Justitieutskottets betänkande 2007/08:JuU18 | |
Förverkande av utbyte av brottslig verksamhet | |
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition 2007/08:68 Förverkande av utbyte av brottslig verksamhet samt en motion väckt med anledning av propositionen.
I propositionen föreslås ändringar i bl.a. brottsbalken och rättegångsbalken. Förslagen innebär att det vid viss allvarlig brottslighet ska vara möjligt att förverka inte bara utbyte av ett visst konkret brott, utan också utbyte av en inte närmare preciserad brottslig verksamhet. För sambandet mellan det som förverkas och den brottsliga verksamheten ska gälla ett sänkt beviskrav i förhållande till vad som i allmänhet gäller i brottmålsprocessen. Härutöver lämnas vissa förslag som syftar till att förbättra möjligheterna att provisoriskt säkra tillgångar som genom ett senare beslut kan komma att förverkas.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2008.
Utskottet föreslår att riksdagen bifaller propositionen och avslår motionen.
I betänkandet finns en reservation (v) och ett särskilt yttrande (v).
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1. | Förverkande mot annan än gärningsmannen |
| Riksdagen antar regeringens förslag till a) lag om ändring i brottsbalken, såvitt avser förslaget till 36 kap. 5 a §, b) lag om förfarandet vid förverkande av utbyte av brottslig verksamhet i vissa fall. Därmed bifaller riksdagen proposition 2007/08:68 i denna del och avslår motion 2007/08:Ju22 yrkande 1. |
Reservation (v)
2. | Lagförslagen i övrigt |
| Riksdagen antar regeringens förslag till a) lag om ändring i brottsbalken i den mån lagförslaget inte omfattas av vad utskottet föreslagit under punkt 1, b) lag om ändring i taxeringslagen (1990:324), c) lag om ändring i skattebetalningslagen (1997:483), d) lag om ändring i tullagen (2000:1281), e) lag om ändring i lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd, f) lag om ändring i lagen (2006:1329) om handel med vissa varor som kan användas till dödsstraff eller tortyr, m.m., g) lag om ändring i rättegångsbalken, h) lag om ändring i jordabalken, i) lag om ändring i polislagen (1984:387) och j) lag om ändring i lagen (2000:1225) om straff för smuggling. Därmed bifaller riksdagen proposition 2007/08:68 i denna del. |
3. | Uppföljning av reformen |
| Riksdagen avslår motion 2007/08:Ju22 yrkande 2. |
Stockholm den 13 maj 2008
På justitieutskottets vägnar
Thomas Bodström
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Thomas Bodström (s), Inger Davidson (kd), Krister Hammarbergh (m), Margareta Persson (s), Ulrika Karlsson i Uppsala (m), Elisebeht Markström (s), Cecilia Wigström i Göteborg (fp), Karl Gustav Abramsson (s), Inge Garstedt (m), Helena Bouveng (m), Lena Olsson (v), Kerstin Haglö (s), Mehmet Kaplan (mp), Anders Hansson (m), Maryam Yazdanfar (s), Karin Nilsson (c) och Kjell Eldensjö (kd).
Redogörelse för ärendet
Ärendet och dess beredning
Inom Europeiska unionen (rådet för rättsliga och inrikes frågor) nåddes i december 2002 en politisk överenskommelse om innehållet i ett utkast till rambeslut om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott. Utkastet godkändes av riksdagen i oktober 2004 (prop. 2003/04:166, bet. 2004/05:JuU5, rskr. 22). Efter fortsatt behandling i rådet antogs den 24 februari 2005 rådets rambeslut 2005/212/RIF om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott (EUT L 68, 15.3.2005, s. 49). Rambeslutet skulle av medlemsstaterna vara genomfört senast den 15 mars 2007.
Huvuddelen av de lagändringar som krävs för att genomföra rambeslutet beslutades av riksdagen i maj 2005 och trädde i kraft den 1 juli 2005 (prop. 2004/05:135, bet. JuU31, rskr. 237, SFS 2005:282–319).
