Finansutskottets betänkande

2006/07:FiU25

Ny lag om värdepappersmarknaden

Sammanfattning

Finansutskottet tillstyrker regeringens proposition 2006/07:115 Ny lag om värdepappersmarknaden. I propositionen föreslås en ny lag om värdepappersmarknaden samt följdändringar i annan lagstiftning, i syfte att genomföra EG-direktivet (2004/39/EG) om marknader för finansiella instrument (det s.k. MiFID-direktivet).1 [ Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument och om ändring av rådets direktiv 85/611/EG och 93/6/EG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävande av rådets direktiv 93/22/EG (EUT L 145, 30.4.2004, s. 1–42).]

MiFID-direktivet innebär en ökad harmonisering av reglerna för värdepappersföretagen. Direktivet innehåller bestämmelser om reglering och tillsyn av sådana företag och om rätt för dessa att med stöd av sitt hemlandstillstånd bedriva gränsöverskridande verksamhet i andra medlemsstater. Värdepappersföretagen ska vara skyldiga att rapportera transaktioner avseende sådana aktier som är upptagna till handel på en noterad marknad till behörig myndighet. Genom direktivet harmoniseras också reglerna för reglerade marknader, vilket i Sverige avser börser och auktoriserade marknadsplatser. Dessutom innehåller direktivet bestämmelser om vilka krav som ska gälla för att ett finansiellt instrument ska tas upp till handel på en reglerad marknad och regler om tillträde till reglerade marknader.

Direktivet innehåller dessutom regler om skydd för investerare, om genomlysning och om tillsynen på värdepappersmarknadsområdet.

Den föreslagna lagen om värdepappersmarknaden ersätter lagen (1991:981) om värdepappersrörelse och lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet. Dessutom föreslås följdändringar i ett antal andra lagar för att genomföra MiFID:s bestämmelser.

Finansinspektionen och Bolagsverket blir behöriga myndigheter inom de områden som täcks av de nya reglerna.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 november 2007.

Inga motioner har väckts i ärendet.

Utskottet föreslår att riksdagen, med vissa mindre redaktionella ändringar, antar regeringens lagförslag.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Ny lag om värdepappersmarknaden

Riksdagen antar regeringens förslag till

1. lag om värdepappersmarknaden,

2. lag om ändring i föräldrabalken,

3. lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173),

4. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

5. lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713),

6. lag om ändring i konkurslagen (1987:672),

7. lag om ändring i lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel,

8. lag om ändring i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument,

9. lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.,

10. lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20),

11. lag om ändring i lagen (1993:678) om åtgärder mot penningtvätt,

12. lag om ändring i lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande,

13. lag om ändring i pantbankslagen (1995:1000),

14. lag om ändring i årsredovisningslagen (1995:1554),

15. lag om ändring i lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag,

16. lag om ändring i lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag,

17. lag om ändring i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti,

18. lag om ändring i lagen (1997:323) om statlig förmögenhetsskatt,

19. lag om ändring i skattebetalningslagen (1997:483),

20. lag om ändring i lagen (1998:710) med vissa bestämmelser om Premiepensionsmyndigheten,

21. lag om ändring i lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument,

22. lag om ändring i lagen (1998:1757) om förvaltning av vissa fonder inom socialförsäkringsområdet,

23. lag om ändring i lagen (1999:158) om investerarskydd,

24. lag om ändring i bokföringslagen (1999:1078),

25. lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229),

26. lag om ändring i lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden,

27. lag om ändring i lagen (2000:35) om byte av redovisningsvaluta i finansiella företag,

28. lag om ändring i lagen (2000:192) om allmänna pensionsfonder (AP-fonder),

29. lag om ändring i lagen (2000:193) om sjätte AP-fonden,

30. lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål,

31. lag om ändring i lagen (2000:1087) om anmälningsskyldighet för vissa innehav av finansiella instrument,

32. lag om ändring i lagen (2001:1227) om självdeklarationer och kontrolluppgifter,

33. lag om ändring i lagen (2003:862) om finansiell rådgivning till konsumenter,

34. lag om ändring i lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer,

35. lag om ändring i lagen (2004:46) om investeringsfonder,

36. lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

37. lag om ändring i lagen (2005:377) om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument,

38. lag om ändring i lagen (2005:405) om försäkringsförmedling,

39. lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551) med den ändringen att 13 kap. 4 § får den lydelse som utskottet föreslår i bilaga 3,

40. lag om ändring i lagen (2005:1047) om internationella förhållanden rörande försäkringsföretags och kreditinstituts insolvens,

41. lag om ändring i lagen (2006:451) om offentliga uppköpserbjudanden på aktiemarknaden,

42. lag om ändring i lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat,

43. lag om ändring i lagen (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar,

44. lag om ändring i lagen (2006:1372) om införande av lagen (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar.

Därmed bifaller riksdagen delvis proposition 2006/07:115.

Stockholm den 29 maj 2007

På finansutskottets vägnar

Stefan Attefall

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Stefan Attefall (kd), Pär Nuder (s), Ulf Sjösten (m), Anna Lilliehöök (m), Sonia Karlsson (s), Lars Elinderson (m), Monica Green (s), Christer Nylander (fp), Hans Hoff (s), Peder Wachtmeister (m), Agneta Gille (s), Göran Pettersson (m), Ulla Andersson (v), Tommy Ternemar (s), Emma Henriksson (kd), Mikaela Valtersson (mp) och Per Åsling (c).

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

I proposition 2006/07:115 Ny lag om värdepappersmarknaden föreslår regeringen att en ny lag om värdepappersmarknaden antas. Dessutom föreslås ett antal följdändringar i annan lagstiftning. Genom dessa ändringar genomförs bestämmelser i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument och om ändring av rådets direktiv 85/611/EG och 93/6/EG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävande av rådets direktiv 93/22/EG. Förslagen har granskats av Lagrådet. Regeringens förslag återges i bilaga 1 och lagförslagen i bilaga 2. Under beredningen har det uppmärksammats att en ändring i 13 kap. 4 § andra stycket aktiebolagslagen (2005:551) beslutats i enlighet med civilutskottets betänkande Några aktiebolagsrättsliga frågor (2006/07:CU24, rskr. 2006/07:159). Den beslutade ändringen träder i kraft den 1 juli 2007. Utskottets lagförslag i bilaga 3 beaktar denna mellankommande ändring.

Inga motioner har väckts i ärendet.

Bakgrund

Vad handlar den föreslagna lagen om?

Den nya lagen om värdepappersmarknaden syftar till att reglera sådana verksamheter som innebär att man på olika sätt hanterar finansiella instrument. Finansiella instrument omfattar dels klassiska värdepapper som aktier och obligationer men också andelar i aktie- och andra investeringsfonder, optioner och andra finansiella derivatinstrument. Det som regleras i den föreslagna lagen om värdepappersmarknaden är olika sätt att hantera finansiella instrument: att t.ex. handla med dem, förvalta dem åt någon annan eller ge andra råd om att investera i finansiella instrument. Den föreslagna lagen kommer att utgöra ramverket för de företag som professionellt sysslar med hantering av finansiella instrument, och uppställa regler för hur de får bedriva sin verksamhet.

