Utökade möjligheter att förverka utbyte av och hjälpmedel vid brott m.m.

Innehållsförteckning			Prop. 2004/05:135
1	Förslag till riksdagsbeslut..................................................................		7
2	Lagtext	...............................................................................................	9
	2.1 ....................	Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken	9
	2.2 .........................	Förslag till lag om ändring i brottsbalken	11
	2.3 ..........................	Förslag till lag om ändring i miljöbalken	14

2.4Förslag till lag om ändring i lagen (1951:649) om straff

för vissa trafikbrott............................................................

2.5Förslag till lag om ändring i lagen (1958:205) om

förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. ....................

2.6Förslag till lag om ändring i varumärkeslagen

(1960:644).........................................................................

2.7Förslag till lag om ändring i lagen (1960:729) om

upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk .................

2.8Förslag till lag om ändring i lagen (1961:181) om

	försäljning av teknisk sprit m.m........................................	23
2.9	Förslag till lag om ändring i patentlagen (1967:837)........	25

2.10Förslag till lag om ändring i narkotikastrafflagen

(1968:64)...........................................................................

2.11Förslag till lag om ändring i mönsterskyddslagen

(1970:485).........................................................................

2.12Förslag till lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69).33

2.13	Förslag till lag om ändring i firmalagen (1974:156).........	34
2.14	Förslag till lag om ändring i abortlagen (1974:595) .........	36

2.15Förslag till lag om ändring i lagen (1974:1066) om

förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. ..37

2.16Förslag till lag om ändring i förfogandelagen

(1978:262).........................................................................

2.17Förslag till lag om ändring i ransoneringslagen

	(1978:268).........................................................................	39
2.18	Förslag till lag om ändring i jaktlagen (1987:259) ...........	40

2.19Förslag till lag om ändring i strålskyddslagen

(1988:220).........................................................................

2.20Förslag till lag om ändring i lagen (1988:868) om

brandfarliga och explosiva varor ......................................

2.21Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om

kulturminnen m.m.............................................................

2.22Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (1989:529).45

2.23Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1969) om

förbud mot vissa dopningsmedel ......................................

2.24Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1685) om

	skydd för kretsmönster för halvledarprodukter.................	48
2.25	Förslag till lag om ändring i fiskelagen (1993:787) .........	50
2.26	Förslag till lag om ändring i lotterilagen (1994:1000)......	52
2.27	Förslag till lag om ändring i alkohollagen (1994:1738) ...	53

2.28Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1776) om

skatt på energi ...................................................................

2.29Förslag till lag om ändring i lagen (1995:732) om skydd för gravfriden vid vraket efter passagerarfartyget

Estonia...............................................................................

2.30Förslag till lag om ändring i lagen (1995:831) om

	transplantation m.m...........................................................	57
2.31	Förslag till lag om ändring i vapenlagen (1996:67)..........	58

2.32Förslag till lag om ändring i lagen (1996:95) om vissa

internationella sanktioner..................................................

2.33Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1152) om

handel med läkemedel.......................................................

2.34Förslag till lag om ändring i växtförädlarrättslagen

(1997:306).........................................................................

2.35Förslag till lag om ändring i lagen (1998:112) om

ansvar för elektroniska anslagstavlor................................

2.36Förslag till lag om ändring i lagen (2000:171) om

förbud beträffande viss avkodningsutrustning..................

2.37Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden

och av tekniskt bistånd......................................................

2.38Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1225) om

straff för smuggling...........................................................

2.39Förslag till lag om ändring i lagen (2003:148) om

		straff för terroristbrott .......................................................	68
3	Ärendet och dess beredning.............................................................		69
4	Utgångspunkter för reformen ..........................................................		71
5	Gällande rätt ....................................................................................		72
	5.1	Allmänt om förverkande ...................................................	72
	5.2	Brottsbalkens förverkanderegler.......................................	72
	5.3	Förfarandet vid förverkande .............................................	74
6	Internationella överenskommelser om förverkande av utbyte
	och hjälpmedel.................................................................................		75
7	Förverkandeutredningens förslag ....................................................		78
8	Begreppen utbyte och vinning.........................................................		79
	8.1	Nuvarande reglering..........................................................	79
	8.2	Utbyte av brott ..................................................................	84
9	Utökade möjligheter att förverka utbyte av brott ............................		92
	9.1	Utvidgning av brottsbalkens tillämpningsområde ............	92
	9.2	Förverkande av kostnadsersättning.................................	102

9.3Ersättningsanspråk med stöd av 36 kap. 17 § andra

	stycket brottsbalken ........................................................	104
9.4	Förverkande vid brott enligt miljöbalken .......................	107
9.5	Komplettering av vissa partiella förverkanderegler........	108

9.6Förverkande vid brott mot vapenlagen och brott mot

	abortlagen........................................................................	109
9.7	Förverkande inom immaterialrätten................................	111
10 Utökade möjligheter att förverka hjälpmedel vid brott ................		123
10.1	Utvidgning av brottsbalkens tillämpningsområde ..........	123
10.2	Egendom som varit avsedd att användas vid brott..........	128

Prop. 2004/05:135

10.3Förverkande vid brott enligt miljöbalken, jaktlagen

		och utlänningslagen ........................................................	136
	10.4	Komplettering av vissa partiella förverkanderegler........	137
	10.5	Förverkande inom immaterialrätten................................	140
11	Rätt för polisman att förstöra beslagtagna alkoholhaltiga
	drycker	...........................................................................................	145
12	Förfarandet med förverkad egendom ............................................		148
13	Övriga frågor .................................................................................		150

13.1Ersättningsanspråk på grund av att förverkad egendom

sålts utan förbehåll för en bestående	särskild rättighet
m.m. ................................................................................	150

13.2OECD:s konvention om bekämpande av bestickning av utländska offentliga tjänstemän i internationella

		affärsförbindelser ............................................................	153
	13.3	Förverkande av s.k. narkotikatillbehör m.m. ..................	155
14	Ikraftträdande och övergångsbestämmelser ..................................		157
15	Kostnader.......................................................................................		158
16	Författningskommentarer ..............................................................		159
	16.1	Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken.............	159
	16.2	Förslaget till lag om ändring i brottsbalken ....................	159
	16.3	Förslaget till lag om ändring i miljöbalken.....................	165

16.4Förslaget till lag om ändring i lagen (1951:649) om

straff för vissa trafikbrott ................................................

166

16.5Förslaget till lag om ändring i lagen (1958:205) om

förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. ..................

166

16.6Förslaget till lag om ändring i varumärkeslagen

(1960:644).......................................................................

167

16.7Förslaget till lag om ändring i lagen (1960:729) om

upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk ...............

171

16.8Förslaget till lag om ändring i lagen (1961:181) om

	försäljning av teknisk sprit m.m......................................	173
16.9	Förslaget till lag om ändring i patentlagen (1967:837)...	173

16.10Förslaget till lag om ändring i narkotikastrafflagen

(1968:64).........................................................................

175

16.11Förslaget till lag om ändring i mönsterskyddslagen

(1970:485).......................................................................

175

16.12Förslaget till lag om ändring i skattebrottslagen

	(1971:69).........................................................................	176
16.13	Förslaget till lag om ändring i firmalagen (1974:156)....	176
16.14	Förslaget till lag om ändring i abortlagen (1974:595) ....	177

16.15Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m .177

16.16Förslaget till lag om ändring i förfogandelagen

(1978:262).......................................................................

178

16.17Förslaget till lag om ändring i ransoneringslagen

(1978:268).......................................................................	178
16.18 Förslaget till lag om ändring i jaktlagen (1987:259) ......	178

Prop. 2004/05:135

16.19Förslaget till lag om ändring i strålskyddslagen

(1988:220).......................................................................

179

16.20Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:868) om

brandfarliga och explosiva varor ....................................

180

16.21Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:950) om

kulturminnen m.m...........................................................

180

16.22Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen

(1989:529).......................................................................

181

16.23Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1969) om

förbud mot vissa dopningsmedel ....................................

183

16.24Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:1685) om

skydd för kretsmönster för halvledarprodukter...............	183
16.25 Förslaget till lag om ändring i fiskelagen (1993:787).....	184

16.26Förslaget till lag om ändring i lotterilagen (1994:1000).185

16.27Förslaget till lag om ändring i alkohollagen

(1994:1738).....................................................................

186

16.28Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1776) om

skatt på energi .................................................................

187

16.29Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:732) om skydd för gravfriden vid vraket efter

passagerarfartyget Estonia ..............................................

188

16.30Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:831) om

transplantation m.m.........................................................	188
16.31 Förslaget till lag om ändring i vapenlagen (1996:67).....	189

16.32Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:95) om

vissa internationella sanktioner.......................................

189

16.33Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:1152) om

handel med läkemedel.....................................................

189

16.34Förslaget till lag om ändring i växtförädlarrättslagen

(1997:306).......................................................................

190

16.35Förslag till lag om ändring i lagen (1998:112) om

ansvar för elektroniska anslagstavlor..............................

191

16.36Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:171) om

förbud beträffande viss avkodningsutrustning................

191

16.37Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden

och av tekniskt bistånd....................................................

191

16.38Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:1225) om

straff för smuggling.........................................................

192

16.39Förslaget till lag om ändring i lagen (2003:148) om

	straff för terroristbrott .....................................................	192
Bilaga 1 Rådets rambeslut om penningtvätt, identifiering, spårande,
	spärrande, beslag och förverkande av hjälpmedel till och
	vinning av brott....................................................................	193
Bilaga 2	Betänkandets lagförslag.......................................................	197
Bilaga 3	Förteckning över remissinstanserna – SOU 1999:147 ........	237
Bilaga 4	Rådets rambeslut om förverkande av vinning, hjälpmedel
	och egendom som härrör från brott .....................................	238
Bilaga 5	Promemorians lagförslag.....................................................	244

Prop. 2004/05:135

Förslag till riksdagsbeslut

Prop. 2004/05:135

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1.lag om ändring i rättegångsbalken,

2.lag om ändring i brottsbalken,

3.lag om ändring i miljöbalken,

4.lag om ändring i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott,

5.lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhalti- ga drycker m.m.,

6.lag om ändring i varumärkeslagen (1960:644),

7.lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk,

8.lag om ändring i lagen (1961:181) om försäljning av teknisk sprit m.m.,

9.lag om ändring i patentlagen (1967:837),

10.lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64),

11.lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970:485),

12.lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69),

13.lag om ändring i firmalagen (1974:156),

14.lag om ändring i abortlagen (1974:595),

15.lag om ändring i lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m.,

16.lag om ändring i förfogandelagen (1978:262),

17.lag om ändring i ransoneringslagen (1978:268),

18.lag om ändring i jaktlagen (1987:259),

19.lag om ändring i strålskyddslagen (1988:220),

20.lag om ändring i lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor,

21.lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.,

22.lag om ändring i utlänningslagen (1989:529),

23.lag om ändring i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dop- ningsmedel,

24.lag om ändring i lagen (1992:1685) om skydd för kretsmönster för halvledarprodukter,

25.lag om ändring i fiskelagen (1993:787),

26.lag om ändring i lotterilagen (1994:1000),

27.lag om ändring i alkohollagen (1994:1738),

28.lag om ändring i lagen (1994:1776) om skatt på energi,

29.lag om ändring i lagen (1995:732) om skydd för gravfriden vid vraket efter passagerarfartyget Estonia,

30.lag om ändring i lagen (1995:831) om transplantation m.m.,

31.lag om ändring i vapenlagen (1996:67),

32.lag om ändring i lagen (1996:95) om vissa internationella sanktio- ner,

33.lag om ändring i lagen (1996:1152) om handel med läkemedel,

34.lag om ändring i växtförädlarrättslagen (1997:306),

35.lag om ändring i lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska an- slagstavlor,

36.lag om ändring i lagen (2000:171) om förbud beträffande viss av- kodningsutrustning,

Beslag av föremål som någon har framställt anspråk på utan att det har fattats beslut enligt 4 a § om att föremålet skall lämnas ut får hävas först tre veckor efter det att en underrättelse om att beslaget kan komma att hävas har sänts till den som framställt anspråket. Om denne medger det, skall dock be- slaget hävas omedelbart. Av un- derrättelsen skall det framgå hos vem beslaget har gjorts. Den som beslaget har gjorts hos behöver inte underrättas i detta fall.

Lagtext

Prop. 2004/05:135

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 27 kap. 8 § rättegångsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

27 kap.

8 §1

Om det inte inom den tid som avses i 7 § har väckts åtal eller kommit in någon begäran till rätten om förlängning av tiden eller om det annars inte längre finns skäl för beslag, skall beslaget omedelbart hävas.

Har beslut fattats enligt 4 a § om att ett beslagtaget föremål skall läm- nas ut, får beslaget hävas först tre veckor efter det att en underrättelse om beslutet enligt 4 a § andra stycket har sänts till den hos vilken beslaget har gjorts. Om denne medger det, får dock beslaget hävas omedelbart. Detsamma gäller, om rätten fastställer ett beslut enligt 4 a § om att före- målet skall lämnas ut.

Om någon har framställt ett an- språk på ett beslagtaget föremål eller yrkat att en viss åtgärd skall vidtas med detta föremål, utan att det har fattats beslut enligt 4 a § om att föremålet skall lämnas ut, får beslaget hävas först tre veckor efter det att en underrättelse om att beslaget kan komma att hävas har sänts till den som framställt an- språket. Om denne medger det, skall dock beslaget hävas omedel- bart. Av underrättelsen skall det framgå hos vem beslaget har gjorts. Den som beslaget har gjorts hos behöver inte underrättas i detta fall.

Ett beslag hävs av rätten eller, om beslaget inte har meddelats eller fastställts av rätten, av undersökningsledaren eller åklagaren. Har den som drabbats av beslaget begärt rättens prövning av ett beslut enligt 4 a § om att ett beslagtaget föremål skall lämnas ut, hävs beslaget av rätten.

När målet avgörs, skall rätten pröva om ett beslag fortfarande skall be- stå. Om målet avgörs genom dom, skall tredje stycket inte tillämpas. Rät- ten får i samband med dom besluta om beslag.

1 Senaste lydelse 2003:163.

2 §2

Egendom som använts såsom	Egendom som har använts som
hjälpmedel vid brott enligt denna	hjälpmedel vid brott enligt denna
balk eller som frambragts genom	balk får förklaras förverkad, om
sådant brott må förklaras förver-	det behövs för att förebygga brott
kad, om det är påkallat till före-	eller om det annars finns särskilda
byggande av brott eller eljest sär-	skäl. Detsamma gäller egendom
skilda skäl föreligga. Detsamma	som varit avsedd att användas som
gäller egendom vars användande	hjälpmedel vid brott enligt denna
utgör brott enligt denna balk eller	balk, om brottet har fullbordats
med vilken eljest tagits befattning	eller om förfarandet har utgjort ett
som utgör sådant brott.	straffbart försök eller en straffbar
	förberedelse eller stämpling.

Vad som har sagts i första stycket gäller även egendom som frambragts genom brott enligt denna balk, egendom vars använ- dande utgör sådant brott samt egendom som någon annars tagit befattning med på ett sätt som ut- gör sådant brott.

I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat.

Om inte annat är särskilt fö- reskrivet, skall bestämmelserna i första och tredje styckena också tillämpas i fråga om egendom som använts eller varit avsedd att an- vändas som hjälpmedel vid brott enligt annan lag eller författning, om det för brottet är föreskrivet fängelse i mer än ett år.

5 §3

Förverkande till följd av brott av egendom eller dess värde får, om ej annat har föreskrivits, ske hos

a)gärningsmannen eller annan som medverkat till brottet,

b)den i vars ställe gärningsmannen eller annan medverkande var,

c)den som genom brottet beretts vinning eller näringsidkare som avses

i4 §,

d)den som efter brottet förvärvat egendomen genom bodelning eller på grund av arv eller testamente eller genom gåva eller som efter brottet

förvärvat egendomen på annat sätt och därvid haft vetskap om eller skä- lig anledning till antagande om egendomens samband med brottet.

Tillhörde egendomen vid brottet	Tillhörde egendomen vid brottet
ej någon av dem som anges i för-	inte någon av dem som anges i
sta stycket a)–c), får den ej förkla-	första stycket a–c, får den inte för-
ras förverkad.	klaras förverkad. Egendom som
	enligt 1 a § skall anses som utbyte

2Senaste lydelse 1968:165.

3Senaste lydelse 1987:791.

Prop. 2004/05:135

får dock förklaras förverkad om Prop. 2004/05:135 den egendom, som den förverkade

egendomen trätt i stället för, vid brottet tillhörde någon av dem som anges i första stycket a–c.

Särskild rätt till egendom som förklarats förverkad består, om ej även den särskilda rätten förklaras förverkad.

Sådan rätt som har vunnits genom utmätning eller betalningssäkring upphör, om egendomen förklaras förverkad, såvida ej av särskild an- ledning förordnas att rätten skall bestå.

17 §4

Förverkad egendom och företagsbot tillfaller staten, om ej annat är fö-

reskrivet.
Har enligt 1 § utbyte som svarar	Har utbyte av brott som svarar
mot skada för enskild förklarats	mot
förverkat hos någon, svarar staten i	1. skada för enskild eller
dennes ställe för ersättning åt den	2. medel som en enskild är be-
skadelidande intill värdet av vad	rättigad att få tillbaka
som har tillfallit staten på grund av	förklarats förverkat hos			någon,
beslutet om förverkande. Vid	svarar staten i dennes ställe för
verkställighet av detta beslut har	ersättning åt den skadelidande el-
den hos vilken förverkandet skett	ler	ersättningsberättigade		intill
rätt att räkna av vad han visar sig	värdet av vad som har tillfallit sta-
ha utgett som ersättning till den	ten på grund av beslutet om för-
skadelidande.	verkande. Vid		verkställighet av
	detta	beslut har	den hos	vilken

förverkandet skett rätt att räkna av vad han eller hon visar sig ha ut- gett som ersättning till den skade- lidande eller ersättningsberättiga- de.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005.

4 Senaste lydelse 1986:1007.

Djur, växter, produkter som ut- vunnits av djur eller växter, utbru- tet material vid täktverksamhet, kemiska produkter, biotekniska organismer eller varor innehållan- de kemiska produkter eller gene- tiskt modifierade organismer eller produkter som innehåller eller be- står av genetiskt modifierade or- ganismer, vilka har varit föremål för brott enligt 1, 2, 3, 4, 5, 6, 8, 9 eller 10 § får förklaras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller värdet av egen- domen eller utbytet av sådant brott.

Fortskaffningsmedel och annan egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt 1, 2, 3, 4, 5, 8, 9 eller 10 § får förklaras förverkade, om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid sådana brott, om brottet har full- bordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök. I stäl- let för egendomen kan dess värde helt eller delvis förklaras förver- kat.

2.3	Förslag till lag om ändring i miljöbalken		Prop. 2004/05:135
Härigenom föreskrivs att 29 kap. 12 § miljöbalken skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse

29 kap.

12 §1 Djur, växter, produkter som ut-

vunnits av djur eller växter, utbru- tet material vid täktverksamhet, kemiska produkter, biotekniska organismer eller varor innehållan- de kemiska produkter eller gene- tiskt modifierade organismer eller produkter som innehåller eller be- står av genetiskt modifierade or- ganismer vilka har varit föremål för brott enligt 1–4, 6, 8, 9 eller 10 § får förklaras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt. Det- samma gäller värdet av egendo- men eller utbytet av sådant brott.

Fortskaffningsmedel och andra hjälpmedel som har använts eller medförts vid brott enligt 1–4, 8, 9 eller 10 § får förklaras förverkade om det behövs för att förebygga brott eller annars finns särskilda skäl. I stället för hjälpmedlet kan dess värde helt eller delvis förkla- ras förverkat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005.

1 Senaste lydelse 2002:175.

2.4	Förslag till lag om ändring i lagen (1951:649) om		Prop. 2004/05:135
	straff för vissa trafikbrott
Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1951:649) om straff för vissa tra-
fikbrott skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse
	7 §1
Ett fordon som har använts vid		Ett fordon som har använts vid
brott enligt denna lag får förklaras		brott enligt denna lag får förklaras
förverkat, om det behövs för att		förverkat, om det behövs för att
förebygga fortsatt sådan brottslig-		förebygga fortsatt sådan brottslig-
het och förverkande inte är oskä-		het och förverkande inte är oskä-
ligt.		ligt. Detsamma gäller annan
		egendom som har använts som
		hjälpmedel vid brott enligt denna

lag.

Första stycket gäller även i frå- ga om egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt denna lag, om brottet har fullbordats.

Bestämmelser om tillfälligt omhändertagande av egendom i syfte att förhindra rattfylleribrott finns i 24 a – 24 d §§ polislagen (1984:387).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005.

1 Senaste lydelse 2004:1031.

Vid beslag av egendom som av- ses i 1 § skall vad som i allmänhet är föreskrivet om beslag i brottmål tillämpas, dock med följande av- vikelser:

1. Beslagtagen egendom får be- visligen förstöras om värdet är ringa eller om det annars måste anses försvarligt att förstöra egen- domen. I annat fall får egendomen säljas. Spritdrycker, vin, starköl och öl får säljas till den som har rätt att tillverka eller att bedriva partihandel med sådana varor en- ligt alkohollagen (1994:1738).

Annan egendom får säljas på det sätt som med hänsyn till egendo- men är lämpligt. Intäkter vid för- säljning av beslagtagen egendom tillfaller staten.

Beslut om att förstöra eller sälja egendom får fattas av undersök- ningsledaren eller åklagaren. I de fall som avses i 23 kap. 22 § första stycket rättegångsbalken får sådant beslut fattas även av polismyndig- heten.

Om ett beslag hävs och egen- domen är förstörd eller såld enligt denna paragraf, skall ersättning betalas av allmänna medel. Er- sättningens storlek skall motsvara egendomens pris vid försäljning till allmänheten eller vad som an- nars är skäligt. Beslut om ersätt- ning fattas av åklagaren. Den som drabbats av beslaget får begära rättens prövning av beslutet om ersättning. Det skall ske inom en månad från det han eller hon fick


2.5	Förslag till lag om ändring i lagen (1958:205) om		Prop. 2004/05:135
	förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.
Härigenom föreskrivs att 2 och 3 §§ lagen (1958:205) om förverkande
av alkoholhaltiga drycker m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse

2 §1 Angående beslag av egendom

som avses i 1 § skall vad i allmän- het är stadgat om beslag i brottmål

äga motsvarande tillämpning med följande avvikelser:

1. Beslagtagen egendom må be- visligen förstöras om dess värde är ringa eller egendomens förstöran- de eljest måste anses försvarligt. I annat fall må egendomen försäl- jas, spritdrycker, vin, starköl och öl till den som är berättigad att tillverka eller att bedriva partihan- del med sådana varor enligt alko- hollagen (1994:1738) och annan egendom på sätt som med hänsyn till egendomens beskaffenhet fin- nes lämpligt. Belopp, som erhållits vid försäljning av beslagtagen egendom, tillfaller kronan.

Beslut om förstörande eller för- säljning meddelas av undersök- ningsledaren eller åklagaren. I fall som avses i 23 kap. 22 § första stycket första punkten rättegångs- balken får sådant beslut meddelas även av polismyndigheten.

Går beslag åter och är egendo- men jämlikt denna paragraf för- störd eller såld, skall ersättning av allmänna medel utgå med belopp, som motsvarar egendomens pris vid försäljning till allmänheten eller eljest finnes skäligt. Beslut om ersättning meddelas av åklaga- ren. Är den som drabbats av besla- get missnöjd med beslut om ersätt- ning, äge han inom en månad från det han erhöll del av beslutet på- kalla rättens prövning därav. An-

1 Senaste lydelse 2004:521.

2.6	Förslag till lag om ändring i varumärkeslagen	Prop. 2004/05:135
	(1960:644)

Härigenom föreskrivs i fråga om varumärkeslagen (1960:644) dels att nuvarande 37 a § skall betecknas 37 b §,

dels att 37, 39 och 41 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 37 a §, av följande ly- delse.

Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse
	37 §1
Gör någon intrång i rätten till ett		Gör någon intrång i rätten till ett
varukännetecken enligt	4–10 §§	varukännetecken enligt	4–10 §§
(varumärkesintrång) och	sker det	(varumärkesintrång) och	sker det
uppsåtligen eller av grov oaktsam-		uppsåtligen eller av grov oaktsam-
het, skall han dömas till böter eller		het, skall han eller hon dömas till
fängelse i högst två år. Den som		böter eller fängelse i högst två år.
har överträtt ett vitesförbud enligt		Den som har överträtt ett vitesför-
37 a § får inte dömas till ansvar		bud enligt 37 b § får inte dömas
för intrång som omfattas av förbu-		till ansvar för intrång som omfat-
det.		tas av förbudet.

För försök eller förberedelse till brott enligt första stycket döms till an- svar enligt 23 kap. brottsbalken.

Åklagaren får väcka åtal för brott som avses i första eller andra stycket endast om målsäganden anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl är påkallat från allmän synpunkt.

37 a §

Egendom med avseende på vil- ken brott föreligger enligt 37 § skall förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för egendomen får dess värde för- klaras förverkat. Även utbyte av sådant brott skall förklaras förver- kat, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller vad någon har tagit emot som ersätt- ning för kostnader i samband med ett sådant brott, eller värdet av det mottagna, om mottagandet utgör brott enligt 37 §.

Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt 37 § får förklaras förverkad, om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Det- samma gäller egendom som varit

1 Senaste lydelse 1994:232.

avsedd att användas som hjälpme- del vid brott enligt 37 §, om brottet har fullbordats eller om förfaran- det har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse. I stället för egendomen får dess värde förklaras förverkat.

39 §

Grundas talan om varumärkesin- trång på registrering enligt denna lag, skall såvitt angår tid före regi- streringsdagen 37 § icke äga till- lämpning. För tid innan ansökan om registrering kungjorts enligt 20 § skall icke heller 38 § äga till- lämpning, där ej intrånget skett uppsåtligen.

Grundas en talan om varumär- kesintrång på registrering enligt denna lag, skall 37 och 37 a §§ inte tillämpas såvitt angår tid före registreringsdagen. För tid innan ansökan om registrering kungjorts enligt 20 § skall inte heller 38 § tillämpas, om inte intrånget skett uppsåtligen.

41 §2

På yrkande av den som har lidit varumärkesintrång får domstolen efter vad som är skäligt till förebyggande av fortsatt intrång besluta att varu- kännetecken som olovligen förekommer på varor, förpackningar, reklam- tryck, affärshandlingar eller liknande skall utplånas eller ändras. Kan en sådan åtgärd inte ske utan att egendomen på vilken kännetecknet före- kommer förstörs eller på visst sätt ändras får domstolen besluta om detta. I ett sådant fall får domstolen också, på yrkande, besluta att egendomen skall mot lösen lämnas ut till den som har lidit intrånget.

På yrkande av den som lidit intrånget får domstolen efter vad som är skäligt till förebyggande av fortsatt intrång besluta att föremål, vars an- vändande skulle innebära varumärkesintrång, skall förstöras eller ändras på visst sätt.

Sådan egendom som avses i första och andra styckena får tas i beslag om det skäligen kan antas att ett brott enligt 37 § har begåtts. I fråga om ett sådant beslag tillämpas reglerna om beslag i brottmål i allmänhet.

Bestämmelserna i första–tredje styckena tillämpas också i fråga om försök och förberedelse enligt 37 § andra stycket.

Beslut som avses i denna para- graf skall inte meddelas, om för- verkande eller åtgärd till förebyg- gande av missbruk skall beslutas enligt 37 a § eller enligt brottsbal- ken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005.

2 Senaste lydelse 1994:232.

Prop. 2004/05:135

2.7Förslag till lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

dels att nuvarande 53 a § skall betecknas 53 b §, dels att 53 och 55 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 53 a §, av följande ly- delse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

53 §1

Den som beträffande ett litterärt eller konstnärligt verk vidtar åtgärder, som innebär intrång i den till verket enligt 1 och 2 kap. knutna upphovs- rätten eller som strider mot föreskrift enligt 41 § andra stycket eller mot 50 §, döms, om det sker uppsåtligen eller av grov oaktsamhet, till böter

eller fängelse i högst två år.
Den som för sitt enskilda bruk		Den som för sitt enskilda bruk
kopierar ett datorprogram som är		kopierar ett datorprogram som är
utgivet eller av vilket exemplar har		utgivet eller av vilket exemplar har
överlåtits	med upphovsmannens	överlåtits med	upphovsmannens
samtycke, skall inte dömas till		samtycke, skall inte dömas till
ansvar, om förlagan för kopiering-		ansvar, om förlagan för kopiering-
en inte används i näringsverksam-		en inte används i näringsverksam-
het eller offentlig verksamhet och		het eller offentlig verksamhet och
han inte utnyttjar framställda ex-		han eller hon inte utnyttjar fram-
emplar av	datorprogrammet för	ställda exemplar av datorpro-
annat ändamål än sitt enskilda		grammet för annat ändamål än sitt
bruk. Den som för sitt enskilda		enskilda bruk. Den som för sitt
bruk framställer exemplar i digital		enskilda bruk framställer exemplar
form av en offentliggjord sam-		i digital form av en offentliggjord
manställning i digital form skall		sammanställning	i digital form
under de förutsättningar som nyss		skall under de förutsättningar som
nämnts inte dömas till ansvar.		nyss nämnts inte dömas till ansvar.

Vad som sägs i första stycket gäller också, om någon till Sverige för spridning till allmänheten för in exemplar av verk, där exemplaret fram- ställts utomlands under sådana omständigheter att en sådan framställning här skulle ha varit straffbar enligt vad som sägs i det stycket.

Den som har överträtt ett vites-	Den som har överträtt ett vites-
förbud enligt 53 a § får inte dömas	förbud enligt 53 b § får inte dömas
till ansvar för intrång som omfat-	till ansvar för intrång som omfat-
tas av förbudet.	tas av förbudet.

För försök eller förberedelse till brott som avses i första och tredje styckena döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

53 a §

Egendom med avseende på vil- ken brott föreligger enligt denna

1 Senaste lydelse 1997:790.

Prop. 2004/05:135

lag skall förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för egendomen får dess värde förklaras förverkat. Även utbyte av sådant brott skall förkla- ras förverkat, om det inte är up- penbart oskäligt. Detsamma gäller vad någon har tagit emot som er- sättning för kostnader i samband med ett sådant brott, eller värdet av det mottagna, om mottagandet utgör brott enligt denna lag.

Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag får förklaras förverkad, om det behövs för att förebygga brott el- ler om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid ett sådant brott, om brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straff- bart försök eller en straffbar för- beredelse. I stället för egendomen får dess värde förklaras förverkat.

55 §2

Den som vidtager åtgärd som innebär intrång eller överträdelse varom i 53 § sägs är skyldig att, såvitt det finnes skäligt, mot lösen avstå egen- dom med avseende på vilken intrång eller överträdelse föreligger till upphovsmannen eller hans rättsinnehavare. Detsamma gäller i fråga om trycksats, kliché, form och liknande hjälpmedel, som kan användas en- dast för framställning av egendom som nu har sagts.

I stället för att förordna om inlö-				I stället för att förordna om inlö-
sen enligt första stycket får rätten,				sen enligt första stycket får rätten,
på yrkande	av	upphovsmannen		på yrkande	av upphovsmannen
eller hans	rättsinnehavare,		efter	eller hans	rättsinnehavare, efter
vad som finnes skäligt föreskriva,				vad som är skäligt, besluta att
att egendom som där avses skall				egendom som där avses skall för-
förstöras eller på visst sätt ändras				störas eller på visst sätt ändras
eller att andra åtgärder skall vidta-				eller att andra åtgärder skall vidtas
gas med den till förebyggande av				med den till förebyggande av
missbruk. Sådan talan får väckas				missbruk.
även av åklagare, om det är påkal-
lat ur allmän synpunkt. Föreskrift
som här avses skall inte meddelas,
om förverkande eller åtgärd till
förebyggande av		missbruk	skall

beslutas enligt brottsbalken.

2 Senaste lydelse 1982:284.

Prop. 2004/05:135

Bestämmelserna i första och andra styckena gäller ej mot den som i god tro förvärvat egendomen eller särskild rätt till den och ej heller om det olagliga förfarandet bestått i utförande av byggnadsverk.

Har annat föremål än som avses		Beslut som avses i denna para-
i första stycket använts som		graf skall inte meddelas, om för-
hjälpmedel vid sådan framställ-		verkande eller åtgärd till förebyg-
ning av exemplar av verk som ut-		gande av missbruk skall beslutas
gör brott enligt denna lag, får fö-		enligt 53 a § eller enligt brottsbal-
remålet eller dess värde förklaras		ken.
förverkat, om det är påkallat till
förebyggande av brott eller annars
särskilda skäl föreligger. Vad som
nu har sagts skall tillämpas också
i fråga om föremål, som har an-
vänts vid försök till brott som av-
ses här, eller som omfattas av åt-
gärd som utgör förberedelse till
sådant brott.

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005.

2.För brott begångna innan denna lag trätt i kraft gäller 55 § i sin äldre lydelse.

Prop. 2004/05:135

2.8	Förslag till lag om ändring i lagen (1961:181) om	Prop. 2004/05:135
	försäljning av teknisk sprit m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1961:181) om försäljning av teknisk sprit m.m.

dels att 13 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 13 a §, av följande ly- delse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

13 §1

Begår någon brott som avses i 9–11 §§ skall, om det inte är up- penbart oskäligt, hos honom be- fintliga förråd av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat liksom kärl och emballage samt renings- och filtreringsmedel förklaras förver- kade. Detsamma skall gälla red- skap som använts i fall som avses i 10 §. Förverkande av teknisk sprit och alkoholhaltigt preparat kan även ske hos den som enligt 14 § andra stycket andra meningen är fri från ansvar.

Förverkad egendom tillfaller staten.

Den som har begått ett brott som avses i första stycket skall, om det inte är uppenbart oskäligt, dömas att betala skatt med 75 kro- nor per liter för teknisk sprit eller alkoholhaltigt preparat som varit föremål för brottet.

Begår någon brott som avses i 9–11 §§ skall, om det inte är up- penbart oskäligt, hos honom eller henne befintliga förråd av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat liksom kärl och emballage samt renings- och filtreringsmedel för- klaras förverkade. Detsamma skall gälla redskap som använts i fall som avses i 10 §. Förverkande av teknisk sprit och alkoholhaltigt preparat kan även ske hos den som enligt 14 § andra stycket andra meningen är fri från ansvar.

1 Senaste lydelse 1996:1158.

13 a §

Utöver vad som sägs i 13 § får egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag förklaras förverkad, om det behövs för att förebygga brott el- ler om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt denna lag, om brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök. I stället för

2.9

Förslag till lag om ändring i patentlagen (1967:837)

Prop. 2004/05:135

Härigenom föreskrivs i fråga om patentlagen (1967:837) dels att nuvarande 57 a § skall betecknas 57 b §,

dels att 57 och 59–61 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 57 a §, av följande ly- delse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
57 §1
Gör någon intrång i den ensam-	Gör någon intrång i den ensam-
rätt som patent medför (patentin-	rätt som patent medför (patentin-
trång) och sker det uppsåtligen	trång) och sker det uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet, skall han	eller av grov oaktsamhet, skall han
dömas till böter eller fängelse i	eller hon dömas till böter eller
högst två år. Den som har överträtt	fängelse i högst två år. Den som
ett vitesförbud enligt 57 a § får	har överträtt ett vitesförbud enligt
inte dömas till ansvar för intrång	57 b § får inte dömas till ansvar
som omfattas av förbudet.	för intrång som omfattas av förbu-
	det.

För försök eller förberedelse till brott enligt första stycket döms till an- svar enligt 23 kap. brottsbalken.

Åklagaren får väcka åtal för brott som avses i första eller andra stycket endast om målsäganden anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl är påkallat från allmän synpunkt.

57 a §

Egendom med avseende på vil- ken brott föreligger enligt 57 § skall förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för egendomen får dess värde för- klaras förverkat. Även utbyte av sådant brott skall förklaras förver- kat, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller vad någon har tagit emot som ersätt- ning för kostnader i samband med ett sådant brott, eller värdet av det mottagna, om mottagandet utgör brott enligt 57 §.

Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt 57 § får förklaras förverkad, om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Det- samma gäller egendom som varit avsedd att användas som hjälpme-

1 Senaste lydelse 1994:234.

del vid brott enligt 57 §, om brottet har fullbordats eller om förfaran- det har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse. I stället för egendomen får dess värde förklaras förverkat.

59 §2

På yrkande av den som har lidit patentintrång får domstolen efter vad som är skäligt till förebyggande av fortsatt intrång besluta att ett patent- skyddat alster, som har tillverkats utan patenthavarens lov eller ett före- mål, vars användande skulle innebära patentintrång, skall ändras på visst sätt eller sättas i förvar för återstoden av patenttiden eller förstöras eller, i fråga om ett patentskyddat alster, mot lösen lämnas ut till den som har lidit intrånget. Vad nu har sagts gäller inte mot den som i god tro har för- värvat egendomen eller särskild rätt till den och själv inte har begått pa- tentintrång.

Egendom som avses i första stycket får tas i beslag, om det skäligen kan antas att ett brott enligt 57 § har begåtts. I fråga om ett sådant beslag tillämpas reglerna om beslag i brottmål i allmänhet.

Trots vad som sägs i första stycket får domstolen, om det finns synner- liga skäl, på yrkande besluta att en innehavare av egendom som avses i första stycket skall få förfoga över egendomen under återstoden av pa- tenttiden eller del av den, mot skälig ersättning och på skäliga villkor i övrigt.

Bestämmelserna i första–tredje styckena tillämpas också i fråga om försök eller förberedelse enligt 57 § andra stycket.

60 Om någon yrkesmässigt utnytt-

jar en patentsökt uppfinning efter det att handlingarna i ansöknings- ärendet har blivit tillgängliga en- ligt 22 §, skall vad som sägs om patentintrång tillämpas i den mån ansökningen leder till patent. För tiden innan patentet har meddelats enligt 20 § omfattar patentskyddet dock endast vad som framgår så- väl av patentkraven i deras lydelse när ansökningen blev allmänt till- gänglig som av patentkraven enligt

Beslut som avses i denna para- graf skall inte meddelas, om för- verkande eller åtgärd till förebyg- gande av missbruk skall beslutas enligt 57 a § eller enligt brottsbal- ken.

§3

Om någon yrkesmässigt utnytt- jar en patentsökt uppfinning efter det att handlingarna i ansöknings- ärendet har blivit tillgängliga en- ligt 22 §, skall vad som sägs om patentintrång tillämpas i den mån ansökningen leder till patent. För tiden innan patentet har meddelats enligt 20 § omfattar patentskyddet dock endast vad som framgår så- väl av patentkraven i deras lydelse när ansökningen blev allmänt till- gänglig som av patentkraven enligt

2Senaste lydelse 1994:234.

3Senaste lydelse 1993:1406.

Prop. 2004/05:135

patentet. Straff får inte dömas ut	patentet. Straff får inte dömas ut,
och ersättning för skada på grund	förverkande får inte ske och er-
av utnyttjande som sker innan pa-	sättning för skada på grund av ut-
tentet har meddelats får bestäm-	nyttjande som sker innan patentet
mas endast enligt 58 § andra	har meddelats får bestämmas en-
stycket.	dast enligt 58 § andra stycket.

Vad som sägs i 58 § tredje stycket skall inte tillämpas, om ersättnings- talan väcks senast ett år efter det att tiden för invändning har gått ut eller, om invändning har gjorts, senast ett år efter det att patentmyndigheten har beslutat att patentet skall upprätthållas.

	61 §4
Om ett patent har upphävts eller	Om ett patent har upphävts eller
förklarats ogiltigt genom ett beslut	förklarats ogiltigt genom ett beslut
eller en dom som har vunnit laga	eller en dom som har vunnit laga
kraft, får domstolen inte enligt 57–	kraft, får domstolen inte enligt 57–
60 §§ döma till straff, meddela	60 §§ döma till straff, besluta om
vitesförbud, döma ut vite eller er-	förverkande, meddela vitesförbud,
sättning eller förordna om säker-	döma ut vite eller ersättning eller
hetsåtgärd eller skyddsåtgärd.	besluta om säkerhetsåtgärd eller
	skyddsåtgärd.

Förs talan rörande patentintrång och gör den mot vilken talan förs gäl- lande att patentet är ogiltigt, får frågan om ogiltighet prövas endast sedan talan om detta har väckts. Domstolen skall förelägga den som gör gällan- de att patentet är ogiltigt att inom viss tid väcka sådan talan.

Förs i samma rättegång talan om patentintrång och talan om patentets ogiltighet och är det med hänsyn till utredningen lämpligt att frågan hu- ruvida patentintrång föreligger avgörs särskilt för sig, får på begäran av någon av parterna särskild dom ges i den frågan. Om särskild dom ges, får domstolen förordna att målet om ogiltighet skall vila till dess domen har vunnit laga kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005.

4 Senaste lydelse 1998:1456.

Prop. 2004/05:135

Narkotika som varit föremål för brott enligt denna lag skall förkla- ras förverkad, om det inte är up- penbart oskäligt. I stället för nar- kotikan får dess värde förklaras förverkat. Även utbyte av sådant brott skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt.

Detsamma gäller vad någon har tagit emot som ersättning för kost- nader i samband med ett sådant brott eller värdet av det mottagna, om mottagandet utgör brott enligt denna lag.

Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag får förklaras förverkad, om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller

1. egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt denna lag, om brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse el- ler stämpling, samt

2. egendom med vilken har ta- gits befattning som utgör brott enligt denna lag. I stället för egen- domen får dess värde förklaras förverkat.

Påträffas injektionssprutor eller kanyler, som kan användas för in- sprutning i människokroppen, eller andra föremål, som är särskilt äg- nade att användas för missbruk av eller annan befattning med narko- tika, hos någon som har begått brott enligt denna lag eller i ett

2.10	Förslag till lag om ändring i narkotikastrafflagen		Prop. 2004/05:135
	(1968:64)
Härigenom föreskrivs att 6 § narkotikastrafflagen (1968:64) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse

6 §1 Narkotika som varit föremål för

brott enligt denna lag eller värdet därav samt vinning av sådant brott skall förklaras förverkat, om det ej är uppenbart obilligt. Detsamma gäller förlag för sådant brott eller dess värde, om förlaget mottagits och mottagandet utgör brott enligt denna lag.

Egendom som använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag eller egendomens värde får förklaras förverkat, om det är på- kallat till förebyggande av brott eller annars särskilda skäl före- ligger. Detsamma gäller egendom med vilken har tagits befattning som utgör brott enligt denna lag.

1 Senaste lydelse 1983:363.

2.11	Förslag till lag om ändring i mönsterskyddslagen	Prop. 2004/05:135
	(1970:485)

Härigenom föreskrivs i fråga om mönsterskyddslagen (1970:485) dels att nuvarande 35 a § skall betecknas 35 b §,

dels att 35, 37 och 38 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 35 a §, av följande ly- delse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
35 §1
Gör någon intrång i en mönster-	Gör någon intrång i en mönster-
rätt (mönsterintrång) och sker det	rätt (mönsterintrång) och sker det
uppsåtligen eller av grov oaktsam-	uppsåtligen eller av grov oaktsam-
het, skall han dömas till böter eller	het, skall han eller hon dömas till
fängelse i högst två år. Den som	böter eller fängelse i högst två år.
har överträtt ett vitesförbud enligt	Den som har överträtt ett vitesför-
35 a § får inte dömas till ansvar	bud enligt 35 b § får inte dömas
för intrång som omfattas av förbu-	till ansvar för intrång som omfat-
det.	tas av förbudet.

För försök eller förberedelse till brott enligt första stycket döms till an- svar enligt 23 kap. brottsbalken.

Åklagaren får väcka åtal för brott som avses i första eller andra stycket endast om målsäganden anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl är påkallat från allmän synpunkt.

35 a §

Egendom med avseende på vil- ken brott föreligger enligt 35 § skall förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för egendomen får dess värde för- klaras förverkat. Även utbyte av sådant brott skall förklaras förver- kat, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller vad någon har tagit emot som ersätt- ning för kostnader i samband med ett sådant brott, eller värdet av det mottagna, om mottagandet utgör brott enligt 35 §.

Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt 35 § får förklaras förverkad, om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Det- samma gäller egendom som varit avsedd att användas som hjälpme-

1 Senaste lydelse 1994:235.

del vid brott enligt 35 §, om brottet har fullbordats eller om förfaran- det har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse. I stället för egendomen får dess värde förklaras förverkat.

37 §2

På yrkande av den som har lidit mönsterintrång får domstolen efter vad som är skäligt till förebyggande av fortsatt intrång besluta att en produkt som tillverkats eller förts in till Sverige i strid mot annans mönsterrätt eller ett föremål vars användande skulle innebära mönsterintrång, skall ändras på visst sätt eller sättas i förvar för återstoden av skyddstiden eller förstöras eller, i fråga om olovligen tillverkad eller till Sverige införd produkt, mot lösen lämnas ut till den som har lidit intrånget. Detta gäller inte mot den som i god tro har förvärvat egendomen eller särskild rätt till den och själv inte har gjort mönsterintrång.

Egendom som avses i första stycket får tas i beslag, om det skäligen kan antas att ett brott enligt 35 § har begåtts. I fråga om ett sådant beslag tillämpas reglerna om beslag i brottmål i allmänhet.

Trots vad som sägs i första stycket får domstolen, om det finns synner- liga skäl, på yrkande besluta att en innehavare av egendom som avses i första stycket skall få förfoga över egendomen under återstoden av skyddstiden eller del av den, mot skälig ersättning och på skäliga villkor i övrigt.

Bestämmelserna i första–tredje styckena tillämpas också i fråga om försök eller förberedelse enligt 35 § andra stycket.

Beslut som avses i denna para- graf skall inte meddelas, om för- verkande eller åtgärd till förebyg- gande av missbruk skall beslutas enligt 35 a § eller enligt brottsbal- ken.

38 §3

Utnyttjar någon i strid med 5 § mönster, som avses med ansökan om registrering, efter det att hand- ling som visar mönstret blivit all- mänt tillgänglig, äger vad som sägs om mönsterintrång motsva- rande tillämpning i den mån an- sökningen leder till registrering.

Till straff får dock icke dömas och ersättning för skada på grund av utnyttjande som sker innan mönst- ret kungjorts enligt 18 § får be- stämmas enligt 36 § andra stycket.

2Senaste lydelse 2002:570.

3Senaste lydelse 2002:570.

Straff får inte dömas ut, förver- kande får inte ske och ersättning för skada på grund av utnyttjande som sker innan mönstret kungjorts enligt 18 § får bestämmas enligt

Prop. 2004/05:135

Utöver vad som sägs i andra stycket får egendom som har an- vänts som hjälpmedel vid brott enligt detta kapitel förklaras för- verkad, om det behövs för att före- bygga brott eller det finns andra särskilda skäl till det. Detsamma gäller egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt detta kapitel, om brot- tet har fullbordats eller om förfa- randet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förbere-

Fornfynd som varit föremål för brott enligt detta kapitel, och som inte enligt 4 § första stycket ändå skall tillfalla staten, skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för fornfyndet får dess värde förklaras förverkat. Även annat utbyte av ett sådant brott skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. Det- samma gäller vad någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett sådant brott, eller värdet av det mottagna, om mottagandet utgör brott enligt detta kapitel.

Metallsökare som har använts vid brott enligt detta kapitel skall förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt.

2.21	Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om		Prop. 2004/05:135
	kulturminnen m.m.
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 22 a § lagen (1988:950) om kultur-
minnen m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse

2 kap.

22 a §1 Fornfynd som varit föremål för

brott enligt detta kapitel, och som inte enligt 4 § första stycket ändå skall tillfalla staten, skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för fornfyndet kan dess värde förklaras förverkat. Även annat utbyte av ett sådant brott skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt.

Metallsökare som har använts vid brott enligt detta kapitel skall förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt. Annan utrust- ning som använts som hjälpmedel vid brott enligt detta kapitel eller dess värde får förklaras förverkat, om det är nödvändigt för att före- bygga brott eller det finns andra särskilda skäl till det.

1 Senaste lydelse 1991:474.

Utöver vad som sägs i andra stycket får egendom som har an- vänts som hjälpmedel vid brott som avses i 2 a, 3 a eller 5 § för- klaras förverkad, om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Det- samma gäller om egendomen har varit avsedd att användas som hjälpmedel vid sådant brott och brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straff-

Ersättning som har lämnats till den som har begått brott enligt 2 a, 3 a eller 5 § skall förklaras förver- kad. Detsamma gäller annat utby- te av sådant brott. Även vad någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett så- dant brott eller värdet av det mot- tagna skall, om mottagandet utgör brott enligt denna lag och det för brottet är föreskrivet fängelse i mer än ett år, förklaras förverkat.

Transportmedel som har an- vänts eller varit avsett att använ- das vid brott som avses i 2 a, 3 a eller 5 § får, om brottet har full- bordats eller om förfarandet ut- gjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse, förklaras förverkat om ägaren eller befälha- varen eller någon annan som var i ägarens ställe förövat gärningen eller medverkat till denna och för- verkandet behövs för att förebygga brott eller det annars finns särskil- da skäl.

2.22	Förslag till lag om ändring i utlänningslagen		Prop. 2004/05:135
	(1989:529)
Härigenom föreskrivs att 10 kap. 6 § utlänningslagen (1989:529)1 skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse

10 kap.

6 §2 Ersättning som har lämnats till

den som har begått brott enligt 2 a §, 3 a § eller 5 § skall förklaras förverkad, om det inte är uppen- bart oskäligt.

Transportmedel som använts vid brott som avses i 2 a eller 5 § får förverkas om ägaren eller befälha- varen eller någon annan som var i ägarens ställe förövat gärningen eller medverkat till denna och för- verkandet behövs för att förebygga brott eller det annars finns särskil- da skäl till detta. Förverkande får dock inte ske om det är uppenbart oskäligt.

1	Lagen omtryckt 1994:515.
2	Senaste lydelse 2004:206.	45

2.24Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1685) om skydd för kretsmönster för halvledarprodukter

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1992:1685) om skydd för kretsmönster för halvledarprodukter

dels att 14 § skall upphöra att gälla,

dels att nuvarande 9 a § skall betecknas 9 b §, dels att 9 och 12 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 9 a §, av följande lydel- se.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
	9 §1
Den som uppsåtligen eller av	Den som uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet vidtar en åtgärd	grov oaktsamhet vidtar en åtgärd
som innebär intrång i rätten enligt	som innebär intrång i rätten enligt
2 § döms till böter eller fängelse i	2 § döms till böter eller fängelse i
högst två år. Den som har överträtt	högst två år. Den som har överträtt
ett vitesförbud enligt 9 a § får inte	ett vitesförbud enligt 9 b § får inte
dömas till ansvar för intrång som	dömas till ansvar för intrång som
omfattas av förbudet.	omfattas av förbudet.

För försök eller förberedelse till brott enligt första stycket döms till an- svar enligt 23 kap. brottsbalken.

Åklagare får väcka åtal för brott enligt första eller andra stycket endast om målsäganden anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.

9 a §

Egendom med avseende på vil- ken brott föreligger enligt 9 § skall förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för egendomen kan dess värde förkla- ras förverkat. Även utbyte av så- dant brott skall förklaras förver- kat, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller vad någon har tagit emot som ersätt- ning för kostnader i samband med ett sådant brott, eller värdet av det mottagna, om mottagandet utgör brott enligt 9 §.

Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt 9 § får förklaras förverkad, om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Det- samma gäller egendom som varit

1 Senaste lydelse 1994:238.

Prop. 2004/05:135

avsedd att användas som hjälpme- del vid brott enligt 9 §, om brottet har fullbordats eller om förfaran- det har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse. I stället för egendomen får dess värde förklaras förverkat.

12 §

Den som vidtar en åtgärd som innebär intrång i rätten enligt 2 § är skyldig att, om det är skäligt, mot lösen avstå den egendom som överträ- delsen avser till den som innehar rätten till kretsmönstret.

I stället för att förordna om inlö-				I stället för att förordna om inlö-
sen enligt första stycket får dom-				sen enligt första stycket får dom-
stolen, om det är skäligt, besluta				stolen, om det är skäligt, besluta
att egendomen skall förstöras, änd-				att egendomen skall förstöras, änd-
ras eller utsättas för andra åtgärder				ras eller utsättas för andra åtgärder
som är ägnade att förebygga miss-				som är ägnade att förebygga miss-
bruk. Detta gäller dock inte om				bruk. Talan enligt detta stycke förs
förverkande eller åtgärder som är				av den som innehar rätten till
ägnade	att	förebygga missbruk		kretsmönstret.
skall beslutas enligt 36 kap.
brottsbalken. Talan enligt			detta
stycke förs av den som innehar
rätten	till	kretsmönstret.	Sådan

talan får föras även av åklagare, om det är påkallat från allmän synpunkt.

Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte mot den som i god tro har förvärvat egendomen eller en särskild rätt till den.

Beslut som avses i denna para- graf skall inte meddelas, om för- verkande eller åtgärd till förebyg- gande av missbruk skall beslutas enligt 9 a § eller enligt brottsbal- ken.

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005.

2.För brott begångna innan denna lag har trätt i kraft gäller 12 § i sin äldre lydelse.

Prop. 2004/05:135

I stället för fisken, redskapet el- ler hjälpmedlet kan dess värde helt eller delvis förklaras förverkat. Kan bevisning om värdet inte alls eller endast med svårighet föras, får värdet uppskattas till ett belopp som är skäligt med hänsyn till om- ständigheterna.

2.25Förslag till lag om ändring i fiskelagen (1993:787)

Härigenom föreskrivs att 45 § fiskelagen (1993:787) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
	45 §
Om det inte är uppenbart oskä-	Om det inte är uppenbart oskä-
ligt, skall fisk som varit föremål	ligt, skall fisk som varit föremål
för brott enligt denna lag förklaras	för brott enligt denna lag förklaras
förverkad.	förverkad. Detsamma gäller annat
	utbyte av sådant brott. Även vad
	någon har tagit emot som ersätt-
	ning för kostnader i samband med
	ett sådant brott eller värdet av det
	mottagna skall förklaras förverkat,
	om mottagandet utgör brott enligt
	denna lag och förverkandet inte är
	uppenbart oskäligt.

Om bara en del i ett parti fisk varit föremål för brott enligt denna lag, får hela partiet förklaras förverkat om det inte kan utredas hur stor del av partiet som omfattas av brottet.

Fiskeredskap som använts eller medförts vid brott enligt denna lag skall förklaras förverkade, om det inte är oskäligt. Detsamma gäller fis- kefartyg och andra hjälpmedel om det behövs för att förebygga brott.

Utöver vad som sägs i tredje stycket får egendom förklaras för- verkad, om egendomen har varit avsedd att användas som hjälpme- del vid brott enligt denna lag och brottet har fullbordats eller förfa- randet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förbere- delse och förverkandet behövs för att förebygga brott.

I stället för fisken, redskapet el- ler den egendom som annars an- vänts, medförts eller varit avsedd att användas som hjälpmedel, kan dess värde helt eller delvis förkla- ras förverkat. Kan bevisning om värdet inte alls eller endast med svårighet föras, får värdet uppskat- tas till ett belopp som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.

Förverkande får inte ske enbart på grund av överträdelse av 25 § and- ra–tredje styckena. Vid överträdelse av 25 § fjärde stycket eller 26 § får förverkande inte avse annat än fiskeredskap.

Prop. 2004/05:135

2.32	Förslag till lag om ändring i lagen (1996:95) om		Prop. 2004/05:135
	vissa internationella sanktioner
Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1996:95) om vissa internationella
sanktioner skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse
	12 §
Egendom som har använts som		Egendom som har använts som
hjälpmedel vid brott enligt 8 §		hjälpmedel vid brott enligt 8 §
eller som har kommit till genom		eller som har kommit till genom
ett sådant brott får förklaras för-		ett sådant brott får förklaras för-
verkad, om det behövs för att fö-		verkad, om det behövs för att fö-
rebygga brott eller det annars finns		rebygga brott eller om det annars
särskilda	skäl. Detsamma gäller	finns särskilda skäl. Detsamma
egendom med vilken någon har		gäller egendom som varit avsedd
tagit sådan befattning som utgör		att användas som hjälpmedel vid
brott enligt 8 §.		brott enligt 8 §, om brottet har
		fullbordats, samt egendom	med
		vilken någon har tagit befattning
		som utgör sådant brott.
I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005.

Vid intrång i en gemenskapens växtförädlarrätt tillämpas bestäm- melserna i 9 kap. 1 och 1 a §§ om ansvar och förverkande samt 7 a–

7 h §§ om intrångsundersökning.

	verkande eller åtgärd till förebyg-
	gande av missbruk skall beslutas
	enligt 1 a § eller enligt brottsbal-
	ken.
	9 §
Utnyttjar någon en växtsort som	Utnyttjar någon en växtsort som
avses med en ansökan om registre-	avses med en ansökan om registre-
ring, skall vad som sägs om in-	ring, skall vad som sägs om in-
trång i växtförädlarrätt tillämpas,	trång i växtförädlarrätt tillämpas,
om ansökan leder till registrering.	om ansökan leder till registrering.
För ett sådant utnyttjande får dock	För ett sådant utnyttjande får dock
inte dömas till ansvar. Ersättning	inte dömas till ansvar eller beslu-
för skada på grund av utnyttjande	tas om förverkande. Ersättning för
som sker innan ansökan har kun-	skada på grund av utnyttjande som
gjorts enligt 5 kap. 9 § får be-	sker innan ansökan har kungjorts
stämmas endast enligt 6 § andra	enligt 5 kap. 9 § får bestämmas
stycket.	endast enligt 6 § andra stycket.

