den 15 december

Interpellation

2006/07:169 Avskaffandet av stopplagen och nya möjligheter

av Hans Wallmark (m)

till socialminister Göran Hägglund (kd)

För en tid sedan kom ett viktigt besked från regeringen och socialminister Göran Hägglund: ”Vi avskaffar stopplagen i hälso- och sjukvården.”

Det är ett bra och tydligt besked. Den försämring tidigare regering med Ylva Johansson som ansvarigt statsråd genomförde kommer nu att rättas till. Och förhoppningsvis mer än så! Statsrådet Göran Hägglund har själv pekat ut de bärande fundamenten i en ny och förbättrad politik.

Därmed skapas förutsättningar för nya initiativ inom den viktiga sjuk- och hälsovården. Det kan exempelvis inte vara rimligt att svensk vårdpersonal tvingas åka utomlands till exempelvis Norge eller Storbritannien för att utföra ingrepp eller ge vård i stället för att norrmän och britter lika väl skulle kunna komma hit. Med den ökade rörligheten i Europa kommer det att i framtiden bli långt naturligare att söka hjälp eller vissa tjänster i annat land än det egna. Viktigare än exakt i vilket land eller landstingsområde vård erbjuds kommer i stället vårdkvaliteten i förhållande till kostnad att bli mer avgörande. Med gott vårdkunnande och god förmåga att forma bra organisationer borde rimligtvis Sverige och svenska vårdgivare ligga bra till vid en sådan mer gränslös utveckling i Europa.

Just därför gäller det att vi ser alla former av vårdproducenter och skapar möjligheter för dessa att växa och utvecklas. Ett avskaffande av stopplagen är onekligen ett viktigt steg i den riktningen.

Det är alldeles utmärkt att exempelvis landstingsägda sjukhus eller enheter kan hyra ut lokaler, utrustning eller personal till privata vårdgivare, självfallet på tider och i en omfattning som inte strider mot den egna verksamheten – men exempelvis under kvällar eller helger då ingen annan verksamhet erbjuds eller genom att öppna avdelningar som av olika anledning stängts.

I Ängelholm prövades under borgerligt styre i Region Skåne åren före 2002 en lösning som innebar ett av landstingskommunen helägt aktiebolag i form av Ängelholms Sjukhus AB. Många goda erfarenheter har kunnat redovisas från denna tid. Vad som också laborerades med var skapandet av ett personalkooperativ, Vårdpartner AB, som just var tänkt att erbjuda tjänster då ingen annan verksamhet skedde i sjukhusets lokaler. Tyvärr kvävdes denna idé och många andra efter maktövertagandet i Region Skåne 2002. Av ideologiska skäl avvecklades vårdbolaget och det sattes stopp för nya idéer och ett kreativt tänkande.

Med stopplagens avveckling skapas möjligheter. God svensk vård har en potential som kan utvecklas. Inte endast i Sverige sker en avreglering inom sjuk- och hälsovårdsområdet. Så sker även i andra länder. För svenskt vidkommande öppnas nu dörren mot att erbjuda kunnande, tänkande och företagande på ungefär samma framgångsrika sätt som under den europeiska avregleringen av telekom för ett drygt årtionde sedan. Avregleringar i Sverige under de borgerliga åren 1991–94 gjorde att svensk företagsamhet kunde expandera i stället för att bli uppäten. Samma sak kan ske inom vård- och hälsoområdet.

Det finns många exempel att lära av där sjukhusbolag har lyckats skapa en personalpolitik som gör att medarbetarna trivs och där man organiserar sjukhusen så att produktiviteten ökar, där helt enkelt bolagiseringen har hjälpt till att öka produktionen och minska väntetiderna.

Det är angeläget att dessa goda erfarenheter och kunskaper tillvaratas och får ligga till grund för en politik som inte är präglad av fördomar och ideologiska låsningar. Den reform som planeras genom stopplagens avskaffande är viktig men bör också kombineras med insatser för att visa på hur alternativ, mångfald och bredd inte på något sätt innebär hot för den gemensamt via skatten finansierade vården utan att den i stället skapar möjligheter.

Min fråga till socialminister Göran Hägglund är:

Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att visa vilka positiva möjligheter som skapas genom avskaffandet av stopplagen för privata vårdgivare och andra aktörer även för den gemensamt via skatten finansierade vården?