Tidigare lagstiftning på EU-nivå

Inom EU har det funnits regler om handel m.m. med finansiella instrument sedan 1993, då det s.k. investeringstjänstedirektivet antogs.1 [ Rådets direktiv 93/22/EG av den 10 maj 1993 om investeringstjänster inom värdepappersområdet (EGT L 141, 11.6.1993, s. 27–46).] Direktivet innehöll regler om att det krävdes tillstånd för viss verksamhet som investeringsrådgivning, bedrivande av organiserad värdepappershandel på en börs m.fl. verksamheter. Direktivets reglering var dock av minimikaraktär och ställde alltså upp en ”bottenplatta” för kraven på hur verksamheten skulle skötas hos börser och företag som var aktiva inom värdepappershandel, rådgivning och förvaltning.

Det framkom över tid att direktivet var alltför begränsat, och i vissa delar föråldrat, i förhållande till hur värdepappersmarknaderna inom EU hade utvecklats. Därför påbörjades ett stort arbete med att ta fram ett ersättningsdirektiv med ambitiösare omfång. Resultatet blev det direktiv om marknader för finansiella instrument som antogs 2004.

Direktivet om marknader för finansiella instrument (MiFID)

2004 års direktiv kallas allmänt MiFID, efter den engelska förkortningen Markets in Financial Instruments Directive, och ska vara genomfört den 1 november 2007. Jämfört med tidigare EU-regler på området innebär MiFID en mer långtgående harmonisering av reglerna för värdepappershandel m.m. inom EU. Vissa bestämmelser i direktivet är minimiregler, men stora delar kommer när de införts i medlemsländerna att innebära full harmonisering av regelverken.

Direktivet innehåller rörelseregler för hur verksamhet får bedrivas och vilka krav som ställs på de personer och företag som är aktiva på värdepappersmarknaden. I direktivet finns bestämmelser om reglering och tillsyn av värdepappersföretag. En central komponent som tas med från tidigare lagstiftning är principen att ett företag som fått tillstånd att verka i ett EU-land också ska ha rätt att bedriva gränsöverskridande verksamhet i alla andra EU-länder. Dessutom syftar direktivet till att ställa upp heltäckande bestämmelser för börser och andra handelsplatser där värdepapper omsätts, s.k. reglerade marknader. De krav som gäller för att få driva en reglerad marknad anges i direktivet, liksom bestämmelser om tillträde till sådana marknader och om de krav som gäller för att ett finansiellt instrument (t.ex. en aktie) ska få tas upp till handel. Enligt direktivet ska full harmonisering gälla på detta område, och reglerna för när ett visst finansiellt instrument (aktie, obligation m.m.) får noteras på en börs, liksom reglerna för vilka aktörer som får ges tillträde att handla på börsen och för hur börsen ska vara organiserad, blir därmed desamma i alla EU-länder.

Dessutom harmoniseras mycket av investerarskyddsreglerna på värdepappersområdet, som syftar till att investerare – särskilt småsparare – ska få tillräcklig information och underlag för sina investeringsbeslut. På detta område innebär MiFID full harmonisering, och alla medlemsländer är alltså skyldiga att införa lika omfattande investerarskyddsregler.

MiFID ställer också upp minimiregler, utan att föreskriva full harmonisering, när det rör bestämmelser om genomlysning, som reglerar vilken information om värdepappersaffärer som ska ges ut till dem som deltar i handeln och till allmänheten.

MiFID har också kompletterats med mer detaljerade bestämmelser som närmare reglerar hur det nya regelverket ska utformas. Detta har skett i form av ett genomförandedirektiv2 [ Kommissionens direktiv 2006/73/EG av den 10 augusti 2006 om genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG vad gäller organisatoriska krav och villkor för verksamheten i värdepappersföretag, och definitioner för tillämpning av det direktivet (EUT L 241, 2.9.2006, s. 26–58).] och en genomförandeförordning,3 [ Kommissionens förordning (EG) nr 1287/2006 av den 10 augusti 2006 om genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG vad gäller dokumenteringsskyldigheter för värdepappersföretag, transaktionsrapportering, överblickbarhet på marknaden, upptagande av finansiella instrument till handel samt definitioner för tillämpning av det direktivet (EUT L 241, 2.9.2006, s. 1–24).] som båda antogs av Europeiska kommissionen den 10 augusti 2006. Genomförandedirektivet skulle, liksom MiFID, ha genomförts i nationell lag senast den 31 januari 2007 och ska tillämpas från den 1 november 2007. Genomförandeförordningen är bindande och direkt tillämplig i medlemsländerna utan att det krävs några genomförandeåtgärder. Enligt bestämmelser i förordningen ska den dock – med några mindre undantag – inte börja tillämpas förrän den 1 november 2007.

Mycket av den reglering som blir resultatet av MiFID ligger på en mycket detaljerad och teknisk nivå. Den närmare regleringen på nationell nivå görs därför i form av myndighetsföreskrifter från Finansinspektionen, som också är ansvarig tillsynsmyndighet.

Propositionens huvudsakliga innehåll

En ny lag om värdepappersmarknaden

Regeringen föreslår att en ny lag om värdepappersmarknaden införs. Den nya lagen ersätter dels lagen (1991:981) om värdepappersrörelse, dels lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet. Dessutom föreslås ett stort antal ändringar i annan lagstiftning för att bestämmelserna i MiFID ska genomföras i svensk lag. Som en principiell utgångspunkt anger regeringen att de svenska bestämmelserna inte bör gå längre än MiFID:s minimibestämmelser, om det inte finns starka skäl för detta i specifika fall.

Behöriga myndigheter

Enligt artikel 48 i MiFID ska varje medlemsstat utse en eller flera behöriga myndigheter som ska ha ansvar för att fullgöra de uppgifter som följer av direktivet. Regeringen föreslår att Finansinspektionen utses till behörig myndighet i Sverige. Dessutom bör Bolagsverket bli behörig myndighet såvitt avser en mindre aspekt av MiFID, nämligen registrering av s.k. anknutna ombud som arbetar för värdepappersinstitut (de anknutna ombuden beskrivs närmare nedan).

Definitioner i lagstiftningen

En mycket viktig definition i MiFID är definitionen av vad som utgör finansiella instrument. Termen är av central betydelse eftersom de verksamheter som regleras i den föreslagna lagen om värdepappersmarknaden på olika sätt handlar om hantering av finansiella instrument; bl.a. handel med, förvaltning av och rådgivning om investeringar i finansiella instrument regleras av den nya lagen.

