Regeringens proposition 2005/06:128

Anpassningar till nya EG-bestämmelser om

Prop.

livsmedel, foder, djurhälsa, djurskydd och

2005/06:128

växtskydd m.m.

 

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 9 mars 2006

Göran Persson

Ann-Christin Nykvist

(Jordbruksdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen lämnas förslag som syftar till att anpassa svensk

 

lagstiftning inom områdena för livsmedel, foder, djurhälsa, djurskydd

 

och växtskydd till åtta EG-förordningar som i huvudsak reglerar

 

livsmedels- och fodersäkerhet, livsmedels- och foderhygien samt offent-

 

lig kontroll över regelverken om livsmedel, foder, djurhälsa och

 

djurskydd och en EG-förordning som handlar om skydd av djur vid

 

djurtransporter. Förslag lämnas dessutom på genomförande av ett EG-

 

direktiv om skydd mot växtskadegörare i svensk rätt.

 

Förslagen innebär att livsmedelslagen (1971:511), lagen (1985:295)

 

om foder, lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m. och lagen

 

(1985:342) om kontroll av husdjur m.m. ersätts av fyra nya lagar. Vidare

 

innebär förslagen lagändringar i växtskyddslagen (1972:318), djur-

 

skyddslagen (1988:534), epizootilagen (1999:657) och zoonoslagen

 

(1999:658) samt mindre följdändringar i ytterligare tolv lagar.

 

EG-förordningarna sammanfaller helt eller delvis med tillämpnings-

 

området för åtta lagar. För att verkställa EG-förordningarna i svensk

 

lagstiftning föreslås en enhetlig lagstiftningsmetod som innebär att varje

 

berörd lag kompletterar sådana bestämmelser i EG-förordningar (EG-

 

bestämmelser) som har samma syfte som lagen och som faller inom

 

tillämpningsområdet för lagen. Vidare tillkännager regeringen i Svensk

 

författningssamling vilka grundförordningar som avses. Även i fråga om

 

sådana EG-bestämmelser som faller inom flera lagars tillämpnings-

 

område tillkännager regeringen i Svensk författningssamling vilka

 

bestämmelser som faller inom tillämpningsområdet för respektive lag.

 

Det föreslås att begreppen tillsyn och tillsynsmyndighet ersätts av

 

begreppen offentlig kontroll och kontrollmyndighet. Kontrollbestäm-

1

 

melserna i lagarna föreslås omfatta även de EG-bestämmelser som Prop. 2005/06:128 kompletteras av respektive lag. I lagarna utpekas kontrollmyndigheterna.

Det finns dock i vissa lagar möjlighet att låta annan kontrollmyndighet än de utpekade utöva offentlig kontroll av vissa frågor, exempelvis vissa EG-bestämmelser, om det framstår som mer ändamålsenligt. Vissa utpekade kontrollmyndigheter får ett samordningsansvar av kontrollen och skall även lämna råd och hjälp till andra kontrollmyndigheter. Vidare skall en kontrollmyndighet genom rådgivning, information och på annat sätt underlätta för den enskilde att fullgöra sina skyldigheter enligt lagstiftningen. Kommunen föreslås få ansvaret för den offentliga kontrollen av livsmedel, foder och animaliska biprodukter i primär- produktionen. I propositionen föreslås vidare att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet att betala avgift för offentlig kontroll av livsmedel, foder och djurskydd.

I fem av lagarna föreslås en straffbestämmelse om att det skall vara straffbelagt att bryta mot villkor och förbud som följer av de EG- bestämmelser som kompletteras av lagen. För överträdelser av bestäm- melserna i den nya livsmedelslagen, den nya lagen om foder och animaliska biprodukter och den nya lagen om provtagning på djur, m.m. samt av EG-bestämmelser som kompletteras av respektive lag döms till böter.

Syftet med den nya lagen om kontroll av husdjur m.m. utökas till att även gälla en långsiktig förvaltning av de husdjursgenetiska resurserna. Bemyndigandet för regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Jordbruksverket, att meddela föreskrifter om att hingstar får användas till avel endast om de har avelsvärderats får ingen motsvarighet i den nya lagen. I lagen införs dessutom bestämmelser om offentlig kontroll och om möjligheter till ingripanden av kontrollmyndigheten.

I växtskyddslagen genomförs de bestämmelser i direktivet om skydds- åtgärder mot växtskadegörare som kräver lagform, huvudsakligen nya definitioner. Dessutom införs ett bemyndigande om avgifter samt en möjlighet för kontrollmyndigheten att delegera myndighetsuppgifter till enskilda kontrollorgan.

Förslagen till nya lagar och lagändringar föreslås träda i kraft den 1 juli 2006.

2

Innehållsförteckning

Prop. 2005/06:128

1

Förslag till riksdagsbeslut................................................................

11

2

Lagtext

.............................................................................................

12

 

2.1

Förslag till livsmedelslag ..................................................

12

 

2.2 .......

Förslag till lag om foder och animaliska biprodukter

20

 

2.3 . ..................

Förslag till lag om provtagning på djur, m.m

27

 

2.4 . ...................

Förslag till lag om kontroll av husdjur, m.m

33

 

2.5 ...........

Förslag till ändring i växtskyddslagen (1972:318)

37

2.6Förslag till lag om ändring i djurskyddslagen

 

(1988:534).........................................................................

43

2.7

Förslag till lag om ändring i epizootilagen (1999:657) ....

54

2.8

Förslag till lag om ändring i zoonoslagen (1999:658)......

62

2.9Förslag till lag om ändring i lagen (1989:225) om

ersättning till smittbärare ..................................................

68

2.10Förslag till lag om ändring i lagen (1990:1183) om

tillfällig försäljning ...........................................................

69

2.11Förslag till lag om ändring i mervärdesskattelagen

(1994:200).........................................................................

70

2.12Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1709) om

EG:s förordningar om den gemensamma

 

fiskeripolitiken ..................................................................

74

2.13Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1710) om

 

EG:s förordningar om jordbruksprodukter .......................

75

2.14

Förslag till lag om ändring i alkohollagen (1994:1738) ...

76

2.15Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1150) om

högkostnadsskydd vid köp av läkemedel m.m. ................

78

2.16Förslag till lag om ändring i lagen (1997:238) om

 

arbetslöshetsförsäkring .....................................................

79

2.17

Förslag till lag om ändring i miljöbalken (1998:808).......

80

2.18Förslag till lag om ändring i lagen (2002:160) om

läkemedelsförmåner m.m..................................................

81

2.19Förslag till lag om ändring i fartygssäkerhetslagen

(2003:364).........................................................................

82

2.20Förslag till lag om ändring i smittskyddslagen

 

 

(2004:168).........................................................................

83

3

Ärendet och dess beredning.............................................................

84

4

Inledning..........................................................................................

86

5

Svensk rätt .......................................................................................

89

 

5.1

Livsmedelslagen ...............................................................

89

 

5.2

Lagen om foder .................................................................

90

 

5.3

Lagen om provtagning på djur, m.m.................................

91

 

5.4

Epizootilagen ....................................................................

92

 

5.5

Zonooslagen......................................................................

92

 

5.6

Lagen om kontroll av husdjur m.m...................................

93

 

5.7

Djurskyddslagen ...............................................................

93

 

5.8

Växtskyddslagen ...............................................................

94

3

6

Nuvarande förhållanden beträffande tillsynen m.m. och dess

 

 

finansiering ......................................................................................

 

94

 

6.1

Allmänt .............................................................................

 

94

 

6.2

Nuvarande tillsynsordning................................................

94

 

 

6.2.1

Livsmedels- och djurskyddstillsyn .................

94

 

 

6.2.2

Djurhälsotillsyn...............................................

95

 

 

6.2.3

Tillsyn över foder och animaliska

 

 

 

 

biprodukter......................................................

96

 

 

6.2.4

Växtskyddstillsyn ...........................................

97

 

6.3

Nuvarande finansiering av tillsynen m.m. ........................

97

 

 

6.3.1

Livsmedelstillsynen ........................................

97

 

 

6.3.2

Djurskyddstillsynen ........................................

99

 

 

6.3.3

Tillsynen av foder och animaliska

 

 

 

 

biprodukter......................................................

99

7

EG-förordningarna och EG-direktivet...........................................

101

7.1Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr

178/2002 .........................................................................

101

7.2Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr

852/2004 .........................................................................

103

7.3Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr

853/2004 .........................................................................

107

7.4Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr

854/2004 .........................................................................

110

7.5Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr

882/2004 .........................................................................

113

7.6Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr

2160/2003 .......................................................................

120

7.7Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr

1831/2003 .......................................................................

122

7.8Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr

 

 

183/2005 .........................................................................

124

 

7.9

Rådets förordning (EG) nr 1/2005 ..................................

127

 

7.10

Rådets direktiv 2000/29/EG............................................

130

8

Lagstiftningsbehovet .....................................................................

132

8.1Lagstiftningsbehovet med anledning av

 

 

EG-förordningarna..........................................................

132

 

8.2

Verkställande av EG-förordningarna..............................

134

 

8.3

Tillkännagivandeförfarande............................................

136

 

8.4

Nationella föreskrifter.....................................................

139

9

Överväganden och förslag med anledning av kontroll-

 

 

förordningarna ...............................................................................

139

 

9.1

Allmänt ...........................................................................

139

 

9.2

Nationella tillsynsbestämmelser .....................................

140

9.3Räckvidden för Europaparlamentets och rådets

 

förordning (EG) nr 882/2004 ..........................................

142

9.4

Offentlig kontroll m.m....................................................

145

9.5

Kontrollmyndigheter.......................................................

148

9.6

Delegation av uppgifter i den offentliga kontrollen........

150

9.7

Revision ..........................................................................

151

9.8

Personal som utför offentlig kontroll..............................

154

Prop. 2005/06:128

4

9.9Skyldighet att upprätta beredskapsplaner för foder

och livsmedel ..................................................................

155

9.10Skyldighet att upprätta nationella kontrollplaner

 

och årliga rapporter .........................................................

157

9.11

Rapporteringsskyldighet .................................................

159

9.12

Register m.m. ..................................................................

161

10 Avgifter för kontrollen ..................................................................

163

10.1

Utgångspunkter för finansieringen .................................

163

 

10.1.1

EG:s kontrollbestämmelser...........................

163

 

10.1.2

Tillsynsutredningens och Avgiftsutred-

 

 

 

ningens betänkanden.....................................

164

10.2

Överväganden rörande livsmedelskontrollen .................

165

 

10.2.1

Årlig kontrollavgift.......................................

165

 

10.2.2

Godkännandeprövning och registrering

 

 

 

av verksamhet ...............................................

169

 

10.2.3

Kontroll av ägg, kött, fisk, mjölk och

 

 

 

restsubstanser m.m........................................

172

10.3

Överväganden rörande djurskyddskontrollen.................

173

 

10.3.1

Årlig kontrollavgift.......................................

173

 

10.3.2

Cirkusdjur .....................................................

177

 

10.3.3

Avgifter för förprövning och godkännande

 

 

 

m.m. ..............................................................

178

10.4Överväganden rörande kontrollen av foder och

 

animaliska biprodukter....................................................

178

 

10.4.1

Årlig kontrollavgift.......................................

178

 

10.4.2

Avgifter för godkännande och registrering...

182

10.5

Finansiering av stödjande och rådgivande uppgifter ......

184

11 En ny livsmedelslag

.......................................................................

185

11.1En ny lag om livsmedel som bl.a. kompletterar EG-

 

bestämmelser...................................................................

185

11.2

Lagens syfte och tillämpningsområde ............................

188

 

11.2.1

Livsmedelskedjan .........................................

188

 

11.2.2

Snus och tuggtobak.......................................

194

 

11.2.3

Undantag för hantering i enskilt hushåll

 

 

 

m.m. ..............................................................

195

 

11.2.4

Förskolor och fritidshem m.m. .....................

197

11.3

Vissa nya centrala begrepp .............................................

200

11.4

Livsmedels beskaffenhet och hantering..........................

202

11.5Föreskrifter till skydd för människors liv och hälsa

 

och för att tillgodose konsumentintresset .......................

203

11.6

Undantag från vissa hygienkrav......................................

205

11.7Godkännande och registrering av livsmedelsanlägg-

 

ningar ..............................................................................

206

11.8

Föreskrifter om sabotageskydd .......................................

209

11.9

Köttbesiktningen .............................................................

210

11.10

Förbud mot utsläppande på marknaden ..........................

211

11.11

Kontrollmyndigheter.......................................................

213

11.12Kontrollmyndigheternas skyldighet att verka för att

överträdelser beivras .......................................................

219

11.13 Åtgärder vid bristande efterlevnad m.m. ........................

220

Prop. 2005/06:128

5

11.14

Biträde av polismyndigheten ..........................................

222

11.15

Övriga bestämmelser om kontroll...................................

224

11.16

Avgifter ...........................................................................

225

11.17

Straffbestämmelser m.m. ................................................

227

11.18

Överklagande m.m..........................................................

230

11.19

Övergångsbestämmelser .................................................

231

12 En ny lag om foder och animaliska biprodukter ...........................

234

12.1En ny lag om foder och animaliska biprodukter

 

som bl.a. kompletterar EG-bestämmelser.......................

234

12.2

Lagens syfte och tillämpningsområde ............................

236

 

12.2.1

Foder och animaliska biprodukter ................

236

 

12.2.2

Undantag för hantering av foder till

 

 

 

sällskapsdjur i privathushåll .........................

241

12.3

Foders beskaffenhet och hantering .................................

242

 

12.3.1

Allmänna krav på foders beskaffenhet och

 

 

 

hantering .......................................................

242

 

12.3.2

Krav på fodersäkerhet till icke

 

 

 

livsmedelsproducerande djur ........................

243

 

12.3.3

Vilda djur som foder.....................................

244

12.4

Nationella föreskrifter om foder .....................................

245

12.5

Förbud mot utsläppande på marknaden ..........................

246

12.6

Nationella föreskrifter om animaliska biprodukter.........

249

12.7

Antibiotika som tillsats i foder, m.m. .............................

250

12.8

Kontroll av foder och animaliska biprodukter................

251

12.9

Kontrollmyndigheternas övriga åligganden....................

258

12.10Kontrollmyndigheternas skyldighet att verka för att

överträdelser beivras .......................................................

259

12.11 Kommunal samverkan i den offentliga kontrollen .........

260

12.12Möjligheter till ingripanden mot kommuner vid

brister i kontrollen...........................................................

261

12.12.1

Överflyttning av kontrollansvaret.................

261

12.12.2

Föreläggande.................................................

264

12.13Föreskrifter om den lokala offentliga kontrollens

 

bedrivande.......................................................................

265

12.14

Föreskrifter om rapporteringsskyldighet.........................

266

12.15

Föreskrifter om egenkontrollprogram.............................

267

12.16

Åtgärder vid bristande efterlevnad, m.m. .......................

268

12.17

Hjälp av polismyndigheten .............................................

270

12.18

Avgifter ...........................................................................

272

12.19

Straffbestämmelser m.m. ................................................

273

12.20

Överklagande och verkställighet av beslut .....................

276

12.21

Övergångsbestämmelser .................................................

280

13 En ny lag om provtagning på djur, m.m........................................

280

13.1

En ny lag om provtagning på djur, m.m. ........................

280

13.2

Lagens innehåll och tillämpningsområde .......................

283

13.3

Kontrollmyndigheter.......................................................

285

13.4Föreskrifter om den offentliga kontrollens

bedrivande och rapporteringsskyldighet.........................

287

13.5Offentlig kontroll och åtgärder vid bristande

efterlevnad.......................................................................

288

Prop. 2005/06:128

6

13.6

Rättelse............................................................................

290

Prop. 2005/06:128

13.7

Biträde av polismyndigheten ..........................................

290

 

13.8

Avgifter ...........................................................................

292

 

13.9

Straffbestämmelser .........................................................

293

 

13.10

Överklagande ..................................................................

296

 

13.11

Övergångsbestämmelser .................................................

297

 

14 En ny lag om kontroll av husdjur, m.m.........................................

297

 

14.1

En ny lag om kontroll av husdjur, m.m. .........................

297

 

14.2

Lagens syfte och bemyndiganden...................................

299

 

14.3

Offentlig kontroll ............................................................

302

 

14.4

Tillträdesrätt, rätt till upplysningar och avgifter m.m.....

303

 

14.5

Åtgärder vid bristande efterlevnad..................................

304

 

14.6

Biträde av polismyndigheten ..........................................

305

 

14.7

Straffbestämmelser .........................................................

307

 

14.8

Överklagande och verkställighet av beslut .....................

308

 

15 Ändringar i växtskyddslagen.........................................................

309

 

15.1Ändringar med anledning av Europaparlamentets

 

och rådets förordning (EG) nr 882/2004.........................

309

15.2

Ändringar med anledning av direktiv 2002/89/EG.........

310

 

15.2.1

Definitioner och följdändringar ....................

310

 

15.2.2

Förbud av hantering och innehav av växt

 

 

 

och växtprodukter .........................................

312

 

15.2.3

Kontroll som genomförs av EG:s institu-

 

 

 

tioner och av institutionernas inspektörer

 

 

 

eller experter .................................................

313

15.3

Övriga ändringar i växtskyddslagen ...............................

313

 

15.3.1

Överlåtelse till enskilda kontrollorgan..........

313

 

15.3.2

Upplysningar och handlingar vid kontroll....

318

 

15.3.3

Avgifter.........................................................

319

16 Ändringar i djurskyddslagen .........................................................

320

16.1Djurskyddslagen som komplement till

EG-förordningar..............................................................

320

16.2Räckvidden för Europaparlamentets och rådets

 

förordning (EG) nr 882/2004 ..........................................

322

16.3

Åligganden för kontrollmyndigheten..............................

323

16.4

Åtgärder vid bristande efterlevnad, m.m. .......................

324

16.5

Avgifter ...........................................................................

326

16.6

Undantag för djur inom försvarsmakten .........................

327

16.7

Utökat straffansvar..........................................................

328

16.8

Verkställighet av beslut...................................................

329

16.9

Prövning av djurstallar....................................................

330

17 Ändringar i epizootilagen..............................................................

331

17.1Epizootilagen som ett komplement till

 

EG-förordningar..............................................................

331

17.2

Offentlig kontroll och andra åtgärder .............................

333

17.3

Åtgärder vid bristande efterlevnad..................................

335

17.4

Hjälp av polismyndigheten .............................................

336

17.5

Straffbestämmelser .........................................................

337

17.6

Jordbruksverkets rätt att delegera beslut.........................

338

7

18 Ändringar i zoonoslagen................................................................

339 Prop. 2005/06:128

18.1Zoonoslagen som ett komplement till

 

EG-förordningar..............................................................

339

18.2

Offentlig kontroll och andra åtgärder .............................

341

18.3

Åtgärder vid bristande efterlevnad, m.m. .......................

343

18.4

Hjälp av polismyndigheten .............................................

343

18.5

Straffbestämmelser .........................................................

345

18.6

Jordbruksverkets rätt att delegera beslut.........................

346

19 Följdändringar i andra lagar ..........................................................

347

19.1

Tekniska följdändringar ..................................................

347

19.2

Lagen (1990:1183) om tillfällig försäljning ...................

347

19.3

Mervärdesskattelagen (1994:200)...................................

348

19.4

Alkohollagen (1994:1738) ..............................................

350

19.5Lagen (1996:1150) om högkostnadsskydd vid

 

 

köp av läkemedel ............................................................

351

 

19.6

Lagen (2002:160) om läkemedelsförmåner....................

352

 

19.7

Fartygssäkerhetslagen (2003:365) ..................................

352

20

Ikraftträdande ................................................................................

352

21

Konsekvenser ................................................................................

354

21.1Konsekvenser för berörda statliga myndigheter och

 

domstolar.........................................................................

354

21.2

Konsekvenser för kommunerna ......................................

357

21.3

Sammanställning av ekonomiska konsekvenser.............

360

21.4

Konsekvenser för små företag ........................................

361

22 Författningskommentar .................................................................

362

22.1

Förslaget till ny livsmedelslag ........................................

362

22.2Förslaget till lag om foder och animaliska

 

biprodukter......................................................................

374

22.3

Förslaget till lag om provtagning på djur, m.m. .............

387

22.4

Förslaget till lag om kontroll av husdjur, m.m................

393

22.5Förslaget till lag om ändring i växtskyddslagen

 

(1972:318).......................................................................

397

22.6

Förslaget till ändring i djurskyddslagen (1988:534).......

400

22.7Förslaget till lag om ändring i epizootilagen

(1999:657).......................................................................

405

22.8Förslaget till lag om ändring i zoonoslagen

(1999:658).......................................................................

409

22.9Förslaget till lag om ändring i lagen (1989:225) om

ersättning till smittbärare ................................................

413

22.10Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:1183) om

tillfällig försäljning .........................................................

413

22.11Förslaget till lag om ändring i mervärdesskattelagen

(1994:200).......................................................................

413

22.12Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1709) om EG:s förordningar om den gemensamma

fiskeripolitiken ................................................................

414

22.13Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1710)

om EG:s förordningar om jordbruksprodukter ...............

414

8

22.14 Förslaget till lag om ändring i alkohollagen

Prop. 2005/06:128

(1994:1738).....................................................................

414

22.15 Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:1150) om

 

högkostnadsskydd vid köp av läkemedel m.m. ..............

415

22.16 Förslaget till lag om ändring i lagen (1997:238) om

 

arbetslöshetsförsäkring ...................................................

415

22.17 Förslaget till lag om ändring i miljöbalken

 

(1998:808).......................................................................

415

22.18 Förslaget till lag om ändring i lagen (2002:160) om

 

läkemedelsförmåner m.m................................................

416

22.19 Förslaget till lag om ändring i fartygssäkerhetslagen

 

(2003:364).......................................................................

416

22.20 Förslaget till lag om ändring i smittskyddslagen

 

(2004:168).......................................................................

416

Bilaga 1 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr

 

178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer

 

och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av

 

Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om

 

förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet ............

417

Bilaga 2 Europaparlamentets och rådets förordning (EG)

 

nr 852/2004 av den 29 april 2004 livsmedelshygien...........

441

Bilaga 3 Europaparlamentets och rådets förordning (EG)

 

nr 853/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av

 

särskilda hygienregler för livsmedel av animaliskt

 

ursprung...............................................................................

460

Bilaga 4 Europaparlamentets och rådets förordning (EG)

 

nr 854/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av

 

särskilda bestämmelser för genomförandet av offentlig

 

kontroll av produkter av animaliskt ursprung avsedda

 

att användas som livsmedel.................................................

521

Bilaga 5 Europaparlamentets och rådets förordning (EG)

 

nr 882/2004 av den 29 april 2004 om offentlig kontroll

 

för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder-

 

och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om

 

djurhälsa och djurskydd.......................................................

566

Bilaga 6 Europaparlamentets och rådets förordning (EG)

 

nr 2160/2003 av den 17 november 2003 om bekämp-

 

ning av salmonella och vissa andra livsmedelsburna

 

zoonotiska smittämnen ........................................................

618

Bilaga 7 Europaparlamentets och rådets förordning (EG)

 

nr 1831/2003 av den 22 september 2003 om foder-

 

tillsatser................................................................................

633

Bilaga 8 Europaparlamentets och rådets förordning (EG)

 

nr 183/2005 av den 12 januari 2005 om fastställande

 

av krav för foderhygien .......................................................

648

 

9

Bilaga 9

Rådets förordning (EG) nr 1/2005 av den 22 december

 

 

2004 om skydd av djur under transport och därmed

 

 

sammanhängande förfaranden och om ändring av

 

 

direktiven 64/432/EEG och 93/119/EG och förordning

 

 

(EG) nr 1255/97...................................................................

671

Bilaga 10

Rådets direktiv 2000/29/EG av den 8 maj 2000 om

 

 

skyddsåtgärder mot att skadegörare på växter eller

 

 

växtprodukter förs in till gemenskapen och mot att

 

 

de sprids inom gemenskapen...............................................

715

Bilaga 11

Rådets direktiv 2002/89/EG av den 28 november 2002

 

 

om ändring av direktiv 2000/29/EG om skyddsåtgärder

 

 

mot att skadegörare på växter eller växtprodukter förs

 

 

in till gemenskapen och mot att de sprids inom gemen-

 

 

skapen ..................................................................................

827

Bilaga 12

Sammanfattning av promemorian Anpassningar till

 

 

nya EG-bestämmelser om livsmedel, djurhälsa, foder,

 

 

djurskydd och växtskydd m.m. (Ds 2005:31) .....................

843

Bilaga 13

Promemorians lagförslag.....................................................

845

Bilaga 14

Förteckning över remissinstanser (Ds 2005:31)..................

916

Bilaga 15 Sammanfattning av betänkandet Avgiftsfinansierad

 

 

livsmedels-, djurskydds- och foderkontroll - för en

 

 

högre och jämnare kvalitet (SOU 2005:52).........................

917

Bilaga 16

Författningsförslag i betänkandet Avgiftsfinansierad

 

 

livsmedels-, djurskydds- och foderkontroll (Ds 2005:52)...

919

Bilaga 17

Förteckning över remissinstanser (SOU 2005:52) ..............

933

Bilaga 18

Lagrådsremissens lagförslag ...............................................

934

Bilaga 19

Lagrådets yttrande .............................................................

1008

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 9 mars 2006 .......

1014

Rättsdatablad........................................................................................

1015

Prop. 2005/06:128

10

1

Förslag till riksdagsbeslut

Prop. 2005/06:128

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1.livsmedelslag

2.lag om foder och animaliska biprodukter,

3.lag om provtagning på djur, m.m.,

4.lag om kontroll av husdjur m.m.,

5.lag om ändring i växtskyddslagen (1972:318),

6.lag om ändring i djurskyddslagen (1988:534),

7.lag om ändring i epizootilagen (1999:657),

8.lag om ändring i zoonoslagen (1999:658),

9.lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare,

10.lag om ändring i lagen (1990:1183) om tillfällig försäljning,

11.lag om ändring i mervärdesskattelagen (1994:200),

12.lag om ändring i lagen (1994:1709) om EG:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken,

13.lag om ändring i lagen (1994:1710) om EG:s förordningar om jordbruksprodukter,

14.lag om ändring i alkohollagen (1994:1738),

15.lag om ändring i lagen (1996:1150) om högkostnadsskydd vid köp av läkemedel m.m.,

16.lag om ändring i lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring,

17.lag om ändring i miljöbalken (1998:808),

18.lag om ändring i lagen (2002:160) om läkemedelsförmåner m.m.,

19.lag om ändring i fartygssäkerhetslagen (2003:364),

20.lag om ändring i smittskyddslagen (2004:168).

11

2

Lagtext

Prop. 2005/06:128

2.1Förslag till livsmedelslag

Regeringen har följande förslag till lagtext.

Lagens syfte och tillämpningsområde

1 § Denna lag syftar till att säkerställa en hög skyddsnivå för människors hälsa och för konsumenternas intressen när det gäller livsmedel.

2 § Begreppen livsmedel, stadier i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan, primärproduktion, utsläppande på marknaden och livsmedelsföretagare har i denna lag samma betydelse som i Europa- parlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet1.

Begreppet anläggning har samma betydelse som i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 av den 29 april 2004 om livs- medelshygien2.

3 § Lagen gäller alla stadier av produktions-, bearbetnings- och distribu- tionskedjan för livsmedel.

Med livsmedel jämställs i lagen

1.vatten, från och med den punkt där det tas in i vattenverken till den

punkt där värdena skall iakttas enligt artikel 6 i rådets direktiv 98/83/EG av den 3 november 1998 om kvaliteten på dricksvatten3, ändrat genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1882/20034, och

2.snus och tuggtobak.

4 § Lagen tillämpas inte på primärproduktion för användning inom privathushåll eller enskildas handhavande av livsmedel för konsumtion inom privathushåll.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om att lagen helt eller delvis skall tillämpas på dricks- vatten i privathushåll.

EG-bestämmelser som kompletteras av lagen

5 § Lagen kompletterar sådana bestämmelser i EG-förordningar (EG- bestämmelser) som har samma syfte som lagen och som faller inom lagens tillämpningsområde. Regeringen skall i Svensk författnings- samling ge till känna vilka grundförordningar som avses.

1

EGT L 31, 1.2.2002, s. 1 (Celex 32002R0178).

 

2

EUT L 139, 30.4.2004, s. 1

(Celex 32004R0852).

 

3

EGT L

330, 5.12.1998, s. 32

(Celex 31998L0083).

 

4

EUT L

284, 31.10.2003, s.

1

(Celex 32003R1882).

12

I fråga om EG-bestämmelser som faller inom flera lagars tillämp- Prop. 2005/06:128 ningsområde tillkännager regeringen på samma sätt som i första stycket

vilka bestämmelser som kompletteras av denna lag.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter eller i det enskilda fallet fatta beslut som behövs som komplettering av EG-bestämmelserna.

Föreskrifter och beslut till skydd för människors liv eller hälsa och för konsumentintresset

6 § Om det behövs för att skydda människors liv eller hälsa eller annars för att tillgodose konsumentintresset, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om

1.förbud eller villkor för handhavande, införsel till landet eller utsläp- pande på marknaden av livsmedel,

2.märkning och presentation av livsmedel,

3.livsmedels beskaffenhet eller beteckning,

4.användning av vara, ämne eller utrustning vid handhavande av livs- medel eller tillsammans med livsmedel,

5.läkarundersökning eller annan hälsokontroll av personal som är sysselsatt med livsmedelsverksamhet och om personalhygienen i övrigt inom sådan verksamhet, och

6.förbud mot återutförsel av livsmedel som förvaras på en gräns- kontrollstation eller ett tullager eller i en frizon eller ett frilager.

Föreskrifter om livsmedelsanläggningar

7 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1.att livsmedel får handhas eller släppas ut på marknaden endast i anläggningar som godkänts av kontrollmyndigheten,

2.vilka krav som skall vara uppfyllda för att ett sådant godkännande skall meddelas, och

3.registrering av anläggningar.

8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får efter iakttagande av anmälningsförfarandet i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 och Europaparlamentets och rådets förord- ning (EG) nr 853/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung5 meddela föreskrifter om anpassning av och undantag från kraven i EG-förordningarna.

Föreskrifter om åtgärder mot sabotage eller annan skadegörelse

9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om försiktighetsmått i syfte att förebygga och

5 EUT L 139, 30.4.2004, s. 55 (Celex 32004R0853).

13

avhjälpa skadeverkningarna av sabotage eller annan skadegörelse som Prop. 2005/06:128 kan påverka Sveriges livsmedelsförsörjning.

Förbud mot att släppa ut livsmedel på marknaden

10 § Utöver vad som följer av de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen är det förbjudet att på marknaden släppa ut livsmedel som

1.inte uppfyller krav och villkor som har föreskrivits eller beslutats med stöd av 6 § 2 och 3 och 8 §,

2.har handhafts eller tidigare släppts ut på marknaden i en anläggning som inte har godkänts enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av 7 § eller registrerats enligt de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen,

3.inte har godkänts eller anmälts i enlighet med de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller i enlighet med de EG-bestäm- melser som kompletteras av lagen eller inte uppfyller villkor i ett god- kännande eller tillstånd,

4.innehåller ämnen som inte har godkänts eller som har förbjudits i enlighet med de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller i enlighet med de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen,

5.innehåller ämnen i en halt som överskrider gränsvärden som har föreskrivits med stöd av lagen eller i de EG-bestämmelser som kom- pletteras av lagen.

Det som sägs i första stycket gäller inte, om regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer har föreskrivit något annat.

Kontrollmyndigheternas offentliga kontroll

11 § Offentlig kontroll av efterlevnaden av denna lag, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen och de beslut som har meddelats med stöd av EG- bestämmelserna utövas av Livsmedelsverket, länsstyrelserna, andra statliga myndigheter och kommunerna i enlighet med vad regeringen bestämmer.

En kommuns uppgift skall fullgöras av den eller de kommunala nämn- der som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet.

Kontrollmyndigheternas övriga åligganden

12 § Livsmedelsverket och, i fråga om länet, länsstyrelsen samordnar övriga kontrollmyndigheters verksamhet och lämnar råd och hjälp i denna verksamhet, om inte regeringen föreskriver något annat.

Den myndighet som utövar offentlig kontroll skall genom rådgivning, information och på annat sätt underlätta för den enskilde att fullgöra sina skyldigheter enligt lagen, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen och de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna.

14

13 § Den myndighet som utövar offentlig kontroll skall verka för att Prop. 2005/06:128 överträdelser av lagen, av de föreskrifter eller beslut som har meddelats

med stöd av lagen eller av de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen, beivras.

Kommunal samverkan i den offentliga kontrollen

14 § En kommun får träffa avtal med en annan kommun om att kontrolluppgifter som kommunen har enligt denna lag skall skötas helt eller delvis av den andra kommunen. Kommunen får dock inte överlåta befogenheten att meddela beslut i ett ärende.

En kommun får också efter överenskommelse med en annan kommun uppdra åt anställda i den kommunen att besluta på kommunens vägnar i ett visst ärende eller en grupp av ärenden, dock inte i de fall som avses i 6 kap. 34 § kommunallagen (1991:900). Föreskrifterna i 6 kap. 24–27 och 35 §§ kommunallagen om jäv och anmälan av beslut till nämnd skall tillämpas på den som fattar sådana beslut.

Överflyttning av offentlig kontroll

15 § Livsmedelsverket får, i samråd med en kommun, besluta att den offentliga kontroll av en viss anläggning som kommunen annars har skall flyttas över till verket. Ett sådant beslut får fattas, om verksamheten har stor omfattning, är särskilt komplicerad eller om det finns andra särskilda skäl.

Livsmedelsverket får besluta att kontrollen skall lämnas tillbaka till kommunen, om verket och kommunen är överens om det.

16 § Livsmedelsverket får, i samråd med en kommun, besluta att den offentliga kontroll av en viss anläggning som Livsmedelsverket annars har skall flyttas från verket till en kommun.

17 § Om en kommun grovt eller under längre tid har åsidosatt sin kontrollskyldighet när det gäller en viss anläggning, får regeringen på ansökan av Livsmedelsverket besluta att ansvaret för den offentliga kontrollen av den anläggningen skall flyttas över till Livsmedelsverket.

Regeringen får besluta att kontrollen skall lämnas tillbaka till kommunen.

Förelägganden riktade till kommuner

18 § Om en kommun inte fullgör de skyldigheter som följer av dess kontrolluppdrag, får Livsmedelsverket förelägga kommunen att avhjälpa bristen. Ett sådant föreläggande skall innehålla uppgifter om de åtgärder som Livsmedelsverket anser nödvändiga för att bristen skall kunna avhjälpas.

15

Föreskrifter om kontroll

Prop. 2005/06:128

19 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1.hur offentlig kontroll skall bedrivas,

2.skyldighet för en kontrollmyndighet eller ett kontrollorgan som anlitas i den offentliga kontrollen att lämna information till en sådan samordnande kontrollmyndighet som avses i 12 § första stycket,

3.skyldighet för en livsmedelsföretagare att utöva en efter verksam- hetens art lämpad egenkontroll av verksamheten, och

4.uppgiftsskyldighet för den som lämnar djur till slakt.

Rätt till upplysningar och tillträde

20 § En kontrollmyndighet och ett kontrollorgan som anlitas i den offentliga kontrollen har i den utsträckning som behövs för kontrollen rätt att

1.på begäran få upplysningar och ta del av handlingar, och

2.få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen som har anknytning till verksamheten och där göra undersökningar och ta prover.

Bestämmelserna i första stycket gäller också för EG:s institutioner och för inspektörer och experter som utsetts av institutionerna.

Skyldighet att tillhandahålla hjälp

21 § Den som är föremål för offentlig kontroll skall tillhandahålla den hjälp som behövs för att kontrollen skall kunna genomföras.

Förelägganden och förbud

22 § Utöver vad som följer av de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen eller vad som särskilt anges i 18 § får en kontrollmyndighet meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG- bestämmelser som kompletteras av lagen och de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna skall följas.

Vite

23 § Förelägganden och förbud enligt 22 § eller enligt de EG-bestäm- melser som kompletteras av lagen får förenas med vite.

Särskilda ingripanden m.m.

24 § Utöver vad som följer av de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen får en kontrollmyndighet ta hand om en vara som

16

1.har släppts ut på marknaden, eller som uppenbart är avsedd att släppas ut på marknaden, i strid med 10 § eller de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen, eller

2.avses med ett föreläggande eller ett förbud enligt 22 §, om före- läggandet eller förbudet inte följs.

Om en vara har tagits om hand, får ägaren under överinseende av kontrollmyndigheten göra varan duglig till livsmedel eller använda den för något annat ändamål. Annars skall kontrollmyndigheten låta förstöra varan på ägarens bekostnad.

Kontrollmyndigheten skall, på ägarens bekostnad, låta förstöra också sådana varor som omfattas av ett förbud enligt föreskrifter meddelade med stöd av 6 § 6, om det inte finns särskilda skäl för något annat.

25 § Efter en underrättelse från smittskyddsläkaren om att smitta sprids eller misstänks spridas genom livsmedel skall kontrollmyndigheten omedelbart vidta de åtgärder som behövs för att spåra smittan och undanröja risken för smittspridning.

Rättelse

26 § Om någon inte fullgör sina skyldigheter enligt lagen, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen eller de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna, får kontrollmyndigheten besluta om rättelse på hans eller hennes bekostnad.

Hjälp av polismyndighet

27 § Polismyndigheten skall lämna den hjälp som behövs för utövande av offentlig kontroll eller verkställighet av beslut enligt denna lag, de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG- bestämmelser som kompletteras av lagen eller de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna.

Hjälp enligt första stycket får begäras endast om

1.det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att polisens särskilda befogenheter enligt 10 § polis- lagen (1984:387) behöver tillgripas, eller

2.det annars finns synnerliga skäl.

Avgifter

28 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet att betala avgift för

1.offentlig kontroll enligt denna lag, de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen,

2.prövning eller registrering enligt denna lag, de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller de EG-bestämmelser som kom- pletteras av lagen.

Prop. 2005/06:128

17

Bemyndigandet enligt första stycket innefattar rätt att meddela före- Prop. 2005/06:128 skrifter om skyldighet för kommunerna att ta ut sådan avgift.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om beräkningen av de avgifter som tas ut av statliga myndigheter och av kontrollorgan.

Straffbestämmelser

29 § Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1.bryter mot en föreskrift eller ett beslut som har meddelats med stöd av 5 § tredje stycket, 6, 7, 8 eller 9 §,

2.bryter mot 10 § första stycket, eller

3.inte fullgör sina skyldigheter enligt 20 § första stycket 1.

Till böter döms även den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot skyldigheter, villkor eller förbud som finns i de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen. Detta gäller dock inte, om överträdelsen avser bestämmelser om myndighetsutövning.

30 § Om en sådan gärning som avses i 29 § är att anse som ringa, döms inte till ansvar.

Till ansvar enligt 29 §, döms inte, om gärningen är belagd med straff i brottsbalken eller i lagen (2000:1225) om straff för smuggling.

Om ett vitesföreläggande eller vitesförbud har överträtts, döms inte till ansvar enligt denna lag för en gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

Överklagande m.m.

31 § Beslut av en kommunal nämnd enligt denna lag, enligt de före- skrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt de EG-bestäm- melser som kompletteras av lagen får överklagas hos länsstyrelsen.

32 § Beslut som Livsmedelsverket eller någon annan statlig förvaltnings- myndighet har meddelat i enskilda fall enligt denna lag, enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt de EG- bestämmelser som kompletteras av lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Andra beslut av Livsmedelsverket eller någon annan statlig förvalt- ningsmyndighet får överklagas hos regeringen. För att konsumenternas intresse skall kunna tillvaratas inom livsmedelsområdet får ett sådant beslut överklagas av en organisation som är att anse som central arbets- tagarorganisation enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbets- livet eller en motsvarande sammanslutning på arbetsgivarsidan.

18

33 § En myndighet får bestämma att dess beslut skall gälla omedelbart Prop. 2005/06:128 även om det överklagas.

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006. Genom lagen upphävs livs- medelslagen (1971:511).

2.Äldre lokalgodkännanden skall fortsätta att gälla till dess att kontrollmyndigheten har prövat om den anläggning i vilken lokalen ingår kan godkännas i enlighet med bestämmelser som har meddelats med stöd av den nya lagen eller de EG-förordningar som kompletteras av lagen eller, om godkännande inte krävs, till dess att kontrollmyndigheten har registrerat anläggningen.

3.Den som vid lagens ikraftträdande bedriver verksamhet i en god- känd livsmedelslokal får fortsätta att släppa ut sådana livsmedel på marknaden som i överensstämmelse med denna lag har handhafts i lokalen till dess att kontrollmyndigheten med stöd av 7 § har prövat om den anläggning i vilken lokalen ingår kan godkännas eller till dess att den har registrerats.

4.Förbud, förelägganden och andra beslut om skyldigheter för enskilda som har meddelats med stöd av äldre föreskrifter skall anses beslutade enligt denna lag.

5.Beslut av en besiktningsveterinär som har meddelats före ikraft- trädandet överklagas enligt äldre föreskrifter.

19

2.2

Förslag till lag om foder och animaliska biprodukter

Prop. 2005/06:128

Regeringen har följande förslag till lagtext.

Lagens syfte och tillämpningsområde

1 § Denna lag syftar till att säkerställa en hög skyddsnivå för djurs och människors hälsa när det gäller foder och animaliska biprodukter.

2 § Begreppen foder och utsläppande på marknaden av foder har i denna lag samma betydelse som i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndig- heten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet1.

Begreppet primärproduktion av foder har i lagen samma betydelse som i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 183/2005 av den 12 januari 2005 om fastställande av krav för foderhygien2.

Begreppen animaliska biprodukter och därav framställda produkter samt utsläppande på marknaden av dessa produkter har i denna lag samma betydelse som i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002 av den 3 oktober 2002 om hälsobestämmelser för ani- maliska biprodukter som inte är avsedda att användas som livsmedel3.

3 § Lagen gäller i alla led från och med primärproduktionen av foder till och med utsläppande av foder på marknaden eller utfodring av djur. Lagen gäller också för befattning med animaliska biprodukter och därav framställda produkter.

4 § Lagen tillämpas inte på privat enskild produktion av foder avsett för sällskapsdjur och på utfodring av sådana djur i enskilda hem. Denna begränsning gäller dock inte i den mån lagen kompletterar bestämmelser i EG-förordningar (EG-bestämmelser).

EG-bestämmelser som kompletteras av lagen

5 § Lagen kompletterar sådana EG-bestämmelser som har samma syfte som lagen och som faller inom lagens tillämpningsområde. Regeringen skall i Svensk författningssamling ge till känna vilka grundförordningar som avses.

I fråga om EG-bestämmelser som faller inom flera lagars tillämpnings- område tillkännager regeringen på samma sätt som i första stycket vilka bestämmelser som kompletteras av denna lag.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet fatta beslut som behövs som komplettering av EG-bestämmelserna.

1

EGT L 31, 1.2.2002, s. 1 (Celex 32002R0178).

 

2

EUT L 35, 8.2.2005, s. 1 (Celex 32005R0183).

 

3

EGT L 273, 10.10.2002, s. 1 (Celex 32002R1774).

20

Användning av djur som foder

Prop. 2005/06:128

6 § I de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen finns förbud mot att som foder använda djur, djurdelar eller varor som framställs av djur.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att djur eller delar av djur får användas som foder i enlighet med undantagsbestämmelserna i artikel 23 i Europa- parlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002.

Vilda djur som foder

7 § Vilda djur som inte omfattas av de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen får användas som foder endast om djuren har avlivats, slaktats upp och därefter veterinärbesiktigats.

Det som sägs i första stycket gäller också delar av sådana djur och fodermjöl eller andra varor som framställts av djuren eller delar av djuren.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från kraven i första och andra styckena.

Förbud mot att släppa ut foder på marknaden

8 § Utöver vad som följer av de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen är det förbjudet att använda eller på marknaden släppa ut foder

1.om det kan antas att fodret har en skadlig inverkan på miljön,

2.om det har en sådan beskaffenhet som inte är tillåten enligt 7 § första eller andra stycket,

3.för vilket upplysningsskyldighet enligt föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av 9 § inte fullgjorts,

4.som inte uppfyller de krav eller villkor om fodersäkerhet som före- skrivits eller beslutats med stöd av 9 §.

Föreskrifter och beslut om foder samt om laboratorier för foderanalyser

9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter eller i enskilda fall besluta om villkor för eller förbud mot införsel, utförsel, tillverkning, utsläppande på marknaden, användning och bortskaffande av samt annan befattning med foder eller ett visst parti av foder.

10 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter eller i enskilda fall besluta om villkor för labora- torier för foderanalyser och metoder för sådana analyser.

21

Föreskrifter och beslut om animaliska biprodukter

Prop. 2005/06:128

11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om villkor för eller förbud mot införsel, utförsel, tillverkning, utsläppande på marknaden, omhändertagande, bearbetning och bortskaffande av samt annan befattning med animaliska biprodukter och därav framställda produkter.

Kontrollmyndigheternas offentliga kontroll

12 § Offentlig kontroll av efterlevnaden av denna lag, de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen samt de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna utövas av Statens jordbruksverk, andra statliga myndigheter och kommunerna i enlighet med vad regeringen bestämmer.

En kommuns uppgift skall fullgöras av den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet.

Regeringen får meddela föreskrifter om att kontrolluppgifter får över- lämnas från en statlig myndighet till en annan statlig myndighet.

Kontrollmyndigheternas övriga åligganden

13 § Jordbruksverket samordnar övriga kontrollmyndigheters verksamhet och lämnar råd och hjälp i denna verksamhet, om inte regeringen föreskriver något annat.

Den myndighet som utövar offentlig kontroll skall genom rådgivning, information och på annat sätt underlätta för den enskilde att fullgöra sina skyldigheter enligt lagen, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen och de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna.

14 § Den myndighet som utövar offentlig kontroll skall verka för att överträdelser av lagen, av de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen eller av de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen, beivras.

Kommunal samverkan i den offentliga kontrollen

15 § En kommun får träffa avtal med en annan kommun om att kontrolluppgifter som kommuner har enligt denna lag skall skötas helt eller delvis av den andra kommunen. Kommunen får dock inte överlåta befogenheten att meddela beslut i ett ärende.

En kommun får också efter överenskommelse med en annan kommun uppdra åt anställda i den kommunen att besluta på kommunens vägnar i ett visst ärende eller en grupp av ärenden, dock inte i de fall som avses i 6 kap. 34 § kommunallagen (1991:900). Föreskrifterna i 6 kap. 24–27 och 35 §§ kommunallagen om jäv och anmälan av beslut till nämnd skall tillämpas på den som fattar sådana beslut.

22

Överflyttning av offentlig kontroll

Prop. 2005/06:128

16 § Jordbruksverket eller en annan statlig kontrollmyndighet som regeringen bestämt enligt denna lag får, i samråd med en kommun, besluta att den offentliga kontroll över en viss verksamhet som kommunen annars har skall flyttas över till verket eller myndigheten. Ett sådant beslut får fattas, om verksamheten har stor omfattning, är särskilt komplicerad eller om det finns andra särskilda skäl.

Jordbruksverket eller myndigheten får besluta att kontrollen skall lämnas tillbaka till kommunen, om verket eller myndigheten och kommunen är överens om det.

17 § Jordbruksverket eller en annan statlig kontrollmyndighet som rege- ringen bestämt enligt denna lag får, i samråd med en kommun, besluta att den offentliga kontroll av en viss anläggning som Jordbruksverket eller myndigheten annars har skall flyttas från verket eller myndigheten till en kommun.

18 § Om en kommun grovt eller under längre tid har åsidosatt sin kon- trollskyldighet när det gäller viss verksamhet, får regeringen, på ansökan av Jordbruksverket eller en annan statlig kontrollmyndighet som rege- ringen bestämt enligt denna lag, besluta att ansvaret för kontrollen av den verksamheten skall flyttas över till Jordbruksverket eller myndigheten.

Regeringen får besluta att kontrollen skall lämnas tillbaka till kom- munen.

Förelägganden riktade till kommuner

19 § Om en kommun inte fullgör de skyldigheter som följer av dess kontrolluppdrag, får Jordbruksverket eller en annan statlig kontroll- myndighet som regeringen bestämt enligt denna lag förelägga kom- munen att avhjälpa bristen. Ett sådant föreläggande skall innehålla uppgifter om de åtgärder som Jordbruksverket eller myndigheten anser nödvändiga för att bristen skall kunna avhjälpas.

Föreskrifter om kontroll

20 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1.hur offentlig kontroll skall bedrivas,

2.skyldighet för en kontrollmyndighet eller ett kontrollorgan som anlitas i den offentliga kontrollen att lämna information till en sådan samordnande kontrollmyndighet som avses i 13 § första stycket,

3.skyldighet för en foderföretagare eller för en annan företagare som befattar sig med animaliska biprodukter att utöva en efter verksamhetens art lämpad egenkontroll av verksamheten.

23

Rätt till upplysningar och tillträde

Prop. 2005/06:128

21 § En kontrollmyndighet och ett kontrollorgan som anlitas i den offent- liga kontrollen har rätt att i den utsträckning det behövs för kontrollen

1.på begäran få upplysningar och ta del av handlingar, samt

2.få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen som har anknytning till verksamheten och där göra undersökningar och ta prover.

Bestämmelserna i första stycket gäller också för EG:s institutioner och för inspektörer och experter som utsetts av institutionerna.

Skyldighet att tillhandahålla hjälp

22 § Den som är föremål för offentlig kontroll skall tillhandahålla den hjälp som behövs för att kontrollen skall kunna genomföras.

Förelägganden och förbud

23 § Utöver vad som följer av de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen eller vad som särskilt anges i 19 § får en kontrollmyndighet med- dela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen, de före- skrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestäm- melser som kompletteras av lagen och de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna skall följas.

Vite

24 § Förelägganden och förbud enligt 23 § eller enligt de EG-bestäm- melser som kompletteras av lagen får förenas med vite.

Särskilda ingripanden

25 § Utöver vad som följer av de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen får en kontrollmyndighet ta hand om en vara som

1.har släppts ut på marknaden, uppenbart är avsedd att släppas ut på marknaden eller användas i strid med 7 och 8 §§, de föreskrifter som meddelats med stöd av 9 eller 11 § eller de EG-bestämmelser som kom- pletteras av lagen, samt

2.avses med ett föreläggande eller ett förbud enligt 23 §, om före- läggandet eller förbudet inte följs.

Om en vara har tagits om hand, får ägaren under överinseende av kontrollmyndigheten göra varan duglig till utfodring eller till annat avsett ändamål eller använda den för något annat tillåtet ändamål. Annars skall kontrollmyndigheten låta förstöra varan på ägarens bekostnad.

Rättelse

26 § Om någon inte fullgör sina skyldigheter enligt lagen, de föreskrifter

eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser

24

som kompletteras av lagen eller de beslut som har meddelats med stöd av Prop. 2005/06:128 EG-bestämmelserna, får kontrollmyndigheten besluta om rättelse på hans

eller hennes bekostnad.

Hjälp av polismyndighet

27 § Polismyndigheten skall lämna den hjälp som behövs för utövande av offentlig kontroll eller verkställighet av beslut enligt denna lag, de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG- bestämmelser som kompletteras av lagen eller de beslut som har med- delats med stöd av EG-bestämmelserna.

Hjälp enligt första stycket får begäras endast om

1.det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att polisens särskilda befogenheter enligt 10 § polis- lagen (1984:387) behöver tillgripas, eller

2.det annars finns synnerliga skäl.

Avgifter

28 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet att betala avgift

1.för offentlig kontroll enligt denna lag, de föreskrifter som har med- delats med stöd av lagen eller de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen, och

2.i ärenden enligt denna lag, de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen.

Bemyndigandet enligt första stycket innefattar rätt att meddela före- skrifter om skyldighet för kommunerna att ta ut sådan avgift.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om beräkningen av avgifter som tas ut av statliga myn- digheter och av kontrollorgan.

Straffbestämmelser

29 § Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1.bryter mot en föreskrift eller ett beslut som meddelats med stöd av 5 § tredje stycket, 9 eller 11 §,

2.bryter mot 8 §, eller

3.inte fullgör sina skyldigheter enligt 21 § första stycket 1.

Till böter döms även den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot skyldigheter, villkor eller förbud som finns i de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen. Detta gäller dock inte, om överträdelsen av- ser bestämmelser om myndighetsutövning.

30 § Om en gärning som avses i 29 § är att anse som ringa, döms inte till ansvar.

Till ansvar enligt 29 § döms inte, om gärningen är belagd med straff i brottsbalken eller i lagen (2000:1225) om straff för smuggling.

25

Om ett vitesföreläggande eller vitesförbud har överträtts, döms inte till Prop. 2005/06:128 ansvar enligt denna lag för en gärning som omfattas av föreläggandet

eller förbudet.

Överklagande m.m.

31 § Beslut av en kommunal nämnd enligt denna lag, enligt de före- skrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt de EG-bestäm- melser som kompletteras av lagen får överklagas hos länsstyrelsen.

32 § Beslut av Jordbruksverket eller av en annan statlig förvaltnings- myndighet enligt denna lag, enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

33 § En myndighet får bestämma att dess beslut skall gälla omedelbart även om det överklagas.

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006. Genom lagen upphävs lagen (1985:295) om foder.

2.Förbud, förelägganden och andra beslut om skyldigheter för en- skilda som har meddelats med stöd av äldre föreskrifter skall anses beslutade enligt denna lag.

3.För överklagande av beslut som har meddelats före ikraftträdandet av länsstyrelsen eller av en annan myndighet till vilken Statens jordbruksverk har överlåtit att utöva tillsyn gäller äldre föreskrifter.

26

2.3Förslag till lag om provtagning på djur, m.m.

Regeringen har följande förslag till lagtext.

Lagens tillämpningsområde

1 § Denna lag skall tillämpas på

1.kartläggning och kontroll av smittsamma djursjukdomar,

2.kontroll av restsubstanser och andra ämnen i djur och djurprodukter,

3.märkning och registrering av djur, samt

4.åtgärder för att förebygga och hindra spridning av smittsamma djursjukdomar.

Vad som sägs i denna lag om djursjukdomar gäller även förekomsten av smittämnen hos djur.

EG-bestämmelser som kompletteras av lagen

2 § Lagen kompletterar sådana bestämmelser i EG-förordningar (EG- bestämmelser) som faller inom lagens tillämpningsområde. Regeringen skall i Svensk författningssamling ge till känna vilka grundförordningar som avses.

I fråga om EG-bestämmelser som faller inom flera lagars tillämp- ningsområde tillkännager regeringen på samma sätt som i första stycket vilka bestämmelser som kompletteras av denna lag.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter eller i det enskilda fallet fatta beslut som behövs som komplettering av EG-bestämmelserna.

Provtagning och undersökning

3 § För att kartlägga förekomst av, fastställa frihet från eller kontrollera smittsamma djursjukdomar får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter eller i det särskilda fallet besluta om provtagning eller undersökning enligt denna lag.

För att kontrollera förekomsten av restsubstanser och andra ämnen i djur och djurprodukter får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter eller i det särskilda fallet besluta om provtagning eller undersökning enligt denna lag.

4 § Provtagning eller undersökning enligt 3 § skall utföras av veterinär eller annan person som utses av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Provtagningen eller undersökningen får utföras på djur och djur- produkter, foder samt material i övrigt enligt vad som föreskrivs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Provtagningen eller undersökningen får utföras utan samtycke av ägare eller annan rättsinnehavare och skall genomföras på ett sätt som innebär så små olägenheter som möjligt för denne.

Prop. 2005/06:128

27

Hälsoövervakning, uppgifter om läkemedelsanvändning och villkor för livdjursförsäljning

5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad en veterinär eller den som är ansvarig för ett laboratorium skall iaktta i fråga om skyldighet att anmäla och rapportera misstänkta eller inträffade fall av smittsamma djursjukdomar.

6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad den som håller djur skall iaktta i fråga om

1.skyldighet att anmäla verksamheten till en myndighet och att föra anteckningar om verksamheten,

2.skyldighet att anmäla misstanke om djursjukdom till en veterinär,

3.skyldighet att föra register över behandling med läkemedel och bevara journaler som rör sådan behandling, samt

4.krav på hygien i djurhållningen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får vidare meddela föreskrifter eller i ett enskilt fall besluta att djur får säljas till annat än slakt eller flyttas från ett område till ett annat inom landet, endast om djuren är fria från viss sjukdom.

Spridning av smitta och ämnen som kan skada människors eller djurs hälsa

7 § För att förebygga och hindra spridning av smittsamma djursjukdomar får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om

1.avlivning av djur,

2.isolering av djur, samt

3.begränsningar eller andra villkor när det gäller hanteringen av djur eller produkter av djur och andra varor eller när det gäller kontakter mellan djur och människor.

Om bekämpning av epizootiska sjukdomar och vissa zoonoser finns särskilda bestämmelser i epizootilagen (1999:657) och zoonoslagen (1999:658).

8 § I fråga om livsmedelsproducerande djur eller produkter från sådana djur som innehåller eller kan antas innehålla sådana ämnen eller restsubstanser som kan göra livsmedlet icke säkert får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om

1.omhändertagande eller märkning av djur eller djurprodukter,

2.förbud mot att djur eller djurprodukter flyttas, överlåts eller används till livsmedel, samt

3.avlivning av djur.

Märkning m.m.

9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om

Prop. 2005/06:128

28

1. märkning, journalföring och registrering av djur samt utfärdande av identitetshandlingar för djur,

2.djurhälsa, flyttningsdokument för djur och hygien vid transport av

djur,

3.registrering av djurhållare och anläggningar för djur, samt

4.förbud mot användning av anläggningar som inte uppfyller krav på registrering som föreskrivs med stöd av 3.

I föreskrifter enligt första stycket kan det föreskrivas att en organisa- tion får föra register och utfärda identitetshandlingar.

Kontrollmyndigheternas offentliga kontroll

10 § Offentlig kontroll av efterlevnaden av denna lag, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen samt de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna utövas av Statens jordbruksverk eller andra statliga myndigheter i enlighet med vad regeringen bestämmer.

Regeringen får meddela föreskrifter om att Jordbruksverket får över- lämna åt länsstyrelserna eller kommunerna att utöva offentlig kontroll. En kommuns uppgift skall fullgöras av den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet.

Kontrollmyndigheternas övriga åligganden

11 § Jordbruksverket samordnar den kontrollverksamhet som verket har överlämnat till länsstyrelserna eller kommunerna samt lämnar råd och hjälp i kontrollverksamheten.

Den myndighet som utövar offentlig kontroll skall genom rådgivning, information och på annat sätt underlätta för den enskilde att fullgöra sina skyldigheter enligt lagen, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen och de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna.

Föreskrifter om offentlig kontroll

12 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1.hur offentlig kontroll skall bedrivas, samt

2.skyldighet för en kontrollmyndighet eller ett kontrollorgan som anlitas i den offentliga kontrollen att lämna information till Jordbruks- verket.

Rätt till upplysningar och tillträde

13 § En kontrollmyndighet och ett kontrollorgan som anlitas i den offent- liga kontrollen har i den utsträckning som behövs för kontrollen rätt att

1. på begäran få upplysningar och ta del av handlingar, och

Prop. 2005/06:128

29

2. få tillträde till områden, anläggningar, byggnader, lokaler och andra Prop. 2005/06:128 utrymmen där djur hålls eller där djurprodukter, foder eller material i

övrigt förvaras eller annars hanteras och där göra undersökningar och ta prover.

Det som sägs i första stycket gäller också den som vidtar åtgärder enligt denna lag, de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen eller de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna.

14 § Bestämmelserna i 13 § gäller också för

1.EG:s institutioner och för inspektörer och experter som utsetts av institutionerna, samt

2.företrädare för behöriga myndigheter i andra medlemsstater inom Europeiska unionen, om kontrollen utövas eller åtgärderna utförs till- sammans med företrädare för en svensk myndighet.

Skyldighet att tillhandahålla hjälp

15 § Den som är föremål för offentlig kontroll eller andra åtgärder enligt denna lag, de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen eller de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna skall tillhandahålla den hjälp som behövs för att kontrollen eller åtgärderna skall kunna genomföras.

Förelägganden och förbud

16 § Utöver vad som följer av de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen får en kontrollmyndighet meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen och de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna skall följas.

Vite

17 § Förelägganden och förbud enligt denna lag eller enligt de EG- bestämmelser som kompletteras av lagen får förenas med vite.

Rättelse

18 § Om någon inte fullgör sina skyldigheter enligt lagen, de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen eller de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna, får kontrollmyndigheten besluta om rättelse på hans eller hennes bekostnad.

30

Hjälp av polismyndighet

Prop. 2005/06:128

19 § Polismyndigheten skall lämna den hjälp som behövs för utövande av offentlig kontroll eller verkställighet av beslut enligt denna lag, de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG- bestämmelser som kompletteras av lagen eller de beslut som har med- delats med stöd av EG-bestämmelserna.

