Om information som anges i 6

lämna information som anges i 6

och 7 §§ inte lämnas ska mark-

och 7 §§ eller som annars är av

nadsföringslagen

(2008:000)

särskild betydelse från konsu-

tillämpas,

med

undantag

av

mentsynpunkt

gäller marknads-

bestämmelserna i

29–36 §§

om

föringslagen (1995:450).

marknadsstörningsavgift. Sådan

 

 

information

ska

anses

vara

 

 

väsentlig enligt 10 § tredje stycket

 

 

marknadsföringslagen.

 

 

15 §2

 

 

 

Om en näringsidkare för sin

Om en näringsidkare för sin

egen eller någon annans räkning

egen eller någon annans räkning

säljer en vara utan att iaktta vad

säljer en vara utan att iaktta vad

som sägs i 14 §, skall det anses

som sägs i 14 §, ska det anses

utgöra en sådan handling som

utgöra en åtgärd i strid med 5 §

avses i 14 § marknadsföringslagen

marknadsföringslagen (2008:000).

(1995:450).

 

 

 

 

 

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2008.

1Senaste lydelse 1995:458.

2Senaste lydelse 1995:458.

31

2.8

Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1672) om Prop. 2007/08:115

 

paketresor

 

Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1992:1672) om paketresor ska ha

följande lydelse.

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

7 §1

Arrangören ansvarar för att kataloger och broschyrer innehåller infor- mation enligt 5 § första stycket.

Arrangören och återförsäljaren ansvarar för att information lämnas

enligt 6 §.

 

 

 

 

I fråga om underlåtelse att

Om sådan

information

som

lämna

information enligt 5 och

avses i 5 och 6 §§ inte lämnas ska

6 §§

skall marknadsföringslagen

marknadsföringslagen (2008:000)

(1995:450) tillämpas.

tillämpas, med undantag av

 

 

bestämmelserna i

29–36 §§ om

 

 

marknadsstörningsavgift.

Sådan

 

 

information

ska

anses

vara

 

 

väsentlig enligt 10 § tredje stycket

 

 

marknadsföringslagen.

 

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2008.

1 Senaste lydelse 1995:459.

32

En marknadsföringsåtgärd som strider mot 9 a § eller 14–14 b §§ ska vid tillämpningen av 5, 23 och 26 §§ marknadsföringslagen (2008:000) anses vara otillbörlig mot konsumenter. En marknads- föringsåtgärd som strider mot 14 § första stycket 2 eller 3 eller 14 a § första stycket 2 eller 3 kan med- föra marknadsstörningsavgift enligt bestämmelserna i 29–36 §§ marknadsföringslagen.

2.9

Förslag till lag om ändring i tobakslagen

Prop. 2007/08:115

 

(1993:581)

 

 

Härigenom föreskrivs att 15 och 19 §§ tobakslagen (1993:581)1 ska ha

 

följande lydelse.

 

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

15 §2 En marknadsföringsåtgärd som

strider mot 9 a § eller 14–14 b §§ skall vid tillämpningen av 4, 14 och 19 §§ marknadsföringslagen (1995:450) anses vara otillbörlig mot konsumenter. En marknads- föringsåtgärd som strider mot 14 § första stycket 2 eller 3 eller 14 a § första stycket 2 eller 3 kan med- föra marknadsstörningsavgift enligt bestämmelserna i 22–28 §§ marknadsföringslagen.

19 §

Den centrala tillsynen över att denna lag och föreskrifter som meddelas med stöd av lagen följs utövas av

1. Arbetsmiljöverket när det gäller

a) lokaler och andra utrymmen som avses i 2 § och som är upplåtna

enbart för personal, och

 

b) lokaler och andra utrymmen

b) lokaler och andra utrymmen

på vilka 8 § skall tillämpas.

på vilka 8 § ska tillämpas.

2. Statens folkhälsoinstitut när det gäller

a)miljöer som avses i 2 § och som inte är upplåtna enbart för personal,

b)lokaler som avses i 4 §,

c)varningstexter m.m. enligt 9, 10 och 11 §§,

d)handel enligt 12–12 b §§ och anmälan och egentillsyn enligt 12 c §,

e)produktkontroll m.m. enligt 16–18 §§, och

f)uppgifter om kostnader för marknadsföring enligt 18 b §, samt

3. Konsumentombudsmannen när

det gäller marknadsföring enligt

9 a § eller 14–14 b §§.

 

Vid Konsumentombudsmannens

Vid Konsumentombudsmannens

tillsyn tillämpas bestämmelserna i

tillsyn tillämpas bestämmelserna i

marknadsföringslagen (1995:450).

marknadsföringslagen (2008:000).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2008.

1Lagen omtryckt 2005:369.

2Senaste lydelse 2005:369.

33

En handling som strider mot 8– 11 b §§ eller 11 c § första stycket ska vid tillämpningen av 5, 23 och 26 §§ marknadsföringslagen (2008:000) anses vara otillbörlig mot konsumenter och, i fall som avses i 9 §, även mot närings- idkare. En handling som strider mot 10 § kan medföra marknads- störningsavgift enligt bestäm- melserna i 29–36 §§ marknads- föringslagen.

2.10

Förslag till lag om ändring i alkohollagen

Prop. 2007/08:115

 

(1994:1738)

 

 

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 12 och 13 §§ samt 8 kap. 1 a §

 

alkohollagen (1994:1738) ska ha följande lydelse.

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

4 kap.

12 §1 En handling som strider mot 8–

11 b §§ eller 11 c § första stycket skall vid tillämpningen av 4, 14 och 19 §§ marknadsföringslagen (1995:450) anses vara otillbörlig mot konsumenter och, i fall som avses i 9 §, även mot närings- idkare. En handling som strider mot 10 § kan medföra marknads- störningsavgift enligt bestäm- melserna i 22–28 §§ marknads- föringslagen.

13 §2

Regeringen får med avseende på

Regeringen får med avseende på

främmande stat bestämma att

främmande stat bestämma att

följande skall gälla.

följande ska gälla.

Vid marknadsföring av alkoholdrycker är det förbjudet att använda oriktiga eller vilseledande ursprungsbeteckningar, genom vilka dryckerna direkt eller indirekt anges vara frambragta eller tillverkade i den främ- mande staten eller i en region eller ort i den främmande staten. Detta gäller även om det äkta ursprunget anges eller om beteckningen används bara i översättning eller åtföljs av uttryck som “art”, “sort”, “typ”,

“kopia” eller liknande uttryck.

 

 

 

 

En handling som strider mot

En handling som strider mot

andra stycket skall vid tillämpning

andra stycket ska vid tillämpning

av

marknadsföringslagen

av

marknadsföringslagen

(1995:450)

anses

vara

otillbörlig

(2008:000)

anses

vara

otillbörlig

mot konsumenter och näringsidka-

mot konsumenter och näringsidka-

re.

 

 

 

re.

 

 

 

 

 

 

8 kap.

 

 

 

 

 

 

1 a §3

 

 

 

För tillsyn över efterlevnaden av

För tillsyn över efterlevnaden av

bestämmelserna

för

marknads-

bestämmelserna

för

marknads-

föring i 4 kap. 8–11 och 13 §§

föring i 4 kap. 8–11 och 13 §§

finns särskilda regler i marknads-

finns särskilda regler i marknads-

1Senaste lydelse 2004:1045.

2Senaste lydelse 1999:1001.

3Senaste lydelse 2003:711.

34

föringslagen (1995:450). Tillsynen

föringslagen (2008:000). Tillsynen

över efterlevnaden av bestämmel-

över efterlevnaden av bestämmel-

serna i 4 kap. 8–11 §§ gentemot

serna i 4 kap. 8–11 §§ gentemot

den som har

serveringstillstånd

den som har

serveringstillstånd

får, i fråga om marknadsföring på

får, i fråga om marknadsföring på

serveringsställen, utövas också av

serveringsställen, utövas också av

kommunen. För kommunens till-

kommunen. För kommunens till-

syn gäller inte 4 kap. 12 §.

syn gäller inte 4 kap. 12 §.

Skatteverket

utövar tillsyn över

efterlevnaden av

bestämmelserna i

4 kap. 5 §.

 

 

 

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2008.

Prop. 2007/08:115

35

Om ett institut åsidosätter informationsplikten i 11 §, när den gäller insättningar från konsu- menter, ska marknadsföringslagen
(2008:000) tillämpas. Ett sådant åsidosättande ska anses utgöra otillbörlig marknadsföring enligt 10 § samma lag. Ett åsidosättande av 11 § kan medföra marknads- störningsavgift enligt bestämmel- serna i 29–36 §§ marknads- föringslagen.
Om ett institut åsidosätter informationsplikten i 11 §, när den gäller insättningar från bara andra än konsumenter, ska Insättnings- garantinämnden underrätta Finans- inspektionen enligt 20 § denna lag.

2.11

Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1571) om Prop. 2007/08:115

 

insättningsgaranti

 

Härigenom föreskrivs att 11 a § lagen (1995:1571) om insättnings-

garanti ska ha följande lydelse.

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

11 a §1 Om ett institut åsidosätter

informationsplikten i 11 §, när den gäller insättningar från konsu- menter, skall marknadsförings- lagen (1995:450) tillämpas. Informationen enligt 11 § skall anses vara sådan information av särskild betydelse från konsument- synpunkt som avses i 4 § andra stycket marknadsföringslagen. Om ett institut åsidosätter informa- tionsplikten i 11 §, när den gäller insättningar från bara andra än konsumenter, skall Insättnings- garantinämnden underrätta Finans- inspektionen enligt 20 § denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2008.

1 Senaste lydelse 2004:320.

36

En handling som strider mot 7 kap. 3 och 4 §§ samt 10 § första eller tredje stycket ska vid tillämpningen av 5, 23 och 26 §§ marknadsföringslagen (2008:000) anses utgöra otillbörlig mark- nadsföring mot konsumenter. En sådan handling kan medföra marknadsstörningsavgift enligt bestämmelserna i 29–36 §§ mark- nadsföringslagen.

2.12

Förslag till lag om ändring i radio- och TV-lagen

Prop. 2007/08:115

 

(1996:844)

 

 

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 2 § och 10 kap. 7 § radio- och TV-

 

lagen (1996:844) ska ha följande lydelse.

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

 

 

7 kap.

 

Av en annons som inte är reklam skall det framgå i vems intresse den sänds. Om reklam- identifiering finns bestämmelser i 5 § marknadsföringslagen

(1995:450).

2 §

Av en annons som inte är reklam ska det framgå i vems intresse den sänds. Om reklam- identifiering finns bestämmelser i 9 § marknadsföringslagen

(2008:000).

10 kap.

7 §1 En handling som strider mot

7 kap. 3 och 4 §§ samt 10 § första och tredje stycket skall vid tillämpningen av 4, 14 och 19 §§ marknadsföringslagen (1995:450) anses vara otillbörlig mot konsu- menter. En sådan handling kan medföra marknadsstörningsavgift enligt bestämmelserna i 22–28 §§ marknadsföringslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2008.

1 Senaste lydelse 1998:1713.

37

Om en fysisk eller juridisk per- son som ägnar sig åt valutaväxling inte lämnar information enligt 5 § ska marknadsföringslagen
(2008:000) tillämpas, med undantag av bestämmelserna i 29– 36 §§ om marknadsstörnings- avgift. Sådan information ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket marknadsförings- lagen.

2.13

Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1006) om Prop. 2007/08:115

 

anmälningsplikt avseende viss finansiell

 

verksamhet

Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 §1 Om en fysisk eller juridisk per-

son som ägnar sig åt valutaväxling inte lämnar information enligt 5 §, skall marknadsföringslagen

(1995:450) tillämpas.

Information enligt 5 § skall där- vid anses vara sådan information av särskild betydelse från konsu- mentsynpunkt som avses i 4 § andra stycket marknadsförings- lagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2008.

1 Senaste lydelse 2004:319.

38

2.14

Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1118) om Prop. 2007/08:115

 

marknadsföring av kristallglas

Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1996:1118) om marknadsföring av

kristallglas ska ha följande lydelse.

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

 

6 §

Vid en prövning av om före- skrifter som har meddelats med stöd av denna lag har överträtts tillämpas marknadsföringslagen

(1995:450).

Vid en prövning av om före- skrifter som har meddelats med stöd av denna lag har överträtts tillämpas marknadsföringslagen

(2008:000), med undantag av bestämmelserna i 29–36 §§ om marknadsstörningsavgift.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2008.

39

2.15

Förslag till lag om ändring i lagen (1997:218) om

Prop. 2007/08:115

 

konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende

 

Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1997:218) om konsumentskydd

 

vid avtal om tidsdelat boende ska ha följande lydelse.

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

 

 

6 §

 

I fråga om underlåtelse att lämna information enligt 4 och 5 §§ skall marknadsföringslagen

(1995:450) tillämpas.

Om information enligt 4 och 5 §§ inte lämnas ska marknads- föringslagen (2008:000) tillämpas, med undantag av bestämmelserna i 29–36 §§ om marknads- störningsavgift. Sådan information

ska

anses vara väsentlig enligt

10 §

tredje stycket marknads-

föringslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2008.

40

2.16Förslag till lag om ändring i lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1999:268) om betalningsöver- föring inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5 §

I fråga om underlåtelse att lämna information enligt 3 och 4 §§ eller som annars är av sär- skild betydelse från konsument- synpunkt finns bestämmelser i marknadsföringslagen (1994:450).

Om information enligt 3 och 4 §§ inte lämnas ska marknads- föringslagen (2008:000) tillämpas, med undantag av bestämmelserna i 29–36 §§ om marknads- störningsavgift. Sådan information

ska

anses vara väsentlig enligt

10 §

tredje stycket marknads-

föringslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2008.

Prop. 2007/08:115

41

Ett värdepappersinstitut, ett fondbolag och ett förvaltnings- bolag ska informera sina kunder om

2.17

Förslag till lag om ändring i lagen (1999:158) om

Prop. 2007/08:115

 

investerarskydd

 

 

Härigenom föreskrivs att 20 § lagen (1999:158) om investerarskydd

 

ska ha följande lydelse.

 

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

20 §1 Ett värdepappersinstitut, ett

fondbolag och ett förvaltnings- bolag skall informera sina kunder om

1.det skydd som gäller hos institutet eller bolaget för tillgångar som avses i 3 §,

2.den ersättningsnivå som gäller för skyddet, och

3.formerna för utbetalning av ersättning från skyddet.

Informationen skall hållas till- gänglig på svenska språket.

I fråga om underlåtelse att lämna information som anges i första stycket eller som annars är av särskild betydelse från konsu- mentsynpunkt finns bestämmelser i marknadsföringslagen (1995:450).

Informationen ska hållas till- gänglig på svenska språket.

Om information som anges i första eller andra stycket inte lämnas ska marknadsföringslagen (2008:000) tillämpas, med undantag av bestämmelserna i 29– 36 §§ om marknadsstörnings- avgift. Sådan information ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket marknadsförings- lagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2008.

1 Senaste lydelse 2004:65.

42

2.18

Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1175) om Prop. 2007/08:115

 

talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter

 

och konsumentorganisationer

Härigenom föreskrivs att 3 och 5 §§ lagen (2000:1175) om talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer ska

ha följande lydelse.

 

 

 

 

Nuvarande lydelse

 

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

 

3 §1

 

Talan får avse att åtgärder skall

Talan får avse att åtgärder ska

vidtas mot någon för att denne

vidtas mot någon för att denne

åsidosätter

en bestämmelse

som

åsidosätter en bestämmelse som

avses i 1 §. Åtgärderna får gälla

avses i 1 §. Åtgärderna får gälla

1. förbud eller ålägganden med

1. förbud eller ålägganden med

stöd av

14–16 §§,

17 §

första

stöd av 23, 24, 26 och 27 §§

stycket,

18–20 §§

marknads-

marknadsföringslagen

(2008:000)

föringslagen

(1995:450)

eller

eller förbud enligt 3

och 6 §§

förbud enligt 3 och 6 §§ lagen

lagen (1994:1512) om avtals-

(1994:1512)

om avtalsvillkor i

villkor i konsumentförhållanden,

konsumentförhållanden,

 

 

 

2.åläggande att till svenska staten betala en sådan särskild avgift som avses i 10 kap. 5 och 6 §§ radio- och TV-lagen (1996:844), eller

3.utdömande av vite som förelagts i de fall som avses i 1.

5 §2

Talan skall väckas vid

1. Marknadsdomstolen i fråga om förbud och ålägganden som avses i marknadsföringslagen (1995:450) och i fråga om förbud enligt lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentför- hållanden,

Talan ska väckas vid

1. Marknadsdomstolen i fråga om förbud och ålägganden som avses i marknadsföringslagen (2008:000) och i fråga om förbud enligt lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentför- hållanden,

2.Länsrätten i Stockholms län i fråga om sådan särskild avgift som avses i radio- och TV-lagen (1996:844),

3.tingsrätt som är behörig enligt 10 kap. rättegångsbalken eller Stockholms tingsrätt i fråga om utdömande av vite.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2008.

1Senaste lydelse 2001:401.

2Senaste lydelse 2001:401.

43

Om en tjänsteleverantör inte ger information i enlighet med 8 och 9 samt 11–13 §§ eller inte tillhanda- håller tekniska hjälpmedel enligt 10 § ska marknadsföringslagen
(2008:000) tillämpas, med undantag av bestämmelserna i 29– 36 §§ om marknadsstörnings- avgift. Sådan information ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket marknadsförings- lagen.

2.19 Förslag till lag om ändring i lagen (2002:562) om Prop. 2007/08:115 elektronisk handel och andra informations-

samhällets tjänster

Härigenom föreskrivs att 15 § lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 § Om en tjänsteleverantör inte ger

information i enlighet med 8 och 9 samt 11–13 §§ eller inte tillhanda- håller tekniska hjälpmedel enligt 10 §, skall marknadsföringslagen

(1995:450) tillämpas. Informa- tionen skall därvid anses vara sådan information av särskild betydelse från konsumentsynpunkt som avses i 4 § andra stycket marknadsföringslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2008.

44

2.20

 

Förslag till lag om ändring i lagen (2004:299) om

Prop. 2007/08:115

 

 

inlåningsverksamhet

 

 

 

 

Härigenom föreskrivs att 16 § lagen (2004:299) om inlånings-

 

verksamhet ska ha följande lydelse.

 

 

 

 

 

Nuvarande lydelse

 

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

 

 

 

 

16 §

 

 

 

 

Om

ett

företag

åsidosätter

Om ett

företag

åsidosätter

 

informationsplikten i 8 §, när den

informationsplikten i 8 §, när den

 

gäller ett erbjudande riktat till

gäller ett erbjudande riktat till

 

konsumenter,

 

skall

marknads-

konsumenter,

ska

marknads-

 

föringslagen (1995:450) tillämpas.

föringslagen (2008:000) tillämpas.

 

Informationen

enligt

8 §

skall

Ett sådant åsidosättande ska anses

 

anses vara sådan information av

utgöra otillbörlig marknadsföring

 

särskild betydelse från konsu-

enligt 9 § samma lag.

 

 

 

mentsynpunkt

som avses

i 4 §

Ett åsidosättande av informa-

 

andra

stycket

marknadsförings-

tionsplikten

i 8 § kan

medföra

 

lagen.

 

 

 

 

 

marknadsstörningsavgift

enligt

 

 

 

 

 

 

 

bestämmelserna i 29–36 §§ mark-

 

 

 

 

 

 

 

nadsföringslagen.

 

 

 

Om det saknas möjlighet att ingripa enligt marknadsföringslagen, får Finansinspektionen förelägga företaget att fullgöra informationsplikten. Om föreläggandet inte följs får inspektionen avföra företaget ur registret.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2008.

45

2.21

 

Förslag till lag om ändring i prisinformationslagen Prop. 2007/08:115

 

 

(2004:347)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Härigenom

föreskrivs

att

6

och

12 §§ prisinformationslagen

(2004:347) ska ha följande lydelse.

 

 

 

 

 

 

 

Nuvarande lydelse

 

 

 

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

Prisinformation skall lämnas när

6 §

 

 

ska

 

 

 

Prisinformation

lämnas

när

en

näringsidkare

marknadsför

en

näringsidkare

tillhandahåller

bestämda produkter.

 

 

 

 

bestämda produkter.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

12 §

 

 

 

 

 

 

Om en näringsidkare inte lämnar

Om en näringsidkare inte lämnar

prisinformation enligt

denna

lag

prisinformation

enligt

denna

lag

eller enligt föreskrift som med-

eller enligt föreskrift som med-

delats med stöd av denna lag, skall

delats med stöd av denna lag ska

marknadsföringslagen

(1995:450)

marknadsföringslagen

(2008:000)

tillämpas. Prisinformation

skall

tillämpas, med undantag av

därvid anses vara sådan infor-

bestämmelserna

i

29–36 §§

om

mation av särskild betydelse ur

marknadsstörningsavgift.

Sådan

konsumentsynpunkt

som avses i

prisinformation

ska

anses

vara

4 §

andra

stycket

marknads-

väsentlig enligt 10 § tredje stycket

föringslagen.

 

 

 

 

 

marknadsföringslagen.

 

 

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2008.

46

2.22

Förslag till lag om ändring i lagen (2005:59) om

Prop. 2007/08:115

 

distans- och hemförsäljning

 

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 8 §, 3 kap. 6 § och 4 kap. 4 § lagen

 

(2005:59) om distans- och hemförsäljning ska ha följande lydelse.

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

2kap.

8 §

Om

näringsidkaren

inte

ger

Om

näringsidkaren

inte

ger

information i enlighet med 6 och

information i enlighet med 6 och

7 §§,

skall marknadsföringslagen

7 §§

ska

marknadsföringslagen

(1995:450) tillämpas.

 

 

 

(2008:000)

 

tillämpas,

med

Information

enligt

6

och

7 §§

undantag av bestämmelserna i 29–

skall därvid anses vara sådan

36 §§

om

 

marknadsstörnings-

information av

särskild

betydelse

avgift.

Sådan

information

ska

från konsumentsynpunkt som avses

anses

vara

väsentlig

enligt

10 §

i 4 §

andra

stycket

marknads-

tredje

stycket

marknadsförings-

föringslagen.

 

 

 

 

lagen.

 

 

 

 

 

3kap.

6 §

Om

näringsidkaren

inte ger

Om

näringsidkaren

inte

ger

information i enlighet med 3–5 §§,

information i enlighet med 3–5 §§

skall

marknadsföringslagen

ska

marknadsföringslagen

(1995:450) tillämpas.

 

(2008:000)

tillämpas,

med

Information enligt 3–5 §§ skall

undantag av bestämmelserna i 29–

därvid anses vara sådan infor-

36 §§

om

marknadsstörnings-

mation av särskild betydelse från

avgift.

Sådan

information

ska

konsumentsynpunkt som avses i

anses

vara väsentlig

enligt

10 §

4 §

andra stycket

marknads-

tredje

stycket

marknadsförings-

föringslagen.

 

lagen.

 

 

 

 

4kap.

4 §

Om

näringsidkaren

inte

ger

Om näringsidkaren

inte

ger

information i

enlighet

med

3 §,

information i enlighet med 3 § ska

skall

marknadsföringslagen

marknadsföringslagen (2008:000)

(1995:450) tillämpas.

 

 

tillämpas, med undantag av

Information enligt 3 § skall där-

bestämmelserna i

29–36 §§

om

vid anses vara sådan information

marknadsstörningsavgift.

Sådan

av särskild betydelse från konsu-

information ska

anses

vara

mentsynpunkt

som avses i

4 §

väsentlig enligt 10 § tredje stycket

andra

stycket

marknadsförings-

marknadsföringslagen.

 

 

lagen

 

 

 

 

 

 

 

 

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2008.

47

2.23Förslag till lag om ändring i försäkringsavtalslagen (2005:104)

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 9 §, 8 kap. 3 § samt 10 kap. 10 och 12 §§ försäkringsavtalslagen (2005:104) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2kap.

9 §

Om ett försäkringsbolag inte lämnar information enligt detta kapitel, skall marknadsförings- lagen (1995:450) tillämpas. Infor- mationen skall därvid anses vara sådan information av särskild betydelse från konsumentsynpunkt som avses i 4 § andra stycket marknadsföringslagen.

Om ett försäkringsbolag inte lämnar information enligt detta kapitel ska marknadsföringslagen

(2008:000) tillämpas, med undantag av bestämmelserna i 29– 36 §§ om marknadsstörnings- avgift. Sådan information ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket marknadsförings- lagen.

8kap.

3 §

Talan om åläggande enligt 2 § väcks vid Marknadsdomstolen. En sådan talan får väckas

1.i fråga om information som avses i 2 kap. 2 §, av näringsidkare som berörs av marknadsföringen, och

2.i fråga om information som avses i 2 kap. 4–7 §§, av den närings- idkare som har ingått avtal om försäkring med försäkringsbolaget.

Talan får också väckas av en sammanslutning av näringsidkare.

I mål om åläggande enligt 2 § gäller i övrigt de bestämmelser i marknadsföringslagen (1995:450) som reglerar förfarandet i mål om åläggande att lämna information enligt 15 § den lagen.

I mål om åläggande enligt 2 § gäller i övrigt de bestämmelser i marknadsföringslagen (2008:000) som reglerar förfarandet i mål om åläggande att lämna information enligt 24 § den lagen.

 

 

 

10 kap.

 

 

 

 

 

10 §

 

 

Om ett försäkringsbolag vid för-

Om ett försäkringsbolag vid för-

säkring som tecknas av en konsu-

säkring som tecknas av en konsu-

ment eller ett dödsbo inte lämnar

ment eller ett dödsbo inte lämnar

information

enligt

detta

kapitel,

information enligt detta kapitel ska

skall

marknadsföringslagen

marknadsföringslagen (2008:000)

(1995:450)

tillämpas. Informa-

tillämpas, med undantag av

tionen skall därvid anses vara

bestämmelserna i

29–36 §§ om

sådan information

av

särskild

marknadsstörningsavgift.

Sådan

betydelse från konsumentsynpunkt

information ska

anses

vara

som avses

i 4 §

andra

stycket

väsentlig enligt 10 § tredje stycket

marknadsföringslagen.

 

marknadsföringslagen.

 

 

 

 

12 §

 

 

Prop. 2007/08:115

48

Talan om åläggande enligt 11 § väcks vid Marknadsdomstolen.

Prop. 2007/08:115

En sådan talan får väckas

 

1.i fråga om information som avses i 2 §, av näringsidkare som berörs av marknadsföringen, och

2.i fråga om information som avses i 4–8 §§, av den näringsidkare som har ingått avtal om försäkring med försäkringsbolaget.

Talan får också väckas av en sammanslutning av näringsidkare.

I mål om åläggande enligt 11 § gäller i övrigt de bestämmelser i marknadsföringslagen (1995:450) som reglerar förfarandet i mål om åläggande att lämna information enligt 15 § den lagen.

I mål om åläggande enligt 11 § gäller i övrigt de bestämmelser i marknadsföringslagen (2008:000) som reglerar förfarandet i mål om åläggande att lämna information enligt 24 § den lagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2008.

49

Prop. 2007/08:115

2.24Förslag till lag om ändring i lagen (2005:405) om försäkringsförmedling

Härigenom föreskrivs att 6 kap. 8 § lagen (2005:405) om försäkrings- förmedling ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

6kap.

8 §

Om näringsidkaren inte ger information i enlighet med 1–4 §§ skall marknadsföringslagen

(1995:450) tillämpas.

Information enligt 1–4 §§ skall därvid anses vara sådan infor- mation av särskild betydelse från konsumentsynpunkt som avses i 4 § andra stycket marknads- föringslagen.

Om näringsidkaren inte ger information i enlighet med 1–4 §§ ska marknadsföringslagen

(2008:000) tillämpas, med undantag av bestämmelserna i 29– 36 §§ om marknadsstörnings- avgift. Sådan information ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket marknadsförings- lagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2008.

50

2.25

Förslag till lag om ändring i lagen (2006:484) om Prop. 2007/08:115

 

franchisegivares informationsskyldighet

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (2006:484) om franchisegivares informationsskyldighet ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §

Talan om åläggande enligt 4 § väcks vid Marknadsdomstolen. En sådan talan får väckas av

1.en franchisetagare i ett sådant avtal som avses i 4 §,

2.en sammanslutning av näringsidkare, eller

3.en annan sammanslutning som har ett befogat intresse av att före- träda näringsidkare.

Den som har talerätt enligt andra stycket har rätt att delta i rättegången som intervenient enligt 14 kap. rättegångsbalken.

I mål om åläggande enligt 4 § gäller i övrigt de bestämmelser i marknadsföringslagen (1995:450) som reglerar förfarandet och för- delningen av rättegångskostnader i mål om åläggande att lämna information enligt 15 § den lagen. Bestämmelserna i 21, 34–37 och 52 §§ om Konsumentombuds- mannen skall dock inte tillämpas.

I mål om åläggande enligt 4 § gäller i övrigt de bestämmelser i marknadsföringslagen (2008:000) som reglerar förfarandet och för- delningen av rättegångskostnader i mål om åläggande att lämna information enligt 24 § den lagen. Bestämmelserna i 28, 42–46 och 61 §§ om Konsumentombuds- mannen ska dock inte tillämpas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2008.

51

2.26

Förslag till lag om ändring i lagen (2007:528) om

Prop. 2007/08:115

 

värdepappersmarknaden

 

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 22 § lagen (2007:528) om värde-

 

pappersmarknaden ska ha följande lydelse.

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

 

8 kap.

 

 

 

22 §

 

Ett

värdepappersinstitut skall

Ett värdepappersinstitut ska

 

förse sina kunder med lättbegriplig

förse sina kunder med lättbegriplig

 

information om

information om

 

1.värdepappersinstitutet och dess tjänster,

2.finansiella instrument och föreslagna placeringsstrategier,

3.handelsplatser,

4.priser och avgifter, samt

5.institutets riktlinjer för utförande av order.

Informationen skall ge kunderna

Informationen ska ge kunderna

rimliga möjligheter att förstå arten

rimliga möjligheter att förstå arten

av och vilka risker som är för-

av och vilka risker som är för-

knippade med de investerings-

knippade med de investerings-

tjänster och de finansiella instru-

tjänster och de finansiella instru-

ment som

institutet

erbjuder.

ment som

institutet

erbjuder.

Informationen får lämnas i stan-

Informationen får lämnas i stan-

dardiserad form.

 

 

dardiserad form.

 

 

All information som ett värde-

All information som ett värde-

pappersinstitut lämnar

till

sina

pappersinstitut lämnar

till

sina

kunder skall vara rättvisande och

kunder ska vara rättvisande och

tydlig och får inte vara vilse-

tydlig och får inte vara vilse-

ledande.

 

 

skall

ledande.

 

 

ska

Marknadsföringsmaterial

Marknadsföringsmaterial

lätt kunna identifieras som sådant.

lätt kunna identifieras som sådant.

Särskilda

bestämmelser om en

Särskilda

bestämmelser om en

näringsidkares marknadsföring av

näringsidkares marknadsföring av

produkter och tjänster och vilken

produkter och tjänster och vilken

information som skall lämnas till

information som ska lämnas till

kunder finns i marknadsförings-

kunder finns i marknadsförings-

lagen (1995:450) samt i distans-

lagen (2008:000) samt i distans-

och

hemförsäljningslagen

och

hemförsäljningslagen

(2005:59).

 

 

 

(2005:59).

 

 

 

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2008.

52

3

Ärendet och dess beredning

Prop. 2007/08:115

I detta ärende behandlas förslag som syftar till att genomföra Europa- parlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG om otillbörliga affärs- metoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (direktivet eller direktivet om otillbörliga affärsmetoder), bilaga 1. Direktivet trädde i kraft den 12 juni 2005 och ska vara genom- fört senast den 12 december 2007.

Regeringen beslutade den 16 juni 2005 att tillkalla en särskild utredare med uppgift att lämna förslag till hur direktivet ska genomföras i svensk rätt (dir. 2005:72). Till särskild utredare utsågs ordföranden och chefen för Allmänna reklamationsnämnden Lotty Nordling. Utredningen, som antog namnet 2005 års marknadsföringsutredning, hade i uppdrag att lägga fram förslag till de författningsändringar som bedöms vara nöd- vändiga och andra åtgärder som direktivet kan ge anledning till. I utredningsdirektiven har särskilt framhållits vikten av att genomförandet av direktivet så långt det är möjligt anpassas till den nu gällande svenska marknadsrättsliga lagstiftningen.

Utredningen överlämnade sitt betänkande Otillbörliga affärsmetoder (SOU 2006:76) till regeringen i augusti 2006. En sammanfattning av betänkandet och utredningens lagförslag finns i bilagorna 2 och 3.

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan- serna finns i bilaga 4. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Integrations- och jämställdhetsdepartementet (IJ2007/73/KO).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 17 januari 2008 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande finns i bilaga 6. Regeringen har i huvudsak följt Lagrådets synpunkter, med undantag för vad Lagrådet har anfört när det gäller formen för genom- förandet av bestämmelserna i bilaga I till direktiv 2005/29/EG samt utformningen av 6 § marknadsföringslagen. Lagrådets synpunkter behandlas i avsnitt 6.7, 6.8, 6.10 och i författningskommentaren. I propo- sitionen har också några redaktionella ändringar gjorts.

53

4

Direktivet om otillbörliga affärsmetoder

Syfte och tillämpningsområde

Direktivet om otillbörliga affärsmetoder syftar till att bidra till att den inre marknaden fungerar korrekt och att säkerställa en hög konsument- skyddsnivå genom att tillnärma medlemsstaternas lagar och andra för- fattningar avseende otillbörliga affärsmetoder som skadar konsumenter- nas ekonomiska intressen (artikel 1). Medlemsstaternas nuvarande lag- stiftning skiljer sig åt och anses skapa hinder för näringsidkarna i form av ökade kostnader när de utnyttjar den inre marknaden. Detta gäller särskilt vid marknadsföring över gränserna. Hindren innebär också att konsu- menterna blir osäkra på sina rättigheter och att deras förtroende för den inre marknaden undergrävs (skäl 2–6 i ingressen). Direktivet syftar till en fullständig harmonisering av bestämmelserna om konsumenters skydd mot otillbörliga affärsmetoder m.m. inom hela EU.

Direktivet ska tillämpas på otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter före, under och efter en affärs- transaktion som gäller en produkt (artikel 3). Endast affärsmetoder som direkt påverkar konsumentkollektivets ekonomiska intressen omfattas (artiklarna 5.2 och 5.3). Rättsliga krav som gäller icke ekonomiska kon- sumentintressen, exempelvis smak och anständighet, faller utanför direk- tivets tillämpningsområde.

Medlemsstaterna får inte begränsa friheten att tillhandahålla tjänster eller den fria rörligheten för varor av anledningar som omfattas av det område som harmoniseras genom direktivet (artikel 4 och skäl 14–15 i ingressen).

Direktivet omfattar inte affärsmetoder i förhållandet mellan närings- idkare eller som endast skadar konkurrenters ekonomiska intressen. Direktivet påverkar inte heller tillämpningen av bestämmelser om avtals- rätt – särskilt regler om avtals giltighet, ingående eller verkan, produkters hälso- och säkerhetsaspekter, domstolars behörighet, etableringsvillkor och auktorisationsförfaranden samt immaterialrätt (artikel 3 och skäl 9 i ingressen). Även certifiering och angivelse av finhalt hos ädelmetaller faller utanför direktivets tillämpningsområde (artikel 3.10).

Direktivet ska fungera som ett allmänt ramverk. Finns det gemen- skapsbestämmelser som reglerar vissa specifika aspekter av otillbörliga affärsmetoder har dessa företräde framför direktivets bestämmelser (artiklarna 3.4–6). Genom speciallagstiftning har Sverige genomfört prisinformationsdirektivet, hemförsäljningsdirektivet, konsumentkredit- direktivet, det allmänna distansavtalsdirektivet, direktivet om distans- försäljning av finansiella tjänster, e-handelsdirektivet, paketrese- direktivet, konsumentköpsdirektivet, TV-direktivet och direktivet om oskäliga avtalsvillkor.

Förbud mot otillbörliga affärsmetoder

En central del i direktivet är förbudet mot otillbörliga affärsmetoder (artikel 5.1). Förbudet är utformat som en generalklausul som komplette- ras med närmare bestämmelser om när en affärsmetod ska anses otill- börlig (artiklarna 5.2–5.5). Så är fallet om metoden strider mot god

Prop. 2007/08:115

54

yrkessed och innebär, eller sannolikt kommer att innebära, en avsevärd snedvridning av det ekonomiska beteendet i förhållande till produkten hos den genomsnittskonsument som affärsmetoden riktar sig till eller som nås av metoden, eller den genomsnittliga gruppmedlemmen om affärsmetoden riktar sig till en viss konsumentgrupp (artiklarna 5.2 a och b). Med genomsnittskonsument avses en person som är normalt informerad samt skäligen uppmärksam och upplyst (skäl 18 i ingressen).

Generalklausulen kompletteras också med två presumtionsregler vari föreskrivs att en affärsmetod ska anses otillbörlig om den är antingen vilseledande eller aggressiv (artikel 5.4). Begreppen vilseledande respek- tive aggressiv definieras närmare i artiklarna 6–9. En affärsmetod kan vara vilseledande genom såväl handling (artikel 6) som underlåtenhet (artikel 7).

En affärsmetod är att anse som aggressiv om den genom exempelvis trakasseri, våld eller tvång påverkar eller sannolikt avsevärt inskränker genomsnittskonsumentens valfrihet eller handlande avseende en viss produkt och därigenom medför eller sannolikt medför att konsumenten fattar ett affärsbeslut som han eller hon annars inte skulle ha fattat (artiklarna 8–9).

I en s.k. svart lista uppräknas sådana affärsmetoder som under alla för- hållanden ska betraktas som otillbörliga (bilaga 1). Den svarta listan ska gälla i alla medlemsstater och får bara ändras genom en översyn av direktivet (artikel 5.5).

Direktivet innehåller också en artikel om uppförandekoder (artikel 10). Där klargörs att direktivet inte utgör hinder mot att uppförandekoder kan fungera som komplement till domstols- och förvaltningsförfaranden vid kontrollen av direktivets efterlevnad.

Efterlevnad av direktivet

Medlemsstaterna ska se till att det finns adekvata och effektiva metoder för att bekämpa otillbörliga affärsmetoder så att efterlevnaden av direk- tivet säkerställs (artikel 11.1). Medlemsstaterna ska införa effektiva, proportionella och avskräckande påföljder vid överträdelser av nationella bestämmelser som genomför direktivet (artikel 13). Bestämmelser finns också om bl.a. motivering av beslut och rätt till rättslig prövning (artikel 11.3).

Medlemsstaterna har en skyldighet att ge domstolar och myndigheter befogenhet att i domstols- och myndighetsförfaranden kräva att närings- idkaren styrker faktapåståenden och att betrakta sådana påståenden som felaktiga om begärd utredning inte läggs fram eller bedöms vara otill- räcklig (artikel 12).

Lämpliga åtgärder ska vidtas för att informera konsumenterna om den nationella lagstiftning som genomför direktivet (artikel 17).

Ändring av andra direktiv

 

 

Genom direktivet

ändras rådets

direktiv 84/450/EEG av

den

10 september 1984

om vilseledande

och jämförande reklam.

Detta

direktiv har konsoliderats genom rådets direktiv 2006/114/EG av den 12

Prop. 2007/08:115

55

december 2006 om vilseledande och jämförande reklam, (EGT L 376,

Prop. 2007/08:115

27.12.2006, s. 21, [Celex 32006L0114]). Tanken är att detta direktiv i

 

fortsättningen bara ska skydda näringsidkarna från konsekvenserna av vilseledande reklam och att ange under vilka förutsättningar jämförande reklam är tillåten. Även Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG (distansavtalsdirektivet), 98/27/EG (förbudsföreläggandedirektivet), 2002/65/EG (direktivet om distansförsäljning av finansiella tjänster) samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (för- ordningen om konsumentskyddssamarbete) ändras genom direktivet (artiklarna 14–16).

Övrigt

Direktivet trädde i kraft den 12 juni 2005. Medlemsstaterna ska senast den 12 juni 2007 anta och offentliggöra de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att genomföra direktivet på nationell nivå (artikel 19). Dessa författningar ska vara i kraft senast den 12 december 2007.

Medlemsstaterna får under en period om sex år räknat från den 12 juni 2007 fortsätta att tillämpa nationella bestämmelser på det harmoniserade området som är mer inskränkande eller mer föreskrivande än vad som följer av direktivet och som genomför minimidirektiv. En sådan åtgärd måste dock vara väsentlig för att tillförsäkra konsumenterna ett till- räckligt konsumentskydd och proportionell (artikel 3.5). Kommissionen ska underrättas om nationella bestämmelser som tillämpas med stöd av artikel 3.5.

Kommissionen ska senast den 12 juni 2011 överlämna en rapport till Europaparlamentet och rådet om genomförandet av direktivet (artikel 18.1). Denna översyn får innehålla förslag till förlängning av sådan sex- årig period under vilken medlemsstaterna får bibehålla bestämmelser som går utöver det som anges i direktivet (artikel 3.5). Rapporten ska vid behov åtföljas av förslag till översyn av direktivet eller andra delar av gemenskapsrätten.

5 Utgångspunkter för genomförandet

EG-rätten

 

Ett EG-direktiv är bindande för medlemsstaterna med avseende på det

 

resultat som ska uppnås men överlåter åt medlemsstaterna att bestämma

 

form och tillvägagångssätt för genomförandet (artikel 249 i EG-för-

 

draget). Det innebär att staterna inte är bundna av sådant som direktivets

 

terminologi och systematik, om det avsedda resultatet uppnås med en

 

annan terminologi och systematik. Direktivet om otillbörliga affärs-

 

metoder syftar emellertid till en fullständig harmonisering av konsu-

 

menters skydd mot otillbörliga affärsmetoder m.m. inom hela EU. Som

 

utgångspunkt vid genomförandet av direktivet gäller därför att medlems-

 

staterna endast får bestämma ett skydd för konsumenterna som är i nivå

 

med vad som anges i direktivet.

 

Vad gäller marknadsföring m.m. av fast egendom och finansiella

 

tjänster är direktivet utformat som ett minimiharmoniseringsdirektiv.

56

 

Som utgångspunkt vid genomförandet av direktivet i dessa delar gäller Prop. 2007/08:115 att medlemsstaterna – inom de ramar som ges av EG-fördraget – får

bestämma om ett starkare skydd för konsumenterna än det som direktivet ger. Däremot får de nationella reglerna inte ge konsumenterna ett sämre skydd. Direktivet ger vidare medlemsstaterna stor frihet när det gäller utformningen av tillsyns- och sanktionssystem.