Den definition på finansiella instrument som finns i MiFID omfattar något fler instrument än den nuvarande svenska lagstiftningen. Till exempel tillkommer i MiFID nya typer av finansiella derivat,4 [ Ett derivat är ett finansiellt instrument vars värde beror på en annan, underliggande tillgång. Förändringar i denna tillgångs värde påverkar derivatets värde. Det finns tre huvudtyper av derivat. Optioner ger möjligheten att vid en framtida tidpunkt köpa eller sälja t.ex. en aktie till ett i förväg bestämt pris. Terminer är kontrakt där två parter överenskommer att köpa eller sälja t.ex. en aktie till ett visst pris vid en framtida tidpunkt. Skillnaden mellan en option och en termin är att en köpare av en option har rätt att ”dra sig ur affären” genom att inte utöva sin möjlighet att köpa eller sälja på förfallodagen, medan båda parter i en terminsaffär måste genomföra transaktionen på det datum när kontraktet löper ut. Swappar, slutligen, är avtal där två parter byter – ”swappar” – inkomstflöden, som t.ex. ränteavkastningar på lån med fast respektive rörlig ränta, sinsemellan.] kreditderivat5 [ Ett kreditderivat är ett finansiellt kontrakt mellan två parter i syfte att överföra kreditrisk mellan dem. I praktiska termer innebär detta att en långivare, som vill försäkra sig mot risken att låntagaren inte kan betala tillbaka lånet, betalar en premie till en tredje part (t.ex. en bank) som åtar sig att ersätta långivaren om låntagaren inte betalar tillbaka sitt lån. Effekten av kreditderivatet blir alltså att långivaren betalar en premie till banken och på så sätt försäkrar sig mot risken att låntagaren inte uppfyller sitt åtagande.] och råvaruderivat.6 [ Råvaruderivat är sådana finansiella derivatkontrakt där den underliggande tillgången utgörs av en råvara. Ett konkret exempel kan vara en terminsaffär där parterna kommer överens om att säljaren ska sälja tio kilo guld till köparen en månad senare, för ett i förväg bestämt pris.] I propositionen föreslår regeringen en ny definition av finansiella instrument som överensstämmer med MiFID:s definition. Den föreslagna lagstiftningen kommer därmed att omfatta ett något större område än vad som gällt hittills, vilket innebär att de företag som hanterar dessa värdepapper i fortsättningen måste uppfylla lagens krav.

För övrigt införs ett stort antal nya definitioner i lagen, samtidigt som andra definitioner formuleras om.

Krav på tillstånd för vissa verksamheter

Enligt tidigare EU-reglering, som också genomförts i svensk lagstiftning, krävs särskilt tillstånd för vissa verksamheter med anknytning till värdepappershandel och förvaltning. I Sverige innehåller lagen (1991:981) om värdepappersrörelse bestämmelser om vilka verksamheter som kräver tillstånd och vilka krav som måste vara uppfyllda för att få tillstånd. De företag som fått tillstånd benämns värdepappersföretag.

MiFID:s regler, som de genomförs i propositionen, innebär inte några större förändringar för de svenska företag som redan driver värdepappersrörelse enligt dagens regler. Liksom i dag kommer dessa företag att behöva uppfylla krav på bl.a. lednings- och ägarprövning, startkapital m.m. – krav som har till syfte att förhindra oseriösa aktörer från att vara verksamma på marknaderna.

Även börser och andra handelsplatser där reglerad handel med värdepapper sker (reglerade marknader) måste ha tillstånd för sin verksamhet och måste uppfylla vissa krav för att få tillstånd. Till stor del motsvarar kraven de som ställs på värdepappersföretag när det gäller t.ex. ägar- och ledningsprövning, men det finns också krav som är specifika för reglerade marknader. För börser gäller att det ska finnas en självständig funktion inom börsen som ansvarar för att övervaka att reglerna följs av dem som handlar på börsen i fråga. Denna övervakningsfunktion ska hållas separat från övriga verksamheter på börsen.

De nya reglerna innebär att fler verksamheter än tidigare nu betraktas som s.k. investeringstjänster, så att företag som ägnar sig åt dessa måste söka tillstånd som värdepappersföretag. Till exempel kommer enligt de nya reglerna investeringsrådgivning, där det ges råd om att investera i olika värdepapper, att anses vara en investeringstjänst. De företag som sysslar med sådan rådgivning måste därför söka tillstånd som värdepappersbolag.7 [ Däremot anses det inte vara investeringsrådgivning när det ges generell rådgivning, utan några specifika placeringsrekommendationer. Sådan mer allmän rådgivning – t.ex. om hur stor andel av sparandet som bör göras i aktier, obligationer respektive kontanter, eller om vilka länder eller branscher som är bra investeringsobjekt – omfattas inte av den nya lagen. Däremot täcks sådan rådgivning av den svenska konsumentskyddslagstiftningen, särskilt lagen (2003:862) om finansiell rådgivning till konsumenter.]

Anknutna ombud

En helt ny typ av verksamhet möjliggörs också när MiFID genomförs i svensk lag. Det rör sig om s.k. anknutna ombud, som för ett enda företags räkning marknadsför, tar upp order och ger råd om just det företagets finansiella instrument. Bakgrunden till att bestämmelser om anknutna ombud kom med i MiFID är att liknande företeelser redan finns i flera andra EU-länder. I propositionen sägs att det är oklart huruvida det finns ett intresse för att driva sådan verksamhet i Sverige, men att det ändå bör införas en möjlighet att utse anknutna ombud samt regler för dessas verksamhet.

Genomlysning

Det ställs i MiFID krav på att information om gjorda affärer på en börs – pris, antal aktier, tidpunkt m.m. – ska offentliggöras så snart som möjligt efter det att transaktionen genomförts. Liknande regler finns redan i dag i svensk lagstiftning och på mer detaljerad nivå i Finansinspektionens föreskrifter.

Propositionens förslag innebär att vissa, främst tekniska, förändringar måste göras i det svenska regelverket. De flesta detaljerade kraven för hur offentliggörande ska gå till kommer dock att meddelas genom föreskrifter från Finansinspektionen.

Transaktionsrapportering

Genom MiFID införs en skyldighet att obligatoriskt rapportera information om handel med vissa finansiella instrument. Informationsplikten avser handel med sådana finansiella instrument som är upptagna till handel på en reglerad marknad, t.ex. en aktie som handlas på Stockholmsbörsen, och gäller oavsett om den aktuella transaktionen (köpet/försäljningen) sker på en reglerad marknad eller inte. Om en viss aktie är noterad på Stockholmsbörsen, måste alltså alla transaktioner med sådana aktier rapporteras även om de görs upp utanför den organiserade börshandeln.

Informationen måste innefatta t.ex. uppgift om namn på de värdepapper som sålts eller köpts, antalet värdepapper samt dag och tidpunkt för affären. Dessutom har medlemsstaterna givits möjlighet att själva besluta om att viss ytterligare information ska tas med i rapporten, bl.a. information om kundidentitet. En rapport som innehåller informationen ska skickas elektroniskt till Finansinspektionen.

I propositionen noteras att de nya reglerna innebär att Finansinspektionen kommer att behöva införa ett nytt system för transaktionsrapportering, och att den närmare omfattningen av rapporteringsskyldigheten bör utformas i enlighet med kraven i MiFID. Mer omfattande krav (i praktiken avses krav på rapportering av kundidentitet) bör enbart införas om det finns starka skäl för det. Regeringen finner dock, vid en sammantagen bedömning, att det finns skäl för att också ställa krav på rapportering av kundidentitet i transaktionsrapporterna. På denna punkt anser sålunda regeringen att Sverige bör gå utöver direktivets minimikrav. Rapportering av kundidentitet ska ske genom att ett depånummer eller vp-kontonummer som är unikt för kunden tas med i transaktionsrapporterna. De närmare bestämmelserna om hur rapporteringen ska utformas ska fastställas av Finansinspektionen i föreskrifter.