Beträffande ett moment i rambeslutet – skyldigheten enligt artikel 3 att vidta åtgärder för att kunna förverka egendom från personer som dömts för vissa allvarliga brott, även om egendomen i fråga inte kan knytas till det konkreta brottet – lämnades inte något lagförslag i nämnda proposition. Den frågan skulle i stället beredas vidare i Regeringskansliet. För detta ändamål utarbetades i Justitiedepartementet departementspromemorian Utvidgat förverkande m.m. (Ds 2006:17). Promemorian har remissbehandlats. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet (Ju2006/6572/L5).
Lagrådet har yttrat sig över lagförslagen. Lagrådet godtog den nya förverkandeformen och anslöt sig till regeringens uppfattning att förverkandeformen för sin effektivitet förutsätter att beviskravet för egendomens samband med brottslig verksamhet sätts lägre än vad som är brukligt i brottmålsprocessen. Dock ansåg Lagrådet att detta lägre beviskrav inte fått en acceptabel utformning i lagrådsremissen. Vidare ställde sig Lagrådet tveksamt till övergångsbestämmelsernas utformning. Dessa två frågor återkommer utskottet till i det följande. Även i vissa andra hänseenden lämnade Lagrådet förslag till ändringar, vilka regeringen i allt väsentligt följt.
Regeringens lagförslag återfinns i bilaga 2.
Propositionens huvudsakliga innehåll
Propositionen innehåller förslag som syftar till att genomföra artikel 3 i rådets rambeslut 2005/212/RIF om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott.
I propositionen föreslås ändringar i bl.a. brottsbalken och rättegångsbalken.
Förslagen innebär att det vid viss allvarlig brottslighet ska vara möjligt att förverka inte bara utbyte av ett visst konkret brott, utan också utbyte av en inte närmare preciserad brottslig verksamhet. För sambandet mellan det som förverkas och den brottsliga verksamheten ska gälla ett sänkt beviskrav i förhållande till vad som i allmänhet gäller i brottmålsprocessen.
Härutöver lämnas vissa förslag som syftar till att förbättra möjligheterna att provisoriskt säkra tillgångar som genom ett senare beslut kan komma att förverkas.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2008.
Utskottets överväganden
Utvidgade möjligheter till förverkande av vinning av brottslig verksamhet
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen antar regeringens lagförslag i dess helhet. Därmed bifaller riksdagen propositionen och avslår ett yrkande i motion Ju22 om att förverkande av vinning av brottslig verksamhet inte ska få ske mot annan än den som dömts för eller medverkat till det förverkandeutlösande brottet. Jämför reservation (v).
Propositionen
I propositionen föreslår regeringen lagändringar i bl.a. brottsbalken som innebär att en ny form av förverkande införs. Förslagen innebär att det vid viss allvarlig brottslighet ska vara möjligt att förverka inte bara utbyte av ett visst konkret brott utan också utbyte av en inte närmare preciserad brottslig verksamhet. Huvudbestämmelsen om denna nya förverkandeform föreslås införd i en ny paragraf – 1 b § – till 36 kap. brottsbalken.
Förverkande av utbyte av sådan inte närmare preciserad brottslig verksamhet ska enligt bestämmelsen kunna beslutas när någon döms för ett brott för vilket är föreskrivet fängelse i sex år eller mer (förverkandeutlösande brott). Det handlar här genomgående om grov brottslighet som exempelvis människohandel, rån, grovt bedrägeri och grovt narkotikabrott.
Den nya förverkandeformen ska också kunna tillgripas när någon döms för vissa särskilt angivna brott, som inte träffas av straffskaleavgränsningen. Som kriterier för valet av förverkandeutlösande brott anger regeringen att det ska vara fråga om brott som är av den karaktären att de typiskt sett är ägnade att generera stora vinster, brottslighet som ofta bedrivs i mer eller mindre organiserade former och som till sin karaktär är särskilt samhällsfarlig eller på annat sätt skadlig. Det bör också beaktas om brotten har beröringspunkter med dem som anges i artikel 3 i förverkanderambeslutet. Det handlar t.ex. om människohandel som utgör mindre grovt brott, narkotikabrott av normalgraden samt människosmuggling och organiserande av människosmuggling av normalgraden.
