Genomförande av EG-direktiven om unionsmedborgares rörlighet inom EU och om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning

Innehållsförteckning			Prop. 2005/06:77
1	Förslag till riksdagsbeslut..................................................................		9
2	Författningsförslag ..........................................................................		10
	2.1	Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716).10
	2.2	Förslag till lag om ändring i lagen (1991:572) om särskild
		utlänningskontroll .............................................................	28

2.3Förslag till lag om ändring i lagen (2001:82) om svenskt

		medborgarskap..................................................................		30
3	Ärendet och dess beredning.............................................................			31
4	Den svenska utlänningslagstiftningen .............................................			33
Del I Genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv
		2004/38/EG............................................................................		35
5	Direktivets innehåll .........................................................................			35
	5.1	Inledning ...........................................................................		35
	5.2	Direktivets uppbyggnad....................................................		37
	5.3	Direktivets syfte ................................................................		37
	5.4	Definitioner .......................................................................		37
	5.5	Förmånstagare m.m...........................................................		38
		5.5.1	Unionsmedborgare och deras
			familjemedlemmar..........................................	38
		5.5.2	Andra personer med anknytning till
			unionsmedborgaren.........................................	38
		5.5.3	EES-medborgare och medborgare i Schweiz .39
	5.6	Rätt till utresa och inresa m.m. .........................................		40
		5.6.1	Rätt till utresa m.m. ........................................	40
		5.6.2	Rätt till inresa m.m. ........................................	40
	5.7	Rätt till vistelse i högst tre månader..................................		41
	5.8	Uppehållsrätt efter tre månaders vistelse ..........................		41
		5.8.1	Begreppet uppehållsrätt ..................................	41
		5.8.2	De kategorier som enligt artikel 7 skall ha
			uppehållsrätt....................................................	42
	5.9	Bibehållen uppehållsrätt i allmänhet.................................		45
		5.9.1	Vistelser i högst tre månader ..........................	45
		5.9.2	Vistelser under längre tid än tre månader .......	46

5.10Bibehållen uppehållsrätt för familjemedlemmar vid

ändrade familjeförhållanden .............................................		46
5.10.1	Inledning .........................................................	46

5.10.2Den självständigt berättigade personen avlider

		eller lämnar landet ..........................................	46
	5.10.3	Äktenskapsskillnad .........................................	48
5.11	Permanent uppehållsrätt....................................................		48
5.12	Förtida permanent uppehållsrätt i vissa fall......................		49
	5.12.1	Anställda och egenföretagare .........................	49
	5.12.2	Anställdas och egenföretagares
		familjemedlemmar..........................................	50
5.13	Intyg om permanent uppehållsrätt ....................................		50
5.14	Uppehållskort....................................................................		50

5.15

Permanent uppehållskort...................................................

5.16Begränsningar av rätten till inresa och uppehåll på grund

av hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa...........

5.17Skydd mot avvisning och utvisning på grund av hänsyn till

allmän ordning eller säkerhet............................................

5.18Utformning och tillhandahållande av vissa beslut samt

	tidsfrist för verkställighet av beslut om utvisning ............	52
5.19	Rättssäkerhetsgarantier .....................................................	53
5.20	Omprövning av återreseförbud .........................................	54
5.21	Omprövning av beslut om utvisning på grund av brott ....	54
5.22	Registrering av unionsmedborgare ...................................	55

5.23Förfarandet i samband med utfärdandet av

		registreringsbevis och uppehållskort.................................		55
	5.24	Likabehandling m.m. ........................................................		56
	5.25	Territoriell räckvidd ..........................................................		57
	5.26	Tillhandahållande av information.....................................		57
6	Överväganden och förslag...............................................................			57
	6.1	Inledning	...........................................................................	57
	6.2	Rätt till utresa....................................................................		58
		6.2.1 ....................................	Kontroll av handlingar	58
		6.2.2 ...........	Utfärdande av pass eller identitetskort	60
	6.3	Rätt till inresa....................................................................		61

6.3.1Kravet på innehav av pass eller identitetskort

för EES-medborgare .......................................

6.3.2Kravet på ”tillräckliga medel” för EES-

medborgare .....................................................

6.3.3Kravet på innehav av pass för

	familjemedlemmar från tredje land ................	63
6.3.4	Kravet på ”tillräckliga medel” för
	familjemedlemmar från tredje land ................	64
6.3.5	Visering...........................................................	64
6.3.6	Styrkande av inreserätten................................	65

6.3.7Skyldigheten att rapportera närvaron i landet.67

	6.3.8	Inrese- och utresestämplar ..............................	68
6.4	Rätt till vistelse i högst tre månader..................................		68
6.5	Uppehållsrätt .....................................................................		70
6.6	Vistelse- och uppehållsrättens bibehållande m.m.............		72
	6.6.1	Vistelser i högst tre månader ..........................	72
	6.6.2	Vistelser under längre tid än tre månader .......	73
6.7	Permanent uppehållsrätt....................................................		74
6.8	Begränsningar i rätten till inresa och uppehåll .................		75
	6.8.1	Inledning .........................................................	75

6.8.2Beslut om avlägsnande på grund av hänsyn till

allmän ordning eller säkerhet..........................

6.8.3Beslut om avlägsnande på grund av hänsyn till

folkhälsan........................................................

6.8.4Beslut om avlägsnande på annan grund än

hänsynen till allmän ordning och säkerhet .....

6.8.5Skyldigheten att återta en person som utvisats

från en annan medlemsstat..............................

Prop. 2005/06:77

6.8.6

Återreseförbud i vissa fall...............................

81 Prop. 2005/06:77

6.9Skydd mot avvisning och utvisning på grund av hänsyn till

allmän ordning eller säkerhet............................................		81
6.9.1	Beaktande av personliga förhållanden............	81
6.9.2	Stärkt skydd mot utvisning .............................	83
6.9.3	Mycket starkt skydd mot utvisning.................	84

6.10Utformning och tillhandahållande av vissa beslut samt

tidsfrist för verkställighet..................................................

6.10.1Utformning och tillhandahållande av vissa

		beslut...............................................................	85
	6.10.2	Tidsfristen för verkställighet...........................	87
6.11	Rättssäkerhetsgarantier .....................................................		89
	6.11.1	Krav på tillgång till rättslig prövning .............	89
	6.11.2	Inhibitionsbeslut..............................................	93
	6.11.3	Hinder mot återresa i vissa fall .......................	95
6.12	Omprövning av återreseförbud .........................................		96

6.13Omprövning vid verkställighet av utvisning på grund av

	brott ...................................................................................		97
6.14	Registrering av EES-medborgare .....................................		99
	6.14.1	Inledning .........................................................	99
	6.14.2	Tillåtna skäl för registrering ...........................	99
	6.14.3	Skäl för registrering ......................................	101

6.14.4Övervägande skäl talar för att registrering bör

införas ...........................................................

104

6.14.5Registreringens utformning och

		organisation...................................................	107
	6.14.6	Registreringsskyldighet ................................	109
	6.14.7	Uppgifter som bör och får behandlas............	110
6.15	Uppehållskort m.m..........................................................		117
	6.15.1	Uppehållskort................................................	117
	6.15.2	Intyg om permanent uppehållsrätt ................	118
	6.15.3	Permanent uppehållskort ..............................	119

6.16Förfarandet i samband med utfärdande av

		registreringsbevis och uppehållskort...............................		119
		6.16.1	Kontrollåtgärder och sanktioner ...................	119
		6.16.2	Migrationsverkets skyldighet att tillhandahålla
			handlingar .....................................................	121
		6.16.3	Avgifter .........................................................	122
		6.16.4	Avregistrering ...............................................	122
	6.17	Övriga frågor...................................................................		123
		6.17.1	Tillgång till personuppgifterna .....................	123
		6.17.2	Sekretess .......................................................	124
		6.17.3	Socialnämnds skyldighet att lämna ut
			uppgifter ........................................................	125
		6.17.4	Likabehandling m.m . ....................................	126
		6.17.5	Svenskt medborgarskap ................................	127
Del II Genomförandet av rådets direktiv 2003/109/EG om varaktigt
		bosatta tredjelandsmedborgare ............................................		129
7	Direktivets innehåll		.......................................................................	129
	7.1	Inledning .........................................................................		129

	7.2	Direktivets uppbyggnad..................................................		129	Prop. 2005/06:77
	7.3	Direktivets syfte ..............................................................		129
	7.4	Definitioner .....................................................................		130
	7.5	Räckvidd	.........................................................................	130
	7.6	Ställning som varaktigt bosatt i en medlemsstat.............		131
		7.6.1	Bosättningstid ...............................................	131
		7.6.2	Villkor för att förvärva ställning som varaktigt
		.............................................................	bosatt	131
		7.6.3 ........................	Allmän ordning och säkerhet	131
		7.6.4	Ansökan om ställning som varaktigt bosatt..131
		7.6.5	EG - uppehållstillstånd för varaktigt bosatta ..132
		7.6.6	Återkallelse eller förlust av ställning som
		..............................................	varaktigt bosatt	132
		7.6.7 .......................................	Förfarandegarantier	133
		7.6.8 .............................................	Likabehandling	133
		7.6.9 .....................................	Skydd mot utvisning	133
		7.6.10 .........	Förmånligare nationella bestämmelser	133
	7.7	Bosättning ......................................i annan medlemsstat		133
		7.7.1	Villkor för bosättning i annan medlemsstat..133
		7.7.2 ......................	Villkor för familjemedlemmar	134
		7.7.3 ........................	Allmän ordning och säkerhet	135
		7.7.4 .......................................................	Folkhälsa	135
		7.7.5	Prövning av ansökan om uppehållstillstånd .135
		7.7.6 .......................................	Förfarandegarantier	136
		7.7.7	Garanterad behandling i den andra
		...............................................	medlemsstaten	136
		7.7.8	Återkallande av uppehållstillståndet och
		...................................	återtagandeskyldighet	136
		7.7.9	Förvärv av ställning som varaktigt bosatt i den
		.....................................	andra medlemsstaten	137
	7.8	Slutbestämmelser ............................................................		137
8	Överväganden och .............................................................förslag			137
	8.1	Ställning .........................................som varaktigt bosatt		137
	8.2	Villkor för .....att beviljas ställning som varaktigt bosatt		138
		8.2.1 ................................................	Personkretsen	138
		8.2.2 ...................................	EG - uppehållstillstånd	139
		8.2.3 .....................................................	Vistelsetid	140
		8.2.4 ................................	Vistelse utanför Sverige	141
		8.2.5 ...........................................	Försörjningskrav	142
		8.2.6 ..................................	Krav på sjukförsäkring	146
		8.2.7 .....................................................	Integration	147
		8.2.8 ........................	Allmän ordning och säkerhet	147

8.3Rättigheter i landet som beviljat ställning som varaktigt

	bosatt	...............................................................................	148
	8.3.1	Skydd mot utvisning .....................................	148
	8.3.2 ............	Rätt till inresa och uppehållstillstånd	150
8.4	Återkallelse ................av ställning som varaktigt bosatt		151
	8.4.1 ................................	Grunder för återkallelse	151

8.4.2Förenklat förfarande för att återfå ställning som

varaktigt bosatt..............................................

152

8.5Uppehållstillstånd för tredjelandsmedborgare med ställning som varaktigt bosatt i en annan EU-stat och dennes

familjemedlemmar ..........................................................		153
8.5.1	Villkor för att beviljas uppehållstillstånd .....	153
8.5.2	Skäl mot att bevilja uppehållstillstånd..........	155
8.5.3	Folkhälsa.......................................................	155
8.5.4	Återkallelse av uppehållstillstånd .................	155

8.5.5Utvisning från Europeiska unionens

	medlemsstaters territorier .............................	157
8.5.6	Permanent bosättningsförbud .......................	158

8.6Förhållandet mellan ställning som varaktigt bosatt och

	permanent uppehållstillstånd ..........................................		158
8.7	Likabehandling ...............................................................		159
	8.7.1	Tillträde till arbetsmarknaden.......................	159
	8.7.2	Utbildning och studiestöd .............................	160

8.7.3Erkännande av yrkesutbildningsbevis m.m. .160

8.7.4Social trygghet, socialt bistånd och socialt

	skydd.............................................................	162
8.7.5	Skatteförmåner..............................................	162
8.7.6	Tillgång till varor och tjänster ......................	162
8.7.7	Föreningsfrihet..............................................	163
8.7.8	Tillträde till medlemsstatens territorium ......	163

8.7.9Varaktigt bosatt i annan EU-stat med uppehållsstillstånd i Sverige och dennes

familjemedlemmar........................................

164

8.7.10Fakultativa bestämmelser om begränsningar i

likabehandlingen...........................................

164

8.8Handläggning av ärenden om ställning som varaktigt

bosatt	...............................................................................	165
8.8.1 .................................	Inlämnande av ansökan	165
8.8.2 ..........................................	Beslutsunderlaget	166
8.8.3 ..........................................	Handläggningstid	166
8.8.4 ................................................	Överklagande	167
8.8.5 ......	Krav på att beslut skall ha skriftlig form	167
8.8.6 .....................................	Motivering av beslut	167

8.8.7Information om innebörden av att ha ställning

som varaktigt bosatt......................................

168

8.8.8Följder av att ett beslut inte fattas inom

handläggningsfristen.....................................

168

8.8.9Underrättelse av beslut till annan

medlemsstat ..................................................

169

8.9Handläggning av ansökan om uppehållstillstånd i Sverige från en tredjelandsmedborgare med ställning som varaktigt

bosatt i en annan EU-stat eller dennes
familjemedlemmar ..........................................................		170
8.9.1	Beslutsunderlaget..........................................	170
8.9.2	Inlämnande av ansökan.................................	170
8.9.3	Handläggningstid..........................................	171
8.9.4	Överklagande................................................	172
8.9.5	Motivering av avslagsbeslut .........................	172

Prop. 2005/06:77

		8.9.6	Följder av att ett beslut inte fattas inom	Prop. 2005/06:77
			handläggningstiden .......................................	173
		8.9.7	Underrättelse till annan medlemsstat............	173
	8.10	Överklagande ..................................................................		174
		8.10.1	Rätt att överklaga..........................................	174
		8.10.2	Rättshjälp ......................................................	175
	8.11	Nationell kontaktpunkt....................................................		175
Del III Genomförande och ekonomiska konsekvenser samt
		författningskommentarer .....................................................		178
9	Genomförande och ekonomiska konsekvenser .............................			178
	9.1	Unionsmedborgares rörlighet inom EU..........................		178
		9.1.1	Ekonomiska konsekvenser............................	178
		9.1.2	Ikraftträdande och övergångsbestämmelser .179
	9.2	Varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare .......................		180
		9.2.1	Ekonomiska konsekvenser............................	180
		9.2.2	Ikraftträdande................................................	181
10	Författningskommentar .................................................................			182

10.1Förslaget till lag om ändring i

utlänningslagen (2005:716) ............................................

182

10.2Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:572) om

särskild utlänningskontroll..............................................

201

10.3Förslaget till lag om ändring i lagen (2001:82) om svenskt

	medborgarskap................................................................	202
Bilaga 1	Rörlighetsdirektivet .............................................................	203
Bilaga 2	Lagförslag i betänkandet om Unionsmedborgares rörlighet
	inom EU (SOU 2005:49).....................................................	232
Bilaga 3	Sammanfattning av betänkandet Unionsmedborgares rörlighet
	inom EU (SOU 2005:49).....................................................	244
Bilaga 4	Remissinstanser – betänkandet om Unionsmedborgares
	rörlighet inom EU (SOU 2005:49)......................................	250
Bilaga 5	Direktivet om varaktigt bosatta ...........................................	251
Bilaga 6	Sammanfattning av delbetänkandet om Familjeåterförening
	och fri rörlighet för
	tredjelandsmedborgare (SOU 2005:15)...............................	271
Bilaga 7	Lagförslag i delbetänkandet om Familjeåterförening och fri
	rörlighet för tredjelandsmedborgare (SOU 2005:15) ..........	273
Bilaga 8	Remissinstanser – delbetänkandet Familjeåterförening och fri
	rörlighet för tredjelandsmedborgare (SOU 2005:15) ..........	282
Bilaga 9	Lagrådsremissens om rörlighetsdirektivet lagförslag..........	283
Bilaga 10	Lagrådsremissens om varaktigt bosatta lagförslag..............	298
Bilaga 11	Lagrådets yttrande ...............................................................	307
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 2 februari 2006 ....		313
Rättsdatablad..........................................................................................		314

Författningsförslag

Prop. 2005/06:77

Regeringen har följande förslag till lagtext.

1.1Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)

Härigenom föreskrivs1 i fråga om utlänningslagen

dels att 1 kap. 1 §, 2 kap. 3-4 och 8 §§, 5 kap. 17 och 23 §§, 7 kap. 9 §, 8 kap. 1-3, 12 och 19 §§, 12 kap. 15 och 17 §§, 13 kap. 9 och 10 §§, 14 kap. 3 §, 17 kap. 1 § och 18 kap. 1 § samt rubriken närmast före 13 kap. 10 § skall ha följande lydelse,

dels att det skall införas två nya kapitel, 3 a kap. och 5 a kap, samt tio nya paragrafer, 1 kap. 3 a, 3 b och 3 c §§, 2 kap. 3 a §, 5 kap. 2 a och 16 a §§, 8 kap. 7 a, 17 a och 20 a §§ och 12 kap. 13 a § samt närmast före 1 kap. 3 a, 3 b och 3 c §§, 2 kap. 3 a §, 5 kap. 16 a § och 8 kap. 7 a § nya rubriker av följande lydelse.

Lydelse enligt SFS 2005:716

Föreslagen lydelse

1kap.

1 §

I denna lag finns föreskrifter om				I denna lag finns föreskrifter om
- lagens innehåll, vissa defini-				- lagens innehåll, vissa defini-
tioner och allmänna bestämmelser				tioner och allmänna bestämmelser
(1 kap.),				(1 kap.),
- villkor för att en utlänning				- villkor för att en utlänning
skall få resa in i samt vistas och				skall få resa in i samt vistas och
arbeta i Sverige (2 kap.),				arbeta i Sverige (2 kap.),
- visering (3 kap.),				- visering (3 kap.),
				- uppehållsrätt (3 a kap.),
-	flyktingar	och	skydds-	-	flyktingar	och	skydds-
behövande i övrigt (4 kap.),				behövande i övrigt (4 kap.),
- uppehållstillstånd (5 kap.),				- uppehållstillstånd (5 kap.),
				-	tredjelandsmedborgares ställ-
				ning som varaktigt bosatta i Sveri-
				ge (5 a kap.),
- arbetstillstånd (6 kap.),				- arbetstillstånd (6 kap.),
-	återkallelse	av	tillstånd	-	återkallelse	av	tillstånd
(7 kap.),				(7 kap.),
-	avvisning	och	utvisning	-	avvisning	och	utvisning
(8 kap.),				(8 kap.),

1 jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unions- medborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upp- hävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 30.4.2004, s. 77, Celex 32004L0038, rättad version i EGT L 197, 28.7.2005, s. 34, Celex 32004L0038R[2]) samt rådets direktiv 2003/109/EG av den 25 november 2003 om varaktigt bosatta tredjelands- medborgares ställning (EUT L 16, 23.01.2004, s 44, Celex nr 32003L0109).

-kontroll- och tvångsåtgärder (9 kap.),

-förvar och uppsikt avseende utlänningar (10 kap.),

-hur en utlänning som hålls i förvar skal behandlas (11 kap.),

-verkställighet av beslut om avvisning och utvisning (12 kap.),

-handläggningen av ärenden hos förvaltningsmyndigheterna m.m. (13 kap.),

-överklagande av förvaltnings- myndighets beslut (14 kap.),

-nöjdförklaring (15 kap.),

-migrationsdomstolar och Mi- grationsöverdomstolen (16 kap.),

-skyldighet att lämna uppgifter (17 kap.),

-offentligt biträde (18 kap.),

-kostnadsansvar (19 kap.),

-bestämmelser om straff m.m. (20 kap.),

-tillfälligt skydd (21 kap.),

-tribunalvittnen (22 kap.), och

-särskilda bemyndiganden

(23 kap.).

- kontroll- och tvångsåtgärder Prop. 2005/06:77 (9 kap.),

-förvar och uppsikt avseende utlänningar (10 kap.),

-hur en utlänning som hålls i förvar skall behandlas (11 kap.),

-verkställighet av beslut om av- visning och utvisning (12 kap.),

-handläggningen av ärenden hos förvaltningsmyndigheterna, m.m. (13 kap.),

-överklagande av förvaltnings- myndighets beslut (14 kap.),

-nöjdförklaring (15 kap.),

-migrationsdomstolar och Mi- grationsöverdomstolen (16 kap.),

-skyldighet att lämna uppgifter (17 kap.),

-offentligt biträde (18 kap.),

-kostnadsansvar (19 kap.),

-bestämmelser om straff m.m. (20 kap.),

-tillfälligt skydd (21 kap.),

-tribunalvittnen (22 kap.), och

-särskilda bemyndiganden (23 kap.).

EU-stat 3 a §

Med EU-stat avses i denna lag en stat som är medlem i Europeis- ka unionen (EU).

EES-stat och EES-medborgare 3 b §

Med EES-stat avses i denna lag en stat som omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samar- betsområdet (EES).

Med EES-medborgare avses en utlänning som är medborgare i en EES-stat.

Tredjelandsmedborgare 3 c §

Med tredjelandsmedborgare av- ses i denna lag en utlänning som inte är medborgare i en EU-stat, i en annan EES-stat eller i Schweiz.

	Utvisning av EES-medborgare
	och deras familjemedlemmar på
	grund av hänsyn till allmän ord-
	ning och säkerhet
	7 a §
	En utlänning som har uppe-
	hållsrätt får utvisas ur Sverige av
	hänsyn till allmän ordning och
	säkerhet. Om utlänningen vid tid-
	punkten för beslutet om utvisning
	har permanent uppehållsrätt, får
	han eller hon dock utvisas endast
	om det finns synnerliga skäl för
	det.
	En EES-medborgare som är
	barn eller som har vistats i Sverige
	under de tio närmast föregående
	åren, får utvisas endast om beslu-
	tet är oundgängligen nödvändigt
	av hänsyn till allmän säkerhet.
	12 §
En utlänning får utvisas enligt 8	En utlänning får utvisas enligt 8
§ endast när det finns synnerliga	§ endast när det finns synnerliga
skäl, om han eller hon hade vistats	skäl, om han eller hon hade vistats
i Sverige med permanent uppe-	i Sverige med permanent uppe-
hållstillstånd sedan minst fyra år	hållstillstånd sedan minst fyra år
när åtal väcktes eller om han eller	när åtal väcktes eller om han eller
hon då varit bosatt i Sverige sedan	hon då varit bosatt i Sverige sedan
minst fem år. Detsamma gäller för	minst fem år. Detsamma gäller för
en medborgare i ett annat nordiskt	en medborgare i ett annat nordiskt
land som hade varit bosatt här se-	land som hade varit bosatt här se-
dan minst två år när åtalet väcktes.	dan minst två år när åtalet väcktes
	och för en utlänning som har per-
	manent uppehållsrätt i Sverige.
	Vad som sägs i 7 a § andra
	stycket gäller även vid utvisning
	enligt 8 §.

En utlänning får inte utvisas, om utlänningen kom till Sverige innan han eller hon fyllt 15 år och vistats här sedan minst fem år när åtal väck- tes.

17 a §

När en fråga uppkommer om ut- visning av en EES-medborgare eller hans eller hennes familje- medlem på grund av hänsyn till allmän ordning och säkerhet, skall hänsyn tas till hans eller hennes anknytning till Sverige i enlighet med vad som sägs i 11 § första

Prop. 2005/06:77

inom denna tid, skall beslutet verkställas snarast möjligt av den myndig- het som enligt 14 § är ansvarig för verkställigheten.

Verkställighet av beslut om av- visning eller utvisning av en EES- medborgare eller hans eller hen- nes familjemedlem som har rest in i Sverige får ske tidigast fyra veckor från den dag EES- medborgaren eller familjemed- lemmen fick del av beslutet, om det inte finns synnerliga skäl för att verkställa beslutet.

17 §

Om en annan myndighet än Migrationsverket skall verkställa ett beslut om avvisning eller utvisning och denna myndighet finner att den inte kan verkställa beslutet eller att den behöver ytterligare besked, skall myndig- heten underrätta Migrationsverket. Detsamma gäller om utlänningen hos myndigheten åberopar att det finns sådana hinder som avses i 1, 2 eller 3 § mot verkställigheten eller det på annat sätt kommer fram att det kan finnas sådana hinder.

Migrationsverket skall i sådana fall ge anvisningar om verkställigheten eller vidta andra åtgärder.

Om en allmän domstols dom el- ler beslut om utvisning på grund av brott av en EES-medborgare eller av hans eller hennes familje- medlem skall verkställas mer än två år efter det att avgörandet meddelades, skall polismyndighe- ten innan beslutet verkställs utreda om de omständigheter som låg till grund för beslutet har ändrats. Om det vid utredningen kommer fram att omständigheterna har ändrats på ett sådant sätt att utvisningsbe- slutet inte längre bör gälla, skall ärendet lämnas över till Migra- tionsverket som med ett eget ytt- rande skall lämna över ärendet till regeringen för prövning enligt 8 kap. 14 §. Verkställighet får i så- dant fall inte ske innan regeringen har avgjort ärendet.

		13 kap.
			9 §
I ärenden om visering,		tidsbe-	I ärenden om visering, tidsbe-
gränsat	uppehållstillstånd,	arbets-	gränsat	uppehållstillstånd,	arbets-
tillstånd	och återkallelse	av per-	tillstånd och återkallelse av per-
manent	uppehållstillstånd	tilläm-	manent	uppehållstillstånd	eller

Prop. 2005/06:77

Migrationsverkets beslut om avslag på en ansökan om arbetstillstånd eller beslut om återkallelse av arbetstillstånd får överklagas till en migra- tionsdomstol, om frågan om tillstånd har behandlats i samband med ett beslut om avvisning eller utvisning.

17 kap

1 §

Socialnämnden skall lämna ut uppgifter angående en utlännings personliga förhållanden, om en polismyndighet, Säkerhetspolisen, Migrationsverket, en migrations- domstol, Migrationsöverdomstolen eller regeringen begär det och uppgifterna behövs för att avgöra ett ärende om uppehållstillstånd eller ett ärende om tredjelands- medborgares ställning som varak- tigt bosatt i Sverige eller för att verkställa ett beslut om avvisning eller utvisning. Detsamma gäller när fråga har uppkommit om ut- länningen har uppehållsrätt.

18 kap.

1 §

Offentligt biträde skall förord- nas för den som åtgärden avser, om det inte måste antas att behov av biträde saknas, i mål och ären- den om

1.avvisning, dock inte hos po- lismyndighet om inte utlänningen enligt 10 kap. 1 eller 2 § hållits i förvar sedan mer än tre dagar,

2.utvisning enligt 8 kap. 7 §,

3.verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning enligt denna lag, om beslut om inhibition meddelats,

4.verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning enligt denna lag, dock endast såvitt avser fråga om förvar enligt 10 kap. 1 eller 2 § och utlänningen hållits i förvar sedan mer än tre dagar, och

5.hemsändande enligt 22 kap. 2

§.

Offentligt biträde skall alltid

Offentligt biträde skall förord- nas för den som åtgärden avser, om det inte måste antas att behov av biträde saknas, i mål och ären- den om

1.avvisning, dock inte hos po- lismyndighet om inte utlänningen enligt 10 kap. 1 eller 2 § hållits i förvar sedan mer än tre dagar,

2.utvisning enligt 8 kap. 7 eller 7 a §§,

3.verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning enligt denna lag, om beslut om inhibition meddelats,

5.hemsändande enligt 23 kap. 2

§.

Offentligt biträde skall alltid

Prop. 2005/06:77


1.2	Förslag till lag om ändring i lagen (1991:572) om		Prop. 2005/06:77
	särskild utlänningskontroll
Härigenom föreskrivs1 att 5 § lagen (1991:572) om särskild utlän-
ningskontroll skall ha följande lydelse.
Lydelse enligt SFS 2005:720		Föreslagen lydelse

5 §2

I ärenden enligt denna lag gäller följande föreskrifter i utlänningslagen

(2005:716) i tillämpliga delar:
1 kap. 13 § om skyndsam hand-	1 kap. 13 § om skyndsam hand-
läggning,	läggning,
	8 kap. 7 a § om utvisning av ut-
	länningar med permanent uppe-
	hållsrätt, EES-medborgare som
	har vistats i Sverige under de tio
	närmast föregående åren och
	EES-medborgare som är barn,
	8 kap. 17 a § om sådana hänsyn
	som skall tas till anknytningen till
	Sverige, om fråga uppkommit om
	utvisning av en EES-medborgare
	eller en sådan utlännings familje-
	medlem,
8 kap. 20 § om tillstånd till kort	8 kap. 20 § om tillstånd till kort
besök,	besök,
	8 kap. 20 a § om upphävande av
	ett förbud att återvända till Sveri-
	ge som meddelats en EES-
	medborgare eller hans eller hen-
	nes familjemedlem,
9 kap. 8 § om fotografi och fing-	9 kap. 8 § om fotografi och fing-
eravtryck,	eravtryck,
10 kap. 4 § andra stycket, 5 §, 7	10 kap. 4 § andra stycket, 5 §, 7
§ första stycket, 8-17 §§ om förvar	§ första stycket, 8-17 §§ om förvar
och uppsikt,	och uppsikt,
12 kap. 1-5 och 21-23 §§ om	12 kap. 1-5 §§, 13 a §, 15 §
verkställighet av beslut om utvis-	fjärde stycket och 21-23 §§ om
ning,	verkställighet av beslut om utvis-
	ning,
13 kap. 2-7 §§ om muntlig	13 kap. 2-7 §§ om muntlig
handläggning i ärenden om förvar	handläggning i ärenden om förvar
eller uppsikt,	eller uppsikt,

1 jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unions-
medborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom
medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upp-
hävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG,
75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 30.4.2004, s. 77, Celex
32004L0038, rättad version i EGT L 197, 28.7.2005, s. 34, Celex 32004L0038R[2])	28
2 Senaste lydelse 2005:720	28

13 kap. 11 § om tolkersättning,		13 kap. 11 § om tolkersättning,		Prop. 2005/06:77
13	kap. 12 § om rättelse av be-	13	kap. 12 § om rättelse av be-
slut på grund av oriktig uppgift,		slut på grund av oriktig uppgift,
14 kap. 13 § om överklagande,		14 kap. 13 § om överklagande,
16	kap. 1 § andra och tredje	16	kap. 1 § andra och tredje
styckena om Migrationsöverdoms-		styckena om Migrationsöverdoms-
tolen,		tolen,
17	kap. 1 och 2 §§ om skyldig-	17	kap. 1 och 2 §§ om skyldig-
het att lämna uppgifter, samt		het att lämna uppgifter, samt
19	kap. 1-4 §§ om kostnadsan-	19	kap. 1-4 §§ om kostnadsan-
svar.		svar.

Denna lag träder i kraft den 30 april 2006.

Ärendet och dess beredning

Prop. 2005/06:77

Unionsmedborgares rörlighet inom EU

Regeringen beslutade den 14 oktober 2004 att tillkalla en särskild utreda- re med uppdrag att ta ställning till hur Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 30.4.2004, s 77, Celex nr 32004L0038) skall genomföras i Sverige (dir. 2004:127), bilaga 1. Upp- draget omfattade i första hand att se över utlänningslagstiftningen men även regelverken inom andra berörda områden t.ex. socialförsäkringslag- stiftningen. Utredningen antog namnet Utredningen om den fria rörlighe- ten för unionsmedborgare (UD 2004:07). Utredningen överlämnade i maj 2005 betänkandet Unionsmedborgares rörlighet inom EU (SOU 2005:49). Utredningens lagförslag finns i bilaga 2. En sammanfattning av utredningens betänkande finns i bilaga 3. Betänkandet har remissbe- handlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Utrikesdeparte- mentet (UD2005/ 25786/MAP).

Varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare

Europeiska unionens råd antog den 25 november 2003 direktivet 2003/109/EG om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning (EUT L 16, 23.01.2004, s 44, Celex nr 32003L0109) (kallas fortsätt- ningsvis direktivet om varaktigt bosatta). Direktivet innehåller bestäm- melser om att tredjelandsmedborgare som stadigvarande bott i en EU-stat i fem år efter ansökan kan beviljas ställning som varaktigt bosatt. Direk- tivet trädde i kraft den 23 januari 2004 och skall vara genomfört i med- lemsstaterna senast den 23 januari 2006. Direktivet bifogas som bilaga 5. Regeringen beslutade den 11 december 2003 att tillkalla en särskild utre- dare med uppdrag att ta ställning till hur rådets direktiv 2003/86/EG av den 22 september 2003 om rätt till familjeåterförening (EUT L 251, 3.10.2003, s 12, Celex nr 32003L0086) bör genomföras i svensk rätt. Den 18 mars 2004 beslutade regeringen genom tilläggsdirektiv att utred- ningen även skulle ta ställning till hur direktivet om varaktigt bosatta skulle genomföras i svensk rätt. Den 9 december 2004 beslutade reger- ingen att utredningstiden skulle förlängas och att redovisningen av upp- draget skulle delas upp i ett delbetänkande och ett slutbetänkande. I del- betänkandet skulle utredaren lägga fram förslag på de författnings- ändringar och andra åtgärder som är nödvändiga för att de obligatoriska bestämmelserna i direktiven skall tillgodoses. I slutbetänkandet skulle utredaren behandla frågan hur Anhörigkommitténs betänkande (SOU 2002:13) förhåller sig till bestämmelserna i familjeåterförenings-

direktivet. I slutbetänkandet skulle dessutom förslag till författnings-

Prop. 2005/06:77

3 Den svenska utlänningslagstiftningen

Den svenska utlänningslagstiftningen – en översikt

I utlänningslagen (2005:716) ges regler för utlänningars inresa, utresa, vistelse och arbete i Sverige samt för rätten till asyl här. I lagen anges också under vilka förutsättningar en utlänning kan avvisas eller utvisas ur landet. Lagen, som skall ersätta utlänningslagen (1989:529), antogs av riksdagen den 14 september 2005 och träder i kraft den 31 mars 2006. Ett nytt och centralt inslag i den nya utlänningslagen är att Migrationsverkets beslut i utlännings- och medborgarskapsärenden skall kunna överprövas av särskilt utsedda förvaltningsdomstolar (tre migrationsdomstolar samt Migrationsöverdomstolen). Samtliga författningsändringar som anges i denna proposition och som föreslås ske i utlänningslagen avser således den nya utlänningslagen, här benämnd NUtlL.

Det har i relativt stor utsträckning överlåtits åt regeringen att meddela närmare föreskrifter om bl.a. utlänningars rätt att resa in och vistas i Sve- rige i såväl 1989 års utlänningslag som i den nya utlänningslagen. Vad gäller 1989 års utlänningslag finns dessa föreskrifter i utlänningsförord- ningen (1989:547), UtlF. En ny utlänningsförordning till följd av den nya utlänningslagen är under utarbetande men har ännu inte beslutats. I den mån det i denna proposition anges hur vissa rättsförhållanden för närva- rande är reglerade i utlänningsförordningen är det således 1989 års utlän- ningsförordning som avses.

Utöver nu nämnda författningar bör även nämnas lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll vilken kompletterar utlänningslagen i fråga om möjligheterna att i vissa fall avlägsna utlänningar från Sverige. Enligt lagen om särskild utlänningskontroll får en utlänning som inte avvisas eller utvisas enligt utlänningslagen utvisas efter beslut av regeringen, om det behövs av hänsyn till rikets säkerhet eller med hänsyn till vad som är känt om utlänningens tidigare verksamhet och övriga omständigheter kan befaras att han kommer att begå eller medverka till brottslig gärning som innefattar våld, hot eller tvång för politiska syften.

Förändringar i svensk utlänningsrätt till följd av gemenskapsrätten

En grundregel i den svenska utlänningsrätten är att utlänningar som avser att uppehålla sig i Sverige i mer än tre månader, skall ha uppehålls- tillstånd (2 kap. 5 § NUtlL). Av 2 kap. 4 § NUtlL följer att uppehålls- tillståndet kan vara antingen tidsbegränsat eller permanent. Huvudregeln om innehav av uppehållstillstånd gäller för utlänningar som inte är nor- diska medborgare. Till följd av genomförandet i svensk rätt av direktiv 2004/38/EG om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier (rör- lighetsdirektivet) kommer dock EES-medborgare och deras familjemed- lemmar att befrias från kravet på uppehållstillstånd. Dessa utlänningar har i sin egenskap av unionsmedborgare eller unionsmedborgares famil- jemedlem en rätt att vistas i landet utan föregående prövning av någon

Prop. 2005/06:77

Del I Genomförandet av Europaparlamentets och rå- dets direktiv 2004/38/EG

4 Direktivets innehåll

4.1Inledning

Europaparlamentet och Europeiska unionens råd antog den 29 april 2004 direktivet 2004/38/EG om unionsmedborgares och deras familjemed- lemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upp- hävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 30.4.2004, s 77, Celex nr 32004L0038, rättad version i EGT L 197, 28.7.2005, s. 34, Celex 32004L0038R[2]), fortsätt- ningsvis kallat rörlighetsdirektivet. Rörlighetsdirektivet innehåller i hu- vudsak tvingande miniminormer, dvs. bestämmelser som föreskriver att medlemsstaterna skall se till att nationell lagstiftning har visst innehåll. På ett par punkter innehåller direktivet dock fakultativa regler, dvs. be- stämmelser som anger att medlemsstaterna får utfärda eller behålla lag- stiftning med viss innebörd. Direktivet skall vara genomfört i nationell rätt senast den 30 april 2006.

Unionsmedborgarskapet medför rätt för varje unionsmedborgare att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstarternas territorier på un- gefär samma villkor som landets egna medborgare (se artiklarna 17 och 18 i EG-fördraget). Grundläggande regler om fri rörlighet för arbetstaga- re, egna företagare och tjänster finns i EG-fördragets artiklar 39, 43 och 49. Unionsmedborgares rätt till inresa och vistelse i andra medlemsstater har hittills reglerats i ett komplicerat och svåröverskådligt regelverk, be- stående av två förordningar och nio direktiv. Dessa rättsakter bygger på flera rättsliga grunder i EG-fördraget och omfattar olika personkategori- er. Ett av rörlighetsdirektivets syften är att uppnå större tydlighet genom att i en rättsakt samla merparten av reglerna rörande rätten för unions- medborgare att resa in, vistas och stanna kvar i en annan medlemsstat. Rörlighetsdirektivet reglerar denna rätt för alla unionsmedborgare, oav- sett om de utövar en ekonomisk verksamhet eller inte. Grundprincipen är att unionsmedborgarna skall kunna röra sig fritt mellan medlemsstaterna på ungefär samma sätt som när medlemsstaternas medborgare förflyttar sig och byter bostad eller arbetsplats i de egna länderna. Skyldigheter av administrativ eller rättslig natur skall begränsas till vad som är absolut nödvändigt pga. att personerna i fråga inte är medborgare i den stat de vistas i. Direktivets reglering innebär också att det blir lättare att utnyttja rätten till fri rörlighet. Dessutom regleras förutsättningarna för unions- medborgares och deras familjemedlemmars rätt till vistelse i en annan medlemsstat på ett tydligare sätt. I direktivet beaktas särskilt situationen för unionsmedborgares familjemedlemmar, oavsett nationalitet. Direkti- vet kodifierar i stor utsträckning EG-domstolens praxis. Vidare införs en

utvidgad definition av begreppet familjemedlem. Syftet är även att un- Prop. 2005/06:77 derlätta familjeåterförening för unionsmedborgare.

Genom rörlighetsdirektivet upphör artiklarna 10 och 11 i rådets för- ordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen (EGT L 257, 19.10.1968, s. 2, Celex 31968R1612, senast ändrad genom förordning [EEG] nr 2434/92, EGT L 245, 26.8.1992, s. 1, Celex 31992R2434) att gälla. Även följande direktiv upphör att gälla:

-Rådets direktiv 64/221/EEG av den 25 februari 1964 om samord- ningen av särskilda åtgärder som gäller utländska medborgares rörlighet och bosättning och som är berättigade med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa (EGT 56, 4.4.1964, s. 850, Celex 31964L0221).

-Rådets direktiv 68/360/EEG av den 15 oktober 1968 om avskaffande av restriktioner för rörlighet och bosättning inom gemenskapen för med- lemsstaternas arbetstagare och deras familjer (EGT L 257, 14.10.1968, s. 13, Celex 31968D0359, senast ändrad genom 2003 års anslutningsakt).

-Rådets direktiv 72/194/EEG av den 18 maj 1972 om utvidgande av tillämpningsområdet för direktivet av den 25 februari 1964 om samord- ningen av särskilda åtgärder som gäller utländska medborgares rörlighet och bosättning och som är berättigade med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa till att även omfatta arbetstagare som begagnar sig av rätten att stanna kvar inom en medlemsstats territorium efter att ha varit anställda i den staten (EGT L 121, 26.5.1972, s. 32, Celex 31972L0194).

-Rådets direktiv 73/148/EEG av den 21 maj 1973 om avskaffande av restriktioner för rörlighet och bosättning inom gemenskapen för medbor- gare i medlemsstaterna i fråga om etablering och tillhandahållande av tjänster (EGT L 172, 28.6.1973, s. 14, Celex 31973L0148).

-Rådets direktiv 75/34/EEG av den 17 december 1974 om rätten för medborgare i en medlemsstat att stanna kvar inom en annan medlems- stats territorium efter att där ha drivit egen rörelse (EGT L 14, 20.1.1975, s. 10, Celex 31975L0034).

-Rådets direktiv 75/35/EEG av den 17 december 1974 om utvidgande av tillämpningsområdet för direktiv nr 64/221/EEG om samordningen av särskilda åtgärder som gäller utländska medborgares rörlighet och bo- sättning och som är berättigade med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa till att även omfatta medborgare i en medlemsstat som begag- nar sig av rätten att stanna kvar inom en medlemsstats territorium efter att där ha verkat som egna företagare (EGT L 14, 20.1.1975, s. 14, Celex 31975L0035).

-Rådets direktiv 90/364/EEG av den 28 juni 1990 om rätt till bosätt- ning (EGT L 180, 13.7.1990, s. 26, Celex 31990L0364).

-Rådets direktiv 90/365/EEG av den 28 juni 1990 om rätt till bosätt- ning för anställda och egna företagare som inte längre är yrkesverksam- ma (EGT L 180, 13.7.1990, s. 28, Celex 31990L0365).

-Rådets direktiv 93/96/EEG av den 29 oktober 1993 om rätt till bo- sättning för studenter (EGT L 317, 18.12.1993, s. 59, Celex 31996L0093).

4.2

Direktivets uppbyggnad

Prop. 2005/06:77

Det inledande kapitlet (artikel 1-3) behandlar direktivets syfte, definierar vissa begrepp och anger vilka personer som räknas till direktivets för- månstagare. I kapitel II (artikel 4-5) regleras en förmånstagares rätt till ut- och inresa. Kapitel III (artikel 6-15) behandlar rätten för en förmåns- tagare att uppehålla sig på en annan medlemsstats territorium och vissa med uppehållsrätten sammanhängande administrativa åtgärder. I kapitel IV (artikel 16-21) behandlas permanent uppehållsrätt och några därtill hörande administrativa åtgärder. I kapitel V (artikel 22-26) finns gemen- samma bestämmelser, bl.a. regler om territoriell räckvidd, likabehandling och kontroller. I kapitel VI (artikel 27-33) finns regler om begränsningar i rätten till inresa och uppehåll med hänsyn till allmän ordning, säkerhet och hälsa. Kapitel VII (artikel 34-42) innehåller direktivets slutbestäm- melser. I det kapitlet finns reglering beträffande bl.a. medlemsstaternas informationsskyldighet, upphävande av tidigare rättsakter, införlivande av direktivet, ikraftträdande och direktivets adressater.

4.3Direktivets syfte

I direktivets första artikel, under rubriken syfte, anges att det i direktivet fastställs villkor för unionsmedborgares och deras familjemedlemmars utövande av rätten att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemssta- ternas territorium, rätten att permanent uppehålla sig inom medlemssta- ternas territorium samt begränsningar i dessa rättigheter av hänsyn till allmän ordning, säkerhet och hälsa.

4.4Definitioner

I artikel 2:1 anges att begreppet unionsmedborgare omfattar varje person som är medborgare i en medlemsstat. Definitionen överensstämmer med den som återfinns i artikel 17 i EG-fördraget.

Vidare anges i artikel 2:2 vem som skall räknas som familjemedlem en- ligt direktivet. Tidigare har begreppet skiftat i betydelse, beroende på vilken kategori den unionsmedborgare som familjemedlemmen är bero- ende av har tillhört. I artikel 2.2 införs en enhetlig och utvidgad defini- tion av begreppet familjemedlem. Utöver make och maka omfattar be- greppet familjemedlem den partner med vilken en unionsmedborgare har ingått ett registrerat partnerskap, om den mottagande medlemsstatens lagstiftning behandlar registrerade partnerskap som likvärdiga med äk- tenskap. Av 3 kap. 1 § lagen (2004:1117) om registrerat partnerskap framgår att ett registrerat partnerskap har samma rättsverkningar som ett äktenskap. I andra stycket anges att bestämmelser i lag eller annan för- fattning med anknytning till äktenskap och makar tillämpas på motsva- rande sätt på registrerat partnerskap och registrerad partner. Från dessa huvudregler finns några, i lagen närmare angivna, undantag som saknar betydelse för de rättsförhållanden som direktivet reglerar. För svenskt vidkommande skall således registrerad partner till unionsmedborgare räknas som familjemedlem.

Till begreppet familjemedlem hör vidare släktingar i rakt nedstigande Prop. 2005/06:77 led till unionsmedborgare eller dennes make, maka eller registrerade

partner, som är under 21 år eller är beroende av dem för sin försörjning. Slutligen omfattas även släktingar i rakt uppstigande led till unionsmed- borgare eller dennes make, maka eller registrerade partner som är bero- ende av dem för sin försörjning. Det bör beträffande sistnämnda kategori familjemedlemmar särskilt anmärkas att det i den svenska språkversio- nen anges att de skall vara ”underhållsberättigade”. I den engelska språk- versionen, som är den ursprungliga, används däremot uttrycket ”depen- dant”, som rätteligen bör översättas till ”beroende”.

Slutligen definieras i artikel 2.3 begreppet mottagande medlemsstat som den medlemsstat dit unionsmedborgaren reser för att utöva sin rätt att fritt röra sig eller uppehålla sig.

4.5Förmånstagare m.m.

4.5.1Unionsmedborgare och deras familjemedlemmar

I artikel 3.1 anges vilka personer som omfattas av rörlighetsdirektivets bestämmelser. Direktivet skall tillämpas på alla unionsmedborgare som reser till eller uppehåller sig i en annan medlemsstat än den de själva är medborgare i. Denna definition undantar således landets egna medborga- re.

Direktivet skall vidare enligt artikel 3.1 tillämpas på de familjemed- lemmar som följer med eller ansluter sig till unionsmedborgaren. Famil- jemedlemmars rätt att röra sig fritt och uppehålla sig inom medlemssta- ternas territorier regleras inte uttryckligen i EG-fördraget. Denna rätt här- leds i stället ur rätten till bevarande av familjens enhet, vilket är en grundläggande rättighet enligt medlemsstaternas gemensamma konstitu- tionella traditioner. Denna rättighet skyddas i gemenskapsrätten och om- nämns i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. I direktivets skäl 5 anges att det är för att säkerställa att varje unionsmed- borgare kan utöva sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom med- lemsstaternas territorier som även familjemedlemmar skall beviljas den- na rätt.

4.5.2 Andra personer med anknytning till unionsmedborgaren

I artikel 3.2 anges att den mottagande medlemsstaten skall underlätta
inresa och uppehåll för ytterligare två kategorier personer.
Den första kategorin är alla anhöriga som inte omfattas av direktivets
definition av familjemedlem, om de i det land från vilket de har kommit
är beroende av eller bor hos den unionsmedborgare som har primär up-
pehållsrätt eller om det av allvarliga hälsoskäl absolut krävs att unions-
medborgaren personligen tar hand om familjemedlemmen. Regleringen
beträffande denna grupp motsvarar delvis vad som redan gäller enligt
gemenskapsrätten. De tidigare bestämmelserna om detta, vilka upphävs
genom rörlighetsdirektivet, finns i artikel 10.2 i förordningen (EEG) nr
1612/68 om arbetskraftens fria rörlighet och artikel 1.2 i direktivet
73/148 EEG om avskaffande av restriktioner för rörlighet och bosättning	38
	38

inom gemenskapen för medborgare i medlemsstaterna i fråga om etable- ring och tillhandahållande av tjänster. Bestämmelserna föreskriver att medlemsstaterna skall underlätta mottagandet av alla andra familjemed- lemmar till unionsmedborgaren eller dennes maka/make, när familjemed- lemmarna är beroende av medborgaren eller makan/maken eller när de i ursprungslandet ingick i hushållet.

Den andra kategorin avser den partner med vilken unionsmedborgaren har ett varaktigt förhållande. Med sistnämnda definition torde för svensk del i första hand avses sambo, se 1 § sambolagen (2003:376). För rätts- ordningar som inte behandlar registrerade partnerskap som likvärdiga med äktenskap, ingår även registrerade partner i denna grupp. I artikel 3.2 anges att den mottagande medlemsstaten skall företa en noggrann undersökning av de personliga förhållandena och motivera ett eventuellt beslut att neka dessa personer inresa till eller att uppehålla sig i den med- lemsstaten. Av direktivets skäl 6 framgår att syftet med regleringen är att bevara familjens enhet i vidare bemärkelse. Där anges också att situatio- nen för denna grupp bör prövas på grundval av medlemsstatens nationel- la lagstiftning varvid hänsyn skall tas till deras anknytning till unions- medborgaren och andra omständigheter, t.ex. deras ekonomiska eller fysiska beroendeförhållande till unionsmedborgaren.

4.5.3EES-medborgare och medborgare i Schweiz

Rörlighetsdirektivet anger att det är unionsmedborgare och deras famil- jemedlemmar som är förmånstagare. Den nuvarande särregleringen för unionsmedborgare i den svenska utlänningslagstiftningen, som har sin grund i dessa utlänningars rätt till fri rörlighet enligt gemenskapsrätten, är till övervägande del även tillämplig på övriga EES-medborgare och medborgare i Schweiz samt deras familjemedlemmar. Bakgrunden till att även de EES-medborgare som inte är unionsmedborgare omfattas av an- given reglering är att den aktuella gemenskapsrättsliga regleringen av fri rörlighet för personer blivit en del av EES-avtalet. Utöver unionsmed- borgare gäller regleringen därför även medborgare i Island, Norge och Liechtenstein. Skälet till att även schweiziska medborgare likställs med EES-medborgare enligt nuvarande gemenskapsrätt är ett avtal mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer. För att rörlighetsdi- rektivet skall omfatta Island, Norge och Liechtenstein samt deras med- borgare måste direktivet bli en del av EES-avtalet. Rörlighetsdirektivet måste också bli en del av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlig- het för personer för att Schweiz och dess medborgare skall omfattas av dess reglering. Diskussioner om att så skall ske pågår. I dagsläget finns dock inget som talar för att avtalet med Schweiz kommer att vara anpas- sat till rörlighetsdirektivet före den 30 april 2006, då direktivet skall vara genomfört. Mot bakgrund av det nu sagda har i de författningsförslag som läggs fram i denna proposition endast EES-medborgare likställts med unionsmedborgare. Detta innebär att de idag gällande bestämmel- serna om uppehållstillstånd för EES-medborgare och schweiziska med- borgare samt deras familjemedlemmar, alltjämt kommer att omfatta

Prop. 2005/06:77

medborgare från Schweiz. Medborgare från Schweiz och deras familje- Prop. 2005/06:77 medlemmar kommer följaktligen även fortsättningsvis att behöva ha up-

pehållstillstånd efter tre månaders vistelse i Sverige.

4.6Rätt till utresa och inresa m.m.

4.6.1Rätt till utresa m.m.

I artiklarna 4.1 och 4.2 behandlas utreserätten för både unionsmedborga- re och familjemedlemmar som inte själva är unionsmedborgare. Det kan särskilt påpekas att artiklarna avser rätten att lämna en medlemsstat för att resa till en annan medlemsstat. Utresekontroll m.m. av unionsmed- borgare och deras familjemedlemmar som skall resa till en stat utanför unionen berörs således inte av dessa bestämmelser. I artikel 4.1 anges att, utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna för kontroll av resehandlingar vid de nationella gränserna, alla unionsmedborgare med giltigt identitetskort eller pass och deras familjemedlemmar, som inte är medborgare i en medlemsstat, och som har giltigt pass, skall ha rätt att lämna en medlemsstats territorium för att resa till en annan medlemsstat.

Nämnda personer får enligt artikel 4.2 inte åläggas skyldighet att inne- ha utresevisering eller någon annan motsvarande formalitet.

I artikel 4.3 anges att medlemsstaterna i enlighet med sina lagar skall för sina egna medborgares räkning utfärda och förnya ett identitetskort eller pass som anger deras medborgarskap. Enligt artikel 4.4 skall passet vara giltigt åtminstone i alla medlemsstater och i länder som innehavaren måste fara igenom när denne reser mellan medlemsstaterna. Om det i en medlemsstats lag saknas bestämmelser om utfärdande av identitetskort, skall passet gälla i minst fem år från utfärdandet eller förnyelsen.

4.6.2 Rätt till inresa m.m.

I artikel 5.1 första stycket anges att medlemsstaterna, utan att det påver-
kar tillämpningen av bestämmelserna för kontroll av resehandlingar vid
de nationella gränserna, skall tillåta unionsmedborgare med ett giltigt
identitetskort eller pass, liksom unionsmedborgares familjemedlemmar
som inte är medborgare i en medlemsstat med ett giltigt pass, att resa in
på deras territorium. Den nuvarande möjligheten enligt svensk rätt för
vissa anhöriga till medborgare i EES-stater att resa in med identitetskort
istället för pass har sitt ursprung i artikel 3.1 i rådets direktiv
68/360/EEG. Detta direktiv upphävs per den 30 april 2006, när i stället
rörlighetsdirektivets föreskrifter träder i kraft. Till skillnad från det upp-
hävda direktivet innefattar dock rörlighetsdirektivet inte något krav på att
familjemedlemmar som inte själva är unionsmedborgare vid gränspasse-
ring skall kunna använda identitetskort istället för pass.
Unionsmedborgare får, enligt artikel 5.1 andra stycket, inte åläggas
skyldighet att inneha resevisering eller någon motsvarande formalitet.
Enligt artikel 5.2 får inresevisering för familjemedlemmar som inte är
unionsmedborgare krävas endast i den utsträckning som följer av förord-
ningen (EG) 539/2001. Av artikel 1 i denna förordning följer att medbor-
gare i vissa angivna stater skall ha visering när de passerar medlemssta-	40
	40

ternas yttre gränser. Vidare följer av artikel 2 i förordningen att medbor- Prop. 2005/06:77 gare i vissa andra angivna stater skall vara undantagna från krav på viser-

ing när det gäller vistelser som sammanlagt inte överstiger tre månader.

4.7Rätt till vistelse i högst tre månader

Enligt artikel 6.1 skall unionsmedborgare ha rätt att uppehålla sig på en annan medlemsstats territorium i högst tre månader utan några andra villkor eller formaliteter än kravet på att inneha ett giltigt identitetskort eller pass. Denna vistelserätt tillkommer, enligt artikel 6.2, även unions- medborgares familjemedlemmar som inte själva är unionsmedborgare och som följer med eller ansluter sig till unionsmedborgaren, under för- utsättning att de kan visa upp ett giltigt pass.

4.8Uppehållsrätt efter tre månaders vistelse

4.8.1Begreppet uppehållsrätt

I det nuvarande svenska systemet med uppehållstillstånd är utgångspunk- ten att det är tillståndet i sig som är rättighetsbärande. Den utlänning som efter tre månaders vistelse i landet saknar uppehållstillstånd har inte rätt att stanna här, även om han eller hon i och för sig uppfyller kraven för att få ett sådant tillstånd. Beträffande unionsmedborgare m.fl. gäller dock inte detta utan reservationer. EG-domstolen har (t.ex. i målet C-459/99 MRAX) uttalat att ett uppehållstillstånd ”inte anses som en handling som medför rättigheter, utan som en handling för att från medlemsstatens sida fastställa vilken situation en medborgare i en annan medlemsstat befinner sig i mot bakgrund av bestämmelserna i gemenskapsrätten”. I det per- spektivet är uppehållstillståndet således mer en bevishandling än en rät- tighetsbärande handling. En unionsmedborgare som saknar uppehållstill- stånd kan trots det ha rätt att vistas i Sverige under längre tid än tre må- nader. Synen på unionsmedborgarnas uppehållsrätt som något som gäller oavsett förekomsten av ett uppehållstillstånd är grundläggande för rörlig- hetsdirektivets bestämmelser i denna del. Detta framgår bl.a. av direkti- vets skäl 11: ”Unionsmedborgarnas grundläggande och personliga rätt att uppehålla sig i en annan medlemsstat följer direkt av fördraget och är inte beroende av att ett uppehållstillstånd utfärdas.” Principen kommer till uttryck genom att rörlighetsdirektivet inte ger utrymme för ett system som kräver uppehållstillstånd av dem som uppfyller de villkor som enligt gemenskapsrätten får ställas för vistelse i en annan medlemsstat. Av rör- lighetsdirektivets regler följer istället att dessa personer har en uppehålls- rätt, som existerar utan att den först måste fastställas i ett tillståndsförfa- rande eller genom annan prövning. Visserligen ger direktivet utrymme för att medlemsstaterna får kräva att unionsmedborgare registrerar sig och att medlemsstaten därvid utfärdar bevishandlingar (se t.ex. artikel 8.2), men bevishandlingen är inte rättighetsbärande ens i formellt hänse- ende. I konsekvens därmed kan inte en unionsmedborgare som uppfyller direktivets villkor för vistelse i ett land tvingas att lämna landet enbart på den grunden att han eller hon inte har ett bevis om registrering. Detsam-

ma gäller för de familjemedlemmar som inte själva är unionsmedborgare och som i enlighet med direktivet skall få ett uppehållskort utfärdat för sig.

4.8.2De kategorier som enligt artikel 7 skall ha uppehållsrätt

4.8.2.1Arbetstagare

Rörlighetsdirektivets regler om uppehållsrätt för arbetstagare finns både i artikel 7.1 och 7.3. Den senare bestämmelsen innefattar en utökad defini- tion av begreppet arbetstagare. Enligt den utökade definitionen skall en arbetstagare som av vissa skäl upphör att arbeta anses behålla sin ställ- ning som arbetstagare vid tillämpning av artikel 7.1 a. Ställningen som arbetstagare består under den tid som anledningen till avbrottet i yrkes- verksamheten och övriga angivna förutsättningar alltjämt är för handen. Är det emellertid fråga om ofrivillig arbetslöshet efter en kortare anställ- ningstid – mindre än ett år – måste inte medlemsstaterna tillerkänna den arbetslöse ställning som arbetstagare under längre tid än sex månader. Såvitt gäller de personer som redan efter en kortare tids anställning blivit arbetslösa ger direktivet möjlighet att anse att deras ställning som arbets- tagare upphör efter sex månader, trots att de även därefter söker arbete.

4.8.2.2Egna företagare

Egna företagare skall enligt artikel 7.1 a ha uppehållsrätt i den mottagan- de medlemsstaten. På samma sätt som för arbetstagare skall en egen före- tagare enligt artikel 7.3 behålla sin ställning som sådan även när han eller hon blivit overksam, t.ex. på grund av sjukdom. De nuvarande svenska reglerna om uppehållstillstånd för egna företagare bygger på rådets direk- tiv 73/148/EEG. Detta direktiv upphör att gälla fr.o.m. den 30 april 2006, när i stället rörlighetsdirektivet föreskrifter träder i kraft.

4.8.2.3Personer som tillhandahåller eller mottar tjänster

I artikel 7 berörs inte personer som tillhandahåller eller mottar tjänster. Liksom i fråga om egna företagare grundas de nuvarande svenska regler- na om uppehållstillstånd för personer som tillhandahåller eller mottar tjänster på rådets direktiv 73/148/EEG. Kategorin ”dem som tillhanda- håller tjänster” skiljer sig från kategorierna egna företagare och arbetsta- gare på det sättet att verksamheten är av mer tillfällig natur och sker utan att personen i fråga är etablerad som företagare eller arbetstagare i den staten. Till skillnad från direktiv 73/148/EEG omnämner rörlighetsdirek- tivet dock inte kategorin ”dem som tillhandahåller eller mottar tjänster”. Man måste därför ställa sig frågan om avsikten är att även denna kategori skall ha uppehållsrätt fortsättningsvis. Viss ledning i denna fråga finns i de tidigare förslagen till rörlighetsdirektivet och i det ännu inte färdigbe- handlade förslaget till tjänstedirektiv. I kommissionens ursprungliga för- slag (KOM [2001] 257 slutlig) till rörlighetsdirektivet angavs inte ut- tryckligen ”dem som tillhandahåller eller mottar tjänster” bland dem som skall ha uppehållsrätt. Enligt förslagets artikel 7.1 a skulle uppehållsrätt

Prop. 2005/06:77

tillkomma den som ”bedriver en ekonomisk verksamhet som anställd eller egenföretagare”. I ett ändrat förslag (KOM [2003] 1999 slutlig), vari hade beaktats vissa ändringsförslag från Europaparlamentet, hade till kategorin i artikel 7.1 a lagts även de ”som är mottagare av tjänster”. Kommissionen anförde därvid att ”av ursprungsförslaget framgick det inte klart vilken bestämmelse som avsåg denna grupp. Genom ändringen undanröjs all tveksamhet och en brist i direktivet åtgärdas”. Rådet antog därefter en gemensam ståndpunkt, (EG) nr 6/2004, inför antagandet av rörlighetsdirektivet. Enligt denna skulle artikel 7.1 a ha den lydelse som kom att bli den gällande, nämligen att uppehållsrätten omfattade bl.a. den ”som är anställd eller egenföretagare i den mottagande medlemsstaten”. Rådet yttrade därvid att genom lydelsen i kommissionens ändrade förslag hade införts ”en direkt hänvisning till mottagare av tillhandahållna tjäns- ter, men rådet anser att mottagare av tillhandahållna tjänster inte kan be- handlas på samma sätt som anställda eller egenföretagare”. I kommissio- nens meddelande till Europaparlamentet avseende den gemensamma ståndpunkten förklarade kommissionen att rådet ansett ”med rätta” att tjänstemottagare inte kunde likställas med anställda eller egenföretagare. Det kan således konstateras att det i rörlighetsdirektivet inte finns några uttryckliga regler i fråga om dem som tillhandahåller eller mottar tjäns- ter.

4.8.2.4Personer som har tilläckliga tillgångar

I artikel 7.1 b anges att varje unionsmedborgare skall ha rätt att uppehålla sig inom en annan medlemsstats territorium under längre tid än tre må- nader, om den berörda personen för egen och sina familjemedlemmars räkning har tillräckliga tillgångar för att inte bli en belastning för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem under vistelsen samt har en heltäckande sjukförsäkring som gäller i den mottagande medlems- staten. I fråga om de närmare krav som får ställas på personer i denna grupp skiljer sig artikel 7.1 b från det direktiv som tidigare reglerat dessa personers vistelserätt (rådets direktiv 90/364/EEG) endast i mindre detal- jer. Det kan anmärkas att rörlighetsdirektivet i denna del uttryckligen anger att det kan krävas att de ”tillräckliga tillgångarna” skall täcka såväl unionsmedborgarens som familjemedlemmarnas uppehälle. I artikel 8.4 finns vidare ett förtydligande om vad som skall anses vara ”tillräckliga tillgångar”, en regel som i allt väsentligt överensstämmer med det tidiga- re direktivet.

4.8.2.5Studerande

I artikel 7.1 c anges att varje unionsmedborgare skall ha rätt att uppehålla sig inom en annan medlemsstats territorium under längre tid än tre må- nader, om den berörda personen är inskriven vid en privat eller statlig institution, som är erkänd eller finansierad av den mottagande medlems- staten på grundval av dess lagstiftning eller administrativa praxis, med huvudsyfte att bedriva studier eller genomgå en yrkesutbildning. Vidare gäller att personen skall ha en heltäckande sjukförsäkring som gäller i den mottagande medlemsstaten samt avge en försäkran till den behöriga

Prop. 2005/06:77

nationella myndigheten, i form av en förklaring eller på något annat val- fritt likvärdigt sätt, om att han eller hon har tillräckliga tillgångar för att kunna försörja sig själv och familjen, så att de inte blir en belastning för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem under vistelsepe- rioden.

Förutom kravet på inskrivning vid en utbildningsanstalt är kraven som ställs på studerande mycket lika de som ställs på den grupp av personer som anges i avsnitt 5.8.2.4. Såvitt gäller kravet på tillräckliga tillgångar bör dock noteras att en person hörande till den senare gruppen måste kunna uppvisa ”bevis på” att han eller hon uppfyller kravet (artikel 8.3), medan det för den studerande räcker med en försäkran.

4.8.2.6Arbetssökande

Arbetssökande berörs inte i artikel 7 utan närmast i artikel 14, vilken be- handlar frågan om bibehållen uppehållsrätt. Av artikel 14.4 b framgår att, utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i kapitel VI (rö- rande begränsningar i rätten till inresa och uppehåll av hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa), en utvisningsåtgärd under inga förhållan- den får vidtas mot unionsmedborgare eller deras familjemedlemmar om unionsmedborgarna har kommit till den mottagande medlemsstatens ter- ritorium för att söka arbete. I detta fall kan unionsmedborgarna och deras familjemedlemmar inte utvisas så länge unionsmedborgarna kan styrka att de fortfarande söker arbete och att de verkligen har möjlighet att få anställning.

Av betydelse för den aktuella frågan om uppehållsrätt är bl.a. EG- domstolens avgörande i målet C-292/89 Antonissen. I detta rättsfall kon- staterades att dåvarande artikel 48 i fördraget (nuvarande artikel 39) inte utgjorde en uttömmande uppräkning av de rättigheter som gäller inom ramen för den fria rörligheten för arbetstagare. Enligt domstolen innefat- tar denna frihet även en rättighet för medborgare inom gemenskapen att förflytta sig fritt och att uppehålla sig inom de andra medlemsstaternas territorium i syfte att söka arbete där. I avsaknad av gemenskapsregler som fastställer en tidsfrist för hur länge dessa medborgare kan uppehålla sig i en medlemsstat för att söka arbete kan, enligt domstolen, en natio- nellt bestämd tidsfrist om sex månader (som i det aktuella fallet) i princip inte anses som otillräcklig. Domstolen uttalade vidare att om den berörda personen efter en sådan tidsfrist visade att han alltjämt söker arbete och att han har en reell möjlighet att bli anställd, kan han inte tvingas att läm- na värdlandets territorium.

Rättsfallet har beaktats i rörlighetsdirektivet. Enligt skäl 9 i direktivet bör unionsmedborgare ha rätt att uppehålla sig i den mottagande med- lemsstaten i upp till tre månader utan andra villkor eller formaliteter än att de innehar giltigt identitetskort eller pass, med förbehåll för en mer gynnsam behandling som tillämpas på arbetssökande i enlighet med vad som erkänns av domstolens rättspraxis. Arbetssökandes rättigheter har markerats även genom artikel 14.4 b, vilken utgör ett visst hinder mot utvisning av arbetssökande unionsmedborgare och deras familjemed- lemmar så länge den arbetssökande kan styrka att han eller hon söker arbete och verkligen har möjlighet att få anställning.

Prop. 2005/06:77

4.8.2.7

Familjemedlemmar

Prop. 2005/06:77

Begreppet familjemedlem definieras i enlighet med artikel 2.2 (se närma- re avsnitt 5.4). Av artikel 7.1 d framgår att familjemedlem som ”följer med eller ansluter sig till” en unionsmedborgare som uppfyller kraven i punkterna a, b eller c, skall ha uppehållsrätt. Uppehållsrätt för familje- medlemmar regleras även i artikel 7.2. Skillnaden mellan dessa artiklar ligger endast i att den första avser familjemedlemmar som själva är uni- onsmedborgare medan den andra tar sikte på familjemedlemmar från tredje land. Oavsett medborgarskapet skall dock familjemedlemmar ha samma uppehållsrätt som den enligt artikel 7.1 a-c självständigt berätti- gade unionsmedborgaren, när familjemedlemmarna följer med eller an- sluter sig till denne i den mottagande medlemsstaten. Denna enhetliga regel är dock inte helt utan undantag, eftersom artikel 7.4 tillåter att kret- sen av familjemedlemmar inskränks till make, registrerad partner och barn, som är beroende av dem för sin försörjning, när den självständigt berättigade unionsmedborgaren är studerande enligt artikel 7.1 c. För övriga familjemedlemmar skall i detta fall gälla vad som anges i artikel 3.2. I artikel 3.2 anges att medlemsstaterna, i överensstämmelse med na- tionell lagstiftning, skall underlätta inresa och uppehåll även för vissa andra familjemedlemmar än de som anges i artikel 2.2. Det sagda gäller alla andra familjemedlemmar, oavsett medborgarskap, om de i det land från vilket de har kommit är beroende av eller bor hos den unionsmed- borgare som har primär uppehållsrätt eller om det av allvarliga hälsoskäl absolut krävs att unionsmedborgaren personligen tar hand om familje- medlemmen. Vidare gäller det även den partner med vilken unionsmed- borgaren har ett varaktigt vederbörligen bestyrkt förhållande. Nu nämnda familjemedlemmar tillerkänns således inte uppehållsrätt enligt direktivet, dock bör medlemsstaten underlätta deras inresa och uppehåll.

Av artikel 14.2 framgår att uppehållsrätten består så länge villkoret är uppfyllt.

4.9Bibehållen uppehållsrätt i allmänhet

4.9.1Vistelser i högst tre månader

Som tidigare angivits i avsnitt 5.7 följer av artikel 6 att unionsmedborga- re skall ha rätt att uppehålla sig på en annan medlemsstats territorium i högst tre månader utan några andra villkor eller formaliteter än kravet på att inneha ett giltigt identitetskort eller pass, samt att denna uppehållsrätt även tillkommer familjemedlemmar som inte är medborgare i en med- lemsstat, som följer med eller ansluter sig till unionsmedborgaren och som innehar ett giltigt pass. Av artikel 14.1 framgår emellertid att uppe- hållsrätten enligt artikel 6 består så länge de berörda personerna ”inte blir en belastning för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssy- stem”. Det nu sagda måste förstås som att de villkor som får ställas för kortvariga vistelser inte är inskränkta till innehav av vissa resehandling- ar, utan även får avse att personen i fråga inte belastar biståndssystemet.

4.9.2

Vistelser under längre tid än tre månader

Prop. 2005/06:77

Den uppehållsrätt som skall tillkomma unionsmedborgare och deras fa- miljemedlemmar kan inte i förväg begränsas till att gälla endast under viss tid. Uppehållsrätten enligt artiklarna 7, 12 eller 13 gäller så länge de närmare angivna villkoren för den är uppfylld. Så länge villkoren är upp- fyllda, t.ex. om personen i fråga fortfarande är arbetstagare, krävs ingen ytterligare åtgärd från unionsmedborgarens eller familjemedlemmens sida för att denne skall få vistas i landet. Om en unionsmedborgare inte låter registrera sig enligt artikel 8.1 eller om en familjemedlem från tred- je land inte ansöker om uppehållskort enligt artikel 9, kan sådana om- ständigheter inte föranleda avvisning eller utvisning. Däremot kan perso- nen föreläggas att registrera sig och detta föreläggande kan förenas med vite (se avsnitt 6.16.1).

4.10Bibehållen uppehållsrätt för familjemedlemmar vid ändrade familjeförhållanden

4.10.1Inledning

Såvitt gäller familjemedlemmar är huvudprincipen i rörlighetsdirektivet att, så länge dessa personer inte har förvärvat permanent uppehållsrätt är deras uppehållsrätt beroende av anknytningen till en självständigt berät- tigad unionsmedborgare som också vistas i den mottagande medlemssta- ten. Under de fem år som det i normalfallet tar för en familjemedlem att förvärva permanent uppehållsrätt kan naturligtvis dennes personliga för- hållanden förändras, även såvitt gäller anknytningen till den självständigt berättigade unionsmedborgaren. I artiklarna 12 och 13 har införts regler avseende sådana situationer, med följden att inte alla förändringar av de grundläggande förutsättningarna för familjemedlemmarnas uppehållsrätt leder till att de förlorar denna rätt. De situationer som avses är om den självständigt berättigade unionsmedborgaren avlider eller lämnar landet, eller om ett äktenskap eller registrerat partnerskap med en sådan person upphör. Generellt är reglerna för familjemedlemmar som själva är uni- onsmedborgare något mer förmånliga än motsvarande regler för famil- jemedlemmar från tredje land.

4.10.2Den självständigt berättigade personen avlider eller läm- nar landet

4.10.2.1Familjemedlemmar som själva är unionsmedborgare

Artikel 12.1 syftar till att klargöra att familjemedlemmar som själva är unionsmedborgare personligen måste uppfylla ett villkor enligt artikel 7.1 för att bibehålla uppehållsrätten, om den unionsmedborgare vars up- pehållsrätt har varit avgörande för deras egen rätt skulle avlida eller läm- na landet. När familjemedlemmen har förvärvat permanent uppehållsrätt behöver han eller hon inte längre uppfylla något villkor i artikel 7.1. Ar- tikeln innebär inte någon avvikelse från vad som i övrigt framgår av di- rektivet, utan utgör endast ett förtydligande av vad som skall gälla i så-

dana fall. Att följden av artikeln är den nu redovisade framgår av kom- missionens motivering (KOM [2001] 257 slutlig).

4.10.2.2Familjemedlemmar från tredje land

Artikel 12.2 ger inte en familjemedlem från tredje land någon rätt att stanna i den mottagande medlemsstaten om den anhörige unionsmedbor- garen flyttar. I detta avseende är reglerna för familjemedlemmar från tredje land mindre förmånliga. Detta återspeglar huvudprincipen att den som inte själv är unionsmedborgare måste, för att ha uppehållsrätt, kunna åberopa en familjerelation till en unionsmedborgare i den mottagande medlemsstaten. Skulle den anhörige unionsmedborgaren i stället avlida har dock en familjemedlem från tredje land möjlighet att behålla uppe- hållsrätten genom att självständigt uppfylla något av de krav som anges i artikeln. Dessa krav motsvarar till viss del de krav som kan grunda uppe- hållsrätt för unionsmedborgare och som anges i artikel 7.1. De särskilda kraven i artikel 12.2 avser att familjemedlemmen efter den anhörige uni- onsmedborgarens död själv är arbetstagare eller egenföretagare eller har bl.a. tillräckliga tillgångar för uppehället eller att han eller hon är med- lem i en familj ”som redan är bildad i den mottagande medlemsstaten av en person som uppfyller dessa villkor”. En grundläggande förutsättning för att familjemedlemmen på detta sätt skall kunna bibehålla sin uppe- hållsrätt är att han eller hon har varit bosatt i den mottagande medlems- staten som familjemedlem i minst ett år före den anhörige unionsmed- borgarens död. Brister det i de ovan angivna förutsättningarna blir följ- den att familjemedlemmen från tredje land förlorar sin uppehållsrätt. Är förutsättningarna i stället uppfyllda bibehålls uppehållsrätten så länge förutsättningarna kvarstår. Har förutsättningarna varit uppfyllda fram till dess familjemedlemmen har vistats i den mottagande medlemsstaten i fem år, har denne förvärvat permanent uppehållsrätt (artikel 18) och är därefter inte längre tvungen att uppfylla dessa krav.

4.10.2.3En särskild regel för barn och vårdnadshavare

Artikel 12.3 avser fallet att en unionsmedborgare avlider eller lämnar den mottagande medlemsstaten och där efterlämnar ett barn som ”är inskri- ven vid en utbildningsanstalt för att bedriva studier där”. I den speciella situationen skall barnet, samt den förälder som har den faktiska vårdna- den om barnet, ha uppehållsrätt så länge studierna inte har avslutats. Re- geln avser att förhindra att barn som anpassat sig till ett utbildningssy- stem tvingas bryta upp från den mottagande medlemsstaten för att däref- ter integreras i ett annat utbildningssystem i ett annat land. I kommissio- nens förslag skulle regeln avse barn som var inskrivna vid en utbild- ningsinstitution ”på sekundärnivå eller därutöver”, men den slutliga ly- delsen innefattar inte denna begränsning. Regeln torde därför kunna bli tillämplig på barn som i Sverige går i grundskolan eller i gymnasiet. Även de som bedriver högre studier kan komma i fråga, men det måste beaktas att med begreppet ”barn” i detta avseende inte rimligen kan avses avkomlingar i vilken ålder som helst. Regeln avser uppenbarligen att underlätta för yngre personer att slutföra en utbildning i den mottagande

Prop. 2005/06:77

medlemsstaten och man kan därför låta regeln omfatta dem som inte fyllt Prop. 2005/06:77 21 år, vilket också är i konsekvens med definitionen i artikel 2.2 c. Så

länge barnet studerar och står under den kvarvarande förälderns vårdnad skall även den föräldern ha uppehållsrätt, oavsett förälderns medborgar- skap. Som artikeln är avfattad behöver föräldern för att bibehålla sin up- pehållsrätt inte uppfylla några andra krav, t.ex. de i artiklarna 7 eller 12.2.

4.10.3Äktenskapsskillnad

4.10.3.1Familjemedlemmar som själva är unionsmedborgare

Artikel 13.1 har väsentligen samma syfte som artikel 12.1, i det att båda artiklarna avser att klargöra att en familjemedlem som själv är unions- medborgare måste uppfylla kraven i artikel 7.1 för att bibehålla sin uppe- hållsrätt, om anknytningen till den självständigt berättigade unionsmed- borgaren upphör.

4.10.3.2Familjemedlemmar från tredje land

Enligt rörlighetsdirektivet har en familjemedlem som är medborgare i tredje land, som förlorar anknytningen till unionsmedborgaren pga. äk- tenskapsskillnad m.m. samt inte ännu har förvärvat permanent uppehålls- rätt enligt artikel 16, som huvudregel inte någon bibehållen uppehållsrätt. För en sådan f.d. familjemedlem blir, enligt huvudregeln, följden av äk- tenskapsskillnad m.m. att han eller hon måste söka och få ett uppehålls- tillstånd enligt nationell rätt eller lämna landet. Från denna huvudregel ger artikel 13.2 dock relativt omfattande undantag, vilka möjliggör för den f.d. familjemedlemmen att behålla uppehållsrätten. En första förut- sättning härför är att omständigheterna kring äktenskapet/partnerskapet eller kring vårdnaden om ett barn är sådana som anges i punkterna a-d. Om någon av dessa grundläggande förutsättningar är uppfyllda har den f.d. familjemedlemmen möjlighet att behålla uppehållsrätten genom att visa att han eller hon uppfyller något av de särskilda krav som anges i artikelns andra stycke. Dessa krav är desamma som anges i artikel 12.2 rörande möjligheten för en familjemedlem från tredje land att behålla uppehållsrätten om den självständigt berättigade unionsmedborgaren av- lider eller lämnar landet. Som tidigare nämnts motsvarar dessa krav till viss del de krav som kan grunda uppehållsrätt för unionsmedborgare och som anges i artikel 7.1.