Skydd för investerare

Allmänt

Ett av syftena med MiFID-direktivet är att stärka skyddet för investerarna, värdepappersbolagens kunder. Jämfört med tidigare reglering på EU-nivå innebär MiFID skärpta och mer detaljerade skyddsregler, som enligt propositionens förslag införs i svensk lagstiftning.

Skyldighet att ta hänsyn till eventuella intressekonflikter hos företagen

Enligt förslaget ska företagen identifiera vilka intressekonflikter som kan finnas när de tillhandahåller tjänster, och förhindra att kunders intressen påverkas negativt av sådana konflikter. Ett praktiskt exempel kan vara en situation där en mäklare sysslar med att till allmänheten sälja aktier som en annan avdelning i samma företag har förbundit sig att få ut på marknaden.

Skyldighet att utföra kundorder på bästa sätt

När ett företag utför en order från en kund ska det enligt bestämmelser i den föreslagna lagen vidta alla rimliga åtgärder för att uppnå bästa möjliga resultat för kunden. Företaget ska ta hänsyn till ett antal uppräknade faktorer som t.ex. pris, orderns storlek och eventuellt behov av en skyndsam hantering. Om kunden har gett specifika instruktioner ska företaget följa dessa. Företagen blir dessutom skyldiga att ta fram system och riktlinjer för hur de ska kunna uppnå bästa möjliga resultat för kundernas räkning. Företagen ska dessutom se till att kundernas order ska hanteras snabbt, effektivt och rättvist.

Företagens informationsskyldighet

En annan generell skyldighet för företagen blir att de till sina kunder ska lämna rättvisande, tydlig och inte vilseledande information. Kunderna ska med hjälp av informationen ges rimliga möjligheter att förstå arten av de tjänster och produkter som erbjuds och de risker som är förknippade med dem. För att kunden ska få information som passar för hans eller hennes behov blir företag som erbjuder investeringsrådgivning och portföljförvaltning också skyldiga att hämta in uppgifter från kunden om dennes ekonomiska situation, syfte med investeringen och erfarenhet av liknande investeringar. När ett företag erbjuder andra tjänster eller produkter ska det begära att kunden lämnar uppgifter om sina kunskaper om den aktuella produkten eller tjänsten. Det finns dock ett undantag från denna skyldighet, som främst omfattar handel med börsnoterade aktier på kundens initiativ.

Särskilda undantagsregler införs också i fråga om tillhandahållande av tjänster via ett annat värdepappersföretag, dvs. när ett företag agerar utifrån information om kundens bakgrund m.m. som företaget fått från ett annat värdepappersföretag som har relationer med kunden. Det agerande företaget kan, enligt MiFID och de föreslagna bestämmelserna i propositionen, i viss utsträckning förlita sig på den information som finns hos det andra företaget.

Företagens skyldighet att dokumentera information

Företagen blir också skyldiga att dokumentera information om sina kundförhållanden, t.ex. uppgifter om vilka tjänster som utförts, vilka avtalsvillkor som överenskommits med kunden, inhämtade uppgifter om kundens tidigare erfarenhet och i förekommande fall uppgifter om kostnaden för de utförda tjänsterna.

Mer eller mindre skyddsvärda kunder

En viktig uppdelning i MiFID är distinktionen mellan professionella och icke-professionella kunder. Professionella kunder är de som uppfyller vissa krav på kunskap om och erfarenhet av värdepappersverksamhet, som t.ex. företag i finanssektorn. De omfattas av färre skyddsregler än andra, icke-professionella kunder. Vissa professionella kunder kan dessutom bli klassade som s.k. jämbördiga motparter och omfattas då av ännu färre skyddsregler.

Vissa personer kan välja att bli klassade som professionella kunder förutsatt att två av tre kriterier är uppfyllda. De tre kriterierna är (1) att personen i fråga måste ha mer än 50 000 euro i sin investeringsportfölj, (2) att personen arbetar eller har arbetat minst ett år i finansbranschen, och/eller (3) att personen genomfört minst tio större transaktioner per kvartal under vardera av de senaste fyra kvartalen.

En sådan person kan alltså, på egen begäran, bli behandlad som en professionell kund. Skälet till att en person på detta sätt vill ge upp delar av sitt skydd kan vara en önskan att på ett enkelt sätt göra värdepappersaffärer utan att dessförinnan gå igenom en tidskrävande informations- och prövningsprocess.

Den närmare omfattningen av det skydd som gäller för professionella respektive icke-professionella kunder framgår inte direkt av den föreslagna lagen. Det framstår dock klart att icke-professionella kunder, och i viss mån också professionella kunder, kommer att omfattas av regler som innebär att utökade krav ställs vad gäller information till kunden och dokumentation av hur relationen mellan kunden och företaget ser ut.

För jämbördiga motparter gäller att en stor del av skyddsreglerna inte kommer att vara tillämpliga. Detta framgår direkt av den föreslagna lagen.

Förhållandet mellan MiFID:s regler och konsumentskyddsreglerna

I viss mån anknyter reglerna till de konsumentskyddsregler som redan finns. Det är dock viktigt att framhålla att uppdelningen mellan olika kundtyper inte är samma sak som uppdelningen mellan konsumenter och näringsidkare. Som reglerna i MiFID och lagen om värdepappersmarknaden utformats kan många näringsidkare bli icke-professionella kunder, samtidigt som vissa konsumenter kan välja att få behandlas som professionella kunder. I propositionen noterar regeringen denna bristande överensstämmelse, som skapar en viss risk för att svenska konsumentskyddsregler skulle kunna bli tillämpliga på professionella kunder på ett sätt som kommer i konflikt med MiFID:s regler.

Regeringen anför att även konsumentskyddslagstiftningen till viss del utgår från EG-direktiv, och att det inte är möjligt att lösa konflikter mellan olika EG-direktiv genom lagstiftning på nationell nivå. Enligt regeringen måste därför eventuella konflikter mellan MiFID:s regler och konsumentskyddslagarna avgöras genom rättstillämpningen.

Marknadsplatser

Inledning

Organiserad handel med värdepapper förekommer inte bara på börser utan också på andra typer av marknadsplatser. I Sverige har det hittills funnits en s.k. auktoriserad marknadsplats, Aktietorget, som inte har lytt under ett lika omfattande regelverk som Stockholmsbörsen. Dessutom har det funnits flera andra listor där handel med värdepapper har skett utanför börsen. I och med genomförandet av MiFID kommer möjligheten att driva en auktoriserad marknadsplats att försvinna. I stället införs en ny sorts handelsplats, multilateral handelsplattform (MTF), som beskrivs nedan.