Oavsett om förverkande aktualiseras av ett brott med fängelse om minst sex år i straffskalan eller ett av de särskilt angivna brotten föreslås en ytterligare förutsättning för förverkande vara att det förverkandeutlösande brottet i det enskilda fallet har varit av sådan beskaffenhet att kunna ge utbyte.
Den nya förverkandeformen ska enligt förslaget kunna beslutas också vid försök, förberedelse och stämpling till ett förverkandeutlösande brott samt vid anstiftan och medhjälp.
Förverkandeformen föreslås medge förverkande av utbyte av brottslig verksamhet. Liksom vid annat utbytesförverkande ska såväl sak- som värdeförverkande kunna komma i fråga. Det ska inte krävas att det som förverkas härrör från den dömdes egen brottsliga verksamhet.
När det gäller beviskravet för användning av den nya förverkandeformen föreslås att det inte ska krävas att det är ställt utom rimligt tvivel att den egendom som yrkas förverkad utgör utbyte av brottslig verksamhet. I stället ska det vara tillräckligt att detta framstår som klart mera sannolikt än att så inte är fallet.
Förverkande av utbyte av brottslig verksamhet föreslås kunna ske hos den för det förverkandeutlösande brottet dömde (gärningsmannen eller medverkande) samt hos den som genom bodelning eller på grund av arv eller testamente eller genom gåva förvärvat egendomen från den dömde. Även den som på annat sätt förvärvat egendomen av den dömde och då haft vetskap om eller skälig anledning att anta att den har samband med brottslig verksamhet föreslås kunna träffas av förverkande. Förverkande av utbyte av brottslig verksamhet föreslås kunna ske även hos en juridisk person som förvärvat egendom av den dömde och som genom sin ställföreträdare haft vetskap om eller skälig anledning att anta att egendomen har samband med brottslig verksamhet.
Talan om förverkande mot den som åtalas för det förverkandeutlösande brottet ska prövas tillsammans med åtalet för brottet. Talan om förverkande mot någon annan än den som åtalas för det förverkandeutlösande brottet ska enligt förslaget i propositionen prövas enligt en särskild lag och väckas i särskild ordning. En sådan talan ska väckas inom ett år från det att domen i målet om det förverkandeutlösande brottet har vunnit laga kraft.
Förverkande av utbyte av brottslig verksamhet ska enligt förslaget i propositionen inte få beslutas om det är oskäligt. Skälighetsbedömningen ska kunna leda till att förverkande helt underlåts eller att partiellt förverkande beslutas. Vidare föreslås vissa bestämmelser om möjlighet att vid senare beslutad betalningsskyldighet till följd av samma omständigheter som förverkandet – t.ex. skattetillägg – beakta tidigare beslutat förverkande av utbyte av brottslig verksamhet. Sådana bestämmelser föreslås införda i taxeringslagen, skattebetalningslagen och tullagen.
Vidare föreslås i propositionen att föremål som kan ha betydelse för utredning om förverkande av utbyte av brottslig verksamhet ska kunna tas i beslag. För att utröna omständigheter som kan ha betydelse för en sådan utredning ska husrannsakan och kroppsvisitation kunna tillgripas.
Regeringen konstaterar i propositionen att det inte fordras några vidare lagstiftningsåtgärder för att kunna belägga egendom med kvarstad i syfte att förhindra undandragande av betalning av värdet av förverkad egendom. All egendom som kan beläggas med kvarstad – dvs. både fast och lös egendom – föreslås dock i propositionen kunna tas i förvar genom beslut av åklagare. På samma sätt som vid beslag ska det vara möjligt att lämna kvar viss egendom i innehavarens vård. Polisens rätt att i brådskande fall besluta om förvar föreslås vara begränsad till lös egendom. Det föreslås vidare regler om att protokoll ska föras över förvar och att egendomen ska vårdas väl. Att proportionalitetsprincipen tillämpas på tvångsmedlet föreslås framgå av lag. Husrannsakan och kroppsvisitation ska få användas i syfte att söka efter egendom som kan tas i förvar. Den grundläggande förutsättningen för användning av dessa tvångsmedel – att fängelse kan följa på brottet – ska enligt förslaget alltid vara uppfylld. Vid utredning av brott som avses i lagen om straff för smuggling föreslås tjänstemän inom Tullverket och Kustbevakningen ha samma rätt som polis att ta egendom i förvar.