4.11Permanent uppehållsrätt

Medan artikel 6 avser kortvariga vistelser, under vilka i princip endast krav på innehav av vissa resehandlingar får ställas, avser artiklarna 7, 12 och 13 längre vistelser under vilka mer långtgående krav får ställas på de berörda personerna. Artikel 16 anger den bortre tidsgränsen för de krav som i det avseendet kan ställas på unionsmedborgaren och dennes famil- jemedlemmar. När en unionsmedborgare, oavsett om denne har haft up-

pehållsrätt såsom självständigt berättigad eller såsom familjemedlem, har Prop. 2005/06:77 vistats lagligt i den mottagande medlemsstaten under en fortlöpande pe-

riod av fem år skall han eller hon enligt artikel 16.1 ha permanent uppe- hållsrätt. I huvudsak gäller enligt artikel 16.2 detsamma för familjemed- lemmar från tredje land. En mindre skillnad mellan artikel 16.1 (unions- medborgare) och 16.2 (tredjelandsmedborgare) skall dock uppmärksam- mas. För familjemedlemmar som själva är unionsmedborgare krävs en- dast att de har vistats lagligt i den mottagande medlemsstaten under fem år. Sådan vistelse förutsätter att de har varit anslutna som familjemedlem till en person som har haft en självständig uppehållsrätt.

4.12Förtida permanent uppehållsrätt i vissa fall

4.12.1Anställda och egenföretagare

Syftet med artiklarna 17.1 och 17.2 är att arbetstagare och egna företaga- re under vissa förutsättningar skall förvärva permanent uppehållsrätt in- nan de har vistats i en medlemsstat i fem år, vilket annars krävs enligt huvudregeln i artikel 16. Utan de nu aktuella undantagen skulle huvudre- geln få till följd att en arbetstagare som bosätter sig i Sverige med stöd av artikel 7.1 a och som därefter pensioneras, intill dess att han vistats i lan- det i fem år måste uppfylla någon annan förutsättning för uppehållsrätt enligt artikel 7.1. Genom undantagsreglerna i artikel 17 skall dock ar- betstagare och egna företagare, om vissa i artikeln närmare angivna för- utsättningar föreligger, ha permanent uppehållsrätt redan från den dag de avslutar sin yrkesverksamhet. I artikel 17.1 a första stycket berörs de an- ställda eller egenföretagare som har uppnått den ålder som enligt den mottagande medlemsstatens lag krävs för rätt till ålderspension. Be- stämmelsen omfattar därtill den som ”upphör att vara anställd i samband med förtidspensionering”. I artikel 17.1 b andra stycket finns en betydel- sefull lättnadsregel avseende uppehållstidens längd, för den som drabbats av permanent arbetsoförmåga pga. en arbetsolycka eller yrkessjukdom på ett sätt som berättigar till ”en förmån som helt eller delvis utbetalas av en institution i den mottagande medlemsstaten”. Lättnadsregeln är i stort densamma som gällt tidigare i förordningen (EEG) nr 1251/70 och i di- rektivet 75/34/EEG. I de tidigare lydelserna har dock kravet varit att ar- betsolyckan eller yrkessjukdomen skall ha berättigat till pension, inte som nu till en ”förmån”. Artikel 17.1 c avser det fallet att en arbetstagare eller en egen företagare först uppehåller sig och verkar i den mottagande medlemsstaten under minst tre år och därefter börjar arbeta i en annan medlemsstat, men behåller sin bostad i den första staten. Artikeln skall förstås så att en sådan person skall ha permanent uppehållsrätt i Sverige när den sammanlagda arbetstiden, varav åtminstone de första tre åren i Sverige, uppgår till fem år. Föreskriften i andra stycket innebär att om en sådan situation som avses i artiklarna 17.1 a eller 17.1 b därvid uppstår, skall den yrkesverksamma tidsperioden i den andra medlemsstaten räk- nas personen till godo.

4.12.2

Anställdas och egenföretagares familjemedlemmar

Prop. 2005/06:77

Enligt artikel 17.3 skall även familjemedlemmar ha förtida permanent uppehållsrätt, om en unionsmedborgare som är arbetstagare eller egenfö- retagare själv har sådan rätt. Som berörts tidigare ges genom artiklarna 12.1 och 12.2 familjemedlemmar möjlighet att bibehålla den uppehålls- rätt de haft genom anknytning till en unionsmedborgare, i fall att denne avlidit innan familjemedlemmen förvärvat permanent uppehållsrätt. För det fallet går artikel 17.4 ännu något längre, eftersom anhöriga till en arbetstagare eller egenföretagare under vissa förutsättningar förvärvar permanent uppehållsrätt omedelbart vid arbetstagarens/egenföretagarens död.

4.13Intyg om permanent uppehållsrätt

Enligt artikel 19.1 skall medlemsstaterna efter ansökan utfärda ett intyg om permanent uppehållsrätt för unionsmedborgare som uppfyller villko- ren för permanent uppehållsrätt. Intyget skall enligt artikel 19.2 utfärdas så snart som möjligt. I samband med ansökan får medlemsstaterna kon- trollera uppehållets varaktighet. Artiklarna 16-18 innehåller regler om vilka förutsättningar som gäller för att permanent uppehållsrätt skall an- ses föreligga. Bl.a. finns regler om hur det stadigvarande uppehållet, som i de flesta fall är en förutsättning för permanent uppehållsrätt, skall be- räknas. Enligt artikel 21 gäller då att varje bevismedel som godtas i Sve- rige får användas för att styrka att det varit fråga om ett stadigvarande uppehåll. Till skillnad från det permanenta uppehållskortet, som behand- las i avsnitt 5.15, anges inte någon giltighetstid för intyget om permanent uppehållsrätt. Av skäl 18 till rörlighetsdirektivet framgår att den perma- nenta uppehållsrätten för unionsmedborgare, när den en gång erhållits, inte bör omfattas av villkor.

4.14Uppehållskort

Enligt artikel 9.1 skall medlemsstaterna utfärda ett uppehållskort till uni- onsmedborgares familjemedlemmar som inte själva är unionsmedborga- re, om det planerade uppehållet överstiger tre månader. Kortet skall en- ligt artikel 10.1 kallas ”uppehållskort för en unionsmedborgares familje- medlem”. Någon motsvarande valfrihet för Sverige som gäller i fråga om registrering av unionsmedborgare finns inte. Artikel 9.1 är visserligen inte utformad på så sätt att den uttryckligen ger medlemsstaterna en rätt att ålägga unionsmedborgares familjemedlemmar en skyldighet att ansö- ka om uppehållskort. Artikel 9.3 tillåter att den som skall ha uppehålls- kort men som underlåter att ansöka om ett sådant kort, får åläggas sank- tioner. Vidare anges i artikel 9.2 att fristen för att ansöka om uppehålls- kort inte får understiga tre månader räknat från ankomstdagen . Det framgår således indirekt av artiklarna 9.2 och 9.3 att familjemedlemmar- na får åläggas att inom viss tid ansöka om uppehållskort. I artikel 10 och 11 behandlas vidare frågor om uppehållskortets giltighet samt förutsätt- ningar för att få uppehållskort. Direktivet innehåller inte några ytterligare

regler om förfarandet. Direktivet anger inte heller någon begränsning när Prop. 2005/06:77 det gäller vilka uppgifter som får behandlas.

4.15Permanent uppehållskort

Enligt artikel 20.1 skall medlemsstaterna utfärda ett permanent uppe- hållskort för familjemedlemmar som inte är unionsmedborgare men som uppfyller villkoren för permanent uppehållsrätt. Kortet skall utfärdas se- nast sex månader efter det att ansökan lämnades in. Det permanenta up- pehållskortet förnyas automatiskt vart tionde år. Enligt artikel 20.2 får den berörda personen åläggas proportionerliga och icke-diskriminerande sanktioner, om denne underlåter att ansöka om permanent uppehållskort.

4.16 Begränsningar av rätten till inresa och uppehåll på grund av hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa

Av artikel 27.1 framgår att medlemsstaterna med hänsyn till allmän ord-
ning, säkerhet och hälsa får begränsa den fria rörlighet för unionsmed-
borgare och deras familjemedlemmar, oavsett medborgarskap, som an-
nars följer av direktivet. I artikel 27.2 anges bl.a. att åtgärder som vidtas
med hänsyn till allmän ordning och säkerhet skall överensstämma med
proportionalitetsprincipen och uteslutande vara grundade på vederböran-
des personliga beteende. Den berörda personens personliga beteende
måste utgöra ett verkligt, faktiskt och tillräckligt allvarligt hot mot ett
grundläggande samhällsintresse. Av artikel 27.4 framgår att den med-
lemsstat som har utfärdat utlänningens pass eller identitetskort, utan for-
maliteter skall ta emot dess innehavare på sitt territorium om denne av
hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa har utvisats från en annan
medlemsstat, även om handlingen inte längre är giltig eller innehavarens
medborgarskap är ifrågasatt. Det finns således en skyldighet för med-
lemsstaterna att under vissa förhållanden ta emot en person som har utvi-
sats från en annan medlemsstat. I artikel 28 behandlas vidare det skydd
som den enskilde har mot att bli utvisad pga. hänsyn till allmän ordning
eller säkerhet. Innebörden av denna artikel behandlas närmare i avsnitt
5.17. Slutligen behandlas i artikel 29 i vilka fall begränsning av den fria
rörligheten kan motiveras pga. hänsyn till folkhälsan.
I sammanhanget bör slutligen även nämnas något om s.k. återreseför-
bud. Enligt svensk rätt kan, om en utlänning avvisas eller utvisas, beslu-
tet förenas med återreseförbud. Sådant förbud att återvända till Sverige
under viss tid eller utan tidsbegränsning är enligt 8 kap. 13 § NUtlL obli-
gatorisk när domstol förordnar om utvisning pga. brott. Enligt 8 kap. 19 §
NUtlL får Migrationsverket, när verket beslutar om avvisning eller utvis-
ning, förena beslutet med förbud för utlänningen att under viss tid åter-
vända till Sverige utan att ha tillstånd av verket eller, i ett säkerhetsären-
de, regeringen. Vid prövning av ett beslut om avvisning eller utvisning
får, enligt 8 kap. 21 § andra stycket NUtlL, en migrationsdomstol, Migra-
tionsöverdomstolen eller regeringen besluta om återreseförbud, även om
ingen lägre instans har meddelat sådant förbud. Artikel 15.3 i rörlighets-	51
	51

direktivet föreskriver i detta avseende att den som avlägsnats från en Prop. 2005/06:77 medlemsstat på andra grunder än hänsyn till allmän ordning, säkerhet

eller hälsa, inte får förbjudas att återvända. Beslut om återreseförbud är således inte förbjudet enligt rörlighetsdirektivet men får endast meddelas i särskilt angivna fall.

4.17Skydd mot avvisning och utvisning på grund av hän- syn till allmän ordning eller säkerhet

Av artikel 28.1 framgår att den beslutande myndigheten måste beakta den berörda personens personliga förhållanden innan man av hänsyn till allmän ordning eller säkerhet beslutar att avlägsna denne. Därvid skall sådana faktorer beaktas som längden av personens uppehåll inom den aktuella medlemsstatens territorium, personens ålder, hälsotillstånd, fa- miljesituation, ekonomiska situation, sociala och kulturella integrering i medlemsstaten samt banden till ursprungslandet.

Som tidigare nämnts i avsnitt 5.16 kan, enligt artikel 27.2, utvisning av en unionsmedborgare eller en familjemedlem till denne endast ske om den personens beteende utgör ett ”verkligt, faktiskt och tillräckligt allvar- ligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse”. Av artikel 28.2 följer att utvisning inte får ske av unionsmedborgare eller deras familjemed- lemmar, oavsett medborgarskap, som har permanent uppehållsrätt, utom i de fall det föreligger ett ”allvarligt hot mot allmän ordning eller säker- het”. Artikel 28.2 föreskriver således, jämfört med artikel 27.2, ett för- stärkt skydd mot utvisning av de personer som innehar permanent uppe- hållsrätt.

Artikel 28.3 anger att det för två särskilda kategorier av unionsmed- borgare och familjemedlemmar måste föreligga mycket starka skäl – ”tvingande hänsyn till allmän säkerhet” – för att utvisning skall kunna ske. Dessa kategorier är de personer som har uppehållit sig i den motta- gande medlemsstaten under de tio föregående åren samt underåriga, om inte utvisning är nödvändig enligt FN:s konvention om barnets rättighe- ter. Enligt kommissionens förslag till direktivet skulle gälla ett absolut skydd mot utvisning redan om personen i fråga hade permanent uppe- hållsrätt eller var en underårig familjemedlem. En sådan ordning godtogs inte av rådet, som i den gemensamma ståndpunkten (nr 6/2004) i stället förordade den lydelse som i dessa delar blev den slutliga.

4.18 Utformning och tillhandahållande av vissa beslut samt tidsfrist för verkställighet av beslut om utvis- ning

Artikel 30 innehåller vissa bestämmelser om delgivning av beslut om
utvisning. Begreppet ”delgivning” i artikeln bör härvid inte jämställas
med vad som i svensk rätt avses med detta begrepp, vilket är ett särskilt
förfarande för tillhandahållande av t.ex. beslut eller domar som följer av
delgivningslagen (1970:428). Artikelns ordalydelse ger vid handen att
den endast avser beslut om utvisning pga. hänsyn till allmän ordning,
säkerhet eller hälsa. Genom hänvisningen i artikel 15.1 skall dock artikel	52
	52

30 – liksom även artikel 31 – avse alla beslut som begränsar den fria rör- Prop. 2005/06:77 ligheten, inte endast beslut grundade på hänsynen till allmän ordning,

säkerhet eller hälsa. Det sagda innebär att artikel 30 torde avse i princip alla beslut om avvisning eller utvisning, oavsett om beslutet fattas av polismyndighet, Migrationsverket, domstol eller annan myndighet. Vilka beslut som kan anses omfattas av de krav som artikel 30 ställer upp be- handlas närmare i avsnitt 6.10.2.

Enligt artikel 30.1 skall varje beslut (som fattas i enlighet med artikel 27.1, se dock ovan) skriftligen delges de berörda på sådant sätt att de kan förstå beslutets innehåll och följder. I kommissionens första förslag till direktivet (KOM [2001] 257 slutlig) angavs att det inte är något krav att beslutet översätts till den berörda personens modersmål, särskilt om det rör sig om ett mindre känt språk, men medlemsstaterna måste vidta de åtgärder som behövs för att se till att den berörde har förstått beslutets innehåll och verkningar. Enligt artikel 30.2 skall de berörda ges exakt och fullständig information om de hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa som ligger till grund för ett beslut som gäller dem, såvida det- ta inte strider mot statens säkerhetsintressen.

I artikel 30.3 behandlas närmare vilka uppgifter som delgivningen skall innehålla. I delgivningen skall bl.a. anges tidsfristen för den utvisa- de eller avvisade utlänningen att lämna den berörda medlemsstatens terri- torium. Utom i väl bestyrkta brådskande fall, skall tidsfristen för att läm- na territoriet vara minst en månad från datum för delgivningen. I kom- missionens första förslag till direktivet motiverades tidsfristen – som i förslaget angavs till 14 dagar alternativt en månad beroende på vissa om- ständigheter – med att fristen skulle ge tillräcklig tid för att upprätta och lämna in ett överklagande av beslutet.

4.19Rättssäkerhetsgarantier

I artikel 31.1 anges att de berörda personerna skall ha tillgång till dom- stolsprövning och, i förekommande fall, till prövning av administrativ myndighet, i den mottagande medlemsstaten för att överklaga eller begä- ra omprövning av beslut mot dem av hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa. Som tidigare angetts i avsnitt 5.18 gäller dock vad som sägs i artikel 31, genom hänvisningen i artikel 15.1, i princip alla beslut som begränsar den fria rörligheten.

Om ett överklagande eller en begäran om omprövning av ett beslut om utvisning åtföljs av en ansökan om ett interimistiskt beslut om att verk- ställigheten av utvisningen skall skjutas upp får, enligt artikel 31.2, den faktiska utvisningen från territoriet inte ske förrän det interimistiska be- slutet har fattats. Den ansökan som härvid avses är enligt svensk termino- logi ett yrkande om inhibition. Med artikelns uttryck ”utvisning” torde vidare avses vissa fall av vad som i svensk rätt betecknas ”avvisning”. I tre fall får enligt artikel 31.2 verkställighet ske utan hinder av att inhibi- tionsyrkandet inte har prövats, nämligen om beslutet om utvisning (eller avvisning) grundas på ett tidigare rättsligt avgörande, om de berörda per- sonerna tidigare har beviljats rättslig prövning, eller om beslutet om ut- visning (eller avvisning) grundas på tvingande hänsyn till allmän säker-

het enligt artikel 28.3.

4.22

Registrering av unionsmedborgare

Prop. 2005/06:77

Enligt artikel 8.1 får medlemsstaterna ålägga unionsmedborgare att regi- strera sig hos behöriga myndigheter vid uppehåll som överstiger tre må- nader. Det är således upp till medlemsstaterna att avgöra om ett registre- ringsförfarande skall införas. Av rörlighetsdirektivet framgår inte vilka uppgifter som i sådant fall får registreras. Artikel 8.2 anges visserligen vad registreringsbeviset (se nedan) skall innehålla, men direktivets regler har inte utformats som ett förbud mot registrering av vissa uppgifter. Vad som anges i Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (dataskyddsdirektivet), vilket i svensk rätt har kommit till uttryck framförallt i personuppgiftslagen (1998:204) bör dock beaktas i sammanhanget. I artikel 8 föreskrivs vida- re vilka krav som får ställas på unionsmedborgare för att den mottagande medlemsstaten skall utfärda registreringsbevis, samt anger därutöver reg- ler avseende sanktioner och frist för registrering. Rörlighetsdirektivet anger i övrigt inte några andra begränsningar för registreringsförfarandet.

4.23Förfarandet i samband med utfärdandet av registre- ringsbevis och uppehållskort

Av artikel 8.2 respektive 9.2 framgår att fristen för registrering respekti- ve ansökan om uppehållskort inte får understiga tre månader räknat från ankomstdagen. Registreringsbeviset för unionsmedborgare skall utfärdas omedelbart, vilket torde innebära att beviset skall utfärdas så snart förut- sättningarna för registrering är uppfyllda. Ett intyg om inlämnad ansökan om uppehållskort skall, enligt artikel 10.1, utfärdas omedelbart. Själva uppehållskortet skall utfärdas senast sex månader efter ansökan. Intyget har inte någon annan betydelse än att det utvisar att en anmälan har läm- nats in. Intyget underlättar kontrollen av om den enskilde har uppfyllt sin anmälningsskyldighet. Uppehållskortet skall kallas ”uppehållskort för en unionsmedborgares familjemedlem” och skall gälla i fem år från dagen för utfärdandet eller under den beräknade tiden för unionsmedborgarens vistelse, om denna inte överstiger fem år. Artikel 11.2 innehåller vissa regler om hur kortets giltighet skall beräknas vid tillfällig frånvaro. Gil- tigheten skall inte påverkas av tillfällig frånvaro som inte överstiger sex månader. Längre frånvaro på högst tolv på varandra följande månader av viktiga skäl som t.ex. graviditet eller förlossning, allvarlig sjukdom, stu- dier eller yrkesutbildning eller utstationering pga. arbete i ett annat land skall inte heller påverka uppehållskortets giltighet. Detsamma gäller frånvaro pga. obligatorisk militärtjänstgöring.

Rörlighetsdirektivet tillåter enligt artiklarna 8.2 och 9.3 att den som underlåter att uppfylla registrerings- och anmälningsskyldigheten åläggs effektiva, proportionerliga och icke-diskriminerande sanktioner. I artikel 36 anges dessutom att medlemsstaterna skall fastställa bestämmelser om sanktioner för överträdelser av nationella bestämmelser som antas i en- lighet med rörlighetsdirektivet. I sammanhanget kan även nämnas att rörlighetsdirektivet inte innehåller några egentliga regler om avregistre-

ring, men att det i artikel 35 anges att medlemsstaterna under vissa förut-

sättningar får vidta nödvändiga åtgärder för att neka, avbryta eller dra Prop. 2005/06:77 tillbaka en rättighet enligt direktivet. Något hinder mot att registrerings-

myndigheten i vissa fall vidtar avregistreringsåtgärder bör därför knap- past föreligga.

Enligt artikel 25.2 skall handlingarna utfärdas gratis eller mot betal- ning som inte överstiger de avgifter som landets egna medborgare betalar för liknande handlingar.

4.24Likabehandling m.m.

Inom gemenskapsrätten gäller en allmän likabehandlingsprincip. Princi- pen finns exempelvis uttryckt i diskrimineringsförbudet i artikel 12 i EG- fördraget. Den finns även intagen i andra rättsakter och har återkomman- de behandlats av EG-domstolen. Likabehandlingsprincipen uttrycker bl.a. den grundprincip på vilken rörlighetsdirektivet vilar, nämligen att unionsmedborgarna skall kunna röra sig fritt mellan medlemsstaterna på (ungefär) samma villkor som när medlemsstaternas medborgare förflyttar sig och byter bostad eller arbetsplats i de egna länderna. Artikel 24.1 i rörlighetsdirektivet uttrycker att alla de som enligt direktivet uppehåller sig i landet skall åtnjuta samma behandling som de egna medborgarna inom de områden som omfattas av fördraget. Detta är således en återupp- repning av den sedan tidigare gällande huvudregeln. Det skall dock på- pekas att rörlighetsdirektivet delvis omfattar fler personkategorier än vad de tidigare bestämmelserna, som nu upphävs, har gjort. Hittills har kret- sen av familjemedlemmar, oavsett nationalitet, som har rätt att röra sig fritt, skiftat beroende på vilken kategori den unionsmedborgare som de är beroende av tillhör. Genom artikel 24 blir det tydligt att alla nu aktuella kategorier inte bara omfattas av rätten till fri rörlighet utan även rätten till likabehandling. Det tydliggörs också att det finns ett direkt samband mel- lan rätten till likabehandling och rätten till bosättning (jfr mål C-85/96, Martinez Sala). Den allmänna bestämmelsen om likabehandling in- skränks på så sätt att artikel 24.2 tillåter vissa undantag beträffande andra än arbetstagare, egna företagare och deras familjemedlemmar. Bestäm- melsen anger att den mottagande medlemsstaten inte är skyldig att bevil- ja socialt bistånd under uppehållets tre första månader. Inte heller före- ligger det någon skyldighet att bevilja sådant bistånd för arbetssökande så länge de vistas i landet med stöd av artikel 14.4 b. Artikel 24.2 medger även vissa inskränkningar i rätten till studiebidrag och studielån. Sådana inskränkningar får endast gälla till dess permanent uppehållsrätt erhållits.

Av artikel 23 framgår att unionsmedborgares familjemedlemmar som har uppehållsrätt eller permanent uppehållsrätt skall, oavsett medborgar- skap, ha rätt att ta anställning eller inleda verksamhet som egenföretaga- re. Med uppehållsrätt i detta avseende kan även avses uppehållsrätt enligt artikel 6, dvs. rätt att uppehålla sig i Sverige i högst tre månader utan några andra villkor eller formaliteter än kravet att inneha ett giltigt identi- tetskort eller pass.

4.25

Territoriell räckvidd

Prop. 2005/06:77

Enligt artikel 22 skall uppehållsrätten och den permanenta uppehållsrät- ten gälla inom den mottagande medlemsstatens hela territorium. Av arti- keln följer att medlemsstaterna får begränsa den territoriella giltigheten endast om sådana begränsningar även gäller medlemsstatens egna med- borgare.

4.26Tillhandahållande av information

Enligt artikel 34 skall medlemsstaterna sprida information om unions- medborgares och deras familjemedlemmars rättigheter och skyldigheter inom det område som omfattas av rörlighetsdirektivet. Artikeln anger särskilt informationskampanjer via nationella och lokala medier och and- ra kommunikationsmedel.

5 Överväganden och förslag

5.1Inledning

Regeringens förslag: Begreppet uppehållsrätt skall införas som en ny grund för EES-medborgares och deras familjemedlemmars rätt att vistas i Sverige.

Bestämmelser om uppehållsrätt och de administrativa förfaranden som är förenade med denna införs i 2005 års utlänningslag (2005:716). Reger- ingen skall få meddela närmare föreskrifter om detta.

Utredningens förslag: Utredningen gör samma bedömning som reger- ingen såvitt avser begreppet uppehållsrätt. Utredningen utgår till skillnad från regeringen från 1989 års utlänningslag (1989:529) samt från att även schweiziska medborgare skall omfattas av rörlighetsdirektivets bestäm- melser.

Remissinstanserna: Justitieombudsmannen – JO – anser att den sär- reglering beträffande unionsmedborgare och deras familjemedlemmar som rörlighetsdirektivet innebär i förhållande till vad som gäller för övri- ga utlänningar är så omfattande att den bör regleras i särskild författning. Göta hovrätt har anfört att frågan om särreglering för unionsmedborgare bör övervägas ytterligare för att bidra till större tydlighet för enskilda. Juridiska fakultetsnämnden har förordat att en särskild lag om rörelsefri- het i Sverige för unionsmedborgare införs eftersom detta skulle underlät- ta en direktivkonform tolkning. I andra hand har nämnden förordat att bestämmelserna utgör ett särskilt kapitel i utlänningslagen.

Skälen för regeringens förslag: En grundregel i den svenska utlän- ningsrätten är att utlänningar som avser att uppehålla sig i Sverige i mer än tre månader, skall ha uppehållstillstånd. Denna huvudregel gäller även för utlänningar som är EES-medborgare samt för dessas familjemed- lemmar dock inte för nordiska medborgare. Till följd av rörlighetsdirek-

tivets genomförande kommer även övriga EES-medborgare och deras

familjemedlemmar att befrias från kravet på uppehållstillstånd. Dessa Prop. 2005/06:77 utlänningar har i sin egenskap av unionsmedborgare eller unionsmedbor-

gares familjemedlem uppehållsrätt innebärande en rätt att vistas i landet utan föregående prövning av någon myndighet eller med stöd av någon tillståndshandling. Möjlighet kommer dock att finnas att ansöka om up- pehållstillstånd enligt nationell rätt om personen i fråga så vill. Kravet på uppehållstillstånd kvarstår även för dessa utlänningar om de inte uppfyl- ler villkoren för att erhålla eller bibehålla uppehållsrätten Rörlighetsdi- rektivet medför således en stor förändring i den nu gällande regleringen av utlänningars rätt att resa in och vistas i Sverige.

Regeringen anser att uppehållsrätten för EES-medborgare och deras familjemedlemmar bör lagfästas, inte minst med tanke på att den fria rörligheten för personer är en grundläggande rättighet som följer direkt av artikel 39 i EG-fördraget. Det finns med hänsyn till den omfattande reglering som det nya direktivet nödvändiggör flera skäl för att bestäm- melserna om uppehållsrätt och därmed sammanhängande bestämmelser som reglerar den fria rörligheten tas in i en särskild lag på sätt bl.a. JO förordat. Detta kräver dock en mer grundlig beredning än den som nu kan ske i detta ärende. Regeringen finner därför inte skäl att, för närva- rande föreslå en så betydande ändring, utan finner i likhet med utred- ningen att bestämmelserna nu kan inordnas i utlänningslagen. Bestäm- melserna bör dock så långt det är möjligt inordnas i ett särskilt kapitel om uppehållsrätt för EES-medborgare och deras familjemedlemmar. Det svenska medborgarskapet bör alltjämt vara utgångspunkten när det gäller att avgöra om en person är utlänning enligt den svenska utlänningslag- stiftningen.

De bestämmelser i rörlighetsdirektivet som behandlar villkoren för att erhålla uppehållsrätt är relativt invecklade. Detsamma gäller de nuvaran- de bestämmelserna om uppehållstillstånd för EES-medborgare, vilka i huvudsak har reglerats i utlänningsförordningen. För att lagtexten inte skall tyngas med alltför mycket detaljbestämmelser bör regeringen i rela- tivt stor utsträckning ges möjlighet att meddela närmare föreskrifter även i fråga om uppehållsrätt.

5.2Rätt till utresa

5.2.1Kontroll av handlingar

Regeringens bedömning: Det bör i författning uttryckligen anges att en EES-medborgares identitetskort skall godtas som pass även vid utresa. Det saknas dock anledning att reglera detta i lag, utan det är tillräckligt att regeringen meddelar närmare föreskrifter om detta med stöd av be- myndigandet i 2 kap. 2 § NUtlL.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Har inte särskilt yttrat sig i denna del.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt 9 kap. 1 § NUtlL skall en
utlänning vid utresa visa upp sitt pass för polismyndigheten. Regeringen
får dock meddela föreskrifter om undantag från skyldigheten att visa upp
pass. Härvid kan nämnas undantagsregeln i 5 kap. 2 § UtlF för den utlän-
ning som passerar en ”inre gräns”. Undantaget är föranlett av Sveriges	58

deltagande i Schengensamarbetet. Med ”inre gräns” avses Sveriges land- Prop. 2005/06:77 gräns mot en annan Schengenstat samt hamnar för reguljära färjeförbin-

delser och flygplatser där avgående eller ankommande trafik inte kom- mer direkt från en ort utanför en Schengenstat. Vid passering av en sådan gräns skall som huvudregel ingen passkontroll ske. Följaktligen är det endast vid utresa till ett land utanför Schengenområdet som en utlänning är skyldig att visa pass. Schengenområdet omfattar dock inte samtliga medlemsstater inom EU. Genom deltagandet i Schengensamarbetet har Sverige vidare en skyldighet att kontrollera alla personer som passerar en yttre gräns, dvs. en sådan gräns som inte är en inre gräns. I artikel 6 Schengenkonventionen föreskrivs bl.a. att ”alla personer skall åtminstone underkastas en kontroll för fastställande av identiteten genom uppvisande av resedokument”. Det krävs dock inte att identiteten fastställs genom kontroll av pass. Utöver de regler som föranletts av Schengensamarbetet finns i 1 kap. 6 § UtlF undantag från skyldigheten att använda pass. En- ligt denna bestämmelse skall ett identitetskort, som har utfärdats av en behörig myndighet i ett land som ingår i EES eller i Schweiz för den som är medborgare i det utfärdande landet, gälla som pass vid utlänningens inresa och under den tid som utlänningen har rätt att vistas i Sverige. Detsamma skall gälla för den familjemedlem som är medborgare i en stat utanför EES eller Schweiz och som har ett identitetskort utfärdat av be- hörig myndighet i den staten. Av bestämmelsen framgår dock inte ut- tryckligen huruvida identitetskortet skall gälla som pass även vid utresa. Någon skyldighet för utlänning att ha visering för utresa finns inte i svensk rätt.

Som angivits ovan skall passkontroll ske vid utresa över en yttre gräns, dvs. vid utresa till alla stater som inte ingår i Schengenområdet. Passkon- troll kan således bli aktuellt vid utresa till vissa medlemsstater i EU. Un- dantagsregeln i 1 kap. 6 § UtlF – som gör det möjligt att i stället för pass visa identitetskort – har emellertid sådan lydelse att undantaget inte gäll- er när utlänningen inte längre har rätt att vistas i Sverige. En EES- medborgare vars rätt att vistas i Sverige har upphört och som därför be- ger sig från landet måste således vid utresan uppvisa pass, en handling som kanske inte ens har medförts vid inresan. Artikel 4 i rörlighetsdirek- tivet ger inte utrymme för en medlemsstat att inte acceptera ett giltigt identitetskort vid utresa, även om uppehållsrätten i sig har upphört. I denna del uppfyller således inte svensk rätt direktivets krav. De författ- ningsändringar som med anledning härav är nödvändiga behöver dock inte ske i lag utan kan ske genom regeringens närmare föreskrifter i sam- band med den nya utlänningsförordningen.

Vad avser svenska medborgare så har dessa sedan den 1 oktober 2005 möjlighet, enligt förordningen (2005:661) om nationellt identitetskort, att erhålla ett nationellt identitetskort. Svenska medborgares skyldighet att inneha pass vid utresa ur riket regleras i passlagen (1978:302). Efter infö- randet av det nationella identitetskortet har behov uppstått av en översyn av skyldigheten för svenska medborgare att inneha pass vid utresa. En sådan översyn pågår inom Regeringskansliet. Regeringen avser att bere- da frågan vidare och återkomma i ett annat sammanhang.

5.2.2

Utfärdande av pass eller identitetskort

Prop. 2005/06:77

Regeringens bedömning: Svensk rätt uppfyller vad som sägs i artikel 4.3 och 4.4 i rörlighetsdirektivet om utfärdande av pass eller identitets- kort för de egna medborgarna, varför någon författningsändring inte är nödvändig.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Justitiekanslern (JK) har anfört att det i 4 § pass-

förordningen finns vissa angivna undantagssituationer när det är tillåtet att utfärda pass med kortare giltighetstid än fem år. I direktivet (artikel 4.3-4) lämnas det däremot inte något utrymme för undantag från femårs- regeln. JK har därför svårt att se att undantagen skulle kunna vara tillåtna och förordar att det införs en lag om utfärdande av identitetskort.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt 4 § passlagen (1978:302) har svensk medborgare som huvudregel rätt att erhålla s.k. vanligt pass. Därutöver kan s.k. särskilt pass (t.ex. provisoriskt pass) utfärdas enligt närmare bestämmelser i passförordningen (1979:664). Möjligheterna att avslå svensk medborgares ansökan om vanligt pass är begränsade till fall när det finns vissa formella brister i ansökan, samt när sökanden är eller kommer att bli frihetsberövad eller är föremål för vissa andra tvångsme- del än frihetsberövande (se 6 och 7 §§ passlagen). För den som undergår kriminalvård i anstalt, står under övervakning eller är intagen för vård enligt lagen (1991:1128) om rättspsykiatrisk tvångsvård kan passtillstånd i vissa fall krävas för att en ansökan om pass skall kunna bifallas. Pass kan dessutom återkallas under vissa i passlagen närmare angivna förut- sättningar. Giltighetstiden för vanligt pass skall som huvudregel vara fem år. Kortare giltighetstid än fem år kan förekomma, om sökanden kan an- ses komma att förlora sitt svenska medborgarskap eller om det för pas- sets utfärdande har krävts passtillstånd och det i detta tillstånd föreskri- vits en kortare giltighetstid.

Som nämnts i föregående avsnitt finns sedan den 1 oktober 2005 möj- lighet även för svenska medborgare att, enligt förordningen (2005:661) om nationellt identitetskort, erhålla ett nationellt identitetskort.

Enligt regeringens bedömning uppfyller Sverige direktivets generella krav att medlemsstaterna i enlighet med sina lagar skall utfärda pass för de egna medborgarna. Visserligen uppställer direktivet kravet att passet skall vara giltigt i minst fem år från utfärdandet, något som det i vissa särskilda undantagsfall finns möjlighet att avvika från enligt svensk rätt. Eftersom direktivets krav på en minsta giltighetstid för pass skall gälla för det fallet att det i den nationella rätten saknas möjlighet att erhålla ett nationellt identitetskort, något som numera är möjligt även enligt svensk rätt, får således svensk rätt anses uppfylla direktivet även i denna del.

5.3

Rätt till inresa

Prop. 2005/06:77

5.3.1Kravet på innehav av pass eller identitetskort för EES- medborgare

Regeringens bedömning: Svensk rätt uppfyller kravet i artikel 5.1 i rör- lighetsdirektivet på att EES-medborgare med giltigt identitetskort eller pass skall ha rätt att resa in i landet.

Utredningens bedömning : Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Har inte särskilt yttrat sig över bedömningen.

Skälen för regeringens bedömning: I 2 kap. 1 § NUtlL anges som huvudregel att utlänningar skall ha pass vid inresa till Sverige. Av 2 kap. 2 § NUtlL följer dock att regeringen eller, efter regeringens bemyndigan- de, Migrationsverket får meddela föreskrifter om vilka handlingar som får godtas som pass. Regeringen får vidare enligt 2 kap. 9 § NUtlL före- skriva undantag från kravet på pass. Enligt 1 kap. 6 § UtlF godtas identi- tetskort utfärdat av behörig myndighet som pass för medborgare i en stat som ingår i EES eller i Schweiz. Av 2 kap. 3 och 8 §§ NUtlL framgår att annan utlänning än nordisk medborgare som reser in i eller vistas i Sve- rige skall ha visering, om utlänningen inte har uppehållstillstånd. Reger- ingen får dock, enligt 2 kap. 9 § NUtlL, föreskriva andra undantag från kravet på visering. För närvarande finns sådana undantag i 2 kap. 4 § UtlF för många staters medborgare, däribland medborgare i samtliga EES-stater och Schweiz. Undantagen gäller under förutsättning att utlän- ningen har pass eller, såvitt gäller medborgare i en EES-stat eller i Schweiz, identitetskort. Motsvarande undantag kommer att föreskrivas av regeringen i den nya utlänningsförordningen. Svensk rätt uppfyller således kraven att EES-medborgare med pass eller identitetskort skall ha rätt till inresa, utan krav på visering.

5.3.2Kravet på ”tillräckliga medel” för EES-medborgare

Regeringens förslag: Möjligheten att avvisa en utlänning med stöd av 8 kap. 1 § 5 NUtlL på den grunden att han eller hon inte uppfyller Scheng- enkonventionens krav på tillräckliga medel för sin vistelse i landet skall inte kunna tillämpas mot en EES-medborgare. Detsamma skall gälla i fråga om avvisning enligt 8 kap. 2 § 1 NUtlL, enligt vilken det finns möj- lighet att avvisa en utlänning som kan antas sakna tillräckliga medel för vistelsen i landet.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Har inte särskilt yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Inreserätten har nära samband med rätten att vistas i landet, eftersom inreserätten i sig är utan värde om ut- länningen inte dessutom har rätt att vistas i landet, i vart fall under en kortare tid. Enligt artikel 6.1 skall unionsmedborgare ha rätt att under högst tre månader vistas i en annan medlemsstat ”utan några andra vill- kor eller formaliteter än kravet på att inneha ett giltigt identitetskort eller pass”, vilket krav sammanfaller med kraven för inreserätten enligt artikel

5.1 Direktivet ger dock i andra artiklar möjlighet för medlemsstaterna att neka en person inresa eller att utvisa denne med hänsyn till allmän ord- ning, säkerhet eller hälsa. Enligt artikel 14.1 skall unionsmedborgare ha rätt att vistas i en medlemsstat enligt artikel 6 ”så länge de inte blir en belastning för den mottagande medlemsstatens sociala biståndsystem”. Mot den bakgrunden är 8 kap. 2 § första stycket 1 NUtlL av särskilt in- tresse för dessa personers rätt till inresa. Enligt denna bestämmelse får en utlänning avvisas om det kan antas att han eller hon kommer att sakna tillräckliga medel för sin vistelse i Sverige eller något annat nordiskt land som han eller hon tänker besöka, samt för sin hemresa. Regeln kan till- lämpas vid utlänningens ankomst till Sverige men även viss tid därefter. Avvisningsregeln är inte begränsad till att gälla enbart vissa utlänningar. Med den nu gällande lydelsen krävs för ett avvisningsbeslut inte att ut- länningen, genom att t.ex. söka socialt bistånd, har visat en faktisk oför- måga att klara sitt eget uppehälle.

8 kap. 1 § 5 NUtlL innehåller genom hänvisningen till Schengenkon- ventionen en bestämmelse som liknar regeln i 2 §. Avvisning kan ske om utlänningen inte uppfyller de krav för inresa som föreskrivs i artikel 5 i Schengenkonventionen. Nämnda artikel anger en rad krav för inresa i Schengenområdet. Enligt artikel 5.1 c i Schengenkonventionen krävs att utlänningen ”i förekommande fall kan uppvisa dokument som bevisar syftet med och villkoren för den avsedda vistelsen samt har tillräckliga medel för sitt uppehälle vad gäller såväl den planerade vistelsens längd som återresan till ursprungslandet eller transitresa till ett tredje land som medger inresa, eller att han är i stånd att på laglig väg anskaffa dessa me- del”. I konventionen avses med ”utlänning” varje annan person än uni- onsmedborgare. Det kan dock påpekas att inte alla unionsstater ingår i Schengenområdet. Bland de stater som är EES-stater men inte unionssta- ter har Norge och Island anslutit sig till Schengensamarbetet, medan Li- echtenstein inte har gjort det. Schweiz har anslutit sig men har ännu inte genomfört bestämmelserna i nationell rätt. Inresekraven i konventionens artikel 5 kan således inte tillämpas på medborgare i Liechtenstein och Schweiz.

En utlänning kan således avvisas enligt 8 kap. 2 § första stycket 1 NUtlL om det kan antas att han eller hon kommer att sakna tillräckliga medel för sin vistelse bl.a. i Sverige samt för sin hemresa. Genom hän- visningen till Schengenkonventionens inresekrav gäller ungefär detsam- ma för avvisning enligt 8 kap. 1 § 5 NUtlL. Artikel 5 i rörlighetsdirekti- vet uttrycker dock inte någon möjlighet för medlemsstaterna att neka en unionsmedborgare inresa på den grunden att de saknar tillräckliga medel för sin vistelse. Å andra sidan finns det inte heller något uttryckligt för- bud mot en sådan avvisningsmöjlighet. Av betydelse i sammanhanget är emellertid även artikel 14.1, enligt vilken en unionsmedborgare skall ha bibehållen rätt till vistelse i en medlemsstat under tre månader så länge denne inte blir en belastning för det sociala biståndssystemet. I den eng- elska språkversionen används därvid uttrycket ”unreasonable burden”, vilket ger stöd för att artikeln i denna del avser en belastning av viss be- tydelse. Vidare får inte, enligt artikel 14.3, en utvisningsåtgärd vara den automatiska följden av att den berörda personen har anlitat det sociala biståndssystemet. I övervägande (16) i direktivet anges att personer som omfattas av rätten till bosättning inte bör utvisas så länge de inte utgör en

Prop. 2005/06:77

orimlig börda för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssy- stem. Vidare anges att den mottagande medlemsstaten bör bedöma om det är fråga om tillfälliga svårigheter och beakta bosättningens längd, personens personliga omständigheter och storleken på det bidrag som har beviljats, när de bedömer huruvida personen ifråga blivit en orimlig bör- da för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem.

Som tidigare nämnts är inreserätten och rätten att vistas i landet nära förknippade. Enligt regeringens mening ligger det därför mycket nära till hands att utgå från att varken inreserätten eller rätten till vistelse under tre månader kan begränsas enbart för att unionsmedborgaren i fråga sak- nar tillräckliga medel för uppehälle och hemresa. Avisningsmöjligheter- na enligt både 8 kap. 1 § 5 och 2 § första stycket 1 NUtlL är således inte förenlig med direktivets bestämmelser om rätten till inresa. Nämnda be- stämmelser i utlänningslagen om avvisning på de aktuella grunderna bör därför ändras så att EES-medborgare undantas.

5.3.3Kravet på innehav av pass för familjemedlemmar från tredje land

Regeringens bedömning: En EES-medborgares familjemedlemmar som inte själva är EES-medborgare bör inte längre kunna använda identitets- kort i stället för pass vid inresa i landet. Någon lagändring är dock inte nödvändig utan frågan kan regleras genom närmare föreskrifter från re- geringen.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Barnombudsmannen påpekar att det för vissa fa-

miljemedlemmar kan vara svårt eller omöjligt att erhålla pass från ur- sprungslandets myndigheter. Barnombudsmannen föreslår därför att fa- miljemedlemmar som är medborgare i tredje land ska kunna styrka sin identitet genom att uppvisa ett identitetskort som är utfärdat av ett EES- land eller Schweiz.

Skälen för regeringens bedömning: Artikel 5.1 berör, förutom uni- onsmedborgare, även familjemedlemmar och deras inreserätt. Som nämnts i avsnitt 6.3.1 är huvudregeln enligt utlänningslagen att utlän- ningar skall ha pass vid inresa i Sverige. Enligt 1 kap. 6 § UtlF skall dock som pass godtas identitetskort inte bara för medborgare i EES-stater eller i Schweiz utan även för vissa anhöriga som inte själva är medborgare i sådan stat. Möjligheten enligt svensk rätt för vissa anhöriga till medbor- gare i EES-stater och i Schweiz att resa in med ID-kort i stället för pass har sitt ursprung i artikel 3.1 i rådets direktiv 68/360/EEG, vilket upp- hävs när rörlighetsdirektivet träder i kraft. Rörlighetsdirektivet innehåller dock inte något krav på att familjemedlemmar som inte själva är unions- medborgare vid gränspassering skall kunna använda identitetskort i stäl- let för pass. För sådana utlänningar kommer det således att vara tillåtet att kräva pass enligt huvudregeln i 9 kap. 1 § NUtlL. Den nu gällande svenska ordningen, som alltså går längre än vad rörlighetsdirektivet före- skriver i denna del, innebär att familjemedlemmar från tredje land vid den svenska inresekontrollen kan åberopa identitetskort, vars ursprung, valör och giltighet många gånger kan vara svårbedömda. Det kan därför

Prop. 2005/06:77

inte uteslutas att möjligheten att använda identitetskort i stället för pass i någon mån ökar risken för att oriktiga handlingar kan företes vid inrese- kontrollen. Den osäkerhet som detta kan leda till kan förorsaka olägenhe- ter även för alla dem som företer korrekta identitetskort. Mot bakgrund härav anser regeringen att Sverige bör utnyttja möjligheten att kräva pass av alla andra utlänningar än EES-medborgare och medborgare i Schweiz. Det nu sagda kräver ingen lagändring utan kan regleras genom att den krets av utlänningar som för närvarande anges i 1 kap. 6 § UtlF och vars identitetskort idag godtas som pass, inte längre skall omfatta anhöriga till EES-medborgare, om de anhöriga är medborgare i tredje land.

5.3.4Kravet på ”tillräckliga medel” för familjemedlemmar från tredje land

Regeringens förslag: En EES-medborgares familjemedlemmar som inte själva är EES-medborgare skall inte få avvisas på den grunden att de saknar eller kan antas sakna tillräckliga medel för vistelsen i landet.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Har inte särskilt yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens förslag: I avsnitt 5.6.2, som avser unions- medborgares inreserätt, har redovisats aktuella artiklar och svenska reg- ler. Dessa har samma betydelse för familjemedlemmar som inte själva är unionsmedborgare. På samma sätt som angetts i fråga om unionsmed- borgares inreserätt, är de nuvarande avvisningsmöjligheterna i 8 kap. 1 § första stycket 5 och 2 § första stycket 1 NUtlL inte förenliga med direkti- vet i fråga om familjemedlemmars inreserätt. De svenska reglerna måste därför undanta även EES-medborgares familjemedlemmar från avvisning på den grunden att de saknar eller kan antas sakna tillräckliga tillgångar.

5.3.5Visering

Regeringens bedömning: Utlänningar som har uppehållskort bör vara befriade från kravet att inneha visering. Någon lagändring är dock inte nödvändig utan frågan kan regleras genom närmare föreskrifter från re- geringen med stöd av bemyndigandet i 2 kap. 9 § NUtlL.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens. Utred- ningen anser därtill att Migrationsverkets och utlandsmyndigheternas handläggningsinstruktioner bör kompletteras med en föreskrift om på- skyndat förfarande vid visering av anhörig till medborgare i EES-stater och i Schweiz.

Remissinstanserna: Har inte särskilt yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt 2 kap. 4 § UtlF är med- borgare i bl.a. de stater som ingår i EU undantagna kravet på visering. Enligt artikel 5.2 i rörlighetsdirektivet får inresevisering för familjemed- lemmar som inte är unionsmedborgare krävas endast i den utsträckning som följer av förordningen (EG) 539/2001. Av artikel 1 i denna förord- ning följer att medborgare i vissa angivna stater skall ha visering när de

Prop. 2005/06:77

passerar medlemsstaternas yttre gränser. Av artikel 2 i förordningen föl- jer att medborgare i andra angivna stater skall vara undantagna från krav på visering när det gäller vistelse som sammanlagt inte överstiger tre må- nader. Samtliga de stater som avses i artikel 2 återfinns i förteckningarna i 2 kap. 4 § UtlF över stater vars medborgare är undantagna från viser- ingskravet i 2 kap. 3 § NUtlL. Svensk rätt kräver således inte visering utöver vad som följer av förordningen (EG) 539/2001 i detta avseende. En utlänning med uppehållstillstånd är enligt 2 kap. 3 § NUtlL undanta- gen från viseringskravet. Även om utlänningen är medborgare i en stat som inte omfattas av undantagen i 2 kap. 4 § UtlF faller således viser- ingskravet bort om uppehållstillstånd har meddelats. Med nuvarande ly- delse av 2 kap. 3 § NUtlL och 2 kap. 4 § UtlF kommer kravet på visering dock inte att påverkas genom utlänningens innehav av uppehållskort, vilket ju är ett nytt begrepp som införs genom rörlighetsdirektivet och som för familjemedlemmar kommer att ersätta förfarandet med uppe- hållstillstånd. Eftersom artikel 5.2 föreskriver att innehav av giltigt uppe- hållskort skall medföra att en familjemedlem undantas från den viser- ingsskyldighet som annars hade gällt är det nödvändigt att i svensk rätt befria innehavare av uppehållskort från kravet på visering. Detta behöver dock inte ske i lag utan kan ske genom närmare föreskrifter från reger- ingen i samband med den nya utlänningsförordningen.

I sammanhanget bör även nämnas att det i artikel 5.2 anges att visering av familjemedlemmar – i den mån sådan visering är nödvändig – skall ske genom ett påskyndat förfarande. Någon författningsändring bedöms dock i detta avseende inte som nödvändig. Det påskyndade förfarandet kan istället, i den mån det bör markeras, närmare regleras i de berörda myndigheternas handläggningsinstruktioner.

5.3.6Styrkande av inreserätten

Regeringens förslag: Avvisning av en EES-medborgare eller hans eller hennes familjemedlemmar skall inte få ske på den grunden att han eller hon saknar pass, om identiteten kan styrkas på annat sätt.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Barnombudsmannen tillstyrker förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 5.4 skall vid inresekon- troll de berörda personerna ges all rimlig möjlighet att få tillgång till be- gärda handlingar eller ”få bekräftat eller på annat sätt bevisat” att de har rätt till inresa och vistelse. Innan så har skett skall avlägsnande av utlän- ningen inte ske. Det kan härvid konstateras att artikeln är hänförlig till rätten till inresa. I artikeln används visserligen begreppet ”utvisning”, men det som avses är den situationen att en utlänning hindras från att resa in i landet. Det förfarande som avses i artikeln bör därför vara det som i svensk rätt benämns som avvisning.

I 8 kap. 1 § 1 och 2 NUtlL anges att en utlänning får avvisas om han eller hon saknar t.ex. pass eller visering när sådana handlingar krävs för inresa eller vistelse i landet. Enligt 1 kap. 2 § UtlF skall en utlänning som inte behöver ha pass på begäran av polismyndighet visa att passfrihet föreligger för honom. Vidare skall enligt 5 kap. 6 § tredje stycket UtlF

Prop. 2005/06:77

bl.a. passkontrollanten se till att en utlänning, som inte kan styrka sin rätt Prop. 2005/06:77 till inresa, inte reser in i landet innan polismyndighet har kontrollerat

honom. Varken 2005 års utlänningslag eller utlänningsförordningen in- nehåller dock någon regel liknande den som föreskrivs i artikel 5.4.

Avvisning enligt 8 kap. 1 § 1 och 2 NUtlL grundas på vissa omstän- digheter av formell karaktär. I rörlighetsdirektivet föreskrivs vilka krav på handlingar som medlemsstaterna får ställa på de personer som vill resa in och vistas i landet. Direktivet lägger inget principiellt hinder mot att en person som inte uppfyller sådana krav hindras från att resa in eller tvingas lämna landet. Av artikel 5.4 följer dock att avvisning inte skall ske av en person som i och för sig saknar de begärda handlingarna men som på annat sätt kan styrka sin rätt till inresa och uppehåll. Denna regel är i överensstämmelse med EG-domstolens uttalanden i målet C-459/99 MRAX. Enligt domstolen kan en medlemsstat ”inte vid gränsen avvisa en medborgare i ett tredje land som är make till en medborgare i en med- lemsstat och som försöker resa in i staten utan att inneha något giltigt identitetskort eller pass eller i förekommande fall visering, när denne make kan styrka sin identitet och äktenskapsbandet och när det inte finns någon omständighet utifrån vilken det kan fastslås att denne innebär en fara för allmän ordning, säkerhet eller hälsa…”. Det finns därför skäl att, såvitt gäller de personer som omfattas av direktivets regler, inskränka möjligheten till avvisning enligt 8 kap. 1 § 1 NUtlL. Avvisning skall inte få ske utom i fall när de handlingar som anges i de svenska bestämmel- serna saknas och de för inrese- och uppehållsrätten relevanta uppgifterna

– identitet och medborgarskap – inte kan styrkas på annat sätt. Såvitt gäller avsaknad av visering, i de fall visering är nödvändig, kan idag en s.k. nödfallsvisering utfärdas enligt 2 kap. 10 § UtlF, en möjlighet som bör finnas kvar även i den nya utlänningsförordningen. En sådan brist kan således åtgärdas även när utlänningen har ankommit till Sverige, med följden att avvisning enligt 8 kap. 1 § 2 NUtlL kan undvikas. Det bör således endast vara i förhållande till punkten 1 som avvisningsbe- stämmelsen behöver inskränkas.

Av artikeln 5.4 följer vidare att den kontrollerande myndigheten skall ge de berörda personerna all rimlig möjlighet att styrka sin rätt till inresa och vistelse. Någon författningsändring bedöms dock i detta avseende inte som nödvändig. Serviceskyldigheten kan istället, i den mån den bör markeras, närmare regleras i polismyndigheternas och Migrationsverkets handläggningsinstruktioner.

Artikel 15.2 föreskriver att utvisning (eller, i detta fall, avvisning) inte får ske endast av det skälet att det pass eller identitetskort som användes för inresan och som grund för utfärdande av registreringsbevis eller up- pehållskort, har upphört att gälla. Artikeln motsvaras av artikel 3.3 i rå- dets direktiv 64/221/EG, som upphävs genom rörlighetsdirektivet. Den svenska bestämmelse som kan tänkas komma i konflikt med artikeln är 8 kap. 1 § 1 NUtlL. Genom den nyss föreslagna kompletteringen, som får till följd att avvisning inte skall ske av EES-medborgare m.fl. som kan styrka sin identitet och sitt medborgarskap på annat sätt än genom giltigt pass/identitetskort, blir även kravet i artikel 15.2 uppfyllt.

5.3.7

Skyldigheten att rapportera närvaron i landet

Prop. 2005/06:77

Regeringens bedömning: Artikel 5.5, i vilken bl.a. anges att en med- lemsstat får begära att berörda utlänningar rapporterar sin närvaro inom dess territorium inom rimlig och icke-diskriminerande tid, föranleder inga författningsändringar.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Har inte särskilt yttrat sig över bedömningen.

Skälen för regeringens bedömning: I 9 kap. 1 § NUtlL föreskrivs att en utlänning vid in- eller utresa skall visa upp sitt pass m.m. för polis- myndigheten, om inte annat följer av föreskrifter som regeringen medde- lat. Föreskrifter av detta slag finns idag i 5 kap. 2 § UtlF och avser passe- ring av en i Schengenkonventionens mening ”inre gräns”. Är det i stället fråga om passering av en ”yttre gräns” gäller den nyss angivna huvudre- geln i 9 kap. 1 § NUtlL. Denna huvudregel kompletteras idag av ytterli- gare regler i utlänningsförordningen. Varken svenska medborgare eller utlänningar får, enligt 5 kap. 3 § UtlF, passera en yttre gräns vid annat ställe än ett gränsövergångsställe. Det är dock endast utlänningar som enligt 5 kap. 5 § UtlF inte får resa in i eller ut från landet över en yttre gräns utan att kontrolleras. Svenska medborgares skyldighet att under- kasta sig passkontroll framgår i stället av passlagen. Svenska medborgare är enligt 5 § passlagen skyldiga att vid utresa medföra pass, dock inte vid resa till en Schengenstat. Är någon skyldig att medföra pass under en viss resa är han eller hon också skyldig att på begäran visa upp passet för po- lisman och vissa andra tjänstemän. En svensk medborgare som reser in från ett annat land än en Schengenstat, en stat som har slutit avtal om samarbete enligt Schengenkonventionen eller Schweiz är skyldig att visa upp sitt pass, om inte det svenska medborgarskapet kan styrkas på annat sätt. Således är svenska medborgare skyldiga att underkasta sig i princip samma inresekontroll som utlänningar.

Av 9 kap. 9 § NUtlL följer att en utlänning är skyldig att under vistel- sen i Sverige på begäran av en polisman visa upp handlingar som visar att han eller hon har rätt att uppehålla sig här, samt att på kallelse komma till Migrationsverket eller polismyndighet för att lämna uppgifter. Uteblir utlänningen får han eller hon hämtas. Kontrollåtgärder enligt 9 kap. 9 § NUtlL får vidtas endast om det finns grundad anledning att anta att ut- länningen saknar rätt att uppehålla sig här i landet eller om det annars finns särskild anledning till kontroll. Utöver det nu nämnda saknar svensk rätt regler om skyldighet för utlänning att anmäla sin närvaro i landet. Först när vistelsen i Sverige varar längre än tre månader måste utlänningen agera pga. kravet på uppehållstillstånd.

En utlännings skyldighet att ge sig till känna vid inresa i Sverige följer således till stor del av reglerna i Schengenkonventionen. Vid inresa över en yttre gräns skall både den svenska medborgaren och utlänningen un- derkasta sig kontroll och i det avseenden behandlas utlänningar och svenska medborgare i princip lika. Någon generell skyldighet för en ut- länning att efter gränspasseringen rapportera sin närvaro förekommer inte och bör heller inte införas. Artikel 5.5 föranleder därför ingen änd- ring av svensk rätt.

5.3.8

Inrese- och utresestämplar

Prop. 2005/06:77

Regeringens bedömning: Anteckning – ”stämpling” – skall inte ske i en EES-medborgares familjemedlems pass, om han eller hon har uppehålls- kort. Någon lagändring är dock inte nödvändig utan frågan kan regleras genom närmare föreskrifter från regeringen.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Har inte särskilt yttrat sig över bedömningen.

Skälen för regeringens bedömning: Av 5 kap. 6 § UtlF följer att när en utlänning passerar en yttre gräns – dvs. en gräns mot en stat utanför Schengenområdet – skall polismyndigheten anteckna dagen för in- eller utresan i passet. Sådan anteckning skall dock inte göras för en medborga- re i ett land som ingår i EES eller Schweiz. Av artikel 5.3 i rörlighetsdi- rektivet framgår att sådan anteckning – i direktivet benämnt ”stämpling”

– inte heller skall ske när det gäller familjemedlemmar som har uppe- hållskort. Svensk rätt uppfyller således inte direktivet krav i denna del. Någon lagändring är dock inte nödvändig, utan frågan kan regleras ge- nom närmare föreskrifter av regeringen i samband med den nya utlän- ningsförordningen, lämpligen genom att de familjemedlemmar som har uppehållskort undantas från anteckning av in- och utresedagar.

5.4Rätt till vistelse i högst tre månader

Regeringens bedömning: I fråga om EES-medborgare överensstämmer svensk rätt med vad som anges i artikel 6 om rätt till vistelse i högst tre månader. Vad gäller EES-medborgares familjemedlemmar som inte själ- va är EES-medborgare bör de svenska bestämmelserna ändras på så sätt att den tillståndsfria tiden börjar löpa först från och med inresan i Sveri- ge. Ändringen behöver dock inte ske i lag utan kan göras genom närmare föreskrifter av regeringen.

Utredningens bedömning: Utredningen har bedömt att svensk rätt är i överensstämmelse med direktivet i denna del.

Remissinstanserna: Har inte särskilt yttrat sig över bedömningen.

Skälen för regeringens bedömning: I artikel 6 i rörlighetsdirektivet behandlas rätten till vistelse i en annan medlemsstat under högst tre må- nader utan att uppfylla andra villkor än innehav av de handlingar som kan krävas för inresan. Det bör inledningsvis nämnas att denna vistelse- rätt i den svenska språkversionen av direktivet kallas ”uppehållsrätt”, men att regeringen härvid har valt att reservera detta begrepp för den rätt att vistas i Sverige som följer av att utlänningen uppfyller de i rörlighets- direktivet angivna villkoren, främst i artikel 7, för vistelse i mer än tre månader. Dessa villkor kan i vissa fall komma att vara uppfyllda redan under den inledande tremånadersperioden.

Både svensk rätt och rörlighetsdirektivet föreskriver att en utlänning får vistas i landet under högst tre månader utan att uppfylla andra villkor än innehav av de handlingar som kan krävas för inresan. Enligt svensk rätt gäller det sagda oavsett vilket medborgarskap utlänningen har. Med-

borgarskapet har emellertid betydelse för frågan hur den tillståndsfria

tremånadersperioden skall beräknas. För EES-medborgare och medbor- gare i Schweiz skall en ny tillståndsfri tremånadersperiod börja löpa var- je gång en sådan utlänning reser in i Sverige, även om den tidigare vistel- sen utanför Sverige har varit mycket kortvarig. Det nu sagda regleras i utlänningsförordningen och kommer även i framtiden att ha visst berätti- gande, eftersom det alltjämt kommer att finnas möjlighet för EES- medborgare att söka uppehållstillstånd i Sverige i enlighet med de all- männa bestämmelserna om uppehållstillstånd i 2005 års utlänningslag. Majoriteten av dessa utlänningar kan dock antas sakna anledning att söka uppehållstillstånd, eftersom de i regel kommer att kunna åberopa den uppehållsrätt som rörlighetsdirektivet tillerkänner dem. För att erhålla uppehållsrätt måste dessa utlänningar emellertid uppfylla vissa villkor. För den utlänning som uppfyller villkoren för vistelse i tre månader – men inte villkoren för en längre vistelse – kan det sätt varpå de tre måna- derna skall beräknas ha stor betydelse. Enligt regeringens bedömning saknas anledning att ändra bestämmelserna om hur den tillståndsfria ti- den för EES-medborgare skall beräknas. Vad gäller EES-medborgare föranleder vad som anges i artikel 6 om rätt till vistelse i högst tre måna- der således inga författningsändringar.

Frågan är emellertid hur den tillståndsfria tremånadersperioden skall beräknas för utlänningar som inte är EES-medborgare. För tredjelands- medborgare finns särskilda beräkningsregler i utlänningsförordningen som är mindre generösa än för EES-medborgare. Tiden börjar löpa redan vid utlänningens inresa i någon Schengenstat och uppgår totalt till högst tre månader under en sexmånadersperiod räknat från första inresedagen. Undantag från denna beräkningsregel kan göras, om utlänningen har bl.a. ett uppehållstillstånd som utfärdats av en Schengenstat och har tillräckli- ga medel för sin vistelse och återresa. Tiden som utlänningen vistats i den Schengenstaten avräknas då inte från den tillståndsfria tiden i Sveri- ge. Huvudregeln respektive undantagsregeln i UtlF har sin grund i Schengenkonventionen, artikel 20 respektive 21. Rörlighetsdirektivet berör inte frågan om hur tiden skall beräknas. Artikel 6 i rörlighetsdirek- tivet bygger inte heller – till skillnad från Schengenkonventionen – på förutsättningen att uppehållstillstånd är nödvändigt efter tremånaderspe- rioden. Enligt rörlighetsdirektivet kan uppehållstillstånd inte längre krä- vas; i ställer får krävas att tredjelandsmedborgaren efter tre månader upp- fyller villkoren i främst artikel 7 för att ha rätt till fortsatt vistelse i lan- det. I detta avseende har rörlighetsdirektivet ändrat på en av de förutsätt- ningar som de aktuella artiklarna i Schengenkonventionen bygger på. Det nu sagda hindrar i sig inte att tremånadersperioden enligt artikel 6 beräk- nas på samma sätt som hittills gällt enligt artikel 20 i Schengenkonven- tionen och enligt utlänningsförordningen. En fortsatt tillämpning av den- na beräkningsregel gentemot familjemedlemmar från tredje land skulle dock få till följd att en sådan familjemedlem, som före ankomsten till Sverige har vistats lång tid i en annan medlemsstat, har förbrukat hela tremånadersperioden enligt artikel 6 redan vid inresan här. Eftersom denna familjemedlem – sedan rörlighetsdirektivet har genomförts – san- nolikt inte heller har något uppehållstillstånd utfärdat av en annan med- lemsstat, kan familjemedlemmen inte heller åberopa undantagsbestäm- melsen i utlänningsförordningen. Denna bestämmelse kan för övrigt till- lämpas endast när fråga är om uppehållstillstånd utfärdade i en Scheng-

Prop. 2005/06:77

enstat, således inte i alla EU-stater. Vidare anges i artikel 9.2 i rörlighets- Prop. 2005/06:77 direktivet att fristen för en familjemedlem från tredje land att ansöka om

uppehållskort inte får understiga tre månader från ankomstdagen, vilket rimligen måste förutsätta att denne intill dess har rätt att vistas här enligt artikel 6. Enligt regeringens mening är det osannolikt att avsikten med artikel 6 är att tremånadersperioden skall beräknas på ett sätt för EES- medborgare och på ett annat, mindre förmånligt sätt för familjemedlem- mar från tredje land. Liksom i fråga om vissa av de inresekrav som Schengenkonventionen uppställer föreligger det i viss mån en konflikt mellan bestämmelserna i konventionen och de i rörlighetsdirektivet. Re- geringen bedömer härvid att, såvitt gäller de nu berörda bestämmelserna, rörlighetsdirektivets bestämmelser, som avser särskilt definierade katego- rier av utlänningar, bör ha företräde. Mot bakgrund härav och för att reg- lerna om rätten att vistas här enligt artikel 6 skall kunna tillämpas på ett ändamålsenligt sätt, bör tremånadersperioden beräknas på samma sätt för alla utlänningar, oavsett medborgarskap, som har rätt att vistas här enligt artikeln. Det nu sagda kräver ingen lagändring utan kan regleras genom närmare föreskrifter av regeringen. Vad som anges i artikel 6 om rätt till vistelse i högst tre månader föranleder, vad gäller tredjelandsmedborgare, inga andra författningsändringar.

5.5	Uppehållsrätt

Regeringens förslag: Begreppet uppehållsrätt införs i 2005 års utlän-
ningslag som grund för EES-medborgare och deras familjemedlemmars
rätt till vistelse i Sverige. Med uppehållsrätt menas en rätt för en EES-
medborgare och hans eller hennes familjemedlemmar att, i enlighet med
rörlighetsdirektivet, vistas i Sverige mer än tre månader utan uppehålls-
tillstånd. Uppehållsrätten skall omedelbart tillkomma en utlänning som
uppfyller villkoren för att erhålla sådan rätt och bibehålls så länge villko-
ren är uppfyllda. En definition införs av vad som i sammanhanget avses
med familjemedlem.
Regeringen skall få meddela närmare föreskrifter om vilka villkor som
skall vara uppfyllda för att utlänningen skall få uppehållsrätt.
Bestämmelser härom tas in i ett nytt särskilt kapitel i utlänningslagen.
Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens.
Remissinstanserna: Har inte särskilt yttrat sig över förslaget.
Skälen för regeringens förslag: I svensk rätt är huvudregeln att ut-
länningar som vistas i Sverige under mer än tre månader skall ha uppe-
hållstillstånd. Enligt nuvarande regelverk gäller detta oavsett om utlän-
ningen är EES-medborgare, familjemedlem till EES-medborgare, med-
borgare i Schweiz eller tredjelandsmedborgare. Det är uppehållstillstån-
det i sig som är rättighetsbärande. Den utlänning som efter tre månaders
vistelse i landet saknar uppehållstillstånd har inte rätt att stanna här, även
om han eller hon i och för sig uppfyller kraven för att få sådant tillstånd.
Inte heller enligt gällande ordning kan det dock inte utan vidare hävdas
att en unionsmedborgare utan uppehållstillstånd saknar rätt att vistas i
Sverige längre tid än tre månader. Det nu sagda har närmare redogjorts
för i avsnitt 5.8.1. Synen på unionsmedborgarnas uppehållsrätt som något		70

som gäller oavsett förekomsten av ett uppehållstillstånd är grundläggan- de för rörlighetsdirektivets bestämmelser i denna del.

Enligt regeringens mening bör en ny grund för vistelse i Sverige utan uppehållstillstånd, kallad uppehållsrätt, föras in i 2 kap. NUtlL. Det bör framgå att uppehållsrätten grundar sig direkt på rörlighetsdirektivets reg- ler och att uppehållsrätt omedelbart skall föreligga då en utlänning upp- fyller villkoren för att erhålla sådan rätt. Uppehållsrätten bibehålls så länge villkoren är uppfyllda (se artikel 14.4 i rörlighetsdirektivet). Vilka kategorier av utlänningar som skall erhålla uppehållsrätt följer i huvud- sak direkt av direktivet och har redogjorts för i avsnitt 5.8.2. Av avsnitt 4.10 följer vidare i vilka fall en EES-medborgares familjemedlemmar, i enlighet med artiklarna 12 och 13 i rörlighetsdirektivet, i vissa fall kan bibehålla sin uppehållsrätt vid ändrade familjeförhållanden. Det nu sagda hindrar dock inte EES-medborgaren och dennes familjemedlemmar från att ansöka om uppehållstillstånd enligt nationell rätt om han eller hon så önskar.

För att inte tynga lagtexten bör regeringen ges möjlighet att meddela närmare föreskrifter om de villkor som skall vara uppfyllda för att uppe- hållsrätt skall föreligga. Det bör i sammanhanget nämnas att de bestäm- melser i utlänningsförordningen som idag reglerar EES-medborgares och deras familjemedlemmars rätt att i vissa fall få, alternativt undantas från, uppehållstillstånd, inte längre kommer att vara nödvändiga. Dessa be- stämmelser grundar sig till stor del på direktiv som upphävts genom rör- lighetsdirektivet. För schweiziska medborgare kommer dock dessa regler alltjämt att gälla.

Begreppet familjemedlem definieras i artikel 2.2 i rörlighetsdirektivet och bör på motsvarande sätt definieras i den nu föreslagna bestämmelsen om uppehållsrätt i 2 kap. NUtlL. Med familjemedlem skall i samman- hanget avses en utlänning som följer med eller i Sverige ansluter sig till en EES-medborgare och som är

-make eller sambo till EES-medborgaren,

-släkting i rakt nedstigande led till EES-medborgaren eller hans eller hennes make eller sambo, om släktingen är beroende av dem för sin för- sörjning eller är under 21 år, eller

-släkting i rakt uppstigande led till EES-medborgaren eller till hans el- ler hennes make eller sambo, om släktingen är beroende av dem för sin försörjning.

Begreppet make innefattar även registrerad partner, vilket följer av 3 kap. 1 § andra stycket lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap. Med make bör i svensk rätt även jämställas sambo, trots att detta inte är ett krav enligt rörlighetsdirektivet. Direktivet ger dock medlemsstaterna möjlighet att ha gynnsammare bestämmelser än vad som följer av direk- tivet. Dessutom kan det antas att ett utelämnande av sambor i detta avse- ende skulle kunna medföra ett brott mot den i gemenskapsrätten gällande likabehandlingsprincipen, eftersom en utlänning som är sambo till en svensk medborgare i regel torde kunna få uppehållstillstånd i Sverige med stöd av 5 kap. 3 § första stycket 1 NUtlL. Vad gäller de familjemed- lemmar som nämns i artikel 3.2 och som inte skall ha uppehållsrätt men vars inresa och uppehåll skall underlättas av medlemsstaten, är de möj- ligheter att ge dessa utlänningar uppehållstillstånd med stöd av bl.a. 5

Prop. 2005/06:77

kap. 3 § NUtlL tillräckliga för att tillgodose direktivets krav i detta avse- Prop. 2005/06:77 ende.

5.6Vistelse- och uppehållsrättens bibehållande m.m.

5.6.1Vistelser i högst tre månader

Regeringens förslag: EES-medborgare och deras familjemedlemmar skall kunna avvisas om de under vistelsen här belastar det svenska bi- ståndsystemet enligt socialtjänstlagen (2001:453). Detta skall dock inte gälla arbetstagare, egenföretagare, arbetssökande och deras familjemed- lemmar.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: Har inte särskilt yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Av artikel 6 i rörlighetsdirektivet föl- jer att det för rätten till vistelse i högst tre månader inte får ställas några andra villkor på utlänningen än att han eller hon har pass eller, såvitt gäller enbart EES-medborgare, identitetskort. Avvisning kan därför inte ske på den grunden att tillräckliga medel för vistelsen saknas. Enligt arti- kel 14.1 skall dock rätten att vistas i Sverige enligt artikel 6 bestå så länge de aktuella utlänningarna ”inte blir en belastning för den motta- gande medlemsstatens sociala biståndssystem”. Av samma artikel följer att en utvisningsåtgärd ”inte skall vara den automatiska följden av att unionsmedborgaren eller deras familjemedlemmar har anlitat det sociala biståndssystemet i den mottagande medlemsstaten”. Man får heller inte under några förhållanden utvisa en unionsmedborgare eller dennes famil- jemedlem om han eller hon är anställd eller egenföretagare eller har kom- mit till den mottagande medlemsstaten för att söka arbete. I sistnämnda fall kan inte unionsmedborgaren eller familjemedlemmen utvisas så länge unionsmedborgarna kan styrka att de fortfarande söker arbete och att de verkligen har möjlighet att få anställning.

Lydelsen av artikel 14.1 ger möjlighet att låta rätten att vistas i landet upphöra om utlänningen i fråga faktiskt belastar biståndssystemet med ovan angivna undantag. Ett konstaterande därav förutsätter rimligen att utlänningen redan har rest in i landet. En bestämmelse med den innebörd som direktivet ger utrymme för saknas för närvarande i svensk rätt. Be- hovet av den kan diskuteras, eftersom det kan ifrågasättas om utlänning- en redan under de tre första månaderna kommer att kunna ligga bistånds- systemet till last i sådan omfattning att han eller hon är att anse som en ”belastning”. Dessutom ger artikel 24.2 medlemsstaterna möjlighet att, med avsteg från likabehandlingsprincipen, neka unionsmedborgare m.fl. socialt bistånd under de tre första månadernas vistelse. Frågan om en eventuell begränsning i rätten till sådant bistånd har behandlats i betän- kandet SOU 2005:34, Socialtjänsten och den fria rörligheten. Enligt för- slaget, som delvis genomför artikel 24.2 i direktivet, ändras 4 kap. 1 a § socialtjänstlagen på så sätt att EES-medborgare och deras familjemed- lemmar som uppehåller sig i Sverige, inte har rätt till socialt bistånd un- der uppehållets första tre månader eller, när det gäller arbetssökande,

under den tidsperiod han eller hon söker arbete. Detta gäller dock inte i

en akut nödsituation. Det gäller heller inte för arbetstagare eller egenföre- tagare, personer som behåller sådan ställning eller deras familjemedlem- mar. Även om sådana begränsningar införs i socialtjänstlagen kan ett visst socialt bistånd komma att utges till hjälpsökande utlänningar som omfattas av artikel 6. Enligt regeringens mening vore det i den situatio- nen otillfredsställande om svensk rätt inte innefattade en möjlighet till avvisning, särskilt om det i något fall skulle förekomma ett närmast sys- tematiskt utnyttjande av biståndssystemet. Det bör därför införas en sär- skild avvisningsregel avseende EES-medborgare och deras familjemed- lemmar, om dessa belastar det svenska biståndssystemet enligt social- tjänstlagen. En sådan bestämmelse är inte oförenlig med artikel 14.3, som förbjuder ”automatiska” utvisningar av den som anlitar det sociala biståndssystemet. Begreppet ”belastning” bör härvid förstås så att det för avvisning krävs att utlänningen i fråga har anlitat socialtjänsten i mer än endast obetydlig utsträckning. Av övervägande (16) i direktivet framgår att den mottagande medlemsstaten vid denna bedömning skall ta ställ- ning till om det är fråga om tillfälliga svårigheter och beakta bosättning- ens längd, personens personliga omständigheter och storleken på det bi- drag som har beviljats.

Med anledning av vad som föreskrivs i artikel 14.4, kan avvisning på nyss angiven grund inte ske av dem som är arbetstagare, egna företagare eller arbetssökande. Dessutom bör artikel 7 anses ha den följden att av- visning på den nu behandlade grunden inte kan ske om utlänningen redan under de tre första månadernas vistelse uppfyller kraven i den artikeln, dvs. kraven för att erhålla uppehållsrätt. Den nya utvisningsbestämmel- sen i 2005 års utlänningslag är således inte tillämplig på utlänningar med uppehållsrätt.

5.6.2Vistelser under längre tid än tre månader

Regeringens förslag: En utlänning skall behålla sin uppehållsrätt så länge villkoren för sådan rätt är uppfyllda.

Avvisning skall inte få ske på den grunden att utlänningen saknar up- pehållstillstånd, om han eller hon under tid då sådant tillstånd krävs för vistelse i Sverige i stället har haft men inte längre har uppehållsrätt. I sådant fall skall utlänningen istället utvisas.

Utredningens förslag: Utlänningslagen kompletteras på så sätt att ut- visning kan ske även av den medborgare i EES eller dennes familjemed- lem som har varit men inte längre är undantagen från kravet på uppe- hållstillstånd och inte heller har sådant tillstånd.

Remissinstanserna: Har inte särskilt yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Uppehållsrätten enligt artiklarna 7, 12 eller 13 gäller så länge de närmare angivna villkoren för uppehållsrät- ten är uppfyllda och kan inte i förväg begränsas till att gälla endast under viss tid. Om villkoren för uppehållsrätt inte längre är uppfyllda blir dock följden att utlänningen inte längre har uppehållsrätt och därmed inte längre är undantagen från kravet på uppehållstillstånd. Detsamma gäller även en utlänning som har förlorat sin permanenta uppehållsrätt. I nu nämnda fall gäller således att utlänningen kan avlägsnas på den grunden

Prop. 2005/06:77

att han eller hon saknar de tillstånd, i detta fall uppehållstillstånd, som Prop. 2005/06:77 krävs för vistelse här i landet. Detta är en konsekvens av att kravet på

uppehållstillstånd alltjämt kommer att vara den grundläggande huvudre- geln i svensk utlänningsrätt.

Frågan är då vilken form av avlägsnande, avvisning eller utvisning, som lämpligen bör användas för det fall att uppehållsrätten har upphört samtidigt som uppehållstillstånd saknas. I nu nämnda fall skulle avvis- ning kunna ske med stöd av 8 kap. 1 § 2 NUtlL. Denna bestämmelse är dock avsedd att användas för utlänningar som aldrig har haft något uppe- hållstillstånd och således aldrig har haft rätt att vistas i landet mer än tre månader. I systematiskt hänseende ligger därför utvisning med stöd av 8 kap. 7 § NUtlL närmare, eftersom denna bestämmelse avser avlägsnande av en person som har haft rätt att vistas i landet, men som har förlorat den rätten. Att använda utvisning i stället för avvisning är dessutom lämpligare mot bakgrund av att det kan förekomma att utlänningen har vistats i Sverige under lång tid innan uppehållsrätten upphört. Regering- en anser därför att avvisning inte skall få ske på den grunden att utlän- ningen saknar uppehållstillstånd, om han eller hon har haft men inte längre har uppehållsrätt. I sådant fall skall utlänningen istället utvisas. Eftersom uppehållstillstånd inte krävs för någon utlänning under vistel- sen tre första månader, bör dock uppehållsrätt som både erhållits och gått förlorad under denna tid inte ha någon betydelse i sammanhanget. För att utvisning, i stället för avvisning, skall ske måste utlänningen således ha haft uppehållsrätt under tid då uppehållstillstånd annars hade krävts för vistelse i Sverige.