Vid genomförandet av direktivet om otillbörliga affärsmetoder bör

 

utgångspunkten vara att i möjligaste mån använda den terminologi och

 

systematik som finns i den nuvarande marknadsföringslagen (1995:450)

 

och i annan konsumenträttslig lagstiftning. Direktivets systematik över-

 

ensstämmer i stora drag med den nuvarande marknadsföringslagen där

 

generalklausuler kompletteras med vissa specialbestämmelser. Erfaren-

 

heterna av den nuvarande marknadsföringslagen visar att general-

 

klausuler ger möjlighet till fortlöpande rättsbildning i takt med att nya

 

marknadsföringsmetoder och instrument härför utvecklas. Möjlighet

 

finns också för domstolarna att beakta ändrade normer och värderingar

 

samt rättsutvecklingen på andra områden. Praxis kommer således, precis

 

som i dag, att spela en betydelsefull roll genom att utveckla och nyansera

 

omfattningen av konsumentskyddet och normerna till ledning för mark-

 

nadsaktörerna. Särskild nogsamhet bör iakttas i fråga om val av viss

 

terminologi och lagtekniska lösningar, eftersom alltför stora avvikelser

 

från direktivet kan medföra att skyddsnivån blir en annan än den

 

avsedda. Direktivet bör genomföras på så sätt att dess konsumentskydd

 

säkert är uppfyllt.

 

Grundläggande rättigheter

 

Grundlagarna

 

Reglering som på ett eller annat sätt sätter gränser för spridande av

 

reklam i samhället innebär begränsningar för yttrandefriheten.

 

Bestämmelser om yttrandefrihet finns i regeringsformen (RF), tryck-

 

frihetsförordningen (TF) och i yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). Av

 

2 kap. 1 § första punkten RF framgår att varje medborgare gentemot det

 

allmänna är tillförsäkrad yttrandefrihet, dvs. en frihet att i tal, skrift eller

 

bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar,

 

åsikter och känslor. Av andra stycket framgår att beträffande tryck-

 

friheten och motsvarande frihet att yttra sig i radio och TV m.m. gäller

 

vad som är föreskrivet i TF och YGL. Av 2 kap. 12 § RF framgår att

 

yttrandefriheten får begränsas genom lag, men att detta får göras endast

 

för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle.

 

Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn

 

till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt

 

att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen. Begränsning får inte

 

göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan

 

åskådning. Enligt 2 kap. 13 § RF får rätten att yttra sig i närings-

 

verksamhet begränsas.

 

TF är den grundlag som reglerar yttrandefriheten i tryckta skrifter. I TF

 

finns bl.a. bestämmelser om i vilka fall och i vilken ordning man kan

 

ingripa mot innehållet i tryckta skrifter. Reklam förekommer ofta i

 

tryckta skrifter, vilket alltså innebär att sådan marknadsföring i princip

57

 

kan komma att omfattas av TF:s regler. Utanför TF:s syfte faller emellertid att skydda en näringsidkares ekonomiska intressen. Med den utgångspunkten anses stadgandet i 1 kap. 3 § TF om grundlagens straff- och processuella exklusivitet inte hindra att reklam i viss utsträckning underkastas regler i vanlig lag. Allmän enighet råder t.ex. om att efter- handsingripanden mot framställningar som är av utpräglat kommersiell natur och har rent kommersiella syften och som är otillbörliga mot kon- sumenter och näringsidkare kan göras utanför TF:s ram. Detta innebär alltså att marknadsföringsåtgärder kan bedömas enligt marknadsförings- lagen utan hinder av TF. Det anses också möjligt att föreskriva om informationsskyldighet såväl i reklam som i andra meddelanden om kommersiella förhållanden. Vissa typer av åtgärder ter sig emellertid mer tveksamma när man ska bedöma om de är förenliga med TF eller inte. Det gäller generella förbud mot kommersiell reklam för vissa varor, generella förbud mot kommersiell reklam i vissa slags tryckta skrifter eller begränsningar av reklamens volym. För att undanröja sådana tvek- samheter finns det särskilda undantag i TF. Dessa bestämmelser återfinns i 1 kap. 9 § TF.

Grundlagsskydd för andra medier än tryckta skrifter finns i YGL. Tillämpningsområdet för den grundlagen utgörs enligt 1 kap. 1 § första stycket av ljudradio, television och vissa liknande överföringar samt filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar. Även Internetverksamhet kan under vissa förutsättningar åtnjuta grund- lagsskydd. Så kan vara fallet om den som tillhandahåller en hemsida på Internet är ett s.k. massmedieföretag eller har utgivningsbevis för den (1 kap. 9 § YGL).

På samma sätt som gäller för TF kan marknadsföring ske i medier som omfattas av YGL och även den grundlagen innehåller bestämmelser som gör det möjligt att lagstifta om reklam. I 1 kap. 12 § första stycket YGL anges att vad som sägs i 1 kap. 9 § TF om att föreskrifter i lag får med- delas i fråga om vissa kommersiella annonser utan hinder av grundlagen ska gälla också i fråga om radioprogram och tekniska upptagningar. Därutöver anges i bestämmelsens andra stycke att bestämmelserna i YGL inte hindrar att det i lag meddelas föreskrifter om förbud i övrigt mot kommersiell reklam i radioprogram eller om villkor för sådan reklam. Detsamma gäller föreskrifter om förbud mot och villkor för annan annonsering och sändning av program som helt eller delvis bekostas av annan än den som bedriver programverksamheten. Avsikten med regleringen i andra stycket är att öppna en möjlighet att genom lag avgöra om reklam ska få förekomma i inhemsk radio och TV och att reglera villkoren för sådan reklam inom de ramar som bestäms av grundlagens syfte (prop. 1990/91:64 s. 113).

Europakonventionen

Genom den europeiska konventionen av den 4 november 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europa- konventionen) åtar sig Sverige att ge ett långtgående skydd både för egna medborgares och för utlänningars individuella rättigheter. Konventionen gäller sedan 1995 som svensk lag. I artikel 10 finns bestämmelser om

Prop. 2007/08:115

58

rätten till yttrandefrihet. Om en

inskränkning i

yttrandefriheten är Prop. 2007/08:115

angiven i lag med tillräcklig tydlighet och precision och är nödvändig i

ett demokratiskt samhälle för att

tillgodose något

eller några av de i

bestämmelsen angivna ändamålen är den förenlig med regleringen i Europakonventionen.

I artikel 1 i tilläggsprotokollet den 20 mars 1952 till konventionen finns skyddet för egendom, vari inbegrips t.ex. rätten att använda varu- kännetecken. Bestämmelserna inskränker dock inte en stats rätt att genomföra sådan lagstiftning som staten finner nödvändig bl.a. för att reglera nyttjandet av viss egendom i överensstämmelse med det all- männas intresse.

6 Den nya marknadsföringslagen, m.m.

6.1Huvuddragen i en ny lag

Regeringens förslag: Den nuvarande marknadsföringslagen ersätts av en ny marknadsföringslag, som nära ansluter till nuvarande lags sys- tematik och terminologi.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

 

Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker förslaget om att

 

ersätta den nuvarande marknadsföringslagen med en ny lag. Flera

 

remissinstanser anser dock att förslaget i vissa delar är onödigt direktiv-

 

nära och svårbegripligt och att detta kan komma att leda till tolknings-

 

problem. Konsumentverket anser att namnet på lagen bör ändras till

 

”lagen om otillbörliga affärsmetoder” för att markera att lagen bygger på

 

en ny rättslig grund.

 

I övrigt framför remissinstanserna synpunkter och kritik mot vissa

 

enskilda delar av förslaget.

 

Skälen för regeringens förslag: Den nu gällande marknadsföringslagen

 

innehåller i materiellt hänseende generalklausuler som anger att närings-

 

idkares marknadsföring måste vara tillbörlig och inte vilseledande. Den

 

vitessanktionerade generalklausulen om otillbörlig marknadsföring,

 

inbegripet det generella kravet på informationsskyldighet, har kommit att

 

spela en central roll i marknadsrättens utveckling. Med stöd av general-

 

klausulen har Marknadsdomstolen utvecklat en omfattande rättspraxis,

 

som preciserar och fyller ut dess innebörd till ledning för marknadens

 

aktörer. Genom generalklausulens vidsträckta användningsområde har

 

det varit möjligt att ingripa även mot marknadsföringsåtgärder som med

 

hänsyn till konsument- och näringsidkarintressena anses oacceptabla från

 

etisk synpunkt.

 

Med ledning av den normbildning som utvecklats genom Marknads-

 

domstolens praxis preciseras också regler i den nuvarande lagen som tar

 

sikte på att förhindra vissa specifika oacceptabla förfaranden. Dessa

 

regler, benämnda katalogreglerna, är utformade som konkreta krav på

 

innehållet i marknadsföringen samt som förbud mot vissa marknads-

 

föringsåtgärder. Till katalogreglerna finns knutet en möjlighet att påföra

 

en direktverkande sanktion i form av marknadsstörningsavgift. Denna

 

sanktion är ett effektivt sanktionsmedel. Eftersom avgiften kan uppgå till

59

fem miljoner kronor, kan den vara kännbar även för näringsidkare med en mer omfattande verksamhet.

Skadestånd kan utgå vid överträdelser av de mer preciserade katalog- bestämmelserna, dels till andra näringsidkare, oavsett om dessa är kon- kurrenter till den felande näringsidkaren eller inte, dels till konsumenter. En överträdelse av ett meddelat förbud eller åläggande kan också med- föra skadeståndsskyldighet.

I marknadsföringsmål prövar Marknadsdomstolen ärenden om förbud och ålägganden som enda instans. I andra ärenden används ett tvåinstans- system med Stockholms tingsrätt som första instans och Marknads- domstolen som andra och sista instans. Talan om utdömande av vite eller talan om skadestånd får dock även väckas vid en annan behörig tingsrätt än Stockholms tingsrätt. Rättegångsbalkens regler tillämpas på mark- nadsföringsmålen. Näringsidkare som berörs av en marknadsföring samt sammanslutningar av konsumenter, näringsidkare och löntagare har en med Konsumentombudsmannen jämställd talerätt när det gäller förbud och ålägganden. I mål om marknadsstörningsavgift har Konsument- ombudsmannen primär talerätt, med rätt för en enskild näringsidkare som berörs av överträdelsen eller en sammanslutning av näringsidkare att föra talan, om Konsumentombudsmannen beslutar att inte göra det.

Lagen reglerar också Konsumentombudsmannens huvudsakliga utred- nings- och tillsynsbefogenheter för att kunna biträda tillsynsmyndigheter i andra EU-stater vid gränsöverskridande överträdelser av konsument- skyddslagstiftningen (Europaparlamentets och rådets förordningen (EG) nr 2006/2004 av den 27 oktober 2004 om samarbete mellan de nationella tillsynsmyndigheter som ansvarar för konsumentskyddslagstiftningen, EUT L 364, 9.12.2004, s. 1, [Celex 32004R2006].)

Den nuvarande lagstiftningen har i allt väsentligt fungerat väl. Någon avgörande kritik har inte framförts från myndigheter, konsumentorgani- sationer eller näringsliv. Ur praktisk eller materiell synvinkel föreligger det således inget egentligt behov av att vidta några omfattande ändringar. Bristen på enhetliga konsumentskyddsregler på gemenskapsnivå bedöms emellertid utgöra hinder för etableringsfrihet eller för fri rörlighet för varor och tjänster över gränserna. Med beaktande av gemenskapens mål om fri rörlighet har medlemsstaterna kommit överens om att sådana hinder ska undanröjas. Detta ledde till antagandet av direktivet om otill- börliga affärsmetoder under 2005. Det kan också nämnas att det för när- varande pågår en översyn av vissa andra befintliga konsumentskydds- direktiv inom EU som bl.a. syftar till att skapa mer enhetliga konsument- skyddsregler (Europeiska kommissionens grönbok om översyn av kon- sumentregelverket, Bryssel den 8 februari 2007, KOM(2006) 744 stutlig).

Regeringens förslag i det följande innebär vissa grundläggande för- ändringar när det gäller regleringen av marknadsföring. Motivet för änd- ringarna är att skapa ett enhetligt konsumentskydd på gemenskapsnivå och innebär att direktivet om otillbörliga affärsmetoder genomförs. För- ändringarna bör tydligt markeras genom att den nu gällande marknads- föringslagen ersätts med en ny lag.

Begreppet marknadsföring är väl etablerat. Lagen bör därför få samma namn som den nuvarande.

Prop. 2007/08:115

60

Syftet med den nya lagen är, liksom tidigare, att skapa ett skydd för konsumenter och näringsidkare mot otillbörlig marknadsföring. Lagen tar sikte på att skydda konsumenters och näringsidkares ekonomiska intressen. För näringsidkare innebär lagen även ett skydd mot illojal konkurrens från andra näringsidkare.

Lagen har generell räckvidd och kompletteras med särskild reglering av marknadsföring av vissa produkter samt användningen av vissa för- säljningssätt och media. Den täcker hela marknadens utbud och efter- frågan av produkter. Den omfattar alla former av media. En nyhet är att lagen även omfattar marknadsföringsåtgärder som näringsidkaren vidtar efter det att avtal har ingåtts. Skyddet för konsumenter och näringsidkare mot otillbörliga åtgärder i samband med t.ex. leverans eller reklamationer stärks således.

I materiellt hänseende bygger den nya lagen på i huvudsak samma modell som den gamla. Lagen är uppbyggd med en vitessanktionerad allmän generalklausul som föreskriver att marknadsföring ska stämma överens med god marknadsföringssed, dvs. att den måste vara tillbörlig. Därtill finns två mer specifika generalklausuler som förbjuder aggressiv respektive vilseledande marknadsföring. Många av de preciserade kata- logbestämmelserna över vilseledande åtgärder återfinns även i den nya lagen. För att en åtgärd ska vara otillbörlig enligt generalklausulerna eller katalogreglerna krävs att åtgärden påverkar eller sannolikt påverkar för- mågan att fatta ett välgrundat affärsbeslut hos den som åtgärden är riktad till. Dessa bestämmelser kompletteras med ytterligare 31 förbud mot vissa aggressiva respektive vilseledande marknadsföringsåtgärder som alltid ska anses vara otillbörliga mot såväl konsumenter som närings- idkare. För att upprätthålla en effektiv lagstiftning understryks att en direktverkande sanktion i form av marknadsstörningsavgift är möjlig att påföra vid en överträdelse av någon av lagens mer preciserade bestäm- melser.

Inom ramen för förbudet mot vilseledande marknadsföring finns en särskild regel som rör marknadsföring som utformas som ett köp- erbjudande. Väljer en näringsidkare att rikta ett köperbjudande mot kon- sumenter, uppställs krav på att viss information ska lämnas för att åtgärden inte ska anses vara vilseledande.

Det ankommer på medlemsstaterna själva att formulera ett effektivt sanktionssystem. Detta gör det möjligt att behålla det nuvarande sank- tionssystemet i den nya lagen. Även processreglerna kan föras över från den nuvarande lagen.

Den nya lagen avser att helt eller delvis genomföra ett nytt samt flera tidigare EG-direktiv. Ett sådant genomförande medför att vissa krav ställs på lagens uppbyggnad och terminologi. Regeringen har dock som ambition att tillgodose vad remissinstanserna efterlyser i fråga om en enkel och tydlig lagstiftning.

Prop. 2007/08:115

61

6.2

Lagens syfte

Prop. 2007/08:115

Regeringens förslag: Den nya marknadsföringslagen ska, liksom nuvarande lag, ha till syfte att främja konsumenternas och närings- livets intressen i samband med marknadsföring av produkter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter och näringsidkare.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Sveriges Marknadsförbund ifrågasätter riktig- heten i att begreppet näringslivet används i utredningens förslag. I stället bör termen näringsidkare användas genomgående.

Skälen för regeringens förslag: Den nuvarande marknadsförings- lagens inledande bestämmelse anger att lagen inte bara ska främja kon- sumentintressen i samband med marknadsföring, utan även näringslivets intressen. Den föreslagna lagen tar, på samma sätt som den nuvarande, primärt sikte på konsumentintressena men tillgodoser likväl att enskilda näringsidkare erhåller ett skydd mot otillbörlig marknadsföring. Lagen har också en ytterligare dimension då den ger ett visst skydd för före- tagare som utsätts för illojal konkurrens av näringsidkare som tillgriper vissa ohederliga metoder. Lagen syftar således även till att motarbeta otillbörliga beteenden och snedvridningar av konkurrensen på marknaden i stort. Därmed bör den allmänna bestämmelsen även i fortsättningen ange att syftet med lagen är att främja näringslivets intressen i samband med marknadsföring och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter och näringsidkare.

6.3Lagens tillämpningsområde

6.3.1Begreppen marknadsföring och affärsmetod

Regeringens förslag: Lagens tillämpningsområde utsträcks genom att marknadsföringsbegreppet utvidgas till att omfatta det som i direktivet om otillbörliga affärsmetoder avses med begreppet affärsmetoder. Den nya lagen tillämpas därmed även på efterköpssituationer, dvs. den marknadsföringsfas som tidsmässigt ligger efter det att avtal träffats mellan köparen och säljaren.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att begreppen marknads-

 

föring och affärsmetoder används parallellt.

 

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna som yttrat sig i

 

frågan förordar att marknadsföringsbegreppet omdefinieras och utvidgas

 

till att även omfatta efterköpssituationer.

 

Konsumentverket anser att det utvidgade tillämpningsområdet i första

 

hand bör omdefinieras till affärsmetod och i andra hand marknadsföring.

 

Sveriges advokatsamfund menar att begreppet affärsmetod är olämpligt

 

att använda i detta sammanhang. Endast i undantagsfall bör vanliga

 

begrepp ges en särskild legal innebörd.

 

Skälen för regeringens förslag: I direktivet om otillbörliga affärs-

 

metoder används begreppet ”affärsmetoder som tillämpas av närings-

62

 

idkare gentemot konsumenter” (affärsmetoder) för att avgränsa direk- tivets tillämpningsområde. Med affärsmetoder avses en näringsidkares handling, underlåtenhet, beteende, företrädande eller kommersiella meddelande (inklusive reklam och saluföring) i direkt relation till mark- nadsföring, försäljning eller leverans av en produkt till en konsument (artikel 2 d). Begreppet omfattar i princip alla slags kontakter mellan en näringsidkare och en konsument vid marknadsföring och försäljning av produkter. Även näringsidkares beteenden och åtgärder i efterköps- situationer omfattas. Med efterköpssituationer avses den marknads- föringsfas som tidsmässigt ligger efter det att avtal träffats mellan köparen och säljaren.

I den nuvarande lagen avgränsas tillämpningsområdet med begreppet marknadsföring. Med marknadsföring avses reklam och andra åtgärder i näringsverksamhet som är ägnade att främja avsättningen av och till- gången till produkter. Tillämpningsområdet tar sikte på den del av mark- nadsföringsprocessen som omfattar bearbetningen av marknaden för en produkt. Efterköpssituationer omfattas inte.

När den nuvarande lagen infördes fick marknadsföringsbegreppet en vidare innebörd än i 1975 års marknadsföringslag, då det kom att omfatta även åtgärder som syftar till att främja tillgången till produkter (prop. 1994/95 s. 164). Några negativa erfarenheter från denna för- ändring har inte uppmärksammats.

För att göra lagstiftning mer lättillgänglig är det lämpligt att använda ett allmänt språkbruk och vedertagen terminologi där så är möjligt. Begreppet affärsmetoder har hittills inte använts i dessa sammanhang. Det kan därför anses främmande att ersätta begreppet marknadsföring med begreppet affärsmetod.

Utredningen påpekar bl.a. att deras egen lösning med att behålla det nuvarande marknadsföringsbegreppet med ett tillägg kan framstå som tungt och otympligt. Flera remissinstanser framför likartade argument. Marknadsdomstolen anmärker också på att vissa bestämmelser i förslaget enbart hänvisar till näringsidkarens agerande vid marknadsföring, trots att motsvarande artiklar i direktivet tar sikte på affärsmetoder. Regeringen anser att dessa påpekanden är befogade.

Det kan konstateras att innebörden av de båda begreppen överlappar varandra i stor utsträckning. Den avgörande skillnaden mellan begreppen marknadsföring och affärsmetod är att det senare inkluderar närings- idkares agerande vid leverans av en produkt till konsument. Enligt regeringens bedömning talar övervägande skäl för att detta moment bör omfattas av marknadsföringsbegreppet. En samtidig användning av begreppen gör lagen onödigt komplicerad, vilket i sin tur medför en risk för att den praktiska tillämpningen försvåras. Den lösning som föreslås är således att begreppet marknadsföring ska omfatta även vad som avses med affärsmetoder i direktivet. Den nya lagen kommer därmed att vara tillämplig på näringsidkares beteenden och åtgärder i efterköpssitua- tioner. I bilagan till direktivet kommer emellertid uttrycket affärsmetod att kvarstå, eftersom bilagans ordalydelse inte får ändras, se avsnitt 6.7. Uttrycket affärsmetod ska i dessa fall jämställas med begreppet mark- nadsföring.

Prop. 2007/08:115

63

6.3.2

Begreppen konsument, näringsidkare och medansvariga

Prop. 2007/08:115

Regeringens förslag: Begreppen konsument och näringsidkare utformas i överensstämmelse med definitionerna i befintlig konsu- menträttslig lagstiftning.

Den nuvarande utformningen av bestämmelserna om näringsidkares medansvariga behålls i den nya lagen.

Utredningens förslag: Uttrycket konsument definieras i lagen i enlig- het med lydelsen i direktivet. Begreppen näringsidkare samt den som handlar i näringsidkarens namn eller för dennes räkning ska till över- vägande del definieras i enlighet med lydelsen i direktivet.

Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig i frågan avstyrker utredningens förslag helt eller delvis.

Allmänna reklamationsnämnden betonar att de av utredningen före- slagna definitionerna av konsument respektive näringsidkare kommer att avvika från hur begreppet definieras i annan lagstiftning på det konsu- menträttsliga området. Det finns ett starkt intresse av att definitionerna av så centrala begrepp är enhetliga. Marknadsdomstolen menar att det är svårt att se att direktivets definition av konsument medför någon för- ändring av innebörden av det svenska konsumentbegreppet. Begreppen konsument respektive näringsidkare bör överensstämma med mot- svarande begrepp i övrig konsumenträttslig lagstiftning. Upprätthålls avvikelsen från övrig lagstiftning kan det leda till problem vid rättstil- lämpningen. De sedvanliga begreppen är att föredra. Marknadsdomstolen föreslår att näringsidkares medansvariga bör ”likställas” med närings- idkare så som i nuvarande lagstiftning. Att ”jämställa” medansvariga med näringsidkare är främmande för svenskt språkbruk. Konsument- verket anför att det föreslagna näringsidkarbegreppet får ett mer vid- sträckt tillämpningsområde och att skillnaden jämfört med övrig konsu- menträttslig lagstiftning riskerar att i viss mån orsaka begreppsförvirring och tillämpningssvårigheter. Sveriges Marknadsförbund anser att det är otydligt om det bara är konsumenter som avses eller om konsument- begreppet i vissa fall kan avse både konsumenter och näringsidkare.

Skälen för regeringens förslag: I direktivet om otillbörliga affärs- metoder avses med uttrycket konsument en fysisk person som, med avse- ende på affärsmetoder som omfattas av direktivet, handlar för ändamål som ligger utanför dennes näringsverksamhet, affärsverksamhet, hant- verk eller yrke (artikel 2 a).

Det svenska konsumentbegreppet är i huvudsak definierat som en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet.

Med näringsidkare avses enligt direktivet en fysisk eller juridisk person som, med avseende på de affärsmetoder som omfattas av direktivet, handlar för ändamål som ligger inom ramen för dennes näringsverk- samhet, affärsverksamhet, hantverk eller yrke samt den som handlar i näringsidkarens namn eller för dennes räkning (artikel 2 b).

Det svenska näringsidkarbegreppet definieras normalt som en fysisk eller juridisk person som handlar för ändamål som har samband med den egna näringsverksamheten.

64

Flertalet svenska lagar på området begränsades ursprungligen till att gälla konsumentförhållanden, utan att begreppet konsument definierades. I stället har det regelmässigt gjorts ett tillägg att lagen gäller bara om konsumenten handlar ”huvudsakligen för enskilt ändamål”. I takt med att nya direktiv på konsumentområdet genomförts har konsumentbegreppet dock kommit att definieras i lag.

I lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden (avtals- villkorslagen) infördes en definition av konsumentbegreppet som överensstämmer med definitionen i avtalsvillkorsdirektivet (93/13/EEG). Enligt definitionen avses med konsument en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet. Defi- nitionen har i sak ansetts motsvara de uttryck som använts i de övriga lagarna på konsumentområdet (prop. 1994/95:17 s. 30 f.). Ett skäl till att man i avtalsvillkorslagen har valt att avvika från den metodik som har använts tidigare är att det har ansetts vara av väsentligt intresse att de nordiska konsumentdefinitionerna stämmer överens. Ett ytterligare skäl för att avvika från den gängse metodiken var att övriga medlemsstater antogs komma att använda den nya definitionen och att denna kunde förväntas bli använd inom EU även i framtiden.

Avtalsvillkorslagens definition har därefter tagits in även i lagen (1997:218) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende och i lagen (2000:274) om konsumentskydd vid distansavtal och hemförsälj- ningsavtal (distansavtalslagen). Dessa lagar har sin grund i direktiven om tidsdelat boende respektive distansavtal.

I konsumentköplagen (1990:932) och konsumenttjänstlagen (1985:716) utformades begreppen konsument och näringsidkare i överensstämmelse med de definitioner som finns i avtalsvillkorslagen, lagen (1997:218) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende och distansavtalslagen. Definitionerna av konsument och näringsidkare i konsumentköpsdirektivet ansluter nära till motsvarande definitioner i avtalsvillkorsdirektivet, direktivet om tidsdelat boende och distansavtals- direktivet. I den nuvarande marknadsföringslagen finns inga definitioner av begreppen konsument respektive näringsidkare.

Några enhetliga definitioner av begreppen konsument och närings- idkare finns inte i de olika direktiv som reglerar det konsumenträttsliga området. Även definitionerna av begreppen konsument och näringsidkare i direktivet om otillbörliga affärsmetoder skiljer sig i viss mån åt från tidigare varianter. Kommissionen har, i den samlade översyn av konsu- mentskyddet som för närvarande sker på gemenskapsnivå, uttalat att det inte finns några övertygande rättsliga motiv till förekomsten av olika definitioner i direktiven (Europeiska kommissionens grönbok om över- syn av konsumentregelverket, Bryssel den 8 februari 2007, KOM(2006) 744 slutlig, kommissionens yttrande se bilaga I, s. 16). Ett rimligt anta- gande är att översynen leder till att enhetliga konsument- och närings- idkarbegrepp införs i samtliga konsumentskyddsdirektiv.

Marknadsföringslagen omfattar ett skydd för såväl konsumenter som näringsidkare. Det är bara regeln om köperbjudanden som inte omfattar ett skydd för näringsidkare enligt den föreslagna lagen. Några större gränsdragningsproblem mellan konsument respektive näringsidkare vid tillämpningen av den föreslagna lagen bör således inte uppkomma.

Prop. 2007/08:115

65

Regeringen anser därför att de nuvarande konsument- och näringsidkar- Prop. 2007/08:115 begreppen ska användas även i den nya lagen.

Definitionen av näringsidkare gäller oavsett om verksamheten är privat eller offentlig. Detta behöver inte framgå särskilt.

Utredningen föreslår att personer som handlar i näringsidkarens namn eller för dennes räkning ”jämställs” med näringsidkaren. Med detta menas att begreppet näringsidkare omfattar personer som handlar i näringsidkarens namn. Regeringen delar Marknadsdomstolens bedöm- ning i fråga om lämpligheten av detta språkbruk. Regeringen föreslår därför att sådana medansvariga i stället ska ”likställas” med närings- idkare, vilket innebär att den tydliga utformning som används i nuva- rande lagstiftning såvitt avser medansvariga behålls. Av sanktions- bestämmelserna kommer det således även fortsättningsvis att framgå vilka som kan ställas till svars för en otillbörlig marknadsföringsåtgärd.

6.3.3Begreppet genomsnittskonsument

Regeringens bedömning: Direktivets begrepp ”genomsnitts- konsument” bör inte användas i lagtexten.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens bedöm-

 

ning.

 

Remissinstanserna: Delade meningar råder i fråga om hanteringen av

 

begreppet genomsnittskonsument.

 

Näringslivets Delegation för Marknadsrätt, Stockholms Handels-

 

kammare, Svensk Handel och Tjänsteföretagen, Sveriges Annonsörer,

 

Sveriges Försäkringsförbund, Svenskt Näringsliv, Svenska Tidnings-

 

utgivareföreningen, Sveriges Marknadsförbund, Sveriges Reklam-

 

förbund, SWEDMA och Svensk Distanshandel tillstyrker att begreppet

 

genomsnittskonsument inte behöver tas med i texten. Sveriges Reklam-

 

förbund tillägger att principerna och rekvisiten för vad som avses med

 

begreppet genomsnittskonsument är vedertagna redan genom begreppet

 

konsument.

 

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms Universitet och Nätverket

 

för Europarättsforskning anser att det uttryckligen bör framgå av den nya

 

marknadsföringslagen att det är bedömningsstandarden genomsnitts-

 

konsument som ska tillämpas. Konsumentverket anser att begreppet

 

genomsnittskonsument ska användas i lagtexten och att begreppet utvid-

 

gas till att vara generellt tillämpbart i samtliga situationer som syftar till

 

att skydda mottagarens ekonomiska intressen.

 

Skälen för regeringens bedömning: Vid bedömningen av om en

 

marknadsföringsåtgärd ska anses vara otillbörlig används uttrycket

 

genomsnittskonsument som en referensram för vad som utgör den repre-

 

sentative konsumenten ur den målgrupp som åtgärden riktas mot. Enkelt

 

beskrivet sker detta på så sätt att rättstillämparen tolkar och fyller ut

 

begreppet konsument med en tydligare innebörd. Marknadsförings-

 

åtgärden kan därefter bedömas utifrån ett hypotetiskt resonemang av

 

genomsnittskonsumentens typiska reaktion i det givna fallet.

 

För att skapa en enhetlig rättstillämpning inom EU har denna referens-

 

ram kommit att konkretiseras i direktivet. Underlaget för denna åtgärd är

66

hämtad från EG-domstolens praxis (se exempelvis mål C-470/93 Verein gegen Unwesen in Handel och Gewerbe Köln e.V. v Mars GmbH, ECR 1995 I-1923 och mål C-210/96 Gut Springenheide GmbH och Rudolf Tusky v Oberkreisdirektor des Kreises Steinfurt-Amt für Lebensmittel- überwachung, REG 1998 ECR I-4657).

Enligt EG-domstolen och definitionen i direktivet är genomsnitts- konsumenten normalt informerad samt skäligen uppmärksam och upp- lyst, med beaktande av sociala, kulturella och språkliga faktorer.

Ett huvudsakligt motiv för åtgärden att definiera genomsnittskonsu- menten i direktivet har varit att praxis i många medlemsstater använt mer sårbara konsumenter eller en liten del av konsumenterna som utgångs- punkt vid bedömningen av en marknadsföringsåtgärds effekt. Marknads- föringsåtgärdens vederhäftighet har då kommit att bedömas för snävt jämfört med EG-domstolens praxis. Den bärande tanken med EG-dom- stolens resonemang är att avsteg från de grundläggande friheterna enligt EG-fördraget, exempelvis i form av restriktioner när det gäller möjlig- heter att marknadsföra varor och tjänster, ska vara proportionella och inte gå längre än vad som är nödvändigt.

Genomsnittskonsumenten definieras inte som en viss person med sär- skilda egenskaper. Det är inte heller fråga om utpekande av en viss speci- fik grupp av konsumenter. I stället får definitionen sitt konkreta innehåll genom de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall, beroende på faktorer som exempelvis vilken vara eller tjänst det är fråga om, vilken målgrupp som marknadsföringen riktar sig till och vilket språk som använts i marknadsföringen. Om näringsidkaren marknadsför en produkt riktat till hela konsumentkollektivet, görs en bedömning av den genom- snittlige konsumenten i detta kollektiv. Marknadsförs en produkt mot en viss målgrupp, bestäms genomsnittskonsumenten ur denna grupp.

Även om marknadsföringen når konsumenter i allmänhet, men sam- tidigt riskerar att i märkbar mån påverka det ekonomiska beteendet hos en viss tydligt identifierbar grupp konsumenter som är särskilt känsliga för en marknadsföringsåtgärd, ska metoden bedömas utifrån den genom- snittlige konsumenten i denna grupp. En sådan tydligt identifierbar grupp kan bestå av konsumenter med mentala eller fysiska handikapp som därmed kan förväntas vara särskilt känsliga för marknadsföringen. Andra sådana tydligt identifierbara grupper kan bestå av personer med hög eller låg ålder. Sedvanlig och legitim praxis att i reklam göra överdrivna påståenden eller påståenden som inte är avsedda att uppfattas i bokstavlig ordning bör dock inte anses vara otillbörligt (artikel 5.3 i direktivet).

När väl en målgrupp bestämts har rättstillämparen att ta ställning till vilka förväntningar man kan ställa på en genomsnittskonsument i den relevanta gruppen. Det är en normalt informerad samt skäligen upp- märksam och upplyst konsument ur gruppen som utgör måttstocken. Därvid kan även sociala, kulturella och språkliga faktorer tas i beaktande. Det lär dock inte vara nödvändigt att tillämpa denna genomgripande metod i samtliga fall. Framstår det som klart att en marknadsförings- åtgärd är otillbörlig och att den påverkar konsumenters ekonomiska bete- ende oavsett vilken konsumentgrupp den riktas mot behöver genom- snittskonsumenten inte identifieras.

Uttrycket genomsnittskonsument används i enlighet med propor- tionalitetsprincipen (jfr skäl 18 i ingressen). Principen, som utvecklats

Prop. 2007/08:115

67

genom EG-domstolens praxis, har också tillämpats under lång tid inom Prop. 2007/08:115 svensk rätt, men det är först på senare år som den kommit att erkännas

som en allmänt giltig princip, bl.a. i Regeringsrättens praxis.

Allmänt giltiga rättsprinciper behöver inte lagfästas för att de ska beaktas av domstolar och andra rättsvårdande myndigheter. För att få fram en genomsnittskonsument bör rättstillämparen, som redovisats ovan, anlägga ett proportionellt resonemang. Om man i just denna lag föreskriver att denna principiella bedömningsgrund ska iakttas, kan det dessutom sättas i fråga om den behöver iakttas på andra rättsområden där motsvarande bestämmelser saknas.

Det är också tveksamt om det finns något egentligt behov av att i lag definiera och föreskriva att uttrycket genomsnittskonsument ska iakttas. Vid bedömningen av om en marknadsföringsåtgärd varit vilseledande använder sig Marknadsdomstolen av ett resonemang som i stora drag motsvarar de utmärkande egenskaperna för den genomsnittskonsument som utvecklats av EG-domstolen. Stöd för denna väl etablerade praxis finns också i vissa äldre förarbetsuttalanden (se t.ex. SOU 1966:71 s. 97 f. och prop. 1970:57 s. 33 och 68). Den metod som de rättsvårdande myndigheterna redan tillämpar vad gäller konsumentbegreppet uppfyller således de krav som ställs för ett korrekt genomförande av direktivets bestämmelser. De tidigare förarbetsuttalandena får dock anses ha spelat ut sin roll som vägledning till förmån för EG-domstolens praxis och vad som här sägs om innehållet i direktivet om otillbörliga affärsmetoder.

Sammanfattningsvis anser regeringen att begreppet ”genomsnitts- konsument” inte bör användas i lagtexten.

6.4Otillbörlig marknadsföring

6.4.1Generalklausul om god marknadsföringssed

Regeringens förslag: Lagen ska innehålla en generalklausul som anger att marknadsföring ska stämma överens med god marknads- föringssed.

Begreppet god marknadsföringssed behålls.

Utredningens förslag: Förbudet mot otillbörliga affärsmetoder genomförs i svensk rätt genom ett påbud i form av en generalklausul. Förslaget motsvarar i huvudsak den nuvarande generalklausulen i 4 § första stycket marknadsföringslagen. Bestämmelsen ska gälla både marknadsföring och andra affärsmetoder som riktar sig till konsumenter och näringsidkare.

Uttrycket god marknadsföringssed ersätts av begreppet god marknads- sed för att även täcka de efterköpssituationer som omfattas av begreppet affärsmetod. Kravet på att marknadsföring ska vara tillbörlig i övrigt slopas.

Remissinstanserna: Remissinstanserna är överlag positiva till den föreslagna generalklausulen. Så gott som samtliga remissinstanser som yttrat sig i frågan om begreppen god marknadsföringssed och god mark- nadssed tillstyrker utredningens förslag.

68

Marknadsdomstolen anser att det tydligare bör framgå att bedöm- ningen av om en affärsmetod är otillbörlig ska utgå från bestämmelserna i bilaga I till direktiv 2005/29/EG och bestämmelserna om vilseledande och aggressiva affärsmetoder. Domstolen lämnar ett förslag på tydligare skrivning av en s.k. trestegsmodell. Domstolen anser också att begreppet god marknadsföringssed kan bibehållas, om det svenska marknads- föringsbegreppet utvidgas.

Konsumentverket tillstyrker utredningens förslag vad gäller general- klausulen (se dock avsnitt 6.4.2 vad gäller förslaget om att ta bort nuva- rande bestämmelse om att marknadsföringen i övrigt ska vara tillbörlig).

Skälen för regeringens förslag: Den nuvarande marknadsförings- lagen är uppbyggd med en generalklausul i 4 § som i princip täcker alla de situationer där marknadsföring bedöms vara otillbörlig. Inom dess ram ryms de s.k. katalogreglerna som reglerar mer specifika marknads- föringsåtgärder. Dessutom finns regler om obeställd reklam och ett för- bud mot otjänliga produkter.

Direktivets struktur uppvisar stora likheter med den nuvarande mark- nadsföringslagens uppbyggnad. Direktivets reglering beskrivs ofta som en inverterad pyramid. Den översta heltäckande byggstenen består av en generalklausul som är tänkt att definiera vad som utgör otillbörlig mark- nadsföring. Inom ramen för generalklausulens tillämpningsområde upp- ställs mer specifika bestämmelser som reglerar vilseledande respektive aggressiv marknadsföring. Dessa regler utgör således de två under- liggande byggstenarna. Vilseledandebestämmelserna är dock uppdelade i förbud mot vilseledande handlingar respektive underlåtenhet. Som en byggsten i botten på den inverterade pyramiden finns slutligen vissa uttryckliga förbud mot vissa vilseledande och aggressiva åtgärder som på gemenskapsnivå bedömts som särskilt angelägna att reglera. Dessa fram- går av bilaga I till direktiv 2005/29/EG som ska gälla som lag i Sverige.

Erfarenheterna av systemet med en generalklausul vid sidan av speci- albestämmelser är goda. Ett nära genomförande av direktivet möjliggör att den nya marknadsföringslagen i mångt och mycket utformas efter samma modell som nuvarande lag. Flera andra centrala regler föreslås dock få ett ändrat innehåll till följd av genomförandet.

De vanligast förekommande otillbörliga åtgärderna är olika former av vilseledande. Det kan således förväntas att dessa åtgärder främst hanteras med ledning av de mer specifika bestämmelserna om vilseledande. Samma sak gäller hanteringen av aggressiva marknadsföringsmetoder. Med stöd av den föreslagna generalklausulen i 5 § är det möjligt att fånga upp de otillbörliga åtgärder som inte är vilseledande eller aggressiva enligt de mer specifika reglerna. Möjlighet finns också att väga in den fortlöpande rättsbildningen i takt med att nya marknadsföringsmetoder utvecklas, liksom utvecklingen av praxis i övrigt.

God marknadsföringssed

God marknadsföringssed definieras som god affärssed eller andra veder- tagna normer som syftar till att skydda konsumenter och näringsidkare vid marknadsföring av produkter. Med god affärssed avses i huvudsak det utomrättsliga normsystem som har utvecklats inom näringslivet,

Prop. 2007/08:115

69

främst Internationella handelskammarens (ICC) grundregler för reklam, men även andra uppförande- och branschkoder. Som utredningen fram- håller har begreppet god affärssed sin grund i Pariskonventionen den 20 mars 1883 för industriellt rättsskydd som samtliga EU:s medlemsstater har ratificerat.

I den nuvarande generalklausulen föreskrivs att marknadsföringen ska stämma överens med ”god marknadsföringssed”. I och med att mark- nadsföringsbegreppet behålls bedömer regeringen, i likhet med Mark- nadsdomstolen, att det är lämpligt att även behålla begreppet god mark- nadsföringssed.

I direktivets artikel 5.1 sägs att näringsidkaren inte får använda sig av affärsmetoder i strid med god yrkessed. Uttrycket god yrkessed definie- ras i artikel 2 h som den nivå av fackmässighet och aktsamhet som en näringsidkare skäligen kan förväntas visa gentemot konsumenterna mot- svarande hederlig marknadspraxis och/eller den allmänna principen om god tro i näringsidkarens bransch. Vad som här sägs om god yrkessed inbegrips i uttrycket god marknadsföringssed.

Förutom god affärssed och god yrkessed innefattar begreppet god marknadsföringssed även andra vedertagna normer för marknadsföring. Därmed avses bl.a. speciallagstiftning, Konsumentverkets föreskrifter och allmänna råd, de normer som Marknadsdomstolen har skapat genom sin praxis samt andra internationellt vedertagna normer inom ramen för lagens syfte. Därtill kommer den s.k. lagstridighetprincipen, som innebär att marknadsföring som strider mot annan lagstiftning eller som är ägnad att leda till lagöverträdelser ska anses strida mot god marknadsförings- sed. God marknadsföringssed är således inget statiskt begrepp då det innefattar t.ex. ny eller ändrad domstolspraxis, nya uppförandekoder och vedertagna förändringar i branschpraxis. Sett mot denna bakgrund bör, i samstämmighet med förslaget om att utvidga marknadsföringsbegreppet, uttrycket god marknadsföringssed även inbegripa den marknadsförings- fas som tidsmässigt ligger efter avtalet mellan köparen och säljaren.

I det utomrättsliga normsystemet finns regler som i varierande utsträckning ställer etiska krav på näringsidkarens uppförande. Genom att följa god yrkessed ankommer det på en näringsidkare att följa dessa krav i sin marknadsföring. Av ICC:s grundregler för reklam framgår bl.a. av artikel 1 att reklam inte får innehålla framställning i ord eller bild som strider mot vad goda seder kräver. Enligt artikel 2 ska reklam vara så utformad att konsumentens förtroende inte missbrukas och att hans eller hennes brist på erfarenhet eller kunskaper inte utnyttjas. Av artikel 3 följer vidare att reklam inte utan vägande skäl får spela på rädsla eller fruktan, vädja till övertro eller vidskepelse eller innehålla något som kan befaras leda till eller uppmuntra till våldshandlingar. I artikel 12 före- skrivs också att reklam inte får innehålla bild eller beskrivning på farlig verksamhet eller på situationer där säkerheten åsidosatts. Särskilt gäller detta reklam som riktar sig till eller avbildar barn eller ungdom. Mot- svarande bestämmelser finns i handelskammarens övriga regelverk och även i andra uppförandekoder.

I stor utsträckning hanteras frågor om gott affärsmässigt uppförande inom ramen för näringslivets egenåtgärdssystem. Exempelvis hanterar Marknadsetiska rådet (MER) frågor som rör god affärssed. Ett annat område är könsdiskriminerande reklam som hanteras av Näringslivets

Prop. 2007/08:115

70

etiska råd mot könsdiskriminerande reklam (ERK). I Marknads- Prop. 2007/08:115 domstolens praxis finns emellertid exempel på fall där marknadsföring

har ansetts stå i strid med generalklausulen i 1975 års marknadsförings- lag på den grunden att framställningen anspelat på våld (MD 1996:7) eller återgett ett riskabelt beteende (MD 1979:24).