Motionen
I motion Ju22 (v) föreslås att utbyte av en inte närmare preciserad brottslig verksamhet endast ska kunna förverkas hos gärningsmannen eller annan som medverkat till det brott som förverkandet grundas på. Motionärerna pekar på att beviskravet för förverkande är för lågt ställda i förhållande till personer i kretsen kring den dömde vilka inte dömts för det förverkandeutlösande brottet. Mot bakgrund av sin inställning i frågan om förverkande mot andra än gärningsmannen föreslår motionärerna att det inte införs någon särskild lag om förfarande vid förverkande av utbyte av brottslig verksamhet i vissa fall.
Utskottets ställningstagande
Lagförslagen
Den främsta drivkraften för den organiserade brottsligheten är utsikten att skaffa sig ekonomisk vinning. Av kriminalpolitiska skäl är det därför viktigt att den som begår ett brott inte bara lagförs, utan dessutom berövas möjligheten att skörda vinsterna av brottsligheten. För detta ändamål finns regler om förverkande av utbyte av brott och om företagsbot, som därmed är viktiga instrument i den brottsbekämpande verksamheten. Det är också viktigt att strypa finansieringen av brottslig verksamhet.
Möjligheterna till förverkande har under senare år utvidgats i olika avseenden, senast genom lagändringar som trädde i kraft den 1 juli 2005 (prop. 2004/05:135, bet. JuU31, rskr. 237, SFS 2005:282–319). För att utbyte av brott ska kunna förverkas krävs dock enligt gällande rätt att det ska finnas ett styrkt samband mellan det som förverkas och ett visst konkret brott.
Mot bakgrund av brottslighetens utveckling och internationalisering framstår det som uppenbart att ytterligare åtgärder behöver vidtas. Ett skäl är att det är förenat med stora svårigheter för de brottsbekämpande myndigheterna att fullt ut styrka att egendom som på goda grunder kan antas härröra från brottslig verksamhet utgör utbyte av ett visst, utpekat brott. Härtill kommer att den nuvarande förverkanderegleringen inte är tillräcklig för att den svenska lagstiftningen ska anses uppfylla kraven i artikel 3 i förverkanderambeslutet. Rambeslutet förutsätter nämligen att det vid vissa allvarliga brott ska vara möjligt att förverka inte bara egendom som kan knytas till det brott som lagöverträdaren döms för, utan även egendom som härrör från dennes brottsliga verksamhet i övrigt. Redan av det skälet är det alltså nödvändigt att vidta lagstiftningsåtgärder.
Det behov av ökad effektivitet i brottsbekämpningen som nu berörts måste naturligtvis vägas mot den enskildes rättssäkerhet.
Vid bedömningar av avvägningen mellan effektivitet och rättssäkerhet är det värdefullt att göra jämförande bedömningar av om och på vilket sätt en motsvarande reglering utformats i andra närliggande länder. Det kan i det sammanhanget konstateras att liknande bestämmelser som de i propositionen föreslagna sedan ett antal år tillbaka har funnits i Danmark, Norge och Finland, såväl vad gäller sänkt beviskrav beträffande sambandet mellan egendomen och brottslig verksamhet som möjligheten att förverka egendomen mot närstående.