Trots 6 § tredje stycket är rätten till ersättning inte förlorad, om talan väcks senast ett år efter det att växtförädlarrätten registrerades.

12 kap.

2 §1

Vid intrång i en gemenskapens växtförädlarrätt tillämpas bestäm- melserna i 9 kap. 1 § om ansvar för intrång i en växtförädlarrätt och 7 a–h §§ om intrångsunder- sökning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005.

1 Senaste lydelse 1998:1460.

Prop. 2004/05:135


2.36	Förslag till lag om ändring i lagen (2000:171) om		Prop. 2004/05:135
	förbud beträffande viss avkodningsutrustning
Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (2000:171) om förbud beträffande
viss avkodningsutrustning skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse

8 §

Egendom som har varit föremål för brott enligt denna lag skall förkla- ras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat. Även utbytet av ett sådant brott skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt.

Ett föremål som har använts	Egendom som har använts som
som hjälpmedel vid brott enligt	hjälpmedel vid brott enligt denna
denna lag eller dess värde får för-	lag får förklaras förverkad, om det
klaras förverkat, om det är nöd-	behövs för att förebygga brott eller
vändigt för att förebygga brott el-	det finns andra särskilda skäl. Det-
ler det finns andra särskilda skäl	samma gäller egendom som varit
för det.	avsedd att användas som hjälpme-
	del vid brott enligt denna lag, om
	brottet har fullbordats eller om

förfarandet har utgjort ett straff- bart försök. I stället för egendo- men får dess värde förklaras för- verkat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005.

Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag får förklaras förverkad, om förverkandet behövs för att före- bygga brott enligt denna lag eller det annars finns särskilda skäl till det. I stället för egendomen får dess värde förklaras förverkat. I 36 kap. 5 § brottsbalken finns be- stämmelser om hos vem förver- kande får ske och om särskild rätt till förverkad egendom.

2.37 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1064) om Prop. 2004/05:135 kontroll av produkter med dubbla användnings-

områden och av tekniskt bistånd

Härigenom föreskrivs att 23 § lagen (2000:1064) om kontroll av pro- dukter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

23 §

Om det inte är uppenbart oskäligt, skall följande egendom förklaras förverkad:

1.produkt som varit föremål för brott enligt denna lag eller värdet på en sådan produkt,

2.utbyte av brott enligt denna lag,

3.vad någon tagit som ersättning för kostnader i samband med ett brott enligt denna lag, eller värdet av det mottagna, om mottagandet utgör brott enligt denna lag.

En produkt som avses i första stycket 1 eller en särskild rätt till pro- dukten får inte förklaras förverkad, om produkten eller rättigheten efter brottet förvärvats av någon som inte haft vetskap om eller skälig anled- ning till antagande om egendomens samband med brottet. Vid förver- kande enligt första stycket 1 av en produkt gäller inte bestämmelserna i 36 kap. 5 § första och andra styckena brottsbalken om hos vem förver- kande får ske.

Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag får förklaras förverkad, om förverkandet behövs för att före- bygga brott enligt denna lag eller om det annars finns särskilda skäl.

Detsamma gäller egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt denna lag, om brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse eller stämpling. I stället för egendomen får dess vär- de förklaras förverkat. I 36 kap. 5 § brottsbalken finns bestämmel- ser om hos vem förverkande får ske och om särskild rätt till förver- kad egendom.

I stället för förverkande enligt tredje stycket av egendomen eller dess värde får rätten föreskriva att någon åtgärd vidtas med egendomen som förebygger fortsatt missbruk av den. I sådana fall får även en del av egendomens värde förklaras förverkat.

Ärendet och dess beredning

Prop. 2004/05:135

Regeringen beslöt den 20 mars 1997 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda vissa frågor om att förverka vinning av brott. I utred- ningsuppdraget ingick att, mot bakgrund av utvecklingen i fråga om eko- nomisk och annan grov och organiserad brottslighet, särskilt narkotika- brottsligheten, undersöka om dagens regler om att förverka vinning av brott är tillräckliga för att kunna angripa denna brottslighet på ett effek- tivt sätt.

Genom tilläggsdirektiv beslöt regeringen den 17 juni 1999 att utöver vad som angavs i de ursprungliga direktiven utreda ytterligare några frå- gor, bl.a. vilka åtgärder som behöver vidtas för att Sverige skall kunna återkalla eller i största möjliga mån begränsa sin förklaring till artikel 2 punkt 1 i Europarådets förverkandekonvention från år 1990. Av Europe- iska unionens råds rambeslut av den 26 juni 2001 om penningtvätt, iden- tifiering, spårande, spärrande, beslag och förverkande av hjälpmedel till och vinning av brott följer numera ett åtagande att begränsa förklaringen (2001/500/RIF), bilaga 1.

Utredningen, som antog namnet Förverkandeutredningen, avlämnade i december 1999 sitt betänkande Effektivare förverkandelagstifting (SOU 1999:147). Utredningens lagförslag framgår av bilaga 2. Betänkandet har remissbehandlats och en förteckning över remissinstanserna finns i bila- ga 3. En sammanställning över remissvaren finns tillgänglig i Justitiede- partementet (Ju2000/330/L5).

Den 2 augusti 2002 föreslog det danska ordförandeskapet i Europeiska unionen i ett meddelande till rådet och Europaparlamentet ett rambeslut om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott (EUT C 184, 2.8.2002, s. 3). Vid rådet för rättsliga och inrikesfrå- gor den 19 december 2002 nåddes en principöverenskommelse om inne- hållet i rambeslutet. Riksdagen godkände utkastet till rambeslut den 27 oktober 2004 (prop. 2003/04:166, bet. 2003/04:JuU5, rskr. 2003/04:22). Rambeslutet antogs den 24 februari 2005; Rådets rambeslut 2005/212/RIF om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott (bilaga 4). Åtagandena i detta rambeslut sammanfaller delvis med de åtaganden som gjordes i rambeslutet från 2001.

Inom Justitiedepartementet har det utarbetats en promemoria som syf- tar till att ge ett bredare beredningsunderlag när det gäller vilka lagstift- ningsåtgärder som behövs för att Sverige skall kunna begränsa sin förklaring till förverkandekonventionen; promemorian Utökade möjlig- heter att förverka utbyte och hjälpmedel vid brott m.m. (Ju2000/330/L5). Promemorian innehåller förslag till alla de lagändringar som behövs för att Sverige skall kunna begränsa förklaringen till förverkandekonventio- nen. Det innebär att promemorian innehåller dels förslag till författnings- ändringar som sammanfaller med vad Förverkandeutredningen redan föreslagit, dels förslag som är delvis omarbetade i förhållande till utred- ningen dels slutligen förslag som inte återfinns i Förverkandeutredning- ens betänkande. Promemorians lagförslag framgår av bilaga 5. Prome- morian innehåller också vissa lagförslag utöver vad som påkallas av Sve- riges internationella åtaganden. Promemorian har remissbehandlats och en förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 6. En sammanställ-

ning av remissyttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet Prop. 2004/05:135 (Ju2000/330/L5).

Den föreslagna ändringen i lagen (1961:181) om försäljning av teknisk sprit m.m. (se avsnitt 9.1 och 10.2) omfattas inte av promemorian. Änd- ringen har beretts under hand med Riksåklagaren, Ekobrottsmyndighe- ten, Rikspolisstyrelsen, Statens folkhälsoinstitut, Läkemedelsverket och Skatteverket.

Beträffande 53 a § upphovsrättslagen (1960:729) föreslås i förhållande till promemorian en viss utvidgning av möjligheterna till hjälpmedelsför- verkande. Detta förslag har beretts under hand med Riksåklagaren, Riks- polisstyrelsen och Patent- och registeringsverket.

När det gäller frågan om att begränsa räckvidden av förklaringen till förverkandekonventionen grundar sig denna proposition på de ställnings- taganden och förslag som lämnats i promemorian. Detsamma gäller frå- gan om polismans rätt att förstöra beslagtagen alkohol. Förverkandeut- redningens mer begränsade förslag i dessa delar samt remissynpunkterna på dessa förslag återges i avsnitt 7. De förslag som lämnas i avsnitt 9.1, 9.4, 9.5, 9.6, 9.7, avsnitt 10 samt avsnitt 11 grundar sig alltså på prome- morians förslag. Även förslaget gällande förverkande av kostnadsersätt- ning i avsnitt 9.2 grundar sig på förslag i promemorian.

I detta lagstiftningsärende behandlar regeringen därutöver vissa andra av Förverkandeutredningens förslag och bedömningar. Det gäller försla- gen och bedömningarna i avsnitt 8, 12 och 13. Avsnitt 9.3 behandlar både förslag som lämnats av Förverkandeutredningen och i promemori- an. Förverkandeutredningens förslag att införa den nya förverkandefor- men utvidgat förverkande behandlas inte i detta lagstiftningsärende utan är föremål för fortsatt beredning inom Regeringskansliet.

Lagrådsremissen innehöll förslag till ändring i insiderstrafflagen (2000:1086). Med anledning av att regeringen den 17 mars 2005 över- lämnade en proposition till riksdagen i vilken det föreslås att insider- strafflagen upphävs och ersätts av den nya lagen om straff för mark- nadsmissbruk vid handel med finansiella instrument (Marknadsmissbruk, prop. 2004/05:142), har det förslaget utgått.

Propositionen bygger på en överenskommelse mellan den socialdemo- kratiska regeringen och Vänsterpartiet.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 3 februari 2005 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 7. Lagrådets yttrande finns i bilaga 8.

Lagrådet har sammanfattningsvis godtagit de framlagda lagförslagen men funnit det önskvärt att en mer genomgripande översyn kommer till stånd inom en nära framtid.

Lagrådets synpunkter, vilka föranlett vissa justeringar av såväl lagtext som allmänmotivering, behandlas i avsnitt 8.2, 9.1, 9.3 och 9.7. Dessut- om har vissa redaktionella ändringar gjorts.

Utgångspunkter för reformen

Prop. 2004/05:135

Möjligheterna till ekonomisk vinning utgör en av de främsta drivkrafter- na bakom en stor del av den brottslighet som förekommer. Incitamenten att begå brott minskar om rättsväsendet har möjlighet att beröva gär- ningsmannen dennes vinning då ett brott beivras. Att kunna förverka ut- bytet av brott utgör därför en central del av den brottsbekämpande verk- samheten. Från allmänna utgångspunkter kan det också uppfattas som stötande om någon berikar sig på en brottslig verksamhet.

Att kunna förverka sådan egendom som kommit till användning som hjälpmedel vid brott utgör också en viktig del av den brottsbekämpande verksamheten. Rent praktiskt kan det förebygga brott om egendomen inte på nytt kan komma till användning i brottslig verksamhet. Det kan därtill verka avhållande för den som planerar att begå ett brott att hjälpmedlen kan komma att förverkas.

Enligt regeringens mening utgör således förverkandeinstitutet ett vikigt instrument i den brottsbekämpande verksamheten. Dess betydelse fram- går inte minst av det intensifierade internationella samarbetet på området. Brottsligheten är ofta internationell till sin karaktär och måste därför be- mötas med ett fördjupat samarbete mellan stater och rättsvårdande myn- digheter. Såväl inom Förenta nationerna som inom Europarådet och Eu- ropeiska unionen (EU) har flera instrument antagits med regler som dels föreskriver vilka åtgärder som skall vidtas på nationell nivå dels syftar till att underlätta det internationella samarbetet.

Ett närmande av de nationella reglerna underlättar ett mer fördjupat in- ternationellt samarbete även vad gäller utredning och verkställighet. Un- der senare år har det inom EU tagits flera initiativ för att såväl närma medlemsstaternas nationella förverkanderegler till varandra som att upp- nå ett mer effektivt samarbete när det gäller ömsesidigt erkännande och verkställande av medlemsstaternas förverkandebeslut. Utöver det rambe- slut om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott som antogs den 24 februari 2005 (se avsnitt 3) har regeringen nyligen föreslagit riksdagen att godkänna ett rambeslut om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om förverkande (prop. 2004/05:55). Detta arbete är enligt regeringens mening nödvändigt för att möta en alltmer organiserad och internationaliserad brottslighet.

De förslag som lämnas i denna proposition innebär att Sverige fullt ut uppfyller vissa åtaganden inom Europarådet och EU att utöka möjlighe- terna att förverka utbyte av och hjälpmedel vid brott. Genom dessa för- slag uppnås samtidigt nationella strävanden att i större omfattning kunna använda förverkandeinstitutet. Till största del bedömer regeringen att det för närvarande är tillräckligt att utöka möjligheterna till förverkande i den omfattning Sverige tillsammans med övriga medlemsstater inom EU har enats om. I några fall bedömer regeringen att det är motiverat att in- föra mer långtgående regler.

Utöver de åtaganden som har gjorts inom Europarådet och EU anser regeringen att vissa andra reformer är motiverade. För att motverka pen- ningtvätt är det bland annat av vikt att möjligheterna att förverka avkast- ning från brottsutbyte kan öka. Det finns också anledning att införa vissa förenklingar av förfarandet med beslagtagen och förverkad egendom.

Gällande rätt

Prop. 2004/05:135

5.1Allmänt om förverkande

Förverkande kan ske antingen genom sakförverkande eller värde- förverkande. Sakförverkande innebär att viss egendom förklaras förverkad, dvs. att ägaren eller rättighetsinnehavaren förlorar sin rätt till den aktuella egendomen, vilken i stället normalt tillfaller staten. Värde- förverkande innebär att förverkandeförklaringen avser värdet av viss egendom eller vissa förtjänster. Ett värdeförverkande har formen av en förpliktelse för den berörde att betala ett visst belopp. I vissa fall är vär- deförverkande subsidiärt i förhållande till sakförverkande, exempelvis då egendomen i fråga inte längre är åtkomlig för förverkande. I de fall domstolen kan välja mellan sak- och värdeförverkande, sägs värdeför- verkandet vara en alternativ åtgärd.

Vidare brukar man skilja mellan obligatoriska och fakultativa förver- kanderegler. Om förverkanderegeln är utformad på så sätt att förverkan- de alltid skall ske när förutsättningarna i bestämmelsen är uppfyllda sägs förverkanderegeln vara obligatorisk. Om bestämmelsen i stället ger ut- rymme för hänsyn till andra, mera ospecificerade omständigheter än de som uttryckligen anges i bestämmelsen som förutsättningar för förver- kande sägs förverkanderegeln vara fakultativ.

Bestämmelser om förverkande finns i brottsbalken men också i en rad andra författningar, exempelvis narkotikastrafflagen (1968:64), alkohol- lagen (1994:1738) och lagen (2000:1225) om straff för smuggling.

5.2Brottsbalkens förverkanderegler

Allmänna regler om förverkande finns i 36 kap. brottsbalken. Enligt 36 kap. 1 § brottsbalken skall utbyte av brott enligt balken förklaras för- verkat om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller vad någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett brott, om mot- tagandet utgör brott enligt balken. I stället för det mottagna får dess värde förverkas. Utbyte av brott avser således såväl den konkreta egendom som mottagits som värdet av det mottagna. Förverkande kan alltså ske anting- en som sak- eller som värdeförverkande. Såväl sak- som värdeförverkan- de kan ske partiellt.

I 36 kap. 2 § brottsbalken föreskrivs att egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt brottsbalken eller som frambragts genom så- dant brott får förklaras förverkad, om det är påkallat för att förebygga brott eller om det annars föreligger särskilda skäl. Förverkande kan också komma i fråga beträffande egendom vars användande utgör brott eller egendom med vilken någon i annat fall har tagit brottslig befattning. Det- ta gör förverkande möjligt bl.a. i fall då det föreligger sådan befattning med t.ex. dyrkar, vapen och förfalskningsverktyg som enligt 23 kap. 2 § brottsbalken utgör en straffbelagd förberedelse. På samma sätt som i frå- ga om utbyte av brott kan i stället för egendomen dess värde förklaras förverkat.

För förverkande enligt 36 kap. 3 § brottsbalken fordras inte att något

brott har blivit begånget. Sådant förverkande är alltså inte någon rätts-

verkan av brott. Enligt paragrafen får förverkande ske beträffande före- mål som p.g.a. sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning. Bestämmelsen tar alltså sikte på typiska brottsverktyg. Under vissa förutsättningar kan även fö- remål som är ägnade att användas som vapen mot liv eller hälsa eller som hjälpmedel vid skadegörelse förverkas. Eftersom 3 § tar sikte på förver- kande av särskilt farliga föremål, gäller att förverkande kan ske endast av föremålet i fråga och inte av dess värde.

I 36 kap. 4 § brottsbalken finns regler om förverkande av ekonomiska fördelar som uppkommit för en näringsidkare till följd av ett brott som är begånget i utövning av näringsverksamhet. Värdet av sådana fördelar kan enligt paragrafen förklaras förverkat även i andra fall än när förverkande kan ske enligt 1 eller 2 § eller enligt andra bestämmelser. Med ekono- misk fördel avses i 4 § en uppskattad skillnad i förmögenhetsställning mellan den situation som uppkommit genom brottet och den som skulle ha rått om brottet inte hade ägt rum. Regeln i 4 § är subsidiär i förhållan- de till andra förverkandebestämmelser på så sätt att den är tillämplig en- dast om och i den mån andra regler inte medför en fullständig indragning av alla fördelar som uppkommit genom brottet. Bestämmelsen i 4 § gäll- er utöver brottsbalksbrotten även för brott inom specialstraffrätten.

I 36 kap. 5 § brottsbalken finns regler om hos vem förverkande får ske. Förverkande får enligt denna bestämmelse ske hos

–gärningsmannen eller annan som medverkat vid brottet,

–den i vars ställe gärningsmannen eller annan medverkande var,

–den som genom brottet beretts vinning eller näringsidkare som avses

i4 §,

–den som efter brottet förvärvat egendomen genom bodelning eller p.g.a. arv eller testamente eller genom gåva eller som efter brottet för- värvat egendomen på annat sätt och därvid haft vetskap om eller skälig anledning till antagande om egendomens samband med brottet.

Enligt 36 kap. 6 § brottsbalken kan rätten, när ett sakförverkande fram- står som oskäligt eller onödigt ingripande eller när en annan åtgärd be- döms som mer ändamålsenlig, i stället föreskriva åtgärd till förebyggan- de av missbruk av egendomen. Exempel på sådana åtgärder är att ett för- falskat konstverk skall förses med en påskrift som visar att det inte är något originalverk.

I författningar med specialstraffrättsliga bestämmelser finns föreskrif- ter som innebär att utdömande av straff är en förutsättning för beslut om förverkande eller annan särskild rättsverkan. I 36 kap. 11 § brottsbalken föreskrivs därför att bestämmelser om särskild rättsverkan av brott skall vara tillämpliga inte bara när någon döms till straff utan även när någon döms till annan brottspåföljd.

Inom specialstraffrätten förekommer också bestämmelser om förver- kande eller annan särskild rättsverkan som förutsätter att någon fälls till ansvar. Detta är något som inte gäller enligt brottsbalken. För att regler- ingen skall vara densamma inom specialstraffrätten föreskrivs i 36 kap. 12 § brottsbalken att sådant förverkande eller annan särskild rättsverkan som förutsätter att någon döms till påföljd får beslutas av rätten även om påföljd för det aktuella brottet efterges.

I 36 kap. 13 § brottsbalken behandlas den situationen att ett brott har begåtts av någon som inte fyllt femton år eller av någon som handlat un-

Prop. 2004/05:135

der påverkan av en allvarlig psykisk störning. I ett sådant fall får rätten Prop. 2004/05:135 besluta om förverkande eller annan särskild rättsverkan endast om och i

den mån det kan anses skäligt med hänsyn till den dömdes psykiska till- stånd, gärningens beskaffenhet eller omständigheterna i övrigt.

I 36 kap. 14 § brottsbalken finns begränsningar i fråga om förverkan- deförklaring i fall då påföljd inte längre kan utdömas på grund av gär- ningsmannens död eller om han eller hon av annan orsak inte längre kan dömas. I ett sådant fall får egendom förklaras förverkad p.g.a. brottet endast om stämning i målet har delgivits inom fem år från det brottet begicks. En sådan talan får väckas endast om det är påkallat ur allmän synpunkt.

Enligt 36 kap. 15 § brottsbalken förfaller beslut om förverkande i den mån verkställighet inte har skett inom tio år från det beslutet vann laga kraft.

Förverkande enligt brottsbalkens regler är inte i något fall obligato- riskt. I specialstraffrätten finns däremot bestämmelser enligt vilka för- verkande alltid skall ske. I 36 kap. 16 § brottsbalken ges domstolarna en generell möjlighet att underlåta förverkande i fall där förverkandet skulle vara uppenbart oskäligt. Denna bestämmelse kan sägas ge en fakultativ prägel åt hela förverkanderegleringen.

Av 36 kap. 17 § brottsbalken framgår att förverkad egendom tillfaller staten om inte annat är föreskrivet. I paragrafens andra stycke finns be- stämmelser till skydd för bl.a. målsäganden i de fall utbyte av brott för- klaras förverkat enligt 36 kap. 1 § brottsbalken och skadeståndsanspråk därefter framställs. Bestämmelserna innebär att staten i en sådan situation svarar för ersättningen till den skadelidande intill värdet av vad som har tillfallit staten på grund av beslutet om förverkande.

5.3Förfarandet vid förverkande

För att säkerställa verkställigheten av ett meddelat eller kommande för- verkandebeslut finns det möjligheter att använda vissa tvångsmedel. Vad gäller sakförverkande kan beslag tillgripas (27 kap. 1 och 14 a §§ rätte- gångsbalken). För att säkerställa ett värdeförverkande kan i stället kvar- stad komma i fråga (26 kap. 1 § rättegångsbalken).

Förverkande på grund av brott sker genom en förverkandeförklaring som meddelas av domstolen. Förverkande kan också ske genom ett strafföreläggande eller genom ett föreläggande av ordningsbot (48 kap. 2 § rättegångsbalken).

När en förverkandefråga tas upp i samband med åtalet för det brott som förverkandet grundar sig på, blir sedvanliga brottmålsregler tillämp- liga på hela förfarandet.

I de fall frågan rör någon som inte är tilltalad för brott, regleras förfa- randet i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. Huvudregeln är att förverkandefrågan i dessa fall skall prövas vid allmän domstol efter särskild talan och att rättegångsbalkens regler om åtal för brott på vilket inte kan följa svårare straff än böter skall tilläm- pas. Vad gäller förverkande av beslagtagen egendom får emellertid frå- gan om förverkande prövas av åklagaren, om inte det som skall förverkas

uppgår till betydande belopp eller det finns andra skäl emot ett sådant

förfarande. Uppgår värdet av det som skall förverkas till mindre än en Prop. 2004/05:135 tiondel av ett basbelopp eller saknar egendomen saluvärde får också po-

lisman besluta om förverkande. I nämnda fall kan missnöje anmälas mot besluten, varvid saken slutligen kan komma att prövas av domstol.

Förfarandet med egendom som har tillfallit staten genom förverkande regleras i lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. Myndigheten som omhändertar egendomen får omedel- bart låta försälja den om egendomen under vissa särskilt angivna förut- sättningar inte går att förvara. Egendom som kan befaras komma till brottslig användning eller annars är olämplig för försäljning skall oskad- liggöras. Egendom som inte omedelbart har sålts eller förstörts skall säl- jas av myndighet eller bolag som regeringen bestämmer, om inte egen- domen på grund av sin beskaffenhet eller omständigheterna i övrigt bör säljas i annan ordning. Kan inte egendomen säljas får den förstöras.

För vissa fall finns det särskilda bestämmelser som möjliggör förstö- rande eller försäljning innan ett beslut om förverkande har meddelats. I lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. före- skrivs bl.a. att alkoholhaltiga drycker eller andra medel som har trafikfar- lig påverkan och som påträffats hos den som gjort sig skyldig till rattfyl- leri enligt lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott eller trafiknyk- terhetsbrott enligt specialstraffrättsliga bestämmelser i andra författning- ar skall förklaras förverkade. I dessa fall får egendomen förstöras redan när den tagits i beslag, förutsatt att dess värde är ringa eller egendomens förstörande annars måste anses försvarligt. I annat fall får egendomen säljas innan beslutet om förverkande fattas.

Beslut om förstörande eller försäljning meddelas av undersökningsle- daren, åklagaren eller i vissa särskilda fall av polismyndigheten. Går be- slag åter – dvs. att egendomen inte slutligt blir föremål för förverkande – skall ersättning av allmänna medel utgå om egendomen redan är förstörd eller såld.

Motsvarande gäller för bl.a. beslag av narkotika enligt 7 § narkotika- strafflagen (1968:64), dopningsmedel enligt 6 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel och för bl.a. alkoholdrycker enligt 11 kap. 4 § alkohollagen (1994:1738).

I såväl jaktlagen (1987:259) som fiskelagen (1993:787) finns det sär- skilda bestämmelser om förfarande med vilt respektive fisk som tagits i beslag i de fall egendomen kan bli föremål för förverkande (47 § tredje stycket jaktlagen och 47 § femte stycket fiskelagen).

6 Internationella överenskommelser om förverkande av utbyte och hjälpmedel

Konventionen om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott

I september 1990 antog Europarådets ministerråd en konvention om pen-
ningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott (för-
verkandekonventionen). Syftet med konventionen är att stärka det inter-
nationella samarbetet för att bekämpa allvarliga brott.	75
	75

I konventionen finns i artikel 2 en bestämmelse om åtgärder för för- verkande. Varje part skall enligt artikeln vidta sådana lagstiftningsåtgär- der och andra åtgärder som kan vara nödvändiga för att kunna förverka hjälpmedel och vinning eller egendom vars värde motsvarar sådan vin- ning.

Artikel 2 innehåller inte någon begränsning till viss eller vissa brottsli- ga handlingar. Utgångspunkten är därför att möjligheterna att förverka vinning och hjälpmedel skall avse alla brott i de nationella rättsordning- arna.

Parterna till konventionen kan emellertid förklara att artikeln är till- lämplig endast på de brott eller kategorier av brott som anges i förklar- ingen. Sverige utnyttjade den möjligheten i samband med ratificeringen av konventionen och förklarade att bestämmelsen för Sveriges del skulle vara tillämplig på sådant utbyte av brott och sådana hjälpmedel vid brott som kan förverkas enligt bestämmelserna i brottsbalken, narkotika- strafflagen (1968:64) eller lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dop- ningsmedel. Beträffande annan brottslighet förbehöll sig Sverige rätten att, i den utsträckning som är motiverat med hänsyn till brottstypen, före- skriva förverkande i mer begränsad omfattning (prop. 1995/96:49).

Konventionen trädde för Sveriges del i kraft den 1 november 1996. I den proposition där riksdagen föreslogs godkänna konventionen utveck- lade regeringen skälen till förbehållet. Regeringen konstaterade att den svenska lagstiftningen inte sträckte sig lika långt som förverkandekon- ventionen i fråga om när förverkande av utbyte av brott kunde komma i fråga. Även bestämmelsen om förverkande av hjälpmedel i konventionen gick, enligt vad regeringen anförde, längre än vad som är generellt möj- ligt att förverka enligt svensk lag. Något behov av en generell utvidgning av möjligheterna till förverkande ansågs inte föreligga. Regeringen an- förde vidare att frågan om hur långt dessa möjligheter skulle sträcka sig i stället fick övervägas särskilt för varje brott och att det skulle föra för långt att i det sammanhanget göra sådana överväganden. Den möjlighet att begränsa bestämmelsernas tillämpning som stod till buds, borde där- för utnyttjas av Sverige. Regeringen anförde emellertid att målsättningen vid framtida överväganden borde vara att förverkandekonventionen skul- le få en så vidsträckt tillämpning som möjligt (a. prop. s. 10 f). Riksda- gen gjorde inte någon annan bedömning än regeringen i ovan redovisade delar (bet. 1995/96:JuU10, rskr. 1995/96:59 samt SÖ 1996:19).

Den gemensamma åtgärden om penningtvätt, identifiering, spårande, spär- rande, beslag och förverkande av hjälpmedel till och vinning av brott

Den 3 december 1998 antogs inom EU den gemensamma åtgärden 98/699/RIF om penningtvätt, identifiering, spårande, spärrande, beslag och förverkande av hjälpmedel till och vinning av brott (EGT L 333, 9.12.1998, s. 1). Den gemensamma åtgärden var avsedd att komplettera förverkandekonventionen. Enligt artikel 1 i den gemensamma åtgärden skall medlemsstaterna se till att inga reservationer görs eller vidhålls mot bl.a. artikel 2 i förverkandekonventionen, då brottet bestraffas med fri- hetsberövande eller frihetsberövande åtgärd där det högsta straffet är mer än ett år. Undantag från åtagandet gjordes för vinningen av skattebrott.

Prop. 2004/05:135

Mot bakgrund av detta beslut inom EU fick Förverkandeutredningen genom tilläggsdirektiv (dir. 1999:48) i uppdrag att undersöka vilka åt- gärder som behövdes för att Sverige skulle kunna återkalla eller i största möjliga mån begränsa förklaringen till artikel 2 i förverkandekonventio- nen.

Rambeslut om penningtvätt, identifiering, spårande, spärrande, beslag och förverkande av hjälpmedel till och vinning av brott

Åtagandet i den gemensamma åtgärden att begränsa reservationen mot förverkandekonventionen upprepades i artikel 1 i rådets rambeslut 2001/500/RIF av den 26 juni 2001 om penningtvätt, identifiering, spå- rande, spärrande, beslag och förverkande av hjälpmedel till och vinning av brott, (rambeslutet om penningtvätt), se bilaga 1 (EGT L 182, 5.7.2001, s. 1). Genom rambeslutet upphävdes det likalydande åliggandet enligt den gemensamma åtgärden.

Sveriges reservation mot artikel 2 i förverkandekonventionen sträcker sig längre än vad som godtas enligt rambeslutet om penningtvätt. Fråga uppkom då om en anpassning i detta avseende, dvs. en begränsning av reservationen, skulle påkalla några lagändringar från svensk sida. Denna fråga behandlades i prop. 2000/01:58, då regeringen föreslog att riksda- gen skulle godkänna rambeslutet om penningtvätt.

Regeringen konstaterade att en möjlighet vore att omedelbart genom- föra Förverkandeutredningens förslag till utvidgning av tillämpningsom- rådet för brottsbalkens bestämmelser om förverkande av utbyte och hjälpmedel. Regeringen ansåg emellertid att det kunde ifrågasättas om det förelåg behov av en så generell reglering av möjligheten till förver- kande som Förverkandeutredningen hade föreslagit. Regeringen ansåg att förslaget borde underkastas ytterligare analys, bl.a. avseende vilka kon- sekvenser detta kan tänkas få i förhållande till vissa specialstraffrättsliga bestämmelser. Regeringen ansåg att såväl frågan om det över huvud taget behövdes någon lagstiftning för att kunna begränsa förklaringen till arti- kel 2 i förverkandekonventionen som frågan om hur en sådan lagstiftning i så fall borde utformas, behövde övervägas ytterligare samt att dessa överväganden lämpligen borde ske i samband med den fortsatta bered- ningen av Förverkandeutredningens betänkande (a. prop. s. 15). Riksda- gen gjorde ingen annan bedömning än regeringen (bet. 2000/01:JuU17, rskr. 2000/01:156). Medlemsstaterna skulle senast den 31 december 2002 ha antagit åtgärder som är nödvändiga för efterlevnaden av rambeslutet.

Rambeslutet om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som här- rör från brott

Vid rådet för rättsliga och inrikes frågor den 19 december 2002 nåddes en politisk överenskommelse om innehållet i ytterligare ett rambeslut; Europeiska unionens utkast till rambeslut om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott (rambeslutet om förver- kande). Detta rambeslut syftar till att skapa nya gemensamma minimireg- ler i medlemsstaterna när det gäller förverkande av egendom som har anknytning till brott.

Prop. 2004/05:135

Riksdagen godkände utkastet till rambeslut den 27 oktober 2004 (prop. Prop. 2004/05:135 2003/04:166, bet. 2003/04:JuU5, rskr. 2003/04:22). Rambeslutet antogs

den 24 februari 2005; Rådets rambeslut 2005/212/RIF om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott, se bilaga 4 (EUT L 68, 15.3.2005, s. 49). Rambeslutet skall vara genomfört senast den 15 mars 2007.

Enligt artikel 2 i rambeslutet skall medlemsstaterna vidta de åtgärder som är nödvändiga för att se till att det blir möjligt att helt eller delvis förverka hjälpmedel och vinning, eller egendom vars värde motsvarar sådan vinning, som härrör från brottsliga gärningar som kan föranleda fängelse i mer än ett år. Av samma artikel framgår att medlemsstaterna i samband med skattebrott får använda andra förfaranden än straffrättsliga för att frånta lagöverträdaren vinningen av brottet. Innehållet i artikel 2 i rambeslutet om förverkande motsvaras alltså i sak av åtagandet i den gemensamma åtgärden och i rambeslutet om penningtvätt när det gäller att begränsa reservationen mot förverkandekonventionen.

7 Förverkandeutredningens förslag

Förverkandeutredningen har i sitt betänkande Effektivare förverkande- lagstiftning (SOU 1999:147) mot bakgrund av den gemensamma åtgär- den om penningtvätt övervägt vilka åtgärder som behövs för att Sverige skall kunna återkalla eller i största möjliga mån begränsa förklaringen till artikel 2 i förverkandekonventionen. Utredningens författningsförslag bifogas som bilaga 2.

Utredningen föreslår att 36 kap. 2 § brottsbalken skall kompletteras på så sätt att förverkande under de i paragrafen i övrigt angivna förutsätt- ningarna kan ske även av egendom som varit avsedd att komma till brottslig användning, förutsatt att brottet i fråga fullbordats eller kommit till straffbart försök eller straffbar förberedelse eller stämpling. Utred- ningen föreslår vidare att motsvarande tillägg skall göras i vissa special- straffrättsliga författningar med förverkandebestämmelser.

Därutöver föreslår utredningen att bestämmelserna i 36 kap. 1 § brotts- balken om förverkande av utbyte av brott skall gälla även i fråga om ut- byte av utanför balken straffbelagda gärningar för vilka stadgas fängelse i mer än ett år. Bestämmelsen skall inte gälla i de fall annat är särskilt föreskrivet.

Motsvarande utvidgning föreslås också i fråga om tillämpningsområ- det för bestämmelserna i 36 kap. 2 § brottsbalken om förverkande av hjälpmedel vid brott. Vidare föreslås att vissa författningar med special- straffrättsliga bestämmelser, vilka redan i dag innehåller regler om för- verkande av utbyte och hjälpmedel kompletteras i den mån detta är på- kallat med hänsyn till den nämnda gemensamma åtgärden.

Utredningen konstaterade i sitt betänkande att det i fråga om författ- ningar vid sidan av brottsbalken i vilka det stadgas fängelse i mer än ett år inte hade varit möjligt att under utredningstiden göra någon heltäckan- de genomgång för att därefter utarbeta förslag till förverkandebestäm- melser för varje enskild författning där sådana kunde anses påkallade.

Utredningen föreslog i stället att förverkandebestämmelserna beträffande

utbyte och hjälpmedel i 36 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken skulle göras ge- Prop. 2004/05:135 nerellt tillämpliga inom specialstraffrätten, i de fall då inget särskilt redan

var föreskrivet, för brott med mer än ett års fängelse i straffskalan. Utredningens förslag i dessa delar kommenterades endast av ett fåtal

remissinstanser. Svea hovrätt instämde i utredningens bedömning att be- hovet av vidgade möjligheter till hjälpmedelsförverkande inte kan anses särskilt uttalat, men hade i övrigt inget att erinra mot de föreslagna änd- ringarna. Stockholms tingsrätt hade heller inget att erinra mot den före- slagna utvidgningen. Malmö tingsrätt anförde att det vore önskvärt om man i lagstiftningsärendet gjorde en sådan genomgång av de special- straffrättsliga författningarna som utredningen inte ansett sig ha haft möj- lighet att göra. Enligt tingsrätten får man en mer konsekvent och tydlig reglering om förverkandebestämmelserna finns i varje enskild författning där sådana bestämmelser anses påkallade. Därutöver lämnade några re- missinstanser synpunkter av mer författningsteknisk natur.

Utredningen föreslog att polisman, i de fall han eller hon med stöd av lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. har beslutat om förverkande av alkoholhatliga drycker eller andra berus- ningsmedel, även skall få besluta om att egendomen skall förstöras. Ing- en remissinstans yttrade sig över detta förslag.

8 Begreppen utbyte och vinning

8.1Nuvarande reglering

Begreppet utbyte

Genom 1948 års strafflagsrevision infördes förverkanderegler med till- lämpning inom strafflagens hela område. En bestämmelse om förverkan- de av muta, förlag och vederlag som var avsett för främjande av brott liksom förverkande av annan vinning av i strafflagen straffbelagd hand- ling fick då sin placering i 2 kap. 16 § strafflagen. En förutsättning för förverkande var att vinningen inte motsvarades av skada för någon en- skild. Bestämmelsen överfördes vid brottsbalkens tillkomst till 36 kap. 1 § brottsbalken. 1968 ändrades bestämmelsen på så sätt att uppräkning- en av muta, vederlag och vinning utgick. I stället föreskrevs att utbyte av brott som inte motsvarades av skada för enskild skulle förverkas, om det inte var uppenbart obilligt. Vidare angavs att detsamma gällde förlag för brott eller dess värde, om förlaget mottagits och mottagandet utgjorde brott enligt brottsbalken (prop. 1968:79, 1 LU 33, rskr. 229).

Bestämmelsen i 36 kap. 1 § brottsbalken ändrades 1986, då det dittills gällande hindret mot förverkande när utbytet motsvaras av skada för en- skild avskaffades (prop. 1986/87:6, JuU7, rskr. 43). Ändringen genom- fördes i syfte att möjliggöra förverkande främst i fall där tjuvgods repre- senterar ett större värde än som motsvaras av skadan för målsäganden och i fall där den dömde har avyttrat stöldgodset och det samtidigt inte kan påräknas något skadeståndsanspråk från målsägandens sida, t.ex. därför att denne är okänd.

I det lagförslag som remitterades till Lagrådet i 1968 års lagstiftnings- Prop. 2004/05:135 ärende talades inte om ”utbyte” av brott utan om ”vinning” av brott. De-

partementschefen angav i lagrådsremissen att med ordet vinning skulle förstås dels den ursprungliga vinningen, dvs. själva föremålet, dels egen- domens värde (prop. 1968:79 s. 47). Enligt Lagrådets mening kunde man emellertid inte lägga in denna innebörd i den föreslagna formuleringen. Lagrådet påpekade att vinning är ett rättsligt begrepp som förekommer på flera ställen i brottsbalken och anförde att detta begrepp inte avser ett konkret föremål utan en ändring av ett förmögenhetsläge, alltså en ab- strakt ekonomisk differens. Den remitterade lagtexten medgav därför enligt Lagrådet inte att, som avsikten var, ett konkret föremål förklarades förverkat. Lagrådet förordade därför att man i stället skulle använda ordet utbyte, vilket skulle kunna förstås som såväl föremål som abstrakt vin- ning (a. prop. s. 76). Departementschefen biträdde Lagrådets förslag (a. prop. s. 79).

Termen utbyte i 36 kap. 1 § brottsbalken avser alltså såväl den konkre- ta egendom som mottagits som värdet av det mottagna. Förverkande av utbyte enligt denna bestämmelse kan således alternativt ske genom sak- eller värdeförverkande. Om egendomen finns i behåll bör dock i allmän- het denna förverkas och inte värdet (a. prop. s. 47).

Nettometoden

Med termen utbyte avses som huvudregel endast nettoutbytet (jfr prop. 1968:79, s. 60). Utgifter för förvärvet skall alltså i princip dras av vid beräkningen av utbytet. Enligt Straffrättskommittén skulle dock den be- gränsningen gälla, att avdrag skulle ske endast i den mån utgifterna inte var sådana att de stred mot lag eller goda seder. Som exempel på utgifter för vilka avdrag alltså inte kunde komma i fråga nämnde kommittén muta eller dylik ersättning till medbrottsling (NJA II 1948 s. 179). Lag- rådet ifrågasatte emellertid riktigheten av den ståndpunkten:

”Redan den omständigheten, att en sådan ersättning efter åtal mot medbrotts- lingen kan förklaras i dennes hand förverkad, torde, då förverkande två gånger av samma penningbelopp ej lärer böra ifrågakomma, utvisa, att ersättningen åt- minstone under vissa förhållanden bör få avdragas. Som den föreslagna lagtex- ten emellertid ger utrymme för ett fritt bedömande av vinningens storlek – och uppkommande frågor härom torde man kunna lämna åt rättspraxis att avgöra – saknas anledning framställa erinran mot förslaget i denna del.”

Vid 1986 års reform uttalade sig departementschefen om avdrag för kostnader i samband med bedrägeri och stöld (prop. 1986/87:6 s. 37):

”Har viss egendom förvärvats vid bedrägeri, kan enligt min mening någon tve- kan knappast råda om att det eventuella vederlag som varit förenat med bedrä- geriet bör dras av från egendomens värde vid ett förverkande. Beträffande vär- deförverkande vid stöld torde det å andra sidan stå klart att kostnader för brot- tets genomförande i princip inte kan vara avdragsgilla (jfr NJA 1977 s. 735). En annan sak är att det vid bestämmande av förverkandets omfattning kan finnas anledning att beakta exempelvis om ett till en medbrottsling utgett vederlag för- klaras förverkat.”

Departementschefen konstaterade vidare att även den som köper eller på Prop. 2004/05:135 annat sätt förvärvar stöldgods eller någon annan egendom som har från-

hänts annan genom brott normalt har utbyte av sitt brott:

”Utbytet torde få antas uppgå till egendomens värde med avdrag för eventuella anskaffningskostnader. Med stöd av 36 kap. 5 § första stycket d) brottsbalken kan emellertid, om egendomen inte finns i behåll, hela värdet av egendomen förklaras förverkat hos hälaren. Har hälaren senare avyttrat egendomen, torde hans utbyte därav få anses uppgå till den ersättning han erhållit minskad med anskaffningskostnaden. Även om egendomen skulle finnas tillgänglig för att återlämnas till ägaren, kan ett sådant utbyte förklaras förverkat.

Har hälaren haft vinning genom att exempelvis hyra ut egendomen, kan ock- så denna vinning förklaras förverkad, förutsatt att förfarandet i sig uppfyller rekvisiten för sakhäleri.”

Frågan om vilka kostnader och utgifter för brottet som skall dras av vid beräkningen av det brottsutbyte som kan göras till föremål för förverkan- de har alltså berörts i några lagstiftningsärenden. I huvudsak har dock frågan överlämnats till rättspraxis.

De rättsfall som är av intresse i sammanhanget gäller dels förverkande av värde och vinning vid narkotikaförsäljning (NJA 1977 s. 735 och NJA 1991 s. 387) dels värde och utbyte vid olovlig försäljning av alkohol- drycker (NJA 2001 s. 129 och NJA 2004 s. 204).

I NJA 1977 s. 735 konstaterade Högsta domstolen att innebörden av såväl begreppet värde som vinning i 6 § narkotikastrafflagen är oklar och att man, när fråga är om förverkande av vederlag vid överlåtelse av nar- kotika, inte kan acceptera en tolkning som för alla situationer skulle be- gränsa vad som kan förverkas till det legala marknadsvärdet och överlå- tarens nettovinst. Som skäl för denna ståndpunkt framhölls att pengar som beslagtagits hos säljaren borde kunna förklaras förverkade hos ho- nom utan hinder av att han haft att redovisa dem till annan. Vidare fram- hölls att det inte skulle vara rimligt om förverkande av vederlag hos den som i stor skala handlat med narkotika skulle, utöver utredning om ve- derlagets storlek, förutsätta en kanske omfattande utredning angående kostnaderna för verksamheten. Högsta domstolen anförde att vid överlå- telse av narkotika bör därför hela det vederlag som uppburits anses i och för sig underkastat förverkande och att det därvid inte finns anledning att söka skilja mellan värdet av den försålda narkotikan och vinningen av försäljningen.

I NJA 2001 s. 129 gjordes motsvarande ställningstagande beträffande belopp som mottagits vid olovlig försäljning av alkoholdrycker.

Utgifter för förvärvet av den olovligt försålda egendomen kan i stället beaktas vid bedömande om det skulle vara uppenbart oskäligt att brutto- beloppet förverkas. En riktpunkt vid denna jämkning – såsom den fast- slogs i NJA 1977 s. 735 – skall vara att den tilltalade inte skall få någon ekonomisk fördel av sin brottslighet. Kostnader – utöver vad som erlagts för inköp av narkotikan – bör inte beaktas i vidare mån än att de motive- rar en viss avrundning nedåt av det belopp som skall förverkas (NJA 1991 s. 387). Samma ställningstagande gjordes i NJA 2004 s. 204 beträf- fande tillverkningskostnader för otillåtet tillverkad och försåld sprit.

Värdeförändring

Prop. 2004/05:135

Egendom som erhållits som utbyte av brott kan ha förändrats under tiden mellan brottet och avgörandet av förverkandefrågan. Värdet på egendo- men kan ha ökat eller sjunkit. Det är också tänkbart att det ursprungliga utbytet har ersatts av något annat genom byte eller försäljning.

I samband med 1968 års ändring av 36 kap. 1 § brottsbalken uttalade Lagrådet att det förhållandet att ett föremål som utgör utbyte minskat och därigenom sjunkit i värde sällan torde vara förtjänt av beaktande (prop. 1968:79 s. 76).

Frågeställningen berördes även i förarbetena till 1986 års ändringar. Departementschefen anförde då följande (prop. 1986/87:6 s. 37).

”När det gäller värdet av egendom som frånhänts annan genom brott bör detta anses motsvara minst det värde egendomen hade när brottet begicks. Att det därefter – genom förslitning eller på annat sätt -– eventuellt har sjunkit i värde bör inte anses påverka värdet av själva utbytet. Det kan däremot beaktas vid av- görande om endast partiellt förverkande bör komma i fråga. Klart är också att i de fall då värdeförverkande tillämpas gentemot en tjuv som har avyttrat stöld- godset det som regel är befogat att låta förverkandeförklaringen stanna vid vär- det av det vederlag som han erhållit, i den mån detta kan utrönas.”

I 1968 års lagstiftningsärende uppmärksammade Lagrådet frågan om förverkande kunde ske av avkastning som upplupit under tiden mellan mottagandet av egendomen och avgörandet av förverkandefrågan. Lag- rådet menade att det var tänkbart att göra gällande att domstolens förver- kandeförklaring i dessa fall kan avse dels saken, dels den överstigande vinning som erhållits genom uppbärande av avkastningen. En annan kon- struktion skulle, enligt vad Lagrådet vidare anförde, kunna vara att be- trakta ett föremål som förverkat redan i och med brottet och av detta skäl anse den därefter uppkommande avkastningen ingå i brottet. Enligt Lag- rådet förlorade betänkligheter mot så långt gående förverkandemöjlighe- ter i styrka genom att det enligt förslaget alltid stod domstolen öppet att underlåta förverkandeförklaring eller låta förverkande bli endast partiellt. Lagrådets slutsats blev att frågan kunde överlämnas åt rättstillämpningen utan att några uttryckliga regler angavs i lagtexten (prop. 1968:79, s. 76).

I samband med 1986 års reform förklarade departementschefen att det enligt hans mening inte fanns någon anledning att inta någon annan ståndpunkt i denna fråga med hänsyn till de i det lagstiftningsärendet aktuella förslagen. Han tillade att detsamma gällde den situationen att egendomen har ökat i värde efter brottet till följd av andra faktorer än avkastning. Dessa frågor kunde alltså även fortsättningsvis överlämnas åt rättstillämpningen. I sammanhanget underströk emellertid departements- chefen att förverkande förutsätter att det är fråga om utbyte som uppstått i och med brottet. Om en tjuv har använt stulna pengar till en vinstgivan- de affär, kan denna vinst alltså inte anses som utbyte av stöldbrottet (prop. 1986/87:6, s. 37).

Några rättsfall i vilka frågan om förverkande av avkastning tas upp fö- religger inte från tiden efter 1968 års reform. I rättsfallet NJA 1965 s. 97 II ansåg Högsta domstolen att förverkande av belopp enligt 17 § valuta- förordningen även omfattade ränta som efter beslag upplupit på de insat- ta betalningsmedlen.

Begreppen utbyte och vinning har varit föremål för diskussion även i samband med Sveriges tillträde till ett par internationella konventioner, nämligen Förenta Nationernas konvention den 19 december 1988 mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen (FN:s narkotika- brottskonvention), Europarådets konvention om penningtvätt, efterforsk- ning, beslag och förverkande av vinning av brott (förverkandekonventio- nen) samt Förenta Nationernas konvention mot gränsöverskridande orga- niserad brottslighet (Palermokonventionen).

I FN:s narkotikabrottskonvention föreskrivs i artikel 5 bl.a. att parterna skall se till att förverkande kan ske dels av vinning som härrör från nar- kotikabrott eller av egendom som motsvarar värdet av vinningen, dels av narkotika, material, utrustning och andra hjälpmedel som använts eller varit avsedda att användas vid sådant brott. Vidare skall vinning av nar- kotikabrott som har omvandlats eller omsatts till annan egendom kunna förverkas i samma utsträckning som det ursprungliga brottsutbytet. Om vinning har blandats med egendom som har förvärvats legitimt skall så- dan egendom kunna förverkas till den del som motsvarar vinningen. Dessutom skall intäkter och annat utbyte som härrör från vinning, från egendom som vinningen har omvandlats till eller egendom med vilken vinningen har blandats kunna förverkas på samma sätt och i samma om- fattning som vinning.

Frågan om Sveriges tillträde till FN:s narkotikabrottskonvention be- handlades i prop. 1990/91:127. När det gäller de krav som konventionen ställer på de nationella förverkandereglerna konstaterade departements- chefen att såväl narkotikastrafflagen som brottsbalken ger möjligheter att i stället för viss egendom förverka egendomens värde och att det därige- nom är möjligt att förverkande kan ske trots att egendomen t.ex. efter en försäljning inte längre går att komma åt. Genom dessa bestämmelser var, enligt vad departementschefen anförde, narkotikakonventionens krav på förverkande i det fall egendomen omsatts till annan egendom tillgodo- sedda. Departementschefen anförde vidare (a. prop. s. 26):

”När det gäller möjligheterna att förverka intäkter från egendom som härrör från brott har under remissbehandlingen satts i fråga om svensk rätt ger möjlighet till förverkande i den utsträckning som konventionen kräver. Därvid har påpekats att konventionen föreskriver att förverkande skall ske av intäkter eller annat ut- byte som härrör från egendom med vilken vinningen har blandats och att det då också skulle kunna gälla egendom som inte kan hänföras till brottslig verksam- het.

För egen del menar jag att hänvisningen i konventionen till att förverkande i dessa fall skall kunna ske på samma sätt och i samma omfattning som vinning måste tolkas så att förverkande skall kunna ske till den del som motsvarar vin- ningen. Det ger de svenska förverkandereglerna utrymme för.

Några remissinstanser har anfört att det är tveksamt om svensk rätt alls ger möjlighet att förverka avkastning från brottsligt förvärvad egendom.

Frågan berördes vid tillkomsten av förverkandebestämmelserna i 36 kap. brottsbalken. I det lagstiftningsärendet anförde lagrådet att betänkligheterna mot att förverka även avkastning av brottsligt åtkommen egendom förlorade i styrka genom att det alltid stod öppet för domstolen att underlåta förverkande eller låta förverkande bli endast partiellt. Enligt lagrådet borde frågan kunna överlämnas åt rättstillämpningen utan några uttryckliga regler i lagtexten (prop. 1968:79 s. 76 f.).

Förverkandebestämmelserna utesluter således inte att även avkastning kan förverkas. Avgörandet torde få bero på omständigheterna i det enskilda fallet. Enligt min mening finns det i nuvarande läge inte behov av någon lagändring. I det fall det i framtiden visar sig att nuvarande regler är otillräckliga, får frågan tas upp för nytt övervägande.”

Prop. 2004/05:135

Motsvarande bestämmelser som i FN:s narkotikabrottskonvention åter- finns i Palermokonventionen (artikel 12). Frågan om Sveriges tillträde till Palermokonventionen behandlades i prop. 2002/03:146. Regeringen drog den slutsatsen att förverkandebestämmelserna i och för sig medger att förverkande av avkastning sker, låt vara att praxis på området är mycket knapphändig. Med den utgångspunkten torde nuvarande lagstift- ning enligt regeringens mening vara tillräcklig för att tillgodose även de krav Palermokonventionen ställer i detta avseende (a. prop. s. 47).

Även i samband med Sveriges tillträde till förverkandekonventionen berördes begreppsbildningen på området helt kort. Förverkande- konventionens inledande artikel innehåller definitioner av vissa termer som skall gälla vid konventionens tillämpning. I artikeln föreskrivs bl.a. att i konventionen med vinning avses varje ekonomisk fördel av brottsli- ga gärningar.

I prop. 1995/96:49, där frågan om Sveriges tillträde till förverkande- konventionen behandlades, uttalades att begreppet utbyte av brott i allt väsentligt torde motsvara vinning med den innebörd som detta uttryck har enligt förverkandekonventionen (a. prop. s. 10).

8.2		Utbyte av brott

	Regeringens förslag: Begreppet utbyte av brott preciseras genom en
	ny regel i 36 kap. 1 a § brottsbalken. Det görs på så sätt klart att även
	egendom som har trätt i stället för utbyte, avkastning av utbyte och
	avkastning av det som trätt i stället för utbyte är att anse som utbyte av
	brott och därför kan bli föremål för förverkande.
		Den preciserade betydelsen av begreppet utbyte skall gälla såväl för
	förverkande som sker med stöd av brottsbalkens bestämmelser som
	för förverkande av utbyte enligt bestämmelser i någon annan författ-
	ning.
		Då även egendom som trätt i stället för utbytet skall kunna förver-
	kas, undantas dessa fall från regeln i 36 kap. 5 § brottsbalken om att
	egendomen inte får förverkas om den inte tillhörde någon av dem som
	anges i 5 § första stycket a – c då brottet begicks. Detta skall gälla un-
	der förutsättning att den egendom som den förverkade egendomen
	trätt i stället för vid brottet tillhörde någon av dem som anges i första
	stycket a–c.
		Begreppet vinning utmönstras ur de specialstraffrättsliga förverkan-
	debestämmelserna och ersätts med begreppet utbyte.
		Regeringens bedömning: Det bör inte införas någon uttrycklig re-
	gel om att avdrag för kostnader som har samband med brottet inte
	skall göras vid fastställande av utbytets omfattning.

	Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Utredningen har inte föreslagit någon uttrycklig regel om att även av-
kastning av det som trätt i stället för utbytet skall kunna förverkas. Ut-
redningen har dock föreslagit en uttrycklig regel om att avdrag för kost-
nader som har samband med brottet inte skall göras vid fastställande av
utbytets omfattning.			84
			84

Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig tillstyrker att begreppet utbyte preciseras och att begreppet vinning i förekommande fall ersätts med begreppet utbyte.

Flertalet remissinstanser godtar även förslaget att avdrag för kostnader som har samband med brottet inte skall göras vid fastställande av utby- tets omfattning. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet och

Brottsförebyggande rådet är emellertid tveksamma till förslaget i denna del. Fakultetsnämnden anser att en sådan ordning i vart fall bör innebära att uppenbarhetskravet vid skälighetsbedömningen bör tas bort. Malmö tingsrätt anser att en övergång till bruttometoden förutsätter en generös tillämpning av skälighetsregeln. Enligt Stockholms tingsrätt bör utbytes- begreppet ges en fullständig legaldefinition.

Riksåklagaren och Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser att det tydligare bör framgå att avkastning av egendom som trätt i stället för utbyte skall kunna förverkas.

Malmö tingsrätt och Rikspolisstyrelsen menar att det tydligare bör framgå av definitionen av utbyte att den även avser förverkande på spe- cialstraffrättens område. Rikspolisstyrelsen föreslår att den delen av pa- ragrafen som avser förverkande på specialstraffrättens område bryts ut och placeras för sig för att uppnå ett sådant förtydligande.

Skälen för regeringens förslag

Egendom som trätt i stället för utbytet, avkastning av utbytet och avkastning av det som trätt i stället för utbytet bör kunna förverkas

En viktig fråga vid avgränsningen av begreppet utbyte är enligt reger- ingens mening i vilken utsträckning förverkande bör kunna ske av av- kastning som tillkommit under tiden mellan mottagandet av det ur- sprungliga utbytet och förverkandefrågans avgörande. Den osäkerhet som finns hänger samman bl.a. med att förverkande i princip anses förut- sätta att det är fråga om ett utbyte som uppstått i och med brottet. Efter- som avkastningen definitionsmässigt är något som lagöverträdaren upp- bär först i ett senare skede, faller det sig inte helt naturligt att tala om ett utbyte som uppstått i och med brottet.

Det finns dock som regeringen ser det inte några tyngre skäl för att gärningsmannen skall få behålla avkastningen från det ursprungliga brottsutbytet. Tvärtom skulle det framstå som närmast stötande om gär- ningsmannen tilläts behålla avkastningen eftersom det är fråga om en helt obehörig vinst. Det skulle därför stå i strid med en utgångspunkt för förverkandeinstitutet – att ingen skall gå vinnande från sin brottsliga verksamhet – om gärningsmannen kunde tillgodogöra sig en sådan vinst.