Marknadsföringslagen är i allt väsentligt inriktad på skyddet av kon- sumenters och näringsidkares ekonomiska intressen. Marknadsföring som anspelar på våld, rädsla, riskabelt beteende och dylikt. kan emellanåt vara av sådan art att den får anses påverka konsumentens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut (se avsnitt 6.8). Tidigare har detta kommit till uttryck bl.a. på så sätt att det krävs att åtgärden påverkar konsumentens möjligheter till rationellt handlande som konsument (prop. 1994/95:123 s. 89). Det är således även fortsättningsvis möjligt för Marknadsdomstolen att ingripa mot sådana former av otillbörlig mark- nadsföring med stöd av generalklausulen. Även reglerna om aggressiv marknadsföring kan aktualiseras beträffande framställningar av aktuellt slag. Möjligheterna att ingripa mot den typen av reklamåtgärder inom ramen för marknadsföringslagen förutsätter givetvis att reklamen inte kan hänföras till nyhets- eller åsiktsförmedlingen i samhället (se även avsnitt 6.8). Sådan reklam omfattas av tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen, vilka är exklusivt tillämpliga inom det område som regleras genom dessa grundlagar. Huruvida och i vilken omfattning ingripanden sålunda kommer att kunna ske mot den typen av reklam utan att komma i konflikt med den grundlagsfästa tryck- och yttrandefriheten får den framtida rättstillämpningen utvisa.

6.4.2Krav på tillbörlig marknadsföring i övrigt

Regeringens förslag: Tillägget i den nuvarande generalklausulen om att marknadsföringen även i övrigt ska vara tillbörlig mot konsumenter och näringsidkare tas bort.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Remissinstanserna är i huvudsak positiva till

utredningens förslag till generalklausul.

Konsumentverket avstyrker förslaget att ta bort nuvarande bestämmelse om att marknadsföringen i övrigt ska vara tillbörlig.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt den nuvarande general- klausulen i 4 § ska marknadsföringen stämma överens med god mark- nadsföringssed och även i övrigt vara tillbörlig mot konsumenter och näringsidkare. Tanken bakom det senare ledet har varit att inte binda rättstillämpningen till nuläget, gällande normer eller rådande värderingar. Bestämmelsen ger möjlighet att beakta även andra omständigheter än god marknadsföringssed och ställer ett allmänt krav på att marknads- föringen ska vara tillbörlig (prop. 1994/95:123 s. 42 f.).

Med beaktande av den omfattning och innebörd som begreppet god marknadsföringssed numera har, bedömer utredningen att bestämmelsen inte längre behövs. Regeringen gör samma bedömning. Det nuvarande tillägget bör således slopas i den nya lagen.

71

6.4.3

Informationskrav

Prop. 2007/08:115

Regeringens förslag: Den grundläggande idén i marknadsförings- lagen om att det är upp till näringsidkarna själva att lämna tillräcklig information om sina produkter renodlas. De nuvarande kraven på att näringsidkare ska lämna information som är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt eller vid förmånserbjudanden tas bort. Kravet på att lämna information om garantier behålls.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att det ska finnas en

 

generell skyldighet för näringsidkare att lämna information av väsentlig

 

betydelse för konsumenter. Utredningen föreslår också en särskild

 

bestämmelse om vilken information som ska lämnas vid köperbjudanden.

 

Den nuvarande bestämmelsen om förmånserbjudanden föreslås bli över-

 

förd till den nya lagen.

 

Remissinstanserna: Majoriteten av instanserna avstyrker förslaget om

 

att ha en generell skyldighet för näringsidkare att lämna information av

 

väsentlig betydelse för konsumenter. Remissinstanserna tillstyrker dock

 

att en informationsklausul även fortsättningsvis ska vara begränsad till

 

konsumentförhållanden.

 

Förslaget om köperbjudanden varken tillstyrks eller avstyrks. Ett flertal

 

remissinstanser ställer sig dock frågande till den närmare innebörden av

 

ett köperbjudande och följaktligen hur den av utredningen föreslagna

 

bestämmelsen ska tillämpas.

 

Majoriteten av remissinstanserna avstyrker utredningens förslag om ett

 

krav på prisinformation på tjänster.

 

Samtliga remissinstanser som uttalat sig i frågan tillstyrker förslaget

 

om förmånserbjudanden.

 

Några remissinstanser, bl.a. Marknadsdomstolen och Konsumentverket

 

ställer sig bakom utredningens förslag om en generell skyldighet för

 

näringsidkare att lämna information till konsumenter. Konsumentverket

 

tillstyrker också utredningens förslag om ett krav på prisinformation för

 

tjänster. Finansbolagens förening tillstyrker förslaget om en generell

 

informationsbestämmelse men önskar förtydliganden rörande den termi-

 

nologi som är hämtad från direktivet. Verdandi tillstyrker förslagen och

 

anser att det är av största vikt att nuvarande bestämmelser finns kvar och

 

inte försvagas samt att de inkluderar såväl varor som tjänster. Den före-

 

slagna formuleringen av informationsskyldigheten, dvs. att ändra lydel-

 

sen från information av särskild betydelse från konsumentsynpunkt till

 

information av väsentlig betydelse för konsumenten, får anses innebära

 

en icke önskvärd försvagning av konsumentskyddet.

 

Näringslivets Delegation för Marknadsrätt, Stockholms Handels-

 

kammare, Svensk Handel och Tjänsteföretagen, Sveriges Annonsörer,

 

Sveriges Försäkringsförbund, Svenskt Näringsliv, Svenska Tidnings-

 

utgivareföreningen, Sveriges Reklamförbund, Sveriges Marknads-

 

förbund, SWEDMA och Svensk Distanshandel anser att direktivets

 

informationsklausuler sannolikt innebär en inskränkning i förhållande till

 

informationsskyldigheten i den nuvarande marknadsföringslagen. Det

 

ifrågasätts om utredningens förslag om en påbudsregel om informations-

 

skyldighet är lämplig. Potentiellt torde den vara mer långtgående än

 

någon annan motsvarande gemenskapslagstiftning. På samma grund

72

ifrågasätts också om reglerna för prisinformation på tjänster överhuvud- taget kan behållas. Klart är att reglerna i fråga inte kan ses som en påbyggnad på prismärkningsdirektivet. I vart fall bör informations- skyldigheten även fortsättningsvis vara begränsad till konsument- förhållanden. Nämnda instanser tillstyrker förslaget om att nuvarande regel om förmånserbjudanden behålls. Dock påpekas att förmåns- erbjudanden samtidigt kan vara köperbjudanden och att det bör klargöras hur dessa informationskrav förhåller sig till varandra. Man framför också att det får anses vara omstritt vad som egentligen är ett köperbjudande. Sveriges Marknadsförbund anser att ett köperbjudande är en speciell sorts marknadsföring i form av utbudsreklam eller utbudsannonsering. Det är något som ska kunna köpas på grundval av den givna informa- tionen, varför denna måste stå för sig själv och inte undanhålla väsentliga detaljer. Sveriges Reklamförbund tillägger att det inte är tillfredsställande att utredningen väljer att skicka vidare direktivets mycket oklara inne- börd av begreppet köperbjudande.

Sveriges advokatsamfund anser att det bör övervägas om inte upp- räkningarna i artiklarna 6, 7 och 9 i sin helhet ska föras över i marknads- föringslagen. Den av utredningen föreslagna lösningen kräver en läsning av såväl direktivet som dess motiv för att man ska få en förståelse för vilka beteenden som omfattas av lagen.

Skälen för regeringens bedömning: Marknadsföringslagen bygger på grundtanken att det är upp till näringsidkarna själva att lämna tillräcklig information om sina produkter. Enligt den nuvarande marknadsförings- lagen kan ett ingripande ske först när näringsidkaren lämnar konsu- menterna otillräcklig information i betydelsefulla hänseenden. Informa- tionsskyldigheten kan endast avse information av rent kommersiell natur. Av tryckfrihetsrättsliga skäl är informationsskyldigheten begränsad till att gälla när en näringsidkare själv väljer att använda sig av sådana fram- ställningar som ett informationsåläggande avser (prop. 1994/95:123 s. 43).

Regler om informationsskyldighet av den generella karaktär som finns i den nuvarande marknadsföringslagen förekommer i den norska mark- nadsföringslagen. I EU/EES-staterna i övrigt förekommer den inte. Oftast finns där endast möjlighet att föreskriva information i syfte att motverka vilseledande effekter. Det är denna senare modell som får anses ha tjänat som förebild för direktivet om otillbörliga affärsmetoder när det gäller kravet på vilken information som ska lämnas i marknads- föring. Grundtanken med direktivet är således att det ska finnas ett för- bud mot vilseledande underlåtenhet att lämna väsentlig information till konsumenterna. Detta förbud kompletteras med de särskilda informa- tionskrav för vissa produkter, försäljningsmetoder eller media som följer av de sektorspecifika direktiven som redan är genomförda i svensk rätt genom särskild lagstiftning, se avsnitt 6.13.1. Särskilda krav på infor- mation följer även av regeln om köperbjudanden, se avsnitt 6.6.5.

Regeringen bedömer det inte som möjligt att genomföra direktivet utan en uttrycklig bestämmelse som förbjuder marknadsföring som innefattar vilseledande underlåtenhet. Man kan därmed uttrycka det som att om man behåller en allmän regel om informationsskyldighet, kommer den att läggas ovanpå det förbud mot vilseledande marknadsföring som i grunden är avsett att tillämpas på de otillbörliga åtgärder som ska

Prop. 2007/08:115

73

beivras. I sådant fall kommer det då finnas två bestämmelser som i Prop. 2007/08:115 princip avser att täcka samma sak. Det kan då befaras att regeln om informationsskyldighet ges en mer vittgående omfattning än vad som

avses i direktivet. Som flera remissinstanser berört finns det en risk för att rättspraxis kommer att uppställa strängare krav på näringsidkares marknadsföring med ledning av en allmän informationsskyldighet än vad som avses med direktivet. Ur ett gemenskapsrättsligt perspektiv torde det stå klart att en sådan lösning är mer långtgående än de krav som får ställas på näringsidkare enligt direktivet. Den konsumentskyddsnivå som direktivet föreskriver får därmed anses vara tillgodosedd genom de olika föreslagna förbuden mot vilseledande marknadsföring jämte de olika informationskrav i de sektorspecifika direktiv som redan är genomförda i svensk rätt. Mot denna bakgrund bedömer regeringen att regeln om informationsskyldighet som föreskrivs i den nuvarande generalklausulen (4 § andra stycket) eller den motsvarande lösning som utredningen lagt fram inte är möjliga att ta in i den nya lagen.

Förmånserbjudanden

På samma sätt som den nuvarande informationsskyldigheten i general- klausulen, är bestämmelsen om förmånserbjudanden i nuvarande 13 § marknadsföringslagen utformad som en skyldighet för näringsidkaren att lämna viss närmare information vid erbjudande om att förvärva ytter- ligare produkter utan ersättning eller till särskilt lågt pris eller om köparen erbjuds andra särskilda förmåner. Utgångspunkten enligt direk- tivet är emellertid att det ankommer på näringsidkarna själva att lämna tillräcklig information om sina produkter inom ramen för de förbud om vilseledande åtgärder som direktivet uppställer. En framställning som innehåller ett förmånserbjudande får således prövas bl.a. enligt de bestämmelser om vilseledande marknadsföring som föreslås.

Är framställningen utformad som ett köperbjudande, ska den innehålla

 

viss väsentlig konsumentinformation för att den inte ska anses vara

 

vilseledande, se avsnitt 6.6.5.

 

Köperbjudanden

 

En del av direktivets reglering om vilseledande underlåtenhet handlar om

 

vilken information som näringsidkaren ska lämna vid ett köperbjudande

 

( artikel 7.4 i direktivet). Artikeln innehåller en uttömmande uppräkning

 

av de uppgifter om produkten, näringsidkaren, priset jämte övriga villkor

 

som ska anses vara väsentliga för konsumenten om marknadsföringen är

 

utformad som ett köperbjudande.

 

En motsvarande uttrycklig regel saknas i den nuvarande marknads-

 

föringslagen. I allt väsentligt regleras i stället frågor av den här arten

 

genom den nuvarande informationsskyldigheten i generalklausulen som

 

bl.a. föreskriver att näringsidkare ska lämna information av särskild

 

betydelse från konsumentsynpunkt (4 § andra stycket). Som framgår

 

ovan föreslås att regeln om informationsskyldighet tas bort.

 

Utredningens förslag om en särskild bestämmelse om informationskrav

 

vid köperbjudanden förutsätter i allt väsentligt att den generella infor-

74

 

mationsskyldigheten behålls. Ser man till direktivets systematik är det Prop. 2007/08:115 tänkt att regeln om köperbjudande ska vara kopplad till reglerna om

vilseledande underlåtenhet. Marknadsförs en produkt med ett köp- erbjudande, ska viss väsentlig konsumentinformation framgå för att marknadsföringen inte ska anses vara vilseledande.

Remissinstanserna invänder inte mot utredningens förslag, men redovisar betänkligheter om vad som avses med ett köperbjudande och hur bestämmelsen ska tillämpas. Regeringen bedömer att regleringens innehåll kommer att bli tydligare och mer lättillgängligt om lagen följer direktivets systematik. Villkoren för köperbjudanden bör således vara en integrerad del av de förbud som reglerar olika former av vilseledande marknadsföring.

Sammanfattningsvis kommer den grundläggande idén om att det är upp till näringsidkarna själva att lämna tillräcklig information om sina pro- dukter att renodlas. På så sätt uppnås även lösningar på genomförandet som är i samklang med direktivet. De närmare övervägandena om den föreslagna bestämmelsen om vilseledande underlåtenhet och köp- erbjudande redogörs för i avsnitten 6.6.3 och 6.6.5.

6.4.4Uppförandekoder och näringslivets egenåtgärder

Regeringens bedömning: Direktivets bestämmelser om uppförande- koder och näringslivets egenåtgärder föranleder ingen lagstiftnings- åtgärd.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens bedöm- ning.

Remissinstanserna: Näringslivets Delegation för Marknadsrätt, Stockholms Handelskammare, Svensk Handel och Tjänsteföretagen, Sveriges Annonsörer, Sveriges Försäkringsförbund, Sveriges Marknads- förbund, Svenskt Näringsliv, Svenska Tidningsutgivareföreningen, Sveriges Marknadsförbund och Sveriges Reklamförbund understryker vikten av att Internationella Handelskammarens uppförandekoder även i fortsättningen utpekas som grundläggande ifråga om vad som utgör god marknadsföringssed.

Bakgrund: Enligt artikel 10 första stycket i direktivet om otillbörliga affärsmetoder utesluter inte direktivet att en kontroll av otillbörliga affärsmetoder kan genomföras av kodutfärdare och inte heller att sådana organ anlitas av de personer som har talerätt enligt artikel 11, om för- farandena vid sådana organ äger rum utöver de domstolsförfaranden eller förvaltningsförfaranden som avses i artikel 11. Anlitandet av ett sådant kontrollorgan får aldrig, enligt andra stycket, innebära att rätten att vidta de rättsliga åtgärder eller förvaltningsåtgärder som anges i artikel 11 förverkas.

I artikel 10 framhålls också att medlemsstaterna kan uppmuntra före- komsten och användningen av uppförandekoder för att förhindra otill- börliga affärsmetoder. Detta motiveras i ingressen med att en sådan ord- ning kan innebära att administrativa eller rättsliga åtgärder inte behöver tillgripas.

75

I artikel 17 sägs vidare att medlemsstaterna, där så är lämpligt, ska uppmuntra näringsidkare och kodutfärdare att informera om sina upp- förandekoder.

Begreppet uppförandekod definieras i artikel 2 f som en överens- kommelse eller en uppsättning regler som inte föreskrivs i en medlems- stats lagar och andra författningar om hur näringsidkare som förbinder sig att iaktta koden ska förhålla sig till en eller flera angivna affärs- metoder eller inom en eller flera angivna branscher.

Med kodutfärdare avses enligt artikel 2 g ett organ, vilket även kan vara en näringsidkare eller en grupp av näringsidkare, som ansvarar för att utforma och se över en uppförandekod eller övervaka att koden efter- levs av dem som förbundit sig att iaktta den.

Artikel 10 i direktivet motsvarar i sak artikel 5 i 1984 års direktiv om vilseledande och jämförande reklam.

Skälen för regeringens bedömning: Internationella Handels- kammaren (The International Chamber of Commerce), ICC, är närings- livets världsorganisation. Företag av alla storlekar och ur alla branscher samt näringslivsorganisationer är medlemmar. ICC:s huvudsyften är att främja ekonomisk frihet, fri handel och fri konkurrens, att verka för har- monisering och förenkling av regler i internationell handel, för själv- reglering genom uppförandekoder som sätter etiska standarder samt att lösa kommersiella tvister genom medling och skiljedom.

ICC:s grundregler för reklam är ett led i ICC:s strävan att främja hög etisk standard på marknadskommunikationens område genom att komplettera gällande författningar. Grundreglerna är i första hand utfor- made för att användas i näringslivets egenåtgärder. De används dock även av domstolarna vid tolkningen av marknadsföringslagen då de utmönstrar förfaranden som anses strida mot god marknadsföringssed.

Grundreglerna är tillämpliga på all slags reklam som är ägnad att främja avsättningen av eller tillgången till varor, tjänster eller andra nyttigheter.

Ansvaret för att reklam och annan marknadsföring uppfyller en god etisk standard åvilar primärt det allmänna. Näringslivets egenåtgärder har dock stor betydelse som komplement till lagstiftning när det gäller att stävja marknadsföring som strider mot god marknadsföringssed. Inte minst gäller detta på områden där en domstolsprövning är utesluten av grundlagsskäl. Könsdiskriminerande reklam är t.ex. något som i huvud- sak regleras genom näringslivets egenåtgärder.

De av näringslivet inrättade nämnderna och råden ger möjligheter att på ett enkelt sätt få vederhäftigheten hos reklam och annan marknads- föring prövad. Förekomsten av egenåtgärder utgör inte något hinder mot att konsumenter, näringsidkare, organisationer eller andra direkt vidtar rättsliga åtgärder mot viss marknadsföring eller att de hos Konsument- ombudsmannen eller andra tillsynsmyndigheter påkallar behovet av sådana åtgärder. Som utredningen framhåller är således den svenska modellen helt i linje med vad som sägs i artikel 10. Någon lagstiftnings- åtgärd med anledning av direktivet är således inte nödvändig.

Prop. 2007/08:115

76

Det är viktigt att konsumenter och näringsidkare får kännedom om Prop. 2007/08:115 näringslivets egenåtgärder. Som ett bra exempel på sådan information

framhåller utredningen webbtjänsten klagareklam.se, som inrättats av Näringslivets delegation för marknadsrätt (NDM) och Marknadsetiska rådet (MER).

6.4.5Lagstridighetsprincipen

Regeringens bedömning: En marknadsföringsåtgärd är alltid att anse som otillbörlig om den anger eller på annat sätt skapar intryck av att det är lagligt att sälja en produkt när så inte är fallet. Även i övrigt måste marknadsföring vara laglig, dvs. inte strida mot annan lag och inte kunna leda till lagbrott.

Utredningens bedömning: Överensstämmer i stort med regeringens

 

bedömning (SOU 2006:76 s. 210 f.).

 

Remissinstanserna: Näringslivets Delegation för Marknadsrätt,

 

Stockholms Handelskammare, Svensk Handel och Tjänsteföretagen,

 

Sveriges Annonsörer, Sveriges Försäkringsförbund, Svenskt Näringsliv,

 

Svenska Tidningsutgivareföreningen, Sveriges Marknadsförbund,

 

Sveriges Reklamförbund SWEDMA och Svensk Distanshandel påpekar

 

att den nuvarande marknadsföringslagen uppställer ett krav på fören-

 

lighet med lagstridighetsprincipen. Enligt remissinstanserna uppställer

 

inte direktivet någon sådan fristående norm. När det är fråga om ekono-

 

miskt skydd bör det betyda att sådana fall måste uppfylla bestämmelsen

 

om ekonomisk påverkan och vara t.ex. vilseledande eller på annat sätt stå

 

i konflikt med god sed. Skillnaderna bör dock inte bli så stora i praktiken,

 

allra helst som man kan vara säker på att olaglig marknadsföring genom-

 

gående strider mot god sed.

 

Skälen för regeringens bedömning: Lagstridighetsprincipen innebär i

 

huvudsak att marknadsföring ska vara laglig, vilket innebär att den inte

 

får strida mot annan lag, eller kunna leda till lagbrott. Principen är så

 

självklar och väl förankrad i nationell rätt att det inte har ansetts nöd-

 

vändigt att den lagfästs (prop. 1994/95:123 s. 43).

 

I grund och botten utgör lagstridighetsprincipen i detta marknads-

 

rättsliga sammanhang ett uttryck för rätten för konsumenter att inte

 

behöva utstå lagstridiga åtgärder eller att vilseledas att själva vidta lag-

 

stridiga åtgärder. Principen kommer till uttryck i den inledande artikeln i

 

Internationella handelskammarens (ICC) grundregler för reklam.

 

Respekten för denna rättighet är alltså inte tillkommen på gemenskaps-

 

rättligt initiativ, utan grundas på näringslivets, medlemsstaternas och

 

andra staters tidigare gemensamma traditioner när det gäller uppförande

 

mot konsumenter.

 

Inom ramen för det gemenskapsrättsliga uttrycket god yrkessed ska

 

ICC:s grundregler beaktas enligt det generella förbudet mot otillbörliga

 

affärsmetoder enligt direktivets artikel 5. Genom kravet på efterlevnad av

 

god yrkessed utgör lagstridighetsprincipen en integrerad del av direk-

 

tivet. Sedan tidigare är principen väl förankrad i nationell rätt.

 

Iakttagandet av en sådan grundläggande och internationellt vedertagen

 

rättighet som lagstridighetsprincipen ger uttryck för utgör en integrerad

77

del av de allmänna rättsprinciper vars upprätthållande domstolarna ska Prop. 2007/08:115 säkerställa. En tillämpning av lagstridighetsprincipen ska således tryggas

såväl inom ramen för gemenskapsrätten som den nationella rätten, även om principen inte lagfästs eller ens är klart uttryckt i något av de befint- liga konsumentskyddsdirektiven. Liksom tidigare är det följaktligen angeläget att marknadsföring inte står i strid med lagstridighetsprincipen. Principen ska således även fortsättningsvis beaktas av Marknads- domstolen vid tillämpningen av den marknadsrättsliga lagstiftningen.

I bilagan till direktivet finns 31 olika förbud mot marknadsförings- åtgärder som alltid ska anses vara otillbörliga om rekvisiten i respektive punkt är uppfyllda. I den nionde punkten finns ett uttryckligt förbud som vilar på lagstridighetsprincipens grunder. Av förbudet framgår att det alltid är otillbörligt att ange eller på annat sätt skapa intryck av att det är lagligt att sälja en produkt när så inte är fallet.

6.5Aggressiv marknadsföring

Regeringens förslag: En särskild bestämmelse om aggressiv mark- nadsföring tas in i marknadsföringslagen. Bestämmelsen utformas som en generalklausul.

Direktivets begrepp ”otillbörlig påverkan” ersätts med uttrycket ”annat aggressivt påtryckningsmedel” för att bättre definiera dess rättsliga innebörd.

Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens för-

 

slag. Direktivets begrepp ”otillbörlig påverkan” tas in som ett rekvisit i

 

bestämmelsen. Definitionen av otillbörlig påverkan föreslås framgå sär-

 

skilt av lagen.

 

Remissinstanserna: Remissinstanserna har främst lagtekniska syn-

 

punkter på förslaget.

 

Konsumentverket anser att uppräkningen av vad som ska beaktas när

 

det ska fastställas om en affärsmetod innebär trakasseri eller otillbörlig

 

påverkan i artikel 9 i direktivet bör komma till uttryck direkt i lagtexten

 

om aggressiva affärsmetoder. Sveriges advokatsamfund ifrågasätter om

 

förslagets särskilda definition av otillbörlig påverkan i 3 § går att förena

 

med den av utredningen föreslagna bestämmelsen om aggressiva affärs-

 

metoder i 19 §. Advokatsamfundet menar att användningen av begrepp

 

som getts mångordiga definitioner dessutom gör att författningstexten

 

blir tungrodd och svårläst. Lagtexten bör i möjligaste mån vara begriplig

 

utan att läsaren behöver konsultera förarbeten. Språklig lättillgänglighet

 

bör anses vara av särskild vikt inom det konsumenträttsliga området.

 

Advokatsamfundet ifrågasätter om inte uppräkningarna i artiklarna 6, 7

 

och 9 i sin helhet ska föras över i marknadsföringslagen. Advokat-

 

samfundet menar att den av utredningen föreslagna lösningen kräver en

 

läsning av såväl direktivet som dess motiv för att man ska få en förståelse

 

för vilka beteenden som omfattas av lagen.

 

Skälen för regeringens förslag: Regeringen har tidigare haft anled-

 

ning att överväga behovet av att införa särskilda bestämmelser om

 

aggressiva marknadsföringsmetoder. I samband med införandet av den

 

nuvarande marknadsföringslagen föreslog Marknadsföringsutredningen i

78

sitt slutbetänkande (SOU 1993:59) att en särskild bestämmelse om aggressiva säljmetoder skulle tas in i lagen. Förslaget hade Marknads- domstolens praxis som utgångspunkt. I den efterföljande propositionen ansågs dock den föreslagna bestämmelsen vara alltför oprecis, i all syn- nerhet för att kunna tas in i lagen som en avgiftssanktionerad katalog- bestämmelse. Man hänvisade i stället till att problemen kunde angripas med stöd av generalklausulen (prop. 1994/95:123, s. 77 ff.). I rapporten Aggressiva marknadsföringsmetoder (1997:3) redovisar Konsument- verket utvecklingen av aggressiva marknadsföringsmetoder under peri- oden 1972–1996. Undersökningen visade att många konsumenter upp- levde hem- och telefonförsäljning som påträngande och störande metoder och att många upplevde telefonförsäljning som lika påträngande som hemförsäljning. Konsumentverket föreslog att marknadsföringslagen skulle förtydligas. Bestämmelsen skulle enligt förslaget utgöra ett tillägg till generalklausulen i 4 § och inte ingå i katalogbestämmelserna som Marknadsföringsutredningen föreslog. Som skäl angav Konsumentverket bl.a. att användandet av aggressiva marknadsföringsmetoder försätter konsumenten i en pressad situation, särskilt i de fall där försäljnings- metoderna redan i sig är påträngande. Konsumentverkets rapport utgjorde i allt väsentligt underlag för ett förslag om ett tillägg till generalklausulen om att man vid bedömningen av om marknadsföringen är tillbörlig särskilt ska lägga vikt vid om den innehåller inslag som är särskilt påträngande. Dessutom anfördes att aggressiva marknads- föringsmetoder skulle anses som försvårande vid bedömningen av om en viss marknadsföringsåtgärd var otillbörlig. Sannolikt skulle förslaget medföra ökad uppmärksamhet på denna typ av marknadsföring, vilket skulle underlätta avslöjanden av övertramp och att sådana motverkades (Ds 1999:35 s. 77–80). Regeringen ansåg dock att det inte fanns skäl att i onödan tynga en väl fungerande generalklausul med detaljer som kan riskera att misstolkas. Ett tillägg i lagen om förbud mot aggressiva mark- nadsföringsmetoder skulle inte heller tillföra något i sak (prop. 1999/2000:40 s. 31).

Regeringens ställningstagande år 1999 kan göras gällande även såvitt avser den nu föreslagna allmänna generalklausulen, eftersom den även täcker in aggressiva marknadsföringsåtgärder. I direktivet har det dock ansetts så pass angeläget att särskilt uppmärksamma och reglera aggres- siva affärsmetoder att det är svårt att frångå denna modell i den nationella lagstiftningen. I likhet med utredningen bedömer regeringen att genom- förandet av direktivet bör leda till att aggressiva affärsmetoder regleras särskilt.

I enlighet med övervägandet att låta begreppet marknadsföring omfattas av vad som avses med affärsmetoder i direktivet anser regeringen att den nya lagen ska innehålla en särskild bestämmelse om aggressiv marknadsföring, jfr avsnitt 6.3.1 Bestämmelsen bör skydda såväl konsumenter som näringsidkare mot aggressiv marknadsföring.

Bestämmelserna i artikel 8 i direktivet markerar att begreppet aggres- siva affärsmetoder omfattar näringsidkarens åtgärder som vidtas i den direkta affärsrelationen med kunden. Exempelvis inbegrips trakasseri, fysiskt våld eller hot om våld från näringsidkarens sida. Vissa situationer som omfattas av marknadsföringslagen kan således angripas även i avtalsrättsliga eller straffrättsliga sammanhang. Det bör påpekas att

Prop. 2007/08:115

79

marknadsföringslagens bestämmelser saknar betydelse vid en prövning inom något av dessa rättsområden. Det går således inte att hävda att ett avtal är ogiltigt på grund av att näringsidkarens agerande i avtals- situationen bedömts utgöra en otillbörlig marknadsföringsåtgärd. Där- emot kan de bakomliggande omständigheterna ligga till grund för en sådan bedömning.

Direktivets bestämmelser om aggressiv marknadsföring innehåller flera rekvisit samt en icke uttömmande uppräkning av en rad omständig- heter som ska beaktas vid tillämpningen. Utredningen föreslår att dessa bestämmelser genomförs som en generalklausul. En uppräkning av samtliga moment i direktivet skulle medföra en otymplig reglering. Regeringen delar utredningens syn på lagteknisk lösning för genom- förandet.

Det av regeringen föreslagna genomförandet innebär att bestämmelsen om aggressiv marknadsföring utformas i nära anslutning till direktivets artikel 8. Därmed uppräknas en rad självständiga rekvisit som kan anses utgöra aggressiva marknadsföringsåtgärder. Rekvisiten enligt direktivet är trakasseri, tvång, fysiskt våld, hot eller annan otillbörlig påverkan.

Sveriges advokatsamfund ifrågasätter bl.a. bruket av uttrycket otill- börlig påverkan och om innebörden av detsamma är förenligt med den av utredningen föreslagna bestämmelsen.

Enligt normalt språkbruk kan otillbörlig påverkan i marknadsrättslig mening avse i princip alla former av marknadsföring som inbegriper någon form av otillåten åtgärd. Uttrycket kan ur detta perspektiv inte anses ha en särskild syftning på endast vissa aggressiva marknadsförings- metoder. Uttrycket otillbörlig påverkan har emellertid givits en särskild innebörd i direktivet (artikel 2 j i direktivet). Utredningen föreslår att denna definition tas in i marknadsföringslagen. Effekten av denna lös- ning är att uttrycket ”annan otillbörlig påverkan” endast skulle avse viss aggressiv marknadsföring. Risken är att uttrycket och dess rättsliga inne- börd kan komma att missuppfattas vid ett normalt språkbruk. Uttrycket otillbörlig påverkan får anses vara så allmänt hållet att det bedöms som olämpligt att använda som definition för vissa aggressiva marknads- föringsmetoder. I så motto instämmer regeringen i den kritik som fram- förts av Sveriges advokatsamfund.

Ett genomförande av direktivet kräver att uttryckets rättsliga innebörd framgår av lagstiftningen. Ett lämpligt sammanfattande begrepp bör på ett tydligt sätt återspegla den rättsliga innebörden och att det är hänförligt till bestämmelsen om aggressiv marknadsföring. Regeringen föreslår därför att uttrycket ”annat aggressivt påtryckningsmedel” ska användas.

Med uttrycket ”annat aggressivt påtryckningsmedel” avses närings- idkarens utnyttjande av en maktställning i förhållande till konsumenten eller näringsidkaren för att utöva påtryckning, även utan fysiskt våld eller hot om sådant, på ett sätt som avsevärt inskränker konsumentens eller näringsidkarens förmåga att fatta ett välgrundat beslut. Definitionen är hämtad från direktivets artikel 2 j, dock med tillägget att uttrycket även avses omfatta marknadsföring riktad mot näringsidkare.

Näringslivets Delegation för Marknadsrätt m.fl. anser att bestämmel- sen om aggressiv marknadsföring riktar sig mot vad som närmast betecknas som marknadsföring genom övergrepp i form av hot, våld, etc.

Prop. 2007/08:115

80

Därmed avses inte aggressivitet i meningen högfrekvent, pådrivande eller liknande.

Enligt regeringens uppfattning kan viss vägledning av vad som avses med ”annat aggressivt påtryckningsmedel” fås genom en jämförelse med de aggressiva åtgärder som under alla omständigheter är otillbörliga. Dessa finns uppräknade i bilaga I till direktiv 2005/29/EG. En jämförelse bör vara av särskilt värde vid bedömningen av sådana fall där påtryck- ning utövats utan fysiskt våld eller hot om sådant. Att ta upprepade och oönskade kontakter per telefon, fax eller annat medium under vissa givna förhållanden är exempel på sådan aggressiv marknadsföring som under alla omständigheter är otillbörlig (punkten 26 i bilagan). Ett annat fall är direkta köpuppmaningar i annonser riktade mot barn (punkten 28.) Visst bruk av utfästelser om vinster är också en åtgärd som är otillbörligt aggressiv (punkten 31). Vid en jämförelse med bilagans bestämmelser kommer man närmast till slutsatsen att aktiviteter som är högfrekventa eller särskilt pådrivande kan anses utgöra aggressiva åtgärder som är att anse som otillbörliga även enligt den föreslagna generalklausulen om aggressiv marknadsföring. Bestämmelsen är emellertid föranledd av direktivets genomförande. Med stöd av gemenskapsrättslig praxis bör det därför ankomma på rättstillämpningen att närmare utveckla vilka mark- nadsföringsåtgärder som kan anses falla in under bestämmelsen. Det bör dock i vart fall stå klart att en tillämpning av bestämmelsen tillsammans med bestämmelsen om ekonomisk påverkan förutsätter att högfrekventa eller pådrivande åtgärder vidtas i en omfattning som i mer än ringa mån överstiger vad som kan anses utgöra sedvanlig uppsökande marknads- bearbetning.

Utredningen föreslår att definitionen av aggressivt påtryckningsmedel tas in som en uttrycklig bestämmelse i lagen. Definitionen är dock for- mulerad på sådant sätt att det fordras att domstolen både tolkar och fyller ut dess innehåll, bl.a. genom att väga in samtliga relevanta omständig- heter i det enskilda fallet. Någon förenkling av lagtexten eller annan dylik förtjänst bedöms inte vinnas genom att ta in definitionen i lagen. Regeringen anser därför att det är tillräckligt att uttrycket finns i lag- texten och att ytterligare vägledning får hämtas från förarbeten och praxis.

Som redan berörts aktualiseras bestämmelsen om aggressiv marknads- föring om marknadsföringen inbegriper trakasseri, tvång, fysiskt våld, hot eller annat aggressivt påtryckningsmedel. För att konstatera om marknadsföringen är aggressiv eller inte ska alla dess särdrag och omständigheterna kring den beaktas. Exempel på sådana omständigheter finns uppräknade i direktivets artikel 9. Således bör tidpunkt, plats, art och varaktighet beaktas, liksom användningen av hotfullt eller kränkande språk eller beteende. En annan omständighet är om näringsidkaren, i syfte att påverka konsumentens beslut avseende produkten, utnyttjar ett speciellt missöde eller omständigheter som näringsidkaren känner till och som är av sådan vikt att de försämrar konsumentens omdöme. Andra händelser att ta hänsyn till kan vara förekomsten av hot om att vidta åtgärder som inte lagligen kan genomföras. Betungande eller opropor- tionerliga hinder som inte följer av avtalet och som näringsidkaren använder sig av när kunden vill utöva sina rättigheter enligt avtalet, inbe- gripet rätten att häva ett avtal eller att byta till en annan produkt eller en

Prop. 2007/08:115

81

annan näringsidkare, är en ytterligare omständighet som kan uppmärk- Prop. 2007/08:115 sammas. Denna uppräkning är inte uttömmande. Precis som vid tillämp-

ningen av den allmänna generalklausulen bör det ankomma på Mark- nadsdomstolen att närmare överväga och utveckla vilka omständigheter som bör tillmätas vikt vid bedömningen av om en marknadsföringsåtgärd kan anses falla in under bestämmelsen om aggressiv marknadsföring.

För att en aggressiv åtgärd ska kunna angripas med stöd av nu före- slagen bestämmelse fordras att åtgärden i märkbar mån påverkar konsu- mentens eller näringsidkarens förmåga att fatta ett välgrundat affärs- beslut, se avsnitt 6.8.

6.6Vilseledande marknadsföring

6.6.1Reklamidentifiering

Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelse om reklamidentifiering tas in i den nya lagen.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Remissinstanserna har endast yttrat sig i frågan

om vilka sanktioner som bör aktualiseras vid en överträdelse av bestäm- melsen.

Skälen för regeringens förslag: Principen om reklamidentifiering är av grundläggande betydelse på det marknadsrättsliga området. Principen har utvecklats inom näringslivet och återfinns sedan lång tid tillbaka i Internationella handelskammarens (ICC) grundregler för reklam. Den står också i överensstämmelse med den pressetiska uppfattningen att en åtskillnad bör göras mellan redaktionellt material och meddelanden på betald annonsplats.

Principen om reklamidentifiering kommer till uttryck på flera ställen i direktivet om otillbörliga affärsmetoder. Sålunda anges som exempel på vilseledande underlåtenhet att en näringsidkare inte anger en affärs- metods kommersiella syfte (artikel 7.2). Av den s.k. svarta listan framgår vidare att användningen av annonser i redaktionell form är förbjuden (punkten 11 i bilagan). Därtill kommer ett förbud mot att oriktigt påstå eller skapa intryck av att näringsidkaren inte agerar i syften som hänför sig till dennes näringsverksamhet, affärsverksamhet, yrke eller yrkes- område eller felaktigt uppträda som konsument (punkten 22 i bilagan).

Utredningens uppfattning är att nuvarande uttryckliga bestämmelse om reklamidentifiering bör behållas tillsammans med ovan nämnda förbud i bilaga I till direktiv 2005/29/EG.

En underlåtelse att redovisa en framställnings kommersiella syfte är en vilseledande åtgärd. Ett möjligt alternativ är således att låta regeln om reklamidentifiering vara en outtalad del av förbudet mot vilseledande underlåtenhet. Enligt regeringens bedömning ger dock den föreslagna lösningen en tydligare och mer överskådlig lagstiftning.

Frågan om vilka sanktioner som bör komma i fråga vid en överträdelse av aktuell bestämmelse behandlas i avsnitt 6.11.

82

6.6.2Sändarangivelse

Regeringens förslag: Det ska tydligt framgå vem som svarar för marknadsföringen. Undantag får ske i framställningar vars enda syfte är att skapa uppmärksamhet för uppföljande framställningar.

Utredningens förslag: Ett uttryckligt krav på sändarangivelse slopas i den nya lagen.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna som yttrat sig i frågan avstyrker utredningens förslag.

Kammarkollegiet tillstyrker förslaget och instämmer i utredningens slutsats om att ett krav på sändarangivelse inte är förenligt med direktivet om otillbörliga affärsmetoder.

Konsumentverket anser att det saknas skäl att ta bort kravet på sändar- angivelse i den nya marknadsföringslagen.

Näringslivets Delegation för Marknadsrätt, Stockholms Handels- kammare, Svensk Handel och Tjänsteföretagen, Sveriges Annonsörer, Sveriges Försäkringsförbund, Svenskt Näringsliv, Svenska Tidnings- utgivareföreningen, Sveriges Marknadsförbund, Marknadsdomstolen och

Sveriges Reklamförbund anser att den nuvarande regeln om sändar- angivelse är bra och att den bör behållas i den nya lagen.

Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande 5 § andra stycket marknadsföringslagen ska det tydligt framgå vem som svarar för mark- nadsföringen. Detta kan uppnås genom en upplysning i text om annon- sörens namn eller firma. Också ett välkänt varumärke som associerar till ett visst företag kan ge den erforderliga identitetsupplysningen. Bestäm- melsen infördes i 1995 års marknadsföringslag och utgör en kodifiering av Marknadsdomstolens praxis vid tillämpningen av generalklausulen och Internationella handelskammarens (ICC) grundregler för reklam.

Genom förbudet mot åtgärder som strider mot god yrkessed enligt direktivets artikel 5.1 och 5.2 ger direktivet uttryck för principen att det ska vara möjligt att identifiera avsändaren bakom en marknadsförings- åtgärd. Vad som avses med god yrkessed ryms inom begreppet god affärssed och avser bl.a. det normsystem som har utvecklats inom när- ingslivet, främst ICC:s grundregler för reklam.

Av artikel 10 i ICC:s uppförandekod framgår att annonsörens identitet bör framgå. Detta gäller dock inte vid framställningar vars enda syfte är att skapa uppmärksamhet inför uppföljande framställningar (s.k. teasers).

Enligt regeringens bedömning bör det grundläggande kravet på sändar- angivelse framgå av lagen även i fortsättningen. Bestämmelsen bör dock utformas i enlighet med ovan nämnda uppförandekod. Därmed klargörs att en framställning som syftar till att väcka intresse inför en samman- hörande kampanj som följer i direkt anslutning till den första framställ- ningen inte ska anses otillbörlig på grund av omständigheten att sändar- angivelsen saknas.

Prop. 2007/08:115

83

6.6.3

Förbud mot vilseledande marknadsföring

Prop. 2007/08:115

Regeringens förslag: Ett förbud, jämförbart med 6 § i den nuvarande marknadsföringslagen, införs mot vilseledande påståenden och andra framställningar. Förbudet kompletteras med en utökad lista på exem- pel på framställningar som kan vara vilseledande. Listan på exempel utformas i nära anslutning till direktivet och bör även innehålla exem- pel på efterköpssituationer. Av bestämmelsen ska även uttryckligen framgå att den omfattar vilseledande utelämnande av väsentlig infor- mation.

Utredningens förslag: Utredningens förslag om förbud mot vilse-

 

ledande påståenden och andra framställningar överensstämmer i stort

 

med regeringens förslag.

 

Remissinstanserna: Konsumentverket tillstyrker förslaget om ett för-

 

bud mot vilseledande påståenden och andra framställningar.

 

Sveriges advokatsamfund anser att det bör övervägas om inte upp-

 

räkningarna i artiklarna 6, 7 och 9 i sin helhet ska föras över i marknads-

 

föringslagen och anför även att den av utredningen föreslagna lösningen

 

kräver en läsning av såväl direktivet som dess motiv för att man ska få en

 

förståelse för vilka beteenden som omfattas av lagen.

 

Näringslivets Delegation för Marknadsrätt, Stockholms Handels-

 

kammare, Svensk Handel och Tjänsteföretagen, Sveriges Annonsörer,

 

Sveriges Försäkringsförbund, Svenskt Näringsliv, Svenska Tidnings-

 

utgivareföreningen, Sveriges Marknadsförbund och Sveriges Reklam-

 

förbund menar att det är viktigt att det upprätthålls en klar skiljelinje

 

mellan å ena sidan överdrivna påståenden utan egentlig innebörd i reklam

 

(s.k. puffery) som inte vilseleder och som det inte finns anledning att

 

ingripa mot och, å andra sidan, obevisade påståenden om konkreta sak-

 

förhållanden som är ägnade att inverka på ett köpbeslut.