Som regeringen anför är det inte bara kravet i förverkanderambeslutet om att vid viss allvarlig brottslighet överge den strikta synen att utbyte för att kunna förverkas ska ha direkt samband med ett visst konkret brott som motiverar förändringar av förverkandelagstiftningen. För att uppnå tillräcklig effektivitet i förverkandeinstitutet bör dessutom sambandet mellan utbytet och någons brottsliga verksamhet inte behöva styrkas fullt ut, dvs. det kan inte krävas att det sambandet är ställt utom rimligt tvivel. I stället bör det vara tillräckligt att åklagaren uppfyller ett lägre ställt beviskrav. Ett så lågt ställt beviskrav som sannolikt kan dock inte väljas för att beskriva sambandet mellan egendomen och den brottsliga verksamheten. Risken med att använda ett sådant absolut begrepp med lågt beviskrav är att endast begränsad utredning om egendomens härkomst leder till att beviskravet anses uppfyllt, med alltför stor risk att egendom som inte utgör utbyte av brottslig verksamhet förverkas. Beviskravet bör relatera till den alternativa tesen att egendomen inte härrör från brottslig verksamhet. Det bör alltså ankomma på åklagaren att både göra det sannolikt i sig att egendomen härrör från brottslig verksamhet och att den härkomsten är mer sannolik än motsatsen. Dessutom bör beviskravet ställas högre än begreppet sannolikt. Den utformning av beviskravet som regeringen föreslår, nämligen att det framstår som klart mera sannolikt att egendomen härrör från brottslig verksamhet än att så inte är fallet, framstår som en rimlig avvägning mellan kraven på effektivitet i brottsbekämpningen och rättssäkerhet.
Utskottet övergår nu till att behandla motionärernas synpunkt rörande förverkande av egendom mot andra personer än gärningsmannen eller medverkande till det förverkandeutlösande brottet. Utskottet delar regeringens ståndpunkt att målsättningen att göra förverkandeformen användbar och verkningsfull i kampen mot allvarlig vinningsbrottslighet är svår att förena med en ordning som skulle innebära att den som gjort sig vinster på brottslig verksamhet helt kunde undgå förverkande genom en så enkel åtgärd som att föra över egendomen till andra. Bestämmelser om förverkande mot förvärvaren av brottsutbyte finns redan beträffande befintliga förverkandebestämmelser (se 36 kap. 5 § brottsbalken) och framstår som nödvändiga även för den nya förverkandeformen. Det är värt att notera att samtliga remissinstanser utom Justitiekanslern godtagit en ordning som innebär att förverkande i viss utsträckning ska kunna ske även mot någon som förvärvat egendomen från gärningsmannen. En förutsättning för förverkande mot en förvärvare av egendomen måste vara att det kan styrkas att egendom som utgör utbyte av brottslig verksamhet har förvärvats från den dömde. För den omständigheten att det skett ett förvärv bör, som regeringen anför, inte uppställas ett sänkt beviskrav. Dessutom bör förverkande mot förvärvare av egendomen kunna göras gällande endast under en begränsad period. Den av regeringen föreslagna längden på den frist inom vilken en sådan talan ska väckas, nämligen inom ett år från det att domen avseende det förverkandeutlösande brottet har vunnit laga kraft, framstår som lämpligt avvägd.
Även övriga lagförslag har enligt utskottets mening fått en ändamålsenlig utformning.
Övergångsbestämmelserna, m.m.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2008. Förverkande av utbyte av brottslig verksamhet ska inte få beslutas om det förverkandeutlösande brottet har begåtts före ikraftträdandet. I fall av förverkande hos den som förvärvat egendom av gärningsmannen före ikraftträdandet ska äldre bestämmelser gälla, även om det förverkandeutlösande brottet begåtts efter ikraftträdandet.
Lagrådet uttryckte i sitt yttrande vissa tveksamheter inför övergångsbestämmelsernas utformning, särskilt när det gäller slutsatsen att hänsyn uteslutande ska tas till hur regleringen tedde sig när det förverkandeutlösande brottet begicks och att de föreslagna bestämmelserna inte har retroaktiv verkan. En tillämpning av den föreslagna bestämmelsen i 36 kap. 1 b § brottsbalken förutsätter enligt Lagrådet att en prövning av sambandet mellan utbytet och den tidigare brottsliga verksamheten sker. Gärningsmannen har enligt Lagrådet knappast kunnat inse att ett förverkande, som inte var möjligt när brottet begicks, långt senare skulle kunna genomföras till följd av att han begått ett nytt brott. De föreslagna bestämmelserna kan enligt Lagrådet med ett sådant synsätt mycket väl anses ha retroaktiv verkan.
