den 27 februari
Interpellation
2006/07:354 Interpellationsinstrumentet som en del av
kontrollmakten
av Berit Andnor
(s)
till
statsminister Fredrik Reinfeldt (m)
Regeringsformen
anger flera olika sätt för riksdagen att kontrollera regeringen. Ett av dessa sätt
är att ställa interpellationer till statsråden. Men för att kontrollen ska bli
möjlig krävs också att regeringsledamöterna svarar på interpellationerna.
Under
Fredrik Reinfeldts tid som statsminister har han fått tio interpellationer. En
del har berört områden där andra statsråd har ansvaret och det har därför varit
naturligt att statsministern överlämnat dem till respektive minister. Men flera
av dem har handlat om hur han själv organiserar arbetet i sin regering och
vilken syn han som regeringschef har på sina statsråd. Även dessa
interpellationer har överlämnats till andra. Så har utrikesministern fått svara
på om statsministern har förtroende för honom och den kvinnliga integrations-
och jämställdhetsministern har fått svara på om statsministern avser att ge
något särskilt stöd till kvinnliga statsråd.
Kontrollfunktionen
i interpellationsinstrumentet blir därmed tämligen urvattnad. Självklart kan
statsministern ha flera skäl till att inte vilja ha en alltför närgången
kontroll av regeringens inre liv och förtroendefrågor statsråd emellan. Med de
senaste månadernas händelser kring olika statsråd är det lätt att förstå. Men
ansvaret för hur regeringens arbete organiseras och hur det bedrivs ligger ändå
på statsministern och det är en av riksdagsledamöternas uppgifter att
kontrollera hur detta sker.
Därför
ställde jag i samband med statsministerns frågestund i riksdagen den 22
februari frågan till Fredrik Reinfeldt varför han inte själv ville svara på
interpellationer. Det svar jag fick var sakligt sett helt innehållslöst. I
stället för att motivera sitt eget ställningstagande sade statsministern: ”Det
är väl bekant för oss som slet många år i riksdagen att Göran Persson aldrig
svarade på några interpellationer.”
Orsaken
till att Fredrik Reinfeldt inte svarar på interpellationer skulle alltså vara
något slags hämnd för att Göran Persson inte svarat på hans. Detta gör mig både
arg och ledsen. Arg därför att det inte stämmer. Bara under den senaste
mandatperioden svarade Göran Persson som statsminister själv på sex
interpellationer här i riksdagen. Ledsen därför att denna motivering till att
söka undgå riksdagens möjligheter till en del av kontrollmakten ligger på en
närmast infantil nivå.
Jag
vill därför fråga statsministern dels om motiven till att han överlämnat alla
tio interpellationerna till andra statsråd dels om han även i fortsättningen
kommer att undvika att svara själv på de interpellationer han får från
riksdagsledamöter.