5.7	Permanent uppehållsrätt

Regeringens förslag: En EES-medborgare skall ha permanent uppe-
hållsrätt om han eller hon har vistats lagligt i Sverige utan avbrott under
minst fem år. Detsamma skall gälla för familjemedlemmar som inte själ-
va är EES-medborgare, om de under samma tidsperiod har vistats lagligt
i landet tillsammans med den person från vilken de har härlett sin uppe-
hållsrätt.
Tillfälliga vistelser utanför Sverige som inte överstiger sammanlagt
sex månader per år eller en längre vistelse på grund av obligatorisk mili-
tärtjänstgöring, skall inte påverka vistelsens kontinuitet. Detsamma skall
gälla vid vistelse utanför landet under högst tolv på varandra följande
månader på grund av graviditet och förlossning, allvarlig sjukdom, studi-
er eller yrkesutbildning, utstationering på grund av arbete i ett annat land
eller särskilda skäl.
När utlänningen en gång har fått permanent uppehållsrätt skall han
eller hon inte längre behöva uppfylla några villkor för att behålla denna
rätt. Permanent uppehållsrätt skall endast kunna gå förlorad vid vistelse
utanför landet i mer än två på varandra följande år.
Regeringen skall bemyndigas att meddela föreskrifter om undantag
från villkoren för att erhålla permanent uppehållsrätt.
Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att frågan om per-
manent uppehållsrätt reglas i utlänningsförordningen.		74

Remissinstanserna: Har inte särskilt yttrat sig över förslaget.	Prop. 2005/06:77
Skälen för regeringens förslag: Vilka villkor som skall vara uppfyll-
da för att permanent uppehållsrätt skall erhållas framgår av artiklarna 16-
18 i rörlighetsdirektivet. Innehållet i dessa artiklar har närmare redogjorts
för i avsnitt 5.11 och 5.12. Det bör dock särskilt betonas att den perma-
nenta uppehållsrätten, när denna en gång erhållits, inte skall omfattas av
villkor. Detta framgår av skäl 18 i rörlighetsdirektivet. Enligt artikel 16
är de villkor som härvid avses de villkor som anges i kapitel III. I artikel
14.2 i nämnda kapitel anges att unionsmedborgare och deras familjemed-
lemmar skall ha uppehållsrätt enligt artiklarna 7, 12 och 13 så länge de
uppfyller villkoren i dessa artiklar. Detta gäller således inte om utlän-
ningen en gång har fått permanent uppehållsrätt. Eftersom kravet på fem
års fortlöpande vistelse i landet är ett centralt inslag i fråga om den per-
manenta uppehållsrätten anser regeringen att detta skall framgå i lag.
Likaså bör i lag anges i vilka fall vistelse utanför landet skall inverka på
erhållande och bibehållande av permanent uppehållsrätt. I artikel 16.3 i
rörlighetsdirektivet anges i vilka fall vistelse utanför den mottagande
medlemsstaten som inte skall påverka bedömningen av om utlänningen
fortlöpande vistas här i landet. Vidare anges i artikel 16.4 att permanent
uppehållsrätt, när den väl har förvärvats, skall kunna gå förlorad endast
genom bortavaro från den mottagande medlemsstaten i mer än två på
varandra följande år. Reglerna i rörlighetsdirektivet om undantag från
kraven på minst fem års vistelse i landet för att erhålla permanent uppe-
hållsrätt är dock relativt invecklade (se avsnitt 5.12). Eftersom det är an-
geläget att själva lagen inte tyngs med alltför mycket detaljbestämmelser
bör regeringen ges möjlighet att meddela närmare föreskrifter i detta
hänseende.

5.8Begränsningar i rätten till inresa och uppehåll

5.8.1Inledning

Vad som behandlas i artiklarna 27-29 i rörlighetsdirektivet är i vilka fall det är möjligt för medlemsstaterna att begränsa rätten till inresa och up- pehåll för unionsmedborgare och deras familjemedlemmar. Sådan be- gränsning av den fria rörligheten får ske av hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa. Det bör betonas att det här är fråga om att begränsa ”rätten” till inresa och uppehåll. Om en familjemedlem från tredje land t.ex. saknar pass och dessutom inte på något annat sätt kan styrka sin identitet, föreligger inte någon rätt till inresa i Sverige (jfr artikel 5). På motsvarande sätt föreligger ingen ”rätt” att uppehålla sig i Sverige, om utlänningen inte uppfyller de villkor som anges i rörlighetsdirektivet (jfr artikel 14). Det som anges i artiklarna 27-29 är således i vilka fall en ut- länning som uppfyller de i rörlighetsdirektivet uppställda villkoren för rätt till inresa och/eller uppehåll i en annan medlemsstat, ändå kan för- vägras inresa eller avlägsnas från denna medlemsstats territorium.

Det bör i sammanhanget konstateras att den svenska språkversionen av rörlighetsdirektivet genomgående använder begreppet ”utvisning” som benämning på åtgärder som på något sätt innebär ett avlägsnande av en person från den mottagande medlemsstaten. I den engelska språkversio-

nen används begreppet ”expulsion”, dock inte i artikel 5.4 där istället uttrycket ”turn back” förekommer. Enligt svensk terminologi är avvis- ning ett avlägsnande som beslutas av en administrativ myndighet och där utlänningen inte har och inte heller, när avlägsnandefrågan aktualiseras, har haft uppehållstillstånd i Sverige efter ankomsten här. Utvisning avser avlägsnanden i andra fall, t.ex. som en följd av att utlänning dömts för ett brott av viss svårighetsgrad eller då utlänningen har stannat kvar i Sveri- ge sedan uppehållstillståndet har upphört att gälla. Mot bakgrund av de sammanhang i vilka rörlighetsdirektivet använder begreppet ”utvisning” kan det förutsättas att begreppet inte är begränsat till den svenska inne- börden utan även kan avse en del av de svenska avvisningsfallen.

5.8.2Beslut om avlägsnande på grund av hänsyn till allmän ordning eller säkerhet

Regeringens förslag: En särskild bestämmelse om utvisning av utlän- ningar med uppehållsrätt på grund av hänsyn till allmän ordning och sä- kerhet, utöver nu gällande möjligheter till utvisning på grund av brott eller med stöd av lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll, LSU, skall införas. Några andra författningsändringar bedöms i detta avseende inte nödvändiga.

En utlänning som har uppehållsrätt och som kan styrka sin identitet och sitt medborgarskap, samt i förekommande fall att han eller hon är familjemedlem till en EES-medborgare, får inte avvisas. I stället skall avlägsnandet i sådant fall ske genom utvisning.

Utredningens förslag: Utredningen har bedömt att rörlighetsdirekti- vets bestämmelser om de grundläggande förutsättningarna för avvisning eller utvisning på grund av hänsyn till allmän ordning och säkerhet inte föranleder några författningsändringar.

Remissinstanserna: Har inte särskilt yttrat sig i frågan.

Skälen för regeringens förslag: I svensk rätt finns flera bestämmelser om avvisning och utvisning som kan sägas utgå från hänsynen till allmän ordning och säkerhet.

Av 8 kap. 1 § 5 NUtlL framgår att en utlänning får avvisas om han el- ler hon inte uppfyller de krav för inresa som föreskrivs i artikel 5 i Schengenkonventionen. Ett av kraven i artikel 5 i konventionen är att utlänningen inte är registrerad på s.k. spärrlista i Schengens informa- tionssystem. En utlänning får registreras på spärrlista om det finns beslut om det av en nationell myndighet eller domstol enligt landets lagstiftning och beslutet är grundat på att utlänningen utgör ett hot mot allmän ord- ning och säkerhet eller på att han har avvisats eller utvisats.

Av 8 kap. 1 § 6 NUtlL framgår vidare att en utlänning som under vissa förutsättningar har avvisats eller utvisats från en annan EES-stat även får avvisas från Sverige. För att bestämmelsen skall vara tillämplig skall det utländska beslutet vara grundat på att utlänningen underlåtit att följa gäl- lande bestämmelser om utlänningars inresa eller vistelse i den andra sta- ten eller, genom hänvisningen till 7 kap. 6 § NUtlL, på att det bl.a. före- ligger ett allvarligt hot mot den allmänna ordningen eller den inre säker- heten. Bestämmelsen är, i den del den hänvisar till 7 kap. 6 § NUtlL, inte

Prop. 2005/06:77

tillämplig på bl.a. EES-medborgare och vissa av dessas familjemedlem- mar från tredje land. Begreppet familjemedlem är dock i detta avseende inte lika omfattande som enligt rörlighetsdirektivet. Bestämmelsen byg- ger på direktivet 2001/40/EG om ömsesidigt erkännande av beslut om avvisning eller utvisning av medborgare i tredje land.

Avvisning kan därtill ske med stöd av 8 kap. 2 § första stycket NUtlL. I detta sammanhang är följande grunder för avvisning av intresse:

-Det kan antas att utlänningen under vistelsen i Sverige eller i något annat nordiskt land inte kommer att försörja sig på ett ärligt sätt (punkt 2).

-Det kan antas att utlänningen pga. tidigare frihetsstraff eller någon annan särskild omständighet kan antas komma att begå brott i Sverige eller något annat land (punkt 3).

-Utlänningen kan pga. tidigare verksamhet eller i övrigt komma att an- tas bedriva sabotage, spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet i Sverige eller i något annat nordiskt land (punkt 4).

-Det har med stöd av lagen (1996:95) om vissa internationella sank- tioner föreskrivits att utlänningen får avvisas (punkt 5).

Av 8 kap. 8 § NUtlL följer vidare att en utlänning får utvisas ur Sveri- ge, om han eller hon döms till svårare påföljd än böter och om gärningen är av sådant slag och övriga omständigheter är sådana att det kan antas att han eller hon kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet här i landet, eller om brottet med hänsyn till den skada, fara eller kränkning som det har inneburit för enskilda eller allmänna intressen är så allvarligt att han eller hon inte bör få stanna kvar. Fråga här är således om utvis- ning pga. brott.

Slutligen föreskrivs i 1 § lagen (1991:572) om särskild utlänningskon- troll, LSU, att en utlänning får utvisas om det behövs av hänsyn till rikets säkerhet, eller om det med hänsyn till vad som är känt om utlänningens tidigare verksamhet och övriga omständigheter kan befaras att han kom- mer att begå eller medverka till terroristbrott eller försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott. En förutsättning för sådan utvisning är att utlänningen inte avvisas eller utvisas med stöd av utlänningslagen.

Även om bestämmelserna om återkallelse av uppehållstillstånd i 7 kap. NUtlL inte kommer att ha någon praktisk betydelse för utlänningar med uppehållsrätt, bör något även sägas om dessa bestämmelser. I likhet med de nyss nämnda avvisnings- och utvisningsbestämmelserna omfattar även vissa av återkallelsebestämmelserna fall då en utlänning pga. hän- syn till allmän ordning och säkerhet inte längre bör ha rätt att uppehålla sig här. Själva utvisningen sker dock på den grunden att utlänningen efter återkallelsen saknar tillstånd att vistas i landet. Enligt 7 kap. 3 § NUtlL får uppehållstillstånd återkallas för en utlänning som rest in i landet bl.a. om det pga. tidigare verksamhet eller i övrigt kan antas att utlänningen kommer att bedriva sabotage, spioneri eller olovlig underrättelseverk- samhet i Sverige eller i något annat nordiskt land. Enligt 7 kap. 5 § NUtlL får uppehållstillstånd återkallas för en utlänning som har registre- rats på den spärrlista som avses i 3 § 2 lagen (2000:344) om Schengens informationssystem, om det finns särskilda skäl för en återkallelse.

Enligt regeringens bedömning är de nu nämnda avvisnings- och utvis- ningsmöjligheterna i NUtlL och LSU förenliga med artikel 27 i rörlig- hetsdirektivet. Vid beslut om avvisning med stöd av 8 kap. 2 § första

Prop. 2005/06:77

5.8.4Beslut om avlägsnande på annan grund än hänsynen till allmän ordning och säkerhet

Regeringens bedömning: De grunder för avvisning som anges i 8 kap. 1 § 3 och 2 § andra stycket NUtlL saknar praktisk betydelse för EES- medborgare och deras familjemedlemmar. Någon ändring av dessa be- stämmelser är inte nödvändiga. Regeringens bemyndigande i 7 kap. 9 § NUtlL att meddela föreskrifter om återkallelse av uppehållstillstånd kommer, i fråga om EES-medborgare och deras familjemedlemmar, att sakna praktisk betydelse. Det saknas dock i nuläget anledning att upphä- va bemyndigandet.

Utredningens bedömning: Utredningen har föreslagit att den be- stämmelse i utlänningsförordningen, som avser återkallande av uppe- hållstillstånd och som kommer att sakna tillämpningsområde, bör upphä- vas.

Remissinstanserna: Har inte särskilt yttrat sig över bedömningen.

Skälen för regeringens bedömning: I 2005 års utlänningslag finns flera bestämmelser som på något sätt avser avlägsnanden på andra grun- der än hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa. I avsnitt 6.3 har behandlats på vilket sätt möjligheterna till avvisning med stöd av 8 kap. 1 och 2 §§ NUtlL bör begränsas. Som tidigare nämnts i avsnitt 5.8.1.2 kan dock utvisning ske med stöd av 8 kap. 7 § NUtlL av en utlänning som har fått sitt uppehållstillstånd återkallat. Återkallelse kan härvid ske med stöd av bestämmelserna i 7 kap. NUtlL. Av 7 kap. 9 § NUtlL följer att regeringen får meddela föreskrifter om att uppehållstillstånd får återkal- las i andra fall än som anges i detta kapitel för de utlänningar som omfat- tas av EES-avtalet eller avtalet mellan EU och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer. Regering- en har meddelat sådana föreskrifter med stöd av motsvarande bemyndi- gande i 1989 års utlänningslag. Med stöd av 3 kap. 5 c § UtlF uppehålls- tillståndet återkallas för utlänningar som grundar sin vistelserätt på ge- menskapsrätten och som inte försörjer sig eller annars saknar medel för sitt uppehälle. Dessutom kan återkallelse av uppehållstillstånd beslutas för de familjemedlemmar som anges i 3 kap. 5 b UtlF och som inte läng- re har anknytning till en EES-medborgare eller en schweizisk medborga- re. Nämnda bestämmelser kommer, vad gäller EES-medborgare och de- ras familjemedlemmar, inte längre att fylla någon funktion, eftersom de inte kommer att vara skyldiga att inneha uppehållstillstånd i Sverige. Motsvarande bestämmelser kommer dock att behövas i fråga om schwei- ziska medborgare och deras familjemedlemmar. Regeringen bedömer därför att bemyndigandet i 7 kap. 9 § NUtlL bör finnas kvar.

Enligt 8 kap. 1 § 3 NUtlL får en utlänning avvisas om det vid ankoms- ten till Sverige framkommer att han eller hon tänker besöka något annat nordiskt land men saknar erforderligt tillstånd att resa dit. Bestämmelsen har sin grund i den ännu gällande nordiska passöverenskommelsen. Ge- nom överenskommelsen är varje nordiskt land skyldigt bl.a. att avvisa utlänningar som saknar inresetillstånd till ett annat nordiskt land som utlänningen tänker besöka. Enligt sin ordalydelse är bestämmelsen inte begränsad till att avse endast de utlänningar som kommer till Sverige för omedelbar genomresa till ett annat nordiskt land, utan gäller även gent-

Prop. 2005/06:77

5.8.6

Återreseförbud i vissa fall

Prop. 2005/06:77

Regeringens förslag: Migrationsverkets möjligheter att förena ett beslut om avvisning eller utvisning med ett förbud för utlänningen att under viss tid återvända till Sverige, skall i fråga om EES-medborgare och de- ras familjemedlemmar begränsas till sådana beslut om avvisning eller utvisning som grundar sig på hänsynen till allmän ordning eller säkerhet. Detsamma skall gälla beslut om avvisning eller utvisning som prövas av en migrationsdomstol, Migrationsöverdomstolen eller regeringen.

Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att det i utlännings- lagen införs en begränsning av Migrationsverkets möjlighet att förena vissa beslut om avlägsnande med förbud för utlänningen att återvända till Sverige. Såvitt gäller regeringens möjlighet att meddela sådana förbud lämnas inget författningsförslag men utredningens bedömning är att frå- gan bör uppmärksammas i det fortsatta lagstiftningsarbetet.

Remissinstanserna: Har inte särskilt yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Artikel 15.3 i rörlighetsdirektivet fö- reskriver att den som avlägsnats från en medlemsstat på andra grunder än hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa, inte får förbjudas att återvända. Enligt regeringens bedömning utgör denna bestämmelse hin- der mot en del av de återreseförbud som Migrationsverket kan meddela med stöd av 2005 års utlänningslag. Migrationsverkets möjligheter att meddela sådana förbud i fråga om EES-medborgare och deras familje- medlemmar bör därför begränsas till att avse fall i vilka beslut om av- lägsnande grundats på allmän ordning eller säkerhet. Av 8 kap. 21 § and- ra stycket NUtlL framgår att en migrationsdomstol, Migrationsöver- domstolen eller regeringen vid prövning av ett beslut om avvisning eller utvisning får besluta om återreseförbud, även om ingen lägre instans har meddelat ett sådant förbud. Den nyss nämnda inskränkningen av Migra- tionsverkets möjligheter att meddela återreseförbud bör på motsvarande sätt gälla även i dessa fall.

5.9Skydd mot avvisning och utvisning på grund av hän- syn till allmän ordning eller säkerhet

5.9.1Beaktande av personliga förhållanden

Regeringens förslag: Sådana hänsyn som enligt 8 kap. 11 § första styck- et NUtlL skall tas till utlänningens anknytning till det svenska samhället, skall tas inför alla utvisningsbeslut enligt 2005 års utlänningslag och la- gen om särskild utlänningskontroll, om besluten grundar sig på hänsynen till allmän ordning och säkerhet.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen har dock föreslagit att hänsyn skall tas till utlänningens an- knytning till det svenska samhället även inför vissa avvisningsbeslut.

Remissinstanserna: Åklagarmyndigheten i Stockholm delar utred- ningens bedömning att 4 kap. 10 § första stycket UtlL, som gäller utvis- ning på grund av brott, måste anses uppfylla de krav som artikel 28.1

ställer och det framstår därför som ändamålsenligt att låta innehållet i Prop. 2005/06:77 nämnda bestämmelse i UtlL gälla även säkerhetsärendena. När det gäller

LSU föreslås ändringen ske genom en hänvisning i 5 § till den föreslagna 4 kap. 2 a § UtlL. Eftersom 5 § redan nu innehåller hänvisningar till vissa regler i UtlL kan en sådan lösning i och för sig anses smidig. Den före- slagna bestämmelsen innebär emellertid att nya omständigheter måste beaktas vid utvisning avseende de personer som omfattas av direktivet (vilket blir än tydligare när det gäller bestämmelserna om stärkt skydd och mycket starkt skydd mot utvisning). Det bör därför övervägas om inte dessa nya omständigheter, som är av central betydelse vid prövning- en av utvisningsfrågan, bör framgå direkt av LSU. Det kan t.ex. ske ge- nom att vad som föreskrivs i den föreslagna 4 kap. 2 a § UtlL i tillämpli- ga delar förs in i 1 § LSU.

Skälen för regeringens förslag: Innebörden av artikel 28.1 är att den beslutande myndigheten måste beakta den berörda personens personliga förhållanden innan myndigheten av hänsyn till allmän ordning m.m. be- slutar att avlägsna denne. När det gäller beslut om avlägsnande enligt svensk rätt finns liknande regler i 8 kap. 11 § första stycket NUtlL. Den- na bestämmelse anger särskilt vissa omständigheter som skall beaktas när en domstol överväger att utvisa en utlänning pga. brott. Domstolen skall därvid ta hänsyn till utlänningens anknytning till det svenska samhället och särskilt beakta utlänningens levnadsomständigheter, om utlänningen har barn i Sverige och, om så är fallet, barnets behov av kontakt med ut- länningen, hur kontakten har varit och hur den skulle påverkas av att ut- länningen utvisas, utlänningens övriga familjeförhållanden samt hur länge utlänningen har vistats i Sverige.

Vad som anges i 8 kap. 11 § första stycket NUtlL måste anses uppfylla de krav som artikel 28.1 ställer. Såvitt gäller utvisning pga. brott saknas således anledning att komplettera bestämmelserna. Hänsynen till allmän ordning eller säkerhet kan dock föranleda andra beslut om avlägsnande. Även utvisning enligt 1 § LSU kan förekomma. För de senare fallen sak- nas regler om beaktande av utlänningens personliga förhållanden. Artikel 28.1 får dock anses omfatta även sådana beslut om avlägsnande av en utlänning. För att uppfylla artikelns krav även såvitt gäller dessa andra beslut om avlägsnande bör regeln i 8 kap. 11 § första stycket NUtlL om- fatta alla sådana beslut. När det gäller utvisning enligt lagen om särskild utlänningskontroll bör en hänvisning till 8 kap. 11 § första stycket NUtlL göras i 5 § nämnda lag, som redan nu innehåller hänvisningar till vissa regler i 2005 års utlänningslag. Hänvisningen bör ha innebörden att de hänsynstaganden som avses i 8 kap. 11 § första stycket NUtlL skall göras även vid handläggning enligt LSU. Varken i fråga om utvisning enligt 2005 års utlänningslag eller utvisning enligt lagen om särskild utlän- ningskontroll finns anledning att låta regeln avse andra utlänningar än medborgare i EES-stater eller deras familjemedlemmar.

5.9.2

Stärkt skydd mot utvisning

Prop. 2005/06:77

Regeringens förslag: En utlänning som har permanent uppehållsrätt skall få utvisas på grund av brott endast när det finns synnerliga skäl. En liknande regel, med innebörden att synnerliga skäl måste föreligga för att utvisning i andra fall av personer med permanent uppehållsrätt på grund av hänsyn till allmän ordning och säkerhet skall kunna ske, skall införas. Detta skall gälla även vid utvisning enligt lagen om särskild utlännings- kontroll.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Åklagarmyndigheten i Stockholm delar utred- ningens bedömning att kravet på synnerliga skäl i 4 kap. 10 § andra stycket UtlL väl motsvarar vad som i artikel 28.2 avses med ”ett allvar- ligt hot mot allmän ordning eller säkerhet”. Det bör emellertid övervägas om inte detta krav bör framgå direkt av LSU, förslagsvis i dess 1 §.

Skälen för regeringens förslag: Såvitt gäller utvisning pga. brott an- ges i 8 kap. 12 § första stycket NUtlL att ”synnerliga skäl” måste förelig- ga bl.a. om det gäller en person som, när åtal väcktes, hade permanent uppehållstillstånd i Sverige sedan fyra år tillbaka eller som då hade bott i Sverige i minst fem år.

Av artikel 28.2 följer att utvisning av den som har permanent uppe- hållsrätt förutsätter att fråga är om ett allvarligt hot mot allmän ordning eller säkerhet. Det kan här påpekas att enligt artikel 27.2 kan utvisning av en unionsmedborgare eller familjemedlem – även de som inte har per- manent uppehållsrätt – ske endast om den personens beteende utgör ett ”verkligt, faktiskt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse”. Båda artiklarna förutsätter således att det skall vara fråga om ett allvarligt hot i detta avseende, men eftersom artikel 28.2 skall utgöra ett förstärkt skydd mot utvisning krävs att det, i jämförelse med artikel 27.2, måste föreligga starkare skäl för utvisning av den som innehar permanent uppehållsrätt. Liksom artikel 28.1 kan 28.2 i princip anses avse både utvisnings- och avvisningsbeslut. Regeln gäller som nämnts endast dem som har permanent uppehållsrätt. Sådan rätt skall som huvudregel förvärvas efter fem års vistelse i den mottagande med- lemsstaten, men direktivet anger också vissa undantag som innebär att uppehållsrätten kan bli permanent avsevärd tid dessförinnan. Som dessa regler om förtida permanent uppehållsrätt är konstruerade kan i vissa fall en person få permanent uppehållsrätt redan efter en mycket kort vistelse i den mottagande medlemsstaten. Det kan t.ex. gälla en anhörig till en ar- betstagare som förvärvar förtida permanent uppehållsrätt enligt artikel 17.1. Enligt artikel 17.3 kan den anhörige i den situationen själv förvärva permanent uppehållsrätt, utan att det kan ställas några krav på att denne skall ha vistats i landet en viss tid. Detta innebär att avvisning i sällsynta fall skulle kunna komma i fråga för en person som har permanent uppe- hållsrätt. Mot bakgrund av att avvisning inte skall få ske av en utlänning med uppehållsrätt, utgör detta emellertid inget problem.

Enligt regeringens mening uppfyller 8 kap. 12 § första stycket NUtlL i princip kravet i artikel 28.2. Den måste dock anpassas så att den uttryck- ligen omfattar utlänningar som har permanent uppehållsrätt. Detta efter-

som permanent uppehållsrätt i vissa fall kan tillkomma en utlänning som

inte har varit bosatt i Sverige i fem år. Fråga är vidare vid vilken tidpunkt utlänningen skall ha permanent uppehållsrätt för att bestämmelsen skall vara aktuell. I övriga fall enligt 8 kap. 12 § första stycket NUtlL är det förhållandena på dagen för åtals väckande som avgör om synnerliga skäl för utvisning måste föreligga. Som artikel 28.2 lyder ligger det dock närmare till hands att domstolen måste utgå från förhållandena vid tid- punkten för beslutet i utvisningsfrågan, varför istället denna tidpunkt bör gälla.

5.9.3Mycket starkt skydd mot utvisning

Regeringens förslag: Utvisning på grund av brott skall få ske av en EES-medborgare som har uppehållit sig i Sverige under tio år eller som är barn endast om utvisningen är oundgängligen nödvändig av hänsyn till allmän säkerhet. Detsamma skall gälla även i övriga fall av utvisning enligt 2005 års utlänningslag på grund av hänsyn till allmän ordning och säkerhet, samt för utvisning enligt lagen om särskild utlänningskontroll.

Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att det skall förelig- ga ”tvingande hänsyn till allmän säkerhet” för att utvisning pga. brott skall få ske av en EES-medborgare som har uppehållit sig i Sverige un- der tio år eller som är barn.

Remissinstanserna: Åklagarmyndigheten i Stockholm har anfört att direktivet inte ger någon vägledning angående vad som avses med ”tvingande hänsyn till allmän säkerhet”. Utredningen menar att det bör anses innebära att det skall föreligga starkare skäl än vad som uttrycks med ”synnerliga skäl”. Åklagarmyndigheten anser att mycket talar för denna bedömning. ”Tvingande hänsyn till allmän säkerhet” torde, i en- lighet med sedvanligt språkbruk, kunna förstås så att utvisning endast får ske om en person bedöms vara så farlig att han eller hon bör utvisas obe- roende av hur stark anknytningen är till den mottagande medlemsstaten. Så torde enligt Åklagarmyndigheten regelmässigt vara fallet beträffande personer som gjort sig skyldiga till synnerligen grova brott såsom t.ex. mord, terroristbrott eller viss typer av allmänfarliga brott, högmålsbrott och brott mot rikets säkerhet. Detsamma torde gälla personer som, utan att ha dömts för brott, av olika skäl kan anses utgöra ett särskilt allvarligt hot mot rikets säkerhet. Av artikel 28.3 framgår emellertid att det över- lämnas åt medlemsstaterna att själva definiera detta uttryck. Det bör vi- dare övervägas om inte begreppet ”tvingande hänsyn till allmän säker- het” bör framgå direkt av lagen om särskild utlänningskontroll, förslags- vis av lagens inledande bestämmelse. Barnombudsmannen ifrågasätter om det finns någon situation när det skulle vara till barnets bästa att utvi- sa barnet för att skilja honom eller henne från olämpliga föräldrar och anser därför att denna del av förslaget bör utgå.

Skälen för regeringens förslag: I artikel 28.3 anges att det för två sär- skilda kategorier av unionsmedborgare måste föreligga mycket starka skäl – ”tvingande hänsyn till allmän säkerhet” – för att utvisning skall kunna ske. Enligt regeringens mening får uttrycket ”tvingande hänsyn” anses innebära att det skall föreligga starkare skäl för utvisning än vad som i nu gällande rätt uttrycks med begreppet ”synnerliga skäl”. Detta är

Prop. 2005/06:77

i konsekvens med att det nu föreslås att ”synnerliga skäl” för utvisning Prop. 2005/06:77 måste föreligga beträffande dem som har permanent uppehållsrätt och

eftersom artikel 28.1 avser ett än starkare skäl än så. I brist på ett adekvat svenskt uttryck i detta avseende bör det i den svenska författningstexten anges att utvisning skall få ske endast om detta är ”oundgängligen nöd- vändigt” av hänsyn till allmän säkerhet. Det bör särskilt poängteras att utvisning inte får ske med hänsyn till ”allmän ordning” utan endast av hänsyn till ”allmän säkerhet”. De kategorier som skall omfattas av det stärkta skyddet mot utvisning är dels EES-medborgare som har uppehål- lit sig i landet under de föregående tio åren, dels underåriga, dvs. perso- ner under 18 år. Begreppet underårig motsvarar härvid den definition av begreppet barn som anges i 1 kap. 2 § NUtlL. När det gäller barn får dock utvisning ske förutsatt att det kan anses vara till barnets bästa enligt Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter av den 20 novem- ber 1989. Enligt artikel 3.1 i nämnda konvention skall, vid alla åtgärder som rör barn, barnets bästa komma i främsta rummet. Artikeln är en por- talbestämmelse och avser att vägleda vid tillämpning av konventionens övriga bestämmelser. Enligt artikel 9.1 skall konventionsstaterna säker- ställa att barn inte skiljs från sina föräldrar – vilket kan bli följden av bl.a. utvisning av barnet – utom i de fall när berörda myndigheter har funnit att ett sådant åtskiljande är nödvändigt för barnets bästa. Barnkon- ventionens bestämmelser bör naturligtvis beaktas i de fall ett avlägsnande av en underårig kan komma i fråga, men såvitt gäller den svenska för- fattningstextens lydelse får det bedömas tillräckligt att återge vad rörlig- hetsdirektivet föreskriver i denna del.

Såvitt gäller utvisning pga. brott anser regeringen att det av 8 kap. 12 § NUtlL bör framgå att utvisningen av en medborgare i en EES-stat som har uppehållit sig i Sverige de föregående tio åren skall få ske endast om detta är oundgängligen nödvändigt. Detsamma bör även gälla annan ut- visning av hänsyn till allmän ordning och säkerhet. Motsvarande be- stämmelser bör införas i fråga om underårigas stärkta skydd mot utvis- ning. För LSU-fallen bör en utökad hänvisning till 2005 års utlänningslag göras i 5 § LSU. På samma sätt som angetts i avsnitt 5.9.2 skall den rele- vanta tidpunkten – vid vilken utlänningen skall ha uppehållit sig i landet under de föregående tio åren, alternativt är under 18 år – vara tidpunkten för beslutet i utvisnings- eller avvisningsfrågan.

5.10Utformning och tillhandahållande av vissa beslut samt tidsfrist för verkställighet

5.10.1Utformning och tillhandahållande av vissa beslut

Regeringens bedömning: Vad som anges i artikel 30 i rörlighetsdirekti- vet i fråga om utformning och tillhandahållande av beslut som inskränker den fria rörligheten för EES-medborgare och deras familjemedlemmar, föranleder inga författningsändringar. Detsamma gäller vad som sägs i nämnda artikel om möjligheten att i vissa fall, med hänsyn till statens säkerhetsintressen, underlåta att lämna den berörda personen fullständig information om grunderna för ett sådant beslut.

Utredningens bedömning: Utredningen har föreslagit att bestämmel- ser om delgivning av beslut om att inte bevilja visering för en EES- medborgares familjemedlem som inte själv är EES-medborgare, samt vid återkallelse av sådan visering, införs. Vidare har föreslagits att bestäm- melser införs om delgivning av alla beslut om avlägsnande som rör EES- medborgare och deras familjemedlemmar. Besluten skall skriftligen del- ges den berörda personen på ett språk som han eller hon förstår. Liknan- de regler införs i lagen om särskild utlänningskontroll avseende beslut om utvisning enligt den lagen.

Remissinstanserna: Riksdagens ombudsmän – JO – har anfört att or- det ”skriftligen” kan utgå eftersom delgivning normalt verkställs enligt bestämmelserna i delgivningslagen (1970:428). Istället bör det framgå att det är beslutet om avvisning eller utvisning som måste vara skriftligt av- fattat på ett språk som utlänningen förstå. Göta hovrätt har angett att di- rektivets krav på delgivning samt översättning av utvisningsbeslut är svå- ra att leva upp till genom standardiserade blanketter. Hovrätten utesluter inte att förändringen för domstolarnas räkning kommer att ge upphov till mer än marginella kostnader. Länsrätten i Skåne län anser att ett krav på delgivning av beslut kan vara betungande. Länsrätten påtalar att det i betänkandet inte diskuteras om delgivning får ske med stöd av 12 § och 15 § delgivningslagen (1970:428) och att ett klargörande bör ske. Vidare vill länsrätten påpeka att det saknas lagliga förutsättningar för att få bi- stånd av medlemsstaternas domstolar när det gäller delgivning av för- valtningsrättsliga domar i andra medlemsstater – till skillnad från hand- lingar och ärenden av civilrättslig natur (jfr Rådets förordning (EG) nr 1348/2000 av den 29 maj 2000 om delgivning i medlemsstaterna av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur) – , vilket försvårar det praktiska genomförandet av lagens krav på obligatorisk delgivning när parten inte befinner sig i Sverige. Vidare anser länsrätten att begreppet ett språk som den berörda personen förstår i fråga om över- sättning av beslut bör belysas närmare. Säkerhetspolisen har pekat på de praktiska svårigheter som kan uppstå när beslut skriftligen måste delges den berörde och det inte kan anses tillräckligt att en auktoriserad tolk muntligen översätter beslutet. Vidare kan svårigheter uppstå i samband med brådskande beslut om utvisning som meddelats enligt LSU.

Skälen för regeringens bedömning: Av artikel 30.1 följer att varje beslut som fattas i enlighet med artikel 27.1 skriftligen delges de berörda på sådant sätt att de kan förstå beslutets innehåll och följder. Som tidiga- re redogjorts för i avsnitt 5.17 skall dock artikeln omfatta alla beslut som inskränker den fria rörligheten. I artikel 30.2 anges därtill att de berörda skall ges exakt och fullständig information om de hänsyn till allmän ord- ning, säkerhet eller hälsa som ligger till grund för ett beslut som gäller dem, såvida detta inte strider mot statens säkerhetsintressen. Slutligen anges i artikel 30.3 vilka uppgifter som delgivningen skall innehålla. I delgivningen skall bl.a. anges tidsfristen för den utvisade eller avvisade utlänningen att lämna den berörda medlemsstatens territorium.

Av såväl rättegångsbalken som förvaltningslagen och förvaltningspro- cesslagen följer att den beslutande domstolen eller myndigheten i domar och beslut skall redogöra för beslutet samt ange de skäl som har bestämt utgången. Domar och beslut skall skriftligen tillhandahållas den enskilde, även i de fall att en domstol har avkunnat dom i samband med en muntlig

Prop. 2005/06:77

förhandling. Generellt gäller dessutom enligt svensk rätt att den besluts- fattande myndigheten skall upplysa part om hur och inom vilken tid överklagande kan ske, om överklagande av avgörandet är möjligt. Vad som i svensk rätt anges om utformningen av beslut och domar motsvarar således de krav som anges i artikel 30 i rörlighetsdirektivet. Det finns i svensk rätt ingen generell skyldighet för domstolar och andra myndighe- ter att låta översätta sina avgöranden till för ett för den berörde begripligt språk. Någon sådan skyldighet föreskrivs dock inte i artikel 30. I kom- missionens förslag till direktivet (KOM [2001] 257 slutlig) angavs dess- utom att det inte är något krav att beslutet översätts till den berörda per- sonens modersmål. Det kan också konstateras att det såväl enligt rätte- gångsbalken som förvaltningsprocesslagen finns en skyldighet för rätten att i samband med muntlig förhandling anlita tolk, om parten inte be- härskar det svenska språket. För det fallet att en dom eller ett beslut av- kunnas i samband med muntlig förhandling kommer således skälen och domslutet eller beslutet att framgår för den enskilde genom tolkning. En EES-medborgare och hans eller hennes familjemedlem kommer dessut- om att ha tillgång till offentligt biträde i alla fall där utvisning kan bli aktuell. I samband därmed kommer den berörde att ha möjlighet att få beslutet närmare förklarat för sig och, vid behov, översatt till ett språk som han eller hon förstår. Regeringen bedömer sammantaget att svensk rätt uppfyller vad som sägs rörande tillhandahållande och utformning av beslut i artikel 30.

Enligt artikel 30.2 finns möjlighet att för part hemlighålla i vart fall vissa delar av skälen till ett beslut om avlägsnande, om så krävs av hän- syn till statens säkerhetsintressen. Enligt regeringens mening får de möj- ligheter i svensk rätt att i vissa fall sekretessbelägga besluts- eller dom- skäl anses tillräckliga. Några författningsändringar är således i detta av- seende inte nödvändiga.

5.10.2Tidsfristen för verkställighet

Regeringens förslag: Verkställighet av ett beslut om avlägsnande av EES-medborgare och deras familjemedlemmar som har rest in i Sverige får ske tidigast en månad efter det att personen fått del av beslutet, om inte särskilda omständigheter föranleder en mer skyndsam verkställighet.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Har inte särskilt yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Huvudregeln enligt svensk rätt är att verkställighet av ett beslut om avlägsnande får ske först när beslutet har vunnit laga kraft, vilket sker genom att tiden för överklagande – när ett sådant är möjligt – löper ut utan att talan har förts mot beslutet. En s.k. nöjdförklaring kan dock i vissa fall medföra att verkställighet kan ske utan hinder av att avgörandet inte vunnit laga kraft (se 12 kap. 7 § NUtlL). Vanligtvis måste således en viss tid, vars längd beror bl.a. på vilken instans som har fattat beslutet om avlägsnande, löpa innan utlän- ningen kan tvingas lämna landet. Undantag av stor praktisk betydelse finnas dock. Enligt 12 kap. 6 § NUtlL får polismyndighetens beslut om avvisning verkställas även om beslutet har överklagats. Detsamma gäller

Prop. 2005/06:77

sådana beslut av Migrationsverket där verket inte har exklusiv beslutan- derätt enligt 8 kap. 4 § andra stycket NUtlL. Av 12 kap. 6 § NUtlL fram- går vidare att Migrationsverkets beslut om avvisning enligt 8 kap. 4 § första stycket får verkställas även om beslutet inte har vunnit laga kraft, om verket enligt 8 kap. 6 § har förordnat särskilt om detta. För samtliga dessa fall, liksom vid utvisning pga. brott enligt en allmän domstols la- gakraftvunna dom eller beslut, gäller enligt 8 kap. 12 § NUtlL att beslutet skall verkställas snarast möjligt. För övriga fall gäller att en avvisad re- spektive utvisad utlänning skall lämna landet inom två respektive fyra veckor från det att beslutet vann laga kraft, om inte annat bestämts i be- slutet. Enligt 13 § LSU skall, om inhibition inte har meddelats, ett beslut om utvisning enligt den lagen verkställas så snart detta kan ske.

Även om verkställighet kan eller skall ske enligt de ovan berörda be- stämmelserna finns det i 12 kap. NUtlL och i lagen om särskild utlän- ningskontroll särskilda regler avseende hinder mot verkställighet, vilka kan medföra att verkställigheten skjuts på framtiden. Dessa regler saknar dock betydelse i detta sammanhang.

Ordalydelsen i artikel 30, särskilt i förening med hänvisningen i artikel 15.1, kan ge intrycket att bestämmelsen kan gälla även sådana beslut om avvisning som den svenska polismyndigheten fattar i samband med inre- sekontroller, dvs. beslut som innebär att en utlänning hindras från att resa in i landet. En sådan tolkning är dock inte rimlig. En förutsättning för att utlänningen skall få en tidsfrist att lämna landet måste vara att han fak- tiskt har rest in. Den nu behandlade delen av artikel 30.3 har därför inte betydelse för sådana avvisningar som beslutas vid polismyndighetens inresekontroller. För övriga beslut om avvisning eller utvisning skall emellertid, som huvudregel, gälla en i vart fall månadslång frist innan verkställighet av beslutet kan ske. Tiden skall räknas från den tidpunkt då den enskilde fick del av beslutet. Det bör noteras att den föreslagna be- stämmelsen inte ersätter nu gällande bestämmelser om förutsättningar för verkställighet, utan lägger till ytterligare en förutsättning som måste vara uppfylld för att verkställighet skall kunna ske. Verkställighet skall såle- des inte kunna ske enbart på den grunden att en månad förflutit från tid- punkten då den enskilde fick del av beslutet om avlägsnande; övriga för- utsättningar enligt 12 kap. NUtlL måste även fortsättningsvis vara för handen.

Förutom huvudregeln om en månadslång frist innan verkställighet kan ske bör den föreslagna bestämmelsen, i enlighet med artikel 30.3, ge ut- rymme för tidigare verkställighet ”i väl bestyrkta brådskande fall”. Fråga är dock vad som menas med detta uttryck. Om den berörda personen har nöjdförklarat sig – vilket innebär att han eller hon inte längre kan över- klaga beslutet om avlägsnande – kan det förefalla onödigt att skjuta på verkställigheten till dess månadsfristen löpt ut, om övriga förutsättningar för verkställighet är uppfyllda. Såsom artikel 30.3 är formulerad krävs dock, för att tidigarelägga verkställigheten, att någon särskild omständig- het medför att det brådskar. Någon brådska kan inte anses föreligga en- bart av det skälet att utlänningen inte kan överklaga beslutet. Om emel- lertid utlänningen är tagen i förvar i avvaktan på verkställigheten – en långt ifrån ovanlig situation – finns det skäl att verkställa avlägsnandet snarast så att inte utlänningen är frihetsberövad längre tid än vad som är nödvändigt. En sådan situation torde kunna vara ett exempel på när verk-

Prop. 2005/06:77

ställigheten kan anses ”brådskande” i artikelns mening. I många av de Prop. 2005/06:77 fall i vilka ytterligare överklaganden inte kan ske – t.ex. när regeringen

har beslutat i ett säkerhetsärende – torde undantaget för ”brådskande fall” i praktiken utgöra en huvudregel.

5.11Rättssäkerhetsgarantier

5.11.1Krav på tillgång till rättslig prövning

Regeringens förslag: Migrationsverkets beslut om avslag på en ansökan om visering eller återkallelse av visering för en utlänning som är famil- jemedlem till en EES-medborgare utan att själv vara EES-medborgare, får överklagas till en migrationsdomstol.

Utredningens bedömning: Den instans- och processordning som fö- reslås i regeringens lagrådsremiss av den 17 mars 2005 uppfyller till sto- ra delar rörlighetsdirektivets krav på rättslig prövning. Det bör införas möjligheter för dem som är anhöriga till EES-medborgare m.fl. att till domstol överklaga beslut att inte utfärda visering samt beslut att återkalla visering. I fråga om verkställighet av beslut om avlägsnande bör införas kompletterande regler, med innebörden att ett yrkande om inhibition i vissa fall utgör hinder mot verkställighet till dess yrkandet prövats.

Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm har som sin uppfatt- ning anfört att artikel 31 i direktivet talar för att det bör införas möjlighe- ter för dem som är anhöriga till EES-medborgare m.fl. att till migrations- domstol överklaga viseringsbeslut som går utlänningen emot. Kammar- rätten har konstaterat att frågan inte har beaktats i lagstiftningsarbetet med den nya utlänningslagen (prop. 2004/05:170) och att inget förslag till domstolsprövning av viseringsbeslut har lagts fram. Frågan bör därför behandlas i nu aktuellt lagstiftningsarbete. Kammarrätten har vidare delat utredningens tveksamhet om direktivets artikel 31 verkligen medger att det i säkerhetsärenden och utvisningsärenden enligt lagen om särskild utlänningskontroll enligt förslaget till ny utlänningslag är regeringen och inte Migrationsöverdomstolen som slutligt prövar ett överklagande samt påtalat att det är viktigt att denna fråga behandlas i det fortsatta lagstift- ningsarbetet. Åklagarmyndigheten i Stockholm har anfört att det är tvek- samt om regeringens förslag till ny Instans- och processordning i utlän- nings- och medborgarskapsärenden (prop. 2004/05:170) uppfyller kraven i artikel 31. Åklagarmyndigheten framhåller att, även om samtliga EU- språk är officiella språk, så är engelska och franska de två språk som hu- vudsakligen används vid förhandlingsarbetet inom EU. Den engelska och franska lydelsen torde därför ha stor betydelse. Säkerhetspolisen vill fäs- ta uppmärksamhet vid att det kan uppstå svårigheter om artikel 31.1 in- nebär ett krav på ”domstolsprövning” istället för ”rättslig prövning”. Skälet är att Säkerhetspolisen kan ha tillgång till underrättelseinforma- tion som andra länder lämnat med förbehåll att uppgifterna inte får an- vändas i domstol. Däremot kan uppgifterna lämnas till Migrationsverket och regeringen.

Skälen för regeringens förslag	Prop. 2005/06:77
Den svenska instans- och processordningen i utlänningsärenden enligt den
nya utlänningslagen
Genom antagandet av 2005 års utlänningslag kommer formerna för
prövning av utlänningsärenden att avsevärt förändras. Utlänningsnämn-
den kommer att upphöra och dess uppgifter som överprövningsinstans
övertas av migrationsdomstolar (vissa länsrätter) och Migrationsöver-
domstolen (Kammarrätten i Stockholm). Även i övrigt kommer instans-
och processordningen i utlänningsärenden att förändras.
Bestämmelser om avvisning och utvisning finns i 8 kap. NUtlL. Enligt
3 § första stycket samma lag skall Migrationsverket pröva avvisningsfrå-
gor i ungefär samma utsträckning som enligt 1989 års utlänningslag. En
ändring är dock att Migrationsverket är behörigt att som första instans
pröva även övriga avvisningsfrågor oavsett hur länge utlänningen har
vistats i landet. För alla avvisningsfall har införts regeln att beslut om
avvisning i första instans inte får fattas senare än tre månader efter det att
första ansökan om uppehållstillstånd gjorts efter ankomsten till Sverige.
Det kan här påpekas att en konsekvens av att EES-medborgare m.fl. inte
längre behöver ha uppehållstillstånd blir att det i praktiken inte kommer
att finnas någon tidsgräns för avvisning av sådana utlänningar. Polis-
myndigheten skall enligt 8 kap. 3 § NUtlL pröva de frågor om avvisning
som inte anges särskilt i 3 § första stycket. Som tidigare nämnts är dock
även Migrationsverket behörigt att besluta i dessa fall. Polismyndigheten
skall få överlämna ärenden om avvisning till Migrationsverket om det är
tveksamt om utlänningen skall avvisas. Migrationsverket skall vidare
pröva fråga om utvisning av den utlänning som saknar pass eller de till-
stånd som krävs för att få uppehålla sig i landet och som inte avvisas av
dessa skäl (6 §). Frågor om utvisning pga. brott prövas av allmän dom-
stol (8 §).
Beslut om visering skall enligt 3 kap. 5 § NUtlL meddelas av Migra-
tionsverket. Även Regeringskansliet (Utrikesdepartementet) får meddela
sådana beslut. I 6 § finns bestämmelser om bemyndiganden av andra
myndigheter att fatta viseringsbeslut. Beslut om återkallelse av visering
skall enligt 7 kap. 8 § NUtlL meddelas av den myndighet som har bevil-
jat viseringen eller av Migrationsverket.
Bestämmelser om överklagande av förvaltningsmyndigheternas beslut
finns i 14 kap. NUtlL. Polismyndighetens beslut om avvisning skall
överklagas till Migrationsverket (2 §). Migrationsverkets beslut om av-
visning eller utvisning skall som huvudregel överklagas till en migra-
tionsdomstol (3 §). Migrationsdomstolens beslut kan överklagas till Mi-
grationsöverdomstolen (16 kap. 9 § NUtlL), dock inte beslut i mål om
avvisning som i första instans prövats av polismyndighet. Beslut att inte
utfärda visering eller att återkalla visering skall inte kunna överklagas.
Särskilda regler om överklagande skall enligt 14 kap. 11-13 §§ NUtlL
gälla för säkerhetsärenden. Med säkerhetsärenden skall enligt 1 kap. 9 §
NUtlL förstås bl.a. sådana ärenden i vilka Säkerhetspolisen av skäl som
rör rikets eller allmän säkerhet förordar att en utlänning skall avvisas
eller utvisas. I säkerhetsärendena skall överklagande av Migrationsver-
kets beslut i ett avvisnings- eller utvisningsärende inte göras till en mi-	90
	90

grationsdomstol utan till regeringen. Innan regeringen avgör ärendet skall dock Migrationsöverdomstolen hålla förhandling, om det inte är uppen- bart onödigt. Enligt prop. 2004/05:170, s. 309 torde förhandling kunna underlåtas i princip endast om utlänningen inte befinner sig i landet. Domstolen skall sedan med eget yttrande lämna ärendet vidare till reger- ingen som är andra och sista instans.

Vad slutligen gäller beslut om utvisning enligt LSU skall sådana beslut meddelas av Migrationsverket som första instans. Frågan om utvisning skall tas upp på ansökan av Säkerhetspolisen. Migrationsverkets beslut i fråga om utvisning får överklagas till regeringen. Vid överklagandet skall dock handlingarna i ärendet lämnas över till Migrationsöverdomstolen, som skall hålla förhandling i ärendet. Under handläggningen i domstolen är såväl Migrationsverket som Säkerhetspolisen utlänningens motpart. Dessa myndigheter skall under förhandlingen redogöra för omständighe- terna i ärendet. Utlänningen skall höras och ges tillfälle att uttala sig om de omständigheter som åberopas. Domstolen skall därefter med ett eget yttrande lämna handlingarna vidare till regeringen. Domstolen skall där- vid yttra sig över samtliga omständigheter av betydelse i ärendet, även i frågor om bevisvärdering. Särskilt skall i yttrandet anges om det finns hinder mot verkställighet av ett utvisningsbeslut. Om domstolen finner att verkställighetshinder föreligger är yttrandet i den delen bindande för regeringen, på sätt att regeringen, om den beslutar om utvisning, skall förordna att beslutet tills vidare inte får verkställas. Regeringen skall i sådant fall ompröva utvisnings- och inhibitionsbeslutet när det finns skäl till det. Om regeringen vid omprövning överväger att häva ett inhibi- tionsförordnande skall först Migrationsöverdomstolen yttra sig. Om domstolen finner att det alltjämt föreligger hinder mot verkställighet är detta bindande för regeringen.

Kravet på tillgång till rättslig prövning i artikel 31

Innehållet i artikel 31, som behandlar rätten till domstolsprövning och vissa därmed sammanhängande frågor, har tidigare redogjorts för i av- snitt 5.19. Ordalydelsen i artikel 31 kan i viss mån föranleda olika tolk- ningar om vilka närmare krav som ställs i artikeln. Främst gäller detta frågan om det krävs att den berörda personen under alla omständigheter skall ha möjlighet att få sin sak prövad av minst en domstol, eller om möjlighet till överprövning vid en förvaltningsmyndighet kan vara till- räcklig. Enligt artikel 31.1 skall de berörda personerna, för att kunna överklaga eller begära omprövning av ett beslut ”ha tillgång till dom- stolsprövning och, i förekommande fall, till prövning av administrativ myndighet. Den motsvarande texten i den engelska språkversionen är ”have access to judicial and, where appropriate, administrative redress procedures”, medan den franska talar om ”ont accés aux voies de recours juridictionelles et, le cas échéant, administratives” och den tyska ”Gegen eine Entscheidung aus Gründen der öffentlichen Ordnung, Sicherheit oder Gesundheit müssen die Betroffenen einen Rechtsbehelf bei einem Gericht und gegebenfalls bei einer Behörde des Aufnahmemitgliedstaats einlegen können”. I artikel 31.3 nämns i den svenska versionen åter ”domstolsprövning”, medan de engelska, franska och tyska versionerna använder mer allmänt hållna uttryck som ”redress procedures”, ”les pro-

Prop. 2005/06:77

cédures de recours” respektive ”Rechtsbehelfsverfahren”. Det kan kon- stateras att utifrån de svenska och tyska versionernas ordalydelse ligger det närmast till hands att artikeln ställer krav på domstolsprövning, me- dan de franska och engelska versionerna däremot synes ge uttryck för ett krav på rättslig prövning. Motivuttalanden avseende artikel 31 finns bl.a. i kommissionens ändrade förslag till direktivet (KOM [2003] 199 slutlig) samt i rådets gemensamma ståndpunkt (nr 6/2004).

Som framgår ovan är tolkningen av artikel 31.1 inte helt klar. Lokutio- nen ”… och, i förekommande fall, till prövning av administrativ myn- dighet” skulle kunna avse fall i vilka vissa beslut av förvaltningsmyndig- het enligt den nationella instansordningen inte omedelbart kan överkla- gas till domstol, utan först måste överklagas till annan förvaltningsmyn- dighet. Ett svenskt exempel på en sådan situation är att polismyndighe- tens beslut skall överklagas till Migrationsverket, vilken ordning således är förenlig med artikel 31.1.

Som tidigare nämnts avser kravet på överprövning i artikel 31 alla de beslut som begränsar den fria rörligheten för unionsmedborgare och de- ras familjemedlemmar. Såvitt gäller beslut om avvisning eller utvisning i allmänhet skall den utlänning som blir föremål för ett sådant beslut ha möjlighet att få saken prövad i minst en domstol. Kraven i artiklarna 31.1 och 31.3 i dessa delar är således uppfyllda. När det gäller registrering finner regeringen dock att det saknas rätt enligt direktivet att få överklaga Migrationsverkets beslut att inte registrera en EES-medborgare. Registre- ringen i sig är inte rättighetsbärande utan utgör endast ett intyg på att vederbörande har uppehållsrätt. Avsaknaden av ett sådant intyg innebär inte att personen i fråga inte har rätt att vistas här. Att Migrationsverket skulle avslå en ansökan om registrering kan bero på att vederbörande exempelvis inte har presterat nödvändigt intyg om exempelvis anställ- ning. Den berörde lider här inte någon rättsförlust utan kan ansöka om registrering på nytt. I samband med att en EES-medborgare skall avvisas eller utvisas för att han eller hon saknar uppehållsrätt träder dock de na- tionella reglerna in. Om en EES-medborgare inte har uppehållsrätt måste vederbörande ha uppehållstillstånd enligt nationell rätt och skall därmed ha rätt att överklaga ett avlägsnandebeslut till migrationsdomstol. Dom- stolen måste då även pröva om vederbörande har uppehållsrätt.

Vad gäller beslut om visering saknas i 2005 års utlänningslag möjlig- het för utlänningen att överklaga sådana beslut som går honom eller hen- ne emot. Med hänsyn till vad som nyss sagts bör dock en sådan möjlighet införas för utlänningar som enligt rörlighetsdirektivet är familjemedlem- mar till en EES-medborgare och som skall ha visering när de reser in i Sverige. Ett sådant överklagande bör kunna ske till Migrationsdomstolen.

Vad gäller säkerhetsärendena enligt 2005 års utlänningslag och alla ut- visningsbeslut enligt lagen om särskild utlänningskontroll framgår av 2005 års utlänningslag att prövning skall kunna ske i två instanser. Mi- grationsverket skall pröva ärendet i första instans och verkets beslut skall i sin tur kunna överklagas till regeringen. Nämnda ordning uppfyller så- ledes kravet i artikel 31 på prövning i mer än en instans. Vidare skall ett överklagande av Migrationsverkets beslut i ett säkerhetsärende föranleda att ärendet överlämnas till Migrationsöverdomstolen. Som tidigare be- skrivits skall Migrationsöverdomstolen hålla förhandling i ärendet – vad gäller fall enligt lagen om särskild utlänningskontroll alltid och fall enligt

Prop. 2005/06:77

2005 års utlänningslag som stark huvudregel – varefter domstolen skall yttra sig till regeringen, som beslutar i ärendet. Således kommer ett över- klagande alltid att leda till att ärendet också handläggs i domstol. I detta sammanhang finns det dock anledning att beakta artikel 31.3, enligt vil- ken överprövningsförfarandet skall göra det möjligt ”att granska beslu- tets laglighet samt de fakta och omständigheter som ligger till grund för den föreslagna åtgärden”, vilket i dessa fall är avvisning eller utvisning. Förfarandet skall vidare garantera att beslutet inte är oproportionellt, sär- skilt med hänsyn till vad som föreskrivs i artikel 28. Enligt 2005 års ut- länningslag skall Migrationsöverdomstolen yttra sig över samtliga om- ständigheter som har betydelse i ärendet. Domstolen skall dock inte ta ställning i sakfrågan. Vidare skall domstolen yttra sig över frågan om hinder mot verkställighet. I denna senare del skall Migrationsöverdoms- tolens yttrande vara bindande för regeringen, om domstolen finner att verkställighetshinder föreligger. Migrationsöverdomstolens uppgift är dock inte att slutligt avgöra frågan om avlägsnande av utlänningen. Den- na uppgift ligger i stället på regeringen som i egenskap av överpröv- ningsmyndighet också har att fullgöra den granskning som anges i artikel 31.3.

Som nyss nämnts är omfattningen av den rätt till överprövning av av- lägsnandebeslut som föreskrivs i rörlighetsdirektivet inte helt klar. Frå- gan är för närvarande föremål för närmare behandling av Asylförfaran- deutredningen (Dir. 2005:88). I utredningens uppdrag ingår bl.a. att ta ställning till hur artikel 31 i rörlighetsdirektivet skall genomföras. Utred- ningens uppdrag skall redovisas den 15 juni 2006. Regeringen kan dock konstatera att alla beslut om avvisning eller utvisning enligt 2005 års utlänningslag eller lagen om särskild utlänningskontroll kommer att vara föremål för prövning i minst två instanser. I samtliga fall kommer över- prövningen att innefatta en granskning av beslutet av en domstol. Mot bakgrund av det nu sagda anser regeringen att det för närvarande saknas anledning att i denna del föreslå några ytterligare författningsändringar.

5.11.2Inhibitionsbeslut

Regeringens förslag: Ett yrkande om inhibition av ett avlägsnandebeslut efter inresa skall, vad gäller EES-medborgare och deras familjemedlem- mar, utgöra hinder mot verkställighet till dess inhibitionsyrkandet prö- vats. Detta skall gälla i samband med den första överprövningen av av- lägsnandebeslutet.

Utredningens förslag: I fråga om verkställighet av beslut om avlägs- nande bör införas kompletterande regler, med innebörden att ett yrkande om inhibition i vissa fall utgör hinder mot verkställighet till dess yrkan- det prövats.

Remissinstanserna: Rikspolisstyrelsen framhåller att Polisen även får avvisa en utlänning som har rest in och vistas i landet. En utlänning som omfattas av direktivet men som saknar uppehållsrätt skulle, om han eller hon blev föremål för polismyndighetens beslut om avvisning, enligt nu gällande bestämmelser i 8 kap. 7 § UtlL avvisas utan hinder av att avvis- ningsbeslutet överklagats. Utredningen har inte visat att det finns behov av att ändra denna bestämmelse.

Prop. 2005/06:77

Skälen för regeringens förslag: Som tidigare nämnts i avsnitt 5.19 följer av artikel 31.2 att ett överklagande av ett beslut om utvisning ”som åtföljs av en ansökan om ett interimistiskt beslut att verkställigheten av utvisningen skall skjutas upp”, enligt svensk terminologi ett yrkande om inhibition, som i vissa situationer skall utgöra ett tillfälligt verkställig- hetshinder. Som vidare har nämnts torde med artikelns uttryck ”utvis- ning” avses även många av de fall som enligt svensk rätt benämns ”av- visning”.

En grundläggande förutsättning för att artikeln skall vara aktuell är att verkställighet kan ske utan hinder av att beslutet inte har vunnit laga kraft. Av 12 kap. 6 § NUtlL framgår att polismyndighetens beslut om avvisning skall verkställas även om det har överklagats. Detsamma skall gälla de avvisningsbeslut där Migrationsverket inte har exklusiv beslu- tanderätt enligt 8 kap. 4 § första stycket NUtlL. Migrationsverket får vi- dare förordna att verkets avvisningsbeslut enligt 8 kap. 4 § första stycket NUtlL får verkställas även om det inte vunnit laga kraft. Överklagas ett sådant avvisningsbeslut skall Migrationsverket pröva om beslutet skall inhiberas. Migrationsverkets beslut att inte inhibera avvisningsbeslutet kan inte överklagas. När överklagandet når migrationsdomstolen an- kommer det dock på domstolen att pröva ett inhibitionsyrkande. Någon regel i 2005 års utlänningslag med innebörden att verkställighet inte får ske innan ett inhibitionsyrkande har prövats finns emellertid inte. En så- dan bestämmelse, gällande till förmån för medborgare i EES-stater samt deras familjemedlemmar, bör härvid införas för att rörlighetsdirektivets krav i detta avseende skall kunna uppfyllas.

Vad som anges i artikel 31.2 om möjligheten att begära inhibition av verkställigheten har samband med vad som sägs i artikel 30.3, i vilken föreskrivs bl.a. att verkställighet som huvudregel inte får ske förrän en månad efter beslutet om avlägsnande. Den senare bestämmelsen har till- kommit för att bereda tillfälle för den som skall avlägsnas att upprätta ett överklagande. Som anförts i avsnitt 6.10.2 kan den regeln inte anses om- fatta polismyndighetens avvisningsbeslut i samband med inresekontroll, dvs. beslut som innebär att utlänningen hindras från att resa in i landet. Samma begränsning bör anses gälla även artikel 31.2. En begäran om inhibition utgör därför ett tillfälligt verkställighetshinder endast om av- visningsbeslutet gäller en utlänning som har rest in i landet.

Artikel 31.2 kan inte anses omfatta ett krav på att inhibitionsprövning- en måste ske i domstol, om nästa instans som skall överpröva huvudfrå- gan är en förvaltningsmyndighet. Om ett polismyndighetens avvisnings- beslut föranleder ett överklagande med inhibitionsyrkande, kan därför detta yrkande prövas av Migrationsverket. Om verket avslår begäran om inhibition bör verkställighet kunna ske. Beslutet att inte inhibera verk- ställigheten bör inte kunna överklagas särskilt. Om det är Migrationsver- ket som har beslutat som första instans, skall inhibitionsfrågan prövas av en migrationsdomstol innan verkställighet får ske. Om utlänningen inte överklagar beslutet utan endast begär omprövning vid samma förvalt- ningsmyndighet, hindrar inte artikelns lydelse att även inhibitionsfrågan prövas av denna myndighet.

Artikel 31.2 anger tre undantagsfall i vilka verkställighet skall få ske utan hinder av att inhibitionsyrkandet inte har prövats, nämligen om be- slutet om utvisning (eller avvisning) grundas på ett tidigare rättsligt av-

Prop. 2005/06:77

5.12	Omprövning av återreseförbud	Prop. 2005/06:77

Regeringens förslag: Regeringen skall även i annat fall än vid utvisning
på grund av brott av en EES-medborgare eller hans eller hennes familje-
medlemmar helt eller delvis få upphäva ett i samband med beslutet med-
delat återreseförbud, om det finns särskilda skäl för att förbudet inte
längre skall gälla.

Utredningens förslag: Utlänningslagen bör kompletteras på sätt att
regeringen kan upphäva ett förbud för vissa utlänningar att återvända till
Sverige även i andra fall än de som avser utvisning på grund av brott.
Genom hänvisning i LSU bör bestämmelsen gälla även utvisningsbeslut
enligt den lagen.
Remissinstanserna: Rikspolisstyrelsen anser att artikel 32 i direktivet
kan tolkas på det sättet att en person som avlägsnats från landet får ansö-
ka om ett upphävande av återreseförbudet först sedan han eller hon läm-
nat landet. Detta är i så fall en skillnad mot vad som gäller enligt den nu
gällande lydelsen av 7 kap. 16 § UtlL beträffande möjligheterna att upp-
häva domstols förordnande om utvisning på grund av brott. Om den
tolkningen av artikeln är riktig anser Rikspolisstyrelsen att det bör fram-
gå av förslaget till nytt stycke i 7 kap. 16 § UtlL att en ansökan om åter-
brytning inte får göras innan beslutet om avlägsnande har verkställts.
Utlänningsnämnden har anfört att den föreslagna bestämmelsen på nytt
ger regeringen en möjlighet till s.k. återbrytning av administrativa beslut
om återreseförbud. Enligt nämndens mening vore det mer lämpligt att en
ansökan som avses i direktivets artikel 32 endast prövades av regeringen
när återreseförbudet föranletts av utvisning på grund av brott och i övriga
fall prövades av den myndighet eller domstol som beslutat om återrese-
förbudet.
Skälen för regeringens förslag: Varken 2005 års utlänningslag, ut-
länningsförordningen eller lagen om särskild utlänningskontroll innehål-
ler bestämmelser om ansökan av en utlänning som vill ha ett återreseför-
bud upphävt. Enligt 8 kap. 14 § NUtlL kan dock regeringen, om det finns
särskilda skäl, helt eller delvis upphäva allmän domstols förordnande om
utvisning pga. brott. I möjligheten att upphäva avlägsnandebeslutet del-
vis ligger bl.a. att kunna ändra ett med beslutet förenat återreseförbud till
att gälla för kortare tid än vad som anges i beslutet (se prop. 1975/76:18,
s.168). I sammanhanget kan även nämnas 14 kap. 13 § NUtlL, i vilken
det anges att Migrationsverket, om verket finner att ett beslut som verket
har meddelat som första instans är oriktigt pga. nya omständigheter eller
av någon annan anledning, skall ändra beslutet, om det inte blir till nack-
del för utlänningen. Skyldigheten gäller emellertid inte, om verket har
lämnat över handlingarna i ärendet till en migrationsdomstol. Vidare
gäller i säkerhetsärenden 27 § förvaltningslagen (1986:223), enligt vilken
det finns en skyldighet för en myndighet att ändra ett beslut till den en-
skildes fördel om beslutet är uppenbart oriktigt.
Som artikel 32 måste förstås skall den som meddelats återreseförbud
ha möjlighet att få beslutet upphävt om de omständigheter som låg till
grund för återreseförbudet har ändrats. Om de omständigheter som föran-
ledde förbudet har förändrats på ett avgörande och definitivt sätt – t.ex.
om utlänningens hälsotillstånd har försämrats på ett sådant sätt att det		96

inte längre kan anses föreligga någon risk för fortsatt brottslighet – bör Prop. 2005/06:77 ett upphävande kunna komma i fråga. Vad som sägs i 8 kap. 14 § NUtlL

uppfyller delvis artikelns krav. Regeringen bör dock ges möjlighet att upphäva ett förbud att återvända till Sverige även i andra fall än vid ut- visning pga. brott. En bestämmelse av sådan innebörd bör därför införas. Det bedöms inte nödvändigt att i författningstexten ange att utlänningen kan ansöka om sådan återbrytning eller att regeringen måste besluta i frågan inom sex månader. Mot bakgrund av artikelns lydelse bör inte heller författningstexten ange någon minsta tid som måste förflyta mellan beslutet om avlägsnande och ansökan om återbrytning. Den föreslagna bestämmelsen, som genom en kompletterande hänvisning till lagen om särskild utlänningskontroll omfattar även utvisningsfall enligt den lagen, behöver inte vara tillämplig på andra utlänningar än medborgare i EES- stater och deras familjemedlemmar. Regeringen anser att det är endast denna krets som skall omfattas av bestämmelsen.

5.13Omprövning vid verkställighet av utvisning på grund av brott

Regeringens förslag: Den polismyndighet som skall verkställa ett för- ordnande om utvisning på grund av brott ges uppgiften att, om det förflu- tit mer än två år från dagen för beslutet, utreda om de omständigheter som låg till grund för beslutet har ändrats. Om det framkommer att om- ständigheterna har ändrats på ett sådant sätt att utvisningsbeslutet inte längre bör gälla, skall ärendet överlämnas till Migrationsverket som med eget yttrande lämnar över ärendet till regeringen. Intill dess regeringen prövat frågan får verkställighet inte ske.

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens.
Remissinstanserna: Justitiekanslern har påtalat att det i betänkandet
anges att det inte skall vara fråga om en överprövning av det tidigare
domstolsbeslutet i samband med verkställigheten. Endast ”nytillkomna
omständigheter av påtaglig betydelse” skall beaktas. Som exempel
nämns ”utlänningens kraftigt försämrade kroppsliga hälsa och den där-
med reducerade risken för fortsatt brottslighet”. I direktivet anges det
dock att medlemsstaten ”skall kontrollera om den berörda personen fort-
farande utgör ett verkligt hot mot den allmänna ordningen eller säkerhe-
ten, och bedöma om omständigheterna har ändrats sedan utvisningsbeslu-
tet utfärdades”. Direktivet synes alltså föreskriva en något mer långtgå-
ende ”omprövning” än vad betänkandet ger uttryck för. Rikspolisstyrel-
sens bedömning är att det finns en risk för att den föreslagna bestämmel-
sen i 8 kap. 13 § fjärde stycket UtlL kan bli svår att tillämpa för Polisen,
bl.a. när det gäller avgränsningen av vilka omständigheter som ska beak-
tas vid kontrollen av den utvisades personliga förhållanden. Det bör där-
för övervägas om det inte kan anges tydligare i lagstiftningen vilka fakto-
rer som är av betydelse vid kontrollen.
Skälen för regeringens förslag: I nu gällande rätt saknas bestämmel-
ser som motsvarar artikel 33.2 i rörlighetsdirektivet. I 12 kap. 17 § NUtlL
anges dock, att om en annan myndighet än Migrationsverket skall verk-
ställa ett beslut om avvisning eller utvisning och denna myndighet finner	97
	97

att den inte kan verkställa beslutet eller att den behöver ytterligare be- Prop. 2005/06:77 sked, skall myndigheten underrätta Migrationsverket. Detsamma gäller

om utlänningen hos myndigheten åberopar att det finns sådana hinder mot verkställigheten som avses i 1, 2 eller 3 § eller det på annat sätt kommer fram att det kan finnas sådana hinder. Migrationsverket skall i sådana fall ge anvisningar om verkställigheten eller vidta andra åtgärder, t.ex. meddela inhibition. Är fråga om verkställighet av utvisning pga. brott skall Migrationsverket, enligt 12 kap. 20 § NUtlL, överlämna ären- det till regeringen för prövning enligt 8 kap. 14 § NUtlL. Av 12 kap. 20 § NUtlL framgår även att Migrationsverket skyndsamt skall lämna över ett ärende till regeringen för prövning enligt 18 §, om fråga är om utvisning eller avvisning i ett säkerhetsärende och det framkommit uppgifter om att verkställigheten inte kan genomföras.

Artikel 33.2 avser för svenskt vidkommande endast utvisning pga. brott. Regeln gäller för det fall att det förflyter mer än två år från beslutet om utvisning till dess beslutet skall verkställas. Detta är inte ovanligt. Med nuvarande regler om villkorlig frigivning kommer artikeln att vara tillämplig på de medborgare i EES-stater samt deras familjemedlemmar som har dömts till fängelse i minst tre år och som efter verkställighet av fängelsestraffet skall utvisas. I dessa fall skall svensk myndighet, utan särskild ansökan därom, kontrollera om personen fortfarande utgör ett verkligt hot mot allmän ordning eller säkerhet. Artikeln måste förstås så

– även om det inte framgår uttryckligen – att om sådant hot inte längre föreligger skall utvisningsbeslutet upphävas.

Enligt regeringens mening är de omständigheter som bör beaktas vid den svenska myndighetens kontroll desamma som kan föranleda ett upp- hävande av ett förbud att återvända på det sätt som avses i artikel 32 (se avsnitt 6.12). Behörigheten att göra sådan återbrytning bör, liksom enligt nu gällande rätt, vara förbehållen regeringen. Regeringen bör dock inte belastas med systematiska kontroller av samtliga fall som omfattas av artikeln. Ett lämpligare tillvägagångssätt är att låta den myndighet som skall verkställa utvisningsbeslutet utföra en första granskning av utlän- ningens personliga förhållanden. Denna granskning bör ske i nära tids- mässig anslutning till den planerade verkställigheten. Framkommer det då anledning att anta att det finns skäl att återbryta utvisningsbeslutet skall den verkställande myndigheten överlämna ärendet till regeringen. Regeringen kan därefter pröva frågan i enlighet med 8 kap. 14 § NUtlL och intill dess skall verkställighet inte ske. Skulle den verkställande myndigheten inte finna skäl till återbrytning kan verkställighet av utvis- ningen ske utan att regeringen underrättas om ärendet. Det bör påpekas att den kontroll som skall göras inte skall vara en överprövning av de skäl för utvisning som anfördes av domstolen. Endast nytillkomna om- ständigheter av påtaglig betydelse skall beaktas. En sådan omständighet kan t.ex. vara utlänningens kraftigt försämrade kroppsliga hälsa och den därmed reducerade risken för fortsatt brottslighet. Den tid om två år som skall ha förflutit från dagen för beslutet, för att bestämmelsen skall vara tillämplig, bör räknas från dagen för avgörandet i den instans som sist prövade utvisningsfrågan.

5.14Registrering av EES-medborgare

5.14.1Inledning

I och med att kravet på uppehållstillstånd avskaffas för unionsmedborga- re uteblir den information som Migrationsverket för närvarande registre- rar i samband med tillståndsförfarandet. Eftersom den anmälningsskyl- dighet som enligt folkbokföringslagen gäller för unionsmedborgare kommer att gälla även fortsättningsvis, kommer viss information att regi- streras inom det förfarandet. Folkbokföringen behandlar dock inte alla de uppgifter som uppehållstillståndsförfarandet behandlar, t.ex. skälet till utlänningens vistelse i landet. Dessutom folkbokförs inte alla de utlän- ningar som får registreras enligt rörlighetsdirektivet. En unionsmedbor- gare som arbetar här ett halvår och sedan åker hem igen har under den tiden uppehållsrätt enligt rörlighetsdirektivet men skall inte folkbokföras. Enligt artikel 8.1 i rörlighetsdirektivet får dock medlemsstaterna ålägga unionsmedborgare att registrera sig hos behöriga myndigheter vid uppe- håll som överstiger tre månader. Ett registreringsförfarande innebär att personuppgifter behandlas på ett sådant sätt att personuppgiftslagstift- ningen blir tillämplig. Personuppgifter får samlas in och behandlas bara för vissa godtagbara ändamål. Bestämningen av ändamålen med behand- lingen av personuppgifterna är av central betydelse för personuppgifts- lagstiftningens regelverk till skydd för den registrerades personliga integ- ritet.

5.14.2Tillåtna skäl för registrering

Gemenskapsrättsliga regler

Artikel 8 i rörlighetsdirektivet anger vilka krav som får ställas på uni- onsmedborgare för att den mottagande medlemsstaten skall utfärda regi- streringsbevis, samt anger därutöver regler avseende sanktioner och frist för registrering. Rörlighetsdirektivet anger inte några andra begränsning- ar för registreringsförfarandet. Därutöver skall beaktas Europaparlamen- tets och rådets direktiv 95/46/EG om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av så- dana uppgifter (dataskyddsdirektivet). Dataskyddsdirektivets regler har i svensk rätt kommit till uttryck framförallt i personuppgiftslagen (1998:204), PUL. Personuppgiftslagens regler utgör tillsammans med övrig personuppgiftslagstiftning ramar för behandling av personuppgif- ter. Bl.a. anges regler om tillåtna ändamål för behandling av personupp- gifter.

Andra internationella åtaganden

Förutom dataskyddsdirektivet finns det ett par andra för Sverige bindan- de internationella åtaganden rörande skydd för personuppgifter som utar- betats inom Europarådet, dels Europarådets dataskyddskonvention, dels artikel 8 i Europakonventionen. Därutöver kan nämnas FN:s riktlinjer om datoriserade register med personuppgifter och OECD:s riktlinjer och re- kommendation om skyddet för den personliga integriteten och gräns-

Prop. 2005/06:77

överskridande flöden av personuppgifter. Slutligen kan även nämnas ar- tikel 8 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, som anger att var och en har rätt till skydd för sina personuppgifter.

Svenska regler allmänt

Enligt 2 kap. 3 § andra stycket regeringsformen skall varje medborgare, i den utsträckning som anges i lag, skyddas mot att hans eller hennes per- sonliga integritet kränks genom att uppgifter beträffande honom eller henne registreras med hjälp av automatisk databehandling. Personupp- giftslagen utgör en sådan skyddslagstiftning. Personuppgiftslagen regle- rar i princip all helt eller delvis automatiserad behandling av personupp- gifter samt manuell behandling av personuppgifter i register, som inte är för fysiska personers privata bruk eller som utförs med stöd av offentlig- hetsprincipen eller tryck- och yttrandefriheten. Personuppgiftslagen ge- nomgår för närvarande en översyn. Personuppgiftslagsutredningen, som i januari 2004 överlämnade sitt betänkande SOU 2004:6 Översyn av per- sonuppgiftslagen, har föreslagit vissa ändringar i personuppgiftslagen. De föreslagna ändringarna saknar dock betydelse i detta sammanhang. Av 2 § PUL framgår att lagen är subsidiär i förhållande till andra författ- ningar. Avvikande bestämmelser finns ofta i s.k. registerförfattningar, t.ex. förordningen (2001:720) om behandling av personuppgifter i verk- samhet enligt utlännings- och medborgarskapslagstiftningen (utlännings- dataförordningen). Förordningen omfattar Migrationsverkets, Utlän- ningsnämndens, Integrationsverkets, Rikspolisstyrelsens och polismyn- digheternas samt utlandsmyndigheternas verksamhet. Även ett sådant registreringsförfarande som anges i rörlighetsdirektivet kommer att om- fattas av förordningen. Det pågår en översyn av frågan vilka särregler som bör gälla i förhållande till personuppgiftslagen. Målet är att myndig- hetsregister med ett stort antal registrerade personer och ett särskilt käns- ligt innehåll skall regleras i lag. Exempelvis synes det vara mindre lämp- ligt att behandling av personuppgifter i verksamhet enligt utlänningslag- stiftningen regleras i en förordning. Utlänningsdatautredningen har där- för i betänkandet SOU 2003:40 Utlänningsdatalag föreslagit att en sådan behandling regleras i en ny lag, utlänningsdatalagen, som skall ersätta utlänningsdataförordningen. Betänkandet har remissbehandlats och be- reds för närvarande i Regeringskansliet. Regeringen avser att lämna en proposition under år 2006. En parlamentariskt sammansatt kommitté har fått till uppgift att bl.a. överväga om 2 kap. 3 § andra stycket regerings- formen om skyddet för den personliga integriteten bör ändras, och i så fall föreslå en ny grundlagsreglering (Dir. 2004:51). Kommittén skall slutredovisa sitt arbete senast den 30 mars 2007.