Regeringen anför i propositionen bl.a. att skilda synsätt gör sig gällande beträffande förverkande mot gärningsmannen. Å ena sidan kan påstås att förbudet mot retroaktiv strafflagstiftning skulle innebära att varje reaktion som är strängare än den som kunde följa vid tidpunkten för den aktuella brottsliga verksamheten är otillåten. Å andra sidan kan hävdas att hänsyn uteslutande ska tas till hur regleringen tedde sig vid gärningstillfället, dvs. när det förverkandeutlösande brottet begicks. Regeringen ansluter sig i propositionen till det sistnämnda synsättet, som innebär att gärningsmannen har att ta i beräkning att förverkande av utbyte av också relativt långt tillbaka i tiden liggande brottslig verksamhet kan komma i fråga så snart han eller hon efter ikraftträdandet begår ett förverkandeutlösande brott. Detta är en följd av den nya förverkandeformens grundläggande konstruktion såsom särskild rättsverkan av – eller reaktion på – ett enda brott, nämligen det förverkandeutlösande brottet. Det är således enligt regeringen inte fråga om att genom en ny straffrättslig reglering beivra brottsliga gärningar som ligger i tiden före de nya bestämmelsernas ikraftträdande. Andra hänsyn gör sig gällande då förverkande av utbyte av brottslig verksamhet kommer i fråga hos någon annan än den som begått det förverkandeutlösande brottet. Förvärvarens möjligheter att förutse konsekvenserna av sin åtgärd att förvärva egendomen är rent allmänt ganska begränsade. Om förverkande hos förvärvaren aktualiseras av ett förverkandeutlösande brott som visserligen begåtts efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande men där det som yrkas förverkat är egendom som vederbörande redan före ikraftträdandet förvärvat av gärningsmannen kan det inte uteslutas att förvärvaren hade avstått från transaktionen, om reglerna om den nya förverkandeformen varit i kraft vid förvärvstillfället.
Utskottet instämmer i regeringens bedömning vad gäller utformningen av övergångsbestämmelserna. Förverkande av utbyte av annan brottslig verksamhet än sådan som direkt följer av det förverkandeutlösande brottet utgör en särskild rättsverkan av det förverkandeutlösande brottet, inte av andra brott som må ha begåtts före ikraftträdandet. Som regeringen anför har gärningsmannen möjlighet att ta i beräkning att också förverkande av utbyte av brottslig verksamhet som ligger relativt långt tillbaka i tiden kan komma i fråga så snart han eller hon efter ikraftträdandet begår ett förverkandeutlösande brott.
Sammanfattningsvis anser utskottet att förslagen i propositionen utgör en rimlig avvägning mellan intresset av att skapa effektiva medel för att slå mot drivkraften för den organiserade brottsligheten – den ekonomiska vinningen – och intresset av att värna enskildas rättssäkerhet. Utskottet tillstyrker lagförslagen och föreslår således att riksdagen antar propositionen och avslår motion Ju22 i nu behandlad del.
Uppföljning av reformen
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen avslår ett motionsyrkande om att reformen ska följas upp med början senast år 2012. Jämför särskilt yttrande (v).
Motionen
I motion Ju22 (v) anförs att reformen bör följas upp och utvärderas med början senast år 2012.
Utskottets ställningstagande
Reformer på det straffrättsliga området bör enligt utskottets mening följas upp och utvärderas efter att lagstiftningen har varit i kraft under ett antal år. Så brukar i regel ske, och det framstår som naturligt att de aktuella lagändringarna i ärendet kommer att bli föremål för sådan uppföljning i lämplig form. Utskottet anser det dock vare sig lämpligt eller nödvändigt att nu närmare bestämma hur en sådan uppföljning bör genomföras och när det är lämpligt att påbörja den. Motion Ju22 bör därför avslås i nu behandlad del.
Reservation
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har föranlett följande reservation.
Förverkande mot annan än gärningsmannen, punkt 1 (v) |
av Lena Olsson (v). |
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde ha följande lydelse:
Riksdagen
a) antar 36 kap. 5 a § regeringens förslag till lag om ändring i brottsbalken med den ändringen att bestämmelsen får den lydelse som reservanten föreslår i bilaga 3.
b) avslår regeringens förslag till lag om förfarandet vid förverkande av utbyte av brottslig verksamhet i vissa fall.