Hjälp enligt första stycket får begäras endast om

1.det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att polisens särskilda befogenheter enligt 10 § polis- lagen (1984:387) behöver tillgripas, eller

2.det annars finns synnerliga skäl.

Avgifter

20 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet att betala avgift för

1.offentlig kontroll enligt denna lag, föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen och de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen,

2.provtagning, undersökning, märkning, godkännande och registrering samt för utfärdande av identitetshandlingar enligt lagen, de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen eller de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna.

Bemyndigandet enligt första stycket 1 innefattar rätt att meddela föreskrifter om skyldighet för kommuner att ta ut sådana avgifter.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om beräkningen av avgifter som tas ut av statliga myndigheter, kontrollorgan och sådana organisationer som avses i 9 § andra stycket.

Straffbestämmelser

21 § Till böter döms den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet

1.bryter mot en föreskrift eller ett beslut som har meddelats med stöd av 6 §, 7 § första stycket, 8 § eller 9 § första stycket,

eller

2.inte fullgör sina skyldigheter enligt 15 §.

Till böter döms även den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet bryter mot skyldigheter, villkor eller förbud som finns i de EG-bestäm- melser som kompletteras av lagen. Detta gäller dock inte, om över- trädelsen avser bestämmelser om myndighetsutövning.

22 § Om en gärning som avses i 21 § är att anse som ringa, döms inte till ansvar.

Om ett vitesföreläggande eller ett vitesförbud har överträtts, döms inte till ansvar enligt denna lag för en gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

31

Överklagande m.m.

Prop. 2005/06:128

23 § Beslut av en kommunal nämnd enligt denna lag, enligt de före- skrifter som meddelats med stöd av lagen eller enligt de EG-bestäm- melser som kompletteras av lagen får överklagas hos länsstyrelsen.

24 § Beslut som en statlig förvaltningsmyndighet har meddelat enligt lagen, enligt de föreskrifter som meddelats med stöd av lagen eller enligt de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Detsamma gäller beslut som meddelats av en sådan organisation som avses i 9 § andra stycket.

Den myndighet som utövar offentlig kontroll för det allmännas talan hos förvaltningsdomstol, om det överklagade beslutet har meddelats av en organisation.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

25 § Beslut enligt denna lag, enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen skall gälla omedelbart, om inte något annat beslutas.

26 § Bestämmelserna i 22, 23–28 och 30 §§ förvaltningslagen (1986:223) skall tillämpas, om beslutet har meddelats av en organisation.

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006. Genom lagen upphävs lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m.

2.Förbud, förelägganden och andra beslut om skyldigheter för en- skilda som har meddelats med stöd av äldre föreskrifter och som avser hantering av djurkadaver eller andra animaliska biprodukter skall anses beslutade enligt lagen (2006:0000) om foder och animaliska biprodukter. Övriga förbud, förelägganden och andra beslut om skyldigheter för enskilda som har meddelats med stöd av äldre föreskrifter skall anses meddelade med stöd av denna lag.

32

2.4Förslag till lag om kontroll av husdjur, m.m.

Regeringen har följande förslag till lagtext.

Lagens syfte

1 § Denna lag syftar till att

1.främja animalieproduktionen och djurs lämplighet för avel i närings- verksamhet,

2.förebygga sjukdomar hos djur, samt

3.främja en långsiktig förvaltning av husdjursgenetiska resurser.

EG-bestämmelser som kompletteras av lagen

2 § Lagen kompletterar sådana bestämmelser i EG-förordningar (EG- bestämmelser) som har samma syfte som lagen. Regeringen skall i Svensk författningssamling ge till känna vilka grundförordningar som avses.

I fråga om EG-bestämmelser som faller inom flera lagars tillämpnings- område tillkännager regeringen på samma sätt som i första stycket vilka bestämmelser som kompletteras av denna lag.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet fatta beslut som behövs som komplettering av EG-bestämmelserna.

Kontroll av husdjur m.m.

3 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Statens jordbruks- verk får för det syfte som anges i 1 §

1.meddela föreskrifter om kontroll av husdjur och av andra djur som människan har i sin vård,

2.ge organisationer på jordbruksnäringens område eller andra sam- manslutningar rätt att anordna sådan kontroll,

3.meddela föreskrifter om seminverksamhet, överföring av befruktade ägg mellan hondjur och om ägg för avelsändamål.

4 § Den som innehar djur av sådant slag och inom sådant område för vilket kontroll enligt 3 § 2 har anordnats har rätt att få djuren anslutna till kontrollen. Fortsatt anslutning får vägras, om djurens innehavare inte följer de föreskrifter som gäller för kontrollen.

5 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Jordbruksverket får meddela föreskrifter om att djur som omfattas av kontroll enligt denna lag får överlåtas under särskild beteckning som är förbehållen sådana djur.

6 § Om det finns hälsokontroll anordnad för slaktsvin eller nötkreatur, får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Jordbruksverket

Prop. 2005/06:128

33

1.meddela föreskrifter om att en avgift får tas ut vid slakt av svin eller nötkreatur från sådana besättningar som inte omfattas av kontrollen och i vilka sjukdomar i särskilt hög grad förekommer, och

2.överlämna åt innehavare av slakteri att ta ut avgiften av den som lämnar svinen eller nötkreaturen till slakt.

7 § Om det finns hälsokontroll anordnad för kronhjort och dovhjort, får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Jordbruksverket meddela föreskrifter om vad som skall gälla för att kronhjortar och dovhjortar som inte omfattas av kontrollen skall få flyttas till eller från ett hägn. Föreskrifterna får avse också andra djurslag som hålls i sambete med kronhjort eller dovhjort.

Kontrollmyndigheternas offentliga kontroll

8 § Offentlig kontroll av efterlevnaden av denna lag, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen och de beslut som har meddelats med stöd av EG- bestämmelserna utövas av Jordbruksverket och länsstyrelserna i enlighet med vad regeringen bestämmer.

Kontrollmyndigheternas övriga åligganden

9 § Jordbruksverket samordnar övriga kontrollmyndigheters verksamhet och lämnar råd och hjälp i denna verksamhet.

Den myndighet som utövar offentlig kontroll skall genom rådgivning, information och på annat sätt underlätta för den enskilde att fullgöra sina skyldigheter enligt lagen, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen och de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna.

Rätt till upplysningar och tillträde

10 § En kontrollmyndighet och ett kontrollorgan som anlitas i den offent- liga kontrollen har i den utsträckning som behövs för kontrollen rätt att

1.på begäran få upplysningar och ta del av handlingar, och

2.få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen och där göra undersökningar och ta prover.

Bestämmelserna i första stycket gäller också för EG:s institutioner och för inspektörer och experter som utsetts av institutionerna.

Skyldighet att tillhandahålla hjälp

11 § Den som är föremål för offentlig kontroll skall tillhandahålla den hjälp som behövs för att kontrollen skall kunna genomföras.

Prop. 2005/06:128

34

Förelägganden och förbud

Prop. 2005/06:128

12 § Utöver vad som följer av de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen får en kontrollmyndighet meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen och de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna skall följas.

Vite

13 § Förelägganden och förbud enligt denna lag eller enligt de EG- bestämmelser som kompletteras av lagen får förenas med vite.

Rättelse

14 § Om någon inte fullgör sina skyldigheter enligt lagen, de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen eller de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna, får kontrollmyndigheten besluta om rättelse på hans eller hennes bekostnad.

Hjälp av polismyndighet

15 § Polismyndigheten skall lämna den hjälp som behövs för utövande av offentlig kontroll eller verkställighet av beslut enligt denna lag, de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG- bestämmelser som kompletteras av lagen eller de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna.

Hjälp enligt första stycket får begäras endast om

1.det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att polisens särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas, eller

2.det annars finns synnerliga skäl.

Avgifter

16 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Jordbruksverket får meddela föreskrifter om skyldighet att betala avgift för offentlig kontroll enligt denna lag, de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Jordbruksverket får meddela föreskrifter om hur avgifterna skall beräknas.

Straffbestämmelser

17 § Till böter döms den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet bryter

mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 3 § 3, 5 eller 7 §.

35

18 § Till ansvar enligt denna lag döms inte, om gärningen är belagd med Prop. 2005/06:128 straff i brottsbalken.

Om ett vitesföreläggande eller ett vitesförbud har överträtts, döms inte till ansvar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

Överklagande m.m.

19 § Beslut enligt lagen eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter som har meddelats av en sådan organisation eller sammanslutning som avses i 3 § 2 eller av ett sådant slakteri som avses i 6 § 2, får överklagas hos Jordbruksverket.

Beslut som har meddelats av en sådan organisation som avses i artikel 7.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2160/2003 av den 17 november 2003 om bekämpning av salmonella och vissa andra livsmedelsburna zoonotiska smittämnen1 får överklagas hos Jordbruks- verket.

20 § Beslut som Jordbruksverket eller en annan statlig förvaltnings- myndighet har meddelat enligt denna lag, enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Jordbruksverket för det allmännas talan hos förvaltningsdomstol om en organisation, en sammanslutning eller ett slakteri först har beslutat i saken.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

21 § En myndighet får bestämma att dess beslut skall gälla omedelbart även om det överklagas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006. Genom lagen upphävs lagen (1985:342) om kontroll av husdjur m.m.

1 EUT L 325, 12.12.2003, s. 1 (Celex 32003R2160).

36

2.5

Förslag till ändring i växtskyddslagen (1972:318)

Prop. 2005/06:128

Härigenom föreskrivs1 i fråga om växtskyddslagen (1972:318) dels att 1, 3–6, 7 a och 11 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 2 a, 6 a, 8 a och 11 a §§ av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

 

1 §2

 

 

I denna lag förstås med

 

 

 

växt även del av växt såsom lök,

växt: levande växt eller levande

rotstock, gren, kvist, blad, blom-

växtdel, inklusive fröer,

 

ma, frukt, frö och bark samt sådan

 

 

 

produkt av växt, som alltjämt har

 

 

 

karaktär av råvara, såsom timmer,

 

 

 

utsäde och spannmål,

 

 

 

 

växtprodukt: produkt av växt-

 

ursprung som inte är en växt enligt

 

denna lag och som har

 

 

1. karaktär av råvara, eller

 

 

2. genomgått

en enklare

be-

 

arbetning,

 

 

växtskadegörare virus, bakterie,

växtskadegörare: art, stam eller

svamp, nematod, insekt, kvalster,

biotyp av växt, djur eller patogen

mykoplasma och annan organism

som är skadlig för växt, växtodling

ur växt- eller djurriket som kan

eller växtprodukt.

 

förorsaka sjukdom eller annan

 

 

 

skada på växt eller växtodling.

 

 

 

 

Vad som avses med växt enligt

 

lagen anges närmare i föreskrifter

 

som meddelas av regeringen eller

 

den myndighet som regeringen be-

 

stämmer.

 

 

 

2 a §3

 

 

 

Lagen kompletterar sådana be-

 

stämmelser i EG-förordningar

 

(EG-bestämmelser) som faller in-

 

om tillämpningsområdet för lagen.

 

Regeringen skall i Svensk författ-

 

ningssamling ge till känna vilka

 

grundförordningar som avses.

 

 

I fråga om EG-bestämmelser

 

som faller inom

flera lagars

till-

1Jfr rådets direktiv 2000/29/EG av den 8 maj 2000 om skyddsåtgärder mot att skadegörare på växter eller växtprodukter förs in till gemenskapen och mot att de sprids inom gemenskapen (EGT L 169, 10.7.2000, s. 1, Celex 32000L0029), senast ändrat genom rådets direktiv 2002/89/EG (EGT L 355, 30.12.2002, s. 45, Celex 32002L0089).

2Senaste lydelse 1995:364.

3 Tidigare 2 a § upphävd genom 1994:903.

37

 

 

 

lämpningsområde tillkännager re-

 

 

 

geringen på samma sätt som i

 

 

 

första

stycket

vilka

bestämmelser

 

 

 

som kompletteras av denna lag.

 

 

 

Regeringen eller den myndighet

 

 

 

som

regeringen bestämmer

får

 

 

 

meddela föreskrifter eller i det

 

 

 

enskilda fallet fatta beslut som

 

 

 

behövs som komplettering av EG-

 

 

 

bestämmelserna.

 

 

 

 

 

3 §4

 

 

 

 

Bekämpning enligt denna lag får

Bekämpning enligt denna lag får

ske i fråga om växtskadegörare

ske i fråga om växtskadegörare

vilka anges i föreskrifter som

vilka anges i föreskrifter som

meddelas av regeringen eller den

meddelas av regeringen eller den

myndighet som regeringen be-

myndighet som regeringen be-

stämmer. Sådan

föreskrift

får

stämmer. Sådan

föreskrift

får

meddelas endast beträffande växt-

meddelas endast beträffande växt-

skadegörare som

allvarligt

kan

skadegörare

som

allvarligt

kan

skada växtodling,

skog, annan

skada

växtodling,

skog, annan

mark eller lager av växter.

 

mark eller lager av växter eller

 

 

 

växtprodukter.

 

 

Om det finns synnerliga skäl, får den myndighet som regeringen bestämmer meddela beslut som avses i 5 § utan hinder av första stycket. Sådant beslut får gälla högst tre månader.

 

4 §5

Den som har anledning anta att

Den som har anledning anta att

växtskadegörare, som omfattas av

växtskadegörare, som omfattas av

föreskrift enligt 3 § första stycket,

föreskrift enligt 3 § första stycket,

angripit växt eller växtodling på

angripit växt eller växtodling på

mark som han äger eller brukar

mark som han äger eller brukar

eller växter i lager som han inne-

eller växter eller växtprodukter i

har för försäljning till andra än

lager som han innehar för försälj-

konsumenter skall genast anmäla

ning till andra än konsumenter

detta. Anmälan skall göras till den

skall genast anmäla detta. Anmä-

myndighet som regeringen be-

lan skall göras till den myndighet

stämmer.

som regeringen bestämmer.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från anmälningsskyldigheten.

5 §6

För att bekämpa och hindra spridning av växtskadegörare, som omfattas av föreskrift enligt 3 § första stycket, får regeringen eller

4Senaste lydelse 1995:364.

5Senaste lydelse 1995:364.

6Senaste lydelse 1989:492.

För att bekämpa och hindra spridning av växtskadegörare, som omfattas av föreskrift enligt 3 § första stycket, får regeringen eller

Prop. 2005/06:128

38

myndighet som regeringen be-

den myndighet som regeringen be- Prop. 2005/06:128

stämmer

stämmer

1.förelägga fastighetsägare eller nyttjanderättshavare att vidtaga åt- gärd för bekämpning av växtskadegörare på fastigheten,

2.förordna om smittrening av lokal, redskap, transportmedel eller annat föremål som kan hysa växtskadegörare,

3. förordna om smittrening eller

3. förordna om smittrening eller

förstöring av växt eller förpack-

förstöring av växt eller växtpro-

ning till växt eller om begränsning

dukt eller förpackning till växt

i rätten att använda växt eller

eller växtprodukt eller om be-

sådan förpackning,

gränsning i rätten att använda växt

 

eller växtprodukt eller sådan för-

 

packning,

4.förbjuda sådd eller plantering av växt,

5.meddela föreskrifter om odling eller skörd av växt,

6. förbjuda eller föreskriva vill-

6. förbjuda eller föreskriva vill-

kor för införsel, utförsel eller

kor för införsel, utförsel eller

bortförande av växt, växtskade-

bortförande, innehav

eller annan

görare, jord, kompost, gödsel och

hantering av växt,

växtprodukt,

kulturer av växtskadegörare,

växtskadegörare, jord, kompost,

 

gödsel eller annat odlingssubstrat

 

och kulturer av växtskadegörare,

7. vidtaga eller föreskriva annan åtgärd i fråga om enskilds egendom som finnes oundgängligen påkallad.

Åtgärd som avses i första stycket 2, 3 eller 7 kan verkställas genom myndighets försorg.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får överlåta till ett enskilt kontroll- organ som är juridisk person att i samband med införsel av växter, växtprodukter, växtskadegörare, jord, kompost, gödsel eller annat odlingssubstrat och kulturer av växtskadegörare besluta om så- dana åtgärder som avses i första stycket 1–3. Sådan överlåtelse får även avse beslut om förbud eller villkor för införsel eller bortfö- rande av växt, växtprodukt, växt- skadegörare, jord, kompost, göd- sel eller annat odlingssubstrat och kulturer av växtskadegörare i en- lighet med vad som anges i första stycket 6.

39

5 a §7

För att kartlägga förekomst av, fastställa frihet från och kontrollera spridning av växtskadegörare enligt 3 § första stycket får regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer

1. meddela

föreskrifter

om

att

1. meddela

föreskrifter

om

att

den som odlar eller handlar med

den som odlar växter eller handlar

växter skall anmäla verksamheten

med växter

eller

växtprodukter

till viss myndighet och föra an-

skall anmäla verksamheten till viss

teckningar om verksamheten,

 

myndighet

och föra

anteckningar

 

 

 

 

om verksamheten,

 

 

 

2. meddela

föreskrifter

eller

i

2. meddela

föreskrifter

eller

i

det enskilda fallet besluta om

det enskilda fallet besluta om

provtagning eller undersökning av

provtagning eller undersökning av

växt, jord eller annat odlings-

växt, växtprodukt, jord eller annat

substrat, mark, lokal, transport-

odlingssubstrat, mark, lokal, trans-

medel, förpackning, redskap eller

portmedel,

förpackning,

redskap

annat föremål som kan hysa växt-

eller annat föremål som kan hysa

skadegörare.

 

 

 

växtskadegörare.

 

 

 

Åtgärd som avses i första stycket 2 kan verkställas genom myndighets försorg.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får till ett enskilt kontrollorgan som är juridisk person överlåta att i enskilda fall besluta om prov- tagning eller undersökning enligt första stycket 2.

6 §8

En innehavare av mark, byggnad eller transportmedel är skyldig att lämna tillträde för en åtgärd enligt denna lag eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.

Innehavaren är även skyldig att lämna tillträde enligt första stycket för åtgärder som utförs av EG:s institutioner och av institutionerna utsedda inspektörer eller experter.

6 a §

Den som utövar offentlig kontroll har rätt att för denna kontroll på begäran få sådana upplysningar och ta del av sådana handlingar som behövs för den offentliga kontrollen.

7Senaste lydelse 1995:364.

8Senaste lydelse 1995:364.

Prop. 2005/06:128

40

Bestämmelserna i första stycket gäller också för EG:s institutioner och för inspektörer och experter som utsetts av institutionerna.
7 a §9
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om sundhetsintyg.
Regeringen eller den myndighet Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får som regeringen bestämmer får överlämna till en juridisk person överlämna till en juridisk person att utfärda sådant sundhetsintyg att utfärda sådant sundhetsintyg som krävs vid handel med växter som krävs vid handel med växter eller vid utförsel av växter. eller växtprodukter eller vid utför-
sel av växter eller växtprodukter.

Prop. 2005/06:128

 

8 a §

 

 

 

 

 

 

Regeringen eller den myndighet

 

som

regeringen

bestämmer

får

 

meddela föreskrifter om

avgifter

 

för handläggning av frågor om

 

tillstånd,

omhändertagande

av

 

gods eller för kontroll, inspektion

 

eller

därmed sammanhängande

 

eller jämförlig åtgärd som regle-

 

ras av denna lag.

 

 

 

11 §10

 

 

 

 

 

Statens jordbruksverks beslut i

Statens

jordbruksverks

beslut

ett särskilt fall enligt denna lag

enligt denna lag eller enligt

eller enligt föreskrifter som har

föreskrifter

som

har meddelats

meddelats med stöd av lagen får

med stöd av lagen får överklagas

överklagas hos allmän förvalt-

hos allmän förvaltningsdomstol.

ningsdomstol.

 

 

 

 

 

 

Detsamma gäller beslut som har meddelats av ett enskilt kontroll- organ.

Jordbruksverket för det allmän- nas talan hos allmän förvaltnings- domstol, om det överklagade be- slutet har meddelats av ett enskilt kontrollorgan.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Beslut som meddelats med stöd av 5, 5 a eller 7 § gäller omedelbart, om inte något annat bestäms.

9 Senaste lydelse 1995:364.

 

10 Senaste lydelse 1995:364.

41

11 a §

När enskilda kontrollorgan utför kontroll enligt denna lag tillämpas följande bestämmelser i förvalt- ningslagen (1986:223)

– 11 och 12 §§ om jäv,

– 15 § om anteckning av upp- gifter,

– 16 och 17 §§ om en parts rätt att få del av uppgifter,

– 20 § om motivering av beslut,

– 21 § om underrättelse av be- slut,

– 22 § om överklagande, samt

– 26 § om rättelse av skrivfel och liknande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

Prop. 2005/06:128

42

2.6Förslag till lag om ändring i djurskyddslagen (1988:534)

Härigenom föreskrivs i fråga om djurskyddslagen (1988:534)1

dels att nuvarande 1 a och 1 b §§ skall betecknas 1 b och 1 c §§, nuvarande 24 a–d §§ skall betecknas 24 c–f §§,

dels att 3 a, 12, 24, 24 c–f, 25, 26, 27, 28, 29, 31, 32, 37, 38 och 39 §§ samt rubriken närmast före 24 § skall ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före 36 § skall lyda ”Straffbestämmelser”, dels att rubriken närmast före 1 a § skall sättas närmast före 1 b §,

dels att det i lagen skall införas nio nya paragrafer, 1 a, 24 a, 24 b, 25 a–d, 27 a och 36 a §§, samt närmast före 1 a, 24 a, 24 c, 24 d, 24 e, 24 f, 25, 25 b, 26, 27, 27 a, 28 och 38 §§ nya rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

EG-bestämmelser som kompletteras av lagen

1 a §

Lagen kompletterar sådana bestämmelser i EG-förordningar (EG-bestämmelser) som faller inom lagens tillämpningsområde. Regeringen skall i Svensk författ- ningssamling ge till känna vilka grundförordningar som avses.

I fråga om EG-bestämmelser som faller inom flera lagars till- lämpningsområde tillkännager re- geringen på samma sätt som i första stycket vilka bestämmelser som kompletteras av denna lag.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet fatta beslut som behövs som komplettering av EG- bestämmelserna.

3 a §

Om en åtgärd i fråga om stall eller annat förvaringsutrymme för djur som kräver förprövning enligt föreskrifter som meddelats med stöd av 3 § tredje stycket 3 har vidtagits utan sådan prövning, skall länsstyrelsen förbjuda att

Om en åtgärd i fråga om stall eller annat förvaringsutrymme för djur som kräver förprövning enligt föreskrifter som meddelats med stöd av 3 § tredje stycket 3 har vidtagits utan sådan prövning, skall den myndighet som rege-

1 Lagen omtryckt 2003:1077.

Prop. 2005/06:128

43

byggnaden används för att hysa djur. Förbud skall dock inte med- delas om länsstyrelsen finner att åtgärden kan godkännas i efter- hand.

ringen bestämmer förbjuda att Prop. 2005/06:128 utrymmet används för att hysa

djur. Förbud skall dock inte med- delas, om myndigheten finner att åtgärden kan godkännas i efter- hand.

12 §

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Djurskydds- myndigheten får meddela föreskrifter om villkor för eller förbud mot

1.tillförsel av hormoner eller andra ämnen till djur för att påverka djurets egenskaper i annat syfte än att förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymptom, eller

2.avel med sådan inriktning som kan medföra lidande för djuren eller påverka djurens naturliga beteenden.

Första stycket 1 gäller inte ämnen som omfattas av lagen (1985:295) om foder.

Tillsyn m.m.

Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen utövas av Djurskyddsmyndig- heten, länsstyrelserna, andra stat- liga myndigheter och kommunerna

(tillsynsmyndigheter) i enlighet med vad regeringen bestämmer.

En kommuns tillsyn skall full- göras av den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsom- rådet. Nämnden skall ha tillgång till djurskyddsutbildad personal i den omfattning som behövs för att nämnden skall kunna fullgöra sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt.

Djurskyddsmyndigheten sam- ordnar övriga tillsynsmyndighe- ters verksamhet och lämnar vid

Första stycket 1 gäller inte ämnen som omfattas av lagen (2006:0000) om foder och ani- maliska biprodukter.

Kontrollmyndigheternas

offentliga kontroll

24 §2

Offentlig kontroll av efterlev- naden av denna lag, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestäm- melser som kompletteras av lagen och de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna utövas av Djurskyddsmyndig- heten, länsstyrelserna, andra stat- liga myndigheter och kommunerna i enlighet med vad regeringen bestämmer.

En kommuns offentliga kontroll skall fullgöras av den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälso- skyddsområdet. Nämnden skall ha tillgång till djurskyddsutbildad personal i den omfattning som be- hövs för att nämnden skall kunna fullgöra sina uppgifter på ett till- fredsställande sätt.

2 Senaste lydelse 2005:338.

44

behov råd och hjälp i denna verk- samhet.

Kontrollmyndigheternas övriga åligganden

 

24 a §

 

 

 

 

 

 

Djurskyddsmyndigheten

och, i

 

fråga

om

länet,

länsstyrelsen

 

samordnar övriga kontrollmyndig-

 

heters verksamhet och lämnar vid

 

behov råd och hjälp i denna

 

verksamhet.

 

 

 

 

Den

myndighet

som

utövar

 

offentlig kontroll

skall

genom

 

rådgivning,

information

och

 

annat sätt underlätta för den

 

enskilde att fullgöra sina skyldig-

 

heter enligt lagen, de föreskrifter

 

och beslut som har meddelats med

 

stöd av lagen, de EG-bestäm-

 

melser som kompletteras av lagen

 

och de beslut som har meddelats

 

med stöd av EG-bestämmelserna.

 

24 b §

 

 

 

 

 

 

Den

myndighet

som

utövar

 

offentlig kontroll skall verka för

 

att överträdelser av lagen, av de

 

föreskrifter eller beslut som har

 

meddelats med stöd av lagen eller

 

av de EG-bestämmelser som kom-

 

pletteras av lagen, beivras.

 

 

 

Kommunal samverkan i den

 

 

offentliga kontrollen

 

 

24 a §

24 c §3

 

 

 

 

 

En kommun får träffa avtal med

En kommun får träffa avtal med

en annan kommun om att tillsyns-

en annan kommun om att kontroll-

uppgifter som kommunen har

uppgifter

som kommunen

har

enligt denna lag skall skötas helt

enligt denna lag skall skötas helt

eller delvis av den andra kom-

eller delvis av den andra kom-

munen. Kommunen får dock inte

munen. Kommunen får dock inte

överlåta befogenheten att meddela

överlåta befogenheten att meddela

beslut i ett ärende.

beslut i ett ärende.

 

 

 

Kommunen får också efter överenskommelse med en annan kommun uppdra åt anställda i den kommunen att besluta på kommunens vägnar i ett visst ärende eller en grupp av ärenden, dock inte i de fall som avses i

3 Senaste lydelse av 24 a § 2005:338.

Prop. 2005/06:128

45

6 kap. 34 § kommunallagen (1991:900). Föreskrifterna i 6 kap. 24–27 Prop. 2005/06:128 och 35 §§ kommunallagen om jäv och anmälan av beslut till nämnd skall

tillämpas på den som fattar sådana beslut.

24 b §

Länsstyrelsen i det län där en kommun är belägen får i samråd med kommunen besluta att den tillsyn över en viss verksamhet som kommunen annars har skall flyttas över till länsstyrelsen. Ett sådant beslut får fattas om verk- samheten har stor omfattning, är särskilt komplicerad eller om det finns andra särskilda skäl.

Länsstyrelsen får besluta att tillsynen skall lämnas tillbaka till kommunen om länsstyrelsen och kommunen är överens om det.

24 c §

Om en kommun inte fullgör de skyldigheter som följer av kom- munens tillsynsuppdrag får läns- styrelsen i det län där kommunen är belägen förelägga kommunen att avhjälpa bristen. Ett sådant föreläggande skall innehålla upp- gifter om de åtgärder som läns- styrelsen anser nödvändiga för att bristen skall kunna avhjälpas.

Frivillig överflyttning av offentlig kontroll

24 d §4

Länsstyrelsen i det län där en kommun är belägen får, i samråd med kommunen, i det enskilda fallet besluta att den offentliga kontroll av en viss verksamhet som kommunen annars har skall flyttas över till länsstyrelsen. Ett sådant beslut får fattas, om verk- samheten har stor omfattning, är särskilt komplicerad eller om det finns andra särskilda skäl.

Länsstyrelsen får besluta att kontrollen skall lämnas tillbaka till kommunen, om länsstyrelsen och kommunen är överens om det.

Förelägganden riktade mot kommuner

24 e §5

Om en kommun inte fullgör de skyldigheter som följer av dess kontrolluppdrag, får länsstyrelsen i det län där kommunen är belägen förelägga kommunen att avhjälpa bristen. Ett sådant föreläggande skall innehålla uppgifter om de åtgärder som länsstyrelsen anser nödvändiga för att bristen skall kunna avhjälpas.

Tvångsöverflyttning av offentlig kontroll

24 d §

Om en kommun grovt eller under längre tid har åsidosatt sin tillsynsskyldighet när det gäller en viss verksamhet, får regeringen på

4Senaste lydelse av 24 b § 2005:338.

5Senaste lydelse av 24 c § 2005:338.

6Senaste lydelse av 24 d § 2005:338.

24 f §6

Om en kommun grovt eller under längre tid har åsidosatt sin kontrollskyldighet när det gäller en viss verksamhet, får regeringen på

46

ansökan av länsstyrelsen i det län där kommunen är belägen, besluta att ansvaret för tillsynen över den verksamheten skall flyttas över till länsstyrelsen.

Regeringen får besluta att an- svaret för tillsynen skall lämnas tillbaka till kommunen.

ansökan av länsstyrelsen i det län Prop. 2005/06:128 där kommunen är belägen, besluta

att ansvaret för kontrollen över den verksamheten skall flyttas över till länsstyrelsen.

Regeringen får besluta att an- svaret för kontrollen skall lämnas tillbaka till kommunen.

Föreskrifter om offentlig kontroll

25 §7

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Djurskyddsmyndig-

heten får meddela föreskrifter om

 

 

 

 

 

 

1. hur tillsynen skall bedrivas,

1. hur offentlig

kontroll

skall

2. skyldighet

för

en tillsyns-

bedrivas, och

 

 

 

 

myndighet att

lämna

information

2. skyldighet

för

en

kontroll-

till en annan tillsynsmyndighet,

myndighet

eller

ett

kontrollorgan

 

 

 

som anlitas i den offentliga kon-

 

 

 

trollen att lämna information till

 

 

 

en sådan samordnande kontroll-

 

 

 

myndighet

som

avses

i

24 a §

 

 

 

första stycket.

 

 

 

 

3. att det får tas ut avgifter för tillsynen och i ärenden enligt den- na lag.

Regeringen får överlåta åt kom- munen att meddela föreskrifter om avgifter enligt första stycket 3.

25 a §

Regeringen får meddela före- skrifter om vilka bestämmelser i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 av den 29 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kon- trollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd8 som skall tillämpas vid offentlig kontroll av andra djur- hållare än sådana som håller livsmedelsproducerande djur.

7

Senaste lydelse 2005:338.

 

8

EUT L 165, 30.4.2004, s. 1 (Celex 32004R0882).

47

Avgifter

25 b §

Regeringen eller, efter regering- ens bemyndigande, Djurskydds- myndigheten får meddela före- skrifter om skyldighet att betala avgift för offentlig kontroll enligt lagen, de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller de EG-bestämmelser som kom- pletteras av lagen. Bemyndigandet innefattar rätt att meddela före- skrifter om skyldighet för kommu- nerna att ta ut sådan avgift.

25 c §

Regeringen eller, efter regering- ens bemyndigande, Djurskydds- myndigheten får meddela före- skrifter om skyldighet att betala avgift i ärenden som handläggs av statliga myndigheter enligt lagen, de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller de EG- bestämmelser som kompletteras av lagen.

Regeringen eller, efter regering- ens bemyndigande, kommunfull- mäktige får meddela föreskrifter om skyldighet att betala avgift för en kommunal nämnds handlägg- ning av ärenden enligt lagen, de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller de EG- bestämmelser som kompletteras av lagen.

25 d §

Regeringen eller, efter regering- ens bemyndigande, Djurskydds- myndigheten får meddela före- skrifter om beräkningen av avgif- ter som tas ut av statliga myndig- heter och av kontrollorgan.

Prop. 2005/06:128

48

Förelägganden, förbud och rättelse

26 §9

En tillsynsmyndighet får, utöver vad som särskilt anges i 24 c §, meddela de förelägganden och förbud som behövs för att denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas.

I beslut om föreläggande eller förbud enligt denna paragraf får tillsynsmyndigheten sätta ut vite, dock inte i fall som avses i 29 §.

Om någon inte rättar sig efter lagen eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller inte följer en tillsynsmyndighets föreläggande, får myndigheten besluta om rättelse på hans be- kostnad. I brådskande fall får ett sådant beslut meddelas utan före- gående föreläggande.

Utöver vad som följer av de EG- bestämmelser som kompletteras av lagen eller vad som särskilt anges i 24 e § får en kontrollmyndighet meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som komplet- teras av lagen och de beslut som har meddelats med stöd av EG- bestämmelserna skall följas.

Förelägganden och förbud en- ligt första stycket eller enligt de EG-bestämmelser som komplette- ras av lagen får förenas med vite, dock inte i fall som avses i 29 §.

Om någon inte rättar sig efter lagen, de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen eller de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna, får kon- trollmyndigheten besluta om rät- telse på hans eller hennes be- kostnad. I brådskande fall får ett sådant beslut meddelas utan före- gående föreläggande.

Rätt till upplysningar och tillträde m.m.

27 §10

För tillsyn har tillsynsmyndig-

En kontrollmyndighet och ett kon-

heten rätt att få tillträde till

trollorgan som anlitas i den offent-

områden, anläggningar, byggna-

liga kontrollen har i den utsträck-

der, lokaler och andra utrymmen

ning som behövs för kontrollen

där djur hålls och att där besikta

rätt att

djuren, göra undersökningar och ta

1. på begäran få upplysningar

prover.

och ta del av handlingar, och

 

2. få tillträde till områden, an-

 

läggningar, byggnader, lokaler och

9Senaste lydelse 2005:338.

10Senaste lydelse 2005:338.

Prop. 2005/06:128

49

Tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för till- synen.

Bestämmelserna i första och andra styckena gäller också för EG:s institutioner och av institu- tionerna utsedda inspektörer och experter.

Polismyndigheten skall på be- gäran lämna tillsynsmyndigheten den hjälp som behövs vid tillsynen.

andra utrymmen där djur hålls eller som berör djurhållningen och där besiktiga djuren, göra under- sökningar och ta prover.

Bestämmelserna i första stycket gäller också för EG:s institutioner och för inspektörer och experter som utsetts av institutionerna.

Den som är föremål för offentlig kontroll skall tillhandahålla den hjälp som behövs för att kontrollen skall kunna genomföras.

Hjälp av polismyndighet

27 a §

Polismyndigheten skall lämna den hjälp som behövs för utövande av offentlig kontroll eller verk- ställighet av beslut enligt denna lag, de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kom- pletteras av lagen eller de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna.

Undantag för djur som används inom försvarsmakten

 

28 §

Bestämmelserna i 24, 26 och

Bestämmelserna i 24–25, 25 b

27 §§ gäller inte djur som används

och 26–27 a §§ gäller inte djur

inom försvarsmakten.

som används inom försvarsmak-

 

ten.

29 §

Länsstyrelsen skall meddela förbud att ha hand om djur eller ett visst slag av djur för den som

Prop. 2005/06:128

50

1. djuret otillbörligt utsätts för lidande och detta inte rättas till efter tillsägelse av kontrollmyndig- heten,
1. inte följer ett beslut som en kontrollmyndighet har meddelat enligt 26 § och som är av väsentlig betydelse från djurskyddssyn- punkt,

1. inte följer ett beslut som en tillsynsmyndighet har meddelat enligt 26 § och som är av väsentlig betydelse från djurskyddssyn- punkt,

2.allvarligt har försummat tillsynen eller vården av ett djur,

3.har misshandlat ett djur,

4.har dömts för djurplågeri enligt 16 kap. 13 § brottsbalken, eller

5. vid upprepade tillfällen dömts

5. vid upprepade tillfällen dömts

för brott mot denna lag eller mot

för brott enligt 36 eller 36 a § eller

föreskrifter som meddelats med

vid upprepade tillfällen varit före-

stöd av lagen eller vid upprepade

mål för beslut enligt 26 §.

tillfällen varit föremål för beslut enligt 26 §.

Förbud skall inte meddelas, om det är uppenbart att ett upprepande inte kommer att inträffa.

Om den mot vilken förbudet riktas är ägare av djuret, får länsstyrelsen dessutom ålägga honom att göra sig av med det och förbjuda honom att skaffa djur över huvud taget eller ett visst slag av djur.

Förbudet kan avse viss tid eller gälla tills vidare.

31 §

Länsstyrelsen skall besluta att ett djur skall tas om hand genom polismyndighetens försorg om

1. djuret otillbörligt utsätts för lidande och detta inte rättas till efter tillsägelse av tillsynsmyndig- heten,

2.ett beslut som meddelats enligt 26 § inte följs och beslutet är av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt,

3.ett beslut som meddelats enligt 29 § inte följs,

4.den som har djuret i sin vård har dömts för djurplågeri enligt 16 kap. 13 § brottsbalken, eller

5. den som har djuret i sin vård vid upprepade tillfällen dömts för brott mot denna lag eller föreskrif- ter som meddelats med stöd av lagen eller vid upprepade tillfällen varit föremål för beslut enligt 26 §.

5. den som har djuret i sin vård vid upprepade tillfällen dömts för brott enligt 36 eller 36 a § eller vid upprepade tillfällen varit föremål för beslut enligt 26 §.

 

32 §

Utan hinder av vad i 31 § 1 före-

Utan hinder av vad i 31 § 1 före-

skrivs om tillsägelse och rättelse

skrivs om tillsägelse och rättelse

skall länsstyrelsen, en tillsynsmyn-

skall länsstyrelsen, en kontroll-

dighet eller polismyndigheten be-

myndighet eller polismyndigheten

sluta att ett djur som är utsatt för

besluta att ett djur som är utsatt för

lidande omedelbart skall omhän-

lidande omedelbart skall omhän-

dertas om

dertas om

1.det bedöms utsiktslöst att felet blir avhjälpt,

2.ägaren till djuret är okänd eller inte kan anträffas, eller

Prop. 2005/06:128

51

3. det i övrigt bedöms oundgängligen nödvändigt från djurskydds- synpunkt.

Om beslutet har meddelats av någon annan än länsstyrelsen, skall beslutet underställas länsstyrelsen, som snarast skall avgöra om det skall fortsätta att gälla.

Omhändertagandet skall ske genom polismyndighetens försorg.

36 a §

Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot skyldigheter, villkor eller förbud som finns i de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen. Detta gäller dock inte, om överträdelsen avser bestämmelser om myndig- hetsutövning.

Om brottet har begåtts med uppsåt och avsett en förpliktelse av väsentlig betydelse från djur- skyddssynpunkt, döms till fängelse i högst två år.

Om gärningen är att anse som ringa skall inte dömas till ansvar.

Till ansvar enligt denna para- graf döms inte om gärningen är belagd med samma eller strängare straff i brottsbalken.

 

 

 

37 §

 

 

 

Om ett

vitesföreläggande

eller

Om ett

vitesföreläggande

eller

vitesförbud

har överträtts,

döms

vitesförbud

har

överträtts,

döms

inte till ansvar enligt 36 § för gär-

inte till ansvar

enligt 36

eller

ning som omfattas av förelägg-

36 a § för gärning som omfattas av

andet eller förbudet.

 

föreläggandet eller förbudet.

 

Den som har ålagts att betala en särskild avgift enligt 3 § fjärde stycket för att han inte låtit förpröva stall eller andra förvaringsutrymmen för djur döms inte till ansvar enligt 36 §.

Överklagande m.m.

38 §

Beslut av en kommunal nämnd enligt denna lag eller enligt be- stämmelser som meddelats med stöd av lagen får överklagas hos länsstyrelsen.

Beslut, som annan statlig myn- dighet än regeringen i särskilt fall

Beslut av en kommunal nämnd enligt denna lag, enligt de före- skrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt de EG- bestämmelser som kompletteras av lagen får överklagas hos läns- styrelsen.

Beslut, som en statlig förvalt- ningsmyndighet i särskilt fall med-

Prop. 2005/06:128

52

meddelat enligt lagen eller med stöd av regeringens förordnande enligt lagen, får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Pröv- ningstillstånd krävs vid överkla- gande till kammarrätten.

Annat beslut som Djurskydds- myndigheten eller annan statlig myndighet meddelat enligt lagen eller med stöd av regeringens förordnande enligt lagen får över- klagas hos regeringen.

delat enligt lagen, enligt de

före-

Prop. 2005/06:128

skrifter som har meddelats

med

 

stöd av lagen eller enligt de EG- bestämmelser som kompletteras av lagen, får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstill- stånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Andra beslut av Djurskydds- myndigheten eller någon annan statlig förvaltningsmyndighet får överklagas hos regeringen.

39 §

Beslut som avses i 29, 31, 32 och 34 §§ gäller omedelbart, om inte myndigheten bestämmer något annat.

En myndighet får i annat fall bestämma att ett beslut skall gälla även om det överklagas.

Regeringen får meddela före- skrifter om i vilka fall ett beslut enligt denna lag, enligt de före- skrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt de EG- bestämmelser som kompletteras av lagen skall gälla omedelbart även om det överklagas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

53

Prop. 2005/06:128

2.7 Förslag till lag om ändring i epizootilagen (1999:657)

Härigenom föreskrivs i fråga om epizootilagen (1999:657)

dels att 4 a, 5, 7–9, 11–14 och 21 §§ samt rubrikerna närmast före 11 och 21 §§ skall ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före 20 § skall lyda ”Straffbestämmelser m.m.”,

dels att det i lagen skall införas fem nya paragrafer, 1 a, 11 a, 12 a, 13 a och 22 §§, samt närmast före 1 a, 11 a, 12, 12 a, 13, 13 a och 14 §§ nya rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

 

EG-bestämmelser som

 

kompletteras av lagen

 

1 a §

 

 

 

Lagen kompletterar sådana be-

 

stämmelser i EG-förordningar

 

(EG-bestämmelser) som faller

 

inom

lagens tillämpningsområde.

 

Regeringen skall i Svensk författ-

 

ningssamling ge till känna vilka

 

grundförordningar som avses.

 

I fråga om EG-bestämmelser

 

som faller inom flera lagars

 

tillämpningsområde

tillkännager

 

regeringen på samma sätt som i

 

första

stycket vilka

bestämmelser

 

som kompletteras av denna lag.

 

Regeringen eller den myndighet

 

som

regeringen bestämmer får

 

meddela föreskrifter eller i det en-

skilda fallet fatta beslut som behövs som komplettering av EG- bestämmelserna.

4 a §1

Om det finns grundad anledning

Om det finns grundad anledning

att anta att ett fall av epizootisk

att anta att ett fall av epizootisk

sjukdom har inträffat, skall den

sjukdom har inträffat, skall Jord-

myndighet som regeringen be-

bruksverket, i den utsträckning det

stämmer, i den utsträckning det är

är nödvändigt för att motverka

nödvändigt för att motverka smitt-

smittspridning, besluta om förbud

spridning, besluta om förbud mot

mot att besöka eller lämna eller

att besöka eller lämna eller utföra

utföra transporter eller förflytt-

transporter eller förflyttningar av

ningar av djur eller fordon till, från

1 Senaste lydelse 2005:102.

54

djur eller fordon till, från eller eller inom sådana områden inom sådana områden

1.som gränsar till ett område där smitta kan antas förekomma, eller

2.där det annars kan finnas risk för spridning av smitta.

 

 

 

 

Jordbruksverket

får överlämna

 

 

 

 

åt länsstyrelsen eller annan statlig

 

 

 

 

myndighet att fatta beslut enligt

 

 

 

 

första stycket.

 

 

 

 

 

5 §2

 

 

 

Om det är klarlagt att ett fall av

Om det är klarlagt att ett fall av

epizootisk

sjukdom

har

inträffat,

epizootisk

sjukdom har

inträffat,

skall den myndighet som rege-

skall Jordbruksverket besluta om

ringen bestämmer

besluta om

förbud enligt 4 § för de områden

förbud enligt 4 § för de områden

där smitta förekommer, eller om

där smitta förekommer, eller om

andra begränsningar i hanteringen

andra begränsningar i hanteringen

av djur eller varor, allt i den

av djur eller varor, allt i den

utsträckning som behövs för att

utsträckning som behövs för att

motverka

smittspridning

(smitt-

motverka

smittspridning

(smitt-

förklaring).

 

 

förklaring).

 

 

 

 

 

 

Under

samma

förutsättningar

Under

samma

förutsättningar

skall regeringen eller den myndig-

skall regeringen eller, efter rege-

het som

regeringen bestämmer

ringens bemyndigande, Jordbruks-

meddela föreskrifter eller i det

verket meddela föreskrifter eller i

enskilda fallet besluta om

 

det enskilda fallet besluta om

1.förbud mot transporter av djur eller varor till, från eller inom områden som gränsar till områden där smitta förekommer eller om andra begränsningar i hanteringen av djur eller varor inom sådana angränsande områden, och

2.förbud mot tillträde till vissa djurstallar eller andra anläggningar där djur hålls (tillträdesförbud) eller särskilda villkor för tillträde till sådana anläggningar.

 

 

 

 

Jordbruksverket får överlämna

 

 

 

 

åt länsstyrelsen eller annan statlig

 

 

 

 

myndighet att fatta beslut enligt

 

 

 

 

första och andra styckena.

 

 

 

7 §3

Beslut enligt

4, 4 a eller

5 §

Beslut enligt 4, 4 a eller 5 §

skall upphävas av den myndighet

skall upphävas av Jordbruksverket

som

regeringen

bestämmer

så snart det blivit klarlagt att det

snart det blivit klarlagt att det inte

inte längre finns förutsättningar för

längre

finns förutsättningar

för

beslutet.

beslutet.

 

 

 

2Senaste lydelse 2005:102.

3Senaste lydelse 2005:102.

Prop. 2005/06:128

55

Prop. 2005/06:128

Jordbruksverket får överlämna åt länsstyrelsen eller annan statlig myndighet att fatta beslut enligt första stycket.

8 §4

För att förebygga eller bekämpa epizootiska sjukdomar får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om

1.slakt eller annan avlivning av djur som är eller misstänks vara smittade eller kan sprida smitta,

2.slakt eller annan avlivning av andra djur,

3.oskadliggörande av döda djur, produkter av djur, andra varor, avfall och annat material som kan sprida smitta,

4.smittrening,

5.skyddsympning eller annan förebyggande behandling av djur,

6.undersökning av djur och produkter av djur i kontrollsyfte,

7.djurhållning,

8.begränsningar eller andra villkor vad gäller förflyttning av fordon,

9.begränsningar eller andra villkor vad gäller transport eller annan hantering av levande och döda djur, produkter av djur, andra varor, avfall och annat material,

10.registrering eller journalföring av djurtransporter, levande och döda djur, produkter av djur och andra varor, avfall och annat material,

11.dokumentation i fråga om besök på en anläggning där djur hålls,

12.oskadliggörande av skadedjur som sprider smitta,

13.metoder för provtagning och analys,

14.skyldighet att till Jordbruksverket lämna uppgifter som kan ha betydelse för arbetet med att förebygga eller bekämpa epizootiska sjuk- domar,

15.annan åtgärd som skall genomföras till följd av beslut av Europeiska kommissionen eller som annars är nödvändig.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela de föreskrifter som be- hövs som komplettering av sådana EG-bestämmelser som inte faller inom tillämpningsområdet för vare sig livsmedelslagen (1971:511) eller lagen (1985:295) om foder och som finns i

1.Europaparlamentets och rå- dets förordning (EG) nr 999/2001 av den 22 maj 2001 om faststäl- lande av bestämmelser för före- byggande, kontroll och utrotning av vissa typer av transmissibel spongiform encefalopati, eller

4 Senaste lydelse 2005:102.

56

Offentlig kontroll av efterlev- naden av denna lag, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmel- ser som kompletteras av lagen och de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna ut- övas av Jordbruksverket och läns- styrelserna i enlighet med vad regeringen bestämmer.

2. någon EG-förordning som

Prop. 2005/06:128

har beslutats med stöd av den

 

förordning som anges under 1.

 

 

9 §

Efter beslut av den myndighet

Efter beslut av Jordbruksverket

som regeringen bestämmer skall

skall

1.innehavare av sådana slakteriinrättningar eller bearbetningsanlägg- ningar som är ställda under offentlig kontroll ställa lokaler och utrustning till förfogande för sådan slakt eller avlivning som avses i 8 § 1 och 2 eller för sådant oskadliggörande som avses i 8 § 3,

2.innehavare av redskap eller annan utrustning som oundgängligen behövs för att förebygga eller bekämpa en epizootisk sjukdom tillhanda- hålla utrustningen,

3.personal vid slakteriinrättningar eller bearbetningsanläggningar som avses i 1 och de personer som handhar utrustning som avses i 2 delta i förebyggande åtgärder eller bekämpning enligt denna lag.

Jordbruksverket får överlämna åt länsstyrelsen eller annan statlig myndighet att fatta beslut enligt första stycket.

Tillsyn

Kontrollmyndigheternas

 

offentliga kontroll

11 §5

Den centrala tillsynen över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen utövas av Jordbruksverket. Läns- styrelsen utövar tillsynen inom länet.

Det som sägs i första stycket och i 12–14 §§ om tillsyn över efter- levnaden av denna lag och före- skrifter eller beslut som har med- delats med stöd av lagen gäller också för tillsyn över efterlev- naden av sådana EG-bestäm- melser som avses i 8 § andra stycket.

5 Senaste lydelse 2003:101.

57

En kontrollmyndighet och ett kontrollorgan som anlitas i den offentliga kontrollen har i den utsträckning som behövs för kontrollen rätt att
1. på begäran få upplysningar och ta del av handlingar, och
2. få tillträde till områden, an- läggningar, byggnader, lokaler och andra utrymmen för att där besik- tiga djuren, göra undersökningar och ta prover.
Det som sägs i första stycket gäller också den som vidtar åtgärder enligt denna lag, de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som komplet- teras av lagen eller de beslut som har meddelats med stöd av EG- bestämmelserna.
Bestämmelserna i första stycket gäller också för EG:s institutioner och för inspektörer och experter som utsetts av institutionerna.

Kontrollmyndigheternas övriga åligganden

11 a §

Jordbruksverket samordnar öv- riga kontrollmyndigheters verk- samhet och lämnar råd och hjälp i denna verksamhet.

Den myndighet som utövar offentlig kontroll skall genom råd- givning, information och på annat sätt underlätta för den enskilde att fullgöra sina skyldigheter enligt lagen, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen och de be- slut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna.

Rätt till upplysningar och tillträde

12 §

För tillsynen har tillsynsmyndig- heten rätt att få tillträde till områden, anläggningar, byggna- der, lokaler och andra utrymmen för att där besiktiga djuren, göra undersökningar och ta prover.

Tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för till- synen.

Bestämmelserna i första och andra styckena gäller också för EG:s institutioner och av institu- tionerna utsedda inspektörer och experter.

Prop. 2005/06:128

58

Utöver vad som följer av de EG- bestämmelser som kompletteras av lagen får en kontrollmyndighet meddela de förelägganden och förbud som behövs för att denna lag, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som komplet- teras av lagen och de beslut som har meddelats med stöd av EG- bestämmelserna skall följas.
Förelägganden och förbud en- ligt denna lag eller enligt de EG- bestämmelser som kompletteras av lagen får förenas med vite.
Rättelse
13 a §
Om någon inte fullgör sina skyldigheter enligt lagen, de före- skrifter och beslut som har med- delats med stöd av lagen, de EG-

Prop. 2005/06:128

Skyldighet att tillhandahålla hjälp

12 a §

Den som är föremål för offentlig kontroll eller andra åtgärder enligt denna lag, de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestäm- melser som kompletteras av lagen eller de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna skall tillhandahålla den hjälp som behövs för att kontrollen eller åtgärderna skall kunna genom- föras.

Förelägganden och förbud

13 §

Tillsynsmyndigheten får med- dela de förelägganden eller förbud som behövs för att denna lag eller föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. I beslut om föreläg- gande eller förbud får tillsyns- myndigheten sätta ut vite.

Om någon inte fullgör sina skyldigheter enligt denna lag, en- ligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt ett föreläggande, kan tillsynsmyndig- heten besluta om rättelse på hans bekostnad.

59

Polismyndigheten skall lämna den hjälp som behövs för utövande av offentlig kontroll eller verk- ställighet av beslut enligt lagen, de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som komplette- ras av lagen eller de beslut som har meddelats med stöd av EG- bestämmelserna.
Hjälp enligt första stycket får begäras endast om
1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att polisens särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas, eller
2. det annars finns synnerliga skäl.

bestämmelser som kompletteras av lagen eller de beslut som har meddelats med stöd av EG- bestämmelserna, får kontrollmyn- digheten besluta om rättelse på hans eller hennes bekostnad.

Hjälp av polismyndighet

14 § Polismyndigheten skall lämna

den hjälp som behövs för att denna lag eller föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas.

Överklagande

Överklagande m.m.

 

21 §

 

Beslut enligt denna lag eller

Beslut enligt denna lag, enligt

enligt föreskrifter som har med-

de föreskrifter som har meddelats

delats med stöd av lagen får

med stöd av lagen eller enligt de

överklagas hos allmän förvalt-

EG-bestämmelser som komplette-

ningsdomstol. En veterinärs beslut

ras av lagen får överklagas hos

enligt 4 § får dock inte överklagas.

allmän förvaltningsdomstol.

En

 

veterinärs beslut enligt 4 §

får

 

dock inte överklagas.

 

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har med- delats med stöd av lagen skall gälla omedelbart, om inte något annat beslutas.

Prop. 2005/06:128

60

22 §

Beslut enligt denna lag, enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt de EG-bestämmelser som komplette- ras av lagen skall gälla omedel- bart, om inte något annat beslutas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

Prop. 2005/06:128

61

2.8Förslag till lag om ändring i zoonoslagen (1999:658)

Härigenom föreskrivs i fråga om zoonoslagen (1999:658)

dels att 4, 5 och 7–11 och 13 §§ samt rubrikerna närmast före 8 och 13 §§ skall ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före 12 § skall lyda ”Straffbestämmelser m.m.”,

dels att det i lagen skall införas sex nya paragrafer, 1 a, 8 a, 9 a, 10 a, 12 a och 14 §§, samt närmast före 1 a, 8 a, 9, 9 a, 10, 10 a och 11 §§ nya rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

 

EG-bestämmelser som

 

kompletteras av lagen

 

1 a §

 

 

 

Lagen kompletterar sådana

 

bestämmelser i EG-förordningar

 

(EG-bestämmelser) som faller

 

inom

lagens tillämpningsområde.

 

Regeringen skall i Svensk för-

 

fattningssamling ge till känna vil-

 

ka grundförordningar som avses.

 

I fråga om EG-bestämmelser

 

som faller inom flera lagars

 

tillämpningsområde

tillkännager

 

regeringen på samma sätt som i

 

första

stycket vilka

bestämmelser

 

som kompletteras av denna lag.

 

Regeringen eller den myndighet

 

som

regeringen bestämmer får

 

meddela föreskrifter eller i det en-

skilda fallet fatta beslut som behövs som komplettering av EG- bestämmelserna.

4 §

För att fastställa förekomst av eller frihet från en zoonos får den myndighet som regeringen be- stämmer besluta om provtagning eller undersökning av djur och av djurprodukter eller andra föremål som kan bära på smitta.

För att fastställa förekomst av eller frihet från en zoonos får

Jordbruksverket besluta om prov- tagning eller undersökning av djur och av djurprodukter eller andra föremål som kan bära på smitta.

Jordbruksverket får överlämna åt länsstyrelsen eller annan statlig myndighet att fatta beslut enligt första stycket.

Prop. 2005/06:128

62

För att förebygga eller bekämpa zoonoser får regeringen eller den myndighet som regeringen be- stämmer meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om

5 §

För att förebygga eller bekämpa zoonoser får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Jord- bruksverket meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om

1.slakt eller annan avlivning av djur,

2.oskadliggörande av döda djur och produkter av djur samt avfall och annat material som kan sprida smitta,

3.smittrening,

4.skyddsympning eller annan förebyggande behandling av djur,

5.undersökning av djur och produkter av djur i kontrollsyfte,

6.djurhållning,

7.begränsningar eller andra villkor vad gäller hanteringen av djur eller produkter av djur och andra varor eller såvitt avser kontakter mellan djur och människor,

8.transporter av djur och varor,

9.journalföring i fråga om djur, produkter av djur och djurtransporter,

10.oskadliggörande av skadedjur som sprider smitta,

11.metoder för provtagning och analys samt vad den som är ansvarig för ett laboratorium skall iaktta i fråga om rapportering med anledning av genomförda analyser,

12.andra åtgärder som är nödvändiga.

Jordbruksverket får överlämna åt länsstyrelsen eller annan statlig myndighet att fatta beslut enligt första stycket.

7 §

Den myndighet som regeringen bestämmer får överlåta åt en vete- rinär att besluta i enskilda ärenden enligt 4 och 5 §§.

Tillsyn

Jordbruksverket eller, i den utsträckning som Jordbruksverket bestämmer, länsstyrelsen får över- låta åt en veterinär att besluta i enskilda ärenden enligt 4 och 5 §§.

Kontrollmyndigheternas offentliga kontroll

8 §

Den centrala tillsynen över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen utövas av Jordbruksverket. Läns- styrelsen utövar tillsynen inom länet.

Offentlig kontroll av efterlev- naden av denna lag, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestäm- melser som kompletteras av lagen och de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna utövas av Jordbruksverket och länsstyrelsen i enlighet med vad regeringen bestämmer.

Prop. 2005/06:128

63

Tillsynen över efterlevnaden av beslut i enskilda fall enligt 4 eller 5 § får också utövas av en vete- rinär som utses av Jordbruksverket eller länsstyrelsen.

För tillsynen har den som utövar tillsyn rätt att få tillträde till områden, anläggningar, byggna- der, lokaler och andra utrymmen för att där besiktiga djuren, göra undersökningar och ta prover.

Tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för till- synen.

Offentlig kontroll av efterlev- naden av beslut i enskilda fall enligt 4 eller 5 § får också utövas av en veterinär som utses av Jordbruksverket eller länsstyrel- sen.

Kontrollmyndigheternas övriga åligganden

8 a §

Jordbruksverket samordnar öv- riga kontrollmyndigheters verk- samhet och lämnar råd och hjälp i denna verksamhet.

Den myndighet som utövar offentlig kontroll skall genom råd- givning, information och på annat sätt underlätta för den enskilde att fullgöra sina skyldigheter enligt lagen, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen och de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna.

Rätt till upplysningar och tillträde

9 §

En kontrollmyndighet och ett kon- trollorgan som anlitas i den offent- liga kontrollen har i den utsträck- ning som behövs för kontrollen rätt att

1.på begäran få upplysningar och ta del av handlingar, och

2.få tillträde till områden, an- läggningar, byggnader, lokaler och andra utrymmen för att där besik- tiga djuren, göra undersökningar och ta prover.

Det som sägs i första stycket gäller också den som vidtar åt- gärder enligt denna lag, de före- skrifter eller beslut som har med- delats med stöd av lagen, de EG- bestämmelser som kompletteras av lagen eller de beslut som har med- delats med stöd av EG-bestäm- melserna.

Prop. 2005/06:128

64

Bestämmelserna i första och andra styckena gäller också för EG:s institutioner och av institu- tionerna utsedda inspektörer och experter.

Bestämmelserna i första stycket gäller också för EG:s institutioner och för inspektörer och experter som utsetts av institutionerna.

Skyldighet att tillhandahålla hjälp

9 a §

Den som är föremål för offentlig kontroll eller åtgärder enligt den- na lag, de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen eller de be- slut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna skall till- handahålla den hjälp som behövs för att kontrollen eller åtgärderna skall kunna genomföras.

Förelägganden och förbud

10 §

Tillsynsmyndigheten får med- dela de förelägganden eller förbud som behövs för att denna lag eller föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. I beslut om föreläg- gande eller förbud får tillsyns- myndigheten sätta ut vite.

Om någon inte fullgör sina skyl- digheter enligt denna lag, enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt ett föreläggande, kan tillsynsmyndig- heten besluta om rättelse på hans bekostnad.

Utöver vad som följer av de EG- bestämmelser som kompletteras av lagen får en kontrollmyndighet meddela de förelägganden och för- bud som behövs för att denna lag, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som komplet- teras av lagen och de beslut som har meddelats med stöd av EG- bestämmelserna skall följas.

