den 15 februari
Interpellation
2006/07:314 Blodgivning och regler för att motverka
överföring av smittsamma sjukdomar
av Barbro
Westerholm (fp)
till
statsrådet Maria Larsson (kd)
Samhället
har ett stort behov av frivilliga blodgivare för att trygga sjukvårdens
tillgång på blod och blodpreparat. Samtidigt krävs regler för att minimera
risken för överföring av olika slags blodburen smitta och därigenom trygga
hälsan för de patienter som är i behov av blodtransfusioner eller blodpreparat.
För att balansen mellan dessa olika mål ska kunna hållas måste reglerna vara tydliga,
kända och respekterade.
Hivepidemin
har drabbat män som har sex med män särskilt hårt. Enligt svensk statistik är
risken för hiv för män vid sexuellt umgänge med andra män mer än hundra gånger
större än för sex mellan kvinna och man. Det är därför fullt försvarligt att
sjukvården är ytterst restriktiv med att ta emot blod från personer som tillhör
denna grupp. Det är emellertid också viktigt att regelverket är utformat på ett
sätt som inte upplevs som diskriminerande eftersom respekten för det annars
hotar att minska.
Tidigare
har reglerna, med stort stöd från HBT-personers organisationer, inneburit att
män som har sex med män inte kan bli blodgivare. I dag kan det dock
ifrågasättas om smittskyddsskäl berättigar att män som haft sexuella kontakter
med andra män ska avstängas på livstid från blodgivning. Särskilt gäller detta
från hivsynpunkt, eftersom det sedan länge finns testmetoder som med
synnerligen hög säkerhet kan avgöra om en person är hivsmittad eller inte
förutsatt att inkubationstiden passerats.
Under
senare år har det därför funnits en växande kritik mot dessa regler. Vid den
översyn av reglerna som Socialstyrelsen vidtog med anledning av riksdagens
antagande av prop. 2005/06:141 Genomförande av EG-direktivet om kvalitet och säkerhet
hos blod och blodkomponenter, föreslogs också att avstängningen på
livstid skulle ersättas av en karenstid. Sådana tidsgränser ska givetvis i så
fall vara tillräckligt långa för att ge en tydlig säkerhetsmarginal.
Efter
protester från ett flertal remissinstanser har dock Socialstyrelsen backat och
beslutat om fortsatt livstidsavstängning för män som har sex med män. Styrelsen
har dessutom valt att utvidga detta till att omfatta bland annat även män som
vid något tillfälle köpt sexuella tjänster av prostituerade.
Det är
fullt möjligt att denna åtgärd i formell mening innebär att risken för att
reglerna ska vara diskriminerande minskar, men det är högst osannolikt att det
uppfattas så i de grupper som detta gäller. Särskilt eftersom skälet till
reglerna är det motstånd som finns inom sjukvården, som i en del fall redan
uppfattas som en samhällssektor med kvardröjande homofobi, är allmänt känt. Det
finns därför en uppenbar risk att män som har sex med män uppfattar reglerna
som osakliga och diskriminerande och därför väljer att tiga om sina sexuella
kontakter i kontakter med blodgivningen. Reglerna blir då kontraproduktiva.
Till
detta kommer att förbud mot diskriminering finns genomgående i konventioner och
andra instrument om mänskliga rättigheter. I den stadga om de grundläggande
rättigheterna i Europeiska unionen som antogs år 2000 ska diskriminering av
olika skäl, däribland sexuell läggning, vara förbjuden. Som en fortsättning på
lagstiftningsarbetet mot diskriminering har EU-kommissionen utnämnt 2007 till
Europeiska året för lika möjligheter för alla (European Year of Equal
Opportunities for All).
Mot
bakgrund av ovanstående vill jag fråga vilka åtgärder statsrådet avser att vidta
för att säkerställa att reglerna för blodgivning även i fortsättningen kommer
att vara väl avvägda vad gäller såväl skydd mot smitta som respekt och
acceptans i samhället.