 

Sveriges Reklamförbund noterar att Marknadsdomstolens praxis för

 

överdrifter synes vara strängare än vad som är fallet i andra medlems-

 

länder. Kravet på att marknadsföringen ska ha en ekonomisk påverkan

 

kommer att få betydelse vid bedömningen av överdrifter. Förbundet

 

välkomnar en ändring av praxis gällande användningen av överdrifter i

 

reklamen.

 

Konsumentvägledarnas Förening är oroliga för att Marknads-

 

domstolens praxis om överdrifter i reklamen kommer att uppluckras och

 

anser inte att reklambranschen bör få större spelutrymme på bekostnad av

 

konsumenterna.

 

Skälen för regeringens förslag: Den vanligaste formen av otillbörlig

 

marknadsföring är användningen av vilseledande påståenden och andra

 

vilseledande framställningar. Det föreslagna förbudet omfattar inte enbart

 

framställningar som innehåller oriktig information eller dylika falska

 

påståenden. Det är också tillämpligt i fall då den allmänna utformningen

 

är ägnad att vilseleda konsumenten, även om uppgifterna är korrekta i

 

sak. Vidare är förbudet tillämpligt på framställningar som utelämnar

 

information eller som föranleder missuppfattningar i sådan omfattning att

 

marknadsföringen framstår som vilseledande.

 

I princip omfattas alla former av vilseledande utelämnande av det

 

allmänt hållna uttrycket ”påståenden och andra framställningar som är

84

vilseledande”, vilket används i marknadsföringslagens nuvarande förbud Prop. 2007/08:115 mot vilseledande reklam m.m. Direktivet uppställer emellertid ett krav på

att utelämnad eller otydlig information ska vara väsentlig för konsu- menten för att en åtgärd ska anses vara vilseledande. Motsvarande krav uppställs inte vid förekomsten av oriktiga påståenden eller dylika fram- ställningar (artiklarna 6 och 7). Den nuvarande bestämmelsen kan därför inte föras över oförändrad till den nya lagen i detta avseende. Paragrafen måste således tydliggöra skillnaden mellan dels framställningar som innehåller falska eller oriktiga påståenden, dels marknadsföring som är vilseledande på grund av att den inte lämnar information som är väsentlig för konsumenten.

Bestämmelsen om förbud mot vilseledande reklam i nuvarande 6 § marknadsföringslagen innehåller en exemplifiering av de vanligast före- kommande fallen av påståenden och framställningar som kan vara orik- tiga. Ett viktigt skäl till bestämmelsens utformning med en icke uttöm- mande uppräkning av exempel är att de bör ge god vägledning för när- ingsidkarna när de lägger upp sina reklamkampanjer och liknande. Denna modell bör behållas i den nya lagen.

Den tidigare exemplifieringen anslöt nära till direktivet om vilse- ledande reklam. Regleringen av konsumentskyddet har inom gemen- skapsrätten numera förts över till direktivet om otillbörliga affärs- metoder. Exemplifieringen ansluter nu nära till detta senare direktiv. Uppräkningen får anses vara så omfattande att det inte kan anses vara behövligt att ordagrant återge direktivets artiklar i bestämmelsen.

Eftersom marknadsföringslagen föreslås omfatta även åtgärder som vidtas efter ett avtalsslut, dvs. i efterköpssituationer, kan det vara av pedagogisk vikt att sådana exempel anges i bestämmelsen.

Framställningens allmänna utformning

Det föreslagna förbudet är tillämpligt om marknadsföringens allmänna utformningen är ägnad att vilseleda konsumenten, även om informa- tionen är korrekt i sak. För att kunna konstatera ett sådant vilseledande fordras en helhetsbedömning av marknadsföringens särdrag och omstän- digheterna kring den. En sådan bedömning kan exempelvis aktualiseras i fall där en framställning innehåller ett korrekt påstående samtidigt som dess bild på ett iögonfallande sätt ger sken av att erbjudandet i fram- ställningen är mer förmånligt än vad som framgår av det i sig korrekta påståendet. Med framställningar avses liksom hittills ord, bild, tecken, m.m. Det avser såväl muntliga som skriftliga framställningar, i annonser, broschyrer och på förpackningar, inklusive förpackningsdekorer, m.m.

En liknande form av vilseledande kan vara för handen när en fram- ställning innehåller endast korrekta påståenden samtidigt som viktig konsumentinformation utelämnas. Kan ett utelämnande av aktuellt slag konstateras bör framställningen prövas utifrån reglerna om vilseledande utelämnande och de särskilda rekvisit som där uppställs.

85

Överdrifter

Prop. 2007/08:115

En ofta återkommande praktisk marknadsrättslig fråga är gräns-

 

dragningen mellan tillåtliga påståenden, som innehåller överdrifter om en

 

produkts egenskaper, och överdrivna påståenden som anses vara vilse-

 

ledande.

 

En näringsidkare bör få använda sig av normalt förekommande och

 

lagligen godtagbara överdrifter, även om marknadsföringen riktas mot en

 

mer utsatt eller svagare konsumentgrupp. Konsumenterna som mark-

 

nadsföringen riktas mot, och den genomsnittlige konsument som fram-

 

ställningen bedöms utifrån, ska alltså inte påverka sedvanlig och legitim

 

praxis att i reklam göra överdrivna påståenden eller påståenden som inte

 

är avsedda att uppfattas i bokstavlig mening (jfr artikel 5.3 i direktivet).

 

Detta gäller naturligtvis endast under förutsättning att överdriften eller

 

framställningen i övrigt inte är vilseledande på annat sätt.

 

För bedömningen huruvida en överdrift är av sådan art att den ska

 

anses innehålla oriktig information eller utgöra ett falskt påstående kan

 

konstateras att den föreslagna bestämmelsen om vilseledande i allt

 

väsentligt är oförändrad i detta avseende. Om en framställning innehåller

 

ett påstående som t.ex. ”Borlänges bästa bilhandlare” bör detta således

 

även i fortsättning anses oriktigt, om påståendet lämnas obestyrkt. Där-

 

efter måste bedömas om den oriktiga information vilseleder konsu-

 

menten i sådan omfattning att den sannolikt medför en påverkan på hans

 

eller hennes förmåga att fatta ett affärsbeslut.

 

Utredningen framhåller att Marknadsdomstolens praxis synes gå längre

 

och vara strängare vad gäller överdrifter i reklam än vad som är fallet i

 

flera andra medlemsländer. Enligt utredningens mening talar bl.a. detta

 

för att Marknadsdomstolens praxis kommer att behöva mjukas upp när

 

det gäller överdrifter i reklam.

 

En bedömning av om en överdrift kan anses vara vilseledande kommer

 

i fortsättningen att ske utifrån en enhetlig gemenskapsnivå. Enligt

 

regeringens bedömning bör det ankomma på Marknadsdomstolen att,

 

med stöd av gemenskapsrättlig praxis, närmare bestämma avgränsningen

 

för vad som kan anses utgöra sedvanlig och legitim användning av över-

 

drifter i reklam.

 

Vilseledande utelämnande

 

Direktivet medger att en helhetsbedömning företas för att bedöma huru-

 

vida en marknadsföringsåtgärd rymmer en vilseledande underlåtenhet

 

eller inte. En grundläggande förutsättning är att näringsidkaren är fri att

 

närmare bestämma vilken information och i vilken omfattning den ska

 

framgå. Denna frihet måste dock emellanåt vägas mot konsument-

 

intresset att vid lämplig tidpunkt och i ändamålsenlig form erhålla infor-

 

mation som är viktig för att kunna fatta ett ekonomiskt beslut om den

 

marknadsförda produkten.

 

Som en kompletterande regel till den allmänna bestämmelsen om

 

vilseledande utelämnande föreslås en regel om köperbjudanden, se

 

avsnitt 6.6.5. När näringsidkaren väljer att utforma sin marknadsförings-

 

åtgärd som ett köperbjudande ska bedömningen ske med beaktande av att

 

 

86

näringsidkaren är skyldig att lämna viss information som förutsätts vara Prop. 2007/08:115 väsentlig för konsumenten.

Om man först ser till den allmänna regeln omfattar begreppet vilse- ledande underlåtenhet alla former av marknadsföring. Bestämmelsen är således möjlig att tillämpa vid kommersiell kommunikation till konsu- menten, exempelvis vid sedvanliga reklamkampanjer eller i samband med anbud, avtals ingående eller leverans av produkten.

Med vilseledande underlåtenhet likställs om marknadsföringen ger information på ett oklart, obegripligt, tvetydigt eller olämpligt sätt. Om näringsidkaren väljer att lämna information som anses vara väsentlig för konsumenten, måste den alltså vara presenterad med en sådan grad av tydlighet att en genomsnittlig konsument kan tillägna sig den. Infor- mation som i sig är sann kan, om den utelämnar något väsentligt, med- föra risk för missuppfattningar och bli vilseledande. Att nämnda former omfattas av uttrycket vilseledande utelämnande bör tydligt framgå av den föreslagna bestämmelsen.

Bestämmelsen inbegriper i princip ett förbud mot framställningar där det inte framgår att det är fråga om marknadsföring. I dessa fall bör dock företrädesvis bestämmelserna i punkterna 11 eller 22 bilaga I till direktiv 2005/29/EG, alternativt bestämmelsen om reklamidentifiering i 9 §, tillämpas.

Information av väsentlig betydelse enligt förbudet mot vilseledande ute- lämnande

Inom ramen för bedömningen av om en åtgärd innefattar ett vilseledande utelämnande fordras att informationen är av väsentlig betydelse för kon- sumenten. Om brister i en framställning endast är bagatellartade eller oviktiga för konsumenten bör detta således inte föranleda något ingri- pande.

Vad som avses med väsentlig information för konsumenten bör bedömas utifrån den krets som marknadsföringen vänder sig till. När väl kretsen av konsumenter identifierats, ska en bedömning av informationen ske utifrån ett perspektiv som är representativt för den genomsnittlige konsumenten i denna grupp.

Om marknadsföringen påverkar en viss konsumentgrupp som på grund av mentala eller fysiska handikapp, ålder eller lättrogenhet är särskilt känslig för metoden eller den produkt metoden avser på ett sätt som näringsidkaren rimligen kan förväntas förutse, ska informationen vägas mot det särskilda skydd som en sådan konsumentgrupp bör åtnjuta. I dessa fall bör det alltså uppställas ett krav på att den undanhållna eller oklara informationen ska anses väsentlig utifrån den genomsnittlige kon- sumenten i denna grupp. Om det exempelvis framstår som rimligt att en framställning särskilt påverkar mycket gamla personer, bör bedömningen ske utifrån denna grupps konsumentperspektiv. Att en framställning innehåller legitima överdrifter eller sedvanliga påståenden som inte är avsedda att uppfattas i bokstavlig mening ska dock inte anses utgöra en vilseledande underlåtenhet, oavsett vem marknadsföringen riktas mot.

Det som man ofta förknippar med begreppet marknadsföring är fram-

ställningar om produkter i TV, tidningar, på Internet, affischering och i

87

radio. Vanligtvis innehåller en sådan framställning ett kommersiellt bud- skap med en enkel och slagkraftig utformning om en eller flera av när- ingsidkarens produkter. Budskap som endast innehåller varumärkes- exponering är också vanligt förekommande. Det är relativt ovanligt att framställningar av det här slaget innehåller någon närmare information som är av väsentligt värde ur konsumentsynpunkt. Syftet med fram- ställningar av det här slaget är i stället att skapa ett intresse kring när- ingsidkaren och dennes produkter.

En potentiell affärsrelation mellan näringsidkare och konsument ligger emellertid närmare i tiden när en framställning innehåller ett erbjudande av mer konkret natur. Många gånger är det innehållet i en framställning som lägger grunden för den möjliga framtida affärsrelationen mellan näringsidkaren och konsumenten. Är en framställning utformad som ett köperbjudande, ska viss information framgå för att konsumenten ska kunna bedöma innehållet i erbjudandet. I annat fall är framställningen vilseledande enligt regeln om köperbjudande.

Det är inte möjligt att uppställa motsvarande konkreta villkor för det generella förbudet mot vilseledande utelämnande. En bedömning av eventuell avsaknad av väsentlig information får i dessa fall vägas utifrån en helhetsbedömning.

Den nuvarande lagstiftningen tar främst sikte på att tillvarata konsu- mentintressena såvitt avser näringsidkares reklamkampanjer och andra traditionella marknadsföringsåtgärder. När det gäller direktivet om otill- börliga affärsmetoders omfattning kan, jämfört med den nuvarande marknadsföringslagen, konstateras att det har ett ökat fokus på att till- varata konsumentintresset i det direkta mötet mellan näringsidkaren och konsumenten. Flera situationer som tidigare uppfattats främst som köp- eller avtalsrättsliga frågor kommer nu även att kunna bedömas utifrån den marknadsrättsliga regleringen. Bestämmelserna om aggressiv mark- nadsföring och att efterköpssituationer omfattas av marknadsförings- begreppet är tydliga exempel på detta.

Den nya marknadsföringslagens utvidgade tillämpningsområde och ovan nämnda fokus bör sätta spår även i regleringen av vilseledande marknadsföring. Genomförandet av direktivet när det gäller förbudet mot en aktiv användning av falska eller oriktiga påståenden medför inga större förändringar jämfört med den nuvarande lagstiftningen, låt vara att åtgärdens sannolika påverkan på konsumentens förmåga att fatta ett eko- nomiskt beslut ska bedömas enligt en uttrycklig bestämmelse. Något annorlunda synsätt kan dock anläggas när det gäller förbudet mot under- låtenhet att lämna information av väsentlig betydelse. Vid avvägningen av vad som utgör lämplig tidpunkt för lämnandet av väsentlig infor- mation till konsumenten talar direktivets omfattning och fokus för att höga krav bör kunna ställas på en marknadsföringsåtgärds innehåll som tidsmässigt ligger nära ett avtal mellan konsument och näringsidkare. Denna grundläggande tanke bör komma till uttryck bl.a. genom att man vid helhetsbedömningen av om en åtgärd innefattar ett vilseledande ute- lämnande väger in, utöver utformningen, i vilket sammanhang infor- mationen lämnas till konsumenten. Naturliga begränsningar i det använda kommunikationsmediet får också vägas in i bedömningen. Kon- sumentens behov av information bör tillmätas större betydelse ju närmare man hamnar en möjlig avtalssituation. Även en högre grad av korrekt

Prop. 2007/08:115

88

och saklig information bör kunna ställas på marknadsföringsåtgärder som Prop. 2007/08:115 näringsidkaren riktar mot konsumenten efter det att avtal slutits. Att en

näringsidkare inte får låta bli att lämna information av väsentlig bety- delse bör då särskilt beaktas.

För att ett vilseledande ska anses föreligga uppställer direktivet ett krav på att information som undanhålls ska vara av väsentlig betydelse för konsumenten. Samtidigt uppställs också kravet på att den utelämnande informationen sannolikt påverkar konsumentens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut. En bestämmelse som reglerar bedömningen av olika marknadsföringsåtgärders påverkan på den ekonomiska besluts- förmågan föreslås i bl.a. 8 §, se avsnitt 6.8. Utredningen har bedömt att nämnda rekvisit sammanfaller med varandra. Utredningen framhåller bl.a. att information av väsentlig betydelse är fråga om information som en konsument behöver för att göra ett välgrundat affärsbeslut och vars utelämnande är ägnat att föra med sig att en konsument fattar ett annat beslut än han eller hon annars skulle ha fattat. Ställningstagandet synes motiverat. Om en brist i en framställning är bagatellartad eller oviktig för konsumenten, bör den rimligen inte påverka konsumentens förmåga att fatta ett ekonomiskt beslut om produkten i fråga. Är informationen väsentlig ligger det däremot i sakens natur att den påverkar konsumen- tens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut. Vid en helhets- bedömning av om en framställning innefattar ett vilseledande uteläm- nande kan således kraven på väsentlighet och på sannolik påverkan på konsumentens förmåga att fatta ett ekonomiskt beslut normalt vägas samman.

Information som en näringsidkare ska lämna i enlighet med särskild lagstiftning är som huvudregel att anse som väsentlig vid tillämpningen av förbudet mot vilseledande utelämnande, se avsnitt 6.13.1.

6.6.4Begränsningar i kommunikationsmediet

Regeringens förslag: Vid bedömningen av ett vilseledande uteläm- nande enligt förbudet mot vilseledande marknadsföring får beaktas det använda kommunikationsmediets begränsningar i tid och utrymme och de åtgärder som näringsidkaren har vidtagit för att på något annat sätt lämna informationen.

Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens för-

 

slag.

 

 

 

Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar främst lagtekniska

 

synpunkter på förslaget.

 

 

 

Marknadsdomstolen påpekar att den föreslagna regeln medför att man

 

frångår principen om att varje reklamenhet ska bedömas för sig. Det

 

krävs en förklaring av hur stadgandet ska tillämpas.

 

Sveriges Marknadsförbund anser att det är oklart i vilken omfattning

 

lagstiftaren avser att lätta på dagens praxis.

 

 

Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande praxis ska varje

 

framställning självständigt

uppfylla

kravet på vederhäftighet

 

(MD 1973:2, MD 1975:13, MD 1977:8 och MD 1994:10). Rättelser och

 

tillrättalägganden i efterhand

medför inte

att vilseledande marknads-

89

föring blir godtagbar. Motsvarande gäller också enligt artikel 20 i Inter- nationella handelskammarens (ICC) grundregler för reklam. Utgångs- punkten, eller huvudregeln, vid bedömningen av huruvida marknads- föring är att betrakta som vilseledande bör således även i fortsättningen vara varje framställning för sig.

Direktivet föreskriver emellertid i artikel 7.3 att när det kommunika- tionsmedium som används för affärsmetoden medför begränsningar av utrymme eller tid, ska dessa begränsningar och de åtgärder som vidtagits av näringsidkaren för att på annat sätt delge konsumenterna informa- tionen tas i beaktande för att avgöra huruvida information har utelämnats. Syftet med bestämmelsen är att underlätta användningen av TV, radio och andra medier med begränsningar i tid och utrymme vid marknads- föring av produkter.

Den föreslagna bestämmelsen saknas i den nuvarande marknads- föringslagen. Den bedöms som nödvändig för ett korrekt genomförande av direktivet.

Bestämmelsen bör uppfattas så att det är näringsidkarens kompletteran- de och med framställningen samtidiga åtgärder som kan beaktas vid bedömningen av om en framställning kan anses utgöra ett vilseledande utelämnande. Näringsidkaren ska visa att sådana erforderliga komplet- terande åtgärder vidtagits. Är framställningen vilseledande, kan detta inte ursäktas genom att korrekt information lämnas i efterhand.

Det är inte en önskvärd utveckling att framställningar i TV eller andra media tillåts vara vilseledande och att detta regelmässigt läks genom hänvisningar till exempelvis en hemsida på Internet där den korrekta informationen framgår. Om det använda mediet för med sig begräns- ningar vid framställningen samtidigt som den kompletterande informa- tionen ger en korrekt upplysning, bör framställningen bedömas som vilseledande om den samlade bedömningen ger detta intryck. Höga krav bör ställas på marknadsföringens sammantagna tydlighet för att den kompletterande informationen ska anses neutralisera en vilseledande framställning. Den aktuella bestämmelsen bör således tillämpas restrik- tivt.

Prop. 2007/08:115

90

6.6.5Köperbjudanden

Regeringens förslag: Om en näringsidkare i sin marknadsföring väljer att erbjuda konsumenter en bestämd produkt med en pris- angivelse ska framställningen innehålla information om

1.produktens utmärkande egenskaper i den omfattning som är lämplig för mediet och produkten,

2.pris och jämförpris på det sätt som framgår av 7–10 §§ prisinfor- mationslagen (2004:347),

3.näringsidkarens identitet och adress,

4.transaktionsvillkor om dessa avviker från vad som är normalt för branschen eller produkten i fråga,

5.information som enligt lag ska lämnas om ångerrätt eller rätt att häva ett köp.

Motsvarande uppgifter ska anges om marknadsföringen avser flera bestämda produkter med ett gemensamt angivet pris.

Om sådan information inte lämnas är marknadsföringen vilse- ledande.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår en särskild bestämmelse om vilken information som ska lämnas vid ett köperbjudande. Ett köp- erbjudande föreligger när pris och produktens utmärkande egenskaper framgår av framställningen. Skyldigheten att lämna information omfattar produktens utmärkande egenskaper, näringsidkarens identitet och adress, priset inklusive skatter eller det sätt på vilket priset beräknas, om priset inte kan beräknas i förväg, tillkommande kostnader för frakt, leverans och porto eller uppgift om att sådana ytterligare kostnader kan till- komma, om dessa inte kan beräknas i förväg, villkor för betalning, leverans och reklamationshantering, om dessa avviker från vad som är normalt, och uppgift om eventuell ångerrätt eller rätt att häva ett köp, om en sådan rätt avviker från vad som följer av lag. Skyldigheten att lämna information gäller bara om informationen inte ändå framgår av samman- hanget.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna ställer sig frågande till den närmare innebörden av vad som utgör ett köperbjudande och hur den av utredningen föreslagna bestämmelsen ska tillämpas.

Sveriges Marknadsförbund tillägger att ett köperbjudande bör vara en speciell sorts marknadsföring, dvs. utbudsreklam eller utbudsannon- sering. Det är således något som ska kunna köpas på grundval av den givna informationen, varför denna måste stå för sig själv och inte undan- hålla väsentliga detaljer.

Bakgrund: Av direktivets reglering om köperbjudande framgår bl.a. följande. Enligt artikel 2 i definieras köperbjudande som ett kommersiellt meddelande som beskriver en produkts egenskaper och pris, på ett sätt som är lämpligt för den typ av kommersiellt meddelande det gäller, och på så sätt gör det möjligt för en kund att köpa produkten.

Vid ett köperbjudande ska, enligt artikel 7.4, följande information anses som väsentlig, om den inte framgår av sammanhanget:

a) Produktens utmärkande egenskaper i den omfattning som är lämplig för mediet och produkten.

Prop. 2007/08:115

91

b) Näringsidkarens geografiska adress och identitet, till exempel före- Prop. 2007/08:115 tagsnamn och, där så är tillämpligt, geografisk adress och identitet för

den näringsidkare på vars uppdrag han agerar.

c)Priset inklusive skatter eller, om produktens art innebär att priset rimligen inte kan beräknas i förväg, det sätt på vilket priset beräknats och alla eventuella ytterligare kostnader för frakt, leverans eller porto eller, om dessa rimligen inte kan beräknas i förväg, uppgift om att sådana ytterligare kostnader kan tillkomma.

d)Närmare villkor för betalning, leverans, fullgörande och hantering av reklamationer, om de avviker från de krav god yrkessed innebär.

e)Uppgift om ånger- eller hävningsrätt för produkter och transaktioner för vilka det finns en sådan rätt.

Utredningen framför att det finns olika uppfattningar bland medlems- länderna om vad som utgör ett köperbjudande. Utredningen redovisar bl.a. följande.

”Vissa medlemsländer har hävdat att begreppet köperbjudande ska upp- fattas på så sätt att tre rekvisit måste vara uppfyllda för att det ska vara fråga om ett köperbjudande i direktivets mening. Sålunda ska det före- komma

ett kommersiellt meddelande som

beskriver produktens egenskaper och pris och

på så sätt gör det möjligt för en kund att köpa produkten.

För att det tredje rekvisitet ska vara uppfyllt krävs enligt denna tolkning att konsumenten de facto kan fatta ett beslut att ingå avtal om köp av en pro- dukt på grundval av den lämnade informationen. I vilken utsträckning så är fallet beror på vilken produkt det är fråga om. Som exempel på sådana köperbjudanden har nämnts saluhållande av varor på hyllor i en butik eller i skyltfönster och reklammaterial som innehåller orderkuponger eller tele- fonnummer till kundtjänst eller liknande där varan kan beställas. Reklam för mer avancerade produkter, såsom bilar och liknande, på annonstavlor där såväl egenskaper som pris anges omfattas däremot inte, eftersom en genomsnittskonsument inte kan fatta beslut om köp på detta underlag. Denna restriktiva tolkning innebär således att köperbjudandet i tiden för- läggs nära ett tänkbart avtalsslut.

En annan uppfattning som har framförts är att endast två rekvisit ska vara uppfyllda för att det ska föreligga ett köperbjudande:

att det förekommer ett kommersiellt meddelade och

att produktens pris och egenskaper anges.

Att det är möjligt för en konsument att köpa produkten på grundval av den lämnade informationen är således inte någon förutsättning för att det ska föreligga ett köperbjudande utan endast en konsekvens av de två först- nämnda rekvisiten. Anges både pris och egenskaper i marknadsföringen ska således den information som anges artikel 7.4 lämnas. Som exempel på ett köperbjudande enligt denna tolkning har angetts reklam på annonstavlor för en viss bilmodell där priset anges. Saluhållande av en viss vara i en butikshylla har vidare angetts som exempel på en situation som i och för sig är att betrakta som ett köperbjudande, men där erforderlig information många gånger redan framgår av själva produkten och butikens allmänna skyltning.”

Utredningens slutsats är att det bör räcka att produktens pris och egen-

 

skaper anges i marknadsföringen för att det ska vara fråga om ett köp-

 

erbjudande (SOU 2006:76 s. 222–224). Det kan också noteras att kom-

92

 

missionen, under förhandlingarna om direktivet, uttalat att regeln om köperbjudande bör tolkas i enlighet med utredningens slutsats. Som motiv för kommissionens ställningstagande framhålls bl.a. att regeln om köperbjudande syftar till att förbjuda framställningar som innehåller illusoriska priser.

Skälen för regeringens förslag: För att utkristallisera köperbjudandets innehåll och funktion finns det anledning att se närmare på direktivets syfte och omfattning. Allmänna överväganden kring marknadsrättens funktion ger också viss vägledning. En genomgång av de övriga rekvisit som ska beaktas vid helhetsbedömningen av om en åtgärd är vilse- ledande bidrar också till att bringa klarhet i på vilket sätt bestämmelsen bör vara avsedd att tillämpas.

Direktivets primära syfte är att tillförsäkra konsumenterna inom EU ett enhetligt konsumentskydd. Utöver konsumentintresset är ett indirekt syfte med direktivet att underlätta för näringsidkare att marknadsföra sina produkter i samtliga medlemsländer. Det övergripande målet med detta syfte är att öka rörligheten av varor och tjänster inom gemenskapen.

Det senare syftet kommer till uttryck i direktivet genom utgångs- punkten att en näringsidkare är fri att närmare bestämma omfattningen av den information som ska lämnas i marknadsföringen. Ett generellt krav på näringsidkaren att lämna relevant konsumentinformation om t.ex. produktegenskaper och pris går således längre än vad direktivet före- skriver. Eftersom direktivet ska medföra en full harmonisering, är en sådan generell informationsskyldighet inte möjlig. Regeln om köp- erbjudande konkretiserar emellertid en situation där näringsidkarens intresse får stå tillbaka för konsumentskyddet. Båda intressena ska beaktas, men konsumentintresset bör alltså vara prioriterat vid bedöm- ningen av köperbjudandets närmare innebörd.

Från den enskilde konsumentens synpunkt är det viktigt att han eller hon har tillgång till information i sådan omfattning att det är möjligt att fatta välgrundade beslut huruvida en produkt ska förvärvas eller inte. Genom tillgång till god information får konsumenterna ökade möjlig- heter att göra väl övervägda och rationella val. De kan härigenom bättre tillfredsställa sina behov och undvika ekonomiska och andra risker. Sett till konsumentintresset är det således angeläget att relevant produkt- information lämnas.

En väl fungerande marknad förutsätter också att konsumenterna har tillräcklig information. Bristande eller otydlig produktinformation får anses öka risken för att konsumenterna avstår från att förvärva produkten i fråga. Sett ur näringsidkarens perspektiv finns det således en risk för att bristande produktinformation till konsumenterna leder till en sämre avsättning på marknaden. Upprättas regler med effekten att flödet av relevant information från näringsidkare till konsument minskar, kan detta motverka syftet att öka rörligheten av varor och tjänster inom gemen- skapen.

Prisinformation är en annan viktig faktor som avsevärt underlättar för konsumenterna att göra prisjämförelser. Detta ger i sin tur konsu- menterna en möjlighet att göra väl underbyggda val på en konkurrens- utsatt marknad. Prisinformation har sålunda i allmänhet både en konkur- rensbefrämjande effekt och en återhållande verkan på prisnivån.

Prop. 2007/08:115

93

Regleringen av köperbjudanden får, mot nämnda bakgrund, inte ges Prop. 2007/08:115 den innebörden att den i praktiken leder till att näringsidkare avhåller sig

från att lämna information. Det är således viktigt att bestämmelsen är klart och tydligt utformad samt enkel att efterleva. En utformning som får effekten att näringsidkare uppmuntras att informera konsumenterna på ett utförligt och korrekt sätt är också i linje med direktivets syften.

Kriterierna för ett köperbjudande

Kriterierna för ett köperbjudande framgår av direktivets artikel 2 i. Där definieras ett köperbjudande som ett kommersiellt meddelande som beskriver en produkts utmärkande egenskaper och pris, på ett sätt som är lämpligt för den typ av kommersiellt meddelande det gäller, och på så sätt gör det möjligt för en kund att köpa produkten.

Om man ser till de kriterier som konstituerar ett köperbjudande, kan

 

det konstateras att marknadsföringslagen omfattar kommersiella med-

 

delanden. Har en framställning ett annat ändamål än marknadsföring

 

aktualiseras alltså inte någon reglering om köperbjudanden. Något behov

 

av att informera om detta särskilt i marknadsföringslagen när det gäller

 

köperbjudanden bedöms inte föreligga.

 

Det sista ledet i definitionen av köperbjudande i artikel 2 i tar sikte på

 

vilken effekt som uppkommer hos konsumenten vid förekomsten av de

 

två första kriterierna i en och samma framställning. Såsom utredningen

 

framhåller kan det sista ledet i definitionen endast ses som en konsekvens

 

av att marknadsföringen innehåller viss information om produkten och

 

dess pris. Som en följd av denna information är det alltså möjligt för en

 

konsument att fatta ett beslut om att förvärva produkten. Slutsatsen är

 

således att det ställs låga krav på en beskrivning av en produkts utmär-

 

kande egenskaper för att denna information tillsammans med en prisupp-

 

gift ska anses utgöra ett köperbjudande.

 

Bestämda produkter och prisangivelse

 

En uppgift om produktens utmärkande egenskaper utgör tillsammans

 

med en prisuppgift det som konstituerar ett köperbjudande. Om fram-

 

ställningen utformas som ett köperbjudande, ska näringsidkaren också

 

ange produktens utmärkande egenskaper i den omfattning som är lämplig

 

för mediet och produkten.

 

Marknadsföringslagen täcker ett brett spektrum av olika varor och

 

tjänster. Ur ett konsumentperspektiv kan det många gånger vara fullt

 

tillräckligt med t.ex. en bild på en solstol för att få klart för sig vilka

 

utmärkande egenskaper stolen har. En annorlunda och mer utförlig

 

beskrivning är nödvändig om framställningen t.ex. avser ett operativ-

 

system till en dator. Regeln om köperbjudande måste täcka hela det

 

spektrum av produkter som omfattas av lagen. Att, som utredningen

 

föreslår, låta uttrycket ”produktens utmärkande egenskaper” utgöra ett

 

kriterium för vad som grundar ett köperbjudande innebär att rättstilläm-

 

paren måste gör en individuell bedömning av varje enskild produkts

 

utmärkande egenskaper för att konstatera huruvida beskrivningen är av

 

sådan omfattning att det kan anses utgöra ett köperbjudande. En sådan

94

 

lösning bedöms ge så stort tolkningsutrymme att bestämmelsen blir svår att tillämpa i praktiken. Som redan nämnts är det viktigt att bestäm- melsen är klart och tydligt utformad samt enkel att efterleva för närings- idkarna. Det är också viktigt att regeln bli så tydlig att konsumenterna tillförsäkras den skyddsnivå som avses med direktivet.

Den lösning som regeringen förespråkar har sin förebild i 6 § pris- informationslagen (2004:347) och innebär att ett köperbjudande är för handen om en bestämd produkt marknadsförs tillsammans med en pris- uppgift. Produktbegreppet i marknadsföringslagen är dock vidare än i prisinformationslagen. Även när flera bestämda produkter marknadsförs tillsammans med ett gemensamt pris medför det att ett köperbjudande ska anses föreligga.

Det första kriteriet för ett köperbjudande är således uppfyllt när det är fråga om en produkt som till sin art eller sitt slag är tillräckligt speci- ficerad. Tillräckligt specificerad anses produkten vara om konsumenten genom uppgifterna i marknadsföringen kan bilda sig en uppfattning om produktens beskaffenhet. Varan eller tjänsten ska kunna identifieras och särskiljas från andra varor eller tjänster. När det gäller hantverkstjänster sägs ofta att många sådana tjänster inte anses bli bestämda förrän när- ingsidkaren och konsumenten är överens om vad som ska utföras. Endast om produkten som marknadsföringen avser låter sig specificeras så till vida att produkten kan identifieras och särskiljas uppkommer skyldighet att lämna kompletterande information, förutsatt att framställningen även inkluderar en prisuppgift. Motsvarande gäller om köperbjudandet avser flera bestämda produkter.

En prisuppgift utgör det andra kriteriet som tillsammans med fram- ställningen av en eller flera bestämda produkter grundar ett köp- erbjudande. Samtliga former av prisuppgifter som antyder att en produkt kan förvärvas för ett visst pris är tillräckligt för att grunda ett köp- erbjudande. Om uttryck som t.ex. ”dagspris” eller ”billigt” anges som enda prisuppgift bör detta inte att ses som en prisangivelse som grundar ett köperbjudande.

Om produktens art innebär att priset rimligen inte kan beräknas i för- väg, utgör en framställning av det sätt på vilket priset beräknats en till- räcklig omständighet för att grunda ett köperbjudande. Exempel på detta är när varan säljs i lösvikt och jämförpris anges t.ex. per kilo, liter eller meter. Ett annat exempel är om priset anges för tjänster där priset regel- mässigt anges i procent av en köpeskilling eller en lånesumma.

Motsvarande gäller om framställningen avser flera bestämda produkter till ett gemensamt pris.

Väsentlig information vid köperbjudande

Den föreslagna bestämmelsen om köperbjudande innehåller en uttöm- mande uppräkning av den information om produkten, näringsidkaren, priset jämte övriga villkor som ska anses vara väsentliga för konsu- menten vid ett köperbjudande. Om näringsidkaren väljer att utforma sin marknadsföringsåtgärd som ett köperbjudande, ska samtliga uppgifter som anges i uppräkningen anges för att det inte ska anses föreligga någon brist på väsentlig information till konsumenten.

Prop. 2007/08:115

95

Vad som utgör väsentlig information som ska anges vid ett köp- erbjudande följer av den uppräkning som framgår av direktivets artikel 7.4. Informationen som ska framgå är:

produktens utmärkande egenskaper i den omfattning som är lämplig för mediet och produkten,

priset inklusive skatter eller, om produktens art innebär att priset rimligen inte kan beräknas i förväg, det sätt på vilket priset beräknats och alla eventuella ytterligare kostnader för frakt, leverans eller porto eller, om dessa rimligen inte kan beräknas i förväg, uppgift om att sådana ytterligare kostnader kan tillkomma,

näringsidkarens geografiska adress och identitet, till exempel före- tagsnamn och, där så är tillämpligt, geografisk adress och identitet för den näringsidkare på vars uppdrag han agerar,

närmare villkor för betalning, leverans, fullgörande och hantering av reklamationer, om de avviker från de krav god affärssed innebär, och

uppgift om ånger- eller hävningsrätt för produkter och transaktioner för vilka det finns en sådan rätt.

Produktens utmärkande egenskaper

I ett köperbjudande ska näringsidkaren ange produktens utmärkande egenskaper i den omfattning som är lämplig för mediet och produkten.

För att uppfylla kravet som bör ställas på en beskrivning av den bestämda produktens eller de bestämda produkternas utmärkande egen- skaper i ett köperbjudande bör beaktas vad konsumenten typiskt sett behöver känna till vid tiden för köperbjudandet för att kunna bedöma erbjudandets innehåll.

Beroende på vilken produkt som avses, kan informationen som krävs vara av olika slag. Det kan exempelvis handla om information om varans eller tjänstens innehåll, beskaffenhet och egenskaper eller dess användning, förvaring och skötsel. Det bör normalt vara tillräckligt att produktens viktigare egenskaper anges på ett sådant sätt att konsumenten kan bilda sig en uppfattning om produkten som erbjuds för det angivna priset. Många gånger kan också produkten vara av sådan beskaffenhet att det är tillräckligt med en bild på produkten för att konsumenten ska få klart för sig vilka utmärkande egenskaper produkten har. Samtliga egen- skaper som kännetecknar eller som ger produkten en viss särprägel behöver därför inte anges för att uppfylla kravet på en produkt- beskrivning vid ett köperbjudande.

När det gäller vissa tjänster är det vanligt att innehållet inte bestäms förrän näringsidkaren och konsumenten är överens om vad som ska utföras. Hantverkstjänster är ett sådant exempel. Om en tjänst ska mark- nadsföras i ett köperbjudande, bör tjänsten presenteras på ett sådant sätt att det huvudsakliga innehållet i tjänsten kan identifieras och särskiljas.

Marknadsföringslagen omfattar ett brett spektrum av varor och tjänster. Även reklam för mer avancerade produkter, vars utmärkande egenskaper normalt kräver en utförligare beskrivning, omfattas av reglerna om köp- erbjudande. Kravet på att lämna information begränsas emellertid av att information endast behöver lämnas i den omfattning som är lämplig för mediet. Vid en sammantagen bedömning av ett köperbjudande bör såle-

Prop. 2007/08:115

96

des erbjudandets art och produktens karaktär vägas mot vad konsu- menten typiskt sett behöver känna till vid tiden för köperbjudandet för att kunna bedöma erbjudandets innehåll.

Regeln om köperbjudande undantar inte kraven enligt övrig marknads- rättslig reglering. Egenskaper som ska anges i enlighet med t.ex. upp- förandekoder och god marknadsföringssed måste framgå. Konsument- information som ska framgå i enlighet med särskild lag ska alltid framgå för att marknadsföringen inte ska anses vara otillbörlig. Ett köp- erbjudande får inte heller vara utformat på ett sådant sätt att det under- låter att lämna väsentlig information i strid med förbudet mot vilse- ledande marknadsföring eller vara otillbörligt utformat på annat sätt.

Pris

Enligt den föreslagna ändringen i 6 § prisinformationslagen (2004:347) har näringsidkare en skyldighet att ange pris och jämförpris på vissa produkter när de tillhandahålls i butik, skyltfönster etc., se avsnitt 6.13.2. En enkel och enhetlig lösning är att motsvarande krav på prisinformation uppställs om näringsidkaren väljer att utforma sin reklam som ett köp- erbjudande. Detta innebär att de krav på prisuppgifter som närings- idkaren har att uppfylla vid ett köperbjudande i stort motsvarar den skyl- dighet som i dag uppställs i prisinformationslagen vid marknadsföring av vissa bestämda produkter (jfr prop. 2003/04:38 s. 28–31).

En korrekt prisuppgift ska således omfatta priset för en bestämd pro- dukt eller, för det fall priset inte kan anges, grunderna för hur priset bestäms. Ett viktigt syfte med bestämmelsen om köperbjudande är att konsumenten ska få en god prisinformation. Prisuppgiften ska vara korrekt, tydlig och rättvisande för den bestämda produkten eller de bestämda produkterna. Ungefärliga prisuppgifter uppfyller inte de krav som uppställs enligt regeln. Innehåller ett köperbjudande endast en upp- gift om från- eller cirkapris, bör framställningen således anses vara vilse- ledande.

De debiteringsgrunder som uppfyller kravet på prisangivelse för det fall priset inte kan anges kan t.ex. vara arbetskostnad per timme, materialkostnad per enhet, uppskattad åtgång av arbetstid och material samt andra debiteringsposter såsom kostnad för restid, resekostnad, kost- nad för servicebil och specialutrustning m.m. I de fall då det inte är möjligt att ange ett pris uttryckt i kronor, exempelvis vissa typer av tjänster där priset regelmässigt anges i procent av en köpeskilling eller en lånesumma, bör det vara tillräckligt att ange information om grunderna för hur priset bestäms.

Jämförpris ska anges. Liksom i dag får jämförpris undantas när en sådan angivelse saknar betydelse eller skapar förvirring.

Prisangivelsen ska även innehålla uppgifter om de avgifter och kost- nader som kan tillkomma. Eventuella ytterligare kostnader för frakt, leverans eller porto ska anges särskilt.

Priset, eller grunder för beräkningen av priset om detta i stället används, ska inbegripa mervärdesskatt och andra skatter.

Regleringen av beräkningsgrunderna och vilken annan prisinformation som är väsentlig för konsumenterna och som ska framgå vid ett köp-

Prop. 2007/08:115

97

erbjudande bör lämpligast lösas genom en hänvisning i marknads- Prop. 2007/08:115 föringslagen till 7–10 §§ prisinformationslagen.

I 10 § andra stycket prisinformationslagen anges att prisinformationen

 

ska lämnas skriftligen, om konsumenten inte kan få informationen på

 

annat likvärdigt sätt. Regeln uppställer inte något absolut krav på skriftlig

 

prisinformation. Muntlig prisinformation ska t.ex. kunna ges i omedelbar

 

närhet till varan så att konsumenten utan omgång kan jämföra olika

 

priser och göra ett val (prop. 1990/91:171 s. 26 f.).

 

En framställning med ett köperbjudande kan självklart kommuniceras

 

på annat sätt än i skriftlig form. Något absolut krav på skriftlig pris-

 

information bör därför inte heller krävas vid ett köperbjudande.

 

Näringsidkarens geografiska adress och identitet

 

Av ett köperbjudande ska framgå näringsidkarens geografiska adress och

 

identitet, till exempel företagsnamn, och där så är tillämpligt geografisk

 

adress och identitet för den näringsidkare på vars uppdrag han eller hon

 

agerar. Det ligger normalt i näringsidkarens eget intresse att lämna

 

information om var produkten i fråga kan inhandlas. Låga krav kan där-

 

för ställas för att denna information ska anses vara uppfylld. Exempelvis

 

kan det anses tillräckligt med en hänvisning till näringsidkarens hemsida

 

på Internet där möjlighet till beställning eller en geografisk adress-

 

angivelse återfinns. Lämnas erbjudandet av en näringsidkare med väl

 

inarbetat varumärke bör det även vara tillräckligt att företagets varu-

 

märke anges. Detta förutsätter dock att erbjudandet gäller på närings-

 

idkarens samtliga försäljningsställen för att framställningen inte ska

 

uppfattas som en vilseledande framställning.

 

Det finns emellertid krav på att ge information om identitet som redan

 

gäller för näringsidkare enligt annan lagstiftning och som kan ha bety-

 

delse vid marknadsföring. Utöver den information som ska anges enligt

 

regeln om köperbjudande kan alltså en näringsidkare också vara skyldig

 

att ge den information som anges i t.ex. distans- och hemförsäljnings-

 

lagen (2005:59), lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra

 

informationssamhällets tjänster, m.m. eller lagen (1999:268) om

 

betalningsöverföringar inom EES.