Förelägganden och förbud en- ligt denna lag eller enligt de EG- bestämmelser som kompletteras av lagen får förenas med vite.

Prop. 2005/06:128

65

 

Rättelse

 

 

 

 

 

 

 

10 a §

 

 

 

 

 

 

 

Om någon inte fullgör sina

 

skyldigheter enligt lagen, de före-

 

skrifter och beslut som har med-

 

delats med stöd av lagen, de EG-

 

bestämmelser som kompletteras av

 

lagen eller de beslut som har med-

 

delats med stöd av EG-bestäm-

 

melserna, får kontrollmyndigheten

 

besluta om rättelse på hans eller

 

hennes bekostnad.

 

 

 

 

Hjälp av polismyndighet

 

 

11 §

 

 

 

 

 

 

 

Polismyndigheten skall lämna

Polismyndigheten

skall

lämna

den hjälp som behövs för att denna

den hjälp som behövs för att

lag eller föreskrifter eller beslut

utövande av offentlig kontroll eller

som har meddelats med stöd av

verkställighet av beslut enligt den-

lagen skall efterlevas.

na lag, de föreskrifter eller beslut

 

som har meddelats med stöd av

 

lagen, de EG-bestämmelser som

 

kompletteras av lagen eller de be-

 

slut som har meddelats med stöd

 

av EG-bestämmelserna.

 

 

 

Hjälp enligt första stycket får

 

begäras endast om

 

 

 

 

1. det

grund

av

särskilda

 

omständigheter

kan

befaras att

 

åtgärden inte kan utföras utan att

 

polisens

särskilda

befogenheter

 

enligt 10 § polislagen (1984:387)

 

behöver tillgripas, eller

 

 

 

2. det

annars

finns

synnerliga

 

skäl.

 

 

 

 

 

 

 

 

12 a §

 

 

 

 

 

 

 

Till böter eller fängelse i högst

 

ett år döms den som med uppsåt

 

eller

av

oaktsamhet åsidosätter

 

skyldigheter,

villkor

eller

förbud

 

som

finns i

de

EG-bestämmelser

som kompletteras av lagen. Detta gäller dock inte, om överträdelsen avser bestämmelser om myndig- hetsutövning.

I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

Prop. 2005/06:128

66

Prop. 2005/06:128

 

Den som har överträtt ett vites-

 

föreläggande eller vitesförbud en-

 

ligt 10 § döms inte till ansvar

 

enligt första stycket för en gärning

 

som omfattas av

föreläggandet

 

eller förbudet.

 

Överklagande

Överklagande m.m.

 

 

13 §

 

Beslut av en enskild veterinär får överklagas hos Jordbruksverket.

Andra beslut enligt denna lag

Andra beslut enligt denna lag,

eller enligt föreskrifter som har

enligt de föreskrifter som har

meddelats med stöd av lagen får

meddelats med stöd av lagen eller

överklagas hos allmän förvalt-

enligt de EG-bestämmelser som

ningsdomstol.

kompletteras av lagen får över-

 

klagas hos allmän

förvaltnings-

domstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har med- delats med stöd av lagen skall gälla omedelbart, om inte något annat beslutas.

14 §

Beslut enligt denna lag, enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt de EG-bestämmelser som komplette- ras av lagen skall gälla omedel- bart, om inte något annat beslutas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

67

2.9

Förslag till lag om ändring i lagen (1989:225) om

Prop. 2005/06:128

 

ersättning till smittbärare

 

Härigenom föreskrivs att i 3, 8 och 10 §§ lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare1 orden ”livsmedelslagen (1971:511)” skall bytas ut mot ”livsmedelslagen (2006:0000)”.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

1 Senaste lydelse av

3 § 2004:879

8 § 2004:879

10 § 2004:180.

68

Nuvarande lydelse
Om det behövs med hänsyn till varuförsörjningen i ett område, får regeringen i en förordning före- skriva att försäljning i området av kläder, skor eller sådana livsmedel som inte är avsedda för förtäring på stället får ske bara efter särskilt tillstånd av den kommun där området ligger. Sådana föreskrifter skall begränsas på sätt som fram- går av 5 §.

2.10Förslag till lag om ändring i lagen (1990:1183) om tillfällig försäljning

Härigenom föreskrivs att 3 och 4 §§ lagen (1990:1183) om tillfällig försäljning skall ha följande lydelse.

Föreslagen lydelse

3 §

Om det behövs med hänsyn till varuförsörjningen i ett område, får regeringen i en förordning före- skriva att försäljning i området av kläder, skor eller sådana livsmedel eller snus- och tuggtobakspro- dukter som inte är avsedda för förtäring på stället får ske bara efter särskilt tillstånd av den kom- mun där området ligger. Sådana föreskrifter skall begränsas på sätt som framgår av 5 §.

Regeringen får överlåta åt kommunerna att meddela föreskrifter som avses i första stycket.

4 §

I 3 § avses med

 

 

 

livsmedel: varor

som

avses

i

1 § 1 livsmedelslagen (1971:511),

 

kläder:

varor

som

avses

i

61 eller

62 kap.

tulltaxelagen

(1987:1068),

skor: varor som avses i 64 kap. tulltaxelagen.

I 3 § avses med

livsmedel: varor som avses i artikel 2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om in- rättande av Europeiska myndig- heten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet1,

kläder: varor som avses i 61 eller 62 kap. i bilaga 1 till rådets förordning (EEG) nr 2658/87 av den 23 juli 1987 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om Gemensamma tulltaxan2,

skor: varor som avses i 64 kap. i bilaga 1 till rådets förordning (EEG) nr 2658/87.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

1EGT L 31, 1.2.2002 s. 1 (Celex 32002R0178).

2EGT L 256, 7.9.1987 s. 1 (Celex 31987R2658).

Prop. 2005/06:128

69

2.11

Förslag till lag om ändring i mervärdesskattelagen

Prop. 2005/06:128

 

(1994:200)

 

 

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 9 § och 7 kap. 1 § mervärdesskatte-

 

lagen (1994:200)1 skall ha följande lydelse.

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

5 kap.

9 §2

En omsättning enligt 2, 2 a, 2 b eller 3 § av en vara anses som en omsättning utomlands, om

1.säljaren levererar varan till en plats utanför EG,

2.direkt utförsel av varan till en plats utanför EG ombesörjs av en speditör eller fraktförare,

3.en utländsk företagare förvärvar varan för sin verksamhet i utlandet och hämtar den här i landet för direkt utförsel till en plats utanför EG,

4.varan levereras till ett fartyg eller ett luftfartyg i utrikes trafik för bruk ombord på ett sådant fartyg eller luftfartyg eller för sådan omsättning som anges i 1 § tredje stycket,

4 a. varan levereras till ett fartyg eller luftfartyg i de fall som avses i 2 b § för försäljning ombord och avser sådana livsmedel eller livsmedelstillsatser som anges i livsmedelslagen (1971:511), dock inte punktskattepliktiga varor,

4 a. varan levereras till ett fartyg eller luftfartyg i de fall som avses i 2 b § för försäljning ombord och avser sådana livsmedel som anges i artikel 2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om in- rättande av Europeiska myndig- heten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet3, dock inte punktskattepliktiga varor,

5.varan omsätts på fartyg eller luftfartyg i de fall som avses 2 b § för konsumtion ombord,

6.det är fråga om en leverans av varor av de slag som avses i 3 § lagen (1999:445) om exportbutiker och varorna är avsedda för försäljning i en sådan butik,

6a. det är fråga om en sådan försäljning som avses i 1 § andra stycket lagen om exportbutiker,

7.varan är en personbil eller motorcykel som vid leveransen är tillfälligt registrerad enligt 23 § första stycket 1, 2 eller 3 lagen (2001:558) om vägtrafikregister, eller

8.varan levereras här i landet till en fysisk person som är bosatt eller stadigvarande vistas i ett annat land än ett EG-land, under förutsättning att

1

Lagen omtryckt 2000:500.

 

2

Senaste lydelse 2002:1004.

 

3

EGT L 31, 1.2.2002, s.1 (Celex 32002R0178).

70

a. ersättningen utgör minst 200 kronor, och

Prop. 2005/06:128

b. säljaren kan visa att köparen har medfört varan vid resa till en plats

 

utanför EG före utgången av tredje månaden efter den månad under

 

vilken leveransen av varan gjordes.

 

Vid leverans av en vara inom landet till en fysisk person som är bosatt

 

i Norge eller på Åland anses omsättningen som en omsättning utomlands

 

endast om

 

1.leveransen avser en vara eller en grupp av varor som normalt utgör en helhet och ersättningen utgör minst 1 000 kronor efter avdrag för skatt enligt denna lag som hänför sig till ersättningen och

2.säljaren kan visa att köparen i nära anslutning till leveransen fört in varan eller varorna till Norge eller till Åland och därvid enligt tullräkning eller liknande handling betalat skatt motsvarande skatt enligt denna lag.

En leverans av varor till fartyg på linjer mellan Sverige och Norge eller mellan Sverige och Åland skall anses som en omsättning utomlands endast om leveransen inte strider mot 5 och 6 §§ lagen (1999:446) om proviantering av fartyg och luftfartyg.

En leverans som avses i första stycket 4 av punktskattepliktiga varor skall anses som en omsättning utomlands endast om leveransen uppfyller de villkor som gäller för proviantering i 7–9 §§ lagen om proviantering av fartyg och luftfartyg.

7 kap.

1 §4

Skatt enligt denna lag tas ut med 25 procent av beskattningsunderlaget om inte annat följer av andra eller tredje stycket.

Skatten tas ut med 12 procent av beskattningsunderlaget för

1.rumsuthyrning i hotellrörelse eller liknande verksamhet samt upplåtelse av campingplatser och motsvarande i campingverksamhet,

2.transport i skidliftar,

3.omsättning av sådana konstverk som avses i 9 a kap. 5 §, och som ägs av upphovsmannen eller dennes dödsbo,

4.import av sådana konstverk, samlarföremål och antikviteter som avses i 9 a kap. 5–7 §§,

5. omsättning, gemenskapsin- ternt förvärv och import av sådana livsmedel och livsmedelstillsatser som avses i 1 § livsmedelslagen (1971:511) med undantag för

a)vatten från vattenverk,

b)spritdrycker, vin och starköl,

och

c)tobaksvaror.

5. omsättning, gemenskapsin- ternt förvärv och import av sådana livsmedel som avses i artikel 2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedels- lagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livs- medelssäkerhet och om förfaran- den i frågor som gäller livsmedels- säkerhet, med undantag för

a) annat vatten som avses i artikel 6 i rådets direktiv 98/83/EG av den 3 november 1998

4 Senaste lydelse 2001:1169.

71

om kvaliteten på dricksvatten5, Prop. 2005/06:128 ändrat genom Europaparlamentets

och rådets förordning (EG) nr 1882/20036, än sådant vatten som tappas på flaskor eller i behållare som är avsedda för försäljning, och

b) spritdrycker, vin och starköl. Skatten tas ut med 6 procent av beskattningsunderlaget för

1.omsättning, gemenskapsinternt förvärv och import av följande varor, om inte annat följer av 3 kap. 13 och 14 §§, under förutsättning att varorna inte helt eller huvudsakligen är ägnade åt reklam:

– böcker, broschyrer, häften och liknande alster, även i form av enstaka blad,

– tidningar och tidskrifter,

– bilderböcker, ritböcker och målarböcker för barn,

– musiknoter, samt

– kartor, inbegripet atlaser, väggkartor och topografiska kartor,

2.omsättning, gemenskapsinternt förvärv och import av program och kataloger för verksamhet som avses i 5, 6, 7 eller 10 samt annan omsättning än för egen verksamhet, gemenskapsinternt förvärv och import av program och kataloger för verksamhet som avses i 3 kap. 18 §, allt under förutsättning att programmen och katalogerna inte helt eller huvudsakligen är ägnade åt reklam,

3.omsättning av radiotidningar samt omsättning, gemenskapsinternt

förvärv och import av kassettidningar, om inte annat följer av 3 kap. 17 §, och av kassetter eller något annat tekniskt medium som återger en uppläsning av innehållet i en vara som omfattas av 1,

4.omsättning, gemenskapsinternt förvärv och import av en vara som genom teckenspråk, punktskrift eller annan sådan särskild metod gör skrift eller annan information tillgänglig särskilt för läshandikappade, om inte annat följer av 3 kap. 4 §,

5.tillträde till konserter, cirkus-, biograf-, teater-, opera- eller balettföreställningar eller andra jämförliga föreställningar,

6.tjänster som avses i 3 kap. 11 § 2 och 4 om verksamheten inte be- drivs av och inte heller fortlöpande i mer än ringa omfattning understöds av det allmänna,

7.tillträde till och förevisning av djurparker,

8.upplåtelse eller överlåtelse av rättigheter som omfattas av 1, 4 eller 5 § lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, dock inte när det är fråga om fotografier, reklamalster, system och program för automatisk databehandling eller film, videogram eller annan jämförlig upptagning som avser information,

9.upplåtelse eller överlåtelse av rättighet till ljud- eller bildupptagning av en utövande konstnärs framförande av ett litterärt eller konstnärligt verk,

5

EGT L 330, 5.12.1998, s. 32 (Celex 31998L0083).

 

6

EUT L 284, 31.10.2003, s. 1 (Celex 32003R1882).

72

10. omsättning av tjänster inom idrottsområdet som anges i Prop. 2005/06:128 3 kap. 11 a § första stycket och som inte undantas från skatteplikt enligt

andra stycket samma paragraf, och

11. personbefordran utom sådan befordran där resemomentet är av underordnad betydelse.

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

2.Äldre bestämmelser gäller i fråga om mervärdesskatt för vilken skattskyldigheten inträtt före ikraftträdandet.

73

2.12 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1709) Prop. 2005/06:128 om EG:s förordningar om den gemensamma

fiskeripolitiken

Härigenom föreskrivs att i 1 § lagen (1994:1709) om EG:s förord- ningar om den gemensamma fiskeripolitiken1 ordet ”livsmedelslagen (1971:511)” skall bytas ut mot ”livsmedelslagen (2006:0000)”.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

1 Senaste lydelse 1998:130.

74

2.13

Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1710) om

Prop. 2005/06:128

 

EG:s förordningar om jordbruksprodukter

 

Härigenom föreskrivs att i 1 § lagen (1994:1710) om EG:s förord- ningar om jordbruksprodukter1 orden ”livsmedelslagen (1971:511)” skall bytas ut mot ”livsmedelslagen (2006:0000)”.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

1 Senaste lydelse 1994:1374.

75

Den som bedriver detaljhandel med öl skall utöva särskild kon- troll (egenkontroll) över försälj- ningen. För egenkontrollen skall det finnas ett för verksamheten lämpligt program.
Detaljhandel med öl är, med de inskränkningar som föreskrivs i denna lag, tillåten under villkor att verksamheten bedrivs i en lokal som är godkänd som livs- medelslokal enligt bestämmelser vilka meddelats med stöd av 22 § tredje stycket livsmedelslagen (1971:511) samt att försäljning av matvaror bedrivs i lokalen. Utan hinder av vad nu sagts får detalj- handel med öl bedrivas av detalj- handelsbolaget samt av tillverkare av öl.

2.14Förslag till lag om ändring i alkohollagen (1994:1738)

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 6 § och 6 kap. 1 a § alkohollagen (1994:1738) skall ha följande lydelse.

5 kap.

6 §1

Detaljhandel med öl är, med de inskränkningar som föreskrivs i denna lag, tillåten under villkor att verksamheten bedrivs i sådana lokaler eller andra utrymmen i byggnader eller transportmedel

1. som är avsedda för stadig- varande verksamhet med livsme- del,

2. som ingår i anläggningar som är godkända enligt föreskrifter meddelade med stöd av 8 § 1 livsmedelslagen (2006:0000) eller registrerade enligt Europaparla- mentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 av den 29 april 2004 om livsmedelshygien2, och

3. där det bedrivs försäljning av matvaror.

Utan hinder av vad som sagts i första stycket får detaljhandel med öl bedrivas av detaljhandelsbola- get samt av tillverkare av öl.

Den som bedriver detaljhandel med öl skall anmäla verksamheten hos den kommun där försäljningen sker. Anmälan skall göras senast när verksamheten påbörjas.

Den som bedriver detaljhandel med öl skall utöva särskild tillsyn (egentillsyn) över försäljningen. För tillsynen skall det finnas ett för verksamheten lämpligt program.

6 kap.

1 a §3

Servering av öl är, med de in-

Servering av öl är, med de in-

skränkningar som föreskrivs i den-

skränkningar som föreskrivs i den-

na lag, tillåten om verksamheten

na lag,

tillåten om

verksamheten

bedrivs i en lokal som är godkänd

bedrivs

i sådana

lokaler eller

1Senaste lydelse 2001:414.

2EUT L 139, 30.4.2004, s. 1 (Celex 32004R0852).

3Senaste lydelse 2001:414.

Prop. 2005/06:128

76

som livsmedelslokal enligt bestäm- melser som meddelats med stöd av 22 § tredje stycket livsmedelslagen (1971:511) och där mat samtidigt serveras.

andra utrymmen i byggnader eller transportmedel

1. som är avsedda för stadig- varande verksamhet med livsme- del,

2. som ingår i anläggningar som är godkända enligt föreskrif- ter meddelade med stöd av 8 § 1 livsmedelslagen (2006:0000) eller registrerade enligt Europaparla- mentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 av den 29 april 2004 om livsmedelshygien, och

3. där mat serveras samtidigt. Utan hinder av första stycket får öl serveras i sådana fall som anges i

1 § andra stycket samt av den som har serveringstillstånd.

Den som bedriver servering av öl skall anmäla verksamheten hos den kommun där försäljningen sker. Anmälan skall göras senast när verksam- heten påbörjas. Vad nu sagts gäller inte i fall som avses i 1 § andra stycket eller den som har serveringstillstånd.

Den som är anmälningsskyldig

Den som är anmälningsskyldig

enligt tredje stycket skall utöva

enligt tredje stycket skall utöva

särskild tillsyn (egentillsyn) över

särskild kontroll (egenkontroll)

serveringen. För tillsynen skall det

över serveringen. För egenkontrol-

finnas ett för verksamheten lämp-

len skall det finnas ett för verk-

ligt program.

samheten lämpligt program.

 

 

 

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

2.Detaljhandel med och servering av öl är, om övriga förutsättningar för verksamheten är uppfyllda, tillåten i en lokal som har godkänts enligt äldre bestämmelser till dess att kontrollmyndigheten med stöd av livs- medelslagen (2006:0000) har prövat om anläggningen kan godkännas eller, om godkännande inte krävs, till dess att anläggningen har registre- rats.

Prop. 2005/06:128

77

2.15Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1150) om högkostnadsskydd vid köp av läkemedel m.m.

Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1996:1150) om högkostnadsskydd vid köp av läkemedel m.m. skall ha följande lydelse.

 

6 §

I den mån regeringen så före-

I den mån regeringen så före-

skriver har den som är under 16 år

skriver har den som är under 16 år

rätt till nedsättning av det fast-

rätt till nedsättning av det fast-

ställda priset per inköp för livsme-

ställda priset per inköp för livsme-

del som avses i 20 § livsmedels-

del för särskilda näringsändamål

lagen (1971:511) med hela det

med hela det belopp som översti-

belopp som överstiger 120 kronor

ger 120 kronor om livsmedlen för-

om livsmedlen förskrivs av läkare.

skrivs av läkare.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fastställer villkor för att tillhandahålla sådana livsmedel till nedsatt pris.

Kostnaden för livsmedlen får inte räknas samman med köp av sådana läkemedel, födelsekontrollerande medel och förbrukningsartiklar som av- ses i 1 och 2 §§.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

Prop. 2005/06:128

78

2.16

Förslag till lag om ändring i lagen (1997:238) om

Prop. 2005/06:128

 

arbetslöshetsförsäkring

 

Härigenom föreskrivs att i 16 § lagen (1997:238) om arbetslöshets- försäkring1 ordet ”livsmedelslagen (1971:511)” skall bytas ut mot ”livsmedelslagen (2006:0000)” .

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

1 Senaste lydelse 2004:880.

79

2.17

Förslag till lag om ändring i miljöbalken (1998:808)

Prop. 2005/06:128

Härigenom föreskrivs att i 9 kap. 15 § miljöbalken1 (1998:808) skall ordet ”livsmedelslagen (1971:511)” bytas ut mot ”livsmedelslagen (2006:0000)” och orden ”lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m.” skall bytas ut mot ”lagen (2006:0000) om provtagning på djur, m.m.”

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

1 Senaste lydelse 2004:169.

80

2.18Förslag till lag om ändring i lagen (2002:160) om läkemedelsförmåner m.m.

Härigenom föreskrivs att 20 § lagen (2002:160) om läkemedels-

förmåner m.m. skall ha följande lydelse.

 

 

20 §

 

Om regeringen föreskriver det,

Om regeringen föreskriver

det,

har den som är under 16 år rätt till

har den som är under 16 år rätt till

reducering av sina kostnader för

reducering av sina kostnader för

inköp av sådana av läkare för-

inköp av sådana livsmedel för

skrivna livsmedel som avses i 20 §

särskilda näringsändamål

som

livsmedelslagen (1971:511) med

förskrivits av läkare med det be-

det belopp som vid varje inköps-

lopp som vid varje inköpstillfälle

tillfälle överstiger 120 kronor.

överstiger 120 kronor.

 

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fastställer villkor för reduceringen av kostnaderna för sådana livsmedel.

Kostnaderna för livsmedlen får inte räknas samman med köp av sådana läkemedel, födelsekontrollerande medel och förbrukningsartiklar som avses i 15 och 18 §§.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

Prop. 2005/06:128

81

2.19

Förslag till lag om ändring i fartygssäkerhetslagen

Prop. 2005/06:128

 

(2003:364)

 

Härigenom föreskrivs i fråga om fartygssäkerhetslagen (2003:364) dels att i 5 kap. 1 § ordet ”livsmedelslagen (1971:511)” skall bytas ut

mot ”livsmedelslagen (2006:0000)”,

dels att 4 kap. 5 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

4kap.

5 §

Den kost som de ombordanställda får skall vara tillräcklig och av fullgod kvalitet.

Vatten för de ombordanställdas behov skall finnas lätt tillgängligt ombord i tillräcklig mängd och av fullgod kvalitet.

Bestämmelser om livsmedel och

Bestämmelser om livsmedel och

om utrymmen för hantering av

om utrymmen för verksamhet med

livsmedel finns i livsmedelslagen

livsmedel finns i livsmedelslagen

(1971:511).

 

(2006:0000) och de EG-förord-

 

 

ningar som kompletteras av den

 

 

lagen.

 

 

 

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

82

2.20Förslag till lag om ändring i smittskyddslagen (2004:168)

Härigenom föreskrivs att i 1 kap. 2 § och 6 kap. 7 § smittskyddslagen (2004:168) orden ”livsmedelslagen (1971:511)” skall bytas ut mot ”livsmedelslagen (2006:0000)” och orden ”lagen (1992:1683) om prov- tagning på djur, m.m.” skall bytas ut mot ”lagen (2006:0000) om prov- tagning på djur, m.m.”.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

Prop. 2005/06:128

83

3

Ärendet och dess beredning

Prop. 2005/06:128

Anpassningar till nya EG-bestämmelser om livsmedel, foder, djurhälsa, djurskydd och växtskydd m.m.

Inom Europeiska unionen (EU) har antagits åtta EG-förordningar som i huvudsak reglerar livsmedels- och fodersäkerhet, livsmedels- och foder- hygien samt offentlig kontroll över regelverken om livsmedel, foder, djurhälsa och djurskydd, dvs.

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet, EGT L 31, 1.2.2002, s. 1 (Celex 32002R0178), bilaga 1,

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 av den 29 april 2004 om livsmedelshygien, EUT L 139, 30.4.2004, s. 1 (Celex 32004R0852), bilaga 2,

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung, EUT L 139, 30.4.2004, s. 55 (Celex 32004R0853), bilaga 3,

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda bestämmelser för genomförandet av offentlig kontroll av produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel, EUT L 139, 30.4.2004, s. 206 (Celex 32004R0854), bilaga 4,

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 av den 29 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstift- ningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd, EUT L 165, 30.4.2004, s. 1 (Celex 32004R0882), bilaga 5,

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2160/2003 av den 17 november 2003 om bekämpning av salmonella och vissa andra livsmedelsburna zoonotiska smittämnen, EUT L 325, 12.12.2003, s. 1 (Celex 32003R2160), bilaga 6,

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1831/2003 av den 22 september 2003 om fodertillsatser, EUT L 268, 18.10.2003, s. 29 (Celex 32003R1831), bilaga 7, och

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 183/2005 av

den 12 januari 2005 om fastställande av krav för foderhygien, EUT L 35, 8.2.2005, s. 1 (Celex 32005R0183), bilaga 8.

Rådet har även under år 2004 antagit förordning (EG) nr 1/2005 av den 22 december 2004 om skydd av djur under transport och därmed sammanhängande förfaranden och om ändring av direktiven 64/432/EEG och 93/119/EG och förordning (EG) nr 1255/97, EUT L 3, 5.1.2005, s. 1 (Celex 32005R0001), bilaga 9.

Det har inom EU även antagits ett EG-direktiv om skydd mot växtskadegörare, dvs. rådets direktiv 2000/29/EG av den 8 maj 2000 om

84

skyddsåtgärder mot att skadegörare på växter eller växtprodukter förs in till gemenskapen och mot att de sprids inom gemenskapen, EGT L 169, 10.7.2000, s. 1 (Celex 32000L0029), bilaga 10, ändrat genom rådets direktiv 2002/89/EG av den 28 november 2002 om ändring av direktiv 2000/29/EG om skyddsåtgärder mot att skadegörare på växter eller växt- produkter förs in till gemenskapen och mot att de sprids inom gemen- skapen, EGT L 355, 30.12.2002, s. 45 (Celex 32002L0089), bilaga 11.

Med anledning av dessa EG-rättsakter har det inom Jordbruks- departementet upprättats en departementspromemoria – Anpassningar till nya EG-bestämmelser om livsmedel, djurhälsa, foder, djurskydd och växtskydd m.m. (Ds 2005:31). En sammanfattning av promemorians förslag finns i bilaga 12. Promemorians lagförslag finns i bilaga 13. Promemorian har remissbehandlats och en förteckning över remiss- instanserna finns i bilaga 14. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Jordbruksdepartementet (dnr Jo2005/1871). De ovan nämnda rättsakterna berör till viss del bisjukdomslagen (1974:211). Denna lag är dock föremål för en särskild översyn (se uppdrag till Statens jordbruksverk om att utreda hur bekämpningen av bisjukdomar bör bedrivas, dnr Jo2005/1018.)

Djur som används inom Försvarsmakten är undantagna djurskydds- lagens (1988:534) tillsynsbestämmelser. Under beredningen av proposi- tionen har frågan uppkommit om detta undantag bör förtydligas. Försvarsmakten och Djurskyddsmyndigheten har beretts tillfälle att läm- na synpunkter på ett förslag som syftar till att förtydliga undantaget.

Avgiftsfinansierad livsmedels-, djurskydds- och foderkontroll

Regeringen tillkallade under år 2004 en särskild utredare med uppdrag att lämna förslag till en avgiftskonstruktion för foder-, livsmedels- och djurskyddstillsyn och ett avgiftssystem för foderkontroll i primärpro- duktionsledet samt att utreda om förslaget till avgiftssystem för foder-, livsmedels- och djurskyddstillsyn påverkar svenska företags konkurrens- förhållande gentemot företag inom andra delar av EU. Utredningen överlämnade i juni 2005 betänkandet Avgiftsfinansierad livsmedels-, djurskydds- och foderkontroll – för en högre och jämnare kvalitet (SOU 2005:52). En sammanfattning av utredningens förslag finns i bilaga 15. Utredningens författningsförslag finns i bilaga 16. Utredningens förslag har remissbehandlats och en förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 17. En sammanställning över remissyttrandena finns tillgänglig i Jordbruksdepartementet (dnr Jo2005/630).

Dricksvattenanläggningar

År 2003 gav regeringen Livsmedelsverket och Naturvårdsverket i upp- drag att bl.a. lämna förslag till förbättring av krisberedskapen på landets dricksvattenanläggningar. Rapporten redovisades år 2004 (”Ansvar för dricksvattenberedskap m.m. – regeringsuppdrag”). I rapporten konsta- teras att säkerheten vid dricksvattenanläggningarna inte är tillräcklig. Dessutom anses det saknas tillräckliga regler om lämpliga skydds- åtgärder som bör vidtas vid dessa anläggningar. För att komma till rätta

Prop. 2005/06:128

85

med problemen föreslogs att Livsmedelsverket skulle bemyndigas att Prop. 2005/06:128 meddela föreskrifter om försiktighetsmått vid anläggningarna. Sådana

försiktighetsmått ansågs omfatta bl.a. installation av tillräckliga larm och lås samt rutiner avseende hantering av känslig information vid anlägg- ningen. Innehållet i rapporten hade inför redovisningen remissbehandlats med ett antal myndigheter, kommuner och berörda dricksvatten- anläggningar, nämligen Krisberedskapsmyndigheten, Kungälv kommun, Länsstyrelsen i Gävleborg, Länsstyrelsen i Västa Götalands län, MittSverige Vatten AB, Norrköpings kommun, Roslagsvatten AB, Räddningsverket, Socialstyrelsen, Svenskt Vatten, Sveriges geologiska undersökning (SGU), Svenska kommunförbundet, länsstyrelsen i Väster- norrland samt Länsstyrelsen i Västmanlands län.

Övrigt

Denna proposition har utformats i samarbete med Vänsterpartiet och, såvitt gäller avgifter för livsmedels- och djurskyddskontrollen samt förslagen till ändringar i djurskyddslagen (1988:534) med undantag för förslaget om undantag för djur inom försvarsmakten, med Miljöpartiet de Gröna.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 19 januari 2006 att inhämta Lagrådets yttrande över de förslag som finns i bilaga 18. Lagrådets yttrande finns i bilaga 19. Lagrådet har föreslagit vissa justeringar. Regeringen har i propositionen följt Lagrådets förslag. Synpunkterna behandlas i avsnitt 8.3 och 11.1, 11.3, 11.19, 12.1, 12.21, 13.1, 13.11, 14.1, 16.1, 17.1, 18.1 och 22.1. Dessutom har vissa redaktionella ändringar gjorts i lagtexten.

4 Inledning

Sedan flera år tillbaka har det inom Europeiska unionen (EU) pågått ett arbete med att skapa nya och modernare regler inom livsmedels-, foder-, djurhälso-, djurskydds- och växtskyddsområdena. I denna proposition lämnas förslag till ny lagstiftning med anledning av de nya gemensamma bestämmelser som har beslutats inom dessa områden.

Genom Vitboken om livsmedelssäkerhet (KOM(1999)719) lade Europeiska kommissionen fram en plan för hur lagstiftningen på området för livsmedelssäkerhet skulle förstärkas genom 84 olika aktiviteter. En av de mest grundläggande delarna i det arbete som inleddes i rådet och Europaparlamentet år 2000, med anledning av vitboken, var att ta fram basen för livsmedelslagstiftningen. Detta kom att bli den s.k. allmänna livsmedelslagen (Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedels- säkerhet). Denna förordning lägger fast grunden för lagstiftningen inom

86

livsmedels- och foderområdena och behandlar frågor som t.ex. foder- och livsmedelssäkerhet, spårbarhet i livsmedelskedjan, livsmedels- och foderföretagarnas ansvar för de produkter som de släpper ut på mark- naden och inrättandet av Europeiska livsmedelssäkerhetsmyndigheten (EFSA).

En annan viktig del inom den lagstiftning som har antagits med anledning av Vitboken om livsmedelssäkerhet är moderniseringen av reglerna om livsmedelshygien. Regelverket har tidigare varit uppdelat på ett tjugotal rättsakter som antagits vid olika tidpunkter. Syftet med att ta fram nya rättsakter har huvudsakligen varit att samordna, uppdatera och förenkla det nu gällande regelverket.

De nya hygienbestämmelserna finns i tre gemenskapsrättsakter. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 av den 29 april 2004 om livsmedelshygien innehåller generella hygienbestäm- melser som skall tillämpas i fråga om både icke-animaliska och animaliska livsmedel, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda bestämmelser för genomförandet av offentlig kontroll av produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel.

De nya hygienreglerna består dels av generella regler för alla livsme- delsföretag, dels specifika regler för företag som arbetar med livsmedel av animaliskt ursprung. Förändringen innebär både en modernisering och förenkling av den äldre lagstiftningen och i flera avseenden en ökad harmonisering inom EU.

Grundläggande principer i hela översynsarbetet har varit att före- tagaren har ansvar för de produkter som tillverkas och att det från hy- gienisk synpunkt är nödvändigt att ha regler som täcker hela livsme- delskedjan ”från jord till bord”. En annan utgångspunkt har varit att göra de mest grundläggande kraven så likartade som möjligt och att de skall gälla både för livsmedel av animaliskt ursprung och av icke animaliskt ursprung. Generella krav om en livsmedelslokals beskaffenhet finns i förordningarna, liksom krav på att företag skall tillämpa HACCP (Hazard Analysis Critical Control Points, faroanalys och kritiska styr- punkter). Reglerna är utformade så att det skall finnas utrymme för flexibilitet i tillämpningen av reglerna under förutsättning att livsmedels- säkerheten inte äventyras.

Även inom foderområdet har hygienregler fastställts inom gemen- skapen. Bakgrunden till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 183/2005 av den 12 januari 2005 om fastställande av krav för foder- hygien är de kriser som har uppkommit inom livsmedelssektorn under senare år, som har berott på att foder av undermålig kvalitet har använts inom EU. Exempel på sådana kriser är i första hand den s.k. BSE-krisen (galna ko-sjukan) där de första fallen diagnostiserades 1986, dioxin- skandalen i Belgien 1999 och användningen av restprodukter från läke- medelstillverkning innehållande hormoner (MPA) 2002.

Inom flera länder i EU har övervakning och bekämpning av salmonella och andra zoonoser varit förhållandevis lågprioriterat. Smittämnen som kan överföras från djur till människa, zoonoser, uppmärksammades även i kommissionens vitbok om livsmedelssäkerhet. I augusti 2001 lade kom-

Prop. 2005/06:128

87

missionen fram en rapport till Europaparlamentet och rådet om de åtgärder som skulle vidtas för att bekämpa och förebygga zoonoser. Mot bakgrund av rapporten lade kommissionen fram två förslag till nya rättsakter. Dessa kom att bli Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/99/EG av den 17 november 2003 om övervakning av zoonoser och zoonotiska smittämnen, om ändring av rådets beslut 90/424/EEG och om upphävande av rådets direktiv 92/117/EEG, EUT L 325, 12.12.2003, s. 31 (Celex 32003L0099), och Europaparlamentets och rådets förord- ning (EG) nr 2160/2003 av den 17 november 2003 om bekämpning av salmonella och vissa andra livsmedelsburna zoonotiska smittämnen. Genom dessa rättsakter förstärks den inom EU gemensamma strategin för att övervaka och bekämpa salmonella och andra zoonotiska smittämnen.

Gemenskapslagstiftningen på växtskyddsområdet har också setts över inom EU. År 1997 lade kommissionen fram ett förslag till uppdatering och kodifiering av äldre direktiv om växtskydd. Resultatet av förhand- lingarna blev rådets direktiv 2000/29/EG av den 8 maj 2000 om skydds- åtgärder mot att skadegörare på växter eller växtprodukter förs in till gemenskapen och mot att de sprids inom gemenskapen. Direktivet lägger huvudsakligen fast regler för hur medlemsstaterna skall skydda gemen- skapsterritoriet mot vissa växtskadegörare och hur de offentliga kon- trollerna av efterlevnaden av regelverket skall bedrivas.

Det finns kompletterande rådsdirektiv rörande hur en viss skadegörare skall bekämpas, exempelvis rådets direktiv 98/57/EG av den 20 juli 1998 om bekämpning av Ralstonia solanacearum (Smith) Yabuuchi m.fl.,EGT L 235, 21.8.1998, s. 1 (Celex 31998L0057) och rådets direktiv 69/465/EEG av den 8 december 1969 om bekämpning av potatis- cystnematod, EGT L 323, 24.12.1969, s. 3 (Celex 31969L0069). De särskilda bekämpningsdirektiven har främst bedömts behövas för kontrollen av vissa svårare potatissjukdomar.

Växtskyddslagstiftningen har under senare år utvidgats. Nya regler för import av trä och plantor av vissa trädslag trädde i kraft den 1 mars 2005 (genom ändringar och tillägg i direktivets bilagor).

Genom Europaparlamentets och rådets förordning nr 882/2004 av den 29 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efter- levnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd ges tillsynsmyndigheterna verktyg att övervaka att företagen lever upp till sina skyldigheter i lagstiftningen. Genom förordningen moderniseras och harmoniseras kontrollreglerna ytterligare jämfört med den äldre gemenskapslagstiftningen.

Bestämmelserna innebär i stort att kontrollerna skall vara riskbaserade och i högre grad än i dag utgöras av revisioner och systemtillsyn. Förordningen innehåller också krav på fleråriga nationella kontrollplaner för medlemsstaterna och rapporter samt regler om hur gemenskapens övervakning av medlemsstaternas efterlevnad av lagstiftningen skall ut- övas.

Det harmoniserade regelverket består således numera av en EG-förord- ning som lägger fast grundprinciperna för livsmedels- och foderlag- stiftningen samt för företagens ansvar. Dessa regler kompletteras dels av ett riskbaserat regelverk om foder- och livsmedelshygien som företagen har att efterleva vid livsmedelshantering, dels av särbestämmelser om

Prop. 2005/06:128

88

bl.a. främmande ämnen, livsmedels- och fodertillsatser, märkning, be- Prop. 2005/06:128 kämpning och övervakning av zoonoser. För att säkerställa att tillsyns-

myndigheterna inom hela gemenskapen har de verktyg som behövs för att effektivt kontrollera efterlevnaden av lagstiftningen skapas ett ram- verk för den offentliga kontrollen som kompletteras av särskilda bestäm- melser för kontrollen av livsmedel av animaliskt ursprung.

För att skapa ett avgiftssystem som uppfyller de krav på den offentliga kontrollens finansiering som ställs i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 beslutade regeringen den 14 oktober 2004 att tillkalla en särskild utredare med uppgift att lämna förslag till ett avgiftssystem för foder-, livsmedels- och djurskyddstillsyn. Utredaren lämnade i sitt betänkande Avgiftsfinansierad livsmedels-, djurskydds- och foderkontroll (SOU 2005:52) förslag till ett sådant system. Det föreslagna systemet bygger på en enhetlig princip för de tre kontroll- områdena och tar sin utgångspunkt i att avgifterna skall ge kontroll- myndigheterna full kostnadstäckning för sin kontrollverksamhet sam- tidigt som en struktur för likformiga avgifter över landet byggs upp.

Inom gemenskapslagstiftningen har även bestämmelserna om djur- transporter setts över. Som en följd av översynen har rådets förordning (EG) nr 1/2005 av den 22 december 2004 om skydd av djur under transport och därmed sammanhängande förfaranden och om ändring av direktiven 64/432/EEG och 93/119/EG och förordning (EG) nr 1255/97 beslutats. Förordningen innehåller regler om bl.a. kontroll, tillsyn, krav på vattentillförsel och ventilation under långa transporter av djur. Förord- ningen ersätter rådets direktiv 91/628/EEG av den 19 november 1991 om skydd av djur under transport och om ändring av direktiven 90/425/EEG och 91/496/EEG.

5 Svensk rätt

I detta avsnitt lämnas en redogörelse för det huvudsakliga innehållet i den lagstiftning som berörs av de EG-förordningar och EG-direktiv som behandlas i avsnitt 7.

5.1Livsmedelslagen

De grundläggande bestämmelserna om hanteringen av livsmedel finns i livsmedelslagen (1971:511) och livsmedelsförordningen (1971:807). I lagen finns regler om hanteringen av livsmedel, vilken beskaffenhet och under vilka förutsättningar som livsmedel får saluhållas, försäljas, serve- ras eller på annat sätt överlämnas för förtäring. Vidare finns bestämmel- ser om märkning av livsmedel, personalhygien samt i vilka lokaler och under vilka förutsättningar som livsmedel får hanteras i dessa.

I 1 och 2 §§ livsmedelslagen anges vad som i lagens mening avses med bl.a. livsmedel, livsmedelstillsats, främmande ämne och hantering av livsmedel. Vidare anges att bestämmelserna i lagen om saluhållande i tillämpliga delar även gäller försäljning, servering eller annat överlämna-

de av livsmedel för förtäring.

89

Enligt 3 § gäller inte lagen hantering av livsmedel i enskilt hushåll. Prop. 2005/06:128 Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får dock i

vissa särskilt angivna fall föreskriva att lagen helt eller delvis skall gälla hantering av livsmedel i enskilt hushåll. Lagen gäller inte heller han- tering av livsmedel i kök, i förskola och i fritidshem av viss storlek om inte annat föreskrivs.

I 4 § ges regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer möjlighet att meddela föreskrifter om undantag från lagens tillämpning i fråga om vissa slag av livsmedel m.m. och för försvarsmakten samt far- tyg och luftfartyg.

De grundläggande bestämmelserna om livsmedels beskaffenhet och märkning samt hanteringen av livsmedel finns i 5–15 §§. I vilka fall som livsmedel inte får saluhållas regleras närmare i 16–20 §§.

I livsmedelhanteringen får – enligt 21 § – inte person vara sysselsatt som har eller kan antas ha sjukdom eller smitta, sår eller annan skada som kan göra det livsmedel som personen hanterar otjänligt till män- niskoföda. Livsmedel får vidare – som huvudregel – hanteras yrkesmäs- sigt endast i sådan lokal som enligt 22 § förstås som livsmedelslokal.

I 24–29 §§ livsmedelslagen finns regler om tillsyn över efterlevnaden av lagen och de EG-förordningar som kompletterar lagen. Livsmedels- verket, länsstyrelserna och kommunerna utövar tillsyn i enlighet med vad regeringen föreskriver. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får överlämna vissa tillsynsuppgifter till ett enskilt kontroll- organ som är juridisk person. I lagen finns även bestämmelser om till- synsmyndighetens befogenheter för att kunna utöva tillsyn. Det finns också straffbestämmelser och bestämmelser om avgifter och överklagan- de i lagen.

Livsmedelslagens bestämmelser om tillsyn, avgifter, sanktioner och överklagande av beslut kompletterar också de EG-förordningar som faller inom tillämpningsområdet för lagen. Regeringen tillkännager i Svensk författningssamling vilka EG-förordningar som avses. Enligt ett tillkännagivande den 22 september 2005 (SFS 2005:711) kompletterar lagen 31 EG-förordningar som helt eller delvis innehåller bestämmelser om livsmedel.

5.2Lagen om foder

Grundläggande bestämmelser om foder finns i lagen (1985:295) om foder och i förordningen (1998:213) om foder. Foderlagen syftar till att skydda människors och djurs hälsa. För att foder skall få säljas eller användas får fodret inte ha sådan sammansättning eller beskaffenhet att det är skadligt eller otjänligt för djuret, gör livsmedel från djuret skadligt eller otjänligt som människoföda, kan medföra hälsorisker för människor när det hanteras eller har en skadlig inverkan på miljön.

Därutöver gäller vissa speciella förbudsregler. Utöver det s.k. kadaver- förbudet i gemenskapsrätten får, enligt 3 a §, sådana vilda djur som inte omfattas av de EG-förordningar som kompletteras av lagen endast användas som foder under vissa särskilt angivna förutsättningar. Det är vidare, enligt 4 §, förbjudet att använda antibiotika, andra kemote-

90

rapeutiska medel eller andra läkemedel i foder i tillväxtbefrämjande Prop. 2005/06:128 syfte.

Tillsynen över lagen utövas av Statens jordbruksverk som har möjlig- het att överlåta tillsynsuppgifter till länsstyrelsen och till andra myndig- heter. En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen skall efterlevas. Det finns också straffbestäm- melser och bestämmelser om avgifter och överklagande i lagen.

Foderlagens bestämmelser, främst om tillsyn, avgifter och sanktioner, kompletterar också sådana bestämmelser i EG-förordningar som gäller villkor för eller förbud mot införsel, utförsel, tillverkning, försäljning eller annan överlåtelse, användning eller hantering i övrigt av foder och som regeringen ger till känna i Svensk författningssamling. Enligt ett till- kännagivande den 22 september 2005 (SFS 2005:710) kompletteras la- gen av åtta EG-förordningar som helt eller delvis innehåller bestämmel- ser om foder.

5.3Lagen om provtagning på djur, m.m.

I lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m. och i förordningen (1998:134) om provtagning på djur, m.m. finns flera olika typer av bestämmelser som har det gemensamt att de avser kartläggning och kontroll av smittsamma djursjukdomar, kontroll av vissa ämnen och restsubstanser i djur och djurprodukter, märkning och registrering av djur, samt åtgärder för att förebygga och förhindra spridning av smitt- samma djursjukdomar. Lagens bestämmelser gäller smittsamma djur- sjukdomar i allmänhet och vad som sägs om sådana sjukdomar gäller även förekomsten av smittämnen hos djur. Lagen ger befogenheter att vidta vissa åtgärder, men föreskriver inte någon skyldighet att vidta dessa. I lagen finns dessutom bestämmelser om tillsyn, avgifter, straff och överklagande.

Om inte annat föreskrivits utövar Jordbruksverket tillsynen över efterlevnaden av sådana föreskrifter och beslut som meddelats med stöd av lagen. Möjligheter finns för Jordbruksverket att delegera viss tillsyn till länsstyrelsen eller till en kommun. När det gäller tillsynen av före- skrifter eller beslut i enskilda fall om hanteringen av djurprodukter, dvs. livsmedel som innehåller otillåtna läkemedel eller andra ämnen än läkemedel i otillåten mängd, svarar Livsmedelsverket för tillsynen (se prop. 1997/98:48 s. 25).

Lagens bestämmelser om tillsyn, avgifter och sanktioner kompletterar dessutom sådana EG-bestämmelser som inte faller inom tillämpnings- området för lagen (1985:295) om foder och som finns i Europaparla- mentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002 av den 3 oktober 2002 om hälsobestämmelser för animaliska biprodukter som inte är avsedda att användas som livsmedel, EGT L 273, 10.10.2002, s. 1 (Celex 32002R1774). Regeringen eller den myndighet som regeringen bestäm- mer får vidare, enligt 4 c §, meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om sådan hantering av animaliska biprodukter som faller utanför tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002.

91

5.4

Epizootilagen

Prop. 2005/06:128

Epizootilagen (1999:657) innehåller bestämmelser om allmänfarliga djursjukdomar som kan spridas genom smitta bland djur eller från djur till människa (epizootiska sjukdomar). Med allmänfarliga sjukdomar av- ses i lagen sådana sjukdomar som kan utgöra ett allvarligt hot mot män- niskors eller djurs hälsa eller medföra stora ekonomiska förluster för samhället. De sjukdomar som omfattas av epizootilagen anges i verk- ställighetsföreskrifter av Jordbruksverket.

I lagen finns bestämmelser om förebyggande åtgärder och bekämp- ning. Det finns också bestämmelser om ersättning till enskild för förlust och kostnader som uppkommer med anledning av föreskrifter och beslut enligt lagen.

Enligt lagen får regeringen eller den myndighet som regeringen be- stämmer också meddela de föreskrifter som behövs som komplettering av sådana EG-bestämmelser som inte faller inom tillämpningsområdet för vare sig livsmedelslagen eller foderlagen och som finns i Europa- parlamentets och rådets förordning (EG) nr 999/2001 av den 22 maj 2001 om fastställande av bestämmelser för förebyggande, kontroll och ut- rotning av vissa typer av transmissibel spongiform encefalopati, EGT L 147, 31.5.2001, s. 1 (Celex 32001R0999).

Tillsynen över efterlevnaden av lagen samt föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen utövas centralt av Jordbruksverket och inom länet av länsstyrelsen. Staten ersätter den som på grund av före- skrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen har drabbats av viss förlust eller kostnad. I lagen finns även bestämmelser om tillsyns- myndighetens befogenheter för att kunna utöva tillsyn samt straffbe- stämmelser. Det finns dessutom bestämmelser om överklagande i lagen.

Enligt epizootiförordningen (1999:659) är det Jordbruksverket som le- der och samordnar de förebyggande åtgärderna och bekämpningen enligt epizootilagen. Jordbruksverket skall i samråd med Livsmedelsverket, Statens veterinärmedicinska anstalt och länsstyrelserna upprätta bered- skapsplaner som anger vilka åtgärder som myndigheterna skall vidta för att bekämpa sjukdomarna. Jordbruksverket får meddela föreskrifter som anges i epizootilagen och också anställa veterinärer som skall medverka vid bekämpning av sjukdomarna. Det är också Jordbruksverket som be- slutar om ersättning enligt epizootilagen.

5.5Zonooslagen

Zoonoslagen (1999:658) innehåller bestämmelser om sjukdomar och smittämnen hos djur som kan spridas naturligt från djur till människa (zoonoser) och som inte omfattas av epizootilagen. En förutsättning för att en zoonos skall omfattas av lagen är att det finns tillräckliga kun- skaper om den för effektiv övervakning och bekämpning. Zoonoserna anges i verkställighetsföreskrifter av Statens jordbruksverk. För när- varande omfattas endast salmonella av lagen. I fråga om andra zoonoser finns bestämmelser om kontroll och förebyggande åtgärder i lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m.

92

Tillsynen utövas enligt lagen centralt av Jordbruksverket och inom lä- Prop. 2005/06:128 net av länsstyrelsen. I lagen finns bestämmelser om tillsynsmyndighetens

befogenheter för att kunna utöva tillsyn samt straffbestämmelser. Det finns också bestämmelser om överklagande i lagen.

I zoonoslagen regleras bl.a. vilka åtgärder som skall vidtas när det finns misstanke om att en zoonos har inträffat. Lagens bestämmelser motsvarar till stora delar de som finns i epizootilagen.

Enligt zoonosförordningen (1999:660) är det Jordbruksverket som le- der och samordnar de förebyggande åtgärderna och bekämpningen enligt zoonoslagen. Det är också Jordbruksverket som beslutar om ersättning enligt förordningen.

5.6Lagen om kontroll av husdjur m.m.

I lagen (1985:342) om kontroll av husdjur m.m. och i förordningen (1985:343) om kontroll av husdjur m.m. finns bestämmelser som syftar till att främja animalieproduktionen och djurs lämplighet för avel i nä- ringsverksamhet samt att förebygga sjukdomar hos djur.

Enligt lagen och förordningen får Jordbruksverket meddela föreskrifter om kontroll av husdjur och andra djur samt ge organisationer på jord- bruksnäringens område eller sammanslutningar rätt att anordna sådan kontroll. Innan kontrollen anordnas skall Jordbruksverket dock godkänna plan och riktlinjer för verksamheten. Den som har djur som omfattas av den kontroll som omfattas av lagen har rätt att få djuren anslutna till kontrollen. I lagen finns även bestämmelser om avgifter för det fall det finns hälsokontroll anordnad för slaktsvin eller nötkreatur. Det finns ock- så särskilda bestämmelser om vad som gäller om det finns hälsokontroll anordnad för kronhjort och dovhjort. Vidare får regeringen meddela före- skrifter om att hingstar får användas till avel endast om de har avels- värderats.

5.7Djurskyddslagen

I djurskyddslagen (1988:534) och djurskyddsförordningen (1988:539) finns grundläggande bestämmelser om vård och behandling av husdjur och andra djur om de hålls i fångenskap eller används för vetenskapligt ändamål. Huvudsyftet med lagen är att förebygga att djuren utsätts för onödigt lidande och sjukdom. Lagen gäller vid sidan av bestämmelserna om djurplågeri i brottsbalken.

I lagen finns grundläggande bestämmelser om hur djur skall hållas och skötas. Det finns också särskilda bestämmelser som reglerar under vilka förutsättningar som operativa ingrepp och injektioner får göras på djur samt bestämmelser om avel. Lagen inrymmer vidare bestämmelser om hur djur som förs till slakt skall behandlas, om tillståndsplikt för viss djurhållning samt om tävling med djur och förevisning av djur. Det finns också särskilda regler om användning av försöksdjur.

Enligt djurskyddslagen har myndigheter på flera olika nivåer ansvar för att tillse att bestämmelserna om djurskydd efterlevs. Djurskydds-

myndigheten, länsstyrelserna och kommunerna utövar tillsynen i enlighet

93

med vad som regeringen bestämmer. Tillsynsmyndigheterna har även Prop. 2005/06:128 vissa befogenheter för att kunna utöva tillsyn. I lagen finns även straff-

bestämmelser och bestämmelser om överklagande.

5.8Växtskyddslagen

Bestämmelser om växtskydd finns i växtskyddslagen (1972:318) och i förordningen (1995:681) om växtskydd m.m. Syftet med bestämmelserna är att bekämpa och hindra spridning av växtskadegörare som allvarligt kan skada sådana växter som omfattas av lagen. För att kunna åstad- komma detta finns i lagen bestämmelser om Jordbruksverkets befogen- heter att vidta vissa särskilt angivna åtgärder för att komma till rätta med växtskadegörare. Enligt lagen är en innehavare av mark, byggnad eller transportmedel skyldig att lämna tillträde för en åtgärd enligt lagen eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. I lagen finns även straff- bestämmelser och bestämmelser om överklagande.

I förordningen finns vissa bestämmelser om tillsyn över att det inte införs eller sprids gods i strid mot förordningen.

6Nuvarande förhållanden beträffande tillsynen m.m. och dess finansiering

6.1Allmänt

Detta avsnitt syftar till att ge en översiktlig bild av den nu gällande till- synsverksamheten som bedrivs i livsmedelskedjans olika delar inklusive djurhälsa och djurskydd. Verksamhet som bedrivs av aktörer som inte är tillsynsmyndigheter i egentlig mening men som har uppgifter som an- gränsar till tillsynsverksamheten, såsom polismyndigheten, behandlas inte. I avsnittet ges också en översiktlig beskrivning av finansieringen.

För en mer heltäckande bild av de nuvarande tillsynssystemen och fi- nansieringen av dessa hänvisas till gällande författningar och till under senare år lämnade betänkanden och rapporter.

6.2Nuvarande tillsynsordning

6.2.1Livsmedels- och djurskyddstillsyn

Livsmedels- och djurskyddstillsynen utövas med stöd av livsmedelslagen (1971:511) respektive djurskyddslagen (1988:534). Tillsynen utövas i dag på lokal, regional och central nivå.

Kommunerna bedriver inom båda tillsynssystemen uteslutande opera- tiv lokal tillsyn. Med operativ tillsyn avses här och i det följande sådan tillsyn som riktar sig direkt mot den som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd.

Länsstyrelserna utövar den regionala tillsynen över såväl livsmedels- lagstiftningen som över djurskyddslagstiftningen. På livsmedelsområdet

94

har länsstyrelserna inte några operativa tillsynsuppgifter. Deras roll här är i stället av rådgivande och uppföljande natur. Inte heller i djurskydds- lagstiftningen specificeras, med något undantag, några tillsynsuppgifter som länsstyrelserna skall utföra. Förutom att ge råd till andra tillsyns- myndigheter och allmänheten m.fl. ankommer det dock på länsstyrel- serna att fullgöra vissa angränsande uppgifter, såsom att pröva frågor om förhandsgodkännande av stall och andra utrymmen där djur hålls samt att besluta om omhändertaganden av djur.

De centrala tillsynsmyndigheterna är Livsmedelsverket och Djur- skyddsmyndigheten. Deras huvuduppgift är att samordna övriga tillsyns- myndigheters verksamhet. Livsmedelsverket utövar dock, till skillnad från Djurskyddsmyndigheten, också operativ tillsyn. Detta sker framför allt över den verksamhet som bedrivs i vissa större livsmedelsanlägg- ningar.

Inom livsmedelsområdet består de operativa kontrollerna av en rad oli- ka moment. Huvuddelen av kontrollerna består av inspektion av livsme- delslokaler, t.ex. restauranger och butiker där de hygieniska förhållan- dena m.m. undersöks. I de regelbundna kontrollerna ingår också provtag- ning för att undersöka livsmedels mikrobiologiska och toxikologiska status för att bedöma livsmedlets säkerhet. Livsmedelskontrollerna består också av importkontroller av livsmedel och besiktningar av slaktdjur och kött på slakterierna.

Djurskyddskontrollen består dels av prövningar av djurstallar m.m., dels av inspektioner av djurhållningen hos lantbruksföretagare, zoobu- tiker, cirkusar, slakterier och andra som håller djur för livsmedelsproduk- tion inklusive transport av djur. I den operativa myndighetens uppgifter ingår även vid behov omhändertagande av djur.

De vägledande uppgifterna för centralmyndigheterna inom livsmedels- och djurskyddskontrollen utgörs av bl.a. rådgivning och stöd till de loka- la myndigheterna, utbildningsinsatser för inspektörer och normerade in- spektioner av de lokala myndigheternas kontrollverksamhet och natio- nella tillsynsprojekt i syfte att öka likvärdigheten i kontrollerna olika kommuner emellan.

6.2.2Djurhälsotillsyn

Djurhälsotillsynen utövas med stöd av flera olika lagar, vilka även regle- rar andra frågor än rena djurhälsofrågor. Tillsynen över efterlevnaden av lagstiftningen är också reglerad på olika sätt.

Enligt den nuvarande epizootilagen (1999:657) och zoonoslagen (1999:658) har Statens jordbruksverk ett övergripande ansvar i arbetet med att förebygga och bekämpa epizootiska sjukdomar samt salmonella och andra zoonoser.

Tillsynen över epizooti- och zoonoslagstiftningen utövas i dag på re- gional och central nivå. Länsstyrelserna utövar den regionala tillsynen och Jordbruksverket ansvarar för den centrala tillsynen. Länsstyrelserna bedriver uteslutande operativ tillsyn. Jordbruksverkets huvuduppgift är att samordna tillsynen över epizooti- och zoonoslagstiftningen och lämna råd och hjälp i denna verksamhet. Jordbruksverket utövar även viss ope-

Prop. 2005/06:128

95

rativ tillsyn genom bl.a. distriktsveterinärorganisationen, karantänsvete- rinärer och andra veterinärer som utför officiella uppdrag.

Den operativa tillsynen består av provtagning för övervakning av zoonoser och epizootier hos levande djur. Regelmässig provtagning sker i samband med slakt avseende salmonella och vissa andra smittsamma djursjukdomar. Därutöver sker vissa kontroller dels i besättningar av ve- terinärer utsända av Jordbruksverket, dels vid gränskontrollstationer för import av djur och djurprodukter. Kontrollen vid gränskontrollen genom- förs av Tullverket enligt lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen. Gräns- kontrollen på smittskyddsområdet bevakas av gränskontrollveterinärerna som är anställda av Jordbruksverket.

I fråga om andra smittsamma djursjukdomar än sådana epizootiska sjukdomar och zoonoser som omfattas av epizooti- och zoonoslagstift- ningen finns bestämmelser om åtgärder för att bekämpa och förebygga sådana sjukdomar i lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m. La- gen ger bl.a. stöd för att utföra obligatoriska hälsokontroller av husdjur utan djurägarens samtycke. Tillsynen över lagen utövas huvudsakligen av Jordbruksverket och i vissa fall av Livsmedelsverket. Livsmedels- verket utövar tillsyn i fråga om hanteringen av djurprodukter, dvs. att livsmedel undersöks beträffande rester av otillåtna läkemedel eller andra ämnen eller läkemedel i otillåten mängd. Jordbruksverket får överlåta viss tillsyn till länsstyrelserna och kommunerna.

I lagen (1985:342) om kontroll av husdjur m.m. finns grundläggande bestämmelser om husdjurskontrollen. Denna kontroll syftar till att främja animalieproduktionen och djurs lämplighet i avel i näringsverksamhet. Till husdjurskontrollen hör även den hälsokontroll som är organiserad för vissa djurslag och vars främsta syfte är att förebygga sjukdomar. Hus- djurskontrollen bedrivs av organisationer på jordbruksnäringens område eller andra sammanslutningar och statens medverkan inskränker sig i princip till att vissa ramar och riktlinjer anges i föreskrifter för verksam- heten och att denna ställs under viss tillsyn. Jordbruksverket får ge såda- na organisationer eller sammanslutningar rätt att anordna husdjurs- kontroll och skall även innan kontrollen anordnas godkänna plan och riktlinjer för verksamheten. Bestämmelser om tillsyn finns inte i lagen i dag. I förordningen (1985:343) om kontroll av husdjur m.m. finns dock bestämmelser om tillsyn över viss kontroll och verksamhet.