Två typer av handelsplatser: reglerade marknader och MTF:er

Genom MiFID och den föreslagna lagen införs en ordning där det finns två typer av handelsplatser. Stockholmsbörsen och dess motsvarigheter i andra EU-länder kommer att bli reglerade marknader. Reglerade marknader styrs av mer omfattande regler för hur handeln får gå till, vilka värdepapper som får noteras, vilka personer som får handla och hur övervakning av handeln ska gå till. Dessutom införs en ny sorts handelsplats, multilaterala handelsplattformar (MTF:er), som är ”mötesplatser” där köpare och säljare kan handla finansiella instrument sinsemellan. Den som driver en MTF måste vara antingen ett värdepappersinstitut eller en börs, men en MTF kan annars vara mycket mindre strukturerad än en börs. Det som krävs är att olika aktörer ska kunna lägga köp- och säljorder och genomföra transaktioner, och att kriterierna för att få delta i handeln inte uppställer skönsmässiga, icke objektiva krav på deltagarna (t.ex. nationalitet). I Sverige finns flera handelsplatser som har aviserat att de vill drivas som MTF när MiFID genomförts i svensk lag, bl.a. Aktietorget, First North och Nordic MTF.

Tillsyn m.m.

Finansinspektionens tillsynsansvar

Finansinspektionen (FI) ansvarar för tillsynen av att reglerna följs. Detta inbegriper också tillsyn över att företagen följer andra författningar och föreskrifter, och även interna riktlinjer m.m. som tillkommit på grund av reglerna. FI utövar också tillsyn över att utländska företag följer de regler som gäller för deras verksamhet i Sverige.

Utökade befogenheter inom tillsynsarbetet

Genom det nya regelverket får FI, jämfört med i dag, större utrymme att bedöma vilken åtgärd som är lämplig i en viss situation och fler verktyg till sitt förfogande. Till exempel ska Finansinspektionen kunna begära att enskilda personer i företagsledningar fråntas sina befattningar om de anses olämpliga. Dessutom ska myndigheten ha rätt att genomföra undersökningar på plats hos företagen för att hämta in nödvändiga upplysningar.

När ett företag bryter mot reglerna ska FI ingripa och har då ett antal olika sanktioner till sitt förfogande. Myndigheten kan förelägga företaget att begränsa sin verksamhet eller minska riskerna genom att vidta olika åtgärder. Dessutom kan FI utfärda förbud mot att verkställa ett visst beslut eller offentliggöra en anmärkning mot företaget i fråga. I mer allvarliga fall kan FI meddela varning eller till och med återkalla tillståndet för det berörda företaget.

När FI beslutar om varning eller anmärkning kan myndigheten besluta att åtgärden ska förenas med en straffavgift på mellan 5 000 och 50 miljoner kronor. Avgiftens storlek ska fastställas i varje enskilt fall med utgångspunkt i MiFID:s generella princip att sanktionerna ska vara effektiva, proportionerliga och avskräckande. Företag som lämnar in upplysningar för sent kan också åläggas att betala en förseningsavgift på upp till 100 000 kronor.

Dessutom finns regler om FI:s ingripanden i vissa särskilda fall. Om ett företag har fått sitt tillstånd att bedriva värdepappersrörelse eller börs på felaktiga premisser eller om det visar sig att företaget inte driver någon sådan verksamhet trots att det har tillstånd, kan FI besluta att återkalla tillståndet. FI kan också besluta om återkallelse av tillstånd om någon i företagets ledning inte uppfyller de lämplighetskrav som ställs i lagen. Det införs också en ny möjlighet för FI att vidta åtgärder mot en enskild medlem i företagets ledning, utan att gå så långt som att återkalla företagets tillstånd. Om en person i ledningen inte uppfyller lämplighetskraven, kan FI besluta att denne inte får delta i ledningen av företaget och i stället förordna en annan person som ersättare.

Under vissa förhållanden har FI också möjlighet att besluta om handelsstopp, vilket innebär att ett visst finansiellt instrument inte längre får handlas på en börs, annan reglerad marknad eller MTF.

Samarbete med tillsynsmyndigheter i andra länder

Reglerna innehåller särskilda bestämmelser om samarbete med tillsynsmyndigheter i andra länder. I lag fastslås att FI ska samarbeta och utbyta information med myndigheter i andra länder. Sekretesskydd ska gälla för utväxlade uppgifter. FI får även i vissa fall befogenhet att vidta åtgärder mot företag från andra EES-länder som bedriver verksamhet i Sverige från filial här i landet.

FI får förelägga sådana företag som i sin värdepappershandel bryter mot gällande regler (i fråga om t.ex. rapportering av gjorda transaktioner till FI) att göra rättelse. Om företaget inte följer FI:s föreläggande ska tillsynsmyndigheten i företagets hemland informeras om detta. Om företaget trots detta inte vidtar någon rättelse, får FI – efter att i förväg ha meddelat tillsynsmyndigheten i företagets hemland – förbjuda företaget att påbörja nya transaktioner i Sverige.

När det gäller företag från andra EES-länder som bedriver verksamhet i Sverige från filial här i landet och bryter mot reglerna när de tillhandahåller andra värdepapperstjänster, gäller att FI först ska meddela tillsynsmyndigheten i hemlandet. Om någon rättelse inte vidtas, kan FI – återigen efter att ha informerat den utländska tillsynsmyndigheten – förbjuda företaget att påbörja nya transaktioner i Sverige.

Överklagande av Finansinspektionens beslut

Finansinspektionens beslut ska enligt regeringens förslag kunna överprövas i domstol (förvaltningsdomstol).

Ekonomiska konsekvenser

Inledning

I propositionen uttalar sig regeringen om de ekonomiska konsekvenserna för såväl branschaktörer, behöriga tillsynsmyndigheter som domstolar. Dessutom diskuteras vilka effekterna för småföretagen kan bli.

Branschens aktörer

Regeringen noterar att det från branschen (främst Fondhandlareföreningen) har hävdats att det kommer att bli stora kostnader för att införa de system som krävs, främst för att få transaktionsrapportering på plats. Regeringen noterar dessutom att detta arbete sammanfaller med att stora ansträngningar krävs för att börja tillämpa de nya kapitaltäckningsreglerna. Det anförs också att de kostnadsberäkningar som gjorts av olika aktörer får ses som preliminära och osäkra, och att de högre siffrorna byggde på utgångspunkten att kundidentitet skulle rapporteras i form av t.ex. personnummer eller namn. Enligt regeringen beskriver även Fondhandlareföreningen det nu föreslagna systemet med rapportering av depånummer som mer kostnadseffektivt. FI har å sin sida anfört att åtminstone vissa av de gjorda uppskattningarna förefaller ospecificerade och väl pessimistiska.

Regeringen bedömer att införande av ett transaktionsrapporteringssystem med uppgift om kundidentitet i alla fall kostar under 10 miljoner kronor per institut, och förmodligen ännu mindre. Utöver detta noterar regeringen att företagen kommer att få merkostnader på grund av ökat administrativt och juridiskt arbete med att hantera och klassificera kunder och utarbeta interna riktlinjer.

För marknadsplatserna (börser och blivande MTF:er) menar regeringen att det är svårt att uttala sig om det ekonomiska utfallet, men att en ökad harmonisering inom EU bör kunna leda till skärpt konkurrens börserna emellan.