Enligt regeringens mening bör det mot bakgrund av detta, som utred- ningen föreslagit, införas en ny bestämmelse som föreskriver att som utbyte av brott vid förverkande skall anses även avkastning av utbytet. Härigenom omfattas exempelvis efterföljande värdestegring, t.ex. då ett

Prop. 2004/05:135

stulet belopp insätts på ett räntebärande konto. Detta förslag får anses utgöra en kodifiering av gällande rätt (jfr NJA 1965 s. 97 II). Beroende på omständigheterna i det enskilda fallet kan antingen den mottagna av- kastningen eller dess värde förverkas (dvs. antingen sak- eller värdeför- verkande).

För de fall då det ursprungliga brottsutbytet sjunkit i värde bör detta inte beaktas vid vare sig beräkning av utbytet av brottet eller avkastning- en av utbytet av brottet. Gärningsmannen bör som huvudregel få bära risken av att utbytet sjunker i värde efter gärningstillfället. Det är inte heller rimligt att den tilltalade i praktiken skulle kunna spekulera sig fri från förverkande. Frågeställningen har tidigare berörts i såväl prop. 1968:79 som prop. 1986/87:6.

Visst samband med förverkande av avkastning, har frågan om det finns skäl att medge sakförverkande av egendom som trätt i stället för det ur- sprungliga brottsutbytet. För närvarande är sådant förverkande inte möj- ligt. Om en lagöverträdare exempelvis säljer det ursprungliga brottsutby- tet och använder den erhållna köpeskillingen för att förvärva viss egen- dom, kan denna egendom alltså inte förverkas. I ett sådant fall är rättvä- sendet hänvisat till att i stället förverka värdet av det ursprungliga utby- tet. Om den egendom som trätt i stället för det ursprungliga utbytet skulle kunna förverkas genom sakförverkande, möjliggörs säkerställande av förverkandet genom beslag.

Den egendom som trätt i stället för brottsutbytet bör kunna förverkas, även om dess värde – genom värdestegring – överstiger det ursprungliga utbytet. Motsvarande gäller i dag värdeökningar gällande det ursprungli- ga utbytet. Genom att förverkande skall kunna ske av det som trätt i stäl- let för brottsutbytet, kommer inte gärningsmannen framdeles att kunna tillgodoräkna sig en värdestegring som skett efter förvärvet. Värdesteg- ring som är att hänföras till arbetsinsatser bör emellertid inte – i linje med den nettometod som redan tillämpas (se avsnitt 8.1) bli föremål för för- verkande.

Det bör framhållas att den nu föreslagna möjligheten inte minskar möj- ligheten till värdeförverkande. I många fall kan det vara den lämpligaste formen av förverkande, exempelvis om det ursprungliga utbytet inte lämpligen bör bli föremål för sakförverkande.

Den praktiskt sett största konsekvensen av en ordning som föreskriver att egendom som trätt i stället för utbytet skall anses som utbyte torde, som utredningen konstaterar, vara kopplad till möjligheterna att förverka avkastning av utbyte. Möjligheterna till att förverka avkastning skulle i förhållande till i dag öka betydligt om man inför en ordning som innebär att även avkastning från det som trätt i stället för utbytet skulle kunna förverkas.

Det finns enligt regeringens mening goda skäl till att införa en ordning som möjliggör förverkande av avkastning även i dessa situationer. I lik- het med avkastning från det ursprungliga utbytet är det fråga om en vinst för gärningsmannen som kan sägas vara obehörig. Att rättsordningen tillåter gärningsmannen att behålla avkastningen av den egendom som han använt brottsutbytet till att införskaffa, kan i många situationer fram- stå som orimligt. Även denna avkastning är i förlängningen en vinst som härrör från brottet.

Prop. 2004/05:135

Om avkastningen från det som trätt i stället för utbytet kan förverkas blir det exempelvis möjligt att förverka avkastning från aktier som in- köpts med det ursprungliga brottsutbytet. Vidare skulle värdestegringen av exempelvis en tavla som införskaffats av medel som åtkommits ge- nom brott kunna förverkas också i de fall värdestegringen har realiserats. Avkastning från investeringar i såväl laglig som illegal verksamhet skulle med ett sådant system kunna bli föremål för förverkande om investering- en gjorts med medel som utgör brottsutbyte. Även i detta fall kan det beroende på omständigheterna bli aktuellt med antingen sak- eller värde- förverkande. I de flesta fall torde det bli aktuellt att förverka värdet av det mottagna, exempelvis om brottsutbyte vilket investerats i ett aktiebo- lag har genererat avkastning i form av vinstutdelning eller värdestegring av de aktier som införskaffats för brottsutbytet.

Att kunna förverka vinster av sådana slag utgör ett ytterligare verktyg i kampen mot penningtvätt. Utbyte av brott investeras inte sällan i en legal verksamhet för att dölja utbytets ursprung. Om avkastningen från sådan investering förverkas minskas incitamenten till penningtvättsåtgärder.

Den svenska förverkanderegleringen skulle därutöver på ett tydligare sätt svara mot de krav som ställs i FN:s narkotikabrottskonvention och i Palermokonventionen, enligt vilken parterna bl.a. skall se till att förver- kande kan ske även av intäkter eller annat utbyte som härrör från vinning eller egendom som vinning har omvandlats eller omsatts till.

En sådan reglering bör enligt regeringens mening inte begränsas till den egendom som trätt i stället för det ursprungliga utbytet utan även gälla egendom som i sin tur trätt i stället i ytterligare led, också detta i enlighet med vad utredningen har förespråkat.

Regeringen delar sålunda utredningens uppfattning att egendom som trätt i stället för utbyte bör kunna förverkas, liksom avkastning från sådan egendom. En bestämmelse om detta bör, såsom Rikspolisstyrelsen också föreslår, föras in i 36 kap. brottsbalken genom en ny särskild bestämmel- se, 1 a §.

I vissa fall är det naturligtvis förenat med stora bevisproblem att styrka att viss egendom trätt i annan egendoms ställe – kanske i flera led – och att just den egendomen sedan har genererat avkastning. Avgörande för om exempelvis avkastningen kan förverkas, blir om åklagaren kan visa dels ett tydligt samband mellan det ursprungliga utbytet och den egen- dom som trätt i dess ställe och dels att denna egendom har genererat av- kastning. Något avsteg från gängse beviskrav skall givetsvis inte göras vid bedömningen huruvida dessa förhållanden är visade.

I linje med den nettometod som redan gäller (se avsnitt 8.1) bör endast avkastning som är att härleda från själva brottsutbytet eller det som trätt i stället för brottsutbytet omfattas av förverkandeförklaringen. Den av- kastning som beror på arbetsinsatser – vilka inte är hänförliga till brottet skall alltså inte omfattas av förverkandet. Detsamma gäller den avkast- ning av exempelvis kapital som inte utgörs av brottsutbyte. Förverkande- förklaringen skall alltså bara avse den andel av den totala avkastningen som svarar mot det brottsutbyte som exempelvis investerats i en närings- verksamhet.

En närliggande fråga är domstolens möjlighet att fastställa det belopp som skall förverkas. Att fastställa detta kan vara förenat med särskilda

Prop. 2004/05:135

svårigheter när det är fråga om att förverka avkastningen av exempelvis insatt kapital i en verksamhet.

Vid 1968 års reform anfördes att vinningen bör bestämmas till ett skä- ligt belopp om inte värdet kan fastställas exakt (prop. 1968:79 s. 60). Vad som uttalades i 1968 års reform om skälighetsuppskattningar bör vara tillämpbart även i de nu aktuella situationerna. Utredningen har inte före- slagit någon uttrycklig regel om att det belopp som skall förverkas får bestämmas till ett skäligt belopp om det inte är möjligt att styrka det ex- akta beloppet (dvs. utbytet). Inte heller under remissbehandlingen har framkommit att det finns något behov av en sådan uttrycklig regel på motsvarande sätt som finns i 36 kap. 4 § brottsbalken (jfr dock Patent- och registreringsverkets synpunkter i anslutning till de förslag som be- handlas i avsnitt 9.7).

Vidare kan diskuteras om det bör införas någon formell slutpunkt när avkastningen av ett utbyte inte längre kan förverkas. En absolut tidsgräns uppsätts genom preskriptionen av brottet eller – i förekommande fall – bestämmelsen i 36 kap. 14 § brottsbalken. Vidare sätter de bevisproblem som uppstår en naturlig gräns för vilka förverkanden som kan komma i fråga. Regeringen ser därför inte att det finns skäl att införa någon sådan särskild begränsning i tiden för när förverkande kan ske.

Vid förverkande av avkastning uppkommer även frågan om jämkning på grund av oskälighet. Det belopp som förverkas får inte – sammantaget med den övriga reaktionen på brottet – vara uppenbart oskäligt med hän- syn till brottets straffvärde och övriga omständigheter. Genom den skä- lighetsbedömning som skall göras i enlighet med 36 kap. 1 § kan uppen- bart oskäliga resultat undvikas. Sammanfattningsvis talar således enligt regeringens mening övervägande skäl för att bestämmelsen om utbyte bör kompletteras såvitt avser egendom som trätt i stället för utbytet och avkastning av utbyte på det sätt som utredningen har föreslagit. Såsom

Riksåklagaren och Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet framfört bör av bestämmelsen på ett tydligt sätt framgå att även avkast- ning av det som trätt i stället för det ursprungliga utbytet skall kunna för- verkas. Bestämmelsen bör gälla såväl för brottsbalksbrotten, för de brott i specialstraffrätten som träffas av den generella reglering som regeringen föreslår i avsnitt 9.1 som för de brott inom specialstraffrätten där special- författningarna innehåller självständiga förverkandebestämmelser. Någon uttrycklig regel om hur beloppet skall fastställas bör inte införas. Inte heller bör någon särskild begränsning i tid införas för när förverkande kan ske.

Den personkrets som ett förverkandeyrkande kan riktas mot följer av 36 kap. 5 § brottsbalken. Förverkande får enligt denna bestämmelse ske hos a) gärningsmannen eller annan som medverkat vid brottet, b) den i vars ställe gärningsmannen eller annan medverkande var, c) den som genom brottet beretts vinning eller näringsidkare som avses i 4 § eller d) den som efter brottet förvärvat egendomen genom bodelning eller p.g.a. arv eller testamente eller genom gåva eller som efter brottet förvärvat egendomen på annat sätt och därvid haft vetskap om eller skälig anled- ning till antagande om egendomens samband med brottet.

I andra stycket föreskrivs att egendomen inte får förklaras förverkad om den inte vid brottet tillhörde någon av dem som anges i a) – c). Den- na regel bör inte gälla vid förverkande av egendom som trätt i stället för

Prop. 2004/05:135

utbytet, eftersom den egendom som då kan bli föremål för förverkande Prop. 2004/05:135 normalt sett inte tillhörde någon av de angiva personerna under a) – c)

vid tidpunkten för brottet. På sätt som utredningen föreslagit bör därför i 36 kap. 5 § andra stycket brottsbalken föreskrivas att vad som sägs om äganderätt inte hindrar att egendom som enligt 1 a § skall anses som ut- byte får förklaras förverkad. Detta bör dock gälla endast under förutsätt- ning att den egendom vilken den förverkade egendomen trätt i stället för tillhörde någon av de personer som anges under a – c vid tidpunkten för brottet.

Enhetlig begreppsbildning

Som regeringen anfört ovan bör det införas särskilda regler om egendom som trätt i stället för det ursprungliga utbytet och avkastning. Detta bör gälla såväl brott enligt brottsbalken som enligt de specialstraffrättsliga författningarna. Regeringen förslår därför att den definition av utbyte som föreslås skall gälla såväl för brottsbalken, som för brotten enligt de specialstraffrättsliga författningarna.

I dag används olika begrepp i brottsbalken och enligt vissa special- straffrättsliga förverkanderegler. I brottsbalken och i flertalet special- straffrättsliga författningar används begreppet ”utbyte”. I narkotika- strafflagen (1968:64), lagen (1991:1969) om förbud för vissa dopnings- medel, lagen (1995:831) om transplantation m.m. samt lagen (1996:1152) om handel med läkemedel används i stället begreppet ”vin- ning”.

Terminologin bör vara enhetlig i brottsbalken och på det specialstraff- rättsliga området. Mot bakgrund av de synpunkter Lagrådet lämnade i 1968 års lagstiftningsärende bör begreppet utbyte användas. Därmed tyd- liggörs också att den precisiering av utbyte som föreslås i 36 kap. 1 a § även gäller för dessa specialstraffrättsliga författningar. Regeringen före- slår därför att uttrycket utbyte kommer till användning även i narkotika- strafflagen och övriga specialstraffrättsliga författningar där begreppet vinning i dag används.

Som framgått i det föregående avsnittet definieras inte begreppet utby- te i brottsbalken. Stockholms tingsrätt har anfört att begreppet utbyte bör ges en fullständig legaldefinition i stället för den partiella definition som utredningen föreslagit, eftersom en utvidgning av utbytesbegreppet inne- bär en förändring av rättsläget.

Genom de av regeringen föreslagna förändringarna tydliggörs vissa centrala gränsdragningsfrågor. Regeringen ser emellertid inte att det finns något behov av en allmän definition av vad utbyte utgör. Begreppet måste uttolkas i ljuset av varje särskild brottstyp. En legaldefinition skul- le med hänsyn därtill kunna begränsa tillämpningsområdet på ett icke avsett sätt. Regeringen anser därför att de ändringar som gjorts på ett tillräckligt tydligt sätt anger utbytesbegreppets omfattning.

Det bör inte införas någon uttrycklig regel om att avdrag för kostnader som har samband med brottet inte skall göras vid fastställande av utbytets om- fattning

Med termen utbyte av brott avses i 36 kap. 1 § brottsbalken såväl konkret egendom som någon kommit över genom brott, som det till ett penning- belopp uppskattade värdet av vad som åtkommits. När det är aktuellt att förverka den konkreta egendomen uppkommer i allmänhet inga tolk- ningssvårigheter; i dessa fall skall förverkandet avse just den åtkomna egendomen. Vid värdeförverkande måste däremot värdet av det ekono- miska utbytet av brottet beräknas. Som framgått av redogörelsen under 8.1 avses med utbyte i detta sammanhang som huvudregel endast netto- utbytet. I princip skall alltså utgifter och omkostnader dras av vid beräk- ningen av utbytet. Denna princip gäller emellertid inte utan undantag.

Såsom Lagrådet konstaterar har det inom specialstraffrätten, särskilt bestämmelserna om förverkande av narkotika och alkohol, i praxis sla- gits fast en ”bruttometod” såvitt avser förverkande av vederlag för för- såld narkotika eller alkohol.

I såväl narkotikastrafflagen som alkohollagen – i likhet med många andra specialstraffrättsliga författningar – finns det föreskrifter om att egendom som varit föremål för brott eller värdet därav samt utbyte av sådant brott skall förklaras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt.

HD har uttalat i samband med förverkande enligt såväl narkotika- strafflagen som alkohollagen att hela det vederlag som uppburits i och för sig bör anses vara underkastat förverkande och att det därvid inte finns anledning att söka skilja mellan värdet av den försålda narkotikan och vinningen av försäljningen. Bestämmelsen om värdeförverkande skulle nämligen enligt HD lätt kunna urholkas om man alltid, i fall då en vinst har gjorts vid en olovlig försäljning, skulle ta hänsyn till inköps- kostnader och andra utgifter. Enligt HD är det därvid att beakta att man inte gör något avdrag för eventuella utgifter när den egendom som är föremål för förverkande, t.ex. vid olovligt innehav av alkoholdrycker, finns i behåll och blir föremål för förverkande (se NJA 1977 s. 735, NJA 1991 s. 387, NJA 2001 s. 129 och NJA 2004 s. 204).

Utgifter för förvärvet av den olovligt sålda egendomen har dock beak- tas vid prövningen av om det skulle vara uppenbart oskäligt att förklara bruttobeloppet förverkat. Vid denna bedömning har HD haft som rikt- punkt att den tilltalade inte skall få någon ekonomisk fördel av sin brotts- lighet. I linje härmed gjordes vid skälighetsbedömningen avdrag för in- köpskostnader. Kostnader för verksamheten, utöver vad som erlagts för inköp av narkotikan, t.ex. resekostnader, har inte ansetts böra beaktas i vidare mån än att de kan motivera en viss avrundning nedåt av förver- kandebeloppet (se NJA 1991 s. 387). I NJA 2004 s. 204 ansågs uppgivna tillverkningskostnader för olovligen framställd och därefter försåld sprit inte skäligen böra beaktas i större utsträckning än att det vid bestämman- det av det belopp som skall förklaras förverkat sker en viss nedsättning av det framräknade bruttobeloppet.

Frågan är om det finns tillräckliga skäl att, som utredningen föreslagit, i lagstiftningen föreskriva en uttrycklig ”bruttometod”, dvs. att avdrag inte skall göras för kostnader som har samband med brottet när utbytets omfattning fastställs.

Prop. 2004/05:135

I de ovan refererade rättsfallen hade själva föremålet för brottet i ett ti- digare skede – innan det överläts – kunnat bli föremål för förverkande utan att något avdrag görs för utgifter för förvärvet av detsamma. Det är då följdriktligt att motsvarande bedömning görs när man fastställer värde och utbyte i de fall föremålet för brottet försålts och att hela det uppburna vederlaget då i och för sig kan blir föremål för förverkande. I andra fall – när utgifter för att utföra brottet inte har lagts ned på något som i ett tidi- gare skede hade kunnat bli föremål för sakförverkande – framstår det kanske som mindre självklart med en bruttometod som utgångspunkt.

Utgångspunkten är idag alltså – när det gäller förverkande av utbyte – att en nettometod skall tillämpas (jfr även Berg m.fl. Brottsbalken, en kommentar, 36:18). Det är emellertid enligt regeringens mening uppen- bart – vilket också kommit i uttryckt i tidigare förarbetsuttalanden – att en nettometod inte kan tillämpas utan undantag. Vid ett rån skall utbytet

– eller dess värde – förklaras förverkat. Det skulle framstå som orimligt om gärningsmannen fick göra gällande exempelvis inköp av vapen eller andra hjälpmedel som avdragsgilla kostnader. Såsom det uttalades i de ursprungliga förarbetena bör heller inte mutor, ersättningar till medb- rottslingar eller andra utgifter som strider mot lag eller god sed som hu- vudregel kunna tillgodoräknas gärningsmannen som avdragsgilla kostna- der.

Målsättningen för förverkandelagstiftningen är att ingen skall få någon ekonomisk fördel av sin brottslighet. Den naturliga utgångspunkten blir då att det är nettot – den vinst som gärningsmannen erhållit – som skall bli föremål för förverkande.

Vad som utgör utbyte av brott beror givetvis på vilket brott det är fråga om. Att det i vissa fall framstår som orimligt att göra avdrag för kostna- der som har samband med ett brott behöver inte innebära att detta synsätt kan tillämpas i samtliga fall. Såsom det uttalades i 1986 års lagstiftnings- ärende – närmare återgivet i avsnitt 8.1 – kan det exempelvis finnas skäl att göra olika bedömningar vid utbyte av stöld, bedrägeri och häleri. Det är därför enligt regeringens mening en fråga som lämpar sig mindre väl för en generell reglering. Det är vidare svårt att överblicka vilka konse- kvenser det skulle få att genomföra en ”bruttometod” som huvudregel över hela linjen.

Att frågan om kostnadsavdrag inte med säkerhet är betjänt av någon generell bruttoregel bottnar i att det för olika brottstyper kan bli relevant med olika typer av överväganden. När det gäller förverkande av vederlag vid narkotikaöverlåtelser finns det exempelvis särskilda omständigheter – bl.a. det faktum att det är fråga om värdeförverkande av den överlåtna varan – som grundar ställningstagandet för en bruttoberäkning. I sam- band med 1990 års förverkandekonvention togs det fram en s.k. förkla- randerapport. I den berörs frågan om kostnader i samband med brott. Det konstaterades i rapporten att olika staters lagstiftning varierade avsevärt gällande denna fråga och att det till och med förekom olikheter inom de olika staternas rättsordningar beroende på vilket brott det är fråga om. I förklaranderapporten konstaterade de experter som framförhandlat kon- ventionen att de skillnader som förelåg beträffande frågan om kostnader i samband med brott inte utgjorde något hinder för det internationella rättsliga samarbetet. Enligt förklaranderapporten kunde emellertid exper-

Prop. 2004/05:135

terna enas om att värdet av den narkotika som införskaffats vid ett narko- Prop. 2004/05:135 tikabrott alltid bör innefattas i definitionen av utbyte.

Den ändring som utredningen föreslår skulle – som utredningen också påpekar – innebära att kostnader som har samband med brottet i stället måste beaktas inom ramen för en skälighetsbedömning. Juridiska fakul- tetsnämnden vid Uppsala universitet och Malmö tingsrätt har anfört att en övergång till en bruttometod förutsätter en mer generös skälighetsre- gel eller i vart fall en generös tillämpning av den regeln. Regeringen de- lar den bedömningen att nuvarande skälighetsregel knappast är anpassad till en bruttometod. I vissa fall torde en mer generös reglering vara nöd- vändig för att undvika stötande och orättvisa resultat. I andra fall torde regeln på ett tydligare sätt behöva peka ut vilka kostnader som är att be- akta inom ramen för skälighetsbedömningen, för att inte en övergång till en bruttometod skulle leda till en mer oförutsägbar reglering.

Det går heller inte att bortse från de argument som Brottsförebyggande rådet och Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet har anfört; att förverkande i realiteten skulle kunna få karaktären av ett straff om inte avdrag får göras för utgifter.

Sammantaget finner regeringen att det inte finns tillräckliga skäl att göra en sådan uttrycklig reglering som utredningen föreslagit i denna del. Det bör även fortsättningsvis överlämnas till rättstillämpningen att avgö- ra hur kostnader som har samband med brottet bör behandlas – med ut- gångspunkt i de skilda brottstyperna, förverkandeinstitutets syften och allmänna rimlighetsöverväganden.

Det bör i sammanhanget framhållas att de ändringar som föreslås när det gäller bl.a. brottsbalken och narkotikastrafflagen inte syftar till att ändra den praxis som har utvecklats genom bl.a. NJA 1977 s. 735 och inte heller vad som följer i övrigt av ställningstaganden i tidigare förarbe- ten.

9Utökade möjligheter att förverka utbyte av brott

9.1		Utvidgning av brottsbalkens tillämpningsområde

	Regeringens förslag: Bestämmelserna i 36 kap. 1 § brottsbalken om
	förverkande av utbyte av brott skall, om inte annat är särskilt föreskri-
	vet, gälla även i fråga om utbyte av brott enligt annan lag eller författ-
	ning om det för brottet är föreskrivet fängelse i mer än ett år. Den ge-
	nerella regeln skall inte gälla brott enligt skattebrottslagen (1971:69).
		Bestämmelsen om uttagande av skatt enligt 13 § tredje stycket lagen
	(1961:181) om försäljning av teknisk sprit m.m. upphävs.
		Sverige begränsar sin förklaring till artikel 2 punkt 1 i Förverkande-
	konventionen, avseende utbyte av brott, till sådana brott där det högsta
	straffet är fängelse i ett år eller lägre. Vad gäller förverkande av vin-
	ning av skattebrott vidhåller Sverige sin reservation.

	Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regering-
ens. I promemorian lämnas dock inte något förslag om att bestämmelsen			92

om den särskilda skatten i lagen om försäljning av teknisk sprit m.m. skall upphävas.

Remissinstanserna: I stort sett samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Bland annat finner Svea hovrätt att förslagen om utökade möjligheter till förverkande är ändamålsenliga och väl uppfyller Sveriges åtaganden enligt förverkandekonventionen och EU:s rambeslut. Även Hovrätten för Västra Sverige gör bedömning- en att Sverige kommer att uppfylla sina åtaganden inom EU i fråga om förverkande av vinning om förslagen i promemorian genomförs. Eko- brottsmyndigheten anser att det inte i huvudsak finns något att erinra mot promemorians förslag utan att de är väl motiverade och ett steg i rätt rikt- ning.

Malmö tingsrätt ifrågasätter det lämpliga i att dels ha generella regler om förverkande och dels särskilda förverkandebestämmelser i vissa spe- cialstraffrättsliga författningar. Föreningen STOP har framfört motsva- rande invändningar. Även Svea hovrätt anför att systemet blir något svåröverskådligt. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet

å sin sida tillstyrker den arbetsmetod och de förslag som lämnats. Åkla- garmyndigheten i Göteborg konstaterar att den lösning som valts i pro- memorian inte är helt konsekvent men att det är svårt att finna bättre lös- ningar än den i promemorian föreslagna.

Enligt Justitiekanslern framstår det som ovisst vad de utvidgade möj- ligheterna till förverkande kommer att få för konsekvenser i praktiken. Riksåklagaren anser det också svårt att fullt ut bedöma konsekvenserna av förslagen. Sveriges advokatsamfund framför att det föreligger ett be- hov av en reglering som kopplar samman frågan om förverkande på grund av brott med vanliga regler om straffmätning, dvs. med de princi- per om proportionalitet och ekvivalens som ligger till grund för det straffrättsliga sanktionssystemet i övrigt.

Svea hovrätt efterfrågar en analys av vilka eventuella konsekvenser de internationella åtagandena kan tänkas medföra i fråga om de brott som regleras i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Justi- tiekanslern å sin sida gör den bedömningen att rambeslutet om förver- kande inte innebär någon skyldighet för medlemsstaterna att göra några förändringar i den svenska tryckfrihets- och yttrandefrihetsrättsliga re- gleringen. Sveriges advokatsamfund efterfrågar klarlägganden av hur förslaget till generella regler om förverkande i brottsbalken förhåller sig till de brott som regleras i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihets- grundlagen.

Varken Skatteverket eller Länsrätten i Stockholms län invänder mot förslaget att undanta brott enligt skattebrottslagen från den generella be- stämmelsen om utbytesförverkande i brottsbalken.

Skälen för regeringens förslag

Bakgrund

Sverige har i rambeslutet om penningtvätt åtagit sig att begränsa förklar- ingen gällande artikel 2 i förverkandekonventionen till sådana brott där det högsta straffet är fängelse i ett år eller lägre. Motsvarande åtagande återfinns även i sak enligt rambeslutet om förverkande.

Prop. 2004/05:135

Med vinning avses enligt artikel 1 a i förverkandekonventionen varje ekonomisk fördel av brottsliga gärningar. Den kan bestå av all slags egendom såväl materiell som immateriell samt lös eller fast egendom. Motsvarande definition återfinns i artikel 1 i rambeslutet om förverkan- de.

Med utbyte, som är det uttryck som används i 36 kap. 1 § brottsbalken, kan avses såväl ett föremål som en abstrakt vinning av brott. Begreppet omfattar såväl den konkreta egendom som mottagits, en sak eller en rät- tighet, som det till ett penningbelopp uppskattade värdet av det mottagna.

Begreppet utbyte torde, i enlighet med den bedömning som regeringen gjorde i samband med ratificeringen av förverkandekonventionen, i allt väsentligt motsvara vinning med den innebörd detta uttryck har enligt konventionen (se prop. 1995/96:49, s. 10).

Sverige har inte gjort någon reservation mot artikel 2 i förverkande- konventionen såvitt avser brottsbalken, narkotikastrafflagen (1968:64) och lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel. För brott enligt dessa lagar gäller alltså åtagandet i konventionen utan inskränk- ning. Vid ratificeringen av förverkandekonventionen gjordes bedöm- ningen att förverkandebestämmelserna i dessa lagar är utformade på ett sådant sätt att konventionens bestämmelser om utbytesförverkande upp- fylls. Det saknas enligt regeringens mening skäl att nu göra någon annan bedömning.

Det konstaterades vid tillträdet till förverkandekonventionen att de svenska reglerna om förverkande av utbyte av brott i stor utsträckning medger förverkande beträffande allvarlig brottslighet, men att lagstift- ningen i vissa fall inte sträckte sig tillräckligt långt (prop. 1995/96:49, s. 10). Som huvudsakligt exempel nämndes förverkandebestämmelserna i 9 § lagen (1960:418) om straff för varusmuggling. Varusmugglingslagen ersattes den 1 januari 2001 av lagen (2000:1225) om straff för smuggling (prop. 1999/2000:124, bet. 2000/02:JuU2, rskr. 2000/01:28). Även för- verkandereglerna i lagen om straff för smuggling stämmer överens med förverkandekonventionen på samma sätt som ovan nämnda lagar.

Det finns enligt regeringens mening nu anledning att, på sätt som för- utskickades i den proposition som behandlade rambeslutet om penning- tvätt (prop. 2000/01:58, s. 15), överväga om det behövs någon ytterligare lagstiftning för att begränsa förklaringen till artikel 2 i förverkandekon- ventionen och därigenom också anpassa lagstiftningen till artikel 2 i rambeslutet om förverkande. Frågan är sålunda om det finns brott som har ett maximistraff på mer än ett års fängelse och där det kan förekom- ma att gärningsmannen får utbyte av brottet, utan att det idag finns någon möjlighet att förverka detta utbyte.

Inventering av författningar

Utbytesförverkande kan komma i fråga vid många brott enligt special- straffrätten. Det finns dock ett flertal lagar där regler om förverkande saknas. Vid en genomgång av författningar med specialstraffrättsliga bestämmelser kan konstateras att det finns ett fyrtiotal författningar som innehåller straffbestämmelser med ett straffmaximum som överstiger ett års fängelse, vilka saknar bestämmelser om förverkande av utbyte eller

Prop. 2004/05:135

annan vinning av brottet. Följande författningar saknar helt bestämmelser om förverkande av utbyte:

jordabalken

lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott luftfartslagen (1957:297)

varumärkeslagen (1960:644) upphovsrättslagen (1960:729)

lagen (1961:181) om försäljning av teknisk sprit m.m.

lagen (1962:120) om straff i vissa fall för oriktigt ursprungsintyg m.m. lagen (1964:169) om straff för folkmord

patentlagen (1967:837) mönsterskyddslagen (1970:485) skattebrottslagen (1971:69) sjömanslagen (1973:282) firmalagen (1974:156) abortlagen (1974:595)

lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg lagen (1982:316) om förbud mot könsstympning av kvinnor lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet

lagen (1985:354) om förbud mot juridiskt eller ekonomiskt biträde i vissa fall

lagen (1986:436) om näringsförbud djurskyddslagen (1988:534) prisregleringslagen (1989:978)

lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter

lagen (1990:1157) om säkerhet vid tunnelbana och spårväg kretsmönsterlagen (1992:1685)

sjölagen (1994:1009)

lagen (1994:1776) om skatt på energi vapenlagen (1996:67) växtförädlarrättslagen (1997:306)

lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor personuppgiftslagen (1998:204)

lagen (1999:988) om förhör m.m. hos kommissionen för granskning av de svenska säkerhetstjänsternas författningsskyddade verksamhet

lagen (2001:1080) om motorfordons avgasrening och motorbränslen lagen (2003:113) om elcertifikat

järnvägslagen (2004:519)

Sedan finns det en grupp av författningar som har bestämmelser om för- verkande av utbyte som innebär att visst särskilt angivet utbyte av brott skall förverkas eller att vissa men inte alla brott med mer än ett års fäng- else i straffskalan kan föranleda förverkande:

miljöbalken jaktlagen (1987:259)

utlänningslagen (1989:529) fiskelagen (1993:787)

lagen (1995:732) om skydd för gravfriden vid vraket efter passagerarfar- tyget Estonia

Prop. 2004/05:135

lotterilagen (1994:1000) insiderstrafflagen (2000:1086)

Ytterligare en grupp av författningar är sådana som bara blir tillämpliga vid krig, krigsfara och liknande tillstånd eller där en högre straffskala bara blir tillämplig under sådana förhållanden:

krigshandelslagen (1964:19) förfogandelagen (1978:262) ransoneringslagen (1978:268)

lagen (1992:1602) om valuta- och kreditreglering lagen (1994:1720) om civilt försvar

lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt

Närmare om lagstiftningsbehovet

I vissa fall torde det enligt regeringens mening knappast finnas något större praktiskt behov av utbytesförverkande. Exempelvis när det gäller den näringsreglerande lagstiftningen, såsom lagen om åtgärder mot för- orening från fartyg och lagen om kärnteknisk verksamhet, ligger det i de flesta fall närmare till hands att enligt 36 kap. 4 § brottsbalken förverka ekonomiska fördelar av brott som begåtts i utövningen av näringsverk- samhet. Till skillnad från bestämmelsen i 36 kap. 1 § brottsbalken är 4 § i samma kapitel tillämplig även inom specialstraffrätten.

För sådan lagstiftning som förbjuder en verksamhet, helt eller under vissa förutsättningar, kan utbyte uppkomma, exempelvis det vederlag eller ersättning som utbetalas till den som utför den otillåtna handlingen. Det kan exempelvis gälla abortlagen och lagen om förbud mot köns- stympning av kvinnor.

Den som överträder ett näringsförbud som meddelats enligt lagen om näringsförbud kan därigenom uppbära sådan förtjänst som skulle kunna anses utgöra utbyte av brott.

Sådan lagstiftning som förbjuder överlåtelse av viss egendom innebär att gärningsmannen har utbyte av brottet om det sker en otillåten överlå- telse mot ersättning. Det gäller bl.a. vapenlagen och lagen om motorfor- dons avgasrening och motorbränslen.

Vissa lagar kriminaliserar tillskansande av otillbörliga vinster. Exem- pelvis den som uppställer ersättning för upplåtelse av bostadslägenhet eller för förmedling av bostadslägenhet i strid med 12 kap. 65 och 65 a §§ jordabalken bör anses ha utbyte av brottet i de fall ersättning ut- går. Den som erhåller förmånsbehandling genom att bryta mot lagen om straff i vissa fall för oriktigt ursprungsintyg kan komma att ha utbyte av sitt brott.

Ytterligare en grupp av författningar där utbytesförverkande skulle kunna uppstå är de immaterialrättsliga författningarna; varumärkeslagen, upphovsrättslagen, patentlagen, mönsterskyddslagen, firmalagen, krets- mönsterlagen samt växtförädlarrättslagen.

Det finns sålunda enligt regeringens bedömning ett inte obetydligt an- tal författningar som saknar regler om förverkande av utbyte men där utbyte av brott sannolikt uppstår i vissa fall. Även vid sidan av de brott som mer uppenbart skulle kunna bli föremål för utbytesförverkande kan

Prop. 2004/05:135

utbyte – i vart fall utifrån teoretiska utgångspunkter – uppstå vid de flesta brott. Vederlag för brott torde kunna bli föremål för förverkande, även om inte själva mottagandet är brottsligt exempelvis som förberedelse till brott. Genom att det som kan förverkas beskrivits såsom utbyte av brott, har det emellertid gjorts klart att en i efterhand lämnad belöning inte kan förklaras förverkad (se Berg m.fl. Brottsbalken, En kommentar, s. 36:20).

Det skulle enligt regeringens mening vara vanskligt att i förväg avskä- ra någon brottstyp från möjligheten att förverka utbyte av brott, utan att det kan komma i strid med Sveriges internationella åtaganden.

Det sagda talar för att en generell bestämmelse bör införas i brottsbal- ken som gör reglerna i 36 kap. 1 § tillämpliga vid brott enligt annan för- fattning förutsatt att det för brottet är föreskrivet fängelse i mer än ett år.

Ingen remissinstans har heller invänt mot bedömningen i promemorian att förverkandemöjligheterna bör omfatta alla sådana brott.

Motsvarande lagtekniska lösning används även t.ex. vid medverkans- ansvar. Om en generell reglering införs minskar risken att framtida ny- kriminaliseringar och straffskärpningar får den konsekvensen att lagstift- ningen inte uppfyller förverkandekonventionen och rambeslutet. Att in- föra särskilda förverkandebestämmelser i varje författning där det finns straffbestämmelser som föreskriver fängelse i mer än ett år skulle dessut- om kräva mycket omfattande lagändringar.

I de fall förverkanderegleringen redan finns i specialstraffrätten bör inte de generella förverkandereglerna därutöver vara tillämpliga. För att tydliggöra detta bör det föreskrivas att den generella regeln i brottsbalken bara gäller då annat inte är föreskrivet. Vad gäller de immaterialrättsliga författningarna föreslås i avsnitt 9.7 särskilda bestämmelser om förver- kande av utbyte.

I sammanhanget uppkommer även frågan om Sverige skall begränsa förklaringen till förverkandekonventionen i enlighet med den skyldighet som föreligger enligt våra åtaganden inom EU eller om Sverige bör åter- kalla förklaringen helt och ge artikel 2 i förverkandekonventionen fullt genomslag i den svenska lagstiftningen oavsett straffskala; dvs. gå längre än vad Sverige har åtagit sig inom EU.

Förverkande av utbyte är en särskild rättsverkan av brott och inte något straff. Förverkandet blir emellertid en del av den samlade reaktionen på brottet. Att möjliggöra förverkande vid brottslighet med låga maximi- straff (dvs. med ett relativt sett lågt abstrakt straffvärde) påkallar därför särskilda överväganden vad gäller såväl behov som proportionalitet. Det skulle enligt regeringens mening föra för långt att i dag ge förverkande- konventionen fullt genomslag och sålunda även göra förverkanderegeln tillämplig på alla brott, oavsett straffskala. För sådana brott som har ett straffmaximum på ett år eller lägre bör det krävas särskilda skäl i de en- skilda fallen för att bestämmelser om utbytesförverkande skall anses mo- tiverade.

Sveriges advokatsamfund förespråkar att frågan om förverkande på grund av brott skall kopplas samman med vanliga regler om straffmät- ning. Utgångspunkten vid förverkande av utbyte är att den som begått ett brott inte skall göra någon vinst på sin brottslighet och utgångspunkten för förverkande av hjälpmedel är att det ibland är nödvändigt att viss egendom förverkas för att förebygga fortsatt brottslighet. Det framstår därför enligt regeringens mening som mindre ändamålsenligt att princi-

Prop. 2004/05:135

perna om proportionalitet och ekvivalens görs till utgångspunkter	vid Prop. 2004/05:135
förverkandebeslutet. En annan sak är att slutresultatet inte får bli orim-
ligt. Då nya bestämmelser om straffmätning och påföljdsval infördes ut-
talades i förarbetena under författningskommentaren till 29 kap.	5 §
brottsbalken:

”I praxis är det vidare vanligt att hänsyn tas till brottspåföljden vid beslut om förverkande. Detta är en ordning som får anses ha goda skäl för sig. Det måste emellertid beaktas att förverkande kan fylla sådana funktioner att en eftergift el- ler jämkning av förverkandet inte är möjlig eller lämplig, exempelvis om för- verkandet är avsett att motverka fortsatt brottslighet. I vissa sådana fall kan det därför vara motiverat att ta hänsyn till förverkandet vid påföljdsbestämningen i stället för tvärtom (prop. 1987/88:120, s. 90).”

Genom de möjligheter domstolen har att beakta såväl skälighetshänsyn
vid förverkandebeslutet som billighetshänsyn vid straffmätningen, finns
enligt regeringens mening tillräckliga förutsättningar för domstolen att
komma fram till ett sammantaget rimligt och proportionellt resultat.
Genom att förverkanderegeln görs generellt tillämplig för brott för vil-
ka stadgas fängelse i mer än ett år uppkommer en särskild konsekvens. I
vissa författningar är det bara i de fall brottet bedöms som grovt, som
maximistraffet överstiger ett års fängelse. Denna ”tröskeleffekt” kan
uppkomma vid tillämpningen av jordabalken, lagen om straff för vissa
trafikbrott, vapenlagen, lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor,
abortlagen, personuppgiftslagen, lagen om straff i vissa fall för oriktigt
ursprungsintyg, lagen om säkerhet vid tunnelbana och spårväg, sjölagen,
lagen om elcertifikat samt järnvägslagen.
Detta innebär att möjligheten att förverka utbyte av brott i dessa fall
kommer att bli beroende av domstolens bedömning av huruvida brottet är
att anse som grovt, om förverkandemöjligheten grundar sig på en gene-
rell bestämmelse av det slag som föreslås i detta avsnitt.
I andra fall finns det för brottet en särskild straffskala för ringa brott
som inte överstiger ett års fängelse. I de fall brottet bedöms som brott av
normalgraden skulle den generella förverkandebestämmelsen kunna till-
lämpas, men inte om brottet är att bedöma som ringa, dvs. även i det fal-
let uppstår en ”tröskeleffekt”. Detta kan bli aktuellt gällande lagen om
näringsförbud och luftfartslagen.
Såsom anförs ovan anser regeringen att förverkandemöjligheterna inte
bör göras generellt mer omfattande än vad som påkallas av Sveriges in-
ternationella åtaganden. Om man vill gå längre bör det göras särskilda
överväganden i varje enskilt fall. De författningar som berörs av denna
”tröskeleffekt” är i de flesta fall inte sådana att regeringen bedömer det
som nödvändigt att införa heltäckande bestämmelser om förverkande av
utbyte. Det finns därför ingen anledning att nu föreslå en mer långtgåen-
de reglering än vad som påkallas enligt förverkandekonventionen och
rambeslutet. I promemorian görs motsvarande bedömning, vilken ingen
remissinstans har invänt mot. Vad gäller vapenlagen och abortlagen gör
emellertid regeringen särskilda överväganden i avsnitt 9.6.
Det föreslås därför att 36 kap. 1 § brottsbalken görs tillämplig på alla
brott enligt annan lag eller författning för vilka det är föreskrivet fängelse
i mer än ett år då inte annat särskilt är föreskrivet.
Några remissinstanser har ifrågasatt det lämpliga i att dels ha en gene-
rell förverkandebestämmelse i brottsbalken och dels särskilda förverkan-	98
	98

debestämmelser i vissa specialstraffrättsliga författningar. Malmö tings- rätt pekar särskilt på att det i vissa fall – vapenlagen och abortlagen – föreslås specifika bestämmelser gällande förverkande av utbyte (se av- snitt 9.6) medan den generella bestämmelsen i brottsbalken skall gälla beträffande förverkande av hjälpmedel.

Lagrådet anser att den samlade regleringen på förverkandeområdet får betraktas som tämligen komplex och inte helt lättillgänglig samt att det finns behov av att förtydliga i vad mån bestämmelserna i 36 kap. brotts- balken gäller även utanför brottsbalkens område. Lagrådet anför att de uttryckliga klargöranden som görs i förslaget beträffande 36 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken accentuerar ett behov av motsvarande förtydligande i övrigt. Lagrådet anser att det finns ett framträdande behov av att uppnå en klar och systematiskt godtagbar reglering på förverkandeområdet som helhet och att behovet inte blir tillgodosett genom lagrådsremissens för- slag. Lagrådet finner det därför önskvärt att en mer genomgripande över- syn kommer till stånd inom en nära framtid. Lagrådet finner dock att de framlagda lagförslagen tills vidare får godtas.

Regeringen kan konstatera att det inte är något nytt att förverkande av utbyte och hjälpmedel inte i alla fall regleras på ett likalydande sätt. Det finns exempel på att lagstiftaren bara har funnit det motiverat att införa bestämmelser om förverkande av antingen utbyte eller hjälpmedel. På samma sätt kan det enligt regeringens mening vara motiverat att beträf- fande förverkande av hjälpmedel införa bestämmelser som uppfyller Sveriges internationella åtaganden medan det för förverkande av utbyte är motiverat med en mer långtgående reglering.

Regeringens ambition är att lägga fram förslag som fullt ut motsvarar Sveriges internationella åtaganden. Mot bakgrund av detta anser reger- ingen att den lösning som föreslagits i promemorian är den mest ända- målsenliga. En helt konsekvent reglering skulle därtill förutsätta en full- ständig omarbetning av förverkandeinstitutet, något som inte ryms inom detta lagstiftningsärende. De frågeställningar som bl.a. Lagrådet väckt får därför övervägas i annat sammanhang.

Justitiekanslern har anfört att det framstår som ovisst vad de utvidgade möjligheterna till förverkande kommer att få för konsekvenser i prakti- ken. Även Riksåklagaren har ansett att det, på det underlag som getts, inte alltid är lätt att fullt ut bedöma konsekvenserna av förslagen. Reger- ingen kan instämma i att konsekvenserna av de föreslagna lagändringar- na inte i alla delar är lätta att förutse. Det finns dock inte utrymme för att i detta sammanhang utveckla närmare hur den generella bestämmelsen skall tillämpas i förhållande till alla specialstraffrättsliga bestämmelser som den träffar. Genom dess generella utformning kommer bestämmel- sens tillämpningsområde även att bli beroende av kommande kriminali- seringar, avkriminaliseringar samt ändringar i straffskalor. Regeringen vill emellertid understryka att den föreslagna bestämmelsen i 36 kap. 1 § tredje stycket brottsbalken bör tillämpas och uttolkas på samma sätt som vid brott enligt brottsbalken och som vid brott enligt andra författningar där det redan finns bestämmelser om förverkande av utbyte av brott. Av det följer att den praxis som utvecklats kan ge stor vägledning vid till- lämpning av detta nya tredje stycke. I övrigt bör det överlämnas åt rättstillämpningen att närmare utveckla bestämmelsens tillämpningsom- råde.

Prop. 2004/05:135

Svea hovrätt och Sveriges advokatsamfund har väckt frågan hur de åtaganden som gjorts inom Europeiska unionen att införa förverkande- regler för alla brott med mer än ett års fängelse i straffskalan förhåller sig till den s.k. exklusivitetsprincipen i tryckfrihetsförordningen och yttran- defrihetsgrundlagen. I ingressen till rambeslutet om förverkande sägs att rambeslutet inte hindrar medlemsstaterna från att tillämpa sina grundläg- gande principer för bl.a. yttrandefrihet och tryckfrihet i andra medier (ingresskäl 11). Regeringen delar Justitiekanslerns uppfattning att det inte av rambeslutet följer någon skyldighet att göra några förändringar av den tryckfrihetsträttsliga eller yttrandefrihetsrättsliga regleringen. Enligt regeringens mening kan samma bedömning göras beträffande Sveriges övriga internationella åtaganden på området.

Den lagtekniska konstruktion som regeringen föreslår innebär att för- verkandebestämmelserna i 36 kap. 1 § och 2 § (se avsnitt 10.1) skall till- lämpas på alla brott med mer än ett års fängelse i straffskalan.

Av 1 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen följer att, för missbruk av tryck- friheten eller medverkan däri, någon ej i annan ordning eller i annat fall än denna förordning bestämmer må kunna tilltalas eller dömas till ansvar eller ersättningsskylighet eller skriften konfiskeras eller läggas under beslag. En regel av motsvarande innehåll finns i 1 kap. 4 § yttrandefri- hetsgrundlagen. Genom tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihets- grundlagens exklusivitet i dessa avseenden blir enligt regeringens be- dömning de generella bestämmelser i 36 kap. brottsbalken som nu före- slås inte tillämpliga på tryckfrihetsbrott eller yttrandefrihetsbrott. Någon särskild reglering i detta avseende bedöms inte som nödvändig.

I avsnitt 9.4 samt 9.5 föreslår regeringen vissa kompletterande lagstift- ningsåtgärder som bedöms som nödvändiga när en generell lagstiftning införs. I avsnitt 9.7 föreslås att särskilda bestämmelser om förverkande av bl.a. utbyte av brott skall införas i samtliga immaterialrättsliga författ- ningar. Vad gäller dessa författningar kommer således den generella re- gleringen i brottsbalken inte att bli tillämplig.

Särskilt om skattebrotten m.m.

Det belopp som felaktigt undandras det allmänna eller felaktigt tillgodo- räknas eller återbetalas till en person genom ett skattebrott har inte ur- sprungligen varit tänkt att kunna bli föremål för förverkande. Någon så- dan regel finns inte i skattebrottslagen och utbytet av skattebrott kan så- lunda idag inte bli föremål för förverkande.

Om en person döms för skattebrott kommer han eller hon i stället att i de allra flesta fallen bli föremål för beskattning enligt reglerna i skatte- lagstiftningen. Det belopp som undandragits staten genom ett skattebrott blir i dag således föremål för beskattning och inte förverkande. I sak är detta enligt regeringens mening inte något förhållande som bör ändras. Det saknas skäl att ersätta beskattningsförfarandet med förverkande i de fall skatteundandragandet har utgjort ett skattebrott. Tvärtom skulle ett sådant system kunna leda till oklarheter i rättstillämpningen och motstri- diga beslut inom ramen för olika processer.

Såväl rambeslutet om penningtvätt som rambeslutet om förverkande möjliggör för medlemsstaterna att genomföra instrumenten – vad gäller skattebrott – genom sin skatterättsliga lagstiftning. I art. 2 i rambeslut om

Prop. 2004/05:135

100

förverkande sägs att medlemsstaterna får använda andra förfaranden än straffrättsliga för att frånta gärningsmannen vinningen av skattebrott. Motsvarande möjligheter till undantag för vinningen från skattebrott åter- finns i rambeslutet om penningtvätt, vilket ålägger medlemsstaterna att återkalla sina reservationer mot den generella bestämmelsen om utbytes- förverkande i förverkandekonventionen. Medlemsstaterna skall enligt detta rambeslut kunna vidhålla reservationerna när det gäller förverkande av vinning av skattebrott endast för att möjliggöra ett förverkande av sådan vinning både på ett nationellt plan och inom ramen för det interna- tionella samarbetet, på grundval av rättsliga instrument på nationell och internationell nivå och gemenskapsnivå för indrivning av skattefordring- ar.

Den svenska lagstiftningen beträffande indrivning av skattefordringar får anses motsvara de krav rambesluten ställer på medlemsstaterna vad gäller skattebrott.

Skatteverket har i sitt remissvar inte motsatt sig att brott enligt skatte- brottslagen undantas från den generella bestämmelsen om utbytesförver- kande. Skatteverket anser att även möjligheterna att återföra utbyte av skattebrott dock kan behöva förbättras och efterlyser en översyn av i för- sta hand lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter. Även Ekobrottsmyndigheten delar den uppfattning som kommit till uttryck i promemorian att ett system med förverkande av utbyte av skattebrott skulle kunna leda till oklarheter i rättstillämpningen och mot- stridiga beslut inom ramen för olika processer. Ekobrottsmyndigheten framhåller emellertid att de nuvarande reglerna exempelvis inte ger möj- lighet att ålägga betalningsansvar för den skatt som undandragits för samtliga som medverkat i ett skattebrott och att den nuvarande reglering- en av möjligheterna att återföra utbyte av skattebrott inte i alla delar är tillfredsställande.

De frågeställningar som Skatteverket och Ekobrottsmyndigheten tar upp – oavsett om de är hänförliga till skatteprocessen eller det straffrätts- liga förfarandet – ligger vid sidan av sådant som det nu finns underlag att behandla. Dessa frågeställningar får därför behandlas i annat samman- hang.

För att tydliggöra rättsläget bör sålunda skattebrott undantas från den generella bestämmelsen om utbytesförverkande.

Malmö tingsrätt har i sitt remissvar anfört att det inte kan uteslutas att utbyte av brott enligt lagen om skatt på energi bör behandlas på motsva- rande sätt som brott enligt skattebrottslagen. Straffbestämmelsen i 10 kap. 1 § lagen om skatt på energi tar emellertid inte sikte på något direkt skatteundandragande. Vad som straffbeläggs är att avlägsna såda- na märkämnen som tillsätts lågbeskattad dieselbrännolja, eldningsolja och fotogen eller att på annat sätt ta befattning med nämnda produkter som inte är högbeskattade, i syfte att de lagstridigt skall användas i brän- seltank på motordrivet fordon eller båt. Vad som kan anses motsvara skatteundandragandet, att använda lågbeskattade oljeprodukter på ett lagstridigt sätt, är inte straffsanktionerat men kan föranleda en särskilt avgift i enlighet med 10 kap. 5 § lagen om skatt på energi. Något undan- tag från den generella regleringen på det sätt som föreslås i skatte- brottslagen är därför inte nödvändigt.

Prop. 2004/05:135

101

Som Statens folkhälsoinstitut påpekar bör även lagen om försäljning av Prop. 2004/05:135 teknisk sprit m.m. beaktas i detta sammanhang. Straffbestämmelserna om

olovlig försäljning av teknisk sprit och olovligt förfarande med teknisk sprit omfattas, genom de straffskalor som är föreskrivna för brotten, av den generella bestämmelsen om utbytesförverkande (9 och 10 §§ lagen om försäljning av teknisk sprit m.m). Den som begått brott som avses i 9–11 §§ skall, om det inte är uppenbart oskäligt, dömas att betala skatt med 75 kronor per liter för teknisk sprit eller alkoholhaltigt preparat som varit föremål för brottet (se 13 § tredje stycket). De brott som typiskt sett kan generera någon vinning för gärningsmannen kommer att omfattas av den generella bestämmelsen om förverkande av utbyte av brott i 36 kap. 1 § tredje stycket brottsbalken. Behovet av bestämmelsen om en särskild skatt kan därför ifrågasättas. Dessutom uppkommer till följd av vissa av de nu förevarande brotten skattskyldighet enligt 8 och 9 §§ lagen (1994:1564) om alkoholskatt. Enligt regeringens mening bör därför be- stämmelsen om en särskild skatt enligt lagen om försäljning av teknisk sprit m.m. upphävas.

Sammanfattningsvis anser regeringen sålunda att skattebrott bör un- dantas från den generella regeln om utbytesförverkande som nu föreslås i 36 kap. 1 § andra stycket brottsbalken. Ett sådant undantag bör införas i brottsbalken. Sverige bör i sin nya förklaring till artikel 2 i förverkande- konventionen vidhålla sin reservation när det gäller förverkande av vin- ning från skattebrott. Vidare bör bestämmelsen om en särskild skatt i 13 § lagen om försäljning av teknisk sprit m.m. upphävas.

9.2		Förverkande av kostnadsersättning

	Regeringens förslag: Bestämmelserna i 36 kap. 1 § brottsbalken om
	förverkande av ersättning för kostnader i samband med ett brott skall,
	om inte annat är särskilt föreskrivet, gälla även då mottagande av så-
	dan ersättning utgör brott enligt annan lag eller författning och det för
	brottet är föreskrivet fängelse i mer än ett år.
		I lagen (1988:950) om kulturminnen m.m., utlänningslagen
	(1989:529), fiskelagen (1993:787) och alkohollagen (1994:1738) in-
	förs särskilda bestämmelser om förverkande av ersättning för kostna-
	der i samband med ett brott.
	Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
	Remissinstanserna: Ingen remissinstans har invänt mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag
I 36 kap. 1 § första stycket brottsbalken föreskrivs att sådant som någon
tagit emot som ersättning för kostnader i samband med brott skall förver-
kas, om mottagandet utgör brott enligt denna balk. Detta är vad som tidi-
gare i brottsbalken – och som fortfarande i vissa specialstraffrättsliga
författningar – kallas för förlag. Kostnadsersättning av angivet slag faller
inte under begreppet utbyte, varför förverkande av sådan ersättning för-
utsätter en särskild reglering (jfr Berg m.fl, Brottsbalken, en kommentar,
kap. 25-38, 36:20).			102

En förutsättning för förverkande av sådan kostnadsersättning enligt be- stämmelsen i brottsbalken är att mottagandet utgör ett brott enligt brotts- balken. Vad som främst kan komma i fråga är de fall då mottagandet ut- gör straffbar förberedelse till brott. Den som med uppsåt att utföra eller främja ett brott tar emot eller lämnar pengar eller annat som betalning för ett brott eller för att täcka kostnader för utförande av ett brott skall i de fall det särskilt anges dömas för förberedelse till brottet (23 kap. 2 § brottsbalken). Att brottet förs vidare från förberedelsestradiet till försök eller fullbordan så att den i och för sig straffbara förberedelsehandlingen blir straffbar som medverkan eller undgår särskilt straff eftersom gär- ningsmannen i stället döms för försök eller fullbordat brott, torde inte utgöra hinder mot att ersättningen förverkas (jfr Berg m.fl, Brottsbalken, en kommentar, kap. 25-38, 36:21).

I vissa specialstraffrättsliga författningar, där förberedelse till brott är straffbelagt, har det också införts särskilda bestämmelser om förverkande av ersättning för kostnader vid brott. Sådana bestämmelser finns bland annat i narkotikastrafflagen (1968:64), lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel, lagen (2000:1225) om straff för smuggling samt lagen (2003:148) om straff för terroristbrott.

Med vinning avses enligt förverkandekonventionen och rambeslutet om förverkande varje ekonomisk fördel av brottsliga handlingar. Motta- gande av ersättning för att täcka kostnader i samband med brott kan inte enligt regeringens bedömning anses utgöra en ekonomisk fördel för gär- ningsmannen, oavsett om själva mottagandet är straffbelagt eller inte. Det följer därför inte av Sveriges internationella åtaganden att bestäm- melserna om förverkande av kostnadsersättning måste göras generellt tillämpliga på samma sätt som bestämmelserna om förverkande av utbyte (jfr avsnitt 9.1).

Det finns trots det enligt regeringens mening anledning att överväga huruvida bestämmelsen om förverkande av ersättning för kostnader bör göras generellt tillämplig på samma sätt som bestämmelsen om förver- kande av utbyte.

Systematiskt har reglerna om förverkande av utbyte och ersättning för kostnader alltid behandlats samlat.