Närmare om personuppgiftslagen

Av personuppgiftslagen framgår att personuppgifter får samlas in bara för särskilda, uttryckligt angivna och berättigade ändamål och att de per- sonuppgifter som behandlas skall vara adekvata och relevanta i förhål- lande till ändamålen med behandlingen. Det är rimligt att utgå från att ju större risker för integritetsskyddet behandlingen kan medföra, desto vik-

Prop. 2005/06:77

100

tigare är det att den registrerade kan göra gällande sina rättigheter. Vida- re följer av 9 § PUL att fler personuppgifter inte får behandlas än som är nödvändigt med hänsyn till ändamålen med behandlingen och att person- uppgifterna senare inte får användas på ett sätt som är oförenligt med ursprungsändamålet. Även ett utlämnande till annan av personuppgifter- na måste vara förenligt med de ursprungliga ändamålen (Öh- man/Lindblom, Personuppgiftslagen, en kommentar, andra uppl., s. 98). För att tillåta andra myndigheter direktåtkomst till databasen är det såle- des nödvändigt att beakta vad de skall använda uppgifterna till och jäm- föra den tänkta användningen med ursprungsändamålet. Enligt 10 § PUL får personuppgifter behandlas endast om samtycke har lämnats eller om behandlingen är nödvändig av vissa angivna orsaker. Bestämmelsen in- nehåller en uttömmande uppräkning av i vilka fall personuppgifter får behandlas (prop. 1997/98:44 s. 122). Regeln motsvarar artikel 7 i data- skyddsdirektivet. Med ”nödvändig” avses förmodligen inte att behand- lingen annars skulle vara omöjlig, utan att det sannolikt räcker med att det innebär en påtaglig förenkling för den personuppgiftsansvarige att uppgifterna behandlas på automatiserad väg (jfr SOU 2001:32 s. 94f och prop. 2000/01:33 s.102). Behandling av personuppgifter är tillåten enligt 10 § PUL bl.a. om behandlingen är nödvändig för att den personupp- giftsansvarige eller en tredje man till vilken personuppgifter lämnas ut skall kunna utföra en arbetsuppgift i samband med myndighetsutövning. Begreppet myndighetsutövning har förmodligen en gemenskapsrättslig innebörd, men i förarbetena framfördes synpunkten att man till dess an- nat framkommer bör kunna utgå från att det som i Sverige faller under begreppet myndighetsutövning faller under begreppet (SOU 1997:39 s. 362). Detta tycks fortfarande ha bärighet. Behandling av personuppgifter för att registrera unionsmedborgare enligt rörlighetsdirektivet måste an- ses utgöra en typisk myndighetsutövning som bör räknas till denna kate- gori. Utlänningsförordningen medger därutöver handläggning av person- uppgifter i verksamhetsregister för vissa ändamål. Det gäller dels hand- läggning av ärenden i enlighet med vad som föreskrivs i lag eller annan författning, dels fullgörande av underrättelseskyldighet som följer av lag eller annan författning, och dels tillsyn, kontroll, uppföljning och plane- ring av verksamheten samt framställning av statistik.

5.14.3Skäl för registrering

Kontroll av utlänning under vistelsen i Sverige

Två av utlänningslagstiftningens ändamål är att utöva individuell och generell utlänningskontroll (prop. 1979/80:96 s. 54). Den generella kon- trollen syftar till att möjliggöra reglering av tillströmningen av invandra- re. Vid den generella kontrollen beaktas t.ex. möjligheterna att ge utlän- ningar goda arbets- och levnadsförhållanden. 2005 års utlänningslag ger därför möjlighet att reglera tillströmningen genom att avvisa eller utvisa en utlänning, som kommit hit eller vistas här, på den grunden att före- skrivet tillstånd saknas. Registreringens syfte är inte att reglera tillström- ningen av unionsmedborgare, dvs. det är inte registreringen som skall avgöra vem som får vistas i Sverige. Detta framgår av att uppehållsrätten

Prop. 2005/06:77

101

inte är beroende av en eventuell registreringsåtgärd. Följaktligen är gene- rell utlänningskontroll inte ett skäl att införa ett registreringsförfarande.

Den individuella utlänningskontrollen är avsedd att hindra enskilda ut- länningar som inte har rätt att vistas i landet. Vid den individuella kon- trollen beaktas t.ex. sådana omständigheter som om utlänningen saknar tillräckliga medel för sin vistelse i Sverige eller om denne har gjort sig skyldig till brott här. Om utlänningen inte har rätt att vistas här kan han eller hon avvisas eller utvisas enligt 2005 års utlänningslag eller utvisas enligt lagen om särskild utlänningskontroll. Individuell utlänningskon- troll är ett tänkbart skäl för ett registreringsförfarande. Förfarandet är just det gemenskapsrättsligt godtagbara hjälpmedel för medlemsstaterna som möjliggör en kontroll av unionsmedborgare som vistas i landet. Artikel 5.5 i rörlighetsdirektivet tillåter visserligen att medlemsstaterna ålägger unionsmedborgare en rapporteringsskyldighet, dock är det inte aktuellt att införa ett sådant förfarande i Sverige. All annan kontroll av unions- medborgare måste med beaktande av likabehandlingsprincipen omfatta även de egna medborgarna. Registreringsförfarandet ger således Sverige en rätt att särbehandla unionsmedborgare på visst sätt. En förutsättning för att förfarandet skall vara ett effektivt hjälpmedel för en sådan kontroll är att rörlighetsdirektivet tillåter att medlemsstaterna utför allmänna kon- troller av om registreringsskyldigheten har uppfyllts. Registreringen till- för nämligen inte något annat när det gäller syftet att utöva individuell utlänningskontroll än att ge medlemsstaten ett särskilt tillfälle att kontrol- lera unionsmedborgarens uppehållsrätt. De unionsmedborgare som i nå- got annat sammanhang än registreringsförfarandet visar sig sakna rätt att vistas i landet kan, oberoende av om de registrerat sig, avvisas eller utvi- sas på sedvanligt sätt. Inom ramen för avvisnings- eller utvisningsförfa- randet kan den beslutande myndigheten självständigt undersöka unions- medborgarens rätt att uppehålla sig i landet. Det är således endast om det i registreringsförfarandet kan avslöjas att unionsmedborgaren saknar rätt att vistas i landet som förfarandet utgör ett hjälpmedel för den individuel- la utlänningskontrollen. Frågan är därför om förfarandet kan uppfylla ett sådant syfte. Av artikel 14.2 andra stycket framgår att medlemsstaten endast i särskilda fall, när det finns rimliga tvivel på huruvida en uni- onsmedborgare uppfyller direktivets krav enligt artiklarna 7, 12 och 13, får kontrollera att denne har uppehållsrätt i landet. Medlemsstaten får således inte skönsmässigt undersöka om en viss unionsmedborgare har uppehållsrätt. Däremot tycks det vara tillåtet att utföra generella kontrol- ler av om unionsmedborgare har registrerat sig. Det förhållandet att regi- streringsskyldigheten enligt artikel 8 inte ingår i uppräkningen i artikel 14.2 andra stycket talar för denna slutsats. Samtidigt skall beaktas att det enligt artikel 26 inte får införas en skyldighet för unionsmedborgaren att på anmodan uppvisa registreringsbeviset, såvida inte motsvarande krav ställs på att svenska medborgare skall medföra identitetskort. Någon så- dan skyldighet för svenska medborgare föreligger inte. Därmed är det inte aktuellt att införa krav på att unionsmedborgare alltid skall medföra registreringsbevis. Frågan är därför om det därav följer att unionsmed- borgaren inte heller får tillfrågas om denne registrerat sig. Det förefaller härvid märkligt om det å ena sidan skulle vara tillåtet att införa ett regi- streringssystem, men det å andra sidan inte skulle finnas några reella möjligheter att upprätthålla systemet. Ändamålsskäl talar därför för att

Prop. 2005/06:77

102

sådan kontroll är tillåten. Detta innebär att en unionsmedborgare får till- frågas om han eller hon registrerat sig och att svaret får kontrolleras mot registret, dock får man inte begära att får se registreringsbeviset och inte heller, utan närmare anledning, undersöka om den uppehållsrätt som för- anlett registreringen fortfarande gäller. Det finns således förutsättningar för att förfarandet skall kunna uppfylla syftet – den individuella utlän- ningskontrollen – eftersom det är tillåtet enligt rörlighetsdirektivet att utföra allmänna kontroller av om unionsmedborgare uppfyllt sin registre- ringsskyldighet. Utöver registreringsförfarandet är möjligheterna till kon- troll, som tidigare nämnts, begränsade. Den individuella utlänningskon- trollen utgör därför ett starkt skäl för att införa ett registreringsförfarande.

Inhämta information om internationell korttidsmigration

Begreppet ”short term migration” (korttidsmigration) är ett internationellt vedertaget begrepp för sådan migration där uppehållet i det mottagande landet överstiger tre månader men inte ett år. FN har uppmärksammat betydelsen av att korttidsmigration ingår i befolkningsstatistiken (Re- commendations on Statistics of International Migration (1998)). Bl.a. anförs, att eftersom denna migration omfattar ett stort antal människor och är politiskt och ekonomiskt viktig, skall rekommendationerna inne- fatta och möjliggöra redovisning av korttidsmigration. Därav kan anses följa att även Sverige bör skaffa sig information om hur korttidsmigra- tionen ser ut. Intresset av sådan information begränsas visserligen inte bara till unionsmedborgare, men de utlänningar som inte registreras eller ges uppehållskort enligt rörlighetsdirektivet bör finnas registrerade hos Migrationsverket med anledning av kravet på uppehållstillstånd. Det kan emellertid ifrågasättas om det är rimligt att uppfylla detta ändamål med hjälp av ett registreringsförfarande där den registrerades identitet fram- går. För att skaffa sig information om migrationsströmmar bör uppgift om medborgarskapet vara värdefullt, men det är knappast nödvändigt att veta identiteten på de migrerande. I den mån det finns andra källor till statistisk information som inte behandlar personuppgifter som avslöjar de enskildas identitet, bör dessa vara att föredra. Enligt Statistiska centralby- rån skulle dock statistiken förlora i kvalitet om ett registreringsförfarande inte införs. Möjligheten att skaffa information om internationell kort- tidsmigration bör således beaktas som ett skäl för registreringsförfaran- det.

Uppfylla gemenskapsrättsliga åtaganden

Sverige är enligt rörlighetsdirektivet skyldigt att utfärda uppehållskort och permanent uppehållskort för unionsmedborgares familjemedlemmar som inte själva är unionsmedborgare samt intyg om permanent uppe- hållsrätt för unionsmedborgare. Den valfrihet som gäller för registrering av unionsmedborgare finns inte beträffande utfärdandet av dessa hand- lingar. Det är ett gemenskapsrättsligt åtagande. Utfärdandet av handling- arna förutsätter rimligen att det upprättas ett system för behandling av sådana ärenden. När det gäller uppehållskort bör ett sådant system regi- strera sökanden och de omständigheter som utvisar att den aktuella per-

Prop. 2005/06:77

103

sonen har uppehållsrätt. En av förutsättningarna för utfärdande av uppe- hållskort är att sökanden har en familjemedlem som är unionsmedborgare och som har uppehållsrätt i Sverige. Uppgifter om denna unionsmedbor- gare måste rimligen registreras. Dessutom måste utfärdaren av uppe- hållskortet ta ställning till om unionsmedborgaren har uppehållsrätt. En sådan prövning och registrering skulle underlättas om ett registrerings- förfarande införs även beträffande unionsmedborgare. Liknande resone- mang kan föras när det gäller utfärdande av intyg om permanent uppe- hållsrätt för unionsmedborgare. Det är visserligen möjligt att utfärda bl.a. uppehållskort även om inte ett registreringsförfarande införs. Ett sådant förfarande skulle dock innebära en påtaglig förenkling, varför det uppfyl- ler kravet på ett godtagbart ändamål enligt 10 § PUL och därmed även kan anföras som ett skäl för att införa ett registreringsförfarande.

Tillgodose samhällets behov av basuppgifter

Folkbokföringens syfte kan något förenklat beskrivas som att den skall tillgodose samhällets behov av basuppgifter. Detta samhällets behov av- ser basuppgifter beträffande alla som bor i landet, varför det inte är än- damålsenligt att särbehandla unionsmedborgare i förhållande till andra utlänningar eller svenska medborgare om avsikten är att uppnå detta syf- te. Det skall dock inte i detta sammanhang tas ställning till om folkbokfö- ringssystemet är adekvat i förhållande till sitt syfte. Eventuella brister bör kunna avhjälpas inom ramen för det systemet, utan att ett registrerings- förfarande införs. Regeringen anser därför att samhällets behov av bas- uppgifter inte utgör ett skäl till att införa ett särskilt registreringsförfa- rande enligt rörlighetsdirektivet.

5.14.4Övervägande skäl talar för att registrering bör införas

Regeringens bedömning: Övervägande skäl talar för att ett särskilt regi- streringsförfarande införs beträffande EES-medborgare.

Registreringens ändamål skall anges i lag. Några lagändringar bedöms dock i nuläget inte nödvändiga.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Ombudsmannen mot etnisk diskriminering -

DO - anser att kravet på registrering av EU-medborgare väl uppfylls med en folkbokföring av dem som kommer hit för arbete och bosättning.

Integrationsverket avstyrker förslaget att införa en särskild registrering av unionsmedborgare eftersom det ur verkets synvinkel inte finns något större behov av att ha kontroll över vilka unionsmedborgare som befin- ner sig i landet, eller skälen till deras vistelse i Sverige. Unionsmedbor- gare är inte en prioriterad målgrupp för integrationspolitiken och särskilt inte de som är här kortare tid än ett år. Folkbokföringen måste därför an- ses tillräcklig för unionsmedborgare på samma sätt som idag gäller för nordiska medborgare. Migrationsverket konstaterar att ur ett gemen- skapsrättsligt perspektiv bör medlemsstaterna ställa upp så få administra- tiva ”hinder” som möjligt för personer som utnyttjar sin fria rörlighet. Det talar för att inte införa någon särskild registrering när kravet på up-

Prop. 2005/06:77

104

pehållstillstånd försvinner utan enbart förlita sig på den befintliga folk- bokföringen. Detta gäller redan idag för medborgare i de nordiska län- derna och borde kunna tillämpas även för medborgare i övriga EU/EES- länder. Om man däremot vill bibehålla möjligheterna till kontroll – så långt direktivet nu medger – så bör å andra sidan registrering införas. Registrering kan ha betydelse för bl.a. utlänningskontroll och statistik samt vara till ledning för myndigheternas handläggning av andra typer av ärenden rörande EES-medborgare. För verkets del kan det underlätta handläggningen av ärenden rörande uppehållskort. Det är dock enligt verkets mening inte något självständigt argument för att införa en sär- skild registrering. Verket ser dock ingen anledning att ta ställning till vilken princip som bör väga tyngst i valet mellan registrering eller icke- registrering. Däremot avstyrker verket utredningens förslag att även ar- betssökande ska omfattas av kravet på registrering. Förslaget går enligt verkets mening utöver vad direktivet kräver. Arbetssökande nämns heller inte i artikel 8.3 i direktivet där det finns en uppräkning av de krav som får ställas för att medge registrering. Verket påtalar även att arbetssökan- de inte enligt nuvarande regler behöver ha uppehållstillstånd ens om de- ras vistelse är längre än tre månader. Vidare får arbetssökande anses vara en grupp vars vistelse i landet kan vara högst tillfällig och det kommer sannolikt att vara svårt att bedöma om de uppfyller den förutsättning som tagits upp i 3 kap. 5 a § fjärde stycket UtlF, dvs. om de har verklig möj- lighet att få anställning. Vidare anser verket att EES-medborgare och deras familjemedlemmar som har uppehållstillstånd, oavsett på vilken grund tillstånden beviljats, ska vara undantagna från kravet på registre- ring respektive uppehållskort. Tullverket delar utredningens uppfattning att den individuella utlänningskontrollen utgör ett starkt skäl för att infö- ra ett registreringsförfarande. Tullverket förutsätter att verket i sin brotts- bekämpande verksamhet får direkttillgång till registret i likhet med ex- empelvis Rikspolisstyrelsen och polismyndigheterna. Säkerhetspolisen, Datainspektionen, CSN, Sveriges Kommuner och Landsting och Lands- organisationen (LO) anser att en registrering bör införas och att de förde- lar som anges i betänkandet motiverar denna registrering. Arbetsmark- nadsstyrelsen har anfört att registreringen så långt som möjligt bör rym- mas inom befintliga system. Svenskt Näringsliv anser att det inte finns behov av ytterligare registrering vid Migrationsverket eftersom Skatte- verket kan utfärda samordningsnummer som är en enhetlig identitetsbe- teckning för fysiska personer som inte är eller har varit folkbokförda i Sverige. Registret förs hos Skatteverket och kan användas av både en- skilda och statliga verksamheter.

Skälen för regeringens bedömning: Förfarandet med registrering in- nebär, som tidigare nämnts, en möjlighet att utöva en individuell utlän- ningskontroll, medför att intresset av att statistiskt kunna bevaka migra- tionen till landet kan tillgodoses och underlättar den gemenskapsrättsliga skyldigheten att utfärda andra bevishandlingar, t.ex. uppehållskort. Det bör vara en målsättning för registreringsförfarandet att skapa ett rättssä- kert och effektivt system som fastslår dels unionsmedborgares identitet och medborgarskap, dels grunden för deras uppehållsrätt. Om något sy- stem med registrering inte skulle finnas är risken att olika myndigheter, var för sig, skulle bli tvungna att utan annan vägledning göra svåra avvä- ganden som myndigheterna saknar egentlig kompetens för. Detta fram-

Prop. 2005/06:77

105

står som både rättsosäkert, tidskrävande och ineffektivt. Ett registrerings- system med en centralt ansvarig registreringsmyndighet minskar risken för att olika myndigheter gör olika bedömningar. Det kan emellanåt vara svårt att avgöra om en person är unionsmedborgare. Det är även tänkbart att myndigheter har olika uppfattning om på vilken grund en viss uni- onsmedborgare har uppehållsrätt. Det synes därför mer ändamålsenligt att andra myndigheter har möjlighet att använda registreringen som en utgångspunkt för sin bedömning. Registreringen bör vara en åtgärd som normalt sett underlättar för unionsmedborgaren att komma i åtnjutande av de rättigheter och förmåner som följer av uppehållsrätten. Det är rim- ligt att utgå från att andra myndigheter i första hand kommer att göra en mer noggrann bedömning beträffande uppehållsrätten och dess följder i de fall sökanden saknar registreringsbevis. Även om varje myndighet har att göra en självständig prövning inom sitt respektive område, utgör regi- streringsförfarandet ett hjälpmedel för prövningen. Onödiga tvister vid andra myndigheter kan på detta sätt undvikas. Om myndigheter som kommer i kontakt med den enskilde kan få vägledning av registreringen bör förfarandet även medföra en samhällsekonomisk vinst. Eftersom för- farandet i normalfallet endast bör innebära att den ansvariga myndighe- ten utan någon fördjupad kontroll registrerar de uppgifter som den en- skilde tillhandahåller, bör det för övrigt vara möjligt att tillämpa ett för- enklat förfarande beträffande uppgiftslämnandet. Det är tänkbart att det i stor utsträckning går att använda elektroniska ansökningar. Migrations- verket utarbetar för närvarande ett sådant system när det gäller vissa an- sökningar om uppehållstillstånd. Med ett sådant förenklat förfarande bör inskränkningen av den enskildes fria rörlighet kunna begränsas till ett minimum. Regeringen anser sammanfattningsvis att det finns övervä- gande skäl som talar för att registrering bör införas.

Enligt personuppgiftslagen är den personuppgiftsansvarig för behand- lingen som ensam eller tillsammans med andra bestämmer ändamålen med och medlen för behandlingen av personuppgifter. Det är således enligt personuppgiftslagen de faktiska omständigheterna i det enskilda fallet som avgör vem som är personuppgiftsansvarig. I lag eller förord- ning kan emellertid bestämmelser med annan innebörd meddelas. Sådana bestämmelser tar nämligen över regleringen i personuppgiftslagen (se 2 §). En sådan bestämmelse finns redan nu i utlänningsdataförordningen. Ändamålsbestämningens centrala betydelse för integritetsskyddet gör att principiella skäl med styrka talar för att lagstiftaren uttryckligen bestäm- mer ändamålen med ett registreringsförfarande enligt rörlighetsdirektivet. Behandling av personuppgifter inom nu aktuellt område särregleras i utlänningsdataförordningen. Denna förordning har enligt 2 § PUL före- träde framför reglerna i personuppgiftslagen. Målet bör dock vara att myndighetsregister med ett stort antal registrerade och ett särskilt käns- ligt innehåll regleras i lag. Det förfarande som här är i fråga bör utgöra sådan behandling som lämpligast regleras i lag. Utlänningsdataförord- ningen anger vissa godtagbara ändamål för behandling av personuppgif- ter. Bl.a. är det tillåtet att behandla personuppgifter för myndighets hand- läggning av ärenden i enlighet med vad som föreskrivs i lag eller författ- ning samt för framställning av statistik. Det anges inte uttryckligen att det även är tillåtet att behandla personuppgifter i syfte att utöva kontroll av utlänningar under deras vistelse i Sverige. Något sådant ändamål finns

Prop. 2005/06:77

106

inte heller angivet i personuppgiftslagen. Utlänningsdatautredningen har i sitt betänkande föreslagit att även den nya utlänningsdatalagen skall ange de fall i vilka behandling av personuppgifter är tillåten. Bl.a. skall personuppgifter få behandlas om det är nödvändigt för handläggning av ärenden, för kontroll av utlänning under vistelsen i Sverige samt för framställning av statistik. Enligt regeringens mening omfattar dessa för- slag även de ändamål som gäller för registreringsförfarandet enligt rör- lighetsdirektivet. Som tidigare nämnts är utlänningsdatautredningens förslag föremål för beredning i Regeringskansliet med sikte på en propo- sition under år 2006, varför det i nuläget saknas skäl att föreslå lagänd- ringar med avseende på registreringens ändamål.

5.14.5Registreringens utformning och organisation

Regeringens förslag: Migrationsverket skall vara ansvarig myndighet för registreringen av EES-medborgare.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Utredning- en har dock pekat på att ett alternativ är att i utökad omfattning använda det befintliga systemet med samordningsnummer inom folkbokföringen.

Remissinstanserna: Migrationsverket motsätter sig inte att ansvaret för att administrera registreringen åläggs verket. Tullverket, Skatteverket, Statistiska centralbyrån, CSN och Sveriges Kommuner och Landsting anser att Migrationsverket bör vara ansvarig myndighet för registrerings- förfarandet.

Skälen för regeringens förslag: Det finns olika alternativ till hur en registrering skall utformas och organiseras. De myndigheter som reger- ingen bedömer kan komma ifråga som ansvarig myndighet för registre- ringen är dock Migrationsverket och Skatteverket.

Migrationsverket är central förvaltningsmyndighet för verksamhet inom migrationsområdet. Verket tillämpar de regler som styr invandring till Sverige och beviljande av svenskt medborgarskap. Verket tar emot och behandlar ansökningar om asyl, visum och uppehållstillstånd samt erbjuder de asylsökande bostad under väntetiden. Det är också verkets ansvar att underlätta för den som vill återvandra samt att förmå den som inte har erforderligt uppehållstillstånd att lämna landet. Migrationsverket skall, enligt 3 § första stycket 3 förordningen (2004:294) med instruktion för Migrationsverket, föra register och statistik över utlänningar i landet i den utsträckning som det behövs för verksamheten. Migrationsverket har ett väl utvecklat system för automatiserad behandling av personuppgifter i verksamhet enligt utlänningslagstiftningen. Den centrala databasen inom Migrationsverket betecknas centrala utlänningsdatabasen (CUD). CUD utgör verkets utlänningsregister och möjliggör för verket att föra erforderlig statistik. Migrationsverkets behandling av personuppgifter regleras av utlänningsdataförordningen. Enligt förordningen får verket i automatiserat verksamhetsregister behandla personuppgifter för författ- ningsreglerad handläggning av ärenden och för fullgörande av sin för- fattningsreglerade underrättelseskyldighet. Verket får även behandla per- sonuppgifter för bl.a. framställning av statistik. Av utlänningsdataförord- ningen framgår vilka personuppgifter som får behandlas i registret. Mi-

Prop. 2005/06:77

107

grationsverket upprätthåller också rättsfallsregister, fingeravtrycksregis- Prop. 2005/06:77 ter och landinformationsregister. Rikspolisstyrelsen, polismyndigheter, Utlänningsnämnden, Integrationsverket och utlandsmyndigheter får en-

ligt utlänningsdataförordningen ha direktåtkomst till Migrationsverkets verksamhetsregister (vad avser begreppet direktåtkomst, se avsnitt 6.17.1). Även Centrala studiestödsnämnden har möjlighet att få tillgång till vissa uppgifter hos Migrationsverket.

Skatteverket ansvarar för folkbokföringsdatabasen. I databasen regi- streras en mängd olika händelser i människors liv såsom födelse, döds- fall, flyttningar, in- och utvandringar, vigslar, partnerskap, äktenskaps- skillnad och namnändringar. Folkbokföringen ligger till grund för ett stort antal av våra medborgerliga rättigheter och skyldigheter. Exempel- vis måste en person i många sammanhang kunna styrka en uppgift om namn eller civilstånd. Uppgiften om att en enskild är folkbokförd an- vänds vid bedömningen av dennes rätt till sociala förmåner och bidrag. Frågan om i vilken kommun beskattning skall ske är beroende av var inom landet personen är folkbokförd. Uppgifterna i folkbokföringsdata- basen vidarebefordras till personregister hos andra myndigheter. Folk- bokföringsdatabasen definieras som en samling personuppgifter som med hjälp av automatiserad behandling används gemensamt i verksamheten för de i lagen angivna ändamålen. Folkbokföringsdatabasen är främst avsedd att användas av myndigheter. Regeringen kan dock meddela före- skrifter om att uppgifter får lämnas ut till enskild. I den förvaltningspoli- tiska propositionen anges att det främsta skälet till att det skall finnas en möjlighet att lämna ut uppgifter till en enskild är att Svenska kyrkan skall kunna använda sig av registret (prop. 1997/98:136, s. 75f). I övriga fall skall prövningen enligt motiven vara restriktiv. Endast sådana fall där behovet är utrett och inte kan tillgodoses inom ramen för SPAR bör överhuvudtaget komma i fråga. Det ovan sagda gäller direktåtkomst. När det gäller rätten att få avskrift av uppgifter i databasen gäller tryckfrihets- förordningen och vanliga sekretessregler.

Det finns olika alternativ som alla innefattar att Skatteverket är per- sonuppgiftsansvarig myndighet. I likhet med vad som anförts i SOU 2005:49 anser regeringen att inget av dessa alternativ i dagsläget är att föredra. Migrationsverket är central utlänningsmyndighet och har redan idag en organisation som utför i princip samma handläggning och pröv- ning som kommer att bli aktuell när rörlighetsdirektivet genomförs. Ver- ket är den myndighet som kanske bättre än någon annan myndighet har den kompetens som är nödvändig för förfarandet. Migrationsverkets da- tabas kan redan idag behandla alla de personuppgifter som aktualiseras i samband med det föreslagna registreringsförfarandet. Alla viktiga skäl till att införa registreringsförfarandet kan tillgodoses genom Migrations- verket. Som anförs i avsnitt 6.15.1 anser regeringen dessutom att Migra- tionsverket är den myndighet som är bäst lämpad att ansvara för utfär- dandet av uppehållskort. Intresset av att begränsa administrativa förfa- randen och kostnader talar för att den myndighet som har ansvaret för uppehållskorten även bör ansvara för registreringsförfarandet. Samman- taget anser regeringen att det bör vara Migrationsverket som skall ansva- ra för registreringsförfarandet.

108

5.14.6

Registreringsskyldighet

Prop. 2005/06:77

Regeringens förslag: En utlänning som är medborgare i en EES-stat och som har uppehållsrätt i Sverige skall registrera sig hos Migrationsverket, om han eller hon avser att vistas i landet mer än tre månader. Nordiska medborgare och EES-medborgare som har uppehållstillstånd eller är ar- betssökande skall inte omfattas av registreringsskyldigheten.

Regeringen skall bemyndigas att meddela närmare föreskrifter om vil- ka uppgifter som skall lämnas vid registreringen.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: Göta hovrätt har anfört att det bör övervägas om inte registreringsskyldigheten enligt 5 kap. 8 § UtlL – som i sig inte är rättighetsskapande – bör knyta an till direktivtextens ”vid uppehåll i riket som överstiger tre månader”. Migrationsverket avstyrker utredningens förslag att kravet på registrering även ska omfatta EES-medborgare och deras familjemedlemmar som har uppehållstillstånd enligt nationella reg- ler. Verket menar att de, i likhet med de EES-medborgare som har gäl- lande uppehållstillstånd enligt nuvarande EES-regler, bör undantas från kravet på registreringen. Att kräva registrering även av dem som har na- tionella uppehållstillstånd skulle innebära att de på nytt måste vidtaga åtgärder för att legalisera sin vistelse här trots att de redan har uppehålls- tillstånd. Det framstå som en onödig administrativ pålaga för personerna i ifråga. Verket avstyrker även förslaget att arbetssökande skall omfattas av kravet på registrering. Enligt verkets mening är en registrering av ar- betssökande inte förenligt med rörlighetsdirektivet eller i vart fall inte i enlighet med direktivets anda att öppna för ett sådant registreringskrav. Skälen för regeringens förslag: Som angivits i avsnitt 6.14.4 bör ett särskilt registreringsförfarande införas. Som vidare angivits i avsnitt 6.14.5 bör Migrationsverket vara ansvarig myndighet för registreringen. För att Migrationsverket skall kunna genomföra denna uppgift måste den

enskilde åläggas en skyldighet att registrera sig.

Av artikel 8.2 respektive 9.2 framgår att fristen för registrering respek- tive ansökan om uppehållskort inte får understiga tre månader räknat från ankomstdagen. Enligt regeringens mening bör det i lag anges att registre- ring eller ansökan om uppehållskort skall ske senast tre månader efter ankomsten till Sverige. Med hänsyn till att utlänningar i allmänhet har rätt att vistas i Sverige i tre månader utan uppehållstillstånd, är det både lämpligt och praktiskt att dessa tidsfrister överensstämmer. Det kan dock inte anses föreligga något hinder mot att, om utlänningen själv begär det, registrering utförs eller uppehållskort utfärdas redan under vistelsens tre första månader. Inte heller kan det anses föreligga något hinder mot att handlingar utfärdas innan den enskilde rest in i landet.

Nordiska medborgare är idag undantagna kravet på uppehållstillstånd. Att ålägga dem en registreringsskyldighet vore att skärpa kraven på nor- diska medborgare i Sverige, vilket inte är önskvärt. Dessa medborgare bör därför undantas från registreringskravet. Utgångspunkten i förslaget är att de som har uppehållsrätt skall registrera sig. Det innebär att även de medborgare i en EES-stat som har uppehållstillstånd enligt 2005 års ut- länningslags regler skall registreras, om de uppfyller kraven för uppe-

hållsrätt. Det förefaller härvid onödigt att belasta dessa utlänningar med

109

det nya förfarandet så länge de har giltigt uppehållstillstånd enligt natio- nell rätt, varför även dessa bör undantas från registrering.

Arbetssökande behöver enligt nuvarande regler inte ha uppehållstill- stånd ens om deras vistelse i landet är längre än tre månader. Dessutom får arbetssökande anses vara en grupp vars vistelse i landet är högst till- fällig, eftersom de i regel kan antas lämna landet om de inte får något arbete. Om personen får ett arbete kommer han eller hon att registreras som arbetsstagare. Om vederbörande i annat fall upphör att vara arbets- sökande men ändå väljer att stanna kvar i landet pga. att han eller hon har tillräckliga medel för sin och sina familjemedlemmars försörjning, skall registrering istället att ske på denna grund. Det saknas därför anledning att nu införa ett krav på registrering för arbetssökande.

Vilka uppgifter som utlänningen skall lämna för att kunna registreras bör anges i närmare föreskrifter av regeringen. Rörlighetsdirektivet anger härvid vilka krav som medlemsstaten högst får ställa för att registre- ringsbevis skall utfärdas. Eftersom utlänningen skall kunna föreläggas vid vite att lämna de uppgifter som krävs för att registrering skall kunna ske (se avsnitt 6.16.1), är det lämpligt att regeringen uttryckligen bemyn- digas att meddela föreskrifter om vilka uppgifter som därvid skall läm- nas.

5.14.7Uppgifter som bör och får behandlas

Regeringens bedömning: Det bör framgå av lag vilka uppgifter som får behandlas i registreringsförfarandet. Några lagändringar bedöms dock i nuläget inte nödvändiga.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Migrationsverket har anfört att frågan om hur

omfattande prövning och kontroll som får göras beträffande själva regi- streringen bör beröras närmare. Försäkringskassan tillstyrker förslaget men föreslår att Migrationsverket också skall registrera utländskt social- försäkringsnummer eftersom detta underlättar för den enskilde, Försäk- ringskassan och berörda utländska myndigheter. Att ha dessa uppgifter gör det lättare för Försäkringskassan i kontakten med utländska myndig- heter när det är fråga om att utreda försäkringstillhörighet och att lämna uppgifter om försäkringsperioder i Sverige till andra medlemsstater i en- lighet med bestämmelserna i rådets förordningar (EEG) 1408/71 och 574/74. Försäkringskassan betonar även att det är viktigt att grunden för registreringen framgår, dvs. att det framgår om den berörde är anställd, egenföretagare, arbetssökande eller pensionär. Uppgift om socialförsäk- ringsnummer bör enligt Försäkringskassan falla in under begreppet andra identifieringsuppgifter och kan redan i dag registreras av Migrationsver- ket enligt 4 § förordningen (2001:720) om behandling av personuppgifter i verksamhet enligt utlännings- och medborgarskapslagstiftningen, den s.k. utlänningsdataförordningen. Uppgift om den enskilde är anställd, egen företagare eller arbetssökande bör också kunna registreras med stöd av förordningen. Det kan däremot krävas en förordningsändring för att uppgift om den enskilde är pensionär ska kunna registreras. För att det ska vara möjligt för Migrationsverket att registrera uppgift om socialför-

Prop. 2005/06:77

110

säkringsnummer måste det i förslaget till ny 5 kap. 8 § i UtlL läggas till att utlänningen också ska lämna uppgift om utländskt socialförsäkrings- nummer vid registreringen. Statistiska centralbyrån tillstyrker förslaget och anför att födelseland, vistelsens förväntade varaktighet och anled- ningen till invandringen bör registreras. SCB anser även att en koppling mellan det nya registret och folkbokföringen måste vara möjlig, t.ex. i form av samordningsnummer. Därigenom skapas möjligheter att följa de individer som går från att vara korttidsinvandrare till att folkbokföras. CSN instämmer i utredningens förslag om vilka uppgifter som bör och får behandlas. Landsorganisationen (LO) har anfört att ett uttryckligt krav på uppvisande av anställningsbevis respektive handling utvisande att den berörde är egenföretagare bör finnas i UtlL.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 8 får varje medlemsstat ålägga unionsmedborgare som vistas i landet att registrera sig, dock framgår inte vilka uppgifter som får registreras. Artikel 8.2 anger visser- ligen vad registreringsbeviset skall innehålla, men direktivets regler har inte utformats som förbud mot registrering av vissa uppgifter. En möjlig slutsats är därför att rörlighetsdirektivet inte i något avseende utgör hin- der mot registrering av personuppgifter. Som anförts i avsnitt 6.14.2 an- ger dock personuppgiftslagstiftningen snävare ramar. Personuppgifter får behandlas endast för sådana ändamål som är tillåtna enligt personupp- giftslagen. De uppgifter som är tänkta att behandlas måste vara nödvän- diga och adekvata i förhållande till ändamålen. Således utgör registre- ringsförfarandets ändamål utgångspunkten för bedömningen av vilka uppgifter som bör behandlas i förfarandet. De aktuella uppgifterna skall därför vara nödvändiga och adekvata i förhållande till behovet av att ut- öva individuell utlänningskontroll, att statistiskt kunna bevaka migratio- nen till landet samt att underlätta den gemenskapsrättsliga skyldigheten att utfärda andra bevishandlingar, t.ex. uppehållskort.

I utlänningsdataförordningen regleras i detalj vilka uppgifter som får behandlas. Det är tveksamt om denna uppräkning omfattar alla de upp- gifter som är aktuella i rörlighetsdirektivets registreringsförfarande. Vi- dare är det enligt 13 § PUL förbjudet att behandla känsliga personuppgif- ter, t.ex. uppgifter som avslöjar ras och etniskt ursprung. Begreppet ”känsliga personuppgifter” överensstämmer med det motsvarande be- grepp som används i dataskyddsdirektivet. Förbudet gäller inte bara själ- va uppgiften om t.ex. etniskt ursprung utan även sådana uppgifter som avslöjar denna uppgift. (jfr SOU 2001:32 s.124). Från förbudet gäller vissa undantag. Uppräkningen av undantag är uttömmande och torde inte omfatta samtliga de för registreringsförfarandet aktuella ändamålen.

I samband med det nu föreslagna registreringsförfarandet kommer ett stort antal olika uppgifter att behandlas. Vilka uppgifter det är fråga om samt i vilka sammanhang dessa kommer att behöva behandlas redogörs för i det följande.

Grundläggande uppgifter

Artikel 8 anger vissa uppgifter och handlingar som aktualiseras i registre- ringsförfarandet. Registreringsbeviset skall enligt artikel 8.2 innehålla uppgift om den registrerade personens namn, adress och registreringsda- tum. Dessa uppgifter måste naturligtvis behandlas. Beviset skall däremot

Prop. 2005/06:77

111

inte innehålla uppgifter om giltighetstid (KOM [2001] 257 slutlig s.12), varför en sådan uppgift följaktligen inte bör registreras. Syftet med att denna uppgift inte skall registreras får förmodas vara att registreringen inte är ett förfarande som förfogar över uppehållsrättens giltighet och att en uppgift om giltighetstid härvid skulle ge sken av motsatsen. Uppe- hållsrättens varaktighet beror på de omständigheter som utgör grunden för den. Det är enligt rörlighetsdirektivet inte tillåtet att införa krav på återkommande förnyelse av registreringsåtgärden.

Bevishandlingar

Enligt artikel 8.3 får medlemsstaterna kräva att unionsmedborgaren visar upp vissa handlingar för att denne skall få ett registreringsbevis. Det är därför rimligt att dessa handlingar registreras. Alla unionsmedborgare skall visa upp ett giltigt identitetskort eller pass. En uppgift om att den enskilde har pass eller identitetskort kan knappast anses som känslig. Dock finns andra handlingar som bör visas upp i samband med utfärdan- de av registreringsbevis och vars registrering inte är lika självklar.

De unionsmedborgare som uppehåller sig i Sverige i egenskap av an- ställda eller egenföretagare skall, för att få utfärdat ett registreringsbevis, uppvisa en bekräftelse från arbetsgivaren om anställning, ett anställnings- intyg eller ett bevis på att unionsmedborgaren är egenföretagare. Motsva- rande bör gälla för tjänsteutövare som inte är anställda eller egenföreta- gare i Sverige och som får registreras i detta förfarande. Vid Migrations- verkets nuvarande prövning av om uppehållstillstånd skall beviljas god- tas normalt de anställningshandlingar som uppvisas efter en enklare kon- troll av att det aktuella företaget faktiskt existerar. I vissa ärenden görs dock fördjupade kontroller av anställningsbeviset och av arbetsgivaren. I den mån det är tillåtet enligt artikel 14.2 att genomföra kontroller beträf- fande sådana handlingar bör det naturligtvis vara tillåtet att behandla de uppgifter som inhämtas. Enligt nuvarande ordning skall Migrationsverket vid uppehållstillståndsförfarandet även registrera branschtillhörighet be- träffande arbetstagare. Det finns inget som talar för att behovet av att behandla sådana uppgifter minskat. Snarare bör det ligga i intresset av att statistiskt kunna bevaka migrationen till landet att behandla uppgifter om branschtillhörighet. Dessa uppgifter bör framgå av de handlingar som tidigare angivits. Det får dock inte ställas som krav för utfärdandet av registreringsbeviset att unionsmedborgaren tillhandahåller uppgifter om vilken bransch han eller hon är verksam i.

Den unionsmedborgare som vistas i Sverige med stöd av artikel 7.1 b skall visa upp ett bevis på att han eller hon har tillräckliga tillgångar för att inte belasta det sociala biståndssystemet under vistelsen och en hel- täckande sjukförsäkring som gäller i Sverige.

Studerande skall för att få ett registreringsbevis uppvisa ett bevis på en registrering vid en erkänd institution för studier eller yrkesutbildning och ett bevis på att de omfattas av en heltäckande sjukförsäkring. Rimligen skall beviset, även om detta inte uttryckligen anges i rörlighetsdirektivet, också utvisa att sjukförsäkringen gäller i Sverige. Enligt artikel 7.1 c and- ra stycket är det nämligen en förutsättning för att en studerande skall ha uppehållsrätt under längre tid än tre månader att denne har en sjukförsäk- ring som gäller här. Därutöver skall en studerande även lämna en försäk-

Prop. 2005/06:77

112

ran om att han eller hon har tillräckliga tillgångar att försörja sig själv och sin familj, så att de inte blir en belastning för den mottagande med- lemsstatens biståndssystem under vistelsen.

Familjemedlemmar som själva är unionsmedborgare, men som inte har uppehållsrätt enligt artikel 7.1 a-c utan enligt d, har rätt att få ett registre- ringsbevis om denne visar upp en handling som bestyrker familjeanknyt- ning eller ett registrerat partnerskap och ett bevis om registrering för den unionsmedborgare som de följer med eller ansluter sig till. Om unions- medborgaren är en släkting i rakt upp- eller nedstigande led skall denne även visa upp en handling som styrker att han eller hon för sin försörj- ning är beroende av sin uppehållsberättigade släkting eller dennes maka, make eller partner. För familjemedlemmar i rakt nedstigande led som är under 21 år är det tillräckligt att bevisa sin ålder. I artiklarna 12 och 13 behandlas vissa fall när förutsättningarna förändrats för familjemedlem- men. Det handlar om de situationer när äktenskapet eller det registrerade partnerskapet med unionsmedborgaren upphört eller om unionsmedbor- garen avlidit eller lämnat landet. Dessa situationer synes endast i undan- tagsfall innebära några problem vid registreringstillfället. I normalfallet bör familjemedlemmen ha hunnit registrera sig före en sådan händelse. Om familjemedlemmen ansöker om registrering efter det att förutsätt- ningarna ändrats på något av ovanstående sätt förhåller det sig dock nå- got annorlunda. För att denne själv skall ha uppehållsrätt förutsätts att familjemedlemmen själv tillhör någon av de kategorier som behandlats i avsnitt 5.8.2. Familjemedlemmen måste således visa att han eller hon är arbetstagare, egenföretagare, tjänstetillhandahållare, studerande, arbets- sökande eller har tillräckliga tillgångar för vistelsen. Följaktligen måste registreringsmyndigheten kunna begära att denne tillhandahåller hand- lingar som visar att han eller hon uppfyller dessa krav. Det bör noteras att familjemedlemmen fortfarande måste kunna styrka familjeanknytningen till den unionsmedborgare som har eller har haft uppehållsrätt i Sverige. Det kan också finnas anledning att kontrollera om förändringen av för- hållandena har skett efter det att de flyttade till Sverige.

Arbetssökande tillhör en särskild kategori, som inte uttryckligen med- getts en uppehållsrätt enligt rörlighetsdirektivet, men som ändå måste anses ha en sådan rätt (se avsnitt 5.8.2.6). En följd av att de skall anses ha en uppehållsrätt i Sverige som överstiger de inledande tre månaderna är att de därmed också får åläggas ett registreringskrav. I artikel 8.3 anges inte vilka krav som får ställas för att utfärda bevis om registrering för arbetssökande. Det kan inte anses strida mot rörlighetsdirektivet eller gemenskapsrätten i övrigt att ställa vissa krav på att den arbetssökande presenterar handlingar som visar att han eller hon faktiskt är arbetssö- kande. Regeringen väljer dock att inte ålägga arbetssökande något regi- streringskrav av skäl som redovisats ovan under avsnitt 6.14.6.

Enligt artikel 7.3 skall vissa unionsmedborgare anses behålla sin ställ- ning som arbetstagare eller egenföretagare trots att förhållandet upphört. Detta gäller för den som drabbats av sådan arbetsoförmåga som framgår av artikel 7.3 a, för den som drabbas av ofrivillig arbetslöshet enligt arti- kel 7.3 b-c eller den som inleder en yrkesutbildning i enlighet med artikel 7.3 d. Artikel 8.3 tycks inte medge möjligheten att kräva av en sådan ar- betssökande att även visa upp bevis på att denne efter att arbetslösheten inträffat anmält sig till behörig arbetsförmedling. Dessa situationer bör i

Prop. 2005/06:77

113

normalfallet inte innebära några problem vid registreringstillfället efter- som unionsmedborgaren vanligtvis har hunnit registrera sig innan denne slutat sin anställning eller upphört att vara egenföretagare. Det kan dock förekomma att unionsmedborgaren av någon anledning väntat med att registrera sig eller att anställningen upphört efter kort tid. Om denne vid registreringstillfället åberopar artikel 7.3 kan det uppstå problem. Av skäl 14 till rörlighetsdirektivet framgår att uppräkningen av bevishandlingar i artikel 8 är avsedd att vara uttömmande. Det enda krav som får ställas beträffande arbetstagare är pass eller identitetskort samt ett intyg eller liknande som utvisar det tidigare anställningsförhållandet. Det skulle således inte vara möjligt att vid registreringsprövningen kräva att den unionsmedborgare som åberopar artikel 7.3 presenterar ett intyg om att arbetsoförmågan beror på sjukdom eller olycksfall, att arbetslösheten är ofrivillig, att han eller hon anmält sig som arbetssökande vid en behörig arbetsförmedling, eller att unionsmedborgaren inlett en yrkesutbildning som har ett samband med den tidigare sysselsättningen. Detta framstår som särskilt märkligt beträffande den sistnämnda kategorin. Den som inleder en yrkesutbildning enligt artikel 7.3 d har rätt att hävda att han eller hon skall behålla sin ställning som arbetstagare, trots att han eller hon övergått till att vara studerande. Detta kan av flera anledningar vara mer förmånligt för den enskilde. Exempelvis kan fler familjemedlemmar härleda en uppehållsrätt enligt rörlighetsdirektivet om unionsmedborga- ren anses som arbetstagare istället för studerande, vilket framgår av arti- kel 7.4. Nyss nämnda unionsmedborgare skulle således kunna bli betrak- tade som arbetstagare i rörlighetsdirektivets bemärkelse, vilket i sin tur skulle innebära att han eller hon enligt artikel 8.3 inte får avkrävas annat bevis än anställningsbevis, trots att anställningen upphört. Däremot mås- te en person som påbörjat samma yrkesutbildning utan att dessförinnan ha arbetat i Sverige uppvisa flera andra handlingar. Det är svårt att finna skäl för en sådan ordning. Även om det inte uttryckligen anges i rörlig- hetsdirektivet att registreringsmyndigheten får kräva uppvisande av handlingar som styrker sådana förhållanden som framgår av artikel 7.3 talar ändå ändamålsskäl för att även sådana handlingar får avkrävas. I vart fall gäller detta när artikel 14.2 andra stycket kan åberopas. Det bör i sådant fall också vara tillåtet att registrera dessa handlingar. Vad som nu sagts avser den situationen när unionsmedborgaren redan lämnat sin an- ställning när han ansöker om registreringsbevis. Om denne däremot till- hört kategorin arbetstagare eller egenföretagare vid registreringstillfället och det först senare uppmärksammas att detta förhållande upphört, bör det normalt vara fråga om sådana fall där det framkommit information som medfört att det uppstått rimliga tvivel på huruvida unionsmedborga- ren uppfyller kraven i artiklarna 7, 12 och 13, vilket i så fall föranlett en kontroll av uppehållsrätten enligt artikel 14.2. I det fallet är det naturligt- vis möjligt att begära in handlingar som styrker att unionsmedborgaren uppfyller kraven enligt artikel 7.3.

Grunden för uppehållsrätten

Eftersom vissa bevishandlingar bör registreras är det naturligt att samti- digt registrera grunden för uppehållsrätten. Med beaktande av behovet av att statistiskt kunna bevaka migrationen till landet får det anses vara av

Prop. 2005/06:77

114

vikt att behandla dessa uppgifter. Hur de olika kategorierna av utlänning- Prop. 2005/06:77 ar skall indelas får ankomma på den myndighet som ansvarar för regi-

streringen.

Historiska uppgifter

Det föreligger inte något hinder mot att behandla historiska uppgifter om unionsmedborgaren. Som utgångspunkt är det endast de aktuella uppgif- ter som medför att denne har uppehållsrätt som är intressanta att behand- la. Det finns knappast anledning att undersöka uppgifter som inte längre gäller vid registreringstillfället. Däremot kan det tänkas att det vid en omprövning enligt artikel 14.2 framkommer att unionsmedborgaren vis- serligen fortfarande har uppehållsrätt men att det numera beror på andra skäl. Det finns i denna situation anledning att registrera uppgifter om dessa förändrade förhållanden. I annat fall finns risken att unionsmed- borgarens uppehållsrätt, på grund av att registret innehåller gamla upp- gifter, på nytt blir ifrågasatt. Av motsvarande anledning kan det finnas skäl att behålla uppgifter om de gamla förhållandena som föranledde den ursprungliga registreringsåtgärden och att även behandla sådana historis- ka uppgifter. Det föreligger heller inte något hinder mot att behandla uppgifter om avregistrerade unionsmedborgare. Sådana uppgifter kan vara värdefulla att behandla med hänsyn till såväl behovet av individuell utlänningskontroll som intresset av att statistiskt bevaka migrationen i landet.

Andra uppgifter

Under utarbetandet av rörlighetsdirektivet angavs att systemet med folk- bokföringsregister är godtagbart (KOM [2001] 257 slutlig s.12). Även om uttalandet inte avsåg just det svenska systemet bör det ändå ge stöd för att de uppgifter som registreras i vår folkbokföring får registreras. Om inte annat bör detta vara tillåtet eftersom samma uppgifter får regi- streras beträffande svenska medborgare och registrering av sådana upp- gifter därför inte strider mot likabehandlingsprincipen. Uppgifter som ingår i folkbokföringen och som bör vara av värde att registrera i nu ak- tuellt förfarande är uppgifter om person- eller samordningsnummer, kön, civilstånd, medborgarskap och inflyttning från utlandet. Uppgifter om person- eller samordningsnummer och kön har betydelse för identifie- ringen av unionsmedborgaren och är värdefulla även för registreringsför- farandet. Medborgarskap och inflyttning från utlandet är uppgifter som direkt har betydelse för bedömningen av uppehållsrätten. I folkbokfö- ringen registreras även födelseort, vilket inte synes lika självklart i det nu aktuella sammanhanget. Civilstånd kan ha betydelse för den som härle- der sin uppehållsrätt från artikel 7.1 d, dvs. en unionsmedborgare som har uppehållsrätt p.g.a. att en anhörig har uppehållsrätt enligt artikel 7.1 a-c. Eftersom även den registrerade unionsmedborgarens familjemed- lemmar kan ha en egen uppehållsrätt om samhörigheten med unionsmed- borgaren är klarlagd, bör man också registrera uppgifter om dessa famil- jemedlemmar.

115

Det bör framgå av lag vilka uppgifter som skall få behandlas i registre- Prop. 2005/06:77 ringsförfarandet

Enligt utlänningsdataförordningen får följande personuppgifter behandlas i verksamhet enligt utlänningslagstiftningen: person- eller samordnings- nummer, namn, födelsetid, kön, vårdnadshavare, civilstånd och andra identifieringsuppgifter, nuvarande och tidigare medborgarskap, tidigare adress och boende i utlandet, adress och boende i Sverige, uppgifter om resedokument och identifieringshandlingar, uppgifter rörande utlänning- ens resa och ankomst till Sverige, språk, religion, politisk åskådning, et- nisk tillhörighet och hälsotillstånd. Vidare får även behandlas uppgifter om andra än den registrerade, t.ex. om god man, ombud, biträden, tolk, anhöriga och kontakt- eller referenspersoner. För asylsökande m.fl. får även registreras uppgifter om bl.a. inskrivning vid boendeenhet, utbild- ning, yrke och anställning. Olika typer av beslut får också registreras.

I uppräkningen av vilka uppgifter som får registreras ingår de flesta uppgifter som tidigare har redovisats i detta avsnitt. Det framgår dock inte att sådana handlingar som åberopas i tillståndsförfarandet får be- handlas. Det är vidare tveksamt om någon bestämmelse i övrigt i utlän- ningsdataförordningen ger stöd för att registrera alla de uppgifter som är aktuella i rörlighetsdirektivets registreringsförfarande. För att undanröja dessa tvivel skulle uppräkningen i utlänningsdataförordningen behöva kompletteras med ytterligare uppgifter som får behandlas.

I sammanhanget skall dock beaktas på vilket sätt utlänningsdatautred- ningen föreslår att den nya utlänningsdatalagen skall utformas. Det är visserligen ur integritetssynpunkt föredelaktigt att det i författning speci- ficeras vilka personuppgifter som får behandlas i verksamheten. Utlän- ningsdatautredningen har emellertid mot detta anfört att det finns stora tillämpningssvårigheter med en sådan författningsteknisk lösning. En detaljreglering av det slag som nu finns i utlänningsdataförordningen riskerar att försvåra ett rationellt utnyttjande av informationstekniken i verksamheten, inte minst med hänsyn till behovet av flexibilitet vid för- ändringar i verksamheten. Utlänningsdatautredningen föreslår att den nya utlänningsdatalagen skall reglera vilka uppgifter som får behandlas, men att det inte skall vara fråga om en detaljreglering. I stället föreslås att re- geln skall ange att alla personuppgifter som är nödvändiga för det ända- mål för vilket behandlingen utförs får behandlas och att känsliga uppgif- ter skall få behandlas endast om det är oundgängligen nödvändigt. Utlän- ningsdatautredningen har även föreslagit en allmänt hållen regel beträf- fande behandling av känsliga personuppgifter. Om utlänningsdatautred- ningens förslag genomförs kommer det att i lag finnas stöd för att regi- strera de uppgifter som är aktuella i rörlighetsdirektivets registreringsför- farande. Enligt regeringens mening bör det i författning klart anges att de uppgifter som aktualiseras i samband med registreringsförfarandet får registreras. Detta bör lämpligen ske i lag. Med hänsyn till det förslag till ny utlänningsdatalag som har lagts fram av utlänningsdatautredningen saknas dock anledning att i nuläget föreslå lagändringar i denna del.

116

5.15Uppehållskort m.m.

5.15.1Uppehållskort

Regeringens förslag: En utlänning som inte är medborgare i en EES- stat, men som har uppehållsrätt och som avser att vistas i Sverige mer än tre månader, skall ansöka om uppehållskort hos Migrationsverket. Be- stämmelser med nu nämnt innehåll skall införas i 3 a kap. NUtlL.

Migrationsverket skall ansvara för förfarandet med uppehållskort. Regeringen skall bemyndigas att meddela närmare föreskrifter om

vilka uppgifter som skall lämnas i samband med ansökan om uppehålls- kort.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: Har inte särskilt yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens förslag: De skäl som talar för att EES- medborgare registreras har samma bärighet för dessas familjemedlemmar från tredje land. Kravet på uppehållstillstånd avskaffas även beträffande dem som tillhör denna kategori, vilket innebär att förfarandet med uppe- hållskort är den bästa möjligheten till kontroll avseende dessa personer. Därtill måste någon form av behandling av personuppgifter anses vara en förutsättning för att kunna tillhandahålla uppehållskort. Således bör även EES-medborgares familjemedlemmar som inte själva är EES- medborgare registreras.

Migrationsverket är som central utlänningsmyndighet den myndighet som är mest lämpad för att ansvara för utfärdandet av uppehållskort. Verket har redan idag en organisation som utför i princip samma hand- läggning och prövning som krävs för utfärdande av sådana kort. Vissa ställningstaganden angående frågan om uppehållsrätt för familjemed- lemmar som inte själva är EES-medborgare kräver en ingående bedöm- ning av omständigheterna. Migrationsverket är den myndighet som mer än någon annan myndighet har den nödvändiga kompetensen för sådana prövningar som blir aktuella vid utfärdandet av uppehållskort. Intresset av att begränsa administrativa förfaranden och kostnader talar för att den myndighet som har ansvaret för registreringsförfarandet även bör ansvara för uppehållskorten. Regeringen anser således att det bör vara Migra- tionsverket som skall ansvara för utfärdandet av uppehållskort.

Vad gäller de personuppgifter som bör och får behandlas bör de över- väganden som gjorts i denna fråga beträffande EES-medborgare även gälla för familjemedlemmar från tredje land. Således bör grundläggande uppgifter om namn, adress och registreringsdatum behandlas i databasen samt uppgifter om person- eller samordningsnummer, födelseort, med- borgarskap och inflyttning från utlandet. Till skillnad från registrerings- bevisen för EES-medborgare får uppehållskorten innehålla uppgift om giltighetstid. Detta framgår av artikel 11.1, varför även denna uppgift bör behandlas. Även uppgifter om de handlingar som aktualiseras i samband med ansökan om uppehållskort bör behandlas. Av artikel 10.2 framgår att familjemedlemmar skall visa upp ett giltigt pass. Artikeln anger inte att identitetskort skulle kunna vara ett alternativ till pass, vilket gäller för EES-medborgare enligt artikel 8.5. Vidare anges att en handling som styrker familjeanknytning eller ett registrerat partnerskap skall uppvisas,

Prop. 2005/06:77

117

vilket exempelvis bör kunna vara ett personbevis eller motsvarande. Det registreringsbevis som tillhör den EES-medborgare som familjemed- lemmen följer med eller ansluter till skall uppvisas och bör behandlas. I de fall då familjemedlemmen är ekonomiskt beroende av EES- medborgaren eller dennes maka, make eller registrerade partner skall familjemedlemmen även uppvisa handlingar som styrker beroendeförhål- landet. Artikel 10.2 innehåller regler om vilka handlingar bl.a. de perso- ner som omfattas av artikel 3.2 skall uppvisa för att tillerkännas uppe- hållskort. Detta är motsägelsefullt eftersom dessa personer inte har uppe- hållsrätt och därför inte omfattas av systemet med uppehållskort. Artikel 10.2 e och f har därför inget tillämpningsområde. Slutligen bör även uppgiften om sökandens status, dvs. att denne tillhör kategorin familje- medlemmar som inte själva är EES-medborgare, behandlas.

Regeringen anser att familjemedlemmar som skall ha uppehållskort bör åläggas en skyldighet att ansöka om uppehållskort hos Migrations- verket. Såsom angivits i avsnitt 6.14.6 skall, i likhet med registreringen av EES-medborgare, en sådan ansökan ske om den berörda utlänningen avser att vistas i Sverige i mer än tre månader. I likhet med vad som före- slagits i fråga om registreringen bör regeringen ges möjlighet att meddela närmare föreskrifter om vilka uppgifter som skall lämnas i samband med ansökan om uppehållskort.

5.15.2Intyg om permanent uppehållsrätt

Regeringens bedömning: Migrationsverket bör även ansvara för förfa- randet i samband med utfärdandet av intyg om permanent uppehållsrätt.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens bedöm- ning.

Remissinstanserna: Migrationsverket har ställt frågan om vilken prövning som får göras när en person begär att få ett bevis om permanent uppehållsrätt. Verket har förutsatt att man kan kräva att personen under vistelse här faktiskt uppfyllt kraven för att ha uppehållsrätt, t.ex. som arbetstagare eftersom vistelsen inte kan anses laglig om personen vistats här utan vare sig uppehållsrätt eller uppehållstillstånd. Verket har anfört att det i skäl 17 i direktivets förord används uttrycket ”uppehållit sig lag- ligt i enlighet med villkoren i detta direktiv”, vilket understryker verkets uppfattning.

Skälen för regeringens bedömning: Någon form av registrering bör vara en förutsättning för att kunna tillhandahålla de berörda utlänningar- na intyg om permanent uppehållsrätt. Det registreringsförfarande som behandlats i avsnitt 6.14 utgör den naturliga utgångspunkten. Regeringen anser att ansvaret för utfärdandet av intyget lämpligen bör åläggas Mi- grationsverket. Verket bör därvid kontrollera uppehållets varaktighet och, om förutsättningarna för permanent uppehållsrätt anses föreligga, utfärda intyget samt i registret föra in de uppgifter som har framkommit i sam- band med prövningen. De uppgifter som bör komma i fråga att behandla är i första hand den eventuella bevisning för uppehållets varaktighet som sökanden lagt fram samt uppgiften om att ett intyg om permanent uppe- hållsrätt utfärdats. Det bör även vara tillåtet att behandla eventuella för-

Prop. 2005/06:77

118

ändringar i övrigt när det gäller de uppgifter som tidigare registrerats Prop. 2005/06:77 beträffande sökanden.

5.15.3Permanent uppehållskort

Regeringens bedömning: Migrationsverket bör även ansvara för förfa- randet i samband med utfärdande av permanent uppehållskort.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens bedöm- ning. Utredning har även föreslagit att Migrationsverket bör ansvara för automatisk databehandling av personuppgifter om de sökande.

Remissinstanserna: Har inte särskilt yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens bedömning: Någon form av administrativt förfarande bör vara en förutsättning för att kunna tillhandahålla familje- medlemmen det permanenta uppehållskortet. Enligt artikel 20.1 skall det permanenta uppehållskortet förnyas automatiskt vart tionde år. Detta in- nebär att det är nödvändigt att upprätthålla ett system även beträffande de som har rätt till permanent uppehållskort. Ansvaret för utfärdande av permanent uppehållskort bör lämpligen åläggas Migrationsverket. Även vid Migrationsverkets kontroll av om sökanden uppfyller villkoren för permanent uppehållsrätt gäller att varje bevismedel som godtas i Sverige får användas för att styrka att det varit fråga om ett stadigvarande uppe- håll. Vad som sagts i föregående avsnitt om uppgifter som kan bli aktuel- la att behandla gäller även för detta förfarande. Därutöver bör uppgiften om det permanenta uppehållskortets giltighetstid behandlas.

5.16Förfarandet i samband med utfärdande av registre- ringsbevis och uppehållskort

5.16.1Kontrollåtgärder och sanktioner

Regeringens förslag: Om det kan antas att en utlänning är skyldig att registrera sig eller att ansöka om uppehållskort, får Migrationsverket fö- relägga honom eller henne att fullgöra denna skyldighet eller att skriftli- gen lämna de uppgifter som behövs för att registrering eller utfärdande av uppehållskort skall kunna ske. Ett sådant föreläggande skall kunna förenas med vite. Vid prövningen av en fråga om utdömande av vite skall även vitets lämplighet kunna bedömas. Vad som nu sagts skall på mot- svarande sätt gälla för familjemedlemmars skyldighet att ansöka om up- pehållskort.

Regeringens bedömning: Några sanktioner mot utlänningar som under- låter att ansöka om permanent uppehållskort bör inte införas.

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna: Säkerhetspolisen menar att Migrationsverkets

möjlighet att förelägga vite inte kan anses vara en tillräckligt ingripande åtgärd utan att det även bör införas en straffbestämmelse. Denna bör ha sin utgångspunkt i 43 § folkbokföringslagen (1991:481).

119

Skälen för regeringens förslag: De förfaranden som behandlats i av- snitt 6.14.6 och 6.15.1 är de enda möjligheter till generell kontroll av unionsmedborgare och deras familjemedlemmar som rörlighetsdirektivet tillåter. Artikel 5.5 talar visserligen om möjligheten att införa en rappor- teringsskyldighet inom rimlig tid efter inresan. Det saknas dock skäl att införa ett sådant förfarande, eftersom skyldigheten att registrera sig re- spektive anmäla sig borde vara tillräckligt. Efter det att de aktuella per- sonerna registrerats i ovan nämnda förfaranden finns möjligheten att en- ligt artikel 14.2 kontrollera de särskilda fall då det uppstått rimliga tvivel på huruvida en unionsmedborgare eller dennes familjemedlemmar har uppehållsrätt. Denna kontroll får inte genomföras systematiskt. I avsnitt 6.14.3 har närmare beskrivits vilka möjligheter till kontroll som artikel 8 och 14.2 erbjuder. Det som där sägs gäller på motsvarande sätt för uni- onsmedborgares familjemedlemmar som är skyldiga att ansöka om up- pehållskort. Därutöver kan nämnas möjligheten enligt artikel 27.3 att anmoda andra medlemsstater att lämna upplysningar om huruvida den berörda personen tidigare har förekommit i polisens register. Detta får ske vid utfärdande av registreringsbevis eller uppehållskort om det är absolut nödvändigt för att bedöma den berörda personen är en fara för allmän ordning eller säkerhet. Sådana förfrågningar får inte göras rutin- mässigt. Den sista generella kontrollmöjligheten som rörlighetsdirektivet erbjuder är det tillfälle när den aktuella personen ansöker om intyg om permanent uppehållsrätt eller permanent uppehållskort. Detta sker som huvudregel efter det att personen har uppehållit sig i landet i fem år. De kontrollmöjligheter som i övrigt står till buds är de nationella förfaranden som tillämpas på alla som uppehåller sig i landet, dvs. inklusive de egna medborgarna.

Vad avser sanktionsmöjligheterna enligt rörlighetsdirektivet så tillåter artiklarna 8.2 och 9.3 att den som underlåter att uppfylla registrerings- och anmälningsskyldigheten åläggs effektiva, proportionerliga och icke- diskriminerande sanktioner. I artikel 36 anges t.o.m. att medlemsstaterna skall fastställa bestämmelser om sanktioner för överträdelser av nationel- la bestämmelser som antas i enlighet med rörlighetsdirektivet. Enligt re- geringens mening bör en rimlig utgångspunkt vara de sanktioner som tillämpas på dem som underlåter att fullgöra sin anmälningsskyldighet enligt folkbokföringslagen. Om det kan antas att en person är skyldig att göra anmälan enligt folkbokföringslagen, får Skatteverket förelägga ho- nom eller henne att antingen göra en sådan anmälan eller skriftligen eller muntligen lämna de uppgifter som behövs för bedömningen av hans folkbokföring. Ett sådant föreläggande får förenas med vite.

Kontroll- och tvångsåtgärder med avseende på nu aktuella kategorier finns i 9 kap. NUtlL. Av 9 kap. 9 § NUtlL följer att en utlänning är skyl- dig att visa upp handlingar som visar att han har rätt att uppehålla sig i Sverige samt efter kallelse komma till Migrationsverket eller polismyn- digheten och lämna uppgifter om sin vistelse här. Om utlänningen inte gör detta får han eller hon hämtas genom polismyndighetens försorg. Dessa åtgärder får endast vidtas om det finns anledning att anta att utlän- ningen saknar rätt att uppehålla sig här eller om det annars finns särskild anledning till kontroll. Detta bör kunna anses motsvara vad som finns angivet i artikel 14.2 i rörlighetsdirektivet om att det skall finnas rimliga tvivel på huruvida en enskild har uppehållsrätt. De kontroll- och tvångs-

Prop. 2005/06:77

120

åtgärder som anges i 9 kap. NUtlL får därför anses vara godtagbara enligt rörlighetsdirektivet. Däremot förhåller det sig annorlunda när det gäller Migrationsverkets möjligheter att vidta åtgärder mot den som kan antas ha uppehållsrätt men som underlåter att registrera sig eller ansöka om uppehållskort. Sådana åtgärder bör motsvara de åtgärder som tillåts en- ligt folkbokföringslagen. Möjligheten till hämtning finns inte i folkbok- föringslagen, vilket bör betyda att en sådan åtgärd inte är godtagbar en- ligt rörlighetsdirektivet. Istället bör motsvarande möjligheter till vitesfö- reläggande enligt folkbokföringslagen införas. För att inte hämma effek- tiviteten i förfarandet bör själva vitesföreläggandet inte kunna överkla- gas. Avsaknaden av klagorätt bör dock kompenseras genom att vitets lämplighet skall kunna bedömas i samband med prövningen av en ansö- kan om utdömande av vitet. En sådan prövning bör lämpligen ankomma på migrationsdomstol. Med folkbokföringslagen som utgångspunkt för vad som är proportionerligt och icke-diskriminerande bör det visserligen vara möjligt att införa en regel om att den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet inte fullgör sin registreringsskyldighet enligt rörlighetsdirek- tivet kan dömas till penningböter. Regeringen anser dock att möjligheten till vitesföreläggande är tillräckligt. Migrationsverkets möjligheter att förelägga den enskilde att lämna uppgifter bör framgå av lag. Detsamma bör gälla verkets möjlighet att förelägga vite.

Det kan avslutningsvis nämnas att det enligt artikel 20.2 finns möjlig- het att ålägga en familjemedlem från tredje land proportionerliga och icke-diskriminerande sanktioner även för det fallet att denne underlåter att ansöka om permanent uppehållskort. Eftersom utlänningens vistelse i landet i sådana fall får antas vara känd sedan tidigare, anser regeringen att behovet av utlänningskontroll i dessa fall inte är sådant att det finns anledning att införa några bestämmelser som ger Migrationsverket rätt att ålägga utlänningen sanktioner för det fall att han eller hon underlåter att ansöka om permanent uppehållskort.

5.16.2Migrationsverkets skyldighet att tillhandahålla handling- ar

Regeringens bedömning: Det bör i författning anges att Migrationsver- ket skall utfärda registreringsbevis, intyg om inlämnad ansökan om up- pehållskort, uppehållskort samt intyg om permanent uppehållsrätt respek- tive permanent uppehållskort till de utlänningar som är berättigade till detta, liksom när dessa handlingar senast skall utfärdas och deras giltig- hetstid. Någon lagändring är dock inte nödvändig utan kan regleras ge- nom närmare föreskrifter från regeringen.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Migrationsverket anser att även EES-medborgare

bör få ett intyg om att de ansökt om att bli registrerade även om det inte krävs enligt direktivet. Migrationsverket ska visserligen handlägga skyndsamt men det är enligt verkets mening inte troligt att alla ärenden kommer att vara kompletta för registrering när de kommer in. I de fall då registreringsbevis inte kan utfärdas direkt i samband med ansökan är det

Prop. 2005/06:77

121

därför av vikt för den sökande att kunna visa att han eller hon ansökt om registrering.

Skälen för regeringens bedömning: Till följd av bestämmelserna i rörlighetsdirektivet samt nu framlagda författningsförslag i fråga om in- förande av registrerings- och ansökningsförfaranden bör det ankomma på den myndighet som administrerar dessa förfaranden, Migrationsverket, att utfärda vissa handlingar. Enligt regeringens mening bör några andra handlingar än vad som direkt framgår av direktivet inte utfärdas. För det fallet att en EES-medborgares ansökan om registrering inte innehåller de uppgifter som enligt direktivet får krävas för att registreringsbevis skall utfärdas, torde det inte föreligga några hinder mot att avvakta med utfär- dandet. I annat fall skall utfärdandet av registreringsbeviset, vilket inte är avsett att föregås av någon saklig prövning av uppehållsrätten, ske ome- delbart. Migrationsverkets skyldighet att tillhandahålla ifrågavarande handlingar, liksom när dessa senast skall utfärdas, bör författningsregle- ras. Detsamma gäller giltigheten av uppehållskort och permanent uppe- hållskort. Någon lagändring bedöms dock inte nödvändig, utan regler- ingen bör lämpligen ske genom närmare föreskrifter av regeringen i sam- band med den nya utlänningsförordningen.

5.16.3Avgifter

Regeringens bedömning: De handlingar som anges i rörlighetsdirektivet bör utfärdas utan avgift. Någon författningsändring är inte nödvändig.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Har inte särskilt yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 25.2 skall de hand- lingar som utfärdas i enlighet med rörlighetsdirektivet utfärdas gratis eller mot betalning av ett belopp som inte överstiger de avgifter som lan- dets egna medborgare betalar för liknande handlingar. För svenskt vid- kommande är personbeviset den handling som ligger närmast till hands att likställa med de handlingar som anges i rörlighetsdirektivet. Eftersom personbeviset inte är avgiftsbelagt kan således inte heller dessa handling- ar vara förenade med en ansökningsavgift. Utfärdande myndighet bör därför tillhandahålla dessa handlingar avgiftsfritt.

5.16.4Avregistrering

Regeringens bedömning: Det är inte nödvändigt att införa några sär- skilda bestämmelser om avregistrering.

Utredningens bedömning : Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Har inte särskilt yttrat sig över bedömningen.

Skälen för regeringens bedömning: Rörlighetsdirektivet innehåller inte några egentliga regler om avregistrering. Artikel 35 anger att med- lemsstaterna under vissa förutsättningar får vidta nödvändiga åtgärder för att neka, avbryta eller dra tillbaka en rättighet enligt rörlighetsdirektivet. Något hinder mot att registreringsmyndigheten vidtar avregistreringsåt-

Prop. 2005/06:77

122

gärder bör därför knappast föreligga. Direktivet förbjuder systematiska Prop. 2005/06:77 kontroller av om unionsmedborgaren alltjämt har uppehållsrätt. Det kan

således inte bli fråga om att införa rutiner för att systematiskt uppdatera registret. Endast i de fall då det framkommit en särskild anledning att ifrågasätta en EES-medborgares uppehållsrätt kan det blir fråga om att undersöka om han eller hon fortfarande skall vara registrerad. Fram- kommer det då att EES-medborgaren inte längre har uppehållsrätt bör han eller hon avregistreras. Det kan dock finnas skäl att låta uppgifterna kvarstå i registret som historiska uppgifter. Regeringen bedömer det så- ledes inte som nödvändigt att införa särskilda bestämmelser om att EES- medborgare får avregistreras. En sådan åtgärd får anses följa av registre- ringsmyndighetens allmänna behörighet att föra register över de utlän- ningar som har uppehållsrätt i Sverige.

5.17Övriga frågor

5.17.1Tillgång till personuppgifterna

Regeringens bedömning: Det är inte nödvändigt att, som en följd av genomförandet av rörlighetsdirektivet, ändra de nuvarande reglerna om vissa myndigheters möjlighet till direktåtkomst till personuppgifter som behandlas automatiserat av Migrationsverket. Det är inte heller nödvän- digt att i nuläget utöka kretsen av myndigheter som skall ha sådan direkt- åtkomst.

Utredningens bedömning: Utredningen har bedömt att det inte är nödvändigt att ändra de nuvarande reglerna för myndigheters möjligheter till direktåtkomst av personuppgifter.

Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm har konstaterat att de myndigheter som idag har direktåtkomst till Migrationsverkets verksam- hetsregister är Rikspolisstyrelsen, polismyndigheter, Utlänningsnämn- den, Integrationsverket, utlandsmyndigheter och i vissa fall Centrala stu- diestödsnämnden. Det är enligt Kammarrätten viktigt att ändra bestäm- melserna i utlänningsdataförordningen så att fr.o.m. den 31 mars 2006 även migrationsdomstolarna har direktåtkomst till registret.

Skälen för regeringens förslag: Någon rättslig definition av begrep- pet direktåtkomst finns inte. Enligt en vedertagen uppfattning innebär direktåtkomst en möjlighet för myndigheter att på egen hand ta del av och söka efter uppgifter i en informationssamling som behandlas, dock utan att man själv kan bearbeta eller på annat sätt påverka innehållet. Direktåtkomsten måste, i fråga om sådana personuppgifter som behand- las automatiserat av Migrationsverket, vara förenlig med de ändamål för vilka Migrationsverket får behandla personuppgifterna. När det gäller uppgifter som behandlas i rörlighetsdirektivet måste således direktåt- komst av dessa vara förenliga med de ändamål som behandlas i avsnitt 5.14. I utlänningsdataförordningen anges vilka myndigheter som i all- mänhet har direktåtkomst till Migrationsverkets verksamhetsregister. Åtkomsten begränsas på så sätt att det anges att åtkomsten begränsas till att avse endast personuppgifter som en tjänsteman oundgängligen behö-

123

ver för att fullgöra sina arbetsuppgifter enligt sin myndighets verksamhet enligt utlännings- och medborgarskapslagstiftningen.

Enligt regeringens bedömning är några författningsändringar inte nöd- vändiga med avseende på möjligheterna till direktåtkomst till de uppgif- ter som specifikt kommer att behandlas av Migrationsverket till följd av rörlighetsdirektivets genomförande. Huruvida ytterligare myndigheter rent allmänt bör ges direktåtkomst till de personuppgifter som behandlas automatiserat av Migrationsverket är en fråga som lämpligen bör behand- las i samband med den nya utlänningsdatalag som föreslås av Utlän- ningsdatautredningen (SOU 2003:40). Vad särskilt avser migrationsdom- stolarnas möjlighet till direktåtkomst är denna fråga för närvarande före- mål för beredning inom Regeringskansliet inför den nya instans- och processordning som införs när NUtlL träder i kraft den 31 mars 2006.

5.17.2Sekretess

Regeringens bedömning: Nuvarande bestämmelser i sekretesslagen (1980:100) är tillräckliga för att kunna tillgodose behovet av sekretess för de personuppgifter som kommer att behandlas i samband med de fö- reslagna registrerings- och ansökningsförfarandena

Utredningens bedömning: Överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna: Har inte särskilt yttrat sig över bedömningen.

Skälen för regeringens bedömning: I 7 kap. 14 § sekretesslagen (1980:100), SekrL, finns bestämmelser om skydd för uppgifter som rör utlänningar. Sekretesskyddet för utlänningar är avsett att förhindra att röjande av uppgift om utlänning leder till skada som hänger samman med hans eller hennes särskilda förhållanden som utlänning. Bl.a. gäller sek- retess i verksamhet för kontroll av utlänningar för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till den enskilde lider men. Med sådan verksamhet avses bl.a. ärenden om uppehållstillstånd, avvisning, utvisning samt andra kontrollåtgärder och löpande tillsyn. Beslut i utlän- ningsärenden omfattas inte av denna sekretessbestämmelse utom såvitt avser uppgifter i skälen. Enligt regeringens bedömning kommer 7 kap. 14 § SekrL att omfatta även registrerings- och ansökningsförfarandena hos Migrationsverket, varför det således saknas behov av att stärka sekre- tesskyddet för de uppgifter som förekommer i samband med dessa förfa- randen. Det kan i sammanhanget påpekas att det sekretesskydd som här- igenom kommer att råda för uppgifterna är starkare än vad som hade va- rit fallet om motsvarande uppgifter hade behandlats inom ramen för folk- bokföringen. Enligt 7 kap. 15 § första stycket SekrL skall sekretess gälla för uppgift om enskilds personliga förhållanden i verksamhet som avser folkbokföringen, om det av särskild anledning kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs. Som nyss nämnts skall dock sekretess råda i samband med de ifrågavarande regi- strerings- och ansökningsförfarandena, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till den enskilde lider men. Efter en lagändring som trädde i kraft den 1 juli 2004 framgår numera av 7 kap. 14 § SekrL att sekretessen även gäller hos myndighet

Prop. 2005/06:77

124

som lämnar biträde i ett sådant ärende eller sådan verksamhet. Således kommer även utlandsmyndigheternas eventuella befattning med de upp- gifter som behandlas i dessa förfaranden att omfattas av denna sekretess.

Även andra sekretessbestämmelser kan komma att aktualiseras i sam- band med behandlingen av de i sammanhanget aktuella uppgifterna. En- ligt 7 kap. 16 § SekrL gäller sekretess bl.a. för personuppgift i personre- gister som anges i datalagen (1973:289), om det kan antas att ett utläm- nande skulle medföra att uppgiften används för automatisk databehand- ling i strid med datalagen.

