den 3 april

Interpellation

2006/07:467 Vårdnadsbidrag och jämställdhet

av Carina Adolfsson Elgestam (s)

till integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (fp)

Socialdemokraternas familjepolitik ska fortsätta att inriktas på det som de flesta vill – att kunna ha både ett yrkesarbete och barn och familj. Vi kommer att fortsätta driva de här kraven:

- Ytterligare utbyggnad av föräldraförsäkringen och mer personal i barnomsorgen.

- Tillsammans med de fackliga organisationerna vill vi stärka löntagarnas ställning för att få bra villkor på arbetsplatserna.

- Vi ska fortsätta skapa förutsättningar så att män och kvinnor kan ta gemensamt ansvar för hem, familj och barn.

- Framför allt många kvinnor är ensamstående med barn och kan behöva stöd som är anpassat till den situationen.

För oss socialdemokrater handlar jämställdhet om att utjämna könsskillnaden på alla samhällsområden. Ett exempel är arbetslivet och då främst löneskillnaden, vilket i sin tur påverkar hur mycket man får i pension.

Det har bara varit de kvinnor som tillhört en högre samhällsklass som haft möjlighet att avstå från lönearbete. Redan på 1800-talet kämpade Fredrika Bremer för kvinnans rätt i samhället och möjlighet till utbildning. Därför känns det märkligt att på 2000-talet få höra att vårdnadsbidrag är en jämställdhetsreform när risken är att det är mest kvinnor som kommer att ta del av reformen.

Arbetarklassens kvinnor har i alla tider varit med och tagit försörjningsansvaret för familjen. Därför har socialdemokratin alltid drivit rätten till barnomsorg. Vi har fört kampen att alla som vill ska få barnomsorg. Ingen kvinna ska behöva avstå från yrkesarbete på grund av att barnomsorgen inte är löst.

Innan vi byggde förskolorna på 1970-talet och gav fler möjlighet till trygg och pedagogisk barnomsorg hände det att kvinnor fick avstå från lönearbete eller anlita en svart dagmamma. Vårdnadsbidrag är därför ett steg bakåt.

Den borgerliga regeringens stora satsning inom familjepolitiken är att införa ett vårdnadsbidrag. Socialminister Göran Hägglund har nu meddelat att det blir ett vårdnadsbidrag från den 1 januari 2008 på 3 000 kronor.

För de flesta barnfamiljer är huvudfrågan i stället det jag har beskrivit inledningsvis, att kunna förena yrkes- och familjeliv. Vi vet alla att det är knepigt många gånger. Men lösningen kan inte vara att ge kvinnor 3 000 kronor i månaden. För det är förstås framför allt kvinnor som kommer att utnyttja den här möjligheten.

Vårdnadsbidraget blir på så sätt en kvinnofälla. Jag är övertygad att de allt fler unga kvinnor som skaffar sig en bra utbildning vill kunna yrkesarbeta samtidigt som de har barn och familj.

Det handlar också om möjligheten till egen försörjning och att inte vara beroende av en annan människa. Vad händer till exempel när kvinnan vill, eller ser sig tvingad att, bryta upp från ett förhållande och har fastnat i kvinnofällan utan att ha en egen yrkesroll? Var finns då den valfrihet som borgerliga politiker talar om?

Det är för mig obegripligt att politiska partier som säger sig arbeta för ett jämställt samhälle och ett samhälle där det är möjligt att kunna både yrkesarbeta och ha barn och familj kan acceptera att ett vårdnadsbidrag införs. Det blir inte minst märkligt mot bakgrund av att den borgerliga regeringen påstår sig sätta jobben främst. Det måste rimligtvis innebära att man inriktar sig på att män och kvinnor ska ha samma möjligheter på arbetsmarknaden och att också kvinnor ska kunna leva ett självständigt liv med en inkomst som de kan försörja sig på. Det handlar om politisk vilja – inte om allmänt tal om valfrihet.

Mot bakgrund av att ett vårdnadsbidrag med den utformning som här har beskrivits av allt att döma kommer att införas vill jag fråga det för jämställdheten ansvariga statsrådet:

På vilket sätt kommer statsrådet att arbeta för att vårdnadsbidragets negativa konsekvenser för jämställdheten så långt möjligt kan minskas?