6.2.3Tillsyn över foder och animaliska biprodukter

Fodertillsynen, som utövas med stöd av lagen (1985:295) om foder, av- ser främst den kommersiella fodertillverkningen. Den omfattar även kon- troll av importerat foder samt av godkänd foderhantering på gårdsnivå.

Statens jordbruksverk har ansvaret för foderkontrollen som innebär både operativa tillsynsuppgifter samt rådgivande och uppföljande uppgif- ter. Någon regional eller lokal tillsynsmyndighet finns inte, men verket får överlåta åt länsstyrelsen och andra myndigheter att utöva viss foder- tillsyn. I praktiken genomför särskilda inspektörer vid fyra länsstyrelser, på uppdrag av Jordbruksverket, det praktiska kontrollarbetet i stora delar av landet. Den operativa tillsynen över foderanläggningarna omfattar

Prop. 2005/06:128

96

provtagning av foder samt kontroll av anläggningarnas hygien, främst Prop. 2005/06:128 avseende förekomst av salmonella. Vid hygienkontrollerna deltar även

länsveterinär. Analyser av tagna prover utförs på uppdrag av Jordbruks- verket av Statens veterinärmedicinska anstalt som också kan konsulteras vid tillsynsuppdrag.

Jordbruksverket utövar dessutom tillsynen över hanteringen av animaliska biprodukter med stöd av lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m. Någon regional eller lokal tillsynsmyndighet finns inte. Vid tillsyn av anläggningar och verksamhet som kräver återkommande besök utnyttjar Jordbruksverket distriktsveterinärorganisationen på upp- dragsbasis samt ovan nämnda inspektörer vid vissa länsstyrelser. I likhet med vad som gäller för foderkontrollen får dock verket överlåta åt läns- styrelsen att utöva viss tillsyn. Delegationen till länsstyrelsen får enligt regeringens föreskrifter omfatta tillsyn över insamling och transport av andra animaliska biprodukter än matavfall, exempelvis insamling och transport av självdöda djur m.m. Länsstyrelsen har skyldighet att till Jordbruksverket rapportera utfallet av denna tillsyn. Verket får även överlåta åt en kommun att utöva tillsyn i vissa avseenden på lokal nivå. Kommunerna utövar tillsyn över eventuell nedgrävning av animaliska biprodukter samt över transport av matavfall och i viss mån över kom- postering av sådana produkter.

6.2.4Växtskyddstillsyn

Enligt förordningen (1995:681) om växtskydd m.m. ansvarar Statens jordbruksverk, för den officiella kontrollen av växtskadegörare vid handel med växter och växtprodukter. I begreppet växtprodukter ingår även timmer och andra obearbetade virkesprodukter. Regelverket om växtskydd bygger till största delen på EG-direktiv och syftar till att hindra att särskilt allvarliga skadegörare sprids och därigenom vållar eko- nomisk skada inom jordbruks-, trädgårds- eller skogsnäringen eller i den omgivande miljön.

Den officiella kontrollen av växtskadegörare inbegriper import- och exportkontroller samt kontroller i produktions- och handelsleden. Kon- trollerna syftar till att fastställa frihet från skadegörare i specifika sänd- ningar av växter och växtprodukter eller i anläggningar för produktion av växter eller växtprodukter. De utförs också som inventeringar för att kon- statera att ett större geografiskt område är fritt från en viss skadegörare. Vid konstaterad förekomst av reglerade skadegörare kan föreläggande om bekämpningsåtgärder utfärdas med åtföljande krav på kontroller. Verksamheten är i huvudsak avgiftsfinansierad. Jordbruksverket har sin stab i Jönköping och fyra kontor fördelade på tre regioner utför kontroll- arbetet.

6.3Nuvarande finansiering av tillsynen m.m.

6.3.1 Livsmedelstillsynen

I 29 a § livsmedelslagen bemyndigas regeringen eller den myndighet

 

som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om avgifter för en

97

 

myndighets och ett enskilt kontrollorgans kostnader för tillsyn enligt lagen, enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt de EG-förordningar som kompletteras av lagen. Sådana avgifter får också avse en myndighets kostnader för prövning enligt lagen, före- skrifterna eller förordningarna. Regeringen ges vidare rätt att föreskriva att en kommun skall ombesörja uppbörden av avgifter för den statliga tillsynen.

I förordningen (1989:1110) om avgift för livsmedelstillsynen m.m. finns grundläggande bestämmelser om avgiftsuttaget. I 1 § föreskrivs att en årlig avgift skall betalas av den som bedriver verksamhet i en godkänd livsmedelslokal. Livsmedelsverket bestämmer enligt 2 § den årliga avgif- tens storlek, bl.a. genom att föreskriva om hur olika verksamheter skall delas in i avgiftsgrupper med hänsyn till kontrollbehovet och om hur avgiftsgrupperna skall delas in i klasser med hänsyn till omsättning eller årsarbetskraft. Av den årliga tillsynsavgiften skall kommunerna föra över 15 procent till Livsmedelsverket (11 §). Detta för att finansiera Livsme- delsverkets samordnande och stödjande funktion gentemot kommunerna.

För köttbesiktning utgår ingen årlig kontrollavgift utan kostnaderna för denna regleras genom besiktningsavgifterna.

Utöver den årliga avgiften skall enligt förordningen avgifter betalas för prövning av tillstånd, godkännande eller liknande. Vidare skall avgifter betalas för kontroll av rester för bekämpningsmedel och veterinärmedi- cinska preparat i vissa inom landet producerade livsmedel, nämligen spannmål och spannmålsprodukter, mjölk och mejeriprodukter, kött och köttvaror samt potatis. Därutöver skall en särskild avgift betalas för till- syn av verksamhet med hantering av livsmedel i styckningsanläggningar, kyl- och fryshus för köttvaror, köttproduktanläggningar, anläggningar för malet kött och köttberedningar, mejerier och andra mjölk- och mjölkpro- duktanläggningar samt äggproduktanläggningar och för anläggningar för fiskvaror.

Enligt kungörelsen (1974:271) om kontroll vid utförsel av livsmedel skall en avgift betalas för s.k. exportkontrollerade anläggningar.

Livsmedelsverket har i ett flertal olika författningar utfärdat föres- krifter om avgifterna. Den årliga tillsynsavgiften, som skall betalas av alla som bedriver verksamhet i en godkänd livsmedelslokal, varierar mel- lan 1 800 kronor för detaljhandel som enbart säljer färdigförpackade livs- medel och 43 200 kronor för storskalig tillverkningsindustri.

Flertalet övriga avgifter består av en kombination av fasta och rörliga avgifter. Dessutom tas den fulla kostnaden ut för laboratorieanalyser och transporter liksom kostnader för kontroll utanför normal arbetstid, extra- ordinära kontroller och oanmälda sändningar.

Trots möjligheten till avgiftsfinansiering är en stor del av livsmedels- tillsynen finansierad med kommunala skattemedel. Detta kan förklaras med att kommunerna före den 1 juli 2005 endast hade rätt att bekosta kostnader för provtagning och undersökning av prov med avgiftsin- komsterna. Hur stor den skattefinansierade andelen är finns det inga säk- ra uppgifter om. Utgifter som finansieras med skatteintäkter är inspektio- ner på produktionsstället, dokumentation, åtgärder i samband med över- trädelseärenden, utbildning och information, remissärenden, rapportering till Livsmedelsverket och arbetet med uppbörd av tillsynsavgifter och överföring av medel till Livsmedelsverket. Livsmedelsverkets operativa

Prop. 2005/06:128

98

tillsyn har högre kostnadstäckning än kommunernas. Detta kan förklaras med att verkets direkta tillsyn i högre grad avser anläggningar för vilka full kostnadstäckning skall uppnås. De delar av tillsynen som inte finan- sieras med avgifter utgörs av kontroll av vissa livsmedel från andra EU- länder och kontroll av pesticidrester i inhemskt producerade vegetabilier. Dessa tillsynsområden finansieras med myndighetens ramanslag.

Länsstyrelsernas uppgifter inom livsmedelstillsynen finansieras över länsstyrelsernas statsanslag.

6.3.2Djurskyddstillsynen

Djurskyddslagen ger regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Djurskyddsmyndigheten rätt att föreskriva att det får tas ut en avgift för tillsyn enligt lagen och i ärenden enligt lagen. Djurskyddslagen innehål- ler emellertid inte – till skillnad från livsmedelslagen – något bemyndi- gande om rätt för regeringen eller Djurskyddsmyndigheten att föreskriva om avgifternas storlek. Däremot får regeringen överlåta till kommunen att meddela föreskrifter om avgifterna (25 §).

Enligt en enkätundersökning som Avgiftsutredningen genomfört under år 2005 bland ett urval kommuner var kostnadstäckningen för kommu- nernas djurskyddstillsyn 18 procent. Resterande del liksom hela den re- gionala tillsynen och den tillsynsvägledning som bedrivs av Djurskydds- myndigheten finansieras med skattemedel. Många kommuner avstår helt från att ta ut avgifter för tillsynen. När avgifter tas ut sker det i form av fasta årsavgifter, fasta besöksavgifter eller timavgifter. Besöksavgifter och timavgifter skiljer sig också mycket åt mellan olika kommuner.

I 57 § djurskyddsförordningen (1988:539) ges Djurskyddsmyndigheten rätt att föreskriva att avgifter skall betalas i vissa ärenden. Hit hör ären- den om förprövning eller godkännande i efterhand av åtgärder i fråga om stall eller annat förvaringsutrymme för djur, godkännande på förhand och besiktning av anläggningar och andra förvaringsutrymmen för försöks- djur, godkännande av ny teknik, registrering av djurtransportörer och tillstånd till användning av djur för vetenskapliga ändamål m.m.

Avgifterna består av grundavgift och/eller timavgift. Storleken varierar mellan 1 200 kronor för enklare ärenden (tillstånd att använda, föda upp, förvara eller tillhandahålla djur) och 24 600 kronor för godkännande av anläggning för offentlig förevisning (fler utrymmen och mycket omfat- tande utredning). Om ombesiktning eller ytterligare utredning behöver göras debiteras en timavgift på 700 kronor utöver grundavgiften.

Avgifter vad gäller förprövning av djurstallar uppgår till mellan 3 000 och 6 000 kronor beroende på byggnadens storlek och hur beprövad tekniken är. Merarbete vid utredningar utöver grundarbetet debiteras med 500 kronor per timme.

6.3.3Tillsynen av foder och animaliska biprodukter

Enligt 16 § foderlagen ges regeringen eller, efter regeringens bemyn- digande, Statens jordbruksverk rätt att föreskriva att avgifter får tas ut för tillsyn som utövas enligt de EG-förordningar som kompletteras av lagen eller enligt lagen eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter och

Prop. 2005/06:128

99

beslut. Vidare innehåller paragrafen ett bemyndigande för regeringen Prop. 2005/06:128 eller, efter regeringens bemyndigande, Jordbruksverket att meddela

föreskrifter om avgifter i ärenden som rör villkor för eller förbud mot in- försel, utförsel, tillverkning, försäljning och annan överlåtelse, använd- ning, bortskaffande eller hantering i övrigt av foder eller ett visst parti av foder och om villkor för laboratorier för foderanalyser och metoder för sådana analyser.

Jordbruksverket har, efter bemyndigande av regeringen, meddelat före- skrifter om uttag och beräkning av avgifter. Avgift för fodertillsynen utgår i form av grundavgift och kvantitetsavgift. Kvantitetsavgiften beta- las proportionellt mot tillverkad eller importerad fodermängd. Grundav- gifterna varierar mellan 1 000 kronor för sällskapsdjur och hästar och 2 500 kronor för andra djur än sällskapsdjur. Kvantitetsavgiften uppgår till 1 krona och 35 öre per ton debiterbart foder till livsmedelsprodu- cerande djurslag och 6 kronor per ton foder till sällskapsdjur. Den som levererar foder till både sällskapsdjur och andra djur än sällskapsdjur skall betala den högre grundavgiften. Den totala avgiftens storlek varie- rar, vad gäller företag som levererar foder till sällskapsdjur, från cirka 2 000 till 163 000 kronor. Företag som levererar foder till livsmedelspro- ducerande djur betalar allt mellan cirka 5 000 kronor och 1,8 miljoner kronor årligen. Utöver detta debiteras kostnader för provtagning och analyskostnader.

Utöver grundavgiften och kvantitetsavgiften betalar foderföretagarna en särskild avgift för kontroll eller speciella insatser utöver den ordinarie kontrollen. Avgiften motsvarar de faktiska kostnaderna för kontrollen.

Avgift tas vidare ut för Jordbruksverkets prövning av godkännande av tillverkningsställen, mellanhänder och anläggningar. Avgiften utgår med ett fast belopp för administration respektive eventuell inspektion under- stigande tre timmar. För inspektion överstigande tre timmar debiteras ett fast timbelopp.

Foder tillverkat på gårdsnivå kontrolleras i dag i begränsad omfattning med avseende på förekomsten av kött- och benmjöl, läkemedelsanvänd- ning samt dioxin i grovfoder. Kontrollerna finansieras genom särskilda anslag hos Jordbruksverket.

Vid inspektioner på foderanläggningar bistår länsveterinären i det aktuella länet. Kostnaden för detta arbete finansieras genom länsstyrel- sernas anslag.

Enligt 9 § provtagningslagen får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om avgifter för beslut med- delade med stöd av de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen. Jordbruksverket genomför i egenskap av behörig myndighet en regelbun- den tillsyn av de anläggningar som har godkänts enligt Europa- parlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002. Tillsynen är riskbaserad och omfattningen skall vara beroende av bl.a. anläggning- arnas storlek, vilken typ av produkter som tillverkas och vilka risk- bedömningar som har gjorts. Jordbruksverket genomför tillsynen genom distriktsveterinärorganisationens försorg och kostnaderna debiteras i enlighet med myndighetsföreskrifter.

100

7

EG-förordningarna och EG-direktivet

Prop. 2005/06:128

I detta avsnitt lämnas en redogörelse för det huvudsakliga innehållet i de EG-förordningar och EG-direktiv som ligger till grund för de överväganden och förslag som behandlas i denna proposition. De fullständiga versionerna av förordningarna och direktivet finns i bilagorna 1–11.

7.1Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002

Inledning

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedels- lagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedels- säkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet reglerar huvudsakligen tre områden i kapitlen I–III. Kapitel I innehåller generella bestämmelser om syfte, räckvidd och definitioner. I kapitel II, som har rubriken allmän livsmedelslagstiftning, finns bestämmelser om livsmedel och foder. Kapitlet är indelat i fyra avsnitt. Avsnitt 1 innehåller s.k. allmänna principer, dvs. regler som riktar sig till lagstiftarna såväl på gemenskapsnivå som på nationell nivå. Enligt artikel 4.2 utgör principer- na en allmän övergripande ram som skall följas när åtgärder vidtas. En av de principer som slås fast är den s.k. försiktighetsprincipen. Avsnitt 2 innehåller principer om öppenhet och i avsnitt 3 finns regler om livsmedelshandel med tredje land. I avsnitt 4 regleras livsmedelslagstift- ningens allmänna krav. Dessa bestämmelser riktar sig huvudsakligen till den enskilda företagaren, men i vissa fall även till medlemsstaten. Kapitel III innehåller bestämmelser om Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (EFSA). Kapitel IV, som i sin tur är indelat i tre avsnitt, innehåller bestämmelser om systemet för snabb varning (RASFF), krishantering och nödsituationer. Slutligen finns i kapitel V regler om förfaranden och slutbestämmelser.

Syfte och tillämpningsområde

Enligt artikel 1 har förordningen till syfte att säkerställa en hög skyddsnivå för människors hälsa och för konsumenternas intressen när det gäller livsmedel samt att se till att den inre marknaden fungerar effektivt. Vidare anges att förordningen skall tillämpas på alla stadier i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan av livsmedel och foder. Den skall dock inte tillämpas på primärproduktion för privat enskilt bruk eller på enskildas beredning, hantering eller lagring av livsmedel för privat enskild konsumtion.

I artikel 2 definieras begreppet livsmedel. I artikel 3 finns ytterligare definitioner av centrala begrepp, däribland begreppen livsmedelslagstift-

101

ning, livsmedelsföretag, foder, foderföretag och utsläppande på mark- Prop. 2005/06:128 naden. Av definitionen av begreppet livsmedelslagstiftning framgår att

begreppet omfattar inte bara bestämmelser om livsmedel och livsmedels- säkerhet i snäv bemärkelse utan även regler om foder som produceras för livsmedelsproducerande djur.

Bestämmelser riktade till enskilda företagare

I kapitel II avsnitt 4 finns bestämmelser som riktar sig direkt till enskilda företagare. Kapitlet är tillämpligt på alla stadier inom produktion, bearbetning och distribution av livsmedel och foder som produceras för livsmedelsproducerande djur eller som dessa utfodras med (artikel 4.1).

Krav på livsmedelssäkerhet och fodersäkerhet

I artikel 14.1 föreskrivs att livsmedel inte skall släppas ut på marknaden om de inte är säkra. Enligt artikel 14.2 skall livsmedel anses som icke säkra om de anses som skadliga för hälsan eller otjänliga som människo- föda. Punkterna 3–5 innehåller bestämmelser om vilka omständigheter som skall beaktas när man fastställer om ett livsmedel är skadligt för hälsan eller otjänligt. Vidare finns i punkterna 6, 7 och 9 regler om i vilka fall ett livsmedel kan presumeras vara säkert respektive icke säkert och i punkten 8 en skyddsklausul som gör det möjligt för den behöriga myndigheten att vidta åtgärder mot ett livsmedel om det trots att det uppfyller föreskrivna kriterier finns anledning att misstänka att det inte är säkert.

Bestämmelser om fodersäkerhet finns i artikel 15. Enligt punkten 1 får foder inte släppas ut på marknaden eller ges åt livsmedelsproducerande djur om det inte är säkert. Punkten 2 föreskriver att foder skall anses som icke säkert för dess avsedda användningsområde om det anses ha en negativ effekt på människors eller djurs hälsa eller leda till att livsmedel från livsmedelsproducerande djur inte är säkert som människoföda. Regler om i vilka fall ett foder kan presumeras vara säkert respektive icke säkert återfinns i punkterna 3, 4 och 6. Slutligen finns i punkten 5 en skyddsklausul.

Presentation

Artikel 16 innehåller en allmän bestämmelse om att konsumenterna inte får vilseledas genom det sätt på vilket livsmedel eller foder märks, marknadsförs eller presenteras.

Skyldigheter

Enligt artikel 17.1 skall livsmedels- och foderföretagare se till att livs- medel och foder uppfyller de krav i livsmedelslagstiftningen som är tillämpliga för deras verksamhet och kontrollera att dessa krav uppfylls.

102

Spårbarhet

Prop. 2005/06:128

För att säkerställa att de livsmedel och foder som finns på marknaden skall kunna spåras uppställs i artikel 18 vissa minimikrav för spår- barheten som skall uppfyllas av företagarna. Enligt artikel 18.1 skall livsmedel, foder, livsmedelsproducerande djur och alla ämnen som är avsedda för eller kan antas ingå i ett livsmedel eller ett foder kunna spåras på alla stadier i produktions-, bearbetnings- och distributions- kedjan.

Särskilda skyldigheter för livsmedelsföretagare och foderföretagare

I artiklarna 19 och 20 regleras vilka skyldigheter som livsmedelsföre- tagare respektive foderföretagare har att vidta vid misstanke om att ett foder eller livsmedel inte uppfyller kraven för livsmedels- eller foder- säkerhet. Enligt definitionerna i artikel 3 innefattar skyldigheterna aktö- rer i hela kedjan från primärproducenter till dem som säljer eller på annat sätt tillhandahåller livsmedel eller foder till slutkonsumenten. Åtgärderna innefattar bl.a. åtgärder för att dra tillbaka livsmedel från marknaden och information till konsumenterna.

Medlemsstaternas skyldigheter

Medlemsstaterna är enligt artikel 17.2 skyldiga att införa livsmedels- lagstiftning samt övervaka och kontrollera att livsmedels- och foderföre- tagarna uppfyller de relevanta kraven i livsmedelslagstiftningen. De skall även fastställa bestämmelser om vilka åtgärder och påföljder som gäller för överträdelser av livsmedels- och foderlagstiftningen. Åtgärderna och påföljderna skall vara effektiva, proportionella och avskräckande.

Ikraftträdande

EG-förordningen trädde i kraft den 21 februari 2002. De bestämmelser som behandlar frågor som rör Europeiska myndigheten för livsmedels- säkerhet samt kommissionens möjligheter att inrätta krisenheter samt dessas uppgifter tillämpas från ett senare datum. Vidare skall bestämmel- serna om medlingsförfarande tillämpas vid en senare tidpunkt. Bestäm- melser riktade till enskilda tillämpas sedan. den 1 januari 2005.

7.2Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004

Inledning

I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 av den 29 april 2004 om livsmedelshygien finns allmänna hygienregler för

livsmedel. Till EG-förordningen har fogats två bilagor som innehåller

103

tekniska bestämmelser. Förordningens bestämmelser riktar sig huvud- sakligen till livsmedelsföretagare och är indelad i fem kapitel. Bestäm- melserna är utformade med hänsyn till att förordningen skall tillämpas på all livsmedelshantering, dvs. allt från torgförsäljning till storindustri.

Kapitel I innehåller allmänna bestämmelser om räckvidd och defini- tioner. I kapitel II finns bestämmelser om allmänna skyldigheter, all- männa och särskilda hygienkrav samt faroanalys och kritiska styrpunkter (HACCP). I kapitlet finns även bestämmelser om offentlig kontroll, registrering och godkännande av anläggningar. Bestämmelserna i kapitlet riktar sig till livsmedelsföretagare. Kapitel III inrymmer bestämmelser om riktlinjer för god praxis och riktar sig till medlemsstaterna och Europeiska kommissionen. Bestämmelserna i kapitel IV rör krav på livsmedelshygien vid import och export. Slutligen finns i kapitel V regler om genomförandeåtgärder och övergångsbestämmelser samt bestäm- melser om förfaranden. Det finns också bestämmelser om upphävande av rättsakter m.m.

Tillämpningsområde

I förordningen fastställs allmänna hygienregler för livsmedelsföretagare med hänsyn till särskilt angivna principer. Definitionen av livsmedels- företagare enligt förordningen är densamma som enligt Europaparla- mentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002. Det primära ansvaret för livsmedelssäkerheten ligger hos livsmedelsföretagarna och det finns ett behov av att livsmedelssäkerhet garanteras i hela livsmedelskedjan, fr.o.m. primärproduktionen. Ansvaret för livsmedelssäkerheten betonas genom att krav på god hygienpraxis och rutiner som bygger på HACCP (Hazard Analysis Critical Control Points, faroanalys och kritiska styr- punkter) införs för alla livsmedelsföretagare utom primärproducenterna.

Förordningen tillämpas på alla led i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan för livsmedel, inklusive primärproduktion, samt på export. Förordningen skall dock inte tillämpas på primärproduktion för användning inom privathushåll eller på enskildas beredning, hantering eller lagring av livsmedel för enskild konsumtion inom privat hushåll. Förordningen tillämpas inte heller på producenters direkta leveranser av små mängder primärprodukter till konsumenter eller till lokala detaljhandelsföretag som levererar direkt till konsumenter. Inte heller uppsamlingscentraler och garverier, som omfattas av definitionen på livsmedelsföretag på grund av att de hanterar råvaror för framställning av gelatin eller kollagen, skall förordningen tillämpas på. För producenters direkta leveranser av små mängder primärprodukter enligt ovan skall dock medlemsstaterna fastställa särskilda regler i sin nationella lagstift- ning.

Förordningen innehåller i artikel 2 definitioner av centrala begrepp, däribland livsmedelshygien, primärprodukt, anläggning och behörig myndighet. Vidare skall de definitioner som finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 tillämpas även beträffande Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004. I artikeln anges dessutom ett antal uttryck som är specifika för bilagorna till förordningen och vad dessa betyder i sammanhanget.

Prop. 2005/06:128

104

Livsmedelsföretagarnas skyldigheter

Prop. 2005/06:128

I kapitel II finns bestämmelser som riktar sig till livsmedelsföretagare. Artiklarna 3–6 behandlar livsmedelsföretagarna skyldigheter.

Enligt artikel 3 skall livsmedelsföretagarna se till att alla de led i livsmedelskedjan, inklusive primärproduktionen, som han eller hon ansvarar för uppfyller relevanta hygienkrav. Enligt artikel 4 kan det röra sig om allmänna hygienkrav i denna förordning eller särskilda hygien- krav för livsmedel av animaliskt ursprung som regleras i Europaparla- mentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 (se vidare avsnitt 7.3). En livsmedelsföretagare skall också vidta de åtgärder som är nödvändiga för att uppfylla de mål som har fastställts för att uppnå förordningens syften. I artikel 4 specificeras också vilka analysmetoder som skall användas.

Riskanalys och kritiska synpunkter

I artikel 5 regleras faroanalysen och de kritiska styrpunkterna (HACCP). Livsmedelsföretagare skall inrätta, genomföra och upprätthålla rutiner som är grundade på HACCP-principerna. Detta krav gäller inte primär- produktionen och därmed sammanhängande verksamheter som täcks av bilaga I. En livsmedelsföretagare skall kunna visa för den behöriga myndigheten att HACCP-systemets krav har uppfyllts och att den aktu- ella HACCP-planen, annan dokumentation och journaler finns till- gängliga. Dokumentationens art och omfattning skall vara anpassad till verksamhetens storlek och art.

Offentlig kontroll, registrering och godkännande

Enligt artikel 6 skall livsmedelsföretagare samarbeta med de behöriga myndigheterna och underrätta lämplig behörig myndighet om alla anläggningar som han eller hon ansvarar för så att anläggningen kan registreras. Livsmedelsföretagaren skall dock se till att anläggningarna godkänns av den behöriga myndigheten om godkännande krävs enligt nationell lagstiftning, enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004, eller enligt beslut av Ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa. Livsmedelsföretagaren är även skyldig att informera myndigheten om betydande förändringar i verksamheten och se till att den information som myndigheten har om anläggningen är aktuell.

Riktlinjer för god praxis

Som ett stöd för att upprätta ett HACCP-system och tillämpa detta får en livsmedelsföretagare frivilligt använda sig av nationella riktlinjer för god praxis, så kallade branschvägledningar. Utarbetandet, spridningen och användningen av sådana riktlinjer regleras i artiklarna 7–9. Om det visar sig att de nationella riktlinjerna inte är tillräckliga eller att de skiljer sig

105

för mycket från varandra kan även riktlinjer på gemenskapsnivå tas fram Prop. 2005/06:128 efter beslut av Ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa.

Slutbestämmelser

I artiklarna 12–16 finns bestämmelser om genomförandeåtgärder och övergångsbestämmelser samt bestämmelser om ändring och anpassning av bilagorna I och II. Bilagorna får anpassas och uppdateras av kommis- sionen med biträde av Ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa.

Upphävande och ikraftträdande m.m.

I artikel 17 anges att direktiv 93/43/EEG skall upphöra att gälla då förordningen börjar tillämpas, med undantag för vissa beslut som skall gälla under en övergångsperiod.

EG-förordningen trädde i kraft den 20 maj 2004 och tillämpas fr.o.m. 18 månader efter den dag då tre rättsakter har trätt i kraft (Europaparla- mentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004 och Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/41/EG av den 21 april 2004 om upphävande av vissa direktiv om livsmedelshygien och hygienkrav för tillverkning och ut- släppande på marknaden av vissa produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel och om ändring av rådets direktiv 89/662/EEG och 92/118/EEG samt rådets beslut 95/408/EG, EUT L 157, 30.4.2004, s. 33 (Celex 32004L0041).

Bilagorna

Bilaga I innehåller hygienregler för primärproduktionen. Bilagan består av två delar där del A behandlar allmänna hygienregler för primärpro- duktion och därmed sammanhängande verksamhet och del B behandlar rekommendationer om riktlinjer för god hygienpraxis.

Bilaga II innehåller allmänna hygienregler för alla livsmedelsföre- tagare utom när bilaga I är tillämplig och är indelad i tolv kapitel. Kapitel I innehåller allmänna regler för livsmedelslokaler. Kapitel II inrymmer särskilda regler för beredningslokaler. I kapitel III behandlas regler för rörliga eller tillfälliga lokaler samt lokaler som huvudsakligen används som privata bostäder men där livsmedel bereds för utsläppande på marknaden. Kapitel IV innehåller regler om transport och kapitel V regler om utrustningskrav. I kapitel VI behandlas regler för livsmedels- avfall och i kapitel VII regler för vattenförsörjning. Kapitel VIII in- rymmer bestämmelser om personlig hygien och kapitel IX bestämmelser om livsmedelsprodukter. I kapitel X finns bestämmelser om inslagning och emballering och i kapitel XI bestämmelser om värmebehandling. Slutligen behandlas i kapitel XII bestämmelser om krav på utbildning för personal som är anställd hos livsmedelsföretagare.

106

7.3Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004

Inledning

I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung fastställs särskilda hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung. De särskilda reglerna motiveras med att hanteringen av dessa livsmedel är särskilt riskfylld. Till förordningen har fogats tre bilagor som innehåller tekniska bestämmelser. Förordningens bestäm- melser riktar sig huvudsakligen till livsmedelsföretagare och är indelad i fyra kapitel.

Kapitel I innehåller allmänna bestämmelser om räckvidd och defini- tioner. I kapitel II, som har rubriken livsmedelsföretagarnas skyldigheter, finns bestämmelser om allmänna skyldigheter och bestämmelser om registrering och godkännande av anläggningar. Vidare inrymmer kapitlet bestämmelser om kontroll- och identifieringsmärkning samt bestämmel- ser som reglerar produkter av animaliskt ursprung från länder utanför gemenskapen. Kapitel III innehåller bestämmelser om handel. I kapitel IV finns slutbestämmelser till förordningen.

Tillämpningsområde

I förordningen fastställs särskilda hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung för livsmedelsföretagare. De tekniska kraven och hygienkraven i förordningen gäller för alla anläggningar, dvs. även för små företag och mobila slakterier. Bestämmelserna kompletterar reglerna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 och skall tillämpas på obearbetade och bearbetade produkter av animaliskt ur- sprung. Om inte annat uttryckligen föreskrivs skall förordningens be- stämmelser inte tillämpas på så kallade sammansatta produkter, dvs. pro- dukter som innehåller både komponenter av animaliskt ursprung och vegetabiliskt ursprung. Däremot omfattas själva produktionen av de animaliska komponenterna av förordningen.

Det görs ytterligare undantag från förordningens tillämpningsområde. Förordningen tillämpas inte på primärproduktion för användning inom privathushåll eller på enskildas beredning, hantering eller lagring av livs- medel för konsumtion inom privathushåll. Bestämmelserna gäller inte heller vid direkta leveranser av små mängder primärprodukter eller visst kött som den producerande livsmedelsföretagaren levererar till konsu- menten eller lokal detaljhandelsanläggning. Förordningen skall inte hel- ler tillämpas på detaljhandel annat än då detaljhandelsanläggningar säljer produkter till annan detaljhandel. Medlemsländerna har dock rätt att na- tionellt besluta sig för att låta t.ex. viss detaljhandel omfattas av lagstift- ningen.

Förordningens bestämmelser skall tillämpas utan att det påverkar rele- vanta regler för djurs och människors hälsa, krav på djurskydd och krav på identifikation av djur och på spårbarhet för produkter av animaliskt

Prop. 2005/06:128

107

ursprung. Enligt artikel 2 skall de definitioner som fastställs i Europapar- Prop. 2005/06:128 lamentets och rådets förordningar (EG) nr 178/2002 och 852/2004 gälla

vid tillämpningen av förordningen.

Bestämmelser riktade till enskilda företagare

Allmänna skyldigheter

I kapitel II finns bestämmelser som riktar sig till livsmedelsföretagare. I artikel 3 anges vilka allmänna skyldigheter som livsmedelsföretagare skall iaktta. Livsmedelsföretagare skall bl.a. följa tillämpliga regler i bi- lagorna II och III. De får i allmänhet inte heller använda något annat ämne än dricksvatten för att avlägsna ytkontaminering från produkter av animaliskt ursprung.

Registrering och godkännande av anläggningar

Enligt artikel 4 får livsmedelsföretagare på marknaden släppa ut produk- ter av animaliskt ursprung som har tillverkats inom gemenskapen endast om dessa har beretts och hanterats i anläggningar som uppfyller tillämp- liga krav i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 och i bilagorna II och III till förordningen. Den behöriga myndigheten skall dessutom ha registrerat eller godkänt anläggningen. Livsmedelsfö- retagare måste även samarbeta med de behöriga myndigheterna i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004. I arti- keln regleras också vad som skall gälla övergångsvis för de livsmedels- företag som var verksamma redan innan förordningen trädde i kraft.

Kontroll- och identifieringsmärkning

I artikel 5 regleras vilka krav på kontroll- och identifieringsmärkning som en livsmedelsföretagare skall iaktta för att få släppa ut produkter av animaliskt ursprung på marknaden.

Handel

Kapitel III innehåller bestämmelser om handelsfrågor. I artikel 8 regleras särskilda garantier när det gäller salmonella. Den livsmedelsföretagare som avser att i Sverige och Finland släppa ut på marknaden sådana produkter av animaliskt ursprung som anges i artikeln måste uppfylla de särskilda reglerna om salmonella. Artikel 8 möjliggör även för andra län- der att, efter beslut i Ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djur- hälsa erhålla motsvarande garantier. Ett villkor för detta är att de har kun- nat uppvisa kontrollprogram för salmonella som anses vara likvärdiga med de program som har godkänts för Sverige och Finland. Artikeln ger även möjligheter för Sverige och Finland. att ansöka om ytterligare ga- rantier mot bakgrund av förändrade kontrollprogram.

108

Slutbestämmelser

Prop. 2005/06:128

Kapitel IV innehåller bestämmelser om genomförandeåtgärder och övergångsbestämmelser samt bestämmelser om ändring och anpassning av bilagorna II och III. Bilagorna får, enligt artikel 10, anpassas och upp- dateras av kommissionen med biträde av Ständiga kommittén för livsme- delskedjan och djurhälsa (se även motsvarande bestämmelser i avsnitt 7.2). Artikel 11 innehåller bestämmelser om särskilda beslut om genom- förandeåtgärder av bilagorna II och III som kommissionen får anta.

Ikraftträdande m.m.

EG-förordningen trädde i kraft den 20 maj 2004. Enligt artikel 15 skall förordningen tillämpas först fr.o.m. 18 månader efter den dag då Europa- parlamentets och rådets förordningar (EG) nr 852/2004 och 854/2004 samt rådets direktiv 2004/41/EG trätt i kraft. Den skall dock inte till- lämpas före den 1 januari 2006.

Bilaga I

Bilaga I innehåller definitioner av särskilda begrepp som är centrala för EG-förordningen.

Bilaga II

I bilaga II regleras krav som är gemensamma för flera olika typer av livsmedel av animaliskt ursprung och är indelad i tre avsnitt. Ett exempel är bestämmelser om det identifieringsmärke som skall anbringas på samtliga typer av produkter, undantaget ägg som märks i enlighet med rådets förordning (EEG) nr 1907/90 av den 26 juni 1990 om vissa han- delsnormer för ägg EGT L 173, 6.7.1990, s. 5 (Celex 31990R1907) och sådana köttslag som skall ha ett kontrollmärke. Andra exempel på be- stämmelser i denna bilaga är krav på information, bl.a. att den som an- svarar för driften av ett slakteri skall få information om det allmänna hälsotillståndet i besättningen som djuren kommer ifrån, de levererade djurens hälsotillstånd, uppgifter om veterinärmedicinska preparat som djuren har fått och relevanta rapporter om besiktningar före och efter slakt av djur från samma produktionsanläggningar. Grundregeln är att företagaren skall ha fått informationen 24 timmar innan djuren anländer till slakteriet. Deltagande i exempelvis olika typer av program för kvali- tetssäkring kan medföra undantag från krav om att lämna information inför varje leverans av djur. Slakteriföretagaren skall förse den officiella veterinären med den erhållna informationen.

Bilaga III

 

Bilaga III är indelad i femton avsnitt och innehåller särskilda krav som är

 

knutna till de olika produktkategorier som omfattas av EG-förordningen.

 

De produktkategorier som behandlas är kött från tama hov- och klövdjur,

 

kött från fjäderfä och hardjur, kött från hägnat vilt, viltkött, malet kött,

109

 

köttberedningar och maskinurbenat kött, köttprodukter, levande musslor, Prop. 2005/06:128 fiskeriprodukter, mjölkprodukter och obehandlad mjölk, ägg och äggpro-

dukter, grodlår och snäckor, utsmält djurfett och fettgrevar, behandlade magar, urinblåsor och tarmar, gelatin samt kollagen.

De särskilda kraven inrymmer bl.a. regler för transporter av levande djur till slakterier, krav för slakterier och styckningsanläggningar, krav på slakthygien samt hygien vid styckning och urbening samt bestäm- melser om lagring och transport. Vidare finns bestämmelser om nödslakt utanför slakteriet. Av de senare framgår bl.a. att i övrigt friska djur som har råkat ut för en olycka får nödslaktas för att sedan användas som livs- medel. Dessutom regleras exempelvis krav för köttprodukter, allmänna krav för utsläppande av levande musslor på marknaden, krav för upptag- ning och hantering efter upptagning av musslor m.m. När det gäller fis- keriprodukter finns särskilda bestämmelser om krav för fartyg, struktu- rella krav och utrustningskrav, hygienkrav, krav under och efter land- ning, krav för färska, frysta eller maskinurbenade fiskeriprodukter samt särskilda krav beträffande parasiter m.m.

7.4

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr

 

 

854/2004

 

Inledning

 

 

I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004 av den

 

29 april 2004 om fastställande av särskilda bestämmelser för genomfö-

 

randet av offentlig kontroll av produkter av animaliskt ursprung avsedda

 

att användas som livsmedel regleras vissa särskilda frågor om genom-

 

förandet av offentlig kontroll av produkter av animaliskt ursprung avsed-

 

da att användas som livsmedel. Förordningens bestämmelser komplet-

 

terar bestämmelserna om offentlig kontroll i Europaparlamentets och rå-

 

dets förordning (EG) nr 882/2004. Bestämmelserna riktar sig till med-

 

lemsstaterna och de behöriga myndigheter som dessa skall utse enligt

 

förordningen och är indelad i fyra kapitel samt sex bilagor.

 

Kapitel I innehåller bestämmelser om räckvidd och definitioner. I kapi-

 

tel II, som har rubriken offentlig kontroll och som avser anläggningar in-

 

om gemenskapen, finns bestämmelser om godkännande av anläggningar

 

samt allmänna principer för offentlig kontroll av alla produkter av anima-

 

liskt ursprung som omfattas av förordningen. Vidare finns bestämmelser

 

om färskt kött, levande musslor och fiskeriprodukter samt obehandlad

 

mjölk och mjölkprodukter. I kapitlet inryms även bestämmelser om åt-

 

gärder vid bristande efterlevnad. Bestämmelserna i kapitel III behandlar

 

förfaranden vid import och i kapitel IV finns slutbestämmelser.

 

Tillämpningsområde

 

Enligt artikel 1 skall förordningen tillämpas på verksamhet och personer

 

som omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr

 

853/2004. Genomförandet av offentlig kontroll enligt förordningen skall

110

inte påverka livsmedelsföretagares primära juridiska ansvar för att garan- Prop. 2005/06:128 tera livsmedelssäkerhet enligt Europaparlamentets och rådets förordning

(EG) nr 178/2002 och inte heller det civilrättsliga och straffrättsliga an- svar som följer av underlåtenhet att uppfylla sina skyldigheter.

Förordningen innehåller i artikel 2 definitioner av centrala begrepp, däribland offentlig kontroll, behörig myndighet, inspektion, officiell veterinär m.fl. I förekommande fall skall även de definitioner som fast- ställs i Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 178/2002, 852/2004 och 853/2004 gälla. Vidare skall vissa definitioner i Europa- parlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002 av den 3 oktober 2002 om hälsobestämmelser för animaliska biprodukter som inte är av- sedda att användas som livsmedel tillämpas.

Godkännande av anläggningar

I artikel 3 finns bestämmelser om förfaranden vid godkännande av anläggningar och vad den behöriga myndigheten skall beakta vid pröv- ningen av ett godkännande. Medlemsstaterna skall föra uppdaterade för- teckningar över bl.a. godkända anläggningar och göra dem tillgängliga för övriga medlemsstater och för allmänheten.

Allmänna principer för offentlig kontroll

I artikel 4 behandlas de allmänna principerna för offentlig kontroll av alla typer av produkter av animaliskt ursprung. Medlemsstaterna skall se till att livsmedelsföretagarna ger de behöriga myndigheterna allt stöd som behövs för att den offentliga kontrollen skall kunna genomföras effektivt. Livsmedelsföretagarna skall särskilt lämna tillträde till sina byggnader, lokaler, anläggningar och annan infrastruktur. De skall också tillhanda- hålla alla underlag och register som föreskrivs enligt förordningen eller som den behöriga myndigheten anser att det krävs för en bedömning av situationen.

Den behöriga myndigheten skall vidare kontrollera efterlevnaden av bestämmelserna i särskilt angivna EG-förordningar. Den offentliga kon- trollen skall omfatta en revision av god hygienpraxis och förfarande ba- serade på principer för faroanalys och kritiska styrpunkter (HACCP), kontroll av information från livsmedelskedjan, utbildning i hygien och arbetsmetoder m.m. Det anges särskilt att när det gäller slakterier, vilt- hanteringsanläggningar och styckningsanläggningar är det den officiella veterinären som skall ansvara för utförandet av de angivna revisionsupp- gifterna. Det betonas också att inriktningen och revisionsuppgifterna i fråga om enskilda anläggningar skall anpassas till den risk som bedöms föreligga.

I de följande artiklarna finns särskilda bestämmelser avseende olika typer av animaliska produkter, där bestämmelserna för kött är mycket de- taljerade, medan motsvarande bestämmelser för övriga typer av livsme- del endast hänvisar till bilagorna.

111

Kontrollbestämmelser för vissa produkter av animaliskt ursprung

Prop. 2005/06:128

I artiklarna 5–8 finns särskilda kontrollbestämmelser som medlemssta- terna eller den officiella veterinären skall iaktta när det gäller färskt kött, levande musslor, fiskeriprodukter samt obehandlad mjölk och mjölkpro- dukter. Medlemsstaterna skall se till att dessa produkter genomgår of- fentlig kontroll i enlighet med bilagorna till förordningen.

När det gäller färskt kött ansvarar, enligt artikel 5, även den officiella veterinären för flera särskilt reglerade uppgifter inom den offentliga kontrollen. Denne får också bistås av en officiell assistent eller i vissa fall av företagsanställd personal. Den officiella veterinären skall bl.a. genom- föra särskilda inspektionsuppgifter i vissa livsmedelsanläggningar med avseende på bl.a. besiktning före och efter slakt, djurskydd och specifi- cerat riskmaterial och andra animaliska biprodukter m.m. Vidare skall kontrollmärkning av slaktkroppar genomföras på ett särskilt angivet sätt och appliceras av den officiella veterinären. Den officiella veterinären skall även vidta lämpliga åtgärder efter kontroll, exempelvis meddelande om inspektionsresultat, beslut om levande djur och beslut i djurskydds- frågor m.m. Det åligger medlemsstaterna att se till att det finns tillräck- ligt med kontrollpersonal för att genomföra den offentliga kontroll som krävs för färskt kött.

Slutbestämmelser

I kapitel IV finns bestämmelser om genomförande och övergångs- arrangemang samt bestämmelser om ändring och anpassning av bilagor- na till förordningen (jfr. motsvarande bestämmelser i avsnitten 7.2 och 7.3).

Ikraftträdande m.m.

EG-förordningen trädde i kraft den 20 maj 2004 och skall börja tillämpas 18 månader efter den dag då vissa särskilt angivna rättsakter som trätt i kraft. Förordningen skall dock börja tillämpas tidigast den 1 januari 2006.

Bilagorna

 

Bilaga I är indelad i fyra avsnitt och innehåller särskilda bestämmelser

 

för färskt kött. I avsnitt I behandlas den officiella veterinärens uppgifter.

 

Avsnitt II inrymmer regler om åtgärder efter kontroll. I avsnitt III be-

 

handlas ansvar och kontrollfrekvens. Avsnitt IV innehåller särskilda krav

 

för bl.a. nötkreatur, tamfår och tamgetter samt tama hästdjur, tamsvin,

 

fjäderfä m.fl.

 

Bestämmelserna i bilagan behandlar bl.a. den officiella veterinärens

 

uppgifter, hur informationen från livsmedelskedjan skall kontrolleras,

 

procedurer för besiktning före och efter slakt, djurskydd och laboratorie-

 

undersökningar. Bilagan innehåller regler för kontrollmärkning, åtgärder

 

efter kontroll, beslut som skall tas när reglerna inte efterlevs samt regler

 

om ansvar och kontrollfrekvens. De sistnämnda bestämmelserna reglerar

112

 

bl.a. vilka arbetsuppgifter som den officiella assistenten får ha samt Prop. 2005/06:128 anger att grundregeln för myndigheternas kontrollfrekvens är att minst en

officiell veterinär alltid skall finnas närvarande på slakteriet. I bilagan beskrivs också villkoren för att företagsanställd personal skall få med- verka i kontrollen.

I bilagan regleras dessutom vilka kompetenskrav som ställs på officiel- la veterinärer och officiella assistenter.

Bilaga II innehåller regler för kontroll av levande musslor samt i till- lämpliga delar även levande tagghudingar, levande manteldjur och levan- de marina snäckor.

Bilaga III inrymmer särskilda kontrollregler för kontroll av fiskeripro- dukter. I bilaga IV finns regler för kontroll av obehandlad mjölk och me- jeriprodukter.

I bilaga V görs en uppräkning av anläggningar som inte omfattas av kravet på att vara upptagna i en förteckning över anläggningar godkända för import enligt artikel 12. Bilaga VI behandlar kraven på de intyg som skall medfölja importerade varor.

7.5Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004

Inledning

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 av den 29 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efter- levnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd reglerar medlemsstaternas kontroll av att fo- der- och livsmedelsföretagarna följer de regler som gemenskapen har ställt upp inom områdena foder, livsmedel, djurskydd och djurhälsa. För- ordningen slår fast bestämmelser för hur den offentliga kontrollen i med- lemsstaterna skall organiseras och genomföras och riktar sig således till medlemsstaterna och deras behöriga myndigheter.

Syftet med förordningen är att förhindra, undanröja eller till godtag- bara nivåer minska riskerna för människor och djur direkt eller via miljön samt att säkerställa god sed inom handeln med foder och livsmedel och skydda konsumenternas intresse.

Förordningen är indelad i 10 avdelningar och åtta bilagor. I avdelning I finns generella bestämmelser om syfte och räckvidd samt definitioner.

Avdelning II, som har rubriken offentlig kontroll som genomförs av medlemsstaterna, är i sin tur indelad i sju kapitel. I avdelningen finns bestämmelser om allmänna skyldigheter, behöriga myndigheter, provtag- ning och analys, krishantering, offentlig kontroll av införseln av foder och livsmedel från tredje länder och finansiering av den offentliga kon- trollen. Det finns även bestämmelser om officiell certifiering och re- gistrering/godkännande av foder- och livsmedelsanläggningar.

I avdelning III inryms bestämmelser om referenslaboratorier och i av- delning IV bestämmelser om administrativt samarbete på områdena för

foder och livsmedel.

113

Avdelning V innehåller bestämmelser om kontrollplaner. Avdelning VI är i sin tur indelad i fyra kapitel. I dessa kapitel behandlas frågor om gemenskapskontroller, importvillkor, utbildning av kontrollpersonal och annan gemenskapsverksamhet.

Avdelning VII är indelad i två kapitel som innehåller bestämmelser om nationella verkställighetsåtgärder och gemenskapens verkställighetsåt- gärder. I avdelning VIII, som har rubriken anpassning av gemenskapslag- stiftningen, finns bestämmelser om ändring i och upphävande av flera ge- menskapsrättsakter.

I avdelning IX finns allmänna bestämmelser och i avdelning X finns en bestämmelse om ikraftträdande.

Syfte och tillämpningsområde

I avdelning I behandlas syfte, räckvidd och definitioner.

Av artikel 1 framgår att det i förordningen fastställs allmänna bestäm- melser för genomförandet av offentlig kontroll för att kontrollera efter- levnaden av bestämmelser som förhindrar, undanröjer eller till godtag- bara nivåer minskar riskerna för människor och djur direkt eller via mil- jön samt som säkerställer god sed inom handeln med foder och livsmedel och skyddar konsumenternas intressen.

Förordningen skall inte tillämpas på offentlig kontroll av efterlevnaden av den gemensamma jordbrukspolitiken. Den påverkar inte heller till- lämpningen av andra särskilda gemenskapsbestämmelser om offentlig kontroll.

Genomförandet av offentlig kontroll enligt förordningen skall inte hel- ler påverka foder- och livsmedelsföretagarnas primära juridiska ansvar för att garantera foder- och livsmedelssäkerhet och det civilrättsliga och straffrättsliga ansvar som kan bli följden om de underlåter att uppfylla sina skyldigheter.

Förordningen innehåller i artikel 2 definitioner av centrala begrepp, exempelvis offentlig kontroll, kontroll, foderlagstiftning, behörig myn- dighet, kontrollorgan, bristande efterlevnad.

Medlemsstaternas offentliga kontroll

Bestämmelserna om medlemsstaternas offentliga kontroll behandlas i av- delning II.

Allmänna skyldigheter

Enligt artikel 3 skall medlemsstaterna se till att riskbaserad offentlig kontroll genomförs regelbundet och så ofta som är lämpligt för att uppnå målen i förordningen. Kontrollen skall särskilt beakta klarlagda risker som kan påverka foder- eller livsmedelssäkerheten, djurhälsa eller djur- skydd, livsmedels- eller foderföretagens tidigare resultat i fråga om efter- levnaden av lagstiftningen, tillförlitligheten i egenkontrollen, m.m. Kon- trollerna skall ske utan förvarning och genomföras i alla led i livsmedels- kedjan, såväl i produktions- som distributionsleden. Medlemsstaterna är

Prop. 2005/06:128

114

skyldiga att bedriva samma kontroll på alla produkter, oavsett om de är avsedda för den nationella marknaden, gemenskapsmarknaden eller för export till tredje land. Detsamma gäller kontroller av livsmedel som har införts från annat land i gemenskapen.

Behöriga myndigheter

Enligt artikel 4 skall medlemsstaterna utse de behöriga myndigheter som ansvarar för målen och den offentliga kontrollen i förordningen. Dessa myndigheter är i sin tur ansvariga för vissa skyldigheter som anges i förordningen. Bland annat skall myndigheten se till att den offentliga kontrollen av levande djur, foder och livsmedel i hela livsmedelskedjan är effektiv och ändamålsenlig. Den skall vidare se till att det inte förelig- ger någon intressekonflikt för personalen som utför den offentliga kon- trollen samt att de som utför kontrollerna har tillgång till lämplig labora- toriekapacitet och de juridiska befogenheter som krävs för att kunna ge- nomföra de offentliga kontrollerna. Den behöriga myndigheten skall även se till att de har beredskapsplaner och att de är beredda att genomfö- ra sådana planer i nödsituationer. Myndigheten skall slutligen se till att de berörda företagarna är skyldiga att undergå de inspektioner som ge- nomförs och att bistå myndighetens personal när den genomför sina upp- gifter.

Det finns även bestämmelser om samordning om offentlig kontroll ut- förs av annan myndighet än den centrala behöriga myndigheten. De be- höriga myndigheterna skall utföra interna eller externa revisioner för att säkerställa att målen med förordningen uppfylls. Dessa revisioner skall i sin tur underkastas en oberoende granskning och genomföras på ett sätt som tillåter insyn.

Delegering av uppgifter i den offentliga kontrollen

Enligt artikel 5 får den behöriga myndigheten under vissa förutsättningar delegera särskilda uppgifter i den offentliga kontrollen till ett särskilt kontrollorgan. Åtgärder som får vidtas vid bristande efterlevnad får inte delegeras. Kommissionen har även möjlighet att upprätta en förteckning över de uppgifter som får eller inte får delegeras. För att komma i fråga för att utföra sådana uppgifter i den offentliga kontrollen som får dele- geras måste kontrollorganet uppfylla viss krav, däribland att det är ackre- diterat enligt viss europeisk standard och har den sakkunskap som krävs för uppgifterna, m.m.

Personal som utför offentlig kontroll

I artikel 6 finns bestämmelser om vilka krav den personal som utför of- fentlig kontroll skall ha. Enligt artikeln åligger det den behöriga myndig- heten att se till att dessa uppfylls. I bilaga II anges de närmare krav som ställs på den inspekterande personalen. Bland de krav som finns kan exempelvis nämnas kännedom om kontrollmetoder, foder- och livsme- delslagstiftning, tillämpning av HACCP, faror inom djuruppfödning samt

Prop. 2005/06:128

115

foder- och livsmedelsproduktion, officiell certifiering och rättsliga åtgär- der till följd av offentlig kontroll.

Insyn och sekretess

I artikel 7 finns bestämmelser om insyn och sekretess som det åligger den behöriga myndigheten att säkerställa att de uppfylls.

Förfaranden och kontroll

Enligt artikel 8 skall den behöriga myndigheten utföra offentlig kontroll i enlighet med dokumenterade förfaranden. Medlemsstaterna skall se till att det finns rättsliga förfaranden för att säkerställa att personalen vid de behöriga myndigheterna har tillträde till foder- och livsmedelsföre- tagarnas lokaler och tillgång till deras dokumentation. I artikel 9 finns bestämmelser om att den behöriga myndigheten skall upprätta rapporter om den offentliga kontroll som den har utfört.

Kontrollverksamhet, kontrollmetoder och kontrollteknik

I artikel 10 anges vilka uppgifter som kan ingå i den offentliga kontrol- len. Vid sidan av kontrollen av företagarnas egenkontrollsystem och HACCP ingår inspektion av produktionsanläggningar, råvaror, material avsedda att komma i kontakt med livsmedel, bekämpningsmedel och märkning, presentation och reklam. Förordningen ger utrymme för att ge- nom kommittéförfarande lägga fast mer detaljerade bestämmelser för hur kontrollen kan genomföras. Detta kan t.ex. avse inspektionsfrekvens för vissa typer av objekt samt mer detaljerade regler kring inspektörernas ut- bildning och kompetens.

Provtagning och analys

I kapitel III finns bestämmelser om provtagnings- och analysmetoder som skall användas i den offentliga kontrollen samt officiella laboratorier och hur dessa utses.

Krishantering

Enligt artikel 13 skall medlemsstaterna upprätta beredskapsplaner för åt- gärder som omedelbart skall vidtas om foder eller livsmedel visar sig ut- göra en allvarlig risk för människor eller djur. I artikeln finns bestäm- melser om vad beredskapsplanerna skall innehålla och att dessa skall uppdateras alltefter behov.

Offentliga kontroller av införsel från tredje land

I artiklarna 14–25 finns särskilda bestämmelser om den offentliga kon- trollen av foder och livsmedel som förs in från tredje land. Enligt ar- tiklarna 14–16 skall det genomföras olika typer av kontroll beroende på

Prop. 2005/06:128

116

om produkten är av animaliskt ursprung eller icke-animaliskt ursprung. I artiklarna 19–21 finns bestämmelser om åtgärder efter offentlig kontroll av foder och livsmedel från tredje länder som får vidtas av behörig myn- dighet. Enligt artikel 24 skall de behöriga myndigheterna ha ett nära sam- arbete med tullen i genomförandet av den offentliga kontrollen som be- handlas i artiklarna 14–25.

Finansiering av offentlig kontroll

I artiklarna 26–29 regleras de finansiella förutsättningarna för den offentliga kontrollen. Enligt artiklarna 27 och 28 får medlemsstaterna ta ut avgifter för att täcka kostnaderna för denna kontroll. Artiklarna skall dock tillämpas från ett senare datum än övriga regler i förordningen (se nedan under ikraftträdande).

Registrering/godkännande av anläggningar

I artikel 31 finns bestämmelser om förfarandena kring registrering och godkännande av foder- och livsmedelsanläggningar och vad som ankom- mer på de behöriga myndigheterna att fastställa beträffande dessa för- faranden.

Referenslaboratorier

I avdelning III finns bestämmelser om gemenskapens laboratorier och nationella referenslaboratorier. Bland annat skall medlemsstaterna, enligt artikel 33, utse minst ett nationellt referenslaboratorium för varje refe- renslaboratorium på gemenskapsnivå. En medlemsstat får utse ett labora- torium beläget i en annan medlemsstat eller i ett annat land inom fri- handelsorganisationen EFTA till sitt nationella referenslaboratorium.

Gemenskapens referenslaboratorier har bl.a. till uppgift att förse de na- tionella referenslaboratorierna med analysmetoder, att anordna utbild- ningar för personal vid medlemsstaternas referenslaboratorier samt att tillhandahålla vetenskapligt och tekniskt stöd till kommissionen. Inom djurhälsosektorn skall gemenskapens referenslaboratorier dessutom ge aktivt stöd när det gäller att diagnostisera utbrott av sjukdomar i med- lemsländerna.

Administrativt stöd och samarbete

Avdelning IV innehåller bestämmelser om allmänna principer för ad- ministrativt stöd mellan behöriga myndigheter i berörda medlemsstater. Medlemsstaterna är skyldiga att bistå varandra med administrativt stöd om resultatet av den offentliga kontrollen kräver åtgärder i fler än en medlemsstat. Artikel 34 föreskriver också att detta administrativa stöd kan ges både på eget initiativ och på begäran av myndigheten i en annan medlemsstat. I avdelningen finns även bestämmelser om förbindelse- organ, om förbindelser med tredje länder och om samordnat stöd och uppföljning från kommissionens sida.

Prop. 2005/06:128

117

Kontrollplaner

Prop. 2005/06:128

I avdelning V finns regler om kontrollplaner. Enligt artikel 41 skall med- lemsstaterna utforma en samlad flerårig nationell kontrollplan. Medlems- staterna skall fr.o.m. den 1 januari 2007 ta fram och sammanställa fler- åriga kontrollplaner som regelbundet skall uppdateras och sändas till kommissionen. I artikel 42 anges enligt vilka principer som medlemssta- terna skall utforma den fleråriga nationella kontrollplanen. Kontrollpla- nerna skall även beakta den vägledning som kommissionen utarbetar i enlighet med artikel 43. Medlemsstaterna skall vidare enligt artikel 44 årligen lämna in en rapport till kommissionen om sin kontroll.

Gemenskapsverksamhet

Avdelning VI, som behandlar gemenskapsverksamhet, kan förenklat sä- gas reglera tre områden.

Enligt artikel 45 skall kommissionen, på grundval av de fleråriga natio- nella kontrollplanerna som medlemsstaterna tar fram, genomföra allmän- na och särskilda revisioner i medlemsstaterna i syfte att kontrollera att länderna lever upp till åtagandena i sin kontrollplan och gemenskapslag- stiftningen i övrigt. Kommissionen ges dock inte befogenhet att på egen hand inspektera enskilda verksamhetsutövare. Endast vid upprepade av- vikelser får kommissionen besöka enskilda objekt och då enbart i sam- verkan med de nationella myndigheterna.

De särskilda revisionerna får komplettera de allmänna revisionerna och syftar främst till att kontrollera genomförandet av kontrollplanen, till- lämpningen av foder- och livsmedelslagstiftningen och av djurhälso- och djurskyddslagstiftningen. Revisionerna får även omfatta verksamheter vid foder- och livsmedelsanläggningar. Dessutom syftar revisionerna till att kontrollera de behöriga myndigheternas verksamhet och särskilda problem i medlemsstaterna.

För att möjliggöra dessa revisioner skall medlemsstaterna bl.a. ge allt nödvändigt stöd och tillhandahålla alla handlingar och tekniskt stöd som kommissionen begär. De skall vidare se till att kommissionens experter får tillträde till alla lokaler, uppgifter och databehandlingssystem.

Gemenskapskontroller får även utföras i tredje land. I artiklarna 47–50 regleras importvillkor vid handel från tredje länder samt stöd till utveck- lingsländer.

I artikel 51 finns bestämmelser om den utbildning av kontrollpersonal som skall ske för personalen vid medlemsstaternas behöriga myndig- heter.

Verkställighetsåtgärder

I avdelning VII finns bestämmelser om nationella verkställighetsåtgärder och om gemenskapens verkställighetsåtgärder.

Enligt artikel 54 får den behöriga myndigheten vidta en lång rad åt- gärder om den har konstaterat bristande efterlevnad. Den behöriga myn- digheten får även vidta andra åtgärder som den anser vara motiverade.

118

Medlemsstaten skall, enligt artikel 54, fastställa bestämmelser om sank- Prop. 2005/06:128 tioner vid överträdelser av regelverket och se till att dessa tillämpas.

