den 27 april

Interpellation

2006/07:503 En ny, stabil och trygg sjukförsäkring

av Tobias Krantz (fp)

till statsrådet Cristina Husmark Pehrsson (m)

Socialförsäkringsutredaren Anna Hedborgs betänkande i höstas (SOU 2006:86) bekräftade den bild som många bedömare och analytiker tidigare tecknat i den offentliga debatten: sjukförsäkringen är i allvarig kris. Under de senaste 30 åren har andelen av befolkningen 20–64 år som får sin försörjning från sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring eller socialbidrag fördubblats. De höga tal som uppstod under 1990-talet har bitit sig fast.

En allt större del av svenskarna tvingas leva på sjuk- och aktivitetsersättning, det som tidigare gick under beteckningen förtidspension. Andelen personer i arbetsför ålder som uppbär sjuk- och aktivitetsersättning har tredubblats de senaste 30 åren. I en rapport till Socialförsäkringsutredningen, Samtal om socialförsäkring nr 15, har det framtida betalningsåtagandet till landets förtidspensionärer vid slutet av 2005 beräknats till 731 miljarder kronor. Det motsvarar en fjärdedel av bruttonationalprodukten, bnp.

Rapporten konstaterar att skulden har ökat kraftigt under de senaste tio åren. Det beror dels på att antalet nya förtidspensionärer har ökat rejält, dels på att den tid som människor förväntas befinna sig i systemet har stigit. Skälet till att den förväntade tiden som förtidspensionär har ökat är att unga människor i allt högre utsträckning beviljas sjuk- och aktivitetsersättning. Det är en mycket oroande utveckling.

Om ingenting görs riskerar sjukförsäkringen en kollaps. När sjukförsäkringen är under hård ekonomisk press skapas också tvivel hos många människor om det går att lita på en försäkring vars finansiella grund är så skakig att regering och riksdag kontinuerligt tvingas till brandkårsuttryckningar för att ändra villkoren. Förtroendet och legitimiteten för den offentliga försäkringen urholkas. Det slår hårdast mot dem som behöver försäkringen bäst – människor med låga inkomster och dem som har störst risk att bli sjuka.

Sjukförsäkringen måste reformeras. Tre utgångspunkter ter sig centrala för reformarbetet. För det första: Försäkringen ska vara trygg för den enskilde. Den ska omfatta alla och därigenom solidariskt sprida risker mellan människor med olika hög sjukdomsrisk. Den som blir sjuk och inte kan arbeta ska kunna lita på att få en ersättning som delvis täcker det inkomstbortfall som han eller hon tvingas vidkännas. Den som drabbas av till exempel en svår sjukdom ska inte också drabbas av en ekonomisk olycka.

För det andra: Arbetslinjen måste värnas. All kraft och energi måste sättas in för att undvika att människor fastnar i utanförskap. Människor måste ges reella chanser att komma tillbaka till arbetsmarknaden från sjukskrivning och sjuk- och aktivitetsersättning. För det tredje: Den nya sjukförsäkringen måste vara långsiktigt samhällsekonomiskt hållbar. I längden klarar inte sjukförsäkringen de ekonomiska påfrestningar som den nu utsätts för.

Arbetet med att reformera sjukförsäkringen måste innehålla en rad inslag. En del åtgärder kan genomföras på relativt kort sikt; andra är av mer genomgripande karaktär och kommer att ta längre tid. I det korta perspektivet kan åtgärder genomföras dels i syfte att minska överutnyttjande och fusk – åtgärder som behövs för att stärka tilltron till trygghetssystemen – dels i syfte att öka insatserna för att människor ska få god rehabilitering och kunna återgå i arbete.

I det längre perspektivet är det uppenbart att sjukförsäkringen behöver en rejäl systematisk översyn kring uppbyggnad och villkor. Efter Anna Hedborgs expertutredning är det dags att låta en parlamentarisk utredning ta vid för att lägga konkreta förslag till en förnyelse av den svenska sjukförsäkringen. Det är en utredning som Folkpartiet under en lång rad år har varit starkt pådrivande för.

Mot bakgrund av vad som ovan har anförts vill jag fråga statsrådet vilka åtgärder hon avser att vidta – på kort och lång sikt – i syfte att reformera den svenska sjukförsäkringen.