 

Villkor för betalning, leverans, fullgörande och hantering av reklama-

 

tioner

 

Även när det gäller information om villkor för betalning, leverans, full-

 

görande och hantering av reklamationer ligger det i näringsidkarens eget

 

intresse att ange om villkoren för betalning m.m. bedöms vara mer för-

 

delaktiga än för branschen i övrigt. Om näringsidkaren väljer att saluföra

 

sina produkter med mer förmånliga villkor, finns inget krav på att detta

 

ska anges i marknadsföringen. Inte heller en tillämpning av sådana vill-

 

kor som följer vad som är normalt för produkten och branschen i fråga

 

behöver anges särskilt. Bestämmelsen syftar till att uppmärksamma kon-

 

sumenten på att näringsidkaren tillämpar villkor som sannolikt är sämre

 

för konsumenten än vad som gäller för branschen i övrigt. Villkor för

 

betalning, leverans, fullgörande och hantering av reklamationer behöver

98

 

således anges i ett köperbjudande endast om villkoren innebär en Prop. 2007/08:115 avvikelse som får anses vara till nackdel för konsumenten.

Information om ånger- eller hävningsrätt för produkter och transak- tioner

Vid försäljning som sker på distans eller vid hem- och telefonförsäljning ska konsumenten informeras av näringsidkaren om vad som gäller för ångerrätten, 2 kap. 6 § 6, 3 kap. 3 § 8 och 4 kap. 3 § distans- och hem- försäljningslagen (2005:59). Information om ånger- och hävningsrätt ska även lämnas vid upplåtelse av bostadsandelar enligt 4 § 9 och 10 lagen (1997:218) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende. Är en framställning formulerad som ett köperbjudande ska information om att det finns ånger- eller hävningsrätt framgå av erbjudandet.

Regleringen om ånger- och hävningsrätt när det gäller timeshare och distansavtal är utformad på det sättet att näringsidkaren åläggs att ge information och andra avtalsvillkor i rimlig tid innan ett avtal ingås. I praktiken ska detta anses medföra att näringsidkaren är skyldig att ge informationen om han eller hon lämnar ett erbjudande till konsumenten som kan besvaras av denna utan ytterligare förhandlingar. Det saknar därvid betydelse om näringsidkarens erbjudande avtalsrättsligt är att betrakta som utbud (och konsumentens svar ett anbud) eller anbud (och konsumentens svar accept). Det är senast vid detta tillfälle som infor- mationen måste lämnas och avtalsvillkoren tillhandahållas, men när- ingsidkaren är fri att göra det tidigare under marknadsföringen. I de fall näringsidkarens tanke är att avtal ska ingås mer eller mindre omedelbart, såsom vid telefonförsäljning, innebär kravet att informationen ska ges i rimlig tid innan avtalet dessutom att konsumenten måste få tid att ta del av informationen och överväga villkoren innan han eller hon uppmanas att ta ställning till erbjudandet (prop. 2004/05:13 s. 52).

Regeln om köperbjudande är formulerad på så sätt att den anger en konkret tidpunkt när informationen om ånger- eller hävningsrätt enligt distansavtalslagen eller lagen om tidsdelat boende ska lämnas. Väljer näringsidkaren ett lämna ett erbjudande om en eller flera bestämda pro- dukter tillsammans med en prisuppgift, är detta tidpunkten då villkoren för ett köperbjudande ska uppfyllas. Skälet till detta är att ett köp- erbjudande, i vart fall i princip, innehåller information av sådan art och omfattning att konsumenten många gånger kan anta eller förkasta när- ingsidkarens erbjudande utan ytterligare förhandlingar. Tidpunkten när informationen senast bör lämnas enligt regleringen i distansavtalslagen och lagen om tidsdelat boende jämte kravet på information enligt bestämmelsen om köperbjudande torde således i allt väsentligt överens- stämma.

Det är endast information om ånger- eller hävningsrätt som ska lämnas enligt lag som behöver framgå av ett köperbjudande. Annat avtals- innehåll som följer av anbud och accept eller av lag, t.ex. avtal om öppet köp eller möjligheten att reklamera eller häva köpet på grund av fel i vara behöver inte anges.

99

Framställningar av blandad karaktär

Prop. 2007/08:115

Vissa framställningar kan vara blandade till sin karaktär genom att en del

 

av näringsidkarens utbud visas upp kombinerat med ett eller flera köp-

 

erbjudanden på vissa utvalda produkter. Endast de delar av fram-

 

ställningen som utgör köperbjudanden behöver i sådana fall uppfylla

 

kraven på information enligt den aktuella regleringen.

 

Regeln om köperbjudande i relation till kravet på prisangivelse enligt

 

prisinformationslagen

 

Enligt den föreslagna ändringen i 6 § prisinformationslagen ska pris-

 

information lämnas när en näringsidkare tillhandahåller bestämda pro-

 

dukter åt konsumenter. Av detta följer bl.a. att prisuppgift ska framgå vid

 

produktexponering i bl.a. butik och skyltfönster, se avsnitt 6.13.2.

 

Regeln om köperbjudande utgör ett förbud mot att inte lämna viss

 

information när marknadsföringen är utformad som ett köperbjudande.

 

Bestämmelsens karaktär är således inte av sådan art att den kan ha före-

 

träde framför kravet på prisangivelse enligt prisinformationslagen. Lik-

 

som tidigare är alltså näringsidkare skyldiga att lämna prisuppgift när

 

konsumenter tillhandahålls en produkt i butik, skyltfönster etc.

 

Det ska dock anmärkas att skyldigheten att ange pris enligt pris-

 

informationslagen därmed kan innebära att det är fråga om ett köp-

 

erbjudande. Relevant information framgår dock många gånger redan av

 

själva produkten och butikens allmänna skyltning, varför det torde vara

 

sällsynt för näringsidkaren att behöva vidta några ytterligare åtgärder

 

utöver en korrekt prismärkning på produkterna som tillhandahålls.

 

6.6.6

Näringsidkare och köperbjudanden

 

 

 

Regeringens bedömning: Något krav på information vid köp-

 

erbjudanden riktade till näringsidkare ska inte ställas.

 

Utredningens bedömning: En allmän informationsskyldighet bör inte

 

gälla om marknadsföringsåtgärden riktas mot näringsidkare. Utform-

 

ningen av den föreslagna regeln om köperbjudande, som utgör en sär-

 

skild regel om informationsskyldighet i utredningens förslag, utesluter

 

dock inte att den omfattar även åtgärder som riktas till näringsidkare.

 

Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag

 

eller lämnar det utan erinran. Remissinstanserna lämnar dock synpunkter

 

på förslaget om köperbjudande, se avsnitt 6.6.5.

 

Skälen för regeringens bedömning: De krav på information som

 

uppställs i den nuvarande marknadsföringslagen omfattar endast åtgärder

 

som riktas till konsumenter. Någon skyldighet att lämna viss information

 

om åtgärden riktas till näringsidkare föreligger inte enligt gällande rätt.

 

Något uttalat skyddsbehov kan inte anses föreligga när det gäller köp-

 

erbjudanden som riktas till andra än konsumenter. Nämnda ordning bör

 

därför gälla även enligt den nya lagen. Regeln om köperbjudande bör

 

således omfatta endast marknadsföring som riktas till konsumenter.

 

 

 

100

6.6.7

Vilseledande förpackningsstorlekar

Prop. 2007/08:115

Regeringens förslag: Den nuvarande bestämmelsen om vilseledande förpackningsstorlekar tas in i den nya lagen.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar förslaget utan erinran. Skälen för regeringens förslag: Direktivet om otillbörliga affärs-

metoder tar sikte på vilseledanden i fråga om presentationen av hela produkten (artikel 6.1). Den omfattar således inte bara påståenden och andra framställningar utan även den yttre formen och storleken hos pro- duktens förpackning. Ett genomförande av direktivet torde således kräva att lagen innehåller en bestämmelse som gör det möjligt att ingripa mot förpackningar som kan anses vilseleda en konsument. I den nuvarande lagen finns redan ett uttryckligt förbud mot att använda förpackningar som genom den yttre utformningen är vilseledande i fråga om den mark- nadsförda produktens mängd, storlek eller form. Denna bestämmelse kan oförändrad tas in i den föreslagna lagen.

6.6.8Vilseledande efterbildningar

Regeringens förslag: Den nuvarande bestämmelsen om vilseledande efterbildningar tas in i den nya lagen. För att genomföra direktivet kompletteras denna bestämmelse med en ytterligare bestämmelse som ska tillämpas vid vissa flagranta fall av efterbildningar.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

 

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker för-

 

slaget eller lämnar det utan erinran.

 

Sveriges Reklamförbund anser att det nytillkomna kravet på ekonomisk

 

effekt kan leda till en ovälkommen liberalisering av skyddet mot illojal

 

efterbildning sett utifrån näringsidkarintresset.

 

Sveriges advokatsamfund efterlyser en närmare förklaring till hur

 

bestämmelsen om vilseledande efterbildningar överensstämmer med den

 

föreslagna punkten 13 i bilagan.

 

Skälen för regeringens förslag: I den nuvarande bestämmelsen om

 

vilseledande efterbildningar slås fast att en näringsidkare inte får använda

 

sådana efterbildningar av andra näringsidkares kända och särpräglade

 

produkter som är vilseledande i fråga om produktens kommersiella

 

ursprung. Med begreppet särpräglad avses att produkten har en sär-

 

skiljande funktion, dvs. har till ändamål att ge produkten ett utseende

 

som i estetisk hänseende skiljer den från andra produkter. Den efter-

 

bildade produkten måste också vara känd på marknaden på ett sådant sätt

 

att den förknippas med någon viss näringsidkares produkter. En utform-

 

ning som i huvudsak är tekniskt eller funktionellt betingad anses däremot

 

inte göra produkten särpräglad, vilket uttryckligen framgår av ett undan-

 

tag i paragrafen.

 

Vid tillkomsten av bestämmelsen beaktades att ett uttryckligt förbud

 

ligger i linje med Sveriges förpliktelser enligt Pariskonventionen av den

 

20 mars 1883 för industriellt rättsskydd (SÖ 1970:60). I konventionens

101

 

artikel 10 bis tredje punkten föreskrivs att förbud särskilt ska meddelas mot ”alla handlingar av beskaffenhet att, genom vilket medel det vara må, framkalla förväxling med en konkurrents företag, varor verksamhet inom industri eller handel” (prop. 1994/95:123 s. 59).

Så som Sveriges Reklamförbund påpekar fordras att den vilseledande efterbildningen medför en sannolik ekonomisk effekt hos konsumenten för att bestämmelsen om vilseledande efterbildningar ska kunna till- gripas. Den föreslagna lagen bör dock inte medföra att skyddsnivån för- sämras, varken för konsumenter eller för näringsidkare, när det gäller risken att bli utsatt för illojal konkurrens i form av vilseledande efter- bildningar. Domstolens bedömning av om produkterna är lätt för- växlingsbara sker nämligen utifrån konsumentens eller näringsidkarens perspektiv. Om en produkt konstateras vara en efterbildning av en annan känd och särpräglad produkt, bör det ligga i sakens natur att förekomsten av en sådan efterbildning sannolikt påverkar konsumentens ekonomiska handlingsmönster. Exempelvis bör det då inte råda någon tvekan om att en konsument kan komma att köpa fel vara i en affär på grund av för- växlingsrisken. Kravet på en effekt på konsumentens ekonomiska bete- ende bör i ett sådant fall anses vara uppfyllt. Omfattningen och den praxis som slagits fast enligt bestämmelsen om vilseledande efter- bildningar bör således i allt väsentligt vara oförändrad.

Det måste uppmärksammas att det i bilaga I till direktiv 2005/29/EG finns en kompletterande bestämmelse som innebär ett förbud att försöka sälja en produkt som liknar en annan produkt, som görs av en särskild tillverkare, på ett sätt som avsiktligt förespeglar konsumenten att pro- dukten är gjord av samma tillverkare, trots att så inte är fallet (punkten 13 i bilagan).

Den nya marknadsföringslagen är konstruerad på så sätt att någon av de mer allmänt formulerade bestämmelserna i princip kan tillämpas på alla former av otillbörlig marknadsföring. Sker en överträdelse mot en mer preciserad regel, ska dock endast denna tillämpas. De nu aktuella bestämmelserna bör ses mot denna bakgrund. Den i bilagan angivna bestämmelsen bör enligt regeringens uppfattning vara tillämplig i de mer flagranta fallen av efterbildningar. Detta understryks av att det uppställs ett krav på att efterbildningen avsiktligt förespeglar att produkten är gjord av tillverkaren av den efterbildade produkten. Bestämmelsen i bilagan bör således aktualiseras när det t.ex. är fråga om marknadsföring av rena plagiat eller andra liknande efterbildningar som i estetisk hän- seende ger intrycket av att vara utformade mycket nära den särpräglade produkten. Den närmare gränsdragningen mellan bestämmelserna som förbjuder vilseledande efterbildningar bör dock närmare preciseras genom praxis.

Direktivet föreskriver ett krav på att bestämmelsen i bilagan ska tas in oförändrad i den nationella lagstiftningen. Den nuvarande förbudet om vilseledande efterbildningar bör behållas då det har ett vidare tillämp- ningsområde, samtidigt som det tillgodoser att Sverige uppfyller sina övriga internationella förpliktelser.

Prop. 2007/08:115

102

6.6.9Konkursutförsäljningar, utförsäljningar och realisationer

Regeringens förslag: De nuvarande bestämmelserna om uttrycken konkursutförsäljningar, utförsäljningar och realisationer, m.m. behålls.

Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens för- slag.

Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig tillstyrker för- slaget.

Skälen för regeringens förslag: Bestämmelserna i 9–11 §§ i den nuvarande marknadsföringslagen syftar till att motverka vilseledande användning av bl.a. uttrycken konkursutförsäljningar, utförsäljningar och realisationer. Uttrycken har särskild attraktionskraft genom att de skapar förväntningar om särskilt förmånliga anbud. Sett till både konsument- skydd och en väl fungerande konkurrens är det angeläget att dessa uttryck inte används på ett sätt som vilseleder. Bestämmelserna ryms väl inom ramen för direktivets förbud mot vilseledande affärsmetoder. De ger också god ledning för näringsidkare när de avser att använda något av dessa uttryck vid sin marknadsföring.

Av Marknadsdomstolens praxis alltsedan 1970-talet framgår att vilse- ledande användning av de aktuella uttrycken har en kommersiell effekt, dvs. påverkar konsumenternas ekonomiska beteende. Direktivet före- skriver generellt att den ekonomiska effekten hos konsumenten ska beaktas vid en prövning av om en åtgärd är vilseledande. Bestämmelsen som föreskriver att marknadsföringen sannolikt ska påverka konsu- mentens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut ska således tillämpas även i förening med aktuella bestämmelser. Detta bör dock inte medföra någon egentlig ändring av praxis, eftersom användningen av aktuella uttryck typiskt sett är ägnade att skapa en förväntan om särskilt förmånliga villkor hos den som marknadsföringen riktas mot.

Villkoren för användningen av uttrycket upphör regleras i punkten 15 i bilagan och kan därför tas bort i bestämmelsen om utförsäljningar.

6.6.10Obeställda produkter och fakturaskojeri

Regeringens bedömning: Bestämmelsen i den nu gällande lagen om obeställda produkter och fakturaskojeri kan ersättas av punkterna 21 och 29 i bilaga I till direktiv 2005/29/EG.

Utredningens förslag: Bestämmelsen i nuvarande 12 § marknads- föringslagen förs över till den nya lagen för att reglerna om obeställda produkter och fakturaskojeri även ska omfatta åtgärder riktade till när- ingsidkare.

Remissinstanserna: Endast Konsumentverket yttrar sig i frågan. Myn- digheten avstyrker förslaget och anser att en dubbelreglering i den nya lagen och i bilagan bör undvikas.

Skälen för regeringens bedömning: Punkterna 21 och 29 i bilaga I till direktiv 2005/29/EG motsvarar i allt väsentligt den nuvarande bestämmelsen om obeställda produkter och fakturaskojeri. Regeringen

Prop. 2007/08:115

103

föreslår att även näringsidkare ska omfattas av de skyddsregler som upp- Prop. 2007/08:115 räknas i bilagan, se avsnitt 6.7. Något behov av att upprätthålla parallella

regelverk för konsumenter respektive näringsidkare föreligger därför inte. Nämnda bestämmelser i bilagan kan således ersätta den nuvarande bestämmelsen om obeställda produkter och fakturaskojeri.

6.6.11Otjänliga produkter

Regeringens bedömning: Förbudet mot marknadsföring av otjänliga produkter behöver inte överföras till den nya lagen.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens bedöm- ning.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker för- slaget eller lämnar det utan erinran.

Verdandi anser att förbudet mot otjänliga produkter ska behållas.

Skälen för regeringens bedömning: Syftet med det nuvarande för- budet mot marknadsföring av otjänliga produkter är att skydda konsu- menter från de ekonomiska skadeverkningar som kan uppstå om de för- värvar funktionsodugliga produkter. Förbudet har tillämpats endast vid ett fåtal tillfällen (MD 1978:27, MD 1991:27 och MD 1995:13). Bestämmelsen har emellanåt blivit ifrågasatt, dels på grund av dess ringa praktiska betydelse, dels för att regeln snarare hör hemma i t.ex. produkt- säkerhetslagstiftningen än i skyddet mot otillbörlig marknadsföring.

I det marknadsrättsliga sammanhanget kan förbudet mot vilseledande marknadsföring i stället tillämpas på framställningar av en produkts utmärkande egenskaper som felaktigt återspeglar dess faktiska funktion. Även när man tar bort det särskilda förbudet mot att marknadsföra otjänliga produkter, kommer marknadsföringslagen alltjämt att skydda konsumenterna mot otjänliga varor i ett vidare avseende än enbart den civilrättsliga konsumentlagstiftningen. Detta innebär att Konsument- verket och Konsumentombudsmannen likafullt kan ingripa mot mark- nadsföring av otjänliga produkter. En uttrycklig regel som förbjuder marknadsföring av otjänliga produkter är därför inte längre motiverad från ett marknadsrättsligt perspektiv.

Civilrättsligt följer dock av 18 § konsumentköplagen (1990:932) att en vara är att anse som felaktig i köprättslig mening, om den säljs i strid med ett förbud som meddelats med stöd av den nuvarande 17 § mark- nadsföringslagen. Motsvarande gäller i fråga om tjänster enligt 9 och 15 §§ konsumenttjänstlagen (1985:716). Ett slopande av förbudet mot otjänliga produkter skulle därmed medföra konsekvensändringar i nämnd lagstiftning. I likhet med vad utredningen anfört är det dock möjligt för en konsument att på civilrättslig väg göra gällande konsumentköplagens och konsumenttjänstlagens felregler vid förvärv av en otjänlig vara eller ingående av ett avtal om vad som visar sig vara en otjänlig tjänst (se SOU 2006:76 s. 257). Ett slopande av förbudet mot otjänliga pro- dukter bedöms därmed kunna ske även med beaktande av konsekvens- ändringarna i konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen. Det ovan anförda innebär att regeringens bedömning är att förbudet mot marknads-

104

föring av otjänliga produkter inte behöver överföras till den nya mark- Prop. 2007/08:115 nadsföringslagen.

6.6.12Jämförande reklam

Regeringens förslag: Bestämmelserna om jämförande reklam i den nuvarande marknadsföringslagen tas in i den nya lagen. Bestämmelsen om ”särskilt erbjudande” utgår.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

 

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna lämnar förslaget

 

utan erinran.

 

Konsumentverket anser att regeln om särskilt erbjudande inte behöver

 

tas bort.

 

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anser att direk-

 

tivets definition av jämförande reklam bör tas in i lagen, eftersom denna

 

är mer omfattande än vad som traditionellt har ansetts utgöra jämförande

 

reklam här i landet.

 

Skälen för regeringens förslag: De särskilda bestämmelserna om

 

jämförande reklam fick sin huvudsakliga utformning genom direktivet

 

97/55EG om ändring av direktivet 84/450/EEG om vilseledande och

 

jämförande reklam som antogs i oktober 1997. Dessa bestämmelser är

 

införlivade genom 8 a § i nuvarande marknadsföringslagen. Samtidigt

 

med direktivet om otillbörliga affärsmetoder antogs i maj 2005 bl.a. två

 

ändringar i de särskilda bestämmelserna om jämförande reklam i direk-

 

tivet 84/450/EEG. Direktivet 84/450 är konsoliderat genom rådets direk-

 

tiv 2006/114/EG av den 12 december 2006 om vilseledande och jäm-

 

förande reklam, (EGT L 376, 27.12.2006, s. 21, [Celex 32006L0114]).

 

Den ena ändringen berör förbudet mot jämförande vilseledande reklam

 

och består av en hänvisning till att jämförande reklam inte får stå i strid

 

med bestämmelserna om vilseledande marknadsföring enligt direktivet

 

om otillbörliga affärsmetoder.

 

De nu aktuella bestämmelserna om jämförande reklam är special-

 

bestämmelser som reglerar vilka krav som ställs på själva jämförelsen.

 

Marknadsföringslagens övriga bestämmelser är tillämpliga på den jäm-

 

förande reklamen såvitt avser annat än själva jämförelsen. Bestäm-

 

melserna om vilseledande marknadsföring är således fullt ut tillämpliga

 

även på jämförande reklam. Sedan tidigare finns ett tydliggörande om att

 

jämförande reklam inte får vara vilseledande i 8 a § första punkten nuva-

 

rande marknadsföringslagen. Denna bestämmelse förs över till den före-

 

slagna lagen Ändringen av direktivet i denna del bör inte föranleda någon

 

ytterligare åtgärd.

 

Den andra ändringen i direktivet 84/450/EEG är att bestämmelsen om

 

särskilt erbjudande är borttagen. Utredningen föreslår till följd av detta

 

att bestämmelsen härom i 8 a § andra stycket inte förs över till den före-

 

slagna lagen. Konsumentverket anser att bestämmelsen inte behöver tas

 

bort.

 

Bestämmelserna i marknadsföringslagen – och för vissa produkter

 

även kompletterande särlagstiftning – som innebär en skyldighet att

 

lämna viss information är fullt ut tillämpliga även på jämförande reklam.

105

Avser t.ex. den jämförande reklamen ett köperbjudande, ställs vissa krav Prop. 2007/08:115 på vilken information som ska framgå, utöver de höga krav som ställs på

att själva jämförelsen ska vara vederhäftig och representativ. Reklamen får inte heller strida mot förbudet om otillbörligt lockerbjudande i punkten 5 i bilaga I till direktiv 2005/29/EG, bestämmelserna om realisation eller utförsäljning eller på annat sätt vara vilseledande enligt den allmänna förbudsregeln. Avser jämförelsen produkter som omfattas av särlagstiftning, t.ex. finansiella tjänster eller läkemedel, måste infor- mationskraven även i denna lagstiftning iakttas. Med beaktande av de krav på vederhäftighet som uppställs i övrigt bedömer regeringen att bestämmelsen om särskilt erbjudande kan utgå, utan att detta äventyrar konsumeters och näringsidkares intresse av korrekt information lämnas i jämförande reklam. Denna lösning innebär också att bestämmelsen även i fortsättningen nära ansluter till direktivets utformning.

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet föreslår att direktivets definition av jämförande reklam tas in i lagen, eftersom denna är mer omfattande än vad som har ansetts utgöra jämförande reklam här i landet.

I förarbetena till nuvarande 8 a § uttalade regeringen att begreppet jäm-

förande reklam ska ges en mycket vid

tolkning (prop. 1999/2000:40

s. 27). Denna omständighet får också

anses komma till uttryck av

bestämmelsen då den omfattar såväl direkta som indirekta jämförelser samt utformats i nära anslutning till direktivets lydelse. Regeringen bedömer att ett ytterligare tydliggörande om omfattningen av bestäm- melsen om jämförande reklam inte behövs.

Sammanfattningsvis anser regeringen att nuvarande bestämmelse om jämförande reklam bör tas in i nya lagen, medan regeln om särskilt erbjudande utmönstras.

6.7Vilseledande eller aggressiv marknadsföring som under alla omständigheter är otillbörlig

Regeringens förslag: Direktivets bilaga I med bestämmelser om vilseledande eller aggressiva marknadsföringsåtgärder som alltid är att anse som otillbörliga ska gälla som lag i Sverige.

Bestämmelserna i bilagan ska tillämpas även när marknadsförings- metoderna används gentemot näringsidkare.

Utredningens förslag: Bilaga I till direktivet tas in som en bilaga till marknadsföringslagen. I den utsträckning affärsmetoderna i bilagan inte uttryckligen avser konsumentförhållanden bör de vara tillämpliga på näringsidkare.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som yttrat sig i frågan tillstyrker en bilaga till lagen.

Näringslivets Delegation för Marknadsrätt, Stockholms Handels- kammare, Svensk Handel och Tjänsteföretagen, Sveriges Annonsörer, Sveriges Försäkringsförbund, Svenskt Näringsliv, Svenska Tidnings- utgivareföreningen, Sveriges Marknadsförbund och Sveriges Reklam-

förbund anser att det är rationellt och principiellt riktigt att listan görs

106

tillämplig i sin helhet även på förfaranden näringsidkare emellan. En särskild bestämmelse bör tas in i lagen som anger att bilagan är tillämplig på åtgärder riktade mot näringsidkare.

Skälen för regeringens förslag: I bilaga I till direktivet finns en upp- räkning av 31 olika marknadsföringsåtgärder som under alla omständig- heter ska betraktas som otillbörliga. Denna s.k. svarta lista är uppdelad i två avsnitt med olika uttryckliga förbud mot vilseledande respektive aggressiv marknadsföring. Av artikel 5.5 i direktivet framgår att samma förteckning ska gälla i alla medlemsländer och att den får ändras endast genom en översyn av direktivet. En första fråga är hur dessa förbud ska genomföras.

I lagrådsremissen diskuterades tre alternativa lösningar för att genom- föra bestämmelserna i direktivets bilaga. Det första alternativet var att ta in bestämmelserna bland andra bestämmelser i själva lagen. Det andra alternativet var att ta in bestämmelserna som en bilaga till lagen, vilket utredningen hade föreslagit, och det sista alternativet var att föreskriva att direktivets bilaga skulle utgöra svensk lag genom en hänvisning till direktivet i marknadsföringslagen. Regeringen bedömde i lagråds- remissen att det sistnämnda alternativet var att föredra i detta fall.

Lagrådet har däremot förordat att den aktuella bilagan till direktivet ska genomföras genom att den fogas som en bilaga till lagen. Som skäl för förslaget anger Lagrådet att det är olyckligt att för lagens tillämpning centrala bestämmelser inte kan utläsas av lagen och att en hänvisning görs till ett för den enskilde svåråtkomligt direktiv. Regeringen kan rent allmänt dela Lagrådets uppfattning att alla viktiga föreskrifter i ett regel- verk bör framgå av det centrala regelverket på området och att hänvis- ningar till föreskrifter på annat håll i största mån bör undvikas. När det gäller rättsakter som är beslutade av EG är dock förhållandena något annorlunda. Som anfördes i lagrådsremissen är det att föredra att bestämmelserna framgår direkt av lag och utformas enligt sedvanlig regelgivning, vilket i detta fall skulle innebära att de formulerades om. I detta fall har regeringen gjort den bedömningen att det inte är möjligt att omformulera direktivtexten i bilagan. Av 1 § tredje stycket lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar framgår att EG:s rättsakter som omfattas av den s.k. sekundärrätten ska kungöras i Europeiska gemenskapernas officiella tidning (EUT). Enligt förarbetena till den bestämmelsen bör nationell publicering inte komma i fråga (prop. 1994/95:19 s. 557). Regeringen anser därför att delar av det i EUT kun- gjorda direktivet inte bör kungöras på nytt i SFS. Däremot bör den aktuella bilagan publiceras genom ett tillkännagivande i Svensk för- fattningssamling (jfr prop. 2006/07:128 s. 310). Ett sådant tillkänna- givande är inte normerande och kan därför inte komma i konflikt med EU:s publicering.

En annan fråga att ta ställning till är om bilagans bestämmelser ska omfatta även näringsidkare. Direktivet tar primärt sikte på att skydda konsumenternas intressen i samband med näringsidkares marknadsföring av produkter. Vissa bestämmelser i bilagan är följaktligen utformade på så sätt att det uppställs ett krav på att åtgärden riktas mot en konsument för att bestämmelsen ska tillämpas. Marknadsföringslagen syftar emellertid till att skydda både konsumenternas och näringsidkarnas intressen i samband med näringsidkares marknadsföring. Flera remiss-

Prop. 2007/08:115

107

instanser har också uttalat att det finns ett behov av att näringsidkare ska Prop. 2007/08:115 omfattas av motsvarande skydd som konsumenter erhåller genom för-

buden i bilagan.

Man kan argumentera för att åtgärder riktade till näringsidkare får prövas enligt generalklausulen eller övriga bestämmelser om vilse- ledande eller aggressiv marknadsföring som återfinns i lagen. Vid en sådan lösning tillkommer dock bl.a. bedömningen av en sannolik eko- nomisk påverkan som ett moment vid den rättsliga prövningen, jfr avsnitt 6.8. När det gäller skyddet för näringsidkare kan denna omständighet föranleda viss osäkerhet huruvida en åtgärd kan anses vara otillbörlig eller ej. De otillbörliga åtgärderna som finns uppräknade i bilagan till direktivet är typiskt sett oönskade former av marknadsföring, oavsett vem åtgärden är riktad till. En enhetlig utformning av lagstiftningen talar därför för att bestämmelserna i bilagan ska vara tillämpliga även i de fall en förbjuden åtgärd endast riktas till näringsidkare.

Den mest lämpliga lagtekniska lösningen är att låta näringsidkare omfattas av bilagan, är att omformulera de bestämmelser som ger uttryck för att endast konsumenter skyddas vid vissa givna situationer. I direk- tivets artikel 5.5 anges emellertid att samma förteckning ska gälla i alla medlemsländer och att den får ändras endast genom en översyn av direk- tivet. En särskild bestämmelse som anger att samtliga punkter i bilagan är tillämpliga även såvitt avser skyddet för näringsidkare tas därför i stället in i den nya lagen.

6.8Marknadsföringens påverkan på mottagarens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut

Regeringens förslag: Bestämmelser om marknadsföringens påver- kan på konsumentens eller näringsidkarens förmåga att fatta ett väl- grundat affärsbeslut tas in i den nya lagen. För att aggressiv marknads- föring ska anses vara otillbörlig, ska den i märkbar mån påverka eller sannolikt påverka mottagarens förmåga att fatta ett välgrundat affärs- beslut. Samma krav gäller vid bedömningen av en överträdelse av god marknadsföringssed enligt generalklausulen.

Vilseledande marknadsföring är otillbörlig, om den påverkar eller sannolikt påverkar mottagarens förmåga att fatta ett välgrundat affärs- beslut.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår flera bestämmelser som anger att en överträdelse ska vara ägnad att leda till att ett annat affärs- beslut fattas än vad som annars skulle ha gjorts. I fråga om general- klausulen föreslår utredningen att ett förfarande som strider mot sådan god marknadssed som syftar till att skydda mottagarens ekonomiska intressen ska anses otillbörligt, bara om det är ägnat att leda till att mot- tagaren fattar ett annat affärsbeslut än han eller hon annars skulle ha fattat. Enligt utredningens motivering avses med utformningen att, utöver direktivets tillämpningsområde, skydda näringsidkares ekonomiska intressen men även näringsidkarnas och konsumenternas icke-ekono-

miska intressen (SOU 2006:76 s. 211 och 313).

108

Remissinstanserna: Remissinstanserna avstyrker förslaget. Hovrätten för Nedre Norrland, Näringslivets Delegation för Marknadsrätt, Stockholms Handelskammare, Svensk Handel och Tjänsteföretagen, Sveriges Annonsörer, Sveriges Försäkringsförbund, Svenskt Näringsliv, Svenska Tidningsutgivareföreningen, Sveriges Marknadsförbund, Sveriges Reklamförbund, SWEDMA och Sveriges advokatsamfund ansluter sig till betänkandets särskilda yttrande. I yttrandet anförs bl.a. att den valda lösningen gör lagstiftningen onödigt komplicerad och svårtill- gänglig, utan att för den skull vara sakligt felaktig. Man framhåller att det är bättre att ha en allmän regel, av det slag som finns i förslagets 4 § andra stycket, och att en sådan regel i princip omfattar övriga materiella regler. Eventuella, mer eller mindre starka presumtioner kan förklaras i författningskommentaren (SOU 2006:76 s. 351). Konsumentverket anser att vissa grundläggande begrepp i direktivet, såsom ”ekonomisk påver- kan på genomsnittskonsumenten”, bör komma till tydligare uttryck i lagtexten. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anser att lagtexten är svårförstålig. SWEDMA och Svensk Distanshandel har svårigheter med att se hur det föreslagna transaktionstestet egentligen ska tillämpas. Sveriges Försäkringsförbund tillägger att man efterlyser ett klarläggande om hur transaktionstestet ska tillämpas på försäkrings- området och framför att intresseväckare för försäkringar måste vara möjliga även i fortsättningen. Sveriges advokatsamfund tillägger att direktivets uttryck ”avsevärt försvårar” inte influtit i förslaget till för- fattningstext. Inte heller återspeglas uttryckets kvalifikation i det lämnade förslaget. Uttrycket ”ägnat att” i förslaget innebär att förfarandet är sådant att det typiskt sett leder till att en konsument fattar ett annat affärsbeslut. Direktivets krav på sannolikhet kräver inte att den som påstår en överträdelse behöver styrka att den typiskt sett leder till ett annat affärsbeslut hos konsumenten. Sveriges Reklamförbund tillägger att lagtexten, om än marginellt, är strängare än direktivet och att den svenska regleringen riskerar att gå för långt vid användandet av begreppet ”ägnat att”.

Skälen för regeringens förslag: Direktivets artikel 5.2 innehåller de rekvisit som ska vara uppfyllda för att en affärsmetod ska anses otill- börlig enligt artikel 5.1. Så är fallet om affärsmetoden strider mot god yrkessed och innebär, eller sannolikt kommer att innebära, en avsevärd snedvridning av det ekonomiska beteendet i förhållande till produkten hos den genomsnittskonsument som affärsmetoden riktar sig till eller som nås av metoden, eller den genomsnittliga gruppmedlemmen om affärsmetoden riktar sig till en viss konsumentgrupp. Artiklarna 6.1, 7.1, 7.2 och 8 anger likartade rekvisit när det gäller bestämmelserna om vilseledande och aggressiva affärsmetoder.

Artikel 2 e innehåller en definition av uttrycket ”avsevärt snedvrida konsumentens ekonomiska beteende”. Med uttrycket avses att använda en affärsmetod i syfte att i märkbar mån försämra konsumentens förmåga att fatta ett välgrundat beslut och därmed få konsumenten att fatta ett annat affärsbeslut än vad som annars skulle ha varit fallet.

För att generalklausulen och bestämmelserna om vilseledande eller aggressiva marknadsföringsåtgärder ska vara tillämpliga uppställs i direktivet ett krav på att åtgärden har en sannolik ekonomiskt effekt hos konsumenten. Det innebär att ett förfarande, som visserligen strider mot

Prop. 2007/08:115

109

god marknadsföringssed men som i sig inte har någon effekt på konsu- mentens ekonomiska handlingsmönster, inte ska anses otillbörligt.

Redan i dag uppställs, enligt rättspraxis, i fråga om vilseledande reklam ett krav på ekonomisk effekt. Kravet på sannolik ekonomisk påverkan i direktivet om otillbörliga affärsmetoder uppvisar därmed tydliga likheter med gällande svensk marknadsrätt. För ett genomförande av direktivet bedöms det dock som nödvändigt att införa uttryckliga bestämmelser som reglerar bedömningen av marknadsföringens ekono- miska påverkansgrad på mottagaren. Flera remissinstanser bedömer att lagstiftningen blir enklare och mer överskådlig om en särskild bestäm- melse i den nya marknadsföringslagen genomför direktivets olika bestämmelser om ekonomisk påverkan. Regeringen följer dock Lagrådets förslag att infoga bestämmelserna i det sammanhang de ska tillämpas, dvs. i anslutning till generalklausulen, bestämmelsen om aggressiv marknadsföring samt bestämmelserna om vilseledande mark- nadsföring.

Bestämmelserna bör vara utformade på ett sådant sätt att direktivet genomförs korrekt. Formuleringen ”avsevärt snedvrida konsumentens ekonomiska beteende” definieras enligt artikel 2 e på så sätt att använ- dandet av marknadsföringen i märkbar mån försämrar konsumentens förmåga att fatta ett välgrundat beslut och därmed få konsumenten att fatta ett annat affärsbeslut än vad som annars skulle ha varit fallet. Uttrycket ”i märkbar mån” stämmer bättre överens med ett normalt språkbruk än ”avsevärt snedvrida” och bör därför användas i den aktuella bestämmelsen.

Vid en jämförelse med relevanta artiklar i direktivet framgår, såsom påtalats i utredningens särskilda yttrande, uppfattningen att den sannolika påverkan på det ekonomiska beteendet bör bedömas olika beroende på vilken typ av otillbörlig åtgärd som avses. Genomförandet av direktivet föranleder således en viss nyansskillnad i rekvisiten vid tillämpningen av regeln om ekonomisk påverkan när generalklausulen och förbudet mot aggressiv marknadsföring tillämpas jämfört med när förbuden mot vilseledande marknadsföring tillämpas. Detta bör komma till uttryck i lagtexten.

När det gäller tillämpningen av generalklausulen bör det därför krävas att den otillbörliga åtgärden ”i märkbar mån” innebär eller sannolikt innebär en påverkan på förmågan att fatta ett välgrundat affärsbeslut hos den som åtgärden riktas mot.

Motsvarande rekvisit bör också gälla vid tillämpningen av bestäm- melsen om aggressiva marknadsföringsmetoder. För ett sådant ingri- pande bör det alltså krävas att åtgärden i märkbar mån inskränker eller sannolikt inskränker konsumentens valfrihet eller handlande, vilket med- för eller sannolikt medför att konsumenten fattar ett annat affärsbeslut som han eller hon annars inte skulle ha fattat.

Ett lägre krav på sannolik ekonomisk effekt ställs om den otillbörliga åtgärden innefattar ett vilseledande. I dessa fall är det tillräckligt att den otillbörliga åtgärden medför eller sannolikt medför att konsumenten fattar ett affärsbeslut som han eller hon annars inte skulle ha fattat.

Den föreslagna lösningen föranleder att en prövning bör ske i två led vid tillämpningen av generalklausulen respektive de specifika bestäm- melserna om vilseledande eller aggressiv marknadsföring. Först sker en

Prop. 2007/08:115

110

bedömning av om åtgärden strider mot god marknadsföringssed, är aggressiv eller vilseledande. Därefter bedöms i vad mån åtgärden har effekt på konsumentens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut. Konsumentens agerande i en affärssituation har ofta ett nära samband med marknadsföringsåtgärdens innehåll. Många gånger torde det därför vara möjligt att göra en helhetsbedömning sett utifrån det kommersiella meddelandets innehåll och syfte jämte övriga omständigheter. Regelns förhållande till respektive förbud mot aggressiv och vilseledande mark- nadsföring berörs ytterligare i de avsnitt som behandlar nämnda bestäm- melser, se bl.a. avsnitt 6.5 och 6.6.3.

Av bestämmelserna i bilaga I till direktiv 2005/29/EG framgår vilka åtgärder som under alla omständigheter är otillbörliga. I dessa fall ska det inte göras någon bedömning av den ekonomiska effekten på konsu- menten för att konstatera att åtgärden är otillbörlig.

Direktivet tar primärt sikte på att skydda konsumenters ekonomiska intressen. I marknadsföringslagen måste emellertid beaktas att även näringsidkare omfattas av skyddet mot otillbörlig marknadsföring. Mot- svarande bedömning av marknadsföringsåtgärdens effekt på en närings- idkares förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut bör därför gälla även i de fall åtgärden endast riktas till näringsidkare.

Lagrådet har föreslagit att bestämmelsen om ekonomisk påverkan i 6 § ska innehålla en uppräkning av paragrafer där den aktuella bestämmelsen inte ska användas. Förslagets utformning kan enligt regeringens mening ge ett felaktigt intryck av att uppräkningen är uttömmande. För att inte riskera en felaktig tillämpning av bestämmelserna om jämförande reklam, obeställd reklam och information om garantier så att dessa omfattas av kravet på ekonomisk påverkan, föreslår därför regeringen inte någon sådan uppräkning.

Lagrådet framhåller vidare att lagrådsremissen inte närmare belyst vilken betydelse bestämmelsen om en sannolik ekonomisk påverkan på konsumenten har i fråga om näringsidkares skydd mot otillbörliga kon- kurrensmetoder från andra näringsidkare, såsom renommésnyltning och misskreditering. Regeringen utvecklar dessa frågor i det följande.

Frågan om att i lag införa uttryckliga förbud mot renommésnyltning och misskreditering diskuterades i förarbetena till den nuvarande mark- nadsföringslagen. Regeringen ansåg då att sådana otillbörliga fall i stället kunde angripas med stöd av generalklausulen (prop. 1994/95:123, s. 74– 77). Utredningen har inte lämnat några förslag om uttryckliga förbud mot otillbörlig renommésnyltning och misskreditering. Enligt utredningens förslag skulle generalklausulen även fortsättningsvis omfatta renommé- snyltning och misskreditering samt ge ett skydd för konsumenternas och näringsidkarnas icke-ekonomiska intressen. Omfattningen av konsu- mentskyddet skulle därmed gå utöver direktivets tillämpningsområde och kan därför enligt regeringens bedömning inte anses innebära ett korrekt genomförande av direktivet.

Enligt regeringens bedömning innebär utformningen av bestämmelsen att den inte heller är förenlig med tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). Ingripande mot reklamåtgärder kan ske utanför TF och YGL i fall då åtgärderna är av utpräglat kommersiell natur, dvs. de har vidtagits i kommersiell verksamhet och i kommersiellt syfte samt har rent kommersiella förhållanden till föremål (se t.ex.

Prop. 2007/08:115

111

beträffande TF prop. 1970:57 s. 65 ff. samt NJA 1975 s. 589 och NJA 1999 s. 749). Ingripanden med stöd av marknadsföringslagen kan med andra ord ske endast mot sådana framställningar. Om marknadsföringen innehåller framställningar som är inriktade på att bibringa allmänheten vissa värderingar eller påverka dess allmänna beteende i viss riktning är TF och YGL exklusivt tillämpliga. Den s.k. exklusivitetsgrundsatsen, som kommer till uttryck i 1 kap. 3 § TF och 1 kap. 4 § YGL, innebär att myndigheter och andra allmänna organ inte utan stöd i dessa grundlagar får ingripa mot någon som har missbrukat yttrandefriheten. Även av denna anledning är det således inte möjligt att ta in utredningens förslag i den nya marknadsföringslagen. Det finns däremot inget hinder mot att näringsidkare på frivillig basis underkastar sig en prövning även i detta hänseende. Sådana prövningar görs redan i dag av privata organ, näm- ligen av Marknadsetiska rådet (MER) och Näringslivets etiska råd mot könsdiskriminerande reklam (ERK).