Eftersom mottagandet måste vara brottsligt för att förutsättningarna för förverkande skall vara uppfyllda, skulle det för närvarande endast bli en begränsad krets av författningar där en generell regel skulle bli tillämp- lig. Vid en genomgång av författningarna kan konstateras att regeln skul- le bli tillämplig vid förberedelsebrott enligt lagen om straff för folkmord, lagen om förbud mot könsstympning av kvinnor, lagen om skydd för företagshemligheter samt lagen om skatt på energi. I dessa fall saknas såväl bestämmelser om förverkande av utbyte som ersättning för kostna- der. Även de immaterialrättsliga författningarna skulle träffas av en så- dan generell regel.

Därtill finns det författningar som straffbelägger förberedelse till brott och som innehåller bestämmelser om förverkande av utbyte men inte sådant som tagits emot som ersättning för kostnader i samband med brott. Det är då fråga om lagen om kulturminnen m.m., utlänningslagen, fiskelagen och alkohollagen.

Att det finns en finansiär bakom ett brott torde ofta innebära att förfa- randet är organiserat. Regeringen anser det därför motiverat att sådan

Prop. 2004/05:135

103

ersättning skall kunna förverkas. Även i andra fall saknas det giltiga skäl Prop. 2004/05:135 att den som mottagit kostnadsersättning och därigenom gjort sig skyldig

till förberedelse till brott skall få behålla denna ersättning. Inte heller är det motiverat att den som lämnat ersättning och därigenom också gjort sig skyldig till förberedelse till brott skall få tillbaka medlen.

En strävan bör också vara att göra regleringen beträffande förverkande med anledning av brottsbalksbrott och brott inom specialstraffrätten så enhetlig som möjligt.

Sammantaget finns det därför enligt regeringens mening anledning att göra bestämmelserna om förverkande av ersättning för kostnader tillämp- liga inom specialstraffrätten i samma utsträckning som bestämmelserna om förverkande av utbyte.

I de författningar vari förberedelsebrott straffbeläggs, vilka innehåller bestämmelser om förverkande av utbyte, bör särskilda bestämmelser om förverkande av ersättning för kostnader införas. Det gäller sålunda lagen om kulturminnen m.m., utlänningslagen, fiskelagen och alkohollagen. Vad gäller utlänningslagen bör inte kostnadsersättning som lämnas vid förberedelse till människosmuggling, ringa brott, kunna bli föremål för förverkande eftersom det då inte torde vara fråga om någon organiserad verksamhet (jfr. prop. 2003/04:35, s. 85). Förverkandet bör därför i den- na del begränsas till brott för vilket är föreskrivet mer än ett års fängelse.

I avsnitt 9.7 föreslås särskilda bestämmelser om förverkande av utbyte inom immaterialrätten. I det avsnittet behandlas även frågan om förver- kande av ersättning för kostnader.

9.3		Ersättningsanspråk med stöd av 36 kap. 17 § andra
		stycket brottsbalken

	Regeringens förslag:
	1. Bestämmelsen i 36 kap. 17 § andra stycket brottsbalken komplette-
	ras på så sätt att det föreskrivs att i de fall där utbyte som förverkats
	svarar mot sådana medel som en enskild är berättigad att återfå av den
	hos vilken utbytet har förverkats, skall staten svara i dennes ställe för
	ersättning åt den enskilde intill värdet av vad som har tillfallit staten
	på grund av beslutet om förverkande. Vid verkställighet av ett beslut i
	ett sådant fall som nu har sagts har den hos vilken förverkandet skett
	rätt att räkna av vad han visar sig ha betalat tillbaka till den ersätt-
	ningsberättigade.
		2. Tillämpningsområdet för bestämmelserna i 36 kap. 17 § andra
	stycket brottsbalken utvidgas till att gälla även fall där förverkande av
	utbyte av brott sker vid brott enligt andra författningar än brottsbal-
	ken. Som en konsekvens därav görs även bestämmelsen i 36 kap. 1 §
	andra stycket, om att skadeståndsskyldighet med anledning av brottet
	skall beaktas vid bedömningen av om det är uppenbart oskäligt att
	förklara utbyte förverkat, tillämplig genom att den bryts ut och place-
	ras som en ny 1 a §.

	Promemorians och utredningens förslag: Såväl promemorians för-
slag (förslag nr 1) som utredningens förslag (förslag nr 2) överensstäm-
mer i sak med regeringens. Vare sig utredningen eller promemorian före-			104
			104

slår dock att bestämmelsen i 36 kap. 1 § andra stycket brottsbalken skall Prop. 2004/05:135 göras tillämplig inom specialstraffrätten.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker eller har ing- en erinran mot förslaget. Justitiekanslern har föreslagit en annan språklig utformning på förslag 1 och anför även att det bör övervägas att direkt i jordabalken ha en föreskrift om samordning. Föreningen STOP framför att det är angeläget att förslag 2 genomförs så snart som möjligt.

Skälen för regeringens förslag

Annan ersättningsskyldighet än skadestånd

Enligt 36 kap. 17 § brottsbalken skall förverkad egendom som huvudre- gel tillfalla staten. Av andra stycket i bestämmelsen framgår att staten svarar för ersättning åt den skadelidande intill värdet av vad som tillfallit staten på grund av ett beslut om förverkande. Den person hos vilken för- verkandet har skett har rätt att räkna av vad han visar sig ha utgett som ersättning till den skadelidande.

Andra stycket infördes 1986 (prop. 1986/87:6) när möjligheten till för- verkande enligt 36 kap. 1 § brottsbalken utsträcktes till att omfatta även utbyte av brott som motsvaras av skada för enskild. Rent lagtekniskt var lösningen den att satsen ”som ej motsvaras av skada för enskild” ströks ur bestämmelsen om förverkande av utbyte i 36 kap. 1 § första stycket. Med den nya utformningen av 1 § blev det, beroende på omständigheter- na i det enskilda fallet, i princip möjligt att förklara utbyte av brott för- verkat även vid sådana brottstyper som förutsätter en förmögenhetsöver- föring (a. prop. s. 19). Bestämmelsen i 17 § innebär att staten i sådana situationer svarar för ersättning till den skadelidande intill värdet av vad som har tillfallit staten på grund av förverkandebeslutet. En förutsättning för att ersättning skall utgå är att förverkande har skett hos någon som enligt allmänna principer skulle ha varit skadeståndsskyldig gentemot målsäganden. Att staten svarar i stället för den hos vilken förverkande har skett innebär att denne i samma mån befrias från sitt skadeståndsan- svar. Vid verkställighet av förverkandebeslutet har den hos vilken för- verkandet skett rätt att räkna av vad han visar sig ha utgett som ersättning till den skadelidande.

När bestämmelsen om utbytesförverkande görs tillämplig på samtliga brott med ett straffmaximum över ett års fängelse kan det enligt reger- ingens bedömning uppkomma liknande konkurrenssituationer mellan förverkandet och rätt till ersättning som inte kan anses utgöra skadestånd.

Ett exempel är brott mot 12 kap. 65 och 65 a §§ jordabalken. Uppstäl- ler någon uppsåtligen villkor om särskild ersättning för upplåtelse av bo- stadslägenhet eller för överlåtelse av hyresrätten till sådan lägenhet döms denne till böter eller fängelse högst sex månader. Den som uppsåtligen tar emot, träffar avtal om eller begär ersättning av hyressökande för för- medling av bostadslägenhet för annat ändamål än fritidsändamål döms till böter eller fängelse högst sex månader. För båda brotten är straffska- lan fängelse högst två år om brottet är grovt. För båda brotten gäller att den som mottagit medel i strid med regleringen är skyldig att lämna till- baka dessa.

105

Den återbetalning som skall ske enligt nämnda bestämmelser i jorda- balken torde inte kunna anses utgöra skadestånd och därför heller inte träffas av regleringen i 36 kap. 17 § brottsbalken.

Sådana medel som uppbärs i strid med den otillåtna hyresrättsupplåtel- sen kan komma att förverkas som utbyte av brott i de fall brottet är att anse som grovt. Precis som gällande skadestånd framstår det enligt reger- ingens mening inte som rimligt att den enskildes lagligt fastställda an- språk att återfå betalningen skall stå tillbaka i förhållande till statens möj- lighet att förverka utbytet och inte heller att gärningsmannen skall vid- kännas dubbel betalningsskyldighet. Bestämmelsen i 36 kap. 17 § brotts- balken bör därför kompletteras på så sätt att den utöver skadeståndsskyl- dighet även omfattar annan ersättningsskyldighet som kan följa på grund av brott förutsatt att utbytet svarar mot ersättningsskyldigheten.

Justitiekanslern har framfört, mot bakgrund av att inga andra exempel ges i promemorian än brott enligt jordabalken, att det skulle kunna över- vägas att direkt i jordabalken ha en föreskrift om samordning. Den be- stämmelse som reglerar förverkande vid brott mot jordabalkens bestäm- melser återfinns i brottsbalken. Det kan heller inte uteslutas att motsva- rande konkurrenssituation, då 36 kap. 1 § brottsbalken görs generellt till- lämplig, kan uppkomma då förverkande sker vid annan brottslighet. Re- geringen anser därför att samordningen bör regleras i 36 kap. 17 § brotts- balken.

Tillämpning vid brott utanför brottsbalken

I 36 kap. 1 § brottsbalken anges bl.a. att utbyte av brott skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. Bestämmelsens räckvidd är begränsad till att avse brott enligt brottsbalken. Enligt vad som föreslås i avsnitt 9.1 skall tillämpningen för 36 kap. 1 § brottsbalken vidgas till att även avse brott inom specialstraffrätten med mer än ett års fängelse i straffskalan. Bestämmelsen i 36 kap. 1 § skall dock inte tillämpas om det finns särskilda förverkandebestämmelser inom specialstraffrätten.

Enligt gällande rätt kan staten enligt 36 kap. 17 § andra stycket brotts- balken endast inträda på det sätt som beskrivits ovan om det rör sig om fall där förverkande skett av utbyte av brott med stöd av brottsbalken. Det innebär att målsäganden vid brott enligt de specialstraffrättsliga för- fattningarna generellt sett har sämre möjligheter att få ersättning för sin skada än vid brott enligt brottsbalken. I dessa fall kan dessutom gär- ningsmannen drabbas av dubbel betalningsskyldighet; dels i form av för- verkande, dels i form av skadestånd. Regeringen delar utredningens be- dömning att detta förhållande bör ändras.

Ingen remissinstans har invänt mot en förändring av den gällande ord- ningen. De ovan anförda skälen för att staten skall träda in när förver- kande sker av brottsutbyte gör sig gällande även vid brott mot andra för- fattningar än brottsbalken. Regeringen anser därför att 36 kap. 17 § andra stycket brottsbalken skall göras generellt tillämplig på det sätt Förver- kandeutredningen har föreslagit.

Lagrådet har påpekat att det föreligger ett samband mellan 36 kap. 17 § brottsbalken och 36 kap. 1 § andra stycket brottsbalken.

Som redovisats ovan infördes andra stycket i 36 kap. 17 § när möjlig- heterna till förverkande enligt 36 kap. 1 § första stycket brottsbalken ut-

Prop. 2004/05:135

106

sträcktes till att omfatta även utbyte av brott som motsvaras av skada för Prop. 2004/05:135 enskild. I ett nytt andra stycke till 1 § föreskrevs att domstolen, vid be-

dömningen om det är uppenbart oskäligt att förklara utbyte förverkat, bland andra omständigheter skall beakta om det finns anledning anta att skadeståndsskyldighet med anledning av brottet kommer att åläggas eller annars bli fullgjord. I författningskommentaren till det nya andra stycket anfördes:

”Huruvida anspråk på skadestånd med anledning av brottet kan tänkas bli fram- ställt gentemot gärningsmannen eller någon annan hos vilken förverkande kan ske blir enligt andra stycket att pröva som ett led i den allmänna skälighetsbe- dömning som alltid skall göras. Finns det anledning anta att skadeståndsskyl- dighet med anledning av brottet kommer åläggas, bör förverkande inte ske med avseende på det utbyte som svarar mot anspråket. I tveksamma fall bör i enlig- het med allmänna principer den för den tilltalade förmånligaste bedömningen göras. I den situationen att stöldgodset finns kvar hos exempelvis tjuven och detta återställs till målsäganden eller tas i förvar enligt stöldgodslagen, ligger det i sakens natur att stöldgodsets värde normalt inte bör förklaras förverkat hos tjuven.” (prop, 1986/87:6, s. 38).

I de situationer som omfattas av 36 kap. 17 § brottsbalken bör – även inom specialstraffrätten – frågan om skadeståndsskyldighet om möjligt beaktas vid bedömningen av ett förverkande skulle vara uppenbart oskä- ligt. Visserligen torde detta kunna ske utan någon särskild anvisning, utan med stöd av de generellt utformade oskälighetsbestämmelserna. Regeringen finner dock, mot bakgrund av Lagrådets påpekanden, att det lämpligaste är att även den särskilda bestämmelsen i 36 kap. 1 § andra stycket brottsbalken om att skadeståndsskyldighet skall beaktas vid be- dömningen av om ett utbytesförverkande skulle vara oskäligt, görs direkt tillämpligt även inom specialstraffrätten.

Bestämmelsen i 36 kap. 1 § andra stycket brottsbalken gäller enligt sin ordalydelse också i de fall där målsägandens skada och gärningsmannens utbyte inte motsvarar varandra som två sidor av samma sak, dvs. där man inte kan tala om någon förmögenhetsöverföring. Så är fallet beträffande många brott. Eventuell skadeståndsskyldighet i dessa fall skall följaktli- gen – som en av andra omständigheter – beaktas vid bedömningen av om ett förverkande skulle vara uppenbart oskäligt. Denna bedömning kan resultera i att förverkande helt eller delvis bör underlåtas, men kan också resultera i att hela utbytet skall förklaras förverkat utan hinder av att gär- ningsmannen åläggs skadeståndsskyldighet.

Lagändringen kan lämpligen ske genom att bestämmelsen i 36 kap. 1 § andra stycket brottsbalken bryts ut från 1 § och placeras i en ny 1 a §.

9.4Förverkande vid brott enligt miljöbalken

Regeringens förslag: Reglerna om förverkande av utbyte i miljöbal- ken utvidgas till att även avse försvårande av miljökontroll.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Naturvårdsverket tillstyrker förslagen till utökade

möjligheter till förverkande vid brott mot miljöbalken. Ingen remissin- stans har invänt mot förslaget.

107

Skälen för regeringens förslag

Prop. 2004/05:135

Enligt 29 kap. 12 § miljöbalken skall utbytet av de flesta brott mot miljö- balkens straffbestämmelser förverkas. Det gäller emellertid inte försvå- rande av miljökontroll enligt 29 kap. 5 §. Eftersom det brottet har ett straffmaximum på två års fängelse så omfattas det av Sveriges åtaganden inom EU att kunna förverka utbyte. Det kan framstå som mindre sanno- likt att något utbyte som kan föranleda förverkande skulle kunna uppstå vid detta brott. Det kan dock inte uteslutas att utbyte av brottet kan upp- komma. Som tidigare anförts är det enligt regeringens mening vanskligt att i förväg avskära något brott utan att det riskerar att komma i strid med våra internationella åtaganden. Det skulle vidare kunna uppstå tolknings- problem om hur de särskilda bestämmelserna om förverkande i miljöbal- ken förhåller sig till den generella regeln i brottbalken, om alla brott utom ett i miljöbalken med mer än ett års fängelse i straffskalan omfattas av särskilda förverkandebestämmelser. Bestämmelserna om förverkande av utbyte i miljöbalken bör därför enligt regeringens mening utvidgas till att även avse försvårande av miljökontroll.

9.5		Komplettering av vissa partiella förverkanderegler

	Regeringens förslag: Bestämmelserna om förverkande i förfogande-
	lagen (1978:262), ransoneringslagen (1978:268), jaktlagen
	(1987:259), utlänningslagen (1989:529), fiskelagen (1993:787), lotte-
	rilagen (1994:1000) och lagen (1995:732) om skydd för gravfriden vid
	vraket efter passagerarfartyget Estonia utvidgas till att omfatta allt ut-
	byte som kan följa av brottet.

	Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
	Remissinstanserna: Ingen remissinstans har invänt mot förslaget.
Några remissinstanser, däribland Försvarsmakten, Krisberedskapsmyn-
digheten, Naturvårdsverket, Migrationsverket, Fiskeriverket och Lotteri-
inspektionen har lämnat förslaget utan erinran.
Skälen för regeringens förslag
I vissa författningar finns det bestämmelser om förverkande av utbyte
som är utformade så att bara visst särskilt angivet utbyte skall förverkas.
	I 54 § förfogandelagen föreskrivs följande. Har någon begått brott som
avses i 52 § skall egendom, han i samband med brottet har mottagit eller
genom brottet har undanhållit, förklaras förverkad, om det ej är uppen-
bart obilligt. I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat.
	Liknande bestämmelse återfinns i 49 § ransoneringslagen. Har någon
begått brott som avses i denna lag, skall egendom, som han i samband
med brottet har mottagit eller genom brottet har saluhållit eller utbjudit
till avyttring mot vederlag eller undanhållit, använt, frambringat, tillver-
kat eller berett, förklaras förverkad om det ej är uppenbart obilligt. I stäl-
let för egendomen kan dess värde förklaras förverkat.
	I 48 § jaktlagen föreskrivs följande. Om någon har begått jaktbrott el-
ler jakthäleri, skall vilt som han kommit över genom brottet förklaras			108

förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för viltet kan dess Prop. 2004/05:135 värde helt eller delvis förklaras förverkat. Motsvarande bestämmelse

finns, vad gäller olagligt fångad fisk, i 45 § fiskelagen. Utbytet av brott mot jaktlagen eller fiskelagen utgörs mest naturligt av själva viltet. Även annat utbyte kan emellertid uppkomma.

I 4 § lagen om skydd för gravfriden vid vraket efter passagerarfartyget Estonia föreskrivs att föremål som någon har kommit över vid brott mot denna lag eller föremålets värde skall förklaras förverkat. Detsamma gäller ersättning som har lämnats till den som har begått ett sådant brott. Även i detta fall täcker bestämmelsen in vad som normalt kan inflyta som utbyte av brottet, utan att utgöra någon heltäckande reglering.

I 10 kap. 6 § utlänningslagen föreskrivs att ersättning som har lämnats till den som har begått brott enligt 2 a , 3 a eller 5 § skall förklaras för- verkad, om det inte är uppenbart oskäligt. Också gällande denna lagstift- ning tar förverkandebestämmelsen sålunda sikte på visst angivet utbyte.

Slutligen föreskrivs det i 58 § lotterilagen att insatser som tagits emot vid brott enligt den lagen skall förverkas om det inte är uppenbart oskä- ligt.

Förfogandelagen, ransoneringslagen, jaktlagen, utlänningslagen, fiske- lagen, lotterilagen, och lagen om skydd för gravfriden vid vraket efter passagerarfartyget Estonia har alla straffbestämmelser med mer än ett års fängelse i straffskalan, vilket innebär att det generella åliggandet Sverige har att kunna förverka utbytet gäller även för brott enligt dessa författ- ningar. Även om lagstiftningen i dessa fall är anpassad till sådant utbyte som typiskt sett kan uppkomma vid denna brottslighet, så går det inte enligt regeringens bedömning att utesluta att även annat utbyte kan upp- stå. Vidare kan det uppkomma tolknings- och tillämpningsproblem om det dels finns en generell bestämmelse om att förverka utbyte dels be- stämmelser i vissa författningar med specialstraffrättsliga bestämmelser som föreskriver ett mer begränsat förverkandeinstitut.

Det kan främja en enhetlig rättstillämpning om samma terminologi – utbyte – används i all lagstiftning. Den utvidgade betydelsen av begrep- pet utbyte som föreslås i avsnitt 8.2 kommer härigenom även att omfatta utbyte av brott enligt de författningar som behandlas i detta avsnitt.

Det sagda leder till slutsatsen att nämnda förverkandebestämmelser bör utvidgas till att avse allt utbyte som kan följa av brottet. För att inte lag- stiftningens tydlighet skall minska bör de specifika bestämmelserna om att visst utbyte skall förverkas enligt regeringens mening behållas. Därtill bör i bestämmelserna läggas till att även annat utbyte av brottet skall för- verkas om det inte är uppenbart oskäligt.

I författningskommentarerna utvecklas närmare i vilka situationer de utvidgade bestämmelserna kan komma att tillämpas.

9.6Förverkande vid brott mot vapenlagen och brott mot abortlagen

Regeringens förslag: I vapenlagen (1996:67) och abortlagen (1974:595) införs särskilda bestämmelser om att utbyte skall förverkas vid alla brott enligt dessa lagar.

109

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser, bl.a. Rikspolisstyrelsen

och Socialstyrelsen, tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.

Skälen för regeringens förslag

Vapenlagen innehåller flera bestämmelser som tar sikte på otillåten han- tering av vapen och ammunition. Den som uppsåtligen innehar, överlåter eller lånar ut ett vapen till någon som inte har rätt att inneha vapnet döms enligt 9 kap. 1 § vapenlagen för vapenbrott till böter eller fängelse i högst ett år. Om brottet är grovt döms för grovt vapenbrott till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Även i 2 § samma kapitel finns bestäm- melser som tar sikte på otillåten hantering. Den som t.ex. medför eller använder vapen i strid med villkor eller bestämmelser, överlåter ammuni- tion till någon som inte har rätt att inneha det eller som driver handel med skjutvapen utan tillstånd döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

Bestämmelser om förverkande finns i 9 kap. 5 § vapenlagen. Vapen el- ler ammunition som varit föremål för brott enligt vissa av straffbestäm- melserna skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för vapnet eller ammunitionen kan dess värde förklaras förverkat.

Däremot finns det inte några bestämmelser om att utbyte av brott enligt vapenlagen skall kunna förverkas. Med hänsyn till de straffskalor som föreskrivs i vapenlagen skulle den generella regel som föreslås i avsnitt 9.1 bara träffa grovt vapenbrott.

När det gäller brott mot vapenlagen finns det enligt regeringens upp- fattning skäl att överväga en mer långtgående och heltäckande reglering. Otillåten vapenhantering torde i många fall ske mot betalning och därtill vara kopplad till organiserad och grov brottslighet. Att frånta gärnings- mannen vinningen av sådan brottslighet – exempelvis otillåtna överlåtel- ser – utgör ett viktigt medel för att motverka sådan brottslighet. Det finns därför goda skäl för att ersättningen som någon tillskansar sig genom otillåten hantering av såväl vapen som ammunition enligt vapenlagen alltid skall kunna förverkas.

Även den som bedriver handel med skjutvapen utan tillstånd får utbyte av sin brottslighet. I vissa fall kan visserligen sådana vinster redan idag bli föremål för förverkande enligt 36 kap. 4 § brottsbalken. I den be- stämmelsen stadgas att om det till följd av ett brott som är begånget i utövningen av näringsverksamhet har uppkommit ekonomiska fördelar för näringsidkaren, skall värdet därav förklaras förverkat. Denna be- stämmelse gäller även för brott inom specialstraffrätten oavsett strafflati- tuder. Det bör dock även vara möjligt att förverka den direkta förtjänsten genom en bestämmelse om förverkande av utbytet av brottet, inte minst för att det kan finnas fall som inte omfattas av förverkandemöjligheterna i 36 kap. 4 § brottsbalken.

I de fall utbyte uppkommer genom något annat brott mot vapenlagen bör även det kunna bli föremål för förverkande, allt för att stävja ekono- miska fördelar av otillåten vapenhantering.

Utgörs utbytet av intäkter från försäljning av vapen och hade det i ett tidigare skede varit möjligt att förverka vapnet eller dess värde som fö-

Prop. 2004/05:135

110

remål för brott, torde de principer som fastslagits i bl.a. NJA 2001 s. 129 Prop. 2004/05:135 äga motsvarande tillämpning (se avsnitt 8.2).

Sammantaget gör regeringen den bedömningen att det i vapenlagen bör införas en bestämmelse om att utbytet av samtliga brott mot den lagen skall förverkas om det inte är uppenbart oskäligt.

Även beträffande abortlagen aktualiseras frågan om att införa mer långtgående förverkandemöjligheter. Den som utan att vara behörig att utöva läkaryrket uppsåtligen utför abort på annan, döms för illegal abort till böter eller fängelse i högst ett år. Är brottet grovt är straffskalan fäng- else i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande huruvida brot- tet är grovt skall särskilt beaktas om gärningen skett vanemässigt eller för vinnings skull eller inneburit särskild fara för kvinnans liv och hälsa.

Den generella regel om förverkande i brottsbalken som föreslås i av- snitt 9.1 skulle bara omfatta brottet om det är att bedöma som grovt.

Abortlagens bestämmelser syftar bl.a. till att skydda kvinnor från att outbildade personer gör ingrepp som kan vara farliga för kvinnans hälsa. Den vinning som kan uppkomma vid illegal abort – normalt ersättning för den utförda aborten – bör enligt regeringens mening alltid kunna bli föremål för förverkande. Även i de fall brottet inte är att bedöma som grovt bör därför utbyte av sådan brottslighet kunna bli föremål för för- verkande.

En läkare som uppsåtligen åsidosätter de särskilda villkor under vilka en abort skall utföras döms enligt 10 § abortlagen till böter eller fängelse i högst sex månader. Även denna bestämmelse syftar till att skydda kvin- nan och de övriga etiska överväganden som ligger bakom lagstiftningen. Även utbyte av sådan brottslighet bör kunna förverkas. Regeringen anser därför att en bestämmelse om förverkande av utbyte av brott bör införas i abortlagen som avser abortlagens samtliga straffbestämmelser.

9.7		Förverkande inom immaterialrätten

	Regeringens förslag: I de immaterialrättsliga lagarna införs särskilda
	bestämmelser om att egendom med avseende på vilken brott enligt
	dessa lagar föreligger, eller värdet av egendomen, och utbyte av så-
	dant brott skall förklaras förverkad om det inte är uppenbart oskäligt.
	En motsvarande bestämmelse införs i fråga om kostnadsersättning
	vars mottagande utgör brott enligt dessa lagar. Åklagarens talerätt en-
	ligt 55 § upphovsrättslagen (1960:729) och 12 § kretsmönsterlagen
	(1992:1685) upphävs. Bestämmelsen i 27 kap. 8 § tredje stycket rätte-
	gångsbalken om att beslut att häva ett beslag i vissa fall skall föregås
	av en underrättelse, utvidgas till att omfatta civilrättsliga anspråk på
	att egendomen exempelvis skall ändras eller förstöras. Vidare klargörs
	förhållandet mellan möjligheterna till förverkande och civilrättsliga
	skyddsåtgärder.
	Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
	Remissinstanserna: En klar majoritet av remissinstanserna har till-
styrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Svenska Föreningen för
Industriellt Rättsskydd (SFIR) har dock ifrågasatt behovet av särskilda
bestämmelser på immaterialrättens område. Svea hovrätt har anfört att			111
			111

målsägandens anspråk på skadestånd bör prioriteras framför statens ford- ran på grund av förverkande och ifrågasatt om denna grundtanke kom- mer till uttryck i förslaget. International Federation of the Phonographic Industry (IFPI) har framfört att åklagarens talerätt enligt den civilrättsli- ga regleringen i upphovsrättslagen bör finnas kvar även sedan möjlighe- ter till förverkande har införts. Patent- och registreringsverket (PRV) har föreslagit att det införs uttryckliga bestämmelser om att egendomens vär- de vid förverkande kan uppskattas till skäligt belopp. Enligt Svenska Pa- tentombudsföreningen bör egendom som förverkas enligt den immateri- alrättsliga lagstiftningen alltid oskadliggöras. Därutöver har vissa remiss- instanser lämnat synpunkter av mer författningsteknisk karaktär.

Skälen för regeringens förslag

Inledning

I detta avsnitt behandlas frågor om förverkande av utbyte av brott på det immaterialrättsliga området. Dessutom behandlas frågan om förverkande av ersättning för kostnader i samband med ett brott enligt de immaterial- rättsliga lagarna. I detta sammanhang tas också upp frågor om förverkan- de av bland annat egendom som har framställts genom brottsligt immate- rialrättsintrång. I avsnittet behandlas också frågor som gäller förhållandet mellan bestämmelserna om förverkande och de civilrättsliga skyddsåt- gärder som redan i dag tillhandahålls enligt den immaterialrättsliga lag- stiftningen. Slutligen tas i avsnittet upp vissa frågor av förfarandekarak- tär och frågor som gäller beslag.

Gällande rätt

Av den författningsgenomgång som presenteras i avsnitt 9.1 framgår att de immaterialrättsliga lagarna inte innehåller några särskilda bestämmel- ser om förverkande av utbyte av brott. Det är dock tydligt att den som begår ett brottsligt intrång i en immateriell ensamrätt kan ha utbyte av brottet. Intrångsgöraren kan till exempel utan rättighetshavarens sam- tycke ha framfört ett upphovsrättsligt skyddat verk mot ersättning; ersätt- ningen bör i ett sådant fall kunna anses som utbyte av brottet. Men det saknas alltså möjligheter att med tillämpning av bestämmelser i de im- materialrättsliga lagarna förklara ett sådant utbyte förverkat.

Detta innebär inte att det helt saknas möjligheter att undandra gär- ningsmannen de vinster som kan vara resultatet av brottslig verksamhet på det immaterialrättsliga området. En sådan möjlighet ges genom 36 kap. 4 § brottsbalken. I denna bestämmelse, som alltså är tillämplig inom specialstraffrätten, föreskrivs att vid brott begånget i utövningen av när- ingsverksamhet skall värdet av de ekonomiska fördelar som näringsidka- ren fått till följd av brottet förklaras förverkat, om det inte är oskäligt. Förutsättningarna för förverkande enligt bestämmelsen bör kunna vara uppfyllda till exempel vid butiksförsäljning av kläder som olovligen har försetts med annans varukännetecken. (Har detta intrång skett uppsåtli- gen eller av grov oaktsamhet föreligger ett brott enligt 37 § varumärkes- lagen.)

Möjligheten till förverkande enligt 36 kap. 4 § brottsbalken gäller inte bara vinster, utan omfattar även ekonomiska fördelar i form av kostnads-

Prop. 2004/05:135

112

besparingar eller intäkter som leder till att en förlust reduceras (prop. 1981/82:142 s. 14 ff.). Sådana fördelar kan naturligtvis också uppkomma vid intrång i immateriella ensamrätter.

När det gäller annat brottsresultat än som nämnts nu, till exempel egendom som har framställts genom brott, saknas särskilda bestämmelser om förverkande i de immaterialrättsliga lagarna. Sådana brottsprodukter är inte heller åtkomliga med brottsbalkens förverkandebestämmelser. Detta beror på att bestämmelserna i 36 kap. 2 § brottsbalken om förver- kande av egendom som frambragts genom brott (brottsprodukter) inte är tillämpliga inom specialstraffrätten (se avsnitt 5.2). Olovliga exemplar kan således inte förverkas hos den som framställt dem genom brottsligt immaterialrättsintrång och inte heller hos annan som i ond tro har förvär- vat dem. Detta gäller också för införsel till landet av varor som innebär brottsligt immaterialrättsintrång. Viss möjlighet till förverkande av sådan egendom finns dock enligt 3 kap. 25 § ordningslagen (1993:1617), även om den regleringen primärt har ett annat syfte än att undandra en in- trångsgörare olagliga exemplar (se prop. 1993/94:122 s. 62 och prop. 1992/93:210 s. 300).

Denna översiktliga redogörelse visar att möjligheterna att förverka ut- byte av brottsliga intrång i immateriella rättigheter, eller föremål som exempelvis har framställts genom sådana brott, är begränsade. Nuvaran- de lagstiftning ger inte heller möjlighet att vid brott enligt de immaterial- rättsliga lagarna förverka sådan ersättning för kostnader som avses i 23 kap. 2 § brottsbalken.

Utöver de möjligheter till förverkande som nu har redovisats, medger gällande rätt andra former av ingripanden mot olovligt framställda varor och verk med mera. I samtliga lagar på det immaterialrättsliga området finns nämligen bestämmelser som gör det möjligt att i civilrättslig ord- ning ingripa mot intrångsgörande egendom, se 41 § varumärkeslagen, 55 och 57 §§ upphovsrättslagen, 59 § patentlagen, 37 § mönsterskyddsla- gen, 20 § andra stycket firmalagen, 12 § kretsmönsterlagen och 9 kap. 7 § växtförädlarrättslagen. Innebörden av dessa bestämmelser är i korthet att den som vidtar en åtgärd som innebär intrång i en immateriell ensam- rätt får, om det anses skäligt, tåla att egendom med viss anknytning till intrånget ändras, sätts i förvar, förstörs eller mot lösen lämnas ut till den som har lidit intrånget. Syftet med åtgärderna är att förebygga fortsatt kränkning av den immateriella rättigheten.

Dessa åtgärder, som är centrala i det immaterialrättsliga sanktions- systemet, brukar benämnas skydds- eller säkerhetsåtgärder. Bestämmel- serna är tillämpliga även om intrånget inte är straffbart eller kan leda till skadeståndsskyldighet. Det räcker att ett intrång i objektiv mening före- ligger. Åtgärderna är inte att anse som förverkande eller annan rättsver- kan av brott; här är närmast fråga om en speciell immaterialrättslig rätts- verkan (prop. 1993/94:122 s. 61 f. och prop. 1969:168 s. 241).

Den egendom som kan bli föremål för en skyddsåtgärd är sådan som intrånget gäller, till exempel olovligt framställda exemplar. Därutöver kan skyddsåtgärder tillgripas avseende vissa hjälpmedel som har använts vid framställningen av de olovliga exemplaren (se vidare avsnitt 10.5). En intrångsgörares utbyte i form av exempelvis försäljningsintäkter är däremot inte åtkomligt med dessa åtgärder. Detsamma gäller sådan er- sättning för kostnader som avses i 23 kap. 2 § brottsbalken.

Prop. 2004/05:135

113

En talan om skyddsåtgärd kan föras separat eller tillsammans med ex- empelvis en talan om skadestånd. I de fallen gäller rättegångsbalkens regler om talan i tvistemål. En rättighetshavare har vidare möjlighet att föra talan om skyddsåtgärd inom ramen för en talan om straffansvar för intrång. Då handläggs rättighetshavarens anspråk enligt reglerna om en- skilt anspråk i 22 kap. rättegångsbalken.

Talan om skyddsåtgärd förs i regel av den som lidit intrånget, men en- ligt upphovsrättslagen och kretsmönsterlagen har även åklagaren givits rätt att väcka talan om sådan åtgärd (frånsett möjligheten att utfå egen- domen mot lösen), om det är påkallat från allmän synpunkt. Att åklaga- ren inte har motsvarande talerätt enligt övriga immaterialrättsliga lagar beror bland annat på att åtal enligt dessa endast får väckas om målsägan- den har angivit brottet till åtal. I de fall där angivelse alltid krävs har det således helt överlåtits till målsäganden att avgöra om denne önskar föra talan om någon skyddsåtgärd.

Den egendom som omfattas av skyddsåtgärderna kan enligt särskilda bestämmelser i de immaterialrättsliga lagarna tas i beslag (se till exempel 41 § tredje stycket varumärkeslagen och 59 § tredje stycket upphovs- rättslagen). Förutsättningen för beslag i dessa fall är att ett brottsligt in- trång skäligen kan antas ha begåtts. Begäran om beslag kan bara fram- ställas i brottmål. Om talan om skyddsåtgärder i stället handläggs som ett tvistemål kan reglerna i 15 kap. 3 § rättegångsbalken tillämpas för att säkerställa sökandens rätt.

För en mer utförlig beskrivning av dessa civilrättsliga skyddsåtgärder hänvisas till prop. 1993/94:122 och till prop. 1998/99:11 s. 42 f.

Skyddsåtgärderna har nyligen blivit föremål för viss harmonisering inom Europeiska unionen. Den 29 april 2004 antogs Europaparlamentets och rådets (EG) direktiv 2004/48/EG om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter. Ärendet om direktivets genomförande i svensk rätt bereds för närvarande i Regeringskansliet (direktivet skall vara ge- nomfört den 29 april 2006).

Möjligheter att i vissa fall ingripa mot intrångsgörande varor ges också genom rådets förordning (EG) nr 1383/2003 av den 22 juli 2003 om tullmyndigheternas ingripande mot varor som misstänks göra intrång i vissa immateriella rättigheter och om vilka åtgärder som skall vidtas mot varor som gör intrång i vissa immateriella rättigheter (EG:s tullförord- ning), jfr 7 kap. tullagen (2000:1281). Frågan om följdlagstiftning med anledning av denna förordning bereds för närvarande i Regeringskansliet.

Behovet av förändringar

På grund av de åtaganden inom EU som har redovisats i avsnitt 6, är Sve- rige skyldigt att ha bestämmelser som gör det möjligt att förverka utbyte av brott där det högsta straffet är mer än ett års fängelse. Den som upp- såtligen eller av grov oaktsamhet gör intrång i en ensamrätt enligt de immaterialrättsliga lagarna döms till böter eller fängelse i högst två år (37 § varumärkeslagen, 53 § upphovsrättslagen, 57 § patentlagen, 35 § mönsterskyddslagen, 18 § firmalagen, 9 § kretsmönsterlagen och 9 kap. 1 § växtförädlarrättslagen). Detta innebär således att det vid sådan brotts- lighet skall vara möjligt att förverka utbyte av brottet.

Prop. 2004/05:135

114

Dessa internationella åtaganden måste ges den innebörden att en gär- ningsmans vinning av brott skall kunna dras in som en särskild rättsver- kan av brott. Rent civilrättsliga åtgärder kan således inte anses vara till- räckliga. De möjligheter till förverkande av utbyte av brott som gällande rätt ger i vissa fall – framför allt genom 36 kap. 4 § brottsbalken – kan inte anses till fullo svara upp mot Sveriges åtaganden i detta hänseende. Mot denna bakgrund krävs alltså att svensk rätt ändras så att utbyte av brott enligt de immaterialrättsliga lagarna kan förklaras förverkat.

I detta sammanhang bör också framhållas att förstärkta möjligheter att förverka utbyte av brott enligt den immaterialrättsliga lagstiftningen bör kunna vara ett betydelsefullt komplement till de åtgärder som redan finns enligt gällande rätt för att bekämpa intrång i immateriella rättigheter. Detta gäller särskilt mot bakgrund av att brott avseende immateriella rät- tigheter i allt större utsträckning förefaller att ha kopplingar till den orga- niserade brottsligheten.

Av vad som uttalats i det föregående följer att det får anses tveksamt om de internationella åtaganden som behandlas i denna proposition inne- bär någon skyldighet att på immaterialrättens område också införa be- stämmelser om förverkande av brottsprodukter och andra olagliga exem- plar (jfr avsnitt 10.1). Att exemplar av skyddade verk och andra intellek- tuella prestationer som exempelvis har framställts genom brottsligt in- trång i en immateriell ensamrätt också bör kunna frånhändas gärnings- mannen genom förverkande framstår emellertid som självklart. Vad som sagts ovan om förverkandet som ett komplement till andra åtgärder för att komma till rätta med intrång i immateriella rättigheter gör sig gällan- de också i detta sammanhang. Det bör därför skapas möjligheter att på det immaterialrättsliga området kunna förverka också annat brottsresultat än utbyte. Genom en sådan reglering skulle det bli möjligt att när ett brott har begåtts frånhända gärningsmannen bland annat piratkopierade cd- skivor som har importerats till Sverige. Detta är för övrigt helt i linje med bestämmelserna i EG:s tullförordning (se till exempel artikel 17.1).

Vad som nu har sagts om olovliga exemplar gäller i stor utsträckning även för sådan kostnadsersättning som enligt 23 kap. 2 § brottsbalken utgör straffbar förberedelse. Det finns därför skäl att också göra det möj- ligt att förverka kostnadsersättning som utgör straffbar förberedelse till intrång i en immateriell ensamrätt.

Hur bör förändringarna genomföras?

En reglering som gör det möjligt att förverka såväl utbyte av brott enligt de immaterialrättsliga lagarna som sådan kostnadsersättning som avses i 23 kap. 2 § brottsbalken kan åstadkommas genom att 36 kap. 1 § brotts- balken görs tillämplig på detta område (jfr avsnitt 9.1 och 9.2 beträffande övriga brottstyper där det idag saknas möjligheter till förverkande). SFIR har förordat denna lösning.

Regeringen anser dock att en sådan lösning skulle göra det immaterial- rättsliga sanktionssystemet svåröverskådligt. Detta beror dels på att de immaterialrättsliga lagarna sedan tidigare innehåller civilrättsliga be- stämmelser av liknande karaktär, dels på att det även med en sådan re- glering skulle vara nödvändigt att införa särskilda bestämmelser i de im- materialrättsliga lagarna som gör det möjligt att ingripa mot bland annat

Prop. 2004/05:135

115

olovligt tillverkade eller importerade exemplar. Enligt regeringens me- ning bör de nya bestämmelserna därför placeras i den immaterialrättsliga lagstiftningen. Denna lösning har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av övriga remissinstanser.

Förverkande av utbyte

I de immaterialrättsliga lagarna bör det således införas särskilda bestäm- melser om förverkande av utbyte av brott enligt dessa lagar. Frågan är nu hur dessa bestämmelser bör utformas.

Inledningsvis bör erinras om att med utbyte avses som huvudregel net- toutbytet (avsnitt 8). Detta innebär att i princip skall utgifter och omkost- nader dras av vid beräkningen av utbytets storlek. Utgörs utbytet av ex- empelvis intäkter från försäljning av olagliga exemplar, där det i ett tidi- gare skede varit möjligt att förverka föremålet eller dess värde, torde dock hela det erhållna vederlaget i och för sig kunna förklaras förverkat (se vidare avsnitt 8.2). Regeringens uppfattning är som tidigare har utta- lats att det även fortsättningsvis bör överlämnas till rättstillämpningen att avgöra hur kostnader som har samband med brottet skall beaktas (se av- snitt 8.2). Det saknas skäl att göra någon annan bedömning för immateri- alrättens del.

Som tidigare framgått gäller skyldigheten att införa bestämmelser om utbytesförverkande endast brott där det högsta straffet är mer än ett års fängelse. Någon skyldighet att införa sådana bestämmelser finns däremot inte för brott med kortare maximistraff (jfr avsnitt 9.1).

Brott som innebär intrång i en immateriell ensamrätt hör som redovi- sats ovan till den första kategorin av brott. I den immaterialrättsliga lag- stiftningen finns emellertid också straffbestämmelser med en lindrigare straffskala. Ett exempel på detta är 57 a § upphovsrättslagen. Enligt den- na bestämmelse döms den som i förvärvssyfte tar närmare angiven be- fattning med hjälpmedel som är avsett endast för att underlätta olovligt borttagande eller kringgående av kopieringsspärrar i datorprogram till böter eller fängelse i högst sex månader (57 a § upphovsrättslagen). Straffansvar inträder redan vid innehav. Redan detta lär dock knappast ge upphov till utbyte. Däremot bör utbyte kunna uppkomma exempelvis vid försäljning. Några vägande skäl mot att göra det möjligt att förklara utby- tet förverkat också vid denna brottslighet kan inte anses föreligga. Även sådan brottslighet bör därför omfattas av möjligheten till förverkande.

Den 10 mars 2005 beslutade regeringen att till riksdagen överlämna prop. 2004/05:110 Upphovsrätten i informationssamhället – genomfö- rande av direktiv 2001/29/EG, m.m. I propositionen föreslås bland annat att det i upphovsrättslagen förs in bestämmelser om skydd för tekniska åtgärder (artikel 6 och 7 i direktivet). Förslaget innebär att det skall vara förbjudet att kringgå en analog eller digital spärr, eller annan teknisk åtgärd, som hindrar eller begränsar exemplarframställning. Vidare för- bjuds enligt förslaget också bland annat tillverkning och försäljning av produkter samt tillhandahållande av tjänster som huvudsakligen är ut- formade för att kringgå en teknisk åtgärd. Enligt förslaget döms den som överträder dessa förbud till böter eller fängelse i högst sex månader. Lag- ändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2005. Det finns anledning att räkna med att det vid denna typ av brott – precis som vid brott mot 57 a §

Prop. 2004/05:135

116

upphovsrättslagen – kan uppkomma utbyte för gärningsmannen. När Prop. 2004/05:135 skyddet för dessa tekniska åtgärder har införts bör det således vara möj-

ligt att förverka utbyte av brott mot bestämmelserna. Förverkande- bestämmelserna i upphovsrättslagen bör därför utformas i enlighet med detta.

Vid sidan av den brottslighet som nu har beskrivits, innehåller vissa immaterialrättsliga lagar även straffbestämmelser som är av en helt an- nan karaktär. Ett exempel på en sådan bestämmelse är 62 § patentlagen. Enligt detta lagrum döms den som har underlåtit att fullgöra uppgifts- skyldighet enligt 56 § i lagen till böter. Vid sådan brottslighet kan något utbyte knappast uppstå. Följaktligen kan det inte heller bli aktuellt att förverka något utbyte i dessa fall.

Regleringen i 36 kap. 1 § brottsbalken om förverkande av utbyte byg- ger på principen att utbytet skall förverkas om det inte är uppenbart oskä- ligt. Denna princip tillämpas också inom specialstraffrätten, se bland an- nat 16 § lagen om straff för smuggling. Utgångspunkten bör därför vara att även utbyte av brott enligt den immaterialrättsliga lagstiftningen, ex- empelvis vinster från olaglig försäljning av intrångsgörande varor, skall förverkas om det inte är uppenbart oskäligt.

Enligt brottsbalken gäller att viss samordning skall ske mellan ett för- verkande och ett eventuellt skadestånd, se 36 kap. 1 § andra stycket jäm- fört med 17 § andra stycket brottsbalken (se även 36 kap. 4 § andra stycket brottsbalken). Denna reglering, som i avsnitt 9.3 föreslås bli till- lämplig även på specialstraffrättens område, innebär i huvuddrag följan- de. Förverkande bör underlåtas i den mån det genom brottet har skett en förmögenhetsöverföring från målsäganden till gärningsmannen. Den för- res skada kan i dessa fall sägas svara mot den senares utbyte som en an- nan sida av samma sak. Som ytterligare förutsättning gäller att det skall finnas anledning att anta att skadeståndsskyldighet kommer att åläggas gärningsmannen eller annars bli fullgjord. Om gärningsmannen åläggs att återställa det stulna till målsäganden eller att betala skadestånd motsva- rande egendomens värde skall alltså varken egendomen eller dess värde dessutom förklaras förverkad.

Om ett förverkande ändå skulle ske vid exempelvis ett stöldbrott, t.ex. för att målsäganden inte är känd, ansvarar enligt 36 kap. 17 § staten för ersättningen till målsäganden, men bara intill värdet av vad staten har fått till följd av förverkandet. Genom denna reglering säkerställs att gär- ningsmannen aldrig behöver ersätta samma förmögenhetsrubbning två gånger.

Som anförs i avsnitt 9.3 gäller bestämmelsen i 36 kap. 1 § andra styck- et enligt sin ordalydelse också i de fall där målsägandens skada och gär- ningsmannens utbyte inte motsvarar varandra som två sidor av samma sak, det vill säga där man inte kan tala om någon förmögenhetsöverfö- ring. Så är fallet beträffande många brott. Eventuell skadeståndsskyldig- het i dessa fall skall följaktligen – som en av andra omständigheter – be- aktas vid bedömningen av om ett förverkande skulle vara uppenbart oskäligt. Denna bedömning kan resultera i att förverkande helt eller del- vis bör underlåtas, men kan också leda till att hela utbytet skall förklaras förverkat utan hinder av att gärningsmannen åläggs skadeståndsskyldig- het.

117

När det gäller brottsliga immaterialrättsintrång kan först konstateras att dessa är av skiftande art. Att ett intrång kan medföra ekonomiska följder för både gärningsmannen och rättighetshavaren är tydligt. Sambandet mellan den enes utbyte – eller kostnadsbesparing – och den andres förlust kan i olika intrångssituationer vara mer eller mindre uttunnat. Men någon förmögenhetsöverföring på samma sätt som vid exempelvis stöld och rån kan man knappast tala om här. Gärningsmannens utbyte och rättighets- havarens förlust kan således inte anses utgöra två sidor av samma sak. Immaterialrättsintrång torde därför alltid vara att hänföra till den kategori brott som nämns i närmast föregående stycke. Vid denna typ av brotts- lighet innebär alltså inte eventuell skadeståndsskyldighet eller annan be- talningsförpliktelse att ett förverkande av hela utbytet mera rutinmässigt skall anses vara uppenbart oskäligt. Det sagda innebär vidare att det vid immaterialrättsintrång knappast kommer i fråga att tillämpa 36 kap. 17 § andra stycket brottsbalken.

Lagrådet har ifrågasatt om inte detta skulle kunna resultera i att utfallet blir oskäligt betungande för gärningsmannen. Vidare har Svea hovrätt anfört att det, med hänsyn till immaterialrättens skyddsintresse, vid bris- tande betalningsförmåga hos gärningsmannen är rimligt att målsägandens rätt till skadestånd prioriteras framför statens anspråk. Hovrätten har ut- tryckt tveksamhet till om principen att ett förverkande skall ske om det inte är uppenbart oskäligt är förenlig med denna grundtanke.

Regeringen vill mot bakgrund av dessa synpunkter understryka att eventuell skadeståndsskyldighet, inklusive den skäliga ersättning – ibland kallad skäligt vederlag – som intrångsgöraren i vissa fall skall be- tala till rättighetshavaren (se exempelvis 38 § varumärkeslagen och 54 § upphovsrättslagen), skall beaktas vid bedömningen av om ett förverkan- de vore uppenbart oskäligt. Däremot finns enligt regeringens mening inte tillräckliga skäl att utforma regleringen så att det med automatik skall ske en avräkning mellan ett eventuellt skadestånd och ett förverkande, jfr 36 kap. 17 § andra stycket brottsbalken. Immaterialrätten bör alltså i det- ta avseende behandlas på samma sätt som andra brott genom vilka det inte sker någon förmögenhetsöverföring.

När det gäller den fråga som Svea hovrätt tagit upp, instämmer reger- ingen i bedömningen att en målsägandes rätt till skadestånd bör priorite- ras framför statens fordran på grund av förverkande. Sedan den 1 januari 2004 gäller att bland annat fordringar på grund av förverkande är efter- ställda vid konkurs, se 19 § förmånsrättslagen (1970:979). Vid exempel- vis en konkurs får såldes en fordran på grund av förverkande utdelning efter andra fordringar, om inte utmätning har skett för den förstnämnda fordringen. Rättighetshavarens intresse av att få sin skada ersatt utgör därför inte något hinder mot att upprätthålla principen att ett förverkande skall ske om det inte är uppenbart oskäligt.

Förverkande av olovliga exemplar m.m.

Som konstaterats ovan bör det på immaterialrättens område skapas ytter- ligare möjligheter att ingripa mot annat brottsresultat än utbyte. Detta bör ske genom införande av möjligheter till förverkande.

I enlighet med vad som föreslås gälla för utbyte bör denna typ av för- verkande inte bara kunna ske vid brottsligt intrång i de immateriella rät-

Prop. 2004/05:135

118

tigheterna, utan också vid brott av den typ som omfattas av 57 a § upp- hovsrättslagen och de bestämmelser till skydd för tekniska åtgärder som grundas på direktiv 2001/29/EG (se ovan). Egendom som varit föremål för sådan brottslighet bör alltså omfattas av regleringen.

När det gäller de närmare förutsättningarna för att förverka brottspro- dukter, kan konstateras att den princip som regelmässigt tillämpas för utbytesförverkande – att ett förverkande skall ske om det inte är uppen- bart oskäligt – enligt 16 § lagen om straff för smuggling också gäller be- träffande egendom som har varit föremål för brott, exempelvis olaglig införsel, enligt den lagen. Den tillämpas också i andra fall, exempelvis beträffande genetiskt modifierade organismer som har framställts i strid mot bestämmelserna i miljöbalken (29 kap. 12 § miljöbalken). Motsva- rande reglering i brottsbalken är som framgått uppbyggd på ett annat sätt. Egendom som har frambragts genom brott enligt brottsbalken skall bara förverkas om det är påkallat till förebyggande av brott eller om det finns andra särskilda skäl, se 36 kap. 2 § brottsbalken.

De civilrättsliga skyddsåtgärder som finns idag syftar till att förebygga brott, exempelvis olaglig försäljning. Vid införandet av särskilda be- stämmelser om förverkande av brottsprodukter, kommer även dessa att ha ett sådant syfte. Det ligger därför nära till hands att utforma reglering- en med 36 kap. 2 § brottsbalken som förebild. Utformas regleringen på detta sätt kommer förverkanderegleringen i praktiken att bli subsidiär till de civilrättsliga skyddsåtgärder som beskrivs ovan. Detta hänger samman med att domstolen vid prövningen av förutsättningarna för ett förverkan- de även skall beakta om något civilrättsligt anspråk har framställts avse- ende den aktuella egendomen (jfr prop. 1981/82:152 s. 30). Har ett så- dant anspråk framställts – och det finns förutsättningar att bifalla det – är ett förverkande inte längre påkallat till förebyggande av brott.

En sådan reglering skulle dock medföra att möjligheterna att ingripa mot dessa föremål var sämre än vad som gäller på många andra områden, exempelvis enligt lagen om straff för smuggling och miljöbalken.

En reglering som bygger på principen att ett förverkande skall ske om det inte är uppenbart oskäligt, skulle enligt allmänna principer ha företrä- de framför civilrättsliga anspråk, se exempelvis prop. 1981/82:152 s. 30. Om rättighetshavaren skulle framställa ett civilrättsligt anspråk avseende viss egendom samtidigt som åklagaren begärde förverkande av samma egendom, skulle alltså i första hand ett förverkande ske.

Domstolen har i en förverkandesituation enligt 36 kap. 6 § brottsbal- ken möjlighet att i stället besluta om annan åtgärd till förebyggande av missbruk. Domstolen kan alltså välja att i stället förordna att egendomen skall sättas i förvar eller ändras på visst sätt (till exempel att varukänne- tecken skall utplånas).

Av betydelse är också regleringen i lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. Som närmare utvecklas i avsnitt 12 skall förverkad egendom normalt säljas om så kan ske (4 och 6 §§). Detta gäller emellertid inte egendom som kan befaras komma till brottslig användning eller som annars är olämplig för försäljning. Sådan egendom skall i stället oskadliggöras (5 §). På immaterialrättens område, där rättighetshavarens ensamrätt omfattar försäljning, innebär detta bland annat att sådan egendom som intrånget gäller endast kan säljas med rät- tighetshavarens samtycke. Om rättighetshavaren inte önskar köpa egen-

Prop. 2004/05:135

119

domen och inte heller samtycker till annan försäljning, skall egendomen oskadliggöras (exempelvis förstöras eller ändras så att det inte längre finns risk att den kommer till brottslig användning). En försäljning av egendomen i oförändrat skick, utan rättighetshavarens samtycke, skulle – i vart fall i objektiv mening – innebära ett intrång i rättighetshavarens ensamrätt. Också i förvärvarens hand skulle egendomen i vissa fall kunna utgöra intrång.

Rättighetshavarens intressen kan således tillgodoses även om regler- ingen utformas i enlighet med vad som föreslås gälla för ett förverkande av utbyte. Med denna typ av reglering skulle det dessutom skapas ett betydelsefullt komplement till de åtgärder som redan finns för att be- kämpa intrång i de immateriella rättigheterna. Vidare skulle eventuella gränsdragningsproblem i förhållande till regleringen av utbytesförver- kande undvikas.

Av dessa skäl bör också ett föremål som exempelvis har framställts, importerats eller ändrats genom brottsligt intrång i en immateriell ensam- rätt kunna förklaras förverkat om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för egendomen bör dess värde kunna förverkas.

När det gäller möjligheten till värdeförverkande har PRV anfört att det är svårt att värdera immaterialrättslig egendom med avseende på vilken brott föreligger samt föreslagit att det införs en bestämmelse som gör det möjligt för domstolarna att uppskatta värdet till ett skäligt belopp.

De svårigheter som PRV nämner gör sig gällande även på andra områ- den, se exempelvis om avkastning av utbyte i avsnitt 8.2. Vid 1968 års reform av 36 kap. brottsbalken anfördes bland annat, beträffande vinning av brott, att vinning bör bestämmas till ett skäligt belopp om den exakta vinningen inte kan fastställas (prop. 1968:79 s. 60). Denna princip får anses tillämplig även när förverkandet avser värdet av viss egendom. Även utan särskilda bestämmelser kommer det således att vara möjligt för domstolen att uppskatta värdet till ett skäligt belopp. Mot denna bak- grund finns enligt regeringens mening inte tillräckliga skäl att införa en uttrycklig värderingsregel i den immaterialrättsliga lagstiftningen.

Med anledning av de synpunkter Svenska Patentombudsföreningen har framfört om att förverkad att egendom alltid bör oskadliggöras, vill re- geringen peka på att – som nyss konstaterats – de varor som avses här aldrig torde kunna säljas utan rättighetshavarens samtycke. Följden av en reglering av det slag föreningen förordar skulle bli att rättighetshavaren förbjöds att köpa den förverkade egendomen. Några skäl för en sådan begränsning föreligger inte.

Eftersom det inte kan uteslutas att det i vissa fall kan uppstå en kon- flikt mellan förverkanderegleringen och de civilrättsliga skyddsåtgärder- na, bör det i lagtexten erinras om förverkanderegleringens företräde. En liknande erinran finns redan idag i upphovsrättslagen och kretsmönster- lagen.

