den 16 maj

Interpellation 2004/05:594 av Elina Linna (v) till socialminister Berit Andnor om människohandel för sexuella ändamål

Regeringen och samarbetspartierna har lovat 135 miljoner kronor till stödet till våldsutsatta kvinnor i 2006 års budget. Det är bra, även om det kunnat vara ännu mycket bättre.

Kvinnojourerna gör ett oerhört viktigt arbete som grundar sig på kvinnors engagemang för andra kvinnor. Tack vare deras ideella arbete behöver samhället inte ta hela det ansvar som annars skulle vara nödvändigt. Rikskvinnocentrum å sin sida har en betydelsefull, övergripande roll när det gäller kvinnor som utsatts för våld och våldtäkt.

Det finns dock en grupp kvinnor, ja ofta barn, eftersom de kan vara under 18 år, vilken man hittills inte tagit något övergripande samhälleligt ansvar för, förutsatt att inte någon av ovanstående verksamheter kan ge dem tillräckligt stöd och skydd, och för detta saknas i de flesta fall kompetens. Det är de kvinnor och flickor, möjligen även pojkar, som utsatts för så kallat trafficking, eller människohandel för sexuella ändamål.

Vi har tack vare kopplerilagen och den lag som förbjuder köp av sexuella tjänster viss möjlighet att komma åt de hallikar och ligor som med kriminella metoder, med våld eller under falska förespeglingar om lagliga arbeten, låter föra hit unga kvinnor som sedan låses in och tvingas till prostitution.

I Göteborgsområdet och även i Stockholm finns exempel på positivt samarbete mellan polis, vård och socialtjänst så att dessa kvinnor kan tas om hand, få medicinsk och psykologisk hjälp, någonstans att bo där hallikarna inte kan trakassera dem @ och dessutom en professionell polisutredning gjord på varje fall.

Grundläggande är givetvis att kvinnorna inte mot sin vilja får skickas ut ur landet och "hem" till en många gånger totalt otrygg tillvaro där de blir utfrusna av familjen eller i värsta fall råkar ännu värre ut än de gjort i Sverige. Det är viktigt för kvinnorna själva och för utredningen och rättegången att de ges möjlighet att stanna och de bör, som vi tidigare motionerat om, även, i de fall de så önskar, ges politisk asyl. Något övergripande samhälleligt ansvar för just denna grupp är det emellertid fortfarande ingen instans som har, trots att den kräver en så ytterst speciell och mångsidig kompetens av dem som de kommer i kontakt med inom myndigheter och vård.

Problemet med människohandel är som bekant ingalunda specifikt för Sverige. Speciellt för vårt land är det dock, tills vidare, att man ser kunderna, männen, som en förutsättning för människohandeln och försöker åtgärda problemet bland annat genom den så kallade sexköpslagen. Samtidigt som vi arbetar inom Norden och Europa med att försöka sprida den modellen till övriga länder, så måste vi ändå inse att ett stort, och tydligen ökande, antal unga kvinnor som råkat i människohandlarnas händer behöver akut hjälp av samhället.

I Danmark har det till Folketinget nyligen lämnats in ett förslag om att inrätta ett center för att ta hand om offren för människohandel och liknande initiativ är på gång runtom i Norden. Den vänster-gröna gruppen i Nordiska rådet planerar för ett samnordiskt initiativ. Man menar att problemen är gemensamma för de nordiska länderna @ dels utnyttjas våra länder för transittrafik, dels skickas kvinnorna runt mellan olika städer inom Norden, och denna handel känner givetvis inte av några gränser.

Det borde kunna vara till stor nytta för samtliga parter, både de drabbade och myndigheterna, om man kunde utnyttja varandras erfarenheter och kompetens. Exempelvis kan säkert en och annan kvinna erfara en större trygghet på ett sådant center i något annat av de nordiska länderna än det där hon riskerar att stöta på sina plågoandar @ detta i väntan på rättegång, asyl eller möjlighet till en önskad och väl förberedd återresa till hemlandet.

Jag vill därför fråga ministern:

1. Vad är ministern beredd att vidta för åtgärder för att bättre än i dag tillgodose denna ytterst utsatta grupp kvinnors behov av säkerhet och stöd?

2. Är ministern beredd att med sina nordiska kolleger ta upp frågan om hur man gemensamt ska kunna åstadkomma bättre möjligheter att finna dessa kvinnor och erbjuda dem stöd och hjälp?