Enligt 7 kap. 41 § SekrL gäller viss sekretess i angelägenhet som avser en framställning enligt 3 § lagen (2000:344) om Schengens informations- system om bl.a. att en person skall nekas tillträde till eller uppehållstill- stånd i Schengenstaterna. Vad det här är fråga om är informationsutbyte med anledning av det informationssystem som Schengenstaterna har. Sverige för därför ett register som är anslutet till övriga länders motsva- righeter. Enligt 2 § lagen om Schengens informationssystem är syftet med registret bl.a. att främja samarbete som avser frågor om inresa och uppehållstillstånd. Syftet med registret är inte att främja samarbete avse- ende frågor om uppehållsrätt. Regeringen finner därför ingen anledning att i nuläget överväga ändring av 7 kap. 41 § SekrL, eftersom den avser andra ärenden än de som aktualiseras av rörlighetsdirektivet. Om syftet med Schengensamarbetets register skulle komma att ändras till att omfat- ta även samarbete i frågor om uppehållsrätt kommer emellertid en änd- ring i den nu nämnda sekretessbestämmelsen att bli nödvändig. Slutligen bör sägas något om statistiksekretessen enligt 9 kap. 4 § SekrL. Denna bestämmelse är tillämplig på den statistik som Migrationsverket kontinu- erligt för enligt 2 § förordningen (1988:429) med instruktion för Migra- tionsverket. Bestämmelsen kommer även att bli tillämplig på statistisk hantering av de uppgifter som behandlas med anledning av förfarandena enligt rörlighetsdirektivet. Någon ändring av denna bestämmelse är såle- des inte nödvändig.

5.17.3Socialnämnds skyldighet att lämna ut uppgifter

Regeringens förslag: En socialnämnd skall på begäran lämna ut uppgif- ter angående en utlännings personliga förhållanden till en polismyndig- het, Säkerhetspolisen, Migrationsverket, en migrationsdomstol, Migra- tionsöverdomstolen eller regeringen även när fråga uppkommit om ut- länningen har uppehållsrätt.

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna: Har inte särskilt yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 17 kap. 1 § NUtlL skall en so- cialnämnd lämna ut uppgifter angående en utlännings personliga förhål- landen, om en polismyndighet, Säkerhetspolisen, Migrationsverket, en migrationsdomstol, Migrationsöverdomstolen eller regeringen begär det och uppgifterna behövs för att avgöra ett ärende om uppehållstillstånd eller för verkställighet av ett beslut om avvisning eller utvisning. Enligt regeringens mening behöver bestämmelsen kompletteras med motsva- rande skyldighet när fråga uppkommit om en utlänning har uppehållsrätt.

Prop. 2005/06:77

125

Eftersom möjligheterna till rutinmässig kontroll enligt rörlighetsdirekti- vet är begränsade kan det endast i undantagsfall finnas anledning att be- gära in uppgifter från en socialnämnd för att utreda om en utlänning har uppehållsrätt. Fråga om utlänningen har uppehållsrätt kan dock upp- komma även i andra fall än vid sådan kontroll, t.ex. när ett ärende om utvisning redan har aktualiserats. Eftersom möjligheten att utvisa en ut- länning med uppehållsrätt är begränsade, bör den beslutande myndighe- ten ha möjlighet att inhämta uppgifter för att närmare kunna bedöma om utlänningen har uppehållsrätt eller ej. I samband med utvisning pga. brott bör det dock i möjligaste mån ankomma på utlänningen själv att be- stämma vilka uppgifter som domstolen skall beakta inom ramen för brottmålsprocessen. Regeringen anser därför att socialnämndens upp- giftsskyldighet inte skall utsträckas till att omfatta även allmän domstol.

5.17.4Likabehandling m.m.

Regeringens förslag: Utlänningar med uppehållsrätt skall vara befriade från kravet på arbetstillstånd. Kravet på likabehandling i artikel 24.1 i rörlighetsdirektivet kräver i övrigt inga författningsändringar.

Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att utlänningsför- ordningen ändras på så sätt att alla de familjemedlemmar som har rätt att vistas i landet enligt rörlighetsdirektivet undantas från kravet på arbets- tillstånd.

Remissinstanserna: Har inte särskilt yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Som tidigare har redogjorts för i av- snitt 4.24 framgår av artikel 24.1 i rörlighetsdirektivet att alla de som enligt rörlighetsdirektivet uppehåller sig inom landet skall åtnjuta samma behandling som de egna medborgarna inom de områden som omfattas av fördraget. Av artikel 23 framgår vidare att unionsmedborgares familje- medlemmar som har uppehållsrätt eller permanent uppehållsrätt här skall, oavsett medborgarskap, ha rätt att ta anställning eller inleda verksamhet som egenföretagare. Enligt regeringens bedömning medför det sagda, bl.a. med hänsyn till att arbetstillstånd självfallet inte krävs av svenska medborgare, att utlänningar med uppehållsrätt bör undantas från kravet på arbetstillstånd. Till följd av undantagsbestämmelser i utlänningsför- ordningen är redan idag en stor del av EES-medborgarna och deras fa- miljemedlemmar undantagna från kravet på arbetstillstånd. Regeringen anser dock att det nu föreslagna undantaget, som i sak medför att kretsen av familjemedlemmar som undantas från kravet från arbetstillstånd ut- ökas, lämpligen bör tas in direkt i 2005 års utlänningslag.

I övrigt bedömer regeringen att kravet på likabehandling i artikel 24.1 inte kräver några författningsändringar i utlänningslagstiftningen. Artikel 24.2 tillåter dock vissa undantag i fråga om likabehandling beträffande andra än arbetstagare, egna företagare och deras familjemedlemmar. Be- stämmelsen anger att den mottagande medlemsstaten inte är skyldig att bevilja socialt bistånd under uppehållets tre första månader. Vidare före- ligger det inte någon skyldighet att bevilja sådant bistånd för arbetssö- kande så länge de vistas i landet med stöd av artikel 14.4 b. Artikel 24.2 medger slutligen även vissa inskränkningar i rätten till studiebidrag och

Prop. 2005/06:77

126

studielån, intill dess permanent uppehållsrätt erhållits. Enligt regeringens bedömning motsvarar uttrycket ”socialt bistånd” av vad som i svensk rätt inordnas under socialtjänstlagstiftningens område. Att det i kommissio- nens kommentar till direktivförslaget anges att även ”kostnadsfri sjuk- vård för medellösa” omfattas av begreppet ”socialt bistånd” föranleder ingen annan bedömning. I betänkandet SOU 2005:34, Socialtjänsten och den fria rörligheten, har bl.a. behandlats frågan hur socialtjänstlagstift- ningen förhåller sig till artikel 24 i rörlighetsdirektivet. Ändringar i soci- altjänstlagen (2001:453) har föreslagits. Vad avser frågan om begräns- ningar av studerandes rätt till bistånd till uppehälle för studier inklusive yrkesutbildning i form av studiebidrag eller studielån, är denna för närva- rande föremål för behandling inom Regeringskansliet. Eftersom bestäm- melsen om undantag från kravet på likabehandling i artikel 24.2 är fakul- tativ och dessutom är föremål för behandling på annat håll, kan det bli aktuellt med författningsändringar beträffande unionsmedborgare vad gäller bl.a. studiestödet.

5.17.5Svenskt medborgarskap

Regeringens förslag: Den nuvarande bestämmelsen i 20 § andra stycket lagen (2001:82) om svenskt medborgarskap, enligt vilken ett tidsbegrän- sat uppehållstillstånd för minst fem år som beviljats en medborgare i en annan EES-stat än Danmark, Finland, Island eller Norge i medbor- garskapshänseende skall likställas med ett permanent uppehållstillstånd, ersätts med en regel om att permanent uppehållsrätt i medborgarskaps- hänseende skall likställas med permanent uppehållstillstånd.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Har inte särskilt yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens förslag: I artikel 17 i EG-fördraget anges att varje person som är medborgare i en medlemsstat skall vara unionsmed- borgare. EG-fördraget reglerar dock inte det nationella medborgarskapet, vilket alltjämt faller inom medlemsstaternas kompetens.

Enligt 6-9 och 11 §§ lagen (2001:82) om svenskt medborgarskap, MedbL, är ett krav för att bli svensk medborgare att sökanden har per- manent uppehållstillstånd i Sverige. Av de angivna bestämmelserna är det i första hand 11 § MedbL som har betydelse för direktivets förmåns- tagare. Enligt bestämmelsen kan en utlänning efter ansökan beviljas svenskt medborgarskap om han eller hon har styrkt sin identitet, har fyllt arton år, har permanent uppehållstillstånd i Sverige, har hemvist här i landet – såvitt gäller det stora flertalet nu aktuella utlänningar – sedan fem år samt har haft och kan förväntas komma att ha ett hederligt lev- nadssätt. Eftersom medborgare i övriga nordiska länder inte behöver ha uppehållstillstånd för att vistas i Sverige undantas dessa utlänningar, en- ligt 20 § första stycket MedbL, från kravet på permanent uppehållstill- stånd. I andra stycket anges att ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för minst fem år för medborgare i övriga EES-länder skall likställas med permanent uppehållstillstånd.

Den nuvarande regeln i 20 § andra stycket MedbL är föranledd av EES-medborgares möjlighet att enligt reglerna i 3 kap. 5 a § UtlF bevil-

Prop. 2005/06:77

127

6.4

Definitioner

Prop. 2005/06:77

Artikel 2 definierar följande begrepp.

tredjelandsmedborgare: personer som inte är unionsmedborgare enligt artikel 17.1 i fördraget,

varaktigt bosatt: tredjelandsmedborgare som har ställning som varak- tigt bosatt i enlighet med artiklarna 4–7,

första medlemsstat: den medlemsstat som först beviljade tredje- landsmedborgaren ställning som varaktigt bosatt,

andra medlemsstat: andra medlemsstater än den som först beviljade tredjelandsmedborgaren ställning som varaktigt bosatt och där den varak- tigt bosatte utövar sin rätt till bosättning,

familjemedlemmar: de tredjelandsmedborgare som vistas i den berörda medlemsstaten i enlighet med rådets direktiv 2003/86/EG av den 22 sep- tember 2003 om rätt till familjeåterförening,

flykting: tredjelandsmedborgare som beviljats flyktingstatus enligt Ge- nèvekonventionen av den 28 juli 1951 angående flyktingars rättsliga ställ- ning, ändrad genom New York-protokollet av den 31 januari 1967,

EG-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta: uppehållstillstånd som ut- färdas av den berörda medlemsstaten när en sökande förvärvat ställning som varaktigt bosatt.

6.5Räckvidd

Enligt artikel 3.1 skall direktivet tillämpas på tredjelandsmedborgare som är lagligen bosatta på en medlemsstats territorium. Enligt artikel 3.2 är direktivet inte tillämpligt på tredjelandsmedborgare som

a)är bosatta för att ägna sig åt studier eller genomgå yrkesutbildning,

b)har rätt till bosättning i en medlemsstat på grundval av tillfälligt skydd eller som har ansökt om rätt till bosättning på den grunden och väntar på beslut om sin ställning,

c)har rätt till bosättning i en medlemsstat på grundval av alternativa skyddsformer, i enlighet med internationella åtaganden, nationell lag- stiftning eller praxis i medlemsstaterna eller som har ansökt om rätt till bosättning på den grunden och väntar på ett beslut om sin ställning,

d)är flyktingar eller har ansökt om flyktingstatus men ännu inte fått slutligt besked,

e)är bosatta uteslutande av tillfälliga skäl som "au pair" eller säsongs- arbetare, eller som arbetstagare som utstationerats av en tjänsteleverantör för att tillhandahålla gränsöverskridande tjänster, eller som leverantör av gränsöverskridande tjänster eller i de fall då deras uppehållstillstånd formellt begränsats,

f)har en rättslig ställning som omfattas av bestämmelserna i 1961 års Wienkonvention om diplomatiska förbindelser, 1963 års Wienkonvention om konsulära förbindelser, 1969 års konvention om särskilda delegationer eller 1975 års Wienkonvention om staters representation i deras förbindel- ser med internationella organisationer av universell karaktär. Enligt artikel

3.3.skall direktivet inte påverka tillämpningen av förmånligare be- stämmelser i bilaterala och multilaterala avtal.

130

6.6Ställning som varaktigt bosatt i en medlemsstat

6.6.1Bosättningstid

Artikel 4 innehåller bestämmelser om bosättningstid för den som vill få ställning som varaktigt bosatt. En medlemsstat skall bevilja ställning som varaktigt bosatt till en tredjelandsmedborgare som varit lagligen och oavbrutet bosatt inom dess territorium i fem år omedelbart före inläm- nandet av ansökan. Perioder då tredjelandsmedborgaren har varit bosatt i medlemsstaten av uteslutande tillfälliga skäl skall inte räknas vid beräk- ningen av bosättningstiden. Tid under vilken en tredjelandsmedborgare vistats i en medlemsstat för studieändamål eller yrkesutbildning får en- dast räknas till hälften. Detta framgår av artikel 4.2.

Enligt artikel 4.3 skall perioder av frånvaro från medlemsstatens terri- torium inte utgöra något avbrott i bosättningstiden förutsatt att de är kor- tare än sex månader i följd och inte överstiger tio månader totalt under femårsperioden. Om det finns särskilda och exceptionella orsaker av till- fällig karaktär får medlemsstaterna godta att en längre period av frånvaro inte skall utgöra något avbrott i bosättningstiden. I sådant fall skall perio- den av frånvaro inte beaktas vid beräkningen av bosättningstiden.

Medlemsstaterna får vid beräkningen av den totala bosättningstiden även beakta perioder av frånvaro med anledning av utstationering på grund av arbete, inklusive tillhandahållande av gränsöverskridande tjänster.

6.6.2Villkor för att förvärva ställning som varaktigt bosatt

Enligt artikel 5 skall medlemsstaterna kräva att tredjelandsmedborgaren styrker att han eller hon för egen räkning och för de familjemedlemmar gentemot vilka han eller hon har försörjningsansvar förfogar över stabila och regelbundna försörjningsmedel samt en sjukförsäkring. Vidare får medlemsstaterna kräva att tredjelandsmedborgare följer villkoren för integration i enlighet med nationell lagstiftning.

6.6.3Allmän ordning och säkerhet

Enligt artikel 6 får medlemsstaterna vägra att bevilja ställning som varak- tigt bosatt av skäl som rör allmän ordning eller säkerhet. Inför ett sådant beslut skall medlemsstaten beakta allvaret i eller typen av brott mot all- män ordning eller säkerhet, eller den fara som den berörda personen ut- gör, och samtidigt ta vederbörlig hänsyn till bosättningstiden och befint- liga band med bosättningslandet. Ett avslagsbeslut med hänsyn till all- män ordning och säkerhet får inte grundas på ekonomiska överväganden.

6.6.4Ansökan om ställning som varaktigt bosatt

Artikel 7 innehåller regler om handläggning av ansökan om ställning som varaktigt bosatt. Ansökan, som lämnas in i den medlemsstat i vilken han eller hon är bosatt, skall åtföljas av dokumentation i enlighet med nationell lagstiftning som styrker att han eller hon uppfyller villkoren i artikel 4 (bosättningskravet) och 5 (försörjningskravet m.m.). I före-

Prop. 2005/06:77

131

kommande fall skall giltig resehandling eller en bestyrkt kopia av denna bifogas. Dokumentation får även inbegripa att lämplig bostad finns. Sö- kanden skall underrättas om ett beslut med anledning av en ansökan om ställning som varaktigt bosatt så snart som möjligt och under alla om- ständigheter senast sex månader från det att ansökan lämnades in. Om prövningen av ansökan är av komplicerad natur får tidsfristen i undan- tagsfall förlängas. Den berörda personen skall dessutom underrättas om sina rättigheter och skyldigheter enligt direktivet.

Följderna av att ett beslut inte har fattats när tidsfristen löper ut skall regleras av den berörda medlemsstatens nationella lagstiftning.

6.6.5EG-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta

Enligt artikel 8 skall ställning som varaktigt bosatt i huvudsak vara per- manent. Medlemsstaterna skall till en varaktigt bosatt utfärda ett EG- uppehållstillstånd för varaktigt bosatta. Tillståndet skall gälla i minst fem år. Det skall, i förekommande fall på ansökan, förnyas automatiskt när det löper ut.

6.6.6Återkallelse eller förlust av ställning som varaktigt bosatt

I artikel 9 anges att varaktigt bosatta inte längre skall ha rätt att behålla sin ställning om det har upptäckts att ställningen som varaktigt bosatt har förvärvats genom bedrägeri, om ett utvisningsbeslut har fattats eller om tredjelandsmedborgaren varit borta från unionens territorium under en period om tolv månader i följd. Inte heller får den varaktigt bosatta be- hålla sin ställning om han eller hon beviljas ställning som varaktigt bosatt i en annan medlemsstat eller om han eller hon varit borta från det land i vilket han eller hon har sin ställning som varaktigt bosatt under sex år i följd. Vidare anges att medlemsstaterna får föreskriva att en varaktigt bosatt inte längre skall ha rätt att behålla sin ställning om han eller hon utgör ett hot mot allmän ordning. När det gäller frånvaro får medlemssta- terna enligt artikel 9.2 föreskriva att frånvaro som överstiger tolv måna- der i följd eller som motiveras av särskilda eller exceptionella orsaker inte skall medföra förlust av ställning som varaktigt bosatt. Även när det gäller frånvaro från den medlemsstat som beviljade ställningen som var- aktigt bosatt tillåter direktivet avvikelser och den berörda medlemsstaten får fastställa att den varaktigt bosatta personen av särskilda skäl får be- hålla sin ställning i den medlemsstaten vid frånvaro under en period som överstiger sex år (artikel 9.4 andra och tredje styckena).

Enligt artikel 9.5 får medlemsstaterna vid vissa fall av förlust av ställ- ning som varaktigt bosatt föreskriva ett förenklat förfarande för att utlän- ningen skall återfå denna ställning.

Återkallelse eller förlust av ställning som varaktigt bosatt får aldrig grunda sig på att ett EG-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta har löpt ut. Om återkallelsen eller förlusten av ställning som varaktigt bosatt inte leder till återsändande skall medlemsstaten tillåta den berörda personen att stanna på dess territorium om han eller hon uppfyller villkoren enligt den nationella lagstiftningen och inte utgör ett hot mot allmän ordning eller säkerhet.

Prop. 2005/06:77

132

sina respektive arbetsmarknader och tillämpa sina nationella förfaranden när det gäller kraven för att tillträda en ledig plats respektive bedriva så- dan verksamhet. Av arbetsmarknadspolitiska skäl får medlemsstaterna ge företräde åt unionsmedborgare, tredjelandsmedborgare om detta före- skrivs i gemenskapslagstiftningen, samt till tredjelandsmedborgare som är lagligt bosatta och som får arbetslöshetsunderstöd i den berörda staten. Medlemsstaterna får också begränsa det totala antalet personer som skall ha rätt till bosättning, under förutsättning att sådana begränsningar redan fastställts för tredjelandsmedborgarnas tillträde i den befintliga lagstift- ningen vid tidpunkten för antagandet av direktivet.

Enligt artikel 14.5 gäller bestämmelserna om uppehållstillstånd för personer med ställning som varaktigt bosatta i en annan medlemsstat inte bosättning i egenskap av anställda som utstationeras av en tjänste- leverantör inom ramen för tillhandahållande av tjänster över gränserna eller i egenskap av leverantör av tjänster över gränserna. Medlems- länderna får i enlighet med nationell lagstiftning besluta på vilka villkor varaktigt bosatta som önskar flytta till en andra medlemsstat och vara ekonomiskt verksamma som säsongsanställda, får vistas i medlemsstaten. Gränsarbetare får också omfattas av särskilda bestämmelser i den natio- nella lagstiftningen.

Enligt artikel 15.1 skall så snart som möjligt och senast tre månader ef- ter inresan i den andra medlemsstaten, den varaktigt bosatta lämna in en ansökan om uppehållstillstånd.

Enligt artikel 15.2 får en medlemsstat, som villkor för att bevilja uppe- hållstillstånd för en tredjelandsmedborgare med ställning som varaktigt bosatt i en annan medlemsstat, kräva att tredjelandsmedborgaren visar upp bevis på stabila och regelbundna försörjningsmedel som är tillräckli- ga för att han eller hon skall kunna försörja sig själv och sina familje- medlemmar utan hjälp från systemet för socialt bistånd. Vidare får vill- kor uppställas om att det finns en sjukförsäkring avseende alla risker i det andra landet som medborgarna där normalt omfattas av.

Enligt artikel 15.3 får medlemsstaterna kräva att tredjelands- medborgare som krav för uppehållstillstånd följer villkoren för inte- gration i enlighet med nationell lagstiftning.

Av artikel 15.4 följer att en ansökan om uppehållstillstånd från en var- aktigt bosatt i en annan EU-stat skall åtföljas av dokumentation som visar att villkoren för bosättning och uppehållstillstånd som varaktigt bosatt är uppfyllda. Ansökan skall även åtföljas av giltig resehandling i original eller bestyrkt kopia. Dokumentation får också omfatta förekomsten av lämplig bostad.

6.7.2Villkor för familjemedlemmar

Om en person med ställning som varaktigt bosatt utövar sin rätt till bo- sättning i en andra medlemsstat skall anhöriga som ingår i kärnfamiljen också ha rätt att bosätta sig i den andra medlemsstaten under förutsätt- ning att familjen redan var bildad i den första medlemsstaten (artikel 16.1). Övriga familjemedlemmar, i en familj som redan var bildad i den första medlemsstaten, får tillåtas att bosätta sig i den andra medlemssta- ten (artikel 16.2).

Prop. 2005/06:77

134

7.2Villkor för att beviljas ställning som varaktigt bosatt

7.2.1Personkretsen

Regeringens förslag: Tredjelandsmedborgare som har permanent uppe- hållstillstånd i Sverige eller ställning som varaktigt bosatt i en annan EU- stat och uppehållstillstånd i Sverige, skall kunna få ställning som varak- tigt bosatt i Sverige. Detsamma skall gälla tredjelandsmedborgare som har uppehållstillstånd i Sverige såsom anhörig till en person med ställ- ning som varaktigt bosatt i en annan EU-stat.

Flyktingar och skyddsbehövande i övrigt skall inte omfattas av den nya bestämmelsen.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Svensk Flyktinghjälp (SWERA) och Sveriges ad- vokatsamfund anser att flyktingar och skyddsbehövande i övrigt måste kunna ges ställning som varaktigt bosatta. Sveriges Advokatsamfund på- pekar att kvalifikationstiden för att erhålla ställning som varaktigt bosatt är angiven till fem år. De personer som önskar begagna sig av rättighe- terna i det aktuella direktivet och som är flyktingar eller skyddsbehövan- de i övrigt kommer att vilja avsäga sig denna ställning. Det kan vara be- tänkligt med tanke på att dessa personer har ett särskilt skydd mot bland annat utvisning till följd av sin ställning och att detta skydd i så fall inte kan göras gällande. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) ifrå- gasätter den föreslagna skrivningen av särställningen ”stadigvarande bo- satt” och förespråkar en likställdhet med EU-medborgarnas rörlighet.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 3 i direktivet om varak- tigt bosatta skall direktivet omfatta tredjelandsmedborgare som är lagli- gen bosatta i en medlemsstat. Bestämmelserna skall dock inte tillämpas på de tredjelandsmedborgare vilkas vistelse inte är av varaktig natur. Från personkretsen som kan få ställning som varaktigt bosatt undantas därför vissa tredjelandsmedborgare som anges i artikel 3, se avsnitt 7.5.

Enligt regeringens förslag skall endast tredjelandsmedborgare med permanent uppehållstillstånd eller tredjelandsmedborgare som redan har ställning som varaktigt bosatt i en annan EU-stat eller är anhöriga till en sådan person ha möjlighet att erhålla ställning som varaktigt bosatt i Sve- rige. Med undantag för flyktingar och skyddsbehövande i övrigt före- kommer det inte att utlänningar i de kategorier som anges i artikel 3 punkterna a-f i direktivet får permanent uppehållstillstånd i Sverige. Ef- tersom flyktingar och skyddsbehövande i övrigt i regel beviljas perma- nent uppehållstillstånd måste den nya bestämmelsen, för att stå i överens- stämmelse med direktivets bestämmelser, uttryckligen undanta dessa kategorier från rätten att erhålla ställning som varaktigt bosatt. SWERA och Sveriges Advokatsamfund anser att flyktingar och skyddsbehövande i övrigt skall kunna erhålla ställning som varaktigt bosatt. Som framgår ovan är detta emellertid inte förenligt med bestämmelserna i direktivet om varaktigt bosatta. Regeringen vill här även erinra om att flyktingar och skyddsbehövande i övrigt efter fyra respektive fem år kan få svenskt medborgarskap.

Enligt direktivet om varaktigt bosatta skall tredjelandsmedborgare som har fått ställning som varaktigt bosatt i en EU-stat och som sedan flyttar

Prop. 2005/06:77

138

7.2.3

Vistelsetid

Prop. 2005/06:77

Regeringens förslag: För att beviljas ställning som varaktigt bosatt i Sverige skall tredjelandsmedborgaren ha vistats i Sverige utan avbrott under minst fem år vid ansökningstillfället. Han eller hon skall under denna tid ha haft permanent uppehållstillstånd, tidsbegränsat uppe- hållstillstånd syftande till bosättning, ställning som varaktigt bosatt i en annan EU-stat och uppehållstillstånd i Sverige eller uppehållstill- stånd i Sverige såsom anhörig till en person med ställning som varak- tigt bosatt i en annan EU-stat. Vid beräkningen av vistelsetiden skall vistelse i Sverige av tillfälliga skäl eller för studier inte beaktas.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Har inte särskilt yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens förslag: En medlemsstat skall enligt artikel 4.1 i direktivet om varaktigt bosatta bevilja ställning som varaktigt bosatt till tredjelandsmedborgare som varit lagligen och oavbrutet bosatta inom dess territorium i fem år omedelbart före inlämnandet av ansökan härom. Perioder då tredjelandsmedborgaren har varit bosatt i medlemsstaten av uteslutande tillfälliga skäl skall inte räknas vid beräkningen av bosätt- ningstiden (artikel 4.2).

Personer som vistas i Sverige av tillfälliga skäl erhåller tidsbegränsade uppehållstillstånd. För att åstadkomma att perioder då en tredjelands- medborgare vistats i Sverige av tillfälliga skäl inte skall kunna beaktas vid beräkningen av vistelsetiden föreslås därför att det som villkor för att erhålla ställning som varaktigt bosatt i Sverige skall gälla att sökanden under fem år haft antingen permanent uppehållstillstånd eller annat up- pehållstillstånd syftande till bosättning. Med annat uppehållstillstånd syf- tande till bosättning avses tidsbegränsat uppehållstillstånd för personer som utgör s.k. snabba anknytningar (uppskjuten invandringsprövning). Personer som under sin första tid i Sverige haft sådant tidsbegränsat up- pehållstillstånd skall, om de senare får permanent uppehållstillstånd, kunna tillgodoräkna sig hela vistelsen i Sverige.

Enligt artikel 23 i direktivet om varaktigt bosatta skall en person som har ställning som varaktigt bosatt i en EU-stat och deras anhöriga kunna få ställning som varaktigt bosatt i en annan medlemsstat när de har vis- tats där i fem år. En tredjelandsmedborgare med ställning som varaktigt bosatt i en annan EU-stat som vill ha uppehållstillstånd i Sverige skall kunna erhålla ett tidsbegränsat uppehållstillstånd i fem år. Detta är inte ett permanent uppehållstillstånd eller ett uppehållstillstånd syftande till bosättning varför ett undantag från kravet på permanent uppehållstill- stånd eller tidsbegränsat uppehållstillstånd syftande till bosättning måste gälla för dessa personer. Detsamma gäller anhöriga till tredjelandsmed- borgare med ställning som varaktigt bosatta i en annan EU-stat eftersom dessa inte heller kommer att erhålla permanent uppehållstillstånd eller uppehållstillstånd syftande till bosättning i Sverige, utan istället tidsbe- gränsat uppehållstillstånd i fem år. Inte heller för personer med ställning som varaktigt bosatt i en EU-stat eller deras anhöriga som efter flytt till en annan medlemsstat vill erhålla ställning som varaktigt bosatt i den staten skall perioder då de har varit bosatta i den andra staten av uteslu-

tande tillfälliga skäl räknas med vid beräkningen av bosättningstiden i

140

den staten. En sådan bestämmelse måste därför införas i utlänningslagen. Prop. 2005/06:77 Tid under vilken en tredjelandsmedborgare vistats i en medlemsstat för

studieändamål eller yrkesutbildning får endast räknas med till hälften enligt artikel 4.2 i direktivet. För att erhålla så enhetliga regler som möj- ligt anser regeringen att sådan tid skall likställas med tid under vilken en tredjelandsmedborgare vistats i Sverige av uteslutande tillfälliga skäl och därför inte tas med alls i beräkningen av vistelsetiden.

7.2.4Vistelse utanför Sverige

Regeringens förslag: Vistelse utanför Sverige under kortare tid än sex månader i följd och inte mer än tio månader sammanlagt under femårsperioden skall inte betraktas som avbrott i vistelsetiden.

Regeringens bedömning: Några andra undantag från kravet på fem års vistelsetid bör inte finnas.

Utredningens förslag och bedömning: Överensstämmer med reger- ingens.

Remissinstanserna: Har inte särskilt yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Enligt artikel 4.3 i direktivet om varaktigt bosatta skall perioder av frånvaro från medlems- statens territorium inte utgöra något avbrott i bosättningstiden förutsatt att de är kortare än sex månader i följd och inte överstiger mer än tio må- nader totalt under femårsperioden. Den tid som utlänningen har varit ut- omlands får också beaktas vid beräkningen av bosättningstiden. Det är med andra ord möjligt att få ställning som varaktigt bosatt efter fem år även om viss kortare tid spenderats utomlands. För att uppnå förenlighet med direktivet skall en bestämmelse med denna innebörd införas.

Enligt artikel 4.3 andra stycket i direktivet får medlemsstaterna, om det finns särskilda och exceptionella orsaker av tillfällig karaktär, godta att en längre period av frånvaro inte skall utgöra något avbrott i bosättnings- tiden. I sådant fall skall perioden av frånvaro inte beaktas vid beräkning- en av bosättningstiden.

Efter en längre tids vistelse utanför Sverige har personens uppehålls- tillstånd i Sverige i regel återkallats. Vid återkomsten får prövas om per- sonen på nytt skall beviljas uppehållstillstånd i Sverige. En längre tids vistelse utanför Sverige har vidare betydelse vid prövningen av en ansö- kan om medborgarskap. Ett villkor för att förvärva svenskt medborgar- skap är, enligt 11 § lagen (2001:82) om svenskt medborgarskap, att ut- länningen har hemvist i Sverige sedan fem år (fyra år för statslösa och flyktingar och två år för nordbor). Att införa en ny ordning som innebär att beslutande myndighet i vissa situationer skall avgöra om längre tids vistelse utanför Sverige föranletts av särskilda och exceptionella orsaker av tillfällig karaktär skulle innebära ytterligare en typ av prövning av frånvaros betydelse. Begreppet ”särskilda och exceptionella orsaker av tillfällig karaktär” kan föranleda tillämpningsproblem. Ordningen fram- står vidare som alltför resurskrävande i förhållande till det intresse som skall värnas. Den tredjelandsmedborgare som drabbas av att en undan- tagsregel inte finns är en person som återkommit till Sverige efter en

längre tids vistelse utanför Sverige och uppfyllt kraven för att åter få up-

141

pehållstillstånd i Sverige men inte, på grund av sin vistelse utanför Sve- rige, uppfyller villkoren för att få ställning som varaktigt bosatt. Denna person kan fortsätta att vara bosatt i Sverige på grundval av sitt uppe- hållstillstånd. I vissa fall kommer han eller hon dessutom att vara kvalifi- cerad för svenskt medborgarskap. Regeringen finner på grund av det an- förda inte anledning att införa någon undantagsregel från huvudregeln om fem års oavbruten bosättningstid i landet för att få ställning som var- aktigt bosatt.

Med den nu antagna utgångspunkten finns det inte heller anledning att vid beräkningen av den totala bosättningstiden göra särskilt undantag för perioder av vistelse utanför Sverige med anledning av utstationering på grund av arbete, inklusive tillhandahållande av gränsöverskridande tjäns- ter (artikel 4.3 tredje stycket i direktivet).

7.2.5Försörjningskrav

Regeringens förslag: För att få ställning som varaktigt bosatt i Sverige skall tredjelandsmedborgaren fullt ut kunna försörja sig och sin familj med egna medel så att grundläggande behov av uppehälle och bostad är tillgodosedda.

Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, får meddela ytterligare föreskrifter om kravet på försörjningsförmågan.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Socialstyrelsen instämmer i bedömningen att det är lämpligare att knyta försörjningskravet till förbehållsbeloppet än till riksnormen för försörjningsstöd. Socialstyrelsen instämmer även i be- dömningen att försörjningskravet skall kunna anses vara uppfyllt även om visst bostadsbidrag utgår. Utlänningsnämnden anser att principerna för fastställande av nivån på försörjningskravet skall anges i förord- ningen. Migrationsverket reser frågan om det finns andra myndigheter som är mer lämpliga för att avgöra nivåer på försörjningskravet.

Bakgrund: I direktivet om varaktigt bosatta finns bestämmelser om försörjningskrav i artiklarna 5, 15 och 16. Artikel 5 tar sikte på när en tredjelandsmedborgare som bor i en medlemsstat önskar få ställning som varaktigt bosatt där. Artiklarna 15 och 16 gäller när en person med ställ- ning som varaktigt bosatt i en EU-stat önskar flytta till en annan med- lemsstat, i förekommande fall med sin familj.

Enligt artikel 5.1 i direktivet om varaktigt bosatta skall en medlemsstat för att bevilja en tredjelandsmedborgare ställning som varaktigt bosatt kräva att tredjelandsmedborgaren styrker att han eller hon för egen räk- ning och för de familjemedlemmar gentemot vilka han eller hon har för- sörjningsansvar förfogar över stabila och regelbundna försörjningsmedel. Försörjningsförmågan skall ha en sådan omfattning att sökanden eller familjemedlemmarna inte behöver ta i anspråk systemet för socialt bi- stånd i det land där ansökan görs. Medlemsstaterna skall bedöma försörj- ningsmedlen med hänsyn till vilken typ av medel det rör sig om och in- komsternas regelbundenhet. Nivån för minimilöner och minimipensioner för tiden innan ansökan om ställning som varaktigt bosatt lämnades in

Prop. 2005/06:77

142

skall ha betydelse. Den sökande skall också förfoga över en sjukförsäk- Prop. 2005/06:77 ring avseende alla risker som de egna medborgarna i den berörda med-

lemsstaten normalt omfattas av.

Skälen för regeringens förslag: I fall som avses i artikel 5, dvs. när en tredjelandsmedborgare ansöker om att få ställning som varaktigt bo- satt i Sverige och inte redan har tillerkänts den ställningen i en annan medlemsstat, är det obligatoriskt att införa ett försörjningskrav. Kravet riktas i första hand mot sökanden själv. Om sökanden har ett försörj- ningsansvar för familjemedlemmar innebär försörjningskravet att för- sörjningsförmågan även skall omfatta familjemedlemmar som finns här i landet. Med utgångspunkt i svenska förhållanden anser regeringen att det vid bedömningen av om försörjningskravet är uppfyllt i det enskilda fal- let, hänsyn skall tas till den ekonomiska förmågan hos såväl sökanden som familjemedlemmarna. I den mån t.ex. en make eller sambo själv har ekonomisk förmåga innebär detta att kravet på den som ansöker om att få ställning som varaktigt bosatt minskar i motsvarande mån.

När det gäller försörjningskravets utformning bör syftet med att få ställning som varaktigt bosatt beaktas. Syftet med att bevilja tredjelands- medborgare ställning som varaktigt bosatt är bl.a. att underlätta dessa personers fria rörlighet inom unionen. En tredjelandsmedborgare som har ställning som varaktigt bosatt i en EU-stat har under vissa förutsättningar rätt att bosätta sig i en annan medlemsstat. Den andra medlemsstaten får som villkor för att bevilja uppehållstillstånd kräva att tredjelands- medborgaren kan försörja sig. Om inte försörjningskravet får en sådan utformning att ställningen som varaktigt bosatt i Sverige står i någor- lunda överensstämmelse med vad som gäller i övriga EU-stater riskeras att tredjelandsmedborgare med ställning som varaktigt bosatt i Sverige inte får någon möjlighet till fri rörlighet.

Omfattningen av försörjningskravet

Oavsett på vilket sätt tredjelandsmedborgaren avser att försörja sig och, i förekommande fall, sin familj, måste garantier finnas för att försörjnings- förmågan har en viss lägsta nivå. För att uppfylla artikel 5 i direktivet om varaktigt bosatta måste kravet på nivån av försörjningsförmågan be- stämmas så att sökanden och i förekommande fall hans eller hennes fa- miljemedlemmar inte behöver ta i anspråk landets ”system för socialt bistånd”. Det svenska samhället är uppbyggt enligt principerna om en generell välfärd och detta påverkar vilka förmåner man bör ta hänsyn till när man beräknar försörjningsförmågan i det enskilda fallet. Många av de ekonomiska förmåner som samhället tillhandahåller utges generellt till en viss kategori individer utan behovsprövning i de enskilda fallen. Dessa förmåner kommer alltså att utgå oberoende av att det införs ett försörj- ningskrav. Vid bedömningen av vad ”systemet för socialt bistånd” inne- bär för svenska förhållanden måste därför hänsyn tas till hur det svenska välfärdssystemet är konstruerat.

143

Det svenska välfärdssystemet

Prop. 2005/06:77

Välfärdssystemet bygger på allmän hälso- och sjukvård och social om- sorg, socialförsäkringar som ger ekonomisk trygghet vid sjukdom, han- dikapp, ålderdom och till barnfamiljer samt ett grundläggande komplette- rande skydd enligt socialtjänstlagen (2001:453), SoL.

Varje landsting skall erbjuda en god hälso- och sjukvård åt personer som är bosatta i landstinget. I viss utsträckning föreligger skyldighet att tillhandahålla vård även för dem som inte är bosatta i ett landsting (3 och 4 §§ hälso- och sjukvårdslagen [1982:763], HSL). Den svenska social- försäkringen är en allmän och obligatorisk försäkring. Den omfattar alla som är bosatta eller arbetar i Sverige. I socialförsäkringslagen (1999:799), SofL, skiljer man mellan bosättningsbaserade förmåner och arbetsbaserade förmåner (1 kap. 1 § andra stycket SofL). De bosättnings- baserade förmånerna avser garantibelopp och bidrag. Dit hör förmåner såsom föräldrapenning på lägstanivå och grundnivå, barnbidrag, bostads- bidrag, bostadstillägg till pensionärer, underhållsstöd och äldreförsörj- ningsstöd. De arbetsbaserade förmånerna syftar till att kompensera in- komstförlust. Till dessa hör t.ex. sjukpenning, havandeskapspenning, föräldrapenning över lägstanivå, inkomstrelaterad sjukersättning och ak- tivitetsersättning, inkomstgrundad ålderspension och arbetsskadeförsäk- ring.

För att få rätt till sociala förmåner krävs enligt de flesta författningar som finns på området att man är bosatt i Sverige. Kriterierna för att nå- gon skall anses vara bosatt här i landet varierar mellan olika författning- ar. Gemensamt är dock att ledning för tolkningen av bosättningsbegrep- pet hämtas från reglerna i folkbokföringslagen (1991:481). Begreppet bosättning i hälso- och sjukvårdslagen har samma innebörd som i folk- bokföringslagen. Bosättningsbegreppet i socialförsäkringslagen skiljer sig något från bosättningskravet i folkbokföringslagen. Den som kommer till Sverige och kan antas komma att vistas här under längre tid än ett år skall enligt 2 kap. 1 § andra stycket SofL, om inte synnerliga skäl talar emot det, anses vara bosatt här i socialförsäkringshänseende och omfattas då av de bosättningsbaserade socialförsäkringsförmånerna. Den som ar- betar i Sverige, oberoende av bosättning, omfattas av de arbetsbaserade socialförsäkringsförmånerna. En person som omfattas av svensk lagstift- ning enligt reglerna i EG-förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom Europeiska unionen är försäkrad för samtliga förmåner som omfattas av EG-förordningen. Detta gäller oav- sett om det rör sig om bosättnings- eller arbetsbaserade förmåner enligt SofL. Enligt EG-förordningen (EG) nr 859/2003 är den nyss nämnda förordningen tillämplig också på tredjelandsmedborgare under vissa för- utsättningar.

Många av de ekonomiska förmåner som samhället tillhandahåller utges generellt till en viss kategori individer utan prövning i de enskilda fallen. Emellertid finns det ekonomiska förmåner från samhället där den enskil- des ekonomiska förmåga har betydelse. Till dessa hör äldreförsörj- ningsstödet enligt lagen om äldreförsörjningsstöd och försörjningsstödet enligt socialtjänstlagen. Äldreförsörjningsstödet är en inkomstprövad socialförsäkringsförmån för dem som inte har kvalificerat sig för en pen-

144

sion som räcker att leva av eller inte har någon alls. Bistånd enligt social- tjänstlagen är samhällets yttersta skyddsnät och utbetalas först efter att alla andra utvägar är uttömda. Det är ett individuellt behovsprövat stöd där hushållets gemensamma inkomster och utgifter ligger till grund för bedömningen av om bistånd skall utgå. I lagen finns inga krav på bosätt- ning eller uppehållstillstånd. Enligt 2 kap. 2 § SoL har kommunen det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Det innebär att kommunen har det yttersta ansva- ret för alla som vistas inom kommunens gränser, oavsett skälet till vistel- sen. Däremot kan vistelsens art ha betydelse för det bistånd som ges.

Också rätten till bostadsbidrag enligt lagen (1993:737) om bostads- bidrag och enligt lagen (2001:761) om bostadstillägg till pensionärer m.fl. är beroende av sökandens ekonomiska förhållanden. Bostads- bidraget har dock i dag såväl bostadspolitiska som familjepolitiska syf- ten. Bidragets uppgift är att ge ekonomiskt svaga hushåll möjligheter att hålla sig med goda och tillräckligt rymliga bostäder. Även systemet för bostadstillägg till pensionärer syftar till att tillgodose behovet av en till- fredsställande bostad. Bostadstillägget för pensionärer är ett individ- inriktat bostadsstöd av grundskyddskaraktär som utgör en del av det all- männa pensionssystemet. Bostadsbidraget, däremot, är ett hushålls- inriktat bostadsstöd av högkostnadsskyddskaraktär (se proposition 2000/01:140, Reformerade regler för bostadstillägg till pensionärer m.fl., s. 30 f.).

Förmåner av betydelse vid bedömningen av försörjningsförmågan

Eftersom det är ett krav på att man skall ha bott i Sverige i fem år för att få ställning som varaktigt bosatt i Sverige kommer de som beviljas ställ- ning som varaktigt bosatta här att uppfylla bosättningskravet i hälso- och sjukvårdslagen och socialförsäkringslagen. De är därför i vart fall berät- tigade till bl.a. den skattefinansierade hälso- och sjukvården, föräldra- penning på lägsta eller grundnivå och barnbidrag. Gemensamt för de nyss nämnda förmånerna är att ett försörjningskrav inte skulle påverka möjligheterna att ta dem i anspråk, eftersom rätten till dessa är oberoende av den enskildes ekonomiska förmåga. Om en tredjelandsmedborgare sålunda tar i anspråk en sådan förmån skall denne inte anses ligga syste- met för socialt bistånd till last. För svenska förhållanden bör det avgö- rande för om en person skall anses ta i anspråk socialt bistånd i direkti- vets mening vara om vederbörandes ekonomiska situation är sådan att han eller hon behöver ta i anspråk ekonomiskt bistånd som är behovsprö- vat. Primärt blir det därför fråga om att bedöma riskerna för att försörj- ningsstöd enligt socialtjänstlagen eller lagen om äldreförsörjningsstöd kommer att behöva tas i anspråk. Även bostadsbidrag och bostadstillägg för pensionärer beviljas efter en prövning av den enskildes ekonomiska förmåga.

Nivån på försörjningsförmågan

Vid bedömningen av på vilken nivå försörjningsförmågan ligger i det enskilda fallet är utgångspunkten att inkomster eller andra ekonomiska

Prop. 2005/06:77

145

tillgångar som tredjelandsmedborgaren har räcker till det dagliga livsup- pehället. När det gäller sökandens förmåga att bekosta det egna boendet bör, med hänsyn till vad som ovan sagts om syftet med bostadsbidrag, en viss avvägning göras där hänsyn tas till om sökanden helt eller nästan helt saknar egen ekonomisk förmåga att bidra till bostadskostnaden. Det- ta kan givetvis vara ett tecken på att sökanden har för låga inkomster för att försörjningskravet skall anses uppfyllt. Den omständigheten att bo- stadsbidrag utgår skall alltså inte ensamt vara en faktor som medför att försörjningskravet inte anses uppfyllt.

När det gäller att avgöra hur höga inkomster en tredjelandsmedborgare skall ha för att han eller hon skall anses ha en tryggad försörjning bör hänsyn tas till att tredjelandsmedborgaren skall kunna försörja sig och, i förekommande fall, den familj som finns i Sverige mera varaktigt och inte endast tillfälligt. Riksnormen för försörjningsstöd enligt socialtjänst- lagen tar sikte på försörjningsbehov av tillfällig art. Regeringen anser därför att denna inte enbart bör vara normerande för försörjningsförmå- gan. Hänsyn måste även tas till sådana kostnader som inte ingår i riks- normen såsom hushållsel och försäkringar. Dessutom tillkommer kostnad för bostad. Den inkomstnivå som skall anses tillräcklig bör därför snarare anknyta till förbehållsbeloppen vid utmätning i lön enligt 7 kap. 5 § ut- sökningsbalken. Om sökanden är över 65 år kan normerna enligt 4 § la- gen om äldreförsörjningsstöd vara lämpliga utgångspunkter.

Föreskrifter om försörjningskrav

Regeringen anser inte att det är lämpligt att i lag införa en detaljerad re- glering av försörjningskravet. Istället bör regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas att utforma de närmare villkoren för nivån på försörjningskravet. Migrationsverket har framfört att det kan finnas andra myndigheter som kan vara bättre lämpade än verket att före- skriva sådana villkor. Regeringen anser dock att det är den myndighet som skall besluta om ställningen, dvs. Migrationsverket, som också bör meddela föreskrifterna om försörjningskravet.

7.2.6Krav på sjukförsäkring

Regeringens bedömning: Det finns inte något behov av att införa krav på att en tredjelandsmedborgare som ansöker om att få ställning som varaktigt bosatt i Sverige skall ha en sjukförsäkring.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Har inte särskilt yttrat sig över bedömningen.

Skälen för regeringens bedömning: En tredjelandsmedborgare som är att anse som bosatt här i landet omfattas av rätten till den skatte- finansierade hälso- och sjukvården enligt 3 § HSL. Bosättningskravet kommer alltid att vara uppfyllt för de tredjelandsmedborgare som ansö- ker om att få ställning som varaktigt bosatt i Sverige. Regeringen anser därför att det inte föreligger något behov av att införa krav på att en tred- jelandsmedborgare som ansöker om att få ställning som varaktigt bosatt i Sverige skall ha en sjukförsäkring.

Prop. 2005/06:77

146

7.2.7

Integration

Prop. 2005/06:77

Regeringens bedömning: Något krav på att tredjelandsmedborgaren, för att få ställning som varaktigt bosatt, följer villkor för integration bör inte införas.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Har inte särskilt yttrat sig över bedömningen.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 5.2 i direktivet om varaktigt bosatta får medlemsstaterna kräva att tredjelandsmedborgare följer villkoren för integration i enlighet med nationell lagstiftning. Nå- gon sådan lagstiftning finns inte i Sverige. Enligt regeringens bedömning bör heller inte något sådant krav införas.

7.2.8Allmän ordning och säkerhet

Regeringens förslag: För att få ställning som varaktigt bosatt i Sverige får tredjelandsmedborgaren inte utgöra ett hot mot allmän ordning och säkerhet.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Har inte särskilt yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 6 i direktivet om varak- tigt bosatta får medlemsstaterna vägra att bevilja ställning som varaktigt bosatt av skäl som rör allmän ordning och säkerhet. När medlemsstaten fattar beslutet i fråga skall den beakta allvaret i eller typen av brott mot allmän ordning eller säkerhet, eller den fara som den berörda personen utgör, och samtidigt ta vederbörlig hänsyn till bosättningstiden och be- fintliga band med bosättningslandet.

Med hänsyn till den speciella ställning som ställning som varaktigt bo- satt innebär och de rättigheter som denna ställning medför anser reger- ingen att det är rimligt att sådan ställning inte skall kunna fås om en per- son utgör ett hot mot allmän ordning och säkerhet. En sådan möjlighet bör därför införas i anslutning till de nya bestämmelserna om denna nya ställning. Inför ett sådant avslagsbeslut skall en avvägning ske mellan det hot personen utgör och personens bosättning i och anknytning till Sveri- ge.

Om en ansökan om ställning som varaktigt bosatt avslås på grund av att sökanden utgör ett hot mot allmän ordning och säkerhet kan det vara fråga om en tredjelandsmedborgare som varit bosatt i Sverige under minst fem år. Även om det torde bli ovanligt bör i princip den situationen kunna uppkomma att personen anses utgöra ett sådant hot mot allmän ordning och säkerhet att han eller hon inte skall förvärva ställning som varaktigt bosatt men personen ändå på grund av sitt uppehållstillstånd får bo kvar. Enligt 7 kap. 3 § NutlL kan ett uppehållstillstånd visserligen återkallas om det kan antas att utlänningen kommer att bedriva sabotage, spioneri m.m. Återkallelse enligt den bestämmelsen får dock inte ske om utlänningen varit bosatt här i tre år eller mer. Det torde vidare kunna vara så att utlänningen dömts för ett brott som gör att ställning som varaktigt

147

bosatt inte skall beviljas men som ändå av olika skäl inte har lett till ut- Prop. 2005/06:77 visning enligt 8 kap. 8 § NUtlL.

7.3Rättigheter i landet som beviljat ställning som varak- tigt bosatt

7.3.1Skydd mot utvisning

Regeringens bedömning: Möjligheterna att utvisa en utlänning enligt svensk lag överensstämmer med de krav som uppställs i direktivet om varaktigt bosatta. Någon ytterligare reglering är inte nödvändig.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Har inte särskilt yttrat sig över bedömningen. Bakgrund: En person som har ställning som varaktigt bosatt skall åt-

njuta ett särskilt skydd mot utvisning. I artikel 12.1-2 i direktivet före- skrivs att medlemsstaterna får fatta beslut om utvisning av en person med ställning som varaktigt bosatt endast om han eller hon utgör ett reellt och tillräckligt allvarligt hot mot allmän ordning eller säkerhet. Ett utvis- ningsbeslut får inte grundas på ekonomiska överväganden. I artikel 12.3 anges att medlemsstaterna, innan beslut om utvisning av en varaktigt bosatt fattas, skall beakta hur länge bosättningen varat, den berörda per- sonens ålder, följderna för vederbörande och dennes familjemedlemmar samt banden med bosättningslandet eller avsaknaden av band med ur- sprungslandet.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt 8 kap. 7 § NUtlL får en utlänning utvisas ur Sverige om han eller hon uppehåller sig här men saknar pass eller de tillstånd som krävs för att få uppehålla sig i landet. Enligt 8 kap. 8 § NUtlL får en utlänning utvisas om han eller hon döms för ett brott som kan leda till fängelse eller om en domstol undanröjer en villkorlig dom eller skyddstillsyn som utlänningen har dömts till (första stycket). Utlänningen får dock utvisas endast om han döms till svårare påföljd än böter och det på grund av gärningens beskaffenhet och övriga omständigheter kan antas att han eller hon kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet i Sverige (andra stycket 1) eller om brottet med hänsyn till den skada, fara eller kränkning som det har inneburit för en- skilda eller allmänna intressen är så allvarligt att han eller hon inte bör få stanna kvar (andra stycket 2). Beslutet fattas av domstol.

I 8 kap. 12 § första stycket NUtlL anges att en utlänning som hade vis- tats i Sverige med permanent uppehållstillstånd sedan minst fyra år när åtal väcktes eller som då var bosatt i Sverige sedan minst fem år endast får utvisas om det finns synnerliga skäl. Möjligheterna att utvisa en per- son med ställning som varaktigt bosatt från Sverige är således redan med nu gällande lagstiftning begränsade eftersom en sådan person måste ha bott här i minst fem år.

Enligt direktivet får en person med ställning som varaktigt bosatt utvi- sas endast om han eller hon utgör ett reellt och tillräckligt allvarligt hot mot allmän ordning eller säkerhet. Att utvisa någon som begått brott när det kan antas att han eller hon kommer att göra sig skyldig till fortsatt

brottslighet måste anses stå i överensstämmelse med direktivet. Om en

148

utlänning har begått ett brott som, med hänsyn till den skada, fara eller Prop. 2005/06:77 kränkning som det har inneburit för enskilda eller allmänna intressen, är

så allvarligt att han eller hon inte bör få stanna kvar kan han eller hon utvisas även utan att det föreligger någon risk för fortsatt brottslighet. Fråga är om en person kan anses utgöra ett reellt och tillräckligt allvarligt hot mot allmän ordning eller säkerhet utan att det föreligger någon risk för fortsatt brottslighet. För att en tredjelandsmedborgare med ställning som varaktigt bosatt skall kunna utvisas utan att det föreligger risk för fortsatt brottslighet skall det således dels vara fråga om allvarlig brotts- lighet, dels föreligga synnerliga skäl. Av förarbetena framgår att sådan allvarlig brottslighet som kan leda till utvisning utan risk för fortsatt brottslighet är allvarliga vålds- och sexualbrott, narkotikabrott och annan svårare brottslighet. Som en allmän riktlinje anges i förarbetena till be- stämmelsen att brottet bör ha ett straffvärde om fängelse minst ett år (prop. 1993/94:159 s. 13). Synnerliga skäl kan enligt förarbetena vara att brottsligheten är särskilt allvarlig. Som exempel på sådan allvarlig brotts- lighet kan nämnas brott mot person, såsom mord och dråp samt svåra integritetskränkningar, organiserad brottslighet, där gärningsmannen sys- tematiskt med olika metoder skaffar sig själv en ekonomisk vinning på enskildas eller på samhällets bekostnad och brott som medför stora ska- deeffekter, t.ex. grovt narkotikabrott och grov varusmuggling av narkoti- ka. När det gäller bedömningen av risk för fortsatt brottslighet sägs i fö- rarbetena att det i normalfallet krävs att det genom registerutdrag eller på annat sätt framgår att utlänningen vid minst ett tidigare tillfälle antingen har dömts för brott eller godkänt strafföreläggande eller fått åtalsunderlå- telse för att det skall kunna antas att han eller hon kan komma att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Domstolen får alltså inte fritt spekulera om utlänningens brottslighet. Den särskilda regleringen av situationer när risk för fortsatt brottlighet inte krävs synes höra ihop med uttalandet att domstolen inte fritt får spekulera om utlänningens allmänna brottsbenä- genhet. Tanken är således att det vid vissa allvarligare typer av brott inte skall behöva slås fast att det finns risk för fortsatt brottslighet. Inte heller detta kan anses strida mot direktivets bestämmelser.

I 8 kap. 11 § första stycket anges att en domstol som överväger om en utlänning bör utvisas skall ta hänsyn till utlänningens anknytning till det svenska samhället. Därvid skall domstolen särskilt beakta utlänningens levnadsomständigheter och familjeförhållanden samt hur länge utlän- ningen har vistats i Sverige. Genom denna bestämmelse tillgodoses kra- vet i artikel 12.3 i direktivet.

I lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll finns det bestämmel- ser om utvisning av hänsyn till rikets säkerhet och på grund av befarad brottslighet enligt lagen (2003:148) om straff för terroristbrott. Bestäm- melserna kan inte anses strida mot direktivet.

Sammanfattningsvis är regeringens bedömning således att den svenska regleringen ger ett skydd mot utvisning som motsvarar det som skall gäl- la enligt direktivet. Någon ytterligare reglering för att tillgodose direkti- vets krav på skydd mot utvisning av varaktigt bosatta tredjelandsmed- borgare är därför inte nödvändig.

149

7.3.2

Rätt till inresa och uppehållstillstånd

Prop. 2005/06:77

Regeringens förslag: En person med ställning som varaktigt bosatt i Sverige, som på grund av vistelse utanför Sverige förlorat sitt uppe- hållstillstånd, skall ha rätt att resa in i Sverige och att återfå ett uppe- hållstillstånd om han eller hon återvänder till Sverige.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Har inte särskilt yttrat sig över förslaget. Bakgrund: Om en person med ställning som varaktigt bosatt i en

medlemsstat har bosatt sig i en annan medlemsstat och den medlems- staten vägrar att förnya eller återkallar den varaktigt bosattas uppehålls- tillstånd och ålägger honom eller henne att lämna landet skall den första medlemsstaten omedelbart och utan formaliteter återta den varaktigt bo- satte och dennes familjemedlemmar (artikel 22.2). Den andra medlems- staten skall underrätta den första medlemsstaten om sitt beslut (samma artikel).

Skälen för regeringens förslag: En tredjelandsmedborgare som har fått ställning som varaktigt bosatt i Sverige och som därefter fått uppe- hållstillstånd i en annan EU-stat skall ha rätt att återvända till Sverige om han eller hon blir utvisad från det landet eller får sitt uppehållstillstånd där återkallat. Enligt gällande bestämmelser skall ett permanent uppe- hållstillstånd återkallas om utlänningens bosättning i Sverige upphör (7 kap. 7 § första stycket NUtlL). Om en person med ställning som varak- tigt bosatt i Sverige lämnar landet för att, med sina rättigheter som varak- tigt bosatt och som innehavare av ett EG-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta, uppehålla sig i annan medlemsstat skall således hans eller hennes permanenta uppehållstillstånd återkallas. Ställningen som varaktigt bosatt i Sverige skall däremot i princip vara permanent (artikel 8.1). Återkallel- se kan endast ske om ställningen förvärvats genom bedrägeri, om ett ut- visningsbeslut har fattats eller vid frånvaro från Europeiska unionens medlemsstaters territorier i mer än ett år i följd. EG-uppehållstillståndet skall gälla i minst fem år och det skall förnyas automatiskt, eventuellt efter ansökan. Återkallelse eller förlust av ställning som varaktigt bosatt får aldrig grunda sig på att EG-uppehållstillståndet för den varaktigt bo- satta har löpt ut (artiklarna 8 och 9.6).

Personer med beviljad ställning som varaktigt bosatt i Sverige har på grund av denna ställning rätt att vistas i Sverige. Eftersom en person med ställning som varaktigt bosatt i Sverige kan ha förlorat sitt uppehålls- tillstånd här måste en person med sådan ställning därför ges rätt att resa in i Sverige även utan uppehållstillstånd. En person med ställning som varaktigt bosatt i Sverige som har förlorat sitt uppehållstillstånd här skall också ha rätt att återfå sitt uppehållstillstånd om han eller hon återvänder hit.

150

7.4Återkallelse av ställning som varaktigt bosatt

7.4.1Grunder för återkallelse

Regeringens förslag: Ställning som varaktigt bosatt skall återkallas om utlänningen

1.medvetet har lämnat oriktiga uppgifter eller medvetet har förtigit om- ständigheter, som varit av betydelse för att få ställningen,

2.utvisats,

3.utgör ett hot mot allmän ordning,

4.vistats utanför Europeiska unionens medlemsstaters territorier under tolv månader i följd,

5.vistats utanför Sveriges territorium under sex år i följd eller,

6.får ställning som varaktigt bosatt i en annan medlemsstat.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Har inte särskilt yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens förslag: I artikel 9 i direktivet om varaktigt bosatta anges att varaktigt bosatta inte längre skall ha rätt att behålla sin ställning om det har upptäckts att ställningen som varaktigt bosatt har förvärvats genom bedrägeri, om ett utvisningsbeslut har fattats eller om tredjelandsmedborgaren varit borta från unionens medlemsstaters territo- rium under en period om tolv månader i följd. Inte heller får den varak- tigt bosatta behålla sin ställning om han eller hon beviljas ställning som varaktigt bosatt i en annan medlemsstat eller om han eller hon varit borta från det land i vilket han eller hon har sin ställning som varaktigt bosatt under sex år i följd. Vidare anges att medlemsstaterna får föreskriva att en varaktigt bosatt inte längre skall ha rätt att behålla sin ställning om han eller hon utgör ett hot mot allmän ordning.

När det gäller bedrägeri, utvisning, vistelse utanför Sverige respektive Europeiska unionen och beviljandet av ställning i en ny medlemsstat är det obligatoriskt att återkalla tredjelandsmedborgarens ställning som var- aktigt bosatt. För att uppfylla direktivets krav måste således en bestäm- melse med den innebörden införas. När det gäller vistelse utanför Euro- peiska unionens medlemsstaters territorium får medlemsstaterna enligt artikel 9.2 föreskriva att sådan vistelse som överstiger tolv månader i följd eller som motiveras av särskilda eller exceptionella orsaker inte skall medföra förlust av ställning som varaktigt bosatt. Även när det gäll- er vistelse utanför den medlemsstat som beviljade ställningen som varak- tigt bosatt tillåter direktivet avvikelser och den berörda medlemsstaten får fastställa att den varaktigt bosatta personen av särskilda skäl får be- hålla sin ställning i den medlemsstaten vid vistelse utanför medlemssta- ten under en period som överstiger sex år (artikel 9.4 andra och tredje styckena). Att införa en bestämmelse som innebär att beslutande myn- dighet i vissa situationer skall avgöra om längre tids vistelse utanför medlemsstaten föranletts av särskilda eller exceptionella orsaker eller att det föreligger särskilda skäl för att få behålla ställningen som varaktigt bosatt skulle innebära ytterligare en typ av prövning av frånvaros bety- delse. Begreppen ”särskilda eller exceptionella orsaker” och ”särskilda skäl” kan föranleda tillämpningsproblem. Ordningen framstår vidare som alltför resurskrävande i förhållande till det intresse som skall värnas. Den

Prop. 2005/06:77

151

som förlorar sin ställning på grund av vistelse utanför Sverige respektive Europeiska unionen kan dessutom enligt regeringens förslag återfå denna genom ett förenklat förfarande om han eller hon återvänder till Sverige (se avsnitt 8.4.2). Regeringen finner på grund av det anförda inte anled- ning att införa någon undantagsregel från reglerna om förlust av ställ- ningen som varaktigt bosatt på grund av vistelse utanför Sverige respek- tive Europeiska unionen.

När det gäller hot mot allmän ordning innebär direktivet inget krav på att införa en sådan återkallelsegrund. Ett huvudsakligt skäl för att införa en sådan återkallelsegrund är lojaliteten med övriga EU-stater. Det finns emellertid även ett annat skäl. Den nya rättsfiguren varaktigt bosatt tred- jelandsmedborgare innebär att tredjelandsmedborgaren får en förmånli- gare ställning än andra tredjelandsmedborgare. Det är rimligt att denna förmånligare ställning görs beroende av tredjelandsmedborgarens vandel inte enbart för att erhållas utan också för att bibehållas. Regeringen anser därför att en sådan återkallelsegrund skall införas.

7.4.2Förenklat förfarande för att återfå ställning som varaktigt bosatt

Regeringens förslag: En person som förlorat sin ställning på grund av vistelse utanför Sveriges respektive Europeiska unionens medlemsstaters territorier skall genom ett förenklat förfarande kunna återfå sin ställning utan att bo ytterligare fem år i Sverige under förutsättning att han eller hon uppfyller villkoren för att få uppehållstillstånd syftande till bosätt- ning i Sverige och kan försörja sig.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Har inte särskilt yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 9.5 i direktivet skall medlemsstaterna införa ett förenklat förfarande för att återfå ställning som varaktigt bosatt i de fall då ställningen förlorats på grund av vistelse utanför Sveriges respektive Europeiska unionens medlemsstaters territo- rier. Detta förfarande skall enligt direktivet särskilt tillämpas på personer som har varit bosatta i en annan medlemsstat på grund av studier. Villko- ren och förfarandet för att återfå ställning som varaktigt bosatt skall fast- ställas i den nationella lagstiftningen.

Om ställningen som varaktigt bosatt gått förlorad på grund av vistelse utanför Sveriges respektive Europeiska unionens medlemsstaters territo- rier har personen i fråga i allmänhet även förlorat sitt uppehållstillstånd i Sverige. Det är inte rimligt att en person återfår sin ställning som varak- tigt bosatt utan att förutsättningar föreligger för att på nytt få uppehålls- tillstånd i Sverige. Om förutsättningar däremot föreligger för att bevilja en tidigare varaktigt bosatt ett nytt uppehållstillstånd som inte är endast tillfälligt, kan det vara lämpligt att bevilja honom eller henne ställning som varaktigt bosatt igen genom ett förenklat förfarande. Regeringen anser att en person som tidigare har haft ställning som varaktigt bosatt i Sverige och som återvänder till Sverige skall kunna beviljas ställningen på nytt utan att ha bott i landet i ytterligare fem år. Detta särskilt med tanke på att ställningen går förlorad även vid en vistelse utanför Sveriges

Prop. 2005/06:77

152

respektive Europeiska unionens medlemsstaters territorier på ett år om Prop. 2005/06:77 personen under denna tid befinner sig i tredje land. Eftersom situationen

för utlänningen kan ha förändrats väsentligt under vistelsen utanför Sve- riges respektive Europeiska unionens medlemsstaters territorier saknas skäl att frångå kravet på att personen skall kunna försörja sig för att åter- få sin ställning.

7.5Uppehållstillstånd för tredjelandsmedborgare med ställning som varaktigt bosatt i en annan EU-stat och dennes familjemedlemmar

7.5.1Villkor för att beviljas uppehållstillstånd

Regeringens förslag: Regeringen skall få meddela föreskrifter om att en person med ställning som varaktigt bosatt i en annan EU-stat och, i förekommande fall, hans eller hennes familjemedlemmar, skall få up- pehållstillstånd i Sverige.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Har inte särskilt yttrat sig över förslaget. Bakgrund: Ett huvudsyfte med direktivet om varaktigt bosatta är att

tredjelandsmedborgare som är etablerade i en medlemsstat skall kunna röra sig över de inre gränserna på ett enklare sätt än vad som tidigare varit möjligt. Enligt punkten 2 i ingressen till direktivet bör den rättsliga ställningen tillnärmas den som medlemsstaternas medborgare åtnjuter.

Enligt artikel 14.1 i direktivet om varaktigt bosatta skall en person med ställning som varaktigt bosatt i en medlemsstat ha rätt att bosätta sig i andra medlemsstater under längre tid än tre månader för att bedriva eko- nomisk verksamhet som anställd eller egenföretagare, för att studera eller följa en yrkesutbildning eller för andra syften.

Det finns dock enligt direktivet (artikel 14.3-4) möjlighet att begränsa mottagandet av varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare av arbets- marknadspolitiska skäl. När det rör sig om ekonomisk verksamhet som anställd eller egenföretagare får medlemsstaterna granska situationen på sina respektive arbetsmarknader och tillämpa sina nationella förfaranden när det gäller kraven för att tillträda en ledig plats respektive bedriva så- dan verksamhet. Av arbetsmarknadspolitiska skäl får medlemsstaterna ge företräde åt unionsmedborgare, tredjelandsmedborgare om detta före- skrivs i gemenskapslagstiftningen, samt till tredjelandsmedborgare som är lagligt bosatta och som får arbetslöshetsunderstöd i den berörda staten. Medlemsstaterna får också begränsa det totala antalet personer som skall ha rätt till bosättning, under förutsättning att sådana begränsningar redan fastställts för tredjelandsmedborgarnas tillträde i den befintliga lagstift- ningen vid tidpunkten för antagandet av direktivet.

Enligt artikel 14.5 i direktivet gäller bestämmelserna om uppehålls- tillstånd för personer med ställning som varaktigt bosatta i en annan med- lemsstat inte bosättning i egenskap av anställda som utstationeras av en tjänsteleverantör inom ramen för tillhandahållande av tjänster över grän- serna eller i egenskap av leverantör av tjänster över gränserna. Medlems-

länderna får, enligt samma artikel, i enlighet med nationell lagstiftning

153

besluta på vilka villkor varaktigt bosatta som önskar flytta till en andra medlemsstat och vara ekonomiskt verksamma som säsongsanställda, får vistas i medlemsstaten. Gränsarbetare får också omfattas av särskilda bestämmelser i den nationella lagstiftningen.

Enligt artikel 15.2 i direktivet får en medlemsstat, som villkor för att bevilja uppehållstillstånd för en tredjelandsmedborgare med ställning som varaktigt bosatt i en annan medlemsstat, kräva att tredjelands- medborgaren visar upp bevis på stabila och regelbundna försörjnings- medel som är tillräckliga för att han eller hon skall kunna försörja sig själv och sina familjemedlemmar utan hjälp från systemet för socialt bi- stånd. Vidare får villkor uppställas om att det finns en sjukförsäkring avseende alla risker i det andra landet som medborgarna där normalt om- fattas av.

Enligt artikel 15.3 får medlemsstaterna kräva att tredjelands- medborgare som krav för uppehållstillstånd följer villkoren för inte- gration i enlighet med nationell lagstiftning.

Enligt artikel 16.4 c i direktivet får ett försörjningskrav även ställas på familjemedlemmar till en person med ställning som varaktigt bosatt i en annan medlemsstat. Familjemedlemmarna får också anmodas att visa upp bevis om en sjukförsäkring som omfattar alla risker i den andra med- lemsstaten.

Skälen för regeringens förslag: Som tidigare anförts är ett huvudsyf- te med direktivet om varaktigt bosatta att ge tredjelandsmedborgare som är etablerade i unionen möjlighet att utöva fri rörlighet inom unionen på ett sätt liknande vad som gäller för unionsmedborgare. Mot den bakgrun- den och med tanke på att bestämmelserna om uppehållstillstånd såväl av praktiska som andra skäl bör vara så få och likartade som möjligt, bör personer med ställning som varaktigt bosatt i en annan medlemsstat kun- na få uppehållstillstånd i Sverige enligt de villkor som hittills gällt för unionsmedborgare. Bestämmelser om uppehållstillstånd för dessa perso- ner skall tas in på förordningsnivå. Anhöriga till en person med ställning som varaktigt bosatt i en annan medlemsstat bör beviljas uppehållstill- stånd på samma villkor som hittills gällt för unionsmedborgares anhöri- ga. Bestämmelser om uppehållstillstånd för dessa personer skall tas in på förordningsnivå. Det krävs ett bemyndigande i utlänningslagen för att regeringen skall kunna ändra föreskrifterna i utlänningsförordningen så att dessa omfattar även denna kategori utlänningar.

Direktivet om varaktigt bosatta innehåller inga bestämmelser avseende anhöriga till en person som fått ställning som varaktigt bosatt så länge personen fortsätter att vara bosatt i den stat som han eller hon har fått ställningen i. Även i dessa fall blir utlänningslagens bestämmelser om uppehållstillstånd på grund av anknytning tillämpliga.

De fakultativa bestämmelserna i artiklarna 14.3-6, 15.2-3 och 16.4 c föranleder inte några författningsändringar.

Prop. 2005/06:77

154

7.5.2

Skäl mot att bevilja uppehållstillstånd

Prop. 2005/06:77

Regeringens förslag: Uppehållstillstånd skall inte beviljas en person med ställning som varaktigt bosatt i annan EU-stat, eller dennes famil- jemedlem, om personen utgör ett hot mot allmän ordning och säker- het.

Utredningens förslag: Utredningen har inte lämnat något förslag. Remissinstanserna: Har inte yttrat sig i denna fråga.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 17.1 får medlemssta- terna vägra ansökningar om uppehållstillstånd från varaktigt bosatta eller deras familjemedlemmar om personen utgör ett hot mot allmän ordning eller säkerhet. När beslutet fattas skall medlemsstaterna beakta hur grovt brottet är eller vilken typ av brott mot allmän ordning och allmän säker- het som har begåtts av den varaktigt bosatta personen, eller personens familjemedlem eller familjemedlemmar eller den fara som personen ut- gör.

Denna kategori tredjelandsmedborgare bör inte behandlas mer förmån- ligt än EES-medborgare när det gäller att beviljas uppehållstillstånd. Re- geringen anser därför att en bestämmelse bör införas som gör det möjligt att vägra en person med ställning som varaktigt bosatt i en annan EU-stat eller dennes familjemedlem uppehållstillstånd om personen utgör ett hot mot allmän ordning och säkerhet.

7.5.3Folkhälsa

Regeringens bedömning: En bestämmelse om att ställning som var- aktigt bosatt får vägras av hänsyn till folkhälsan bör inte införas.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Har inte yttrat sig över bedömningen.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 18 får medlemssta- terna vägra ansökningar om uppehållstillstånd från varaktigt bosatta eller deras familjemedlemmar om personen utgör ett hot mot folkhälsan. Nå- gon svensk reglering, förutom ett undantagsfall som rör arbetstagare och som tagits in i utlänningsförordningen, som innebär hinder mot inresa och vistelse enbart med hänsyn till allmän hälsa förekommer inte. Det finns inte skäl att nu göra en förändring.

7.5.4Återkallelse av uppehållstillstånd

Regeringens förslag: Regeringen skall få meddela föreskrifter om att uppehållstillstånd för varaktigt bosatta i en annan EU-stat skall kunna återkallas enligt samma grunder som gäller för återkallelse av uppe- hållstillstånd för EES-medborgare.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Juridiska Fakulteten vid Stockholms Universitet påpekar att de som berörs av förslaget har kommit till Sverige som anhö-

155

riga till en anknytningsperson i Sverige och att effekten kan bli att den anhörige sänds tillbaka till det EU-land där han eller hon har ett ”tillstånd för varaktig bosättning” och därigenom påtvingas en skilsmässa, alterna- tivt en framtvingad utflyttning av en hel familj till annat EU-land. Fakul- teten ifrågasätter om detta är en rimlig konsekvens av en förordning och om inte bestämmelsen i stället hör hemma i lag. De berörda kan visserli- gen undgå flytt om de ansöker om medborgarskap men det finns inga garantier att en sådan ansökan beviljas.

Bakgrund: En person med ställning som varaktigt bosatt i en EU-stat skall enligt direktivets huvudregel ha rätt att bosätta sig i en annan med- lemsstat (artikel 14). Om förutsättningarna för det är uppfyllda skall en sådan tredjelandsmedborgare få ett förnybart uppehållstillstånd (artikel 19.2). Den andra medlemsstaten får vägra att förnya eller återkalla sådant uppehållstillstånd samt, i enlighet med förfarandena i den nationella lag- stiftningen, inklusive förfaranden för utvisning, ålägga varaktigt bosatta och familjemedlemmar att lämna landets territorium av hänsyn till all- män ordning och säkerhet, om villkoren för bosättningen (enligt artiklar- na 14, 15 och 16) inte längre uppfylls eller när tredjelandsmedborgaren inte är lagligen bosatt i landet.

Enligt 7 kap. 1 § NUtlL kan ett uppehållstillstånd återkallas för en ut- länning som medvetet har lämnat oriktiga uppgifter eller medvetet har förtigit omständigheter som varit av betydelse för att få tillståndet. Enligt 7 kap. 3 § UtlL får ett uppehållstillstånd återkallas om utlänningen utan arbetstillstånd bedriver verksamhet som kräver ett sådant tillstånd, eller det på grund av tidigare verksamhet eller i övrigt kan antas att utlänning- en kommer att bedriva sabotage, spioneri eller olovlig underrättelseverk- samhet i Sverige eller i något annat nordiskt land. Återkallelse enligt denna bestämmelse får dock ske endast om frågan har väckts innan ut- länningen varit bosatt här i tre år med uppehållstillstånd. Uppehålls- tillstånd får vidare återkallas om utlänningen registrerats på spärrlistan i Schengens informationssystem, SIS (7 kap. 5 § NUtlL). En 7 kap. 6 § NutlL får uppehållstillstånd återkallas om ett beslut om avvisning eller utvisning av utlänningen har meddelats i en stat tillhörande den Europe- iska unionen eller i Norge eller Island. En förutsättning är att beslutet är grundat på att det föreligger ett allvarligt hot mot den allmänna ordning- en eller den inre säkerheten och på att utlänningen i den beslutande staten har dömts för ett brott för vilket är föreskrivet fängelse i minst ett år, eller att utlänningen är skäligen misstänkt för att ha begått ett grovt brott eller att det finns starka skäl som tyder på att han avser att begå ett sådant brott. Om tredjelandsmedborgarens bosättning i Sverige upphör skall ett permanent uppehållstillstånd återkallas 7 kap. 7 § första stycket NUtlL.

När det gäller en utlänning som grundar sin rätt till vistelse i Sverige på EES-avtalet får uppehållstillstånd återkallas om utlänningen inte för- sörjer sig eller annars saknar egna medel för sitt uppehälle här (3 kap. 5 c § UtlF). Detta gäller utöver vad som föreskrivs i utlänningslagen. Uppe- hållstillstånd för sådan utlännings anhöriga får återkallas om anknytning- en till EES-medborgaren bryts och den anhörige inte har rätt att stanna i Sverige på någon annan grund (3 kap. 5 c § UtlF).

En utlänning med ställning som varaktigt bosatt i annan EU-stat kan på samma sätt som övriga tredjelandsmedborgare och unionsmedborgare

Prop. 2005/06:77

156

utvisas på grund av brott i enlighet med förutsättningarna i 8 kap. 8 § NUtlL.

I lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll finns det bestäm- melser om utvisning av hänsyn till rikets säkerhet och på grund av befa- rad brottslighet enligt lagen (2003:148) om straff för terroristbrott.

Skälen för regeringens förslag: Vid en jämförelse med utlänningsla- gens bestämmelser om återkallelse av uppehållstillstånd synes direktivet medge större möjligheter att återkalla ett uppehållstillstånd för en tredje- landsmedborgare som har ställning som varaktigt bosatt i annat land. En grund för återkallelse är att villkoren för att erhålla uppehållstillstånd, så som de anges i artiklarna 14, 15 och 16, inte längre är uppfyllda. Villko- ren för att erhålla uppehållstillstånd för en tredjelandsmedborgare med ställning som varaktigt bosatt i en annan medlemsstat har redovisats i avsnitt 8.5.1. Där föreslås att tredjelandsmedborgare med ställning som varaktigt bosatta i en annan EU-stat skall behandlas på samma sätt som hittills gällt för EES-medborgare avseende villkor för uppehållstillstånd. Det framstår därför som konsekvent att jämföra varaktigt bosatta i en annan EU-stat med EES-medborgare även när det gäller återkallelse av uppehållstillstånd. Det krävs ett bemyndigande i utlänningslagen för att regeringen skall kunna ändra föreskrifterna i utlänningsförordningen så att dessa omfattar även denna kategori utlänningar.

7.5.5Utvisning från Europeiska unionens medlemsstaters terri- torier

Regeringens bedömning: En bestämmelse om att en person med ställning som varaktigt bosatt i en annan EU-stat skall kunna utvisas från Europeiska unionens medlemsstaters territorier bör inte införas.

Utredningens förslag: Överensstämmer inte med regeringens förslag. Enligt utredningens förslag skall en bestämmelse införas i utlänningsla- gen om att en person med ställning som varaktigt bosatt i en annan EU- stat får utvisas från Europeiska unionens medlemsstaters territorier.

Remissinstanserna: Har inte särskilt yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens bedömning: Om en tredjelandsmedborgare med ställning som varaktigt bosatt i en medlemsstat har fått uppehållstill- stånd i en annan medlemsstat och där utgör ett allvarligt hot mot allmän ordning eller säkerhet får den andra medlemsstaten utvisa honom eller henne från Europeiska unionens medlemsstaters territorier (artikel 22.3). Enligt nuvarande svenska bestämmelser finns ingen möjlighet att utvisa en tredjelandsmedborgare från Europeiska unionens medlemsstaters ter- ritorier.

Eftersom direktivets bestämmelse om utvisning från Europeiska unio- nens medlemsstaters territorier är fakultativ behöver Sverige inte införa en sådan bestämmelse. Mot bakgrund av att samarbetet inom Schengen innebär att en utvisning från Sverige i praktiken utgör ett förbud att resa in i Schengenområdet finns det enligt regeringens bedömning för närva- rande inte anledning att införa bestämmelser om utvisning från Europeis- ka unionens medlemsstaters territorier.