Svea hovrätt har i detta sammanhang framfört vissa lagtekniska syn- punkter samt efterfrågat ett klargörande av vad denna bestämmelse är tänkt att innebära i den situationen att en skyddsåtgärd begärs inom ra- men för ett tvistemål, när det är oklart om en eventuell straffrättslig pro- cess kommer att leda till ett förverkande. Regeringen vill därför poängte- ra att den konflikt som här avses endast kan uppstå inom ramen för ett brottmål, eftersom det bara är då som ett förverkande kan ske. Framställs

Prop. 2004/05:135

120

ett yrkande om skyddsåtgärd inom ramen för ett tvistemål, utgör således inte möjligheterna till förverkande något hinder mot att bifalla detta yr- kande.

Förverkande av kostnadsersättning

Som framgår av avsnitt 9.2 föreslår regeringen att bestämmelsen i 36 kap. 1 § brottsbalken om förverkande av kostnadsersättning skall bli till- lämplig också inom specialstraffrätten, om inte något särskilt föreskrivs.

Förberedelse till brott enligt de immaterialrättsliga lagarna är straffbar. En form av förberedelse är just att med uppsåt att utföra eller främja brott motta pengar eller annat som förlag (23 kap. 2 § första stycket 1 brotts- balken). Regeringen anser i likhet med vad som uttalas i promemorian att denna form av förberedelse måste anses kunna förekomma också på det immaterialrättsliga området. Det är mot denna bakgrund som promemo- rian funnit det motiverat att göra det möjligt att förverka ersättning för kostnader i samband med brott mot de immaterialrättsliga lagarna. Re- geringen ställer sig bakom denna bedömning. I enlighet med regeringens synsätt när det gäller utbytesförverkande m.m. bör bestämmelser om för- verkande av kostnadsersättning finnas i var och en av de immaterialrätts- liga lagarna.

Åklagarens rätt att föra talan om skyddsåtgärder enligt upphovsrättslagen och kretsmönsterlagen

Åklagaren har som framgått ovan möjlighet att enligt upphovsrättslagen och kretsmönsterlagen väcka talan om civilrättsliga skyddsåtgärder när det är påkallat från allmän synpunkt. Att åklagaren har givits denna rätt hänger samman med att det på immaterialrättens område har saknats sedvanliga bestämmelser om förverkande. Regleringen innebär att åkla- garen kan begära att gärningsmannen frånhänds exempelvis intrångsgö- rande verk även när ett intrång har skett i god tro.

Åklagarens möjligheter att föra talan enligt upphovsrättslagen och kretsmönsterlagen har således fått en utformning som i vissa avseenden är mer långtgående än på andra områden, där det regelmässigt krävs att ett brott har begåtts. En begränsning ligger dock i att en sådan talan skall bifallas endast om åtgärden anses skälig (jfr det krav på ”uppenbart oskä- ligt” som gäller vid förverkande). Från IFPI:s sida har gjorts gällande att denna talerätt för åklagaren har varit värdefull och bör behållas.

I praktiken är det ytterst sällsynt att åklagaren framställer ett civilrätts- ligt anspråk i en situation där han eller hon har gjort bedömningen att brott inte kan styrkas. Det får även antas vara mycket ovanligt att ett brottmål gällande immaterialrättsintrång avgörs utan att rättighetshavaren har haft möjlighet att framställa ett yrkande om civilrättslig skyddsåt- gärd. De föreslagna bestämmelserna om förverkande kommer alltså att omfatta i princip alla situationer där det kan antas att åklagaren i dag framställer yrkande om att åtgärder skall vidtas med till exempel olovliga exemplar, nämligen de där brott föreligger.

Enligt regeringens mening kan det knappast komma i fråga att, vid in- förandet av möjligheter till förverkande av olagliga exemplar, tillhanda-

Prop. 2004/05:135

121

hålla ett parallellt system som ger åklagaren möjlighet att välja att i stäl- Prop. 2004/05:135 let föra en civilrättslig talan avseende samma sak. En eventuell reglering

av den typ som förordas av IFPI måste således utformas så att den endast kan tillämpas i de fall som beskrivits ovan. Promemorians förslag bygger på synsättet att det inte föreligger tillräckliga skäl för en sådan ordning. Detta har godtagits av det stora flertalet remissinstanser. Också regering- en godtar promemorians ståndpunkt.

Åklagarens talerätt enligt den civilrättsliga regleringen i upphovs- rättslagen och kretsmönsterlagen bör alltså upphävas. Därigenom renod- las åklagarens roll. Vidare överlåts till rättighetshavaren att avgöra om ett civilrättsligt anspråk skall framställas för det fall att domstolen skulle finna att det aktuella intrånget varken har skett uppsåtligen eller av grov oaktsamhet. Motsvarande gäller redan idag enligt övriga immaterialrätts- liga lagar.

Vad som nu föreslås gälla inverkar inte på åklagarens skyldighet att enligt bestämmelserna i 22 kap. rättegångsbalken utföra en målsägandes talan om enskilt anspråk.

Behovet av särskilda bestämmelser om beslag

Som redan nämnts finns det särskilda bestämmelser i de immaterialrätts- liga lagarna om beslag av sådan egendom som kan bli föremål för civil- rättsliga skyddsåtgärder om ett brottsligt intrång skäligen kan antas före- ligga (se bl.a. 41 § varumärkeslagen, 59 § upphovsrättslagen och 59 § patentlagen). För sådana beslag skall bestämmelserna i 27 kap. brottsbal- ken tillämpas.

De utvidgade möjligheter till förverkande som nu föreslås för detta rättsområde medför inga ändringar av dessa beslagsregler. Däremot in- nebär de nya förverkandemöjligheterna att bestämmelserna i 27 kap. rät- tegångsbalken om beslag av föremål som skäligen kan antas vara förver- kat på grund av brott blir direkt tillämpliga.

Om någon har framställt ett anspråk på egendom som åklagaren har ta- git i beslag, skall ett eventuellt beslut att häva beslaget i regel föregås av en underrättelse till den som har framställt anspråket (27 kap. 8 § tredje stycket rättegångsbalken). Därigenom har skapats en möjlighet att om- händerta egendomen enligt 15 kap. 3 § rättegångsbalken innan beslaget hävs. De anspråk som bestämmelsen gäller är äganderätt och andra sak- rätter.

Syftet med de immaterialrättsliga bestämmelserna om beslag måste an- ses vara att ge en målsägande samma möjligheter att säkerställa en civil- rättslig skyddsåtgärd som ett anspråk grundat på äganderätt (jfr SOU 1956:25 s. 443 och prop. 1960:167 s. 183). Trots detta är det tveksamt om bestämmelsen i 27 kap. 8 § tredje stycket rättegångsbalken är till- lämplig beträffande anspråk på skyddsåtgärder. De skäl som motiverar underrättelseskyldigheten gör sig emellertid gällande även när anspråket gäller en civilrättslig skyddsåtgärd enligt de immaterialrättsliga lagarna (jfr prop. 1997/98:168 s. 14 ff.). Bestämmelsens tillämpningsområde bör därför utvidgas till att omfatta sådana åtgärder.

122

10	Utökade möjligheter att förverka	Prop. 2004/05:135
	hjälpmedel vid brott

10.1Utvidgning av brottsbalkens tillämpningsområde

Regeringens förslag: Bestämmelserna i 36 kap. 2 § brottsbalken om förverkande av hjälpmedel vid brott skall, om inte annat är särskilt fö- reskrivet, gälla även i fråga om hjälpmedel vid brott enligt annan lag eller författning om det för brottet är föreskrivet fängelse i mer än ett år.

Sverige begränsar sin förklaring till artikel 2 punkt 1 i förverkande- konventionen, avseende hjälpmedel vid brott, till sådana brott där det högsta straffet är ett års fängelse eller lägre.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: I stort sett samtliga remissinstanser tillstyrker

förslaget eller lämnar det utan erinran. Bland annat finner Svea hovrätt att förslagen om utökade möjligheter till förverkande är ändamålsenliga och väl uppfyller Sveriges åtaganden enligt förverkandekonventionen och EU:s rambeslut. Även Hovrätten för Västra Sverige gör bedömning- en att Sverige kommer att uppfylla sina åtaganden inom EU i fråga om förverkande av hjälpmedel om förslagen i promemorian genomförs.

Malmö tingsrätt ifrågasätter det lämpliga i att dels ha generella regler om förverkande dels särskilda förverkandebestämmelser i vissa special- straffrättsliga författningar. Föreningen STOP har framfört motsvarande invändningar. Även Svea hovrätt anför att systemet blir något svåröver- skådligt. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet å sin sida tillstyrker den arbetsmetod och förslag som lämnats. Åklagarmyndighe- ten i Göteborg konstaterar att den lösning som valts i promemorian inte är helt konsekvent men att det är svårt att finna bättre lösningar än den i promemorian föreslagna. Enligt Justitiekanslern framstår det som ovisst vad de utvidgade möjligheterna till förverkande kommer att få för konse- kvenser i praktiken. Riksåklagaren anser det också svårt att fullt ut be- döma konsekvenserna av förslagen.

Svea hovrätt efterfrågar en analys om vilka eventuella konsekvenser de internationella åtagandena kan tänkas medföra i fråga om de brott som regleras i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Justi- tiekanslern å sin sida gör den bedömningen att rambeslutet om förver- kande inte innebär någon skyldighet för medlemsstaterna att göra några förändringar i den svenska tryckfrihets- och yttrandefrihetsrättsliga re- gleringen. Sveriges advokatsamfund efterfrågar klarlägganden av hur förslaget till generella regler om förverkande i brottsbalken förhåller sig till de brott som regleras i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihets- grundlagen.

Sveriges advokatsamfund framför också att det föreligger ett behov av en reglering som kopplar samman frågan om förverkande på grund av brott med vanliga regler om straffmätning, dvs. med de principer om proportionalitet och ekvivalens som ligger till grund för det straffrättsliga sanktionssystemet i övrigt.

123

Statens folkhälsoinstitut påpekar att lagen (1961:181) om försäljning	Prop. 2004/05:135
av teknisk sprit m.m. bör bli föremål för översyn i detta sammanhang.
Skälen för regeringens förslag
Bakgrund
Sverige har i rambeslutet om penningtvätt åtagit sig att begränsa förklar-
ingen gällande artikel 2 i förverkandekonventionen till sådana brott där
det högsta straffet är fängelse i ett år eller lägre. Motsvarande åtagande
återfinns även i rambeslutet om förverkande.
I 36 kap. 2 § brottsbalken finns bestämmelser om förverkande av
hjälpmedel som kommit till användning vid brott. Enligt den bestämmel-
sen får egendom som använts såsom hjälpmedel vid brott enligt brotts-
balken eller som frambragts genom sådant brott förklaras förverkade, om
det är påkallat till förebyggande av brott eller eljest särskilda skäl före-
ligger. Detsamma gäller egendom vars användande utgör brott enligt
balken eller med vilken eljest tagits befattning som utgör sådant brott.
Någon begränsning till brott med viss straffskala föreskrivs inte. Förver-
kandekonventionen tillämpas i dag på, förutom brottsbalken, även narko-
tikastrafflagen (1968:64) och lagen (1991:1969) om förbud mot vissa
dopningsmedel. Det finns därutöver ett flertal författningar med bestäm-
melser om hjälpmedelsförverkande. De ansluter i allt väsentligt till vad
som i 36 kap. 2 § brottsbalken föreskrivs för brottsbalksbrotten.
Det finns enligt regeringens mening nu anledning, på sätt som förut-
skickades i den proposition som behandlade rambeslutet om penningtvätt
(prop. 2000/01:58, s. 15), att överväga om det behövs någon ytterligare
lagstiftning för att begränsa förklaringen till artikel 2 i förverkandekon-
ventionen och därigenom också anpassa lagstiftningen till artikel 2 i
rambeslutet om förverkande.
Frågan är alltså om det finns brott med ett maximistraff om mer än ett
års fängelse där det skulle kunna finnas anledning att förverka hjälpme-
del vid brott men där någon sådan regleringen inte införts.
Inventering av författningar
Vid en genomgång av författningar med specialstraffrättsliga bestämmel-
ser kan det konstateras att det finns drygt fyrtio författningar som inne-
håller straffbestämmelser med ett straffmaximum som överstiger ett års
fängelse men där det saknas möjlighet att förverka hjälpmedel vid brott.
Följande författningar saknar helt bestämmelser om förverkande av
hjälpmedel:
jordabalken
varumärkeslagen (1960:644)
lagen (1962:120) om straff i vissa fall för oriktigt ursprungsintyg
lagen (1964:169) om straff för folkmord
patentlagen (1967:837)
mönsterskyddslagen (1970:485)
skattebrottslagen (1971:69)
livsmedelslagen (1971:511)	124

sjömanslagen (1973:282)	Prop. 2004/05:135
firmalagen (1974:156)
abortlagen (1974:595)
lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg
lagen (1982:316) om förbud mot könsstympning av kvinnor
lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet
lagen (1985:354) om förbud mot juridiskt eller ekonomiskt biträde i vissa
fall
lagen (1986:436) om näringsförbud
djurskyddslagen (1988:534)
lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter
lagen (1990:1157) om säkerhet vid tunnelbana och spårväg
lagen (1992:1300) om krigsmateriel
sjölagen (1994:1009)
lagen (1995:831) om transplantation m.m.
vapenlagen (1996:67)
lagen (1996:1152) om handel med läkemedel
växtförädlarrättslagen (1997:306)
personuppgiftslagen (1998:204)
lagen (1999:988) om förhör m.m. hos kommissionen för granskning av
de svenska säkerhetstjänsternas författningsskyddade verksamhet
insiderstrafflagen (2000:1086)
lagen (2001:1080) om motorfordons avgasrening och motorbränslen
lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslig-
het i vissa fall, m.m.
lagen (2003:113) om elcertifikat
järnvägslagen (2004:519)
Följande författningar har bestämmelser om förverkande av hjälpmedel
som innebär att vissa angivna hjälpmedel skall kunna förverkas eller att
vissa men inte alla brott med mer än ett års fängelse i straffskalan kan
föranleda förverkande:
miljöbalken
lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott
lagen (1961:181) om försäljning av teknisk sprit m.m.
upphovsrättslagen (1960:729)
jaktlagen (1987:259)
strålskyddslagen (1988:220)
lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor
kretsmönsterlagen (1992:1685)
utlänningslagen (1989:529)
alkohollagen (1994:1738)
Ytterligare en grupp av författningar är sådana som bara blir tillämpliga
vid krig, krigsfara och liknande tillstånd eller där en högre straffskala
bara blir tillämpliga under sådana förhållanden:
krigshandelslagen (1964:19)
förfogandelagen (1978:262)
ransoneringslagen (1978:268)	125
	125

lagen (1992:1602) om valuta- och kreditreglering lagen (1994:1720) om civilt försvar

lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt

Närmare om lagstiftningsbehovet

Det är givetvis så att många brott förutsätter hjälpmedel utan att dessa hjälpmedel rimligen kan bli föremål för förverkande. Enligt såväl brotts- balken som andra författningar gäller som begränsning att förverkandet skall vara påkallat till förebyggande av brott eller att det annars finns särskilda skäl. Det bör knappast komma i fråga att förverka pennan som användes för att upprätta en felaktig självdeklaration. Samtidigt är inte förverkandemöjligheterna avgränsade till viss egendom. Beroende på om det är påkallat för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl kan egendom förverkas även om inte egendomen i sig indicerar brottslig verksamhet (se de olika bedömningarna i NJA 1982 s. 59, NJA 1978 s. 736 och NJA 1968 s. 336). Av detta följer att förverkande av hjälpmedel vid brott kan vara påkallade i vissa särskilda situationer utan att det med hänsyn till egendomens beskaffenhet eller brottet ter sig som sannolikt i normalfallet. Regeringen anser det därför vanskligt, i ljuset av Sveriges internationella åtaganden på området, att söka avgränsa möjlig- heterna att förverka hjälpmedel till vissa brott där det framstår som helt självklart att förverkande bör komma i fråga.

För överträdelser av lagen om förbud mot könsstympning av kvinnor bör ett förverkande av hjälpmedel kunna komma i fråga. I vart fall upp- repade överträdelser av ett näringsförbud enligt lagen om näringsförbud bör också kunna motivera ett förverkande av hjälpmedel i brottsförebyg- gande syfte. Även i den näringsreglerande lagstiftningen kan det finnas utrymme för att förverka hjälpmedel till förebyggande av nya överträdel- ser. Vad gäller de immaterialrättsliga författningarna kan det också fin- nas anledning att förverka egendom som utgjort hjälpmedel vid brott.

Det sagda talar för att 36 kap. 2 § brottsbalken bör göras tillämplig på alla brott inom specialstraffrätten för vilka det stadgas fängelse i mer än ett år.

Ingen remissinstans har heller invänt mot bedömningen i promemorian att förverkandemöjligheterna bör omfatta alla sådana brott.

I sammanhanget uppkommer – såsom tidigare gällande förverkande av utbyte – frågan om Sverige skall begränsa förklaringen till förverkande- konventionen i enlighet med den skyldighet som föreligger enligt våra åtaganden inom EU eller om Sverige bör återkalla förklaringen helt och ge artikel 2 i förverkandekonventionen fullt genomslag i den svenska lagstiftningen oavsett straffskala; dvs. gå längre än vad Sverige har åtagit sig inom EU.

I denna fråga görs samma bedömning som tidigare gjorts beträffande förverkande av utbyte (se avsnitt 9.1). För sådana brott som av lagstifta- ren anses ha ett straffmaximum på ett år eller lägre bör det krävas sär- skilda skäl i de enskilda fallen för att ett utbytesförverkande skall anses motiverat.

Vad gäller Sveriges advokatsamfunds synpunkter gällande behovet av en reglering som kopplar samman frågan om förverkande med vanliga

Prop. 2004/05:135

126

regler om straffmätning hänvisar regeringen också till vad som sägs i avsnitt 9.1 där denna fråga behandlas.

Liksom beträffande utbytesförverkande blir konsekvensen att förver- kande av hjälpmedel i vissa fall bara kan komma i fråga då brottet är att anse som grovt. Denna ”tröskeleffekt” kan uppkomma vid tillämpningen av jordabalken, lagen om straff i vissa fall för oriktigt ursprungsintyg, livsmedelslagen, abortlagen, lagen om säkerhet vid tunnelbana och spår- väg, sjölagen, vapenlagen, lagen om handel med läkemedel, personupp- giftslagen, lagen om elcertifikat samt järnvägslagen. Även här görs sam- ma bedömning som beträffande förverkande av utbyte (se avsnitt 9.1). Om lagstiftningen skall gå längre än vad som påkallas enligt Sveriges internationella åtaganden bör det göras särskilda överväganden i varje enskilt fall. De författningar som berörs av denna ”tröskeleffekt” är inte sådana att det bedöms som nödvändigt att införa heltäckande bestämmel- ser om förverkande av hjälpmedel. Denna bedömning överensstämmer med den som görs i promemorian, vilken ingen remissinstans har invänt mot.

Det bör således införas en generell regel som träffar brott för vilka det är föreskrivet fängelse i mer än ett år, men där det inte är något särskilt föreskrivet om hjälpmedelsförverkande.

I de fall förverkanderegler redan finns i specialstraffrätten bör inte de generella förverkandereglerna i brottsbalken därutöver vara tillämpliga. För att tydliggöra detta bör det föreskrivas att den generella regeln i brottsbalken bara gäller då annat inte är föreskrivet. I avsnitt 10.3 och 10.4 föreslås viss kompletterande lagstiftning. Vad gäller de immaterial- rättsliga författningarna föreslås i avsnitt 10.5 särskilda bestämmelser om förverkande av hjälpmedel. De synpunkter som främst Malmö tingsrätt framfört beträffande den lagtekniska konstruktionen behandlar regering- en i avsnitt 9.1.

Justitiekanslern har anfört att det framstår som ovisst vad de utvidgade möjligheterna till förverkande kommer att få för konsekvenser i prakti- ken. Även Riksåklagaren har ansett att det, på det underlag som getts, inte alltid är lätt att full ut bedöma konsekvenserna av förslagen. Reger- ingen kan instämma i att konsekvenserna av de föreslagna lagändringar- na inte i alla delar är lätta att förutse. Det finns heller inte utrymme för att i detta sammanhang utveckla närmare hur den generella bestämmelsen skall tillämpas i förhållanden till alla specialstraffrättsliga bestämmelser som den träffar. Genom dess generella utformning kommer dess tillämp- ningsområde även att bli beroende av kommande kriminaliseringar, av- kriminaliseringar samt ändringar i straffskalor. Det bör emellertid under- strykas att den föreslagna bestämmelsen i 36 kap. 2 § fjärde stycket brottsbalken bör tillämpas och uttolkas på samma sätt som vid brott en- ligt brottsbalken och som vid brott enligt andra författningar där det re- dan finns bestämmelser om förverkande av utbyte av hjälpmedel. Av det följer att den praxis som utvecklats kan ge stor vägledning vid tillämp- ning av detta nya tredje stycke. Det bör vidare understrykas att bestäm- melsen har en fakultativ utformning vilket innebär att förverkande bara bör ske då det sammantaget framstår som befogat. Även i detta samman- hang finns det anledning att hänvisa till vad som, med anledning av vissa synpunkter från Sveriges advokatsamfund, sagts om oskäliga resultat i avsnitt 9.1.

Prop. 2004/05:135

127

Beträffande frågan hur bestämmelsen förhåller sig till tryckfrihetsför- Prop. 2004/05:135 ordningen och yttrandefrihetsgrundlagen hänvisas till också vad som

sägs under avsnitt 9.1.

Brottsbalkens förverkanderegel i 36 kap. 2 § gäller – utöver egendom som använts som hjälpmedel vid brott – även egendom som frambragts genom brott enligt brottsbalken. Det fordras då att själva frambringandet har varit brottsligt, exempelvis falska mynt och sedlar. Vidare kan enligt 36 kap. 2 § brottsbalken egendom vars användande utgör brott eller med vilken eljest tagits befattning som utgör sådant brott förverkas. Vad som kan förverkas enligt den bestämmelsen är för det första egendom vars befattning med utgör straffbar förberedelse enligt 23 kap. 2 § brottsbal- ken. Vidare kan nämnas film eller videogram som lämnats ut i strid mot bestämmelsen om barnpornografi eller pornografisk bild med vilken för- farits i strid med bestämmelsen om otillåtet förfarande med pornografisk bild (16 kap. 10 a och 11 §§ brottsbalken).

Det torde inte finnas något internationellt åtagande att även göra dessa bestämmelser generellt tillämpliga inom specialstraffrätten eftersom de som utgångspunkt inte kan anses utgöra vare sig vinning av brott eller hjälpmedel vid brott i förverkandekonventionens och rambeslutets me- ning. Motsvarande bestämmelser förekommer i vart fall redan då det har bedömts föreligga ett praktiskt behov. Som exempel kan nämnas att nar- kotika som varit föremål för brott enligt narkotikastrafflagen kan förver- kas, liksom destillationsapparater som hanterats på ett otillåtet sätt enligt alkohollagen. Det finns sålunda enligt regeringens mening ingen anled- ning att göra även dessa bestämmelser i 36 kap. 2 § brottsbalken gene- rellt tillämpliga inom specialstraffrätten. Vad gäller de immaterialrättsli- ga författningarna görs i avsnitt 9.7 särskilda överväganden.

10.2		Egendom som varit avsedd att användas vid brott

	Regeringens förslag: Egendom som varit avsedd att användas vid
	brott får förverkas i de fall brottet fullbordats eller förfarandet utgjort
	ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse eller stämpling. En
	bestämmelse om detta införs i den generella bestämmelsen om förver-
	kande av hjälpmedel i brottsbalken.
	Författningar med specialstraffrättsliga bestämmelser som redan i
	dag innehåller bestämmelser om förverkande av hjälpmedel komplet-
	teras med regler om förverkande av egendom som varit avsedd att an-
	vändas som hjälpmedel vid brott. De särskilda bestämmelserna i jakt-
	lagen (1987:259) och miljöbalken om egendom som medförts vid
	brott upphävs.

	Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
	Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker förslagen el-
ler lämnar de utan erinran. Exempelvis har inte Naturvårdsverket invänt
mot de ändringar som föreslås i miljöbalken och jaktlagen. Fiskeriverket
och Kustbevakningen delar promemorians bedömning att det är ända-
målsenligt att behålla den särskilda regleringen i fiskelagen. Svenskt när-
ingsliv anser att den konstruktion som valts i förslaget är bra ur rättssä-
kerhetssynpunkt.			128

Skälen för regeringens förslag

Prop. 2004/05:135

En ny regel om förverkande av egendom som varit avsedd att användas vid brott bör införas

Med hjälpmedel avses i förverkandekonventionen all slags egendom som på något sätt, helt eller delvis, använts eller varit avsedd att användas för att begå en eller flera brottsliga gärningar. Definitionen upprepas i ram- beslutet om förverkande.

Vad som enligt regeringens mening bör övervägas närmare är innebör- den av ”avsedd att användas”, hur definitionen förhåller sig till svensk rätt och om definitionen i det internationella regelverket påkallar några lagändringar för svensk del.

Förverkandekonventionen och rambeslutet om förverkande påkallar inte att egendom i några fall – inte heller vad gäller hjälpmedel – skall kunna förverkas i andra fall än när ett brott verkligen har förövats. Det framgår av att ”förverkande” definieras som sådant straff eller annan åt- gärd beslutad av domstol efter rättegång på grund av brottslig gärning eller brottsliga gärningar.

I propositionen om Sveriges tillträde till förverkandekonvention kon- staterade regeringen att begreppet ”varit avsedd att användas” går längre än vad som är generellt möjligt att förverka enligt svensk lag, även om egendom av detta slag i många fall kan förverkas enligt 36 kap. 2 eller 3 § brottsbalken (prop. 1995/96:49, s. 10). Någon närmare analys har emellertid inte gjorts i tidigare lagstiftningsärenden eller i Förverkande- utredningens betänkande av vad denna förverkandeform skulle innebära och hur den bör tillämpas.

Utgångspunkten måste enligt regeringens bedömning vara att det är fråga om egendom som i det enskilda fallet aldrig kom till användning som hjälpmedel vid brott men där det fanns en avsikt att så skulle ske. Vidare förutsätts i förverkandekonventionen att ett brott verkligen har begåtts. Slutsatsen blir då att det på något sätt ingick i planering (fanns en avsikt) att använda viss egendom när brottet genomfördes, men att så slutligen aldrig skedde.

Två bestämmelser i brottsbalken ger grund för att förverka egendom som ännu inte kommit till användning som hjälpmedel men där sådan risk har förelegat (och därigenom sådan avsikt kan ha förelegat).

Enligt 36 kap. 3 § brottsbalken får förverkande beslutas i fråga om bl.a. föremål som på grund av sin särskilda beskaffenhet och omständigheter- na i övrigt kan befaras komma till brottslig användning. Bestämmelsen är alltså begränsad till föremål som typiskt sett kan befaras komma till brottslig användning, men förutsätter å andra sidan inte att något brott har begåtts.

Vidare har bestämmelserna om förberedelse till brott relevans. Den som med uppsåt att utföra eller främja brott skaffar, tillverkar, lämnar, tar emot, förvarar, transporterar, sammanställer eller tar annan liknande be- fattning med något som är särskilt ägnat att användas som hjälpmedel vid ett brott döms, i det fall det särskilt anges, för förberedelse till brottet om han eller hon inte gjort sig skyldig till fullbordat brott eller försök (23 kap. 2 § brottsbalken).

Straffansvaret för förberedelse omfattar befattning med sådana föremål

som inte har något annat användningsområde än att begå brott. Även så-

129

dana hjälpmedel som i viss mån har ett legalt användningsområde men som kan sägas vara särskilt farliga med hänsyn till risken för brott omfat- tas. Detsamma torde gälla andra föremål som typiskt sett är särskilt läm- pade för brottets genomförande (prop. 2000/01:85, s. 41).

Att ta befattning med ett hjälpmedel med uppsåt att utföra eller främja ett brott kan alltså i sig utgöra ett brott. Förverkande av egendomen kan då ske enligt 36 kap. 2 § första stycket andra meningen brottsbalken. En- ligt den bestämmelsen kan förverkande ske av egendom vars användande utgör brott eller med vilken eljest tagits befattning som utgör sådant brott.

Bestämmelserna i 23 kap. 2 § (tillsammans med 36 kap. 2 §) samt 36 kap. 3 § brottsbalken kan således bara föranleda förverkande av föremål som i sig genom sin särskilda beskaffenhet är ägnade att användas som hjälpmedel vid brott eller kan befaras komma till brottslig användning.

Definitionen av ”hjälpmedel” i förverkandekonventionen och rambe- slutet om förverkande begränsar dock inte tillämpningsområdet till att egendomen skall vara av någon särskild beskaffenhet.

Bestämmelsen i 36 kap. 2 § brottsbalken, som föreskriver om förver- kande av egendom som verkligen har använts som hjälpmedel, har inte heller någon sådan begränsning. För att ett föremål skall kunna anses ha kommit till användning som hjälpmedel måste användandet ha ingått i det händelseförlopp vari brottet ingick och främjat brottet eller brotts- lingens förehavanden i samband med detta. Föremålet behöver emellertid inte vara särskilt konstruerat eller annars särskilt lämpat för att användas för just brott. Det är emellertid givet att en förverkandeförklaring beträf- fande föremål som inte genom sin beskaffenhet indicerar brottslig verk- samhet bör komma i fråga bara om förhållandena ger särskild anledning till sådan åtgärd. Som sådan anledning framhålls i lagtexten i första hand att förverkande är påkallat till förebyggande av brott. Även om detta skäl inte föreligger kan förverkande vara på sin plats av det skälet att det skul- le te sig stötande att en brottsling får behålla det hjälpmedel han använt, t.ex. den yxa med vilken han har begått ett mord (jfr Berg m.fl., Brotts- balken, En kommentar, 36:24).

Frågan är då om bestämmelserna i förverkandekonventionen och i rambeslutet om förverkande av hjälpmedel som ”varit avsedd att använ- das” vid brott påkallar några lagändringar.

Bestämmelsen i 36 kap. 2 § brottsbalken är inte av direkt relevans ef- tersom den tar sikte på sådan egendom som verkligen har kommit till användning som hjälpmedel vid brott.

Vad som däremot är av betydelse är 36 kap. 3 § och 23 kap. 3 § brotts- balken (då i förening med 36 kap. 2 §). Egendom som på grund av sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning har givetvis i normalfallet också varit avsedd att komma till sådan användning. Det är emellertid inte självklart att det motsatta förhållandet råder. Egendom som varit avsedd att komma till användning vid brott behöver inte vara av någon särskild beskaffenhet som indicerar sådan användning. Förverkandekonventionens och rambe- slutets bestämmelser om när förverkande skall ske måste därför enligt regeringens bedömning ges ett vidare tillämpningsområde än vad som täcks av gällande svensk rätt. Det finns således inte anledning att göra någon annan bedömning än den som gjordes vid Sveriges antagande av

Prop. 2004/05:135

130

förverkandekonventionen (prop. 1995/96:49, s. 10). Motsvarande be- dömning har gjorts i promemorian, vilket ingen remissinstans har invänt mot. För att uppfylla Sveriges åtaganden bör därför förverkanderegler- ingen utvidgas.

Hur bör den nya bestämmelsen utformas?

Frågan är då hur den vidare definitionen av ”hjälpmedel” skall ges ge- nomslag i svensk rätt.

Syftet med att förverka hjälpmedel vid brott är i första hand att samhäl- let vill försäkra sig om att föremålet inte kommer att komma till brottslig användning på nytt. I svensk rätt kommer det till uttryck genom att det i 36 kap. 2 § brottsbalken föreskrivs att hjälpmedel må förklaras förver- kad, om det är påkallat till förebyggande av brott (jfr NJA 1978 s. 736 och NJA 1982 s. 59). Detta måste anses vara huvudmålet även för be- stämmelserna i förverkandekonventionen och rambeslutet om förverkan- de. Rambeslutet om förverkande använder som tidigare påpekats samma definition som fastställts i förverkandekonventionen. I inledningen till förverkandekonventionen anges som motiv till konventionen just behovet av att vidta brottsbekämpande åtgärder.

Något annat huvudsyfte kan då heller inte finnas när det gäller förver- kande av föremål som har varit avsedda att användas vid brott. Gär- ningsmannens rent subjektiva avsikter bör därför inte självständigt moti- vera ett förverkande. Om gärningsmannen avsett att använda viss egen- dom som hjälpmedel vid brott men denna egendom – utifrån objektiva utgångspunkter – aldrig hade kunnat främja brottet framstår det som orimligt att ett förverkande skulle kunna ske. Som huvudregel bör därför enligt regeringens mening de brottsförebyggande aspekterna ha stor be- tydelse även i detta sammanhang.

Bestämmelserna i förverkandekonventionen och rambeslutet om för- verkande bör förstås på så sätt att ett förverkande är motiverat om egen- domen varit avsedd att användas vid brott och förverkande är påkallat till förebyggande av brott. Ett brottsförebyggande syfte uppnås därmed ge- nom att egendom som på något sätt ingått i brottsplaneringen men som av någon anledning inte kom att användas, kan förverkas. Det kan vara fråga om egendom som medförts till brottsplatsen eller som har förvarats i syfte att komma till användning.

Om gärningsmannen exempelvis valt mellan flera alternativa hjälpme- del som medförts till en brottsplats eller förvarats i syfte att begå brott, kan det anses ha förelegat en avsikt att använda samtliga dessa trots att gärningsmannen slutligen bara väljer att använda ett av dessa hjälpmedel. Genom ett förverkande hindras då att egendomen kommer till likartad brottslig användning vid ett senare tillfälle.

Det måste närmast bero på en slump att något har valts bort som hjälpmedel, för att det skall kunna sägas att det ingått i brottsplanen (dvs. att det funnits en avsikt) att egendomen skulle användas.

Förverkande bör exempelvis kunna komma i fråga då handlandet bara har kommit till ett straffbart försök. Den egendom som gärningsmannen avsett att använda vid genomförande av det fullbordade brottet kan komma att förverkas, om det behövs för att förebygga fortsatt brottslig- het.

Prop. 2004/05:135

131

Åklagaren har således att visa att det ingått i brottsplanen att använda egendomen eller att en sådan avsikt annars har funnits hos någon av dem som medverkat till brottet. Redan genom åklagarens bevisbörda i detta avseende torde det normalt krävas att avsikten att använda egendomen på något sätt har manifesterats på ett tydligt sätt genom gärningsmännens faktiska agerande. I den mån det kan styrkas vad gärningsmännen av- handlat sinsemellan har det givetvis också ett betydande bevisvärde.

Tidsmässigt bör det föreligga ett nära samband mellan de omständig- heter som manifesterar avsikten och brottets genomförande.

Enligt 36 kap. 2 § brottsbalken kan egendom som använts som hjälp- medel – utöver om det är påkallat till förebyggande av brott – även för- verkas om särskilda skäl föreligger. Denna möjlighet att beakta särskilda omständigheter bör enligt regeringens mening finnas även för egendom som varit avsedd att användas vid brott.

Den allmänna begränsningen – att förverkande skall vara påkallat för att förebygga brott eller att annars särskilda skäl skall föreligga – skapar en rimlig avgränsning av möjligheterna till förverkande. Bland annat ute- sluts fall där enbart gärningsmannens avsikter ligger till grund för be- dömningen, egendomen har ett stort legalt användningsområde och det framstår som osannolikt att egendomen i framtiden skulle kunna komma att användas vid brott.

Som regeringen anfört ovan påkallas inte av förverkandekonventionen eller rambeslutet om förverkande att egendom i några andra fall skall kunna förverkas än när brott verkligen har förövats. Det saknas anledning att i detta avseende ge möjlighet till förverkande i vidare mån än vad som påkallas av Sveriges internationella åtaganden. I sådana fall då brott inte har förövats kan egendom – såsom redogjorts för ovan – förverkas om den på grund av sin särskilda beskaffenhet kan komma till brottslig an- vändning (36 kap. 3 § brottsbalken). Att vidga tillämpningsområdet för egendom som varit avsedd att användas till att gälla även i de fall då nå- got brott inte har förövats skulle enligt regeringens uppfattning föra för långt. För förverkande av egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel bör följaktligen krävas att brottet i fråga fullbordats eller att straffbart försök eller straffbar förberedelse eller stämpling föreligger. Förverkande skall i detta fall alltså bara kunna ske som en särskild rätts- verkan av brott.

Regeringen föreslår sålunda att det föreskrivs i 36 kap. 2 § brottsbal- ken att egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott får förverkas om brottet har fullbordats eller förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller straffbar förberedelse eller stämpling. Förverkande kan bara ske om det behövs för att förebygga brott eller annars särskilda skäl föreligger.

Enligt Justitiekanslern framstår det som oklart vad utvidgningen till egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott kom- mer att få för konsekvenser i praktiken. Som regeringen anfört tidigare är det inte i alla delar lätt att förutse konsekvenserna av ett utvidgat tillämp- ningsområde för förverkandelagstiftningen. Det torde gälla än mer när det är fråga om en ny typ av förverkande. Som anförts ovan är bestäm- melsen begränsad till egendom som varit avsedd att användas vid ett brott som verkligen har fullbordats eller inneburit ett straffbart försök eller straffbar förberedelse eller stämpling. Vidare gäller den allmänna

Prop. 2004/05:135

132

begränsningen – att förverkandet behövs för att förebygga brott eller att särskilda skäl annars föreligger. Vad som i första hand kan bli aktuellt att tillämpa är egendom som ingått i planeringen men som inte kom till an- vändning när brottet verkligen realiserades. I många fall kommer redan dagens lagstiftning – exempelvis 36 kap. 3 § brottsbalken – kunna till- lämpas i sådana fall. När de särskilda förutsättningarna som gäller enligt den paragrafen inte är uppfyllda kan i stället egendomen komma att för- verkas för att den var avsedd att användas vid brottet. Avsikten måste givetvis ha förelegat hos någon av de personer mot vilken ett förverkan- deyrkande enligt 36 kap. 5 § brottsbalken kan riktas.

Den nya regleringen bör även avse specialstraffrätten

I avsnitt 10.1 föreslås att brottsbalkens bestämmelser om förverkande av hjälpmedel även till viss del skall gälla inom specialstraffrätten. Brotts- balkens utvidgade definition av ”hjälpmedel” som föreslås i detta avsnitt kommer då givetvis att även gälla dessa författningar.

I de fall det finns särskilda förverkanderegler i specialstraffrätten skall den allmänna regeln i brottsbalken inte tillämpas. De författningar med specialstraffrättsliga bestämmelser som innehåller regler om förverkande av hjälpmedel ansluter i huvudsak till brottsbalken och saknar även de i dag möjlighet att förverka egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott.

I följande specialstraffrättsliga författningar – i vilka det finns brott med mer än ett års fängelse i straffskalan – finns det bestämmelser om förverkande av hjälpmedel vid brott:

miljöbalken narkotikastrafflagen (1968:64) jaktlagen (1987:259)

lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.

lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel fiskelagen (1993:787)

lotterilagen (1994:1000)

lagen (1994:1776) om skatt på energi

lagen (1996:95) om vissa internationella sanktioner

lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor

lagen (2000:171) om förbud beträffande viss avkodningsutrustning lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla användnings- områden och av tekniskt bistånd

lagen (2000:1225) om straff för smuggling lagen (2003:148) om straff för terroristbrott.

Sedan finns det en grupp av författningar som har bestämmelser om för- verkande av hjälpmedel som innebär att viss särskilt angiven egendom av brott skall förverkas:

lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott upphovsrättslagen (1960:729)

lagen (1961:181) om försäljning av teknisk sprit m.m strålskyddslagen (1988:220)

lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor

Prop. 2004/05:135

133

utlänningslagen (1989:529)	Prop. 2004/05:135
kretsmönsterlagen (1992:1685)
alkohollagen (1994:1738).
För att fullt ut uppfylla förverkandekonventionen och rambeslutet om
förverkande bör även dessa författningar kompletteras till att även avse
egendom som ”varit avsedd att användas” vid brott (se vidare om dessa
författningar i avsnitt 10.3 och 10.4)
Den föreslagna lösningen innebär ytterligare en särskild konsekvens.
Den generella regleringen begränsas till att avse brott för vilka föreskrivs
fängelse i mer än ett år. Samtidigt innebär flera av de ovan nämnda för-
fattningsändringarna, där befintliga bestämmelser om hjälpmedelsförver-
kande kompletteras, att en möjlighet att förverka egendom som varit av-
sedd att användas vid brott öppnas även för brott med ett lindrigare
straffmaximum. Detta gäller dels för brottsbalksbrotten, dels i fall där det
i en annan författning finns både brott med ett sådant lindrigare straff-
maximum och åtminstone något brott för vilket stadgas fängelse i mer än
ett år och där det idag också finns en för dessa brott gemensam bestäm-
melse om förverkande av hjälpmedel.
Denna lösning får dock enligt regeringens mening anses som den
lämpligaste, även om den inte är helt igenom konsekvent. Det saknas
tillräckliga skäl för att göra förverkanderegleringen generellt tillämplig
för alla brott oberoende av straffmaximum. Det framstår dock samtidigt
inte som motiverat att i en viss författning, som redan innehåller be-
stämmelser om förverkande av hjälpmedel, begränsa tillämpningen av en
ny bestämmelse om förverkande av egendom som varit avsedd att an-
vändas vid brott, till att endast avse vissa av de gärningstyper som straff-
beläggs i författningen.
Bestämmelser som redan i dag tar sikte på egendom som varit avsedd att
användas
Särskilda överväganden bör enligt regeringens mening i detta samman-
hang göras beträffande jaktlagen, fiskelagen, alkohollagen och miljöbal-
ken. Dessa författningar innehåller bestämmelser som redan i dag till viss
del tar sikte på egendom som varit avsedd att användas vid brott.
I 49 § jaktlagen föreskrivs att jaktredskap, fortskaffningsmedel och
andra hjälpmedel som har använts eller medförts vid jaktbrott får förkla-
ras förverkade, om det behövs för att förebygga brott eller om det annars
finns särskilda skäl. Motsvarande bestämmelse finns i 45 § fiskelagen.
Fiskeredskap som använts eller medförts vid brott enligt den lagen skall
förklaras förverkat, om det inte är oskäligt. Detsamma gäller fiskefartyg
och andra hjälpmedel om det behövs för att förebygga brott. En be-
stämmelse med den konstruktionen återfinns också i	29 kap. 12 § miljö-
balken. Fortskaffningsmedel och andra hjälpmedel som har använts eller
medförts får enligt den bestämmelsen förklaras förverkade.

Vad som kan övervägas är huruvida dessa bestämmelser uppfyller kra-
vet i förverkandekonventionen på att egendom som varit avsedd att an-
vändas som hjälpmedel vid brott skall kunna förverkas. Egendom som
varit avsedd att användas torde i många fall ha medförts vid utförandet
av de brott som dessa författningar omfattar. Utrymmet för att förverka	134
	134

annan egendom som varit avsedd att användas torde därför vara relativt begränsat. Samtidigt går det inte att utesluta att sådana fall kan föreligga. Egendom som varit del av brottsplanen kan exempelvis förvaras hos nå- gon och aldrig medföras till brottsplatsen. Även i dessa fall bör bestäm- melserna således utvidgas till att generellt gälla egendom som varit av- sedd att användas vid brottet.

Om egendomen – exempelvis ett vapen – har medförts vid ett jaktbrott har gärningsmannen på ett tydligt sätt manifesterat sin avsikt att använda egendomen. Det är därför inte nödvändigt att i jaktlagen föreskriva om förverkande av egendom som medförts vid brott. Motsvarande bedöm- ning kan göras gällande miljöbalken. Dessa särregler kan därför upphä- vas när det enligt förslaget i stället införs bestämmelser om förverkande av egendom som varit avsedd att användas vid brott.

Det ligger nära till hands att göra samma bedömning såvitt avser fiske- lagens bestämmelse som har en likalydande utformning. I detta fall finns det emellertid särskilda överväganden som måste göras. Ett fiskeredskap som förvaras ombord kan vara olagligt i det område där fartyget inspek- teras men kan påstås vara avsett för fiske i ett annat område, där redska- pet är tillåtet och där fartyget har varit eller dit fartyget är på väg. Att avgöra om redskapet varit avsett att användas vid brott kan under sådana omständigheter vara svårt. Att ha en särskild reglering i fiskelagen för fiskeredskap som medförts – vid sidan av egendom som i övrigt varit avsedd att användas – förefaller därför som ändamålsenligt. I detta fall föreslår därför inte regeringen att den särskilda regleringen för redskap som medförts skall slopas.

Motsvarande överväganden bör även göras beträffande alkohollagen. Har sprit eller alkoholdrycker olovligen tillverkats skall även destilla- tionsapparater, apparatdelar och redskap som har använts vid tillverk- ningen, råämnen som uppenbarligen varit avsedda för tillverkningen och beredningen samt kärl och emballage som varorna har förvarats i, förkla- ras förverkade. Likaså skall förråd av renings- och filtreringsmedel vilka uppenbarligen avsetts för rening eller filtrering av olovligen tillverkad sprit förklaras förverkat. Destillationsapparater och apparatdelar som har varit föremål för brott enligt 10 kap. 1 a § (otillåten tillverkning, överlå- telse eller innehav av apparat) eller värdet därav samt utbyte av sådant brott skall förklaras förverkade.

Föremål som typiskt sett kan komma till användning omfattas redan av alkohollagens förverkanderegler. Samtidigt bör lagstiftningen vara hel- täckande för att fullt ut motsvara kraven enligt förverkandekonventionen. Såsom anförts i avsnitt 10.3 kan det leda till oklarheter med en generell reglering i brottsbalken med en vid definition av hjälpmedel och därut- över andra författningar med mer begränsade eller partiella bestämmel- ser. Alkohollagens förverkandebestämmelser bör därför utvidgas till att generellt gälla egendom som varit avsedd att användas.

Till skillnad från vad som gäller enligt exempelvis jaktlagen kan det inte självklart sägas att exempelvis renings- och filtreringsmedel varit avsedda att användas just för det brott som lagföringen avser. Det finns därför anledning att – till skillnad från vad som föreslås beträffande jakt- lagen och miljöbalken – också behålla de specifika bestämmelserna som redan finns i alkohollagen om egendom som varit avsedd att användas vid brott.

Prop. 2004/05:135

135

10.3Förverkande vid brott enligt miljöbalken, jaktlagen och utlänningslagen

Regeringens förslag: Bestämmelsen om förverkande av hjälpmedel i miljöbalken utvidgas till att även avse försvårande av miljökontroll.

Bestämmelsen om förverkande av hjälpmedel i jaktlagen (1987:259) utvidgas till att även avse jakthäleri.

Bestämmelserna om förverkande av hjälpmedel i utlänningslagen (1989:529) utvidgas till att även avse hjälp till olovlig vistelse.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget eller

lämnar det utan erinran. Kustbevakningen anser det naturligt att samma förutsättningar gäller för förverkande vid jakthäleri som vid jaktbrott.

Skälen för regeringens förslag

Enligt 29 kap. 12 § miljöbalken kan hjälpmedel som använts eller med- förts vid de flesta brott enligt miljöbalken som har mer än ett års fängelse i straffskalan förklaras förverkade. Det gäller dock inte försvårande av miljökontroll som har ett straffmaximum på två års fängelse.

I avsnitt 9.4 föreslås att bestämmelserna om förverkande av utbyte i bl.a. miljöbalken skall kompletteras till att även avse brottet försvårande av miljökontroll. Skälet till detta är att en begränsning av förklaringen till förverkandekonventionen förutsätter regler som innebär förverkande vid brott med mer än ett års fängelse i straffskalan samt att det är svårt att utesluta vissa brott från en sådan reglering med hänvisning till att förver- kande aldrig kan komma att aktualiseras. Vidare kan det leda till oklarhet i rättstillämpningen om det dels finns en generell regel om att förverkan- de skall kunna ske vid alla brott med mer än ett års fängelse i straffska- lan, samtidigt som det finns författningar som bara för vissa brott med mer än ett års fängelse i straffskalan föreskriver att förverkande skall kunna ske.

Samma situation uppstår i miljöbalken om det införs en generell be- stämmelse om förverkande av hjälpmedel. Av samma skäl som när det gäller förverkande av utbyte bör bestämmelsen om förverkande av hjälpmedel i miljöbalken enligt regeringens mening utvidgas till att även avse försvårande av miljökontroll.

Motsvarande frågeställning uppkommer vad gäller jakthäleri i jaktla- gen. I 49 § jaktlagen föreskrivs att jaktredskap, fortskaffningsmedel och andra hjälpmedel som har använts eller medförts vid jaktbrott får förkla- ras förverkade. Brottet jakthäleri enligt 46 § har fyra år som straffmaxi- mum om brottet är att anse som grovt. Bestämmelsen om förverkande av hjälpmedel i jaktlagen bör därför som regeringen bedömer det utvidgas till att även avse jakthäleri. I författningskommentaren utvecklas frågan om bestämmelsens tillämpningsområde.

Även utlänningslagen bör behandlas i detta sammanhang. I 10 kap. 6 § föreskrivs att transportmedel som använts vid brott som avses i 2 a eller 5 § får förverkas. I avsnitt 10.4 föreslås att bestämmelsen utvidgas till att avse all egendom som använts eller varit avsedd att användas vid brott. Den särskilda bestämmelsen om förverkande av hjälpmedel i ut-

Prop. 2004/05:135

136

länningslagen omfattar emellertid inte brott enligt 3 a §, att dölja en ut- Prop. 2004/05:135 länning eller genom någon annan sådan åtgärd uppsåtligen hjälpa en ut-

länning att olovligen uppehålla sig i Sverige, medlemsstat i Europeiska unionen, Norge eller Island, om detta görs i vinstsyfte. Av de skäl som anförts ovan anser regeringen att förverkandebestämmelsen i utlännings- lagen även bör omfatta brott enligt 3 a §. I författningskommentaren ut- vecklas närmare dess tillämpningsområde.

10.4 Komplettering av vissa partiella förverkanderegler

Regeringens förslag: Bestämmelserna om förverkande av hjälpmedel i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, lagen (1961:181) om försäljning av teknisk sprit m.m., strålskyddslagen (1988:220), lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor, utlänningslagen (1989:529) och alkohollagen (1994:1738) utvidgas till att avse all egendom som använts eller varit avsedd att användas vid brott.

Förverkande av hjälpmedel enligt lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor samt lotterilagen (1994:1000) skall få ske om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl.

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regering- ens. Regeringen föreslår därutöver en ändring i lagen (1961:181) om för- säljning av teknisk sprit m.m.

Remissinstanserna: Hovrätten för Västra Sverige ifrågasätter prome- morians förslag att behålla specifika bestämmelser i vissa specialstraff- rättsliga författningar om att visst hjälpmedel skall kunna förverkas. Hovrätten anser vidare att grunderna för att förverka hjälpmedel bör vara lika oavsett vilket typ av egendom som är aktuell att förverka och har i det sammanhanget pekat på den föreslagna regleringen i strålskyddsla- gen, lagen om kulturminnen m.m., utlänningslagen, fiskelagen, lotterila- gen samt alkohollagen.

Malmö tingsrätt anser att det bör motiveras tydligare varför det i ut- länningslagen och lagen om straff för vissa trafikbrott skall göras en ob- ligatorisk skälighetsbedömning medan den är fakultativ enligt brottsbal- kens förverkandereglering. Tingsrätten anser vidare, vad gäller förver- kande av hjälpmedel enligt alkohollagen att värdeförverkande skall kun- na ske av all egendom som används som hjälpmedel samt att det inte skall föreskrivas någon obligatorisk skälighetsbedömning. Statens folk- hälsoinstitut anser att lagen om försäljning av teknisk sprit m.m. bör ses över i detta sammanhang.

Skälen för regerings förslag
I vissa författningar finns det bestämmelser om förverkande av hjälpme-
del som är ”partiella” i den meningen att de föreskriver att bara vissa
hjälpmedel skall kunna förverkas.
I 7 § lagen om straff för vissa trafikbrott föreskrivs att ett fordon som
använts vid brott enligt den lagen får förklaras förverkat, om det behövs
för att förebygga fortsatt sådan brottslighet och förverkande inte är oskä-
ligt.	137
	137

I 40 § strålskyddslagen föreskrivs följande. Radioaktiva ämnen eller tekniska anordningar som varit föremål för brott enligt den lagen skall förklaras förverkade. I andra stycket föreskrivs vidare att detta även gäll- er behållare eller andra strålskyddsanordningar som hör till radioaktiva ämnen eller tekniska anordningar.

Även lagen om brandfarliga och explosiva varor innehåller bestäm- melser om förverkande av vissa hjälpmedel (24–25 §§). Brandfarliga och explosiva varor som varit föremål för brott skall förverkas. Även varans förpackning skall i så fall förverkas. Anordningar för hantering av brand- farliga eller explosiva varor som varit föremål för brott eller värdet av anordningarna skall förverkas, om den brottsliga gärningen har medfört uppenbar risk för en betydande skada genom brand eller explosion. Om anordningen förverkas, får även anordningens innehåll och förpackning förverkas.

I 10 kap. 6 § utlänningslagen föreskrivs att transportmedel som an- vänts vid brott som avses i 2 a eller 5 § får förverkas om ägaren eller be- fälhavaren eller någon annan som var i ägarens ställe förövat gärningen eller medverkat till denna och förverkandet behövs för att förebygga brott eller det annars finns särskilda skäl till detta. Förverkande får dock inte ske om det är uppenbart oskäligt.

Ytterligare en författning som bör beaktas i sammanhanget är alkohol- lagen. Har sprit eller alkoholdrycker olovligen tillverkats skall även des- tillationsapparater, apparatdelar och redskap som har använts vid till- verkningen, råämnen som uppenbarligen varit avsedda för tillverkningen och beredningen samt kärl och emballage som varorna har förvarats i, förklaras förverkade. Likaså skall förråd av renings- och filtreringsmedel vilka uppenbarligen avsetts för rening eller filtrering av olovligen tillver- kad sprit förklaras förverkat. Destillationsapparater och apparatdelar som har varit föremål för brott enligt 10 kap. 1 a § (otillåten tillverkning, överlåtelse eller innehav av apparat) eller värdet därav samt utbyte av sådant brott skall förklaras förverkade.

Slutligen har lagen om försäljning av teknisk sprit m.m. förverkande- bestämmelser som till stora delar motsvarar vad som föreskrivs i alkohol- lagen. Begår någon brott skall, om det inte är uppenbart oskäligt, hos honom befintliga förråd av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat lik- som kärl och emballage samt renings- och filtreringsmedel förklaras för- verkade. Detsamma skall gälla redskap som använts i fall som avses i 10 §.

Dessa författningar har brott med mer än ett års fängelse i straffskalan, vilket innebär att det generella åliggandet Sverige har att kunna förverka hjälpmedel gäller även för dessa brott. Även om lagstiftningen i dessa författningar tar sikte på sådana hjälpmedel som typiskt sett kan komma att användas vid denna brottslighet, så går det enligt regeringens mening inte att utesluta att även annan egendom kan komma till användning som hjälpmedel på ett sätt som skulle motivera ett förverkande och då även vara påkallat enligt Sveriges internationella åtagande. Vad gäller exem- pelvis alkohollagen bör egendom som använts som hjälpmedel vid olov- lig försäljning av alkoholdrycker i vissa fall kunna förverkas. Vidare kan det uppkomma tolknings- och tillämpningsproblem om det dels finns en generell bestämmelse i brottsbalken om att förverka hjälpmedel och dels

Prop. 2004/05:135

138

bestämmelser i vissa andra författningar som föreskriver ett mer begrän- sat förverkandeinstitut.

Det sagda leder till slutsatsen att nämnda förverkandebestämmelser bör utvidgas till att avse all egendom som använts eller varit avsedd att an- vändas som hjälpmedel vid brott. Det bör då även föreskrivas att egen- dom får förklaras förverkad om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Bestämmelserna bör ges samma fa- kultativa utformning som 36 kap. 2 § brottsbalken.

Malmö tingsrätt har pekat på att det i utlänningslagen och lagen om straff för vissa trafikbrott föreskrivs en obligatorisk skälighetsbedömning medan den är fakultativ enligt 36 kap. 16 § brottsbalken samt att det inte finns något uppenbarhetsrekvisit i lagen om straff för vissa trafikbrott. Enligt tingsrätten bör den föreslagna särregleringen motiveras tydligare. Den särregelring som tingsrätten pekar på finns redan enligt gällande bestämmelser. Som anförts i avsnitt 9.1 påkallar en helt konsekvent re- glering en fullständig omarbetning av förverkandeinstitutet, något som inte ryms inom detta lagstiftningsärende. Den metod som promemorian valt är att komplettera gällande förverkandebestämmelser så att de fullt ut efterlever Sveriges internationella åtaganden. Regeringen anser att metoden är ändamålsenlig och utgår från att de skillnader som fortfaran- de föreligger mellan olika förverkandebestämmelser i detta avseende inte utgör något problem i rättstillämpningen.

Hovrätten för Västra Sverige ifrågasätter den bedömning som gjorts i promemorian att det i lagstiftningen bör behållas bestämmelser om att vissa särskilt utpekade hjälpmedel skall förverkas och att dessa i stället kompletteras med bestämmelser om att även andra ospecificerade hjälp- medel kan komma att förverkas. Hovrätten pekar vidare på att det för vissa angivna hjälpmedel i exempelvis lagen om kulturminnen m.m., fiskelagen och strålskyddslagen föreskrivs att dessa skall förverkas om det inte är uppenbart oskäligt medan det för andra hjälpmedel förutsätts att det behövs för att förebygga brott.