När det gäller investerarna (kunderna) anför regeringen att de nya reglerna i allmänhet leder till ett starkare konsumentskydd. Samtidigt sägs att det inte är givet att starkare krav på information m.m. ligger i alla investerares intresse. Enligt regeringen kan ett alltför omfattande skyddssystem leda till att stora investerare deltar mindre i handeln, vilket kan leda till högre kostnader för de små investerarna.8 [ Enligt regeringen beror detta på att stora investerare skapar större likviditet (mer pengar flyter in och handlas på marknaden) och lägre transaktionskostnader för handeln, positiva effekter som kommer även små investerare till del. Om de stora institutionella investerarna väljer att inte handla lika mycket, blir resultatet på den berörda marknaden sämre likviditet och större svårigheter att genomföra transaktioner snabbt och effektivt för alla aktörer.] Dessutom kommer vissa kostnader som företagen har för att genomföra de nya reglerna antagligen att övervältras på kunderna i form av högre avgifter eller ett minskat utbud av tjänster. Å andra sidan framhåller regeringen att de nya reglerna ger bättre förutsättningar för gränsöverskridande verksamhet och ökad konkurrens, vilket särskilt på längre sikt kan leda till prispress.

Myndigheterna

För Finansinspektionens del uppskattar myndigheten själv att tillsynsuppgifterna enligt de nya reglerna innebär ett ökat resursbehov. Den största posten är hanteringen av systemet för transaktionsrapportering. Detta beräknas kosta 16 miljoner kronor att få på plats, och kommer därefter att kräva två heltidstjänster för drift och underhåll. Enligt regeringen ska de budgetära konsekvenserna av förslaget hanteras inom befintliga ramar.

När det gäller Bolagsverket anför regeringen att det är svårt att förutsäga om myndigheten kommer att ha några kostnader för handläggning av ärenden som rör anknutna ombud. Detta följer av att det är svårt att veta i vilken omfattning företeelsen med anknutna ombud kommer att användas i Sverige. De kostnader som kan uppstå ska enligt regeringen finansieras genom avgifter i samband med t.ex. tillståndsprövning och registrering.

Domstolarna

De nya reglerna innebär att Finansinspektionen får möjlighet att vidta flera olika sanktioner. Enligt regeringen kan ett resultat av detta bli en ökning av antalet mål – överklaganden av FI:s beslut – i förvaltningsdomstolarna (länsrätterna). Regeringen hänvisar dock till uppgifter från Domstolsverket som visar att antalet mål på värdepappersområdet varit mycket få under de senaste åren. Regeringen ansluter sig till Domstolsverkets bedömning att förslagen troligen inte kommer att föranleda någon sådan markant ökning av antalet mål att det uppstår behov av budgetförstärkningar.

Småföretagen

Regeringen anför att mer integrerade finansiella marknader bör leda till positiva effekter för småföretagen. Dessutom bör en förbättrad funktion på värdepappersmarknaderna göra det lättare för småföretag att få tillgång till kapital också i ett tidigt skede av verksamheten. Regeringen pekar särskilt på att små och medelstora företag genom den nya lagstiftningen får möjlighet att notera sig vid en MTF, som ett mindre kostsamt alternativ till en börsnotering.

Lagrådets yttrande

Lagrådet anför i sitt yttrande att förslagen i propositionen i stort är utformade så att de kan antas tillgodose angivna syften, och att det sammanfattningsvis inte finns några hinder mot att förslagen genomförs. Därefter framför Lagrådet ett antal anmärkningar av teknisk karaktär. Dessa har tillgodosetts i den föreliggande propositionen.

Dessutom anmärker Lagrådet på de hänvisningar som i den föreslagna lagen görs till flera av de EU-rättsakter som antagits i samband med MiFID och som innehåller bestämmelser. Lagrådet anför att hänvisningarna utformats på ett sådant sätt att de omfattar inte bara de aktuella EU-rättsakterna så som de ser ut när lagen införs i Sverige, utan även framtida ändringar av de aktuella EU-bestämmelserna. Enligt Lagrådets mening skapar detta en risk för att framtida ändringar i EU:s regelverk skulle kunna bli tillämpliga i svensk lag utan att ändringarna blir föremål för riksdagsbeslut. Lagrådet menar att det kan ifrågasättas om detta innebär en korrekt tillämpning av regeringsformens bestämmelser om normgivning, särskilt om ändringar i EU-reglerna innebär att lagen därigenom blir mer ingripande än tidigare. För att undvika detta föreslår Lagrådet att hänvisningar i lagen till EU-rättsakter – direktiv och förordningar – görs så att det framgår att det hänvisas till rättsakterna i deras ursprungliga lydelse.

Regeringen tar upp Lagrådets kritik i propositionen. Regeringen anför att de hänvisningar till EU-rättsakter som tagits med i propositionens förslag till lagtext följer de riktlinjer för författningsskrivning som gäller inom Regeringskansliet. Detta innebär att hänvisningar till EG-direktiv görs så att hänvisningen avser det aktuella direktivet i den lydelse det har när lagen antas av riksdagen. Om direktivet senare ändras på ett sätt som materiellt påverkar innehållet i lagstiftningen, krävs därför en lagändring genom riksdagsbeslut. När det gäller EG-förordningar anför regeringen att dessa är direkt gällande som svensk rätt. Enligt regeringen bör hänvisningar till specifika lydelser av EG-förordningar generellt undvikas. Risken finns att läsaren av lagtexten då tror att förordningen bara är tillämplig i en viss lydelse, när förordningen i själva verket är direkt tillämplig i EU-länderna så att eventuella ändringar också får direkt genomslag i Sverige. Regeringen bedömer därför att det inte bör hänvisas till den nu aktuella förordningen i en speciell lydelse.

Utskottets överväganden

Ny lag om värdepappersmarknaden

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen antar regeringens förslag till ny lag om värdepappersmarknaden samt, med vissa redaktionella ändringar, de förslag till ändringar av andra lagar som föreslås för att genomföra EG-direktivet om marknader för finansiella instrument (MiFID).

Jämför särskilt yttrande (v, mp).

Finansutskottets ställningstagande

Enligt utskottet innebär förslagen i den föreliggande propositionen att direktiv 2004/39/EG om marknader för finansiella instrument genomförs i svensk lagstiftning på ett väl avvägt sätt. Under beredningen i utskottet har det uppmärksammats att förslaget till lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551) bör beakta de ändringar i lagens 13 kap. 4 § andra stycket som civilutskottet föreslog vid behandlingen av prop. 2006/07:70 Några aktiebolagsrättsliga frågor (bet. 2006/07:CU24, rskr. 2006/07:159). Finansutskottet tillstyrker den nu aktuella propositionen med dessa redaktionella ändringar, som framgår av bilaga 3. Utskottet välkomnar särskilt de ambitiösa reglerna om skydd för investerare. Det nya regelsystem som nu införs i EU-länderna innebär att värdepappersföretagens kunder ges bättre verktyg för att fatta välgrundade beslut i frågor som kan ha stor betydelse för den enskildes ekonomiska situation.

Dessutom anser utskottet att de nya reglerna om transaktionsrapportering ger tillsynsmyndigheterna bättre verktyg för att ingripa mot insiderhandel och annat marknadsmissbruk. Enligt utskottet är det angeläget att marknadsmissbruk beivras, inte minst eftersom sådan brottslighet dessutom kan leda till ett minskat förtroende för de finansiella marknadernas funktionssätt.