Prop. 2005/06:77

157

7.5.6

Permanent bosättningsförbud

Prop. 2005/06:77

Regeringens bedömning: Direktivets artikel om bosättningsförbud föranleder ingen författningsändring.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Har inte särskilt yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens bedömning: I de fall då utvisning skett på grund av att villkoren för uppehållstillstånd inte längre föreligger eller på grund av att tredjelandsmedborgaren inte lagligen är bosatt i landet får utvisningsbeslutet inte kombineras med permanent bosättningsförbud (artikel 22.4). Härav följer att om utvisningen sker av hänsyn till allmän ordning och säkerhet får beslutet förenas med ett permanent bosättnings- förbud.

Enligt 8 kap. 13 och 19 §§ NUtlL får ett beslut om avvisning eller ut- visning förenas med ett förbud för utlänningen att under viss tid återvän- da till Sverige utan tillstånd av Migrationsverket. En dom eller ett beslut om utvisning på grund av brott skall innehålla förbud för utlänningen att återvända till Sverige under viss tid eller utan tidsbegränsning. Någon förändring av konstruktionen i svensk rätt är således inte nödvändig.

7.6Förhållandet mellan ställning som varaktigt bosatt och permanent uppehållstillstånd

Regeringens förslag: En tredjelandsmedborgare som beviljas ställning som varaktigt bosatt utan att ha ett permanent uppehållstillstånd skall beviljas ett sådant.

Regeringens bedömning: Permanent uppehållstillstånd och ställning som varaktigt bosatt bör ses som två olika former av tillstånd.

Utredningens förslag och bedömning: Överensstämmer i båda fallen med regeringens.

Remissinstanserna: Har inte särskilt yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: En person som är kvalificerad för ställning som varaktigt bosatt tredjelandsmedborgare i Sverige har i allmänhet redan ett permanent uppehållstillstånd. Är det fråga om en person som har ställning som varaktigt bosatt i en annan medlemsstat och som uppehållit sig i Sverige med ett tidsbegränsat up- pehållstillstånd på fem år är det lämpligt att i samband med att personen får ställning som varaktigt bosatt i Sverige också bevilja denne perma- nent uppehållstillstånd. Detsamma gäller anhörig som fått ett tidsbegrän- sat uppehållstillstånd på fem år. En särskild fråga i detta sammanhang är förhållandet mellan permanent uppehållstillstånd och den nya ställningen som varaktigt bosatt tredjelandsmedborgare. Ställningen som varaktigt bosatt och permanent uppehållstillstånd bör ses som två olika tillstånd som kommer att existera parallellt. En ordning som innebär att perma- nent uppehållstillstånd skulle upphävas om en utlänning skulle få ställ- ning som varaktigt bosatt tredjelandsmedborgare är inte rimlig. Frågan om de två parallella systemen får betydelse i de fall då det permanenta

uppehållstillståndet skulle återkallas på grund av frånvaro men frånvaron

158

inte utgör grund för återkallande av ställningen som varaktigt bosatt. Prop. 2005/06:77 Omvänt har frågan också betydelse i de fall då ställningen som varaktigt

bosatt går förlorad av skäl som inte utgör grund för återkallande av ett permanent uppehållstillstånd. Vid längre frånvaro kan ett permanent up- pehållstillstånd förloras men det bör enkelt kunna återfås om utlänningen återvänder inom den tidsfrist som gäller för att behålla sin ställning som varaktigt bosatt. Om ställningen som varaktigt bosatt skulle förloras åter- går personen till att vara bosatt i Sverige med enbart sitt permanenta up- pehållstillstånd. Detta gäller givetvis under förutsättning att de skäl som utgör grund för återkallelse av ställningen som varaktigt bosatt inte också utgör skäl för återkallande av det permanenta uppehållstillståndet.

Enligt artikel 13 i direktivet om varaktigt bosatta får medlemsstaterna utfärda uppehållstillstånd som gäller permanent eller tills vidare på för- månligare villkor än de som anges i detta direktiv. Sådana uppehållstill- stånd skall inte ge rätt till bosättning i andra medlemsstater. Artikel 13 föranleder inte några författningsändringar.

Av artikel 9.7. följer att om återkallandet eller förlusten av ställning som varaktigt bosatt inte leder till återsändande skall medlemsstaten tillå- ta den berörda personen att stanna på dess territorium om han eller hon uppfyller villkoren enligt den nationella lagstiftningen och/eller inte ut- gör ett hot mot allmän ordning eller säkerhet. Eftersom den varaktigt bo- satta hela tiden har kvar sitt permanenta uppehållstillstånd föranleder artikel 9.7 inte några författningsändringar.

7.7Likabehandling

7.7.1Tillträde till arbetsmarknaden

Regeringens bedömning: Personer med ställning som varaktigt bo- satt i en annan EU-stat och deras familjemedlemmar bör kunna undan- tas från kravet på att ha arbetstillstånd.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Har inte särskilt yttrat sig överbedömningen.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 11.1.a skall varak- tigt bosatta åtnjuta den behandling som en medlemsstats egna medborga- re får (likabehandling) i fråga om tillträde till arbetsmarknaden och verk- samhet som egenföretagare, under förutsättning att dessa verksamheter inte medför någon offentlig myndighetsutövning. Likabehandling skall även omfatta anställnings- och arbetsvillkor inklusive uppsägnings- och lönevillkor.

När det gäller tillträde till arbetsmarknaden, dvs. frågan om arbetstill- stånd, gör regeringen följande bedömning. Eftersom personer med ställ- ning som varaktigt bosatta i Sverige har permanent uppehållstillstånd är de enligt 2 kap. 8 § NUtlL undantagna från kravet på arbetstillstånd. Därmed är kravet på likabehandling avseende tillträde till arbetsmarkna- den uppfyllt för dessa personer och någon författningsändring är inte nödvändig. När det gäller personer med ställning som varaktigt bosatt i en annan EU-stat skall, enligt regeringens förslag, en regel införas i ut-

länningsförordningen som undantar dessa personer från kravet på arbets-

159

tillstånd. Bemyndigande för regeringen att meddela ett sådant undantag Prop. 2005/06:77 finns i 2 kap 9 § NutlL. Undantaget skall även avse deras familjemed-

lemmar. De kommer därmed att behandlas på samma sätt som EES- medborgare. Kravet på likabehandling av varaktigt bosatta i fråga om verksamhet som egenföretagare samt anställnings- och arbetsvillkor är enligt regeringens bedömning uppfyllt genom nuvarande lagstiftning och någon författningsändring är inte nödvändig i den delen.

7.7.2Utbildning och studiestöd

Regeringens bedömning: Det krävs inte någon författningsändring för att direktivets bestämmelser om likabehandling vad gäller tillgång till utbildning och yrkesutbildning skall vara uppfyllda. För att uppfyl- la direktivets bestämmelser om likabehandling vad gäller rätt till stu- diestöd bör vissa författningsändringar göras.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Har inte yttrat sig i denna fråga.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 11.1.b skall varak- tigt bosatta tredjelandsmedborgare åtnjuta likabehandling i fråga om ut- bildning och yrkesutbildning, inklusive möjligheterna att få bidrag och stipendier för studier i enlighet med nationell lagstiftning.

Varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare åtnjuter samma tillgång till utbildning och yrkesutbildning som svenska medborgare och någon för- fattningsändring är därför enligt regeringens bedömning inte nödvändig. I studiestödslagstiftningen görs det emellertid skillnad mellan svenska och utländska medborgare. Det kan därför bli aktuellt med författnings- ändringar beträffande varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare vad gäller studiestödet. Frågan om likabehandling vad gäller studiestöd bereds för närvarande i Regeringskansliet.

7.7.3Erkännande av yrkesutbildningsbevis m.m.

Regeringens bedömning: Det krävs inte någon författningsändring för att direktivets bestämmelser om likabehandling i fråga om erkän- nande av yrkesutbildningsbevis m.m. skall vara uppfyllda.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Har inte särskilt yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 11.1.c skall varak- tigt bosatta åtnjuta likabehandling i fråga om erkännande av yrkesutbild- ningsbevis, utbildningsbevis för teoretiska utbildningar och andra kvali- fikationer i enlighet med relevanta nationella förfaranden.

I Sverige är ett drygt trettiotal yrken reglerade i den meningen att det krävs ett visst utbildningsbevis eller examensbevis för att få tillträde till yrket eller få rätt att benämna sig med en viss yrkestitel. De lagar och förordningar som reglerar dessa yrken innefattar också regler om hur personer med utbildning från tredje land skall bedömas. De flesta yrken

som är reglerade i Sverige finns inom hälso- och sjukvården. I lagen

160

7.7.4

Social trygghet, socialt bistånd och socialt skydd

Prop. 2005/06:77

Regeringens bedömning: För att uppfylla direktivets bestämmelser om likabehandling vad gäller social trygghet bereds för närvarande i Regeringskansliet frågan om eventuellt behov av ändring i 9 kap. 7 § lagen (1962:381) om allmän försäkring vad avser en undantagsregel för beräkning av försäkringstid för rätt till sjuk- och aktivitets- ersättning för dem vars försäkringsfall inträffat innan det år de fyllde 18 år. I övrigt krävs det inte några författningsändringar för att direk- tivets bestämmelser om likabehandling vad gäller social trygghet, so- cialt bistånd och socialt skydd skall vara uppfyllda.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Har inte särskilt yttrat sig i denna fråga.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 11.1 d i direktivet om varaktigt bosatta skall varaktigt bosatta åtnjuta likabehandling i fråga om social trygghet, socialt bistånd och socialt skydd såsom dessa definie- ras i nationell lagstiftning.

I svensk lagstiftning på ovanstående områden görs i princip ingen skillnad på grund av medborgarskap. På ett område görs det emellertid skillnad mellan svenska och utländska medborgare i socialförsäkrings- lagstiftningen. Det gäller en undantagsregel för beräkning av försäkrings- tid för rätt till sjuk- och aktivitetsersättning för dem vars försäkringsfall inträffat innan det år de fyllde 18 år (9 kap. 7 § AFL). Denna fråga be- reds för närvarande i Regeringskansliet. Även frågan om studiestöd be- reds som redan nämnts (se avsnitt 8.7.2) inom Regeringskansliet.

7.7.5Skatteförmåner

Regeringens bedömning: Det krävs inte någon författningsändring för att direktivets bestämmelser om likabehandling i fråga om skatte- förmåner skall vara uppfyllda.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Har inte särskilt yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 11.1 e i direktivet om varaktigt bosatta skall varaktigt bosatta åtnjuta likabehandling i fråga om skatteförmåner. Varaktigt bosatta åtnjuter samma skatteförmåner som svenska medborgare och någon författningsändring är därför enligt reger- ingens bedömning inte nödvändig.

7.7.6Tillgång till varor och tjänster

Regeringens bedömning: Det krävs inte någon författningsändring för att direktivets bestämmelser om likabehandling i fråga om tillgång till varor och tjänster skall vara uppfyllda.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Har inte särskilt yttrat sig över förslaget.

162

7.7.9	Varaktigt bosatt i annan EU-stat med uppehållsstillstånd i Prop. 2005/06:77
	Sverige och dennes familjemedlemmar

Regeringens bedömning: Det krävs inte någon författningsändring utom såvitt avser undantag från kravet på arbetstillstånd för att direktivets be- stämmelse om likabehandling för en person med ställning som varaktigt bosatt i annan EU-stat med uppehållstillstånd i Sverige och dennes famil- jemedlemmar skall vara uppfylld.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Har inte särskilt yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 21 i direktivet om varaktigt bosatta skall en varaktigt bosatt i annan EU-stat med uppehålls- tillstånd i Sverige åtnjuta samma likabehandling som en person med ställning som varaktigt bosatt i Sverige. Enligt artikel 21.3 skall familje- medlemmar till en varaktigt bosatt i annan EU-stat med uppehållstill- stånd i Sverige åtnjuta de rättigheter som anges i artikel 14 i rådets direk- tiv 2003/86/EG om rätt till familjeåterförening. Enligt regeringens be- dömning krävs det inte några författningsändringar utöver vad som nämns under avsnitt 8.7.1 för att uppfylla nämnda krav.

7.7.10Fakultativa bestämmelser om begränsningar i likabe- handlingen

Regeringens bedömning: De fakultativa bestämmelserna om be- gränsningar i likabehandlingen i artikel 11 och artikel 21 i direktivet om varaktigt bosatta föranleder inte några författningsändringar.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Har inte särskilt yttrat sig över förslaget. Regeringens bedömning: Enligt artikel 11.2. får de berörda medlems-

staterna, när det gäller bestämmelserna i artikel 11.1 d, e, f och g, be- gränsa likabehandlingen till att gälla fall där den registrerade eller sta- digvarande hemvisten för den varaktigt bosatta personen eller familje- medlemmar för vilka han söker bidrag befinner sig inom den berörda medlemsstatens territorium. Enligt artikel 11.3 får medlemsstaterna be- gränsa likabehandling i förhållande till egna medborgare i vissa fall. Medlemsstaterna får upprätthålla begränsat tillträde till anställning och verksamhet som egenföretagare i fall då denna verksamhet i enlighet med nationell eller gemenskapsrättslig lagstiftning är förbehållen egna medborgare eller unionsmedborgare. Vidare får medlemsstaterna enligt artikeln begära bevis på lämpliga språkkunskaper för tillträde till utbild- ning och yrkesutbildning. Tillträde till universitet får underkastas uppfyl- lande av särskilda utbildningskrav. Enligt artikel 11.4 får medlemsstater- na begränsa likabehandlingen i fråga om socialt bistånd och social trygg- het till grundläggande förmåner. Enligt artikel 11.5 får medlemsstaterna besluta att bevilja kompletterande förmåner på de områden som avses i artikel 11.1.a-h. Medlemsstaterna får även besluta att bevilja likabehand- ling på områden som inte omfattas av 11.1 a-h.

164

7.8.2

Beslutsunderlaget

Prop. 2005/06:77

Regeringens bedömning: Det krävs inte några författningsändringar för att tillgodose direktivets bestämmelser om beslutsunderlaget i ärenden om ställning som varaktigt bosatt.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Har inte särskilt yttrat sig över bedömningen.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 7.1 i direktivet om varaktigt bosatta skall ansökan åtföljas av dokumentation i enlighet med nationell lagstiftning som styrker att sökanden uppfyller villkoren i artik- larna 4 (bosättningskravet) och 5 (försörjningskravet m.m.). I före- kommande fall skall giltig resehandling i original eller kopia bifogas. Dokumentationen får också inbegripa att lämplig bostad finns.

Migrationsverket och utlandsmyndigheterna har, i enlighet med offici- alprincipen, en utredningsplikt som innebär att ett ärende skall utredas som dess beskaffenhet kräver. Det ankommer även på sökanden att med- verka i utredningen. Detta innebär att behövlig dokumentation får inhäm- tas som visar att förutsättningarna för att beviljas ställning som varaktigt bosatt är för handen. Bl.a. kan utdrag ur register som visar hur länge ut- länningen bott i landet inhämtas. För att styrka att försörjningskravet i artikel 5 är uppfyllt kan anställningsbevis, bankkontoutdrag och liknande begäras in. Sammanfattningsvis gör regeringen den bedömningen att ut- redningsplikten enligt nuvarande lagstiftning uppfyller direktivets krav vad gäller beslutsunderlaget. Någon författningsändring är därför inte påkallad.

7.8.3Handläggningstid

Regeringens bedömning: Ett beslut med anledning av en ansökan om att få ställning som varaktigt bosatt i Sverige skall meddelas sökanden senast inom sex månader från det att ansökan lämnades in. Beslutet får meddelas senare om det finns särskilda skäl. Bestämmelser med denna innebörd bör införas på förordningsnivå.

Utredningens förslag: Enligt utredningens förslag skall regler om handläggningsfrister införas i utlänningslagen.

Remissinstanserna: Rädda Barnen anser att synnerliga skäl i stället för särskilda skall föreligga för att tidsfristen skall få förlängas.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 7.2 i direktivet om varaktigt bosatta skall sökanden underrättas om ett beslut i anledning av en ansökan om att få ställning som varaktigt bosatt så snart som möjligt och under alla omständigheter senast sex månader från det att ansökan lämnades in. Beslutsunderrättelse skall ske enligt förfarandet i nationell lagstiftning. Om prövningen av ansökan är av komplicerad natur får sexmånadersfristen i undantagsfall förlängas.

För att uppfylla direktivets krav på beslutsunderrättelse skall en ny be- stämmelse som anger att en sökande skall underrättas om ett beslut i an- ledning av en ansökan om ställning som varaktigt bosatt inom sex måna- der från det att ansökan lämnades in införas i utlänningsförordningen.

166

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Har inte särskilt yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 10.1 i direktivet om varaktigt bosatta skall beslut som innebär att en ansökan om att få ställ- ning som varaktigt bosatt avslås eller återkallande av sådan ställning vara vederbörligen motiverade. En bestämmelse med denna innebörd skall därför införas i utlänningslagen.

7.8.7Information om innebörden av att ha ställning som varak- tigt bosatt

Regeringens bedömning: I samband med att beslut meddelas den sö- kande i ett ärende om att få ställning som varaktigt bosatt skall den sö- kande upplysas om innebörden av att ha ställning som varaktigt bosatt. Bestämmelser om detta kan införas på förordningsnivå.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens bedöm- ning.

Remissinstanserna: Har inte särskilt yttrat sig över bedömningen.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 7.2 i direktivet om varaktigt bosatta skall sökanden i samband med beslutsunderrättelsen underrättas om sina rättigheter och skyldigheter enligt direktivet. En be- stämmelse som anger att det av beslutsunderrättelsen i ärenden om att få ställning som varaktigt bosatt skall framgå innebörden av att ha en sådan ställning skall därför införas i utlänningsförordningen.

7.8.8Följder av att ett beslut inte fattas inom handläggnings- fristen

Regeringens bedömning: Det krävs inte några författningsändringar för att tillgodose direktivets bestämmelse om följder vid överskridande av handläggningsfristen.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Har inte särskilt yttrat sig över bedömningen.

Skälen för regeringens bedömning: I artikel 7.2 i direktivet om var- aktigt bosatta anges att medlemsstaterna i nationell rätt skall reglera följ- derna av att sexmånadersfristen inte iakttagits.

JO utövar tillsyn över tillämpningen i offentlig verksamhet av lagar och andra författningar (12 kap. 6 § regeringsformen). JO har tillsyn över att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författ- ningar samt i övrigt fullgör sina åligganden (1 § lagen 1986:765 med instruktion för Riksdagens ombudsmän, JO-instruktionen). Under JO:s tillsyn står bl.a. statliga och kommunala myndigheter samt tjänstemän och andra befattningshavare vid dessa myndigheter och andra som inne- har tjänst eller uppdrag som innebär myndighetsutövning. Med myndig- hetsutövning avses utövande av befogenhet att för enskilda bestämma om förmån, rättighet, skyldighet, disciplinpåföljd, avskedande eller annat jämförbart förhållande. JO utövar således tillsyn över Migrationsverkets

Prop. 2005/06:77

168

verksamhet. Tillsynen bedrivs dels genom prövning av klagomål från Prop. 2005/06:77 allmänheten, dels genom inspektioner och andra undersökningar som

ombudsmännen finner påkallade (5 § JO-instruktionen). JO:s granskning kan t.ex. utmynna i ett kritiskt uttalande mot beslutande myndighet eller tjänsteman eller i en anmälan om disciplinärt förfarande mot en enskild tjänsteman. Åtal kan också väckas mot en befattningshavare för tjänste- fel. Staten kan därutöver åläggas skadeståndsansvar för felaktig myndig- hetsutövning enligt skadeståndslagen (1972:207).

JK utövar tillsyn över att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar samt i övrigt fullgör sina åtaganden (1 § lagen 1975:1339 om Justitiekanslerns tillsyn). Under JK:s tillsyn står statliga myndigheter, kommunala myndigheter och andra myndigheter som inte är statliga. Även tjänstemän och andra befattningshavare vid myndigheter samt andra som innehar tjänst eller uppdrag som innebär myndighetsutövning omfattas av JK:s tillsyn. Som ett led i sin tillsyns- verksamhet genomför JK inspektioner vid myndigheter.

En jämförelse med förhållandena på andra områden inom statsförvalt- ningen som rör myndighetsutövning mot enskild visar att det finns be- stämmelser om iakttagande av handläggningsfrister främst när det gäller olika former av frihetsberövande. I brottmål med häktad skall t.ex. dom meddelas inom en vecka (30 kap. 7 § rättegångsbalken) och inom social- tjänsten skall ärenden som rör skydd för barn handläggas skyndsamt och utredningen vara klar senast inom fyra månader (11 kap. 2 § andra styck- et socialtjänstlagen [2001:453]). Skulle dessa frister inte iakttas kan de sanktioner inträda som redovisats ovan.

Mot denna bakgrund anser regeringen att det inte är nödvändigt att in- föra någon ny författningsreglerad sanktionsmöjlighet för fall då sexmå- nadersfristen inte iakttas. JO:s och JK:s kontrollfunktioner får anses upp- fylla direktivets krav i denna del.

7.8.9Underrättelse av beslut till annan medlemsstat

Regeringens bedömning: Migrationsverket bör underrätta den första medlemsstaten om beslut om beviljande av ställning som varaktigt bo- satt. En bestämmelse med denna innebörd kan införas på förordningsni- vå.

Utredningens förslag: Enligt utredningens förslag skall regler om un- derrättelser till annan medlemsstat om beslut om ställning som varaktigt bosatt införas i utlänningslagen.

Remissinstanserna: Har inte särskilt yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens bedömning: Artikel 23.1 i direktivet om var- aktigt bosatta rör situationer då en person med ställning som varaktigt bosatt i en medlemsstat förvärvar sådan ställning i en andra medlemsstat. Den andra medlemsstaten skall då underrätta den första medlemsstaten om sitt beslut. En bestämmelse med denna innebörd bör, i enlighet med vad Lagrådet anfört, införas på förordningsnivå.

169

7.9Handläggning av ansökan om uppehållstillstånd i Sverige från en tredjelandsmedborgare med ställning som varaktigt bosatt i en annan EU-stat eller dennes familjemedlemmar

7.9.1Beslutsunderlaget

Regeringens bedömning: Det krävs inte några författningsändringar för att tillgodose direktivets bestämmelser om beslutsunderlaget.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Har inte särskilt yttrat sig över bedömningen.

Skälen för regeringens bedömning: Av artikel 15.4 följer att en an- sökan om uppehållstillstånd från en varaktigt bosatt i en annan EU-stat skall åtföljas av dokumentation som visar att villkoren för bosättning och uppehållstillstånd som varaktigt bosatt är uppfyllda. Ansökan skall även åtföljas av giltig resehandling i original eller bestyrkt kopia. Dokumenta- tion får också omfatta förekomsten av lämplig bostad. När familjemed- lemmar till den varaktigt bosatte i en familj som var etablerad redan i den första medlemsstaten ansöker om uppehållstillstånd anges i artikel 16.4 att den andra medlemsstaten får anmoda familjemedlemmen att visa upp EG-uppehållstillståndet för varaktigt bosatt eller annat uppehållstillstånd, resehandling i original eller bestyrkt kopia, bevis om att han eller hon har varit bosatt i den första medlemsstaten i egenskap av familjemedlem till en varaktigt bosatt och bevis om försörjningsförmåga eller sjukförsäk- ring.

Migrationsverket och utlandsmyndigheterna har, i enlighet med offici- alprincipen, en utredningsplikt som innebär att ett ärende skall utredas som dess beskaffenhet kräver. Det ankommer även på sökanden att med- verka i utredningen. Av utredningsplikten följer att beslutsmyndigheten, i ärenden som rör bosättning för varaktigt bosatta, kan infordra pass- och andra identitetshandlingar för styrkande av identitet och anställning, bankkontoutdrag och liknande som bevis för försörjningsförmåga om anställning inte finns, samt beslutet om att den andra medlemsstaten be- viljat ställning som varaktigt bosatt. Sammantaget gör regeringen den bedömningen att utredningsplikten enligt nuvarande lagstiftning uppfyl- ler direktivets krav vad gäller beslutsunderlaget. Någon författningsänd- ring är därför inte påkallad.

7.9.2Inlämnande av ansökan

Regeringens bedömning: Varaktigt bosatta som önskar bosätta sig i Sverige bör ansöka om uppehållstillstånd enligt samma regler som hittills gällt för EES-medborgare. Ändringar till följd av direktivet bör ske på förordningsnivå.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Har inte särskilt yttrat sig över i denna fråga.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 15.1 i direktivet om varaktigt bosatta skall en varaktigt bosatt som önskar bosätta sig i en

Prop. 2005/06:77

170

annan medlemsstat senast tre månader efter inresan i den andra staten ansöka om uppehållstillstånd där. Om inresa ännu inte skett får den andra medlemsstaten godta att en ansökan lämnas in där medan den varaktigt bosatte fortfarande är bosatt i den första medlemsstaten. För familje- medlemmar till den varaktigt bosatta gäller, om familjen redan var bildad i den första medlemsstaten, enligt artikel 16.3 i direktivet samma villkor som för den varaktigt bosatta.

En person med ställning som varaktigt bosatt i en annan EU-stat, och i förekommande fall hans eller hennes familjemedlemmar, skall enligt regeringens förslag få uppehållstillstånd i Sverige på samma villkor som hittills gällt för EES-medborgare. Det är därför naturligt att även tillämpa samma bestämmelser om ansökningsförfarandet för EES-medborgare och personer med ställning som varaktigt bosatta i en annan EU-stat. EES-medborgare, och i förekommande fall deras familjemedlemmar, har enligt 3 kap. 7 a § UtlF rätt att ansöka om uppehållstillstånd efter inresan till Sverige. Detsamma skall således gälla även för varaktigt bosatta i en annan EU-stat som ansöker om uppehållstillstånd här och för deras fa- miljemedlemmar om familjen redan var bildad i den första medlemssta- ten. Artikel 15.1 ger också utrymme för att ansökan görs före inresa. Det- ta överensstämmer med vad som gäller enligt 5 kap. 18 § NUtlL.

7.9.3Handläggningstid

Regeringens bedömning: I ett ärende där en tredjelandsmedborgare med ställning som varaktigt bosatt i en annan EU-stat ansökt om att få uppe- hållstillstånd i Sverige skall sökanden underrättas om det beslut varige- nom ärendet avgörs senast inom fyra månader från det att ansökan läm- nades in. Tiden får förlängas med högst tre månader om det föreligger särskilda skäl. Sökanden skall i ett sådant fall få upplysning om att tiden kommer att förlängas. Detsamma skall gälla familjemedlemmar till en sådan person under förutsättning att familjen redan var bildad i den första medlemsstaten. Dessa bestämmelser bör införas på förordningsnivå.

Utredningens förslag: Enligt utredningens förslag skall regler om handläggningsfrister införas i utlänningslagen.

Remissinstanserna: Har inte särskilt yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 19 i direktivet om varaktigt bosatta skall en ansökan om uppehållstillstånd för bosättning i en annan medlemsstat handläggas inom fyra månader efter inlämnandet. Fristen får förlängas dels om ansökan inte åtföljs av sådan dokumenta- tion som räknas upp i artiklarna 15 och 16, dels – i undantagsfall – om behandlingen av ansökan är komplicerad. Fristen får förlängas med högst tre månader. Sökanden skall underrättas vid en eventuell förlängning. För familjemedlemmar till den varaktigt bosatta gäller, om familjen redan var bildad i den första medlemsstaten, enligt artikel 16.3 i direktivet samma villkor.

När det gäller handläggningstiden och möjligheterna till förlängning av denna i ärenden om uppehållstillstånd för en varaktigt bosatt i en annan EU-stat hänvisas i tillämpliga delar till det resonemang som förts ovan under avsnitt 8.8.3 beträffande handläggningstiden i ärenden om ställ-

Prop. 2005/06:77

171

7.10

Överklagande

Prop. 2005/06:77

7.10.1Rätt att överklaga

Regeringens förslag: Migrationsverkets beslut skall kunna överklagas till en migrationsdomstol om beslutet innebär avslag på en ansökan om ställning som varaktigt bosatt eller återkallelse av ställning som varaktigt bosatt. Migrationsdomstolens dom kan överklagas till Migrationsöver- domstolen.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens. Remissinstanserna: Har inte särskilt yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 10.2 i direktivet om varaktigt bosatta skall sökanden ha rätt att ansöka om rättslig prövning i den berörda medlemsstaten om en ansökan om ställning som varaktigt bosatt avslås. Detsamma gäller om ställningen återkallas eller förloras eller uppehållstillståndet inte förnyas. Enligt artikel 12.4 skall en varak- tigt bosatt även kunna överklaga ett beslut om utvisning. Enligt artikel 20.2, skall en tredjelandsmedborgare som har ställning som varaktigt bosatt i en medlemsstat vars ansökan om uppehållstillstånd i en annan medlemsstat avslås ha rätt att ansöka om rättslig prövning. Detsamma skall gälla om uppehållstillståndet återkallas eller inte förnyas.

Enligt 14 kap. 3 § NUtlL kan Migrationsverkets beslut överklagas till en migrationsdomstol om beslutet innebär avvisning, utvisning, avslag på en ansökan om uppehållstillstånd eller återkallelse av ett uppehålls- tillstånd. Migrationsdomstolens beslut kan överklagas till Migrations- överdomstolen (16 kap. 9 § NUtlL), dock inte beslut i mål om avvisning som i första instans prövats av polismyndigheten.

Särskilda regler skall enligt 14 kap. 11-13 §§ NUtlL gälla för säker- hetsärenden: Med säkerhetsärenden skall enligt 1 kap. 9 § NUtlL förstås sådana ärenden där Säkerhetspolisen av skäl som rör rikets säkerhet eller som annars har betydelse för allmän säkerhet förordar att en utlänning skall avvisas eller utvisas, att en ansökan om uppehållstillstånd skall avs- lås eller att ett uppehållstillstånd skall återkallas. Beslut i säkerhetsären- den får istället för till migrationsdomstol överklagas till regeringen enligt 14 kap. 11 § NUtlL. Innan regeringen avgör ärendet skall dock Migra- tionsöverdomstolen hålla förhandling, om det inte är uppenbart onödigt. Enligt motiven torde förhandling kunna underlåtas endast om utlänning- en inte befinner sig i landet. Domstolen skall sedan med eget yttrande – ”över samtliga omständigheter av betydelse i ärendet” - lämna ärendet vidare till regeringen, som är andra och sista instans.

Enligt den nya lydelsen av lagen (1991:572) om särskild utlännings- kontroll skall beslut om utvisning enligt den lagen meddelas av Migra- tionsverket som första instans. Migrationsverkets beslut om utvisning får överklagas till regeringen (ny lydelse av 2 a § lagen om särskild utlän- ningskontroll i enlighet med proposition 2004/05:170). Vid överklagande skall dock handlingarna i ärendet lämnas över till Migrationsöverdomsto- len, som skall hålla förhandling i ärendet. Domstolen skall därefter med ett eget yttrande lämna handlingarna vidare till regeringen.

174

En tingsrätts beslut om utvisning på grund av brott kan överklagas till Prop. 2005/06:77 hovrätt (49 kap. 1 § rättegångsbalken). Hovrättens beslut kan överklagas

till Högsta domstolen enligt 54 kap. 1 § rättegångsbalken.

För att uppfylla direktivets krav i artikel 10.2. om möjlighet till rättslig prövning vid beslut om ställning som varaktigt bosatt skall det införas en ny bestämmelse i utlänningslagen enligt vilken Migrationsverkets beslut om avslag på en ansökan om ställning som varaktigt bosatt eller återkal- lelse av ställning som varaktigt bosatt får överklagas till en migrations- domstol. I övrigt uppfyller den svenska lagstiftningen direktivets krav om rättslig prövning. Några ytterligare författningsändringar i anledning av artiklarna 10.2, 12.4 och 20.2 är därför inte påkallade.

7.10.2Rättshjälp

Regeringens bedömning: Det krävs inte några författningsändringar för att tillgodose direktivets bestämmelser om rätt till rättshjälp.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Har inte särskilt yttrat sig över bedömningen.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 12.5 skall en per- son med ställning som varaktigt bosatt till skydd för utvisning ha rätt till rättshjälp i enlighet med vad som gäller för de egna medborgarna i den medlemsstat den varaktigt bosatte bor. Detta krav uppfylls genom be- stämmelserna i 21 kap. rättegångsbalken om rätten till offentlig försvara- re eller ersättning av allmänna medel för inställelse. Dessa rättigheter är i svensk rätt oberoende av medborgarskap. I fråga om utvisning i admi- nistrativ ordning gäller samma regler som för övriga utlänningar. Någon författningsändring är därför inte påkallad.

7.11Nationell kontaktpunkt

Regeringens bedömning: Migrationsverket bör utses till nationell kon- taktpunkt. En bestämmelse med denna innebörd bör införas på förord- ningsnivå.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: CSN instämmer i förslaget att Migrationsverket

skall utses till nationell kontaktpunkt. Inför prövningen av utländska medborgares rätt till svenskt studiestöd inhämtar CSN uppgifter om till- stånd och klassning från Migrationsverket. CSN förutsätter att uppgifts- skyldigheten även kommer att omfatta denna nya typ av klassning. Mi- grationsverket motsätter sig inte förslaget att Migrationsverket utses till nationell kontaktpunkt. Verket påpekar dock att ordningen med beviljan- de av uppehållstillstånd för EES-medborgare och deras familjemedlem- mar kommer att ersättas av en ordning med registrering och uppehålls- kort Om inte Migrationsverket blir ansvarig myndighet för denna nya ordning är det inte självklart att Migrationsverket utses till nationell kon- taktpunkt i ärenden om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare. Ambas-

saden i London har inga invändningar mot att Migrationsverket utses till

175

nationell kontaktpunkt och ser det som angeläget att information från en medlemsstat till en annan om beviljande av uppehållstillstånd faktiskt kommer att lämnas.

Bakgrund: Enligt artikel 25 direktivet om varaktigt bosatta skall med- lemsstaterna upprätta kontaktpunkter med ansvar för att ta emot och överföra den information som anges i artiklarna 19.2, 22.2 och 23.1. Det gäller information om att en person med ställning som varaktigt bosatt i ett land beviljas uppehållstillstånd i ett annat medlemsland (artikel 19.2), om att en medlemsstat som beviljat uppehållstillstånd till en person med ställning som varaktigt bosatt i en annan medlemsstat inte förnyar uppe- hållstillståndet eller återkallar detsamma och ålägger den varaktigt bosat- te och dennes familjemedlemmar att lämna landet (artikel 22.2) eller om att en medlemsstat beviljar en person som redan har ställning som varak- tigt bosatt i en annan medlemsstat sådan ställning (artikel 23).

Skälen för regeringens bedömning: Enligt förordning (2004:294) med instruktion för Migrationsverket är verket central förvaltnings- myndighet för verksamhet inom migrationsområdet. Migrationsverket skall bl.a. föra register och statistik över utlänningar i landet i den ut- sträckning det behövs för verksamheten, vara ansvarig myndighet gent- emot Europeiska gemenskapernas kommission i frågor som rör den eu- ropeiska flyktingfonden och vara kontaktmyndighet i frågor som rör Eu- rodac.

Det är Migrationsverket som fattar beslut om uppehållstillstånd och om beviljande och återtagande av ställning som varaktigt bosatt. När en person för första gången blir aktuell hos Migrationsverket genom en an- sökan av något slag läggs en personakt, dossier, upp. Dossiern följer se- dan individen i skilda slag av ärenden som kan aktualiseras. Dossiern är ”levande” till dess utlänningen i fråga beviljas svenskt medborgarskap eller avlider. I Migrationsverkets verksamhetsstödjande system, Centrala Utlänningsdatabasen, är drygt en miljon utlänningar registrerade.

Eftersom det är Migrationsverket som fattar beslut om uppehålls- tillstånd och om ställning som varaktigt bosatt är det naturligt att det ock- så är Migrationsverket som i förekommande fall underrättar den andra medlemsstaten när någon med ställning som varaktigt bosatt i ett annat land kommer till Sverige och får uppehållstillstånd här eller om en sådan person beviljas ställning som varaktigt bosatt i Sverige.

När någon med ställning som varaktigt bosatt i Sverige flyttar och får uppehållstillstånd i ett annat land skall det landet underrätta svensk myn- dighet. Om ställning som varaktigt bosatt så småningom beviljas i det andra landet skall underrättelse också ske. Underrättelserna har närmast till syfte att ge Sverige möjlighet att notera frånvaron och i förekomman- de fall återkalla ställningen som varaktigt bosatt här. Ett beslut om att återkalla ställningen som varaktigt bosatt skall fattas av Migrationsver- ket. Det är därför lämpligt att det är Migrationsverket som får ta emot informationen från det andra landet.

Den stat som ålägger en varaktigt bosatt att lämna statens territorium skall underrätta den stat vari personen har ställning som varaktigt bosatt. Den senare staten har då en skyldighet att återta den varaktigt bosatte. I det fall det är fråga om en person med ställning som varaktigt bosatt i ett annat land är det Migrationsverket eller – om det är fråga om utvisning på grund av brott – allmän domstol som fattar det beslut varom det andra

Prop. 2005/06:77

176

Prop. 2005/06:77

Del III Genomförande och ekonomiska konsekvenser samt författningskommentarer

8Genomförande och ekonomiska konsekven- ser

8.1Unionsmedborgares rörlighet inom EU

8.1.1Ekonomiska konsekvenser

Regeringens bedömning: Förslaget medför inga ökningar av de statliga utgifterna.

Utredningens (SOU 2005:49) bedömning: Överensstämmer med re- geringens.

Remissinstanserna: Migrationsverket har anfört att kostnaderna för att ta fram och producera nya dokument, beroende på art och utformning, i vart fall initialt kan vara mycket höga. Landsorganisationen (LO) efter- lyser en konsekvensbedömning och menar att man även bör väga in eventuell påverkan av t.ex. pensionssystemen och kostnad för finansie- ring av vård och omsorg.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt uppgift från Migrations- verket har under perioden den 1 maj 2004 – 30 april 2005 knappt 25 000 EES-medborgare och anhöriga till dem sökt uppehållstillstånd enligt 5 kap. 5 a och 5 b §§ UtlF (EU/EES-tillstånd). Det är en rimlig utgångs- punkt att motsvarande antal kommer att söka bevishandlingar enligt rör- lighetsdirektivet. Förslaget att ersätta kravet på uppehållstillstånd för EES-medborgare och deras familjemedlemmar och istället införa regler om uppehållsrätt bör i sig inte medföra några merkostnader. Vad gäller det föreslagna registreringsförfarandet kommer det inte att vara helt olikt det förfarande som idag gäller för utfärdande av uppehållstillstånd. Det- samma gäller ansökningsförfarandet för uppehållskort. Den prövning som blir aktuell enligt förslaget bör i normalfallet inte bli mer omfattande än prövningen beträffande uppehållstillstånd. Regeringen bedömer såle- des att kostnaden för att upprätthålla de föreslagna förfarandena i vart fall inte bör överstiga kostnaden för det nuvarande förfarandet.

Inte heller övergången till de nya förfarandena bör innebära några stör- re merkostnader eftersom det hos Migrationsverket redan finns kompe- tens och organisation som kan hantera förfarandena. Det kan visserligen uppstå en viss extra engångskostnad med att ta fram de nya handlingar som skall utfärdas. Å andra sidan kan det finnas anledning att ändå över- väga behovet att ta fram nya handlingar eftersom de nuvarande korten för EES-medborgare har vissa brister, bl.a. på grund av att det är ett plastkort utan foto och andra säkringar som t.ex. biometriska uppgifter. Kortets utformning medför att det i praktiken är svårt att använda det vid resa inom men framförallt utanför unionen. Vid utformandet av de nya hand- lingarna kan sådana problem beaktas. Det bör därför, enligt regeringens

bedömning, inte medföra några direkta merkostnader. Det skall dock

178

påpekas att en genomtänkt utformning av handlingarna är viktig, fram- förallt vad gäller uppehållskorten eftersom dessa fyller ett verkligt behov av att kunna bevisa uppehållsrätten samt underlätta resandet inom unio- nen för familjemedlemmar som inte är EES-medborgare.

Den omprövning av utvisningsbeslut som skall göras enligt artikel 33.2 innebär ett nytt förfarande för svensk rätt. Det förslag till lösning som har lagts fram bör dock inte innebära annat än försumbara merkostnader, eftersom det är fråga om att vidareutveckla möjligheten till en prövning som har funnits sedan tidigare. Det kan antas att antalet omprövnings- ärenden hos regeringen inte kommer att öka nämnvärt med det föreslag- na förfarandet, eftersom alla de individer som tidigare velat få sitt beslut omprövat har haft den möjligheten. Regeringen bedömer således att den omprövningsmöjlighet som följer av artikel 32 inte kommer att förorsaka några beaktansvärda merkostnader.

Direktivet är till stora delar en kodifiering av nu gällande regelverk i fråga om EES-medborgares och deras familjemedlemmars rätt till fri rörlighet mellan medlemsstaterna, varför regeringen gör bedömningen att någon påverkan på t.ex. pensionssystemen och kostnaderna för finansie- ring av vård och omsorg inte kommer att aktualiseras.

Enligt artikel 34 i rörlighetsdirektivet skall medlemsstaterna sprida in- formation om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rättig- heter och skyldigheter inom det område som omfattas av direktivet. Re- geringen bedömer att Migrationsverket och Kommerskollegium har nöd- vändig och adekvat kompetens för att ta ansvaret för sådan informations- spridning och att dessa myndigheter således bör sprida informationen.

Sammanfattningsvis anser regeringen att en eventuell kostnadsökning till följd av förslagen ryms inom budgetramen. Det finns därför inte be- hov av ökat anslag till Migrationsverket.

8.1.2Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Regeringens förslag: Föreslagna lagändringar skall träda i kraft den 30 april 2006.

För EES-medborgare som vid ikraftträdandet har ett tidsbegränsat up- pehållstillstånd för minst fem år, skall 20 § andra stycket lagen (2001:82) om svenskt medborgarskap, MedbL, gälla i sin äldre lydelse. I medbor- garskapshänseende skall ett sådant tidsbegränsat uppehållstillstånd allt- jämt likställas med ett permanent uppehållstillstånd

Utredningens (SOU 2005:49) förslag: Utredningen har föreslagit att det bör införas en övergångsregel som anger att de som har giltigt uppe- hållstillstånd som har beviljats med stöd av 3 kap. 5 a och 5 b §§ UtlF före den 30 april 2006 inte skall omfattas av kravet på registrering re- spektive anmälningsskyldigheten för uppehållskort. 3 kap. c § UtlF bör enligt utredningen kunna tillämpas på uppehållstillstånd som har bevil- jats enligt 5 a och b §§ i äldre lydelser.

Remissinstanserna: Migrationsverket avstyrker utredningens förslag att kravet på registrering respektive uppehållskort även ska omfatta EES- medborgare och deras familjemedlemmar som har uppehållstillstånd en- ligt nationella regler. Verket menar att de, i likhet med de EES-

Prop. 2005/06:77

179

medborgare som har gällande uppehållstillstånd enligt nuvarande EES- Prop. 2005/06:77 regler, bör undantas från kravet på registreringen. Att kräva registrering

respektive uppehållskort även av dem som har nationella uppehållstill- stånd skulle innebära att de på nytt måste vidtaga åtgärder för att legali- sera sin vistelse här trots att de redan har uppehållstillstånd. Det framstå som en onödig administrativ pålaga för personerna i ifråga. Utlännings- nämnden är av samma uppfattning som Migrationsverket och påtalar att en sådan persons vistelse i Sverige redan är känd och registrerad hos Mi- grationsverket.

Skälen för regeringens förslag: Av artikel 40 framgår att medlems- staterna skall sätta ikraft de bestämmelser som är nödvändiga för att följa direktivet senast den 30 april 2006. De nu framlagda författningsförsla- gen skall därför träda i kraft detta datum.

Övergångsregler bedöms nödvändiga vad gäller de föreslagna ändring- arna i lagen om svenskt medborgarskap. De EES-tillstånd som beviljas före den 30 april 2006 kommer att gälla även efter genomförandet av rörlighetsdirektivet. Med hänsyn till förslaget att ta bort den nuvarande bestämmelsen i 20 § andra stycket MedbL kommer innehavare av sådant tillstånd inte därefter ha möjlighet att likställa detta tillstånd med ett per- manent uppehållstillstånd såvida inte övergångsbestämmelser införs. Det kan anmärkas att det för den övervägande delen av de berörda personer- na, som ett ytterligare krav för svenskt medborgarskap, gäller att de har haft hemvist i Sverige sedan fem år. En innehavare av ett EES-tillstånd som uppfyller detta krav kommer efter genomförandet av rörlighetsdirek- tivet att ha permanent uppehållsrätt i Sverige. För denna personkategori föreligger därför inte något behov av övergångsbestämmelser. Från det femåriga hemvistkravet görs dock ett flertal undantag, bl.a. beträffande sådan person som är gift eller sambo med en svensk medborgare. Dessa personer kan komma att missgynnas av att bestämmelsen i 20 § andra stycket MedbL tas bort. För att motverka detta behöver en övergångsbe- stämmelse införas. Regeln skall utformas så att det där anges att i fråga om medborgare i andra EES-stater än de nordiska länderna, som har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för minst fem år beviljat före ikraftträ- dandet, gäller 20 § andra stycket MedbL i dess äldre lydelse.

Några andra övergångsbestämmelser än de nu nämnda bedöms inte nödvändiga

8.2Varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare

8.2.1Ekonomiska konsekvenser

Regeringens förslag: Regeringen bemyndigas att meddela föreskrif- ter om avgifter för ansökan om ställning som varaktigt bosatt i Sveri- ge. Avgifterna skall redovisas mot inkomsttitel.

Utredningens (SOU 2005:15) förslag: Överensstämmer med reger- ingens.

Remissinstanserna: Migrationsverket och Domstolsverket har påpekat att uppskattningarna av antalet ärenden är osäkra.

180

Skälen för regeringens förslag: Antalet ansökningar om att få ställ- Prop. 2005/06:77 ning som varaktigt bosatt förutses inte bli högt. För den tredjelands-

medborgare som inte önskar att utnyttja den fria rörligheten innebär ställningen som varaktigt bosatt inget särskilt utöver de rättigheter som tredjelandsmedborgare ändå har på grund av sitt permanenta uppehålls- tillstånd i Sverige. Flertalet av de personer som kan beviljas ställning som varaktigt bosatt i Sverige kommer även att uppfylla kraven för svenskt medborgarskap och därigenom få rätt till fri rörlighet inom Eu- ropeiska unionen som unionsmedborgare. Dessutom uppställs som vill- kor för att få ställning som varaktigt bosatt i Sverige att den sökande skall kunna försörja sig och sina familjemedlemmar, vilket inte är ett krav för medborgarskap.

Den ökande invandringen till följd av direktivet, dvs. tredjelandsmed- borgare från andra medlemsstater, kan uppskattas till ca 500 personer per år. Dessa personer kommer i stor utsträckning att vara yrkesverksamma och kommer därför sannolikt att innebära ett offentligfinansiellt över- skott. Migrationsverket och Domstolsverket har påpekat att uppskatt- ningarna av antalet ärenden är osäkra.

Sammanfattningsvis görs bedömningen att ökningen av antalet invand- rare kommer att vara mycket liten till följd av förslagen i propositionen. Hanteringen av ärenden om ställning som varaktigt bosatt i Sverige för- väntas inte leda till mer än marginella kostnadsökningar för Migrations- verket. En minskning av antalet ärenden om medborgarskap förväntas bli följden av att det införs en möjlighet att beviljas ställning som varaktigt bosatt. Sammantaget bedöms inte ärendeinströmningen öka mer än mar- ginellt. Regeringen bedömer att en eventuell kostnadsökning till följd av förslagen ryms inom budgetramen. Det finns därför inte behov av ökat anslag till Migrationsverket.

Regeringen anser mot bakgrund av att avgifter tas ut bl.a. för hand- läggningen av ansökan om uppehållstillstånd och medborgarskap att det är rimligt att även ta ut en avgift för prövningen av ansökan om ställning som varaktigt bosatt. Avgifterna skall redovisas mot inkomsttitel.

8.2.2Ikraftträdande

Regeringens förslag: Föreslagna lagändringar skall träda i kraft den 30 april 2006.

Skälen för regeringens förslag: I övergångsbestämmelserna i försla- get till ny utlänningslag anges att nuvarande utlänningslag upphör att gälla då den nya lagen träder ikraft. Detta innebär att de nya bestämmel- serna, utom i vissa särskilt angivna undantagsfall, blir tillämpliga från och med den 31 mars 2006. Regeringens anser att det är lämpligt att de föreslagna lagändringarna träder i kraft samtidigt med de lagändringar som föreslås med anledning av rörlighetsdirektivet. Lagändringarna skall därför träda i kraft den 30 april 2006.

181

8 §

Genom ändringen i första stycket föreskrivs att utlänningar med uppe- hållsrätt är befriade från kravet på uppehållstillstånd och arbetstillstånd. Vad gäller arbetstillstånd regleras möjligheterna att kräva sådant tillstånd inte uttryckligen i rörlighetsdirektivet. I fråga om likabehandling anges dock i artikel 24.1, att om inte annat följer av sådana specifika bestäm- melser som uttryckligen anges i fördraget och sekundärlagstiftningen, skall alla unionsmedborgare som enligt direktivet uppehåller sig i den mottagande medlemsstaten åtnjuta samma behandling som den medlems- statens egna medborgare inom de områden som omfattas av fördraget. Även familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat, men som har uppehållsrätt eller permanent uppehållsrätt, skall åtnjuta denna rättighet. Eftersom det i svensk rätt inte finns krav på att svenska med- borgare skall ha arbetstillstånd, kan detta heller inte krävas av utlänning- ar med uppehållsrätt.

3 a kap.

Hela kapitlet är nytt och innehåller bestämmelser om uppehållsrätt för EES-medborgare och deras familjemedlemmar.

1 §

Av paragrafen följer att uppehållsrätt innebär en rätt för EES-medborgare och deras familjemedlemmar att, i enlighet med vad som anges i detta kapitel, få vistas i Sverige mer än tre månader utan uppehållstillstånd. Villkoren för att få uppehållsrätt framgår direkt av bestämmelserna i ka- pitlet eller av föreskrifter som regeringen meddelat med stöd av i kapitlet intagna bemyndiganden. Om villkoren för att få uppehållsrätt är uppfyll- da har ifrågavarande utlänningar rätt att vistas i Sverige i mer än tre må- nader utan uppehållstillstånd. Enligt artikel 5.2 i rörlighetsdirektivet får dock familjemedlemmar som inte själva är EES-medborgare i vissa fall åläggas skyldighet att ha visering.

2 §

I paragrafen anges vad som i sammanhanget skall avses med begreppet ”familjemedlem” till en EES-medborgare. Definitionen överensstämmer i huvudsak med vad som anges i artikel 2.2 i rörlighetsdirektivet. Be- greppet make innefattar även registrerad partner, vilket följer av 3 kap. 1 § andra stycket lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap. Med make och registrerad partner skall även jämställas sambo, trots att detta inte är ett krav enligt rörlighetsdirektivet. Anledningen till att sambo har medta- gits som familjemedlem har närmare redogjorts för i avsnitt 6.5.

3 §

I första stycket anges i vilka fall en EES-medborgare skall ha uppehålls- rätt i Sverige. Vad som däri anges följer i huvudsak vad som anges i arti- kel 7.1 i rörlighetsdirektivet. Arbetstagarbegreppet har vid flera tillfällen tolkats av EG-domstolen, som slagit fast att begreppet vad avser fri rör- lighet har en gemenskapsrättslig innebörd och att det inte får ges en na- tionell tolkning. De kriterier som EG-domstolen fastställt är bindande för alla medlemsstater. Avgörande för att någon skall betraktas som arbets- tagare är att det arbete som utförs är en faktisk och genuin ekonomisk

Prop. 2005/06:77

183

aktivitet (t.ex. mål 53/81 D.M. Levin mot Secrétaire d´État à la justice, REG 1982 s. 1035 p. 17). Ett anställningsförhållande i EG-rättslig me- ning utmärks normalt av de förutsättningar som domstolen ställt upp i domen Lawrie-Blum: ”att en person, under en viss tid, mot ersättning utför arbete av ekonomiskt värde åt någon annan under dennes ledning” (mål 66/85, Deborah Lawrie-Blum mot Land Baden-Württemberg, REG 1986 s. 2121 p. 17).

Det avgörande är inte om det rör sig om ett lågavlönat deltidsarbete. Det är inte heller nödvändigt att arbetstagaren kan försörja sig på sin in- komst. Det avgörande är att det utförda arbetet inte framstår som så ringa att det i praktiken är av helt marginell betydelse (t.ex. mål C-257/89, V.J.M. Raulin mot Minister van Onderwijs en Wetenschapen, REG 1992 s. I-1027 p. 14). Något direkt krav på att lönen skall utges i form av pengar finns inte. Även den som får lön i form av kost och logi kan be- traktas som arbetstagare och har rätt till de förmåner som gäller för dem som är arbetstagare (t.ex. mål 196/87, Udo Steymann mot Staatssecreta- ris van Justitie, REG 1988 s. 6159 p. 12).

Ett exempel på EG-domstolens tolkning av arbetstagarbegreppet fram- går av rättsfallet Kempf mot Staatssecretaris van Justitie (mål 139/85, R.H. Kempf mot Staatssecretaris van Justitie, REG 1986 s. 1741). Kempf var en tysk musiklärare som arbetade deltid, tolv timmar i veckan, i Ne- derländerna. Hans inkomst som musiklärare var så låg att han uppbar socialbidrag för att nå upp till existensminimum. Med hänvisning till att Kempf uppenbarligen inte förmådde försörja sig på sitt arbete och därför inte kunde anses som arbetstagare, nekades han uppehållstillstånd i Ne- derländerna. EG-domstolen uttalade att det var irrelevant ifall en person lagligen erhöll medel från annat håll än arbete (t.ex. genom bidrag), så länge det arbete som personen faktiskt utförde kunde anses vara en fak- tisk och genuin ekonomisk aktivitet. Eftersom Kempfs musiklektioner bedömdes vara av mer än helt marginell och underordnad betydelse ut- mynnade EG-domstolens förhandsavgörande i att Kempf var att betrakta som arbetstagare.

I rättsfallet Rinner-Kuhn (mål 171/88 Rinner-Kuhn, REG 1989 s. 2743) har domstolen slagit fast att den som arbetar tio timmar i veckan omfattas av arbetstagarbegreppet. Domstolen har i avgörandet Kitz (mål C-2/89, Bestuur van de Sociale Verzekeringsbank mot M. G. J. Kits van Heijningen, REG 1990 s. I-01755) uttalat att en person som arbetar två timmar per dag två gånger i veckan omfattas av arbetstagarbegreppet i den mening som avses i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämp- ningen av system för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT nr L 149, 5.7.1971 s. 2, Celex 31971R1408).

En medborgare i ett EES-land skall på samma villkor som en svensk medborgare kunna starta och driva verksamhet som egen företagare. Om verksamheten kräver någon form av auktorisation eller legitimation för här i landet redan bosatta, får samma villkor ställas på EES- medborgaren. Att uppehållsrätt som egen företagare föreligger kan t.ex. visas genom företeende av en F-skattsedel eller registreringsbevis från länsstyrelsen eller Patent- och registreringsverket. I vissa fall kan det dock förekomma behov av ytterligare dokumentation.

Prop. 2005/06:77

184

Som en särskild kategori av EES-medborgare som skall ha uppehålls- rätt har även medtagits de som kommit till Sverige för att söka arbete och har verklig möjlighet att få en anställning. Att arbetssökande skall ha uppehållsrätt framgår inte uttryckligen av artikel 7. En arbetssökande unionsmedborgare har dock rätt att uppehålla sig i mottagarlandet – inte bara i tre månader – utan så länge det kan styrkas att han eller hon fortfa- rande söker arbete och det finns en verklig möjlighet till anställning. Man kan utgå från att EG-domstolen vid en framtida tillämning av denna regel kommer att utgå från Antonissen-fallet, (mål C-292/89, REG 1991, s.I- 745) där domstolen ansåg att sex månader var en tillräcklig tidsfrist för en arbetssökande att vidta nödvändiga åtgärder för att bli anställd och att en arbetssökande efter denna tidsfrists utgång kunde utvisas. Enligt avgö- randet kunde utvisning dock inte ske om den arbetssökande även efter sex månader kunde visa att han fortfarande söker arbete och att han har en reell möjlighet att bli anställd (jfr även lydelsen av artikel 14.4.b i rör- lighetsdirektivet. Det har därför särskilt angivits att även arbetssökande skall ha uppehållsrätt.

Studerande har uppehållsrätt om de är inskrivna och avser att studera vid en erkänd utbildningsanstalt, försäkrar att de har tillräckliga medel för sin försörjning och har en heltäckande sjukförsäkring som gäller i Sverige. Med erkänd utbildningsanstalt avses alla gymnasielinjer samt alla högskole- och universitetsstudier som har statligt eller kommunalt bidrag. Grundskolestudier omfattas dock inte.

Vad gäller EES-medborgare som tillhandahåller eller mottar tjänster omnämns inte dessa i rörlighetsdirektivet. Det typiska exemplet på en som tillhandahåller tjänster är en person som arbetar som konsult här i landet utan att för den skull etablera sig som egen företagare här. Under begreppet tjänstemottagare faller t.ex. personer som mottar medicinsk eller annan behandling här i landet. En annan grupp som skulle kunna betraktas som tjänstemottagare är turister. Enligt praxis bör dock normalt nationella regler tillämpas för EES-medborgare som efter tre månader vill stanna ytterligare en tid för enbart besök, till exempel släkt- eller tu- ristbesök. Gemensamt för de båda kategoriernas vistelse här i landet är dess tillfälliga eller tidsbegränsade karaktär. Om dessa personer vistas i Sverige i mer än tre månader skall dock även de, i likhet med andra EES- medborgare som inte kan hänföras till någon av de kategorier som anges i punkterna 1-3, ha uppehållsrätt om de uppfyller vad som anges i punk- ten 4, dvs. har tillräckliga tillgångar för sin och sina familjemedlemmars försörjning samt har en heltäckande sjukförsäkring för sig och sina famil- jemedlemmar som gäller i Sverige. Lagrådet har bl.a. anfört att skillna- den i de krav som uppställs beträffande försörjningsförmågan för att up- pehållsrätt skall föreligga respektive för att ställning som varaktigt bosatt skall beviljas bör belysas i författningskommentaren. Denna fråga be- handlas närmare i kommentaren till 5 a kap. 2 §.

4 §

Av paragrafen följer att familjemedlemmar till en EES-medborgare som uppfyller villkoren för att ha uppehållsrätt i Sverige i motsvarande mån skall ha uppehållsrätt här i landet. Familjemedlemmarnas uppehållsrätt härleds således direkt från EES-medborgaren. I regel skall samtliga de familjemedlemmar som anges i 2 § ha uppehållsrätt. Vad avser familje-

Prop. 2005/06:77

185

medlemmar till en sådan EES-medborgare som har uppehållsrätt enligt 3 § första stycket 3, dvs. studerande, skall dock endast EES-medborgarens make eller sambo samt deras barn (såväl gemensamma som till endera av parten) under 21 år som är beroende av någon av dem för sin försörjning, ha uppehållsrätt. Detta framgår av artikel 7.2 och 7.4 i rörlighetsdirekti- vet.

5 §

Av paragrafen följer att uppehållsrätten skall finnas kvar så länge villko- ren för uppehållsrätt är uppfyllda. Detta framgår av artikel 14.2 i rörlig- hetsdirektivet. Det finns självfallet inget som hindrar att EES- medborgaren under vistelsen i Sverige har uppehållsrätt på olika grunder, t.ex. genom att han eller hon efter en tid som studerande istället övergår till att bli arbetstagare.

6 §

I paragrafen anges när en EES-medborgare har permanent uppehållsrätt i Sverige. Sådan rätt skall föreligga när EES-medborgaren har vistats lag- ligt i landet utan avbrott under minst fem år. Det nu sagda framgår av artikel 16.1 i rörlighetsdirektivet.

7 §

I paragrafen anges när en EES-medborgares familjemedlem som inte själv är EES-medborgare skall ha permanent uppehållsrätt i Sverige. I likhet med vad som gäller för EES-medborgare skall sådan rätt föreligga efter att familjemedlemmen har vistats lagligt i landet utan avbrott under minst fem år. Familjemedlemmen skall under denna tid ha vistats till- sammans med den person från vilken han eller hon har härlett sin uppe- hållsrätt. Det nu sagda framgår av artikel 16.2 i rörlighetsdirektivet.

8 §

Av paragrafen, som i huvudsak återger vad som anges i artikel 16.3 i rörlighetsdirektivet, följer att en utlänning i vissa fall kan tillåtas att vis- tas utanför Sverige under en längre period, utan att kontinuiteten av vis- telsen i landet skall påverkas. Sådana vistelser utanför Sverige skall såle- des inte medföra att vistelsen i landet har upphört och att en ny femårspe- riod skall påbörjas när utlänningen återvänder till landet. Vad som nu sagts skall gälla vid vistelser utanför Sverige som inte överstiger sam- manlagt sex månader per år eller av en längre vistelse utanför landet på grund av obligatorisk militärtjänstgöring. Detsamma skall gälla vid vis- telse utanför Sverige under högst tolv på varandra följande månader på grund av graviditet och förlossning, allvarlig sjukdom, studier eller yr- kesutbildning, utstationering på grund av arbete i ett annat land eller sär- skilda skäl. Särskilda skäl bör kunna föreligga om vistelsen utanför lan- det beror på omständigheter som utlänningen själv inte kunnat råda över.

9 §

Av paragrafen framgår att den permanenta uppehållsrätten, när sådan rätt en gång har erhållits, inte får villkoras. Av artikel 14.2 i rörlighetsdirek- tivet framgår att den som har fått uppehållsrätt enligt artikel 7, 12 eller 13 skall bibehålla denna rätt så länge han eller hon uppfyller villkoren i des-

Prop. 2005/06:77

186

sa artiklar. Några sådana villkor behöver således inte längre vara upp- fyllda när permanent uppehållsrätt en gång har erhållits. Detta följer av artikel 16.1. En utlänning som har permanent uppehållsrätt behöver såle- des inte uppfylla de villkor för uppehållsrätt som anges i 3 och 4 §§. En utlänning kan endast förlora sin permanenta uppehållsrätt i Sverige vid vistelse utanför landet i mer än två på varandra följande år, vilket fram- går av artikel 16.4 i rörlighetsdirektivet. Lagrådet har anfört att det vore önskvärt att alla avbrott i en kvalificerande vistelse kunde behandlas på samma sätt, oberoende av i vilket sammanhang som kravet på viss vistel- setid uppställts. Om detta inte bedöms vara möjligt bör enligt Lagrådets mening klargöras vad som i olika fall avses gälla då tillfälliga avbrott görs i en angiven vistelsetid. När det gäller kvalificeringstiderna för att erhålla ställning som varaktigt bosatt respektive permanent uppehållsrätt anges i respektive direktiv, liksom i den föreslagna lagtexten, i vilka fall vistelse utanför den mottagande medlemsstaten skall påverka erhållandet av dessa rättigheter. En motsvarande reglering saknas dock när det gäller den tidsperiod som en person får vistas utanför den mottagande med- lemsstatens territorium innan nämnda rättigheter, när de en gång har er- hållits, kan gå förlorade. Frågan är om den aktuella personen efter det att han eller hon lämnat landet och en sådan tidsperiod har påbörjats kan återvända till Sverige under t.ex. några få dagar och därigenom erhålla en ny tidsfrist. Svaret på denna fråga torde vara nekande. Såväl ställningen som varaktigt bosatt som den permanenta uppehållsrätten medför en rätt för den enskilde att vistas varaktigt inom en annan medlemsstats territo- rium. Självfallet kan dock den enskilde välja att inte utnyttja den erhållna rättigheten genom att avbryta vistelsen och t.ex. bosätta sig i ett annat land. I båda de aktuella direktiven anges emellertid en längsta tidsperiod inom vilken den enskilde måste utnyttja rättigheten för att denna inte skall gå förlorad (jfr EG-domstolens dom i mål C-257/00 Givane m.fl. och generaladvokatens yttrande i samma mål). När en sådan tidsfrist väl börjat löpa kan den således endast avbrytas genom att den enskilde åter- vänder till Sverige med avsikt att utnyttja sin rätt att varaktigt vistas här i landet. Frågan om vid vilken tidpunkt tidsfristen kan anses ha börjat löpa samt, i förekommande fall, har avbrutits måste bedömas mot bakgrund av förhållandena i varje enskilt fall.

10 §

I paragrafen anges vilka administrativa formaliteter som i vissa fall kan krävas av en utlänning som har uppehållsrätt, i förekommande fall regi- strering eller ansökan om uppehållskort. Gemensamt för registreringen och ansökan om uppehållskort är att de i sig saknar betydelse för utlän- ningens uppehållsrätt. Av artikel 25.1 följer att innehav av sådana doku- ment som skall utfärdas med anledning av nu nämnda åtgärder inte får utgöra villkor för att utöva en rättighet. Kravet på registrering och ansö- kan om uppehållskort är istället i hög grad motiverat av möjligheten till individuell och generell utlänningskontroll.

I första stycket anges att en EES-medborgare som har uppehållsrätt och som avser att vistas i landet mer än tre månader skall registrera sig hos Migrationsverket. Att medlemsstaterna har möjlighet att införa krav på registrering, samt när sådan registrering tidigast får ske, följer av artikel 8 i rörlighetsdirektivet.

Prop. 2005/06:77

187

Av andra stycket följer att en annan utlänning som har uppehållsrätt, Prop. 2005/06:77 dvs. utlänning som är familjemedlem till en EES-medborgare utan att

själv vara EES-medborgare, och som avser att vistas i landet mer än tre månader skall ansöka om uppehållskort. Det nu sagda följer av vad som anges i artikel 9 i rörlighetsdirektivet.

Av tredje stycket framgår att kravet på registrering eller ansökan om uppehållskort inte gäller medborgare i Danmark, Finland, Island och Norge samt för de utlänningar som har giltigt uppehållstillstånd eller som inom tre månader från ankomsten till Sverige har ansökt om sådant till- stånd. Medborgare i de övriga nordiska länderna skall undantas, eftersom dessa sedan tidigare har rätt att vistas i Sverige utan några särskilda for- maliteter. För övriga utlänningar som har eller inom tre månader från ankomsten till Sverige har ansökt om uppehållstillstånd skulle registre- ring eller ansökan om uppehållskort innebära en, i vart fall med hänsyn till den individuella och generella utlänningskontrollen, onödig formali- tet. Vidare skall kravet på registrering inte gälla EES-medborgare som är arbetssökande, eftersom dessa får antas vistas i Sverige i denna egenskap endast under en kortare tid.

11 §

I paragrafen anges att Migrationsverket får förelägga en utlänning som enligt 10 § är skyldig att registrera sig eller att ansöka om uppehållskort att fullgöra denna skyldighet. Migrationsverket får även förelägga utlän- ningen att lämna sådana uppgifter som är nödvändiga för att registrering eller utfärdande av uppehållskort skall kunna ske.

12 §

I paragrafen regleras frågor rörande vitesföreläggande i anslutning till registreringsskyldigheten och skyldigheten att ansöka om uppehållskort.

Av första stycket framgår att ett föreläggande enligt 11 § får förenas med vite. I ärenden som rör utdömande av vite skall, såvida annat inte är föreskrivet, bestämmelserna i lagen (1985:206) om viten tillämpas.

I andra stycket anges att fråga om utdömande av vite prövas av migra- tionsdomstol på ansökan av Migrationsverket.

När en domstol skall ta ställning till om ett förelagt vite skall dömas ut skall i regel inte frågan om lämpligheten av vitesföreläggandet prövas utan endast dess laglighet. En prövning av vitesföreläggandets lämplighet kan, om inte annat sägs, i stället ske genom att myndighetens beslut om vitesföreläggandet överklagas. Det har dock inte bedömts finnas anled- ning att i 14 kap. NUtlL, i vilket uttömmande anges vilka beslut enligt denna lag som får överklagas, införa en möjlighet att överklaga själva vitesföreläggandet. För att kompensera detta anges i tredje stycket att även vitets lämplighet får bedömas vid prövningen av en fråga om utdö- mande av vite. Prövningen av vitesföreläggandet skall således inte vara begränsad till en kontroll av föreläggandets laglighet i sak och form utan skall även omfatta dess lämplighet. Domstolen bör i detta sammanhang ha möjlighet att kontrollera att det i föreläggandet endast har begärts in sådana uppgifter som är nödvändiga för att registrering eller utfärdande av uppehållskort skall kunna ske.

188

13 §

Av paragrafen framgår att regeringen får meddela föreskrifter om undan- tag från de krav som anges i 3 - 6 §§. Samtliga de ändringar som kan aktualiseras är för den enskilde gynnande bestämmelser. I artikel 7.3 i rörlighetsdirektivet finns bestämmelser om att arbetstagare och egna fö- retagare i vissa fall skall få behålla sin ställning som arbetstagare och egna företagare, och således även sin uppehållsrätt, även om de inte läng- re är yrkesverksamma. Vidare finns i artikel 12 och 13 bestämmelser om bibehållen uppehållsrätt för familjemedlemmar i samband med att den person från vilken de härlett sin uppehållsrätt avlider eller lämnar landet, eller t.ex. vid skilsmässa. Vidare finns undantag för personer som inte längre arbetar i den mottagande medlemsstaten och deras familjemed- lemmar i artikel 17. De nu nämnda bestämmelserna är relativt inveckla- de. Eftersom det är angeläget att lagen inte tyngs med alltför mycket de- taljbestämmelser bör regeringen ges möjlighet att meddela närmare före- skrifter härom.

14 §

Av paragrafen följer att regeringen får meddela föreskrifter om registre- ring och uppehållskort. Det är lämpligt att det i förordning närmare anges vilka uppgifter som utlänningen skall lämna vid registrering eller ansö- kan om uppehållskort, liksom vilka handlingar som skall utfärdas av Mi- grationsverket i samband med att registrering eller ansökan om uppe- hållskort har skett. Bestämmelser om detta finns i rörlighetsdirektivet, artiklarna 8 - 11.

5 kap.

2 a §

Paragrafen är ny.

Tredjelandsmedborgare med ställning som varaktigt bosatt i en annan EU-stat och anhöriga till en sådan person har inte permanent uppehålls- tillstånd i Sverige när de beviljas ställning som varaktigt bosatta i Sveri- ge, utan ett tidsbegränsat uppehållstillstånd på fem år. I samband med att personen beviljas ställning som varaktigt bosatt i Sverige måste de därför ges ett permanent uppehållstillstånd. Migrationsverket skall således i sådana fall, även utan särskild ansökan, bevilja personen ett permanent uppehållstillstånd.

16 a §

Paragrafen är ny och föranledd av det förhållandet att en person med ställning som varaktigt bosatt i Sverige, så länge det inte finns förutsätt- ningar för att återkalla ställningen, alltid skall ha rätt att uppehålla sig här. Vid vistelse utanför Sverige kan dock det nationella uppehållstill- ståndet gå förlorat och vid återkomsten är det då följdriktigt att åter be- vilja ett sådant uppehållstillstånd.

17 §

I paragrafen införs ett nytt andra stycke som anger att uppehållstillstånd inte får beviljas för en person med ställning som varaktigt bosatt i en an- nan EU-stat, eller dennes anhöriga, om personen utgör ett hot mot allmän

Prop. 2005/06:77

189

ordning och säkerhet. Bestämmelsen bygger på artikel 17 i direktivet om Prop. 2005/06:77 varaktigt bosatta och behandlas i avsnitt 8.5.2. Frågor om allmän ordning

och säkerhet behandlas i avsnitt 8.2.8 samt, vad avser begreppets närma- re innebörd enligt EG-rätten, i kommentaren till 8 kap. 7 a §.

23 §

Sista stycket i paragrafen är nytt. I stycket ges regeringen möjlighet att göra de föreslagna tilläggen i utlänningsförordningen avseende uppe- hållstillstånd för personer med ställning som varaktigt bosatt i en annan EU-stat och deras anhöriga. Regeringen skall på förordningsnivå före- skriva att sådana uppehållstillstånd skall gälla i fem år samt de övriga kriterier som enligt vad som framgår av direktivet om varaktigt bosatta skall gälla för dessa uppehållstillstånd.

5 a kap.

Hela kapitlet är nytt och innehåller bestämmelser om tredjelandsmedbor- gares ställning som varaktigt bosatt i Sverige.

1 §

I paragrafen anges vilka tredjelandsmedborgare som kan beviljas ställ- ning som varaktigt bosatt i Sverige. Paragrafen återspeglar bestämmel- serna i artiklarna 3, 4 och 23 i direktivet om varaktigt bosatta och be- handlas i avsnitt 8.2.

I första stycket anges att en ansökan om att beviljas ställning som var- aktigt bosatt i Sverige endast kan beviljas för den som vid ansökningstill- fället har permanent uppehållstillstånd i Sverige. Tredjelandsmedborgare som har ställning som varaktigt bosatta i en annan EU-stat skall dock, efter att ha vistats i Sverige i minst fem år, också ha möjlighet att få ställning som varaktigt bosatt i Sverige. Likaså skall anhöriga till varak- tigt bosatta kunna få ställning som varaktigt bosatt trots att de inte har permanent uppehållstillstånd utan tidsbegränsat uppehållstillstånd på fem år. Ett ytterligare krav är att sökanden måste ha vistats i landet utan av- brott under minst fem år.

I andra stycket anges att vid beräkningen av vistelsetiden får sökanden tillgodoräkna sig tid under vilken denne haft ett uppehållstillstånd syf- tande till bosättning. Med uppehållstillstånd syftande till bosättning avses ett tidsbegränsat uppehållstillstånd som ges vid uppskjuten invandrings- prövning för s.k. snabba anknytningar (5 kap. 3 § första stycket 5 och 6). När en sådan person sedan får ett permanent uppehållstillstånd kan han eller hon vid ansökan om ställning som varaktigt bosatt alltså tillgodo- räkna sig hela sin vistelse i Sverige.

I tredje stycket anges att vid beräkningen av vistelsetiden skall inte pe- rioder då utlänningen vistats i Sverige för studier eller av uteslutande tillfälliga skäl beaktas. Med uteslutande tillfälliga skäl avses t.ex. vistel- ser i Sverige pga. semester, besök, säsongsarbete eller arbete som au pair.

I fjärde stycket anges att vissa kortare vistelser utanför Sverige inte skall anses vara avbrott i vistelsen.

190

2 §

Försörjningsförmågan för tredjelandsmedborgare som önskar få ställning som varaktigt bosatt behandlas i avsnitt 8.2.5. Bestämmelsen bygger på artikel 5.1 i direktivet om varaktigt bosatta.

Av första stycket framgår att personen som ansöker om ställning som varaktigt bosatt fullt ut skall kunna försörja sig och sin familj med egna medel så att grundläggande behov av uppehälle och bostad är tillgodo- sedda. Detta måste anses innebära att sökanden skall ha arbetsinkomster som inte är sporadiska eller härrör från tillfälliga korttidsanställningar eller erhålla ett överskott från eget företagande av mera varaktig karaktär. Även säker avkastning av förmögenhetstillgångar bör kunna utgöra en inkomstkälla. Detsamma måste anses gälla en regelbunden pension. En tredjelandsmedborgare som har en tillsvidareanställning på heltid med en inkomst av viss minsta storlek bör kunna anses uppfylla försörjningskra- vet. Om lönen är låg bör hänsyn tas till om en framtida löneökning fram- står som sannolik. När det gäller tidsbegränsade anställningar måste viss försiktighet iakttas. Det bör dock inte vara uteslutet att en sådan anställ- ningsform godtas. Någorlunda säkra garantier måste i sådana fall emel- lertid ges för att anställningsförhållandet kommer att förnyas, t.ex. vid återkommande projektanställningar. I enlighet med vad Lagrådet har framfört vill regeringen framhålla att ställningen som varaktigt bosatt skall beviljas om sökanden uppfyller villkoren. Efter beviljandet av ställ- ning som varaktigt bosatt kan ställningen inte återkallas eller på annat sätt gå förlorad därför att kravet på försörjningsförmåga inte längre är uppfyllt. Prövningen skiljer sig därmed från prövningen om uppehållsrätt för en EES-medborgare eftersom uppehållsrätt föreligger så länge villko- ren är uppfyllda. Medan prövningen beträffande en EES-medborgare avser att utröna om medborgaren vid det aktuella tillfället har tillräckliga tillgångar måste prövningen beträffande tredjelandsmedborgaren även inbegripa en prövning av den långsiktiga försörjningsförmågan.

I andra stycket ges regeringen eller den myndighet som regeringen be- stämmer bemyndigande att meddela föreskrifter om kravet på försörj- ningsförmågan.

3 §

Bestämmelsen bygger på artikel 6 i direktivet om varaktigt bosatta och behandlas i avsnitt 8.2.8.

I paragrafen föreskrivs att ställning som varaktigt bosatt inte får bevil- jas någon som utgör ett hot mot allmän ordning och säkerhet. Begreppet ”allmän ordning och säkerhet” är ett gemenskapsrättsligt begrepp och skall följaktligen ges den innebörd som följer av gemenskapsrätten (se kommentaren till 8 kap. 7 a §).

4 §

Bestämmelsen bygger på artikel 3 i direktivet om varaktigt bosatta och behandlas i avsnitt 8.2.1.

Eftersom flyktingar och andra skyddsbehövande i allmänhet får per- manent uppehållstillstånd, men inte skall kunna få ställning som varak- tigt bosatta enligt direktivet, undantas dessa uttryckligen i bestämmelsen för att överensstämmelse med direktivet skall nås.

Prop. 2005/06:77

191

5 §

Paragrafen reglerar villkoren för återkallelse av ställning som varaktigt bosatt. Den bygger på artikel 9 i direktivet om varaktigt bosatta. Frågor kring återkallelse behandlas i avsnitt 8.4.1. Lagrådet har bl.a. anfört att det bör klargöras vad som i olika fall avses gälla då tillfälliga avbrott görs i en angiven vistelseperiod. Denna fråga behandlas närmare i kom- mentaren till 3 a kap. 9 §.

6 §

Bestämmelsen bygger på artikel 9.5 i direktivet om varaktigt bosatta och behandlas i avsnitt 8.4.2.

I paragrafen föreskrivs att den som förlorat sin ställning som varaktigt bosatt i Sverige på grund av vistelse utanför Sveriges respektive Europe- iska unionens medlemsstaters territorier kan återfå den genom ett förenk- lat förfarande.

Personen skall återfå sin ställning som varaktigt bosatt i Sverige trots att han eller hon inte vistats här i fem år vid ansökningstillfället. Dessut- om krävs att personen beviljats ett uppehållstillstånd syftande till bosätt- ning eller ett permanent uppehållstillstånd i Sverige, att han eller hon uppfyller försörjningskravet i 2 § och att han eller hon inte utgör ett hot mot allmän ordning och säkerhet enligt 3 §. Med uppehållstillstånd syf- tande till bosättning avses ett tidsbegränsat uppehållstillstånd som ges vid uppskjuten invandringsprövning för s.k. snabba anknytningar (5 kap. 3 § första stycket 5 och 6).

7 §

I paragrafen anges att det är Migrationsverket som fattar beslut i ärenden om ställning som varaktigt bosatt i Sverige.