Därmed bifaller riksdagen motion 2007/08:Ju22 yrkande 1 och bifaller delvis proposition 2007/08:68 i denna del.
Ställningstagande
Jag instämmer i majoritetens uppfattning att det bör införas en möjlighet att vid viss allvarlig brottslighet från gärningsmannen förverka utbyte av en inte närmare preciserad brottslig verksamhet och att ett sänkt beviskrav därvid ska gälla beträffande sambandet mellan egendomen och den brottsliga verksamheten.
Att införa en möjlighet till sådant förverkande hos andra personer än den som dömts för det förverkandeutlösande brottet är enligt min mening däremot att gå för långt. Man måste ha i åtanke att den egentliga brottsliga handlingen som är kopplad till den aktuella egendomen kan ha begåtts av en tredje person. Därmed kan den egendom som förverkas härröra från brottslighet som begåtts av en bekant till en bekant till den som innehar egendomen. Att i tredje ledet sänka beviskraven för förverkande i den mån som föreslås är enligt min mening alltför rättsosäkert och riskerar att skapa alltför stort utrymme för godtycke. Det rambeslut som delvis ligger till grund för propositionen förutsätter inte heller att sådana regler införs.
Eftersom jag anser att det inte bör införas en möjlighet till sådant förverkande mot andra än gärningsmannen bör det inte heller införas en särskild lag om förfarandet vid sådant förverkande.
Riksdagen bör därför dels anta 36 kap. 5 a § brottsbalken med de ändringar som framgår av bilaga 3, dels avslå regeringens förslag till lag om förfarandet vid förverkande av utbyte av brottslig verksamhet i vissa fall.
Särskilt yttrande
Uppföljning av reformen, punkt 3 (v) |
Lena Olsson (v) anför: |
Jag stöder i huvudsak de aktuella lagförslagen. Införande av en möjlighet att förverka egendom med tillämpning av ett sänkt beviskrav är emellertid förenat med risken att oskyldiga personer drabbas av förverkande och att egendom som inte utgör utbyte av brott ändå förverkas. Införande av sådana förverkandemöjligheter förutsätter att de nämnda riskerna uppvägs av en bevisat positiv effekt när det gäller bekämpande av allvarlig brottslighet för ekonomisk vinning. Det är därför angeläget att följa upp lagändringarna inom en inte alltför avlägsen framtid.
Jag utgår från att regeringen senast år 2012 kommer att tillsätta en offentlig utredning med tydliga kommittédirektiv om att följa upp och utvärdera de lagändringar som föreslås i propositionen.
Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Propositionen
Proposition 2007/08:68 Förverkande av utbyte av brottslig verksamhet:
Riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i brottsbalken,
2. lag om förfarandet vid förverkande av utbyte av brottslig verksamhet i vissa fall,
3. lag om ändring i taxeringslagen (1990:324),
4. lag om ändring i skattebetalningslagen (1997:483),
5. lag om ändring i tullagen (2000:1281),
6. lag om ändring i lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd,
7. lag om ändring i lagen (2006:1329) om handel med vissa varor som kan användas till dödsstraff eller tortyr, m.m.,
8. lag om ändring i rättegångsbalken,
9. lag om ändring i jordabalken,
10. lag om ändring i polislagen (1984:387),
11. lag om ändring i lagen (2000:1225) om straff för smuggling.
Följdmotionen
2007/08:Ju22 av Lena Olsson m.fl. (v):
1. | Riksdagen avslår regeringens förslag vad gäller dels 36 kap. 5 a § första stycket 2 och 3 samt andra stycket BrB, dels lagen om förfarandet vid förverkande av utbyte av brottslig verksamhet i vissa fall. |
2. | Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att en offentlig utredning ska inleda en uppföljning och utvärdering av lagändringarna senast år 2012. |
Bilaga 2
Regeringens lagförslag
Bilaga 3
Reservantens lagförslag
Förslaget till lag om ändring i brottsbalken