den 1 november

Interpellation

2006/07:43 Rambeslut inom det straffrättsliga samarbetet

av Thomas Bodström (s)

till justitieminister Beatrice Ask (m)

Kampen mot den internationaliserade och organiserade brottsligheten är viktig. Den tidigare socialdemokratiska regeringen har därför under ett antal år drivit på det rättsliga samarbetet inom EU starkt. Inom det straffrättsliga samarbetet har det funnits en stark önskan att bli snabbare och effektivare eftersom medlemsstaternas samarbete på detta område inte fungerat tillräckligt bra. Införandet av rambeslut var ett led i strävandena att förbättra det straffrättsliga samarbetet och göra det snabbare inom EU. Möjligheterna att använda sig av rambeslut infördes genom Amsterdamfördraget, som trädde i kraft den 1 maj 1999.

Ett rambeslut kräver ingen efterföljande ratifikation. Medlemsstaterna är skyldiga att se till att beslutet genomförs i enlighet med sina respektive konstitutionella bestämmelser. För Sveriges del krävs det att regeringen inför ett rambeslut inhämtar riksdagens godkännande i de fall då beslutet förutsätter att lag ändras eller upphävs eller att ny lag stiftas eller om beslutet i övrigt gäller ett ämne i vilket riksdagen ska besluta. Det har visat sig att de tidsramar som gäller för antagande av ett rambeslut i regel innebär att följdlagstiftning inte hinner tas innan regeringen för riksdagens godkännande lägger fram ett utkast till rambeslut. Detta förfarande har starkt kritiserats i riksdagen av Moderaterna som menar att det inte är en acceptabel lagstiftningsteknik. Moderaterna menar att det bör vara ett krav att den lagstiftning som bedöms bli aktuell presenteras i sin helhet. Annars blir det inte möjligt att göra en bedömning av rambeslutet och vilka konsekvenser det kommer att få för den svenska lagstiftningen.

Min fråga till justitieministern är följande:

Vilka initiativ avser justitieministern att vidta för att kunna presentera en följdlagstiftning samtidigt som rambeslut tas i framtiden?