7 kap.

9 §

I paragrafen införs ett nytt andra stycke med innebörden att regeringen får meddela föreskrifter om att uppehållstillstånd får återkallas även för tredjelandsmedborgare med ställning som varaktigt bosatta i en annan EU-stat.

8 kap.

1 §

Av andra stycket, som är nytt, följer att en EES-medborgare inte får av- visas på den grunden att han eller hon saknar pass när detta krävs för in- resa eller vistelse i Sverige. Det åligger EES-medborgaren att styrka sin identitet och sitt medborgarskap om det råder tveksamhet om det rätta förhållandet. Vad som nu sagts skall i motsvarande mån gälla familje- medlemmar som inte själva är EES-medborgare. Dessa familjemedlem- mar skall självfallet även vid behov kunna styrka att de är familjemed- lemmar till EES-medborgaren. Det bör i sammanhanget noteras att en utlänning som är medborgare i en Schengenstat och som kommer till Sverige direkt från en sådan stat, inte behöver ha pass vid inresa eller vistelse i landet. Vidare bör noteras att ett identitetskort som har utfärdats

Prop. 2005/06:77

192

av en behörig myndighet i en EES-stat eller i Schweiz för den som är medborgare i det utfärdande landet skall gälla som pass vid utlänningens ankomst till Sverige och under den tid som utlänningen har rätt att vistas här. Detta framgår av bestämmelser i utlänningsförordningen. Även om EES-medborgaren inte är nordisk medborgare och inget av de nyss nämnda fallen är aktuella, skall avvisning inte kunna ske om pass saknas. Av artikel 5.4 i rörlighetsdirektivet framgår att den berörda personen, om denne saknar de resehandlingar som krävs, skall ges all rimlig möjlighet att få eller få tillgång till de nödvändiga handlingarna inom rimlig tid eller få bekräftat eller på annat sätt bevisat att han eller hon omfattas av rätten att fritt röra sig och uppehålla sig i en annan medlemsstat. Mot bakgrund av vad som sägs i artikeln bör personen fritt kunna utnyttja alla de möjligheter som står till buds för att kunna styrka sin identitet samt sin ställning som berättigad till fri rörlighet i egenskap av EES-medborgare.

Av tredje stycket, som också är nytt, framgår att avvisning inte får ske av en EES-medborgares familjemedlem enbart på den grunden att han eller hon inte uppfyller det krav för inresa som anges i artikel 5.1 c i Schengenkonventionen. Av punkten c följer att det för att inresa och vis- telse som inte överstiger tre månader får krävas att utlänningen i före- kommande fall kan uppvisa dokument som bevisar syftet med och villko- ren för den avsedda vistelsen samt att han eller hon har tillräckliga medel för sitt uppehälle vad gäller såväl den planerade vistelsens längd som återresan till ursprungslandet eller transitresa till ett tredje land som medger inresa, eller att han är i stånd att på laglig väg anskaffa dessa me- del. Som även anges i kommentaren till ändringen i 8 kap. 2 § torde det dock stå klart att rörlighetsdirektivet inte ger utrymme för att, som ett villkor för inresa, kräva att en person som omfattas av rätten till fri rör- lighet visar att han eller hon har tillräckliga medel för sin försörjning un- der vistelsen.

2 §

Av tredje stycket, som är nytt, följer att EES-medborgare och deras famil- jemedlemmar inte får avvisas med stöd av första stycket punkten 1, dvs. på den grunden att det kan antas att de kommer att sakna tillräckliga me- del för vistelsen i Sverige eller i något annat nordiskt land som de tänker besöka eller för hemresan. De krav som enligt rörlighetsdirektivet kan ställas på sådana utlänningar för rätt till inresa (artikel 5) samt vistelse på en annan medlemsstats territorium i högst tre månader (artikel 6), ger inte utrymme för avvisning på sådan grund. Om utlänningen efter inresan visar sig utgöra en belastning för det svenska biståndssystemet enligt socialtjänstlagen (2001:453), får dock avvisning ske. Det nu anförda föl- jer av artikel 14.1 i rörlighetsdirektivet. Av artikel 14.3 följer dock även att ett beslut om avvisning eller utvisning inte skall vara en automatisk följd av att det sociala biståndssystemet har anlitats. Med uttrycket ”be- lastning” skall således avses mer än enbart ett enstaka anlitande av det sociala biståndssystemet. Av rörlighetsdirektivets skäl 16 framgår att utvisning inte bör ske så länge personen inte utgör en ”orimlig börda” för det sociala biståndssystemet och att det vid bedömningen härav bl.a. bör tas hänsyn till personens personliga omständigheter, bidragets storlek samt om det är fråga om tillfälliga svårigheter. Att en person redan under de första tre månadernas vistelse i Sverige blir en ”orimlig börda” för det

Prop. 2005/06:77

193

sociala biståndssystemet kan mot denna bakgrund antas vara ovanligt förekommande, varför avvisning på denna grund torde behöva ske endast undantagsvis.

Det skall i sammanhanget poängteras att det av 8 kap. 3 § andra styck- et följer att avvisning på nyss nämnda grund inte får ske om utlänningen har uppehållsrätt. En utlänning kan redan under de tre första månadernas vistelse i Sverige komma att uppfylla förutsättningarna för att få uppe- hållsrätt enligt artiklarna 7, 12 och 13 i rörlighetsdirektivet. I sådant fall består uppehållsrätten så länge villkoren i dessa artiklar är uppfyllda. Anställda, egenföretagare och, under vissa förutsättningar, arbetssökande får, enligt artikel 14.4, under inga omständigheter avvisas eller utvisas på annan grund än hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa. För up- pehållsrätt enligt artikel 7.1 b ställs emellertid krav på att utlänningen och dennes familjemedlemmar, förutom att ha en heltäckande sjukförsäk- ring som gäller i den mottagande medlemsstaten, skall ha tillräckliga tillgångar för att inte bli en belastning för den mottagande medlemssta- tens sociala biståndssystem. Innebörden av begreppet ”belastning” är densamma som enligt artikel 14.1. En person som under de tre första månaderna och även därefter utgör en belastning för det sociala bistånd- systemet kan således inte anses ha uppehållsrätt med stöd av artikel 7.1 b och kan i sådant fall, om rätt till vistelse i Sverige på annan grund saknas, avvisas med stöd av 8 kap. 1 § 2.

3 §

Ändringen i första stycket syftar till att klargöra från vilken tidpunkt det inte längre är möjligt att avvisa en utlänning som tidigare har haft uppe- hållsrätt men numera saknar både uppehållstillstånd och uppehållsrätt. Eftersom grund för uppehållsrätt enligt artikel 7 i rörlighetsdirektivet kan uppkomma redan under de tre första månaderna av utlänningens vistelse i Sverige, kan det förekomma fall då uppehållsrätt såväl erhållits som gått förlorad under denna tidsperiod. Eftersom det som regel inte förelig- ger krav på uppehållstillstånd för några utlänningar under de tre första månadernas vistelse i Sverige, saknar sådan uppehållsrätt som först er- hållits och sedan förlorats inom ramen för denna tidsperiod faktisk bety- delse. Att avlägsnande i form av utvisning skall behöva ske i sådana fall är inte rimligt. Det är heller inte rimligt att avlägsnande i form av avvis- ning skall behöva ske av en EES-medborgares familjemedlem, vars här- ledda uppehållsrätt efter t.ex. ett års vistelse i Sverige har upphört. Av andra meningen följer därför att avvisning inte får ske på den grunden att uppehållstillstånd saknas, om utlänningen under tid då sådant tillstånd krävs för vistelse i Sverige i stället har haft men inte längre har uppe- hållsrätt. I sådana fall skall utvisning istället ske med stöd av 7 §.

Tredje stycket är nytt och föreskriver att en utlänning som har uppe- hållsrätt inte får avvisas. Eftersom det får krävas att en EES-medborgare och deras familjemedlemmar vid inresa i vart fall skall kunna styrka sin identitet och att de omfattas av rätten till fri rörlighet föreligger det emel- lertid inte något hinder mot att avvisa en sådan utlänning som inte på något sätt kan styrka detta, även om denne har uppehållsrätt. Som tidiga- re nämnts i kommentaren till ändringen i 8 kap. 1 § skall dock, innan avvisning i sådant fall sker, den berörda personen ges all rimlig möjlighet att få eller få tillgång till de nödvändiga handlingarna inom rimlig tid

Prop. 2005/06:77

194

eller få bekräftat eller på annat sätt bevisat att han eller hon omfattas av rätten att fritt röra sig och uppehålla sig.

7 a §

Paragrafen är ny och är föranledd av vad som anges i artikel 27.1 i rör- lighetsdirektivet, i vilken anges på vilka grunder den fria rörligheten för unionsmedborgare och deras familjemedlemmar får begränsas, samt ar- tiklarna 28.2 och 28.3, i vilka unionsmedborgare och deras familjemed- lemmar har givits ett ökat skydd mot utvisning i vissa fall.

I första stycket anges att utlänningar med uppehållsrätt får utvisas på grund av hänsyn till allmän ordning och säkerhet. Härigenom införs en särskild grund för utvisning av utlänningar med uppehållsrätt. Detta är föranlett av att utlänningar med uppehållsrätt inte kommer att behöva uppehållstillstånd för att vistas i Sverige, vilket innebär att de möjligheter som 2005 års utlänningslag ger att t.ex. på grund av förväntad brottslig- het vägra en utlänning uppehållstillstånd eller, i vissa fall, återkalla up- pehållstillståndet, inte kommer att vara tillämpliga på dessa utlänningar.

Begreppet ”allmän ordning och säkerhet” är ett gemenskapsrättsligt begrepp och skall följaktligen ges den innebörd som följer av gemen- skapsrätten. I artikel 27.2 i rörlighetsdirektivet anges att åtgärder som skall vidtas med hänsyn till allmän ordning eller säkerhet skall överens- stämma med proportionalitetsprincipen och uteslutande vara grundade på vederbörandes personliga beteende. Tidigare straffdomar skall inte i sig utgöra skäl för sådana åtgärder. Den berörda personens personliga bete- ende måste utgöra ett verkligt, faktiskt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse. Motiveringar som inte beaktar om- ständigheterna i det enskilda fallet eller som tar allmänpreventiva hänsyn skall inte accepteras. De principer som anges i artikel 27.2 är hämtade från EG-domstolens praxis (se t.ex. domstolens dom av den 27 oktober 1977 i mål 30/77, Bouchereau, samt domstolens dom av den 18 maj 1982 i förenade målen 115 och 116/81, Adoui och Cornuaille). Alla beslut om att avlägsna en utlänning med uppehållsrätt från svenskt territorium har att överensstämma med nyss nämnda principer. Frågan om huruvida ett avlägsnande kan anses motiverat måste härvid bedömas i varje enskilt fall, eftersom det i gemenskapsrätten inte anges i vilka konkreta fall som medlemsstaterna skall ha rätt att besluta om ett avlägsnande av en utlän- ning med uppehållsrätt. För svenskt vidkommande bör utgångspunkt vid myndigheternas bedömning i dessa ärenden kunna tas i de bestämmelser i svensk rätt som medger avlägsnande av en utlänning av skäl som kan hänföras till begreppet allmän ordning och säkerhet. Bestämmelser om detta finns i 7 kap., vilket behandlar återkallelse av uppehållstillstånd, samt i lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll, LSU. Eftersom uppehållsrätt kan erhållas omedelbart efter inresan i Sverige, bör dock även de bestämmelser kunna beaktas som behandlar avvisning samt väg- ran att medge uppehållstillstånd av skäl som kan anses hänförliga till begreppet allmän ordning och säkerhet. Bestämmelser som kan anses hänförliga till detta begrepp finns i 5 kap. 17 §, 8 kap. 1 § 5 - 6 och 2 § första stycket 2 - 5, liksom i lagen om särskild utlänningskontroll. En utgångspunkt bör vara att utlänningar med uppehållsrätt i detta avseende inte skall behandlas strängare än övriga utlänningar.

Prop. 2005/06:77

195

I första stycket anges vidare att en utlänning med permanent uppehålls- rätt endast får utvisas om det föreligger synnerliga skäl. I första hand skall här beaktas vilket hot utlänningen kan anses utgöra mot den all- männa ordningen eller säkerheten, vilket följer av att det i artikel 28.2 i den svenska versionen av rörlighetsdirektivet anges att utvisning inte får ske i annat fall än om detta hot är ”allvarligt”.

I andra stycket anges att en EES-medborgare som har vistats i Sverige under de tio närmast föregående åren eller som är barn, får utvisas endast om detta är oundgängligen nödvändigt med hänsyn till allmän säkerhet. Begreppet ”allmän säkerhet” har inte en enda och entydig innebörd och omfattar såväl en stats inre som yttre säkerhet (se EG-domstolens dom av den 17 oktober 1995 i mål C-70/94, Werner). För svenskt vidkommande torde begreppet i första hand innefatta sådana fall där det föreligger fara för rikets säkerhet, liksom fall där utlänningens verksamhet på annat sätt är att betrakta som allmänfarlig (se t.ex. 13 kap. brottsbalken och lagen [2003:148] om straff för terroristbrott eller försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott). Begreppet ”oundgängligen nödvändigt” bör i sammanhanget ses i ljuset av den i EG-rätten allmänt gällande proportio- nalitetsprincipen, vilken bl.a. kommit till uttryck i artikel 27.2 i rörlig- hetsdirektivet. Utvisning skall således endast kunna komma i fråga om detta är nödvändigt för att uppnå det med utvisningen eftersträvade må- let, dvs. att undanröja hotet mot den allmänna säkerheten. Vad avser frå- gan om avbrott i vistelsen, jfr kommentaren till 3 a kap. 9 §.

Enligt 1 kap. 10 § skall i fall som rör barn särskilt beaktas vad hänsy- nen till barnets hälsa och utveckling samt barnets bästa i övrigt kräver. Det nu sagda skall självfallet även gälla vid utvisning enligt 8 kap. 7 a § av en EES-medborgare som är barn.

12 §

Ändringen i första stycket är föranledd av vad som anges i artikel 28.2 i rörlighetsdirektivet. I artikeln anges att utvisning inte får ske av den som har permanent uppehållsrätt, utom i de fall det föreligger ett allvarligt hot mot allmän ordning eller säkerhet. Genom ändringen i första stycket har möjligheten att utvisa nämnda utlänningar på grund av brott begränsats på så sätt att det skall fordras ”synnerliga skäl” för utvisning.

Andra stycket är nytt. Av detta följer att det skydd mot utvisning av EES-medborgare som föreskrivs i 7 b § andra stycket skall gälla även vid utvisning på grund av brott.

17 a §

Paragrafen är ny och anger att hänsyn skall tas till utlänningens anknyt- ning till Sverige enligt 11 § första stycket i samband med alla beslut om utvisning på grund av hänsyn till allmän ordning och säkerhet av en EES-medborgare eller hans eller hennes familjemedlemmar. De omstän- digheter som en allmän domstol enligt 11 § första stycket skall beakta när den överväger att utvisa en utlänning på grund av brott, skall beaktas i alla fall då fråga är om utvisning av en EES-medborgare eller hans eller hennes familjemedlemmar på grund av hänsyn till allmän ordning och säkerhet, oavsett vilken myndighet som fattar beslutet. Det nu sagda föl- jer av vad som anges i artikel 28.1 i rörlighetsdirektivet.

Prop. 2005/06:77

196

19 §

Andra stycket är nytt och är föranlett av vad som anges i artikel 15.1 och 15.3 i rörlighetsdirektivet. Av artikeln följer att beslut om avvisning eller utvisning får kombineras med ett återreseförbud endast om beslutet om avvisning eller utvisning har fattats på grund av hänsyn till allmän ord- ning, säkerhet eller hälsa. Såvitt avser hänsyn till folkhälsan saknas i svensk rätt möjlighet att avvisa eller utvisa en utlänning på sådan grund. Ett beslut om avvisning eller utvisning får kombineras med ett återrese- förbud i nu nämnda fall, förutsatt att beslut om avvisning eller utvisning har ansetts kunna ske utifrån vad som sägs i rörlighetsdirektivet i fråga om utvisning på grund av hänsyn till allmän ordning och säkerhet. Det nu sagda skall gälla såväl beslut av Migrationsverket som beslut av en mi- grationsdomstol, Migrationsöverdomstolen eller regeringen.

20 a §

Paragrafen är ny och är föranledd av vad som anges i artikel 32 i rörlig- hetsdirektivet. I denna artikel anges att personer som får återreseförbud av hänsyn till allmän ordning och säkerhet skall få ansöka om upphävan- de av återreseförbudet efter en med hänsyn till omständigheterna skälig frist, och i vart fall efter tre år från och med verkställigheten av beslutet om det slutgiltiga återreseförbudet, som lagligen fattats enligt gemen- skapsrätten, genom att åberopa bevisning som kan styrka att de faktiska omständigheter som låg till grund för beslutet om återreseförbud har änd- rats. Artikeln föreskriver således en rätt till omprövning av återreseför- budet, utan att närmare ange hur prövningen skall ske eller i vilka fall återreseförbudet bör upphävas.

Av paragrafen följer att regeringen helt eller delvis får upphäva ett återreseförbud som har meddelats med stöd av 19 § andra stycket, om det finns särskilda skäl för att återreseförbudet inte längre skall gälla. Vid prövningen skall framförallt nya omständigheter beaktas, i synnerhet sådana omständigheter som har betydelse för frågan om utlänningen är ett sådant hot mot allmän ordning och säkerhet att han fortsatt bör vara förbjuden att resa in i landet. Någon tidigaste tidpunkt för prövningen anges inte, dock får prövning självfallet inte ske innan beslutet har vunnit laga kraft. Paragrafen tar sikte på återreseförbud som har meddelats med stöd av 19 § andra stycket, dvs. i andra fall än i samband med utvisning på grund av brott, och utgör på så vis ett komplement till 14 §. Av sist- nämnda paragraf framgår att regeringen, om den finner att en allmän domstols dom eller beslut om utvisning på grund av brott inte kan verk- ställas eller om det annars finns särskilda skäl för att beslutet inte längre skall gälla, kan upphäva beslutet helt eller delvis. Inom ramen för denna prövning har regeringen även möjlighet att upphäva eller mildra ett i samband med utvisningen meddelat återreseförbud (se prop. 1975/76:18, s. 168).

12kap.

13a §

Paragrafen är ny och är föranledd av vad som anges i artikel 31.2 i rör- lighetsdirektivet.

Prop. 2005/06:77

197

Av paragrafen följer, att om en EES-medborgare eller han eller hennes familjemedlem efter inresan i Sverige har överklagat en polismyndighets beslut om avvisning eller Migrationsverkets beslut om avvisning eller utvisning och i samband med överklagandet yrkat inhibition av beslutet, får verkställighet inte ske innan frågan om inhibition har prövats. Förbud mot verkställighet föreligger under den tid yrkandet om inhibition prövas endast om fråga är om ett överklagande av ett beslut om avvisning eller utvisning som inte tidigare har överprövats. Om utlänningen har yrkat inhibition t.ex. i samband med ett överklagande till Migrationsöverdoms- tolen av en migrationsdomstols beslut att fastställa Migrationsverkets beslut om utvisning, föreligger således inte hinder mot att verkställa ut- visningsbeslutet innan Migrationsöverdomstolen har prövat inhibitions- yrkandet. En begäran om inhibition utgör ett tillfälligt verkställighetshin- der endast om beslut om avvisning har fattats efter det att utlänningen har rest in i Sverige. Bestämmelsen omfattar således inte sådana avvisnings- beslut som fattas av en polismyndighet i samband med inresekontroll, dvs. beslut som innebär att utlänningen hindras från att resa in i landet, även om utlänningen skall ha rätt att begära överprövning av ett sådant beslut. Vidare föreligger det inte hinder mot verkställighet vid upprepade framställningar om inhibition, vilket följer av att inhibitionsyrkandet ut- gör hinder mot verkställighet endast om detta har framställts ”i samband med” överklagandet.

15 §

Fjärde stycket är nytt och följer av vad som anges i artikel 30.3 i rörlig- hetsdirektivet.

Verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning av en EES- medborgare eller hans eller hennes familjemedlemmar som har rest in i Sverige, får ske tidigast fyra veckor från den dag utlänningen fick del av beslutet, om inte synnerliga skäl talar mot det. Bestämmelsen innebär inte något krav på en formell delgivning i den mening som avses i del- givningslagen (1970:428), jfr 23 § förvaltningslagen (1986:223) respek- tive 6 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291). Kravet på att utlänningen skall ha rest in i Sverige innebär att sådana avvisningsbeslut som fattas av en polismyndighet i samband med inresekontroll, dvs. beslut som in- nebär att utlänningen hindras från att resa in i landet, inte skall omfattas av bestämmelsen. En förutsättning för att utlänningen skall få en tidsfrist att lämna landet, måste vara att han eller hon faktiskt har rest in. I övriga fall skall avvisningen eller utvisningen kunna verkställas innan fyraveck- orsfristen har löpt ut endast om det föreligger synnerliga skäl som talar mot att avvakta med verkställigheten. I artikel 30.3 talas i detta avseende om ”väl bestyrkta brådskande fall”, utan att några exempel på sådana fall därvid har lämnats. Undantagsregeln bör dock tolkas ytterst restriktivt och bör främst avse fall där hänsynen till allmän ordning och säkerhet fordrar en snabb verkställighet av beslutet.

17 §

Tredje stycket är nytt och är föranlett av vad som anges i artikel 33.2 i rörlighetsdirektivet. Av artikeln följer, att om utvisning har beslutats som sanktion eller som särskild rättsverkan till ett frihetsberövande med hän- syn till allmän ordning och säkerhet skall, om beslutet verkställs mer än

Prop. 2005/06:77

198

två år efter det att beslutet meddelades, medlemsstaten kontrollera om Prop. 2005/06:77 den berörda personen fortfarande utgör ett verkligt hot mot den allmänna

ordningen eller säkerheten, och bedöma om omständigheterna har änd- rats sedan utvisningsbeslutet utfärdades.

I tredje stycket föreskrivs att polismyndigheten, som är verkställande myndighet vid utvisning på grund av brott, vid verkställighet som sker mer än två år efter utvisningsbeslutet skall utreda om omständigheterna som låg till grund för beslutet har ändrats. Om det framkommer att om- ständigheterna har ändrats på sådant sätt att utvisningsbeslutet inte längre bör gälla, skall ärendet överlämnas till Migrationsverket som skyndsamt med eget yttrande skall lämna över ärendet till regeringen för prövning enligt 8 kap. 14 §. Regeringens prövning enligt 8 kap. 14 § behandlas närmare i kommentaren till 8 kap. 20 a §. En förutsättning för att polisen skall vara skyldig att lämna ärendet vidare för prövning är att omständig- heterna som låg till grund för utvisningsbeslutet har ändrats. Någon överprövning av de skäl för utvisning som anfördes av domstolen är så- ledes inte avsedd. En ytterligare förutsättning för överlämnande är att de nya omständigheterna är sådana att det kan finnas skäl att upphäva beslu- tet om utvisning. I första hand skall sådana omständigheter beaktas som talar för att utlänningen inte längre är ett hot mot den allmänna ordningen eller säkerheten. En sådan omständighet kan t.ex. vara att utlänningens kroppsliga hälsa kraftigt har försämrats och därmed reducerat risken för fortsatt brottslighet. Utöver detta bör även beaktas sådana omständigheter som anges i 8 kap. 11 § första stycket. Om utlänningens personliga för- hållanden vid tidpunkten för verkställigheten är sådana att det kan ifråga- sättas om det ursprungliga utvisningsbeslutet hade fattats om motsvaran- de förhållanden då hade varit för handen, bör ärendet också överlämnas. Det bör avslutningsvis nämnas, att även om polismyndigheten inte finner skäl att överlämna ärendet till Migrationsverket, finns det inget som hindrar att utlänningen själv begär prövning hos regeringen med stöd av 8 kap. 14 §.

Om polismyndigheten överlämnar ärendet till Migrationsverket, får verkställighet inte ske förrän regeringen har prövat om utvisningsbeslutet skall bestå.

13 kap.

9 §

Ett tillägg görs i paragrafen med innebörden att den skall tillämpas även i ärenden om återkallelse av tredjelandsmedborgares ställning som varak- tigt bosatt i Sverige.

10 §

Tillägget i paragrafens första stycke innebär att en motiveringsskyldighet föreskrivs också för beslut som rör tredjelandsmedborgares ställning som varaktigt bosatt i Sverige.

199

14 kap.

3 §

I första stycket görs tillägg i uppräkningen av vilka beslut av Migrations- verket som får överklagas till en migrationsdomstol.

För det första föreskrivs att en familjemedlem till EES-medborgare som är medborgare i ett land utanför avtalsområdet skall ha rätt att över- klaga beslut om att avslå en ansökan om visering samt beslut om att åter- kalla en visering. Någon rätt att överklaga ett beslut om visering enbart med avseende på viseringens giltighetstid föreligger dock inte. Möjlighe- ten att överklaga beslut om visering följer av artikel 15 i rörlighetsdirek- tivet, enligt vilken förfarandena i artiklarna 30 och 31 skall gälla alla be- slut som begränsar den fria rörligheten. Ett avslag på en ansökan om vi- sering eller ett återkallande av en visering kan anses utgöra en sådan be- gränsning. Det skall i sammanhanget nämnas att det av artikel 5.2 följer att ett giltigt uppehållskort skall medföra undantag från skyldighet att inneha visering. En myndighets beslut att inte utfärda ett uppehållskort skall dock, enligt svensk rätt, inte kunna överklagas. Detta förhållande kompenseras, såvitt avser den betydelse som uppehållskortet i denna del har, genom att viseringsbeslutet kan överklagas. Eftersom ett intyg om inlämnad ansökan om uppehållskort inte gäller som visering, kan det förekomma fall då den först beviljade viseringen hinner löpa ut innan uppehållskortet utfärdas. För det fall att en ny ansökan om visering i så- dant fall avslås, skall självfallet även detta beslut kunna överklagas.

För det andra föreskrivs att beslut i ärenden om tredjelandsmedborga- res ställning som varaktigt bosatt i Sverige skall kunna överklagas på samma sätt som beslut i ärenden om uppehållstillstånd.

17 kap.

1 §

Genom ändringarna i paragrafen utökas i två fall en socialnämnds skyl- dighet att, på begäran av en polismyndighet, Säkerhetspolisen, Migra- tionsverket, en migrationsdomstol, Migrationsöverdomstolen eller reger- ingen, lämna ut uppgifter angående en utlännings personliga förhållan- den. För det första utökas uppgiftsskyldigheten till att omfatta ärenden om tredjelandsmedborgares ställning som varaktigt bosatt i Sverige.

För det andra skall uppgiftsskyldighet föreligga även då fråga har upp- kommit om en utlänning har uppehållsrätt. I den mån uppgifter behövs från socialtjänsten bör de som regel kunna inhämtas med samtycke från utlänningen själv. Det kan emellertid förekomma fall då det av en eller annan anledning inte går att få något sådant samtycke, med följd att det kan komma att saknas uppgifter av betydelse vid ärendets prövning. Det bör därför finnas möjlighet att införskaffa erforderliga uppgifter utan samtycke. I sammanhanget bör dock betonas att systematisk kontroll av EES-medborgares eller dessas familjemedlemmars uppehållsrätt inte är tillåtet enligt rörlighetsdirektivet. Kontroll av huruvida en utlänning upp- fyller kraven för uppehållsrätt får endast ske om det finns rimliga tvivel på om dessa krav är uppfyllda. Om sådana tvivel om uppehållsrätten har uppkommit bör kontrollen kunna innefatta inhämtande av uppgifter från socialnämnd om sådana personliga förhållanden som kan antas ha bety-

Prop. 2005/06:77

200

delse för bedömningen av utlänningens uppehållsrätt. Fråga om uppe- Prop. 2005/06:77 hållsrätt föreligger kan dock uppkomma även i andra fall än i samband

med sådan kontroll. Eftersom möjligheterna att avvisa eller utvisa en utlänning med uppehållsrätt är begränsade bör den som har att fatta eller överpröva sådana beslut ha möjlighet att införskaffa ett så fullgott be- slutsunderlag som möjligt rörande uppehållsrätten. Detsamma bör gälla Säkerhetspolisen, som i säkerhetsärenden kan förorda t.ex. utvisning eller avvisning. I samband med ett brottmålsförfarande i allmän domstol bör det dock, så långt det är möjligt, ankomma på utlänningen själv att avgö- ra vilka uppgifter som domstolen skall beakta. Socialnämndens uppgifts- skyldighet utökas således inte till att omfatta uppgifter till allmän dom- stol.

18 kap.

1 §

Ändringen i första stycket är föranledd av den nya grund för utvisning som föreslås i 8 kap. 7 a §. Rätt till offentligt biträde skall föreligga även vid utvisning enligt nämnda bestämmelse.

Ikraftträdande

Lagändringarna träder i kraft den 30 april 2006. Några övergångsbe- stämmelser införs inte. Bestämmelserna skall således tillämpas fr.o.m. den 30 april 2006, vilket innebär att kvalifikationstider som helt eller delvis har fullgjorts vid tidpunkten för ikraftträdandet skall tillgodoräk- nas den enskilde.

9.2Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll

5 §

I paragrafen anges vilka bestämmelser i utlänningslagen (2005:716), som är tillämpliga i ärenden enligt lagen om särskild utlänningskontroll. Ge- nom ändringarna i paragrafen kommer även vissa av de bestämmelser i 2005 års utlänningslag som särskilt avser EES-medborgare och deras familjemedlemmar att tillämpas på motsvarande sätt i dessa ärenden.

Utlänningar med permanent uppehållsrätt, EES-medborgare som har vistats i Sverige under de tio närmast föregående åren och EES- medborgare som är barn, har enligt 8 kap. 7 a § NUtlL ett stärkt skydd mot utvisning. Detta skydd, som följer av vad som anges i artikel 28 i rörlighetsdirektivet, skall gälla även vid utvisning enligt LSU. Av artikel 28 framgår även att hänsyn bl.a. skall tas till den berörda personens an- knytning till den mottagande medlemsstaten, innan ett beslut om utvis- ning fattas. Även detta, vilket kommit till uttryck i 8 kap. 17 a § NUtlL, skall gälla i ärenden enligt LSU. Vad gäller den i artikel 32.1 föreskrivna möjligheten att få ett återreseförbud omprövat har detta bl.a. kommit till uttryck i 8 kap. 20 a § NUtlL, i vilken regeringen givits möjlighet att upphäva ett sådant förbud som meddelats en EES-medborgare eller hans eller hennes familjemedlemmar även i annat fall än vid utvisning på

grund av brott. Eftersom återreseförbud kan meddelas även med stöd av

201

	Rörlighetsdirektivet	Prop. 2005/06:77
	Rörlighetsdirektivet	Bilaga 1
		Bilaga 1

Rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedbor- gares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppe- hålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av för- ordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG

(lydelse efter rättelse, se EUT L 197, 28.7.2005, s. 34, Celex 304L0038R[2])

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD

HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenska- pen, särskilt artiklarna 12, 18, 40, 44 och 52 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag1,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande2,

med beaktande av Regionkommitténs yttrande3,

i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget4, och

av följande skäl:

(1)Unionsmedborgarskapet ger varje unionsmedborgare en primär, individuell rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlems- staternas territorium, med förbehåll för de begränsningar och vill- kor som fastställs i fördraget och genom de åtgärder som antas för att genomföra detta.

(2)Fri rörlighet för personer är en av de grundläggande friheterna på den inre marknaden, som omfattar ett område utan inre gränser, där denna frihet säkerställs i enlighet med bestämmelserna i fördraget.

(3)Unionsmedborgarskap bör vara grundläggande status för medborg- arna i medlemsstaterna när de utövar sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig. Det är därför nödvändigt att kodifiera och se över existerande gemenskapsinstrument som var för sig behandlar såväl arbetstagare, egenanställda som studenter och andra inaktiva per-

1EGT C 270 E, 25.9.2001, s. 150.

2EGT C 149, 21.6.2002, s. 46.

3EGT C 192, 12.8.2002, s. 17.

4Europaparlamentets yttrande av den 11 februari 2003 (EUT C 43 E, 19.2.2004, s. 42), rådets gemensamma ståndpunkt av den (EUT C

54E, 2.3.2004, s. 12) och Europaparlamentets ståndpunkt av den

10 mars 2004 (ännu ej offentliggjort i EUT).

203

soner för att förenkla och stärka rätten att fritt röra sig och uppehål-	Prop. 2005/06:77
la sig för alla unionsmedborgare.	Bilaga 1

(4)För att avhjälpa sektorsuppdelningen och den planlösa hanteringen av rätten att fritt röra sig och uppehålla sig och för att göra det lät- tare att utöva denna rätt krävs en gemensam rättsakt för att delvis

ändra rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen5 och för att upphäva följande rättsakter: Rådets direktiv 68/360/EEG av den 15 oktober 1968 om avskaffande av restriktioner för rörlighet och bo-

sättning inom gemenskapen för medlemsstaternas arbetstagare och deras familjer, 6 rådets direktiv 73/148/EEG av den 21 maj 1973 om avskaffande av restriktioner för rörlighet och bosättning inom

gemenskapen för medborgare i medlemsstaterna i fråga om etable- ring och tillhandahållande av tjänster, 7 rådets direktiv 90/364/EEG av den 28 juni 1990 om rätt till bosättning, 8 rådets direktiv

90/365/EEG av den 28 juni 1990 om rätt till bosättning för anställ- da och egna företagare som inte längre är yrkesverksamma 9 och

rådets direktiv 93/96/EEG av den 29 oktober 1993 om rätt till bo- sättning för studerande 10.

(5)För att varje unionsmedborgare skall kunna utöva sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier på villkor som säkerställer de objektiva villkoren frihet och värdighet bör även familjemedlemmar beviljas denna rätt, oavsett medborg- arskap. För tillämpningen av detta direktiv bör definitionen av ”familjemedlem” utvidgas, så att den även omfattar registrerade partner om den mottagande medlemsstaten behandlar registrerade partnerskap som likvärdiga med äktenskap.

(6)För att bevara familjens enhet i vidare mening och med förbehåll för förbudet mot diskriminering på grundval av nationalitet, bör si- tuationen för de personer som inte omfattas av definitionen av fa- miljemedlem enligt detta direktiv och som därför inte har någon automatisk rätt till inresa och uppehåll i den mottagande medlems- staten behandlas av den mottagande medlemsstaten på grundval av dess nationella lagstiftning, så att den kan besluta huruvida inresa och uppehåll ändå kan beviljas sådana personer, varvid hänsyn skall tas till deras anknytning till unionsmedborgaren och andra omständigheter, t.ex. deras ekonomiska eller fysiska beroende- förhållande till unionsmedborgaren.

5EGT L 257, 19.10.1968, s. 2. Förordningen senast ändrad genom förordning (EEG) nr 2434/92 (EGT L 245, 26.8.1992, s. 1).

6EGT L 257, 19.10.1968, s. 13. Direktivet senast ändrat genom 2003 års anslutningsakt.

7EGT L 172, 28.6.1973, s. 14.

8EGT L 180, 13.7.1990, s. 26.

9EGT L 180, 13.7.1990, s. 28.

10 EGT L 317, 18.12.1993, s. 59.

204

(7) De formaliteter som är förenade med unionsmedborgares fria rör-	Prop. 2005/06:77
lighet inom medlemsstaternas territorier bör fastställas tydligt, utan	Bilaga 1
att det påverkar tillämpningen av de bestämmelser som gäller för
nationella gränskontroller.

(8)För att underlätta den fria rörligheten för familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat, bör de som redan har fått ett uppehållsdokument undantas från kravet på att erhålla inrese- visering i den mening som avses i rådets förordning (EG) nr 539/2001 av den 15 mars 2001 om fastställande av förteckningen över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering

när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav 11 el- ler, i förekommande fall, tillämplig nationell lagstiftning.

(9)Unionsmedborgare bör ha rätt att uppehålla sig i den mottagande medlemsstaten i upp till tre månader utan andra villkor eller forma- liteter än att de innehar ett giltigt identitetskort eller pass, med för- behåll för en mer gynnsam behandling som tillämpas på arbetssö- kande i enlighet med vad som erkänns av domstolens rättspraxis.

(10)Personer som utövar sin rätt till fri rörlighet bör emellertid inte bli en orimlig belastning för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem under den första tiden av vistelsen. Därför bör uni- onsmedborgarnas och deras familjemedlemmars uppehållsrätt un- der längre tid än tre månader vara underkastad villkor.

(11)Unionsmedborgarnas grundläggande och personliga rätt att uppe- hålla sig i en annan medlemsstat följer direkt av fördraget och är inte beroende av att ett uppehållstillstånd utfärdas.

(12)För uppehållsperioder som överstiger tre månader bör medlemssta- terna kunna kräva att unionsmedborgaren registrerar sig hos behö- riga myndigheter på bosättningsorten, vilket skall styrkas med ett bevis om registrering som utfärdas i detta syfte.

(13)Kravet på uppehållskort bör begränsas till unionsmedborgares fa- miljemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat för up- pehållsperioder som är längre än tre månader.

(14)De bevishandlingar som de behöriga myndigheterna begär för att utfärda ett bevis om registrering eller ett uppehållskort bör specifi- ceras uttömmande för att undvika olikheter i administrativ praxis eller skilda tolkningar som blir till ett alltför stort hinder när uni- onsmedborgarna och deras familjemedlemmar skall utöva sin up- pehållsrätt.

11 EGT L 81, 21.3.2001, s. 1. Förordningen senast ändrad genom	205
förordning (EG) nr 453/2003 (EUT L 69, 13.3.2003, s. 10).

(15) Familjemedlemmarna bör omfattas av ett rättsligt skydd för det fall	Prop. 2005/06:77
att unionsmedborgaren avlider, skiljer sig, gifter sig eller när ett re-	Bilaga 1
gistrerat partnerskap upplöses. Med respekt för familjelivet och
den mänskliga värdigheten samt för att under vissa förhållanden
undvika missbruk, bör åtgärder vidtas för att säkerställa att famil-
jemedlemmar som redan uppehåller sig inom den mottagande med-
lemsstatens territorium får behålla uppehållsrätten uteslutande på
personlig grund.

(16)Så länge de personer som omfattas av rätten till bosättning inte utgör en orimlig börda för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem bör de inte utvisas. Därför får en utvisningsåtgärd inte vara en automatisk följd av anlitandet av det sociala bistånds- systemet. Den mottagande medlemsstaten bör bedöma om det är fråga om tillfälliga svårigheter och beakta bosättningens längd, personens personliga omständigheter och storleken på det bidrag som har beviljats, när de bedömer huruvida personen ifråga blivit en orimlig börda för den mottagande medlemsstatens sociala bi- ståndssystem och bör utvisas. Under inga omständigheter får ar- betstagare, egenföretagare eller arbetssökande enligt domstolens definition bli föremål för utvisning, utom av hänsyn till allmän ordning eller säkerhet.

(17)Permanent uppehållsrätt för unionsmedborgare som har valt att bosätta sig varaktigt i en annan medlemsstat skulle stärka känslan av ett gemensamt unionsmedborgarskap och är en nyckelfaktor för att främja social sammanhållning, som är ett av gemenskapens grundläggande mål. En permanent uppehållsrätt bör därför före- skrivas för alla unionsmedborgare och deras familjemedlemmar som har varit stadigvarande bosatta i den mottagande medlems- staten i enlighet med villkoren i detta direktiv under fem års tid utan att bli utvisade.

(18)För att utgöra ett verkligt instrument för integration i den motta- gande medlemsstat där unionsmedborgaren är bosatt, bör den per- manenta uppehållsrätten när den en gång erhållits inte omfattas av villkor.

(19)Vissa särskilda förmåner för unionsmedborgare som är arbets- tagare eller egenföretagare och deras familjemedlemmar, vilka kan möjliggöra för dem att erhålla en permanent uppehållsrätt innan de har varit bosatta i fem år i den mottagande medlemsstaten, bör be- hållas, eftersom de utgör förvärvade rättigheter enligt kommissio- nens förordning (EEG) nr 1251/70 av den 29 juni 1970 om arbets-

tagares rätt att stanna kvar inom en medlemsstats territorium efter att ha varit anställda där 12 och rådets direktiv 75/34/EEG av den 17 december 1974 om rätten för medborgare i en medlemsstat att

12 EGT L 142, 30.6.1970, s. 24.

206

stanna kvar inom en medlemsstats territorium efter att där ha drivit	Prop. 2005/06:77
egen rörelse 13.	Bilaga 1

(20)Förbudet mot diskriminering på grundval av nationalitet innebär att alla unionsmedborgare och deras familjemedlemmar som med stöd av detta direktiv uppehåller sig i en medlemsstat av den medlems- staten bör behandlas på samma sätt som dennas medborgare inom områden som omfattas av fördraget, med förbehåll för sådana sär- skilda bestämmelser som uttryckligen anges i fördraget eller i se- kundärlagstiftningen.

(21)Det bör emellertid lämnas åt den mottagande medlemsstaten att bestämma om den skall bevilja socialt bistånd under de tre första månaderna av uppehållet, eller för en längre tid när det gäller ar- betssökande, för andra unionsmedborgare än de som är arbets- tagare eller egenföretagare eller som bibehåller denna status eller deras familjemedlemmar, eller bistånd till uppehälle för studier, in- klusive yrkesutbildning, innan rätten till permanent uppehåll erhål- lits till dessa personer.

(22)Enligt fördraget kan rätten att fritt röra sig och uppehålla sig be- gränsas av hänsyn till allmän ordning, säkerhet och hälsa. För att säkerställa en snävare definition av de omständigheter och rätts- säkerhetsgarantier som avgör om unionsmedborgare eller familje- medlemmar kan nekas inresa eller utvisas, bör detta direktiv ersätta rådets direktiv 64/221/EEG av den 25 februari 1964 om samord- ningen av särskilda åtgärder som gäller utländska medborgares rör-

lighet och bosättning och som är berättigade med hänsyn till all- män ordning, säkerhet eller hälsa 14.

(23)Utvisning av unionsmedborgare och deras familjemedlemmar av hänsyn till allmän ordning eller säkerhet är en långtgående åtgärd, som allvarligt kan skada personer som, efter att ha utnyttjat de rät- tigheter och friheter som de erhåller genom fördraget, verkligen har integrerats i den mottagande medlemsstaten. Räckvidden för såda- na åtgärder bör därför begränsas i enlighet med proportionalitets- principen, för att ta hänsyn till i vilken grad de berörda personerna har integrerats, hur länge de har vistats i den mottagande medlems- staten, till deras ålder och hälsotillstånd, deras familjesituation och ekonomiska situation och deras anknytning till ursprungslandet.

(24)Ju högre graden av unionsmedborgarnas och deras familjemed- lemmars integrering i den mottagande medlemsstaten är, desto högre bör följaktligen graden av skydd mot utvisning vara. Endast i undantagsfall, av tvingande hänsyn till den allmänna säkerheten, bör utvisning användas mot personer som har varit bosatta under flera år i den mottagande medlemsstaten, i synnerhet om de är föd-

13EGT L 14, 20.1.1975, s. 10.

14EGT 56, 4.4.1964, s. 850. Direktivet senast ändrat genom direktiv

75/35/EEG (EGT L 14, 20.1.1975, s. 14).

207

da där och har bott där hela sitt liv. Likaså bör det endast i undan-	Prop. 2005/06:77
tagsfall vara tillåtet att utvisa underåriga, eftersom förbindelsen	Bilaga 1
med familjen bör skyddas, i enlighet med FN:s konvention om
barnets rättigheter av den 20 november 1989.

(25)Rättssäkerhetsgarantierna bör också specificeras i detalj för att trygga en hög skyddsnivå för unionsmedborgarnas och deras famil- jemedlemmars rättigheter vid vägrad inresa eller uppehåll i en an- nan medlemsstat, samt för att upprätthålla principen om att myn- dighetsåtgärder vederbörligen måste motiveras.

(26)Under alla omständigheter bör unionsmedborgare och deras famil- jemedlemmar som vägras rätt till inresa eller uppehåll i en annan medlemsstat ha möjlighet till domstolsprövning av beslutet.

(27)I överensstämmelse med domstolens rättspraxis, för att förbjuda att medlemsstaterna fattar beslut om förbud på livstid att återvända till deras territorium för personer som omfattas av detta direktiv, bör det bekräftas att unionsmedborgare och deras familjemedlemmar som har förbjudits att återvända till en medlemsstats territorium har rätt att lämna in en ny ansökan efter en rimlig tid och under alla omständigheter tre år efter det att det slutgiltiga återreseförbudet verkställts.

(28)För att skydda mot missbruk av rättigheter eller bedrägeri, särskilt skenäktenskap eller andra former av förhållanden som ingåtts en- dast i syfte att åtnjuta rätt att fritt röra sig och uppehålla sig, bör medlemsstaterna ha rätt att anta nödvändiga åtgärder.

(29)Detta direktiv bör inte påverka mer gynnsamma nationella be- stämmelser.

(30)I syfte att undersöka hur utövandet av rätten att fritt röra sig och uppehålla sig skall kunna underlättas ytterligare, bör kommissionen utarbeta en rapport för att utvärdera möjligheten att lägga fram nödvändiga förslag i detta syfte, särskilt avseende förlängning av uppehållsperioden utan villkor.

(31)Detta direktiv står i överensstämmelse med de grundläggande rät- tigheterna och friheterna och med de principer som erkänns särskilt i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. I enlighet med stadgans förbud mot diskriminering bör medlemssta- terna genomföra bestämmelserna i detta direktiv utan diskrimine- ring mellan förmånstagarna till detta direktiv, på sådana grunder såsom kön, ras, hudfärg, etniskt eller socialt ursprung, genetiska särdrag, språk, religion eller övertygelse, politisk eller annan åskådning, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning.

208

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.	Prop. 2005/06:77
	Bilaga 1
KAPITEL I
ALLMÄNNA BESTÄMMELSER
Artikel 1
Syfte
I detta direktiv fastställs

a)villkor för unionsmedborgares och deras familjemedlemmars ut- övande av rätten att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlems- staternas territorium,

b)rätten att permanent uppehålla sig inom medlemsstaternas territo- rium för unionsmedborgare och deras familjemedlemmar,

c)begränsningar i rättigheterna i a och b av hänsyn till allmän ord- ning, säkerhet och hälsa.

Artikel 2

Definitioner

I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

1.	unionsmedborgare: varje person som är medborgare i en med-
lemsstat.
2.	familjemedlem:
a)	make eller maka,
b)	den partner med vilken unionsmedborgaren har ingått ett
	registrerat partnerskap på grundval av lagstiftningen i en med-
	lemsstat, om den mottagande medlemsstatens lagstiftning behand-
	lar registrerade partnerskap som likvärdiga med äktenskap och i
	enlighet med villkoren i relevant lagstiftning i den mottagande
	medlemsstaten,
c)	släktingar i rakt nedstigande led som är under 21 år eller är
	beroende för sin försörjning, även till maken eller makan eller till
	sådan partner som avses i b,
d)	de underhållsberättigade släktingar i rakt uppstigande led,
	även till maken eller makan eller till sådan partner som avses i b.	209
		209

2. Personer som avses i punkt 1 får inte åläggas skyldighet att inneha	Prop. 2005/06:77
utresevisering eller någon motsvarande formalitet.	Bilaga 1
3. Medlemsstaterna skall i enlighet med sina lagar för sina egna
medborgares räkning utfärda och förnya ett identitetskort eller pass
som anger deras medborgarskap.
4. Passet skall vara giltigt åtminstone i alla medlemsstater och i län-
der som innehavaren måste fara igenom när denne reser mellan med-
lemsstaterna. Om det i en medlemsstats lag saknas bestämmelser om
utfärdande av identitetskort, skall passet gälla i minst fem år från ut-
färdandet eller förnyelsen.

Artikel 5

Rätt till inresa

1.Utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna för kon- troll av resehandlingar vid de nationella gränserna skall medlemssta- terna tillåta unionsmedborgare att resa in på deras territorium med ett giltigt identitetskort eller pass och tillåta familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat att resa in på deras territorium med ett giltigt pass. Unionsmedborgare får inte åläggas skyldighet att in- neha inresevisering eller någon motsvarande formalitet.

2.Familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat skall endast åläggas skyldighet att ha visering i enlighet med förord- ning (EG) nr 539/2001 eller i förekommande fall med nationell lag. Enligt detta direktiv skall innehav av giltigt uppehållskort enligt arti- kel 10 medföra undantag för dessa familjemedlemmar från kravet på visering. Medlemsstaterna skall ge dessa personer all den hjälp de behöver för att få nödvändiga viseringar. Viseringarna skall utfärdas gratis så snart som möjligt på grundval av ett påskyndat förfarande.

3.Den mottagande medlemsstaten får inte införa inrese- eller utrese- stämpel i passen för familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat om de uppvisar det uppehållskort som föreskrivs i arti- kel 10.

4.Om en unionsmedborgare eller en familjemedlem till denne, som inte är medborgare i en medlemsstat, inte har de resehandlingar som krävs eller, i förekommande fall, nödvändiga viseringar, skall den be- rörda medlemsstaten, innan utvisning får komma i fråga, ge dessa personer all rimlig möjlighet att få eller få tillgång till de nödvändiga handlingarna inom rimlig tid eller få bekräftat eller på annat sätt bevi- sat att de omfattas av rätten att fritt röra sig och uppehålla sig.

5.Medlemsstaten får begära att den berörda personen rapporterar sin närvaro inom dess territorium inom rimlig och icke-diskriminerande

211

a)	om äktenskapet eller det registrerade partnerskap som av-	Prop. 2005/06:77
	ses i artikel 2 b, när förfarandet för äktenskapsskillnad eller	Bilaga 1
	ogiltigförklaring av äktenskapet eller upplösning av det regi-
	strerade partnerskapet inleds, har varat i minst tre år, varav
	minst ett år i den mottagande medlemsstaten, eller

b)om vårdnaden av unionsmedborgarens barn genom över- enskommelse mellan makarna eller partnerna som avses i ar- tikel 2.b eller genom ett domstolsbeslut har överlåtits på den make, maka eller partner som inte är medborgare i en med- lemsstat, eller

c)om detta är befogat med hänsyn till särskilt svåra omständ- ligheter t.ex. att ha varit utsatt för våld i hemmet medan äk- tenskapet eller det registrerade partnerskapet bestod, eller

d)om den make, maka eller partner som avses i artikel 2.b, som inte är medborgare i en medlemsstat, genom överens- kommelse mellan makarna eller partnerna eller genom ett domstolsbeslut har rätt till umgänge med ett underårigt barn, förutsatt att domstolen har fastställt att denna umgängesrätt måste ske i den mottagande medlemsstaten och under så lång tid som krävs.

Innan personerna i fråga förvärvar permanent uppehållsrätt skall det fort- farande vara ett krav för uppehållsrätten att de kan visa att de är anställda eller egenföretagare eller har tillräckliga tillgångar för sig själva och sina familjemedlemmar för att inte bli en belastning för den mottagande med- lemsstatens sociala biståndssystem under sin uppehållsperiod, samt har en heltäckande sjukförsäkring som gäller i den mottagande medlemssta- ten, eller att de är medlemmar i en familj som redan är bildad i den mot- tagande medlemsstaten av en person som uppfyller dessa krav. ”Tillräck- liga tillgångar” skall vara sådana som anges i artikel 8.4.

Den uppehållsrätt som sådana familjemedlemmar har är uteslutande på personlig grund.

Artikel 14

Bibehållen uppehållsrätt

1.Unionsmedborgare och deras familjemedlemmar skall ha uppehålls- rätt enligt artikel 6 så länge de inte blir en belastning för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem.

2.Unionsmedborgare och deras familjemedlemmar skall ha uppehålls- rätt enligt artiklarna 7, 12 och 13 så länge de uppfyller villkoren i dessa artiklar.

218

Artikel 26	Prop. 2005/06:77
	Bilaga 1
Kontroller
Medlemsstaterna får kontrollera att eventuella krav i nationell lagstift-
ning på att utländska medborgare alltid skall medföra bevis om registre-
ring eller uppehållskort följs, förutsatt att de ställer samma krav på sina
egna medborgare i fråga om dessas identitetskort. Medlemsstaterna får
tillämpa samma sanktioner för överträdelse av detta krav som de tilläm-
par på sina egna medborgare för underlåtelse att medföra identitetskort.
KAPITEL VI
BEGRÄNSNINGAR I RÄTTEN TILL INRESA OCH UPPEHÅLL
AV HÄNSYN TILL ALLMÄN ORDNING, SÄKERHET ELLER
HÄLSA
Artikel 27
Allmänna principer

1.Med förbehåll för bestämmelserna i detta kapitel får medlemsstaterna begränsa den fria rörligheten för unionsmedborgare och deras familje- medlemmar, oavsett medborgarskap, av hänsyn till allmän ordning, sä- kerhet eller hälsa. Sådana hänsyn får inte åberopas för att tjäna ekono- miska syften.

2.Åtgärder som vidtas med hänsyn till allmän ordning eller säkerhet skall överensstämma med proportionalitetsprincipen och uteslutande vara grundade på vederbörandes personliga beteende. Tidigare straffdomar skall inte i sig utgöra skäl för sådana åtgärder.

Den berörda personens personliga beteende måste utgöra ett verkligt, faktiskt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsin- tresse. Motiveringar som inte beaktar omständigheterna i det enskilda fallet eller som tar allmänpreventiva hänsyn skall inte accepteras.

3. För att bedöma huruvida den berörda personen är en fara för allmän ordning eller allmän säkerhet får den mottagande medlemsstaten vid ut- färdandet av beviset om registrering, eller, om registreringssystem sak- nas, senast tre månader efter den berörda personens inresa på dess territo- rium eller från den tidpunkt då personen rapporterar sin närvaro inom dess territorium i enlighet med artikel 5.5 eller när uppehållskortet utfär- das, om den bedömer det som absolut nödvändigt, anmoda ursprungs- medlemsstaten och eventuellt andra medlemsstater att lämna upplysning- ar om huruvida den berörda personen tidigare har förekommit i polisens register. Sådana förfrågningar får inte göras rutinmässigt. Den tillfrågade medlemsstaten skall svara inom två månader.

225

4. Den medlemsstat som har utfärdat passet eller identitetskortet skall	Prop. 2005/06:77
utan formaliteter åter ta emot dess innehavare på sitt territorium om den-	Bilaga 1
ne av hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa har utvisats från en
annan medlemsstat, även om handlingen inte längre är giltig eller inne-
havarens medborgarskap är ifrågasatt.

Artikel 28

Skydd mot utvisning

1.Innan den fattar ett beslut om utvisning av hänsyn till allmän ordning eller säkerhet skall den mottagande medlemsstaten beakta sådana fakto- rer som längden av personens uppehåll inom dess territorium, personens ålder, hälsotillstånd, familjesituation, ekonomiska situation, sociala och kulturella integrering i den mottagande medlemsstaten och banden till ursprungslandet.

2.Den mottagande medlemsstaten får inte fatta beslut om utvisning av unionsmedborgare eller deras familjemedlemmar, oavsett medborgar- skap, som har permanent uppehållsrätt på dess territorium, utom i de fall det föreligger ett allvarligt hot mot allmän ordning eller säkerhet.

3.Beslut om utvisning av unionsmedborgare får inte fattas, utom om beslutet grundar sig på tvingande hänsyn till allmän säkerhet såsom de definieras av medlemsstaterna, om de

a)har uppehållit sig i den mottagande medlemsstaten under de tio föregående åren, eller

b)är underåriga, utom i de fall utvisningen är nödvändig för bar- nets bästa enligt Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter av den 20 november 1989.

Artikel 29

Folkhälsa

1. De enda sjukdomar som kan motivera åtgärder som begränsar den fria rörligheten skall vara sjukdomar som kan vara epidemiska enligt Världshälsoorganisationens gällande bestämmelser samt andra smitt- samma infektions- eller parasitsjukdomar om de i den mottagande med- lemsstaten omfattas av skyddsbestämmelser som gäller för de egna med- borgarna.

2. Sjukdomar som uppstår senare än tre månader efter inresan får inte ligga till grund för utvisning.

3. Om det finns starkt grundade skäl får en medlemsstat, inom tre må- nader efter inresan, kräva att personer som uppfyller villkoren för uppe-

hållsrätt genomgår en kostnadsfri hälsoundersökning för att fastställa att

226

KAPITEL VII	Prop. 2005/06:77
	Bilaga 1
SLUTBESTÄMMELSER
Artikel 34
Tillhandahållande av information
Medlemsstaterna skall sprida information om unionsmedborgarnas och
deras familjemedlemmars rättigheter och skyldigheter inom det område
som omfattas av detta direktiv, i synnerhet genom informations-
kampanjer via nationella och lokala medier och andra kommunikations-
medel.
Artikel 35
Missbruk av rättigheter
Medlemsstaterna får vidta nödvändiga åtgärder för att neka, avbryta eller
dra tillbaka en rättighet enligt detta direktiv i händelse av missbruk av
rättigheter eller bedrägeri, till exempel skenäktenskap. En sådan åtgärd
skall vara proportionerlig och i enlighet med de rättssäkerhetsgarantier
som föreskrivs i artiklarna 30 och 31.
Artikel 36
Sanktioner
Medlemsstaterna skall fastställa bestämmelser om sanktioner för över-
trädelser av nationella bestämmelser som antas i enlighet med detta di-
rektiv och vidta de åtgärder som krävs för att de skall tillämpas. Sanktio-
nerna skall vara effektiva och proportionerliga. Medlemsstaterna skall
anmäla dessa bestämmelser till kommissionen senast den 30 april 2006,
och eventuella senare ändringar så snart som möjligt.
Artikel 37
Mer förmånliga nationella bestämmelser
Bestämmelserna i detta direktiv skall inte påverka lagar eller andra för-
fattningar i medlemsstaterna som är mer förmånliga för de personer som
omfattas av detta direktiv.

229

står. Med familjemedlem avses - make eller maka,

- registrerad partner,

- släktingar i rakt nedstigande led till medborgaren i en EES-stat eller i Schweiz eller till dennes make, maka eller registrerad part- ner, om släktingen är beroende av dem för sin försörjning eller är under 21 år, och

- släktingar i rakt uppstigande led till medborgaren i en EES-stat eller i Schweiz eller till dennes make, maka eller registrerad part- ner, om släktingen är beroende av dem för sin försörjning.

Som familjemedlem enligt första stycket anses endast den utlänning som i Sverige följer med eller an- sluter sig till medborgaren i en EES-stat eller i Schweiz.

Utöver vad som följer av 2 a kap.			14 §
Utöver vad som följer av 2 a kap.			Utöver vad som följer av 2 a kap.
3 § får regeringen meddela före-			3 § får regeringen meddela före-
skrifter om			skrifter om
1. uppehållstillstånd	för	studier	1. uppehållstillstånd	för	studier
eller besök, och			eller besök, och
2. uppehållstillstånd	av	humani-	2. uppehållstillstånd	av	humani-
tära skäl.			tära skäl.
Regeringen får också		meddela	Regeringen får också		meddela
föreskrifter om att en ansökan om			föreskrifter om att en ansökan om
uppehållstillstånd får	bifallas om		uppehållstillstånd får	bifallas om
det följer av en överenskommelse			det följer av en överenskommelse
med främmande stat, samt att up-			med främmande stat.
pehållstillstånd får återkallas för

de utlänningar som omfattas av avtalet om ett Europeiskt ekono- miskt samarbetsområde (EES) eller avtalet mellan Europeiska gemen- skapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer även i andra fall än de som anges i 11 § första stycket.

4 kap.

1 §2

En utlänning får avvisas

1.om han saknar pass när pass krävs för inresa eller vistelse i Sverige,

2.om han saknar visering, uppehållstillstånd eller annat tillstånd som krävs för inresa, vistelse eller arbete i Sverige,

2 Senaste lydelse 2002:865.

Prop. 2005/06:77

Bilaga 2

233

3. om det vid hans ankomst till Sverige framkommer att han tänker be- söka något annat nordiskt land men saknar erforderligt tillstånd att resa in dit,

4.om han vid inresan antingen undviker att lämna polismyndigheten begärda uppgifter eller till polismyndigheten medvetet lämnar oriktiga uppgifter som är av betydelse för rätten att resa in i Sverige eller medve- tet förtiger någon sådan omständighet,

5.Om utlänningen inte uppfyller de krav för inresa som föreskrivs i ar- tikel 5 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985, eller

6.om utlänningen avvisats eller utvisats från en stat som ingår i den europeiska unionen eller från Norge eller Island och förhållandena är sådana som avses i 2 kap. 10 a § eller beslutet om avvisning eller utvis- ning grundats på att utlänningen har underlåtit att följa gällande bestäm- melser om utlänningars inresa eller vistelse i staten.

Avvisning enligt första stycket får inte ske av den som vid an- komsten till Sverige hade eller som därefter, under en tid, har haft ett uppehållstillstånd som har upphört att gälla.

Avvisning enligt första stycket får inte ske av den som vid an- komsten till Sverige hade eller som därefter, under en tid, har haft ett uppehållstillstånd som har upphört att gälla. Avvisning får inte heller ske på den grunden att utlänningen saknar uppehållstillstånd om han eller hon har haft men inte längre har uppehållsrätt.

Avvisning enligt första stycket 1 får inte ske av medborgare i ett land som ingår i Europeiska eko- nomiska samarbetsområdet (EES) eller i Schweiz som kan styrka sin identitet och sitt medborgarskap. Sådan avvisning får inte heller ske av annan utlänning som kan styrka sin identitet, sitt medborgarskap och att han eller hon är sådan fa- miljemedlem som avses i 2 kap. 13 a §.

Avvisning enligt första stycket 5 får inte ske av medborgare i en EES-stat eller i Schweiz eller sådan familjemedlem som avses i 2 kap. 13 a § om den berörda personen endast i förhållande till artikel 5 p. 1 c i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 inte uppfyller inresekraven.

2 §3

En utlänning får vidare avvisas

1.om det kan antas att han kommer att sakna tillräckliga medel för sin vistelse i Sverige eller i något annat nordiskt land, som han tänker besö- ka, samt för sin hemresa,

2.om det kan antas att han under sin vistelse i Sverige eller i något an- nat nordiskt land inte kommer att försörja sig på ett ärligt sätt eller att

3 Senaste lydelse 1996:96.

Prop. 2005/06:77

Bilaga 2

234

2.om utlänningen har barn i Sverige och, om så är fallet, barnets be- hov av kontakt med utlänningen, hur kontakten har varit och hur den skulle påverkas av att utlänningen utvisas,

3.utlänningens övriga familjeförhållanden, och

4.hur länge utlänningen har vistats i Sverige.

En utlänning som hade vistats i	En utlänning som hade vistats i
Sverige med permanent uppe-	Sverige med permanent uppe-
hållstillstånd sedan minst fyra år	hållstillstånd sedan minst fyra år
när åtal väcktes eller som då var	när åtal väcktes eller som då var
bosatt i Sverige sedan minst fem år,	bosatt i Sverige sedan minst fem år,
får utvisas endast om det finns	får utvisas endast om det finns
synnerliga skäl. Detsamma gäller	synnerliga	skäl. Detsamma	gäller
för en medborgare i ett annat nor-	för en medborgare i ett annat nor-
diskt land som vid den angivna	diskt land som vid den angivna
tidpunkten hade varit bosatt här	tidpunkten hade varit bosatt här
sedan minst två år.	sedan minst två år och för en ut-
	länning som vid tidpunkten för be-
	slutet har permanent uppehållsrätt
	i Sverige. En utlänning som är
	medborgare i ett land som ingår i
	Europeiska	ekonomiska	samar-
	betsområdet (EES) eller i Schweiz
	eller är sådan familjemedlem som
	avses i 2 kap. 13 a § och som vid

tidpunkten för beslutet har vistats i Sverige under de tio föregående åren får utvisas endast om beslutet grundas på tvingande hänsyn till allmän säkerhet.

Den som är flykting och har behov av fristad i Sverige får utvisas en- dast om han har begått ett synnerligen grovt brott och det skulle medföra allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet att låta honom stanna här. Utvisning får också ske om han i Sverige eller utomlands har bedrivit verksamhet som har inneburit fara för rikets säkerhet och det finns an- ledning att anta att han skulle fortsätta sådan verksamhet här. Om en ut- länning har en flyktingförklaring skall han anses som flykting med behov av fristad i Sverige, om det inte är uppenbart att han inte längre är flyk- ting med ett sådant behov.

En utlänning som kom till Sverige innan han fyllde femton år och som när åtal väcktes hade vistats här sedan minst fem år får inte utvisas.

En utlänning som är medborgare i en EES-stat eller i Schweiz eller är sådan familjemedlem som avses i 2 kap. 13 a § och som vid tid- punkten för beslutet är under arton år får utvisas endast om beslutet grundas på tvingande hänsyn till allmän säkerhet eller när utvis- ningen är nödvändig för barnets bästa enligt Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter av den 20 november 1989.

Prop. 2005/06:77

Bilaga 2

237

	hållanden. Framkommer det därvid
	anledning att anta att förhållande-
	na har ändrats på ett sådant sätt
	att utvisningsbeslutet kan komma
	att upphävas enligt 7 kap. 16 §,
	skall myndigheten underrätta re-
	geringen om detta. Verkställighet
	får i sådant fall inte ske förrän re-
	geringen har prövat frågan om
	upphävande.
11 kap.
Socialnämnden skall på begäran	6 §8
Socialnämnden skall på begäran	Socialnämnden skall på begäran
av regeringen, Utlänningsnämnden,	av regeringen, Utlänningsnämnden,
Migrationsverket eller en polis-	Migrationsverket eller en polis-
myndighet lämna ut uppgifter om	myndighet lämna ut uppgifter om
en utlännings personliga förhållan-	en utlännings personliga förhållan-
den, om uppgifterna behövs i ett	den, om uppgifterna behövs i ett
ärende om uppehållstillstånd eller	ärende om uppehållstillstånd eller
för verkställighet av ett beslut om	för verkställighet av ett beslut om
avvisning eller utvisning.	avvisning eller utvisning. Social-
	nämnden skall lämna ut uppgifter
	även när fråga uppkommit om ut-
	länningen har uppehållsrätt.

Om utlänningen i ett ärende enligt denna lag åberopar intyg om sin psykiska eller fysiska hälsa, skall hälso- och sjukvårdsmyndighet på be- gäran av den myndighet som handlägger ärendet lämna upplysningar som kan vara av betydelse för att bedöma uppgifterna i intyget.

Denna lag träder i kraft den 30 april 2006. För den som vid ikraftträ- dandet har giltigt uppehållstillstånd som har beviljats med stöd av 3 kap. 5 a eller 5 b §§ utlänningsförordningen (1989:547) i dess lydelse före den 30 april 2006 gäller inte 5 kap. 8 §.

8 Senaste lydelse 2000:292.

Prop. 2005/06:77

Bilaga 2

241

kommer att anpassas till det nya direktivet. I konsekvens därmed föreslår	Prop. 2005/06:77
vi att de svenska bestämmelser som föranleds av direktivet skall omfatta	Bilaga 3
såväl unionsmedborgare som medborgare i andra EES-stater och i
Schweiz samt deras familjemedlemmar.

Uppehållsrätt

Sedan lång tid tillbaka har utlänningar kunnat vistas i Sverige i högst tre månader utan krav på uppehållstillstånd. Direktivet medför inte någon ändring av den ordningen. Utlänningars rätt att därutöver vistas i landet bygger idag huvudsakligen på systemet med uppehållstillstånd. Genom rörlighetsdirektivet införs emellertid ett för den svenska rättsordningen nytt begrepp, uppehållsrätt. En person som i enlighet med de villkor di- rektivet anger har uppehållsrätt i Sverige har rätt att utan uppehålls- tillstånd vistas i landet under en längre tid än tre månader. Uppehållsrät- ten existerar utan att den först måste fastställas i ett tillståndsförfarande eller genom annan prövning.

Hittills har medborgare i EES-stater och i Schweiz samt deras famil- jemedlemmar i stor utsträckning kunnat vistas i Sverige med stöd av up- pehållstillstånd i enlighet med gemenskapsrätten, s.k. EES-tillstånd. Ord- ningen med EES-tillstånd, som har reglerats med bestämmelser i främst utlänningsförordningen, har gällt vid sidan av den allmänna, nationellt utformade tillståndsordning som följer av utlänningslagens bestämmel- ser. Efter direktivets ikraftträdande finns inte längre någon gemenskaps- rättslig grund för systemet med uppehållstillstånd. Det är inte heller möj- ligt, såvitt gäller de personer som uppfyller direktivets villkor för uppe- hållsrätt, att i svensk rätt bibehålla kravet på uppehållstillstånd. I konse- kvens härmed föreslår vi att de särskilda bestämmelserna i utlännings- förordningen om EES-tillstånd upphävs och ersätts med regler om uppe- hållsrättens villkor och närmare innebörd. Detta hindrar dock inte att per- soner som har uppehållsrätt om de så önskar ansöker om och beviljas uppehållstillstånd enligt utlänningslagens allmänna bestämmelser om sådana tillstånd.

Enligt vårt förslag placeras de svenska bestämmelserna om uppehålls- rätt huvudsakligen i utlänningsförordningen. Av 3 kap. 5 a § kommer att framgå vilka kategorier av medborgare i EES-stater och i Schweiz som omfattas av denna rätt. Bestämmelsen kommer att inkludera såväl arbets- tagare som egna företagare och även de som av vissa närmare angivna skäl inte längre är yrkesaktiva. Därutöver kommer de som tillhandahåller tjänster i Sverige att ha uppehållsrätt här. De personer som i Sverige mot- tar tjänster kommer dock, till skillnad mot vad som hittills gällt beträf- fande EES-tillstånd, inte att omfattas av bestämmelsen. Däremot kom- mer, under vissa närmare föreskrivna förutsättningar, studerande, de per- soner som kommit till Sverige för att söka arbete och de som har tillräck- liga tillgångar att ha uppehållsrätt i Sverige. Slutligen omfattas även de ovan angivna personernas familjemedlemmar av uppehållsrätten, vilket vi föreslår närmare bestämmelser om i främst 3 kap. 5 b § utlänningsför- ordningen.

245

Bibehållen uppehållsrätt	Prop. 2005/06:77
Ett uppehållstillstånd enligt den nu gällande ordningen i utlänningsför-	Bilaga 3

ordningen är tidsbegränsat. När ett sådant tillstånd löper ut kan den be-
rörda personen, om han eller hon fortfarande uppfyller villkoren, beviljas
ett nytt tillstånd. Som nämnts ovan är däremot uppehållsrätten för uni-
onsmedborgare och deras familjemedlemmar inte beroende av att den
fastslås i ett tillståndsförfarande. Den är inte heller tidsbegränsad utan
gäller så länge personen i fråga uppfyller de aktuella villkoren.
För familjemedlemmar, som för sin uppehållsrätt är beroende av bl.a.
anknytningen till den person som har primär uppehållsrätt – t.ex. genom
att den personen är arbetstagare – anger direktivet vissa specialregler
som tar sikte på förändrade familjeförhållanden. De familjemedlemmar
som är medborgare i tredje land har som huvudregel inte någon uppe-
hållsrätt om familjeanknytningen upphör. Viktiga undantag görs dock för
fall i vilka anknytningen upphör på grund av dödsfall eller äktenskaps-
skillnad m.m. I sådana fall kan familjemedlemmen ha möjlighet att bibe-
hålla sin uppehållsrätt genom att uppfylla vissa villkor, t.ex. genom att
själv vara arbetstagare. Direktivets bestämmelser i dessa delar föranleder
flera nya bestämmelser i 3 kap. utlänningsförordningen.
Permanent uppehållsrätt
Rörlighetsdirektivet innebär att de personer, som fortlöpande uppfyller
villkoren för uppehållsrätt, även har möjlighet att under vissa förutsätt-
ningar förvärva en rätt att permanent uppehålla sig i Sverige. Den person
som har förvärvat en sådan rätt behöver inte längre uppfylla några av de
villkor som ställs upp för de olika personkategorierna. När permanent
uppehållsrätt väl har förvärvats kan den gå förlorad endast genom borto-
varo från Sverige i mer än två på varandra följande år.
Som huvudregel förvärvas den permanenta uppehållsrätten genom up-
pehåll i Sverige under en fortlöpande period om fem år. I vissa fall för-
värvar dock arbetstagare och egna företagare samt deras familje-
medlemmar permanent uppehållsrätt dessförinnan, nämligen om arbets-
tagaren eller den egna företagaren avbryter sin yrkesverksamhet i Sverige
av vissa närmare angivna skäl, bl.a. om denne uppnår pensionsåldern.
Direktivets bestämmelser i dessa delar föranleder flera nya bestämmel-
ser i 3 kap. utlänningsförordningen.
Begränsningar av rätten till inresa och uppehåll
Vissa av de nu gällande bestämmelserna om avvisning kan inte framde-
les tillämpas mot sådana utlänningar som omfattas av rörlighetsdirekti-
vet. Det gäller avvisningsgrunder som avser att personen i fråga inte har
tillräckliga medel för sin vistelse m.m. eller att personen inte har de
handlingar, t.ex. pass, som krävs för inresa men som på annat sätt kan
styrka sin identitet och sitt medborgarskap. Vi föreslår därför att dessa
avvisningsregler begränsas något men föreslår även att avvisning skall

246

kunna ske i vissa fall när utlänningen belastar det sociala biståndssyste- met.

När en person som omfattas av de nya bestämmelserna om uppehålls- rätt inte längre uppfyller de uppställda villkoren undantas denne inte längre från huvudregeln i utlänningslagen, d.v.s. kravet på uppehålls- tillstånd. Saknas i den situationen uppehållstillstånd kan personen bli föremål för beslut om avlägsnande. Vi föreslår i den delen att en sådan utlänning skall kunna utvisas.

Rörlighetsdirektivet ger även utrymme för att avvisa eller utvisa perso- ner av hänsyn till allmän ordning eller säkerhet. I den delen innebär di- rektivet ingen principiell förändring av nu gällande svensk rätt. På grund av direktivets bestämmelser måste dock införas vissa regler om delgiv- ning av alla beslut som begränsar den fria rörlighet som annars skall till- komma de berörda personerna. Detta gäller även andra beslut om avlägs- nande än dem som grundas på hänsyn till allmän ordning och säkerhet, samt vissa beslut i viseringsfrågor. Till dessa delgivningsregler är en ny bestämmelse kopplad, som innebär att verkställighet som huvudregel får ske tidigast en månad efter det att beslutet har delgetts. Detta gäller dock inte beslut om avvisning som fattas i samband med inresekontroll.

Såvitt gäller alla beslut om avlägsnande som grundas på hänsynen till allmän ordning eller säkerhet – och således inte endast beslut om utvis- ning på grund av brott – föreskriver direktivet att utlänningens personliga förhållanden skall beaktas. Vi föreslår därför att det i vissa avvisnings- och utvisningsfall måste föreligga synnerliga skäl för åtgärden eller t.o.m. – som ett mycket starkt skydd mot avlägsnande – ”tvingande hän- syn till allmän säkerhet”.

I direktivet anges vidare en rad bestämmelser som utgör rättssäker- hetsgarantier. Eftersom dessa bestämmelser har mycket nära samband med allmänna frågor om instans- och processordningen i utlänningsären- den, har vi i denna del beaktat det förslag till ny utlänningslag som före- slås i regeringens lagrådsremiss av den 17 mars 2005. Vi har därvid ut- gått från att betydande förändringar av den nuvarande ordningen kommer att ske. Det är vår bedömning att den i lagrådsremissen föreslagna ord- ningen i stora delar uppfyller direktivets krav. Vissa kompletteringar bör dock göras dels avseende möjligheten att överklaga vissa beslut om vi- sering, dels i frågor som rör inhibition av verkställighet. Vi berör också frågan om den föreslagna instansordningen för s.k. säkerhetsärenden och ärenden enligt lagen om särskild utlänningskontroll uppfyller direktivets krav. Mot bakgrund av att våra bedömningar i dessa delar inte utgår från gällande rätt utan tar sin utgångspunkt i regeringens förslag i lagrådsre- missen, har vi inte ansett det möjligt att lämna konkreta ändringsförslag.

Enligt direktivet skall den person som meddelats förbud att återresa till en medlemsstat ha möjlighet att ansöka om upphävande av förbudet. Vi föreslår därför att regeringens möjlighet enligt 7 kap. 16 § utlännings- lagen att återbryta domstols utvisningsförordnande utökas till en generell behörighet att upphäva förbud att återvända till Sverige, även när förbu- det meddelats i förening med ett annat beslut om avlägsnande än utvis- ning på grund av brott. Direktivet föreskriver vidare att i de fall det har förflutit två år från ett beslut om utvisning på grund av brott till dess be- slutet skall verkställas, skall medlemsstaten kontrollera att den berörda personen fortfarande utgör ett hot mot allmän ordning eller säkerhet. Vi

Prop. 2005/06:77

Bilaga 3

247

föreslår därför att det skall åligga den myndighet som skall verkställa Prop. 2005/06:77 utvisningsförordnandet att granska utlänningens personliga förhållanden. Bilaga 3

Om förhållandena har ändrats på ett sådant sätt att det kan finnas skäl att återbryta utvisningsförordnandet, skall myndigheten enligt vårt förslag underrätta regeringen. Regeringen har därefter möjlighet att pröva frågan i enlighet med 7 kap. 16 § utlänningslagen.

Registrering

Vi har funnit att det bör införas registrering av de medborgare i en EES- stat eller i Schweiz, som vistas i Sverige under längre tid än tre månader. De avgörande skälen för att införa registrering är att förfarandet dels in- nebär en möjlighet att utöva individuell utlänningskontroll, dels kan till- godose intresset av att statistiskt kunna bevaka migrationen till landet och dels underlättar den gemenskapsrättsliga skyldigheten att utfärda andra bevishandlingar, som exempelvis uppehållskort (se avsnittet ned- an). Vidare kan ett effektivt och rättssäkert registreringsförfarande säker- ställa att de personer som har uppehållsrätt kan åtnjuta de rättigheter och förmåner som följer av denna rätt. Den prövning registrerings- myndigheten utför kan förväntas underlätta arbetet för andra myndighe- ter som personen med uppehållsrätt kommer i kontakt med. Registre- ringsförfarandet kan enligt vår uppfattning utformas så att det inte blir betungande för den enskilde. Detta gör att övervägande skäl för närva- rande talar för att aktuella personer skall registreras i ett särskilt register. Vi vill dock framhålla att det i framtiden mycket väl kan visa sig att ut- vecklingen blivit sådan att den vanliga folkbokföringen kan anses till- räcklig i detta avseende.

Vi föreslår således att medborgare i en EES-stat eller i Schweiz som har uppehållsrätt i Sverige åläggs en skyldighet att registrera sig senast tre månader efter det att han eller hon ankommit till Sverige. En bestäm- melse med detta innehåll införs i 5 kap. utlänningslagen. Härav följer att utlänningen vid registreringen skall lämna uppgift om namn, bostads- eller postadress i Sverige, födelsetid, medborgarskap, civilstånd, inflytt- ning i landet, avsikten med vistelsen här och dess beräknade varaktighet samt uppgifter om medföljande familjemedlemmar. Vid registreringen skall pass eller giltigt identitetskort uppvisas. Vilka handlingar som där- utöver erfordras är beroende av vilken kategori personen tillhör. T.ex. skall en arbetstagare uppvisa bekräftelse från arbetsgivaren om anställ- ning eller ett anställningsintyg. En utlännings underlåtenhet att uppfylla sin registreringsskyldighet bör kunna föranleda att vite döms ut.