Otillbörlig renommésnyltning regleras särskilt i marknadsföringslagens bestämmelse om jämförande reklam samt i bestämmelserna om vilse- ledande efterbildning i lagen och punkten 13 i bilaga I till direktiv 2005/29/EG. I praxis har även generalklausulen kommit att tillämpas på vissa former av otillbörlig renommésnyltning där åtgärden inte bedömts falla in under nuvarande bestämmelser om jämförande reklam eller vilseledande efterbildning.

Med renommésnyltning som anses vara i strid med god marknads- föringssed enligt generalklausulen avses t.ex. att marknadsföringen obehörigt associerar till en annan näringsidkares verksamhet, varumärke, firma eller andra kännetecken. Det kan också vara fråga om att åtgärden obehörigt förknippar den marknadsförda produkten med en ursprungs- beteckning. Det otillbörliga består i att en näringsidkare till sin ekono- miska fördel utnyttjar det värde som ligger i en positiv föreställning hos konsumenterna, vilken skapats genom insatser av en annan närings- idkare. Ett sådant utnyttjande är enligt Marknadsdomstolens praxis typiskt sett också ägnat att i en eller annan form skada den utsatte näringsidkaren och försämra konsumenternas marknadsöverblick (se bl.a. MD 1999:21, MD 2000:25 och MD 2002:20).

I den av regeringen föreslagna lagen kommer generalklausulen att tillämpas i förening med bestämmelsen om marknadsföringens ekono- miska påverkan vid bedömningen av om en åtgärd är otillbörlig enligt god marknadsföringssed. Vid en prövning av förekomsten av renommé- snyltning enligt dessa bestämmelser ska således beaktas om marknads- föringsåtgärden står i strid mot god marknadsföringssed och om den i märkbar mån har en påverkan eller sannolik påverkan på mottagarens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut. Den senare bedömningen ska ske utifrån den genomsnittlige konsumenten i den krets som åtgärden riktas till, se avsnitt 6.3.3.

Enligt regeringens mening utgör renommésnyltning ett tydligt exempel på en sådan företeelse som kan skapa allvarliga och negativa konse- kvenser för den genomsnittlige konsumenten. En ökad tolerans skulle riskera att mottagaren får det avsevärt svårare att särskilja produkter med olika kvalitet eller ursprung. En ökad tillåtlighet skulle även riskera att snedvrida konkurrensen mellan näringsidkare.

Prop. 2007/08:115

112

Som Marknadsdomstolen vid upprepade tillfällen påtalat innebär en Prop. 2007/08:115 renommésnyltning inte bara en skada för den utsatte näringsidkaren, utan

även typiskt sett en försämring av konsumentens marknadsöverblick (se bl.a. MD 2000:25 och MD 2002:20). Den nya lagen medför ingen för- ändring i synen på renommésnyltning och den skada den åsamkar kon- sumenterna. En försämrad marknadsöversikt bör enligt regeringen van- ligtvis innebära en sådan påverkan på mottagarens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut att generalklausulen kan tillämpas mot otillbörlig renommésnyltning. Den föreslagna bestämmelsen bör således inte med- föra någon förändring när det gäller obehörig renommésnyltning och dess påverkan på genomsnittskonsumenten. Detsamma gäller synen på åtgärder som endast är riktade till näringsidkare.

När det gäller misskreditering ska först nämnas att förutsättningarna för tillåtna jämförelser mellan konkurrerande näringsidkare framgår av bestämmelsen om jämförande reklam i marknadsföringslagen. Miss- krediterande marknadsföring som innehåller felaktiga och därmed vilse- ledande uppgifter om en konkurrerande näringsidkare kan, utöver bestämmelsen om jämförande reklam, även omfattas av förbudet mot vilseledande marknadsföring. Misskreditering kan dessutom ske i form av förlöjliganden eller andra nedlåtande yttranden som inte faller inom tillämpningsområdet för dessa bestämmelser. I sådana fall kan åtgärden angripas med generalklausulen.

Misskreditering av konkurrerande näringsidkare är något som kan ha en påtaglig inverkan på en mottagares förmåga att fatta välgrundande affärsbeslut. Misskrediterande information i marknadsföring kan leda till att konsumenternas förhållningssätt till den konkurrerande närings- idkaren riskerar att förändras under avsevärd tid. Liksom i fallen med olika former av obehörig renommésnyltning kan således misskreditering i strid mot kravet på god marknadsföringssed ha en sådan märkbar påverkan på mottagaren att åtgärden ska anses vara otillbörlig.

Sammanfattningsvis är det regeringens uppfattning att den nya lagen inte innebär någon förändring i rättsläget när det gäller frågan om näringsidkares skydd mot otillbörliga konkurrensmetoder från andra näringsidkare, såsom renommésnyltning och misskreditering. Ytterst är det dock domstolarna som i det enskilda fallet avgör vilka otillbörliga förfaranden som ryms inom generalklausulen.

6.9Garantier

Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelse om garantier tas in i den nya lagen.

Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens för- slag.

Remissinstanserna: Konsumentverket tillstyrker förslaget och fram- håller det som rimligt att den information som ska ges om garantier ska anses vara sådan information som typiskt sett är av väsentlig betydelse för konsumenter enligt artikel 7.1 i direktivet.

Övriga remissinstanser instämmer i eller lämnar förslaget utan erinran.

113

Skälen för regeringens förslag: Den nuvarande bestämmelsen om garantier i 13 a § marknadsföringslagen genomför delar av direktivet (1999/44/EG) om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier (konsumentköpsdirektivet). Konsu- mentköpsdirektivet är ett s.k. minimidirektiv (jfr artikel 8). Som utgångs- punkt vid genomförandet gäller därför att medlemsstaterna – inom de ramar som ges av EG-fördraget och annan gemenskapsrättslig reglering – får bestämma ett starkare skydd för konsumenterna än det som direktivet ger.

Konsumentköpsdirektivet uppställer flera krav på den nationella regleringen av garantiåtaganden. Ett allmänt krav är att bruket av garan- tier inte får vilseleda konsumenten och att de därför bör innehålla viss information (skäl 21 i ingressen). En garanti ska juridiskt binda den som ger den enligt de villkor som anges i garantibeviset och tillhörande reklam (artikel 6.1). Enligt artikel 6.2 ska det i garantin anges att konsu- menten har vissa rättigheter enligt lag och klargöras att dessa rättigheter inte påverkas av utfästelsen. Det ska vidare förklaras på begripligt språk vad garantin innehåller och vilka huvudsakliga uppgifter som är nöd- vändiga för att framställa anspråk enligt denna, särskilt uppgifter om garantins varaktighet och territoriella omfattning samt utfärdarens namn och adress. I artikel 6.3 föreskrivs att garantin ska hållas tillgänglig i skriftlig form eller i annat varaktigt medium som är tillgängligt och åtkomligt för konsumenten, om denne begär det. Av artikel 6.4 följer en möjlighet för medlemsstaterna att föreskriva att garantin ska vara avfattad på ett eller flera av de officiella gemenskapsspråk som medlems- staten bestämmer. Slutligen anges det i artikel 6.5 att en garanti som inte uppfyller kraven enligt artiklarna 6.2–6.4 ändå ska vara giltig och kunna åberopas av konsumenten. Artiklarna 6.1, 6.4 och 6.5 har inte ansetts behöva någon särskild lagstiftningsåtgärd vid konsumentköpsdirektivets genomförande.

I ett avseende avviker regleringen i 13 a § nuvarande marknads- föringslagen från konsumentköpsdirektivet. Det gäller kravet på att utfästelsen ska lämnas i en handling eller motsvarande, medan det i direktivet anges att så ska ske om konsumenten begär det (artikel 6.3). Anledningen till denna avvikelse i konsumentskyddande riktning moti- veras med att det framstår som angeläget att köparen på ett varaktigt och säkert sätt får tillgång till så viktiga upplysningar, inte minst av det skälet att det i allmänhet går en viss tid innan det blir aktuellt att göra utfästelsen gällande (prop. 2001/02:134 s. 61 och 64 f.).

Utredningen framhåller att ordet garanti är ett positivt laddat begrepp som ofta används som konkurrensmedel. Det är därför av stor vikt för konsumenterna att garantibegreppet inte används vid marknadsföring på ett vilseledande sätt och att det säkerställs att konsumenterna vid för- säljningen verkligen får tillräcklig information om garantins innebörd. Många tvister hade säkerligen kunnat undvikas om bägge parter hade haft en korrekt uppfattning om vad en garanti egentligen innebär. De krav som går utöver vad som följer av konsumentköpsdirektivet upp- fyller därför kraven på väsentlighet och proportionalitet enligt artikel 3.5 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder. Utredningen drar således slut- satsen att bestämmelsen kan och bör behållas i den nya lagen. Regeringen delar denna bedömning.

Prop. 2007/08:115

114

När regeln infördes övervägdes möjligheten att i stället ta in bestäm- Prop. 2007/08:115 melsen i anslutning till 21 § konsumentköplagen (1990:932). Ett alltjämt

bärande argument mot en sådan lösning är att bestämmelserna i så fall riktar sig endast till sådana garantigivare som också är säljare, eftersom konsumentköplagen bara reglerar säljarens förpliktelser gentemot köparen på grund av en lämnad garanti. När bestämmelsen placeras i marknadsföringslagen, omfattar den alla näringsidkare som kan komma i fråga som garantigivare, således också t.ex. generalagenter och till- verkare.

Regeln om garantiåtagande uppställer krav på vilken viss närmare information som en garantigivare är skyldig att lämna. Som nämnts finns även ett formkrav som innebär att utfästelsen och informationen därom ska lämnas till köparen i en handling eller annan varaktig form. Denna skyldighet inträder först vid försäljningen av produkten och inte redan på grund av någon marknadsföringsåtgärd som vidtagits före försäljnings- tidpunkten. Bestämmelsen är således främst ett åläggande att lämna viss information. Framställningar som innehåller felaktiga eller falska påstå- enden om garantier eller utfästelser om garantier kan utgöra vilseledande marknadsföring som bör prövas enligt t.ex. förbudet mot sådan mark- nadsföring. För att markera denna skillnad i tillämpningen bör rubriken tydliggöra att garantibestämmelsen avser att reglera skyldigheten för näringsidkaren att lämna information om garantier.

Frågan om vilka sanktioner som bör vara kopplade till bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.11.2.

6.10Obeställd reklam m.m.

Regeringens förslag: Nu gällande bestämmelser om obeställd reklam tas in i den nya lagen.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

 

Remissinstanserna: Sveriges advokatsamfund anser att såväl närings-

 

idkare som konsumenter skulle vara betjänta av att begreppet fysisk

 

person ersattes av begreppet fysisk abonnent för att tydligare återspegla

 

regleringen i kommunikationsdataskyddsdirektivet.

 

Skälen för regeringens förslag: Den aktuella regleringen innebär att

 

en näringsidkare vid marknadsföring som huvudregel får till en fysisk

 

person använda telefax, elektronisk post och uppringningsautomater eller

 

liknande system, bara om personen har samtyckt till det på förhand.

 

Kravet på samtycke ska dock, under vissa angivna förutsättningar, inte

 

gälla inom ramen för ett befintligt kundförhållande. Regleringen innebär

 

vidare att ett reklammeddelande som sänds med elektronisk post alltid

 

måste innehålla en giltig adress till vilken mottagaren kan sända en

 

begäran om att marknadsföringen ska upphöra. Detta gäller även vid

 

marknadsföring som riktas till juridiska personer.

 

Bestämmelserna i nuvarande 13 b § första och andra stycket genomför

 

artikel 13 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den

 

12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom

 

sektorn för elektronisk kommunikation (kommunikationsdataskydds-

 

direktivet, EGT L 201, 31.7.2002, s. 37, [Celex 32002L0058]) som

115

ersatte Europaparlamentets och rådets direktiv 97/66/EG av den 15 Prop. 2007/08:115 december 1997 om behandling av personuppgifter och skydd för privat-

livet inom telekommunikationsområde (teledataskyddsdirektivet). Bestämmelsen genomför även artikel 10 i Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG av den 20 maj 1997 om konsumentskydd vid distans- avtal (distansavtalsdirektivet, EGT L 144, 4.6.1997, s. 19, [Celex 31997L0007]). Eftersom regleringen därmed avser bl.a. ett generellt konsumentskydd är det inte lämpligt att ändra uttrycket fysisk person till fysisk abonnent som förordas av Sveriges advokatsamfund.

Även bestämmelserna i nuvarande 13 c–d §§ avser att genomföra förstnämnda direktiv.

För att säkerställa bl.a. det konsumentskydd och de genomföranden av direktiv som avses med nuvarande 13 b–d §§ bör dessa föras över oför- ändrade till den nya lagen.

Frågan om vilka sanktioner som bör vara kopplade till bestämmelsen om krav på samtycke vid obeställd reklam, s.k. opt-in, behandlas i avsnitt 6.11.1.

6.11Sanktionssystemet

Regeringens förslag: Det nuvarande sanktionssystemet i marknads- föringslagen tas i allt väsentligt in i den nya lagen.

Utredningens förslag: Marknadsstörningsavgift ska vara en möjlig

 

sanktion vid överträdelser av bestämmelsen om krav på samtycke för

 

obeställd reklam med hjälp av elektronisk post. Marknadsstörningsavgift

 

ska även vara en möjlig sanktion vid överträdelser av bestämmelsen om

 

garantier. Förslaget i övrigt överensstämmer i stort med regeringens

 

förslag.

 

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller

 

lämnar det utan erinran.

 

Konsumentverket tillstyrker förslaget i stort men framhåller bl.a.

 

följande. Vissa förarbetsuttalanden i prop. 1994/95:123 har i praktiken

 

inneburit att förbuds- och vitesföreläggande i huvudsak använts som

 

sanktion vid överträdelser av marknadsföringslagen. Utredningens för-

 

slag kan antas innebära att marknadsstörningsavgift kan komma att

 

användas i större utsträckning än tidigare. Utdömandet av marknads-

 

störningsavgift har tillämpats mer restriktivt än vad som varit lag-

 

stiftarens avsikt. Det preventiva syftet med sanktionen torde därför till

 

stor del ha uteblivit. Det saknas anledning att behålla nuvarande bestäm-

 

melse om att marknadsstörningsavgift inte ska dömas ut i ringa fall,

 

eftersom den föreslagna regleringen undantar bagatellartade och för-

 

sumbara fall redan vid bedömningen i sak. Vid överträdelser av de i

 

bilagan uppräknande förfarandena bör marknadsstörningsavgift alltid

 

betalas. Kan den överträdande parten visa förmildrande omständigheter

 

ska detta endast påverka avgiftens storlek. I lagstiftningsärendet bör

 

också klart anges att marknadsstörningsavgift ska presumeras vid över-

 

trädelser av någon av de s.k. katalogreglerna.

 

Konsumentvägledarnas Förening anser att vitesbeloppen bör höjas för

 

att vara avskräckande.

116

Hovrätten för Nedre Norrland, Stockholms Tingsrätt och Sveriges Reklamförbund noterar att möjligheten att sanktionera en överträdelse av bestämmelsen om reklamidentifiering med marknadsstörningsavgift synes ha fallit bort utan att några överväganden gjorts i betänkandet.

Hovrätten för Nedre Norrland föreslår vissa justeringar av språket i lagtexten.

Skälen för regeringens förslag: Direktivets artikel 11.1 innebär en skyldighet för medlemsstaterna att se till att det finns adekvata och effektiva metoder för att bekämpa otillbörliga affärsmetoder så att efter- levnaden av bestämmelserna i direktivet säkerställs. Enligt artikel 11.2 ska medlemsstaterna ge domstolar eller förvaltningsmyndigheter befogenheter att besluta att otillbörliga affärsmetoder ska upphöra eller att inleda rättsliga förfaranden för att få fram ett sådant beslut. Detta gäller även om det inte finns bevis om faktisk förlust eller skada, uppsåt eller vårdslöshet från näringsidkarens sida. Medlemsländerna ska sörja för att åtgärderna kan vidtas skyndsamt med antingen interimistisk eller slutlig verkan.

I artikel 13 föreskrivs att medlemsstaterna ska fastställa sanktioner vid överträdelser av de nationella bestämmelser som genomför direktivet och vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att dessa verkställs. Sank- tionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande.

Artiklarna 11–13 motsvarar de bestämmelser som finns i flera tidigare konsumentskyddsdirektiv, särskilt 1984 års direktiv om vilseledande och jämförande reklam. Vid genomförandet av 1984 års direktiv konstatera- des att den dåvarande marknadsföringslagen i allt väsentligt uppfyllde de krav som direktivet ställde, bl.a. i fråga om sanktionssystem och systemet för övervakning och kontroll (prop. 1992/93:110 s. 7). Direktivet om otillbörliga affärsmetoder innebär inte några nya skyldigheter i dessa avseenden.

Varken i lagstiftningsärendet eller i övrigt har det framförts någon vägande kritik mot sanktionssystemets uppbyggnad. Sanktionssystemets bestämmelser kan därför i allt väsentligt föras över till den nya mark- nadsföringslagen. En anpassning måste dock ske så att sanktionsmedlen omfattar samtliga nya bestämmelser som införs, t.ex. förbudet mot aggressiv marknadsföring, regeln om köperbjudande och de uttryckliga förbud som finns upptagna i bilagan till direktivet. Marknadsstörnings- avgiftens tillämpningsområde behöver också förtydligas, vilket framgår nedan.

Regeringen anser att marknadsstörningsavgift även fortsättningsvis ska vara en möjlig sanktion vid överträdelse av bestämmelsen om reklamidentifiering.

Marknadsstörningsavgift i förhållande till förbud förenat med vite

I tillsynsverksamheten är den vanligaste formen av sanktion att Konsu- mentombudsmannen (KO) utfärdar förbuds- eller informationsföre- lägganden vid vite för godkännande av näringsidkaren. Godkänns före- läggandet, gäller det som ett avgörande meddelat av Marknads- domstolen.

Prop. 2007/08:115

117

Förbudsföreläggande infördes som en särskild sanktionsmöjlighet i samband med tillkomsten av lagen (1970:412) om otillbörlig marknads- föring. När denna lag ersattes av marknadsföringslagen (1975:1418) infördes en motsvarande föreläggandemöjlighet vid underlåtenhet att lämna föreskriven information. Enligt uttalanden i förarbetena är före- läggande avsett att användas i klara fall, som inte har principiellt intresse eller rör åtgärder av stor praktisk räckvidd (se prop. 1970:57 s. 84 f.). Detta framgår också av lagtexten som anger att föreläggande får utfärdas endast i fall som inte är av större vikt.

Möjligheten för KO att använda sig av förbuds- och informationsföre- läggande i stället för att gå till domstol har fått stor praktisk betydelse, eftersom det besparar både parter och domstolarna betydande tid och besvär.

Vid tillkomsten av den nuvarande marknadsföringslagen (1995:450) sades att förbud och åläggande vid vite förväntas bli de ”normala” påföljderna. Som ett kompletterande instrument infördes emellertid möjligheten till marknadsstörningsavgift. Avgiften är en direktverkande sanktion som kan tillgripas vid överträdelse av de s.k. katalogreglerna i 1995 års lag. Avgiften fick sitt namn utifrån syftet att den ska drabba dem som genom sin marknadsföring ”stör” marknadens funktion.

När marknadsstörningsavgiften infördes uttalade regeringen att den bör användas i fall där det föreligger ett mer påtagligt behov av att skydda allmänna konsument- och näringsidkarintressen. I andra fall får det anses tillräckligt att näringsidkaren – och andra som är eller kan komma att befinna sig i samma situation – tillrättavisas och avskräcks från att upp- repa förfarandet genom ett förbud eller ett åläggande vid vite. Därtill ansågs kravet på uppsåt eller oaktsamhet som gäller för att avgift ska kunna påföras innebära ett krav på viss allvarlighet. För att ytterligare markera att inte alla fall av marknadsföring som strider mot katalog- reglerna skulle leda till utdömande av marknadsstörningsavgift, infördes dessutom en ventil om att avgift inte ska påföras i ringa fall, dvs. vid överträdelser som är bagatellartade eller på annat sätt försumbara (jfr prop. 1994/95:123 s. 104 f.).

Marknadsstörningsavgiften är en sällan använd sanktion. Åtta fall har tagits upp i domstol sedan avgiften infördes. Av dessa har hälften prövats av Marknadsdomstolen, varav avgift dömts ut i två av fallen (MD 1998:7, MD 1998:20, MD 2005:11 och MD 2005:22). Mot detta ska ställas att KO normalt ingriper med förbud förenat med vite som antingen prövas av domstolen eller som föreläggs av KO direkt vid unge- fär fyrtio tillfällen per år (avser åren 2002–2005).

Jämfört med i dag kommer antalet uttryckliga förbud i marknads- föringslagen att öka väsentligt. Vissa av katalogreglerna behålls. I bilagan till direktivet som ska gälla som lag tillkommer dessutom 31 förbud mot olika marknadsföringsåtgärder som under alla omständig- heter är att betrakta som otillbörliga. Det är också sannolikt att tillämp- ningen av generalklausulen i viss mån får stå tillbaka för tillämpningen av förbuden mot aggressiv respektive vilseledande marknadsföring. Även regeln om köperbjudande är ett förbud mot att marknadsföra produkter under vissa förhållanden utan att ange vissa uppgifter om bl.a. produktens utmärkande egenskaper jämte pris. Marknadsstörningsavgift kommer att vara en möjlig sanktion som är kopplad till nämnda förbud.

Prop. 2007/08:115

118

Lagtexten ger redan i dag möjlighet att påföra marknadsstörningsavgift vid överträdelse av katalogreglerna. Det är egentligen först i samband med fastställandet av avgiftens storlek som lagtexten berör frågan om hur allvarlig överträdelsen är. Den nuvarande tillämpningen av reglerna om marknadsstörningsavgift synes således i huvudsak vara betingad av den vägledning som lämnats i tidigare förarbeten.

Vid en avvägning av vilken sanktion som är bäst lämpad i det enskilda fallet är det viktigt att beakta att marknadsstörningsavgiften är kopplad till bestämmelser som reglerar särskilt klandervärda förfaranden som måste motverkas för att tillgodose de konsument- och näringsidkar- intressen som lagen syftar till att skydda. Vid valet av sanktion bör därför en nyanserad och inte alltför restriktiv bedömning företas för att avgöra om ett åläggande av marknadsstörningsavgift är ett lämpligt sanktions- medel i det enskilda fallet.

En ytterligare omständighet som bör tillmätas betydelse är av grund- läggande slag. Marknadsstörningsavgiften är avsedd att tillgripas om den otillbörliga marknadsföringen ”stör” marknadens funktion. Vad som kan tjäna som endast ett exempel av många på en sådan störning är om en näringsidkares otillbörliga agerade är av sådant slag att det riskerar att leda till att konsumenter och andra näringsidkare får en bristande tilltro till en hel bransch.

Ett annat exempel är att ett otillbörligt agerande medför att konsu- menter och andra näringsidkare upplever att vissa specifika försäljnings- sätt inte är tillförlitliga. Den otillbörliga marknadsföringen får alltså inte ha effekten att en försäljningsmetod generellt kommer att uppfattas som otrygg och opålitlig. Det får ses som en allvarlig störning om en otill- börlig åtgärd medför att konsumenten framgent väljer bort en försälj- ningsmetod på grund av upplevelsen av att han eller hon hamnar i en mycket osäker och utsatt position. Ett särskilt skyddsvärde bör således tillmätas om den otillbörliga marknadsföringen sannolikt medför att den genomsnittlige konsumenten avstår från att handla genom en försälj- ningsmetod på grund av erfarenheten av den otillbörliga åtgärd som är föremål för prövning.

Utvecklingen av Internet fortsätter i en allt snabbare takt. En viktig drivkraft är utbyggnaden av bredbandstekniken, som sannolikt leder till att den elektroniska handeln (e-handeln) fortsätter att öka. E-handel utgör i dag ett viktigt redskap för många näringsidkare att få avsättning för sina produkter. Genom Internet och e-handeln ges även utrymme för nya metoder för marknadsföring. Samtidigt får konsumenterna tillgång till ett större utbud av produkter, ökad priskonkurrens och nya marknader.

Vid e-handel finns sällan en personlig kontakt mellan säljare och köpare. Många gånger fordrar också ett förvärv att produkten tillsänds köparen efter att betalning skett. E-handel kan bl.a. i dessa avseenden därför uppfattas som mer osäker för konsumenten jämfört med inköp på traditionella försäljningsställen. Det är viktigt att säkerställa att en mark- nadsplats som Internet fungerar till fördel för konsumenter och andra näringsidkare.

För en väl fungerande marknad är det viktigt att konsumenter och andra näringsidkare kan fästa tilltro till olika branscher och försäljnings- sätt. Marknadsföringslagen ska i det här avseendet ge ett effektivt skydd mot de risker och hot som konsumenter inte kan tackla på egen hand. En

Prop. 2007/08:115

119

viktig aspekt är att den marknadsrättliga regleringen efterlevs på ett sådant sätt att tilliten till e-handel, telefonförsäljning, hemförsäljning och andra försäljningssätt inte undergrävs. Otillbörligt agerande som får anses medföra att konsumenter och andra näringsidkare får ett bristande förtroende för något försäljningssätt är således ytterligare ett av många möjliga exempel på en allvarlig störning som bör vägas in vid valet om marknadsstörningsavgift är en lämplig sanktion.

Det förhållandet att marknadsstörningsavgiften kan påföras med allt ifrån fem tusen till fem miljoner kronor eller maximalt tio procent av års- omsättningen vittnar också om att det är ett sanktionsmedel som kan användas med stor precision i det enskilda fallet. Vid ringa fall finns därutöver en möjlighet att inte påföra avgift alls.

Eftersom marknadsstörningsavgiften avser att beivra redan begångna överträdelser, medan förbud förenat med vite syftar till att avhålla näringsidkaren från framtida överträdelser, finns även möjlighet att döma ut båda sanktionerna på en och samma gång, om det finns skäl för det.

Konsumentverket förordar att regeln om att marknadsstörningsavgift inte ska påföras i ringa fall tas bort. Regeringen bedömer det dock som lämpligt att en ventil av det här slaget finns kvar. Marknadsstörnings- avgiften är bl.a. avsedd att tillämpas på ett flertal förbud som alltid är att betrakta som otillbörliga. Även i dessa fall kan det finnas tillfällen då överträdelserna är så pass bagatellartade eller försumbara att avgift inte ska påföras. Snarare är det så att man kan ifrågasätta kravet på att det ska finnas uppsåt eller vårdslöshet från näringsidkarens sida för att avgift ska kunna dömas ut. Tas detta krav bort har näringsidkaren ett strikt ansvar, vilket än mer motiverar ventilen för ringa fall. Vid införandet av 1995 års marknadsföringslag uteslöt inte regeringen att detta var en alternativ lösning. Nu, liksom då, är det dock lämpligt att avvakta den rättspraxis som utvecklas med stöd av den nya lagen innan ett sådant övervägande blir aktuellt.

Vitets storlek vid förbud eller åläggande

När ett förbud eller åläggande om information förenas med vite, ska vitet bestämmas till ett sådant belopp att den som omfattas av beslutet kan förväntas avhålla sig från att negligera förbudet. Möjlighet finns också att besluta om löpande viten om det finns anledning att befara att över- trädelser kan komma att ske upprepade gånger. Vad Konsumentväg- ledarnas Förening anför om vitesbeloppens storlek bör således redan beaktas av Konsumentombudsmannen och domstolarna vid bedöm- ningen i varje enskilt fall.

Prop. 2007/08:115

120

6.11.1

Marknadsstörningsavgift och obeställd reklam

Prop. 2007/08:115

Regeringens bedömning: Reglerna om marknadsstörningsavgift bör inte tillämpas vid en överträdelse av bestämmelsen om krav på sam- tycke för obeställd reklam, s.k. opt-in.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att marknadsstörnings- avgift ska vara en möjlig sanktion vid överträdelser av bestämmelsen om krav på samtycke för obeställd reklam, s.k. opt-in, i den föreslagna 19 § (13 b § i nuvarande marknadsföringslagen).

Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte yttrat sig i frågan.

Skälen för regeringens bedömning: När regeln om krav på samtycke för obeställd reklam infördes gjordes bedömningen att marknads- störningsavgift är en väl kraftig sanktion beträffande obeställd reklam (prop. 1999/2000:40 s. 22). Regeringen vidhåller denna bedömning.

6.11.2Marknadsstörningsavgift och krav på information om garantier

Regeringens bedömning: Reglerna om marknadsstörningsavgift ska inte tillämpas vid överträdelse av bestämmelsen om information om garantier.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att marknadsstörnings-

 

avgift ska vara en möjlig sanktion vid överträdelser av bestämmelsen om

 

garantier.

 

Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte kommenterat för-

 

slaget.

 

Skälen för regeringens bedömning: Möjligheten att döma ut mark-

 

nadsstörningsavgift infördes i och med 1995 års marknadsföringslag. I

 

lagstiftningsärendet anfördes att marknadsstörningsavgiften borde

 

användas i fall där det förelåg ett mer påtagligt behov av att skydda

 

allmänna konsument- och näringsidkarintressen (prop. 1994/95:123

 

s. 104).

 

När bestämmelsen om garantier infördes bedömde regeringen det som

 

tveksamt om de skäl som har ansetts motivera marknadsstörningsavgift

 

finns vid underlåtenhet att lämna den information eller i övrigt handla på

 

det sätt som krävs enligt bestämmelsen. Skadestånd bedömdes i stället

 

vara tillräckligt ingripande vid överträdelser av garantibestämmelsen (jfr

 

prop. 2001/02:134 s. 65). Regeringens bedömning är alltjämt att mark-

 

nadsstörningsavgift vid överträdelser av garantibestämmelsen är en allt-

 

för ingripande åtgärd.

 

Det måste emellertid poängteras att det i första hand kommer att vara

 

förbudet mot vilseledande marknadsföring som enligt den föreslagna

 

lagen blir tillämpligt på näringsidkare som på ett vilseledande eller miss-

 

visande sätt använder sig av begreppet garanti eller begrepp med mot-

 

svarande innebörd. Sådana åtgärder ska kunna mötas av förbud mot fort-

 

satt sådan marknadsföring. Precis som vid alla former av överträdelser av

 

förbudet mot vilseledande marknadsföring kommer även marknads-

 

störningsavgift att vara en möjlig sanktion. I praktiken kan detta ses som

121

 

en skärpning av sanktionssystemet jämfört med nuvarande reglering, Prop. 2007/08:115 eftersom vilseledande eller missvisande användning av begreppet garanti

tidigare främst prövats mot generalklausulen som inte har marknads- störningsavgift som sanktion.

6.11.3Förhandsingripanden

Regeringens bedömning: Bestämmelser om förhandsingripande mot ännu inte genomförd marknadsföring bör inte införas.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens bedöm- ning.

Remissinstanserna: Sveriges advokatsamfund anser att censurförbudet kan komma att beröras även i immaterialrättsliga mål, exempelvis vid ingripande mot förestående intrång som begås av en tidning genom intrång i en upphovsrättsligt skyddad text, och censurproblematiken kommer att behöva lösas vid genomförandet av direktivet (2004/48/EG) om åtgärder och skydd för immateriella rättigheter. Den lösning som regeringen väljer i det lagstiftningsärendet torde enligt Sveriges advokat- samfund att kunna tillämpas även i detta lagstiftningsärende.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt direktivets artikel 11.2 har medlemsstaterna möjlighet att ge domstolar eller förvaltningsmyndig- heter möjlighet att besluta om förbud mot en otillbörlig affärsmetod, om den ännu inte tillämpats men tillämpningen är nära förestående, eller inleda ett rättsligt förfarande för att få fram ett sådant beslut.

Frågan om möjlighet till förhandsingripande mot viss reklam har tidigare varit föremål för regeringens överväganden vid ett flertal till- fällen. Detta har bl.a. skett i samband med anpassningen av dåvarande marknadsföringslagen till EES-avtalet och senast vid genomförandet av direktivet (2001/83/EG) om upprättande av gemenskapsregler för humanläkemedel. I dessa tidigare lagstiftningsärenden framhölls att ett förhandsingripande, dvs. ett förbud mot publicering av marknads- föringen, strider mot förbudet för censur i 1 kap. 2 § tryckfrihetsförord- ningen och 1 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen (SOU 1992:49 s. 45 och prop. 2005/06:70 s. 216 f.). Det nu aktuella direktivet föreskriver inte någon skyldighet för en medlemsstat att ha regler om ingripande mot viss marknadsföring före publicering. Lagstiftningen behöver således inte ändras i detta avseende.

6.11.4Publicering av beslut och beriktigande

Regeringens bedömning: Bestämmelser om krav på publicering av beriktiganden och av beslut om upphörande otillbörlig marknadsföring bör inte införas.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens bedöm-

 

ning.

 

Remissinstanserna: Sveriges advokatsamfund anser att en effektiv

 

sanktion som ökar efterlevnaden av marknadsföringslagstiftningen är

122

möjligheten att ålägga en näringsidkare, vars marknadsföringsåtgärder innebär en överträdelse av marknadsföringslagen, att publicera ett slut- giltigt beslut om förbud.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt direktivets artikel 11.2 får domstolar eller förvaltningsmyndigheter, i syfte att motverka följd- verkningarna av vilseledande reklam som ska upphöra efter slutligt beslut, ges befogenheter att kräva att beslutet publiceras helt eller delvis i lämplig form. De får också ges befogenhet att dessutom kräva publi- cering av rättelse.

Enligt direktivet är det alltså upp till medlemsstaterna att avgöra om de vill införa bestämmelser om krav på publicering av beslut och berik- tigande (jfr Ds 2007:19 s. 289 ff. angående motsvarande reglering på immaterialrättens område). Frågan om det bör införas sådana bestäm- melser på marknadsrättens område har tidigare varit föremål för regeringens överväganden (se bl.a. prop. 1992/93:110 s. 11, och prop. 2005/06:70 s. 216). Vid dessa tillfällen har regeringen ansett att det inte bör införas några sådana bestämmelser. Det har inte framkommit något som ger anledning att nu göra en annan bedömning. Det bör alltså inte införas någon möjlighet att ålägga en näringsidkare en skyldighet att publicera rättelse eller beslut om förbud.

6.12Processen i marknadsföringsmål

Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelser som reglerar pro- cessen i marknadsföringsmål tas in i den nya lagen.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna lämnar utred-

ningens förslag utan erinran.

Konsumentverket tillstyrker utredningens förslag.

Marknadsdomstolen framhåller, mot bakgrund av vad som förevarit i flera mål, att en tillämpning av indispositiva regler i marknadsföringsmål inte är alltigenom lyckat. Vissa regler för dispositiva tvistemål skulle underlätta domstolens handläggning. Framförallt gäller detta bestämmel- serna om bl.a. möjligheten förelägga part att slutligt bestämma sin talan och uppge de bevis som åberopas i 42 kap. 15 och 15 a §§ rättegångs- balken.

Skälen för regeringens förslag: Direktivets artiklar 11–13 anger vissa krav på att medlemsstaterna ska se till att det finns adekvata och effektiva metoder för att bestämmelserna om otillbörlig marknadsföring efterlevs. Den närmare utformningen av nationell processrätt är i huvudsak en nationell fråga. Processreglerna får dock inte vara utformade så att de är diskriminerande eller annars hindrar EG-rättens effektiva genomslag på nationell nivå.

Som tidigare berörts motsvarar de nämnda artiklarna de som finns i flera tidigare konsumentskyddsdirektiv, särskilt 1984 års direktiv om vilseledande och jämförande reklam. Vid genomförandet av 1984 års direktiv konstaterades att den dåvarande marknadsföringslagen i allt väsentligt uppfyllde de krav som direktivet ställde, bl.a. i fråga om sank-

Prop. 2007/08:115

123

tionssystem

och

systemet

för

övervakning

och

kontroll Prop. 2007/08:115

(prop. 1992/93:110 s. 7).

 

 

 

 

Enligt förevarande direktivets artikel 11.1 andra stycket, som inte åter- finns i 1984 års direktiv, ska möjligheterna till en effektiv efterlevnad kunna utnyttjas oavsett om de berörda konsumenterna befinner sig i den medlemsstat där näringsidkaren finns eller i en annan medlemsstat. Detta krav är tillgodosett bl.a. genom lagen (2000:1175) om talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer. Av denna lag följer att det är möjligt för vissa myndigheter och organisa- tioner från en annan stat som är ansluten till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet att väcka talan i Sverige om förbud mot marknads- föring som härrör från Sverige men som påverkar konsumenter i en annan stat.

Dessutom har det genom Europarlamentets och rådets förordningen (EG) nr 2006/2004 av den 27 oktober 2004 om samarbete mellan de nationella tillsynsmyndigheter som ansvarar för konsumentskydds- lagstiftning, (EUT L 364, 9.12.2004, s. 1, [Celex 32004R2006]) samt genom ändringar i bl.a. marknadsföringslagen den 1 februari 2007, inrättats ett nätverk av tillsynsmyndigheter i hela EU som ska bistå var- andra när de handlägger överträdelser av gemenskapens lagstiftning som skyddar konsumentens intressen.

Vidare har Konsumentverket viss behörighet att ingripa mot marknads- föring som riktar sig mot ett annat land. Sedan den 1 januari 1996 gäller enligt 2 § andra stycket marknadsföringslagen att lagen är tillämplig på satellitsändningar från Sverige som kan tas emot i ett annat land inom EES-området. Marknadsföringslagens tillämpningsområde har även utökats genom lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra infor- mationssamhällets tjänster, som liksom det s.k. e-handelsdirektivet bygger på ursprungslandsprincipen. Härigenom har behörigheten för svensk myndighet utvidgats till att även omfatta viss marknadsföring som riktar sig mot ett annat land. Genomförandet av direktivet om otill- börliga affärsmetoder innebär således inte några nya skyldigheter när det gäller tillsynen av en effektiv efterlevnad av konsumentskyddsbestäm- melserna.

Marknadsdomstolen påpekar att en utökad möjlighet att använda vissa dispositiva tvistemålsregler skulle underlätta domstolens handläggning. Särskilt gäller detta bestämmelserna om att bl.a. förelägga part att slutligt bestämma sin talan och uppge de bevis som åberopas i 42 kap. 15 och 15 a §§ rättegångsbalken. Regeringen finner dock inte anledning att nu göra någon lagändring.

124

6.13

Informationsskyldighet m.m. i viss särskild

Prop. 2007/08:115

 

marknadsrättslig lagstiftning

 

6.13.1Särskild marknadsrättslig lagstiftning och kopplingen till marknadsföringslagen och dess sanktionssystem

Regeringens förslag: Marknadsföringslagens sanktionssystem tillämpas, i likhet med nuvarande ordning, vid en överträdelse av sär- skild lagstiftning.

Information som ska lämnas enligt särskild marknadsrättslig lag- stiftning ska anses vara väsentlig vid tillämpningen av marknads- föringslagen.

Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens för- slag. Utredningen föreslår dock att den särskilda lagstiftningen kopplas till generalklausulen.

Remissinstanserna: Fondbolagens Förening anser att ett klarläggande om marknadsföringslagens tillämpningsområde är nödvändigt. Finans- inspektionen vill lyfta frågan hur bestämmelserna i inkassolagen och kreditupplysningslagen förhåller sig till direktivet.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 3.2 ska inte direktivet påverka avtalsrättslig lagstiftning, särskilt inte regler om avtals giltighet, ingående eller verkan. Enligt artikel 3.9 får medlemsstaterna när det gäller finansiella tjänster och fast egendom ställa mer inskränkande eller föreskrivande krav än vad direktivet föreskriver. Av artikel 3 framgår även ytterligare avgränsningar av direktivets tillämpningsområde.

Direktivet syftar till en enhetlig reglering av de grundläggande reglerna om marknadsföring. Ovan nämnda artiklar syftar till att klargöra att det är tillåtet för medlemsstaterna att hålla sig med mer långtgående regler inom vissa områden, t.ex. när det gäller finansiella tjänster.

Inkasso- eller kreditupplysningsverksamhet är särskilt reglerat genom bl.a. inkassolagen (1974:182) och kreditupplysningslagen (1973:1173). Sedvanliga åtgärder inom sådan verksamhet måste således stå i överens- stämmelse med denna särskilda reglering. När det gäller inkasso- verksamhet innefattar den aktiviteter att göra anspråk på fullgörande av en avtalsrättslig förpliktelse. Åtgärder av detta slag är undantaget mark- nadsföringslagens tillämpning. Detta klargörs bl.a. i punkterna 25 och 26 i bilaga I till direktiv 2005/29/EG, där det framgår att besök eller upp- repade och oönskade kontakter per telefon m.m. får tolereras, om de sker i enlighet med nationell lag och i syfte att få en avtalsmässig skyldighet fullgjord. Marknadsföringslagens reglering hindrar således inte sed- vanliga inkassoaktiviteter.

Den särskilda lagstiftningen kompletteras emellertid av marknads- föringslagens generella regler. I den mån en fråga inte är särskilt reglerad vad gäller ett visst område är marknadsföringslagens generella reglering tillämplig. Marknadsförs således en finansiell tjänst, såsom inkasso- eller kreditupplysningsverksamhet, måste både villkoren som uppställs i eventuell särskild lagstiftning för verksamheten och kraven på veder- häftig marknadsföring enligt marknadsföringslagen uppfyllas.

125

Särskild lagstiftning och kopplingen till marknadsföringslagens sank- tionssystem

Enligt direktivets artikel 7.5 ska informationskrav som avser kommer- siella meddelanden, inklusive reklam eller marknadsföring, och som har fastställts i gemenskapslagstiftningen betraktas som väsentliga.

Av artikel 3.3 framgår att direktivet om otillbörliga affärsmetoder inte ska påverka bestämmelser på gemenskapsnivå eller nationell nivå avse- ende produkters hälso- och säkerhetsaspekter.

För vissa produktområden, försäljningssätt, m.m. finns redan detalje- rade regler om bl.a. informationsskyldighet för näringsidkare i nationell rätt. Denna lagstiftning genomför i huvudsak andra EG-rättsakter där vissa informationskrav föreskrivs. Sådan information är, enligt direk- tivets artikel 7.5, att anse som väsentlig för konsumenten.

Det finns en koppling mellan informationskraven i den särskilda lag- stiftningen och marknadsföringslagen som föranleds av att marknads- föringslagens sanktionssystem används helt eller delvis för att reglera överträdelser av dessa marknadsrättsliga bestämmelser. Sådan särskild reglering finns i luftfartslagen (1957:297), konsumentkreditlagen (1992:830), lagen (1992:1672) om paketresor, tobakslagen (1993:581), alkohollagen (1994:1738), lagen (1995:1571) om insättningsgaranti, radio- och TV-lagen (1996:844), lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet, lagen (1996:1118) om marknads- föring av kristallglas, lagen (1997:218) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende, lagen (1999:158) om investerarskydd, lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samarbets- området, lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informa- tionssamhällets tjänster, lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet, prisinformationslagen (2004:347), lagen (2005:59) om distans- och hem- försäljning, försäkringsavtalslagen (2005:104) samt lagen (2005:405) om försäkringsförmedling.

Kravet på väsentlighet i direktivet måste genomföras. Detta bör lämp- ligast ske genom att det i respektive lag anges att informationen är att betrakta som väsentlig vid tillämpningen av marknadsföringslagen och dess sanktionssystem. I princip används motsvarande lagtekniska lösning i den nuvarande lagen genom att där stadgas att brist på information enligt särskild lag ska anses utgöra en åtgärd i strid mot den informa- tionsskyldigheten.

