den 27 februari

Interpellation

2006/07:354 Interpellationsinstrumentet som en del av kontrollmakten

av Berit Andnor (s)

till statsminister Fredrik Reinfeldt (m)

Regeringsformen anger flera olika sätt för riksdagen att kontrollera regeringen. Ett av dessa sätt är att ställa interpellationer till statsråden. Men för att kontrollen ska bli möjlig krävs också att regeringsledamöterna svarar på interpellationerna.

Under Fredrik Reinfeldts tid som statsminister har han fått tio interpellationer. En del har berört områden där andra statsråd har ansvaret och det har därför varit naturligt att statsministern överlämnat dem till respektive minister. Men flera av dem har handlat om hur han själv organiserar arbetet i sin regering och vilken syn han som regeringschef har på sina statsråd. Även dessa interpellationer har överlämnats till andra. Så har utrikesministern fått svara på om statsministern har förtroende för honom och den kvinnliga integrations- och jämställdhetsministern har fått svara på om statsministern avser att ge något särskilt stöd till kvinnliga statsråd.

Kontrollfunktionen i interpellationsinstrumentet blir därmed tämligen urvattnad. Självklart kan statsministern ha flera skäl till att inte vilja ha en alltför närgången kontroll av regeringens inre liv och förtroendefrågor statsråd emellan. Med de senaste månadernas händelser kring olika statsråd är det lätt att förstå. Men ansvaret för hur regeringens arbete organiseras och hur det bedrivs ligger ändå på statsministern och det är en av riksdagsledamöternas uppgifter att kontrollera hur detta sker.

Därför ställde jag i samband med statsministerns frågestund i riksdagen den 22 februari frågan till Fredrik Reinfeldt varför han inte själv ville svara på interpellationer. Det svar jag fick var sakligt sett helt innehållslöst. I stället för att motivera sitt eget ställningstagande sade statsministern: ”Det är väl bekant för oss som slet många år i riksdagen att Göran Persson aldrig svarade på några interpellationer.”

Orsaken till att Fredrik Reinfeldt inte svarar på interpellationer skulle alltså vara något slags hämnd för att Göran Persson inte svarat på hans. Detta gör mig både arg och ledsen. Arg därför att det inte stämmer. Bara under den senaste mandatperioden svarade Göran Persson som statsminister själv på sex interpellationer här i riksdagen. Ledsen därför att denna motivering till att söka undgå riksdagens möjligheter till en del av kontrollmakten ligger på en närmast infantil nivå.

Jag vill därför fråga statsministern dels om motiven till att han överlämnat alla tio interpellationerna till andra statsråd dels om han även i fortsättningen kommer att undvika att svara själv på de interpellationer han får från riksdagsledamöter.