I samband med registreringen skall ett bevis utfärdas. När en medbor- gare i ett land som ingår i EES eller i Schweiz fått permanent uppehålls- rätt skall registreringsmyndigheten efter ansökan utfärda ett intyg om permanent uppehållsrätt. En bestämmelse införs i utlänningsförordningen om registreringsmyndighetens skyldighet att utfärda sådana handlingar.

248

Registreringsmyndighet	Prop. 2005/06:77
Vi har funnit att Migrationsverket är den myndighet som är bäst lämpad	Bilaga 3

att ansvara för förfarandet. Migrationsverket är central utlänningsmyn-
dighet och har redan idag en organisation som utför i princip samma
handläggning samt innehar för förfarandet nödvändig kompetens. Skälen
för att införa registreringsförfarandet blir tillgodosedda om Migrations-
verket väljs som ansvarig myndighet. Vi föreslår i andra hand att Skatte-
verket skall ansvara för förfarandet. Det bör i så fall ske genom att, inom
ramen för den befintliga folkbokföringsdatabasen, samordningsnummer
delas ut till alla som skall registreras och som inte skall folkbokföras.
Uppehållskort
Kravet på registrering gäller, såsom tidigare angetts, endast de medbor-
gare i en EES-stat eller i Schweiz som har uppehållsrätt i Sverige. Kravet
omfattar således inte familjemedlemmar från tredje land. För denna kate-
gori personer föreskriver emellertid direktivet en skyldighet för med-
lemsstaterna att utfärda uppehållskort, om det planerade uppehållet över-
stiger tre månader. Direktivet ger möjlighet att ålägga de berörda perso-
nerna en skyldighet att anmäla sig för att få uppehållskort utfärdat. Vi
föreslår att en sådan skyldighet införs genom bestämmelser i 5 kap. ut-
länningslagen. Av bestämmelsen framgår även att anmälan skall innehål-
la uppgift om namn, bostads- eller postadress i Sverige, födelsetid, med-
borgarskap, civilstånd, inflyttning i landet, avsikten med vistelsen här
och dess beräknade varaktighet samt uppgifter om den person från vilken
utlänningen härleder sin uppehållsrätt. Enligt vårt förslag skall Migra-
tionsverket ansvara för utfärdandet av uppehållskort, vilket bör framgå
av en ny bestämmelse i 3 kap. utlänningsförordningen. När en familje-
medlem från tredje land fått permanent uppehållsrätt i Sverige skall Mi-
grationsverket efter ansökan utfärda ett permanent uppehållskort.
Följdändringar och genomförande
Som konsekvens av att bestämmelserna om EES-tillstånd kommer att
ersättas med bestämmelser om uppehållsrätt, finns det anledning att upp-
häva vissa andra bestämmelser som på olika sätt avser EES-tillstånden.
Detta gäller vissa regler i 3 kap. utlänningsförordningen, men även del av
det bemyndigande som regeringen getts i 2 kap. 14 § utlänningslagen.
Det förhållandet att EES-tillstånden utmönstras bör även föranleda en
ändring i lagen om svenskt medborgarskap. Ändringen innebär att per-
manent uppehållsrätt i medborgarskapshänseende likställs med perma-
nent uppehållstillstånd.
Vårt förslag bör i allt väsentligt inte ha några negativa ekonomiska
konsekvenser. Förslagen skall, i enlighet med vad som föreskrivs i direk-
tivet, träda i kraft senast den 30 april 2006.

249

sociala sammanhållningen, vilket är ett av gemenskapens grundläg- gande mål enligt fördraget.

(5)Medlemsstaterna bör sätta i kraft bestämmelserna i detta direktiv utan diskriminering med avseende på kön, ras, hudfärg, etniskt eller socialt ursprung, genetiska egenskaper, språk, religion eller övertygelse, poli- tiska eller andra åsikter, tillhörighet till en nationell minoritet, förmö- genhet, födelseort, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning.

(6)Det viktigaste kriteriet för att kunna förvärva ställning som varak- tigt bosatt bör vara bosättningstiden inom en medlemsstats territo- rium. Bosättningen bör ha varit laglig och oavbruten för att vittna om personens förankring i landet. En viss flexibilitet bör dock fin- nas med tanke på omständigheter som kan tvinga en person att till- fälligt lämna territoriet.

(7)För att förvärva ställning som varaktigt bosatt bör tredjelands- medborgare kunna visa att de förfogar över tillräckliga medel för sin försörjning och en sjukförsäkring, så att de inte blir en belastning för medlemsstaten. När medlemsstaterna bedömer innehav av stabi- la och regelbundna försörjningsmedel får de beakta faktorer såsom avgifter till pensionssystemet och fullgörande av skattskyldighet.

(8)Tredjelandsmedborgare som önskar förvärva och bevara ställning som varaktigt bosatta bör inte utgöra ett hot mot allmän ordning och säkerhet. Begreppet allmän ordning får inbegripa fällande dom för allvarligt brott.

(9)Ekonomiska överväganden bör inte utgöra skäl för vägran att bevil- ja ställning som varaktigt bosatt och skall inte anses inverka på de relevanta villkoren.

(10)Det bör inrättas ett system med förfaranderegler för prövning av ansökningar om ställning som varaktigt bosatt. Dessa förfaranden bör vara effektiva och genomförbara i förhållande till den normala arbetsbelastningen vid medlemsstaternas myndigheter, samt tillåta insyn och vara rättvisa för att ge de berörda personerna adekvat rättssäkerhet.

(11)Ställningen som varaktigt bosatt bör komma till konkret uttryck genom ett uppehållstillstånd, så att personen i fråga snabbt och lätt kan styrka sin rättsliga ställning. Detta uppehållstillstånd bör också uppfylla höga tekniska krav, särskilt när det gäller garantier mot förfalskning och efterbildning, för att undvika missbruk i den med- lemsstat där ställningen förvärvats och i de medlemsstater där rät- ten till bosättning utövas.

(12)För att kunna fungera praktiskt som ett instrument för integration av varaktigt bosatta i det samhälle där de är bosatta, bör ställningen som varaktigt bosatt garantera innehavaren samma behandling som medlemsstatens medborgare i en rad ekonomiska och sociala sam- manhang, i enlighet med relevanta villkor i detta direktiv.

(13)I fråga om socialt bistånd skall möjligheten att begränsa för- månerna för varaktigt bosatta till att gälla endast grundläggande förmåner förstås så att detta begrepp omfattar åtminstone minimi-

Prop. 2005/06:77

Bilaga 5

252

inkomst, bistånd vid sjukdom, graviditet, föräldrabistånd och lång-	Prop. 2005/06:77
tidsvård. Villkoren för att bevilja dessa förmåner bör fastställas i	Bilaga 5
nationell lagstiftning.

(14)Medlemsstaterna bör vara skyldiga att ge underåriga barn tillgång till utbildningsväsendet på liknande villkor som för egna medbor- gare.

(15)Begreppet bidrag och stipendier för studier inom yrkesut- bildningsområdet omfattar inte åtgärder som finansieras som socialt bistånd. Därtill kommer att tillträde till bidrag och stipendier för studier kan vara avhängigt av det faktum att den person som ansö- ker om sådana bidrag eller stipendier i sig uppfyller villkoren för erhållande av ställning som varaktigt bosatt. I fråga om att bevilja bidrag och stipendier för studier får medlemsstaterna beakta det faktum att unionsmedborgarna kan utnyttja denna förmån i hem- landet.

(16)Varaktigt bosatta bör åtnjuta förstärkt skydd mot utvisning. Detta skydd är baserat på kriterier som fastställts i praxis från Europa- domstolen för de mänskliga rättigheterna. För att säkerställa skyd- det mot utvisning bör medlemsstaterna erbjuda effektiva rättsme- del.

(17)En harmonisering av villkoren för förvärv av ställning som varak- tigt bosatt främjar ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna. Vissa medlemsstater utfärdar uppehållstillstånd som gäller perma- nent eller tills vidare på förmånligare villkor än de som följer av detta direktiv. Fördraget utesluter inte att medlemsstaterna tillämpar förmånligare bestämmelser. I detta direktiv bör det dock föreskrivas att tillstånd som utfärdas på förmånligare villkor inte skall grunda rätt till bosättning i andra medlemsstater.

(18)Att det ställs upp villkor för varaktigt bosatta tredjelandsmed- borgares rätt att bosätta sig i en annan medlemsstat bör bidra till att förverkliga den inre marknaden som ett område med fri rörlighet för personer. Det skulle också i betydande grad kunna medverka till ökad rörlighet, särskilt på arbetsmarknaden inom unionen.

(19)Det bör fastställas att rätten till bosättning i en annan medlemsstat får gälla såväl för anställda som för egenföretagare, liksom för att studera eller etablera sig utan att bedriva ekonomisk verksamhet.

(20)Familjemedlemmar bör även kunna bosätta sig tillsammans med den varaktigt bosatte i en annan medlemsstat för fortsatt familje- sammanhållning och för att den varaktigt bosatte inte skall hindras från att utnyttja sin rätt till bosättning. När det gäller familjemed- lemmar som kan tillåtas medfölja eller förena sig med varaktigt bo- satta, bör medlemsstaterna särskilt beakta situationen för vuxna barn med funktionshinder samt släktingar i rakt uppstigande led av första graden som är beroende av dem för sin försörjning.

(21)Den medlemsstat där den varaktigt bosatte avser att utöva sin rätt till bosättning bör kunna kontrollera om personen i fråga uppfyller villkoren för bosättning på dess territorium. Den bör också kunna

253

KAPITEL II

STÄLLNING SOM VARAKTIGT BOSATT I EN MEDLEMSSTAT

Artikel 4

Bosättningstid

1.En medlemsstat skall bevilja ställning som varaktigt bosatt till tredje- landsmedborgare som varit lagligen och oavbrutet bosatta inom dess ter- ritorium i fem år omedelbart före inlämnandet av den relevanta ansök- ningen.

2.Bosättningsperioder som grundar sig på de skäl som anges i artikel 3.2 e och f, skall inte beaktas vid beräkningen av den period som avses i punkt 1.

I de fall som omfattas av artikel 3.2 a, där den berörda tredjelands- medborgaren har erhållit ett uppehållstillstånd som gör det möjligt för honom/henne att beviljas ställning som varaktigt bosatt, får bosättnings- perioderna för studieändamål eller yrkesutbildning räknas till endast hälf- ten vid beräkningen av den period som avses i punkt 1.

3. Perioder av frånvaro från den berörda medlemsstatens territorium skall inte utgöra något avbrott i den period som avses i punkt 1 och skall beak- tas vid beräkningen av denna förutsatt att de är kortare än sex månader i följd och inte överstiger tio månader totalt inom den period som avses i punkt 1.

Om det finns särskilda och exceptionella orsaker av tillfällig karaktär får medlemsstaterna i överensstämmelse med sin nationella lagstiftning godta att en längre period av frånvaro än den som avses i första stycket inte skall utgöra något avbrott i den period som avses i punkt 1. I sådana fall skall medlemsstaterna inte beakta de relevanta perioderna av frånvaro vid be- räkningen av den period som avses i punkt 1.

Med avvikelse från det andra stycket får medlemsstaterna vid beräk- ningen av den totala period som avses i punkt 1 beakta perioder av frånva- ro när det gäller utstationering på grund av arbete, inklusive tillhandahål- lande av gränsöverskridande tjänster.

Prop. 2005/06:77

Bilaga 5

Artikel 5

Villkor för att förvärva ställning som varaktigt bosatt

1. Medlemsstaterna skall kräva att tredjelandsmedborgarna styrker att de för egen räkning och för de familjemedlemmar gentemot vilka de har för- sörjningsansvar förfogar över följande:

a)Stabila och regelbundna försörjningsmedel som är tillräckliga för att de skall kunna försörja sig själva och sina familjemedlemmar utan hjälp från systemet för socialt bistånd i den berörda medlemsstaten. Med- lemsstaterna skall bedöma dessa försörjningsmedel med hänsyn till vilken typ av medel det rör sig om och inkomsternas regelbundenhet,

257

Artikel 7	Prop. 2005/06:77
Förvärv av ställning som varaktigt bosatt	Bilaga 5
Förvärv av ställning som varaktigt bosatt
1. För att förvärva ställning som varaktigt bosatt skall tredjelands-
medborgaren lämna in en ansökan till de behöriga myndigheterna i den
medlemsstat där han/hon är bosatt. Ansökan skall åtföljas av dokumenta-
tion i enlighet med nationell lagstiftning som styrker att han/hon uppfyl-
ler villkoren i artiklarna 4 och 5 samt, i förekommande fall, av en giltig
resehandling eller en bestyrkt kopia av denna.
Den dokumentation som avses i det första stycket får även inbegripa
dokumentation i fråga om lämplig bostad.
2. De behöriga nationella myndigheterna skall skriftligen underrätta den
sökande om beslutet så snart som möjligt och under alla omständigheter
senast sex månader från det att ansökan lämnades in. Ett sådant beslut
skall meddelas den berörda tredjelandsmedborgaren enligt förfarandena
för detta i den nationella lagstiftningen.
Om prövningen av ansökan är av komplicerad natur, får tidsfristen i
första stycket i undantagsfall förlängas.
Den berörda personen skall dessutom underrättas om sina rättigheter
och skyldigheter enligt detta direktiv.
Följderna av att ett beslut inte har fattats när tidsfristen i denna be-
stämmelse löper ut skall regleras av den berörda medlemsstatens natio-
nella lagstiftning.
3. Om villkoren i artiklarna 4 och 5 är uppfyllda och om personen inte
utgör ett hot i den mening som avses i artikel 6, skall den berörda med-
lemsstaten bevilja tredjelandsmedborgaren i fråga ställning som varaktigt
bosatt.
Artikel 8
EG-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta

1.Ställning som varaktigt bosatt skall vara permanent om inte annat följer av artikel 9.

2.Medlemsstaterna skall till en varaktigt bosatt utfärda ett EG-uppe- hållstillstånd för varaktigt bosatta. Tillståndet skall gälla i minst fem år. Det skall, i förekommande fall på ansökan, förnyas automatiskt när det löper ut.

3.EG-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta kan utfärdas i form av ett klistermärke eller en separat handling. Det skall utfärdas i enlighet med reglerna och standardmodellen i rådets förordning (EG) nr 1030/2002 av den 13 juni 2002 om en enhetlig utformning av uppehållstillstånd för med-

259

borgare i tredje land.6 Under rubriken "typ av tillstånd" skall medlemssta- terna ange "varaktigt bosatt inom EG".

Artikel 9

Återkallande eller förlust av ställning som varaktigt bosatt

1. Varaktigt bosatta skall inte längre ha rätt att behålla ställning som varak- tigt bosatta i följande fall:

a)Om det har upptäckts att ställningen som varaktigt bosatt har förvär- vats genom bedrägeri.

b)Om ett utvisningsbeslut har fattats enligt villkoren i artikel 12.

c)Vid bortovaro från gemenskapens territorium under en period om tolv månader i följd.

2.Med avvikelse från punkt 1 c får medlemsstaterna föreskriva att borto- varo som överstiger tolv månader i följd eller som motiveras av särskilda eller exceptionella orsaker inte skall medföra återkallande eller förlust av ställning som varaktigt bosatt.

3.Medlemsstaterna får föreskriva att en varaktigt bosatt person inte längre skall ha rätt att behålla sin ställning som varaktigt bosatt om han/hon utgör ett hot mot den allmänna ordningen, med beaktande av hur allvarliga de brott är som han/hon har begått, men detta inte är ett skäl för utvisning enligt artikel 12.

4.En varaktigt bosatt person som varit bosatt i en annan medlemsstat i enlighet med kapitel III skall inte längre ha rätt att behålla sin ställning som varaktigt bosatt som förvärvats i den första medlemsstaten om en sådan ställning beviljats i en annan medlemsstat i enlighet med artikel 23.

Efter sex års bortovaro från territoriet för den medlemsstat som bevil- jade ställning som varaktigt bosatt, skall den berörda personen under inga omständigheter längre ha rätt att behålla sin ställning som varaktigt bo- satt i den medlemsstaten.

Med avvikelse från det andra stycket får den berörda medlemsstaten fastställa att den varaktigt bosatta personen av särskilda skäl får behålla sin ställning i den medlemsstaten vid bortovaro under en period som överstiger sex år.

5. När det gäller de fall som avses i punkt 1 c och i punkt 4 får de med- lemsstater som har beviljat ställning som varaktigt bosatt föreskriva ett förenklat förfarande för att återfå denna ställning.

Detta förfarande skall särskilt tillämpas på personer som har varit bosat- ta i en annan medlemsstat på grund av studier.

Villkoren och förfarandet för att återfå ställning som varaktigt bosatt skall fastställas i den nationella lagstiftningen.

6 EGT L 157, 15.6.2002, s. 1.

Prop. 2005/06:77

Bilaga 5

260

6. Återkallande eller förlust av ställning som varaktigt bosatt får aldrig	Prop. 2005/06:77
grunda sig på att ett EG-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta har löpt	Bilaga 5
ut.
7. Om återkallandet eller förlusten av ställning som varaktigt bosatt inte
leder till återsändande skall medlemsstaten tillåta den berörda personen
att stanna på dess territorium om han/hon uppfyller villkoren enligt den
nationella lagstiftningen och/eller inte utgör ett hot mot allmän ordning
eller säkerhet.

Artikel 10

Förfarandegarantier

1.Varje beslut om avslag på en ansökan om ställning som varaktigt bo- satt eller om återkallande av sådan ställning skall vara vederbörligen mo- tiverat. Ett sådant beslut skall meddelas den berörda tredje- landsmedborgaren enligt förfarandena för detta i den nationella lag- stiftningen. Av underrättelsen skall framgå vilka möjligheter den berörda personen har att överklaga och inom vilken tid överklagande kan ske.

2.Om en ansökan om ställning som varaktigt bosatt avslås, eller om denna ställning återkallas eller förloras eller uppehållstillståndet inte för- nyas, skall den berörda personen ha rätt att ansöka om rättslig prövning i den berörda medlemsstaten.

Artikel 11

Likabehandling

1. Varaktigt bosatta skall åtnjuta den behandling som en medlemsstats egna medborgare får i fråga om följande:

a)Tillträde till arbetsmarknaden och verksamhet som egenföretagare, under förutsättning att dessa verksamheter inte medför någon som helst offentlig myndighetsutövning, liksom anställnings- och arbets- villkor, inklusive uppsägnings- och lönevillkor.

b)Utbildning och yrkesutbildning, inklusive möjligheterna att få bidrag och stipendier för studier i enlighet med nationell lagstiftning.

c)Erkännande av yrkesutbildningsbevis, utbildningsbevis för teoretiska utbildningar och andra kvalifikationer i enlighet med relevanta natio- nella förfaranden.

d)Social trygghet, socialt bistånd och socialt skydd såsom dessa defini- erats i nationell lagstiftning.

e)Skatteförmåner.

261

f) Tillgång till varor och tjänster och leveranser av allmänt tillgängliga	Prop. 2005/06:77
varor och tjänster samt förfaranden för att erhålla bostad.	Bilaga 5

g)Föreningsfrihet och frihet att tillhöra en arbetstagar- eller arbets- givarorganisation eller någon annan organisation vars medlemmar ut- övar ett visst yrke, inklusive de förmåner som dessa typer av organi- sationer tillhandahåller, utan att åsidosätta nationella bestämmelser om allmän ordning och säkerhet.

h)Fritt tillträde till hela den berörda medlemsstatens territorium, inom de gränser som fastställs i nationell lagstiftning av säkerhetsskäl.

2.När det gäller bestämmelserna i punkt 1 b, 1 d, 1 e, 1 f och 1 g får de berörda medlemsstaterna begränsa likabehandling till att gälla fall där den registrerade eller stadigvarande hemvisten för den varaktigt bosatta perso- nen eller familjemedlemmar för vilka han/hon söker bidrag befinner sig inom den berörda medlemsstatens territorium.

3.Medlemsstaterna får begränsa likabehandling i förhållande till egna medborgare i följande fall:

a)Medlemsstaterna får upprätthålla begränsat tillträde till anställning och verksamhet som egenföretagare i de fall där denna verksamhet i enlighet med befintlig nationell lagstiftning eller gemenskapslag- stiftning förbehålls egna medborgare, EU- eller EES-medborgare.

b)Medlemsstaterna får begära bevis på lämpliga språkkunskaper för till- träde till utbildning och yrkesutbildning. Tillträde till universitet får underkastas uppfyllande av särskilda utbildningskrav.

4.Medlemsstaterna får begränsa likabehandlingen i fråga om socialt bi- stånd och social trygghet till grundläggande förmåner.

5.Medlemsstaterna får besluta att bevilja kompletterande förmåner på de områden som avses i punkt 1.

Medlemsstaterna får även besluta att bevilja likabehandling på områden som inte omfattas av punkt 1.

Artikel 12

Skydd mot utvisning

1. Medlemsstaterna får fatta beslut om utvisning av en varaktigt bosatt tredjelandsmedborgare endast om han/hon utgör ett reellt och tillräckligt allvarligt hot mot allmän ordning eller säkerhet.

2. Beslutet i punkt 1 får inte grundas på ekonomiska överväganden.

3. Innan beslut om utvisning av en varaktigt bosatt fattas skall med-

lemsstaterna beakta

262

skapslagstiftningen, samt till tredjelandsmedborgare som är lagligt bosat- ta och som får arbetslöshetsunderstöd i den berörda staten.

4.Genom undantag från bestämmelserna i punkt 1 får medlemsstaterna begränsa det totala antalet personer som skall ha rätt till bosättning, under förutsättning att sådana begränsningar redan fastställts för tredjelands- medborgarnas tillträde i den befintliga lagstiftningen vid tidpunkten för antagandet av detta direktiv.

5.Detta kapitel gäller inte varaktigt bosatta personers bosättning i med- lemsstaterna

a)i egenskap av anställda som utstationerats av en tjänsteleverantör inom ramen för tillhandahållande av tjänster över gränserna,

b)i egenskap av leverantörer av tjänster över gränserna.

Medlemsstaterna får i enlighet med nationell lagstiftning besluta på vilka villkor varaktigt bosatta som önskar flytta till en andra medlemsstat och vara ekonomiskt verksamma som säsongsanställda, får vistas i den med- lemsstaten. Gränsarbetare får också omfattas av särskilda bestämmelser i den nationella lagstiftningen.

6. Detta kapitel påverkar inte tillämpningen av relevant gemen- skapslagstiftning om social trygghet för tredjelandsmedborgare.

Artikel 15

Villkor för bosättning i en annan medlemsstat

Prop. 2005/06:77

Bilaga 5

1. Så snart som möjligt och senast tre månader efter inresan i den andra medlemsstaten skall varaktigt bosatta lämna in en ansökan om uppehållstill- stånd hos den berörda medlemsstatens behöriga myndigheter.

Medlemsstaterna får godta att varaktigt bosatta lämnar in ansökan om
uppehållstillstånd till de behöriga myndigheterna i den andra medlems-
staten medan personen fortfarande är bosatt i den första medlemsstaten.
2. Medlemsstaterna får anmoda de berörda personerna att visa upp bevis
a) på stabila och regelbundna försörjningsmedel som är tillräckliga för
att de skall kunna försörja sig själva och sina familjemedlemmar utan
hjälp från systemet för socialt bistånd i den berörda medlemsstaten.
För var och en av de kategorier som anges i artikel 14.2 skall med-
lemsstaterna bedöma dessa försörjningsmedel med hänsyn till vilken
typ av medel det rör sig om och inkomsternas regelbundenhet, och får
beakta nivån för minimilöner och -pensioner,
b) på en sjukförsäkring avseende alla risker i den andra medlemsstaten
som de egna medborgarna i den berörda medlemsstaten normalt om-
fattas av.
3. Medlemsstaterna får kräva att tredjelandsmedborgare följer villkoren
för integrering i enlighet med nationell lagstiftning.	264

vändiga ändringar. Dessa ändringsförslag skall vara prioriterade enligt	Prop. 2005/06:77
artiklarna 4, 5, 9, 11 och kapitel III.	Bilaga 5
Artikel 25
Kontaktpunkter
Medlemsstaterna skall upprätta kontaktpunkter med ansvar för att ta
emot och överföra den information som anges i artiklarna 19.2, 22.2 och
23.1.
Medlemsstaterna skall upprätta ett lämpligt samarbete om det informa-
tions- och dokumentationsutbyte som anges i det första stycket.
Artikel 26
Införlivande
Medlemsstaterna skall sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra för-
fattningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den
23 januari 2006. De skall genast underrätta kommissionen om detta.
När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla en
hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de
offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall
varje medlemsstat själv utfärda.
Artikel 27
Ikraftträdande
Detta direktiv träder i kraft samma dag som det offentliggörs i Europeis-
ka unionens officiella tidning.
Artikel 28
Adressater
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna i enlighet med Fördraget om
upprättandet av Europeiska gemenskapen.
Utfärdat i Bryssel den 25 november 2003.
På rådets vägnar
G. Tremonti
Ordförande	270
	270

Sammanfattning av delbetänkandet om Familjeåterfö- rening och fri rörlighet för tredjelandsmedborgare (SOU 2005:15)

Prop. 2005/06:77

Bilaga 6

Sammanfattningen avser genomförandet av Rådets direktiv 2003/109/EG om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning

Rådets direktiv 2003/109/EG om varaktigt bosatta tredjelandsmedborg- ares ställning innebär att en ny rättsfigur, varaktigt bosatt tredjelands- medborgare, införs i svensk rätt. Om en tredjelandsmedborgare stadig- varande bott i en EU-stat i fem år kan han eller hon efter ansökan tillde- las en särskild status, ställning som varaktigt bosatt, i det landet. Med denna status skall tredjelandsmedborgaren tillförsäkras vissa rättigheter i det landet. Direktivet innebär vidare att den varaktigt bosatte ges en rätt till fri rörlighet inom EU. För svensk rätts del innebär det att nya be- stämmelser måste införas.

Utredningen föreslår att det i utlänningslagen intas ett nytt kapitel, kap. 1 a, som reglerar villkoren kring ställning som varaktigt bosatt i Sve- rige. Ställningen som varaktigt bosatt skall i första hand ges till den som har uppehållstillstånd för bosättning i Sverige och som har vistats här i minst fem år utan längre avbrott. För vissa särskilt angivna kategorier finns ett undantag från kravet på uppehållstillstånd för bosättning. Flyk- tingar och andra skyddsbehövande är undantagna från möjligheten att få ställning som varaktigt bosatt. För att få ställning som varaktigt bosatt skall den sökande visa att hans eller hennes försörjning är tryggad. Han eller hon får inte utgöra ett hot mot allmän ordning eller säkerhet.

Beviljad ställning som varaktigt bosatt i Sverige skall kunna återkallas om den varaktigt bosatte medvetet lämnat oriktiga uppgifter som varit av betydelse för att få ställningen eller medvetet förtigit omständigheter av sådan betydelse. Ställningen skall vidare återkallas om den varaktigt bo- satte utvisats ur riket, utgör ett hot mot allmän ordning, vistas utanför Sveriges eller unionens territorium i mer än ett respektive sex år eller får ställning som varaktigt bosatt i annan EU-stat.

De rättigheter som en varaktigt bosatt i Sverige, enligt EG-direktivet, skall åtnjuta så länge han eller hon bor i Sverige är i princip inte mera långtgående än de som redan gäller för den som har permanent uppe- hållstillstånd i Sverige. Skillnaden är att tredjelandsmedborgaren får en rätt att bosätta sig en annan EU-stat för att exempelvis arbeta.

De tredjelandsmedborgare som får ställning som varaktigt bosatta i en annan EU-stat kan på motsvarande sätt välja att flytta till Sverige. Utred- ningen föreslår bestämmelser som skall reglera villkoren för deras möj- ligheter att få uppehållstillstånd i Sverige. Bestämmelserna innebär att tredjelandsmedborgare med ställning som varaktigt bosatta i annan EU- stat och deras anhöriga ges samma möjligheter till uppehållstillstånd som EES-medborgare. Uppehållstillstånd skall därvid kunna vägras om utlän- ningen utgör ett hot mot allmän ordning eller säkerhet.

Uppehållstillstånd för varaktigt bosatta från annan EU-stat skall kunna återkallas enligt samma grunder som gäller för återkallelse av uppehålls- tillstånd för EES-medborgare. En ny bestämmelse i utlänningslagen före- slås som innebär att en person med ställning som varaktigt bosatt i annan EU-stat skall kunna utvisas från unionens territorium om han eller hon utgör ett allvarligt hot mot allmän ordning och säkerhet.

271

Lagförslag i delbetänkandet om Familjeåterförening och fri rörlighet för tredjelandsmedborgare (SOU 2005:15)

Lagförslaget avser genomförandet av rådets direktiv 2003/109/EG om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning

Prop. 2005/06:77

Bilaga 7

1 Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (1989:529)

Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (1989:529),

dels att 2 kap. 7 , 11 och 14 §§, 7 kap. 3 §, 11 kap. 3 och 6 §§ samt rubri- ken närmast före 11 kap. 3 § skall ha följande lydelse,

dels att det skall införas ett nytt kapitel, 1 a kap. samt nya bestämmelser, 1 kap. 1 a §, 2 kap. 2 a och 3 a §§ samt 4 kap. 11 a § av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap.

1 a §

Med tredjelandsmedborgare av- ses i denna lag en person som inte är svensk medborgare, medborgare i en EES-stat eller i Schweiz.

1 a kap.
1 §
I detta kapitel finns bestämmel-
ser om ställning som varaktigt bo-
satt	enligt	rådets	direktiv
2003/109/EG av den 25 november
2003 om varaktigt bosatta tredje-
landsmedborgares ställning.
2 §
Tredjelandsmedborgare			som har
uppehållstillstånd för bosättning i
Sverige, eller har ställning som var-
aktigt bosatt i EU-stat och uppe-
hållstillstånd i Sverige skall, om
förutsättningarna i 3–5 §§ är upp-
fyllda, efter ansökan få ställning
som varaktigt bosatt i Sverige.
Detsamma skall gälla tredje-
landsmedborgare som har uppe-
hållstillstånd i Sverige såsom an-
hörig till person med ställning som
varaktigt bosatt i EU-stat.
Denna bestämmelse är inte till-
lämplig på utlänningar som avses i
3 kap. 2 och 3 §§.
3 §
För att få ställning som varaktigt
bosatt skall den sökande oavbrutet				273

Beslut om visering, uppehålls-	7 §1
Beslut om visering, uppehålls-	Beslut om visering, uppehålls-
tillstånd och arbetstillstånd med-	tillstånd,	ställning som varaktigt
delas av Migrationsverket. Beslut	bosatt och arbetstillstånd meddelas
om visering och uppehållstillstånd	av Migrationsverket.		Beslut	om
får meddelas också av Utrikes-	visering och uppehållstillstånd får
departementet.	meddelas	också	av	Ut-
	rikesdepartementet.

Regeringen och, i den utsträckning regeringen föreskriver, Migra- tionsverket får ge andra myndigheter rätt att besluta om sådana tillstånd.

Regeringen får ge ett organ som är knutet till Sveriges exportråd rätt att besluta om visering.

11 §2

Om utlänningen har rest in i lan-	Om utlänningen har rest in i lan-
det, får ett uppehållstillstånd åter-	det, får ett uppehållstillstånd åter-
kallas	kallas
1. om han bedriver sådan verk-	1. om han bedriver sådan verk-
samhet som kräver arbetstillstånd	samhet som kräver arbetstillstånd
utan att ha sådant tillstånd,	utan att ha sådant tillstånd, eller
2. om han handlat på ett sådant
sätt att det finns allvarliga anmärk-
ningar mot hans levnadssätt, eller
3. om det med hänsyn till hans	2. om det med hänsyn till hans
tidigare verksamhet eller i övrigt	tidigare verksamhet eller i övrigt
kan antas att han kommer att be-	kan antas att han kommer att bedri-
driva sabotage, spioneri eller olovlig	va sabotage, spioneri eller olovlig
underrättelseverksamhet i Sverige	underrättelseverksamhet i Sverige
eller i något annat nordiskt land.	eller i något annat nordiskt land.

Återkallelse enligt första stycket får ske endast om frågan har väckts innan utlänningen har varit bosatt här i tre år med uppehållstillstånd.

Vid bedömningen av om ett up- pehållstillstånd bör återkallas för en utlänning som har rest in i Sverige skall hänsyn tas till utlänningens anknytning till det svenska samhället och till om andra humanitära skäl talar mot att tillståndet återkallas. Därvid skall särskilt beaktas utlän- ningens levnadsomständigheter och familjeförhållanden samt hur länge utlänningen har vistats i Sverige.

14 §3

Utöver vad som följer av 2 a kap. 3 § får regeringen meddela föreskrifter om

1.uppehållstillstånd för studier eller besök, och

2.uppehållstillstånd av humanitära skäl.

Regeringen får också meddela föreskrifter om att en ansökan om up- pehållstillstånd får bifallas om det följer av en överenskommelse med främmande stat, samt att uppehållstillstånd får återkallas för de utlänningar

1Senaste lydelse 2000:292.

2Senaste lydelse 1996:1379.

3Senaste lydelse 2002:1111

Prop. 2005/06:77

Bilaga 7

276

som omfattas av avtalet om ett Europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES) eller avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer även i andra fall än de som anges i 11 § första stycket.

Regeringen får också meddela föreskrifter om att uppehållstill- stånd får ges och återkallas avseen- de tredjelandsmedborgare med ställning som varaktigt bosatta i annan EU-stat och anhörig till så- dan utlänning.

4 kap.
	11 a §
	En	tredjelandsmedborgare		med
	ställning som varaktigt bosatt i
	annan EU-stat och som vistas i
	Sverige får utvisas från gemen-
	skapens territorium om han eller
	hon utgör ett allvarligt hot mot
	allmän ordning eller säkerhet.
	Utvisning enligt denna paragraf
	får beslutas av den domstol som
	handlägger brottmålet i samband
	med	att	tredjelandsmedborgaren
	döms för brott.
	Vid prövningen av om utvisning
	skall ske skall domstolen beakta hur
	länge bosättningen inom gemen-
	skapens territorium varat, tredje-
	landsmedborgarens ålder, följderna
	för tredjelandsmedborgaren			och
	dennes		familjemedlemmar	samt
	banden med bosättningslandet eller
	avsaknaden av band med ur-
	sprungslandet.
	En dom eller ett beslut om ut-
	visning från gemenskapens terri-
	torium skall innehålla förbud för
	tredjelandsmedborgaren att			åter-
	vända till territoriet under viss tid
	eller utan tidsbegränsning.
	Innan beslut enligt denna para-
	graf fattas skall yttrande i frågan
	inhämtas		från Migrationsverket
	som skall samråda med den stat i
	vilken	tredjelandsmedborgaren har
	sin ställning som varaktigt bosatt.
7 kap.
Migrationsverkets beslut i fråga	3 §4
	Migrationsverkets beslut i			fråga
om avvisning eller utvisning samt	om avvisning eller utvisning samt
om avslag på en ansökan om uppe-	om avslag på en ansökan om uppe-

Prop. 2005/06:77

Bilaga 7

4 Senaste lydelse 2000:292.

277

hållstillstånd eller om återkallelse		hållstillstånd eller om att få ställ-
av ett uppehållstillstånd får av ut-		ning som varaktigt bosatt eller om
länningen överklagas till Utlän-		återkallelse av ett uppehållstillstånd
ningsnämnden.	Migrationsverkets	eller av ställning som varaktigt bo-
beslut i fråga om arbetstillstånd		satt får av utlänningen överklagas
eller återkallelse	av arbetstillstånd	till Utlänningsnämnden. Migra-
får av utlänningen överklagas till		tionsverkets beslut i fråga om ar-
nämnden under	förutsättning att	betstillstånd eller	återkallelse av
frågan om tillstånd har behandlats		arbetstillstånd får	av utlänningen
i samband med ett beslut i fråga		överklagas till nämnden under förut-
om avvisning eller utvisning.		sättning att frågan om tillstånd har
		behandlats i samband med ett beslut
		i fråga om avvisning eller utvisning.

Utlänningsnämnden består av ordförande och övriga ledamöter till det antal regeringen bestämmer. För ordförande skall finnas ersättare. Leda- möter och ersättare för ordförande utses av regeringen. Ordförande och ersättare för ordförande skall vara jurister och ha erfarenhet av tjänstgöring som domare eller annan likvärdig erfarenhet.

	11 kap.
Motivering av beslut	Motivering av beslut, m.m.
	3 §5

Bestämmelserna i 20 § förvaltningslagen om motivering av beslut gäller även för beslut som meddelas i ärenden enligt denna lag, om inte något annat följer av andra eller tredje stycket.

Ett beslut i fråga om uppehålls-	Ett beslut i fråga om uppehålls-
tillstånd skall alltid innehålla de	tillstånd eller om ställning som
skäl som ligger till grund för be-	varaktigt bosatt skall alltid inne-
slutet.	hålla de skäl som ligger till grund
	för beslutet.

Vid beslut om visering eller arbetstillstånd får skälen som ligger till grund för beslutet utelämnas. En utlänning som omfattas av avtalet om ett Europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES) eller avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer, utan att vara medbor- gare i ett EES-land eller i Schweiz, har dock alltid rätt till motivering av ett beslut om visering om det går honom emot.

I ett ärende om uppehållstill- stånd eller om ställning som varak- tigt bosatt skall sökanden skriftli- gen underrättas om det beslut vari- genom ärendet avgörs.

I ett ärende om uppehållstill- stånd enligt 2 kap. 4 § eller som rör familjeåterförening mellan tredje- landsmedborgare enligt 2 kap. 4 b § första stycket 3 eller 4, skall sökan- den få underrättelse om det beslut varigenom ärendet avgörs senast inom nio månader från det att an- sökan lämnades in. Om särskilda skäl föreligger får tiden förlängas.

I ett ärende om att få ställning

5 Senaste lydelse 2001:60.

Prop. 2005/06:77

Bilaga 7

278

			som varaktigt bosatt enligt 1 a kap.
			skall sökanden få underrättelse om
			det beslut varigenom ärendet av-
			görs senast inom sex månader från
			det att ansökan lämnades in. Om
			särskilda skäl föreligger får tiden
			förlängas. Av underrättelsen	skall
			framgå innebörden av att ha ställ-
			ning som varaktigt bosatt.
			I ett ärende där en varaktigt bo-
			satt i annan EU-stat ansökt om att
			få uppehållstillstånd skall under-
			rättelse ske av det beslut varigenom
			ärendet avgörs senast inom fyra
			månader från det att ansökan läm-
			nades in. Tiden får förlängas med
			högst tre månader om det förelig-
			ger särskilda skäl. Sökanden skall i
			sådant fall få upplysning om att
			tiden kommer att förlängas.
			Vad som sagts i sjunde stycket
			gäller även när familjemedlemmar
			till en varaktigt bosatt i annan
			EU-stat ansöker om uppehållstill-
			stånd.
Socialnämnden skall på begäran			6 §6
Socialnämnden skall på begäran			Socialnämnden skall på begäran
av	regeringen,	Utlännings-	av regeringen, Utlänningsnämnden,
nämnden, Migrationsverket eller en			Migrationsverket eller en polis-
polismyndighet lämna ut uppgifter			myndighet lämna ut uppgifter om
om en utlännings personliga förhål-			en utlännings personliga förhållan-
landen, om uppgifterna behövs i ett			den, om uppgifterna behövs i ett
ärende	om uppehållstillstånd eller		ärende om uppehållstillstånd,	om
för verkställighet av ett beslut om			ställning som varaktigt bosatt eller
avvisning eller utvisning.			för verkställighet av ett beslut om
			avvisning eller utvisning.

Denna lag träder i kraft den

6 Senaste lydelse 2000:292.

Prop. 2005/06:77

Bilaga 7

279

Remissinstanser – delbetänkandet Familjeåterföre- ning och fri rörlighet för tredjelandsmedborgare (SOU 2005:15)

1.Riksdagens ombudsmän

2.Riksrevisionen

3.Kammarrätten i Stockholm

4.Länsrätten i Stockholms län

5.Länsrätten i Skåne län

6.Länsrätten i Göteborg

7.Justitiekanslern

8.Domstolsverket

9.Integrationsverket

10.Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning

11.Ombudsmannen mot etnisk diskriminering

12.Rikspolisstyrelsen

13.Ambassaden Damaskus

14.Ambassaden London

15.Ambassaden Nairobi

16.Migrationsverket

17.Utlänningsnämnden

18.Barnombudsmannen

19.Försäkringskassan

20.Handikappombudsmannen

21.Socialstyrelsen

22.Skatteverket

23.Centrala studiestödsnämnden

24.Arbetsmarknadsstyrelsen

25.Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet

26.Juridiska fakulteten vid Lunds universitet

27.Stockholms stad

28.Malmö kommun

29.Göteborgs kommun

30.Botkyrka kommun

31.Länsstyrelsen i Stockholms län

32.Amnesty International, Svenska sektionen

33.Caritas

34.Landsorganisationen (LO)

35.Rädda barnens Riksförbund

36.Samarbetsorganet för etniska organisationer i Sverige, SIOS

37.Svensk flyktinghjälp (SWERA)

38.Svenska kyrkans Församlingsförbund

39.Svenska Röda korset

40.Svenskt Näringsliv

41.Sveriges advokatsamfund

42.Sveriges Kommuner och Landsting

43.Sveriges Kristna Råd

44.Sveriges Muslimska Råd

45.Tjänstemännens Centralorganisation (TCO)

Prop. 2005/06:77

Bilaga 8

282

Lagrådsremissens om rörlighetsdirektivet lagförslag

Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)

Härigenom föreskrivs1 i fråga om utlänningslagen

dels att 1 kap. 1 §, 2 kap. 8 §, 8 kap. 1-3, 12 och 19 §§, 12 kap. 15 och 17 §§, 14 kap. 3 §, 17 kap. 1 § och 18 kap. 1 § skall ha följande lydelse,

dels att det skall införas ett nytt kapitel, 3 a kap., samt sex nya paragra- fer, 1 kap. 3 a §, 2 kap. 3 a §, 8 kap. 7 a, 17 a och 20 a §§ och 12 kap. 13 a § samt närmast före 1 kap. 3 a §, 2 kap. 3 a § och 8 kap. 7 a § nya ru- briker av följande lydelse.

Prop. 2005/06:77

Bilaga 9

Lydelse enligt SFS 2005:716

Föreslagen lydelse

1kap.

1 §

I denna lag finns föreskrifter om	I denna lag finns föreskrifter om
- lagens innehåll och vissa defini-	- lagens innehåll och vissa defini-
tioner (1 kap.),	tioner (1 kap.),
- villkor för att en utlänning skall	- villkor för att en utlänning skall
få resa in samt vistas och arbeta i	få resa in samt vistas och arbeta i
Sverige (2 kap.),	Sverige (2 kap.),
- visering (3 kap.),	- visering (3 kap.),
- flyktingar och skyddsbehövande	- uppehållsrätt (3 a kap.),
i övrigt (4 kap.),	- flyktingar och skyddsbehövande
- uppehållstillstånd (5 kap.),	i övrigt (4 kap.),
- arbetstillstånd (6 kap.),	- uppehållstillstånd (5 kap.),
- återkallelse av tillstånd (7 kap.),	- arbetstillstånd (6 kap.),
- avvisning och utvisning (8 kap.),	- återkallelse av tillstånd (7 kap.),
- kontroll- och tvångsåtgärder	- avvisning och utvisning (8 kap.),
(9 kap.),	- kontroll- och tvångsåtgärder
- förvar och uppsikt (10 kap.),	(9 kap.),
- hur en utlänning som hålls i för-	- förvar och uppsikt (10 kap.),
var skal behandlas (11 kap.),	- hur en utlänning som hålls i för-
- verkställighet av beslut om av-	var skall behandlas (11 kap.),
visning och utvisning (12 kap.),	- verkställighet av beslut om av-
- handläggningen av ärenden hos	visning och utvisning (12 kap.),
förvaltningsmyndigheterna m.m.	- handläggningen av ärenden hos
(13 kap.),	förvaltningsmyndigheterna m.m.
- överklagande av förvaltnings-	(13 kap.),
myndighets beslut (14 kap.),	- överklagande av förvaltnings-
- nöjdförklaring (15 kap.),	myndighets beslut (14 kap.),

283

migrationsdomstolar och Migra-	- nöjdförklaring (15 kap.),
tionsöverdomstolen (16 kap.),	migrationsdomstolar och Migra-
- skyldighet att lämna uppgifter	tionsöverdomstolen (16 kap.),
(17 kap.),	- skyldighet att lämna uppgifter
- offentligt biträde (18 kap.),	(17 kap.),
- kostnadsansvar (19 kap.),	- offentligt biträde (18 kap.),
- bestämmelser om straff m.m.	- kostnadsansvar (19 kap.),
(20 kap.),	- bestämmelser om straff m.m.
- tillfälligt skydd (21 kap.),	(20 kap.),
- tribunalvittnen (22 kap.), och	- tillfälligt skydd (21 kap.),
- särskilda bemyndiganden	- tribunalvittnen (22 kap.), och
(23 kap.).	- särskilda bemyndiganden
	(23 kap.).
	EES-stat och EES-medborgare
	3 a §
	Med EES-stat avses en stat som
	omfattas av avtalet om Europeiska
	ekonomiska samarbetsområdet
	(EES).
	Med EES-medborgare avses i
	denna lag en utlänning som är
	medborgare i en EES-stat.

2 kap.

Uppehållsrätt

3 a §

Bestämmelser om uppehållsrätt för EES-medborgare och deras familjemedlemmar finns i 3 a kap.

8 §

Kraven på pass, visering, uppe- hållstillstånd och arbetstillstånd enligt 1, 3, 5 och 7 §§ för inresa, vistelse och arbete gäller inte med- borgare i Danmark, Finland, Island eller Norge. Kraven på uppehålls- tillstånd och arbetstillstånd gäller inte för EES-medborgare och de- ras familjemedlemmar som har uppehållsrätt. Kravet på arbetstill- stånd gäller inte för en utlänning som har permanent uppehållstill- stånd.

Undantag från kravet på pass för inresa gäller dock endast för en sådan medborgare som avses i första stycket som reser eller har rest in i Sverige direkt från en Schengenstat.

Prop. 2005/06:77

Bilaga 9

284

sådana som avses i 7 kap. 6 § eller beslutet om avvisning eller utvisning						Prop. 2005/06:77
har grundats på att utlänningen inte har följt gällande bestämmelser om						Bilaga 9
en utlännings inresa eller vistelse i den staten.
En EES-medborgare får inte av-
visas enligt första stycket 1, om
han eller hon på annat sätt än ge-
nom innehav av pass styrka sin
identitet. Detsamma skall gälla en
EES-medborgares			familjemedlem
som	inte	själv	är	EES-
medborgare.
En EES-medborgare och hans
eller	hennes	familjemedlem			får
inte avvisas enbart på den grun-
den att han eller hon inte uppfyller
vad	som sägs	i artikel		5.1	c i

Schengenkonventionen i fråga om tillräckliga medel för uppehälle.

2 §

En utlänning får avvisas

1.om det kan antas att han eller hon kommer att sakna tillräckliga me- del för vistelsen i Sverige eller i något annat nordiskt land som han eller hon tänker besöka eller för hemresan,

2.om det kan antas att han eller hon under vistelsen i Sverige eller i något annat nordiskt land inte kommer att försörja sig på ett ärligt sätt eller kommer att bedriva verksamhet som kräver arbetstillstånd, utan att han eller hon har ett sådant tillstånd,

3.om han eller hon på grund av tidigare frihetsstraff eller någon annan särskild omständighet kan antas komma att begå brott i Sverige eller i något annat nordiskt land,

4.om han eller hon på grund av tidigare verksamhet eller i övrigt kan antas komma att bedriva sabotage, spioneri eller olovlig underrättelse- verksamhet i Sverige eller i något annat nordiskt land, eller

5.om det med stöd av lagen (1996:95) om vissa internationella sank- tioner har föreskrivits att han eller hon får avvisas.

En utlänning får avvisas även i andra fall när det har begärts av den centrala utlänningsmyndigheten i ett annat nordiskt land och det kan an- tas att han eller hon annars beger sig till det landet.

Första stycket 1 gäller inte för en EES-medborgare och hans eller hennes familjemedlemmar. Avvis- ning får dock ske, av andra än arbetstagare, egenföretagare, ar- betssökande samt deras familje- medlemmar, om han eller hon ef- ter inresan i Sverige visar sig ut- göra en belastning för biståndsy- stemet enligt socialtjänstlagen (2001:453).

289

Prop. 2005/06:77 Bilaga 9

Förslag till lag om ändring i lagen (1991:572) om särskild ut- länningskontroll

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1991:572) om särskild utlännings- kontroll skall ha följande lydelse.

Lydelse enligt SFS 2005:720	Föreslagen lydelse
	5 §2
I ärenden enligt denna lag gäller	I ärenden enligt denna lag gäller
följande föreskrifter i utlännings-	följande föreskrifter i utlännings-
lagen (2005:716) i tillämpliga de-	lagen (2005:716) i tillämpliga de-
lar:	lar:
1 kap. 13 § om skyndsam hand-	1 kap. 13 § om skyndsam hand-
läggning,	läggning,
8 kap. 20 § om tillstånd till kort	8 kap. 7 a § om utvisning av ut-
besök,	länningar med permanent uppe-
9 kap. 8 § om fotografi och fing-	hållsrätt, EES-medborgare som
eravtryck,	har vistats i Sverige under de tio
10 kap. 4 § andra stycket, 5 §, 7	närmast föregående åren och
§ första stycket, 8-17 §§ om förvar	EES-medborgare som är barn,
och uppsikt,	8 kap. 17 a § om sådana hänsyn
12 kap. 1-5 och 21-23 §§ om	som skall tas till anknytningen till
verkställighet av beslut om utvis-	Sverige, om fråga uppkommit om
ning,	utvisning av en EES-medborgare
13 kap. 2-7 §§ om muntlig	eller en sådan utlännings familje-
handläggning i ärenden om förvar	medlem,
eller uppsikt,	8 kap. 20 § om tillstånd till kort
13 kap. 11 § om tolkersättning,	besök,
13 kap. 12 § om rättelse av be-	8 kap. 20 a § om regeringens
slut på grund av oriktig uppgift,	möjlighet att helt eller delvis upp-
14 kap. 13 § om överklagande,	häva ett förbud att återvända till
16 kap. 1 § andra och tredje	Sverige som meddelats en EES-
styckena om Migrationsöverdoms-	medborgare eller hans eller hen-
tolen,	nes familjemedlem,
17 kap. 1 och 2 §§ om skyldig-	9 kap. 8 § om fotografi och fing-
het att lämna uppgifter, samt	eravtryck,
19 kap. 1-4 §§ om kostnadsan-	10 kap. 4 § andra stycket, 5 §, 7
svar.	§ första stycket, 8-17 §§ om förvar
	och uppsikt,
	12 kap. 1-5 §§, 13 a §, 15 §
	andra stycket och 21-23 §§ om
	verkställighet av beslut om utvis-
	ning,
	13 kap. 2-7 §§ om muntlig
	handläggning i ärenden om förvar
	eller uppsikt,
2 Senaste lydelse 2005:720	295

Lagrådsremissens om varaktigt bosatta lagförslag

Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)

Härigenom föreskrivs1 i fråga om utlänningslagen (2005:716),

dels att 1 kap. 1 §, 2 kap. 3 och 4 §§, 5 kap. 17 och 23 §§, 7 kap. 9 §, 13 kap. 9 och 10 §§, 14 kap. 3 § och 17 kap. 1 § samt rubriken närmast före 13 kap. 10 § skall ha följande lydelse,

dels att det skall införas ett nytt kapitel, 5 a kap., samt fyra nya para- grafer, 1 kap. 4 a och 4 b §§, 5 kap. 2 a och 16 a §§, samt närmast före 1 kap. 4 a och 4 b §§, samt 5 kap. 16 a § nya rubriker av följande lydelse.

Lydelse enligt lagrådsremiss den 8	Föreslagen lydelse
december 2005 om genomförandet
av EG-direktivet om unionsmed-
borgares rörlighet inom EU

1kap.

1§

I denna lag finns föreskrifter om

-lagens innehåll, vissa defini- tioner och allmänna bestämmelser (1 kap.),

-villkor för att en utlänning skall få resa in i samt vistas och arbeta i Sverige (2 kap.),

-visering (3 kap.),

-uppehållsrätt (3 a kap.)

-flyktingar och skyddsbehövan- de i övrigt (4 kap.),

-uppehållstillstånd (5 kap.),

-arbetstillstånd (6 kap.),

-	återkallelse	av	tillstånd
(7 kap.),
-	avvisning	och	utvisning
(8 kap.),

-kontroll- och tvångsåtgärder (9 kap.),

-förvar och uppsikt avseende utlänningar (10 kap.),

-. hur en utlänning som hålls i förvar skall behandlas (11 kap.),

-verkställighet av beslut om av-

I denna lag finns föreskrifter om

-lagens innehåll, vissa defini- tioner och allmänna bestämmelser (1 kap.),

-villkor för att en utlänning skall få resa in i samt vistas och arbeta i Sverige (2 kap.),

-visering (3 kap.),

-uppehållsrätt (3 a kap.)

-flyktingar och skyddsbehövan- de i övrigt (4 kap.),

-uppehållstillstånd (5 kap.),

-tredjelandsmedborgares ställ- ning som varaktigt bosatt i Sverige (5 a kap.),

-arbetstillstånd (6 kap.),

-	återkallelse	av	tillstånd
(7 kap.),
-	avvisning	och	utvisning
(8 kap.),

-kontroll- och tvångsåtgärder (9 kap.),

-förvar och uppsikt avseende utlänningar (10 kap.),

-hur en utlänning som hålls i förvar skall behandlas (11 kap.),

-verkställighet av beslut om av-

Prop. 2005/06:77

Bilaga 10

1 Jfr rådets direktiv 2003/109/EG av den 25 november 2003 om varaktigt bosatta tredje-	298
landsmedborgares ställning (EUT L 16, 23.01.2004, s 44, Celex nr 32003L0109).

visning och utvisning (12 kap.),		visning och utvisning (12 kap.),
-	handläggningen av ärenden	-	handläggningen av ärenden
hos	förvaltningsmyndigheterna,	hos	förvaltningsmyndigheterna,
m.m. (13 kap.),		m.m. (13 kap.),
- överklagande av förvaltnings-		- överklagande av förvaltnings-
myndighets beslut (14 kap.),		myndighets beslut (14 kap.),
- nöjdförklaring (15 kap.),		- nöjdförklaring (15 kap.),
- migrationsdomstolar och Mi-		- migrationsdomstolar och Mi-
grationsöverdomstolen (16 kap.),		grationsöverdomstolen (16 kap.),
-skyldighet att lämna uppgifter		-skyldighet att lämna uppgifter
(17 kap.),		(17 kap.),
- offentligt biträde (18 kap.),		- offentligt biträde (18 kap.),
- kostnadsansvar (19 kap.),		- kostnadsansvar (19 kap.),
- bestämmelser om straff m.m.		- bestämmelser om straff m.m.
(20 kap.),		(20 kap.),
- tillfälligt skydd (21 kap.), och		- tillfälligt skydd (21 kap.), och
-	särskilda bemyndiganden	-	särskilda bemyndiganden
(22 kap.).		(22 kap.).
		EU-stat
		4 a §
		Med EU-stat avses i denna lag
		en stat som ingår i Europeiska
		unionen (EU).
		Tredjelandsmedborgare
		4 b §
		Med tredjelandsmedborgare av-
		ses i denna lag en person som inte
		är medborgare i en EU-stat, i en
		annan EES-stat eller i Schweiz.
Lydelse enligt SFS 2005:716		Föreslagen lydelse

2kap.

3§

Visering är ett tillstånd att resa in i och vistas i Sverige under en viss kortare tid. En utlänning som reser in i eller vistas i Sverige skall ha visering, om han eller hon inte har uppehållstillstånd.

Prop. 2005/06:77

Bilaga 10

299

	4 §	Prop. 2005/06:77
Uppehållstillstånd är ett tillstånd	Uppehållstillstånd är ett tillstånd	Bilaga 10
att vistas i Sverige under viss tid	att vistas i Sverige under viss tid
(tidsbegränsat uppehållstillstånd)	(tidsbegränsat uppehållstillstånd)
eller utan tidsbegränsning (perma-	eller utan tidsbegränsning (perma-
nent uppehållstillstånd). Den som	nent uppehållstillstånd). Den som
har uppehållstillstånd får, om vill-	har uppehållstillstånd eller ett EG-
koret i 1 § är uppfyllt, resa in i	uppehållstillstånd för varaktigt
Sverige.	bosatta får, om villkoret i 1 § är
	uppfyllt, resa in i Sverige.

5 kap.

2 a §

Permanent uppehållstillstånd skall ges till den som beviljats ställning som varaktigt bosatt i Sverige.

Rätt för tredjelandsmedborgare att på nytt få uppehållstillstånd

16 a §

En tredjelandsmedborgare som har ställning som varaktigt bosatt i Sverige och som på grund av vistelse utanför Sverige förlorat sitt uppehållstillstånd skall ges ett nytt uppehållstillstånd om han eller hon återvänder till Sverige för att bosätta sig här.

Lydelse enligt lagrådsremiss den 1 Föreslagen lydelse december 2005 om genomförandet

av EG-direktivet om rätt till famil- jeåterförening samt vissa frågor om handläggning och DNA-analys vid familjeåterförening

17 §

Vid prövningen av en ansökan om uppehållstillstånd enligt detta kapi- tel skall det, utom i fall som avses i 1, 2, 3 eller 4 §, särskilt beaktas om den sökande gjort sig skyldig till brottslighet eller brottslighet i förening med annan misskötsamhet. Vid prövning av uppehållstillstånd enligt 3 a § första stycket 1 och andra stycket skall det särskilt beaktas om utlän- ningen eller utlänningens barn kan antas bli utsatt för våld eller för annan allvarlig kränkning av sin frihet eller frid, om uppehållstillstånd skulle beviljas.

Uppehållstillstånd enligt 3 § första stycket 2 eller 3 och 3 a § andra stycket får beviljas endast efter medgivande också av den förälder till vilken anknytning inte åberopas, om den föräldern har del i vårdnaden av barnet.

Uppehållstillstånd skall inte be-

300

Migrationsverkets beslut får överklagas till en migrationsdom- stol, om beslutet innebär

- avslag på en ansökan om visering eller återkallelse av visering för en utlänning som är familjemedlem till en EES-medborgare, utan att själv vara EES-medborgare,

- avvisning eller utvisning,

- avslag på en ansökan om uppe- hållstillstånd, eller

- återkallelse av ett uppehållstill- stånd.

ga om visering eller arbetstill- stånd.

Ett beslut i fråga om uppehålls- tillstånd skall alltid innehålla de skäl som ligger till grund för be- slutet.

landsmedborgares ställning som varaktigt bosatt i Sverige samt i fråga om visering eller arbets- tillstånd.

10 §

Ett beslut i fråga om uppehålls- tillstånd eller om tredjelandsmed- borgares ställning som varaktigt bosatt i Sverige skall alltid inne- hålla de skäl som ligger till grund för beslutet.

Vid beslut om visering eller arbetstillstånd får skälen som ligger till grund för beslutet utelämnas. En utlänning har dock alltid rätt till moti- vering av ett beslut i fråga om visering, om beslutet går utlänningen emot och utlänningen omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samar- betsområdet (EES) eller av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlig- het för personer, utan att vara medborgare i ett EES-land eller i Schweiz.

Lydelse enligt lagrådsremiss den 8	Föreslagen lydelse
december 2005 om genomförandet
av EG-direktivet om unionsmed-
borgares rörlighet inom EU

14kap.

3 §

Migrationsverkets beslut får överklagas till en migrationsdom- stol, om beslutet innebär

- avslag på en ansökan om visering eller återkallelse av visering för en utlänning som är familjemedlem till en EES-medborgare, utan att själv vara EES-medborgare,

- avvisning eller utvisning,

- avslag på en ansökan om uppe- hållstillstånd eller om tredje- landsmedborgares ställning som varaktigt bosatt i Sverige, eller

- återkallelse av ett uppehållstill- stånd eller av tredjelandsmedbor- gares ställning som varaktigt bo- satt i Sverige.

Prop. 2005/06:77

Bilaga 10

305

	Lagrådets yttrande	Prop. 2005/06:77
	Lagrådets yttrande	Bilaga 11
		Bilaga 11
	Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2006-01-19
	Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt-Åke Nilsson, regeringsrådet Stefan
	Ersson och justitierådet Lars Dahllöf.

Enligt en lagrådsremiss den 8 december 2005 (Utrikesdepartementet) om genomförande av EG-direktivet om unionsmedborgares rörlighet inom EU har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till

1.lag om ändring i utlänningslagen (2005:716),

2.lag om ändring i lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll,

3.lag om ändring i lagen (2001:82) om svenskt medborgarskap.

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn Henrik Hedberg, biträdd av kanslirådet Catrin Lidbom.

Enligt en annan lagrådsremiss den 8 december 2005 (Utrikesdepartemen- tet) om genomförande av EG-direktivet om varaktigt bosatta tredje- landsmedborgares ställning har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716).

Det sistnämnda förslaget har inför Lagrådet föredragits av kammarrätts- assessorn Ingrid Utne, biträdd av departementssekreteraren

Johanna Peyron.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Lagrådet har tidigare behandlat ett remitterat förslag till ändringar i den utlänningslag som skall träda i kraft den 31 mars 2006. Det förslaget rör- de uppehållstillstånd för familjeåterförening. De båda nu remitterade för- slagen om unionsmedborgares rörlighet inom EU (fortsättningsvis be- tecknat Lr 1) och om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning (fortsättningsvis betecknat Lr 2) har flera beröringspunkter och lagför- slagen i Lr 2 bygger i flera fall på författningsförslag i Lr 1. Lagrådet behandlar därför de remitterade förslagen i ett gemensamt yttrande.

Förslaget till lag om ändring i den nya utlänningslagen

Försörjningskraven

3 a kap. 3 § 4 samt 5 a kap. 2 §

Enligt den föreslagna lydelsen av 3 a kap. 3 § 4 i Lr 1 har en EES- medborgare uppehållsrätt bl.a. om han eller hon har tillräckliga tillgångar för sin och sina familjemedlemmars försörjning och har en heltäckande sjukförsäkring som gäller i Sverige. Uppehållsrätten finns så länge vill- koren är uppfyllda.

307

För att en tredjelandsmedborgare skall beviljas ställning som varaktigt bosatt i Sverige skall, enligt den föreslagna lydelsen av 5 a kap. 2 § i Lr 2, sökanden fullt ut kunna försörja sig och sin familj med egna medel så att grundläggande behov av uppehälle och bostad är tillgodosedda.

Krav på förmåga att kunna försörja sig och sin familj uppställs således såväl när fråga är om en EES-medborgare har uppehållsrätt som vid en prövning av om en tredjelandsmedborgare skall beviljas ställning som här varaktigt bosatt. Bestämmelserna har dock utformats på olika sätt. Den prövning som skall göras i de båda fallen bör också ha en något oli- ka inriktning, eftersom uppehållsrätten föreligger så länge villkoren är uppfyllda, medan ställningen som varaktigt bosatt skall beviljas om sö- kanden uppfyller villkoren. En ställning som varaktigt bosatt kan därefter inte återkallas eller på annat sätt gå förlorad därför att kravet på försörj- ningsförmåga inte längre är uppfyllt. Medan prövningen beträffande en EES-medborgare avser att utröna om medborgaren vid det aktuella till- fället har tillräckliga tillgångar måste prövningen beträffande tredje- landsmedborgare även inbegripa en prövning av den långsiktiga försörj- ningsförmågan.

Enligt Lagrådets mening bör skillnaden i de krav som uppställs beträf- fande försörjningsförmågan för att uppehållsrätt skall föreligga respekti- ve för att ställning som varaktigt bosatt skall beviljas, belysas i författ- ningskommentaren.

Vistelsebegreppet

3 a kap. 5 - 8 §§, 5 a kap. 1 § och 6 § 4 och 5 samt 8 kap. 7 a § andra stycket

Begreppet vistelse/vistas återfinns på åtskilliga ställen i lagen, se t.ex. 1 kap. 1 §, 2 kap. 1, 3, 5, 8, och 9 §§ samt 3 kap. 1, 2, och 4 §§. I vissa fall har i stället begreppet uppehålla sig använts, se 8 kap. 7 §, 9 kap. 9 § och 20 kap. 1, 2 och 7 §§. Begreppet bosatt, se t.ex. 4 kap. 5 § 4, 5 kap. 3 § och 7 kap. 7 §, torde främst användas beträffande någon som vistats un- der längre tid eller haft för avsikt att stanna kvar under längre tid. Dock har i lagen även långa vistelser med permanent uppehållstillstånd i vissa fall benämnts vistelse, se t.ex. 8 kap. 12 §, där det anges att en utlänning får utvisas enligt 8 § endast när det finns synnerliga skäl, om han eller hon hade vistats i Sverige med permanent uppehållstillstånd sedan minst fyra år när åtal väcktes.

De olika begrepp som används för att beskriva att någon fysiskt befinner sig eller har befunnit sig i Sverige eller i annat land torde kunna leda till problem vid tillämpningen. Än större problem torde det ibland vara att avgöra i vilka fall en vistelse skall anses avbruten.

Av 3 a kap. 5 - 8 §§ i den föreslagna lagtexten (Lr 1) framgår bl.a. att en EES-medborgare och en sådan medborgares familjemedlem, som har vistats lagligt i Sverige utan avbrott under minst fem år har permanent uppehållsrätt (beträffande en sådan medborgares familjemedlem gäller

Prop. 2005/06:77

Bilaga 11

308

detta dock endast om denne vistats med medborgaren) samt att tillfälliga vistelser utanför Sverige, vilka föranletts av vissa angivna skäl, inte skall medföra att vistelsen i Sverige skall anses avbruten. Av 8 § framgår bl.a. att permanent uppehållsrätt kan upphöra endast om utlänningen har vis- tats utanför Sverige i mer än två på varandra följande år.

Beträffande den tid som en EES-medborgare eller dennes familje- medlem skall ha lagligt vistats i Sverige utan avbrott för att permanent uppehållsrätt skall föreligga, har sålunda angetts i vilka fall en kortare vistelse utomlands, som föranletts av vissa angivna skäl, inte skall med- föra att vistelsen här skall anses avbruten och därmed i viss mån indirekt när så skall anses vara fallet. Däremot har inget angetts om i vilka fall den i 8 § angivna vistelsen skall anses avbruten.

I 5 a kap. 1 § i den föreslagna lagtexten (Lr 2) anges att en ansökan från en tredjelandsmedborgare om ställning som varaktigt bosatt i Sverige skall beviljas om sökanden har vistats i Sverige utan avbrott under minst fem år och viss annan förutsättning samtidigt är uppfylld. Vidare anges att vistelse utanför Sverige under kortare tid än sex månader i följd och inte mer än tio månader sammanlagt under femårsperioden inte skall an- ses vara avbrott i vistelsen.

Även beträffande den tid som en tredjelandsmedborgare skall ha vistats i Sverige utan avbrott för att kunna beviljas ställning som varaktigt bosatt här har sålunda angetts i vilka fall nämnda tid inte skall anses avbruten vid kortare vistelser utanför Sverige. Här har dock inte föreskrivits att skälen för utlandsvistelsen skall beaktas.

Av 5 a kap. 6 § 4 och 5 i den föreslagna lagtexten (Lr 2) framgår att ställning som varaktigt bosatt i Sverige skall återkallas bl.a. om den som beviljats sådan ställning har vistats utanför Europeiska unionens med- lemsstaters territorier under tolv månader i följd eller har vistats utanför Sveriges territorium under sex år i följd. Vidare framgår av 8 kap. 7 a § andra stycket i den föreslagna lagtexten (Lr 1) att en EES-medborgare som har vistats i Sverige under de tio närmast föregående åren får utvisas endast om beslutet är oundgängligen nödvändigt av hänsyn till allmän säkerhet.

Beträffande dessa sistnämnda vistelser anges inte i vilka fall de skall an- ses avbrutna. Detta medför att tvekan kan uppkomma om t.ex. den i 5 a kap. 6 § 5 angivna tiden av vistelse utanför Sverige skall anses avbruten om utlänningen uppehållit sig i Sverige under ett kortare besök här lik- som om den i 8 kap. 7 a § andra stycket angivna tioårsperioden skall an- ses avbruten om utlänningen uppehållit sig utanför Sverige under en kor- tare tid, t.ex. under en vecka eller en månad.

Önskvärt vore att alla tillfälliga avbrott i en kvalificerande vistelse kunde behandlas på samma sätt, oberoende av i vilket sammanhang som kravet på viss vistelsetid uppställts. Om detta inte bedöms vara möjligt bör en- ligt Lagrådets mening klargöras vad som i olika fall avses gälla då tillfäl- liga avbrott görs i en angiven vistelsetid.

Prop. 2005/06:77

Bilaga 11

309

	Prop. 2005/06:77
EES-medborgares uppehållsrätt	Bilaga 11
3 a kap. 1 och 9 §§
Enligt 2 kap. 5 § i lagens nuvarande lydelse skall en utlänning som vistas
i Sverige mer än tre månader ha uppehållstillstånd, om inte visering har
beviljats för längre tid.
Av bestämmelsen framgår att en utlänning i princip har rätt att vistas här
i landet i tre månader utan uppehållstillstånd. I EG-direktivet om uni-
onsmedborgares rörlighet inom EU anges två former av rätt till vistelse
utan tillstånd vilka båda benämns uppehållsrätt, dels uppehållsrätt i högst
tre månader (artikel 6) dels uppehållsrätt för längre tid än tre månader
(artikel 7).
Eftersom rätt för en utlänning att vistas i Sverige i tre månader utan up-
pehållstillstånd redan föreligger är det endast den uppehållsrätt som an-
ges i artikel 7 i direktivet som nu avses bli införd.
I den föreslagna lydelsen av 3 a kap. 1 § (Lr 1) anges att med uppehålls-
rätt avses en rätt för EES-medborgare och deras familjemedlemmar att
vistas i Sverige utan uppehållstillstånd i enlighet med vad som sägs i 3 a
kap.
För att markera att denna nya rätt innebär en rätt att vistas här mer än tre
månader utan uppehållstillstånd föreslår Lagrådet att orden "mer än tre
månader" införs i lagtexten efter ordet "Sverige".
I den föreslagna lydelsen av 3 a kap. 9 § (Lr 1) anges att en EES-
medborgare som har uppehållsrätt och en familjemedlem till en sådan
medborgare som har uppehållsrätt skall registrera sig respektive ansöka
om uppehållskort senast tre månader efter det att han eller hon kom till
Sverige.
Eftersom en sådan registrering eller ansökan endast aktualiseras i fall då
utlänningen avser att stanna i Sverige mer än tre månader föreslår Lagrå-
det att tillägg av denna innebörd görs i den föreslagna lagtexten.
Verkställighet i vissa fall
12 kap. 13 a § och 15 § fjärde stycket
De angivna bestämmelserna som föreslås bli införda i 12 kap. (Lr 1) in-
nebär att om en EES-medborgare eller dennes familjemedlem överklagat
ett beslut om avvisning eller utvisning och i samband med överklagandet
yrkat inhibition av beslutet får detta inte verkställas innan frågan om in-
hibition har prövats. Vidare föreskrivs att verkställighet av ett beslut om
avvisning eller utvisning av en EES-medborgare eller dennes familje-
medlem får ske tidigast fyra veckor från den dag EES-medborgaren eller

310

dennes familjemedlem tagit del av beslutet om det inte finns synnerliga	Prop. 2005/06:77
skäl mot det.	Bilaga 11
Enligt Lagrådets mening bör det, för att underlätta tillämpningen, klar-
göras vad som skall gälla vid upprepade framställningar om inhibition.
Vidare bör det enligt Lagrådets mening klargöras om med "tagit del av
beslutet" avses krav på att delgivning av beslutet har skett i den mening
som avses i delgivningslagen (1970:428) eller om här avses det samma
som i 23 § förvaltningslagen (1986:223) respektive 6 a § förvaltnings-
processlagen (1971:291) uttrycks med att klaganden "fick del av beslu-
tet".
Övriga frågor (Lr 2)
5 a kap.
5 §
I paragrafen föreslås att ett EG-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta
skall utfärdas för den som beviljats ställning som varaktigt bosatt i Sveri-
ge. Vidare föreslås att regeringen eller efter regeringens bemyndigande
Migrationsverket skall få meddela ytterligare föreskrifter om sådana up-
pehållstillstånd.
Enligt Lagrådets mening är innehållet i den föreslagna paragrafen av så-
dan karaktär att det inte kräver lagform. Inte heller torde det föreslagna
bemyndigandet behövas.
9 §
Regeringen eller efter regeringens bemyndigande Migrationsverket före-
slås genom paragrafen få meddela föreskrifter om att andra myndigheter
skall ha rätt att besluta i ärenden om ställning som varaktigt bosatt i Sve-
rige.
Av lagrådsremissen framgår att det är Migrationsverket som skall pröva
och besluta i frågor om en tredjelandsmedborgares ställning som varak-
tigt bosatt i Sverige. Däremot framgår inte och har inte heller framkom-
mit under föredragningen inför Lagrådet vilka andra myndigheter som
skulle kunna pröva en sådan fråga eller att ett behov av sådan prövning
skulle föreligga.
Lagrådet förordar mot denna bakgrund att paragrafen får utgå.
10 §
Genom paragrafen föreslås att Migrationsverket skall underrätta en an-
nan EU-stat om vissa av verket meddelade beslut.

311

Genomförande av EG-direktiven om	Prop.
unionsmedborgares rörlighet inom EU och	2005/06:77
om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares
ställning


1.3	Förslag till lag om ändring i lagen (2001:82) om		Prop. 2005/06:77
	svenskt medborgarskap
Härigenom föreskrivs att 20 § lagen (2001:82) om svenskt medborgar-
skap skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse

6.7.9	Förvärv av ställning som varaktigt bosatt i den andra	Prop. 2005/06:77
	medlemsstaten

7.9.6	Följder av att ett beslut inte fattas inom handläggningsti-	Prop. 2005/06:77
	den

tid. Om den berörda personen underlåter att uppfylla detta krav får	Prop. 2005/06:77
denne åläggas proportionerliga och icke-diskriminerande sanktioner.	Bilaga 1

ga tillgångar för att kunna försörja sig själv och familjen, så att	Prop. 2005/06:77
de inte blir en belastning för den mottagande medlemsstatens	Bilaga 1
sociala biståndssystem under deras vistelseperiod, eller

c)	Vid behov, beviset om registrering för den unionsmedbor-	Prop. 2005/06:77
	gare som de följer med eller ansluter sig till.	Bilaga 1

b)	En handling som styrker familjeanknytning eller ett regi-	Prop. 2005/06:77
	strerat partnerskap.	Bilaga 1

I särskilda fall då det finns rimliga tvivel på huruvida en unionsmedborg-	Prop. 2005/06:77
are eller dennes familjemedlemmar uppfyller kraven i artiklarna 7, 12	Bilaga 1
och 13 får medlemsstaterna kontrollera att dessa krav är uppfyllda. Den-
na kontroll skall inte genomföras systematiskt.

KAPITEL IV	Prop. 2005/06:77
	Bilaga 1
PERMANENT UPPEHÅLLSRÄTT
Avsnitt I
Berättigande

dennes familjemedlemmar som uppehåller sig tillsammans med denne i	Prop. 2005/06:77
den mottagande medlemsstaten dock ha permanent uppehållsrätt där, om	Bilaga 1

Artikel 23	Prop. 2005/06:77
	Bilaga 1
Närstående rättigheter
Unionsmedborgares familjemedlemmar som har uppehållsrätt eller per-
manent uppehållsrätt i en medlemsstat skall, oavsett medborgarskap, ha
rätt att ta anställning eller inleda verksamhet som egenföretagare.
Artikel 24
Likabehandling

de inte lider av någon av de sjukdomar som avses i punkt 1. Sådana häl-	Prop. 2005/06:77
soundersökningar får inte göras rutinmässigt.	Bilaga 1

4. Medlemsstaterna får vägra den berörda personen tillträde till sitt terri-	Prop. 2005/06:77
torium fram till domstolsprövningen, men de får inte hindra denne från	Bilaga 1
att personligen försvara sig vid rättegången, utom om dennes närvaro kan
orsaka allvarligt hot mot allmän ordning eller säkerhet eller när överkla-
gandet eller omprövningen gäller återreseförbud.

Artikel 41	Prop. 2005/06:77
	Bilaga 1
Ikraftträdande
Detta direktiv träder i kraft samma dag som det offentliggörs i Europeis-
ka unionens officiella tidning.
Artikel 42
Adressater
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

På Europaparlamentets vägnar	På rådets vägnar
P. Cox	M. McDOWELL
Ordförande	Ordförande

Utvisning när uppehållstillstånd	Utvisning när uppehållstillstånd
upphört att gälla	upphört att gälla eller uppehålls-
	rätt upphört
	3 §

Island eller Norge.
I fråga om medborgare i övriga	Vid tillämpning av denna lag
länder inom Europeiska ekonomis-	skall permanent uppehållsrätt	för
ka samarbetsområdet (EES) skall	medborgare i länder inom Europe-
vid tillämpning av denna lag ett	iska ekonomiska samarbetsområdet
tidsbegränsat uppehållstillstånd för	(EES) eller i Schweiz och deras
minst fem år likställas med perma-	familjemedlemmar likställas	med
nent uppehållstillstånd.	permanent uppehållstillstånd.

kontrollera att personen inte utgör ett hot mot allmän ordning, sä-	Prop. 2005/06:77
kerhet och hälsa.	Bilaga 5

och får beakta nivån för minimilöner och -pensioner, innan ansökan om	Prop. 2005/06:77
ställning som varaktigt bosatt lämnades in.	Bilaga 5
b) En sjukförsäkring avseende alla risker som de egna medborgarna i
den berörda medlemsstaten normalt omfattas av.
2. Medlemsstaterna får kräva att tredjelandsmedborgare följer villkoren
för integrering i enlighet med nationell lagstiftning.

4. Den andra medlemsstaten får anmoda familjemedlemmar till varaktigt	Prop. 2005/06:77
bosatta att samtidigt med ansökan om uppehållstillstånd visa upp	Bilaga 5

återta den varaktigt bosatte och dennes familjemedlemmar. Den andra	Prop. 2005/06:77
medlemsstaten skall underrätta den första medlemsstaten om sitt beslut.	Bilaga 5

	viljas en person med ställning som	Prop. 2005/06:77
	varaktigt bosatt i en annan EU-	Bilaga 10
	stat, eller hans eller hennes anhö-
	riga, om personen utgör ett hot
	mot allmän ordning och säkerhet.
Lydelse enligt SFS 2005:716	Föreslagen lydelse

som beviljats sådan ställning	Prop. 2005/06:77
1. medvetet har lämnat oriktiga	Bilaga 10
uppgifter eller medvetet har förti-
git omständigheter, som varit av
betydelse för att få ställningen,

Enligt Lagrådets bedömning bör bestämmelser om Migrationsverkets	Prop. 2005/06:77
underrättelser till en annan EU-stat lämpligen meddelas genom förord-	Bilaga 11
ning.
Övriga lagförslag
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Rättsdatablad			Prop. 2005/06:77
Rättsdatablad

Författningsrubrik	Bestämmelser som	Celexnummer för bak-
	inför, ändrar, upp-	omliggande EG-regler
	häver eller upprepar
	ett normgivnings-
	bemyndigande

Utlänningslag (2006:716)	3 a kap. 13 och 14 §§, 5	32004L0038,
	kap. 23 §, 5 a kap. 2 §,	32003L0109
	och 7 kap. 9 §