Genom bestämmelserna om att information är att anse som väsentlig enligt särskild lag presumeras att en brist på information utgör ett väsentligt utelämnande enligt 10 § tredje stycket marknadsföringslagen. Vid tillämpningen av marknadsföringslagen ska även bestämmelsen om marknadsföringens ekonomiska påverkan tillämpas för att konstatera om brister enligt en särskild lag är att anse som otillbörlig.

Särskild reglering som rör produkters hälso- och säkerhetsaspekter behöver inte ändras för att genomföra direktivet. De bestämmelser som kopplar t.ex. alkohollagen och tobakslagen till marknadsföringslagens sanktionssystem kan således i allt väsentligt vara oförändrade.

Därutöver finns det bestämmelser om informationsskyldighet för bl.a. produktområdena livsmedel och läkemedel, där sanktionssystemet i huvudsak är frikopplat från marknadsföringslagens bestämmelser. Även

Prop. 2007/08:115

126

dessa bestämmelser rör produkters hälso- och säkerhetsaspekter och Prop. 2007/08:115 behöver därför inte ändras med anledning av genomförandet av direk-

tivet.

I sammanhanget bör nämnas att det finns en koppling mellan mark- nadsföringslagen och konsumentköplagen (1990:932) på så sätt att underlåten information kan medföra att en konsumtionsvara anses behäftad med fel (19 §).

Med undantag för prisinformationslagen medför förslaget om en ny marknadsföringslag inte några ändringar när det gäller kraven enligt den särskilda lagstiftningen på information m.m. som näringsidkare är skyl- diga att lämna i sin marknadsföring.

I dag är det enligt huvudregeln inte möjligt att ålägga marknads- störningsavgift om en näringsidkare bryter mot kraven enligt särskild lag. En skärpning av sanktionssystemet i denna del är inte avsedd. Eftersom marknadsstörningsavgift ska kunna åläggas om en åtgärd bedöms vara otillbörlig enligt 10 § marknadsföringslagen i andra fall, tas på Lagrådets inrådan en uttrycklig bestämmelse in i respektive lag som undantar möjligheten att ålägga marknadsstörningsavgift där den särskilda lagen hänvisar till en tillämpning av 10 § tredje stycket marknadsföringslagen.

Vissa överträdelser av den särskilda regleringen kan dock enligt den nuvarande ordningen sanktioneras med marknadsstörningsavgift. Detta gäller om någon bryter mot bestämmelserna i

14 § första stycket 2 eller 3 eller 14 a § första stycket 2 eller 3 tobakslagen (1993:581),

4 kap. 10 § alkohollagen (1994:1738),

7 kap. 3, 4 eller 10 § första eller tredje stycket radio- och TV-lagen (1996:844),

11 § lagen (1995:1571) om insättningsgaranti eller 8 § lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet när det gäller ett erbjudande som inte är riktat bara till andra än konsumenter.

Inte heller i detta avseende föreslås någon ändring.

I slutbetänkandet Telefonförsäljning (SOU 2007:1) har 2005 års mark- nadsföringsutredning bl.a. föreslagit att marknadstörningsavgift ska vara en möjlig sanktion vid vissa överträdelser av distans- och hemförsälj- ningslagen. Regeringen avser att återkomma till de frågor som behandlas

ibetänkandet i ett annat sammanhang.

6.13.2Prisinformationslagen

Regeringens förslag: Tillämpningsområdet för prisinformationslagen (2004:347) inskränks till att endast omfatta sådana situationer där kon- sumenter ”tillhandahålls” bestämda produkter i betydelsen varor, tjänster och andra nyttigheter.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår en särskild bestämmelse

 

om vilken information som ska lämnas vid ett köperbjudande. Därutöver

 

förslås att kravet på prisangivelse för vissa bestämda produkter enligt

 

prisinformationslagen behålls oförändrat.

 

Remissinstanserna: Näringslivets Delegation för Marknadsrätt,

 

Näringslivets Regelnämnd, Stockholms Handelskammare, Svensk Handel

127

och Tjänsteföretagen, Sveriges Annonsörer, Sveriges Försäkringsför- bund, Svenskt Näringsliv, Svenska Tidningsutgivareföreningen, Sveriges Marknadsförbund och Sveriges Reklamförbund ansluter till det särskilda yttrande om prisinformation som lämnats i betänkandet, se SOU 2006:76 s. 354. I enlighet med yttrandet är remissinstanserna inte övertygade om att direktivet tillåter medlemsstaterna att ha specifika informationskrav vid sidan av reglerna för köperbjudanden och vad som följer av sektors- direktiven. Flertalet av nu nämnda instanser anser också att det står klart att reglerna inte kan ses som en tillåten påbyggnad på prismärknings- direktivet, som endast avser varor. Därmed kan kravet på prisinformation på tjänster enligt prisinformationslagen ifrågasättas.

Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande 6 § prisinforma- tionslagen ska prisinformation lämnas när en näringsidkare marknadsför vissa bestämda produkter till konsumenter. 2004 års prisinformationslag föranleddes av genomförandet av direktivet 98/6/EG av den 16 februari 1998 om konsumentskydd i samband med prismärkning av varor som erbjuds konsumenter (prismärkningsdirektivet), (EGT L 080, 18.03.1998 s. 27, [Celex nr 31998L0006]). Kravet på prisinformation vid ”mark- nadsföring” av bestämda varor och tjänster i annonser och andra liknande framställningar är emellertid en kodifiering av rättspraxis som ursprung- ligen kom till uttryck redan i 1991 års prisinformationslag (prop. 1990/91:171, bilaga 1, s. 40).

Regeln om köperbjudande innebär att näringsidkaren själv får välja om en marknadsföringsåtgärd ska utformas som ett köperbjudande eller inte. Det går därför inte att upprätthålla något generellt krav på prisangivelse vid marknadsföring av vissa bestämda produkter. För att genomföra regeln om köperbjudande enligt direktivet om otillbörliga affärsmetoder, behöver kravet på prisinformation anpassas så att skyldigheten att ange prisuppgift enligt prisinformationslagen begränsas till de situationer som avses i prismärkningsdirektivet.

Enligt prismärkningsdirektivet omfattar skyldigheten att ange pris på alla varor som konsumenter ”erbjuds” av näringsidkaren (artikel 1).

Ett med ”erbjuder” motsvarande begrepp är ”tillhandahålla” som redan används i prisinformationslagen. Ett tillhandahållande bör anses vara för handen vid överlåtelse och vid erbjudande av en produkt mot betalning. Motsvarande gäller vid upplåtelse av nyttjanderätt till en produkt. Av detta följer att prisuppgift ska framgå vid produktexponering mot kon- sumenter i t.ex. butik, skyltfönster, skyltskåp eller i omedelbar anslutning till säljstället.

Bestämda tjänster och prismärkning

Från den enskilde konsumentens synpunkt är det viktigt att han eller hon har tillgång till information i sådan omfattning att det är möjligt att fatta välgrundade beslut huruvida en produkt ska förvärvas eller inte. Genom tillgång till god information får konsumenterna ökade möjligheter att göra väl övervägda och rationella val. De kan härigenom bättre tillfreds- ställa sina behov och undvika ekonomiska och andra risker. Prisinforma- tion är en viktig faktor som avsevärt underlättar ett köpbeslut. Genom prisinformation får konsumenterna möjlighet att göra väl underbyggda

Prop. 2007/08:115

128

val på en konkurrensutsatt marknad. Prisinformation har sålunda i Prop. 2007/08:115 allmänhet en konkurrensbefrämjande effekt och en återhållande verkan

på prisnivån.

En väl fungerande marknad förutsätter att konsumenterna är välinfor- merade. Bristande eller otydlig information får anses öka risken för att konsumenterna avstår från att förvärva en produkt. Sett ur närings- idkarens perspektiv finns det således en risk för att bristande information till konsumenterna leder till en sämre avsättning på marknaden. Även konkurrensskäl talar för behovet av starka och upplysta konsumenter som genom medvetna val av produkter utnyttjar sina möjligheter att påverka produktionen.

När bestämda tjänster tillhandahålls i butik m.m. får det sålunda anses som angeläget att konsumenten ska ha tillgång till en sådan väsentlig information som prisuppgiften utgör. Effektivitetsskäl talar även för att pris inte hela tiden ska behöva efterfrågas hos näringsidkaren för sådana tjänster. Tjänster som tillhandahålls konsumenter bör därför även fort- sättningsvis omfattas av prisinformationslagen.

Enligt gällande rätt ges det utrymme för undantag från kravet på skriftlig prisinformation när varor och tjänster tillhandahålls i samband med erbjudandet av en tjänst. I tidigare förarbeten har undantaget exemplifierats med situationen när en frisör säljer ur ett begränsat sorti- ment av hårvårdsprodukter i samband med utförande av frisörtjänster (prop. 1999/2000:40 s. 40).

Prismärkningsdirektivet är ett minimidirektiv, vilket gör det möjligt att ha mer långtgående regler. Även om prismärkningsdirektivet inte omfattar tjänster har tretton medlemsländer, Sverige inräknat, ändå valt att omfatta tjänster i den nationella regleringen av prismärkning.32

Kravet på prisinformation när en näringsidkaren erbjuder konsumenter vissa tjänster får anses vara nyanserat samtidigt som den tillgodoser ett angeläget konsumentintresse. Ett prismärkningskrav på tjänster enligt prisinformationslagen kan därför behållas. Det bör i sammanhanget dock tilläggas att det för närvarande pågår en översyn av bl.a. prisinformation för tjänster med anledning av genomförandet av direktivet 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden (tjänste- direktivet).

32 Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet om genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 1998/6/EG av den 16 februari 1998 om konsumentskydd i samband med prismärkning av varor som erbjuds konsumenter, KOM (2006) 325 slutlig från den 21 juni 2006, s. 4.

129

6.13.3

TV-reklam och yngre barn

Prop. 2007/08:115

Regeringens förslag: Vissa redaktionella ändringar görs till följd av genomförandet av direktivet.

Regeringens bedömning: Regleringen av tillåtligheten av TV- reklam riktad till barn enligt radio- och TV-lagen (1996:844) faller utanför direktivets tillämpningsområde. Förbudet mot TV-reklam rik- tad till barn under 12 år enligt 7 kap 4 § radio- och TV-lagen kan där- med behållas.

Utredningens förslag och bedömning: Frågan hur barnreklam-

 

förbudet i 7 kap. 4 § radio- och TV-lagen förhåller sig till direktivet om

 

otillbörliga affärsmetoder är enligt utredningen svårbedömd. Utredningen

 

ifrågasätter om förbudet i sin helhet kan anses omfattas av det område

 

som harmoniseras genom direktivet om otillbörliga affärsmetoder, bl.a.

 

eftersom det i huvudsak är motiverat av andra skäl än sådana som är att

 

hänföra till konsumentkollektivets ekonomiska intressen.

 

Enligt utredningen finns det dock även argument som talar för att för-

 

budet i dess helhet omfattas av det harmoniserade området. Utredningen

 

framför att förbudet även i sådant fall torde kunna behållas under den i

 

direktivet föreskrivna övergångsperioden.

 

Utredningens förslag på redaktionella ändringar överensstämmer i stort

 

med regeringens förslag.

 

Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat i fråga om regleringen

 

av TV-reklam riktad till barn.

 

Barnombudsmannen förordar en lösning som leder till att det nuva-

 

rande svenska regelverket om TV-reklam riktad till barn kan bibehållas

 

även efter övergångstiden. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala

 

Universitet ifrågasätter om barn under sju års ålder kan betraktas som

 

konsumenter och önskar bl.a. ett generellt förbud mot marknadsföring

 

riktad till barn. Konsumentverket bedömer att TV-reklamförbudet inte

 

kan anses falla inom direktivets tillämpningsområde, eftersom förbudet

 

huvudsakligen har tillkommit av sociala skäl för att skydda folkhälsan.

 

Sveriges Konsumentråd framför ett likartat resonemang och framhåller

 

att förbudet är etiskt och moraliskt betingat.

 

Hovrätten för Nedre Norrland och Marknadsdomstolen anser att för-

 

budet mot TV-reklam för barn omfattas av området som direktivet

 

reglerar.

 

Näringslivets Delegation för Marknadsrätt, Stockholms Handels-

 

kammare, Svensk Handel och Tjänsteföretagen, Sveriges Annonsörer,

 

Sveriges Försäkringsförbund, Svenskt Näringsliv, Svenska Tidnings-

 

utgivareföreningen, Sveriges Marknadsförbund och Sveriges Reklam-

 

förbund ansluter till betänkandets särskilda yttrande om förbudet mot

 

TV-reklam till barn (SOU 2006:76 s. 352). Där anförs bl.a. att radio- och

 

TV-lagen omfattas av direktivet och att en proportionalitetsprövning

 

leder till slutsatsen att bestämmelsen ska upphävas.

 

Skälen för regeringens förslag och bedömning: En grundläggande

 

tanke bakom direktivet om otillbörliga affärsmetoder är att direktivet ska

 

fungera som ett allmänt ramverk och komplettera speciallagstiftningen.

 

Direktivet ger allmänt sett barn och andra utsatta grupper ett visst

 

starkare skydd mot otillbörliga marknadsföringsåtgärder. Ett förbud finns

130

t.ex. mot direkta köpuppmaningar riktade mot barn (punkten 28 i Prop. 2007/08:115 bilagan ). Om marknadsföring riktas till barn, ska dessutom

bedömningen av om åtgärden är otillbörlig ske utifrån en person som är representativ ur den krets som åtgärden riktas mot, jfr avsnitt 6.3.3.

En särreglering i gemenskapsrätten av bl.a. reklam i TV och andra audiovisuella medietjänster finns i rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989, ändrat genom direktiv 97/36/EG av den 30 juni 1997, om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television (TV-direktivet, EGT L 298, 17.10.1989, s. 23, [Celex 31989L0552]).

TV-direktivet är ett minimidirektiv. Det innebär att medlemsstaterna har möjlighet att bestämma om ett längre gående skydd än vad direktivet föreskriver.

Ett omarbetat TV-direktiv beslutades i december 2007 och ska vara genomfört i slutet av 2009 (EUT L 332, 18.12.2007, s. 27, [Celex 32007L0065]). Även det omförhandlade TV-direktivet omfattar vissa skyddsregler när det gäller TV-reklam riktad till barn. Något totalförbud mot TV-reklam riktad till barn föreskrivs emellertid inte.

Aktuell reglering återfinns i 7 kap. 4 § första stycket radio- och TV- lagen. Där anges bl.a. att TV-reklam inte får syfta till att fånga upp- märksamheten hos barn under tolv år. Enligt paragrafens andra stycke får inte personer eller figurer som spelar en framträdande roll i program som huvudsakligen vänder sig till barn under tolv år uppträda i TV-reklam.

Regeringen konstaterar att yngre barn ofta befinner sig i en särskilt utsatt position vid olika former av marknadsföring. Barn har svårt att förstå att marknadsföring inte handlar om produktinformation och har svårt att särskilja reklaminslag från vanliga TV-program. Barn i yngre åldrar tar till sig information på ett mer okritiskt sätt och är därmed mycket mer påverkbara än ungdomar och vuxna. Detta gör dem mer mottagliga för överdrivna produktlöften och andra liknande budskap som lämnas i marknadsföring.

Det kan noteras att det internationellt finns en ökad vilja att reglera förekomsten av reklam som riktas mot barn. Bland annat har man i Storbritannien nyligen infört en möjlighet att vägra sändningsrätt för TV- program som innehåller reklam för ohälsosamma födoämnen som riktas mot barn. Internationella handelskammaren har tagit fram en rekom- mendation när det gäller ansvarsfull marknadskommunikation för mat och dryck.33 Vidare uppmuntrar kommissionen uppförandekoder på detta område.34 Detta är tydliga signaler om att behovet av att skydda barn mot kommersiella budskap får ett alltmer utbrett erkännande.

Sammantaget kan regeringen konstatera att yngre barn har begränsade erfarenheter och förmågor att kritiskt bedöma olika typer av information. På grund av detta sätter marknadsföring en stark prägel på deras värde- ringar och attityder. Därigenom kan deras psykiska hälsa och väl- befinnande påverkas. Det handlar även om synen på bl.a. könsroller och

33ICC, 2 oktober 2006, 240-46/772.

34Bilaga till vitbok om en EU-strategi för hälsofrågor som rör kost, övervikt och fetma - sammanfattning av konsekvensanalys, KOM(2007) 279 slutlig, Bryssel den 30.5.2007.

131

etniska och kulturella skillnader som alltjämt tenderar att manifesteras i reklam. Det finns också risk att reklam har en avsevärd negativ påverkan på barn genom att förstärka upplevelser av social och ekonomisk utsatt- het.

För visso kan man inte bortse från de kommersiella värden som finns i att tillåta en ökad omfattning av TV-reklam riktad mot barn. Möjligheten för näringsidkare att få marknadsföra sig mot barn måste emellertid stå i rimlig proportion till det nödvändiga behovet av att låta barn få utveckla en kritisk förmåga att ta emot och bedöma information innan de utsätts för kommersiella meddelanden med sådan suggestiv kraft som TV- reklamen innefattar. Att upprätthålla regler som respekterar yngre barns behov och som skyddar dem från alltför stark kommersiell exploatering och dess negativa följder, är således något som alltjämt bör eftersträvas.

Enligt direktivet om otillbörliga affärsmetoder är rättsliga krav när det gäller smak och anständighet något som faller utanför direktivets tillämpningsområde, eftersom det finns stora variationer mellan med- lemsstaterna. Medlemsstaterna bör därför även i fortsättningen kunna förbjuda marknadsföring inom sitt territorium i överensstämmelse med gemenskapsrätten, även om marknadsföringen inte begränsar konsu- mentens valfrihet (skäl 7 i ingressen). Vidare kommer medlemsstaterna kunna behålla eller införa restriktioner och förbud mot affärsmetoder för att skydda sina konsumenters hälsa och säkerhet oavsett var närings- idkaren är etablerad (artikel 3.3 och skäl 9 i ingressen).

Som utredningen konstaterat har förbudet mot barnreklam i TV i huvudsak motiverats av andra skäl än sådana som är att hänföra till kon- sumentkollektivets ekonomiska intressen. Syftet har varit att se till att små barn inte ska utsättas för reklammeddelanden i ett medium med sär- skild genomslagskraft som de normalt tar till sig okritiskt och utan att förstå innebörden av. Det handlar alltså om skäl som faller utanför tillämpningsområdet för direktivet om otillbörliga affärsmetoder. Regeringens bedömning är att radio- och TV-lagstiftningen inte berörs av direktivet om otillbörliga affärsmetoder och att det inte behövs några ändringar i förbudet i 7 kap. 4 § radio- och TV-lagen.

Lagrådet har anfört att det mot bakgrund av punkten 18 i direktivets inledande skäl följer att det svenska förbudet omfattas av direktivets tillämpningsområde och att förbudet är mer långtgående än direktivets bestämmelser om barnreklam. Lagrådet anser att kommissionen därför bör underrättas enligt direktivets artikel 3.6 på grund av att Sverige behåller mer långtgående regler än vad direktivet omfattar och före- skriver.

Regeringen konstaterar att frågan om hur barnreklamförbudet i radio- och TV-lagen förehåller sig till direktivet om otillbörliga affärsmetoder kan angripas från olika utgångspunkter. Detta framgår bl.a. av utred- ningens uttalanden och styrks av de blandade remissvaren. Regeringen vidhåller den ståndpunkt som framfördes i lagrådsremissen, nämligen att barnreklamförbudet är motiverat av andra skäl än skyddet av ekonomiska intressen. Förbudet faller därmed utanför direktivets tillämpningsområde och någon ändring av förbudet i 7 kap 4 § radio och TV-lagen behöver därför inte göras.

Enligt artiklarna 3.5. och 3.6 i direktivet ska medlemsstaterna under- rätta kommissionen om mer inskränkande eller mer föreskrivande

Prop. 2007/08:115

132

bestämmelser inom det område som tillnärmas genom detta direktiv Prop. 2007/08:115 upprätthålls i medlemsstaten. Regeringens uppfattning är att direktivet

inte tillnärmar det område som är aktuellt, dvs. barnreklamförbudet, och att någon underrättelse enligt direktivet därmed inte krävs.

Redaktionella ändringar i radio- och TV-lagen

Åtskilliga lagar, bl.a. radio- och TV-lagen (1996:844), hänvisar till den nuvarande marknadsföringslagen. En ny marknadsföringslag för därför med sig redaktionella följdändringar i denna lag.

6.13.4Lotterilagstiftningen

Regeringens förslag: Lotterilagstiftningen ska vara tillämplig framför punkten 14 i bilaga I till direktiv 2005/29/EG i fråga om otillåtna pyramidspel.

Regeringens bedömning: Regleringen av reklamlotterier behöver inte ändras.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens bedöm- ning i fråga om reklamlotterier. Utredningen behandlar inte frågan om avgränsningen mellan lotterilagen (1994:100) och förbudet mot pyramid- spel i punkten 14 bilagan till direktivet.

Remissinstanserna: Lotteriinspektionen instämmer i utredningens bedömning att reklamlotterier inte omfattas av det samordnade området.

Skälen för regeringens förslag: Enligt den föreslagna punkten 14 i bilagan är det förbjudet att inrätta, driva eller göra reklam för pyramid- spel där konsumenten lockas att delta på grund av möjligheten att få ersättning och denna främst grundas på att andra konsumenter värvas till spelet, snarare än på försäljning eller konsumtion av en produkt. Med pyramidspel bör avses även kedjebrevsspel och liknande konstruktioner. Regeln ska vara tillämplig även när åtgärden endast vänder sig till näringsidkare.

Kedjebrevsspel omfattas även av lotterilagen. Enligt 7 § lotterilagen avses med kedjebrevsspel spel i vilka vinstmöjligheterna huvudsakligen beror på antalet deltagare som efter hand inträder i spelet. Definitionen omfattar även pyramidspel och liknande konstruktioner där deltagaren lockas av möjligheten att få ersättning och denna främst grundas på att andra deltagare värvas. Enligt lotterilagen saknas möjligheter att få till- stånd för kedjebrevsspel och liknande spel som handlar om pengar eller pengars värde och det följer av 45 § samma lag att inte heller regeringen får ge tillstånd till sådana spel. Av 38 § lotterilagen framgår att det också är förbjudet att i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte främja deltagande i ett inom landet anordnat lotteri som inte är tillåtet.

Det aktuella förbudet i punkten 14 i bilagan omfattar enligt ordaly- delsen inte enbart otillbörlig marknadsföring av pyramidspel utan även att inrätta och driva pyramidspel. Direktivet sammanfaller därmed med lotterilagens förbud mot att anordna kedjebrevsspel och liknande lotterier

och främjande av sådana spel och lotterier. Det föreslås därför att det i

133

4 § marknadsföringslagen tas in en bestämmelse som anger att förbudet endast gäller, om inte lotterilagens bestämmelser ska tillämpas. Genom denna avgränsning blir förbudets tillämpningsområde begränsat. Som framgår ovan har de olika regleringarna olika syften som kan tjäna som vägledning för tillämpningen. Är det fråga om åtgärder som typiskt sett är former av oönskad marknadsföring av pyramidspel, bör verksamheten falla inom marknadsföringslagens tillämpningsområde medan andra beteenden, särskilt illegala pyramidspel om pengar eller pengars värde, bör falla inom lotterilagens tillämpningsområde. Gränsdragningsproblem kan naturligtvis uppstå och det kan bli nödvändigt att avgöra från fall till fall vilken av lagarna som ska tillämpas.

Regleringen av pyramidspel innehåller i dag vissa oklarheter. Det finns verksamheter som är uppbyggda som pyramidspel men där det är varor eller tjänster som omsätts inom pyramiden, s.k. Multi-level Marketing. Multi-level Marketing kan användas för fullt legal försäljning av främst varor (t.ex. hushållsprodukter vid s.k. home-parties). Ibland omsätts dock varor eller tjänster i systemet som saknar värde eller som endast har ett ringa värde. Det kan då ifrågasättas om inte sådan verksamhet faller inom lotterilagens tillämpningsområde. Enligt dagens reglering finns alltså oklarheter kring skillnaden mellan legitim Multi-level Marketing och förbjudna pyramidspel om pengar eller pengars värde, som utnyttjas av oseriösa anordnare med vilseledande marknadsföring. Den nu föreslagna regleringen tar inte sikte på att klargöra denna gränsdragning.

Den som är att anse som anordnare av pyramidspel kan dömas för brott mot lotterilagen. En förutsättning för sådana spel är att nya deltagare värvas. I praxis har deltagare som haft ledande ställning i pyramiden inte alltid bedömts som anordnare av spelet. Sådana deltagare har däremot bedömts främja det otillåtna spelet och har ibland dömts för medhjälp. Att anordna ett otillåtet spel kan också utgöra dobbleri enligt brotts- balkens bestämmelser. Viss oklarhet råder om vilka gärningar som omfattas av de olika straffbestämmelserna och vad som är straffritt, vilket även det lett till att det finns en gråzon.

Den föreslagna marknadsföringslagens förbud mot pyramidspel saknar straffrättsliga sanktioner. Överträdelser sanktioneras genom förbud vid vite, skadeståndsskyldighet och marknadsstörningsavgift.

Lotterilagen är för närvarande föremål för en översyn (dir. 2007:79). Om förhållandena så skulle kräva, kan behov av ytterligare åtgärder tas om hand inom ramen för denna utredning.

Lotterier som anordnas för att marknadsföra en vara eller tjänst, s.k. reklamlotterier, omfattas av lotterilagstiftningen även om sådan verk- samhet har ett nära samband med marknadsföringsåtgärder. För att anordna ett reklamlotteri krävs tillstånd enligt lotterilagen. Enligt praxis lämnas dock inte tillstånd. I praktiken råder alltså ett förbud mot reklamlotterier. Detta förbud är inte främst betingat av marknadsförings- skäl. Lotterilagen syftar till att motverka risk för brottslighet, motverka sociala och ekonomiska skadeverkningar av spel och dobbel och att skydda konsumenterna. Syftet med lotterilagen är däremot inte att skydda konsumenternas ekonomiska intressen i den mening som avses i marknadsföringslagen eller i direktivet om otillbörliga affärsmetoder. Förbudet mot reklamlotterier är således inte oförenligt med direktivet och

Prop. 2007/08:115

134

genomförandet av direktivet föranleder av denna anledning inte någon Prop. 2007/08:115 ändring av lotterilagstiftningen.

7 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Regeringens förslag: Den nya lagstiftningen ska träda i kraft den 1 juli 2008.

Den nya marknadsföringslagens materiella bestämmelser ska tillämpas också på marknadsföringsåtgärder som vidtagits före ikraft- trädandet, såvida inte förfarandet var tillåtet enligt den äldre lagen.

Äldre förbud och ålägganden samt förbuds- och informationsföre- lägganden ska fortsätta att gälla. Skadeståndsansvar för en marknads- föringsåtgärd hänförlig till tiden före den nya lagens ikraftträdande ska bedömas enligt äldre bestämmelser. Talan om utdömande av vite som förelagts med stöd av den nuvarande marknadsföringslagen får väckas med stöd av den nya lagen.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 19 i direktivet om otill- börliga affärsmetoder ska medlemsstaterna anta och offentliggöra de författningar som är nödvändiga för att genomföra direktivet senast den 12 juni 2007. Genomförandelagstiftningen ska enligt artikelns andra stycke vara tillämplig senast den 12 december 2007. Den nya lag- stiftningen bör därför träda i kraft snarast möjligt. Mot denna bakgrund bedöms den 1 juli 2008 vara ett lämpligt datum.

På samma sätt och av samma skäl som gäller i fråga om den nuvarande marknadsföringslagen bör den nya marknadsföringslagens materiella bestämmelser tillämpas också på marknadsföringsåtgärder som vidtagits före lagens ikraftträdande, såvida inte förfarandet ska anses lagenligt enligt äldre föreskrifter (jfr prop. 1994/94:123 s. 160–162).

Bedömningen av om det finns skäl för att påföra marknadsstörnings- avgift för marknadsföring som hänför sig till tiden före den nya lagens ikraftträdande bör bedömas enligt den rättspraxis och de riktlinjer som gällde före den nya lagens ikraftträdande. Även frågan om skadestånds- ansvar för marknadsföringsåtgärd hänförlig till tiden före den nya lagens ikraftträdande får bedömas enligt äldre bestämmelser.

Beslut om förbud och förelägganden som föreligger vid tiden för lagens ikraftträdande bör fortsätta att gälla. Marknadsföringslagen är dock inte avsedd för speciella eller särpräglade förhållanden som under en viss tid motiverar att sanktioner döms ut för handlingar som är lag- enliga vid tiden för en dom. Överensstämmer en talan om förbud eller ett föreläggande inte i sak med den nya lagen, bör därför näringsidkaren i ett pågående ärende kunna yrka att förbudet eller föreläggandet ska mildras eller upphävas. Det får också förutsättas att Konsumentombudsmannen avstår från att utfärda förelägganden när det gäller förfaranden som inte

strider mot den nya lagen. Förbuds- och informationsförelägganden som

135

har meddelats enligt äldre lag bör dock fortsätta att gälla efter den nya Prop. 2007/08:115 lagens ikraftträdande.

Vite som förelagts enligt den nuvarande lagen ska kunna utdömas vid en överträdelse av ett meddelat förbud. Talan om utdömande får väckas enligt 49 § i den nya lagen.

Den nu föreslagna lagen innebär inte några ändringar vad gäller pro- cess- och handläggningsordningen i domstol. Det saknas därför behov av särskilda övergångsregler på det processuella området.

8 Konsekvenser

Regeringens bedömning: Förslaget kan medföra en något ökad resursåtgång för Konsumentverket, bl.a. på grund av ansvaret att informera allmänheten och de kommunala konsumentvägledarna om den nya lagstiftningen. Tillräckliga resurser för detta finns inom ramen för nuvarande anslag.

Förslaget bedöms inte medföra några nämnvärda konsekvenser för domstolarna.

Förslaget bedöms främja utvecklingen av gränsöverskridande handel med varor och tjänster, etableringsfrihet och konkurrens inom EU/EES samtidigt som den underlättar marknadsföringen av pro- dukter inom hela EU/EES-området. Näringsidkare, främst små- företagare, får i viss mån ett starkare skydd mot otillbörliga marknads- föringsåtgärder.

När det gäller kostnader och intäkter för kommuner och landsting kommer förslaget inte att ha några konsekvenser. Inte heller kommer förslaget ha några konsekvenser för den kommunala självstyrelsen, sysselsättningen, den offentliga servicen i olika delar av landet, jäm- ställdheten mellan män och kvinnor, miljön, eller möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen.

Utredningens bedömning: Överensstämmer i allt väsentligt med regeringens bedömning.

Remissinstanserna: Konsumentverket anser att tillsynsinsatserna kan förväntas att bli högre än normalt och att de enskilda ärendena som Kon- sumentombudsmannen (KO) driver inför Marknadsdomstolen blir mer resurskrävande än tidigare.

Konsumentvägledarnas Förening för fram behovet av att ge resurs- förstärkning till Konsumentverket.

Näringslivets Regelnämnd anser att utredningens konsekvensanalys är bristfällig och att det inte framgår vad förslagen kostar berörda närings- idkare som kollektiv eller enskilt.

Skälen för regeringens bedömning: Sett till konsekvenserna för när- ingslivet innebär en harmoniseringen av de marknadsrättsliga reglerna i samtliga EU/EES-länder en förenkling för företag när de önskar mark- nadsföra sina produkter internationellt. Utredningen framhåller att detta särskilt gäller småföretagare, som ofta har begränsade möjligheter att själva ta reda på hur lagstiftningen ser ut på området i olika länder.

Utredningen framhåller också att den nya lagstiftningen sannolikt medför

136

vissa merkostnader för utbildningsinsatser för företagen, men att dessa kostnader är marginella.

Förslaget genomför ett EG-direktiv som reglerar den grundläggande marknadsrätten för näringsidkare inom hela EES. Förslaget är konkur- rensneutralt i detta avseende. En ambition med den gemensamma regleringen är att öka möjligheten för näringsidkare att få avsättning för sina produkter inom hela EES-området. Även om förslaget ger svenska företag vissa ökade möjligheter innebär det också ökade utmaningar. På sikt bör den gemensamma regleringen främja en ökad konkurrens även på den svenska marknaden. Förslaget bör ses som ett initiativ för svenska företag att fortsätta att sträva efter förbättringar, att vara ledande inom sina respektive produktområden och att nå högre marknadsandelar på den gemensamma marknaden.

I viss mån förstärks skyddet för näringsidkare genom den nya lagen. Särskilt småföretagare bedöms få ett visst ökat skydd mot otillbörliga åtgärder, främst genom den reglering som återfinns i bilagan. Även marknadsföringslagens utökade tillämpningsområde medför att skyddet mot otillbörliga åtgärder stärks i samband med t.ex. leverans eller reklamationer.

Ett utvecklat regelverk och en effektiv marknadskontroll missgynnar sådana näringsidkare som har ett begränsat eller obefintligt hänsyns- tagande till marknadsrätten. En enhetlig och tydlig reglering kan antas bidra till att motverka illojal konkurrens, vilket är till gagn för det stora flertalet företag.

En högt prioriterad fråga för regeringen är att förenkla gällande regler. Ett mål med regelförenklingsarbetet är att till år 2010 minska företagens administrativa kostnader med 25 procent. Sverige ska bli ett av världens bästa länder att starta och driva företag i.

Regler behövs för att ett samhälle ska fungera och de finns till för en mängd ändamål. Reglerna kan dock bli enklare och ändå uppnå sitt syfte lika effektivt. Om reglerna utformas på ett enklare och mer ändamåls- enligt sätt, kan företagen ägna mer tid och resurser till att driva och utveckla sin verksamhet och därigenom bidra till ökad tillväxt och sysselsättning. I en globaliserad värld har dessutom fler och fler länder insett att även regelverken utgör ett konkurrensmedel (N/2006/10426/NL).

Den nya lagen avser att helt eller delvis genomföra ett nytt samt flera tidigare EG-direktiv. Ett sådant genomförande medför att vissa krav ställs på lagstiftningens utformning och komplexitet.

I den föreslagna lagen regleras vad som utgör otillbörlig marknads- föring bl.a. i vissa generalklausuler. Detta minskar förutsebarheten och ställer krav på en näringsidkare att hålla sig uppdaterad om rättspraxis och god marknadsföringssed för branschen. Där så är möjligt föreslås emellertid tydliga och väl strukturerade regler som är enkla för en näringsidkare att följa. Även om antalet bestämmelser ökar bedöms denna lösning medföra att det blir lättare för näringslivet att efterleva lagstiftningen.

Jämfört med den nuvarande marknadsföringslagen har kravet på näringsidkare att lämna information av särskild konsumentbetydelse slopats. Även krav på att lämna prisinformation vid viss marknadsföring försvinner. Krav på att lämna information ställs dock när en närings-

Prop. 2007/08:115

137

idkare väljer att utforma sin marknadsföring som ett köperbjudande. Prop. 2007/08:115 Givet att inte verksamheten regleras i särskild lag, kan alltså närings-

idkaren själv bestämma om en reklamkampanj ska vara utformad som ett köperbjudande och först då vara skyldig att uppfylla de krav som ställs på ett sådant erbjudande. Detta får anses innebära en förenkling för näringsidkarna.

Konsekvenser för Konsumentverket och KO

Vid införandet av 1995 års marknadsföringslag bedömde regeringen att KO skulle komma att processa i domstol i något större utsträckning, bl.a. på grund av att en prövning blev möjlig i två instanser. Deltagandet i förbuds- och åläggandemål bedömdes dock kunna minska.

Antalet fall som fördes till domstol under åren 2001–2006 uppgick till

 

10, 15, 12, 13, 10 respektive 3 Som tidigare nämnts har, sedan 1995 års

 

lag infördes, endast åtta fall prövats i domstol där yrkande om marknads-

 

störningsavgift framställts. Av dessa har fyra fall prövats i Marknads-

 

domstolen. Antalet fall som drivs till domstol är således få. Den låga

 

siffran för 2006 torde delvis kunna förklaras av att Konsumentverket

 

omlokaliserade sin verksamhet från Stockholm till Karlstad. Redovisade

 

siffror omfattar även fall som rör särskild marknadsrättslig reglering och

 

alltså inte enbart fall som bedömts utgöra överträdelser av marknads-

 

föringslagen.

 

Ett korrekt genomförande av direktivet ställer krav på en effektiv till-

 

syn. Med stöd av regeringens lagförslag bör Konsumentverket och KO i

 

nödvändig utsträckning kontrollera efterlevnaden samt utöva en effektiv

 

tillsyn av den nya lagen och annan marknadsrättslig reglering.

 

Regeringens förslag till en ny lag med ett flertal nya konkreta förbud

 

får anses innebära en tydligare lagstiftning än den som gäller i dag. Detta

 

bör leda till att en hög grad av effektivitet kan uppnås i tillsyns-

 

verksamheten.

 

Den nya regleringen medför också att Konsumentverket får till uppgift

 

att informera allmänheten och de kommunala konsumentvägledarna om

 

förändringarna. Även riktlinjer, föreskrifter och branschöverenskom-

 

melser kommer att behöva gås igenom. Detta arbete är en del av den

 

fortlöpande verksamheten. Ianspråktagandet av resurser för detta arbete

 

ska rymmas inom ramen för nuvarande anslag.

 

Konsekvenser för domstolsväsendet

 

Även om den nya lagstiftningen kan förväntas medföra en viss ökad

 

måltillströmning av tillsynsärenden, får detta så marginella effekter att

 

detta ska kunna hanteras inom ramen för befintliga anslag.

 

Konsekvenser för Kammarkollegiet

 

Ärenden som rör inbetalning av marknadsstörningsavgift är sällsynta.

 

Även om antalet ärenden kan förväntas öka bli de sannolikt så sällan

 

förekommande att kostnaderna för detta arbete kan hanteras inom ramen

 

för Kammarkollegiets befintliga resurser.

138

Övriga konsekvenser

Prop. 2007/08:115

När det gäller kostnader och intäkter för kommuner och landsting bedö-

 

mer regeringen att förslaget inte kommer att ha några konsekvenser. Inte

 

heller bedöms förslaget ha några konsekvenser för den kommunala själv-

 

styrelsen, sysselsättningen, den offentliga servicen i olika delar av landet,

 

jämställdheten mellan män och kvinnor samt möjligheterna att nå de

 

integrationspolitiska målen. Förslaget medför inte heller några negativa

 

konsekvenser för miljön. Sammantaget bedöms förslaget inte medföra

 

några negativa statsfinansiella effekter.

 

9 Författningskommentar

9.1 Förslaget till marknadsföringslag

Inledande bestämmelse 1 §

Denna lag har till syfte att främja konsumenternas och näringslivets intressen i samband med marknadsföring av produkter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter och näringsidkare.

Bestämmelser om marknadsföring finns bl.a. i

– luftfartslagen (1957:297),

– konsumentkreditlagen (1992:830),

– lagen (1992:1672) om paketresor,

– tobakslagen (1993:581),

– alkohollagen (1994:1738),

– lagen (1995:1571) om insättningsgaranti,

– radio- och TV-lagen (1996:844),

– lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksam- het,

– lagen (1996:1118) om marknadsföring av kristallglas,

– lagen (1997:218) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende,

– lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,

– lagen (1999:158) om investerarskydd,

– lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster,

– lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet,

– prisinformationslagen (2004:347),

– lagen (2005:59) om distans- och hemförsäljning,

– försäkringsavtalslagen (2005:104),

– lagen (2005:405) om försäkringsförmedling, och

– lagen (2006:484) om franchisegivares informationsskyldighet.

Bakgrunden till bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.2.

 

Lagen genomför flera EG-direktiv. Det huvudsakliga direktivet som

 

genomförs är direktivet om otillbörliga affärsmetoder. En hänvisning till

 

samtliga direktiv finns i avsnitt 2.1 och i noten till lagen.

 

Första stycket innehåller en ändamålsbestämmelse som anger den

 

allmänna innebörden av lagen och dess syfte. Bestämmelsen motsvarar

 

1 § i den nu gällande marknadsföringslagen. Genom att marknads-

 

föringsbegreppet har ändrats, se 3 §, syftar emellertid lagen även till att

139

 

skydda konsumenter och näringsidkare i fråga om marknadsföring efter Prop. 2007/08:115 det att avtal ingåtts.

Lagen är i likhet med den nu gällande marknadsföringslagen till största delen inriktad på att skydda konsumenternas intressen. Som understrukits även i förarbetena till tidigare lagar på området är det dock angeläget att också näringslivets intressen tas till vara. Många gånger sammanfaller också konsument- och näringsidkarintressena. Ett exempel på detta är frågan om vilka etiska krav som ska ställas på reklam och annan mark- nadsföring (jfr prop. 1970:57 s. 64).

På samma sätt som gäller i dag skyddar den föreslagna lagen inte andra intressen än konsument- och näringsidkarintressen. Skyddet av enskilda personers eller gruppers integritet omfattas således inte av lagens skyddsintresse. Detsamma gäller intresset av att marknadsföring inte är diskriminerande. Någon ändring i det avseendet är inte avsedd.

Lagen ska tillämpas med särskilt beaktande av principerna om tryck- frihet och yttrandefrihet (prop. 1994/95:123 s. 163).

Marknadsföringslagen är en ramlag som kompletteras av andra bestämmelser om marknadsföring i särskild lagstiftning. Av andra stycket framgår en uppräkning av flertalet av dessa kompletterande lagar. Undantaget från listan är marknadsrättsliga bestämmelser som är kopp- lade till andra sanktionssystem än det som finns i marknadsföringslagen. Läkemedelslagen (1992:859) är ett sådant exempel. Krav på marknads- föring finns också i vissa förordningar. Listan på kompletterande lag- stiftning på området bör ses som vägledande, men inte uttömmande.

Lagens tillämpningsområde 2 §

Lagen tillämpas då näringsidkare marknadsför eller själva efterfrågar pro- dukter i sin näringsverksamhet.

Lagen tillämpas också på sådana TV-sändningar över satellit som omfattas av radio- och TV-lagen (1996:844).

Lagen tillämpas också när Konsumentombudsmannen fullgör sina skyl- digheter som behörig myndighet enligt Europaparlamentets och rådets för- ordning (EG) nr 2006/2004 av den 27 oktober 2004 om samarbete mellan de nationella tillsynsmyndigheter som ansvarar för konsumentskydds- lagstiftningen.

Paragrafen motsvarar 2 och 2 a §§ i den nu gällande marknadsförings- lagen. Bakgrunden behandlas i avsnitt 6.3. Paragrafen genomför artikel 2 d och 3.1 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder.

Första stycket motsvarar i sak vad som gäller enligt 2 § första stycket i den nu gällande marknadsföringslagen. Genom att begreppet marknads- föring utvidgas till att omfatta även åtgärder efter det att avtal ingåtts får lagen ett utvidgat tillämpningsområde (se definitionen av marknadsföring i 3 §). Det kan t.ex. handla om vilseledanden i fråga om reklamations- möjligheter eller aggressiva påtryckningar i syfte att förmå en konsument att inte utöva sina rättigheter enligt den civilrättsliga lagstiftningen vid fel i en produkt.