Regeringen delar den bedömning som gjorts i promemorian, att de spe- cifika bestämmelserna om att visst hjälpmedel skall förverkas bör behål- las av tydlighetsskäl. Därtill bör i bestämmelserna läggas till att även annan egendom som använts som hjälpmedel vid brott får förverkas, om det är påkallat till förebyggande av brott eller annars särskilda skäl före- ligger. Den omständigheten att det för vissa hjälpmedel presumeras för- verkande beror på överväganden i det enskilda fallet, exempelvis att in- nehavet av hjälpmedlen i sig är kriminaliserat. I de fall som Hovrätten för Västra Sverige har lyft fram bedömer regeringen att den särskilda regler- ingen är motiverad.

I andra fall kan det tvärtom vara motiverat med en lagteknisk harmoni- sering. Som nämnts ovan skall anordningar för hantering av brandfarliga eller explosiva varor som varit föremål för brott enligt lagen om brand- farliga och explosiva varor förklaras förverkade om den brottsliga gär- ningen har medfört uppenbar risk för en betydande skada genom brand eller explosion och förverkande inte är oskäligt. Bestämmelsen om för- verkande i denna lag avviker sålunda från vad som är föreskrivet i brottsbalken och normalt inom specialstraffrätten. Detsamma gäller be- stämmelsen om förverkande av hjälpmedel i lotterilagen. Enligt den la- gen skall utrustning, handlingar och annan egendom som använts vid

Prop. 2004/05:135

139

brott förklaras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt. Huvudre-	Prop. 2004/05:135
geln inom hela straffrätten bör vara att hjälpmedel vid brott får förverkas

om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Eftersom det i dessa fall inte föreligger några särskilda skäl att ha några avvikande regler, bör de anpassas till huvudregeln.

Alkoholinförselutredningen har i sitt delbetänkande Var går gränsen (SOU 2004:86) föreslagit att det i alkolhollagen införs en ny bestämmel- se som föreskriver att egendom som använts som hjälpmedel vid brott får förklaras förverkad, om förverkandet behövs för att förebygga brott eller det annars finns särskilda skäl till det. Regeringen delar den bedömning Malmö tingsrätt har gjort, att bestämmelsen bör utformas på det sätt Al- koholinförselutredningen föreslagit. Det innebär att värdeförverkande skall kunna ske och att den obligatoriska skälighetsbestämmlesen i 10 kap. 3 § alkohollagen inte skall omfatta förverkande av hjälpmedel. Därtill bör det, som det föreslås i promemorian, föreskrivas att även egendom som varit avsedd att användas vid brott kan bli föremål för för- verkande (se avsnitt 10.2).

I författningskommentarerna utvecklas närmare i vilka situationer de utvidgade bestämmelserna kan komma att tillämpas.

10.5		Förverkande inom immaterialrätten

	Regeringens förslag: Möjligheten att förverka hjälpmedel vid brott
	enligt upphovsrättslagen (1960:729) och kretsmönsterlagen
	(1992:1685) utvidgas till att omfatta alla brott enligt dessa lagar och
	alla typer av hjälpmedel. Också egendom som varit avsedd att använ-
	das som hjälpmedel vid brott skall kunna förverkas, om brottet har
	fullbordats eller om förfarandet utgjort ett straffbart försök eller en
	straffbar förberedelse. I varumärkeslagen (1960:644), patentlagen
	(1967:837), mönsterskyddslagen (1970:485), firmalagen (1974:156)
	och växtförädlarrättslagen (1997:306) införs motsvarande möjligheter
	till förverkande av hjälpmedel. Vidare klargörs förhållandet mellan
	möjligheterna till förverkande och civilrättsliga skyddsåtgärder. Sam-
	tidigt upphävs åklagarens talerätt enligt 55 § upphovsrättslagen och
	12 §	kretsmönsterlagen. Tillämpningsområdet för bestämmelsen i
	27 kap. 8 § tredje stycket rättegångsbalken, om att beslut att häva ett
	beslag i vissa fall skall föregås av en underrättelse, utvidgas till att
	omfatta civilrättsliga anspråk på att egendomen exempelvis skall änd-
	ras eller förstöras.

	Promemorians förslag: överensstämmer i huvudsak med regeringens.
I promemorian föreslås dock inte att hjälpmedel vid brott enligt 57 a §
upphovsrättslagen skall kunna förverkas.
	Remissinstanserna: En klar majoritet av remissinstanserna har till-
styrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Svenska Föreningen för
Industriellt Rättsskydd (SFIR) har dock ifrågasatt behovet av särskilda
bestämmelser på immaterialrättens område. International Federation of
the Phonographic Industry (IFPI) har anfört att åklagarens talerätt enligt
den civilrättsliga regleringen i upphovsrättslagen bör finnas kvar även
efter införandet av möjligheter till förverkande. Patent- och registre-			140
			140

ringsverket (PRV) har framfört att det även vid brott enligt 57 a § upp- hovsrättslagen bör vara möjligt att förverka hjälpmedel. Enligt Svenska Patentombudsföreningen bör egendom som förverkas enligt den immate- rialrättsliga lagstiftningen alltid oskadliggöras. Därutöver har ett par re- missinstanser lämnat synpunkter av mer författningsteknisk karaktär.

Skälen för regeringens förslag

Inledning

I detta avsnitt behandlas frågor om förverkande av egendom som har använts – eller som varit avsedd att användas – som hjälpmedel vid brott på det immaterialrättsliga området. I avsnittet behandlas också frågor som gäller förhållandet mellan bestämmelserna om förverkande och de civilrättsliga skyddsåtgärder som redan idag tillhandahålls enligt den immaterialrättsliga lagstiftningen. Dessutom tas i avsnittet upp frågor av förfarandekaraktär och frågor som gäller beslag.

Gällande rätt

Av den författningsgenomgång som presenterats i avsnitt 10.1 framgår att ingen av lagarna på det industriella rättsskyddets område innehåller några särskilda bestämmelser om förverkande av hjälpmedel.

Enligt 55 § fjärde stycket upphovsrättslagen är det däremot möjligt att förverka hjälpmedel som har använts för brottslig framställning av skyd- dade exemplar, under förutsättning att hjälpmedlet också kan användas till annat än sådan framställning. I stället för egendomen kan dess värde förverkas. Trycksatser, klichéer, former och liknande egendom som en- dast kan användas för framställning av skyddade verk kan dock inte för- verkas. Möjligheten till förverkande enligt upphovsrättslagen gäller inte bara föremål som har använts vid fullbordat brott, utan också föremål som har använts vid försök eller omfattas av åtgärd som utgör förbere- delse. Som närmare förutsättning för ett förverkande av hjälpmedel gäller att åtgärden skall vara påkallad till förebyggande av brott eller att det annars finns särskilda skäl.

Även 14 § kretsmönsterlagen innehåller regler om förverkande av hjälpmedel. Bestämmelsen är utformad i nära anslutning till 55 § upp- hovsrättslagen.

Det anförda innebär emellertid inte att det i vidare utsträckning än som nu redovisats är omöjligt att förverka hjälpmedel som har använts – eller varit avsedda att användas – vid brott enligt de immaterialrättsliga lagar- na. Enligt bestämmelsen i 36 kap. 3 § brottsbalken får bland annat före- mål (exempelvis hjälpmedel) som på grund av sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig använd- ning förklaras förverkade även när något brott inte har begåtts. Med stöd av denna bestämmelse har exempelvis en hårddisk som använts för att kopiera och tillhandahålla upphovsrättsligt skyddade datorprogram för- klaras förverkad (NJA 1996 s. 74). Bestämmelsen torde också kunna till- lämpas för att förverka vissa trycksatser och klichéer med mera, jfr prop. 1981/82:152 s. 30 och NJA 1980 s. 64.

Denna redogörelse visar att det endast i begränsad omfattning går att förverka hjälpmedel som har använts – eller varit avsett att användas –

Prop. 2004/05:135

141

vid brottsligt intrång i immateriella rättigheter. Gällande rätt ger dock möjligheter att i annan form ingripa mot sådana hjälpmedel.

Som redovisats i avsnitt 9.7 innehåller samtliga lagar på det immateri- alrättsliga området bestämmelser som gör det möjligt att i civilrättslig ordning ingripa mot såväl intrångsgörande egendom som vissa hjälpme- del.

De civilrättsliga skyddsåtgärderna enligt varumärkeslagen, patentla- gen, mönsterskyddslagen, firmalagen och växtförädlarrättslagen omfattar föremål vars användande skulle innebära intrång. I förarbetena framhålls att detta inkluderar bland annat apparater och redskap som, utan att själva vara föremål för rättsskyddet, kan ha använts för att olovligt framställa exemplar som omfattas av den skyddade rättigheten (även om dessa hjälpmedel möjligen också kan användas för annat ändamål) – se NU 1963:6 s. 344, prop. 1969:168 s. 241 och prop. 1993/94:122 s. 61 ff.

Motsvarande reglering i upphovsrättslagen omfattar hjälpmedel som har använts vid framställningen, exempelvis trycksatser och klichéer, men bara i den mån dessa endast kan användas för att begå intrång. And- ra hjälpmedel kan som redan beskrivits i stället förverkas.

De civilrättsliga skyddsåtgärderna enligt kretsmönsterlagen är också i detta hänseende utformade i nära anslutning till reglerna i upphovs- rättslagen.

I detta sammanhang bör erinras om att åklagaren har möjlighet att föra talan om civilrättsliga skyddsåtgärder enligt upphovsrättslagen och krets- mönsterlagen (se avsnitt 9.7).

Eftersom skyddsåtgärderna enligt upphovsrättslagen och kretsmönster- lagen gäller andra hjälpmedel än sådana som kan förverkas enligt dessa lagar, uppstår ingen konflikt mellan de båda slagen av åtgärder. Däremot kan 36 kap. 3 § brottsbalken vara tillämplig även i situationer där det finns förutsättningar att ingripa enligt det civilrättsliga systemet. I de fal- len har bestämmelserna om förverkande företräde (se exempelvis 55 § andra stycket tredje meningen upphovsrättslagen och 12 § andra stycket andra meningen kretsmönsterlagen). I förarbetena påpekas att detta gäller enligt allmänna principer (se prop. 1981/82:152 s. 30). Vid en bedöm- ning av om egendomen skall förverkas måste emellertid hänsyn tas till eventuella civilrättsliga anspråk. När ett sådant anspråk har framställts faller i regel förutsättningarna för en tillämpning av 36 kap. 3 § brotts- balken bort eftersom det då inte längre kan befaras att egendomen kan komma till brottslig användning (jfr a. prop. s. 20). I praktiken har alltså de civilrättsliga åtgärderna ofta företräde framför ett förverkande av hjälpmedel.

Beträffande handläggningen av privaträttsliga anspråk och möjligheten till beslag med mera hänvisas till vad som har anförts i avsnitt 9.7.

Behovet av förändringar

På grund av de åtaganden inom EU som har redovisats i avsnitt 6 måste det enligt svensk rätt vara möjligt att förverka hjälpmedel som har an- vänts – eller varit avsett att användas – vid brott där det högsta straffet är mer än ett års fängelse. Som konstateras i avsnitt 9.7 föreskrivs för brottsligt intrång enligt de immaterialrättsliga lagarna ett strängaste straff om fängelse i två år (37 § varumärkeslagen, 53 § upphovsrättslagen, 57 §

Prop. 2004/05:135

142

patentlagen, 35 § mönsterskyddslagen, 18 § firmalagen, 9 § kretsmöns- terlagen och 9 kap. 1 § växtförädlarrättslagen). Följaktligen skall det vid denna typ av brott vara möjligt att förverka hjälpmedel.

Upphovsrättslagen och kretsmönsterlagen ger åklagaren goda möjlig- heter att verka för att gärningsmannen undandras hjälpmedel som har använts vid brottet, dels genom civilrättsliga skyddsåtgärder, dels genom de särskilda bestämmelserna om förverkande. Den allmänna bestämmel- sen i 36 kap. 3 § brottsbalken ger åklagaren ytterligare möjligheter att begära att hjälpmedel förverkas.

Beträffande hjälpmedel som har använts vid brott enligt upphovs- rättslagen och kretsmönsterlagen torde nuvarande lagstiftning således i och för sig vara tillräcklig för att uppfylla Sveriges internationella åta- ganden. Som en följd av vad som anförts i avsnitt 10.2 bör dock lagreg- lerna kompletteras i vart fall med särskilda bestämmelser om förverkande av hjälpmedel som varit avsett att användas vid brott.

Mot bakgrund av innebörden av gällande rätt i fråga om övriga imma- teriella ensamrätter är det vidare, för att uppfylla Sveriges internationella åtaganden, nödvändigt att lagarna kompletteras med bestämmelser om förverkande av hjälpmedel som använts, eller varit avsett att användas, vid brott.

Förstärkta möjligheter att förverka dessa typer av hjälpmedel vid brott enligt den immaterialrättsliga lagstiftningen bör i likhet med vad som sägs i avsnitt 9.7 kunna vara ett betydelsefullt komplement till de åtgär- der som redan enligt gällande rätt kan vidtas för att bekämpa intrång i immateriella rättigheter. Detta gäller särskilt som brott avseende immate- riella rättigheter i allt större utsträckning förefaller att ha kopplingar till den organiserade brottsligheten.

I följande avsnitt behandlas frågan hur dessa förändringar bör genom- föras på immaterialrättens område.

Hur bör förändringarna genomföras?

Utgångspunkten måste vara att reglerna om förverkande av hjälpmedel bör vara utformade på samma sätt för samtliga immateriella rättigheter. I likhet med vad som föreslagits i avsnitt 9.7 anser regeringen också be- träffande hjälpmedelsförverkande att det är motiverat att ta in särskilda bestämmelser i var och en av de immaterialrättsliga lagarna.

Bestämmelsernas räckvidd och utformning

De brott som enligt vad som sagts ovan skall omfattas av bestämmelser om hjälpmedelsförverkande är sådana som innebär intrång i immateriella ensamrätter. I dessa fall föreskrivs som redan har konstaterats ett sträng- aste straff som överstiger fängelse i ett år. I avsnitt 9.7 har det redogjorts för vissa brott (exempelvis brott enligt 57 a § upphovsrättslagen) där det strängaste straffet inte överstiger fängelse i ett år. För dessa brott förelig- ger alltså inte någon skyldighet att införa bestämmelser om förverkande av egendom som använts som hjälpmedel.

Tanken på att införa en generell reglering om hjälpmedelsförverkande också vid brott där det strängaste straffet inte överstiger ett års fängelse

Prop. 2004/05:135

143

har tidigare avvisats (se avsnitt 10.1). I det sammanhanget har uttalats att om lagstiftningen skall gå längre än vad som påkallas av Sveriges inter- nationella åtaganden bör det göras särskilda överväganden i varje enskilt fall.

I promemorian gjordes bedömningen att det, till skillnad från utbyte eller annat brottsresultat, inte finns några tillräckligt starka skäl för att också egendom som har använts eller varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt 57 a § upphovsrättslagen skall kunna förkla- ras förverkad. Denna bedömning har PRV ifrågasatt med hänvisning till att det bör råda symmetri mellan straffansvaret enligt bestämmelsen och möjligheterna att förverka hjälpmedel.

De hjälpmedel som omnämns i 57 a § upphovsrättslagen kan i vissa fall förverkas på grund av att de har använts eller varit avsedda att an- vändas vid brott enligt 53 § (upphovsrättsintrång) eller ingått som ett led i förberedelserna till ett sådant brott. När det är fråga om brott enligt den förstnämnda bestämmelsen, dvs. när det är med avseende på dessa hjälpmedel som brott föreligger, kan de förverkas enligt den reglering som föreslås i avsnitt 9.7 beträffande annat brottsresultat än utbyte. De hjälpmedel PRV närmast får anses ha haft i åtanke är sådana som har använts – eller som varit avsedda att användas – för att framställa sådana hjälpmedel som avses i bestämmelsen. Som exempel på ett sådant hjälp- medel kan nämnas en dator som har använts för att framställa datorpro- gram avsedda att kringgå en kopieringsspärr. Regeringen instämmer i PRV:s uppfattning att det bör vara möjligt att förverka sådana hjälpme- del. Promemorians förslag till ny 53 a § upphovsrättslagen skall därför ändras i enlighet med detta ställningstagande.

Vad som nu anförts gör sig också gällande i fråga om skyddet för tek- niska åtgärder enligt den lagstiftning som grundas på direktiv 2001/29/EG. Hjälpmedelsförverkande skall alltså vara möjligt också vid brott mot förbud mot kringgående av tekniska åtgärder, m.m. (se avsnitt 9.7).

Som redan nämnts bör bestämmelserna i de immaterialrättsliga lagarna ansluta till 36 kap. 2 § brottsbalken i dess lydelse enligt regeringens för- slag. Hjälpmedelsförverkande bör alltså komma i fråga om det behövs för att förebygga brott eller annars finns särskilda skäl.

En konsekvens av detta är att det kan uppstå en konflikt mellan en ci- vilrättslig skyddsåtgärd och en begäran om förverkande. Av allmänna principer följer dock att ett förverkande då har företräde (jfr prop. 1981/82:152 s. 30). En uttrycklig bestämmelse som klargör detta förhål- lande bör införas i de immaterialrättsliga lagarna. Det bör dock framhål- las att normalt innebär förekomsten av ett sådant anspråk i praktiken att ett förverkande inte bör ske (se under gällande rätt).

Som redovisats i avsnitt 9.7 har Svea hovrätt i detta sammanhang framfört vissa lagtekniska synpunkter samt efterfrågat ett klargörande av vad denna bestämmelse är tänkt att innebära i den situationen att en skyddsåtgärd begärs inom ramen för ett tvistemål, när det är oklart om en eventuell straffrättslig process kommer att leda till ett förverkande. I denna del hänvisas därför till vad som anförs i avsnitt 9.7.

Också när det gäller förverkande av hjälpmedel kan rätten besluta att i stället förordna om annan åtgärd till förebyggande av missbruk, exem- pelvis att egendomen skall ändras på visst sätt (36 kap. 6 § brottsbalken).

Prop. 2004/05:135

144

Vidare kan förverkad egendom säljas enligt lagen (1974:1066) om förfa- Prop. 2004/05:135 rande med förverkad egendom och hittegods m.m., om detta inte är

olämpligt. Som exempel på hjälpmedel där en mer öppen försäljning måste anses olämplig, kan nämnas trycksatser och klichéer som endast kan användas för att framställa skyddade produkter. Sådan egendom kan därför bara säljas till rättighetshavaren eller med dennes samtycke. I an- nat fall får egendomen oskadliggöras.

Som redovisats i avsnitt 9.7 har Svenska Patentombudsföreningen an- fört att eftersom den egendom som kan bli föremål för ett förverkande med största sannolikhet och i flertalet fall är olämplig för försäljning, bör den alltid oskadliggöras. Enligt regeringens mening saknas dock skäl för en sådan ovillkorlig regel om att egendomen skall förstöras.

Övriga frågor

Några tillräckligt vägande skäl att behålla åklagarens talerätt beträffande civilrättsliga skyddsåtgärder rörande hjälpmedel finns inte. I likhet med vad som föreslås i avsnitt 9.7 bör denna därför slopas.

I avsnitt 9.7 har föreslagits en justering i 27 kap. 8 § tredje stycket rät- tegångsbalken. Vidare har konstaterats att det alltjämt finns ett behov av särskilda bestämmelser om beslag i de immaterialrättsliga lagarna. Dessa överväganden gäller även beträffande hjälpmedel.

11Rätt för polisman att förstöra beslagtagna alkoholhaltiga drycker

Regeringens förslag: Alkoholhaltiga drycker, som tagits i beslag en- ligt lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. och som har ringa värde, får förstöras efter beslut av polisman.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har motsatt sig förslaget.

Bl.a. Rikspolisstyrelsen har tillstyrkt förslaget.

Skälen för regeringens förslag

Bakgrund

De gällande bestämmelserna i lagen om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. innebär att undersökningsledaren och i vissa fall en polis- myndighet, men inte en polisman, har befogenhet att genast förstöra al- koholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel som tagits i beslag och som skall förverkas enligt lagen. Rikspolisstyrelsen har i olika samman- hang, bl.a. vid sina kontakter med Förverkandeutredningen, pekat på att denna ordning kan medföra problem i det praktiska polisarbetet. Som exempel har styrelsen nämnt fall då ett större antal ungdomar samlats i samband med en skolavslutning och dricker medhavda alkoholdrycker i strid med ett förbud i lokal ordningsstadga. I dessa fall kan polismän få

svårigheter när det gäller hur de skall hantera stora mängder halvdruckna

145

buteljer som saknar effektiv förslutning, eftersom det inte är möjligt att omedelbart förstöra egendomen. Rikspolisstyrelsen har gjort gällande att hanteringen skulle kunna rationaliseras om polisman fick befogenhet att besluta om ett omedelbart förstörande av egendomen.

Förverkandeutredningen har föreslagit en bestämmelse med innebörd att polisman skall få besluta att alkoholhaltiga drycker eller andra berus- ningsmedel får förstöras i de fall polismannen med stöd av 3 § lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. har beslutat om förverkande av egendomen. Den lagen reglerar förfarandet vid pröv- ning av frågan om förverkande när den inte rör någon som är tilltalad för brott. Enligt 1986 års lag får polisman besluta om förverkande när värdet av det som skall förverkas uppgår till mindre än en tiondel av det basbe- lopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde då besla- get verkställdes eller om egendomen saknar saluvärde förutsatt att det är uppenbart att förutsättningarna för förverkande är uppfyllda. Som exem- pel på föremål som lämpar sig för en sådan befogenhet nämns i förarbe- tena till bestämmelsen bl.a. föremål som kan komma till brottslig an- vändning, mindre narkotikapartier och alkoholdrycker (prop. 1994/95:23 s. 112). Utredningens förslag innebär således att polisman ges rätt att förstöra egendom i de fall någon lagföring inte skall ske.

Skälen för förslaget

Bestämmelserna i 1958 års lag möjliggör förverkande och förstörande i olika situationer. Det kan exempelvis vara fråga om alkoholhaltiga drycker som tagits i beslag i samband med ett ingripande mot en person som misstänks för rattfylleribrott. Ett annat exempel är alkoholhaltiga drycker som tagits i beslag från den som gjort sig skyldig till olaglig al- koholförtäring i samband med en utomhuskonsert. Den av utredningen föreslagna bestämmelsen skulle som nämnts inte ge möjlighet för polis- man att förstöra egenomen i de fall det är fråga om någon som är tilltalad för brott. Även i dessa fall kan det dock finnas praktiska skäl som talar för att polisman skall ges rätt att omedelbart förstöra egendomen. Alko- holhaltiga drycker skulle då direkt på platsen för beslaget kunna hällas ut eller förstöras på annat sätt och skulle inte behöva tas om hand och förva- ras i avvaktan på att förstöras vid ett senare tillfälle. Behovet av att poli- sen skall kunna hantera beslagtagna alkoholhaltiga drycker på ett enkelt och rationellt sätt gör sig lika starkt gällande oavsett om den aktuella överträdelsen skall utredas eller inte. Det finns därför skäl för att polis- mannen skall ha rätt att förstöra egendomen dels när förundersökning skall ske eller att lagföring kan ske utan att förundersökning ägt rum, dels när det är fråga om fall som inte skall utredas. En sådan ordning skulle medföra en förenkling och effektivisering av hanteringen av beslagtagna alkoholhaltiga drycker.

Erfarenheterna av den i 1986 års lag införda ordningen för polisman att i vissa fall besluta om förverkande har, såvitt Förverkandeutredningen kunnat finna, varit goda. Mot denna bakgrund och med hänsyn till den rätt till ersättning som finns enligt 1958 års lag i de fall beslag går åter, bör införandet av en befogenhet för polisman att i här aktuella fall förstö- ra alkoholhaltiga drycker inte enligt regeringens mening ge anledning till

Prop. 2004/05:135

146

några betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt. Detta gäller särskilt som ersättningsfrågan kan underkastas en domstolsprövning.

Lagen från år 1958 gäller i tillämpliga delar sprit, alkoholdrycker eller mäsk som kan antas bli förverkade enligt alkohollagen. Enligt alkoholla- gen kan förverkande ske i situationer som skiljer sig från dem som är aktuella enligt 1958 års lag. Huruvida polisman skall ha rätt att besluta om förstörande även i dessa fall kräver därför särskilda överväganden.

Även vid vissa fall enligt alkohollagen finns det ett behov av en för- enkling och effektivisering av hanteringen av beslagtagna alkoholhaltiga drycker. Så är exempelvis fallet när alkoholhaltig dryck i samband med en gatufest anträffas hos ungdomar som inte har rätt att köpa sådana drycker. I andra situationer är det emellertid inte lämpligt att polisman skall ha rätt att förstöra egendom som kan förverkas enligt alkohollagen. Ett sådant fall kan vara när större mängder olovligt tillverkad sprit anträf- fas vid en husrannsakan.

Det bör noteras att 1958 års lag endast ger rätt att förstöra egendom som skall förverkas om värdet är ringa eller om egendomens förstörande annars måste anses försvarlig. Att beslut om förstörande endast får med- delas om den alkoholhaltiga dryckens värde är ringa utgör enligt reger- ingens mening en väl avvägd avgränsning av möjligheterna att fatta ett sådant beslut. En befogenhet för polisman att förstöra alkoholhaltiga drycker med ringa värde, som kan förverkas enligt alkohollagen, skulle således inte bli för långtgående. Det finns dock inte skäl för att polisman skall kunna besluta om förstörande, om det – trots att egendomens värde inte är ringa – ändå är försvarligt att förstöra egendomen. Beslut om en sådan åtgärd bör endast få fattas av åklagare, undersökningsledare eller polismyndighet. Detta bör givetvis gälla oavsett om det är förverkande enligt alkohollagen eller med stöd av någon annan författning. Med an- ledning av detta anser regeringen att det finns anledning att ge polisman rätt att besluta om förstörande även när alkoholhaltiga drycker kan för- verkas enligt alkohollagen. För att tydliggöra i vilka fall polisman får besluta om förstörande bör den nya bestämmelsen placeras i en ny punkt 1 a i 1958 års lag.

Reglerna i 1958 års lag gäller även andra medel än alkoholhaltiga drycker som har trafikfarlig påverkan, främst narkotika. Enligt bestäm- melserna i narkotikastrafflagen, lagen om förbud mot vissa dopningsme- del och lagen om förbud mot vissa hälsofarliga varor skall vidare be- stämmelserna i 1958 års lag om förstörande och vem som får besluta om sådan åtgärd tillämpas på motsvarande sätt då beslag skett av bl.a. narko- tika, dopningsmedel och vissa hälsofarliga varor som kan förverkas en- ligt dessa lagar. I nämnda fall finns det skäl som talar emot att polisman skall kunna besluta om förstörande direkt på platsen för beslaget. Detta bl.a. med tanke på att det ofta finns skäl för att narkotika och dopnings- medel skall vara tillgänglig för analys eller vägning en tid efter att besla- get verkställts. I många fall skall de brott som kan ha begåtts, t.ex. i sam- band med hanteringen av narkotikan, utredas och lagföras. En analys av exempelvis narkotikan kan vara av betydelse för den kommande lagfö- ringen. Frågan om utredning skall ske avgörs vanligen inte av den polis- man som verkställer beslaget. Det praktiska behovet av att förstöra egen- dom på platsen för beslaget är inte heller lika framträdande när det gäller narkotika, dopningsmedel, vissa hälsofarliga varor m.m. Det finns därför

Prop. 2004/05:135

147

enligt regeringens bedömning inte skäl att föreslå att polisman skall få Prop. 2004/05:135 besluta om förstörande av annan egendom än alkoholhaltiga drycker.

Sammanfattningsvis anser regeringen, med anledning av det sagda, att det finns skäl för att i 2 § i 1958 års lag införa en ny 1 a punkt där det föreskrivs att polisman får besluta om att alkoholhaltiga drycker får för- störas om värdet är ringa.

12		Förfarandet med förverkad egendom

	Regeringens förslag: Förverkad egendom skall säljas genom den för-
	varande myndighetens försorg. Bestämmelsen i 6 § lagen (1974:1066)
	om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. ändras i
	enlighet härmed.
	Regeringens bedömning: Den nuvarande bestämmelsen i 5 § lagen
	(1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods
	m.m. ger tillräckliga möjligheter att förhindra att egendom som kan
	komma till brottslig användning eller som annars får anses olämplig
	för försäljning åter kommer ut på marknaden.

	Utredningens förslag och bedömning: Överensstämmer med reger-
ingens.
	Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har invänt mot utred-
ningens förslag och bedömning. Bl.a. Hovrätten för Västra Sverige till-
styrker förslaget (se även avsnitt 9.7 och 10.5 som gäller immaterialrät-
ten.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Bakgrund
Bakgrunden till Förverkandeutredningens uppdrag att undersöka behovet
av förändrade regler beträffande förfarandet med förverkad egendom är
att nuvarande ordning utsatts för kritik med anledning av att myndighe-
terna i vissa fall sett sig skyldiga att sälja förverkade knivar. Vidare har
det bolag som tidigare svarat för försäljning av förverkad egendom för-
satts i konkurs.
	Bestämmelser om vilka åtgärder som skall vidtas med förverkad
egendom finns i lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egen-
dom och hittegods m.m. (förfarandelagen). Bestämmelserna i förfarande-
lagen gäller om inte annat är särskilt föreskrivet.
	Enligt 4 § förfarandelagen får en myndighet som har hand om egen-
dom som omfattas av lagens bestämmelser omedelbart låta sälja egen-
domen, om det föreligger fara för att den annars blir förstörd, om vården
av den är förenad med alltför stora kostnader eller om det annars finns
särskilda skäl för ett sådant förfaringssätt.
	Egendom som kan befaras komma till brottslig användning eller som
annars är olämplig för försäljning skall enligt 5 § samma lag oskadliggö-
ras. I lagens förarbeten framhålls, att om man genom lämplig åtgärd kan
utesluta risken för att egendomen kommer till brottslig användning skall
egendomen säljas sedan sådan åtgärd vidtagits. Om egendom kan komma			148

till användning som förevisnings- och studiemateriel vid polisutbildning- en eller liknande sammanhang får den anses oskadliggjord utan att någon åtgärd vidtagits (prop. 1974:124, s. 65).

Har egendomen inte sålts eller oskadliggjorts enligt vad som nu sagts, skall den enligt 6 § förfarandelagen säljas av den myndighet eller det bolag som regeringen bestämmer om inte egendomen på grund av sin beskaffenhet eller omständigheterna i övrigt bör säljas genom den förva- rande myndighetens försorg.

När förfarandelagen trädde i kraft angavs i 6 § att egendom som omfat- tades av lagen normalt skulle säljas genom Förenade Fabriksverken (FFV). År 1979 ombildades FFV, som fram till dess varit ett affärsdri- vande verk, till ett aktiebolag. I samband med ombildningen ändrades 6 § förfarandelagen så att egendomen skulle säljas av den ”myndighet eller bolag som regeringen bestämmer” (prop. 1978/79:125). I anslutning till detta föreskrev regeringen att försäljning av förverkad egendom m.m. skulle ske genom FFV Allmaterial Aktiebolag [förordningen (1979:536) om försäljning av förverkad egendom och hittegods m.m.]

FFV Allmaterial Aktiebolag blev år 1990 ett privatägt bolag under firma Allmaterial i Solna Aktiebolag. I 1979 års förordning anges därför att egendomen i fråga skall säljas genom Allmaterial i Solna Aktiebolag. Detta bolag försattes år 1992 i konkurs.

Med anledning av konkursen upprättades år 1992 en promemoria inom Justitiedepartementet med förslag till en ny bestämmelse i 6 § förfaran- delagen. Den innebär att egendom som inte har sålts enligt lagens 4 § eller oskadliggjorts enligt lagens 5 § skall säljas genom den förvarande myndighetens försorg. Om försäljning inte kunde ske skulle egendomen, enligt samma paragraf, förstöras. Vidare föreslogs i promemorian att 1979 års förordning skulle upphöra. I promemorian framhölls att egen- dom, i avvaktan på att författningsändringarna genomförs, bör kunna säljas genom den förvarande myndighetens försorg med stöd av undan- tagsregeln i nuvarande 6 § förfarandelagen.

Promemorian remissbehandlades. Ingen av remissinstanserna (Riks- åklagaren, Rikspolisstyrelsen, Generaltullstyrelsen och Riksrevisionsver- ket) hade någon erinran mot promemorians förslag. Generaltullstyrelsen anförde bl.a. att den föreslagna lösningen i praktiken är den enda möjli- ga.

Skälen för förslaget och bedömningen

Förverkandeutredningen har anfört att det inte tycks finnas något ända- målsenligt alternativ till den i promemorian föreslagna ordningen att för- verkad egendom m.m. skall säljas genom den förvarande myndighetens försorg. Regeringen delar denna uppfattning, vilken heller ingen re- missinstans har invänt emot. Som utredningen föreslagit bör därför 6 § förfarandelagen ändras i enlighet med nämnda förslag. Regeringen avser att upphäva förordningen (1979:536) om försäljning av förverkad egen- dom och hittegods m.m. då den inte längre fyller någon funktion.

Ytterligare en fråga som aktualiseras är hur myndigheterna skall för- hindra att egendom som är olämplig för försäljning åter kommer ut på markanden. Det stadgas i en uttrycklig regel att egendom som kan befa- ras komma till brottslig användning eller eljest är olämplig för försälj-

Prop. 2004/05:135

149

ning skall oskadliggöras. Det är enligt regeringens mening svårt att tänka Prop. 2004/05:135 sig en mer långtgående skyldighet att förstöra eller oskadliggöra egen-

dom utan att skyldigheten får negativa effekter i form av onödig kapital- förstöring. Regeringen anser således, liksom utredningen, att nuvarande reglering i 5 § förfogandelagen ger tillräckliga möjligheter i nämnda av- seende. Ingen remissinstans har givit uttryck för någon annan uppfatt- ning. Det finns därför enligt regeringens mening inte någon anledning att förändra den bestämmelsen.

Regeringen vill i detta sammanhang peka på vad som sagts i förarbete- na till förfarandelagen om de olika sätt varigenom egendom, förutom att förstöras, kan oskadliggöras. Det bör också erinras om att det finns möj- lighet för Rikspolisstyrelsen att med stöd av 11 § förfarandelagen och förordningen (2004:1319) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. att meddela de föreskrifter som behövs rörande polis- myndigheternas förfarande med egendom enligt 5 § förfarandelagen.

13		Övriga frågor
13.1		Ersättningsanspråk på grund av att förverkad
		egendom sålts utan förbehåll för en bestående
		särskild rättighet m.m.

	Regeringens bedömning: Det saknas tillräckliga skäl för att införa en
	särskild bestämmelse om rätten till ersättning i de fall där en särskild
	rätt i förverkad egendom upphör till följd av att egendom har sålts
	utan att förbehåll har gjorts för den särskilda rätten.
	Det finns inte skäl för att införa särskilda regler i syfte att närmare
	klargöra en särskild rätts ställning vid förverkande.

	Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens.
	Remissinstanserna: Justitiekanslern, som är den enda remissinstans
som har yttrat sig i frågan, anser att det bör införas en uttrycklig bestäm-
melse om rätt för den som förlorat en särskild rätt i förverkad egendom
att få del av det som influtit vid försäljningen av egendomen. I övrigt har
Justitiekanslern tillstyrkt eller inte haft någon erinran mot utredningens
förslag.
Skälen för regeringens bedömning
Bakgrund
Regeringen uppdrog år 1987 åt Justitiekanslern att se över de rättsregler
som rör prövning av anspråk mot staten till följd av särskild rätt, t.ex.
panträtt eller retentionsrätt, i förverkad egendom samt att lämna förslag
till erforderliga ändringar av rättsreglerna. Justitiekanslern redovisade år
1991 uppdraget i promemorian Prövning av ersättningsanspråk grundat
på särskild rätt i förverkad egendom (Ju 3034-86). I promemorian före-
slås att det i 36 kap. 17 § brottsbalken införs en bestämmelse som inne-
bär att om förverkad egendom säljs utan förbehåll för en bestående sär-
skild rätt så svarar staten för den skada som orsakats rättighetsinnehava-			150

ren intill värdet av vad som har tillfallit staten p.g.a. förverkandet. Såda- na ersättningsanspråk skall, enligt förslaget i promemorian, kunna prövas enligt kungörelsen (1972:416) om statsmyndigheternas skadereglering i vissa fall. I promemorian föreslås vissa ändringar i den kungörelsen. Kungörelsen har numera upphävts och ersatts av förordningen (1995:1301) om handläggning av skadeståndanspråk mot staten.

Promemorian har remissbehandlats. Flertalet remissinstanser förklara- de sig i stort inte ha något att erinra mot ett genomförande av promemo- rians förslag. Ett par remissinstanser ställde sig dock kritiska till den del av förslaget som tar sikte på de materiella förutsättningarna för ersätt- ning. Leasingutredningen (Ju 1988:01) anförde bl.a. att förslaget om att statens ersättningsskyldighet är oförenligt med bestämmelsen i 36 kap. 5 § tredje stycket brottsbalken, som innebär att särskild rätt består vid förverkande om inte också den särskilda rätten förklaras förverkad. Ut- redningen ansåg att förtydligande lagregler om särskild rätts ställning vid förverkande kunde vara påkallade eftersom den närmare innebörden av bestämmelsen i 36 kap. 5 § tredje stycket brottsbalken enligt utredningen är oklar. Frågan behandlades också av Kommittén för översyn av det all- männas skadeståndsansvar, som i betänkandet Det allmännas skades- tåndsansvar (SOU 1993:55, avsnitt 8.4.3), framhåller att det inte förelig- ger något behov av en särskild skadeståndsregel för här aktuella fall.

Varken Leasingutredningen eller Kommittén för översyn av det all- männas skadeståndsansvar hade något att erinra mot de i promemorian föreslagna förfarandereglerna.

Skälen för bedömningen

Bestämmelsen i 36 kap. 5 § brottsbalken utgår från principen att ingen genom förverkande p.g.a. brott skall kunna berövas egendom eller en rättighet, om inte en förverkandeförklaring riktas mot honom eller henne. En förverkandeförklaring förutsätter i sin tur att talan förs mot vederbö- rande om ansvar eller förverkande. Förs en sådan talan endast mot ägaren till egendomen och förklaras egendomen förverkad, innebär bestämmel- sen i 36 kap. 5 § tredje stycket brottsbalken att en särskild rätt till egen- domen består oberoende av om förbehåll härom görs i samband med för- verkandeförklaringen eller inte.

Enligt 36 kap. 17 § första stycket brottsbalken tillfaller förverkad egendom staten om inte annat är föreskrivet. I lagen (1974:1066) om för- farandet med förverkad egendom och hittegods m.m. finns närmare be- stämmelser om hur staten skall förfara med sådan egendom. Huvudre- geln är att egendomen skall säljas. Om försäljning sker av egendom som är belastad av särskild rätt, utan att något förbehåll görs för den särskilda rätten, kommer i normalfallet egendomen i köparens hand inte bli belas- tad med den särskilda rätten, förutsatt att köparen är i god tro vid förvär- vet.

Möjligheten till godtrosförvärv gör som Förverkandeutredningen har uttalat att det i princip får anses åligga staten att göra förbehåll för sär- skild rätt vid försäljning av förverkad egendom. Om staten försummar detta har ett fel begåtts.

Den centrala regeln om det allmännas skadeståndsansvar för dylika fel finns i 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207). Enligt denna regel svarar

Prop. 2004/05:135

151

staten bl.a. för ren förmögenhetsskada som vållats genom fel eller för- summelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar. När skyldighet föreligger att utge skadestånd enligt nämnda bestämmelse skall ersättningen i princip bestämmas till ett belopp som fullt ut motsvarar den uppkomna skadan.

Om förverkad egendom säljs utan beaktande av en bibehållen särskild rätt, är ersättningsfrågan således i första hand att bedöma enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen. I likhet med vad Förverkandeutredningen och Kommittén för översyn av det allmännas skadeståndsansvar uttalat torde det i nu aktuella fall ofta föreligga vållande i den mening som avses i bestämmelsen. Därmed har en skadelidande i regel rätt till skadestånd när en särskild rätt går förlorad. Om någon oaktsamhet däremot inte före- kommit från statens sida torde den enskilde rättsinnehavaren – i likhet med vad regeringen tidigare uttalat och som framhållits av Förverkande- utredningen samt anförts av Justitiekanslern och Kommittén för översyn av det allmännas skadeståndsansvar – ha möjlighet att kräva sin rätt ur den influtna köpeskillingen (se prop. 1986/87:81 om ändring i lagen [1951:649] om straff för vissa trafikbrott m.m. s. 11 f., SOU 1993:55 s. 162 f. samt NJA 1988 s. 80).

Justitiekanslern har i sitt yttrande över utredningens förslag uttalat att det bör införas en uttrycklig lagregel angående rätt till ersättning i de ak- tuella fallen. Detta bör enligt Justitiekanslern ske genom att det i lagen om förfarandet med förverkad egendom och hittegods m.m. införs en bestämmelse som innebär att, om förverkad egendom säljs utan förbehåll för en bestående särskild rätt så svarar staten för den skada som orsakats rättighetsinnehavaren intill värdet av vad som har tillfallit staten p.g.a. förverkandet. På så sätt skulle den icke lagfästa men ändå vedertagna principen, om att den som förlorat en särskild rätt har möjlighet att få del av de medel som influtit vid försäljningen av egendomen, komma till uttryck i lagstiftningen.

I likhet med Förverkandeutredningen anser regeringen att det inte finns skäl för att begränsa den enskildes rätt till full ersättning som i dag följer av skadeståndslagen. Det är inte heller aktuellt att i dylika fall ålägga staten ett strikt ansvar för den uppkomna skadan. Således saknas det en- ligt regeringens uppfattning skäl för en förändring av de materiella förut- sättningarna för att få ersättning i de fall där en särskild rätt i förverkad egendom upphör till följd av att egendom har sålts utan att förbehåll har gjorts för den särskilda rätten.

Mot bakgrund av vad som tidigare anförts kan regeringen inte se att det finns sådana oklarheter i rättsläget på detta område som skulle moti- vera en särskild reglering. Regeringens slutsats blir därför att det inte framkommit tillräckliga skäl för att det i lagstiftningen bör föras in en särskild bestämmelse om rätten till ersättning i de fall där en särskild rätt i förverkad egendom upphör till följd av att försäljning skett utan förbe- håll för den särskilda rätten. I stället bör de allmänna civilrättsliga regler- na tillämpas även fortsättningsvis. Som ovan nämnts torde dessa ofta innebära att en skadelidande kan få full ersättning i form av skadestånd. Oavsett den möjligheten torde den som felaktigt förlorat sin särskilda rätt också ha möjlighet att få del av den köpeskilling som influtit vid försälj- ningen.

Prop. 2004/05:135

152

När det gäller frågan om det finns skäl för att införa särskilda lagregler Prop. 2004/05:135 i syfte att närmare klargöra en särskild rätts ställning vid förverkande gör

regeringen följande bedömning. Frågan har aktualiserats av Leasingut- redningen. Den anförde i yttrandet över Justitiekanslerns förslag i pro- memorian att det var påkallat med ett förtydligande eftersom bestämmel- sen i 36 kap. 5 § tredje stycket brottsbalken enligt utredningens uppfatt- ning är oklar. Det har dock inte från något annat håll framkommit något önskemål om införandet av några regler av det slag Leasingutredningen berört. Som Förverkandeutredningen framhållit synes avsaknaden av en utförlig reglering på detta område inte utgöra något påtagligt praktiskt problem. Ingen remissinstans har heller gett uttryck för att så skulle vara fallet. Tvärt om har Justitiekanslern ställt sig bakom utredningens upp- fattning. Med hänsyn till det sagda gör regeringen den bedömningen att det inte finns skäl för att vid sidan av 36 kap. 5 § tredje stycket brottsbal- ken införa uttryckliga regler om särskild rätts ställning vid förverkande p.g.a. brott.

Slutligen har Förverkandeutredningen anfört att det finns en osäkerhet när det gäller i vilken ordning som anspråk som grundas på särskild rätt i förverkad egendom skall handläggas. Utredningen har därför föreslagit att det i förordningen (1995:1301) om handläggningen av skadeståndsan- språk mot staten skall anges att det är Justitiekanslern som skall pröva sådana anspråk, oavsett om det grundas på påstådd oaktsamhet från sta- tens sida eller inte. Justitiekanslern har inte haft något att erinra mot för- slaget. Frågan om någon ändring bör göras i förordningen bereds vidare inom Regeringskansliet.

13.2		OECD:s konvention om bekämpande av bestickning
		av utländska offentliga tjänstemän i internationella
		affärsförbindelser

	Regeringens bedömning: Det saknas skäl att föreslå några lagänd-
	ringar med anledning av bestämmelserna i artikel 3.3 i OECD:s kon-
	vention om bekämpande av bestickning av utländska offentliga tjäns-
	temän i internationella affärsförbindelser.

	Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens.
	Remissinstanserna: Ingen remissinstans har yttrat sig i denna fråga.
Skälen för regeringens bedömning
Bakgrund
Inom OECD (Organisation for Economic Co-operation and Develop-
ment) utarbetades 1997 en konvention om bekämpande av bestickning av
utländska offentliga tjänstemän i internationella affärsförbindelser. Kon-
ventionen syftar främst till att åstadkomma en viss tillnärmning av län-
dernas lagstiftningar på området. Det huvudsakliga konventionsåtagandet
är att straffbelägga bestickning av utländska offentliga tjänstemän i inter-
nationella affärsförhållanden.
	Förverkande och beslag behandlas i artikel 3.3 i konventionen. Enligt
denna artikel skall själva mutan, liksom vinster av bestickningsbrottet			153

eller egendom till motsvarande värde, kunna beslagtas och förverkas. Om Prop. 2004/05:135 detta inte är möjligt skall penningsanktioner med motsvarande effekt

tillhandahållas. Artikel 3.3 har följande lydelse:

”Varje part skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att mu- tan och vinsten av bestickning av en utländsk offentlig tjänsteman, eller egen- dom av ett värde som motsvarar sådan vinst, kan beslagtas och förverkas eller att penningsanktioner med motsvarande verkan kan tillämpas.”

Frågan om Sveriges tillträde till konvention behandlades i propositionen 1998/99:32. Regeringen gjorde där den bedömningen att svensk rätt hu- vudsakligen redan uppfyllde åtagandena i konventionen. När det gäller konventionsbestämmelsen om förverkande och de svenska förverkande- reglerna anfördes följande i propositionen (s. 61).

”Enligt 36 kap. 1 § brottsbalken skall utbyte av brott förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. I begreppet utbyte ligger att någon mottagit egendom eller något värde. Det innebär att en muta kan förverkas hos den som mottagit den och därmed gjort sig skyldig till mutbrott. Däremot torde något förverkande inte kunna ske när mutan inte överlämnats, t.ex. om den kvarblivit hos den som erbjudit eller utlovat den. Det torde med hänsyn härtill kunna ifrågasättas om svensk lag till fullo uppfyller åtagandet i konventionen att själva mutan skall kunna förverkas.”

Regeringen ansåg att frågan om den närmare innebörden av konvention- såtagandet i denna del och dess konsekvenser för svensk lagstiftning lämpligen borde hanteras inom ramen för Förverkandeutredningen. En- ligt regeringens uppfattning medförde detta emellertid inte att Sverige i avvaktan på ett ställningstagande skulle vara förhindrat att tillträda kon- ventionen. Regeringen föreslog alltså att riksdagen skulle godkänna OECD-konventionen. Riksdagen beslutade i enlighet med de i proposi- tionen framlagda förslagen (bet. 1998/99:JuU16, rskr. 1998/99:167). Lagändringarna trädde i kraft den 1 juli 1999. Regeringen beslutade den 6 maj 1999 att Sverige skulle ratificera konventionen (dnr UD1999/619/IH).

Skälen för bedömningen

Frågan är alltså om artikel 3.3 i OECD-konventionen kräver att en muta skall kunna förklaras förverkad även om den inte överlämnats utan blivit kvar hos den som erbjudit eller utlovat den. I artikeln talas det om att mutan skall kunna förverkas utan något närmare angivande av i vilket skede detta skall kunna ske. Att det här inte har uppställts några uttryck- liga begränsningar kan möjligen sägas tala för att förverkande bör kunna ske oavsett om mutan har överlämnats eller inte. Denna slutsats är dock inte självklar. Den kommentar som har utarbetats i anslutning till kon- ventionen ger inte någon ledning vid tolkningen av den nu aktuella be- stämmelsen.

Det grundläggande syftet med förverkande av utbyte är att ingen skall få vinning av sin brottslighet. Från den utgångspunkten finns det ingen anledning att förverka en muta som inte har överlämnats. Det väcker där- till en mängd frågetecken om vilken egendom som skulle kunna bli fö- remål för ett sådant förverkande. Att förverka egendom hos någon bara

154

på den grunden att denne gjort sig skyldig till bestickning genom att ut- Prop. 2004/05:135 lova en viss summa pengar, reser exempelvis stora betänkligheter.

Av intresse i sammanhanget är den övervakning och uppföljning av konventionsstaternas genomförande av konventionen som sker i enlighet med artikel 12 i konventionen. Den svenska förverkanderegleringen har utvärderats i den rapport från juni år 2000 som överlämnats till OECD:s ministerråd (Report on the Implementation of the OECD Anti-Bribery Convention in Sweden, 26-June-2000).

Av rapporten framgår att det svenska förverkandesystemet inte möjlig- gör att en muta kan förverkas, om den inte har överlämnats från den som gjort sig skyldig till bestickningen. Vid utvärderingen av den svenska lagstiftningen i rapporten riktas emellertid inte någon kritik mot att Sve- rige därigenom inte skulle uppfylla sina åligganden enligt konventionen.

Utredningen har inte kunnat finna att det i något sammanhang gjorts gällande att det skulle föreligga något praktiskt behov av att utvidga för- verkandemöjligheterna till en icke överlämnad muta. Några synpunkter i den riktningen har heller inte framförts av någon remissinstans. Reger- ingen kan heller inte se att det skulle finnas något behov av en sådan re- glering. Med hänsyn härtill, och till utfallet av den utvärdering som gjorts inom OECD, finner regeringen att det inte finns några skäl att vidta några lagändringar med anledning av bestämmelserna i artikel 3.3 i konventio- nen.

13.3Förverkande av s.k. narkotikatillbehör m.m.

Regeringens bedömning: Någon ändring av bestämmelserna i 36 kap. 3 § brottsbalken om förverkande av föremål som kan befaras komma till brottslig användning är inte påkallad.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Svea hovrätt har som enda remissinstans yttrat

sig i frågan och instämmer i bedömningen att behovet av vidgade möj- ligheter till hjälpmedelsförverkande inte kan anses särskilt uttalat.

Skälen för regeringens bedömning

Bakgrund

Frågan om förverkande av s.k. haschpipor med stöd av 36 kap. 3 § brottsbalken aktualiserades i mitten av 1990-talet. I samband med detta framfördes att rättsläget syntes vara osäkert när det gäller förverkande av vissa slag av tillbehör vid hantering av narkotika, främst pipor som an- vänds för att röka hasch. I riksdagen motionerades i frågan om det kräv- des lagstiftning som skulle möjliggöra förverkande även i de fall utrust- ningen inte anträffats i samband med beslag av narkotika (se bet. 1997/98:JuU9 s. 19).

Enligt 6 § andra stycket narkotikastrafflagen (1968:64) får egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt den lagen förklaras för- verkad, om det är påkallat till förebyggande av brott eller annars särskil- da skäl föreligger. Enligt förslag i avsnitt 10.2 skall detta utvidgas till att

även gälla egendom som varit avsedd att användas för brott, i de fall

155

brottet har fullbordats eller förfarandet utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse eller stämpling. Förverkande skall även ske av egendom med vilken tagits befattning som utgör brott enligt narkotika- strafflagen. I stället för egendom får dess värde förklaras förverkat. Den- na bestämmelse kompletteras av en regel i 6 § tredje stycket narkotika- strafflagen avseende injektionssprutor eller kanyler som kan användas för insprutning i kroppen, och andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk eller annan befattning med narkotika, exempelvis s.k. haschpipor och vågar. Oavsett vem som äger sådana föremål, skall de förklaras förverkade, om de påträffas hos någon som har begått ett brott enligt narkotikastrafflagen eller i ett utrymme som disponeras av honom eller henne eller i förbindelse med narkotika som har varit före- mål för sådant brott. En förutsättning för förverkande är dock att det inte är uppenbart obilligt.

I förarbetena till den senaste ändringen i 6 § tredje stycket narkotika- strafflagen anmärks att de angivna förutsättningarna för förverkande in- nebär att förverkande med stöd av denna bestämmelse inte utan vidare kan ske av exempelvis s.k. haschpipor som innehas som souvenirer (se prop. 1982/83:141 s. 38).

När det gäller vissa slag av tillbehör vid hantering av narkotika, t.ex. pipor som kan användas för att röka hasch, som anträffas utan samband med narkotikabrott, aktualiseras frågan om förverkande enligt den all- männa regeln i 36 kap. 3 § 1 brottsbalken. För förverkande enligt denna bestämmelse fordras inte att något brott har begåtts. I stället är en förut- sättning för förverkande att föremålet p.g.a. sin särskilda beskaffenhet kan befaras komma till brottslig användning. För att förverkande skall kunna ske enligt denna bestämmelse är det emellertid inte tillräckligt att föremålet i och för sig är av sådan beskaffenhet att det kan befaras kom- ma till brottslig användning. Härutöver fordras att omständigheterna i övrigt ger stöd för sådana farhågor.

Frågan om förverkande enligt 36 kap. 3 § 1 brottsbalken av beslagtag- na s.k. haschpipor har varit föremål för domstolsprövning i ett fall (Svea hovrätts dom den 17 december 1996 i mål B 1663/96). Hovrätten ansåg, i likhet med tingsrätten, att varje beslagtaget föremål skulle ses för sig när det gällde att avgöra om föremålet i och för sig hade en sådan särskild beskaffenhet att det kunde befaras komma till brottslig användning. Den fann att vissa av de pipor som åklagarens talan avsåg var av sådan sär- skild beskaffenhet, medan andra inte var det. Enligt hovrätten var det en förutsättning för att en pipa skulle kunna förklaras förverkad enligt det aktuella lagrummet att alternativa användningsmöjligheter kunde ut- mönstras som osannolika. Hovrätten ansåg dock att det därvid saknade betydelse om pipan kunde tjäna som prydnadsföremål eller utgöra ett samlarobjekt, eftersom varje föremål kan ges en sådan användning. Där- emot fäste hovrätten avseende vid om en pipa typiskt sett var olämplig för tobaksrökning. Hovrätten fann att förhållandena i övrigt gav stöd för antagandet att de pipor, som man i och för sig funnit vara av sådan sär- skild beskaffenhet som förutsätts för förverkande, kunde befaras komma till brottslig användning och förklarade följaktligen dessa pipor förverka- de.

Prop. 2004/05:135

156

Skälen för bedömningen

Prop. 2004/05:135

Regeringen anser i likhet med Förverkandeutredningen det i praktiken knappast är möjligt att utforma en bestämmelse så att den typ av gräns- dragningssvårigheter som var för handen i det tidigare nämnda rättsfallet helt elimineras. Det torde sålunda inte vara möjligt att formulera en le- galdefinition av begreppet brottsverktyg som är så precis att definitionen kan ge någon närmare ledning.

Att i 36 kap. 3 § brottsbalken återinföra någon form av exemplifiering av farliga föremål skulle inte vara ägnat att underlätta tillämpningen. Som utredningen har pekat på att torde det knappast vara möjligt att med hjälp av exempel närmare avgränsa tillämpningsområdet utan att be- stämmelsen i fråga blir otymplig och svåröverskådlig. Det finns också en risk för att en sådan exemplifiering relativt snart framstår som föråldrad.

Narkotikakommissionen (dir. 1998:18), som hade i uppdrag att göra en utvärdering av samhällets narkotikapolitiska insatser sedan mitten av 1980-talet, gjorde en översyn bl.a. av insatser för att begränsa tillgången på narkotika. Kommissionen behandlade då bl.a. den nu aktuella frågan i en promemoria. I promemorian ställde sig narkotikakommissionen helt bakom den bedömning Förverkandeutredningen gjort om att någon änd- ring av bestämmelserna inte är påkallad. Kommissionen anförde att den inte kunde se att en lagändring skulle kunna medföra att möjligheterna att kunna ta i beslag och förverka s.k. narkotikatillbehör skulle öka (Kontroll av den illegala narkotikahandeln – åtgärder för att begränsa tillgången på narkotika, Narkotikakommissionen, Diskussionspromemoria 11 s. 20 ff.).

Regeringen delar utredningens uppfattning om att den närmare av- gränsningen av tillämpningsområdet även fortsättningsvis bör lämnas över till rättstillämpningen. Ingen remissinstans har heller pekat på något sådant behov. Tvärt om har Svea hovrätt uttalat att behovet av vidgade möjligheter till hjälpmedelsförverkande inte kan anses särskilt uttalat. Inte heller i annat sammanhang har det framkommit att det finns ett be- hov av förändringar av regelverket. Regeringen finner mot denna bak- grund inte skäl att lägga fram något förslag till ändrad lydelse av 36 kap. 3 § brottsbalken eller någon annan författning på det aktuella området.