Utskottet välkomnar särskilt att den nya lagstiftningen – enligt regeringens bedömning – bör ge positiva effekter för småföretagen och göra det lättare för dem att få tillgång till kapital.

Utskottet anser sammantaget att förslagen i propositionen är väl avvägda. Samtidigt noterar utskottet att såväl lagförslagen i propositionen som den bakomliggande lagstiftningen på gemenskapsnivå utmärks av en hög grad av detaljering och teknisk komplexitet. Finansutskottet har i tidigare lagstiftningsärenden då det varit fråga om genomförande av omfattande EG-direktiv påtalat att det är svårt att förutse vilken effekt sådana omfattande regleringar har för de berörda aktörerna (bet. 2006/07:FiU7 s. 16). Detta gäller även det nu aktuella ärendet, särskilt eftersom de genomförandeåtgärder som har antagits på gemenskapsnivå har fått sin slutliga utformning i ett relativt sent skede i processen. Enligt utskottet är det särskilt angeläget att den omfattande reglering som nu införs i EU-länderna inte får till följd att nya bördor i onödan läggs på de berörda företagen.

Avslutningsvis noterar utskottet att det under beredningen av ärendet uttryckts olika synpunkter på hur hänvisningar till EG-rättsakter bör utformas i lagtext. Lagrådets inställning skiljer sig härvidlag från den syn som regeringen ger uttryck för i propositionen. Finansutskottet har inte på den tid som stått till buds kunnat genomföra någon mer omfattande analys av denna fråga. Det kan dock konstateras att den har generella konsekvenser för lagstiftningsarbetet vid genomförande av EG-direktiv och EG-förordningar i svensk lag. I det nu aktuella ärendet får utskottet konstatera att det, vid en sammanvägd bedömning, framstår som mest lämpligt att inte avvika från den hänvisningsteknik som föreslås av regeringen i propositionen. Samtidigt anser utskottet att de synpunkter som Lagrådet framfört – särskilt avseende hänvisningar till EG-förordningar – bör beaktas och analyseras mer ingående. En stor del av lagstiftningen på finansmarknadsområdet utgår från EG-rättsakter, och beredningsarbetet inom EU sker enligt den s.k. Lamfalussyproceduren, där de antagna direktiven regelmässigt kompletteras med genomförandeföreskrifter i form av genomförandedirektiv eller -förordningar. Det framstår därför som troligt att den svenska lagstiftaren också framgent kommer att behöva ta ställning till hur hänvisningar till EG-direktiv och EG-förordningar ska göras, och utskottet förutsätter att frågan nu tas upp till beredning inom Regeringskansliet.

Särskilt yttrande

Ny lag om värdepappersmarknaden (v, mp)

Ulla Andersson (v) och Mikaela Valtersson (mp) anför:

I tidigare ärenden där finansutskottet behandlat lagförslag som utgår från EG-direktiv har vi uppmärksammat de principiella och praktiska problem som uppstått som en följd av det svenska medlemskapet i EU. Det nu aktuella ärendet visar återigen att denna problematik fortfarande är i högsta grad aktuell.

De regler som nu föreslås handlar om hantering av aktier och andra värdepapper. De nya bestämmelserna på området är, som så ofta i EG-sammanhang, komplexa, detaljerade och svårgenomträngliga för andra än redan invigda experter. Samtidigt är många av dem som i slutändan påverkas av de nya reglerna inte experter eller specialister utan småsparare och småföretagare. Så som EU:s lagstiftningsprocess är utformad har det stora folkflertalet liten eller ingen möjlighet att få insyn i den beslutsprocess som till sist resulterat i de nya reglerna. Det påverkar också vilken typ av debatt som kan föras om politiska frågor och utifrån vilka aspekter. Förhandlingar sker mellan tjänstemän från ländernas regeringar i slutna rum i Bryssel, och vad som då sägs och görs är i efterhand mycket svårt att veta för utomstående. Detta arbete har för Sveriges del resulterat i bindande beslut som fattats med ett minimum av demokratisk insyn. I det nu aktuella lagförslaget har en viktig ändring av spelreglerna för svenska företag och sparare i praktiken genomförts, utan att de svenska väljarna eller deras representanter haft någon reell möjlighet att inverka på reglernas utformning.

Det är också slående att regeringen under sitt beredningsarbete misslyckats med att lösa två mycket viktiga frågor av principiell karaktär.

För det första leder de nu föreslagna reglerna till att en osäkerhet skapas om vilka regler som egentligen gäller på konsumentskyddets område. I propositionen erkänner regeringen att det direktiv – MiFID – som ligger till grund för de nya reglerna om skydd för investerare kan komma i konflikt med konsumentskyddslagstiftningen, som dessutom i sin tur utgår från andra EU-regler. Regeringen väljer i detta läge att inte ta sitt ansvar, och föreslår alltså inte någon lagstiftning som tydligt fastställer vilka skyddsregler som har företräde. I stället undviker regeringen frågan och hänvisar till att eventuella konflikter får lösas genom rättstillämpningen.

Frågan om vilka regler som i första hand skyddar en enskild småsparare eller en småföretagare som sparar i aktier eller andra värdepapper borde lösas genom lagstiftning och transparent myndighetsutövning. Regeringen är dock av en annan uppfattning och överlämnar detta åt domstolarna att avgöra. Att låta frågor som påverkar många människors vardag lösas av en handfull juridiska experter är ett bruk som är vanligt inom EU-samarbetet, där domarna i EG-domstolen har sista ordet när det gäller att slå fast vilka följder en viss lag faktiskt får, men det har hittills varit mindre utbrett i Sverige. Vi vänder oss mot att regeringen nu har valt en sådan EU-inspirerad lösning i detta fall.

För det andra visar Lagrådets yttrande över propositionen på en annan allvarlig risk som uppstår som en följd av att bindande regler bestäms på EU-nivå, nämligen att den svenske lagstiftarens makt att besluta om ändringar i svensk lag försvinner. Som Lagrådet påpekar finns, med den lagstiftningsteknik som regeringen valt, en risk att ändringar i EG-regler får direkt genomslag i svensk lag. Detta skulle innebära att svensk lag ändras utan något föregående beslut av folkets valda företrädare i riksdagen. Det verkar dessutom vara så, att det enda sättet att undvika denna risk är att i stället utforma den svenska lagen så att den löper risk att hamna i konflikt med EG-reglerna så fort dessa ändras. Detta exempel visar tydligt på hur medlemskapet i EU skapar situationer där det blir omöjligt att upprätthålla kraven på demokratisk legitimitet och folkligt inflytande utan att samtidigt komma i konflikt med kraven från EU-institutionerna i Bryssel.

De båda problem som uppstått i det nu aktuella ärendet visar sammanfattningsvis på det kroniska demokratiska underskottet inom EU-samarbetet. Dessutom finns här – som Lagrådets yttrande klargör – en konflikt mellan EU-reglernas krav å ena sidan och riksdagens makt att stifta lag å andra sidan. EU-medlemskapet innebär att den svenske lagstiftaren förbundit sig att följa EU:s regler. Detta innebär att vissa beslut i EU blir direkt bindande i Sverige, även om det rör frågor som påverkar svensk lag på ett sådant sätt att det egentligen borde krävas ett beslut i riksdagen. Samtidigt är de regler som beslutas på EU-nivå så komplicerade, svårtolkade och diffusa att det i många fall inte är lagstiftaren som i slutändan fastställer vad bestämmelserna egentligen innebär, utan en liten krets av juridiska experter vid EG-domstolen i Luxemburg.