Även gemenskapen får vidta skyddsåtgärder om kommissionen har be- lägg för en allvarlig brist i en medlemsstat.

Slutbestämmelser

Avdelningarna VIII och IX inrymmer bestämmelser som innebär änd- ringar av vissa rättsakter och att några rättsakter upphävs. Förordningen kommer nämligen att ersätta ett antal EG-direktiv och kommissions- beslut som har reglerat hur vissa typer av kontroller skall genomföras eller organiseras. Vidare finns bestämmelser om kommittéförfarande och bestämmelser om genomförandeåtgärder och övergångsbestämmelser som kommissionen kan besluta om. Det finns också bestämmelser om ändring av bilagor och referenser till europeiska standarder, rapport till Europaparlamentet och finansiellt stöd från gemenskapen.

Ikraftträdande m.m.

EG-förordningen trädde i kraft den 20 maj 2004 och tillämpas sedan den 1 januari 2006. Artiklarna 27 och 28 om finansiering av den offentliga kontrollen skall dock tillämpas först fr.o.m. den 1 januari 2007.

Bilagorna

I bilaga I anges vilka territorier som avses i definitionen av import i ar- tikel 2.15.

Bilaga II, som har rubriken behöriga myndigheter, reglerar ämnes- områden för utbildning av personal som utför offentlig kontroll samt äm- nesområden för kontrollarbetet. I bilaga III regleras karaktäriseringen av analysmetoder.

I bilagorna IV och V finns bestämmelser om verksamheter och miniminivåer för avgifter eller pålagor dels i samband med den offentliga kontrollen av anläggningar inom gemenskapen, dels för offentlig kontroll av varor och levande djur som införs i gemenskapen.

I bilaga VI fastslås kriterier som skall beaktas vid beräkningen av av- gifter. Bilaga VII innehåller särskilda bestämmelser om gemenskapens laboratorier.

I artikel 61 räknas de gemenskapsrättsakter upp som upphävs genom förordningen. I bilaga VIII anges vilka tillämpningsföreskrifter som har antagits på grundval av dessa rättsakter och som skall fortsätta att gälla i avvaktan på att nya bestämmelser antas med stöd av förordningen.

119

7.6Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2160/2003

Inledning

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2160/2003 av den 17 november 2003 om bekämpning av salmonella och vissa andra livs- medelsburna zoonotiska smittämnen reglerar huvudsakligen bekämp- ningsprogram för vissa zoonotiska smittämnen, vilket i praktiken innebär salmonella. Förordningen innehåller åtta kapitel samt tre bilagor. Förord- ningens bestämmelser riktar sig huvudsakligen till medlemsstaten och dess behöriga myndigheter.

I kapitel I finns bestämmelser om syfte och räckvidd, definitioner samt behöriga myndigheter. Kapitel II inrymmer bestämmelser om gemen- skapens mål för att minska förekomsten av zoonoser. I kapitel III finns regler om kontrollprogram och i kapitlen IV och V bestämmelser om bekämpningsmetoder och handel både inom gemenskapen och med tred- je land. Kapitel VI innehåller regler om laboratorier och kapitel VII reg- ler om genomförande. Kapitel VIII innehåller allmänna bestämmelser och slutbestämmelser.

Tillämpningsområde m.m.

Förordningen är den rättsakt som skall säkerställa att mål för bekämp- ningen slås fast och att ändamålsenliga och effektiva åtgärder vidtas för att upptäcka och bekämpa salmonella och andra zoonotiska smittämnen vid alla relevanta led inom produktion, bearbetning och distribution – i synnerhet på primärproduktionsnivå – inbegripet foder i syfte att bl.a. skydda folkhälsan. I Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/99/EG av den 17 november 2003 om övervakning av zoonoser och zoonotiska smittämnen, om ändring av rådets beslut 90/424/EEG och om upphävan- de av rådets direktiv 92/117/EEG slås fast vilka zoonoser som skall övervakas.

Enligt artikel 1 omfattar förordningen fastställande av mål för att mins- ka förekomsten av vissa zoonoser i djurpopulationer, godkännande av särskilda bekämpningsprogram, antagande av särskilda bestämmelser om vissa bekämpningsmetoder och antagande av bestämmelser om handeln inom gemenskapen med vissa djur och import från tredje land av sådana djur och produkter av dessa.

Förordningen tillämpas inte på viss primärproduktion, såsom för privat bruk eller små mängder direktleveranser från producent till sådan detalj- handel som levererar direkt till slutkonsument. Medlemsstaterna skall dock fastställa nationella regler för den sistnämnda verksamheten.

Den behöriga myndighet som varje medlemsstat enligt artikel 3 skall utse ansvarar bl.a. för tillämpningen av förordningen och att kontrollpro- gram enligt förordningen utarbetas. Myndigheten får därvid göra kontrol- ler på plats av berörda livsmedels- eller foderföretag.

Prop. 2005/06:128

120

Gemenskapens mål

Prop. 2005/06:128

Enligt artikel 4 skall de gemenskapsmål som fastställs omfatta en högsta tillåten procentsats för smittade djur i en besättning eller den lägsta re- duktionen i procent av andelen smittade djur i en besättning. Dessutom skall den tidsfrist slås fast inom vilken målet skall vara uppnått. Detta ar- bete kommer att pågå t.o.m. 2009. Under denna tidsperiod är det endast zoonosen salmonellas förekomst hos fjäderfän och svin som kommer att övervakas.

Kontrollprogram

I artiklarna 5–7 finns bestämmelser om nationella kontrollprogram och om godkännande av dessa program. Det finns också särskilda bestäm- melser om livsmedels- och foderföretagares kontrollprogram. För att uppnå gemenskapsmålen skall medlemsstaterna, enligt artikel 5, upprätta kontrollprogram för de zoonoser som omfattas av förordningen. Kon- trollprogrammen skall innehålla vissa uppgifter och skall godkännas av kommissionen. Programmen skall bl.a. omfatta foderproduktion, primär- produktion av djur samt bearbetning och beredning av livsmedel av ani- maliskt ursprung.

Livsmedels- och foderföretag samt organisationer som företräder des- sa, har möjlighet att få egna kontrollprogram godkända av en medlems- stat såsom en del i medlemsstatens nationella kontrollprogram. För att få ett sådant eget kontrollprogram godkänt som en del av det nationella kontrollprogrammet måste det dock uppfylla de förutsättningar som an- ges i artikel 7.

Bekämpningsmetoder och handel

Enligt kommittologiförfarande får kommissionen besluta att särskilda be- kämpningsmetoder får eller skall tillämpas (artikel 8).

I artikel 9 finns bestämmelser om handel inom gemenskapen och om import från tredje land. Från och med det datum som fastställs i en bilaga till förordningen skall ursprungsflockar testas innan några levande djur eller kläckägg sänds från det ursprungliga livsmedelsföretaget. Under en övergångsperiod får vidare en mottagande medlemsstat bemyndigas att kräva att resultaten av testen uppfyller samma kriterier för salmonella som fastställts i den mottagande medlemsstatens kontrollprogram för sändningar inom medlemsstaten. Detta är således en typ av garantiför- farande som alla länder kan komma i åtnjutande av. Sveriges och Fin- lands salmonellagarantier för levande djur förblir oförändrade.

Genomförande och slutbestämmelser

I artiklarna 13–16 finns bestämmelser om att kommissionen får anta lämpliga genomförande- och övergångsbestämmelser.

Enligt artikel 17 skall gemenskapskontroller utföras på plats i medlemsstaterna i samarbete med de behöriga myndigheterna. Kon-

121

trollerna syftar till att säkerställa en enhetlig tillämpning av bestäm- Prop. 2005/06:128 melserna i förordningen.

Ikraftträdande m.m.

Förordningen trädde i kraft den 12 december 2003 och sedan fr.o.m. den 12 juni 2004.

Bilagorna

I bilaga I anges vilka zoonoser och zoonotiska smittämnen som gemen- skapen enligt artikel 4 skall fastställa mål för minskning av förekomst. Bilaga II inrymmer regler om bekämpning av dessa zoonoser och zoo- notiska smittämnen, däribland allmänna krav för de nationella kontroll- programmen, minimikrav för provtagning samt särskilda krav för avels- flockar av gallus gallus, flockar av värphöns och för färskt kött. I bilaga III regleras särskilda kriterier för fastställande av salmonellatyper av be- tydelse för folkhälsan.

7.7Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1831/2003

Inledning

I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1831/2003 av den 22 september 2003 om fodertillsatser finns gemenskapens bestämmelser om fodertillsatser. Den ersätter rådets direktiv 70/524/EEG av den 23 november 1970 om fodertillsatser. Förordningen är indelad i fyra ka- pitel och fyra bilagor. Bestämmelserna i förordningen riktar sig huvud- sakligen till foderföretagare och gemenskapens institutioner.

I kapitel I finns bestämmelser om räckvidd och definitioner. Kapitel II inrymmer regler om godkännande, användning, övervakning och över- gångsbestämmelser för fodertillsatser. I kapitel III finns bestämmelser om märkning och förpackning. Vissa allmänna bestämmelser och slutbe- stämmelser finns i kapitel IV.

Syfte och tillämpningsområde

Enligt artikel 1 är syftet med förordningen bl.a. att fastställa ett gemen- skapsförfarande för godkännande av utsläppande på marknaden och an- vändning av fodertillsatser. Förordningen tillämpas inte på processhjälp- medel eller veterinärmedicinska läkemedel med undantag av koccidio- statika och histomonostatika som används som fodertillsatser. I artikel 2 definieras centrala begrepp, däribland fodertillsatser.

122

Utsläppande på marknaden m.m.

Prop. 2005/06:128

Enligt artikel 3 får endast sådana fodertillsatser släppas ut på marknaden, bearbetas eller användas som godkänts i enlighet med förordningen och som uppfyller villkoren om användning och märkning i förordningen. För experiment i vetenskapliga syften kan vissa undantag göras.

Godkännande

I artiklarna 4–9 och 12–15 finns bestämmelser om godkännande av fo- dertillsatser, vilka villkor dessa skall uppfylla för att godkännas, över- vakning, ändring och indragning av godkännanden m.m. Artiklarna 7–9 reglerar hur ansökan om godkännande skall ske. Kommissionen skall, ef- ter yttrande från Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet, utar- beta ett förslag till kommissionsförordning i vilket godkännande av fo- dertillsatsen skall beviljas eller vägras.

I artiklarna 13–15 finns bestämmelser om ändring samt tillfällig och permanent indragning av godkännanden, förlängning av godkännanden och brådskande godkännande. Enligt artikel 12 åligger det den person som använder eller släpper ut fodertillsatsen på marknaden sedan god- kännande beviljats att övervaka att de villkor eller restriktioner som är förknippade med tillsatsen respekteras.

Status för befintliga produkter

I artikel 10 finns en övergångsbestämmelse för tillsatser som redan har släppts ut på marknaden i enlighet med det ovan nämnda direktivet 70/524/EEG. Sådana fodertillsatser samt vissa andra särskilt angivna äm- nen får i princip endast finnas kvar på marknaden om en anmälan om deras utvärdering har översänts till kommissionen inom ett år efter det att förordningen har trätt i kraft. I artikeln regleras även inom vilken tid en ny ansökan om godkännande i enlighet med förordningen skall lämnas in.

Utfasning av antibiotika som fodertillsats

Artikel 11 innehåller bestämmelser om utfasning av de antibiotika som fortfarande används som tillväxtbefrämjande medel. Annan antibiotika än koccidiostatika och histomonostatika får därvid endast saluföras och användas t.o.m. den 31 december 2005. Från och med den 1 januari 2006 skall dessa ämnen strykas ur registret över tillåtna fodertillsatser.

Märkning och förpackning

I artikel 16 finns bestämmelser om märkning och förpackning av foder- tillsatser och förblandningar.

123

Slutbestämmelser

Prop. 2005/06:128

I artiklarna 17–25 finns bestämmelser om gemenskapens register över fodertillsatser, sekretess hos gemenskapsinstitutionerna, administrativ granskning av kommissionen, dataskydd för vissa uppgifter och referens- laboratorier. Det finns även bestämmelser om kommittéförfarande och upphävande av gemenskapsrättsakter. Enligt artikel 24 skall medlemssta- terna bl.a. fastställa regler om påföljder för överträdelser av bestämmel- serna. I artikel 25 finns övergångsbestämmelser för ansökningar om god- kännande som lämnats in enligt det ovan nämnda direktivet 70/524/EEG.

Ikraftträdande m.m.

EG-förordningen trädde i kraft den 7 november 2003 och tillämpas fr.o.m. den 18 oktober 2004.

Bilagorna

I bilaga I finns bestämmelser om tillsatsgrupper och i bilaga II bestämmelser om uppdrag och arbetsuppgifter för gemenskapens referenslaboratorier. Bilaga III reglerar särskilda märkningskrav för vissa fodertillsatser och för vissa förblandningar. I bilaga IV finns allmänna användningsvillkor.

7.8Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 183/2005

Inledning

I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 183/2005 av den 12 januari 2005 om fastställande av krav för foderhygien finns allmänna hygienregler för foder. EG-förordningen består av dels en artikeldel där vissa allmänna huvudprinciper slås fast, dels en bilagedel med vissa tekniska bestämmelser. Förordningens bestämmelser riktar sig huvud- sakligen till foderföretagare. Den har sin motsvarighet på livsmedels- området i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004.

I kapitel I regleras syfte, räckvidd och definitioner. Kapitel II, som har rubriken skyldigheter, inrymmer bestämmelser om allmänna och särskil- da skyldigheter för foderföretagare, systemet för faroanalys och kritiska styrpunkter (HACCP) samt finansiella garantier. Det innehåller även bestämmelser om foderföretagares åliggande beträffande bl.a. anmälan och registrering av anläggningar samt bestämmelser om godkännande av sådana anläggningar. I kapitel III finns bestämmelser om riktlinjer för god praxis och i kapitel IV bestämmelser om import och export. I kapitel V behandlas slutbestämmelser om exempelvis system för snabb varning, påföljder och ikraftträdande.

124

Syfte och tillämpningsområde

Prop. 2005/06:128

Enligt artikel 1 syftar förordningen till att fastställa allmänna bestäm- melser om foderhygien, villkor och förfaranden dels som säkerställer spårbarhet av foder, dels för registrering och godkännande av anlägg- ningar. Förordningen tillämpas enligt artikel 2 på verksamhet som be- drivs av foderföretagare i alla led fr.o.m. primärproduktionen av foder t.o.m. utsläppande av foder på marknaden, på utfodring av livsmedels- producerande djur samt import och export av foder.

Från förordningens tillämpningsområde undantas visst foder eller utfodring. Detta gäller huvudsakligen foder som produceras och utfodras till djur inom privathushåll och som i förekommande fall skall konsu- meras inom dessa hushåll. Den gäller inte heller för producenters direkt- försäljning av små mängder primärproducerat foder till lokala jordbruks- företag för användning i dessa företag. Medlemsstaterna får fastställa sär- skilda bestämmelser rörande denna verksamhet i sin nationella lagstift- ning. Slutligen omfattas inte heller utfodring av icke-livsmedelsproduce- rande djur eller detaljhandel med foder för sällskapsdjur.

I artikel 3 definieras bl.a. begreppen foderhygien, foderföretagare och fodertillsatser.

Allmänna skyldigheter för enskilda företagare

Enligt artiklarna 4–7 är foderföretagare skyldiga att se till att alla de led i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan som de ansvarar för genomförs i enlighet med bl.a. hygienkraven i förordningen, övrig ge- menskapslagstiftning, nationell lagstiftning samt god praxis. I artikel 5 finns särskilda skyldigheter för foderföretagare inom primärproduk- tionen. Övriga foderföretagare är skyldiga att tillämpa HACCP och dokumentera detta. Detaljerade krav som skall följas av foderföretag in- om primärproduktionen, foderföretag inom andra led än primärpro- duktionen och beträffande utfodring av livsmedelsproducerande djur återfinns i bilagor till förordningen.

I syfte att förbereda ett effektivt system beträffande skadeståndsansvar med finansiella garantier rörande foderföretagare skall kommissionen, enligt artikel 8, senast tolv månader efter förordningens ikraftträdande lägga fram en rapport om sådana garantier.

Registrering och godkännande

Foderanläggningar skall vara registrerade hos eller godkända av den behöriga myndigheten. Vilket förfarande som krävs är beroende av vilka fodertillsatser eller produkter som hanteras i anläggningen. Enligt arti- kel 9 skall foderföretagare bl.a. anmäla alla anläggningar som de ansva- rar för så att den behöriga myndigheten kan registrera dessa.

I artiklarna 10–19 finns bestämmelser om godkännande av anläggning- ar. Godkännande av anläggning kan i princip endast ske efter besök på plats av den behöriga myndigheten. Registreringar och godkännanden kan vid behov återkallas av den behöriga myndigheten. Behörig myn- dighet skall upprätthålla förteckningar över såväl registrerade som god-

125

kända anläggningar. Kommissionen skall senast den 30 november varje år göra de konsoliderade förteckningarna över godkända anläggningar i medlemsstaterna tillgängliga för allmänheten. I medlemsstaterna skall förteckningar över registrerade anläggningar finnas allmänt tillgängliga.

Riktlinjer för god hygienpraxis

Artiklarna 20–22 innehåller bestämmelser om utarbetande, spridning och användning av riktlinjer. Såväl nationella som gemenskapsriktlinjer skall utarbetas. Tillämpningen av riktlinjerna är dock frivillig för foder- företagarna. När nationella riktlinjer utarbetas skall detta ske genom foderbranschens försorg och i samråd med företrädare för särskilt berör- da parter, t.ex. behöriga myndigheter och användargrupper. Bestämmel- ser i Codex Alimentarius (FAO:s och WHO:s gemensamma livsmedels- standardiseringsprogram som även hanterar foder) och angivna krav i förordningen skall därvid beaktas. Kommissionen skall upprätta ett regis- ter över de nationella riktlinjerna, vilket skall vara tillgängligt för med- lemsstaterna.

Kommissionen skall stödja utarbetandet av gemenskapsriktlinjer för god hygienpraxis och innan sådana utarbetas samråda med Ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa. Om gemenskapsriktlinjer tas fram skall kommissionen se till att de utarbetas och sprids av eller i samråd med lämpliga företrädare för bl.a. den europeiska foderbranschen och i samarbete med särskilt berörda parter, som t.ex. behöriga myndig- heter. Bestämmelser i Codex Alimentarius och angivna krav i förord- ningen skall beaktas.

Påföljder och upphävande av gällande bestämmelser

Enligt artikel 30 skall medlemsstaterna införa bestämmelser om påföljder som är tillämpliga vid överträdelser av bestämmelserna i förordningen. Påföljderna skall vara effektiva, proportionella och avskräckande.

Då förordningen börjar tillämpas skall vissa i artikel 33 särskilt angiv- na gemenskapsrättsakter upphöra att gälla.

Slutbestämmelser

I artiklarna 26–29, 31 och 32 finns bestämmelser om genomförande- åtgärder, ändringar av bilagorna, system för snabb varning och vissa för- faranderegler för gemenskapsinstitutionerna.

Ikraftträdande m.m.

EG-förordningen trädde i kraft den 8 februari 2005 och skall tillämpas fr.o.m. den 1 januari 2006.

Prop. 2005/06:128

126

Bilagorna

Prop. 2005/06:128

I bilaga I finns särskilda hygienbestämmelser för foderföretag inom pri- märproduktionen. Bilaga II innehåller bestämmelser om krav för foder- företag inom andra led än primärproduktion av foder i enlighet med ar- tikel 5.1. Bilaga III inrymmer bestämmelser om goda utfodringsrutiner. I bilaga IV finns bestämmelser om vissa godkända tillsatser och produkter som ligger till grund för beslut om godkännande eller registrering av anläggningar. En mall för hur anläggningarna skall införas i nationella förteckningar finns i bilaga V.

7.9

Rådets förordning (EG) nr 1/2005

 

Inledning

 

 

Rådets förordning (EG) nr 1/2005 av den 22 december 2004 om skydd

 

av djur under transport och därmed sammanhängande förfaranden och

 

om ändring av direktiven 64/432/EEG och 93/119/EG och förordning

 

(EG) nr 1255/97 innehåller bestämmelser som syftar till att skydda djur

 

under transporter. Förordningen är indelad i fem kapitel. Till förordning-

 

en finns det också sex bilagor.

 

Kapitel I innehåller bestämmelser om räckvidd, definitioner och all-

 

männa villkor för transport av djur. Kapitel II riktar sig främst till dem

 

som deltar i transporten av djur och innehåller således bestämmelser för

 

organisatörer, transportörer, djurhållare och driftsansvariga vid uppsam-

 

lingscentraler. Kapitel III innehåller bestämmelser om behöriga myndig-

 

heters uppgifter och skyldigheter. Kapitel IV reglerar bestämmelser för

 

genomförande, informationsutbyte, påföljder och överträdelser. Slutligen

 

innehåller kapitel V bestämmelser angående genomförandebefogenheter

 

och kommittéförfarande.

 

Tillämpningsområde

 

I artikel 1 anges att förordningen skall tillämpas på transport av levande

 

ryggradsdjur inom gemenskapen. Den skall inte tillämpas på djur-

 

transporter som inte har samband med en ekonomisk verksamhet och inte

 

heller på djurtransporter som på veterinärs inrådan företas direkt till eller

 

från veterinärmottagning eller klinik. Vissa kortare transporter eller

 

transporter i vissa områden omfattas endast av vissa allmänna villkor.

 

Förordningen ställer vidare upp särskilda krav för långa transporter. Des-

 

sa definieras enligt artikel 2 som ”befordran som överskrider åtta timmar

 

från den tidpunkt då det första djuret i sändningen flyttas”.

 

Bestämmelser riktade till organisatörer, transportörer, djurhållare

 

och uppsamlingscentraler

 

I artikel 5 uppställs krav på planering av transporten och där anges också

 

att en transportör skall utse en fysisk person att ansvara för transporten.

127

En organisatör är även skyldig att tillse att djurens välbefinnande inte äventyras på grund av bristande samordning. Enligt artikel 6 måste en transportör ha tillstånd, vidare måste förare av vägfordon och skötare in- neha ett kompetensbevis.

Enligt artikel 8 måste djurhållare kontrollera alla djur som anländer till bl.a. en bestämmelseort. I artikel 9 ställs krav på den som ansvarar för driften av en uppsamlingscentral att bl.a. se till att djuren behandlas i en- lighet med de tekniska föreskrifter som anges i kapitlen I och III, avsnitt 1 i bilaga I.

Medlemsstaternas skyldigheter

Medlemsstaterna skall utfärda tillstånd, kompetensbevis och intyg samt utföra kontroller enligt artiklarna 10–15, 17–19 och 21. Kompetensbevis enligt artikel 17 skall utfärdas av den behöriga myndigheten, eller det behöriga organ som medlemsstaten har utsett för ändamålet. Artikel 23 anger att om en bestämmelse i förordningen inte efterlevs skall myndig- heten tillse att åtgärder för att säkerställa djurskyddet vidtas. Myndighe- ten skall så snart som möjligt delge beslut till transportören eller dennes ombud samt till den behöriga myndighet som har meddelat tillstånd enligt artikel 10.1 eller 11.1.

Påföljder

Medlemsstaterna skall enligt artikel 25 fastställa effektiva, proportionella och avskräckande påföljder som skall tillämpas vid överträdelser av bestämmelser i förordningen. I artikel 26 anges vilka åtgärder som en be- hörig myndighet skall vidta vid eventuella överträdelser i förordningen.

Rapportering

Den behöriga myndigheten skall genomföra inspektioner enligt artikel 27. En rapport från dessa inspektioner skall årligen lämnas till kom- missionen.

Kommissionen skall lämna rapport

Enligt artikel 32 skall kommissionen inom fyra år från den 5 januari 2007 lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet om förord- ningens konsekvenser på bl.a. djurskyddet under transport. Rapporten kan vid behov åtföljas av lämpliga lagförslag som rör långa transporter, särskilt avseende transporttider, viloperioder och utrymme.

Ikraftträdande

Förordningen trädde i kraft den 25 januari 2005 och skall tillämpas fr.o.m. den 5 januari 2007. Artikel 6.5, som ställer krav på kompetens-

Prop. 2005/06:128

128

bevis för transporter av de vanligast förekommande djurslagen, skall dock tillämpas först fr.o.m. den 5 januari 2008.

Bilaga I

I bilaga I, som är indelad i sju kapitel, finns tekniska föreskrifter. Kapitel I anger vilka djur som skall anses vara i skick att transporteras och kapitel II innehåller bl.a. bestämmelser för hur transportmedel m.m. skall vara utformade och underhållas. Kapitel III och IV innehåller bestäm- melser om transportmetoder, där kapitel III bl.a. anger vad som gäller för ilastning och urlastning och hantering av djuren och kapitel IV ytterligare bestämmelser för sjötransport. Kapitel IV är uppdelat i två avsnitt där avsnitt 1 innehåller bestämmelser avseende konstruktion och utrustning för transportmedel avsedda för sjötransport och avsnitt 2 anger regler för utfodring och tillförsel av vatten vid sjötransport. Ytterligare regler för vattning och utfodring, tider för transport och vila ställs upp i kapitel V. I kapitlet anges att den maximala transporttiden är åtta timmar, såvida inte kraven i kapitel VI är uppfyllda. Kapitel VI innehåller tilläggsbestäm- melser för långa transporter, dvs. transporter som är längre än åtta tim- mar, av tama hästdjur och tamdjur av nötkreatur, får, getter och svin. Det ställs bl.a. krav på att transportfordonet är utrustat med ett ventila- tionssystem samt ett övervakningssystem för temperatur och utrustning för att registrera sådana data. Därutöver skall fordonen vara utrustade med lämpligt navigeringssystem. Kapitel VII anger minsta godkända utrymmesmått för djuren under transport.

Bilaga II

Bilaga II anger vilka uppgifter som skall återfinnas i färdjournalen. Bila- gan består vidare av fem avsnitt som innehåller mallar för blanketter avseende: organisatörens planering av transporten, intygande av bl.a. djurhållare på avsändningsort, intygande av bl.a. djurhållare på bestäm- melseort, transportörens rapport och mall för avvikelserapport.

Bilaga III

Bilaga III innehåller mallar för blanketter om tillstånd för transportör en- ligt artikel 10.1, tillstånd för transportör enligt artikel 11.1, kompetens- bevis för förare och skötare enligt artikel 17.2 och intyg om godkännande av vägtransportmedel för långa transporter enligt artikel 18.2.

Bilaga IV–VI

I bilaga IV regleras vilken utbildning som fordonsförare och skötare skall ha slutfört. Bilaga V anger vilka internationella avtal som gäller i berörda tredje länder och bilaga VI anger vilka internationella normer för be- hållare, fållor eller bås som är lämpliga för transporter av levande djur som avses i bilaga I, kapitel II, punkt 4.1.

Prop. 2005/06:128

129

7.10

Rådets direktiv 2000/29/EG

Prop. 2005/06:128

Inledning

Huvuddirektivet på växtskyddsområdet är rådets direktiv 2000/29/EG av den 8 maj 2000 om skyddsåtgärder mot att skadegörare på växter eller växtprodukter förs in till gemenskapen och mot att de sprids inom gemenskapen, senast ändrat genom rådets direktiv 2002/89/EG av den 28 november 2002 om ändring av direktiv 2000/29/EG om skydds- åtgärder mot att skadegörare på växter eller växtprodukter förs in till gemenskapen och mot att de sprids inom gemenskapen. Det är genomförandet av ändringar i det sistnämnda direktivet som behandlas i denna proposition.

Direktivet harmoniserar medlemsstaternas lagstiftning på växtskydds- området. Till direktivet är fogat nio bilagor som innehåller tekniska bestämmelser.

Direktivet innehåller huvudsakligen bestämmelser som anger syfte, definitioner och ramar för växtskyddskontrollen. Skadegörare på växter och växtprodukter hanteras i en föränderlig omvärld och gemenskapen måste snabbt kunna vidta adekvata åtgärder. Direktivet ger ett sådant utrymme genom att bemyndiga kommissionen att utfärda kompletterande lagstiftning.

Direktivet skiljer mellan skadegörare som inte har påvisats i gemen- skapen, skadegörare som har påvisats i hela gemenskapen och skade- görare som inte påvisats fullt ut i alla medlemsstater. En medlemsstat kan få skyddad zon status för en viss skadegörare som den bevisligen, åtminstone till en del, är fri från. En medlemsstat får därigenom möjlig- het att ställa strängare krav på t.ex. införseln. Förteckningen över farliga skadegörare uppdateras fortlöpande.

Genom rådets direktiv 2002/89/EG justeras flera definitioner på flera centrala begrepp i direktivet. Vidare förtydligas de förfaranden och formaliteter som gäller för växter och växtprodukter när de införs eller flyttas inom gemenskapen. Dessutom förstärks möjligheten för den ansvariga växtskyddsmyndigheten i respektive land att delegera specifika uppgifter av kontrollen till andra organ.

Syfte och tillämpningsområde

Enligt artikel 1 gäller direktivet huvudsakligen skyddsåtgärder mot införsel av skadegörare på växter och växtprodukter till medlemsstaterna från andra medlemsstater eller från icke-medlemsländer. Medlems- staterna skall utse en ansvarig central myndighet för sådana frågor som faller under detta direktiv.

I artikel 2 definieras flera centrala begrepp, däribland växter, växtpro- dukter och skadegörare m.fl.

130

Förbud av införsel

Prop. 2005/06:128

I artiklarna 3–6 finns bestämmelser om att medlemsstaterna skall för- bjuda införsel till sina områden av vissa skadegörare samt växter eller växtprodukter som särskilt anges i bilagor till direktivet.

Växtpass

I artiklarna 10 och 11 finns bestämmelser om växtpass. Detta är ett doku- ment som skall åtfölja vissa växter och växtprodukter vid handel på den inre marknaden. Växpasset krävs för ett begränsat antal växter och växtprodukter som ur växtskyddssynpunkt bedömts särskilt riskabla. Växtpasset intygar att växterna har ingått i ett system för kontroll och är friska. Bestämmelserna om växtpass ställer i huvudsak endast krav på den yrkesmässiga handeln med växter och växtprodukter. Ett undantag är utsädespotatis som skall ha växtpass vid försäljning även till privat- personer. För växter och växtprodukter från tredje land ligger ansvaret för utfärdande av växtpass på medlemsstatens officiella myndighet (importkontroll).

Offentlig kontroll

I artiklarna 6, 12 och 21 finns bestämmelser om offentlig kontroll.

Enligt artikel 6 skall medlemsstaterna bl.a. för vissa särskilt angivna växter eller växtprodukter i bilagorna till direktivet, föreskriva att dessa och deras emballage skall ha undergått en offentlig kontroll. Denna kontroll skall ske i syfte att säkerställa att växterna m.m. inte är angripna av skadegörare. I artiklarna regleras hur den offentliga kontrollen skall utföras och att medlemsstaterna under vissa förutsättningar får undanta viss lokal omsättning från kontrollen.

Enligt artikel 12 skall medlemsstaterna även organisera officiella stickprovskontroller för att säkerställa att bestämmelserna i direktivet följs. Sådan kontroll skall utföras regelbundet hos producenterna som finns i de register som skall finnas enligt direktivet. Inspektören skall ha tillgång till bl.a. växter på alla stadier i produktions- och försäljnings- kedjan. Om det vid kontrollen fastslås att växter utgör en risk för sprid- ning av skadegörare får de underkastas de offentliga åtgärder som före- skrivs i artikel 11.

För att säkerställa en korrekt och enhetlig tillämpning av direktivet får kommissionen låta utföra kontroller i samarbete med den officiella växtskyddsmyndigheten i medlemsstaten. Dessa kontroller skall ske i enlighet med artikel 21.

Det kan i detta sammanhang nämnas att det även i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 av den 29 april 2004 finns vissa bestämmelser om offentlig kontroll som omfattar växtskyddet.

131

Ikraftträdande m.m.

Prop. 2005/06:128

Medlemsstaterna skulle senast den 1 januari 2005 genomföra de bestäm- melser som är nödvändiga för att uppfylla kraven i rådets direktiv 2002/89/EG.

Bilagorna

Direktivet innehåller nio bilagor. I bilagorna I–III grupperas dels skadegörare vars införsel och spridning är förbjuden, dels skadegörare som skall förbjudas om de förekommer på vissa växter eller växt- produkter. Bilaga IV innehåller särskilda krav som alla medlemsstater måste fastställa för införsel till och förflyttning inom alla medlemsstater av växter och växtprodukter m.m. I bilaga V finns bestämmelser om vil- ka växter, växtprodukter m.m. som måste genomgå en växtskyddskon- troll på produktionsplatsen. I bilaga VI anges vilka växter och växtpro- dukter för vilka särskilda arrangemang får tillämpas. Bilagorna VII–IX inrymmer bestämmelser om certifikatmodeller, upphävda direktiv och senaste ändringar samt en jämförelsetabell.

8 Lagstiftningsbehovet

8.1Lagstiftningsbehovet med anledning av EG- förordningarna

Regeringens bedömning: EG:s förordningar om bl.a. livsmedels- och fodersäkerhet, livsmedels- och foderhygien, offentlig kontroll, fodertill- satser och om salmonella och vissa andra livsmedelsburna zoonotiska smittämnen medför att ändringar bör göras i författningarna om foder, livsmedel, djurskydd, växtskydd, provtagning på djur, m.m., kontroll av husdjur m.m., epizootier och zoonoser.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De fåtal remissinstanser som har yttrat sig särskilt

i denna fråga delar promemorians bedömning eller har inte något att erinra.

Skälen för regeringens bedömning: Det svenska medlemskapet i EU har, vad gäller tillvägagångssätt och innehåll, i hög grad ändrat förutsätt- ningarna för den svenska lagstiftningen för livsmedel, foder, djurskydd, djurhälsa, skydd för smittsamma djursjukdomar samt växtskydd. EG:s rättsakter intar en framträdande plats inom dessa områden. Hittills har EG-regelverket i stor utsträckning bestått av direktiv vilka har innehållit såväl generella principer som regler med hög detaljeringsgrad. Utgångs- punkten för genomförandet av direktiv i den nationella lagstiftningen är att endast sådana bestämmelser som kräver lagform skall lagregleras. Övriga bestämmelser som krävs för direktivens genomförande författ- ningsregleras på lägre normnivå än lag. De flesta direktivbestämmelserna är därför genomförda i myndighetsföreskrifter.

132

De senaste årens utveckling har medfört att en allt större del av bestämmelserna inom de aktuella områdena nu finns i EG-förordningar som ersätter de äldre direktiven. EG-förordningar är, i enlighet med artikel 249 i EG-fördraget, till alla delar bindande och direkt tillämpliga i alla medlemsstater. De skall tillämpas av domstolar och myndigheter i medlemsstater som direkt gällande rätt och kan åberopas av enskilda. En förordning varken skall eller får inkorporeras i eller transformeras till nationell rätt, såvida annat inte är särskilt stadgat i förordningen. Något genomförande av EG-förordningar skall således inte ske. Det före- kommer dock att förordningar innehåller bestämmelser av direktiv- liknande karaktär som innebär en uppmaning till medlemsstaten att anta nationella bestämmelser avseende en viss fråga.

Existensen av en EG-förordning inom ett visst område markerar normalt att medlemsstaterna skall undvika egen lagstiftning inom området med hänsyn till principen om gemenskapsrättens företräde och spärrverkan. Såvida inte ett bemyndigande till medlemsstaterna ges i EG- förordningen får förordningen inte fyllas ut eller kompletteras med mer detaljerade materiella regler inom samma område. En medlemsstat får vidare inte utfärda föreskrifter om hur en EG-förordning skall tolkas.

En EG-förordning hindrar dock inte att en medlemsstat inför regler av verkställande karaktär. Exempelvis kan det behövas nationella regler om vilken myndighet som skall svara för tillämpningen. Även andra admi- nistrativa och processuella regler får införas. Medlemsstaterna är skyl- diga att se till att det finns nationella bestämmelser som gör att en EG- förordning kan tillämpas i praktiken och får genomslag.

Inom bl.a. livsmedels- och foderområdena kompletteras det nationella regelverket av detaljerade regler som återfinns i EG-förordningar. Inom livsmedelsområdet ersätter exempelvis innehållet i några av de nya EG- förordningarna ett tjugotal direktiv som har tagits fram sedan år 1964 och framåt. EG-förordningarna är beslutade dels av Europaparlamentet och rådet gemensamt eller av rådet ensamt, dels av kommissionen. Förord- ningar som har beslutats gemensamt av Europaparlamentet och rådet eller av rådet utgör i allmänhet grundförordningar som därefter fort- löpande ändras genom ytterligare förordningar. Det kan också handla om förordningar som ändrar direktiv. Det är också vanligt förekommande att kommissionen i förordningsform, genom bemyndiganden i en grund- förordning, ges rätt att besluta om genomförandeåtgärder, övergångs- bestämmelser samt tillämpningsföreskrifter m.m. Enbart på foderområdet har kommissionen sedan år 1998 antagit allt mellan fem och tjugo för- ordningar per år. Förhållandena har varit mer eller mindre likartade på livsmedelsområdet.

Denna förändring av gemenskapsrättsakternas form påverkar i hög grad utformningen av den nationella lagstiftningen. En följd är att de berörda lagarna i större eller mindre utsträckning kommer att utgöra ett komplement till EG-förordningarna. De gällande berörda nationella författningarna behöver således anpassas efter detta förhållande.

De detaljerade bestämmelserna i EG-förordningarna träffar tillämp- ningsområdet för huvudsakligen livsmedelslagen (1971:511), växt- skyddslagen (1972:318), lagen (1985:295) om foder, lagen (1985:342) om kontroll av husdjur m.m., djurskyddslagen (1988:534), lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m., epizootilagen (1999:657) och

Prop. 2005/06:128

133

zoonoslagen (1999:658). Som nämnts i avsnittet om ärendet och dess Prop. 2005/06:128 beredning berörs även bisjukdomslagen (1974:211) av EG-förordning-

arna. Den svenska anpassningen till det nya EG-regelverket som i före- kommande fall bör göras i den lagen görs dock i annan ordning.

De huvudsakliga bestämmelserna om livsmedels- och fodersäkerhet återfinns numera i gemenskapsrätten på förordningsnivå. För att undvika dubbelreglering bör bestämmelser i de nationella lagarna som motsvaras av bestämmelser i EG-förordningarna därför helt tas bort. Särskilda nationella bestämmelser behöver dock finnas för sådana frågor som faller utanför tillämpningsområdet för EG-förordningarna men som fordrar en nationell författningsreglering.

För att EG-förordningarna skall kunna verkställas i sin helhet i Sverige behöver de kompletteras av nationell lagstiftning i vissa avseenden. Bland annat behöver förordningarna kompletteras med bestämmelser om tillsyn, straff och överklagande. EG-bestämmelserna om offentlig kon- troll innebär att även tillsynsbestämmelserna i de berörda lagarna genomgående bör förändras för att få en enhetlig struktur och för att överensstämma med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 av den 29 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd. Denna EG-förordnings räckvidd omfattar, förutom foder och livsmedel, även djurhälsa och djurskydd.

En svensk anpassning till de nya EG-förordningarna fordrar alltså dels upphävande av flera bestämmelser, dels att nya bestämmelser införs i de berörda lagarna. Till detta kommer att vissa lagändringar som har indirekt samband med EG-förordningarna bör behandlas i detta samman- hang. Det gäller t.ex. översynen av den lagtekniska utformningen av tillsynsbestämmelserna. Lagändringarna blir sammantaget relativt omfat- tande. I flera fall är lagändringarna så genomgripande att det framstår som mest ändamålsenligt att ersätta nuvarande lagar med nya.

EG-förordningarna innehåller i flera hänseenden ett mycket detaljerat regelverk. Det stora flertalet bestämmelser har i dag sin motsvarighet i bestämmelser på annan normnivå än lag, främst i myndighetsföreskrifter. De nya EG-förordningarna innebär därför ett stort förändringsarbete även av förordningar som har beslutats av regeringen samt av föreskrifter meddelade av främst Livsmedelsverket, Statens jordbruksverk och Djurskyddsmyndigheten.

8.2

Verkställande av EG-förordningarna

 

 

 

Regeringens bedömning: En enhetlig lagstiftningsmetod bör användas

 

för att verkställa EG-förordningarna. Lagstiftningsmetoden innebär att

 

varje lag kompletterar de EG-bestämmelser i förordningarna som faller

 

inom tillämpningsområdet för respektive lag.

 

 

 

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens.

 

Remissinstanserna: De fåtal remissinstanser som har uttalat sig

 

särskilt i frågan är positiva till bedömningen eller har inte något att erin-

 

ra. Kammarrätten i Göteborg tillstyrker den i promemorian förordade

134

 

 

lagstiftningsmetoden även om det ofrånkomligen innebär att svenska lagregler i ökad utsträckning måste läsas sida vid sida med EG-rättsakter för att ge en bild av vad svensk rätt innehåller på området. Länsrätten i Stockholms län tillstyrker förslaget men påpekar att regleringen på området riskerar att bli svårtillgänglig. Statskontoret framför att det ver- kar ändamålsenligt att använda en enhetlig lagstiftningsmetod. Förening- en Foder och Spannmål tillstyrker förslaget men påpekar att förutsätt- ningarna för företag att ha god kännedom om regler och eventuella för- ändringar i sakinnehåll kommer att försvåras än mer.

Skälen för regeringens förslag: Till de svenska författningar som innehåller bestämmelser gällande frågor som behandlas i här aktuella EG-förordningar eller på annat sätt kompletterar dessa hör, som nämnts ovan, livsmedelslagen, växtskyddslagen, foderlagen, lagen om kontroll av husdjur m.m., djurskyddslagen, provtagningslagen, epizootilagen och zoonoslagen. Dessa författningar innehåller, med undantag för lagen om kontroll av husdjur m.m., i princip de instrument som behövs för att säkerställa att EG-förordningarna verkställs i sin helhet. Det finns dock inte i alla lagar en tydligt uttryckt koppling mellan de nationella författningarna och de nya EG-förordningarna. Det är därför bl.a. nöd- vändigt att koppla EG-förordningarnas materiella bestämmelser till de nationella lagarnas bestämmelser om tillsyn, straff och överklagande.

EG-förordningarna kan kompletteras av nationella bestämmelser på olika sätt. Varje EG-förordning kan antingen kompletteras av en särskild kompletteringslag eller av den eller de befintliga nationella författningar som omfattar de frågor som avhandlas i respektive EG-förordning. Som exempel på det förstnämnda alternativet kan nämnas lagen (1995:551) om EG:s förordning om ekologiskt framställda produkter som kom- pletterar rådets förordning (EEG) nr 2092/91 av den 24 juni 1991 om ekologisk produktion av jordbruksprodukter och uppgifter därom på jordbruksprodukter och livsmedel (EGT L 198, 22.7.1991, s. 1, Celex 31991R2092). Lagen innehåller i princip endast sådana bestämmelser om tillsyn, straff och överklagande som behövs för att verkställa EG- förordningen i sin helhet. Som exempel på det andra alternativet kan nämnas livsmedelslagen, foderlagen, provtagningslagen och epizooti- lagen som innehåller dels materiella bestämmelser och bemyndiganden, dels bestämmelser om tillsyn, straff och överklagande. De sistnämnda bestämmelserna har gjorts tillämpliga på vissa EG-förordningar på olika sätt.

Vad beträffar det första alternativet att komplettera EG-förordningar bör beaktas att tillämpningsområdet för sådana nya lagar som kom- pletterar förordningarna antingen skulle bli mycket smalt, eftersom över- vägande delen av det regelverk som finns i EG-förordningarna gäller frågor som regleras i livsmedelslagen, växtskyddslagen, foderlagen, lagen om kontroll av husdjur m.m., djurskyddslagen, provtagningslagen, epizootilagen och zoonoslagen eller komma att sammanfalla med tillämpningsområdena för dessa lagstiftningar. Detta alternativ framstår därför som en överreglering som riskerar att medföra en onödigt fragmenterad lagstiftning och skulle i det senare fallet dessutom sannolikt leda till gränsdragningsproblem och andra tillämpningssvårig- heter. Alternativet skulle med största sannolikhet leda till att reglerna blir än mer svårtillgängliga för den enskilde rättstillämparen.

Prop. 2005/06:128

135

Alternativet att låta befintliga lagar som behandlar de områden som Prop. 2005/06:128 regleras i de aktuella EG-förordningarna komplettera EG-förordningarna

är den lagstiftningsmetod som hittills har använts inom de berörda sakområdena. Lagarna kompletterar i dessa fall EG-förordningarna i sådana sakfrågor som faller inom tillämpningsområdet för respektive lag. Lagstiftningsmetoden har bl.a. den fördelen att de tillsynsorganisationer som finns inom olika områden kan verka på samma sätt oavsett om reglerna finns i en EG-förordning eller i en nationell författning. Denna metod innebär även att lagstiftningen inom ett område i stor utsträckning kan samlas i en lag varvid lagstiftningens tillgänglighet gynnas. Det förhållandet att regelverket på de berörda sakområdena huvudsakligen återfinns på EG-förordningsnivå innebär dock att betydande förändringar behöver ske i det nationella regelverket vad gäller bestämmelsernas utformning och struktur.

Det finns inte bara nackdelar med att låta varje EG-förordning kompletteras av en särskild kompletteringslag. En fördel med detta alter- nativ är att det blir tydligt just i förhållande till den enskilda EG- förordningen vad som gäller beträffande ansvarig myndighet för offentlig kontroll och straffansvar vid överträdelser av EG-bestämmelserna m.m. Nackdelen är att tillämpningsområdet för en EG-förordning som kom- pletteras av en särskild kompletteringslag också skulle falla inom tillämpningsområdena för andra nationella lagar. Exempelvis skulle tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedels- säkerhet, sammanfalla med tillämpningsområdet för den särskilda kompletteringslagen och med tillämpningsområdena för de nationella livsmedels- och foderlagstiftningarna. Vi anser därför sammantaget – i likhet med de remissinstanser som uttalat sig över förslaget – att det är mest ändamålsenligt att genomföra kompletteringen av de nya EG- förordningarna genom att föra in erforderliga bestämmelser i befintliga nationella lagar eller i de lagar som föreslås ersätta dessa. En gemensam metod att koppla EG-förordningarnas materiella bestämmelser till natio- nella bestämmelser bör därvid användas. Varje lag bör således komplet- tera de bestämmelser i EG-förordningarna som faller inom tillämpnings- området för respektive lag.

8.3

Tillkännagivandeförfarande

 

 

 

Regeringens bedömning: Regeringen bör tillkännage i Svensk författ-

 

ningssamling vilka grundförordningar som kompletteras av respektive

 

lag. I fråga om EG-bestämmelser som faller inom flera lagars

 

tillämpningsområde bör regeringen även tillkännage vilka bestämmelser

 

som kompletteras av respektive lag.

 

 

 

Promemorians bedömning: Överensstämmer i princip med regering-

 

ens.

 

 

Remissinstanserna: De fåtal remissinstanser som har yttrat sig i

 

frågan delar eller har inte något att erinra mot promemorians bedömning.

136

 

 

Skälen för regeringens bedömning: Gällande bestämmelser i livsmedelslagen, foderlagen, provtagningslagen och epizootilagen kom- pletterar redan en eller flera EG-förordningar. Frågan om hur dessa EG- förordningar har kopplats till befintliga författningar i fråga om tillsyn, straff och överklagande har dock lösts på olika sätt.

När det gäller livsmedelslagen kompletterar vissa bestämmelser i lagen de EG-förordningar som helt eller delvis faller inom tillämpningsområdet för lagen och som regeringen tillkännager i Svensk författningssamling. För närvarande finns i tillkännagivandet till livsmedelslagen ett trettiotal grundförordningar som behandlar frågor som helt eller delvis faller inom tillämpningsområdet för denna lag. Foderlagen har utformats efter sam- ma mönster som livsmedelslagen. Det tillkännagivande som är kopplat till foderlagen omfattar för närvarande elva EG-förordningar.

Motivet till att denna lagstiftningsmetod valdes för dessa författningar var att det mot bakgrund av det stora antal EG-förordningar som förväntades antas i framtiden bedömdes vara nödvändigt att använda en metod som inte direkt i lagen angav vilka EG-förordningar som innehöll sådana bestämmelser som skulle kompletteras av lagen. I annat fall skulle lagändringar behöva göras varje gång någon ny EG-förordning av berört slag antogs.

En annan lagstiftningsmetod för att komplettera EG-förordningar med svensk lagstiftning är den som används i provtagningslagen och epizooti- lagen, där det direkt, i respektive författning, anges vilka EG-förord- ningar som kompletteras av respektive lag.

Eftersom det fram tills nu inte har varit aktuellt saknas i djurskydds- lagen, lagen om kontroll av husdjur m.m., växtskyddslagen och zoonos- lagen bestämmelser om att lagarna kompletterar bestämmelser i EG- förordningar.

De EG-förordningar som här är aktuella behöver – för att kunna verk- ställas fullt ut – kompletteras av fler lagar än de som hittills kompletterar EG-förordningar. Ett förhållande som därvid kräver särskilda övervägan- den är det faktum att respektive EG-förordnings tillämpningsområde i flera fall sammanfaller med ett flertal befintliga lagars tillämpnings- områden. Detta förhållande är dock inte nytt. Redan i dag sammanfaller tillämpningsområdena för exempelvis Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 999/2001 av den 22 maj 2001 om fastställande av bestämmelser för förebyggande, kontroll och utrotning av vissa typer av transmissibel spongiform encefalopati med tillämpningsområdena för livsmedelslagen, foderlagen, och epizootilagen. I epizootilagen och prov- tagningslagen, som saknar tillkännagivanden, har i lagen särskilt regle- rats hur respektive lag förhåller sig till de övriga berörda lagarna i fråga om bestämmelserna i de EG-förordningar som kompletteras av lagarna. I livsmedelslagen och foderlagen föreskrivs däremot att lagen kompletterar de EG-förordningar som helt eller delvis faller inom tillämpningsområdet för lagen och som regeringen tillkännager i Svensk författningssamling. De EG-förordningar som faller inom tillämpningsområdet för såväl livsmedelslagen som för foderlagen anges därmed både i tillkänna- givandet till livsmedelslagen och i tillkännagivandet till foderlagen.

Att olika lagstiftningsmetoder har använts för att göra de EG- förordningar som redan tillämpas verkställbara i Sverige beror till viss del på att det hittills rört sig om ett begränsat antal EG-förordningar där

Prop. 2005/06:128

137

tillämpningsområdena sammanfallit med flera lagar. EG-förordningarna har kunnat verkställas inom ramen för befintliga lagar utan alltför stora förändringar av regelverket.

Nu är det fråga om flera nya EG-förordningar vars tillämpnings- områden helt eller delvis sammanfaller med tillämpningsområdet för livsmedelslagen, foderlagen, provtagningslagen, djurskyddslagen, växt- skyddslagen, lagen om kontroll av husdjur m.m., epizootilagen och zoonoslagen. Detta förhållande ställer högre krav på tydlighet och förutsebarhet i den nationella lagstiftningen, inte minst när det gäller frågan om vilken lags bestämmelser om tillsyn och straff som skall tillämpas i det enskilda fallet. Det måste tydligt framgå med stöd av vilken lag som en straffpåföljd kan ådömas vid överträdelser av bestämmelser i EG-förordningarna. Flera tillsynsmyndigheter kan vidare beröras av en och samma EG-förordning. Det bör därför tydligt anges med stöd av vilken lag som tillsyn över efterlevnaden av en viss EG- bestämmelse skall ske.

Det nya EG-regelverket för således med sig delvis nya krav på den nationella lagstiftningen. Det framstår därför som lämpligast att använda en enhetlig lagstiftningsmetod som är gemensam för samtliga berörda lagar.

Den metod som har valts i fråga om provtagningslagen och epizooti- lagen har den fördelen att det klargörs vilken lag som i första hand kompletterar en EG-förordning som faller inom flera lagars tillämpnings- område. Denna metod torde dock endast vara möjlig att välja i de fall EG-förordningarna är få till antalet och avgränsningsfrågorna i förhål- lande till övriga lagar är begränsade. Metoden förutsätter också att det klart går att avgöra att en viss EG-bestämmelse faller inom en lags tillämpningsområde. Mot bakgrund av det stora antal EG-förordningar det nu rör sig om framstår denna metod som mindre lämplig. Det kan även förväntas att ytterligare EG-förordningar fortlöpande kommer att beslutas inom de närmaste åren. En fortsatt användning av denna lagstiftningsmetod innebär att riksdagen måste fatta beslut om att ändra lagarna flera gånger per år endast av det skälet att det har tillkommit nya EG-förordningar som skall kompletteras av lagen. Det finns således starka invändningar mot att använda en sådan metod i fortsättningen.

Med den andra lagstiftningsmetoden, då regeringen i Svensk författ- ningssamling ger till känna de grundförordningar som skall kompletteras av lagen, undviks dessa problem. Denna metod har den stora fördelen att det fortlöpande tillkännages vilka nya grundförordningar som skall kompletteras av lagen. Riksdagen har dessutom satt tydliga gränser för hur regeringen använder metoden genom att definitionen av lagens tillämpningsområde eller syfte beslutas av riksdagen. Det bör dock note- ras att tillkännagivanden inte utgör normgivning. Sammantaget anser regeringen att ett tillkännagivandeförfarande framstår som den mest ändamålsenliga metoden för att i Sverige verkställa de nya EG-förord- ningarna.

Som ovan anförts kan en viss bestämmelse i en EG-förordning falla inom flera lagars tillämpningsområde. Detta innebär i vissa fall, t.ex. när det gäller de allmänna bestämmelserna om kontrollmyndigheters arbete, inte något problem, utan är snarare den situation som avsetts. I andra fall, t.ex. beträffande särskilda handlingsregler som riktas till enskilda, måste

Prop. 2005/06:128

138

det klargöras vilken lag som skall tillämpas. Det föreligger således ett Prop. 2005/06:128 behov av ytterligare precisering när det gäller frågan om vilken lag som

EG-bestämmelsen skall kompletteras av. I lagrådsremissen föreslogs att regeringen för tydlighetens skull i verkställighetsföreskrifter skulle preci- sera vilka bestämmelser som kompletteras av respektive lag i de fall EG- bestämmelser faller inom flera lagars tillämpningsområde. Lagrådet har i sitt yttrande anfört att det får anses lämpligt att ett tillkänna- givandeförfarande används även beträffande EG-bestämmelser som faller inom flera lagars tillämpningsområde. Vi delar denna uppfattning. Regeringen bör därför även i dessa fall tillkännage vilka EG-bestäm- melser som kompletteras av den aktuella lagens bestämmelser.

De lagförslag som dessa överväganden medför behandlas nedan i avsnitten 11.1, 12.1, 13.1, 14.1, 15.1, 16.1, 17.1 och 18.1.

8.4Nationella föreskrifter

Regeringens bedömning: Regeringen eller den myndighet som rege- ringen bestämmer bör bemyndigas att meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet fatta beslut som behövs som komplettering av EG-bestäm- melserna.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De fåtal remissinstanser som har yttrat sig i

frågan delar eller har inte något att erinra över promemorians bedömning. Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller att bemyndigandet även fort- sättningsvis ger möjlighet att anpassa föreskrifterna till nationella behov.

Lantbrukarnas Riksförbund och Föreningen Foder och Spannmål fram- håller vikten av att utvecklandet av nationella bestämmelser i regelverken inskränks till ett minimum.

Skälen för regeringens bedömning: De aktuella EG-förordningarna förutsätter att det meddelas nationella särbestämmelser i vissa avseenden. Ibland kan således medlemsstaterna behöva utfärda nationella bestäm- melser antingen för att precisera en bestämmelse eller för att verkställa den. Det förekommer också att medlemsstaterna åläggs en skyldighet att reglera vissa frågor nationellt. De förhållanden som skall regleras är av sådan karaktär att de normalt regleras i förordning eller andra före- skrifter. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör därför ges befogenhet att utfärda sådana föreskrifter eller i det enskilda fallet fatta beslut som behövs som komplettering till EG-bestämmelserna.

9Överväganden och förslag med anledning av kontrollförordningarna

9.1 Allmänt

Genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 av

 

den 29 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av

 

efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmel-

139

 

serna om djurhälsa och djurskydd införs ett harmoniserat ramverk av Prop. 2005/06:128 allmänna bestämmelser om utformningen av och genomförandet av den

offentliga kontrollen av foder och livsmedel inom EU. Förutom livs- medel och foder gäller förordningen i viss utsträckning även kontroll av djurhälsa och djurskydd. Bestämmelserna tillämpas sedan den 1 januari 2006.

Det kan i detta sammanhang nämnas att när det gäller växtskydd omfattar det ovan nämnda gemenskapsregelverket generellt sett inte offentliga kontroller av skadegörare på växter eller växtprodukter, eftersom dessa kontroller redan regleras genom rådets direktiv 2000/29/EG av den 8 maj 2000 om skyddsåtgärder mot att skadegörare på växter eller växtprodukter förs in till gemenskapen och mot att de sprids inom gemenskapen. Vissa delar av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 skall dock gälla även för växtskydds- området, nämligen de artiklar som reglerar upprättande av fleråriga nationella kontrollplaner och gemenskapens inspektioner i medlems- staterna och i tredje länder.

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 kom- pletteras av särskilda bestämmelser för kontrollen av livsmedel av anima- liskt ursprung. Dessa bestämmelser finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004 av den 29 april 2004 om faststäl- lande av särskilda bestämmelser för genomförandet av offentlig kontroll av produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livs- medel.

Det bör slutligen nämnas att Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 inte omfattar bestämmelserna om den gemensamma organisationen av marknaderna för jordbruksprodukter. Det finns redan ett väletablerat och särskilt kontrollsystem för kontroll av efterlevnaden av dessa bestämmelser. Förordningens mål skiljer sig också från målen för de kontroller som gäller för den gemensamma organisationen av marknaderna för jordbruksprodukter och gäller därför inte på dessa om- råden.

Vissa lagstiftningsfrågor som genom regleringen i framför allt Europa- parlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 berör flera om- råden och därmed ett flertal lagar behandlas gemensamt i detta kapitel.

9.2

Nationella tillsynsbestämmelser

 

 

 

Regeringens bedömning: Bestämmelserna i Europaparlamentets och

 

rådets förordningar (EG) nr 882/2004 och nr 854/2004 medför att

 

tillsynsbestämmelserna i författningarna om livsmedel, växtskydd, foder,

 

djurskydd, provtagning på djur, epizootier och zoonoser bör ändras.

 

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens.

 

Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte yttrat sig i denna

 

fråga.

 

 

Skälen för regeringens bedömning: Europaparlamentets och rådets

 

förordning (EG) nr 882/2004, kompletterad av Europaparlamentets och

 

rådets förordning (EG) nr 854/2004 när det gäller kontrollen av

 

produkter av animaliskt ursprung avsedda för livsmedel, utgör ett nytt

140

 

 

harmoniserat gemenskapssystem om offentlig kontroll. Sedan den 1 januari 2006 utgör dessa EG-förordningar den huvudsakliga rättskällan för kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd. De båda kontroll- förordningarnas bestämmelser sammanfaller med tillämpningsområdena för flera nationella lagar, nämligen livsmedelslagen (1971:511), växtskyddslagen (1972:318), lagen (1985:342) om kontroll av husdjur m.m., lagen (1985:295) om foder, djurskyddslagen (1988:534), lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m., epizootilagen (1999:657) och zoonoslagen (1999:658).

I de ovan nämnda lagarna finns, med undantag för lagen om kontroll av husdjur, bestämmelser som pekar ut tillsynsmyndigheterna, bestäm- melser om tillsynsmyndigheternas tillträdesrätt till områden och lokaler samt bestämmelser om myndigheternas rätt till upplysningar m.m. för tillsynen. Det finns också bestämmelser om administrativa ingripanden i form av föreläggande och förbud samt straffbestämmelser. Djurskydds- lagen och livsmedelslagen innehåller sedan den 1 juli 2005 dessutom bestämmelser om kommunal samverkan i tillsynen. I lagen om kontroll av husdjur m.m. saknas helt bestämmelser om tillsyn över lagen. I förordningen till denna lag finns dock bestämmelser om tillsyn över viss kontroll och verksamhet enligt förordningen.

I EG-förordningarna om offentlig kontroll regleras utförligt hur den offentliga kontrollen i medlemsstaterna skall genomföras och vilka förfaranden som skall användas. Både vilka skyldigheter och uppgifter som ankommer på de behöriga myndigheterna samt vilka skyldigheter som i övrigt åligger medlemsstaterna regleras i förordningarna.