Andra stycket motsvarar 2 § andra stycket i den nu gällande lagen.

140

Tredje stycket motsvarar 2 a § i den nu gällande lagen.

Prop. 2007/08:115

Definitioner

 

3 §

 

I denna lag avses med

 

affärsbeslut: ett beslut som fattas av en konsument eller en näringsidkare

 

om huruvida, hur och under vilka förutsättningar en produkt ska köpas, om

 

hela eller delar av köpesumman ska betalas, om produkten ska behållas

 

eller överlåtas, eller om en avtalsenlig rättighet i samband med produkten

 

ska utnyttjas, oavsett om konsumenten eller näringsidkaren beslutar att

 

handla eller att avstå från att handla,

 

elektronisk post: ett adresserat eller på något annat sätt individualiserat

 

elektroniskt meddelande i form av text, röst, ljud eller bild som sänds via

 

ett allmänt kommunikationsnät och som kan lagras i nätet eller i mot-

 

tagarens terminalutrustning tills mottagaren hämtar det,

 

god marknadsföringssed: god affärssed eller andra vedertagna normer

 

som syftar till att skydda konsumenter och näringsidkare vid marknads-

 

föring av produkter,

 

konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål

 

som faller utanför näringsverksamhet,

 

marknadsföring: reklam och andra åtgärder i näringsverksamhet som är

 

ägnade att främja avsättningen av och tillgången till produkter inbegripet

 

en näringsidkares handlande, underlåtenhet eller någon annan åtgärd eller

 

beteende i övrigt före, under eller efter försäljning eller leverans av pro-

 

dukter till konsumenter eller näringsidkare,

 

näringsidkare: en fysisk eller juridisk person som handlar för ändamål

 

som har samband med den egna näringsverksamheten,

 

produkter: varor, tjänster, fast egendom, arbetstillfällen och andra

 

nyttigheter.

 

Bakgrunden behandlas i bl.a. avsnitten 6.3.1, 6.3.2 och 6.4.1.

 

Paragrafen genomför delar av artikel 2 i direktivet om otillbörliga

 

affärmetoder.

 

Paragrafen innehåller ett utökat antal definitioner jämfört med 3 § i den

 

nu gällande marknadsföringslagen. Vissa centrala begrepp och uttryck

 

klarläggs här till ledning för rättstillämpningen.

 

Innebörden av begreppet affärsbeslut är mycket vidsträckt och täcker

 

en lång rad olika beslut och ageranden, även efter ingående av avtal.

 

Definitionen är utformad i nära anslutning till ordalydelsen av artikel 2 k

 

i direktivet om otillbörliga affärsmetoder med den skillnaden att även

 

näringsidkare omfattas av definitionen. Begreppet används vid bedöm-

 

ningen av om en marknadsföringsåtgärd påverkar den ekonomiska

 

aktiviteten hos den som åtgärden riktas till, se 6, 7 och 8 §.

 

Begreppet elektronisk post är definierad på samma sätt som i den nu

 

gällande marknadsföringslagen. Definitionen togs in i lagen i samband

 

med införandet av bestämmelserna om obeställd reklam och grundas på

 

artikel 2 h i kommunikationsdataskyddsdirektivet.

 

Med god marknadsföringssed avses liksom i dag bindande och utom-

 

rättsliga normer som syftar till att skydda näringsidkare och konsumenter

 

vid marknadsföring av produkter. Inom ramen för vad som avses med

 

god marknadsföringssed ryms även det gemenskapsrättsliga uttrycket

141

 

god yrkessed enligt artikel 2 h i direktivet om otillbörliga affärsmetoder. Prop. 2007/08:115 Genom att lagens tillämpningsområde utvidgas omfattar god marknads-

föringssed också bindande och utomrättsliga normer för efterköpssitu- ationer.

Ytterligare ledning för tolkningen av begreppet god marknadsförings- sed finns i den nu gällande marknadsföringslagen (prop. 1994/95:123

s.41 f. och 164 f.).

Definitionen av begreppet konsument är utformad i överensstämmelse

med den definition som framgår av annan lagstiftning på det konsument- rättsliga området, se avsnitt 6.3.2.

Med begreppet marknadsföring avses i dag åtgärder som syftar till att främja avsättningen av produkter. I tidigare förarbeten framhölls att redan själva saluhållandet, även om det är helt passivt, bör anses vara en sådan åtgärd samt att begreppet också måste anses innefatta inte bara försäljning, utan även uthyrning och liknande förfaranden (prop. 1975/76:34 s. 124). I 1995 års marknadsföringslag har begreppet fått en vidare innebörd och omfattar åtgärder som syftar till att främja tillgången till produkter. Det är här fråga om åtgärder som en näringsidkare vidtar när han själv efterfrågar produkter, främst inköpsreklam.

Den nu förslagna förändringen av marknadsföringsbegreppet tar i allt väsentligt sikte på näringsidkarens beteende efter ingående av avtal. Det kan handla om åtgärder som vidtas under eller efter försäljning eller leverans av produkter till konsumenter eller näringsidkare. Som exempel kan nämnas att näringsidkaren vilseleder konsumenter eller andra näringsidkare om preskriptions- och reklamationsfrister eller om inne- börden av lämnade garantier. Det kan också handla t.ex. om aggressiva påtryckningar i syfte att förmå en konsument att inte utöva sina rättig- heter enligt den civilrättsliga lagstiftningen vid fel i en produkt. I punkten 27 i bilaga I till direktiv 2005/29/EG finns ytterligare ett exempel.

Definitionen av begreppet näringsidkare är utformad i överensstäm- melse med den definition som finns i annan lagstiftning på det konsu- menträttsliga området, se avsnitt 6.3.2.

Begreppet produkter definieras på samma sätt som i den nu gällande marknadsföringslagen och har samma innebörd som artikel 2 c i direk- tivet om otillbörliga affärsmetoder.

Otillbörlig marknadsföring Direktivbilagan

4 §

Bilaga I till Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG om otill- börliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 ska gälla som lag i Sverige. Regeringen tillkännager den aktuella bilagan i Svensk för- fattningssamling.

Vid en prövning enligt någon av bestämmelserna i bilaga I till direktivet ska denna lag tillämpas.

142

Bestämmelserna i punkterna 1–31 i bilaga I till direktivet ska tillämpas Prop. 2007/08:115 även om marknadsföringen riktas till näringsidkare.

Bestämmelsen i punkt 14 i bilaga I till direktivet ska tillämpas på åtgärder

 

som skett i strid med denna punkt om inte åtgärden omfattas av lotterilagen

 

(1994:100).

 

Bakgrunden till bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.7. Bestämmelsen

 

genomför artikel 5.5 och bilaga I till direktiv 2005/29/EG.

 

I paragrafens första stycke anges att bilaga I till direktivet om otill-

 

börliga affärsmetoder ska gälla som lag här i landet.

 

Paragrafens andra stycke upplyser om att marknadsföringslagen

 

tillämpas vid prövning av om någon handlat i strid med någon bestäm-

 

melse i bilaga I till direktiv 2005/29/EG. En tillämpning av marknads-

 

föringslagen innebär bl.a. att en näringsidkare kan vara skyldig att yttra

 

sig och lämna upplysningar till Konsumentombudsmannen (KO), liksom

 

tillhandahålla handlingar, varuprover och liknande som kan ha betydelse

 

för utredningen i ett ärende om otillbörlig marknadsföring. Att mark-

 

nadsföringslagen är tillämplig innebär också att KO, en näringsidkare

 

som berörs av marknadsföringen eller en sammanslutning av konsu-

 

menter eller näringsidkare kan väcka talan mot en näringsidkare. Vid en

 

överträdelse av någon av bilagans bestämmelser kan samtliga i mark-

 

nadsföringslagen förekommande sanktioner komma i fråga, t.ex. förbud

 

eller åläggande vid vite samt marknadsstörningsavgift.

 

Bestämmelserna i bilagan definierar vilseledande eller aggressiva

 

marknadsföringsåtgärder som under alla omständigheter är att betrakta

 

som otillbörliga. Bestämmelserna kompletterar de mer allmänna

 

bestämmelserna om marknadsföring som finns i marknadsföringslagen.

 

Punkterna 1–23 i bilagan innehåller bestämmelser om vilseledande

 

marknadsföring. Punkterna 24–31 innehåller bestämmelser om aggressiv

 

marknadsföring. Det är tillräckligt att rekvisiten i någon av respektive

 

punkt i bilagan är uppfyllda för att konstatera att en åtgärd är otillbörlig

 

vid tillämpningen av marknadsföringslagen. Vid en tillämpning av

 

bilagans bestämmelser aktualiseras alltså inte någon prövning av om en

 

åtgärd har eller sannolikt har en påverkan på konsumentens förmåga att

 

fatta ett välgrundat affärsbeslut.

 

Artikel 5.5. i direktivet om otillbörliga affärsmetoder ställer krav på att

 

förteckningen av förbud i bilagan ska gälla i alla medlemsstater. En

 

ändring av bestämmelserna får ske endast genom en översyn av direk-

 

tivet. Detta medför att uttrycket affärsmetoder förekommer i bilagans

 

lagtext. Med affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot

 

konsumenter avses enligt artikel 2 d i direktivet en näringsidkares

 

handling, underlåtenhet, beteende, företrädande eller kommersiella med-

 

delande (inklusive reklam och saluföring) i direkt relation till marknads-

 

föring, försäljning eller leverans av en produkt till en konsument.

 

Uttrycket affärsmetoder ska i dessa fall jämställas med begreppet mark-

 

nadsföring, se avsnitt 6.3.1.

 

Paragrafens tredje stycke anger att punkterna 1–31 är tillämpliga även

 

när en marknadsföringsåtgärd riktas till näringsidkare. Vissa av punk-

 

terna 1–31 anger uttryckligen att de omfattar ett skydd för konsumenter.

 

Detta stycke klargör att dessa bestämmelser även ska vara tillämpliga när

 

det gäller skyddet för näringsidkare mot otillbörlig marknadsföring. När

143

 

det gäller en åtgärd som endast riktas till näringsidkare är det, på samma

Prop. 2007/08:115

sätt som gäller för åtgärder som riktas till konsumenter, tillräckligt att

 

rekvisiten i någon punkt i bilagan är uppfyllda för att en åtgärd ska

 

bedömas som otillbörlig.

 

I fjärde stycket bestäms vilken lag som ska vara tillämplig i fråga om

 

otillåtna pyramidspel. Flera åtgärder som förbudet mot pyramidspel i

 

punkten 14 i bilagan avser att reglera omfattas även av bestämmelserna i

 

lotterilagen (1994:100), se avsnitt 6.13.4. Bestämmelsen klargör att en

 

tillämpning av lotterilagen ska äga företräde framför en tillämpning av

 

fjortonde punkten i bilagan. Endast i de fall där det kan konstateras att

 

lotterilagen inte ska tillämpas på åtgärden, är det aktuellt att pröva om ett

 

ingripande kan ske med stöd av nämnda punkt i bilagan tillsammans med

 

marknadsföringslagens bestämmelser i övrigt.

 

Annan konkurrens mellan bestämmelser i marknadsföringslagen

 

respektive bilagan och andra bestämmelser, t.ex. i brottsbalken, får lik-

 

som tidigare lösas enligt allmänna regler (se prop. 1970:57 s. 94).

 

God marknadsföringssed

 

5 §

 

Marknadsföring ska stämma överens med god marknadsföringssed.

 

Paragrafen innehåller en generalklausul som har sin förebild i 4 §

 

första stycket i den nu gällande marknadsföringslagen.

 

Bakgrunden till bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.4.1. Frågor om

 

renommésnyltning och misskreditering belyses i avsnitt 6.8. Paragrafen

 

genomför artikel 5.1 och del av 5.2 i direktivet om otillbörliga affärs-

 

metoder.

 

I generalklausulen anges det allmänna krav som gäller för marknads-

 

föring. Marknadsföring som strider mot god marknadsföringssed är,

 

under de förutsättningar som anges i 6 §, att anse som otillbörlig.

 

Begreppet ”god marknadsföringssed” definieras i 3 § som god affärs-

 

sed eller andra vedertagna normer som syftar till att skydda konsumenter

 

och näringsidkare vid marknadsföring. Till grund för bedömningen huru-

 

vida god marknadsföringssed har överträtts kan i likhet med vad som

 

gäller i dag läggas en rad olika faktorer. Det kan vara fråga om olika

 

uppförandekoder, inte minst Internationella handelskammarens (ICC)

 

regelverk, vedertagen branschpraxis och andra utomrättsliga normer, råd

 

och riktlinjer utfärdade av olika tillsynsmyndigheter, rättspraxis samt

 

lagstridighetsprincipen. I kravet på god marknadsföringssed ligger även

 

ett allmänt krav på vederhäftighet. Generalklausulen har således ett vid-

 

sträckt tillämpningsområde i syfte att tillvarata konsumenternas och

 

näringsidkarnas intressen.

 

I likhet med vad som gäller i dag krävs inte uppsåt eller oaktsamhet

 

från näringsidkarens sida för att en åtgärd ska anses vara otillbörlig.

 

6 §

 

Marknadsföring som strider mot god marknadsföringssed enligt 5 § är att

 

anse som otillbörlig om den i märkbar mån påverkar eller sannolikt påverkar

 

mottagarens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut.

144

Prop. 2007/08:115

Paragrafen saknar motsvarighet i den nu gällande marknadsföringslagen. Bakgrunden till bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.8. Paragrafen

genomför artikel 5.2 b i direktivet.

Utgångspunkten är att all marknadsföring ska vara vederhäftig. Bagatellartade och försumbara överträdelser medför dock normalt ringa eller ingen påverkan på konsumenterna. Något egentligt behov av att tillgripa sanktioner föreligger därför inte i sådana fall. För att ett för- farande som omfattas av lagen ska anses som otillbörligt krävs av denna anledning att en bedömning företas av sannolikheten av att marknads- föringsåtgärden medför att en konsument eller en näringsidkare fattar ett annat affärsbeslut än han eller hon annars skulle ha fattat. Måttstocken är den genomsnittlige konsumenten i den krets som marknadsförings- åtgärden är riktad till, se avsnitt 6.3.3.

Vid bedömningen av om en åtgärd påverkar ett affärsbeslut är tröskeln, jämfört med reglerna om vilseledande marknadsföring, högre vid bedöm- ningen av om en åtgärd ska anses vara i strid mot generalklausulen i 5 § eller förbudet mot aggressiv marknadsföring i 7 §. I denna paragraf nyanseras detta genom uttrycket att åtgärden ”i märkbar mån” påverkar eller sannolikt påverkar mottagarens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut. Beträffande framställningar som är vilseledande är det till- räckligt att vilseledandet påverkar eller sannolikt påverkar mottagarens förmåga att fatta ett affärsbeslut för att anse att åtgärden är otillbörlig, se 8 §.

Marknadsföring som innebär renommésnyltning eller misskreditering i strid mot kravet på god marknadsföringssed får vanligtvis anses vara av sådant slag att mottagarens förmåga att fatta välgrundade affärsbeslut påverkas i märkbar mån.

Av hänvisningen i 7 § tredje stycket och 8 § andra stycket framgår att viss marknadsföring som anges i bilaga I till direktiv 2005/29/EG alltid är att anse som otillbörlig.

Bestämmelsen är delvis utformad i enlighet med Lagrådets förslag. Se även författningskommentaren till 29 §.

Aggressiv marknadsföring

7 §

En näringsidkare får inte använda sig av aggressiv marknadsföring. Marknadsföringen är att anse som aggressiv om den innefattar trakasserier,

tvång, fysiskt våld, hot eller annat aggressivt påtryckningsmedel.

Aggressiv marknadsföring är att anse som otillbörlig om den i märkbar mån påverkar eller sannolikt påverkar mottagarens förmåga att fatta ett väl- grundat affärsbeslut.

Sådan aggressiv marknadsföring som anges i punkterna 24–31 i bilaga I till direktiv 2005/29/EG är alltid att anse som otillbörlig.

Paragrafen saknar motsvarighet i den nu gällande marknadsförings- lagen.

Bakgrunden till bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.5. Paragrafen genomför artiklarna 8 och 9 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder.

145

Paragrafen innehåller ett förbud mot aggressiv marknadsföring, såväl i Prop. 2007/08:115 förhållande till konsumenter som till andra näringsidkare.

Med ”aggressiv marknadsföring” avses metoder där näringsidkaren använder sig av trakasserier, tvång, fysiskt våld, hot eller något annat aggressivt påtryckningsmedel som inskränker konsumentens eller näringsidkarens valfrihet eller handlande. För att konstatera ett otill- börligt aggressivt förfarande krävs att förfarandet är av sådan art eller omfattning att det sannolikt medför en märkbar påverkan på konsu- mentens eller näringsidkarens förmåga att fatta ett välgrundat affärs- beslut, se andra stycket.

Bedömningen av om en affärsmetod är att betrakta som aggressiv bör göras med utgångspunkt från en helhetsbedömning av situationen. Vilka omständigheter som kan beaktas vid en sådan prövning redovisas i avsnitt 6.5.

Med ”annat aggressivt påtryckningsmedel” avses näringsidkarens utnyttjande av en maktställning i förhållande till konsumenten eller att näringsidkaren utövar påtryckning, utan att tillgripa fysiskt våld eller hot om sådant, på ett sätt som avsevärt inskränker konsumentens eller näringsidkarens förmåga att fatta ett välgrundat beslut. Vad uttrycket står för framgår av artikel 2 j i direktivet. Regeln omfattar dock även mark- nadsföring riktad till näringsidkare, se 1 §.

Av andra stycket framgår att en bedömning ska företas av sannolik- heten av om den aggressiva åtgärden medför att en konsument eller en näringsidkare fattar ett annat affärsbeslut än han eller hon annars skulle ha fattat, se kommentaren till 6 §.

Aggressiv marknadsföring som alltid är att anse som otillbörlig fram- går av punkterna 24–31 i bilaga I till direktiv 2005/29/EG. Av 4 § fram- går att denna bilaga gäller som lag.

En uppsåtlig eller oaktsam överträdelse kan medföra sanktion i form av bl.a. marknadsstörningsavgift, se 29 §.

Bestämmelsen är utformad i enlighet med Lagrådets förslag.

Vilseledande marknadsföring 8 §

Marknadsföring som är vilseledande enligt någon av bestämmelserna i 9, 10 eller 12–17 §§ är att anse som otillbörlig om den påverkar eller sannolikt påverkar mottagarens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut.

Sådan vilseledande marknadsföring som anges i punkterna 1–23 i bilaga I till direktiv 2005/29/EG är alltid att anse som otillbörlig.

Paragrafen saknar motsvarighet i den nu gällande marknadsföringslagen. Bakgrunden till bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.8. Se även kom- mentaren till 6 §. Paragrafen genomför delar av artiklarna 6.1 och 7.1–2 i

direktivet.

Vid bedömningen av om en vilseledande åtgärd påverkar ett affärs- beslut eller inte är tröskeln lägre än vid tillämpningen av general- klausulen i 5 § och förbudet mot aggressiv marknadsföring i 7 §. I denna paragraf nyanseras detta genom att det anges att det är tillräckligt att

åtgärden ”påverkar eller sannolikt påverkar” mottagarens förmåga att

146

fatta ett välgrundat affärsbeslut. Bestämmelsen tillämpas i förening med Prop. 2007/08:115 bestämmelserna i 9, 10 och 12–17 §§ som reglerar vilseledande mark-

nadsföring. Därutöver finns förbud mot sådan vilseledande marknads- föring i punkterna 1–23 bilaga I till direktiv 2005/29/EG, som är alltid att anse som otillbörlig.

Vid bedömningen av om en underlåtenhet är vilseledande enligt 10 § fordras att den bristande informationen är väsentlig för den som åtgärden är riktad till. Vid ett köperbjudande enligt 12 § ska även viss information som är att betrakta som väsentlig för konsumenter framgå av erbjudan- det. Enligt dessa bestämmelser ska således avsaknad av mer angelägen information konstateras för att ett vilseledande ska anses vara för handen. Vid en bedömning av om en framställning innefattar ett otillbörligt vilseledande, alternativt om ett köperbjudande har otillbörliga brister, kan således kravet på väsentlighet och påverkan på konsumentens för- måga att fatta ett ekonomiskt beslut normalt kunna vägas samman.

Bestämmelsen är utformad i enlighet med Lagrådets förslag.

Reklamidentifiering

9 §

All marknadsföring ska utformas och presenteras så att det tydligt framgår att det är fråga om marknadsföring.

Det ska också tydligt framgå vem som svarar för marknadsföringen. Detta gäller dock inte framställningar vars enda syfte är att skapa upp- märksamhet inför uppföljande framställningar.

Paragrafen har sin förebild i 5 § nuvarande marknadsföringslagen. Bakgrunden till bestämmelsen behandlas i avsnitten 6.6.1 och 6.6.2.

Paragrafen genomför delvis artikel 5.1–2 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder. Första stycket motsvarar 5 § första stycket i den nu gällande marknadsföringslagen.

Andra stycket är delvis ändrat jämfört med den nu gällande lagen. Bestämmelsen reglerar den grundläggande principen att det av en mark- nadsföringsåtgärd ska framgå vem som svarar för åtgärden, s.k. sändar- angivelse. Syftet med detta är att mottagaren av ett reklambudskap lätt ska kunna identifiera den som står bakom budskapet och därmed också kunna nå denne. Paragrafen är en kodifiering av artikel 10 i Internatio- nella handelskammarens (ICC) grundregler för reklam. En ändring jäm- fört med tidigare är att undantag från kravet på sändarangivelse får göras i framställningar vars enda syfte är att skapa uppmärksamhet för direkt uppföljande framställningar (s.k. teasers).

En uppsåtlig eller oaktsam överträdelse av reglerna kan medföra sank- tion i form av bl.a. marknadsstörningsavgift, se 29 §.

147

Förbud mot vilseledande marknadsföring

Prop. 2007/08:115

10§

En näringsidkare får vid marknadsföringen inte använda sig av felaktiga påståenden eller andra framställningar som är vilseledande i fråga om näringsidkarens egen eller någon annans näringsverksamhet.

Första stycket gäller särskilt framställningar som rör

1.produktens förekomst, art, mängd, kvalitet och andra utmärkande egen- skaper,

2.produktens ursprung, användning och risker såsom inverkan på hälsa och miljö,

3.kundservice, reklamationshantering samt metod och datum för till- verkning eller tillhandahållande,

4.produktens pris, grunderna för prisberäkningen, särskilda prisfördelar och betalningsvillkoren,

5.näringsidkarens egna eller andra näringsidkares kvalifikationer, ställning på marknaden, åtaganden, varumärken, varunamn, kännetecken och andra rättigheter,

6.belöningar och utmärkelser som har tilldelats näringsidkaren,

7.leveransvillkor för produkten,

8.behovet av service, reservdelar, byte eller reparation,

9.näringsidkarens åtagande att följa uppförandekoder, och

10.konsumentens rättigheter enligt lag eller annan författning.

En näringsidkare får inte heller utelämna väsentlig information i marknads-

 

föringen av sin egen eller någon annans näringsverksamhet. Med vilseledande

 

utelämnande avses även sådana fall när den väsentliga informationen ges på ett

 

oklart, obegripligt, tvetydigt eller annat olämpligt sätt.

 

Paragrafen har sin förebild i 6 § nuvarande marknadsföringslagen.

 

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.6.3. De aktuella artiklarna som

 

genomförs är art. 6, 7.1–2 och del av 14 i direktivet.

 

Paragrafens första stycke motsvarar 6 § första stycket i den nu gällande

 

lagen. Där återfinns ett allmänt förbud mot att använda sig av vilse-

 

ledande påståenden och andra framställningar. Med framställningar avses

 

liksom hittills ord, bild, tecken m.m. Begreppet omfattar såväl muntliga

 

som skriftliga framställningar i t.ex. annonser, broschyrer och på för-

 

packningar.

 

Till ledning för rättstillämpningen och näringsidkare finns i andra

 

stycket exempel på i vilka avseenden påståenden och andra fram-

 

ställningar inte får vara vilseledande. Exemplifieringen ansluter nära till

 

motsvarande uppräkningar i artiklarna 6.1 och 6.2 i direktivet om otill-

 

börliga affärsmetoder.

 

Exemplet ”risker” i andra punkten är hämtat från direktivet och kan

 

avse flera olika former av risker beroende på vilken produkt som fram-

 

ställningen avser. Exempelvis kan vissa ekonomiska risker vara för-

 

knippade med vissa produkter. Krav på information om vissa ekono-

 

miska risker är ofta särskilt reglerat i speciallag. Risker inbegriper dock

 

även bl.a. produktens inverkan på hälsa och miljö. Det senare exemplet

 

på risk återfinns som exempel i den nu gällande lagen och bör framgå

 

även fortsättningsvis.

 

I tredje stycket förtydligas att förbudet omfattar vilseledande uteläm-

 

nande av väsentlig information. Med vilseledande utelämnande jämställs

 

sådana fall där den väsentliga informationen ges på ett så oklart,

148

 

obegripligt, tvetydigt eller annat olämpligt sätt att framställningen fram-

Prop. 2007/08:115

står som vilseledande.

 

I underlåtenhetsfallen fordras att den bristande informationen är

 

väsentlig för att det ska anses föreligga ett vilseledande. Kravet på

 

väsentlighet och bedömningen av om vilseledandet har en sannolik

 

påverkan på konsumentens eller näringsidkarens förmåga att fatta ett

 

ekonomiskt beslut enligt 8 § bör normalt kunna vägas samman.

 

Vilseledande marknadsföring som alltid är att anse som otillbörlig

 

framgår av punkterna 1–23 i bilaga I till direktiv 2005/29/EG. Av 4 §

 

framgår att bilagan gäller som lag i Sverige.

 

En uppsåtlig eller oaktsam överträdelse av förbudet kan medföra sank-

 

tion i form av bl.a. marknadsstörningsavgift enligt 29 §.

 

Begränsningar i kommunikationsmediet m.m.

 

11 §

 

Vid bedömningen av om en framställning är vilseledande enligt 10 § tredje

 

stycket, får beaktas det använda kommunikationsmediets begränsningar i

 

tid och utrymme samt de åtgärder som näringsidkaren har vidtagit för att

 

på något annat sätt lämna informationen.

 

Paragrafen saknar motsvarighet i den nu gällande marknadsföringslagen.

 

Bakgrunden till bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.6.4. Aktuell artikel

 

som genomförs är 7.3 i direktivet.

 

Paragrafen tar sikte på fall då det använda kommunikationsmediet för

 

med sig begränsningar i tid och utrymme och som påverkar möjligheten

 

att lämna information. TV och radio kan vara exempel på sådana medier

 

där det finns begränsningar i tid och utrymme för en framställning.

 

Utöver kommunikationsmediets begränsningar i tid och utrymme får

 

även beaktas de åtgärder som näringsidkaren har vidtagit för att till-

 

handahålla informationen på något annat sätt. Höga krav bör ställas på

 

marknadsföringens sammantagna tydlighet för att den kompletterande

 

informationen ska anses neutralisera en framställning som innefattar

 

vilseledande underlåtenhet. Den aktuella bestämmelsen bör således

 

tillämpas restriktivt.

 

Någon ändring av bevisbördans placering är inte avsedd. Bestäm-

 

melsen utgör således inte någon materiell handlingsregel för tillsyns-

 

myndigheten eller domstolarna att utreda om näringsidkaren vidtagit

 

kompletterande åtgärder. Liksom tidigare är det näringsidkaren som får

 

lägga fram de omständigheter som kan vara ursäktande. För att tydlig-

 

göra detta används uttrycket ”får” i stället för direktivets uttryck ”ska”.

 

Köperbjudanden

 

12 §

 

Marknadsföringen är vilseledande om näringsidkaren i en framställning

 

erbjuder konsumenter en bestämd produkt med en prisangivelse utan att

 

följande väsentliga information framgår:

 

1. produktens utmärkande egenskaper i den omfattning som är lämplig

 

för mediet och produkten,

149

2. pris och jämförpris angivet på det sätt som framgår av 7–10 §§ pris-

Prop. 2007/08:115

informationslagen (2004:347),

 

3.näringsidkarens identitet och geografiska adress,

4.villkor för betalning, leverans, fullgörande och hantering av reklama- tioner om dessa avviker från vad som är normalt för branschen eller pro- dukten i fråga,

5.information om ångerrätt eller rätt att häva ett köp som ska lämnas till konsumenten enligt lag.

Marknadsföringen är också vilseledande om näringsidkaren i en fram-

ställning erbjuder konsumenter flera bestämda produkter med en uppgift om ett gemensamt pris, utan att erbjudandet innehåller väsentlig information enligt punkterna 1–5 i första stycket.

Paragrafen saknar motsvarighet i den nu gällande marknadsföringslagen. Bakgrunden till bestämmelsen behandlas i avsnitten 6.6.5 och 6.6.6.

Aktuell artikel som genomförs är 7.4 i direktivet.

Paragrafen klargör vilken väsentlig information som en näringsidkare är skyldig att lämna konsumenter, om denne väljer att utforma en fram- ställning som ett köperbjudande. Motsvarande krav uppställs inte om ett köperbjudande riktas endast till näringsidkare.

Förebilden för kriterierna ”bestämd produkt” och ”bestämda pro- dukter” är hämtad från prisinformationslagen (2004:347). Dessa kriterier är uppfyllda när det är fråga om produkter som till sin art eller sitt slag är tillräckligt specificerade. Tillräckligt specificerad anses produkten vara om konsumenten genom uppgifterna i marknadsföringen kan bilda sig en uppfattning om produktens beskaffenhet. Varan eller tjänsten ska alltså kunna identifieras och särskiljas från andra varor eller tjänster. När det gäller hantverkstjänster sägs ofta att många sådana tjänster inte anses bli bestämda förrän näringsidkaren och konsumenten är överens om vad som ska utföras. Om produkten som marknadsföringen avser låter sig specifi- ceras så till vida att produkten kan identifieras och särskiljas, uppkommer skyldighet att lämna kompletterande information, förutsatt att fram- ställningen även inkluderar en prisuppgift (jfr prop.1990/91:171 s. 25).

En prisuppgift utgör det andra kriteriet som tillsammans med en bestämd produkt eller bestämda produkter grundar ett köperbjudande. Alla former av uppgifter som antyder att en produkt kan förvärvas för ett visst pris är tillräckliga för att ett köperbjudande ska anses grundat. Om endast uttryck som t.ex. ”dagspris” eller ”billigt” anges bör detta dock inte ses som en prisangivelse som grundar ett köperbjudande.

Om produktens art innebär att priset rimligen inte kan beräknas i för- väg, utgör en framställning av det sätt på vilket priset beräknats en till- räcklig omständighet för att grunda ett köperbjudande. Exempel på detta är när varan säljs i lösvikt och jämförpris anges t.ex. per kilo, liter eller meter. Ett annat exempel är sådana tjänster där priset regelmässigt anges i procent av en köpeskilling eller en lånesumma.

Motsvarande gäller om framställningen avser flera bestämda produkter till ett gemensamt pris. Innehåller exempelvis framställningen en vara tillsammans med en tjänst och ett pris är det inte tillräckligt att ange endast varans pris. Det samlade priset för båda produkterna måste framgå för att det ska vara fråga om ett köperbjudande.

150

Bestämmelsen innehåller en uttömmande uppräkning av den väsentliga Prop. 2007/08:115 information som ska framgå för att köperbjudandet inte ska anses vara

vilseledande. Även om framställningen uppfyller dessa kriterier får den inte heller stå i strid mot någon annan marknadsrättslig bestämmelse.

Paragrafens första stycke innehåller en lista med fem punkter som beskriver vilken information som ska framgå. En närmare redogörelse för arten och omfattningen av den väsentliga information som ska lämnas vid ett köperbjudande finns i avsnitt 6.6.5.

Att låta bli att lämna väsentlig information vid köperbjudande utgör en form av vilseledande utelämnande. Eftersom regeln uppställer ett krav på att väsentlig information ges konsumenten, bör kravet på väsentlighet och bedömningen av informationsbristens påverkan på konsumentens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut enligt 8 § normalt kunna vägas samman.

En uppsåtlig eller oaktsam överträdelse av bestämmelsen kan medföra sanktion i form av bl.a. marknadsstörningsavgift, se 29 §.

Vilseledande förpackningsstorlekar

13 §

En näringsidkare får vid marknadsföringen inte använda förpackningar som genom sin storlek eller yttre utformning i övrigt är vilseledande i fråga om produktens mängd, storlek eller form.

Bakgrunden till bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.6.7. Paragrafen genomför delvis artikel 7.1–2 i direktivet.

Bestämmelsen om vilseledande förpackningsstorlekar motsvarar 7 § i den nu gällande marknadsföringslagen.

Vilseledande efterbildningar

14 §

En näringsidkare får vid marknadsföringen inte använda efterbildningar som är vilseledande genom att de lätt kan förväxlas med någon annan näringsidkares kända och särpräglade produkter. Detta gäller dock inte efterbildningar vilkas utformning huvudsakligen tjänar till att göra pro- dukten funktionell.

Bakgrunden till bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.6.8.

Bestämmelsen om vilseledande efterbildningar motsvarar 8 § i den nu gällande marknadsföringslagen.

Konkursutförsäljningar

15 §

En näringsidkare får vid marknadsföringen använda uttrycket ”konkurs”, ensamt eller i förening med något annat uttryck, bara om produkterna bjuds ut av konkursboet eller för dess räkning.

151

Bakgrunden till bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.6.9. Paragrafen Prop. 2007/08:115 genomför delvis artiklarna 5.1–2 och 7.1–2 i direktivet.

Bestämmelsen om konkursutförsäljningar motsvarar 9 § i den nu gällande marknadsföringslagen.

Utförsäljningar

16 §

En näringsidkare får vid marknadsföring av produkter använda uttrycken ”slutförsäljning”, ”utförsäljning” eller något annat uttryck med mot- svarande innebörd bara om

1.det är fråga om en slutförsäljning av näringsidkarens hela varulager eller en klart avgränsad del av det,

2.försäljningen sker under en begränsad tid, och

3.priserna är väsentligt lägre än näringsidkarens normala priser för mot- svarande produkter.

Bakgrunden till bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.6.9. Paragrafen genomför delvis artiklarna 5.1–2 och 7.1–2 i direktivet.

Bestämmelsen om utförsäljningar motsvarar delvis 10 § i den nu gällande marknadsföringslagen.

Villkoren för användningen av uttrycket ”upphör” har lyfts ut från bestämmelsen och regleras numera i punkten 15 i bilaga I till direktiv 2005/29/EG. Av 4 § följer att denna bilaga gäller som lag.

Realisationer

17 §

En näringsidkare får vid marknadsföring av produkter använda uttrycket ”realisation” eller något annat uttryck med motsvarande innebörd bara om

1.försäljningen avser produkter som ingår i näringsidkarens ordinarie sortiment,

2.försäljningen sker under en begränsad tid, och

3.priserna är väsentligt lägre än näringsidkarens normala priser för mot- svarande produkter.

Bakgrunden till bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.6.9. Paragrafen genomför delvis artiklarna 5.1–2 och 7.1–2 i direktivet.

Bestämmelsen om realisationer motsvarar 11 § i den nu gällande marknadsföringslagen.

Jämförande reklam

18 §

En näringsidkare får i sin reklam direkt eller indirekt peka ut en annan näringsidkare eller dennes produkter bara om jämförelsen

1.inte är vilseledande,

2.avser produkter som svarar mot samma behov eller är avsedda för samma ändamål,

152

3. på ett objektivt sätt avser väsentliga, relevanta, kontrollerbara och

Prop. 2007/08:115

utmärkande egenskaper hos produkterna,

 

4.inte medför förväxling mellan näringsidkaren och en annan närings- idkare eller mellan deras produkter, varumärken, firmor eller andra känne- tecken,

5.inte misskrediterar eller är nedsättande för en annan näringsidkares verksamhet, förhållanden, produkter, varumärken, firma eller andra kännetecken,

6.i fråga om varor med ursprungsbeteckning alltid avser varor med samma beteckning,

7.inte drar otillbörlig fördel av en annan näringsidkares renommé som är förknippat med näringsidkarens varumärke, firma eller andra kännetecken eller varas ursprungsbeteckning, och

8.inte framställer en produkt som en imitation eller kopia av en produkt som har ett skyddat varumärke eller firma.

Bakgrunden till bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.6.12. Paragrafen genomför delvis artikel 7.2 och 14 i direktivet.

Paragrafen motsvarar i allt väsentligt 8 a § första stycket i den nu gällande marknadsföringslagen.

Paragrafen reglerar under vilka förutsättningar jämförande reklam är tillåten. För annat än själva jämförelsen i marknadsföringen gäller övriga bestämmelser i lagen och i bilaga I till direktiv 2005/29/EG.

En uppsåtlig eller oaktsam överträdelse av bestämmelsen kan medföra sanktion i form av bl.a. marknadsstörningsavgift, se 29 §.

Obeställd reklam 19 §

En näringsidkare får vid marknadsföring till en fysisk person använda elektronisk post, telefax eller sådana uppringningsautomater eller andra liknande automatiska system för individuell kommunikation som inte betjänas av någon enskild, bara om den fysiska personen har samtyckt till det på förhand.

Har näringsidkaren fått den fysiska personens uppgifter om elektronisk adress för elektronisk post i samband med försäljning av en produkt till personen, gäller inte kravet på samtycke enligt första stycket om

1.den fysiska personen inte motsatt sig att uppgiften om elektronisk adress används i marknadsföringssyfte med användande av elektronisk post,

2.marknadsföringen avser näringsidkarens egna, likartade produkter och

3.den fysiska personen klart och tydligt ges möjlighet att kostnadsfritt och enkelt motsätta sig att uppgiften används i marknadsföringssyfte när den samlas in och vid varje följande marknadsföringsmeddelande.

20 §

Vid marknadsföring med elektronisk post ska meddelandet alltid innehålla en giltig adress till vilken mottagaren kan sända en begäran om att mark- nadsföringen ska upphöra. Detta gäller även vid marknadsföring till en juridisk person.

153

21 §

Prop. 2007/08:115

En näringsidkare får använda andra metoder för individuell kommunika- tion på distans än sådana som avses i 19 §, om inte den fysiska personen tydligt motsatt sig att metoden används.

Bakgrunden till bestämmelserna behandlas i avsnitt 6.10.

Paragraferna motsvarar 13 b–d §§ i den nu gällande marknadsförings- lagen.

En uppsåtlig eller oaktsam överträdelse av bestämmelsen kan med- föra sanktion i form av bl.a. marknadsstörningsavgift, se 29 §.

Information om garantier

22 §

En näringsidkare, som vid marknadsföringen erbjuder sig att genom en garanti eller liknande utfästelse under en viss tid svara för en produkt eller del därav eller för en egenskap hos produkten, ska vid försäljningen lämna köparen tydlig information om utfästelsens innehåll och de uppgifter som är nödvändiga för att köparen ska kunna göra den gällande. Information ska även lämnas om att köparens rättigheter enligt lag inte påverkas av utfästelsen.

Utfästelsen och informationen ska lämnas i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för köparen.

Rubriken är ändrad jämfört med den nu gällande lagen.

Bakgrunden till bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.9. Paragrafen genomför artikel 6.1 g i direktivet.

Rubrikändringen syftar till att tydliggöra att garantibestämmelsen har sin grund i rådets direktiv 1999/44/EG av den 25 maj 1999 om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier (konsumentköpsdirektivet).35

Paragrafen har samma lydelse som 13 a § i den nu gällande marknads- föringslagen.

Förbud och ålägganden

Förbud mot viss marknadsföring 23 §

En näringsidkare vars marknadsföring är otillbörlig får förbjudas att fort- sätta med denna eller med någon annan liknande åtgärd.

Ett förbud enligt första stycket får meddelas också

1.en anställd hos näringsidkaren,

2.någon annan som handlar på näringsidkarens vägnar, och

3.var och en som i övrigt väsentligt har bidragit till marknadsföringen.

Paragrafen motsvarar 14 § i den nu gällande marknadsföringslagen.

35 EGT L 171, 7.7.1999, s. 12, Celex 31999L0044.

154

Bakgrunden till sanktionsbestämmelserna behandlas i avsnitt 6.11. De Prop. 2007/08:115 aktuella bestämmelserna om sanktioner i lagen genomför artikel 13 och

del av artikel 14 i direktivet.

Av den föreslagna 26 § följer att ett förbud, liksom i dag, ska förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt.

Åläggande att lämna information

24 §

En näringsidkare som vid sin marknadsföring låter bli att lämna väsentlig information får åläggas att lämna sådan information.

Ett sådant åläggande får meddelas också

1.en anställd hos näringsidkaren, och

2.någon annan som handlar på näringsidkarens vägnar.

Ett åläggande enligt första stycket får innehålla en skyldighet att lämna informationen

1.i annonser eller andra framställningar som näringsidkaren använder vid marknadsföringen,

2.genom märkning på varan eller i någon annan form på säljstället, eller

3.i viss form till konsumenter som begär det.

Paragrafens första stycke har sin förebild i 15 § i den nuvarande mark- nadsföringslagen.

För att ålägga en näringsidkare att lämna information krävs att den utelämnade informationen är väsentlig. Med väsentlig information avses bl.a. information som ska lämnas enligt särskild lagstiftning eller enligt bestämmelserna om köperbjudande i 11 §. Information om garantier är också exempel på väsentlig information. Denna sanktionsform kan även tillgripas vid ett vilseledande utelämnande enligt 10 § tredje stycket.

Andra stycket anger vad ett åläggande får innehålla och motsvarar 16 § i den nu gällande marknadsföringslagen.

Åläggande att tillhandahålla tekniska hjälpmedel

25 §

En tjänsteleverantör enligt lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster som i strid med 10 § i den lagen låter bli att tillhandahålla sådana tekniska hjälpmedel som avses där får åläggas att tillhandahålla hjälpmedlen.

Paragrafen motsvarar 16 a § i den nu gällande marknadsföringslagen.

Vite

26 §

Ett förbud enligt 23 § och ett åläggande enligt 24 eller 25 § ska förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt.

155

Paragrafen är ändrad i förhållande till den nuvarande marknadsförings- Prop. 2007/08:115 lagen till följd av att en hänvisning till bestämmelsen om otjänliga pro-

dukter inte längre behövs. Paragrafen motsvarar i övrigt 19 § i den nu gällande marknadsföringslagen.

Något särskilt yrkande om att ett förbud ska förenas med vite torde inte behövas.

Interimistiska beslut

27 §

Rätten får meddela förbud enligt 23 § eller åläggande enligt 24 eller 25 § att gälla tills vidare om

1.käranden visar sannolika skäl för sin talan, och

2.det skäligen kan befaras att svaranden genom att vidta eller låta bli att vidta en viss handling minskar betydelsen av ett förbud eller åläggande.

I fråga om beslut enligt första stycket tillämpas 15 kap. 5 § andra – fjärde styckena samt 6 och 8 §§ rättegångsbalken. Beslutet får verkställas genast.

Paragrafen är ändrad i förhållande till den nuvarande marknadsförings- lagen till följd av att en hänvisning till den tidigare bestämmelsen om otjänliga produkter inte längre behövs. Paragrafen motsvarar i övrigt 20 § i den nu gällande marknadsföringslagen och innebär således inget nytt.

Förelägganden 28 §

I fall som inte är av större vikt får Konsumentombudsmannen meddela föreläggande om