Detta innebär på sikt – i takt med att en allt större lagtextmassa tillkommer som resultat av processer i EU – att hela den svenska lagstiftningsmodellen, som är välförankrad i svenska samhällsinstitutioner och uppvisar en hög grad av spårbarhet, allvarligt undermineras.

Vi är kritiska till utvecklingen mot ökad överstatlighet inom EU och den gradvisa försvagningen av den nationella självbestämmanderätten. Vi menar att det ärende som finansutskottet nu behandlar är ett exempel på de problem som uppstår när man låter den nationella självbestämmanderätten urholkas på det sätt som skett – och sker – inom EU.

Eftersom det förslag som nu behandlas av riksdagen utgår från ett EG-direktiv som Sverige har förbundit sig att införa, har de folkvalda i riksdagen i praktiken mycket små möjligheter att påverka reglernas utformning i detta skede. Vi anser dock att de EU-relaterade problem som uppstått bör belysas, och har därför valt att framföra vår ståndpunkt i ett särskilt yttrande.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

Proposition 2006/07:115 Ny lag om värdepappersmarknaden:

Riksdagen antar regeringens förslag till

1.    lag om värdepappersmarknaden,

2.    lag om ändring i föräldrabalken,

3.    lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173),

4.    lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

5.    lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713),

6.    lag om ändring i konkurslagen (1987:672),

7.    lag om ändring i lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel,

8.    lag om ändring i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument,

9.    lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.,

10.  lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20),

11.  lag om ändring i lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt,

12.  lag om ändring i lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande,

13.  lag om ändring i pantbankslagen (1995:1000),

14.  lag om ändring i årsredovisningslagen (1995:1554),

15.  lag om ändring i lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag,

16.  lag om ändring i lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag,

17.  lag om ändring i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti,

18.  lag om ändring i lagen (1997:323) om statlig förmögenhetsskatt,

19.  lag om ändring i skattebetalningslagen (1997:483),

20.  lag om ändring i lagen (1998:710) med vissa bestämmelser om Premiepensionsmyndigheten,

21.  lag om ändring i lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument,

22.  lag om ändring i lagen (1998:1757) om förvaltning av vissa fonder inom socialförsäkringsområdet,

23.  lag om ändring i lagen (1999:158) om investerarskydd,

24.  lag om ändring i bokföringslagen (1999:1078),

25.  lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229),

26.  lag om ändring i lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden,

27.  lag om ändring i lagen (2000:35) om byte av redovisningsvaluta i finansiella företag,

28.  lag om ändring i lagen (2000:192) om allmänna pensionsfonder (AP-fonder),

29.  lag om ändring i lagen (2000:193) om sjätte AP-fonden,

30.  lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål,

31.  lag om ändring i lagen (2000:1087) om anmälningsskyldighet för vissa innehav av finansiella instrument,

32.  lag om ändring i lagen (2001:1227) om självdeklarationer och kontrolluppgifter,

33.  lag om ändring i lagen (2003:862) om finansiell rådgivning till konsumenter,

34.  lag om ändring i lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer,

35.  lag om ändring i lagen (2004:46) om investeringsfonder,

36.  lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

37.  lag om ändring i lagen (2005:377) om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument,

38.  lag om ändring i lagen (2005:405) om försäkringsförmedling,

39.  lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551),

40.  lag om ändring i lagen (2005:1047) om internationella förhållanden rörande försäkringsföretags och kreditinstituts insolvens,

41.  lag om ändring i lagen (2006:451) om offentliga uppköpserbjudanden på aktiemarknaden,

42.  lag om ändring i lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat,

43.  lag om ändring i lagen (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar,

44.  lag om ändring i lagen (2006:1372) om införande av lagen (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar.

Bilaga 2

Regeringens lagförslag

Bilaga 3

Utskottets lagförslag

Lydelse enligt riksdagens beslut (rskr. 2006/07:159)

Utskottets förslag

13 kap.

4 §

I förslaget enligt 3 § skall följande anges:

1. det belopp eller högsta belopp, som bolagets aktiekapital skall ökas med, eller det lägsta och högsta beloppet för ökningen,

2. det antal aktier, högsta antal aktier eller lägsta och högsta antal aktier som skall ges ut,

3. det belopp som skall betalas för varje ny aktie (teckningskursen),

4. den rätt att teckna aktier som aktieägarna eller någon annan skall ha,

5. den tid inom vilken aktieteckning skall ske,

6. den fördelningsgrund som styrelsen skall tillämpa för aktier som inte tecknas med företrädesrätt,

7. den tid inom vilken aktierna skall betalas eller, i förekommande fall, att teckning skall ske genom betalning enligt 13 § tredje stycket, samt

8. från vilken tidpunkt de nya aktierna skall ge rätt till utdelning.

Uppgifter som avses i första stycket 1–3 behöver inte anges i förslaget, om det föreslås att stämman skall besluta om ett sådant bemyndigande som avses i 5 § första stycket 8.

Teckningskursen enligt första stycket 3 får inte sättas lägre än de tidigare aktiernas kvotvärde. I bolag vars aktier är noterade vid en svensk eller utländsk börs, en auktoriserad marknadsplats eller någon annan reglerad marknad får dock teckningskursen vara lägre, om ett belopp som motsvarar skillnaden mellan teckningskursen och aktiernas kvotvärde tillförs aktiekapitalet genom överföring från bolagets eget kapital i övrigt eller genom uppskrivning av värdet av anläggningstillgångar. En sådan överföring eller uppskrivning skall ske innan beslutet om nyemission registreras.

Teckningskursen enligt första stycket 3 får inte sättas lägre än de tidigare aktiernas kvotvärde. I bolag vars aktier är upptagna till handel på en reglerad marknad eller en motsvarande marknad utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet får dock teckningskursen vara lägre, om ett belopp som motsvarar skillnaden mellan teckningskursen och aktiernas kvotvärde tillförs aktiekapitalet genom överföring från bolagets eget kapital i övrigt eller genom uppskrivning av värdet av anläggningstillgångar. En sådan överföring eller uppskrivning skall ske innan beslutet om nyemission registreras.

Innebär förslaget enligt första stycket 4 en avvikelse från aktieägarnas företrädesrätt, skall skälen till avvikelsen samt grunderna för teckningskursen anges i förslaget eller i en bifogad handling.

Teckningstiden enligt första stycket 5 får inte understiga två veckor, om aktieägarna skall ha företrädesrätt till de nya aktierna. I bolag som inte är avstämningsbolag räknas denna tid från det att underrättelse enligt 12 § har skett eller, om samtliga aktieägare har varit företrädda på den stämma som har beslutat om emissionen, från beslutet. I avstämningsbolag räknas tiden från avstämningsdagen.