14 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Regeringens förslag: Lagändringarna träder i kraft den 1 juli 2005. Vissa äldre bestämmelser i lagen (1961:181) om försäljning av teknisk sprit m.m., upphovsrättslagen (1960:729) och kretsmönsterlagen (1992:1685) skall dock även efter detta datum tillämpas beträffande brott som har begåtts dessförinnan.

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regering- ens. I promemorian föreslås ingen övergångsbestämmelse gällande lagen (1961:181) om försäljning av teknisk sprit m.m.

Remissinstanserna: Ingen remissinstans har invänt mot förslaget.

157

Skälen för regeringens förslag

Prop. 2004/05:135

Med hänsyn till att Sverige genom rambeslutet om penningtvätt redan har åtagit sig att begränsa sin reservation mot artikel 2 i förverkandekon- ventionen bör de föreslagna bestämmelserna träda i kraft så snart som möjligt. Det föreslås därför att de träder i kraft den 1 juli 2005. Av 5 § brottsbalkens promulgationslag och 2 kap. 10 § regeringsformen följer att förverkandebestämmelserna inte får ges retroaktiv tillämpning till den tilltalades nackdel. Detta innebär att det utvidgade tillämpningsområdet för förverkande som föreslås bara kan tillämpas beträffade brott som be- gåtts efter ikraftträdandet.

Som anges i avsnitt 9.1 döms den som begår vissa brott mot lagen om försäljning av teknisk sprit m.m. att betala en särskild skatt. Denna re- glering slopas när i stället möjligheten till förverkande av brottsutbyte görs tillämplig även på brott enligt denna lag. För brott som begås innan den generella förverkanderegleringen träder i kraft bör den särskilda skatten kunna dömas ut.

Som redovisats i avsnitt 9.7 och 10.5 har åklagaren idag möjlighet en- ligt upphovsrättslagen (1960:729) och kretsmönsterlagen (1992:1685) att väcka talan om civilrättsliga skyddsåtgärder. Denna möjlighet slopas vid införandet av särskilda bestämmelser om förverkande. Utan övergångsbestämmelser skulle åklagaren därför efter den 1 juli 2005 var- ken kunna föra talan om civilrättsliga åtgärder eller förverkande, såvitt gäller brott begångna innan nämnda datum. Beträffande dessa lagar bör därför införas övergångsbestämmelser som innebär att talerätten enligt den civilrättsliga regleringen skall bestå i dessa fall.

I övrigt behövs det inte några särskilda övergångsbestämmelser.

15 Kostnader

Genom de föreslagna ändringarna utvidgas bestämmelserna om förver- kande av utbyte och hjälpmedel till att avse fler brott och fler situationer. Därtill vidgas möjligheterna att förverka avkastning av utbyte. Samtidigt minskar utrymmet för civilrättsliga skyddsåtgärder enligt de immaterial- rättsliga författningarna. De ändringar som föreslås kan emellertid inte förväntas öka antalet ärenden hos polis, åklagare, domstolar, kronofog- demyndigheter, Tullverket eller Kustbevakningen i någon betydande om- fattning, bl.a. mot bakgrund av att förverkandemöjligheter redan förelig- ger i många fall.

I de allra flesta fall förs talan om förverkande i brottmålet. Utökade möjligheter till förverkande kan därför inte förväntas öka antalet mål vid domstolarna i någon nämnvärd omfattning.

Utökade möjligheter till förverkande kommer att tillföra staten medel, eftersom förverkad egendom enligt huvudregeln tillfaller staten. Omfatt- ningen av resurstillskottet är dock mycket svårt att bedöma. Genom ut- vidningen av tillämpningsområdet för 36 kap. 17 § brottsbalken kommer samtidigt av staten förverkade medel – om än i mycket speciella fall – att utges till målsäganden.

158

De ändringar som föreslås i lagen (1958:205) om förverkande av alko- Prop. 2004/05:135 holhaltiga drycker m.m. kan inte förväntas leda till någon ökad arbetsbe-

lastning för polisen, tvärtom kan det bli fråga om en effektivisering. Sammantaget bedöms att genomförandet av de föreslagna lagändring-

arna inte är av sådan omfattning att berörda myndigheter skall kompen- seras. Eventuella merkostnader för polis, åklagare, kronofogdemyndighe- ter, Tullverket, domstolar eller Kustbevakningen skall därmed finansieras inom myndigheternas befintliga anslag.

Lagändringarna bedöms inte heller innebära några ökade kostnader el- ler administrativa bördor för enskilda. Exempelvis på immaterialrättens område kommer åklagarens ökade möjligheter att ingripa i stället att un- derlätta för dessa.

16 Författningskommentarer

16.1Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

27 kap.

8 §

Paragrafen innehåller vissa bestämmelser om hävande av beslag. Ändringen i tredje stycket, som har behandlats i avsnitt 9.7 i den all-

männa motiveringen, innebär att förfarandet med särskild underrättelse om att ett beslag kan komma att hävas skall gälla också när anspråk har rests på att viss åtgärd skall vidtas med den beslagtagna egendomen. Ge- nom ändringen skapas möjlighet för den som lidit intrång i en immateri- ell ensamrätt att säkerställa ett anspråk på att exempelvis intrångsgörande egendom skall förstöras, i stället för att egendomen återlämnas till den som drabbats av beslaget. I fråga om tillvägagångssättet vid underrättel- ser i nu avsedda fall föreslås inte någon ändring i förhållande till vad som hittills gällt enligt bestämmelsen. För hithörande frågor kan därför hänvi- sas till prop. 1997/98:168, s. 21 f.

16.2Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

36 kap.

1 §

Andra stycket, som är nytt, motiveras i avsnitt 9.1. Om inte annat särskilt är föreskrivet skall bestämmelserna i första stycket ha motsvarande till- lämpning i fråga om utbyte av brott enligt annan lag eller författning, om det för brottet är föreskrivet fängelse i mer än ett år. Det innebär att det i straffskalan för brottet angivna maximistraffet måste överstiga ett års fängelse. Om det i straffbestämmelsen är föreskrivet ett högre straffmax- imum vid försvårande omständigheter, räknas hela straffskalan. Däremot skall, vid gradindelade brott, varje grad av brottet räknas för sig. Det- samma gäller straff som bara kan följa då någon närmare specificerad omständighet föreligger (jfr Berg m.fl. Brottsbalken, en kommentar, kap. 25-38, 35:8 samt Fitger, Rättegångsbalken, del 2, 24:5). Såsom det påpe-

159

kas i avsnitt 9.1 kan därför förverkandefrågan vid gradindelade brott bli avhängig av domstolens bedömning av huruvida brottet är att anse som grovt. Hänsyn skall inte tas till bestämmelser vid sidan av själva straff- budet.

Den generella regleringen gäller bara i de fall då det saknas uttryckliga bestämmelser om förverkande av utbyte i författningar vid sidan av brottsbalken. Detta kommer i uttryck genom att det anges i bestämmelsen att den bara gäller då annat inte är föreskrivet. Bestämmelsen skall inte heller tillämpas då det särskilt är föreskrivet i en annan författning att så inte skall ske. I skattebrottslagen föreskrivs att bestämmelserna om för- verkande i 36 kap. 1 § brottsbalken inte skall tillämpas i fråga om brott enligt den lagen. Om det däremot i en specialstraffrättslig författning endast finns bestämmelser om förverkande av hjälpmedel skall den gene- rella regeln om förverkande av utbyte tillämpas.

Ändringen innebär vidare att bestämmelsen om förverkande av ersätt- ning för kostnader i samband med brott – om mottagandet utgör brott enligt brottsbalken – också skall tillämpas vid brott enligt andra lagar och författningar om det för brottet är föreskrivet fängelse i mer än ett år. Ändringen motiveras i avsnitt 9.2. I de fall förberedelse till brott är straffbelagt i någon specialstraffrättslig författning, och det för brottet är stadgat mer än ett års fängelse, kan pengar som mottas för att täcka kost- nader för utförande av ett brott förverkas om mottagandet bedöms utgöra en straffbar förberedelse. Detsamma gäller om mottagandet utgör något annat brott för vilket det är föreskrivet fängelse i mer än ett år.

På grund av den s.k. exklusivitetsprincipen blir den generella regeln om förverkande av utbyte och kostnadsersättning inte tillämplig på tryck- frihetsbrott eller yttrandefrihetsbrott (se avsnitt 9.1).

1 a §

Bestämmelsen är ny. I första stycket föreskrivs att vid bedömningen av om det är uppenbart oskäligt att förklara utbyte av brott förverkat skall bland andra omständigheter beaktas om det finns anledning att anta att skadeståndsskyldighet i anledning av brottet kommer att åläggas eller annars bli fullgjord. Genom ändringen har bestämmelsen i 1 § andra stycket brutits ut och placerats i den nya 1 a §. Ändringen innebär i sak att den särskilda bestämmelsen om jämkning skall gälla generellt vid förverkande av utbyte och inte bara då förverkande sker med stöd av brottsbalkens bestämmelser. Bestämmelsen, som föranletts av Lagrådets yttrande, motiveras i avsnitt 9.3.

I andra stycket anges vad som vid förverkande – utöver vad som följer direkt av 1 § – skall anses som utbyte av brott. Detta skall gälla såväl vid förverkande av utbyte av brott enligt brottsbalken, med stöd av 1 § andra stycket eller direkt med stöd av någon specialstraffrättslig författning.

I bestämmelsen anges att egendom som trätt i stället för utbytet anses som utbyte. Genom denna ändring kan egendom som trätt i stället för det ursprungliga brottsutbytet bli föremål för sakförverkande. Om exempel- vis den som begått en stöld säljer stöldgodset och köper en bil för den erhållna köpeskillingen, kan just bilen förklaras förverkad. Även egen- dom som ersatt något som i sin tur har trätt i stället för det ursprungliga brottsutbytet skall kunna bli föremål för sakförverkande. Det saknar allt-

Prop. 2004/05:135

160

så betydelse om egendomen omvandlats i flera led. Åklagaren måste kunna visa – enligt gängse bevisregler i brottmål – ett otvetydigt sam- band mellan egendomen och det ursprungliga utbytet och att egendomen i sin helhet trätt i stället för det ursprungliga utbytet. Att tillräcklig utred- ning kan förebringas i denna fråga blir avgörande för om ett sakförver- kande kan ske.

Med uttrycket ”egendom som trätt i stället för utbyte” avses inte bara egendom som utbytet omsatts till utan även egendom som utbytet har omvandlats till, t.ex. föremål som tillverkats av material som åtkommits genom brott.

Den egendom som trätt i stället för brottsutbytet kan förverkas, även om dess värde – genom värdestegring – överstiger det ursprungliga utby- tet. Genom denna ändring kommer inte gärningsmannen framledes att kunna tillgodoräkna sig en värdestegring som skett efter det olovliga för- värvet. Om exempelvis stöldgodset sålts till ett belopp som överstiger dess värde vid stöldtillfället kan köpeskillingen i dess helhet, som då trätt i stället för stöldgodset, förklaras förverkad. Värdestegring som är att hänföras till arbetsinsatser kan emellertid inte bli föremål för förverkan- de. Exempelvis om en konstnär stjäl färg och duk och därefter framställer ett konstverk kan detta inte – om värdet av det överstiger produktionsma- terialet – blir föremål för sakförverkande. Värdeförverkande kan dock komma i fråga.

Då egendomen sammanblandats med annan egendom och den egen- dom som utgör brottsutbyte går att identifiera och på nytt särskilja, kan just denna egendom bli föremål för förverkande. I annat fall, då den del av den sammanblandade egendomen som utgör brottsutbyte inte längre går att särskilja efter sammanblandandet, kan en motsvarande del av den totala egendomen – om den är av samma slag – bli föremål för förver- kande. Det kan komma i fråga exempelvis om någon stjäl bensin och sedan sammanblandar den med lagligt åtkommen bensin. I annat fall kan värdeförverkande ske.

Om det bedöms lämpligare kan givetvis värdeförverkande ske även i de fall det går att klarlägga vilken egendom som trätt i stället för det ur- sprungliga utbytet. Den egendom som trätt i stället för utbytet kan exem- pelvis av praktiska skäl vara olämplig att förverka.

Vidare föreskrivs att avkastning av utbyte skall anses som utbyte och därigenom kunna förverkas. I enlighet med vad som redovisas i avsnitt 8.1 torde det redan i dag vara möjligt att förverka avkastning av det ur- sprungliga brottsutbytet. Genom denna ändring tydliggörs detta i lagstift- ningen. Vad som kan komma i fråga är att förverka det ekonomiska vär- de som härrör från utbytet, oavsett hur det gestaltat sig. Avgörande blir om åklagaren kan styrka att avkastningen är att hänföra till brottsutbytet. Beroende på omständigheterna kan det bli aktuellt att antingen sakför- verka själva avkastningen eller – vilket torde bli vanligare – förverka värdet av det åtkomna.

Därutöver kan avkastningen av det som trätt i stället för utbytet – och därmed anses som utbyte – förverkas enligt bestämmelsen. I denna del

Prop. 2004/05:135

161

innebär bestämmelsen något nytt i förhållande till gällande rätt. Om ex- empelvis brottsutbytet har använts för att införskaffa aktier, kan avkast- ningen från dessa aktier blir föremål för förverkande. Då medel som åt- kommits vid brott har använts för köp av exempelvis lotter eller för spel på trav, kan eventuella vinster förklaras förverkade. Avkastningen kan förverkas oavsett om brottsutbytet har investerats i laglig eller illegal verksamhet. Det avgörande blir om åklagaren kan härleda avkastningen till det ursprungliga brottsutbytet eller till den egendom som trätt i dess ställe.

Om avkastningen endast till en del härrör från utbyte skall förverkande endast avse motsvarande andel av avkastningen. Har exempelvis när- ingsverksamhet bara till viss del finansierats genom insatser som utgör brottsutbyte, skall en förverkandeförklaring avse en andel av den totala avkastningen som svarar mot dessa insatser. Inte heller skall avkastning som härrör från legala arbetsinsatser och inte från brottsutbyte förverkas.

I de fall värdestegringen av det som trätt i stället för utbytet av realise- rats, kan denna värdestegring förverkas som avkastning.

Det saknar betydelse huruvida avkastningen har tagits ut ur verksam- heten, exempelvis genom vinstutdelning, eller inte. Om vinsten inte har tagits ut kan i stället värdestegringen bli föremål för förverkande. Avgö- rande blir om det kan sägas att någon avkastning verkligen har tillkom- mit gärningsmannen eller den som annars en förverkandeförklaring kan riktas mot. I dessa fall är det givetvis bara värdeförverkande som kan komma i fråga.

Enligt de normala beviskrav som gäller i brottmål skall det således – för att förverkande skall kunna ske – visas att egendomen verkligen trätt i stället för brottsutbytet och att det som trätt i stället för utbytet har gene- rerat avkastning. Av stor betydelse torde bli att alternativa finansieringar eller förvärv kan uteslutas – för att det skall kunna fastställas att något trätt i stället för brottsutbytet.

I likhet med vad som i övrigt gäller skall som huvudregel endast netto- utbytet förverkas.

Kan värdet inte fastställas exakt, bör utbytet bestämmas till ett skäligt belopp (jfr prop. 1968:79, s. 60 och prop. 1981/82:142, s. 17-18).

Det belopp som förverkas får inte – sammantaget med den övriga reak- tionen på brottet – vara uppenbart oskäligt med hänsyn till brottets straff- värde och övriga omständigheter.

2 §

Första stycket

I första stycket har en ny andra mening förts in som innebär att bestäm- melsen om hjälpmedelsförverkande utvidgas till att även avse egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott, om brottet full- bordats eller förfarandet utgjort ett straffbart försök eller en straffbar för- beredelse eller stämpling. Bestämmelsen motiveras i avsnitt 10.2.

En förutsättning för att egendomen skall kunna förverkas enligt den nya regleringen är att ett brott har förövats. Det händelseförlopp i vilket egendomen har varit avsedd att komma till användning skall sålunda in- nefatta en gärning som uppfyller såväl objektiva som subjektiva rekvisit

Prop. 2004/05:135

162

för ett brott som fullbordats eller som utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse eller stämpling.

I likhet med bestämmelserna om förverkande av hjälpmedel som verk- ligen kommit till brottslig användning, kan ett förverkande av egendo- men bara komma i fråga om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Det innebär att gärningsmannens subjek- tiva avsikter – vad han eller hon avsett med egendomen i fråga – inte ensamt kan föranleda ett förverkande. Det utesluter förverkande av egen- dom som utifrån objektiva utgångspunkter aldrig hade kunnat användas vid främjande av brottet.

Vad som kan komma att förverkas är i första hand egendom som ingått i brottsplaneringen men i det enskilda fallet aldrig kom till användning. Det kan vara fråga om egendom som medförts till brottsplatsen eller som förvarats i syfte att komma till användning. Det måste som huvudregel närmast bero på en slump att något har valts bort som hjälpmedel, för att det skall kunna sägas att det ingått i brottsplanen (dvs. att det funnits en avsikt) att egendomen skulle komma till användning. Tidsmässigt bör det som huvudregel föreligga ett nära samband mellan de omständigheter som manifesterar avsikten och brottets genomförande.

Förverkande kan komma i fråga då handlandet bara har kommit till ett straffbart försök. Den egendom som gärningsmannen avsett att använda vid genomförandet av det fullbordade brottet kan komma att förverkas om det behövs för att förebygga fortsatt brottslighet eller det annars finns särskilda skäl.

Åklagaren måste alltså visa att gärningsmannen eller någon annan som medverkat vid brottet – mot vilken ett förverkandeyrkande enligt 5 § brottsbalken kan riktas – avsett att använda egendomen vid brottet. För- verkande enligt bestämmelsen kan dock enligt 5 § även ske hos annan än gärningsmannen eller den som medverkat till brottet. I stället för egen- domen kan dess värde förverkas.

I många fall torde förverkande kunna ske med stöd av 3 §. I de fall egendomen inte är av en sådan särskild beskaffenhet som förutsätts enligt den bestämmelsen kan det – om en avsikt att använda egendomen kan visas – bli aktuellt att förverka den enligt denna bestämmelse.

Vidare har vissa språkliga justeringar gjorts i bestämmelsen.

Andra stycket

Reglerna om förverkande av egendom som frambragts genom brott samt egendom vars användande utgör sådant brott eller med vilken annars ta- gits befattning som utgör brott, har utan någon saklig ändring brutits ut från första stycket och placerats i ett nytt andra stycke.

Tredje stycket

Bestämmelsen i andra stycket om värdeförverkande har utan ändring flyttats till tredje stycket.

Prop. 2004/05:135

163

Fjärde stycket

Prop. 2004/05:135

Fjärde stycket, som är nytt, motiveras i avsnitt 10.1 och 10.2. Om inte annat särskilt är föreskrivet skall bestämmelserna i första och tredje styckena ha motsvarande tillämpning i fråga om egendom som använts eller varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt någon specialstraffrättslig bestämmelse, om det för brottet är föreskrivet fängel- se i mer än ett år. Det innebär att det i straffskalan för brottet angivna maximistraffet måste överstiga ett års fängelse. Om det i straffbestäm- melsen är föreskrivet ett högre straffmaximum vid försvårande omstän- digheter, räknas hela straffskalan. Däremot skall, vid gradindelade brott, varje grad av brottet räknas för sig. Detsamma gäller straff som bara kan följa då någon närmare specificerad omständighet föreligger (jfr Berg m.fl. Brottsbalken, en kommentar, kap. 25–38, 35:8 samt Fitger, Rätte- gångsbalken, del 2, 24:5). Såsom det påpekas i avsnitt 10.1 kan därför förverkandefrågan vid gradindelade brott bli avhängig av domstolens bedömning av huruvida brottet är att anse som grovt. Hänsyn skall inte tas till bestämmelser vid sidan av själva straffbudet.

Den generella regleringen gäller bara i de fall då det saknas uttryckliga bestämmelser om förverkande av hjälpmedel i den författning där den specialstraffrättsliga bestämmelsen ingår. Detta kommer i uttryck genom att det anges i bestämmelsen att den bara gäller då inte annat är föreskri- vet. Bestämmelsen skall inte heller tillämpas då det särskilt är föreskrivet i en annan författning att så inte skall ske. Om det i en specialstraffrätts- lig författning endast finns bestämmelser om förverkande av utbyte skall den generella regeln om förverkande av hjälpmedel tillämpas.

På grund av den s.k. exklusivitetsprincipen blir den generella regeln inte tillämplig på tryckfrihetsbrott eller yttrandefrihetsbrott (se avsnitt 10.1).

5 §

I paragrafen anges mot vem en förverkandeförklaring kan riktas. Ett tillägg har gjort i andra stycket. I andra stycket föreskrevs tidigare att egendomen inte får förklaras förverkad, om den inte vid brottet tillhörde någon i den personkrets enligt vilken en förverkandeförklaring enligt första stycket a) – c) kan riktas mot. I enlighet med den nya bestämmel- sen i 1 a § kan ett sakförverkande även ske av egendom som trätt i stället för det ursprungliga brottsutbytet samt avkastning från det som trätt i stället för det ursprungliga utbytet. I sådana fall kan kravet på att egen- domen vid brottet skall ha tillhört gärningsmannen, den som medverkat till brottet eller den som beretts vinning av brottet inte upprätthållas. Det föreskrivs därför genom ändringen att egendom som enligt 1 a § skall anses som utbyte ändock får förklaras förverkad. Enligt den nya lydelsen skall emellertid den egendom som den förverkande egendomen trätt i stället för – dvs. det ursprungliga brottsutbytet – vid brottet ha tillhört någon av dem som anges i första stycket a – c för att ett förverkande skall få ske.

Ändringen motiveras i avsnitt 8.2.

164

17 §	Prop. 2004/05:135

Ett tillägg har gjorts i andra stycket. Andra stycket bygger på tanken att anspråk som en målsägande kan ha och som svarar mot brottsutbytet, skall vinna företräde framför statens rätt till det förverkade beloppet. Vi- dare skall, vid verkställigheten av ett förverkande, den hos vilken förver- kandet skett ha rätt att räkna av vad han visar sig ha utgett som ersättning till den skadelidande. Enligt den ändrade lydelsen skall detsamma gälla i fall där utbyte som förverkats svarar mot sådana medel som en enskild är berättigad att återfå av den hos vilken utbytet har förverkats. Det innebär att bestämmelsen utvidgas till att avse även andra civilrättsliga anspråk än skadestånd. Vad som kan komma i fråga är exempelvis återkrav i en- lighet med 12 kap. 65 och 65 a §§ jordabalken av sådan ersättning för en bostadslägenhet som olagligen har mottagits.

Ändringen innebär vidare att bestämmelsen görs tillämplig vid brott enligt specialstraffrättsliga författningar. Således svarar staten på det sätt som framgår av bestämmelsen oavsett om det är fråga om brott enligt brottsbalken eller någon annan författning.

Ändringen motiveras i avsnitt 9.3.

16.3 Förslaget till lag om ändring i miljöbalken

29 kap.

12 §

Första stycket

Ändringen, som motiveras i avsnitt 9.4, innebär att bestämmelsen om förverkande av utbyte även omfattar försvårande av miljökontroll enligt 29 kap. 5 § miljöbalken. Vad som kan bli aktuellt att förverka enligt den- na bestämmelse är, såsom vid motsvarande bestämmelser i bl.a. brotts- balken, förtjänster från brottet. Ekonomiska fördelar, även uteblivna kostnader, kan förverkas enligt 36 kap. 4 § brottsbalken om brottet be- gåtts i näringsverksamhet.

Andra stycket
Ändringen innebär för det första att bestämmelserna om hjälpmedelsför-
verkande även omfattar brottet försvårande av miljökontroll. Ändringen
motiveras i avsnitt 10.3. Förverkandet får ske om det behövs för att före-
bygga brott eller det annars finns särskilda skäl.
Ändringen innebär för det andra att möjligheterna till förverkande ut-
vidgas till att även omfatta sådan egendom som, utan att den använts vid
brottet, varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott. Samtidigt
slopas det tidigare rekvisitet att hjälpmedel som ”medförts” skall kunna
bli föremål för förverkande. Genom ändringen omfattas såväl hjälpmedel
som medförts som annan egendom, förutsatt att den varit avsedd att an-
vändas vid brott.
Det förutsätts vidare att brottet har fullbordats eller att förfarandet har
utgjort ett straffbart försök. Även enligt andra stycket gäller att förver-
kande endast får ske om det behövs för att förebygga brott eller om det	165
	165

annars finns särskilda skäl. Vad gäller tillämpningen hänvisas till författ- Prop. 2004/05:135 ningskommentaren beträffande 36 kap. 2 § första stycket brottsbalken.

Ändringen motiveras i avsnitt 10.2.

I sista meningen har uttrycket ”hjälpmedlet” ersatts med ”egendomen”. Någon saklig ändring är inte avsedd.

16.4Förslaget till lag om ändring i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott

7 §

Ändringen i första stycket, som motiveras i avsnitt 10.4, innebär att möj- ligheterna till förverkande utvidgas till att även omfatta annan egendom än fordon som använts som hjälpmedel vid brott om det behövs för att förebygga brott, och förverkande inte är oskäligt. Utrustning för exem- pelvis trimning av fordon torde kunna förverkas enligt denna bestämmel- se, förutsatt att utrustningen främjar ett brott enligt trafikbrottslagen.

Vad gäller förverkande av utbyte blir bestämmelserna i 36 kap. 1 § brottsbalken tillämpliga.

Genom ett nytt andra stycke utvidgas tillämpningsområdet till egen- dom som varit avsedd att användas vid brott, under förutsättning att brot- tet har fullbordats. Även enligt denna bestämmelse gäller att förverkande får ske om det behövs för att förebygga brott och förverkandet inte är oskäligt. Ändringen motiveras i avsnitt 10.2. Vad gäller tillämpningen i den delen hänvisas till författningskommentaren beträffande 36 kap. 2 § första stycket brottsbalken.

Bestämmelsen i tredje stycket motsvaras av tidigare andra stycket.

16.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.

2 §
Ändringen innebär att en ny punkt (1 a) har införts i första stycket. Änd-
ringen motiveras i avsnitt 11. Den innebär en rätt för polisman att besluta
om att alkoholhaltiga drycker omedelbart får förstöras, exempelvis på
platsen för beslaget, om dryckens värde är ringa.
Rätten att besluta om förstörande gäller endast alkoholhaltiga drycker.
Bestämmelsen ger alltså inte polismannen rätt att besluta om förstörande
av narkotika eller andra medel som har trafikfarlig påverkan, dopnings-
medel eller mäsk. En rätt att besluta om försäljning tillkommer i vissa
fall polismyndigheten.
Polismannen får besluta om förstörande oavsett om förundersökning
skall ske enligt 23 kap. rättegångsbalken eller om det är fråga om fall
som avses i 23 kap. 22 § första stycket rättegångsbalken. Bestämmelsen
ger även en rätt för polisman att fatta sådant beslut om någon utredning
inte skall ske.
Beslut om förstörande får endast meddelas om värdet av den alkohol-
haltiga drycken är ringa. Med ringa värde avses detsamma som i punkten	166
	166

1. Enligt punkten 1 får beslagtagen egendom förstöras, även om värdet Prop. 2004/05:135 inte är ringa, när det annars måste anses försvarligt att förstöra egendo-

men. En sådan befogenhet tillkommer åklagare, undersökningsledare och i vissa fall polismyndighet. Den nya bestämmelsen ger alltså inte polis- man någon befogenhet att förstöra alkohol i sådana situationer.

Även när polisman beslutat om förstörande skall reglerna om ersätt- ning och överklagande i punkten 1 tillämpas. Detta har i den nya be- stämmelsen klargjorts genom att punkten 1 tredje stycket skall tillämpas på motsvarande sätt när polisman beslutat om förstörande.

Hänvisningen till 23 kap. 22 § första stycket första punkten rätte- gångsbalken har anpassats till den bestämmelsens nuvarande lydelse ge- nom att hänvisningen till första punkten har utgått. I övrigt görs vissa språkliga ändringar som inte är avsedda att innebära någon ändring i sak.

3 §

I paragrafen görs vissa språkliga förändringar som inte är avsedda att medföra någon ändring i sak.

16.6Förslaget till lag om ändring i varumärkeslagen (1960:644)

37 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om straffansvar vid varumärkesin- trång. Ändringarna i första stycket är av redaktionell karaktär, delvis för- anledda av att bestämmelsen i nuvarande 37 a § flyttas till 37 b §. De innebär alltså inte någon ändring i sak.

37 a §

Paragrafen, som är ny, innehåller regler om förverkande vid brott enligt 37 § varumärkeslagen. De överväganden som ligger bakom paragrafen finns i avsnitt 9.7 och 10.5. Ytterligare möjligheter till förverkande finns bland annat i 36 kap. 3–4 §§ brottsbalken. Att ett förverkande även kan ske hos annan än gärningsmannen följer av 36 kap. 5 § brottsbalken.

Första stycket

Första stycket innehåller regler om förverkande av bl.a. brottsprodukter och utbyte vid brott enligt 37 §. ”Brott” har i denna paragraf samma be- tydelse som enligt brottsbalkens förverkandebestämmelser. Förverkande kan ske inte bara vid fullbordat brott utan också vid försök eller förbere- delse.

Enligt första meningen skall bland annat egendom med avseende på vilken brott enligt 37 § föreligger förklaras förverkad, om det inte är up- penbart oskäligt.

Med uttrycket ”egendom med avseende på vilken brott enligt 37 § fö- religger” avses den egendom som brottet gäller, dvs. varor, förpackning-

167

ar och reklamtryck med mera på vilka ett förväxlingsbart kännetecken olovligen förekommer.

Förverkande enligt denna regel skall beslutas om det inte är ”uppenbart oskäligt”. Av betydelse för den bedömningen är bland annat egendomens värde, brottets straffvärde och intresset av att förhindra fortsatt brottslig- het. Den sammantagna reaktionen på brottet måste dock vara rimlig och proportionerlig (jfr avsnitt 9.1). Om ett förverkande skulle vara oskäligt eller onödigt ingripande och missbruk går att förebygga på annat sätt, kan rätten enligt 36 kap. 6 § brottsbalken i stället besluta om annan åt- gärd till förebyggande av missbruk. Sådana åtgärder kan till exempel bestå i att egendomen skall sättas i förvar eller ändras på visst sätt (till exempel att varukännetecken skall utplånas). Allmänt sett bör gälla att det endast under mycket speciella omständigheter kan bli fråga om att helt avstå från att vidta någon åtgärd med egendomen.

Om egendomen finns i behåll bör domstolen normalt besluta om ett sakförverkande. I stället för egendomen får dock enligt andra meningen dess värde förklaras förverkat. Möjligheten till värdeförverkande är främst av betydelse när egendomen inte längre är åtkomlig för ett förver- kande och det inte heller finns förutsättningar att förverka motsvarande belopp som utbyte. Genom bestämmelsen om värdeförverkande blir det också möjligt för domstolen att kombinera exempelvis ett sakförverkan- de, eller en åtgärd enligt 36 kap. 6 § brottsbalken, med ett värdeförver- kande. Möjligheten till värdeförverkande ger alltså större möjligheter att göra en nyanserad skälighetsbedömning. Är det svårt att fastställa värdet på den egendom som ligger till grund för ett värdeförverkande, bör vär- det kunna uppskattas till ett skäligt belopp, jfr prop. 1968:79 s. 60.

Den egendom som kan bli föremål för ett förverkande enligt den nu behandlade bestämmelsen omfattas av rättighetshavarens ensamrätt. Att sälja denna egendom utan rättighetshavarens samtycke vore alltså att, åtminstone i objektiv mening, begå ett nytt varumärkesintrång. En sådan överträdelse kan också begås när förvärvaren förfogar över föremålet. Förverkad egendom får enligt 5 § lagen (1974:1006) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. inte säljas om den kan befaras komma till brottslig användning eller annars är olämplig för försäljning. Sådan egendom skall i stället oskadliggöras.

Enligt tredje meningen skall även utbyte av brott, exempelvis ersätt- ning för olagligt sålda kopior, förklaras förverkat om det inte är uppen- bart oskäligt.

Begreppet utbyte har samma betydelse som enligt 36 kap. 1 § och den föreslagna 1 a § brottsbalken. Med utbyte avses således såväl den kon- kreta egendom som mottagits som det till ett penningbelopp uppskattade värdet av det mottagna. Som utbyte av brott anses även egendom som har trätt i stället för utbyte, avkastning av utbyte samt avkastning av det som trätt i stället för utbytet, se avsnitt 8.2. Också i detta sammanhang är det som huvudregel nettoutbytet som avses. Utgörs utbytet av exempelvis intäkter från försäljning av olagliga exemplar, där det i ett tidigare skede varit möjligt att förverka föremålet eller dess värde, torde dock hela det erhållna vederlaget i och för sig kunna förklaras förverkat (se vidare av- snitt 9.7 och 8.2).

Utbytet skall förverkas om det inte är ”uppenbart oskäligt”. Vid denna bedömning gör sig motsvarande omständigheter gällande som redovisats

Prop. 2004/05:135

168

ovan. Till skillnad från vad som är fallet vid förverkande vid brott som innebär förmögenhetsöverföring skall inte det förhållandet att intrångsgö- raren åläggs skadeståndsskyldighet med automatik medföra att förver- kande underlåts eller leder till jämkning. Utbyte av brott bör således kunna förverkas även om gärningsmannen samtidigt åläggs att betala ett skadestånd som uppgår till motsvarande belopp. I den allmänna skälig- hetsbedömningen skall emellertid sådan skadeståndsskyldighet liksom andra ekonomiska konsekvenser beaktas (se vidare avsnitt 9.7).

Som konstaterats i avsnitt 9.7 finns anledning att räkna med att ersätt- ning lämnas för kostnader i samband med brott på det immaterialrättsliga området. Varumärkesområdet utgör inget undantag i det sammanhanget. I första styckets fjärde mening har därför tagits in en regel som möjliggör förverkande av kostnadsersättning. En förutsättning för förverkande är dock att mottagandet utgjort brott enligt 37 §. Att motta ersättning för kostnader kan utgöra straffbar förberedelse enligt 23 kap. 2 § brottsbal- ken. Som framgår av den inledande kommentaren är förberedelse till varumärkesintrång straffbar (37 § andra stycket). Det förhållandet att brottet fullbordats eller att straffbart försök kommer till stånd och att den som tagit emot ersättningen döms till ansvar för försök eller fullbordat brott, antingen som medhjälpare eller gärningsman, bör inte hindra att kostnadsersättningen förverkas (se Berg m.fl., Brottsbalken – En kom- mentar, kap. 25–38, Följdförfattningar, s. 36:21). Regeln är utformad på ett sådant sätt att det också i detta fall ges möjlighet att avstå från förver- kandeförklaring i de fall förverkande skulle vara uppenbart oskäligt. Ef- tersom betalningen i vissa fall kan ske i annan form än pengar, ges också en möjlighet att i stället förverka värdet av vad som lämnats i ersättning.

Andra stycket

Paragrafens andra stycke innehåller bestämmelser om förverkande av hjälpmedel. Denna reglering har en mer utpräglad fakultativ karaktär än det första stycket (”får” i stället för ”skall” förverkas). Denna karaktär kan sägas ge större möjligheter att underlåta förverkande än i de fall som omfattas av första stycket.

Med "hjälpmedel" avses i princip detsamma som i 36 kap. 2 § brotts- balken. Liksom när det gäller förverkande enligt det straffstadgandet krävs det inte att användningen av hjälpmedlet har varit en förutsättning för att brottet skulle kunna komma till stånd. Det behöver inte heller vara så att föremålet är särskilt konstruerat eller annars särskilt lämpat för att användas just för brott. Förverkande enligt den här bestämmelsen kan således komma att avse bland annat apparater, redskap, klichéer, formar och liknande föremål samt exempelvis transportredskap. Datorer, fototeknisk utrustning, skriftliga handlingar och datorprogram kan också utgöra exempel på sådant som i enskilda fall kan betraktas som hjälpme- del.

Egendom kan till att börja med förverkas "om förverkandet behövs för att förebygga brott". Här bör fästas särskilt avseende vid egendomens mer eller mindre utpräglade egenskap av hjälpmedel, omständigheterna kring brottet och egendomens betydelse i sammanhanget. Att gärningsmannen tidigare har använt samma typ av hjälpmedel vid likar-

Prop. 2004/05:135

169

tad brottslighet torde i sig vara en sådan omständighet som starkt talar för att ett förverkande är påkallat för att förebygga brott.

Förverkande kan enligt paragrafen vidare ske när "det annars finns sär- skilda skäl till det". Denna grund för förverkande tar främst sikte på situ- ationer då det närmast skulle framstå som stötande att gärningsmannen får behålla hjälpmedlet (jfr prop. 1968:79 s. 48). Rekvisitet bör bli till- lämpligt främst när det gäller sådan egendom som inte i sig utgör något typiskt hjälpmedel utan som normalt används i helt legala sammanhang. En tillämpning på denna grund kan bli aktuell vid allvarligare brottslig- het, särskilt om det gäller organiserad brottslighet eller annars omfattan- de brottslighet av allvarligare slag.

Möjligheten till förverkande omfattar även sådan egendom som, utan att den använts vid brottet, varit avsedd att användas. Det förutsätts emel- lertid att brottet har fullbordats eller att förfarandet har utgjort ett straff- bart försök eller en straffbar förberedelse. Även enligt denna bestämmel- se krävs att förverkande behövs för att förebygga brott eller att det annars finns särskilda skäl. Bakgrunden till denna bestämmelse beskrivs i av- snitt 10.2. Beträffande tillämpningen hänvisas till författningskommenta- ren till 36 kap. 2 § första stycket brottsbalken.

Även beträffande hjälpmedel finns en möjlighet till värdeförverkande. Den är främst av betydelse när hjälpmedlet inte längre finns i behåll eller något annat särskilt skäl talar för att använda denna möjlighet. Sådana skäl kan vara att hjälpmedlet utgör ordinär egendom som har ett så högt ekonomiskt värde att ett förverkande skäligen bör avse endast en del av detta.

Något skälighetsrekvisit har inte tagits in i reglerna i andra stycket. Detta stämmer överens med vad som gäller enligt bland annat 36 kap. 2 § brottsbalken och den stora merparten av övriga fakultativa förverkande- regler. Skulle ett förverkande framstå som oskäligt eller onödigt ingri- pande har rätten, enligt 36 kap. 6 § brottsbalken, möjlighet att besluta om alternativa åtgärder till förebyggande av missbruk.

39 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om begränsning av straffansvar och ersättningsskyldighet i vissa fall. Genom ändringen klargörs att om talan grundas på registrering enligt denna lag, så kan ett intrång som har skett före registreringsdagen inte heller utgöra grund för ett förverkande. I öv- rigt har endast vissa redaktionella ändringar gjorts.

41 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om civilrättsliga skyddsåtgärder, vilka innebär att rättighetshavaren har ett enskilt (privaträttsligt) anspråk på att bland annat olovligt framställda produkter skall ändras, förstöras eller mot lösen lämnas ut till den som har lidit intrånget.

Genom ändringen införs ett femte stycke där det klargörs vad som skall gälla om det i ett brottmål uppstår en konflikt mellan ett yrkande om ci- vilrättslig skyddsåtgärd och en begäran om förverkande (de övervägan- den som ligger till grund för ändringen finns i avsnitt 9.7 och 10.5). Re- gleringen innebär att ett förordnande om skyddsåtgärd inte skall medde-

Prop. 2004/05:135

170

las om förverkande eller åtgärd till förebyggande av missbruk skall be- Prop. 2004/05:135 slutas enligt 37 a § eller enligt brottsbalken. Motsvarande bestämmelse

finns redan idag i 55 § andra stycket upphovsrättslagen och i 12 § andra stycket kretsmönsterlagen. Regeln som sådan anses följa av allmänna principer (se exempelvis prop. 1981/82:152 s. 30).

Införandet av regler om förverkande innebär alltså, såvitt gäller egen- dom som avses i 37 a § första stycket, att de privaträttsliga reglerna kommer att få en mer begränsad betydelse i brottmål. Detta hänger sam- man med att presumtionen för ett förverkande är starkare än vad som gäller för de privaträttsliga åtgärderna. I den situation som just har be- skrivits torde en tillämpning av dessa regler endast kunna bli aktuell om domstolen finner att det i och för sig har begåtts ett intrång, men att detta varken har skett uppsåtligen eller av grov oaktsamhet. Att det överhuvud- taget finns något utrymme för civilrättsliga åtgärder beror på att en till- lämpning av förverkandereglerna förutsätter att även subjektiva rekvisit är uppfyllda, medan det för ett privaträttsligt ingripande är tillräckligt att intrång – eller försök eller förberedelse – i objektiv mening föreligger.

När det gäller hjälpmedel förutsätter ett förverkande enligt 37 a § där- emot att åtgärden behövs för att förebygga brott eller att det annars finns särskilda skäl. Enligt 36 kap. 3 § brottsbalken krävs för förverkande att egendomen kan befaras komma till brottslig användning. Principen om förverkanderegleringens företräde får därför ett mer begränsat genomslag på detta område. Om det finns förutsättningar för att förordna om ett pri- vaträttsligt ingripande avseende ett visst hjälpmedel, saknas i regel förut- sättningar att förverka denna egendom. Risken för brottslig användning är i ett sådant fall vanligtvis undanröjd.

I detta sammanhang bör erinras om att domstolen, enligt 36 kap. 6 § brottsbalken, i en förverkandesituation kan välja att i stället förordna om att egendomen exempelvis skall ändras på visst sätt (t.ex. att varukänne- tecken skall utplånas).

Beträffande förfarandet med förverkad egendom hänvisas till vad som har anförts i avsnitt 9.7.

16.7Förslaget till lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

53 §

Paragrafen innehåller regler om straffansvar. Ändringen i fjärde stycket är föranledd av att bestämmelsen i nuvarande 53 a § flyttas till 53 b §. Den innebär alltså inte någon ändring i sak.

53 a §

Paragrafen, som är ny, innehåller regler om förverkande vid brott enligt upphovsrättslagen. De överväganden som ligger bakom paragrafen finns i avsnitt 9.7 och 10.5. Ytterligare möjligheter till förverkande finns bland annat i 36 kap. 3–4 §§ brottsbalken.

171

Regleringen motsvarar 37 a § varumärkeslagen. Beträffande den när- mare innebörden hänvisas därför till vad som har anförts i anslutning till den paragrafen.

Här bör dock poängteras att skillnaderna mellan de olika typerna av immateriella rättigheter har viss betydelse för tillämpningen av bestäm- melserna om förverkande. Exempelvis bör ett förverkande i vissa fall kunna anses uppenbart oskäligt på grund av det intrångsgörande verkets konstnärliga värde, jfr 56 § upphovsrättslagen. Detta gäller särskilt om det med stöd av den bestämmelsen har getts tillstånd till utnyttjande av exemplaret.

Det bör också noteras att bestämmelsen i upphovsrättslagen omfattar alla brott enligt denna lag. Ett förverkande kan alltså ske även vid brott enligt 57 a §. Det bör uppmärksammas att i fråga om egendom som har varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott mot 57 a § kan ett förverkande beslutas endast vid fullbordat brott. Detta hänger samman med att varken försök eller förberedelse till brott mot den bestämmelsen är straffbelagt.

55 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om civilrättsliga skyddsåtgärder, vilka innebär att rättighetshavaren har ett enskilt (privaträttsligt) anspråk på att bland annat olovligt framställda produkter exempelvis skall ändras, förstöras eller mot lösen lämnas ut till den som har lidit intrånget.

Ändringen i andra stycket innebär att åklagarens talerätt enligt den pri- vaträttsliga regleringen upphävs. Därigenom överlåts till rättighetshava- ren att avgöra om ett privaträttsligt anspråk skall framställas för det fall det aktuella intrånget varken har begåtts uppsåtligen eller av grov oakt- samhet. Vidare flyttas bestämmelsen om förverkanderegleringens före- träde till paragrafens fjärde stycke.

Den bestämmelse som tidigare fanns i fjärde stycket, om förverkande av vissa hjälpmedel, blir genom införandet av 53 a § överflödig och upp- hävs. I fjärde stycket införs i stället en bestämmelse om att förverkande- regleringen har företräde framför de privaträttsliga bestämmelserna. En liknande bestämmelse fanns tidigare i andra stycket. Beträffande den närmare innebörden av bestämmelsen hänvisas till vad som har anförts i anslutning till 41 § varumärkeslagen.

Övervägandena till ändringarna finns i avsnitt 9.7 och 10.5.

Övergångsbestämmelser

Som redovisats i avsnitt 14 får förverkandebestämmelserna inte tillämpas beträffande brott som har begåtts före ikraftträdandet. I övergångsbe- stämmelserna klargörs att åklagaren i en sådan situation i stället får väcka talan om civilrättsliga skyddsåtgärder enligt 55 § i dess äldre lydelse.

Prop. 2004/05:135

172

16.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1961:181) om Prop. 2004/05:135 försäljning av teknisk sprit m.m.

13 §

Ändringen innebär att andra och tredje styckena utgår. Med hänsyn till den generella bestämmelsen i 36 kap. 17 § brottsbalken innebär slopan- det av andra stycket ingen ändring i sak. I 36 kap. 17 § stadgas att för- verkad egendom tillfaller staten. Genom att tredje stycket utgår upphävs möjligheten att döma ut en särskild skatt. Ändringen har motiverats i av- snitt 9.1.

13 a §

Bestämmelsen är ny. I bestämmelsen föreskrivs att egendom, utöver vad som sägs i 13 §, som använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag får förverkas. Ändringen i detta avseende motiveras i avsnitt 10.4. Det utvidgade tillämpningsområdet kan exempelvis komma att omfatta hjälpmedel vid olovlig försäljning av teknisk sprit. I likhet med vad som gäller enligt 36 kap. 2 § brottsbalken förutsätts för förverkande att det behövs för att förebygga brott eller att det annars finns särskilda skäl. Den praxis som utvecklats vid tillämpningen av 36 kap. 2 § brottsbalken och motsvarande bestämmelser inom specialstraffrätten kan tjäna till vägledning vid tillämpningen av denna bestämmelse. På samma sätt som 36 kap. 2 § brottsbalken är det en fakultativ bestämmelse.

Ändringen innebär vidare att tillämpningsområdet för hjälpmedelsför- verkande utvidgas till sådan egendom som varit avsedd att användas vid brott, under förutsättning att brottet har fullbordats eller förfarandet ut- gjort ett straffbart försök. Ändringen i denna del motiveras i avsnitt 10.2. Vad gäller tillämpningen hänvisas till författningskommentaren till 36 kap. 2 § första stycket brottsbalken.

I stället för egendomen kan dess värde, i enlighet med vad som före- skrivs i sista meningen, bli föremål för förverkande.

Vad gäller förverkande av utbyte blir bestämmelserna i 36 kap. 1 § brottsbalken tillämpliga.

Övergångsbestämmelser

Som redovisats i avsnitt 14 får förverkandebestämmelserna inte tillämpas beträffande brott som har begåtts före ikraftträdandet. I övergångsbe- stämmelserna klargörs att bestämmelsen i 13 § om uttagande av en sär- skild skatt vid brott mot denna lag skall tillämpas för brott som begåtts innan lagen trätt i kraft.

16.9Förslaget till lag om ändring i patentlagen (1967:837)

57 §
Paragrafen innehåller regler om straffansvar. Ändringen i första stycket
är av redaktionell karaktär och föranleds av att bestämmelsen i nuvaran-	173
	173

de 57 a § flyttas till 57 b §. Därutöver har en viss språklig modernisering Prop. 2004/05:135 gjorts. Någon saklig ändring har inte skett.

57 a §

Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om förverkande vid brott enligt 57 § patentlagen. Övervägandena finns i avsnitt 9.7 och 10.5. Yt- terligare möjligheter till förverkande finns bland annat i 36 kap. 3–4 §§ brottsbalken.

Regleringen motsvarar 37 a § varumärkeslagen. Beträffande den när- mare innebörden hänvisas därför till vad som har anförts i anslutning till den paragrafen.

När det gäller rekvisitet ”uppenbart oskäligt” kan dock följande fram- hållas särskilt. Enligt 59 § tredje stycket patentlagen kan en innehavare av egendom vars användande innebär patentintrång, om det finns synner- liga skäl, få fortsätta att förfoga över egendomen mot skälig ersättning och på skäliga villkor i övrigt. I en sådan situation framstår det som up- penbart att egendomen eller dess värde inte skall förklaras förverkad.

59 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om civilrättsliga skyddsåtgärder, vilka innebär att rättighetshavaren har ett enskilt (privaträttsligt) anspråk på att bland annat olovligt framställda produkter skall sättas i förvar, änd- ras, förstöras eller mot lösen lämnas ut till den som har lidit intrånget. De överväganden som ligger bakom ändringen finns i avsnitt 9.7 och 10.5.

Genom ändringen införs ett femte stycke där det uttryckligen anges att beslut som avses i denna paragraf inte skall meddelas om förverkande eller åtgärd till förebyggande av missbruk skall beslutas enligt 57 a § eller enligt brottsbalken. Beträffande den närmare innebörden av detta hänvisas till vad som har anförts i anslutning till 41 § varumärkeslagen.

60 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om begränsad tillämpning av vissa sanktioner vid intrång som har skett innan ett patent har meddelats. Ge- nom ändringen i första stycket klargörs att ett intrång som har skett innan patentet meddelats inte heller kan utgöra grund för ett förverkande.

61 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om att straff eller andra sanktioner inte kan utdömas om ett patent har upphävts eller förklarats ogiltigt ge- nom ett beslut eller en dom som har vunnit laga kraft. Genom ändringen i första stycket klargörs att det i denna situation inte heller går att förordna om förverkande.

174

16.10 Förslaget till lag om ändring i narkotikastrafflagen Prop. 2004/05:135 (1968:64)

6 §

Begreppet vinning har i första stycket ersatts av utbyte för att anpassa terminologin till brottsbalken. Genom att den vinning som uppstår ge- nom brottet beskrivs som utbyte, kommer bestämmelsen i 36 kap. 1 a § brottsbalken att bli tillämplig. Ändringen motiveras i avsnitt 8.2.

Ändringen i andra stycket innebär att möjligheterna till förverkande utvidgas till att även omfatta sådan egendom som, utan att den använts vid brottet, varit avsedd att användas. Det förutsätts emellertid att brottet har fullbordats eller att förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse eller stämpling. Även enligt denna bestämmelse krävs att förverkandet behövs för att förebygga brott eller att annars sär- skilda skäl föreligger. Ändringen motiveras i avsnitt 10.2. Vad gäller tillämpningen hänvisas till författningskommentaren till 36 kap. 2 § för- sta stycket brottsbalken. Vidare anges uttryckligen att värdeförverkande kan ske i de fall som anges i andra stycket.

Paragrafen har även justerats språkligt utan att någon saklig ändring är avsedd.

16.11Förslaget till lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970:485)

35 §

Paragrafen innehåller regler om straffansvar. Ändringen i första stycket är av redaktionell karaktär och föranleds av att bestämmelsen i nuvaran- de 35 a § flyttas till 35 b §. Därutöver har en viss språklig modernisering gjorts. Någon saklig ändring har inte skett.

35 a §

Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om förverkande vid brott enligt 35 § mönsterskyddslagen. De överväganden som ligger bakom paragrafen redovisas i avsnitt 9.7 och 10.5. Ytterligare möjligheter till förverkande finns bland annat i 36 kap. 3 – 4 §§ brottsbalken.

Regleringen motsvarar 37 a § varumärkeslagen. Beträffande den när- mare innebörden hänvisas därför till vad som har anförts i anslutning till den paragrafen.

När det gäller rekvisitet ”uppenbart oskäligt” hänvisas till vad som sagts i författningskommentaren till 57 a § patentlagen.

37 §

175

ras, förstöras eller mot lösen lämnas ut till den som har lidit intrånget. De Prop. 2004/05:135 överväganden som ligger bakom ändringen finns i avsnitt 9.7 och 10.5.

Genom ändringen införs ett tredje stycke där det uttryckligen anges att föreskrift som avses i denna paragraf inte skall meddelas om förverkande eller åtgärd till förebyggande av missbruk skall beslutas enligt 35 a § eller enligt brottsbalken. Beträffande den närmare innebörden av denna regel hänvisas till vad som har anförts i anslutning till 41 § varumärkes- lagen.

38 §

Paragrafen innehåller bland annat bestämmelser om begränsad tillämp- ning av vissa sanktioner vid intrång som har skett innan ett mönster har kungjorts enligt 18 §.

Genom ändringen i första stycket klargörs att om talan grundas på regi- strering enligt denna lag, så kan ett intrång som skett innan mönstret kungjordes inte heller utgöra grund för ett förverkande.

16.12Förslaget till lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69)

13 a §

Paragrafen, som är ny, motiveras i avsnitt 9.1. Genom bestämmelsen ute- sluts brott enligt skattebrottslagen från tillämpningsområdet för förver- kandebestämmelsen i 36 kap. 1 § tredje stycket brottsbalken. I den be- stämmelsen föreskrivs att brottsbalkens bestämmelser om förverkande av utbyte, om inte annat är särskilt föreskrivet, skall tillämpas också i fråga om utbyte av brott enligt annan lag eller författningen om det för brottet är föreskrivet fängelse i mer än ett år. Bestämmelserna om förverkande av hjälpmedel i 36 kap. 2 § brottsbalken blir däremot tillämplig även vid brott mot skattebrottslagen. Eftersom förberedelse till skattebrott inte är straffbelagt kan det inte komma i fråga att förverka ersättning för kostna- der i samband med brottet som någon mottagit (jfr 36 kap. 1 § första stycket andra meningen brottsbalken).

16.13Förslaget till lag om ändring i firmalagen (1974:156)

18 a §

Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om förverkande vid brott enligt 18 § firmalagen. De överväganden som ligger bakom paragrafen finns i avsnitt 9.7 och 10.5. Ytterligare möjligheter till förverkande finns bland annat i 36 kap. 3 – 4 §§ brottsbalken.

Regleringen i första och andra styckena motsvarar 37 a § varumärkes- lagen. Beträffande den närmare innebörden hänvisas därför till vad som har anförts i anslutning till den paragrafen.

I tredje stycket införs den begränsningen att om en firma är skyddad

enbart på grund av registrering, så kan ett intrång som har skett före regi-

176

streringsdagen inte utgöra grund för ett förverkande. Motsvarande be- Prop. 2004/05:135 gränsning avseende det straffrättsliga ansvaret finns sedan tidigare i

18 § tredje stycket.

20 §

Genom ändringen införs ett femte stycke där det uttryckligen anges att beslut som avses i denna paragraf inte skall meddelas om förverkande eller åtgärd till förebyggande av missbruk skall beslutas enligt 18 a § eller enligt brottsbalken. Beträffande den närmare innebörden av detta hänvisas till vad som har anförts i anslutning till 41 § varumärkeslagen.

16.14Förslaget till lag om ändring i abortlagen (1974:595)

11 §

Paragrafen, som är ny, motiveras i avsnitt 9.6. Genom bestämmelsen skall utbyte av brott mot abortlagen förverkas om det inte är uppenbart oskäligt. Bestämmelsen innebär en mer långtgående möjlighet till förver- kande än vad som stadgas i 36 kap. 1 § tredje stycket brottsbalken. Det innebär att förverkande kan ske även om det inte för brottet är föreskrivet fängelse i mer än ett år. Med utbyte avses detsamma som enligt 36 kap. 1 § brottsbalken. Bestämmelsen i 36 kap. 1 a § brottsbalken har generell tillämplighet och skall därför beaktas vid fastställande av vilket utbyte som kan bli föremål för förverkande. Vad som exempelvis kan komma i fråga att förverka är ersättning som mottagits vid utförande av en illegal abort. I likhet vad som gäller enligt exempelvis brottsbalken skall utbytet inte förverkas om det skulle vara uppenbart oskäligt. Vad gäller förver- kande av hjälpmedel blir bestämmelserna i 36 kap. 2 § brottsbalken till- lämpliga, vilket innebär att förverkande av hjälpmedel bara kan ske vid illegal abort, grovt brott.

16.15 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m

6 §
Ändringen, som motiveras i avsnitt 12, innebär att försäljning av egen-
dom, i de fall som nämns i bestämmelsen, skall ske genom den förvaran-
de myndighetens försorg. Detta kan ske genom att myndigheten själv
ombesörjer försäljningen. Inget hindrar dock myndigheten från att anlita
någon annan att sköta försäljningen. I övrigt har endast språkliga juster-
ingar gjorts i bestämmelsen.	177
	177

49 §	Prop. 2004/05:135

Ändringen i första stycket innebär för det första att möjligheterna att för- verka hjälpmedel utvidgas till att även avse jakthäleri. Ändringen moti- veras i avsnitt 10.3. Exempelvis förvaringsutrusning, i vart fall om den är specialkonstruerad för sitt ändamål, torde kunna förverkas vid jakthä- leri.

Ändringen i första stycket innebär vidare att möjligheterna till förver- kande utvidgas till att även omfatta sådan egendom som, utan att den använts vid brottet, varit avsedd att användas. Samtidigt slopas det tidi- gare rekvisitet att hjälpmedel som ”medförts” skall kunna bli föremål för förverkande. Genom ändringen omfattas såväl hjälpmedel som medförts som annan egendom förutsatt att egendomen varit avsedd att användas vid brottet. Ett förverkande förutsätter också att förverkandet behövs för att förebygga brott eller att annars särskilda skäl föreligger. Det förutsätts vidare att brottet har fullbordats. Ändringen motiveras i avsnitt 10.2. Vad gäller tillämpningen hänvisas till författningskommentaren beträffande 36 kap. 2 § första stycket brottsbalken.