Medlemsstaterna skall utse behöriga myndigheter som ansvarar för de mål och den offentliga kontroll som anges i EG-förordningarna. Varje medlemsstat skall dessutom se till att myndigheterna har faktiska möjlig- heter att genomföra denna kontroll. De behöriga myndigheterna åläggs långtgående och preciserade skyldigheter att ha kvalificerad och erfaren personal som utför kontrollerna, laboratoriekapacitet, lokaler att utföra offentliga kontroller, rättsliga befogenheter att utföra offentliga kon- troller och vidta åtgärder enligt förordningarna. Myndigheterna skall också se till att foder- och livsmedelsföretagare undergår inspektioner enligt kontrollförordningen och att företagarna bistår myndigheternas personal när de genomför sina uppgifter. I förordningen finns en katalog med åtgärder som den behöriga myndigheten skall vidta vid bristande efterlevnad av regelverket.

Medlemsstaterna skall upprätta en kontrollplan i enlighet med vilken de offentliga kontrollerna skall genomföras samt upprätta beredskaps- planer och vara beredda att genomföra sådana planer i nödsituationer. Kommissionen skall med utgångspunkt från den nationella kontrollplanen genom revisioner kontrollera att medlemsstaterna utför offentlig kontroll i enlighet med kontrollförordningarnas mål.

Bestämmelserna i kontrollförordningarna innebär att offentliga kontroller skall ske av att foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd efterlevs. EG-regelverket ställer stora krav på samtliga myndigheter som i dag utövar kontroll över lagstiftningen, särskilt som stora delar av de faktiska kontrollerna kommer att ske på lokal nivå. Det ställer även krav på samarbete

Prop. 2005/06:128

141

myndigheterna emellan och krav på samordning av kontrollerna av en Prop. 2005/06:128 central myndighet. Medlemsstaterna skall se till att det finns tillräckliga

finansiella resurser för att tillhandahålla nödvändig personal och andra resurser för den offentliga kontrollen.

EG:s kontrollförordningar innebär förändringar behöver ske av de svenska bestämmelserna om tillsyn inom här aktuella sakområden. Av övervägandena i avsnitt 8 framgår att för att EG-förordningarna skall kunna verkställas i sin helhet i Sverige bör bestämmelserna kompletteras av bestämmelser om bl.a. tillsyn och straff i de berörda lagarna. De nationella tillsynsbestämmelserna behöver därvid utformas så att de kan tillämpas som ett komplement till bestämmelserna i dessa förordningar.

De berörda lagarnas tillsynsbestämmelser har olika utformning och följer olika struktur. Eftersom bestämmelserna i de nya EG-förordning- arna om offentlig kontroll i fortsättningen kommer att utgöra en gemensam rättslig reglering bör de kompletterande nationella bestäm- melserna i så stor utsträckning som möjligt vara enhetliga. Det bör därvid även övervägas om det inte bör införas särskilda bestämmelser om offentlig kontroll i lagen om kontroll av husdjur m.m. (se avsnitt 14).

I detta sammanhang bör även nämnas att utformningen av Europa- parlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 i viss mån ger utrymme för tolkningar rörande dess räckvidd. Denna fråga behandlas särskilt i nedanstående avsnitt.

9.3Räckvidden för Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004

Regeringens bedömning: Tillämpningen av bestämmelserna i Europa- parlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 bör omfatta även kontroll av foder avsett för icke livsmedelsproducerande djur.

Vissa bestämmelser i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 bör tillämpas vid offentlig kontroll av efterlevnaden av djurskyddsbestämmelser av andra djurhållare än sådana som håller livsmedelsproducerande djur.

När det gäller kontrollen över efterlevnaden av bestämmelserna om djurhälsa bör – i den utsträckning som tillämpningen av enskilda bestäm- melser i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 ger vid handen att kontrollen endast begränsar sig till livsmedelsprodu- cerande djur – i nationell lagstiftning inte föreskrivas att förordningens bestämmelser ändå skall tillämpas.

Promemorians bedömning: Överensstämmer i princip med regering- ens.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har inte yttrat sig särskilt över bedömningen. Djurskyddsmyndigheten delar bedömningen och anser att detta kommer att underlätta kontrollmyndighetens arbete. Umeå kommun avstyrker dock den föreslagna bestämmelsen i djurskyddslagen. Kommunen anför att i den mån som EG-förordningen tar upp djurskyddsfrågor äger bestämmelserna i princip enbart tillämp- ning på livsmedelsproducerande djur och kan svårligen – eller i många

142

fall inte alls – tillämpas på andra tillsynsfrågor rörande andra djurslag (se avsnitt 16.2).

Skälen för regeringens bedömning

Det är av grundläggande betydelse för tillämpningen av bestämmelserna om offentlig kontroll i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 att räckvidden för förordningen är tydlig för den enskilde rättstillämparen. Såsom redovisas nedan finns det ett visst tolknings- utrymme i frågan om räckvidden av enskilda artiklar i denna EG- förordning. Eftersom frågan gäller tillämpningen av direkt verkande EG- bestämmelser bör emellertid viss försiktighet iakttas vid uttalanden om dessas tillämpning. De uppkomna tolkningssvårigheterna innebär emel- lertid ett tillämpningsproblem som kan förutses och det finns därför ett behov av att göra en tolkning av EG-bestämmelserna i syfte att ge väg- ledning vid tillämpningen av förordningen. Det bör dock understrykas att en slutlig bedömning av tolkningens riktighet endast kan göras av EG- domstolen i det fall som frågan blir föremål för rättslig prövning hos domstolen.

Foder

När det gäller kontrollen av foderlagstiftningen får de inledande bestäm- melserna i EG-förordningen klart anses ge vid handen att kontroll av foder till samtliga djurslag omfattas av förordningens tillämpnings- område. Enligt artikel 2.1 förstås med offentlig kontroll varje form av kontroll som utförs av den behöriga myndigheten eller gemenskapen i syfte att kontrollera efterlevnaden av bl.a. foderlagstiftningen. Begreppet ”foderlagstiftningen” definieras i sin tur i artikel 2.3 som ”lagar och andra författningar om foder i allmänhet och fodersäkerhet i synnerhet, både på gemenskapsnivå och nationell nivå”. I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europe- iska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet definieras ”foder” som ”alla ämnen eller produkter, inbegripet tillsatser, och oberoende av om de är bearbetade, delvis bearbetade eller obearbetade, som är avsedda för utfodring av djur”.

Det är emellertid inte lika klart hur enskilda artiklar i Europa- parlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 skall tillämpas, särskilt när det i vissa artiklar direkt eller indirekt hänvisas till begreppen foderföretagare vid tillämpningen av bestämmelserna (se exempelvis artiklarna 3.1, 4.2 g, 8.2, 10.2, 31 och 41 i denna EG-förordning). Foder- företagare är den person som ansvarar för att kraven i livsmedels- lagstiftningen uppfylls i det foderföretag som de driver (artikel 3.6 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002). Det foder som omfattas av livsmedelslagstiftningen är dock endast foder som produceras för livsmedelsproducerande djur (artikel 3.1 i Europaparla- mentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002). Definitionen av foder- företag i artikel 3.5 i samma förordning innehåller däremot inte någon begränsning av foder för endast livsmedelsproducerande djur.

Prop. 2005/06:128

143

Avsikten med att definiera foderföretagare torde vara att peka ut vem i ett foderföretag som har det juridiska ansvaret för att förpliktelserna enligt EG-förordningarna uppfylls. Syftet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 är dock att kontrollera foder- och livsmedelföretag och den verksamhet som bedrivs i dessa. Begreppet foderföretag innehåller inte några begränsningar i fråga om vilka djurslag som fodret är avsett för.

Trots de otydligheter som har redogjorts för ovan synes avsikten med bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 vara att samtliga djurslag skall omfattas av dess räckvidd. EG- förordningens bestämmelser bör därför tillämpas även på foderkontrollen till icke livsmedelsproducerande djur. Det bör även noteras att den nu gällande foderlagen inte gör någon åtskillnad mellan tillsynen av foder till livsmedelsproducerande djur och tillsynen av den kommersiella till- verkningen av foder till exempelvis sällskapsdjur som omfattas av lagens tillämpningsområde. Det är även i fortsättningen önskvärt att samma kontrollbestämmelser tillämpas för den offentliga kontrollen av foder som omfattas av foderlagstiftningen.

Djurhälsa och djurskydd

När det gäller kontrollen av bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd ger Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 inte någon tydlig ledning i frågan om EG-förordningen endast omfattar offentlig kontroll av livsmedelsproducerande djur. I beaktandesatserna till EG-förordningen anges att djurhälsa och djurskydd utgör viktiga aspekter som bidrar till livsmedelskvalitet och livsmedelssäkerhet. Förordningen innehåller inte någon definition av begreppet ”bestäm- melserna om djurhälsa och djurskydd”. Begreppet ”djurhälsa” och djur- skydd” innehåller dock inte i sig någon begränsning av innebörden att dessa områden endast skulle omfatta livsmedelsproducerande djur. När det gäller kontrollen av bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd får de inledande bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 således anses ge vid handen att kontrollen omfattar samtliga djurslag.

På samma sätt som gäller för foder är det dock inte lika klart hur enskilda artiklar i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 skall tillämpas, särskilt när det i artiklarna hänvisas direkt eller indirekt till livsmedelsföretagare vid tillämpningen av bestämmelserna (se exempelvis artikel 8.2). Av enskilda artiklar i förordningen framgår att kontrollen av efterlevnaden av bl.a. bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd skall ske i foder- och livsmedelsföretagarnas verksamhet. En livsmedelsföretagare är, enligt definitionen i artikel 3.3 i Europa- parlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002, de fysiska eller juridiska personer som ansvarar för att kraven i livsmedelslagstiftningen uppfylls i de livsmedelsföretag som de driver. Det ligger i sakens natur att kontrollen över att bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd efterlevs i dessa företag endast omfattar livsmedelsproducerande djur.

Det system för kontroller som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 har som huvudsakligt syfte att garan- tera säkra livsmedel. De kontroller som föreskrivs är därför utformade

Prop. 2005/06:128

144

utifrån de behov som föreligger för livsmedelsproducerande djur och Prop. 2005/06:128 ersätter inte de bestämmelser som i övrig lagstiftning finns om djurhälsa.

Den form av kontroll som föreskrivs i EG-förordningen motsvaras heller inte av någon kontroll som i dag befunnits vara nödvändig för icke livsmedelsproducerande djur. Regelbundna offentliga kontroller av djurhälsan i enlighet med förordningens bestämmelser vid hållande av djur för annat syfte än livsmedelsproduktion har således inte ansetts vara motiverade ur ett djurhälso- och folkhälsoperspektiv. Någon anledning att nu göra en annan bedömning finns inte. När det gäller kontrollen över efterlevnaden av bestämmelserna om djurhälsa bör – i den utsträckning som tillämpningen av enskilda bestämmelser i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 ger vid handen att kontrollen endast begränsar sig till livsmedelsproducerande djur – i nationell lagstiftning därför inte föreskrivas att förordningens bestämmelser ändå skall tillämpas.

När det gäller kontrollen över efterlevnaden av bestämmelserna om djurskydd kan – på samma sätt som gäller för kontrollen av bestäm- melserna om djurhälsa – tillämpningen av enskilda bestämmelser i EG- förordningen vara begränsad till livsmedelsproducerande djur. När det gäller kontrollen av efterlevnaden av bestämmelserna om djurskydd är djurskyddsintresset och därmed behovet av en god kontroll detsamma för alla djur, oavsett syftet med djurhållningen. Till skillnad från Umeå kommun anser vi att förutsättningarna för att i enlighet med EG-förord- ningens bestämmelser bedriva en riskbaserad kontroll över att djurhållare efterlever djurskyddsbestämmelserna är lika goda för samtliga djurslag. Utgångspunkten för djurskyddskontrollen bör dessutom vara likvärdig oberoende av djurslag. Den nationella regleringen i djurskyddslagen begränsar sig inte heller till enbart livsmedelsproducerande djur. Det är därför lämpligt att låta bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 gälla för andra djurhållare än sådana som håller livsmedelsproducerande djur. De lagförslag som dessa övervägan- den föranleder behandlas i avsnitt 16.2.

9.4

Offentlig kontroll m.m.

 

 

 

Regeringens förslag: Begreppet tillsyn skall ersättas av begreppet

 

offentlig kontroll i lagarna om livsmedel, foder och animaliska bi-

 

produkter, djurskydd, provtagning på djur, m.m. samt bekämpning av

 

epizootier och zoonoser.

 

Regeringens bedömning: De centrala myndigheternas ansvar för sam-

 

ordning av kontrollverksamheten bör komma till uttryck i samtliga ovan

 

nämnda lagar samt i den nya lagen om kontroll av husdjur m.m.

 

De operativa kontrollmyndigheterna bör även genom rådgivning,

 

information och på annat sätt underlätta för den enskilde att fullgöra de

 

krav som lagen, föreskrifter och beslut meddelade med stöd av lagen och

 

de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen ställer.

 

 

 

Promemorians förslag och bedömning: Överensstämmer i huvudsak

 

med regeringens. I promemorian görs en annan bedömning av det

 

författningsstöd som krävs för utförandet av sådana uppgifter som faller

145

 

 

utanför begreppet offentlig kontroll men som de myndigheter som utför offentlig kontroll skall utföra i form av rådgivning och information m.m.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har i princip inte några invändningar mot förslaget och bedömningen. Ulricehamns kommun anser att det är tillfredsställande att det slås fast att kontroll är detsamma som tillsyn. Sveriges veterinärförbund tillstyrker i och för sig förslaget men påpekar att vissa verksamheter riskerar att falla utanför kontroll- begreppet, såsom rådgivning och allmän information. Några remiss- instanser är dock negativa till förslaget. Fiskeriverket efterlyser ett förtydligande om att den rådgivande funktionen i det nuvarande begreppet tillsyn fortfarande kvarstår för de myndigheter som skall ansvara för detta och den operativa kontrollen. Verket påpekar även att det genom förslaget kommer att föreligga en diskrepans mellan miljö- och hälsoskyddslagstiftningen genom att det kontrollbegrepp som används i EG-förordningarna är direkt tillämpligt i medlemsstaterna samt framför att miljölagstiftningen och annan lagstiftning eventuellt borde anpassas till det nya kontrollbegreppet. Naturvårdsverket anser att det gemenskapsrättsliga begreppet offentlig kontroll inryms i förslaget till legaldefinition av begreppet tillsyn i Tillsynsutredningens slutbetänkande (SOU 2004:100). Enligt Naturvårdsverket motverkar promemorians förslag den enhetlighet som bl.a. Tillsynsutredningens förslag syftar till. Vidare påpekar verket att det förhållandet att EG-förordningens begrepp i den svenska versionen benämnts kontroll inte innebär att terminologin behöver ändras i nationell lagstiftning. Ystads kommun framhåller att de centrala myndigheterna i större utsträckning än i dag måste ge råd och anvisningar för att den offentliga kontrollen skall bli likriktad i hela landet. Göteborgs Stad anser att det är olyckligt att ett nytt begrepp för tillsyn införs för vissa delar av miljönämndens uppdrag. Sundsvalls kommun motsätter sig den snävare tolkning av myndigheternas tillsynsarbete som kontrollbegreppet innebär. Kommunen anser vidare att det inte framgår tydligt vad den terminologiska ändringen innebär i praktiken då det gäller rådgivning, information och utvecklingsstöd.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Offentlig kontroll

Genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 införs begreppet offentlig kontroll för den kontrollverksamhet som skall genomföras i enlighet med förordningens bestämmelser. Enligt artikel 2.1 i förordningen utgör offentlig kontroll varje form av kontroll som utförs av den behöriga myndigheten eller av gemenskapen i syfte att kontrollera efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd. Med kontroll avses enligt förordningen kontroll av om specificerade krav har uppfyllts, genom undersökning och bedömning av sakligt underlag (artikel 2.2).

I den nationella lagstiftningen i här aktuellt avseende förekommer inte begreppet offentlig kontroll. Den kontroll som regleras i EG-förord- ningarna inryms däremot delvis i den verksamhet som bedrivs inom ramen för det nationella begreppet tillsyn. I svensk rätt finns dock ingen bestämd definition av detta begrepp. Begreppet är inte tydligt utan har

Prop. 2005/06:128

146

tillämpats olika beroende på i vilket sammanhang som tillsynen har Prop. 2005/06:128 reglerats. Regeringen gjorde i prop. 1997/98:136 Statlig förvaltning i

medborgarens tjänst därför bedömningen att tillsynen bör ges en tyd- ligare innebörd. Detta var en av anledningarna till att Tillsynsutredningen tillsattes. Tillsynsutredningen har i sitt slutbetänkande Tillsyn – Förslag om en tydligare och effektivare offentlig tillsyn (SOU 2004:100) också föreslagit att en legaldefinition av tillsynsbegreppet skall införas i den nya tillsynslag som också föreslås i betänkandet. Med begreppet tillsyn avses enligt den lagen en oberoende och självständig granskning av tillsynsobjekt som syftar till att kontrollera om tillsynsobjektet uppfyller de krav och villkor som följer av lag, EG-förordning eller annan föreskrift och av särskilda villkor som har meddelats i anslutning till sådana föreskrifter samt beslut om åtgärder som syftar till att vid behov åstadkomma rättelse av den objektsansvarige. Inom Regeringskansliet pågår för närvarande en beredning av förslagen i Tillsynsutredningens slutbetänkande.

Inom de sakområden som faller inom tillämpningsområdena för de aktuella EG-förordningarna har begreppet tillsyn använts bl.a. för de oberoende och självständiga granskningar av tillsynsobjekt som genom- förs i syfte att kontrollera efterlevnaden av regelverken, inklusive myndigheternas åtgärder för att komma till rätta med påträffade brister. Tillsynsbegreppet har också innefattat annan verksamhet än den operativa granskning som har beskrivits ovan, såsom rådgivning, allmän information och utvecklingsstöd m.m. Dessa verksamheter täcks dock inte av begreppet offentlig kontroll såsom begreppet definierats i den direkt gällande EG-rätten.

Några remissinstanser har varit kritiska till den ändring av terminologi som de nya EG-förordningarna medför. Som det har redogjorts för ovan återfinns i fortsättningen det huvudsakliga regelverket om kontroll av efterlevnaden av lagar, övriga författningar, beslut och EG-förordningar i den direkt tillämpliga gemenskapsrätten. Bestämmelserna i kontroll- förordningarna, inklusive definitionen av offentlig kontroll, gäller direkt i Sverige som svensk lag. Detta innebär att Sverige inte kan ha en egen definition av den kontroll som skall utföras enligt EG-förordningarna som avviker från EG-rättens eller i svensk författning tolka eller genomföra EG-bestämmelserna. Vi anser det därför nödvändigt att be- greppet tillsyn ersätts av det gemenskapsrättsliga begreppet offentlig kontroll i de nationella författningar som träffas av tillämpnings- områdena för EG-förordningarna. Med offentlig kontroll enligt lagarna avses därmed de operativa förfaranden som regleras genom Europa- parlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 och Europaparla- mentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004. Såsom Fiskeriverket mycket riktigt påpekat medför denna förändring att likartade kontroll- förfaranden kommer att benämnas olika inom olika lagstiftnings- områden. Det kan därvid endast konstateras att den direkt gällande EG- rätten är styrande när det gäller de kontrollområden som är aktuella i denna proposition.

147

Övriga åligganden för kontrollmyndigheterna

Prop. 2005/06:128

Det står medlemsstaten fritt att nationellt reglera sådana frågor som inte träffas av gemenskapsrättens regelverk under förutsättning att bestäm- melserna inte i övrigt strider mot EG-rätten. Som det har konstaterats ovan innefattar begreppet offentlig kontroll – så som det har definierats i EG-rätten – inte sådana generella serviceuppgifter i förhållande till allmänheten eller andra tillsynsmyndigheter som i dag utförs av myndig- heterna i form av rådgivning, allmän information och utvecklingsstöd m.m. Flera remissinstanser har också påpekat att det bör tydliggöras att de myndigheter som utövar offentlig kontroll även fortsättningsvis skall utföra dessa uppgifter.

Enligt vår uppfattning är rådgivning, stöd och information väsentliga medel för att se till att lagstiftningens syfte uppnås. I praktiken kan det vara svårt att i det enskilda fallet skilja dessa verksamheter från själva kontrollfunktionen. Inom kontrollverksamheten måste ju t.ex. informa- tion utbytas och en framåtsyftande dialog föras mellan parterna. Ren rådgivning som inte har samband med någon kontrollåtgärd faller dessutom utanför definitionen av offentlig kontroll i EG-rätten. Enligt vår uppfattning bör dessa uppgifter utföras även i fortsättningen av de myndigheter på central, regional och lokal nivå som utför offentlig kontroll. Vi anser därför – i likhet med bl.a. Sveriges veterinärförbund och Fiskeriverket – att det för tydlighets skull är lämpligt att låta insatser som rådgivning, information och stöd i förhållande till enskilda regleras särskilt i lagarna.

På livsmedels- och djurskyddsområdet finns därutöver särskilda bestämmelser om de centrala tillsynsmyndigheternas ansvar för sam- ordning av tillsynen på annat sätt än genom bindande föreskrifter. Bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004 ställer stora krav på nationell samordning och central styrning av den offentliga kontrollen för att målen i förordningarna skall kunna uppnås (se exempelvis artikel 4.3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004). De centrala – och i förekommande fall regionala – myndigheternas samordnande och stödjande funktion i den offentliga kontrollen inom respektive sektorsområde bör enligt rege- ringens bedömning också tydliggöras i samtliga lagar som kompletteras av det nya EG-regelverket. De lagförslag som dessa överväganden medför behandlas i avsnitten till respektive lag.

9.5Kontrollmyndigheter

Regeringens bedömning: De myndigheter som i dag ansvarar för till- synen inom områdena för foder och animaliska biprodukter, livsmedel, djurskydd respektive djurhälsa, inklusive smittskydd, bör även i fort- sättningen ansvara för den offentliga kontrollen av efterlevnaden av de nationella författningarna och av de EG-förordningar som kompletteras av respektive lag.

Regeringens förslag: Begreppet tillsynsmyndighet skall ersättas av be- greppet kontrollmyndighet i lagarna om livsmedel, foder och animaliska

148

biprodukter, djurskydd, provtagning på djur, m.m. samt bekämpning av epizootier och zoonoser.

Promemorians bedömning och förslag: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Statens veterinärmedicinska anstalt anser att begreppet kontrollmyndighet medför oklarheter eftersom det i EG- förordningarna används ytterligare ett begrepp, nämligen behörig myndighet. Stockholms kommun framför att ansvarsfördelningen mellan kommuner, de centrala verken och länsstyrelserna bör göras tydligare i respektive lag eftersom denna fördelning i förlängningen är kopplad till avgiftsfrågan. Naturvetareförbundet anser att kraven i Europaparla- mentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 om offentlig kontroll på opartiskhet och enhetlighet samt att personalen skall vara fri från intressekonflikter gör det svårt för Sverige att bibehålla kommunalt huvudmannaskap för kontrollen. Arvidsjaurs kommun är av den åsikten att den lokala myndigheten även i fortsättningen bör kallas tillsyns- myndighet eftersom det av begreppet kontrollmyndighet inte framgår att myndigheten även har rådgivande arbetsuppgifter. Föreningen Foder och Spannmål anser att den nuvarande och föreslagna myndighetsstrukturen rörande offentlig kontroll riskerar att få allvarliga konsekvenser med avseende på företagens rättssäkerhet. Föreningen anser att det finns starka skäl för att göra en genomgripande översyn av den svenska myndighetsstrukturen i syfte att förenkla och anpassa densamma till denna helt nya situation. Övriga remissinstanser har inte något särskilt att erinra.

Skälen för regeringens bedömning och förslag: Som det har redogjorts för i avsnitt 6 finns det i dag en etablerad tillsynsorganisation för den nationella kontrollen av livsmedel, foder och animaliska biprodukter, djurskydd, djurhälsa inklusive epizootier och zoonoser. I de lagar som redan i dag kompletterar EG-förordningar omfattar tillsynen även den direkt gällande gemenskapsrätten i olika omfattning. Tillsyns- ansvaret finns hos centrala förvaltningsmyndigheter, länsstyrelser och kommuner beroende på tillsynsområde. Enligt regeringens uppfattning bör dessa myndigheter även fortsättningsvis ansvara för att offentlig kontroll genomförs i enlighet med den nationella lagstiftningen i enlighet med de EG-bestämmelser som kompletteras av respektive lag. Det faller sig naturligt att bygga vidare på den organisation och den kunskap om de centrala, regionala och lokala förhållandena som finns hos kontroll- myndigheterna. Den uppfattning som har framförts av någon remiss- instans att det finns risk för att de kommunala inspektörerna inte skulle förhålla sig opartiska delas inte av regeringen. Det regelverk som gäller för myndighetsutövning i allmänhet och för kommunal verksamhet i synnerhet torde säkerställa att de kommunala tjänstemännen agerar opartiskt. Vi gör således bedömningen att den befintliga tillsyns- organisationen är så beskaffad att den kan möta de krav som ställs i de nya EG-förordningarna om offentlig kontroll. Särskilda överväganden behöver dock göras när det gäller frågan om vilken myndighet som bör ansvara för den offentliga kontrollen av foder och animaliska biprodukter samt livsmedel i primärproduktionen. Som framgår i avsnitten 11.11 och 12.8 föreslås kommunerna få en roll i denna kontroll. Den närmare

Prop. 2005/06:128

149

ansvarsfördelningen mellan de centrala, regionala och lokala tillsyns- Prop. 2005/06:128 myndigheterna bör – vilket även föreslås i avsnitten till respektive lag –

bestämmas av regeringen.

Det bör i detta sammanhang nämnas att det för närvarande pågår ett arbete med att undersöka den nuvarande samhällsorganisationens förut- sättningar att klara de offentliga välfärdsåtagandena (Ansvarskommittén, Fi 2003:02). I kommitténs arbete ingår bl.a. att granska den statliga styrningen av samhällsorganisationen – både relationen mellan rege- ringen och de statliga myndigheterna och mellan staten och den kom- munala nivån. Kommittén skall redovisa resultaten av sitt arbete under år 2007.

Den myndighet som i dag utövar tillsyn enligt gällande nationella författningar betecknas i författningarna som tillsynsmyndighet. Av föregående avsnitt framgår att begreppet tillsyn bör utmönstras från den nationella lagstiftningen inom här aktuella sakområden och ersättas av begreppet offentlig kontroll. I konsekvens med detta förslag bör även begreppet tillsynsmyndighet utmönstras från de berörda författningarna och ersättas av en beteckning som anknyter till den kontroll som myndigheterna ansvarar för. Några remissinstanser har haft invändningar mot den föreslagna beteckningen kontrollmyndighet. Benämningen på en myndighet som ansvarar för vissa förvaltningsuppgifter har endast ett informativt syfte och anger i allmänhet uppgifternas huvudsakliga inne- håll. Med denna utgångspunkt anser regeringen att beteckningen kontrollmyndighet är föredömligt kort och tillfredsställande informerar om myndighetens huvudsakliga ansvarsuppgifter i kontrollen av efter- levnaden av regelverket.

9.6

Delegation av uppgifter i den offentliga kontrollen

 

 

 

Regeringens bedömning: Det följer direkt av Europaparlamentets och

 

rådets förordning (EG) nr 882/2004 att den behöriga myndigheten får

 

delegera särskilda uppgifter i den offentliga kontrollen till ett eller flera

 

kontrollorgan i enlighet med de förutsättningar som anges i förordningen.

 

Någon bestämmelse i lag som ger en kontrollmyndighet en möjlighet att

 

delegera särskilda uppgifter i den offentliga kontrollen till kontrollorgan

 

är därför inte nödvändig.

 

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens.

 

Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig i frågan

 

delar bedömningen eller lämnar den utan erinran.

 

Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 5 i Europaparla-

 

mentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 får den behöriga

 

myndigheten delegera särskilda uppgifter i den offentliga kontrollen till

 

kontrollorgan. Med kontrollorgan avses enligt artikel 2 i samma förord-

 

ning en oberoende tredje part till vilken den behöriga myndigheten har

 

delegerat vissa uppgifter. En sådan tredje part kan således vara ett

 

offentligrättsligt organ men även ett enskilt organ som fått sig tilldelat

 

dessa kontrolluppgifter. I artikel 5 anges inte särskilt vilka uppgifter som

 

kan komma i fråga för delegation. Däremot anges uttryckligen vilka

 

uppgifter som den behöriga myndigheten inte får delegera. Myndigheten

150

 

 

får inte delegera sådana uppgifter som innebär ingripande verkställig- Prop. 2005/06:128 hetsåtgärder för den enskilde vid bristande efterlevnad av regelverket

(artikel 54). Det finns, enligt artikel 5, en möjlighet för kommissionen att fastställa en förteckning över vilka uppgifter som får eller inte får delegeras. I övrigt gäller – enligt artikel 5 – att den behöriga myndig- heten endast får delegera vissa uppgifter till ett kontrollorgan om vissa särskilt angivna förutsättningar är uppfyllda.

Det handlar främst om att kunna delegera uppgifter som innebär provtagning och analys av prover av enskilda laboratorier. Det kan dock inte uteslutas att det kan förekomma indirekta moment av myndighets- utövning i de uppgifter som delegeras av den behöriga myndigheten med stöd av artikel 5 och det därför normalt skulle krävas lagform enligt regeringsformen.

Av 11 kap. 6 § tredje stycket regeringsformen framgår att förvaltnings- uppgift kan överlämnas till enskilda organ och att detta skall ske med stöd av lag om uppgiften innefattar myndighetsutövning. De EG- bestämmelser som det har redogjorts för ovan är på samma sätt som övriga bestämmelser i EG-förordningar direkt tillämpliga i medlems- staterna. Bestämmelsen i artikel 5 är utformad så att den i nationell för- fattning utpekade behöriga myndigheten skall kunna tillämpa bestäm- melsen direkt. Den förutsätter således inte i sig någon särskild nationell bestämmelse för att kunna verkställas. En svensk lagbestämmelse skulle således inte tillföra någon ytterligare reglering än vad som redan framgår av EG-bestämmelsen. Enligt vår bedömning är det således inte nöd- vändigt med en särskild bestämmelse i lag som ger en myndighet som utövar offentlig kontroll en möjlighet att delegera särskilda uppgifter.

Det bör härvid nämnas att den möjlighet att delegera tillsynsuppgifter till enskilda kontrollorgan som finns i livsmedelslagen (1971:511) har införts i lagen till följd av att vissa EG-förordningar som kompletteras av lagen förutsätter att enskilda kontrollorgan kan utses enligt nationell rätt för att utöva tillsyn (jfr prop. 1997/98:48 s. 20). Dessa EG-förordningar har upphävts när de nya EG-förordningarna om livsmedelshygien började gälla. Vi anser därför att det inte längre finns något behov av en särskild bestämmelse om delegation av tillsynsuppgifter till kontroll- organ i livsmedelslagen.

9.7Revision

Regeringens bedömning: Kravet på oberoende revision av kontroll- verksamheten som ställs i kontrollförordningen bör i huvudsak kunna tillgodoses genom den nu gällande ordningen för revision av statliga och kommunala myndigheter samt genom de centrala kontrollmyndig- heternas arbete med att övervaka den lokala kontrollen.

Det bör säkerställas att kommissionens tjänstemän och experter får nödvändigt stöd av kontrollmyndigheterna och av livsmedels- och foder- företagare för de gemenskapsrevisioner som skall utföras enligt kontroll- förordningen.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens.

151

Remissinstanserna: Djurskyddsmyndigheten anser att den revisions- ordning som beskrivs i promemorian inte uppfyller kraven på revision i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004, bl.a. mot bakgrund av att Djurskyddsmyndigheten inte omfattas av förordningen (1995:686) om intern revision av statliga myndigheter. Livsmedelsverket påpekar att det svenska systemet knappast uppfyller kraven på heltäckande system och regelbunden revisionsfrekvens. Ulricehamns kommun anser att det är önskvärt att kompetens från den lokala kontrollmyndigheten medverkar i revision av de högre kontrollnivåerna för att ge en tydlig återkoppling i hela systemet. Sveriges veterinär- förbund ifrågasätter SWEDAC:s monopolställning när det gäller att utöva tillsyn över ackrediterade organ. Övriga remissinstanser har inte något särskilt att erinra.

Skälen för regeringens bedömning

Nationell revision

Enligt artikel 4.6 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 skall de behöriga myndigheterna utföra interna revisioner eller låta utföra externa revisioner och skall med beaktande av resultaten vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att de uppfyller målen i förordningen. Dessa revisioner skall vidare bli föremål för oberoende granskning och genomföras på ett sätt som tillåter insyn. Med stöd av artikel 4.7 får kommissionen fastställa detaljerade föreskrifter för tillämpningen av artikel 4.

I Sverige har Riksrevisionen ansvaret för den oberoende granskningen av all statlig verksamhet. Riksrevisionen ingår i riksdagens kontrollmakt och den granskar såväl myndigheternas redovisning som effektiviteten i statens åtaganden. Riksrevisionens oberoende garanteras i regerings- formen.

Ansvaret för att en oberoende granskning av den kommunala verk- samheten sker regleras i 9 kap. kommunallagen (1991:900). Gransk- ningen – som sker årligen och i den omfattning som följer av god redovisningssed – avser all verksamhet som bedrivs inom nämndernas verksamhetsområden.

Genom normerande inspektioner, kommunbesök och andra aktiviteter från de centrala kontrollmyndigheterna görs vidare en fortlöpande granskning av den offentliga kontrollen. I denna granskning ingår bl.a. att följa upp och utvärdera den lokala kontrollen, inklusive en upp- följning av kontrollmyndigheternas tillämpning av avgiftsfinansieringen samt av kostnaderna för kontrollverksamheten. De centrala myndig- heternas internrevision skall regelbundet revidera myndigheternas arbete ur ett effektivitetsperspektiv. Vidare sker en fortlöpande extern revision av de centrala myndigheterna genom Riksrevisionen. Den kommunala verksamheten granskas av kommunens revisorer. Även myndigheternas styrelser har en funktion att övervaka att verksamheten bedrivs enligt de mål som ställs upp av staten. De myndigheter som i dag inte omfattas av kravet på en intern revision i den mening som avses i förordningen (1995:686) om intern revision vid statliga myndigheter m.fl. har därmed enligt regeringen en fullgod granskning av sin verksamhet.

Prop. 2005/06:128

152

Vi är således av den uppfattningen att den ordning som nu gäller för revision av statliga och kommunala myndigheter kan anses tillgodose kraven på oberoende granskning av den offentliga kontrollen i Europa- parlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004.

SWEDAC har i dag uppgift att utöva tillsyn över de organ som har ackrediterats. Kontrollen av sådana enskilda kontrollorgan som har fått sig tilldelade vissa uppgifter i den offentliga kontrollen sker således i den ordning som gäller för SWEDAC. Det finns i nu aktuellt sammanhang inte anledning att ifrågasätta denna ordning.

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 medger att kommissionen tar fram förordningar och vägledningar om hur revisio- nerna skall genomföras. Kommissionens kontor för livsmedels- och veterinärfrågor (FVO) har i samarbete med medlemsstaterna genomfört ett arbete med att ta fram en vägledning för de nationella revisionerna. Vår bedömning är att det revisionssystem som har beskrivits ovan faller väl inom ramen för de intentioner som återges i kommissionens väg- ledning för revision av den offentliga kontrollen.

Gemenskapsrevision och kontroll

Enligt artikel 45 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 skall kommissionens experter utföra allmänna och särskilda revisioner i medlemsstaterna. Syftet med dessa gemenskapskontroller skall vara att kontrollera att allmän offentlig kontroll genomförs i medlemsstaterna i överensstämmelse med de fleråriga nationella kon- trollplanerna och i enlighet med gemenskapslagstiftningen. Kommis- sionen får utse experter från medlemsstaterna som skall bistå kom- missionens egna experter. Kontrollerna skall också anordnas i samarbete med medlemsstaternas behöriga myndigheter. När så är lämpligt får dessa kontroller även omfatta verksamheter vid foder- eller livsmedels- anläggningar med anknytning till den sektor som revisionen avser.

För att kunna genomföra gemenskapskontrollerna åligger det, enligt artikel 45.5, medlemsstaterna att ge allt nödvändigt stöd och tillhanda- hålla alla handlingar och annat tekniskt stöd som kommissionens exper- ter begär, så att de kan genomföra gemenskapskontrollerna i enlighet med artikel 45 effektivt och ändamålsenligt. Medlemsstaten skall också se till att kommissionens experter får tillträde till alla lokaler eller delar av lokaler och tillgång till uppgifter och databehandlingssystem som är av betydelse för att de skall kunna fullgöra sina uppgifter.

EG-förordningen förutsätter således att den myndighet som ansvarar för offentlig kontroll lämnar kommissionens experter sådan hjälp som anges i förordningen. Den samverkan mellan den nationella myndigheten och kommissionen som artikeln förutsätter bör kunna regleras genom föreskrifter som meddelats av regeringen.

Kommissionens tjänstemän och experter kan dessutom behöva kontrollera genomförandet av kontrollplanerna, tillämpningen av foder- och livsmedelslagstiftningen på plats i foder- och livsmedelsföretagarnas anläggningar. Denna rätt till tillträde bör därför införas i de delar den i dag saknas i den nationella lagstiftningen.

Prop. 2005/06:128

153

9.8

Personal som utför offentlig kontroll

Prop. 2005/06:128

Regeringens bedömning: Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 ställer krav på inspektörernas utbildningsnivå. Dessa krav kan komma att behöva konkretiseras ytterligare genom allmänna råd eller vägledningar.

Promemorians bedömning: Överensstämmer i huvudsak med rege- ringens. I promemorian föreslås dock att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer i föreskrifter bör meddela de ytterligare krav på djurskydds-, djurhälso-, foder-, och livsmedelsinspektörer som kan komma att behövas.

Remissinstanserna: Remissinstanserna delar bedömningen eller har inte något särskilt att erinra.

Skälen för regeringens bedömning: I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 finns långtgående kompetenskrav på den personal som skall utföra offentlig kontroll. Av artikel 6 i förordningen framgår att den behöriga myndigheten skall se till att samtlig personal som utför offentlig kontroll får lämplig utbildning. Särskilda utbildnings- krav för inspektörer anges i bilaga II kapitel I till förordningen. Dessa regler är förhållandevis detaljerade och nämner exempelvis kunskap om olika kontrollmetoder, foder- och livsmedelslagstiftning, utvärdering av och tillämpningen av HACCP, lednings- och kvalitetssäkringssystem, beredskapsplanering och rättsliga åtgärder till följd av offentlig kontroll.

Det är av stort värde för såväl de lokala kontrollmyndigheterna som för enhetligheten i den offentliga kontrollen att de centrala kontroll- myndigheterna utfärdar allmänna råd när det gäller det närmare innehållet av kompetenskraven för inspektörerna. Detta gäller i synnerhet EG-förordningens mer övergripande kompetenskrav om t.ex. kontroll- metoder, HACCP och kvalitetssäkringssystem. Dessa kompetensom- råden är förhållandevis stora och täcker ett brett kompetensspektrum. Kompetensområdena kommer inom de olika kontrollområden som om- fattas av förordningen givetvis att kräva olika tillämpning och skilja sig åt i praktiskt genomförande för olika delar av livsmedelskedjan. Allmänna råd bör därför utfärdas för att ge de lokala kontrollmyndig- heterna ledning om vilken närmare kompetens som inspektörerna skall ha vad avser exempelvis olika kontrollmetoder. Dessa råd bör utformas på ett sådant sätt att de lokala kontrollmyndigheterna kan anpassa personalens kompetensprofiler efter myndighetens specifika förutsätt- ningar. De centrala kontrollmyndigheterna förutses bistå de operativa kontrollmyndigheterna med vägledning, utbildningsplaner liksom med utbildningar så att dessa ges förutsättningar att leva upp till kraven. Särskilt under de första åren efter EG-förordningarnas ikraftträdande bedöms de centrala kontrollmyndigheternas insatser på detta område som särskilt viktiga.

154

9.9Skyldighet att upprätta beredskapsplaner för foder och livsmedel

Regeringens bedömning: Statens jordbruksverk bör ansvara för att det sammanställs en gemensam nationell beredskapsplan för livsmedels- kedjan i enlighet med artikel 13 i Europaparlamentets och rådets för- ordning (EG) nr 882/2004 samt att planen vid behov uppdateras.

Jordbruksverket och Livsmedelsverket bör inom sina respektive verk- samhetsområden ansvara för att beredskapsplaner utarbetas i enlighet med bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004. Dessa planer bör om det behövs utarbetas i samråd mellan myndigheterna. Beredskapsplanerna bör i så stor utsträckning som möjligt baseras på etablerade rutiner för framtagandet av beredskaps- planer.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som har yttrat sig i frå-

gan delar bedömningen eller har inte något att erinra. Djurskyddsmyndig- heten påpekar dock att djurskyddet även utgör del i en nationell bered- skapsplan och att ansvaret för att upprätta beredskapsplaner för foder och livsmedel bör åvila såväl Djurskyddsmyndigheten som Jordbruksverket och Livsmedelsverket.

Skälen för regeringens bedömning: Av artikel 55 i Europaparla- mentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 framgår att kom- missionen i nära samarbete med den Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och med medlemsstaterna skall utarbeta en allmän plan för hantering av kriser på området för livsmedels- och fodersäkerhet (allmän plan). Planen skall innehålla uppgifter om de situationer där ett livsmedel eller foder innebär direkta eller indirekta risker för människors hälsa som sannolikt inte kan förhindras, undanröjas eller begränsas till en godtagbar nivå genom gällande bestämmelser eller på ett tillfreds- ställande sätt hanteras genom de nödåtgärder som kan vidtas med stöd av förordningen. Den allmänna planen skall också innehålla uppgifter om de praktiska förfaranden som krävs för krishantering, inbegripet de principer för insyn som skall tillämpas och en kommunikationsstrategi.

För tillämpningen av denna allmänna plan skall medlemsstaterna, enligt artikel 13 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004, upprätta beredskapsplaner för åtgärder som omedelbart skall vidtas om foder eller livsmedel visar sig utgöra en allvarlig risk för män- niskor eller djur, antingen direkt eller via miljön. I beredskapsplanerna skall det anges vilka administrativa myndigheter som skall medverka, deras befogenheter och ansvarsområden samt kanaler och förfaranden för informationsutbyte mellan de berörda parterna. Beredskapsplanerna skall också uppdateras.

Generellt gäller i Sverige att ansvaret för upprättande av beredskaps- planer bygger på ansvars-, likhets- och närhetsprinciperna. Det betyder att en kris skall lösas av den som ansvarar för frågan i normalfallet och på lägsta möjliga nivå. Detta innebär också att myndigheter på lokal, regional och central nivå skall ha en beredskapsplanering inom sina respektive verksamhetsområden (se lagen (2003:778) om skydd och olyckor, lagen (2002:833) om extraordinära händelser i fredstid hos kom-

Prop. 2005/06:128

155

muner och landsting samt förordningen (2002:472) om åtgärder för fredstida krishantering och höjd beredskap). På övergripande nivå har Krisberedskapsmyndigheten till uppgift att samordna arbetet med att utveckla krisberedskapen i samhället.

Gemenskapsbestämmelserna om beredskapsplanering kräver dock att det upprättas nationella beredskapsplaner i det specifika syfte som anges i EG-förordningarna. Bestämmelserna tar sikte på hanteringen av kriser på området för foder- och livsmedelssäkerhet. De myndigheter som på en övergripande nationell nivå främst är berörda av denna hantering är Livsmedelsverket och Jordbruksverket. På regional och lokal nivå berörs även kommuner och länsstyrelser. Myndigheterna är enligt gällande bestämmelser i de ovan nämnda lagarna redan i dag skyldiga att ha en beredskapsplanering inom sina respektive verksamhetsområden. Det får därvid förutsättas att det i stor uträckning redan finns beredskapsplaner för de områden som gemenskapsbestämmelserna omfattar.

Gemenskapens bestämmelser förutsätter emellertid en större nationell samordning av beredskapsplanerna än vad som är fallet i dag. Detta talar för att det behöver finnas en samlad nationell beredskapsplan som har utarbetats i enlighet med bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004. En konsekvens av detta är att det blir nödvändigt att peka ut en myndighet som skall ansvara för denna uppgift. Någon av de myndigheter som har centralt ansvar för den offent- liga kontrollen inom områdena för foder och livsmedel bör därvid kom- ma i fråga. Jordbruksverket har sedan länge en central roll inom bered- skapsorganisationen rörande det syfte som framgår av bestämmelsen i nämnda EG-förordning. Uppgiften att ansvara för den slutliga samman- ställningen av den nationella beredskapsplanen bör därför ankomma på denna myndighet. Sammanställningen bör dock utarbetas i samråd med Livsmedelsverket.

Den nationella beredskapsplanen bör avse livsmedelskedjan och utarbetas i enlighet med bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004. I detta avseende omfattas beredskap för faror med foder och livsmedel. Djurskyddsaspekter faller utanför förord- ningens krav på beredskapsplanering. En förutsättning för att kunna ut- arbeta den nationella beredskapsplanen är att Jordbruksverket har till- gång till ett underlag som är framtaget i detta syfte. Livsmedelsverket och Jordbruksverket är redan i dag skyldiga att ha en beredskaps- planering för nationella kriser. Det framstår därför som naturligt att dessa myndigheter även ansvarar för att ta fram beredskapsplaner i enlighet med EG-förordningens bestämmelser inom sina respektive verksamhets- områden. I den slutliga sammanställningen av den nationella beredskaps- planen behöver även den regionala och lokala beredskapsnivån beaktas. Beredskapsplanerna kan även komma att påverka andra områden som inte direkt omfattas av EG-förordningens bestämmelser i detta avseende, såsom t.ex. djurskyddsfrågor och arbetsmiljöfrågor. Det får därför förutsättas att Livsmedelsverket och Jordbruksverket i framtagandet av beredskapsplanerna inom sina verksamhetsområden samråder med kommuner, länsstyrelser och andra berörda myndigheter.

De ställningstaganden som redovisas i detta avsnitt bör lämpligen regleras genom föreskrifter meddelade på annan författningsnivå än lag. Sådana föreskrifter kan meddelas av regeringen eller den myndighet som

Prop. 2005/06:128

156

regeringen bestämmer med stöd av den s.k. restkompetensen eller med Prop. 2005/06:128 stöd av det allmänna bemyndigandet att meddela föreskrifter som behövs

som komplettering av de EG-bestämmelser som kompletteras av respek- tive lag. Det bör även nämnas att det i denna proposition lämnas förslag på rapporteringsskyldighet mellan myndigheter (se exempelvis avsnitt 12.14).

9.10

Skyldighet att upprätta nationella kontrollplaner och

 

 

årliga rapporter

 

 

 

Regeringens bedömning: Livsmedelsverket bör ansvara för att det sam-

 

manställs en nationell kontrollplan i enlighet med artikel 41 i Europa-

 

parlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 och att det sam-

 

manställs en årlig rapport som skall inlämnas till kommissionen i

 

enlighet med artikel 44. Kontrollplanen bör gälla för minst tre år och

 

uppdateras i enlighet med bestämmelserna i kontrollförordningen.

 

Statens jordbruksverk, Livsmedelsverket och Djurskyddsmyndigheten

 

bör inom sina respektive verksamhetsområden ansvara för att kontroll-

 

planer utarbetas i enlighet med bestämmelserna i kontrollförordningen.

 

Dessa planer bör, om det behövs, utarbetas i samråd mellan myndig-

 

heterna.

 

 

 

 

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens.

 

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som har yttrat sig i

 

frågan delar bedömningen eller har inte något att erinra. Livsmedels-

 

verket förordar dock att kontrollplanen skall beslutas av regeringen.

 

Verket påpekar att det är resursfrågor och politiska bedömningar som

 

ligger till grund för vad som skall prioriteras av kontrollen i livsmedels-

 

kedjan och där även Jordbruksverket och Djurskyddsmyndigheten är

 

ansvariga myndigheter. Enligt Livsmedelsverket talar detta för att rege-

 

ringen skall besluta om nationell kontrollplan. För det fall Livsmedels-

 

verket skall ansvara för hela kontrollplanen behöver verket förses med

 

befogenheter att på olika sätt styra övriga berörda myndigheter, bl.a. för

 

att kunna kräva in underlag och göra ställningstaganden på deras

 

ansvarsområden. Livsmedelsverket anser vidare att kontrollplanen bör

 

vara femårig och uppdateras löpande på årsbasis eller då särskilda hän-

 

delser så erfordrar. Ulricehamns kommun anser att det är önskvärt att

 

datoriserade rapporteringssystem tas fram av de centrala myndigheterna

 

för att dessa skall kunna kräva in uppgifter från övriga aktörer på ett så

 

systematiskt och grannlaga sätt som möjligt.

 

Skälen för regeringens bedömning: I artiklarna 41–44 i Europa-

 

parlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 regleras förutsätt-

 

ningarna för nationella kontrollplaner och rapporter. För att uppnå en

 

samlad och enhetlig strategi för den offentliga kontrollen skall medlems-

 

staterna utarbeta och tillämpa fleråriga kontrollplaner i enlighet med de

 

allmänna anvisningar som har utarbetats på gemenskapsnivå. De

 

fleråriga nationella kontrollplanerna skall omfatta foder- och livsmedels-

 

lagstiftningen. Enligt artikel 59 i Europaparlamentets och rådets förord-

 

ning (EG) nr 882/2004 omfattas även växtskyddet av bl.a. bestämmel-

 

serna om kontrollplaner. De fleråriga kontrollplanerna utgör även en

157

 

 

grund för den kontroll som kommissionens inspektörer utför i medlems- staterna. Medlemsstaterna skall vidare lämna årliga rapporter till kom- missionen med uppgifter om hur de fleråriga nationella kontrollplanerna har genomförts.

De sakfrågor som omfattas av bestämmelserna om kontrollplaner och årliga rapporter faller inom verksamhetsområdena för Jordbruksverket, Livsmedelsverket och Djurskyddsmyndigheten. Kontrollplanerna och de årliga rapporterna skall utarbetas och tillämpas för att genomföra den offentliga kontroll som skall ske inom respektive myndighets verksam- hetsområde. I den offentliga kontrollen kommer dock flera olika myndig- heter att vara delaktiga. Ansvaret för livsmedels- och djurskyddskon- trollen kommer t.ex. att ligga på myndigheter på såväl central, regional som på lokal nivå. För att åstadkomma enhetliga kontrollplaner och rapporter inom de olika samhällssektorerna framstår det som mest ända- målsenligt att Jordbruksverket, Livsmedelsverket och Djurskyddsmyn- digheten ansvarar för framtagandet av kontrollplaner och rapporter för de frågor som faller inom respektive myndighets verksamhetsområde. Vissa av de frågor som skall tas upp i kontrollplanerna kan vara så nära knutna till varandra att framtagandet av dessa delar behöver ske i samråd mellan de berörda myndigheterna.

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 förutsätter dock även att det upprättas en flerårig samlad nationell kontrollplan. EU ställer vidare krav på årlig rapportering till kommissionen utifrån uppgifterna i denna kontrollplan. På samma sätt som gäller för den nationella beredskapsplanen bör den samlade nationella kontrollplanen och den årliga rapporten sammanställas av en myndighet. Syftet med förordningen är att säkerställa en fullgod kontroll genom hela livsmedels- kedjan för att livsmedlen som når konsumenterna skall vara säkra. Livsmedelsverket är den myndighet som har störst upparbetad kunskap och erfarenhet om livsmedelsfrågorna. Innebörden av det nya livsmedels- begreppet (se avsnitt 11.2.1), där en primärprodukt i framtiden kan komma att betraktas som livsmedel på ett tidigare stadium än vad som är fallet i dag, innebär även nya uppgifter i den offentliga kontrollen som föreslås samordnas av Livsmedelsverket (se avsnitt 11.11). Det framstår därför som mest ändamålsenligt att låta Livsmedelsverket ansvara för uppgiften att sammanställa den nationella kontrollplanen samt att ut- arbeta och till kommissionen inlämna den årliga rapporten till kom- missionen. Det kan, så som någon remissinstans har föreslagit, övervägas om Regeringskansliet skall sammanställa den fleråriga nationella kon- trollplanen och rapporten. Den specialistkompetens som krävs för risk- bedömningar, analyser av olika kontrollområden m.m. för sammanstäl- landet av den nationella kontrollplanen saknas dock i Regeringskansliet. Regeringen ser inte någon anledning att bygga upp denna kapacitet i Regeringskansliet när mångårig erfarenhet och kunskap från de berörda kontrollområdena finns etablerad hos expertmyndigheterna. Livsmedels- verket har och kommer med anledning av det utvidgade livsmedelsbe- greppet att behöva ha kunskaper som omfattar hela livsmedelskedjan. Vidare är det entydigt att syftet med den nya gemenskapslagstiftningen är att säkerställa säkra livsmedel. Det är därför naturligt att Livsmedels- verket samordnar arbetet med den nationella kontrollplanen baserat på underlag från de övriga berörda centralmyndigheterna.

Prop. 2005/06:128

158

Det får förutsättas att Livsmedelsverket, Jordbruksverket och Djur- Prop. 2005/06:128 skyddsmyndigheten samråder i framtagandet av den slutliga nationella

kontrollplanen. I den nationella kontrollplanen och den årliga rapporten behöver även de regionala och lokala nivåerna beaktas. De delplaner som de berörda centrala kontrollmyndigheterna utarbetar bör därför tas fram i samarbete med länsstyrelser och kommuner. Vid inhämtandet av infor- mation från de lokala respektive centrala myndigheterna är det viktigt att centralmyndigheterna så tidig som möjligt meddelar vilken typ av upp- gifter som myndigheterna skall rapportera. Centralmyndigheterna bör vidare i så stor utsträckning som möjligt samordna sitt informations- inhämtande från kommunerna. Myndigheterna bör också inhämta under- lag från en eller flera länsstyrelser om innehållet i kontrollplanen.

För de fall regeringen identifierar något kontrollområde som bör upp- märksammas särskilt eller prioriteras i kommande nationella kontroll- planer avser regeringen meddela myndigheterna detta genom reglerings- brev eller uppdrag.

Den samlade nationella kontrollplanen bör omfatta minst tre år och uppdateras löpande på årsbasis eller då extraordinära händelser kräver en ändring av planen under löpande verksamhetsår. Den bör vidare ange den huvudsakliga inriktningen på den offentliga kontrollen.

I den årliga rapport som skall inlämnas till kommissionen bör redovisas vilka synpunkter som kommissionens inspektörer framfört vid revision och hur dessa synpunkter har tagits om hand av berörda myndigheter. I det underlag som Livsmedelsverket slutligt skall samman- ställa bör således Jordbruksverket och Djurskyddsmyndigheten redovisa dessa uppgifter (bet. 2001/02:MJU22, rskr. 2001/02:319 och rskr. 2001/02:320).

Det föreligger, enligt flera EG-direktiv och beslut, även en skyldighet för medlemsstaterna att informera kommissionen om resultatet av olika inspektioner som har utförts i vissa djurskyddsfrågor. Djurskyddsmyn- digheten samlar för detta ändamål årligen in uppgifter från kommuner och länsstyrelser. Denna rapportering bör kunna samordnas med den årliga rapport som enligt kontrollförordningen skall inlämnas till kom- missionen. Den årliga rapporten till kommissionen bör enligt regeringens bedömning även omfatta program för övriga kontroller som utförs, t.ex. pesticid- och restsubstanskontroll, zoonos- och salmonellarapportering, gränskontroll m.m.

De ställningstaganden som redovisas i detta avsnitt bör – i likhet med vad som gäller för ställningstagandena om beredskapsplaner i föregående avsnitt – lämpligen regleras genom föreskrifter meddelade på annan för- fattningsnivå än lag.

9.11Rapporteringsskyldighet

Regeringens bedömning: Det bör finnas möjligheter för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att kunna föreskriva om skyldighet för en lokal kontrollmyndighet eller ett kontrollorgan som anlitas i den offentliga kontrollen att till en central och – i förekommande fall – regional kontrollmyndighet lämna den information som kan be-

hövas i de sistnämnda myndigheternas kontroll- och beredskapsarbeten.

159

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig i frågan

delar bedömningen eller har inte något att erinra. Livsmedelsverket föreslår att även laboratorier skall omfattas av föreskriftsrätten.

Skälen för regeringens bedömning: De centrala och – i förekom- mande fall – regionala kontrollmyndigheterna har ett ansvar att i landet respektive länet leda och samordna den offentliga kontrollen inom sina verksamhetsområden. Detta arbete förutsätter att den samordnande myn- digheten har tillgång till tillförlitlig och jämförbar information från de kontrollmyndigheter som utför operativ granskning. De centrala myndig- heterna ansvarar också för att det upprättas beredskapsplaner och kon- trollplaner i enlighet med bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004, i vilka planer den regionala och lokala nivån har beaktats. EG:s regelverk om offentlig kontroll ställer också krav på rapportering från medlemsstaterna till kommissionen om kontrollen på livsmedels-, djurskydds- och djurhälsoområdena. Rappor- tering och uppgiftslämnande från de kontrollmyndigheter som utför operativ granskning utgör således viktiga inslag i kontrollverksamheten och är en förutsättning för att bestämmelserna i den ovan nämnda EG- förordningen skall kunna verkställas i Sverige.

Enligt den gällande livsmedels- och djurskyddslagstiftningen finns sedan den 1 juli 2005 möjligheter för regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Livsmedelsverket respektive Djurskyddsmyndigheten att föreskriva om en skyldighet för kommuner eller andra operativa myndig- heter att rapportera in uppgifter till de myndigheter som har ett samord- nande ansvar för tillsynen. I de frågor som faller inom tillämpnings- området för dessa lagar finns således lagstöd för de samordnande myn- digheterna att inhämta nödvändiga uppgifter från kommuner och andra kontrollmyndigheter som utför operativ granskning.

Tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 sammanfaller emellertid även med tillämpnings- områdena för lagarna om foder, provtagning på djur, m.m., kontroll av husdjur m.m. samt bekämpning av zoonoser och epizootier. Statens jordbruksverk har ett samordnande ansvar för den offentliga kontrollen enligt dessa lagstiftningar och bör i denna egenskap ha tillgång till den information som kan behövas för uppgiften från länsstyrelserna och – i förekommande fall – kommunerna samt kontrollorgan som anlitats i den offentliga kontrollen. Enligt regeringens uppfattning bör det finnas likvärdiga möjligheter till rapportering mellan kontrollmyndigheterna inom samtliga sakområden som träffas av bestämmelserna i Europa- parlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004. De förslag som denna bedömning föranleder i de nya lagarna om foder och animaliska biprodukter samt om provtagning på djur, m.m. behandlas nedan i av- snitten 12.14 och 13.4.

Regeringen bör vidare med stöd av 8 kap. 13 § regeringsformen i verkställighetsföreskrifter kunna föreskriva om att länsstyrelserna skall lämna sådan information till Jordbruksverket som behövs för myndig- hetens kontroll- och beredskapsarbete enligt zoonos- och epizootilagstift- ningen samt enligt den nya lagen om kontroll av husdjur m.m.

Prop. 2005/06:128

160

9.12

Register m.m.

Prop. 2005/06:128

Regeringens bedömning: En kontrollmyndighet bör så långt som möj- ligt samordna sin uppgiftsinhämtning från livsmedelsföretagare, foder- företagare och djurhållare.

De rutiner som i dag finns för registrering och rapportering bör tills vidare kunna användas för att uppfylla kraven på registerhållning och rapportering i EG-rätten.

På sikt bör det övervägas att inrätta centrala lösningar för informa- tionsdelning, informationsförsörjning och processtöd i syfte att underlätta den offentliga kontrollen av livsmedel, foder och djurskydd och djur- hälsa.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De fåtal remissinstanser som har yttrat sig i

frågan delar bedömningen eller har inte något att erinra. Ulricehamns kommun framhåller dock att det är önskvärt att de centrala kontroll- myndigheterna samordnar, förenklar och utarbetar bra system för rappor- teringen.

Skälen för regeringens bedömning: I EG-regelverken inom om- rådena för foder, livsmedel samt djurskydd och djurhälsa ställs krav på att den behöriga myndigheten inrättar register över bl.a. kontrollobjekten. Som exempel kan nämnas Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 av den 29 april 2004 om livsmedelshygien och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung i vilka föreskrivs att alla livsmedelsanläggningar skall godkännas eller registreras. Även foderföretagare inom primär- produktionen skall enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 183/2005 av den 12 januari 2005 om fastställande av krav för foder- hygien registreras hos den behöriga myndigheten. Enligt Europaparla- mentets och rådets förordningar (EG) nr 882/2004 och (EG) nr 854/2004 skall den behöriga myndigheten upprätthålla en aktuell förteckning över de anläggningar som har registrerats eller godkänts. Begreppet behörig myndighet finns definierat i de olika EG-förordningarna.

Många företag, framför allt primärproducenter, bedriver flera verksam- heter, ibland både produktion av livsmedel och foder och uppfödning av djur. Detta innebär att ett och samma företag kan omfattas av krav på registrering enligt flera regelverk. Därtill kommer att flera av primär- företagen redan i dag är registrerade hos Statens jordbruksverk som jord- bruksföretag. Företagen kan även finnas i nationella register som inte grundar sig på EG-rätten. Ett exempel är det nationella djurskyddstill- synsregistret som Djurskyddsmyndigheten för närvarande arbetar med att utveckla.

I syfte att underlätta den administrativa bördan för företagen är det enligt vår mening av stor vikt att kontrollmyndigheterna så långt som möjligt samordnar de uppgifter som myndigheterna får eller hämtar in med anledning av sin kontrollverksamhet. I de fall ett företag är skyldigt att lämna en och samma uppgift till flera myndigheter bör – om möjligt – uppgiften lämnas endast vid ett tillfälle. En ökad samordning myndig-

161

heterna emellan skulle minska den administrativa bördan för företagen och underlätta handläggning av ärenden.

Det bör i sammanhanget nämnas att regeringen gett Jordbruksverket, Livsmedelsverket och Djurskyddsmyndigheten i uppdrag att utreda hur myndigheterna genom att ta fram rutiner för ett samordnat informations- lämnande för företag kan underlätta företagarnas administrativa hante- ring. I rapporten från myndigheterna, som redovisades i oktober 2005, föreslås bl.a. som ett första steg en utökad tvärsektoriell samverkan mellan berörda myndigheter och näringen och som ett andra steg en ökad teknisk samverkan kring informationsfördelningen. Ett tredje steg handlar om en gemensam portal för hantering av gemensamma processer där en teknisk samverkan kan leda till förbättringar för olika intressenter. De nya EG-förordningarna, framför allt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004, ställer ökade krav på rapportering av uppgifter om den offentliga kontrollen till gemenskapen. För att inrapporteringen skall fungera effektivt krävs en god koordinering mellan de olika system som används i kontrollverksamheten. Till följd av en förväntad samordning av kontrollen på exempelvis foder- och livsmedelsområdet finns dessutom behov av en större samordning i fråga om inrapporteringen av uppgifter från de olika myndigheterna.

En effektiv kontroll fordrar tillgång till uppgifter om olika typer av kontrollobjekt. Register behövs i första hand för kontrollmyndigheternas verksamhetsplanering av den regelbundna kontrollen. Det finns i dag flera olika registerhållningssystem, databaser m.m. för informations- utbyte, sammanställning av statistiska uppgifter och stöd i den löpande kontrollen. Kommunerna använder i dag olika system i sitt kontroll- arbete. ECOS och Miljöreda, som tillhör de vanligast förekommande systemen, fungerar som ärendehanteringssystem för miljöförvaltning- arnas tillsyn över enskilda objekt. Livsmedelsverket har nyligen utveck- lat en webbportal för de lokala kontrollmyndigheterna. Denna portal fungerar dels som en faktabank kring tillsynsmetodik och rättspraxis m.m. för inspektörerna, dels som ett verktyg för inrapportering av sta- tistiska uppgifter till centralmyndigheten.

Trots att det finns ett behov av att förenkla hanteringen av datauppgifter mellan myndigheterna i syfte att underlätta för företagare och effektivisera den offentliga kontrollen gör vi bedömningen att de rutiner som i dag finns för registerföring och rapportering tills vidare kan användas för att uppfylla kraven på registerhållning och rapportering i EG-rätten. Vi anser däremot att det på sikt bör övervägas att införa centrala lösningar för informationsdelning, informationsförsörjning och processtöd i syfte att underlätta den offentliga kontrollen av livsmedel, foder samt djurskydd och djurhälsa. Utformningen av sådana system kan lämpligen baseras på erfarenheterna från utvecklingen inom system- tillsynen och de datoriserade inspektionsprotokollen. Merparten av de uppgifter som myndigheterna hanterar centralt finns i dag på Jordbruks- verket. Verkets system utgör därför en bra grundkälla för andra verk- samheter och system. Målsättningen bör vara att begränsa uppgifts- lämnandet genom att utnyttja de uppgifter som lämnas till Jordbruks- verket eller andra myndigheter så att något registerunderhåll avseende dessa uppgifter inte är nödvändig.

Prop. 2005/06:128

162

10 Avgifter för kontrollen

10.1Utgångspunkter för finansieringen

10.1.1EG:s kontrollbestämmelser

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djur- skydd antogs i april 2004. Förordningen innehåller bl.a. bestämmelser om organisation, genomförande och finansiering av medlemsstaternas kontroller.

Medlemsstaten skall enligt grundprincipen i EG-förordningen utforma finansieringen så att tillräckliga finansiella resurser finns tillgängliga för offentlig kontroll. Det kan ske genom allmän beskattning eller med avgifter eller pålagor. För det fall en medlemsstat väljer att avgifts- finansiera kontrollen lägger förordningen fast ett antal principer som skall ligga till grund för det nationella avgiftssystemet. Dessa återfinns i kapitel VI artikel 26–29.

För vissa specificerade delar av kontrollen är det obligatoriskt för medlemsstaterna att ta ut en avgift. Avgiften skall, enligt förordningen, alltid tas ut för verksamheter som omfattas av rådets direktiv 89/662/EEG, 90/425/EEG, 93/119/EG och 96/23/EG och för vilka avgift tas ut enligt rådets direktiv 85/73/EEG. Det sistnämnda direktivet föreskriver att medlemsstaterna skall ta ut avgifter för att täcka kostnader för hygienundersökningar och kontroller vid slakt, detsamma gäller för kött importerat från tredje land. I direktivet förbjuds även direkt eller indirekt återbetalning av dessa avgifter för att säkerställa likabehandling. Medlemsstaterna är vidare skyldiga att ta ut en avgift för godkännande av foderanläggningar. De avgiftsnivåer som anges i rådets direktiv 85/73/EEG får tillämpas under en övergångsperiod fram till den 1 januari 2008. Avgift skall även tas ut för verksamheter som omfattas av rådets direktiv 97/78/EG och 91/496/EEG (kontroll av varor och levande djur som införs i gemenskapen) och för vilka medlemsstaterna för närvarande tar ut avgifter enligt direktiv 85/73/EEG. För dessa finns i Europa- parlamentets och rådets förordning (EG) 882/2004 angivet minimi- avgifter. Minimibeloppen för ovanstående avgifter skall uppdateras minst vartannat år i synnerhet för att beakta inflationen. Ovannämnda kontroll- uppgifter utgör volymmässigt en mindre del av kontrollverksamheten i Sverige och ligger i allmänhet utanför de lokala kontrollmyndigheternas ansvarsområde.

Avgifterna för offentlig kontroll får enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 inte överstiga ansvarig myndighets kostnader för löner, utrymmen, verktyg, utrustning, utbildning, resor och andra tillhörande kostnader samt kostnader för provtagning och labora- torieanalyser. Avgifterna får fastställas som schablonbelopp på grundval av de kostnader som behörig myndighet har haft under en bestämd tid. Vid fastställandet av avgifterna skall man beakta typ av företag och relevanta riskfaktorer. Särskilda omständigheter för företag med liten produktion, traditionella metoder och geografiska begränsningar skall även beaktas. Om myndigheten väljer att genomföra offentlig kontroll

Prop. 2005/06:128

163

vid färre tillfällen enligt undantagen ovan, är det tillåtet att fastställa en lägre avgift än schablonbeloppet. Eventuella undantag skall dock redovisas till kommissionen. Om myndigheten genomför kontroll av olika områden (t.ex. foder och livsmedel) samtidigt på en och samma anläggning skall en enda avgift tas ut.

Kostnad för s.k. extra offentlig kontroll, dvs. sådan kontroll som ligger utöver myndighetens normala kontrollverksamhet, skall som en huvud- regel alltid debiteras den företagare som har ansvaret för den bristande kontrollen. Alternativt får kostnaden debiteras den som äger eller innehar produkterna vid en tid som den extra kontrollen genomförs. Samma principer för avgiftens storlek skall gälla som vid ordinarie kontroll. Även här skall hänsyn tas bl.a. till företagets storlek, risknivå och geo- grafiska begränsningar.

10.1.2Tillsynsutredningens och Avgiftsutredningens betänkanden

Tillsynsutredningens slutbetänkande ”Tillsyn – förslag om en tydligare och effektivare offentlig tillsyn” (SOU 2004:100) presenterades i oktober 2004. Betänkandet, som har remissbehandlats, är för närvarande föremål för beredning i Regeringskansliet.

I betänkandet föreslås bl.a. principer för hur avgifter inom tillsyns- området bör vara utformade. En av grundstenarna för utredningens förslag är konkurrensförutsättningar för företag, varvid konstateras att avgifterna inte får leda till snedvriden konkurrens. En annan utgångs- punkt för finansieringen av tillsynen är att den bör uppfattas som rättvis. Den skall vara rimligt accepterad av berörda objekt och vara enkel att förstå för den som betalar. Finansieringen bör heller inte verka hämmande på företagens utveckling, dvs. den bör inte medföra negativa konsekvenser för en viss bransch eller marknad. Finansieringen bör även bidra till att skapa en effektiv kontroll. Den bör rikta tillsyn till objekt där riskerna är som störst och konsekvenserna av eventuella brister är som störst. I det fall som det inte går att åstadkomma en riskkoppling bör åtminstone inte avgiften motverka syftet med tillsynen.

Finansieringen bör dessutom vara enhetlig. Med enhetlighet menas att de enskilda avgifternas storlek, den tillämpade avgiftskonstruktionen och det ekonomiska målet (kostnadstäckningen) för en tillsynsavgift bör vara lika för alla delar av landet. Centralt beslutade nivåer kan medföra att vissa kommuner inte får sina kostnader täckta medan andra uppvisar överskott. Enhetlighet kan därför betyda att mallen är lika över landet utan att nivån blir densamma. Det ekonomiska målet kan normeras, exempelvis genom att det ställs krav på full kostnadstäckning. Finansie- ringen bör vara förutsebar för tillsynsobjekten, vilket gör att en löpande timtaxa framstår som mindre lämplig.

Det är – enligt Tillsynsutredningen – viktigt att ha god framförhållning vid övergång från skattefinansiering till avgiftsfinansiering. Det är också nödvändigt att avgiften motsvaras av en motprestation, dvs. att avgiften under en viss tidsperiod bör motsvara omfattningen av tillsynsmyndig- hetens verksamhet gentemot den betalande. En uppbörd utan mot- prestation är ingen avgift utan är att betrakta som skatt. Gränsdragningen

Prop. 2005/06:128

164

mellan avgift och skatt bör beaktas. Om avgifter tillämpas bör en tydlig Prop. 2005/06:128 koppling mellan tillsynens omfattning och avgifterna finnas. Detta kan

även ses på ett samlat plan.

Enligt Tillsynsutredningen bör ett avgiftssystem vara kostnadsbaserat. Med alltför svag kostnadskoppling är avgiften att betrakta som en skatt och skulle då utgöra en fråga för riksdagen att besluta om. Hänsyn bör tas till närliggande områdens finansiering. Exempelvis bör djurskydd och miljöskydd på lantbruk ha ett likartat avgiftsuttag för att skapa större förståelse för den som betalar avgiften. Avgiftsuppbörden bör även innebära så låga administrativa kostnader som möjligt för tillsyns- myndigheten.

Som framgår i avsnittet Ärendet och dess beredning tillkallade regeringen under år 2004 en särskild utredare med uppdrag att lämna förslag till en avgiftskonstruktion för foder-, livsmedels- och djurskydds- tillsyn och ett avgiftssystem för foderkontroll i primärproduktionsledet samt att utreda om förslaget till avgiftssystem för foder-, livsmedels- och djurskyddstillsyn påverkar svenska företags konkurrensförhållande gentemot företag inom andra delar av EU. Utredningen (Avgifts- utredningen) överlämnade i juni 2005 betänkandet Avgiftsfinansierad livsmedels-, djurskydds- och foderkontroll – för en högre och jämnare kvalitet (SOU 2005:52). En sammanfattning av utredningens betänkande finns i bilaga 15.

10.2Överväganden rörande livsmedelskontrollen

10.2.1Årlig kontrollavgift

Regeringens bedömning: En fast årlig avgift bör tas ut från alla livs- medelsföretag för den ordinarie kontrollen.

Livsmedelsverket bör utarbeta en schablon för olika verksamheters kontrollbehov. Schablonen bör baseras på bl.a. verksamhetens omfatt- ning och risk. Livsmedelsverket bör – för att vägleda kommunerna – publicera schablonen t.ex. i allmänna råd eller i en vägledning.

En timtaxa, som baseras på principen om full kostnadstäckning, bör beslutas av kommunerna. Livsmedelsverket bör genom allmänna råd eller på annat likvärdigt sätt ge kommunerna vägledning dels om hur kommunernas taxa bör beräknas, dels om en lämplig lägsta nivå för timtaxan.

Kommunerna bör fastställa avgiften med utgångspunkt i det av Livs- medelsverket uppskattade kontrollbehovet och den beslutade timtaxan.

Livsmedelsverket bör, efter regeringens bemyndigande, ges rätt att föreskriva hur statliga kontrollmyndigheters och kontrollorgans avgift skall beräknas.

Kontrollavgifterna bör kunna sättas ned för verksamheter som är loka- liserade i regioner med särskilda geografiska begränsningar, för verk- samheter som bedrivs med traditionella metoder samt, under det första verksamhetsåret, för nystartade verksamheter.

De nya avgifterna bör kunna börja tillämpas från den 1 januari 2007.

165

Avgiftsutredningens bedömning: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår dock en starkare statlig styrning av avgifterna genom att en beräknad schablontid för kontrollobjekten läggs fast i Livsmedelsverkets föreskrifter och att en bindande lägsta timtaxa beslutas av regeringen. Utredningen anser också att det är nödvändigt med en övergångstid.

Remissinstanserna: Det absoluta flertalet av remissinstanserna in- stämmer i den av utredningen föreslagna grundprincipen med en årlig avgift som bygger på verksamhetens risk. Många av de lokala kontroll- myndigheter som yttrar sig, exempelvis Tjörns, Färgelanda, Botkyrka, Kungälvs, Vännäs, Västerviks och Nacka kommuner, är positiva till förslaget som man menar bidrar till enhetlighet och rättvisa över landet när det gäller avgifterna och omfattningen på kontrollerna. Ekonomistyr- ningsverket anser att det är positivt att förslaget innehåller ett system med schabloner för kommunernas avgiftssättning som därmed blir enhetlig. Sveriges Kommuner och Landsting å andra sidan är av den uppfattningen att avgiften skall beslutas av kommunen utan centralt fastställd mini- mitaxa eller föreskrifter om riskbaserade schablontider för inspektioner av olika typer av objekt. Några instanser bl.a. Sveriges hotell- och restaurangföretagare och Livsmedelsföretagen (Li), anser att avgifterna skall vara de samma för alla företag i landet i samma avgiftskategori. Några instanser, t.ex. Länsstyrelsen i Västra Götaland och Sveriges hotell- och restaurangföretagare menar att även en högsta timavgift bör fastsällas centralt. Göteborgs kommun instämmer i förslagets principer men menar att den s.k. erfarenhetsmodulen är onödig och skickar felaktiga signaler till verksamhetsutövarna. Lantbrukarnas Riksförbund motsätter sig en årlig avgift och anser att avgift endast skall erläggas efter utförd inspektion. Svensk dagligvaruhandel, Svensk handel och

Livsmedelshandlareförbundet anser alla att livsmedelskontrollen bör bedrivas i statlig regi och vara skattefinansierad.

Skälen för regeringens bedömning: Det stora flertalet remiss- instanser instämmer i utredningens bedömning att den löpande kontrollen även i fortsättningen bör avgiftsfinansieras. Ett fåtal remissinstanser, däribland Svensk dagligvaruhandel, Svensk handel och Livsmedels- handlareförbundet, har dock förordat att all offentlig kontroll, med undantag av sådan som genomförs till följd av bristande efterlevnad av lagen från verksamhetsutövarnas sida, finansieras med skattemedel. Vi ser dock ingen anledning att frångå principen om att offentlig kontroll så långt som möjligt skall finansieras genom avgifter så länge som myndigheterna utför en motprestation som kommer den som betalat avgiften till del. Vi anser att livsmedelskontrollen är en sådan kontroll.

Den nuvarande årliga avgiften bygger på en s.k. saktaxa som sätts med hänsyn till typ av anläggning och anläggningens storlek. En stor fördel med en sådan saktaxa är att den är förutsägbar både för företaget och för kontrollmyndigheten. Den är också lätt att administrera. En alltför scha- blonartad saktaxa kan dock upplevas som orättvis eftersom den inte alltid återspeglar de faktiska kostnaderna. Å andra sidan kan en avgift som i sin helhet är beräknad efter tidsåtgång och kostnader i det enskilda fallet skapa osäkerhet i och med att den enskilde inte i förväg känner till av- giftens storlek. En sådan avgift ställer också högre krav på en fortlöpande tid- och kostnadsredovisning.

Prop. 2005/06:128

166

En grundläggande utgångspunkt i ett nytt avgiftssystem är att avgiftens storlek skall svara mot den kostnad som den offentliga kontrollen över företaget medför. För att i möjligaste mån ge kontrollmyndigheten full kostnadstäckning för sitt arbete bör avgiftssystemet till viss del utgå från de lokala förutsättningarna hos respektive kontrollmyndighet.

Samtidigt måste beaktas att en fullgod livsmedelskontroll i hela landet är av sådant allmänintresse att en godtagbar kvalitet måste säkerställas. Behovet av en fullgod livsmedelkontroll kan inte tillgodoses utan att kontrollmyndigheterna tillförs tillräckliga resurser. Resursbehovet bör enligt vår mening säkerställas dels genom att kontrollmyndigheterna åläggs en skyldighet att ta ut en avgift för kontrollen, dels genom att staten i viss utsträckning styr storleken på avgiftsuttaget.

För att åstadkomma en så långt som möjligt rättvis fördelning av kostnadsansvaret är det nödvändigt att uppskatta vilken tid som kontrollen typiskt sett kräver vid olika kategorier av företag. Vi gör bedömningen att avgifternas storlek även i fortsättningen bör beräknas genom en schabloniserad riskbedömning av varje kategori av företag. Olika typer av verksamhet är förenade med olika stora risker från hälso- och redlighetssynpunkt. En verksamhet med stora riskmoment ställer krav på en mer frekvent tillsyn. Det kan exempelvis inte anses vara nödvändigt att inspektera en butik som säljer färdigförpackade livsmedel lika ofta som en anläggning som hanterar färskt kött. Företag med högre risk förutses vara mer tidskrävande både med avseende på antalet inspektioner per år och vad beträffar den tid som åtgår vid varje inspek- tion. Motsatsvis beräknas en mindre tidsåtgång för företag med lägre risk. Eftersom det finns en koppling mellan kontrollernas reella omfatt- ning och de avgifter som bör som tas ut för att genomföra kontrollerna framstår det som naturligt att den årliga kontrollavgiften bygger på den kontrollfrekvens m.m. som bedöms vara relevant för en viss livsmedels- verksamhet. Det saknas grund för att göra någon annan bedömning än att likartade verksamheter i olika delar av landet har samma riskfaktor.

En modell för fördelning av olika typer av verksamheter i olika riskklasser bör liksom i dag utarbetas av Livsmedelsverket. Genom risk- klassificeringen bör Livsmedelsverket exemplifiera omfattningen av en normalkontroll vid en viss typ av livsmedelsverksamhet. Riskkatego- riseringen av verksamheterna bör bygga på ett antal parametrar. Hit hör storleken på verksamheten, verksamhetens art, vilka råvaror som han- teras, vilka faror och risker som är förknippade med råvarorna, processen och produkten samt spridningsområde och målgrupp.

Den årliga kontrollavgiftens syfte är att genom en schabloniserad beräkning täcka de kostnader som kontrollmyndigheten har för den reguljära kontrollen av ett kontrollobjekt. Myndighetens kostnader för därtill kommande extra kontroller som orsakas av bristande efterlevnad av regelverket skall, som framgår av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004, alltid till fullo betalas av kontrollobjektet. Detta innebär t.ex. att sådana kostnader som är hänförliga till ett eller flera inom schablonen beräknade ordinarie kontrollbesök skall täckas av den årliga avgiften, medan kostnader för uppföljningen av eventuella anmärkningar som konstateras vid ett sådant besök faller utanför den årliga avgiften och debiteras företaget särskilt.

Prop. 2005/06:128

167

Som redan nämnts anser vi att det är angeläget att avgiftssystemet även fortsättningsvis innebär en skyldighet för såväl en statlig kontrollmyndig som en kommun att ta ut en avgift för kontrollen. En obligatorisk avgift och likvärdiga kontroller skapar rättvisare konkurrensvillkor mellan företag lokaliserade i angränsande kommuner och kontrollmyndigheten kan inte söka prioritera ner kontrollerna med hänvisning till bristande resurser, vilket förekommit i vissa kommuner. Med en säkerställd finansiering garanteras att fullgoda kontroller bedrivs i alla kommuner. En i alla kommuner likvärdig kontroll är viktig ur konkurrensneutralitets- hänseende.

För att vägleda kommunerna i arbetet med att beräkna en rimlig avgift anser vi att de kriterier som bör ingå i beräkningen av timtaxan och en lämplig lägsta timtaxa bör meddelas av Livsmedelsverket t.ex. genom allmänna råd eller i en vägledning. Genom gemensamma riktlinjer över landet för hur timavgiften skall beräknas säkerställs en mer likvärdig tillämpning av systemet med lokalt fastställda timtaxor.

Vi gör bedömningen att ett avgiftssystem som innebär att kontroll- myndigheten är skyldig att ta ut en avgift och basera denna på principen om full kostnadstäckning ger en tillfredsställande styrning av avgiften utan att göra omotiverade ingrepp i den kommunala självstyrelsen. Med ett sådant system finns det enligt vår uppfattning i detta skede inte något behov av att komplettera skyldigheten att ta ut en avgift med för kom- munen bindande föreskrifter om hur avgiften skall beräknas. Däremot menar vi att kommunerna bör vägledas i sitt arbete med att beräkna avgiften. Det är därför enligt vår mening motiverat att Livsmedelsverket ger kommunerna vägledning om beräkningen av avgiften genom att i allmänna råd eller på ett annat likvärdigt sätt publicera den ovan beskrivna mallen för fördelning av kontrollobjekt i riskklasser.

I fråga om den avgift för kontrollen som kan komma att tas ut av statliga kontrollmyndigheter eller privata kontrollorgan bör regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, i bindande föreskrifter kunna fastställa avgiftens storlek.

I enlighet med vad som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 bör kontrollmyndigheten kunna sätta ner avgiften för verksamheter lokaliserade i regioner med särskilda geo- grafiska begränsningar, verksamheter som bedrivs med traditionella metoder samt, under det första verksamhetsåret, nystartade verksamheter. Den omständigheten att en kontrollmyndighet väljer att sätta ned en avgift på någon av dessa grunder bör självfallet inte påverka riskbedöm- ningen för företaget.

För kontroller som föranleds av att ett företag har brutit mot regel- verket finns, som vi konstaterat tidigare, gemenskapsregler i Europa- parlamentets och rådet förordning (EG) nr 882/2004. Reglerna innebär att kontrollmyndigheten skall debitera företaget för all tid som merarbetet orsakar. Av bestämmelserna följer att kostnader för sådan kontroll som är resultatet av obefogade klagomål inte skall debiteras företagaren. Där- emot bör kostnader för sådana kontroller som genomförs på begäran av verksamhetsutövaren, om det skulle förekomma, bekostas helt av före- tagaren.

Rent praktiskt innebär det föreslagna systemet att avgiftsberäkningen sker i två steg; först bestäms kontrollmyndighetens specifika avgift per

Prop. 2005/06:128

168

timme, vilken när det gäller kommunerna fastställs av kommunfull- mäktige. Timtaxan får täcka kostnaderna för löner, utrymmen, verktyg, utrustning, utbildning, resor och andra tillhörande kostnader samt kost- nader för provtagning och laboratorieanalyser i enlighet med vad som anges i Bilaga VI till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004. Steg två i avgiftsberäkningen är att placera in kontrollobjektet i en riskkategori enligt Livsmedelverkets riskschablon. För varje risk- kategori finns en angiven kontrollfrekvens och tidsåtgång för den aktu- ella typen av objekt. Vid placeringen av en verksamhet i riskklasser bör hänsyn också tas till kontrollmyndighetens erfarenheter från tidigare kontroller m.m., dvs. om företaget har en fungerande egenkontroll och om man har visat upp god redlighet. Har företaget goda rutiner och kontrollmyndigheten goda erfarenheter av företaget bör verksamheten kunna placeras i en lägre riskklass. Även annan typ av granskning av oberoende part kan leda till att verksamheten placeras i en lägre riskklass. Kontrollmyndigheten bör alltså utifrån sin egen kostnad per timme, Livsmedelsverkets riskkategorisering med hänsyn tagen till företagets egenkontroll m.m. räkna ut den årliga avgiften för ett enskilt kontrollobjekt.

Vi anser – till skillnad från utredningen – att det inte finns några hinder för att låta det föreslagna avgiftssystemet tillämpas fr.o.m. den 1 januari 2007. Detta ställningstagande bygger på en rad faktorer. Huvudskälet är att det sedan många år tillämpas ett system med obligatoriska centralt fastställda avgifter för livsmedelskontrollen. Den begränsning som tidigare fanns om att avgifterna för livsmedelskontorollen endast fick användas för att täcka kostnader för provtagning och undersökning har tagits bort fr.o.m. den 1 juli 2005. Som en konsekvens av detta planerar Livsmedelsverket att successivt höja avgiften för livsmedelskontroll enligt det nuvarande avgiftssystemet. Denna successiva höjning av avgiften har lett till att många kommuner redan börjat förstärka sin kontrollpersonal. I och med att de föreslagna ändringarna föreslås tillämpas fr.o.m. den 1 januari 2007 finns det tid för kontrollmyndig- heterna att i god tid planera för kontrollarbetet de kommande åren och därvidlag beakta att avgifter satta med utgångspunkten att verksamheten helt skall finansieras med avgifter.

10.2.2Godkännandeprövning och registrering av verksamhet

Regeringens bedömning: En avgift bör tas ut för kostnader för prövning i ärenden om godkännande av anläggningar och för registrering av anläggningar.

Avgiften för prövning av godkännande av en anläggning bör i normal- fallet motsvara en årlig kontrollavgift för den aktuella verksamheten. En lägre avgift bör dock kunna tas ut framför allt för små och medelstora företag.

För godkännanden till följd av ägarbyte eller väsentliga förändringar i verksamheten bör det tas ut en avgift som motsvarar en halv årsavgift för verksamheten.

För de verksamheter som enbart registreras bör avgiften motsvara en timmes arbete enligt den av kontrollmyndigheten fastställda timtaxan.

Prop. 2005/06:128

169

Avgiftsutredningens bedömning: Överensstämmer i princip med regeringens. Utredningen föreslog dock inte någon möjlighet till ned- sättning av prövningsavgiften.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker ut- redningens förslag om avgift för godkännandeprövning. Flera remiss- instanser anser att det är svårt att bedöma vad som ligger i begreppet registrering och därmed även att avgöra om en timavgift täcker kostnaderna. Livsmedelsverket anser att godkännandeprövningen visser- ligen bör utgöras av en fast avgift som täcker kostnaderna för prövningen men att denna inte automatiskt bör vara densamma som den årliga godkännandeavgiften. Verket anser också att frågan om avgifter för godkännande av tillfälliga tillstånd bör belysas närmare, liksom att en timavgift inte täcker kostnaderna för registreringsförfarandet. Göteborgs kommun menar att avgiften för godkännandeprövning bör bestå av en fast grundavgift och en timtaxa.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt de nuvarande reglerna om avgifter för livsmedelskontroll skall avgift tas ut när en tillsynsmyndighet prövar frågor om tillstånd, godkännande eller liknande, 1 § 1 förord- ningen (1989:1110) om avgifter för livsmedelstillsyn m.m. Avgift tas i dag ut för prövning av godkännande av livsmedelslokal.

Den prövning av en verksamhet som görs av kontrollmyndigheten i ett ärende om godkännande eller vid en registrering är ett betydelsefullt verktyg för att förebygga framtida problem och för att säkerställa att företaget redan när verksamheten påbörjas uppfyller kraven i livsmedels- lagstiftningen. Godkännandeprövningen och registreringsförfarandet är således viktiga led i den offentliga kontrollen. Finansieringen av dessa förfaranden bör därför enligt vår mening vila på samma principer som finansieringen av kontrollerna i övrigt. Genom att en avgift för prövning av godkännande och för registrering tas ut ges ett incitament för före- tagen att lämna in genomtänkta och bra beslutsunderlag till kontroll- myndigheten. Företagen betalar genom avgiften även en ersättning för myndighetens rådgivning och stöd i samband med etablering. Sådana uppgifter kan i vissa fall vara mycket omfattade för kontrollmyndigheten.

Genom de nya EG-reglerna om livsmedelshygien i Europaparlamentet och rådets förordningar (EG) nr 852/2004 och 853/2004 ställs krav på att samtliga livsmedelsföretag skall vara godkända av eller registrerade hos myndigheterna. Vi gör i avsnitt 11.7 bedömningen att det bör ankomma på Livsmedelsverket att i egenskap av central livsmedelsmyndighet närmare bedöma för vilka anläggningar som nationella krav på godkännande skall ställas.

Enligt vår bedömning bör ett registreringsförfarande inte innebära ett alltför omfattande arbete för kontrollmyndigheten. Viss rådgivning kan bli aktuell, liksom en administrativ hantering kring själva registrerings- förfarandet. Vi anser därför att en avgift motsvarande den lokalt fast- ställda timtaxan kan motsvara de kostnader som kan antas uppkomma i de fall då endast registrering blir aktuell.

En godkännandeprövning innebär, till skillnad från en registrering, ett omfattande arbete för kontrollmyndigheten. Tidsåtgången för mer kom- plicerade verksamheter är, precis som för den årliga kontrollen, större än för enklare verksamheter. De mer komplicerade objekten är också

Prop. 2005/06:128

170

normalt de som är förenade med störst risker. Vi anser därför att även avgiften för godkännandeprövningen bör differentieras med hänsyn till företagets beräknade risknivå. Den schablon för riskklassificering som tas fram av Livsmedelsverket bör därvid kunna tillämpas. Timkostnaden för kontrollmyndighetens arbete med en godkännandeprövning torde vara densamma eller endast skilja sig marginellt från den timkostnad som myndigheten har för det operativa kontrollarbetet. Det bör med hänsyn till det sagda även i det framtida avgiftssystemet finnas en koppling mellan den årliga kontrollavgiften och prövningsavgiften. Ett sådant system har den fördelen att avgiften är lätt att förutse för den enskilde företagaren. Det innebär också att ett etablerat och väl fungerade system för beräkning av avgift för godkännandeprövning kan behållas. Vi anser således sammanfattningsvis att avgiften för godkännandeprövningen, precis som i dagsläget, i normalfallet bör motsvaras av den årliga kontrollavgift som företaget betalar. En skillnad i förhållande till den beräkningsmodell som gäller i dag är dock att de särskilda avgifter som i dag tas ut för animalieanläggningar kommer att ingå i den årliga kontroll- avgiften enligt det föreslagna avgiftssystemet (se avsnitt 10.2.3.). De avgifterna kommer därför, vilket inte är fallet i dag, att påverka under- laget för prövningsavgiften. För mindre livsmedelsanläggningar är den särskilda avgiften i dag långt högre än den årliga tillsynsavgiften. En strikt tillämpning av det system som nu beskrivits skulle därmed leda till att prövningsavgifterna för exempelvis mindre charkanläggningar och äggpackerier mångdubblas. Avgifterna skulle med största sannolikhet också överstiga den faktiska kostnaden för kontrollmyndighetens prövning. För att undvika sådana konsekvenser bör den nu beskrivna schablonen kunna frångås i fråga om beräkningen av avgifter för framför allt små och medelstora företag.

Slakteriernas betalar i dag inte någon årlig tillsynsavgift utan en särskild besiktningsavgift som grundar sig på den tid som åtgår för kontrollen. Det bör ankomma på Livsmedelsverket att föreskriva om hur prövningsavgiften för slakterierna skall beräknas. En utgångspunkt för beräkningen bör vara att full kostnadstäckning skall uppnås.

De nya EG-reglerna innebär att det är en anläggning, dvs. en del av ett livsmedelsföretag, som skall godkännas. När en verksamhet får en ny ägare krävs därmed ett nytt godkännande eftersom det då blir fråga om ett nytt livsmedelsföretag. Den arbetsinsats som görs inför sådana god- kännanden är normalt sett betydligt lägre än vad som är fallet vid ett första godkännande. Det är därför rimligt att en lägre avgift tas ut för prövningen. Ett nytt godkännande krävs även vid vissa mer omfattande verksamhetsändringar. Även vid sådana prövningar kan det antas att kontrollmyndighetens arbetsinsats är lägre än inför ett första godkän- nande av verksamheten. Vi gör därför bedömningen att avgiften för sådana godkännanden bör beräknas till en halv årsavgift för den verk- samhetskategori som skall bedrivas i fortsättningen.

En schabloniserad prövningsavgift kommer inte att ge kontroll- myndigheten full kostnadstäckning i varje enskilt fall. Modellen med en årsavgift för godkännanden och en halv avgift för förnyade godkännande är dock etablerad och välkänd bland verksamhetsutövare och kontroll- myndigheter. Vi anser vidare att det inte är lämpligt att låta godkän- nandeprövning genomföras på löpande räkning av kommunerna, enligt

Prop. 2005/06:128

171

en sådan modell som Färgelanda och Göteborgs kommuner framför. Anledningen till detta ställningstagande är att företagen innan en ansökan om godkännande lämnas in bör har rätt att veta vilken kostnad som är förknippad med prövningen.

Avgifterna för godkännandeprövning avser, liksom tidigare, prövning av ärenden och inte själva godkännandet. Således skall en avgift tas ut även vid ett eventuellt avslag.

10.2.3Kontroll av ägg, kött, fisk, mjölk och restsubstanser m.m.

Regeringens bedömning: Det bör inte tas ut några särskilda avgifter för kontroll av verksamhet i styckningsanläggningar, kyl- och fryshus för köttvaror, köttproduktsanläggningar, anläggningar för malet kött och köttberedningar, mejerier eller andra mjölk- och mjölkproduktanlägg- ningar, äggproduktanläggningar eller anläggningar för fiskvaror. Kostna- den för sådana kontroller bör i stället inkluderas i den årliga kontroll- avgiften.

Livsmedelsverket bör ges i uppdrag att se över avgifterna för kontroll av restsubstanser och andra främmande ämnen i livsmedel för att även ta hänsyn till relevanta riskfaktorer i avgiftssättningen.

Avgiftsutredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Endast ett fåtal instanser yttrar sig i den delen.

Bland annat Livsmedelshandlareförbundet och Svensk fågel tillstyrker förslaget. Livsmedelsverket motsätter sig förslaget att låta kontrollen av restsubstanser ingå i riskmodellen därför att viss provtagning inte kan baseras på risk, detta gäller bl.a. i de fall som provtagningsprogram beslutas av gemenskapen.

Skälen för regeringens bedömning: Ett flertal avgifter betalas i dag utöver den årliga kontrollavgiften för kontroller av olika livsmedel. Bland annat tas en avgift ut för kontroll av rester av bekämpningsmedel och veterinärmediciniska preparat i vissa inom landet producerade livsmedel. Därutöver betalas en särskild avgift för tillsyn av verksamhet med hantering av livsmedel i styckningsanläggningar, kyl- och fryshus för köttvaror, köttproduktanläggningar, anläggningar för malet kött och köttberedningar, mejerier och andra mjölk- och mjölkproduktanlägg- ningar, äggproduktanläggningar samt anläggningar för fiskvaror.

De särskilda avgifterna, som fastställs av Livsmedelsverket, har i vissa fall inte varit föremål för översyn på åtskilliga år och endast marginella förändringar har gjorts av avgifternas storlek. Det kan även ifrågasättas om avgifterna fullt ut är förenliga med de principer för kontrollavgifter som fastslås i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004. Detta gäller exempelvis avgiften för fiskkontroll, som i dag är utformad på ett sätt som gör det omöjligt att förutsäga vad kontroll- kostnaden för ett enskilt företag blir. Dessutom saknar avgiftskonstruk- tionen en riskkomponent, då den enbart baseras på faktiska kostnader för kontrollerna. Vi anser därför att de särskilda avgifter som i dag tas ut för kontroll av mjölk, kött, ägg och fisk inte bör behållas.

Enligt vår bedömning kan de generella principer som ligger bakom de överväganden som regeringen gjort i fråga om de årliga avgifterna för

Prop. 2005/06:128

172

livsmedelskontroll tillämpas även när det gäller kontroll av verksamhet i Prop. 2005/06:128 styckningsanläggningar, kyl- och fryshus för köttvaror, köttprodukt-

anläggningar, anläggningar för malet kött och köttberedningar, mejerier eller andra mjölk- och mjölkproduktanläggningar, äggproduktanlägg- ningar eller anläggningar för fiskvaror. Genom att inte särbehandla de aktuella verksamheterna uppnås även likabehandling mellan olika bran- scher. Detta bidrar i sin tur till en ökad transparens i avgiftssättningen och ökar därmed tilltron till myndigheterna. Enligt vår mening bör därför de särskilda kostnader för kontroll av verksamhet i sådana anläggningar inkluderas i den schablon som ligger till grund för den årliga kontroll- avgiften.

Dagens avgiftsuttag för kontroll av restsubstanser m.m. i livsmedel är enbart volymbaserat. Systemet medger inte att avgiften differentieras med hänsyn till att ett företag har en god egenkontroll. Enligt vår uppfattning kommer detta i konflikt med principen om att kontrollerna skall vara riskbaserade. Kvarnar som ställer högre krav på låga halter bekämpningsmedel hos leverantörerna, exempelvis ekologiska pro- ducenter, bör också kunna åtnjuta lägre kontrollavgifter. För att säkerställa att avgifterna även för kontrollen av främmande ämnen lever upp till kravet på riskhänsyn och att detta återspeglas i avgifternas storlek avser vi att uppdra åt Livsmedelsverket att gå igenom sin avgiftssättning för dessa kontroller med syftet att – då detta är möjligt – tillämpa risk- faktorer även för dessa kontrollavgifter.

Vi bedömer att köttkontrollen bör moderniseras och bedrivas med större hänsyn tagen till verksamheternas risk. Köttkontrollen är dock hårt reglerad inom gemenskapen och medlemsstaterna har mycket begränsade friheter att frångå rutinerna i EG-rätten. Regeringen verkar dock för att på sikt kunna göra köttkontrollen mer riskbaserad. I takt med att kontroll- rutinerna förändras bör Livsmedelsverket justera avgiftssystemet för köttkontrollen så att avgifterna återspeglar ett riskbaserat förhållnings- sätt.

Som vi konstaterat i avsnitt 10.2.1. bör en årlig kontrollavgift betalas av i princip alla livsmedelsföretag. Detta innebär att modellen med risk- baserad kontrollavgift bör tillämpas även för exportkontrollerade anlägg- ningar. När det gäller extra kontroll och intygsskrivande som är en följd av särskilda krav från tredje land bör det ankomma på Livsmedelsverket att bestämma hur en avgift för detta skall beräknas.

De avgifter som i dag tas ut för importkontroll bör även tas ut i fort- sättningen.

10.3Överväganden rörande djurskyddskontrollen

10.3.1Årlig kontrollavgift

Regeringens bedömning: En fast årlig avgift bör tas ut från djurhållare m.fl. kontrollobjekt för den ordinarie kontrollen.

Djurskyddsmyndigheten bör utarbeta en schablon för olika verksam- heters kontrollbehov. Schablonen bör baseras på bl.a. verksamheternas omfattning och risk. Djurskyddsmyndigheten bör till vägledning för kommunerna publicera schablonen i allmänna råd.

173

En timtaxa, som baseras på principen om full kostnadstäckning, bör beslutas av kommunerna. Djurskyddsmyndigheten bör genom allmänna råd ge kommunerna vägledning dels om hur kommunernas taxa bör beräknas, dels om en lämplig lägsta nivå för timtaxan.

Kommunerna bör fastställa den årliga avgiften med utgångspunkt i det av Djurskyddsmyndigheten uppskattade kontrollbehovet och den beslu- tade timtaxan.

Djurskyddsmyndigheten bör, efter regeringens bemyndigande, ges rätt att föreskriva hur statliga kontrollmyndigheters och kontrollorgans kon- trollavgifter skall beräknas.

Kontrollavgifterna bör kunna sättas ner för verksamheter som är lokali- serade i regioner med särskilda geografiska begränsningar, för verksam- heter som bedrivs med traditionella metoder samt, under det första verk- samhetsåret, för nystartade verksamheter.

Kontrollmyndigheterna bör tillämpa avgiftssystemet senast den 1 januari 2011.

Avgiftsutredningens bedömning: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår dock en starkare statlig styrning av avgifterna genom att en beräknad schablontid för kontrollobjekten läggs fast i Djurskyddsmyndighetens föreskrifter och att en bindande lägsta timtaxa beslutas av regeringen.

Remissinstanserna: De flesta instanserna tillstyrker förslagens huvud- drag med en riskbaserad årlig kontrollavgift samt att fungerande egenkontroll m.m. skall kunna leda till en lägre inspektionsfrekvens och därmed lägre avgift. Några instanser, bl.a. Djurskyddsmyndigheten och

Djurskyddsinspektörernas förening, anser att en lägsta kontrollfrekvens skall finnas även för de djurhållare som har en god egenkontroll. Bland annat Föreningarna djurens vänners riksorganisation, Djurskydds- inspektörernas förening, Kungälvs, Botkyrka och Tjörns m.fl. kommuner anser att det är bra med en enhetlig taxa för djurskyddskontrollen över landet. Färgelanda kommun understryker behovet av att kontrollavgif- terna ger full kostnadstäckning och anser därför att det bör finnas möjlig- het att tillämpa besöksavgifter för de minsta djurhållarna. Förbundet djurens rätt, Föreningarna djurens vänners riksorganisation samt

Örnsköldsviks och Umeå kommuner anser att även cirkusar bör omfattas av kravet på kontrollavgift. Zoobranschens riksförbund avstyrker för- slaget med hänvisning till att en avgiftshöjning inte kan motiveras. Lantbrukarnas riksförbund menar att avgift endast skall debiteras i de fall kontroller genomförs och inte genom en generell årlig avgift. Sveriges kommuner och lansting menar att förslaget är ett för kraftigt ingrepp i den kommunala självstyrelsen och anser därför att avgiften skall fastsällas av kommunen utan statlig styrning i form av en lägsta timtaxa eller bindande föreskrifter om kontrolltid. Svenska kennelklubben anser att årliga kontrollavgifter inte bör införas. Bland annat Svensk Mjölk och Länsstyrelsen i Västra Götaland anser att det vore önskvärt att även fastställa en högsta timtaxa för den kommunalt fastställda avgiften.

Skälen för regeringens bedömning: Djurskyddskontrollen i kom- munerna finansieras i dag både via skattemedel och via avgifter från djurhållarna. Kommunerna har rätt att besluta hur kontrollerna skall finansieras. Riksrevisionen, som har granskat om djurskyddstillsynen i

Prop. 2005/06:128

174

Sverige fungerar på ett effektivt sätt, har i sin rapport Hur effektiv är djurskyddstillsynen? (RiR2003:1) uppgett att avgiften för den offentliga kontrollen för liknande objekt kan variera så mycket som mellan noll och 9 000 kronor beroende på i vilken kommun kontrollobjektet finns. Riksrevisionen har även funnit att det finns stora variationer mellan landets kommuner vad gäller tillsynsfrekvens, vilket innebär stora kvalitetsskillnader mellan landets kommuner och att djurägare inte behandlas lika. Riksdagen har ställt sig bakom revisorernas bedömning att variationerna kommunerna emellan är så stora att det inte är accep- tabelt (bet. 2003/04:MJU14, rskr. 2003/04:212). Även regeringen anser att detta är mycket otillfredsställande såväl ur djurskyddssynpunkt som ur konkurrenshänseende företagare emellan.

Det står klart, baserat på bl.a. Riksrevisionens rapport och på Djur- skyddsmyndighetens årliga rapportering om djurskyddstillsynen, att djurskyddskontrollen bör förstärkas. Kontrollbehovet bedöms på många håll vara avsevärt större än de medel som avsätts för kontrollverksam- heten. Trots att djurskyddslagen medger att kommunerna tar ut avgifter som täcker kostnaderna anförs ofta bristande resurser som motiv för en låg ambitionsnivå i kontrollverksamheten. Det blir därvidlag uppenbart att vissa kommuner avstått från att utnyttja möjligheten till avgifts- finansiering av djurskyddskontrollen. Detta är inte godtagbart. Vidare menar vi att det med en säkerställd finansiering garanteras att fullgoda kontroller bedrivs i alla kommuner.

Vi har därför kommit till slutsatsen att det, för att öka resurserna för djurskyddskontrollen och för att minska snedvridningen av kon- kurrensen, är nödvändigt att införa ett obligatoriskt avgiftsuttag även för djurskyddskontrollen för att kunna säkerställa ett gott djurskydd i hela landet. Det bör således ställas upp krav på att offentlig djurskydds- kontroll så långt som möjligt skall finansieras med avgifter och att denna skall baseras på principen om full kostnadstäckning.

Grunden för avgiftssystemet bör vara, i likhet med det för livsmedels- kontroll, en av kommunerna fastställd obligatorisk riskbaserad avgift som tar hänsyn till lokala förutsättningar och säkerställer en fullgod kontroll i hela landet. Detta innebär att sådana anläggningar som löper störst risk att drabbas av missförhållanden för djuren, eller där miss- förhållandena riskerar att få de mest allvarliga konsekvenserna skall ha den högsta kontrollfrekvensen. Verksamheter förknippade med hög risk kommer således också att belastas med de högsta avgifterna. Kontroll- avgiften för en viss verksamhet beräknas lämpligen genom att, i likhet med livsmedelsområdet, en lokalt fastställd timtaxa tillämpas på en för verksamheten beräknad kontrolltid.

För att vägleda kommunerna i arbetet med att beräkna en rimlig avgift anser vi att Djurskyddsmyndigheten i allmänna råd bör ta fram en scha- blon för olika verksamhetskategoriers kontrollbehov. Schablonen bör baseras på bl.a. verksamheternas omfattning och risk och av schablonen bör framgå den normala tidsåtgången för kontroll av olika typer av verksamheter.

Det ligger i sakens natur att olika slags djurhållning är förknippad med olika stora risker. Regeringen anser att även sällskapsdjur skall omfattas av schablonmodellen för riskbaserad kontrollfrekvens. Emellertid gör vi den bedömningen att risken med hållande av sällskapsdjur i enskilda hem

Prop. 2005/06:128

175

i allmänhet är liten och att det i princip inte är praktiskt möjligt att denna form av djurhållning blir föremål för regelbundna kontroller. En sådan djurhållning kommer därför inte heller att omfattas av kravet på årlig, obligatorisk kontrollavgift. Däremot kan sådan hållning av sällskapsdjur som sker vid kennlar, hunddagis, större stall och liknande bli föremål för regelbundna kontroller. En sådan djurhållare kan därmed bli skyldig att erlägga en kontrollavgift. Merparten av de kontrollobjekt som föranleder djurskyddskontroll håller djur. Det förekommer dock att även andra än djurhållare hanterar djur, såsom djurtransportörer och slakterier. Kontrol- len över sådan verksamhet bör självklart också finansieras med avgifter.

I likhet med livsmedelskontrollen bör en lokalt fastställd timtaxa fastställas av kommunen. Timtaxan bör baseras på samma kriterier som inom livsmedelskontrollen, dvs. de verkliga kostnaderna för löner för den personal som medverkar vid offentlig kontroll, övriga personalkostnader, inklusive kostnader för lokaler, verktyg, utrustning, resor och andra till- hörande kostnader samt kostnader för provtagning och laboratorieana- lyser, vilket också framgår av Bilaga VI till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004. För att underlätta för kommunerna att beräkna timtaxan bör Djurskyddsmyndigheten genom allmänna råd lista de kriterier som bör ingå i beräkningen av timtaxan och en lägsta timtaxa som bör beslutas av en kommun. För att fastställa den årliga kontrollavgiften tillämpas sedan kommunerna timtaxan på den för verk- samheten beräknade tidsåtgången för kontrollen.

Den årliga kontrollavgiftens syfte är att genom en schabloniserad beräkning täcka de kostnader som uppstår hos kontrollmyndigheten för den reguljära kontrollen vid ett kontrollobjekt. Myndighetens kostnader för s.k. extra kontroller som föranleds av att en djurhållare brutit mot regelverket skall, som framgår av artikel 28 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004, betalas av verksamhetsutövaren. Detta innebär t.ex. att sådana kostnader som är hänförliga till ett eller flera inom schablonen beräknade ordinarie kontrollbesök skall täckas av den årliga avgiften, medan kostnader för uppföljningen av eventuella anmärkningar som konstaterats vid ett sådant besök faller utanför den årliga avgiften och debiteras djurhållaren särskilt. Av bestämmelserna i EG-förordningen följer också att kostnader för sådan extra kontroll som är resultatet av obefogade klagomål inte skall debiteras djurhållaren. Däremot bör kostnader för sådana kontroller som genomförs på begäran av verksamhetsutövaren, om det skulle förekomma, bekostas helt av djurägaren.

Genom att Djurskyddsmyndigheten tar fram riktlinjer för hur avgifter- na skall beräknas, säkerställs en likvärdig tillämpning av avgiftssystemet över landet. Vi anser att man härigenom får en tillfredsställande styrning av avgiften utan att göra omotiverade ingrepp i den kommunala själv- styrelsen. Det finns med ett sådant system inte i detta skede behov av att komplettera kravet på att ta ut avgifterna med ytterligare bestämmelser om avgiften i myndighetsföreskrifter.

Vad avser den offentlig kontroll som kan komma att utövas av statliga myndigheter och av kontrollorgan bedömer vi att Djurskyddsmyndig- heten, efter regeringens bemyndigande, bör ges rätt att föreskriva hur dessa avgifter skall beräknas.

Prop. 2005/06:128

176

I enlighet med vad som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 bör kontrollmyndigheten kunna sätta ner avgiften för verksamheter lokaliserade i regioner med särskilda geogra- fiska begränsningar, verksamheter som bedrivs med traditionella metoder samt, under det första verksamhetsåret, nystartade verksamheter. Den omständigheten att en kontrollmyndighet väljer att sätta ner en avgift på någon av dessa grunder bör naturligtvis inte påverka riskbedömningen för djurhållaren.

Det har framförts synpunkten att en drastisk övergång till en tvingande behovsanpassad kontrollfrekvens, samtidigt med en finansiering fullt ut via avgifter, skulle kunna motverka syftet med åtgärden. Detta skulle kunna ta sig uttryck som att viljan bland djurägarna att samarbeta med kontrollmyndigheten skulle minska i syfte att undvika kontroller och kontrollavgifter. En successiv övergång till en bindande kontrollfrekvens kan därför övervägas. Regeringen bedömer att kommunerna inte skall vara tvingade att tillämpa avgiftssystemet för alla djurhållare förrän efter den 31 december 2010. Detta ger såväl kontrollmyndigheter som verk- samhetsutövare tid för omställning till de nya kraven. En övergångstid på fyra år bedöms ge tid för såväl successiva avgiftsökningar som möjlighet för kommunerna att, i den mån det blir nödvändigt, rekrytera ytterligare djurskyddsinspektörer för att leva upp till kraven på den offentliga kon- trollen.

10.3.2Cirkusdjur

Regeringens bedömning: Djurskyddsmyndigheten bör få i uppdrag att se över hur djurskyddskontrollen på cirkusar skulle kunna finansieras.

Skälen för regeringens bedömning: Djurskyddskontrollen av cirkusdjur utövas dels av länsstyrelserna, dels av kommunerna. Enligt 36 a § djurskyddsförordningen skall en cirkus som offentligt förevisar djur inspekteras av länsstyrelsen i det län där cirkusen har sin hemvist, i det län där den reser in i landet eller i det län där den har sin första föreställning. Inspektionen skall genomföras före cirkusens första föreställning för året i landet. Länsstyrelsen skall också inspektera cirkusen vid en sådan förändring av djurbeståndet eller utrustningen som är av väsentlig betydelse från djurskydds- eller djurhälsosynpunkt. Kommunerna har ansvar för djurskyddskontrollen lokalt och de sköter den löpande kontrollen enligt djurskyddslagen av cirkusdjur under säsongen.

Finansieringen av cirkuskontrollen sker enbart med allmänna medel. Av 57 a § djurskyddsförordningen framgår att en kommun inte får ta ut avgift för nämndens tillsyn över djur som hålls som cirkusdjur. Bakgrun- den till detta förbud är ett tillkännagivande av riksdagen (bet. 1989/90:JoU23, rskr. 1989/90:342). Utskottet hänför sig i betänkandet till ett uttalande av riksdagen 1986 där riksdagen framhöll betydelsen av att insatser görs för att främja cirkuskonstens fortlevnad i Sverige och att det var viktigt att bestämmelser för cirkusföreställningar, såvitt möjligt, fick en likartad utformning över hela landet. Utskottet fann därför att den kommunala tillsynen av cirkusdjur inte bör avgiftsbeläggas.

Prop. 2005/06:128

177

Regeringen anser att frågan om hur kontrollen av cirkusdjur skall Prop. 2005/06:128 finansieras bör ses över. Hållningen av cirkusdjur skiljer sig från annan

djurhållning, bl.a. genom att cirkusarna rör sig mellan olika kommuner, ibland dagligen. Detta måste tas hänsyn till vid bedömningen av hur kontrollen skall finansieras och vid utformningen av ett eventuellt av- giftssystem. Djurskyddsmyndigheten bör därför ges i uppdrag att se över hur djurskyddskontrollen på cirkusar skulle kunna utformas och vilka eventuella effekter en avgiftsbeläggning av cirkusarna skulle medföra på cirkusarnas ekonomi och möjlighet till brett utbud.

10.3.3Avgifter för förprövning och godkännande m.m.

Regeringens bedömning: Djurskyddsmyndigheten bör få i uppdrag att se över avgiftssättningen för förprövning och godkännande m.m.

Avgiftsutredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ett fåtal instanser har kommenterat bedömningen.

Länsstyrelsen i Kalmar län konstaterar att det nuvarande systemet inte ger tillräcklig kostnadstäckning för förprövningar. Göteborgs kommun påpekar att förslaget inte omfattar godkännande och registrering av annan verksamhet än sådan som kräver förprövning.

Skälen för regeringens bedömning: Till djurskyddsmyndigheten har delegerats rätten att föreskriva om att avgift skall betalas i ärenden hos statliga myndigheter om bl.a. förprövning, godkännande, tillstånd och registrering. Djurskyddsmyndigheten har meddelat föreskrifter om sådana avgifter. Avgifterna är lika över landet och varierar i storlek beroende på omfattningen av den utredning som en kategori av ärenden bedöms vara förknippad med.

Det har kommit till regeringens kännedom att ärenden om förprövning har blivit mer komplexa med tiden och att tidsåtgången för hand- läggningen därmed har ökat de senaste åren. Vi gör därför den bedöm- ningen att det finns ett behov av en översyn av den nuvarande avgifts- sättningen för statliga myndigheter. Detta gäller i synnerhet för för- prövning av djurstallar m.m., för vilka avgiftsnivån senast fastställdes av Jordbruksverket år 1999. Regeringen avser därför att ge Djurskydds- myndigheten i uppdrag att se över avgiftssättningen för förprövning och godkännande m.m. mot bakgrund av ärendenas komplexitet, kostnads- utvecklingen och med syftet att säkerställa att avgifterna är kongruenta med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004.

10.4Överväganden rörande kontrollen av foder och animaliska biprodukter

10.4.1Årlig kontrollavgift

Regeringens bedömning: En fast årlig avgift bör tas ut från foderföre- tagare och från övriga företagare som befattar sig med animaliska bipro- dukter.

178

Statens jordbruksverk bör utarbeta en schablon för olika verksamheters kontrollbehov. Schablonen bör baseras på bl.a. verksamhetens omfatt- ning och risk. Jordbruksverket bör – för att vägleda kommunerna – publi- cera schablonen i allmänna råd.

En timtaxa, som baseras på principen om full kostnadstäckning, bör beslutas av kommunerna. Jordbruksverket bör genom allmänna råd ge kommunerna vägledning dels om hur kommunernas taxa bör beräknas, dels en lämplig lägsta nivå för timtaxan.

Kommunerna bör fastställa avgiften med utgångspunkt i det av Jordbruksverket uppskattade kontrollbehovet och den beslutade timtaxan.

Jordbruksverket bör, efter regeringens bemyndigande, ges rätt att föreskriva hur statliga kontrollmyndigheters och kontrollorgans avgift skall beräknas.

Kontrollavgifterna bör kunna sättas ned för verksamheter lokaliserade i regioner med särskilda geografiska begränsningar, för verksamheter som bedrivs med traditionella metoder samt, under det första verksamhetsåret, för nystartade verksamheter.

De nya avgifterna bör kunna börja tillämpas från den 1 januari 2007.

Avgiftsutredningens bedömning: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår en starkare statlig styrning av avgif- terna för foderkontrollen i den kommersiella sektorn genom att schablon- tid för kontrollobjekt föreslås läggas fast i föreskrifter samt att en bind- ande lägsta timtaxa läggs fast av regeringen. Vidare föreslår utredningen att foderkontrollen i primärproduktionen bör finansieras genom Jord- bruksverkets förvaltningsanslag vid den kontrollfrekvens som utred- ningen förutser. Utredningen har inte haft i uppgift att lämna förslag på beräkning av avgifter för offentlig kontroll av anläggningar som hanterar animaliska biprodukter.

Remissinstanserna: Det absoluta flertalet av remissinstanserna instämmer i den av utredningen föreslagna grundprincipen med en årlig avgift som bygger på verksamhetens risk. Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att beräkningarna för kostnaden för foderproducenterna är orättvis mot bakgrund av kontrollfrekvensen. Statens jordbruksverk anser att den föreslagna riskmodellen skulle kunna fungera för foderkontrollen men menar att utredaren inte i tillräcklig grad belyst förslagets konse- kvenser och tillämpning på foderområdet. Föreningen foder och spann- mål avstyrker förslaget därför att det endast omfattar industriell foder- tillverkning. Lantbrukarnas Riksförbund stödjer principen om en risk- baserad avgift men motsätter sig en årlig kontrollavgift och menar att avgift endast skall erläggas efter genomförd kontroll. Arvidsjaurs kommun anser att nivån på avgifterna måste möjliggöra att kommunerna får kostnadstäckning för sina utgifter för kontrollen. Sveriges Kommuner och Landsting anser att för det fall det blir aktuellt med ett kommunalt huvudmannaskap för foderkontrollen skall denna finansieras enligt principen om full kostnadstäckning.

Skälen för regeringens bedömning: Den nuvarande foderkontrollen omfattar huvudsakligen den storskaliga kommersiella fodertillverk- ningen. Denna kontroll är i allt väsentligt avgiftsfinansierad och avgifter- nas storlek baseras på företagens produktionsvolym. Det nya EG-regel- verket om offentlig kontroll innebär emellertid att medlemsstaterna skall

Prop. 2005/06:128

179

se till att offentlig kontroll genomförs även i primärproduktionen, dvs. av den foderproduktion som bedrivs hos jordbruksföretagen. I avsnitt 12.8 föreslås därför att den offentliga kontrollen av efterlevnaden av den nya lagen om foder och animaliska biprodukter skall utföras – förutom av Jordbruksverket – även av kommunerna. Kommunerna föreslås även an- svara för kontrollen av hanteringen av animaliska biprodukter på lokal nivå. Detta innebär i praktiken att kontrollen av regelverket på gårdsnivå och kontrollen av regelverket om animaliska biprodukter på lokal nivå kommer att utövas av samma kommunala nämnder som utför kontroll av livsmedel och djurskydd i primärproduktionen och på lokal nivå.

En grundläggande utgångspunkt i ett nytt avgiftssystem för kontrollen av regelverket om foder och animaliska biprodukter är att avgiftens storlek skall svara mot den kostnad som den offentliga kontrollen över företaget medför. För att i möjligaste mån ge kontrollmyndigheten full kostnadstäckning för sitt arbete bör avgiftssystemet till viss del utgå från de lokala förutsättningarna hos respektive kontrollmyndighet. Samtidigt måste beaktas att en fullgod foderkontroll i hela landet är av sådant allmänintresse att en godtagbar kvalitet måste säkerställas. Behovet av en fullgod foderkontroll kan inte tillgodoses utan att kontrollmyndigheterna tillförs tillräckliga resurser. Resursbehovet bör, enligt regeringens mening, säkerställas dels genom att kontrollmyndigheterna åläggs en skyldighet att ta ut en avgift för kontrollen, dels genom att staten i viss utsträckning styr storleken på avgiftsuttaget.

För att åstadkomma en så långt som möjligt rättvis fördelning av kostnadsansvaret är det nödvändigt att uppskatta vilken tid som kontrollen typiskt sett kräver vid olika kategorier av företag eller anläggningar. Vi gör bedömningen att avgifternas storlek bör beräknas genom en schabloniserad riskbedömning av varje kategori företag eller anläggning. Olika typer av verksamhet är förenade med olika stora risker från hälso- och redlighetssynpunkt. En verksamhet med stora risk- moment ställer krav på en mer frekvent kontroll. Företag med högre risk förutses vara mer tidskrävande både med avseende på antalet inspek- tioner per år och vad beträffar den tid som går åt vid varje inspektion. Motsatsvis beräknas en mindre tidsåtgång för företag med lägre risk. Eftersom det finns en koppling mellan kontrollernas reella omfattning och de avgifter som bör som tas ut för att genomföra kontrollerna framstår det som naturligt att den årliga kontrollavgiften bygger på den kontrollfrekvens m.m. som bedöms relevant för en viss foderverksamhet. Det saknas grund för att göra någon annan bedömning än att likartade verksamheter i olika delar av landet har samma riskfaktor. Exempel på riskfaktorer som kan beaktas är graden av spridning som foder från en foderproducent har respektive vilken typ av animaliska biprodukter som hanteras i anläggningen och produkter som tillverkas. Det finns foder- företagare i primärproduktionen som tillverkar och säljer förhållandevis stora mängder primärproducerat foder. Det är därför rimligt att anta att företag som levererar foder till andra livsmedels- och/eller foderföre- tagare i volymer som inte kan anses som små kommer att bli föremål för kontroller i högre grad än vad som för närvarande är fallet.

En modell för fördelning av olika typer av verksamheter i olika risk- klasser bör utarbetas av Jordbruksverket. Genom riskklassificeringen bör Jordbruksverket exemplifiera omfattningen av en normalkontroll vid en

Prop. 2005/06:128

180

viss typ av foderverksamhet. Riskkategoriseringen av verksamheterna Prop. 2005/06:128 bör bygga på ett antal parametrar. Hit hör storleken på verksamheten,

verksamhetens art, vilka råvaror som hanteras, vilka faror och risker som är förknippade med råvarorna, processen och produkten samt spridnings- område och målgrupp.

Den årliga kontrollavgiftens syfte är att genom en schabloniserad beräkning täcka de kostnader som kontrollmyndigheten har för den reguljära kontrollen av ett kontrollobjekt. Myndighetens kostnader för därtill kommande extra kontroller som orsakas av bristande efterlevnad av regelverket skall, såsom framgår av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004, alltid till fullo betalas av kontrollobjektet. Detta innebär t.ex. att sådana kostnader som är hänförliga till ett eller flera inom schablonen beräknade ordinarie kontrollbesök skall täckas av den årliga avgiften, medan kostnader för uppföljningen av eventuella anmärkningar som konstateras vid ett sådan besök faller utanför den årliga avgiften och debiteras företaget särskilt.

Som redan nämnts anser vi att det är angeläget att avgiftssystemet även innebär en skyldighet för såväl en statlig kontrollmyndighet som en kommun att ta ut en avgift för kontrollen. En obligatorisk avgift och likvärdiga kontroller skapar rättvisare konkurrensvillkor mellan företag lokaliserade i angränsande kommuner och kontrollmyndigheten kan inte söka prioritera ner kontrollerna med hänvisning till bristande resurser. Med en säkerställd finansiering garanteras att fullgoda kontroller bedrivs i alla kommuner. En i alla kommuner likvärdig kontroll är viktigt ur konkurrensneutralitetshänseende.

För att vägleda kommunerna i arbetet med att beräkna en rimlig avgift anser vi att de kriterier som bör ingå i beräkningen av timtaxan och en lämplig lägsta timtaxa bör meddelas av Jordbruksverket genom allmänna råd. Genom gemensamma riktlinjer över landet för hur avgiften skall beräknas säkerställs en mer likvärdig tillämpning av systemet med lokalt fastställda timtaxor.

Regeringen anser att samma principer bör tillämpas även när det gäller beräkning av avgiften för kontrollen av anläggningar som hanterar ani- maliska biprodukter.

Vi gör bedömningen att ett avgiftssystem som innebär att kontroll- myndigheten är skyldig att ta ut en avgift och basera denna på principen om full kostnadstäckning ger en tillfredsställande styrning av avgiften utan att göra omotiverade ingrepp i den kommunala självstyrelsen. Med ett sådant system finns det enligt vår uppfattning i detta skede inte något behov av att komplettera skyldigheten att ta ut en avgift med för kom- munen bindande bestämmelser om hur avgiften skall beräknas. Däremot menar vi att kommunerna bör vägledas i sitt arbete med att beräkna av- giften. Det är därför enligt vår mening motiverat att Jordbruksverket ger kommunerna vägledning om beräkning av avgiften genom att i allmänna råd publicera den ovan beskrivna mallen för fördelning av kontrollobjekt i riskklasser.

I fråga om den avgift för kontrollen som kan komma att tas ut av statliga kontrollmyndigheter eller kontrollorgan bör regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, i bindande föreskrifter kunna fastställa avgiftens storlek.

181

I enlighet med vad som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 bör kontrollmyndigheten kunna sätta ner avgiften för verksamheter lokaliserade i regioner med särskilda geogra- fiska begränsningar, verksamheter som bedrivs med traditionella metoder samt, under det första verksamhetsåret, nystartade verksamheter.

För kontroller som föranleds av att ett företag brutit mot regelverket finns, som vi konstaterat tidigare, gemenskapsregler i Europaparla- mentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004. Reglerna innebär att kontrollmyndigheten skall debitera företaget för all tid som merarbetet orsakar. Av bestämmelserna följer att kostnader för sådan kontroll som är resultatet av obefogade klagomål inte skall debiteras företagaren. Där- emot bör kostnader för sådana kontroller som genomförs på begäran av verksamhetsutövaren, om det skulle förekomma, bekostas helt av före- tagaren.

Rent praktiskt innebär det föreslagna systemet att avgiftsberäkningen sker i två steg; först bestäms kontrollmyndighetens specifika avgift per timme, vilken när det gäller kommunerna fastställs av kommunfull- mäktige. Timtaxan får täcka kostnaderna för löner, utrymmen, verktyg, utrustning, utbildning, resor och andra tillhörande kostnader samt kost- nader för provtagning och laboratorieanalyser i enlighet med vad som anges i bilaga VI till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004. Steg två i avgiftsberäkningen är att placera in kontrollobjektet i en riskkategori enligt Jordbruksverkets riskschablon. För varje risk- kategori finns en angiven kontrollfrekvens och normativ tidsåtgång för den aktuella typen av objekt. Vid placeringen av en verksamhet i risk- klasser bör hänsyn också tas till kontrollmyndighetens erfarenheter från tidigare kontroller m.m., dvs. om företaget har en fungerande egen- kontroll och om man har visat upp god redlighet. Har företaget goda rutiner och kontrollmyndigheten goda erfarenheter av företaget bör verksamheten kunna placeras i en lägre riskklass. Även annan typ av granskning av oberoende part kan leda till att verksamheten placeras i en lägre riskklass. Kontrollmyndigheten bör alltså utifrån sin egen kostnad per timme, Jordbruksverkets riskkategorisering med hänsyn tagen till företagets egenkontroll m.m., räkna ut den årliga avgiften för ett enskilt kontrollobjekt.

Vi anser att det föreslagna avgiftssystemet bör kunna tillämpas fr.o.m. den 1 januari 2007. Avgifterna kan inte antas komma att bli så betung- ande att en längre övergångstid behövs.

10.4.2Avgifter för godkännande och registrering

Regeringens bedömning: En avgift bör tas ut för kostnader för prövning i ärenden om godkännande av anläggningar eller för registrering av anläggningar.

Avgiften för prövning av godkännande av en foderanläggning och av anläggningar som handhar animaliska biprodukter bör fastställas av Jordbruksverket som ett schablonbelopp med utgångspunkten att pröv- ningen skall ge full kostnadstäckning.

För de verksamheter som enbart registreras bör avgiften motsvara en timmes arbete enligt den av kontrollmyndigheten fastställda timtaxan.

Prop. 2005/06:128

182

Avgiftsutredningens bedömning: Utredningen har inte gjort någon bedömning i denna del.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt de nuvarande reglerna om avgifter för foderkontroll (SJVFS 2005:33) tas avgifter i ärenden om godkännande av tillverkningsställen och mellanhänder. Avgift tas vidare ut i ärenden om godkännande av vissa anläggningar enligt Europa- parlamentets och rådets förordning (EG) nr 999/2001 av den 22 maj 2001 om fastställande av bestämmelser för förebyggande, kontroll och utrot- ning av vissa typer av transmissibel spongiform encefalopati.

Beräkningen av avgiftens storlek för godkännande av foderanlägg- ningar regleras sedan tidigare av gemenskapsrätten. Enligt rådets beslut av den 14 december 1998 om ett gemenskapssystem för avgifter inom fodersektorn (98/728/EG) skulle medlemsstaterna se till att en avgift togs ut för godkännande av foderanläggningar och mellanhänder i enlighet med direktiv 95/69/EG. I beslutet reglerades också vilka kostnader som skulle beaktas vid fastställandet av avgifter. Beslutet 98/728/EG genom- fördes i nationell rätt av Jordbruksverket med stöd av bemyndiganden i lagen (1985:295) om foder. Rådsbeslutet upphörde att gälla den 1 januari 2006 då Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 började tillämpas.

Genom de nya EG-reglerna om foderhygien i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 183/2005 ställs krav på att samtliga foder- företag som omfattas av EG-förordningen skall vara godkända av eller registrerade hos myndigheterna. Den prövning av en verksamhet som görs av kontrollmyndigheterna i ett ärende om godkännande eller vid en registrering är ett betydelsefullt verktyg för att förebygga framtida pro- blem och för att säkerställa att företaget redan när verksamheten påbörjas uppfyller kraven i foderlagstiftningen. Godkännandeprövningen och registreringsförfarandet är således viktiga led i den offentliga kontrollen.

Kravet på avgiftsuttag för godkännande av foderanläggningar följer numera av den direkt tillämpliga EG-rätten genom att godkännande av sådana anläggningar finns upptaget i den förteckning över verksamheter som – enligt artikel 27 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 – skall vara föremål för avgiftsuttag (se bilaga IV Avsnitt A i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004).

Genom det ovan nämnda rådsbeslutet om avgifter för godkännande av bl.a. foderanläggningar har ett system med finansiering av kostnaderna för godkännandet etablerats. Regeringen anser att detta system bör bestå. Vi anser därför att Jordbruksverket bör få till uppgift att bestämma schabloner för avgiftssättning för godkännandeprövning av foderanlägg- ningar. Schablonavgifterna bör ha principen om full kostnadstäckning som utgångspunkt och bygga vidare på det system som etablerats genom det ovan nämnda rådsbeslutet om avgifter inom fodersektorn.

Enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002 av den 3 oktober 2002 om hälsobestämmelser för animaliska biprodukter som inte är avsedda att användas som livsmedel skall anläggningar som hanterar animaliska biprodukter godkännas av den behöriga myndighe- ten. Exempel på sådana anläggningar är förbrännings- och samförbrän- ningsanläggningar, bearbetningsanläggningar, oleokemiska anläggningar samt biogas- och kompostanläggningar. Jordbruksverket prövar ärendena

Prop. 2005/06:128

183

om godkännande i egenskap av behörig myndighet och avgifterna för Prop. 2005/06:128 detta är fastlagda i myndighetsföreskrifter (SJVFS 2004:46). Vi anser att

samma system för avgiftssättning för godkännandeprövning av anlägg- ningar som hanterar animaliska biprodukter bör tillämpas som vid prövning av godkännande av foderanläggningar. Bakgrunden till detta är bl.a. att vissa anläggningar, t.ex. sådana som tillverkar foder för säll- skapsdjur, i vissa fall skall godkännas såväl i enlighet med Europa- parlamentets och rådets förordning (EG) nr 183/2005 som enligt Europa- parlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002.

Vad avser sådana foderanläggningar som kommer att bli föremål för registrering i enlighet med EG-rätten anser regeringen att en avgift bör tas ut för kostnaderna för denna registrering i likhet med vad som gäller på livsmedelsområdet. Vi gör också bedömningen att detta förfarande kommer att vara av samma karaktär som det för registrering av livsmedelsanläggningar. Ett registreringsarbete bör inte innebära ett alltför omfattande arbete för kontrollmyndigheten. Viss rådgivning kan bli aktuell, liksom administrativ hantering kring själva registrerings- förfarandet. Regeringen anser därför att en avgift motsvarande den lokalt fastställda timtaxan kan motsvara de kostnader som kan antas uppkomma i de fall då endast registrering av foderanläggningen är nödvändig.

10.5

Finansiering av stödjande och rådgivande uppgifter

 

Regeringens bedömning: De centrala och regionala kontrollmyndig-

heternas uppgifter att stödja, leda och samordna den offentliga kontrollen

i landet bör finansieras med skattemedel.

Avgiftsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Såväl de statliga myndigheter som de kommuner

som har yttrat sig i den delen är positiva till förslaget. Några instanser,

däribland Malmö kommun, liksom Sveriges Kommuner och Landsting

instämmer i bedömningen men anser att den ökning av kommunernas

inkomst som blir följden av att 15 procent av kontrollavgiften inte längre

överförs till Livsmedelsverket inte skall balanseras mot en neddragning

av statsbidraget till kommunerna.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt 11 § livsmedelsförord-

ningen är

kommunerna skyldiga att föra över medel motsvarande

15 procent av den årliga tillsynsavgiften till Livsmedelsverket. Avgiften

skall finansiera Livsmedelsverkets samordnande och stödjande funktion

gentemot kommunerna.

 

Vi den tidpunkt då bestämmelserna om avgiftsöverföringen från kom-

 

munerna till Livsmedelsmyndigheten infördes hade kommunerna inte rätt

 

att finansiera andra kostnader än sådana som avsåg provtagning och

 

undersökning av prov med avgiftsmedlen. Det är också den begräns-

 

ningen som har legat till grund för Livsmedelsverkets beräkning av

 

storleken på den årliga kontrollavgift som alla livsmedelsföretagare är

 

skyldiga att betala till respektive kontrollmyndighet. Begränsningen att

 

avgiften bara fick täcka kostnader för provtagning och undersökning av

 

prov avskaffades den 1 juli 2005. I samband med detta höjde Livs-

 

medelsverket den årliga kontrollavgiften så att även kostnader för

184

 

inspektion m.m. skulle täckas av avgiften. Detta har inneburit en högre Prop. 2005/06:128 om än inte full kostnadstäckning för kommunerna.

När avgiftssystemet för den offentliga livsmedelskontrollen helt reformeras och grunden för avgiftsberäkningen ändras finns två tänkbara huvudmodeller för att finansiera de stödjande och rådgivande upp- gifterna. Dels kan det nuvarande systemet bestå med en årlig omföring av medel från kommun till stat. Detta system har den fördelen att det är ett etablerat system som också är förhållandevis lätt att anpassa efter stödbehovet eftersom storleken på omföringsbeloppet skulle kunna fastställas årligen. Den andra modellen för finansieringen är att låta uppgiften finansieras med skattemedel över Livsmedelsverkets förvalt- ningsanslag, en modell som har fördelar bl.a. eftersom den skapar bättre planeringsförutsättningar för Livsmedelsverket och innebär en väsentligt minskad administration.

Vid en samlad bedömning av de för- respektive nackdelar som är förknippade med de olika tänkbara modellerna för finansiering av Livsmedelsverket rådgivande och stödjande verksamhet kommer vi till slutsatsen att en skattefinansierad modell är att föredra. En sådan lösning är tydlig både i förhållande till de Livsmedelsverket som skall ge stöd och mottagarna av råden och stöden, nämligen de lokala kontroll- myndigheterna. Modellen för finansiering av rådgivande och stödjande uppgifter som myndigheterna utför till nytta för de lokala myndigheterna bör gälla generellt för de kontrollområden som behandlas i detta kapitel. För Djurskyddsmyndigheten, Statens jordbruksverk och länsstyrelserna innebär detta ställningstagande inte någon förändring av nuvarande ordning. För Livsmedelsverkets del innebär ställningstagandet att upp- gifter som i dag är avgiftsfinansierade fortsättningsvis skall vara skatte- finansierade.

Vi gör bedömningen att den nuvarande intäkten för Livsmedelsverket från omföringen av medel från kommunerna till Livsmedelsverket utgör en rimlig ambitionsnivå för den stödjande och vägledande verksamheten. Den kostnad på cirka 17 miljoner kronor som härmed överförs från kommunerna till staten skall regleras genom en minskning av statsbidragen till kommunerna med motsvarande belopp. Motivet för denna lösning är att den årliga kontrollavgiften inte kommer att sänkas motsvarande det nuvarande omföringsbeloppet av avgiftsintäkterna från kommun till stat i och med förändringen. Med nämnda justering innebär avskaffandet av 15 procent överföringen till Livsmedelsverket således ett nollsummespel för kommunernas del.

11 En ny livsmedelslag

11.1En ny lag om livsmedel som bl.a. kompletterar EG-bestämmelser

Regeringens förslag: Den nuvarande livsmedelslagen ersätts av en ny lag om livsmedel. Lagen skall innehålla materiella bestämmelser och bemyndiganden samt komplettera de EG-bestämmelser som har samma

syfte som lagen och som faller inom lagens tillämpningsområde.

185

Regeringen skall i Svensk författningssamling tillkännage vilka grund- förordningar som avses.

I fråga om EG-bestämmelser som faller inom flera lagars tillämp- ningsområde skall regeringen i Svensk författningssamling tillkännage vilka EG-bestämmelser som kompletteras av livsmedelslagen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall ges rätt att meddela de föreskrifter eller i det enskilda fallet fatta de beslut som behövs som komplettering av EG-bestämmelserna.

Promemorians förslag: Överensstämmer i princip med regeringens. I promemorian föreslås dock att regeringen i fråga om EG-förordningar som faller inom flera lagars tillämpningsområde i verkställighetsföre- skrifter skall kunna precisera vilka bestämmelser i förordningen som kompletteras av en specifik lag.

Remissinstanserna: Det fåtal remissinstanser som har yttrat sig i denna del ställer sig positiva till förslaget. Vissa lagtekniska synpunkter har framförts av Länsrätten i Stockholms län.

Skälen för regeringens förslag: Den nuvarande livsmedelslagen (1971:511) tillkom 1971. Den har under årens lopp ändrats ett flertal gånger. Ändringarna har bl.a. inneburit att ett antal av lagens ursprung- liga bestämmelser har upphävts.

Lagen innehåller bl.a. grundläggande regler om hur livsmedel skall vara beskaffade och hur de skall hanteras. Regler om detta finns numera också i ett antal förordningar beslutade av EU, bl.a. i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 av den 29 april 2004 om livsmedelshygien och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung. I två andra EG-förordningar, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 av den 29 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda bestäm- melser för genomförandet av offentlig kontroll av produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel, finns detaljerade regler om kontroll som i vissa delar kommer att ersätta livsmedelslagens bestämmelser om tillsyn. Detta innebär att livsmedels- lagen måste anpassas – både innehållsmässigt och lagtekniskt – till EG:s lagstiftning på området. Samtidigt finns ett behov av att modernisera lagen. Vi gör – i likhet med vad som sägs i promemorian – den be- dömningen att de ändringar som måste göras i lagen, framför allt med anledning av EU:s nya lagstiftning på området, är så omfattande att livs- medelslagen bör ersättas med en ny livsmedelslag.

Trots att livsmedelsområdet i allt större utsträckning regleras genom EG-förordningar kommer det även i framtiden att finnas ett visst utrymme för rent nationella föreskrifter om livsmedel. De EG-regler som ges i direktiv måste vidare genomföras på nationell nivå. Därutöver

Prop. 2005/06:128

186

behövs vissa bestämmelser som kompletterar materiella bestämmelser - såväl nationella som EG-rättsliga. Det förutsätts t.ex. att medlems- staterna, eller för ändamålet utpekade myndigheter, kontrollerar att bestämmelserna i EG-förordningarna följs. Vidare har medlemsstaterna att se till att överträdelser av förordningarnas bestämmelser straffbeläggs eller sanktioneras på annat sätt. Som utvecklats närmare i avsnitt 8.3 bör den nya lagen därför – i likhet med den nu gällande lagen – innehålla en bestämmelse om att lagen kompletterar bestämmelser i EG-förordningar som faller inom tillämpningsområdet för lagen och att regeringen i Svensk författningssamling skall ge till känna vilka EG-förordningar som avses. Vi instämmer i Lagrådets bedömning att tillkännagivandeför- farandet bör användas även för att ange vilka bestämmelser i en EG- förordning som täcker flera lagars tillämpningsområde som skall kom- pletteras av livsmedelslagen. En bestämmelse om detta bör därför föras in i lagen.

Vi delar vidare den bedömning som görs i promemorian att det – också det i likhet med vad som gäller i dag – bör införas ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela sådana föreskrifter som behövs som komplettering till EG-förord- ningarna (se även avsnitt 8.4). Bemyndigandet bör också innefatta en rätt att meddela beslut i enskilda fall.

Det är i dag inte helt klart vilket beslutsutrymme regeringen eller efter regeringens bemyndigande Livsmedelsverket har inom ramen för det s.k. kompletteringsbemyndigande som finns i den nuvarande lagen. Inom områden som regleras av EG-rätten kan nationella regler utfärdas på skilda grunder. I vissa EG-förordningar förutsätts att medlemsstaterna utfärdar nationella bestämmelser antingen för att precisera en bestäm- melse eller för att verkställa den. Det förekommer också att medlems- staterna åläggs en skyldighet att reglera vissa materiella frågor nationellt. Ett exempel på det senare är försäljning av mindre mängder primär- produkter som faller utanför tillämpningsområdet för Europaparla- mentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 och som enligt förordningarna skall regleras på nationell nivå. EG-förordningarna kan även innehålla regler som uttryckligen ger medlemsstaterna befogenhet att meddela nationella undantagsbestämmelser eller särskilda regler för ett visst område som inte omfattas av EG-regleringen. Det gemensamma för de sistnämnda två fallen är att EG-reglerna i sig inte förutsätter att det utfärdas några nationella bestämmelser utan det är upp till medlemsstaten att bestämma om sådana regler skall finnas. Principiellt sett skiljer sig dessa fall inte från de situationer då frågan är helt oreglerad i sekundär- rätten. I båda fallen ligger hela beslutsutrymmet i den aktuella frågan hos medlemsstaten. Bemyndigandet att utfärda föreskrifter som behövs som komplettering till EG-förordningarna bör enligt vår uppfattning inte innefatta sådana fall då Sverige har ett skönsmässigt utrymme att bedöma om särskilda bestämmelser skall finnas. Däremot bör de generella bemyndigandena som ges i lagen att utfärda föreskrifter täcka även dessa fall, under förutsättning att övriga förutsättningar för utnyttjandet av bemyndigandet är uppfyllda.

Prop. 2005/06:128

187

11.2Lagens syfte och tillämpningsområde

11.2.1Livsmedelskedjan

Regeringens förslag: Den nya lagen skall syfta till att säkerställa en hög skyddsnivå för människors hälsa och för konsumenternas intressen när det gäller livsmedel. Den skall gälla alla stadier av produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan för livsmedel. Med livsmedel av- ses livsmedel i den betydelse begreppet har enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002. Därutöver skall lagen tillämpas på dricksvatten från det stadium då det bereds i vattenverket tills det når den punkt där värdena skall iakttas enligt rådets direktiv 98/83/EG.

Promemorians förslag: Överensstämmer i materiellt hänseende i huvudsak med regeringens. Lagens tillämpningsområde uttrycktes dock lagtekniskt på ett delvis annorlunda sätt i promemorian.

Remissinstanserna: Det stora flertalet av remissinstanserna tillstyrker promemorians förslag eller lämnar det utan erinran. Några remiss- instanser efterlyser dock ett förtydligande av lagens tillämpningsområde. Smittskyddsinstitutet menar att det är olyckligt att det inte är klart framgår vad som inryms i begreppet livsmedel. Eftersom lagen omfattar alla stadier av produktion skulle detta kunna tolkas så att även odling av t.ex. sallad ingår. Göteborgs kommun anser att det är positivt att primärproduktion ingår i lagens tillämpningsområde, men menar att det finns ett behov av att tydliggöra lagstiftningen och ansvarsfördelningen. Livsmedelsverket framhåller att lagens bestämmelser inte förefaller kunna tillämpas beträffande växande gröda. Flera remissinstanser, däribland Smittskyddsinstitutet är positiva till att den svenska lag- stiftningen även i framtiden omfattar hela distributionskedjan av vatten. Djurskyddsmyndigheten betonar vikten av att en och samma myndighet, Djurskyddsmyndigheten, har det samlade ansvaret för djurskydds- kontrollen och menar att förhållandet mellan besiktningsveterinärernas, Djurskyddsmyndighetens och kommunernas ansvar vad avser djur- skyddskontrollerna på slakterierna bör klargöras. Vidare menar myndigheten att veterinärerna skulle ges ett tydligare stöd i sin yrkesutövning om de förordnas av Djurskyddsmyndigheten för att utföra djurskyddskontrollen på slakterierna.

Skälen för regeringens förslag

Begreppet livsmedel

Den nuvarande livsmedelslagen gäller hantering av livsmedel. Livsmedel definieras i 1 § 1 livsmedelslagen (1971:511) såsom matvara, dryckes- vara, njutningsmedel eller annan vara som är avsedd att förtäras av människor med undantag av vara på vilken läkemedelslagen är tillämp- lig. Av definitionen följer att lagen omfattar allt som på ett eller annat sätt passerar människans mun. Begreppet livsmedel innefattar därmed även sådana produkter som i dagligt tal inte brukar betecknas som livsmedel, exempelvis kryddor, drickvatten, vin, sprit, maltdrycker, snus och tuggtobak. Som livsmedel räknas även hälsokostpreparat och

Prop. 2005/06:128

188

liknande produkter, exempelvis kosttillskott, som är avsedda att intas via munnen och som inte omfattas av läkemedelslagen. Något förenklat innebär detta att en produkt blir att betrakta som läkemedel bl.a. om den marknadsförs med egenskaper som sägs förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom.

Råvaror faller generellt sett utanför lagens tillämpningsområde. Lagstiftningen innehåller inga bestämmelser om vid vilken tidpunkt en råvara blir livsmedel. I förarbetena har gjorts vissa uttalanden som kan tjäna som vägledning i den praktiska tillämpningen (se prop. 1971:61 s. 182 f.). Enligt dessa bör en råvara bedömas som livsmedel på ett så tidigt stadium i beredningsproceduren som krävs från livsmedels- hygienisk synpunkt. Sålunda anses t.ex. spannmål som livsmedel när det kommer till kvarnanläggningen och där bedöms vara kvarngillt. Kött betraktas som livsmedel då det levande djuret kommer till slakteriet och där besiktigas av veterinär. Mjölk anses enligt nuvarande praxis vara livsmedel då den kommer in i tankbilen. Fisk som rensas och bearbetas ute till havs i anslutning till fångsten anses som livsmedel redan på detta stadium. I sådana fall då varor överlämnas från producent direkt till konsument, t.ex. vegetabilier eller bär, är avsikten vanligtvis att varorna skall användas för förtäring, varför de betraktas som livsmedel redan från tidpunkten för överlämnandet.

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 definition av begreppet livsmedel finns i artikel 2. Enligt denna avses med livsmedel alla ämnen eller produkter oberoende av om de är bearbetade, delvis bearbetade eller obearbetade, som är avsedda att eller rimligen kan förväntas att förtäras av människor. Livsmedel inbegriper drycker, tuggummi och alla ämnen, inklusive vatten, som avsiktligt tillförts livs- medlet under dess framställning, beredning eller behandling. Livsmedel inbegriper även vatten fr.o.m. den punkt där värdena skall iakttas enligt artikel 6 i rådets direktiv 98/83/EG av den 3 november 1998 om kvali- teten på dricksvatten, dvs. vanligtvis från det att det tappas från kranar som normalt används för dricksvatten.

Vidare sägs att livsmedel inte inbegriper foder, levande djur, utom om de har behandlats för att släppas ut på marknaden som livsmedel, växter före skörd, läkemedel i den mening som avses i rådets direktiv 65/65/EEG och 92/73/EEG, kosmetika i den mening som avses i rådets direktiv 76/768/EEG, tobak och tobaksprodukter i den mening som avses i rådets direktiv 89/662, narkotika eller psykotropa ämnen i den mening som avses i Förenta nationernas allmänna narkotikakonvention från år 1961 och i Förenta nationernas konvention från år 1971 om psykotropa ämnen samt restsubstanser och främmande ämnen.

Av det som nu redovisats framgår att definitionerna av begreppet livsmedel i livsmedelslagen och i Europaparlamentets och rådets förord- ning (EG) nr 178/2002 i stort har samma innebörd. De skiljer sig dock åt i ett antal viktiga hänseenden. En skillnad är att en vara generellt sett kan komma att betraktas som ett livsmedel i ett tidigare skede i produktions- kedjan enligt EG:s definition än vad som är fallet enligt livsmedelslagen. Vegetabilier kan t.ex. anses som livsmedel så snart de har skördats, om de är avsedda för konsumtion av människa. Endast växande gröda exkluderas uttryckligt från livsmedelsbegreppet. När det gäller levande djur är förhållandet dock det motsatta. Till skillnad från vad som gäller

Prop. 2005/06:128

189

enligt livsmedelslagen betraktas ett djur enligt EG:s livsmedelsbegrepp normalt sett inte som livsmedel förrän det har slaktats. Undantag är dock djur som i normalfallet äts levande, t.ex. ostron. Definitionen innebär att det inte är möjligt att klart fastställa vid vilken tidpunkt en råvara övergår till att bli ett livsmedel. Avgörande för den bedömningen är, i likhet med vad som gäller enligt livsmedelslagen, om varan är avsedd att förtäras eller – vilket är nytt i förhållande till livsmedelslagens definition – om den rimligen kan förväntas att förtäras av människor. Andra väsentliga skillnader mellan de båda definitionerna är att vatten som bereds och hanteras i vattenverken och snus och tuggtobak faller utanför EG-rättens definition. Vi återkommer till dessa båda frågor sist i detta i avsnitt respektive i avsnitt 11.2.2.

När det gäller gränsdragningen mellan livsmedel och läkemedel finns i artikel 2 en hänvisning till läkemedelsdefinitionen i rådets direktiv 65/65/EEG och 92/73/EEG. De direktiven har numera upphävts och ersatts bl.a. av rådets direktiv 2001/83/EG. Enligt det direktivet skall hänvisningar till de upphävda direktiven i EG-rättsakter tolkas som hänvisningar till direktiv 2001/83/EG. Av en jämförelsetabell i bilaga 3 till direktivet framgår att läkemedelsdefinitionen i artikel 1.2 i direktiv 65/65/EEG skall ersättas av den definition som ges i direktiv 2001/83/EG. Regeringen har i en proposition till riksdagen den 12 januari 2006 (prop. 2005/06:70) lämnat lagförslag som syftar till att genomföra bl.a. ovan nämnda direktiv. I propositionen uttalas bl.a. att avsikten är att införandet av den nya definitionen inte skall medföra några egentliga förskjutningar i praxis när det gäller vilka kategorier av produkter som är att hänföra till läkemedel respektive livsmedel.

Bestämmelserna i EG-förordningen inklusive livsmedelsdefinitionen gäller direkt i Sverige såsom svensk lag. Detta innebär att Sverige inte kan ha en egen definition av begreppet livsmedel som avviker från EG- rättens eller i svensk författning tolka eller genomföra EG-definitionen. När begreppet livsmedel används i den nya livsmedelslagen har detta i stället samma betydelse som i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002. Det är således inte möjligt att – vilket efterfrågats av några remissinstanser – tydliggöra vad som innefattas i begreppet livs- medel. Det får i stället ankomma på rättstillämpningen att avgöra närmare när en vara är att betrakta som ett livsmedel i EG-rättslig mening.

Alla stadier av produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan

I promemorian har föreslagits att lagen skall gälla livsmedel i alla stadier i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan samt djur som lämnas till slakt. Det stora flertalet av remissinstanserna har tillstyrkt förslaget. Ett par remissinstanser har dock ansett att tillämpningsområdet i vissa avseenden är oklart. Enligt Smittskyddsinstitutet skulle det sätt på vilket tillämpningsområdet uttrycks i lagen kunna uppfattas så att det inbegriper växter före skörd medan Livsmedelsverket å sin sida framhållit att växter före skörd förefaller falla utanför lagens tillämpning.

Den nya EG-regelverket om livsmedel präglas i hög utsträckning av en helhetssyn på livsmedelskedjan (från jord till bord). Detta har sin grund i en ökad insikt om att det finns ett tydligt samband mellan det sätt på

Prop. 2005/06:128

190

vilket jordbruket och djurhållningen bedrivs och kvaliteten och säker- heten hos de livsmedel som blir resultatet. Varje länk av livsmedels- kedjan är av betydelse för slutprodukten och måste därmed omfattas av regler som säkerställer en hygienisk och ansvarsfull hantering. Den grundinställningen kommer bl.a. till uttryck i att kraven i de centrala EG- förordningarna uttryckligen gäller ”alla stadier i produktions-, bearbet- nings- och distributionskedjan”. Begreppet definieras i artikel 3.16 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002, såvitt nu är aktuellt, som alla stadier, inbegripet import, fr.o.m. primärproduktion av ett livsmedel t.o.m. dess lagring, transport, försäljning eller tillhanda- hållande till slutkonsumenten. Primärproduktion definieras i sin tur som produktion, uppfödning eller odling av primärprodukter inklusive skörd, mjölkning och produktion av livsmedelsproducerande djur före slakt. Begreppet inbegriper även jakt, fiske och insamling av vilda produkter. Flera av EG:s förordningar inom området, däribland Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 852/2004 och (EG) nr 853/2004, innehåller sålunda – förutom de krav som gäller själva livsmedlet – bestämmelser om vilka krav och villkor som skall uppfyllas i olika stadier i livsmedelskedjan. Många bestämmelser tar sikte på hantering i primärproduktionen och träffar därigenom bl.a. livsmedelsföretag med uppfödning av livsmedelsproducerande djur, odling av vegetabiliska livs- medel, verksamheter med jakt, bär- och svampplockning samt fiske och fiskodling. Bestämmelserna i EG-förordningarna innebär att livsme- delsföretagen är skyldiga att uppfylla bl.a. vissa hygienkrav beträffande lokalers utformning och utrustning m.m. och om personals hälsa och utbildning. Vidare ställs t.ex. krav på att hanteringen av djur, primär- produkter och livsmedel är sådan att kontaminering förhindras.

Även om de EG-bestämmelser som riktar sig till enskilda företag gäller direkt i Sverige och alltså inte behöver eller ens får genomföras i nationell lagstiftning, finns det ett behov av att i svensk lag föreskriva bl.a. vilka myndigheter som skall utöva kontroll över efterlevnaden av bestämmelserna och vilka sanktioner som skall följa på överträdelser av reglerna. Det är därför angeläget att den nya livsmedelslagen ges ett tillämpningsområde som stämmer överens med de huvudsakliga EG- förordningarna inom livsmedelsområdet. Detta innebär att livsmedels- lagen – i likhet med EG-regelverket – inte bör begränsas till att gälla livsmedel som sådana utan den bör omfatta även hantering m.m. i primärproducentledet av råvaror som är avsedda att bli livsmedel och uppfödning av livsmedelsproducerande djur. Som påtalats av en del remissinstanser är det förslag som remitterats inte tillräckligt tydligt när det gäller vilka varor eller handlingar som faller inom lagens tillämp- ningsområde. Vi anser mot bakgrund bl.a. av vad som framförts i remissvaren att den nya livsmedelslagens tillämpningsområde – i likhet med de huvudsakliga rättsakterna inom livsmedelsområdet – bör ut- tryckas så att lagen gäller alla stadier i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan för livsmedel. En konsekvens av den formuleringen är att det saknas behov av att – som föreslagits i promemorians – särskilt föreskriva att lagen skall tillämpas på djur som lämnas till slakt.

Det bör framhållas att den nya lagen i huvudsak innehåller bemyn- diganden, som i sig är begränsade till att gälla livsmedel, samt bestäm- melser om straff, avgifter och kontrollmyndigheter m.m. I lagen finns

Prop. 2005/06:128

191

endast en materiell bestämmelse, 10 §, som föreskriver i vilka fall det är förbjudet att släppa ut ett livsmedel på marknaden. Den omständigheten att lagen till sin bokstav omfattar exempelvis växter före skörd innebär därför inte att hela den materiella livsmedelslagstiftningen blir tillämplig på växande gröda och andra primärprodukter eller på levande djur. Dock leder den nu föreslagna formuleringen av lagens tillämpningsområde till att lagens bestämmelser i vissa avseenden kan få en alltför vid tillämp- ning. Detta gäller framför allt straff- och kontrollbestämmelserna som föreslås komplettera de EG-förordningar som faller inom lagens tillämp- ningsområde. För att inte överträdelser av bestämmelser i sådana EG- förordningar som innehåller bestämmelser om primärproduktion men som inte primärt syftar till att erhålla säkra livsmedel eller stärka konsumentintresset skall straffbeläggas enligt livsmedelslagen finns det behov av att i viss utsträckning snäva in den nya lagens tillämpnings- området. Detta bör enligt vår uppfattning ske genom att det i lagen införs en ändamålsbestämmelse enligt den modell som allmänt tillämpas i EG- rättsakterna och som också finns i viss svensk lagstiftning, t.ex. miljö- balken. Genom att bestämmelsen formuleras på motsvarande sätt som ändamålsbestämmelsen i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) 178/2002 kommer tillämpningsområdet för den nya livsmedelslagen och för de delar i EG-förordningen som avser livsmedel att sammanfalla fullt ut.

Vi återkommer till lagens tillämpning på primärproduktionen i avsnitt 11.11. där vi behandlar frågan om vilka myndigheter som bör ha ansvaret för den offentliga kontrollen i det ledet.

Djur som lämnas till slakt

Som vi konstaterat i det föregående innefattas djur som lämnas till slakt i den föreslagna lagens tillämpningsområde. Detta följer av att defini- tionen på primärproduktion i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) 178/2002 inbegriper produktion av livsmedelsproducerande djur före slakt. Även den nuvarande livsmedelslagens bestämmelser omfattar sådana djur. Enligt lagen utgör slakt av djur en form av hantering av livsmedel. Detta leder till att djur när de kommer till slakterier lag- tekniskt sett betraktas som livsmedel och kan underkastas veterinär- besiktning inom ramen för livsmedelskontrollen. Livsmedelskontrollen, som utförs av Livsmedelsverkets besiktningsveterinärsorganisation, omfattar således i dag såväl besiktning av de levande djuren som av köttet efter slakt. Utöver köttkontrollen övervakar besiktningsvete- rinärerna att övriga tillämpliga livsmedelsföreskrifter rörande lokaler, hygienförhållanden m.m. efterlevs i slakterierna. I förarbetena till den nuvarande livsmedelslagen (prop. 1988/89:68 s. 23) uttalades att besikt- ningen av djuren på slakterierna är av mycket stor betydelse både ur livsmedelshygiensynpunkt och ur djurskyddssynpunkt.

Utöver den kontroll av djurskyddet som görs inom ramen för köttbesiktningen har besiktningsveterinärerna tilldelats vissa uttryckliga uppgifter inom djurskyddsområdet. Enligt 32 a § djurskyddsförordningen har besiktningsveterinärerna sålunda befogenhet att förbjuda slakt eller besluta om omedelbar avlivning av djur eller vidta andra åtgärder som behövs från djurskyddssynpunkt.

Prop. 2005/06:128

192

I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004, vilken innehåller detaljerade bestämmelser om kontroll av produkter av animaliskt ursprung, ställs betydligt större krav på veterinärkontroll av djurskyddet på slakterierna än vad som gäller enligt dagens regler. Bland annat föreskrivs att veterinärerna skall verifiera att tillämpliga gemen- skapsbestämmelser och nationella bestämmelser om djurskydd har följts, däribland bestämmelser om skydd av djur vid tidpunkten för slakt och under transport. Några remissinstanser, däribland Djurskyddsmyndig- heten, har bl.a. med anledning av de nya EG-reglerna efterlyst ett förtydligande av ansvarsfördelningen mellan besiktningsveterinärerna, Djurskyddsmyndigheterna och kommunerna i fråga om den djurskydds- kontroll som skall bedrivas på slakterierna.

Djurskyddsmyndigheten är central tillsynsmyndighet för djurskyddet enligt djurskyddslagen. Det är enligt vår uppfattning av stor vikt att Djurskyddsmyndigheten har ett odelat huvudansvar för frågor som rör djurskyddet. Samordningsansvaret för besiktningsveterinärernas utökade kontroll av djurskyddet på slakterierna bör alltså ligga hos Djurskydds- myndigheten i enlighet med de allmänna bestämmelserna i djurskydds- lagen. I Djurskyddsmyndighetens samordningsuppgifter ingår att med råd vägleda och – i den utsträckning det är tillåtet enligt EG-rätten och i övrigt motiverat – med bindande föreskrifter styra besiktningsveteri- närernas operativa kontroll. Däri ingår också att ge kompletterande föreskrifter om den djurskyddskontroll som skall utföras enligt EG:s förordning (EG) nr 854/2002.

Besiktningsveterinärerna utför redan i dag kontroll på slakterierna såväl med stöd av livsmedelslagens regler som med stöd av djurskydds- lagstiftningen. Till följd av det nya EG-regelverket kommer arbetet med rena djurskyddsuppgifter att utgöra en allt större del av besiktnings- veterinärernas arbete. Det är oundvikligt att den i viss mån överlappande reglering som följer av att levandedjursbesiktningen omfattas både av livsmedelslagstiftningen och djurskyddslagstiftningen kan skapa vissa tillämpningsproblem. Dessa skall enligt vår mening dock inte överdrivas. I huvudsak bör sådana svårigheter kunna lösas genom att Livsmedels- verket i egenskap av huvudman för besiktningsveterinärerna och Djur- skyddsmyndigheten gemensamt tar fram en instruktion för veterinärernas djurskyddskontroll. Djurskyddsmyndigheten bör därutöver i egenskap av central djurskyddsmyndighet svara för besiktningsveterinärernas hand- ledning, rådgivning och utbildning.

Kommunernas ansvar för djurskyddet inskränks inte på grund av den tillsyn som bedrivs av besiktningsveterinärerna. Kommunerna har alltså enligt huvudregeln i djurskyddslagen den omedelbara tillsynen över djurskyddet på slakterierna. Detta innebär bl.a. att besiktningsveteri- närerna rapporterar vad som framkommer vid kontrollen till kom- munerna, vilka – precis som i dag – har att fatta alla beslut som inte omfattas av bestämmelsen i nuvarande 32 a § djurskyddsförordningen.

Vatten

Enligt definitionen av livsmedel i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 inkluderas dricksvatten först från det led i distributionskedjan då det tappas från kranar som normalt används för

Prop. 2005/06:128

193

dricksvatten. Vatten i tidigare led exkluderas uttryckligen från livsme- delsbegreppet. Motivet till den avgränsningen är enligt beaktandesats 6 i förordningen att kvaliteten på dricksvatten i tidigare led redan kontrolleras genom rådets direktiv 80/778/EEG och 98/83/EG. Mot den bakgrunden gör vi bedömningen att hanteringen på vattenverket inte inbegrips i begreppet ”alla stadier i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan”. I den utsträckning hanteringen av vatten i tidigare led bör omfattas av livsmedelslagen bör detta således föreskrivas särskilt.

För att upprätthålla en fortsatt god vattenkvalitet är det enligt vår mening viktigt att tillse att vattenhanteringen står under en effektiv kontroll så tidigt som möjligt i distributionskedjan. Det mest ändamåls- enliga sättet att säkerställa detta är att livsmedelslagstiftningen även i fortsättningen, i tillämpliga delar, omfattar dricksvatten också i tidigare led. Det bör liksom i dag ankomma på en och samma myndighet att kontrollera vattenkvaliteten i hela kedjan. På grund härav anser vi att den nya lagen uttryckligen bör omfatta vatten som bereds i vattenverken.

11.2.2Snus och tuggtobak

Regeringens förslag: Lagen skall tillämpas på snus och tuggtobak.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Praktiskt taget samtliga remissinstanser tillstyrker

förslaget eller lämnar det utan erinran. Tyresö kommun ifrågasätter emel- lertid att snus och tuggtobak omfattas av lagen då de mikrobiologiska riskerna med snustillverkning enligt kommunen inte är likvärdiga med de risker som uppkommer vid livsmedelsberedning.

Skälen för regeringens förslag: I dag ingår snus och tuggtobak i livsmedelslagens livsmedelsbegrepp. Detta innebär att livsmedelslagens bestämmelser generellt sett gäller snus och tuggtobak. För snus och tuggtobak gäller även tobakslagen (1993:581). I tobakslagen finns bl.a. bestämmelser om varningstexter och produktkontroll. Sistnämnda bestämmelser innefattar bl.a. gränsvärden för skadliga ämnen som tobaksvara får innehålla eller ge upphov till och om mätning och övervakning av sådana gränsvärden. Statens folkhälsoinstitut har den centrala tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna.

Tobaksvaror exkluderas uttryckligen från den nya livsmedelsdefini- tionen. Om den nya lagen skall omfatta snus och tuggtobak måste detta därför – såsom föreslagits i promemorian – regleras särskilt. Remiss- instanserna är i allmänhet positiva till att den nya lagen omfattar snus och tuggtobak. Endast en kommun har ifrågasatt promemorians över- väganden. Vi delar promemorians bedömning att åtskilliga moment i produktionen av snus eller tuggtobak medför risker som kan jämföras med dem som finns vid livsmedelsberedning. Detta gäller främst mikrobiologiska risker genom kontaminering. Till detta kommer att det varken från konsumentupplysningssynpunkt eller i övrigt finns skäl att ställa lägre krav på innehållsmärkning av snus och tuggtobak än på andra produkter som omfattas av den nuvarande livsmedelslagstiftningen. Det skall också vägas in att för de delar av snusproduktionen som gäller tillverkningshygien, användningen av aromämnen eller tillsatser m.m.

Prop. 2005/06:128

194

finns det i viss utsträckning en upparbetad kompetens hos vissa av tillsynsmyndigheterna. Vi anser därför att starka skäl talar för att snus och tuggtobak även fortsättningsvis bör omfattas av livsmedelslagens bestämmelser. Lagtekniskt anser vi att detta lämpligen bör lösas så att lagens bestämmelser generellt görs tillämpliga på produkterna. Med stöd av de bemyndiganden som lagen föreslås innehålla och som beskrivs närmare i avsnitt 11.5 kan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om bl.a. hantering, hygien och gränsvärden för främmande ämnen. Överträdelser av dessa före- skrifter innebär att produkterna inte får säljas i enlighet med den föreslagna bestämmelsen om förbud mot utsläppande på marknaden, se avsnitt 11.10.

Den operativa kontrollen över snusproduktionen kan kräva viss specialisering och expertkunskap hos inspektörerna. Detta bör dock kunna lösas genom kommunal samverkan. Det bör vidare kunna aktuali- seras att branschen med stöd av Livsmedelsverket och berörda kontroll- myndigheter utarbetar riktlinjer, vilka kan tjäna som underlag för risk- bedömning av verksamheten.

11.2.3Undantag för hantering i enskilt hushåll m.m.

Regeringens förslag: Primärproduktion för användning inom privat- hushåll och enskildas handhavande av livsmedel för konsumtion inom privathushåll skall undantas från lagens tillämpningsområde.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall ges rätt att föreskriva att lagen skall tillämpas på enskildas beredning m.m. av dricksvatten i privathushåll.

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regering- ens. Promemorians förslag undantar dock inte primärproduktion för användning inom privathushåll från tillämpningsområdet.

Remissinstanserna: Det stora flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig i den delen tillstyrker promemorians förslag. Smittskydds- institutet ser mycket positivt på att livsmedelslagen även kommer att omfatta livsmedel som bereds i hemmet för att släppas ut på marknaden eftersom matförgiftningar då lättare kan undvikas. Kalmar kommun och Miljöförbundet Väst genom Olofströms kommun, efterlyser ett klar- görande av vad som skall betecknas som privathushåll och av hur riskerna skall bedömas.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 3 § livsmedelslagen gäller livsmedelslagstiftningen inte hantering av livsmedel i enskilt hushåll. Enligt förarbetena (prop. 1971:61 s. 222) bör till enskilt hushåll även hänföras en helt sluten krets eller annat helt privat konsumtions- förhållande. I Livsmedelsverkets föreskrifter (SLVFS 1996:5) om hantering av livsmedel ges exempel på verksamheter som jämställs med enskilt hushåll. Sålunda anses beredning och servering av måltider som en enskild person eller ideell förening eller liknande sammanslutning anordnar i egen regi för en sluten krets som en sådan verksamhet. Vidare betraktas matlagning i boendekollektiv och liknande självhushåll på samma sätt. Matlagning i gruppboende på behandlingshem och liknande

Prop. 2005/06:128

195

inrättningar, där personal och vårdtagare under familjeliknande former hjälps åt att laga mat faller under samma kategori, om högst 10 personer deltar i måltiderna och dessa inte serveras till allmänheten. Slutligen omfattas beredning och servering av måltider i anslutning till rums- uthyrning i hemmiljö, så kallad bed and breakfastverksamhet, om verksamheten inte har en sådan omfattning att den är tillståndspliktig.

I andra och tredje stycket i 3 § livsmedelslagen föreskrivs vissa undantag från principen att lagen inte gäller i enskilda hushåll. Sålunda får lagens bestämmelser göras tillämpliga helt eller delvis i fråga om vatten som är avsett att drickas eller att användas vid hantering av livsmedel och i fråga om kött från kronhjort och dovhjort som hållits i hägn.

De centrala EG-förordningarna på livsmedelsområdet omfattar i likhet med livsmedelslagen inte hantering m.m. av livsmedel i enskilda hem. Eftersom EG-förordningarna omfattar även verksamhet i primärprodu- centledet undantas i förordningarna därutöver sådan primärproduktion som är avsedd för privat konsumtion. I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 uttrycks detta så att förordningen inte skall tillämpas på primärproduktion för användning inom privathushåll eller för enskildas beredning, hantering eller lagring av livsmedel för konsumtion inom privathushåll (artikel 1.2 a och b). Enligt Europaparla- mentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 undantas från tillämp- ningsområdet primärproduktion för privat enskilt bruk och enskildas beredning, hantering eller lagring av livsmedel för privat enskild kon- sumtion (artikel 1.3).

Det är enligt vår mening angeläget att den nya livsmedelslagens tillämpningsområde så långt som möjligt sammanfaller med de centrala EG-förordningarnas. Lagen bör därför – i likhet med den nu gällande – inte gälla beredning m.m. av livsmedel i enskilda hem, eller primär- produktion för privat konsumtion. För att undvika tillämpningssvårig- heter och för att minimera risken att frågor regleras på olika sätt i EG- rätten och i svensk lag bör samma terminologi så långt som möjligt används i den nya lagen som i EG-rätten. Undantaget för primärpro- duktion och beredning av livsmedel i hemmen för enskildas konsumtion uttrycks som nämnts i det föregående på lite olika sätt i EG-förord- ningarna. Vi anser att det sätt på vilket undantaget uttrycks i Europa- parlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 är att föredra, dels på grund av att förordningen är av ett senare datum än Europa- parlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002, dels på grund av att den språkliga formuleringen stämmer bättre överens med svenskt språkbruk. Undantaget bör således formuleras så att lagen inte tillämpas på primärproduktion för användning inom privathushåll eller enskildas handhavande av livsmedel för konsumtion inom privathushåll. Som vi återkommer till i avsnitt 11.3 bör ordet ”hantering” inte användas i den nya lagen eftersom ordet, när det används i de EG-förordningar som kompletteras av lagen, har en betydelse som avviker från svenskt språk- bruk.

I praktiken bör den nya terminologin inte innebära någon större förändring i förhållande till vad som gäller i dag i fråga om enskildas hantering av livsmedel i enskilt hushåll. En skillnad, som kan leda till vissa tillämpningssvårigheter är dock att den nya lagen – i likhet med

Prop. 2005/06:128

196

EG-förordningarna – kommer att omfatta livsmedel som bereds i privat bostad i syfte att släppas ut på marknaden. Som också konstaterats i promemorian är gränsdragningen mellan vad som kan hänföras till sådan konsumtion inom privathushåll som inte omfattas av regelverket och vad som innefattar ett av lagstiftningen reglerat utsläppande på marknaden inte alltid helt klar. Vi återkommer till detta i författningskommentaren till 4 §. Det bör ankomma på Livsmedelsverket att i egenskap av central myndighet dra upp de närmare riktlinjerna för tillämpningen. Eftersom begreppen konsumtion inom privathushåll och släppa ut på marknaden används i EG-rätten ankommer det i slutändan på EG-domstolen att bestämma den närmare innebörden av uttrycken och därmed regelverkets omfattning.

Det bör däremot – till skillnad från i dag – inte vara möjligt att tillämpa lagens bestämmelser generellt på vilt som hållits i hägn. Hantering av livsmedel i enskilt hushåll faller utanför de nya EG-förordningarnas tillämpningsområde och regeringen bedömer att det saknas behov av nationella föreskrifter om så kallad husbehovsslakt och besiktning av kött från sådan slakt.

När det gäller dricksvatten, som efter föreskrifter från regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer, faller inom den nuvarande lagens tillämpningsområde när det hanteras i hemmen, är förhållandet dock ett annat. Det finns exempelvis behov av att kontrollmyndigheterna utför kontroll av vattnets kvalitet i privata brunnar. Regeringen eller den myndighet som regeringen bör därför även i fortsättningen ges befogen- het att föreskriva att lagen skall gälla i hemmen för vatten som är avsett att drickas eller användas vid beredning m.m. av livsmedel.

11.2.4Förskolor och fritidshem m.m.

Regeringens bedömning: Möjligheterna för barn på förskola och fritids- hem samt för boende på äldreboenden och liknande boenden att delta i matlagning bör finnas kvar.

Livsmedelsverket bör ges i uppdrag att ta fram riktlinjer för

1.hur mindre kök i förskolor och fritidshem, skolor m.m. bör utfor-

mas,

2.hur barn och boende på äldreboenden bör delta i matlagningen. Livsmedelsverket bör även ges i uppdrag att initiera ett projekt av-

seende deltagande i matlagning i pedagogiskt syfte.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är positiva till prome-

morians bedömning. Sametinget framhåller att hanteringen och tillag- ningen av renkött är en viktig del i pedagogiken i samiska förskolor och skolor samt betonar vikten av att möjligheten finns kvar och föreslår att en samisk skola ingår i det föreslagna projektet. Majoriteten av de kom- muner som yttrat sig, däribland Tyresö kommun, Danderyds kommun och Lindesbergs kommun, menar att det ur risksynpunkt är positivt att även mindre kök i förskolor och liknande verksamheter i framtiden kommer att omfattas av den nya lagstiftningen inklusive kravet på godkännande. Tyresö kommun är därutöver tveksam till att tillåta pedagogisk mat-

Prop. 2005/06:128

197

lagning i godkända kök och anser att livsmedels- och arbetsmiljö- säkerheten bör ha företräde. Flera kommuner efterlyser tydliga riktlinjer från Livsmedelsverket, bl.a. Lindesberg kommun och Ulricehamns kommun. Kalmar kommun framhåller vikten av att riktlinjer från Livsmedelsverket finns på plats i god tid före det att den nya lagen träder i kraft. Kommunen anser att riktlinjer i form av checklistor avseende utrustning och inredning är att föredra. Göteborgs kommun ser däremot inte något behov av särskilda riktlinjer för hur mindre kök i förskolor och fritidshem skall var utformade, eller hur risker kopplade till barn och boende på äldreboendens deltagande i matlagningen skall värderas. Malmö kommun och Kalmar kommun har anmält sitt intresse för att delta i projekt med målsättningen att skapa permanent lösning för hur del- tagande i matlagning med pedagogiskt syfte kan se ut. Livsmedelsverket ställer sig negativ till förslaget att verket skall ta fram riktlinjer för utformningen av kök i förskolor och fritidshem och för vissa gruppers deltagande i matlagningen och framhåller att den uppgiften i stället – liksom på andra områden – bör ligga hos branschen. Verket anser dessutom att förslaget i den delen strider mot Europarlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 eftersom det där föreskrivs att branschen skall ta fram riktliner. Livsmedelsverket framhåller vidare att den nya lagen bör bli tillämplig på en majoritet av de angivna verksam- heterna eftersom dessa som regel måste anses som livsmedelsföretagare och anses släppa ut de livsmedel som de serverar på marknaden. En sådan tillämpning är också enligt verkets uppfattning önskvärd eftersom verksamheterna i normalfallet är förenade med hygieniska risker.

Skälen för regeringens bedömning: Den nuvarande livsmedelslagen undantar – i den mån inte regeringen föreskriver något annat – från lagens tillämpningsområde hantering av livsmedel i kök i förskola och fritidshem med högst två avdelningar. Undantaget motiverades vid införandet med att barnen i normala fall skulle kunna delta i matlagning och annat köksarbete utan krav på hälsokontroll. Vidare ansågs att kraven på köksutrustning och hygienisk standard inte borde sättas högre än vad som var nödvändigt med hänsyn till verksamhetens inriktning och omfattning (prop. 1978/79:111 bil. 4 s. 10.)

De nya EG-förordningarna skall – med undantag för enskildas primär- produktion och beredning m.m. av livsmedel för konsumtion i privat- hushåll – tillämpas på alla som utövar någon form av verksamhet i något led i livsmedelskedjan. Det är därför inte möjligt att i den nya lagen göra ett generellt undantag från lagens tillämpningsområde för verksamhet med livsmedel i kök i förskola m.m. Detta innebär att även den livsme- delshantering som sker vid avdelningskök på förskolor och fritidshem faller inom ramen för sådan verksamhet som avses i den nya livsmedels- lagen och i EG-förordningarna om livsmedel och att regelverkets krav vad gäller godkännande av anläggning, personalhygien m.m. i princip gäller fullt ut för denna typ av verksamhet.

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 innehåller grundläggande krav på yrkesmässig verksamhet med livsmedel. Regel- verket är allmänt formulerat och lägger fast principer och mål för lokalernas utformning och den livsmedelshantering som utförs i loka- lerna. För att säkerställa skyddet för konsumenterna är det av vikt att de verksamheter som bedrivs yrkesmässigt uppfyller förordningarnas krav.

Prop. 2005/06:128

198

Detta gäller även kök på förskolor och fritidshem m.m. Vi gör dock bedömningen att det genom den flexibilitet och möjlighet till individuella anpassningar som är inbyggd i regelverket torde vara möjligt för de verksamheter som i dag bedrivs enligt gällande regler att fortsätta med nuvarande verksamhet utan allt för stora investeringar i utrustning eller lokaler.

Det är enligt vår mening angeläget att förutsättningar skapas för en förstärkt hygienisk hantering vid alla förskolor och fritidshem utan att det leder till inskränkningar i verksamheten. För att åstadkomma detta bör Livsmedelsverket ges i uppdrag att ta fram riktliner för utformningen av köken i mindre förskolor och fritidshem. Uppdraget bör även omfatta riktlinjer för kök i mindre skolor och i äldreboenden och liknande inrättningar. Som Livsmedelverket påpekat är utarbetande av riktlinjer normalt sett en uppgift för en branschorganisation. Detta förutsätter dock att det finns gemensamma branschorganisationer eller motsvarande som kan ta fram och bedöma branschriktlinjernas utformning och innehåll. En sådan för branschen gemensam organisation finns inte i dag. Åtskilliga av de mindre förskolorna och fritidshemmen bedrivs i privat regi och saknar oftast fasta nätverk. Det kan enligt vår mening inte heller rimligen förväntas att de skall bilda en gemensam branschorganisation. Andra verksamheter är kommunala och företräds därmed av Sveriges kom- muner och landsting. Vi noterar därutöver att flera kommuner i sina remissvar har efterlyst tydliga riktlinjer från Livsmedelsverket i fråga om utformningen av verksamheten. Mot den bakgrunden anser vi att Livsmedelsverket bör ta ett särskilt ansvar för att ta fram riktlinjer för verksamheten. Den omständigheten att det i Europaparlamentets o