Vidare har i andra stycket uttrycket ”hjälpmedlet” ersatts av ”egendo- men” utan att någon saklig ändring är avsedd.

16.19Förslaget till lag om ändring i strålskyddslagen (1988:220)

40 §

Enligt bestämmelsen skall radioaktiva ämnen eller tekniska anordningar som varit föremål för brott enligt strålskyddslagen förverkas. Detta gäller även behållare eller andra strålskyddsanordningar som hör till radioakti- va ämnen eller tekniska anordningar.

Genom det nya tredje stycket, utvidgas bestämmelsen till att omfatta även annan egendom som använts som hjälpmedel vid brott mot lagen. Vidare innebär ändringen att egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott kan förverkas, i de fall brottet har fullbordats. Ändringarna motiveras i avsnitt 10.2 och 10.4. I likhet med vad som gäller enligt 36 kap. 2 § brottsbalken förutsätts för förverkande att det behövs för att förebygga brott eller att det annars finns särskilda skäl. Den praxis som utvecklats vid tillämpningen av 36 kap. 2 § brottsbalken och motsvarande bestämmelser inom specialstraffrätten kan tjäna till vägledning vid tillämpningen av denna bestämmelse. På samma sätt som 36 kap. 2 § brottsbalken är det en fakultativ bestämmelse.

Vad gäller tillämpningen av rekvisitet ”avsedd att användas” hänvisas till författningskommentaren beträffande 36 kap. 2 § första stycket brottsbalken.

179

16.20 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:868) om Prop. 2004/05:135 brandfarliga och explosiva varor

25 §

Paragrafen reglerar förverkande av anordningar för hantering av brand- farliga och explosiva varor. Genom ändringen i första stycket utvidgas möjligheterna till förverkande. Enligt den nya lydelsen får anordningar för hantering av brandfarliga eller explosiva varor som varit föremål för brott enligt lagen eller dess värde förklaras förverkade, om det behövs för att förebygga brott eller det annars finns särskilda skäl. Detsamma skall gälla annan egendom som använts eller egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt denna lag, om brottet har full- bordats. Ändringen innebär för det första att förverkandebestämmelsen ansluter till hur bestämmelser om förverkade av hjälpmedel normalt är utformade. Det förskrivs att förverkande får ske i stället för skall ske, dvs. att bestämmelsen har fått en fakultativ utformning. Den särskilda förutsättningen som tidigare förelegat – att den brottsliga gärningen skul- le ha medfört uppenbar risk för en betydande skada genom brand eller explosion – ersätts av att förverkande får ske om det behövs för att före- bygga brott eller det annars finns särskilda skäl. Tillämpningen av mot- svarande bestämmelse i exempelvis 36 kap. 2 § brottsbalken kan tjäna till vägledning. Ändringen innebär vidare att förverkande kan ske av all egendom som använts som hjälpmedel vid brott och att även egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott skall kunna för- verkas. Vad som torde kunna förverkas enligt den utvidgade bestämmel- sen är t.ex. egendom som använts vid förvaring och tillverkning av brandfarliga och explosiva varor. Vad gäller tillämpningen av rekvisitet ”avsedd att användas” hänvisas till författningskommentaren beträffande 36 kap. 2 § första stycket brottsbalken. Ändringarna motiveras i avsnitt 10.2 och 10.4.

16.21Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.

2 kap.

22 a §

Ändringen i första stycket, som motiveras i avsnitt 9.2, innebär att sådant som någon mottagit som ersättning för kostnader i samband med ett brott skall kunna förverkas, om mottagandet utgör brott enligt denna lag. I stället för det mottagna kan dess värde förklaras förverkat. Förverkande kan komma i fråga enligt denna bestämmelse om någon gör sig skyldig till förberedelse till grovt fornminnesbrott och förberedelsen består i att gärningsmannen tar emot pengar eller annat i betalning för att täcka kostnader för utförande av brottet (2 kap. 21 § tredje stycket lagen om kulturminnen m.m. i förening med 23 kap. 2 § första stycket 1 brottsbal- ken). Det förhållandet att brottet fullbordats eller att straffbart försök kommer till stånd och att den som tagit emot ersättningen döms till an-

svar för försök eller fullbordat brott, antingen som medhjälpare eller gär-

180

ningsman, bör inte hindra att kostnadsersättning förverkas (se Berg m.fl, Prop. 2004/05:135 Brottsbalken, en kommentar, kap. 25–38, s. 36:21). Även i dessa fall

skall förverkande underlåtas om det är uppenbart oskäligt. Bestämmelsen om förverkande av metallsökare kvarstår oförändrad i

andra stycket.

Bestämmelsen om förverkande av andra hjälpmedel än metallsökare har flyttats till ett nytt tredje stycke. Ändringen innebär i sak att möjlig- heterna till förverkande utvidgas till att även omfatta sådan egendom som, utan att den använts vid brottet, varit avsedd att användas vid brot- tet. Det förutsätts emellertid att brottet har fullbordats eller att förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse. Även enligt denna bestämmelse krävs att förverkande varit nödvändigt för att före- bygga brott eller det finns andra särskilda skäl till det. Ändringen motive- ras i avsnitt 10.2. Vad gäller tillämpningen hänvisas till författnings- kommentaren till 36 kap. 2 § första stycket brottsbalken. Vidare har ut- trycket ”utrustning” bytts ut mot ”egendom”, för att anpassa regleringen till brottsbalken och andra förverkandebestämmelser. Vidare har en viss språklig modernisering skett.

16.22Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen (1989:529)

10 kap.

6 §

Första stycket

Ändringen innebär för det första att – förutom ersättning som lämnats till den som har begått ett brott – även annat utbyte av brott kan förverkas. Ändringen innebär en viss utvidgning av tillämpningsområdet. Exempel- vis kan ersättning för brott enligt 2 a §, 3 a § eller 5 § som lämnats till någon annan än den som begått brottet under vissa förhållanden förklaras förverkad med stöd av denna bestämmelse samt 36 kap. 5 § första stycket c) brottsbalken. Ersättning behöver med andra ord inte ha lämnats till den som begått brottet utan lika gärna till någon annan som bereds vinning av brottet. Med utbyte avses detsamma som enligt 36 kap. 1 § brottsbalken. Bestämmelsen i 36 kap. 1 a § brottsbalken har därtill generell tillämplig- het och skall beaktas vid fastställande av vilket utbyte som kan bli före- mål för förverkande. Ändringen motiveras i denna del i avsnitt 9.5.

Vidare skall sådant som någon mottagit som ersättning för kostnader i samband med ett brott kunna förverkas, om mottagandet utgör brott en- ligt denna lag. I stället för det mottagna kan dess värde förklaras förver- kat. Förverkande kan komma i fråga enligt denna bestämmelse om någon gör sig skyldig till förberedelse till människosmuggling och förberedel- sen består i att gärningsmannen tar emot pengar eller annat i betalning för att täcka kostnader för utförande av brottet (2 a § utlänningslagen i förening med 23 kap. 2 § första stycket 1 brottsbalken). Det förhållandet att brottet fullbordats eller att straffbart försök kommer till stånd och att den som tagit emot ersättningen döms till ansvar för försök eller fullbor- dat brott, antingen som medhjälpare eller gärningsman, bör inte hindra

181

att kostnadsersättning förverkas (se Berg m.fl, Brottsbalken, en kommen- tar, kap. 25–38, s. 36:21).

Enligt den begränsning som görs till brott med mer än ett års fängelse i straffskalan kan förverkande av kostnadsersättning inte ske om det är fråga om förberedelse till människosmuggling, ringa brott. Ändringen i denna del motiveras i avsnitt 9.2.

Andra stycket

Ändringen innebär att tillämpningsområdet utvidgas till transportmedel som varit avsett att användas vid brott, under förutsättning att brottet har fullbordats eller att förfarandet utgjort ett straffbart försök eller en straff- bar förberedelse. Ändringen motiveras i avsnitt 10.2. Vad gäller tillämp- ningen hänvisas till författningskommentaren beträffande 36 kap. 2 § första stycket brottsbalken. Vidare har tillämpningsområdet utvidgats till att även avse brott mot 3 a §. Även transportmedel som använts vid hjälp till olovlig vistelse kan alltså förklaras förverkat om övriga förutsättning- ar är uppfyllda. Ändringen i denna del motiveras i avsnitt 10.3.

Tredje stycket

I tredje stycket, som är nytt, föreskrivs att möjligheterna till förverkande utvidgas till att även omfatta annan egendom än transportmedel som an- vänts som hjälpmedel vid brott. Bestämmelsen omfattar brott som avses i 2 a, 3 a samt 5 §. I likhet med vad som gäller enligt 36 kap. 2 § brottsbal- ken förutsätts för förverkande att det behövs för att förebygga brott eller att det annars finns särskilda skäl. Den praxis som utvecklats vid tillämp- ningen av 36 kap. 2 § brottsbalken och motsvarande bestämmelser inom specialstraffrätten kan tjäna till vägledning vid tillämpningen av denna bestämmelse. På samma sätt som 36 kap. 2 § brottsbalken är det en fa- kultativ bestämmelse. Exempelvis kan det komma i fråga att förverka t.ex. biljetter och andra handlingar som använts vid människosmuggling eller vid hjälp till olovlig vistelse. Annan egendom, exempelvis sjökort eller kartor, bör också kunna bli föremål för förverkande. Ändringen mo- tiveras i avsnitt 10.4. Vidare utvidgas tillämpningsområdet till sådan egendom som varit avsedd att användas vid brott, under förutsättning att brottet har fullbordats eller att förfarandet utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse. Ändringen motiveras i avsnitt 10.2. Vad gäller tillämpningen i denna del hänvisas till författningskommentaren beträffande 36 kap. 2 § första stycket brottsbalken. Tredje stycket inne- håller inte någon särbestämmelse som föreskriver att förverkande skall kunna ske om ägaren eller befälhavaren eller någon annan som var i äga- rens ställe förövat gärningen. Det innebär att bestämmelsen i 36 kap. 5 § brottsbalken – beträffande hos vem förverkande får ske – är tillämplig.

Fjärde stycket

Bestämmelserna om att förverkande inte får ske om det är uppenbart oskäligt har flyttats från första och andra styckena till ett nytt fjärde stycke och tar sikte på samtliga förverkandebestämmelser i paragrafen.

Prop. 2004/05:135

182

16.23	Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1969) om Prop. 2004/05:135
	förbud mot vissa dopningsmedel
5 §

Begreppet vinning i första stycket har ersatts av utbyte för att anpassa terminologin till brottsbalken. Genom att den vinning som uppstår ge- nom brottet beskrivs som utbyte, kommer bestämmelsen som föreslås i 36 kap. 1 a § brottsbalken att bli tillämplig. Även i övrigt har texten mo- derniserats. Ändringen motiveras i avsnitt 8.2.

Ändringen i andra stycket innebär att möjligheterna till förverkande utvidgas till att även omfatta sådan egendom som, utan att den använts vid brottet, varit avsedd att användas. Det förutsätts emellertid att brottet har fullbordats eller att förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse. Även enligt denna bestämmelse krävs att förver- kande behövs för att förebygga brott eller att det annars finns särskilda skäl. Ändringen motiveras i avsnitt 10.2. Vad gäller tillämpningen hänvi- sas till författningskommentaren beträffande 36 kap. 2 § första stycket brottsbalken.

16.24Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:1685) om skydd för kretsmönster för halvledarprodukter

9 §

Paragrafen innehåller regler om straffansvar. Ändringen i första stycket är föranledd av att bestämmelsen i nuvarande 9 a § flyttas till 9 b §. Den innebär alltså inte någon ändring i sak.

9 a §

Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om förverkande vid brott enligt 9 §. De överväganden som ligger bakom paragrafen finns i avsnitt 9.7 och 10.5. Ytterligare möjligheter till förverkande finns bland annat i 36 kap. 3– 4 §§ brottsbalken.

Regleringen motsvarar 37 a § varumärkeslagen. Beträffande den när- mare innebörden hänvisas därför till vad som har anförts i anslutning till den paragrafen.

12 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om civilrättsliga skyddsåtgärder, vilka innebär att rättighetshavaren har ett enskilt (privaträttsligt) anspråk på att den egendom som överträdelsen avser exempelvis skall ändras, förstöras eller mot lösen lämnas ut till den som har lidit intrånget. De överväganden som ligger bakom ändringarna finns i avsnitt 9.7 och 10.5

183

att det aktuella intrånget varken har begåtts uppsåtligen eller av grov Prop. 2004/05:135 oaktsamhet.

I det nya fjärde stycket införs en bestämmelse om att förverkandere- gleringen har företräde framför bestämmelserna om civilrättsliga skydds- åtgärder. En liknande bestämmelse fanns tidigare i andra stycket. Beträf- fande den närmare innebörden av bestämmelsen hänvisas till vad som har anförts i anslutning till 41 § varumärkeslagen.

Övergångsbestämmelser

16.25Förslaget till lag om ändring i fiskelagen (1993:787)

45 §

Första stycket

Ändringen, som motiveras i avsnitt 9.5, innebär för det första att inte bara fisk utan även annat utbyte vid brott mot fiskelagen skall förverkas om det inte är uppenbart oskäligt. Med utbyte avses detsamma som enligt 36 kap. 1 § brottsbalken. Vederlag till den som utför ett brott enligt den- na lag på uppdrag av annan torde exempelvis kunna förverkas enligt denna bestämmelse. Den generella bestämmelsen i 36 kap. 1 a § brotts- balken är också tillämplig.

Vidare skall sådant som någon mottagit som ersättning för kostnader i samband med ett brott kunna förverkas, om mottagandet utgör brott en- ligt denna lag. I stället för det mottagna kan dess värde förklaras förver- kat. Förverkande kan komma i fråga enligt denna bestämmelse om någon gör sig skyldig till förberedelse till brott mot 40 § och förberedelsen be- står i att gärningsmannen tar emot pengar eller annat i betalning för att täcka kostnader för utförande av brottet (40 § fjärde stycket i förening med 23 kap. 2 § första stycket 1 brottsbalken). Det förhållandet att brot- tet fullbordats eller att straffbart försök kommer till stånd och att den som tagit emot ersättningen döms till ansvar för försök eller fullbordat brott, antingen som medhjälpare eller gärningsman, bör inte hindra att kost- nadsersättningen förverkas (se Berg m.fl, Brottsbalken, en kommentar, kap. 25–38, s. 36:21). Även i dessa fall skall förverkande underlåtas om det är uppenbart oskäligt. Ändringen i denna del motiveras i avsnitt 9.2.

Fjärde stycket

Möjligheterna till förverkande utvidgas genom detta nya stycke till att även omfatta sådan egendom som, utan att den använts vid brottet, varit avsedd att användas. Det förutsätts emellertid att brottet har fullbordats eller att förfarandet utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förbere- delse. Vidare krävs att förverkandet behövs för att förebygga brott. Vad

184

gäller tillämpningen hänvisas till författningskommentaren till 36 kap. Prop. 2004/05:135 2 § första stycket brottsbalken. Det nya fjärde stycket är subsidiärt till

tredje stycket och är sålunda bara aktuellt att tillämpa då inte förutsätt- ningar föreligger att tillämpa tredje stycket. Ändringen motiveras i av- snitt 10.2.

Femte stycket

I detta stycke, förut det fjärde och numera det femte, föreskrivs att värde- förverkande kan ske i stället för förverkande av egendomen. Enligt änd- ringen utvidgas tillämpningen till att även gälla förverkande som sker med stöd av det nya fjärde stycket.

16.26Förslaget till lag om ändring i lotterilagen (1994:1000)

58 §

Första stycket

Tidigare föreskrevs att insatser som tagits emot vid brott skall förverkas. Genom ändringen i första stycket föreskrivs att, utöver insatser som ta- gits emot vid brott, även annat utbyte av brott skall förverkas. Ändringen innebär dels en viss utvidgning av tillämpningsområdet och dels en ter- minologisk anpassning till ordalydelsen i brottsbalken. Med utbyte avses detsamma som i 36 kap. 1 § brottsbalken. Utöver själva insatsen kan ex- empelvis inträdesavgifter som tagits emot av den som anordnat otillåten spelverksamhet komma att förverkas. Därtill blir den generella bestäm- melsen i 36 kap. 1 a § brottsbalken tillämplig. Ändringen motiveras i avsnitt 9.5.

Bestämmelsen om förverkande av utrustning, handlingar och annan egendom som varit föremål för brott kvarstår i första stycket men har omformulerats något eftersom bestämmelsen om förverkande av egen- dom som använts som hjälpmedel flyttats till ett nytt andra stycke.

I likhet med tidigare får inte förverkande ske om det är uppenbart oskäligt, vilket kommit till uttryck genom en ny mening i slutet av styck- et.

Andra stycket

Bestämmelsen om förverkande av egendom som använts som hjälpmedel har flyttats till ett nytt andra stycke. Ändringen innebär att regleringen beträffande förverkande av hjälpmedel ansluter till hur motsvarande be- stämmelser – bland annat brottsbalkens reglering – normalt är utformade och bör ges en motsvarande tillämpning. Det förskrivs att förverkande får ske i stället för skall ske, dvs. att den fått en fakultativ utformning. Vidare anges att förverkande får ske om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Ändringen i denna del mo- tiveras i avsnitt 10.4.

185

Möjligheterna till förverkande utvidgas vidare till att även omfatta så- Prop. 2004/05:135 dan egendom som, utan att den använts vid brottet, varit avsedd att an-

vändas. Det förutsätts emellertid att brottet har fullbordats. Vidare krävs att förverkandet behövs för att förebygga brott eller att det finns andra särskilda skäl. Ändringen motiveras i avsnitt 10.2. Vad gäller tillämp- ningen hänvisas till författningskommentaren till 36 kap. 2 § första stycket brottsbalken.

Tredje stycket

Bestämmelsen i andra stycket har flyttats till ett nytt tredje stycke utan att någon ändring gjorts.

16.27Förslaget till lag om ändring i alkohollagen (1994:1738)

11 kap.

1 §

Ändringen innebär att sådant som någon mottagit som ersättning för kostnader i samband med ett brott skall kunna förverkas, om mottagandet utgör brott enligt denna lag. I stället för det mottagna kan dess värde för- klaras förverkat. Förverkande kan komma i fråga enligt denna bestäm- melse om någon gör sig skyldig till förberedelse till olovlig spritillverk- ning, förberedelse till olovlig försäljning av alkoholdrycker och förbere- delse till olovligt anskaffande av alkoholdrycker och förberedelsen består i att gärningsmannen tar emot pengar eller annat i betalning för att täcka kostnader för utförande av brottet (10 kap. 9 § första stycket alkoholla- gen i förening med 23 kap. 2 § första stycket 1 brottsbalken). Det förhål- landet att brottet fullbordats eller att straffbart försök kommer till stånd och att den som tagit emot ersättningen döms till ansvar för försök eller fullbordat brott, antingen som medhjälpare eller gärningsman, bör inte hindra att kostnadsersättning förverkas (se Berg m.fl, Brottsbalken, en kommentar, kap. 25–38, s. 36:21). Förverkande skall inte ske om det är uppenbart oskäligt (se 3 §). Ändringen motiveras i avsnitt 9.2.

2 a §

I 2 § finns bestämmelser som tar sikte på hjälpmedel vid olovlig tillverk- ning av sprit och alkoholdrycker. Bl.a. kan destillationsapparater, appa- ratdelar och redskap som använts vid tillverkning förverkas. I denna nya bestämmelse föreskrivs att även annan egendom som använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag får förverkas, om det behövs för att förebygga brott eller det annars finns särskilda skäl. I stället för egendo- men får dess värde förklaras förverkat. Ändringen motiveras i avsnitt 10.4. Det utvidgade tillämpningsområdet kan exempelvis komma att om- fatta hjälpmedel vid otillåten alkoholförsäljning. Förverkande kan kom- ma att avse bl.a. transportredskap som bilar, båtar, släpkärror m.m. och yttre höljen för varor, exempelvis containrar och resväskor. Förverkande

186

av fordon kan exempelvis komma att ske om alkohol smugglats in i riket Prop. 2004/05:135 och därefter omlastats till ett nytt fordon från vilket otillåten alkoholför-

säljning sker. Tillämpning av motsvarande bestämmelser i 36 kap. 2 § brottsbalken och 17 § lagen om straff för smuggling kan tjäna till före- bild. Liksom när det gäller förverkande enligt 36 kap. 2 § brottsbalken krävs det inte att användningen av hjälpmedlet har varit en förutsättning för att brottet skulle kunna komma till stånd. Det behöver inte heller vara så att föremålet är särskilt konstruerat eller annars särskilt lämpat för att användas just för brott (jfr Högsta domstolens dom den 11 mars 2005 i mål B 3512-03).

Ändringen innebär vidare att tillämpningsområdet för hjälpmedelsför- verkande utvidgas till sådan egendom som varit avsedd att användas vid brott, under förutsättning att brottet har fullbordats eller förfarandet ut- gjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse eller stämpling. Ändringen motiveras i avsnitt 10.2. Vad gäller tillämpningen hänvisas till författningskommentaren till 36 kap. 2 § första stycket brottsbalken.

3 §

Ändringen föranleds av införandet av nya 2 a § och innebär att alkohol- lagens obligatoriska skälighetsbestämmelse inte skall tillämpas på den nya bestämmelsen.

16.28Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1776) om skatt på energi

10 kap.

3 §

Ändringen i första stycket innebär att möjligheterna till förverkande ut- vidgas till att även omfatta sådan egendom som, utan att den använts, varit avsedd att användas vid brott. Det förutsätts emellertid att brottet har fullbordats eller att förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse. Även enligt denna bestämmelse krävs att förver- kandet behövs för att förebygga brott eller att det annars finns särskilda skäl till det. Ändringen motiveras i avsnitt 10.2. Vad gäller tillämpningen hänvisas till författningskommentaren till 36 kap. 2 § första stycket brottsbalken.

Vidare har i första stycket uttrycket ”föremål” bytts ut mot ”egendom” för att anpassa regleringen till brottsbalken och andra förverkandebe- stämmelser.

Vad gäller förverkande av utbyte blir bestämmelserna i 36 kap. 1 § brottsbalken tillämpliga.

187

16.34	Förslaget till lag om ändring i växtförädlarrättslagen	Prop. 2004/05:135
	(1997:306)
9 kap.
1 a §

Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om förverkande vid brott enligt 9 kap. 1 § växtförädlarrättslagen. De överväganden som ligger bakom paragrafen finns i avsnitt 9.7 och 10.5. Ytterligare möjligheter till förverkande finns bland annat i 36 kap. 3–4 §§ brottsbalken.

Regleringen motsvarar 37 a § varumärkeslagen. Beträffande den när- mare innebörden hänvisas därför till vad som har anförts i anslutning till den paragrafen.

Vad som sagts i författningskommentaren till 57 a § patentlagen i an- slutning till rekvisitet ”uppenbart oskäligt” gör sig gällande även i detta sammanhang. Det skall dock noteras att växtförädlarrättslagen inte upp- ställer något krav på synnerliga skäl för ett fortsatt utnyttjande av växt- materialet.

7 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om civilrättsliga skyddsåtgärder, vilka innebär att rättighetshavaren har ett enskilt (privaträttsligt) anspråk på att bland annat sådant växtmaterial som intrånget gäller skall förstöras eller mot lösen lämnas ut till den som har lidit intrånget. De övervägan- den som ligger bakom ändringen finns i avsnitt 9.7 och 10.5.

Genom ändringen införs, i andra stycket, en uttrycklig bestämmelse om att beslut som avses i denna paragraf inte skall meddelas om förver- kande eller åtgärd till förebyggande av missbruk skall beslutas enligt 1 a § eller enligt brottsbalken. Beträffande den närmare innebörden av detta hänvisas till vad som har anförts i anslutning till 41 § varumärkes- lagen.

9 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om begränsad tillämpning av vissa sanktioner vid intrång som har skett innan växtförädlarrätten har registre- rats.

Genom ändringen i första stycket klargörs att ett intrång som har skett innan växtförädlarrätten har registrerats inte heller kan utgöra grund för ett förverkande.

12 kap.

2 §

Enligt paragrafen skall vissa bestämmelser i växtförädlarrättslagen till- lämpas även vid intrång i en gemenskapens växtförädlarrätt. Genom änd- ringen klargörs att detta även gäller bestämmelserna om förverkande.

190

Rådets rambeslut

av den 26 juni 2001

om penningtvätt, identifiering, spårande, spärrande, beslag och förver- kande av hjälpmedel till och vinning av brott

(2001/500/RIF)

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR FATTAT DETTA RAMBESLUT

med beaktande av Fördraget om Europeiska unionen, särskilt artikel 31 a, 31 c, 31 e och artikel 34.2 b i detta,

med beaktande av Republiken Frankrikes initiativ,

med beaktande av Europaparlamentets yttrande, och

av följande skäl:

(1)Rådet antog den 3 december 1998 gemensam åtgärd 98/699/RIF om

penningtvätt, identifiering, spårande, spärrande, beslag och förverkande av hjälpmedel till och vinning av brott1.

(2)Ordförandeskapets slutsatser från Europeiska rådets möte i Tammer- fors den 15-16 oktober 1999 och ordförandeskapets slutsatser från Euro- peiska rådets möte i Wien den 11 och 12 december 1998 bör beaktas.

(3)Europeiska rådet konstaterar att skatte- och tullaspekter i allt högre grad ingår i den grova ekonomiska brottsligheten, och uppmanar med- lemsstaterna att ge fullständig ömsesidig rättslig hjälp (tidigare: inbördes rättshjälp) vid utredning och åtal för grov ekonomisk brottslighet.

(4)Europeiska rådet rekommenderar tillnärmning av straffrätten och för- farandena vid penningtvätt (t.ex. förverkande av medel) samt klargör att definitionen av brottslig verksamhet som utgör förbrott till penningtvätt bör vara enhetlig och tillräckligt omfattande i alla medlemsstaterna.

(5)Europeiska rådet i Tammerfors ansåg att när det gäller nationell straffrätt, bör insatserna för att enas om gemensamma definitioner, grun- der för åtal och påföljder i ett första skede koncentreras till ett begränsat antal sektorer med särskild betydelse, t.ex. ekonomisk brottslighet.

(6)Europeiska rådet i Tammerfors konstaterade att penningtvätt är en central del i den organiserade brottsligheten och att den bör utrotas var- helst den förekommer. Det är fast beslutet att se till att det vidtas konkre- ta åtgärder för spårande, spärrande, beslag och förverkande av vinning av brott.

1 EGT L 333, 9.12.1998, s. 1.

Prop. 2004/05:135

Bilaga 1

193

(7) Medlemsstaterna har anslutit sig till principerna i Europarådets kon- vention från 1990, nedan kallad "1990 års konvention", om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Reservationer mot 1990 års konvention

För att förstärka kampen mot den organiserade brottsligheten skall med- lemsstaterna vidta de åtgärder som krävs för att inga reservationer skall göras eller vidhållas mot följande artiklar i 1990 års konvention:

a) Artikel 2, om brottet bestraffas med frihetsberövande eller frihetsberö- vande åtgärd där högsta straffet är mer än ett år.

Medlemsstaterna skall emellertid kunna vidhålla reservationerna mot artikel 2 i 1990 års konvention när det gäller förverkande av vinning av skattebrott endast för att möjliggöra ett förverkande av sådan vinning både på ett nationellt plan och inom ramen för det internationella samar- betet, på grundval av rättsliga instrument på nationell och internationell nivå och gemenskapsnivå för indrivning av skattefordringar.

b) Artikel 6, om det gäller allvarliga brott. Sådana brott bör under alla förhållanden innefatta de brott som bestraffas med frihetsberövande eller frihetsberövande åtgärd där högsta straffet är mer än ett år, eller, när det gäller de stater som har en minimitröskel för brott i sitt rättssystem, brott som bestraffas med frihetsberövande eller frihetsberövande åtgärd där lägsta straffet är mer än sex månader.

Artikel 2

Påföljder

Varje medlemsstat skall, i överensstämmelse med sitt straffsystem, vidta de åtgärder som krävs för att de brott som avses i artikel 6.1 a och 6.1 b i 1990 års konvention enligt artikel 1 b i detta rambeslut skall vara under- kastade frihetsberövande straff, varvid det högsta straffet inte skall un- derstiga fyra år.

Artikel 3

Förverkande av värdet

Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som krävs för att dess lagstift- ning och förfaranden när det gäller förverkande av vinning av brott även, åtminstone i de fall där denna vinning inte är åtkomlig, skall möjliggöra förverkande av egendom till ett värde motsvarande vinningens, både i rent inhemska förfaranden och i förfaranden som inleds på begäran av en annan medlemsstat, inbegripet begäran om verkställighet av utländska beslut om förverkande. Medlemsstaterna kan emellertid undanta förver-

Prop. 2004/05:135

Bilaga 1

194

kande av egendom vars värde motsvarar vinning av brott i fall där detta	Prop. 2004/05:135
värde är lägre än 4000 euro.	Bilaga 1
Orden "egendom", "vinning" och "förverkande" skall ha samma betydel-
se som i artikel 1 i 1990 års konvention.

Artikel 4

Behandling av framställningar om ömsesidig rättslig hjälp

Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som krävs för att alla framställ- ningar från andra medlemsstater när det gäller identifiering, spårande, spärrande eller beslag och förverkande av tillgångar skall behandlas med samma prioriteringsgrad som den som tillämpas vid inhemska förfaran- den.

Artikel 5

Upphävande av gällande bestämmelser

Artiklarna 1, 3, samt artiklarna 5.1 och 8.2 i gemensam åtgärd 98/699/RIF skall upphöra att gälla.

Artikel 6

Genomförande

1.Medlemsstaterna skall anta de åtgärder som är nödvändiga för efter- levnad av detta rambeslut senast den 31 december 2002.

2.Medlemsstaterna skall senast den 1 mars 2003 till rådets generalsekre- tariat och kommissionen överlämna texterna till de bestämmelser genom vilka deras åtaganden enligt detta rambeslut överförs till nationell lag- stiftning och i förekommande fall de anmälningar som lämnats in enligt artikel 40.2 i 1990 års konvention. Rådet skall senast den 31 december 2003 på grundval av denna information och en skriftlig rapport från kommissionen utvärdera i vilken utsträckning medlemsstaterna har vid- tagit de nödvändiga åtgärderna för efterlevnad av detta rambeslut.

Artikel 7

Territoriellt tillämpningsområde

Detta rambeslut skall tillämpas på Gibraltar så snart som tilllämpningen av 1990 års konvention har utsträckts till Gibraltar.

Artikel 8
Ikraftträdande
Detta rambeslut träder i kraft samma dag som det offentliggörs i Officiel-
la tidningen.	195

				annars är föreskrivet, om det är
				sannolikt		att		egendomen		härrör
				från brottslig verksamhet eller att
				dess värde annars motsvarar utby-
				te av sådan verksamhet.
				Vad som sagts i första stycket
				gäller ej, om förverkande är oskä-
				ligt.
				Vid prövning av fråga om för-
				verkande enligt första stycket skall
				bestämmelserna i 4 kap. 18 och 19
				§§ utsökningsbalken äga motsva-
				rande	tillämpning.				Härvid	skall
				vad som där sägs om gäldenär i
				stället avse den mot vilken talan
				om förverkande förs.
			2 §
Egendom		som använts såsom		Egendom			som		använts	som
hjälpmedel vid brott enligt denna				hjälpmedel vid brott enligt denna
balk eller som frambragts genom				balk får förklaras förverkad, om
sådant brott må förklaras förver-				det är på kallat till förebyggande av
kad, om det är påkallat till före-				brott eller annars särskilda skäl
byggande av brott eller eljest sär-				föreligger. Detsamma gäller egen-
skilda	skäl	föreligga.	Detsamma	dom som varit avsedd att användas
gäller	egendom vars		användande	som hjälpmedel vid brott enligt
utgör brott enligt denna balk eller				denna balk, om brottet har fullbor-
med vilken eljest tagits befattning				dats eller kommit till straffbart för-
som utgör sådant brott.				sök eller			straffbar		förberedelse
				eller stämpling.
				Vad som sagts i första stycket
				gäller	även		beträffande egendom
				som frambragts genom brott enligt
				denna balk samt egendom vars
				användande			utgör		sådant	brott
				eller med vilken annars tagits be-
				fattning som utgör brott enligt den-
				na balk.
I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat.
				Om inte annat är särskilt fö-
				reskrivet,		skall		bestämmelserna i
				första och tredje styckena ha mot-
				svarande tillämpning i fråga om
				egendom som använts eller varit
				avsedd att användas som hjälpme-
				del vid i annan lag eller författning
				straffbelagd			gärning, för			vilken
				stadgas fängelse i mer än ett år.

Prop. 2004/05:135

Bilaga 2

198

5 §

Förverkande till följd av brott av egendom eller dess värde får, om ej annat har föreskrivits, ske hos

a)gärningsmannen eller annan som medverkat till brottet,

b)den i vars ställe gärningsmannen eller annan medverkande var,

c)den som genom brottet beretts vinning eller näringsidkare som avses

i4 §,

d)den som efter brottet förvärvat egendomen genom bodelning eller på grund av arv eller testamente eller genom gåva eller som efter brottet

förvärvat egendomen på annat sätt och därvid haft vetskap om eller skä- lig anledning till antagande om egendomens samband med brottet.

Tillhörde egendomen vid brottet	Tillhörde egendomen vid brottet
ej någon av dem som anges i första	ej någon av dem som anges i första
stycket a) – c), får den ej förklaras	stycket a) – c), får den ej förklaras
förverkad.	förverkad. Vad som nu sagts hind-
	rar inte att egendom som enligt 1 §
	andra stycket skall anses som utby-
	te förklaras förverkad.

Särskild rätt till egendom som förklarats förverkad består, om ej även den särskilda rätten förklaras förverkad.

Sådan rätt som har vunnits genom utmätning eller betalningssäkring upphör, om egendomen förklaras förverkad, såvida ej av särskild an- ledning förordnas att rätten skall bestå.

5 a §

Har i fall som avses i 1 a §, 11 § lagen (1960:418) om straff för va- rusmuggling, 6 a § narko- tikastrafflagen (1968:64) eller 18 § skattebrottslagen (1971:69) en när- stående till den brottslige inom fem år före det att brottet begicks för- värvat egendom från denne, får, i den mån inte fullgott vederlag ut- gått vid förvärvet, förverkande ske hos den närstående avseende vär- det av den förvärvade egendomen. Förvekandet får dock aldrig avse värdet av egendom som den närstå- ende förvärvat mer än tio år före talans väckande.

Som närstående till den brottsli- ge anses

1. den som är gift med den brottslige eller är syskon eller släk- ting i rätt upp- eller nedstigande led till den brottslige eller besvåg- rad med honom i rätt upp- eller nedstigande led eller så att den ene är gift med den andres syskon,

2. den som på annat sätt står den

Prop. 2004/05:135

Bilaga 2

199

sta, andra och fjärde styckena samt				Prop. 2004/05:135
23 §.				Bilaga 2
	8 §
Närmare föreskrifter om åklaga-
rens verksamhet under en särskild
ekonomisk undersökning, om un-
derrättelse enligt 18 § första styck-
et fjärde meningen samt om proto-
koll vid en särskild ekonomisk un-
dersökning meddelas av regering-
en.
26 kap.
1 §
Är någon skäligen misstänkt för brott och kan det skäligen befaras, att
han genom att avvika eller genom att undanskaffa egendom eller annor-
ledes undandrager sig att betala böter, värdet av förverkad egendom, fö-
retagsbot eller annan ersättning till det allmänna eller skadestånd eller
annan ersättning till målsägande, som kan antagas komma att på grund
av brottet ådömas honom, får förordnas om kvarstad på så mycket av
hans egendom att fordringen kan antas bli täckt vid utmätning.
Är någon skäligen misstänkt för
brott som kan utgöra grund för
förverkande enligt 36 kap. 1 a §
brottsbalken,	11	§	lagen
(1960:418) om	straff	för	varu-

smuggling, 6 a § narkotikastraffla- gen (1968:64) eller 18 § skatte- brottslagen (1971:69) eller har han dömts för sådant brott och kan det skäligen befaras att han genom att förfara på sätt som sägs i första stycket undandrar sig att betala belopp som kan antas komma att förklaras förverkat enligt bestäm- melserna i de nämnda paragrafer- na, får förordnas om kvarstad på så mycket av hans egendom att fordringen kan antas bli täckt vid utmätning. Sådant förordnande får också meddelas, om det skäligen kan antas att förverkande enligt 36 kap. 5 a § brottsbalken får ske hos någon och det skäligen kan befaras att han genom att förfara på angi- vet sätt undandrar sig att betala belopp som förverkandet kan antas komma att avse.

204

Föremål, som skäligen kan anta- gas äga betydelse för utredning om brott eller vara genom brott någon avhänt eller på grund av brott för- verkat, må tagas i beslag. Detsam- ma gäller i fråga om föremål som skäligen kan antas vara av betydel- se för utredning av en fråga om förverkande enligt 36 kap. 1 a eller

Kvarstad får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det in- trång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller något annat motstående intresse.

2 § Beslut om kvarstad meddelas av rätten.

Fråga om kvarstad får upptagas	Fråga om kvarstad enligt 1 § för-
på yrkande av undersöknings-	sta stycket får upptagas på yrkande
ledaren, åklagaren eller målsägan-	av undersökningsledaren, åklaga-
den. Efter åtalet får rätten även	ren eller målsäganden. Efter åtalet
självmant upptaga fråga därom.	får rätten även självmant upptaga
	fråga därom.
	Fråga om kvarstad enligt 1 §
	andra stycket får upptas endast på
	yrkande av åklagaren.

I anledning av målsägandens anspråk på skadestånd eller annan er- sättning får undersökningsledaren eller åklagaren yrka kvarstad endast om anspråket anmälts hos honom. Rätten får endast på yrkande förordna därom.

Väcks fråga om kvarstad, skall, så snart det kan ske, förhandling där- om äga rum inför rätten. Om sådan förhandling gäller i tillämpliga delar vad som sägs i 24 kap. 17 §. Är det fara i dröjsmål, får rätten omedelbart bevilja åtgärden att gälla till dess annorlunda förordnas.

6 a §

När fråga om förverkande enligt 36 kap. 1 a eller 5 a § brottsbal- ken, 11 § lagen (1960:418) om straff för varusmuggling, 6 a § nar- kotikastrafflagen (1968:64) eller 18 § skattebrottslagen (1971:69) inte skall handläggas gemensamt med åtalet, skall rätten då den för- ordnar om kvarstad enligt 1 § and- ra stycket utsätta den tid inom vil- ken talan om sådant förverkande skall väckas. I fråga om sådan tids- frist skall bestämmelserna i 5 och 6 §§ äga motsvarande tillämpning.

27 kap.

1 § Föremål, som skäligen kan anta-

gas äga betydelse för utredning om brott eller vara genom brott någon avhänt eller på grund av brott för- verkat, må tagas i beslag.

Prop. 2004/05:135

Bilaga 2

205

Brev, telegram eller annan för- sändelse som finns hos ett post- eller telebefordringsföretag, får tas i beslag endast om försändelsen hade kunnat tas i beslag hos mot- tagaren och fråga är om brott för vilket är föreskrivet fängelse i ett år eller däröver eller om förver- kande enligt 36 kap. 1 a eller 5 a § brottsbalken, 11 § lagen (1960:418) om straff för varu- smuggling, 6 a § narkotikastraffla- gen (1968:64) eller 18 § skatte- brottslagen (1971:69).

5 a § brottsbalken, 11 § lagen (1960:418) om straff för varu- smuggling, 6 a § narkotika- strafflagen (1968:64) eller 18 § skattebrottslagen (1971:69).

Vad i detta kapitel stadgas om föremål gäller ock, i den mån ej annat är föreskrivet, om skriftlig handling.

Tvångsmedel enligt detta kapitel får beslutas endast om skälen för åt- gärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse.

3 § Brev, telegram eller annan för-

sändelse, som finns hos ett post- eller telebefordringsföretag, får tas i beslag endast om det för brottet är föreskrivet fängelse i ett år eller däröver och försändelsen hade kunnat tas i beslag hos mottagaren.

5 §

Rätten må förordna om beslag å föremål, som företes vid rätten eller

eljest är tillgängligt för beslag.
Fråga om beslag må av rätten	Fråga om beslag enligt 1 § första
upptagas på yrkande av under-	stycket första meningen må av rät-
sökningsledaren eller åklagaren.	ten upptagas på yrkande av under-
Efter åtalet äge rätten även på yr-	sökningsledaren eller åklagaren.
kande av målsäganden så ock	Efter åtalet äge rätten även på yr-
självmant upptaga fråga därom.	kande av målsäganden så ock
	självmant upptaga fråga därom.
	Fråga om beslag enligt 1 § för-
	sta stycket andra meningen får
	upptas endast på yrkande av åkla-
	garen.

Väckes vid rätten fråga om beslag, skall, så snart ske kan, förhandling därom äga rum inför rätten. Om sådan förhandling gälle i tillämpliga de- lar vad i 24 kap. 17 § är stadgat. Är fara i dröjsmål, må rätten omedelbart förordna om beslag att gälla, till dess annorlunda förordnas.

8 a §

När fråga om förverkande enligt 36 kap. 1 a eller 5 a § brottsbal- ken, 11 § lagen (1960:418) om straff för varusmuggling, 6 a § nar-

Prop. 2004/05:135

Bilaga 2

206

kotikastrafflagen (1968:64) eller 18 § skattebrottslagen (1971:69) inte skall handläggas gemensamt med åtalet, skall rätten, då den förordnar om beslag enligt 1 § för- sta stycket andra meningen eller fastställer sådant beslag, utsätta den tid inom vilken talan om så- dant förverkande skall väckas. I fråga om sådan tidsfrist skall be- stämmelserna i 7 och 8 §§ äga motsvarande tillämpning.

28 kap.

1 §

Förekommer anledning, att brott förövats, varå fängelse kan följa, må i hus, rum eller slutet förvaringsställe husrannsakan företagas för efter- sökande av föremål, som är underkastat beslag, eller eljest till utrönan-de av omständighet, som kan äga betydelse för utredning om brottet.

	Kan någon misstänkas för ett
	brott som kan utgöra grund för
	förverkande enligt 36 kap. 1 a §
	brottsbalken,		11		§	lagen
	(1960:418) om straff för varu-
	smuggling, 6 a § narkotikastraffla-
	gen (1968:64) eller 18 § skatte-
	brottslagen (1971:69) eller har han
	dömts för sådant brott, får hus-
	rannsakan som sägs i första stycket
	företas för att söka efter föremål
	som kan tas i beslag eller annars
	för att utröna omständigheter som
	kan ha betydelse för utredningen
	av fråga om sådant förverkande
	eller förverkande			enligt		36 kap.
	5 a § brottsbalken.
Hos annan än den som skäligen	Hos annan än den som skäligen
kan misstänkas för brottet må hus-	kan misstänkas för brottet må hus-
rannsakan dock företagas, allenast	rannsakan enligt				första	stycket
om brottet förövats hos honom el-	dock företagas, allenast om brottet
ler den misstänkte gripits där eller	förövats hos honom eller den miss-
eljest synnerlig anledning före-	tänkte gripits där eller eljest syn-
kommer, att genom rannsakningen	nerlig	anledning		förekommer, att
föremål, som är underkastat beslag,	genom	rannsakningen				föremål,
skall anträffas eller annan utred-	som är underkastat beslag, skall
ning om brottet vinnas.	anträffas eller annan utredning om
	brottet	vinnas. Husrannsakan en-

ligt andra stycket får företas hos annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet eller som har dömts för detta endast om det finns

Prop. 2004/05:135

Bilaga 2

207

synnerlig anledning att anta att det därigenom kommer att anträffas föremål som kan tas i beslag eller att det annars är av betydelse för utredningen av förverkandefrågan.

Ej må för husrannsakan hos den misstänkte i något fall åberopas hans samtycke, med mindre han själv begärt åtgärden.

1 a §

Föreligger skäl för kvarstad en- ligt 26 kap. 1 § och kan fängelse följa på brottet, får husrannsakan företas i hus, rum eller slutet förva- ringsutrymme för att söka efter egendom som kan tas i förvar.

Hos annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet eller som har dömts för detta får hus- rannsakan företas endast om det finns synnerlig anledning att anta att egendom som avses i första stycket skall anträffas genom åt- gärden.

4 §

Förordnande om husrannsakan meddelas, utom i fall som avses i tredje stycket, av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. Förordnande om husrannsakan för delgivning skall alltid meddelas av rätten. Kan i annat fall husrannsakan antas bli av stor omfattning eller medföra syn-nerlig olägenhet för den hos vilken åtgärden företas, bör, om det inte är fara i dröjsmål, åtgärden inte vidtas utan rättens förordnande.

Fråga om husrannsakan får rätten	Fråga om husrannsakan får rätten
ta upp på yrkande av un-	ta upp på yrkande av un-
dersökningsledaren eller åklaga-	dersökningsledaren eller åklaga-
ren. Efter åtalet får rätten även på	ren. Efter åtalet får rätten även på
yrkande av målsäganden eller	yrkande	av	målsäganden eller
självmant ta upp en sådan fråga.	självmant ta upp en sådan fråga.
Fråga om husrannsakan för del-	Fråga om husrannsakan enligt 1 §
givning tas upp av rätten själv-	andra stycket får tas upp endast på
mant eller på yrkande av polis-	yrkande	av	åklagaren. Detsamma
myndighet eller åklagaren.	gäller fråga om husrannsakan en-
	ligt 1 a §, när åtgärden avser egen-
	dom som kan tas i förvar för ford-

ran på grund av sådant förverkan- de som avses 1 § andra stycket.

Fråga om husrannsakan för delgiv- ning tas upp av rätten självmant eller på yrkande av polismyndighet eller åklagaren.

Förordnande om husrannsakan för eftersökande av den som skall häk- tas enligt beslut som avses i 24 kap. 17 § tredje stycket eller hämtas till

Prop. 2004/05:135

Bilaga 2

208

inställelse vid rätten meddelas av polismyndighet eller polisman enligt bestämmelser i polislagen (1984:387).

11 §

Om det finns anledning att anta att ett brott har begåtts på vilket fäng- else kan följa, får kroppsvisitation göras på den som skäligen kan miss- tänkas för brottet för att söka efter föremål som kan tas i beslag eller an- nars för att utröna omständigheter som kan vara av betydelse för ut- redning om brottet.

	Kan någon misstänkas för ett
	brott som kan utgöra grund för
	förverkande enligt 36 kap. 1 a §
	brottsbalken,	11	§	lagen
	(1960:418) om straff för varu-
	smuggling, 6 a § narkotikastraffla-
	gen (1968:64) eller 18 § skatte-
	brottslagen (1971:69) eller har han
	dömts för sådant brott, får kropps-
	visitation göras på honom för att
	söka efter föremål, som kan tas i
	beslag, eller annars för att utröna
	omständigheter som kan ha bety-
	delse för utredningen av fråga om
	sådant förverkande eller förver-
	kande enligt 36 kap. 5 a § brotts-
	balken.
Annan än den som skäligen kan	Annan än den som skäligen kan
misstänkas för brottet får kroppsvi-	misstänkas för brottet får kroppsvi-
siteras, om det finns synnerlig an-	siteras enligt bestämmelserna i för-
ledning att anta att det därigenom	sta stycket, om det finns synnerlig
kommer att an-träffas föremål som	anledning att anta att det därige-
kan tas i be-slag eller att det annars	nom kommer att anträffas föremål
är av betydelse för utredningen om	som kan tas i beslag eller att det
brottet.	annars är av betydelse för utred-
	ningen om brottet. Kroppsvisitation
	enligt andra stycket får företas på

annan än den misstänkte eller den som dömts för brottet endast om det finns synnerlig anledning att anta att det därigenom kommer att anträffas föremål som kan tas i beslag eller att det annars är av betydelse för utredningen av för- verkandefrågan.

Med kroppsvisitation avses en undersökning av kläder och annat som någon bär på sig samt av väskor, paket och andra föremål som någon har med sig.

11 a §

Föreligger skäl för kvarstad en- ligt 26 kap. 1 § och kan fängelse

Prop. 2004/05:135

Bilaga 2

209

		följa på brottet, får kroppsvisita-
		tion göras för att söka efter egen-
		dom som kan tas i förvar.
		Annan än den som skäligen kan
		misstänkas för brottet eller som har
		dömts för detta får kroppsvisiteras
		endast om det finns synnerlig an-
		ledning att anta att egendom som
		avses i första stycket skall anträffas
		genom åtgärden.
	13 §
Beträffande kroppsvisitation och		Beträffande kroppsvisitation och
kroppsbesiktning skall i tillämp-		kroppsbesiktning skall i tillämp-
liga delar gälla vad i 3 a, 4, 8 och		liga delar gälla vad i 3 a, 4, 8 och
9 §§ är föreskrivet om	husrann-	9 §§ är föreskrivet om husrann-
sakan. Är fara i dröjsmål, får		sakan. Fråga om kroppsvisitation
kroppsvisitation och	kroppsbe-	enligt 11 § andra stycket får tas
siktning beslutas av polisman.		upp av rätten endast på yrkande av
		åklagaren. Detsamma gäller fråga

om kroppsvisitation enligt 11 a §, när åtgärden avser egendom som kan tas i förvar för fordran på grund av sådant förverkande som avses i 11 § andra stycket. Är fara i dröjsmål, får kroppsvisitation och kroppsbesiktning beslutas av po- lisman.

Förrättning, som är av mera väsentlig omfattning, skall verkställas in- omhus och i avskilt rum. Verkställs den av någon annan än en läkare, skall såvitt möjligt ett av förrättningsmannen anmodat trovärdigt vittne närvara. Blodprov får inte tas av någon annan än en läkare eller legiti- merad sjuksköterska. Annan mera ingående undersökning får utföras endast av läkare.

Kroppsvisitation eller kroppsbesiktning av en kvinna får inte verk- ställas eller bevittnas av någon annan än en kvinna, läkare eller legiti- merad sjuksköterska. Kroppsvisitation som enbart innebär att föremål som en kvinna har med sig undersöks och kroppsbesiktning som enbart innebär att blodprov eller alkoholutandningsprov tas får dock verkställas och bevittnas av en man.

45 kap.

4 a §

I ansökan om stämning, genom vilken en talan som avses i 22 a kap. 1 § väcks, skall åklagaren uppge

1. den mot vilken talan förs,

2. den brottsliga gärning som ut- gör grund för förverkandetalan,

3. de omständigheter i övrigt på

Prop. 2004/05:135

Bilaga 2

210

Om det, för att målet skall kunna slutföras i ett sammanhang, är nöd- vändigt att förundersökningen eller den särskilda ekonomiska under- sökningen kompletteras eller, om förundersökning ej ägt rum, att sådan företas, får rätten meddela åklagaren föreläggande om det.

vilka talan grundas,

4. de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje särskilt bevis samt

5. de omständigheter som grun- dar rättens behörighet, om denna inte framgår av vad som anförts i övrigt.

Ansökan skall vara under- tecknad av åklagaren.

7 a §

När talan om sådant förverkande som avses i 22 a kap. 1 § väcks eller så snart som möjligt därefter, skall åklagaren till rätten ge in utskrift av protokoll från den sär- skilda ekonomiska undersökningen samt de skriftliga handlingar eller föremål som han vill åberopa som bevis. Sådant som inte rör talan bör dock inte ges in.

11 § Finnes, för att målet skall kunna

vid huvudförhandlingen slutföras i ett sammanhang, förundersök- ningen böra fullständigas eller, om förundersökning ej ägt rum, sådan böra företagas, äge rätten meddela åklagaren föreläggande därom.

14 §

Rätten bestämme, så snart ske kan, tid för huvudförhandlingen. För behandling av rättegångsfråga eller del av saken, som må avgöras sär- skilt, må huvudförhandling utsättas, ehuru målet i övrigt ej är berett till huvudförhandling.

Är den tilltalade anhållen eller häktad, skall huvudförhandling hållas inom en vecka från den dag, då åtalet väcktes, om ej till följd av åtgärd, som avses i 11 eller 12 §, eller annan omständighet längre uppskov är nödvändigt. Har den tilltalade häktats efter åtalet, skall tiden räknas från dagen för hans häktande.

Är den tilltalade ålagd reseförbud, skall huvudförhandling hållas inom en månad från den dag då åtalet väcktes, om inte längre uppskov är nöd- vändigt till följd av åtgärd som avses i 11 eller 12 § eller annan om- ständighet. Har reseförbudet meddelats efter åtalet, skall tiden räknas från dagen för delgivning av beslutet.

Förs talan om sådant förver- kande som avses i 22 a kap. 1 § i samband med åtal för brott på vil-

Prop. 2004/05:135

Bilaga 2

211

	ket talan grundas, får uppskov med	Prop. 2004/05:135
	huvudförhandlingen i mål där den	Bilaga 2
	tilltalade är anhållen, häktad eller
	ålagd reseförbud inte ske till följd
	av en omständighet som är av be-
	tydelse för prövningen av förver-
	kandefrågan men som inte hindrar
	att målet i övrigt avgörs.
51 kap.
12 §
Om hovrätten anser att det behövs, skall hovrätten besluta att yttrande
av sakkunnig inhämtas, skriftligt bevis läggs fram, föremål tillhanda-
hålls för syn eller besiktning, bevis tas upp utom huvudförhandling eller
någon annan förberedande åtgärd företas.
Om en part vill att en åtgärd enligt första stycket skall företas, skall
han så snart som möjligt begära det hos hovrätten.
Behöver i mål om allmänt åtal	Behöver i mål om allmänt åtal
åtgärd enligt 23 kap. företas, får	åtgärd enligt 23 kap. företas, får
hovrätten meddela åklagaren före-	hovrätten meddela åklagaren före-
läggande om det.	läggande om det. Detsamma gäller
	beträffande åtgärd enligt 23 a kap.

i mål i vilket talan förs om sådant förverkande som avses i 22 a kap. 1 §.

15 §

Om inte målet enligt 13 § avgörs utan huvudförhandling, skall hovrät- ten bestämma tid för sådan förhandling. Tiden skall om möjligt be- stämmas efter samråd med parterna. För behandling av en rättegångs- fråga eller sådan del av saken som får avgöras särskilt får huvudför- handling sättas ut även om målet i övrigt inte är färdigt för huvudför- handling.

Om den tilltalade är häktad, skall huvudförhandling hållas inom fyra veckor efter utgången av den tid som anges i 2 §, om det inte till följd av åtgärder som avses i 12 § eller andra omständigheter är nödvändigt med längre uppskov. Har den tilltalade häktats efter utgången av den tid som anges i 2 §, skall tiden räknas från den dag han häktades.

Förs talan om sådant förver- kande som avses i 22 a kap. 1 § i samband med åtal för det brott på vilket talan grundas, får upp-skov med huvudförhandlingen i mål där den tilltalade är häktad eller un- derkastad reseförbud inte ske till följd av en omständighet som är av betydelse för prövningen av förver- kandefrågan men som inte hindrar att målet i övrigt avgörs.

212

5Förslag till lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1958:205) om förverkande av al- koholhaltiga drycker m.m. skall ha följande lydelse.

Prop. 2004/05:135

Bilaga 2

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 §

Angående beslag av egendom som avses i 1 § skall vad i allmänhet är stadgat om beslag i brottmål äga motsvarande tillämpning, med följan-de avvikelser:

1. Beslagtagen egendom må bevisligen förstöras om dess värde är ringa eller egendomens förstörande eljest måste anses försvarligt. I an- nat fall må egendomen försäljas, spritdrycker, vin, starköl och öl till den som är berättigad att tillverka eller att bedriva partihandel med sådana varor enligt alkohollagen (1994:1738) och annan egendom på sätt som med hänsyn till egendomens beskaffenhet finnes lämpligt. Belopp, som erhållits vid försäljning av beslagtagen egendom, tillfaller kronan.

Beslut om förstörande eller försäljning meddelas av undersöknings- ledaren eller åklagaren. I fall som avses i 23 kap. 22 § första stycket för- sta punkten rättegångsbalken får sådant beslut meddelas även av polis- myndigheten.

Har polisman enligt 3 § fjär-de stycket lagen (1986:1009) om för- farandet i vissa fall vid för- verkande m.m. beslutat om för- verkande av egendom som avses i 1 §, får han även besluta om förstö- rande av egendomen.

Går beslag åter och är egendomen jämlikt denna paragraf förstörd eller såld, skall ersättning av allmänna medel utgå med belopp, som motsvarar egendomens pris vid försäljning till allmänheten eller eljest finnes skä- ligt. Beslut om ersättning meddelas av åklagaren. Är den som drabbats av beslaget missnöjd med beslut om ersättning, äge han inom en månad från det han erhöll del av beslutet påkalla rättens prövning därav. Ansökan härom göres vid den domstol, som ägt upptaga fråga om beslagets be- stånd. Ersättning utbetalas av länsstyrelsen efter framställning av åklaga- ren.

2. Om polisman verkställer beslag och förelägger förverkande av den beslagtagna egendomen i föreläggande av ordningsbot, skall anmälan om beslaget göras hos polismyndigheten.

3. Ifråga om sådana drycker som avses i 1 § tredje stycket och som för- tärs eller förvaras i strid med villkor enligt 2 kap. 16 § andra stycket för- sta meningen eller med 2 kap. 18 § eller med 4 kap. 4 § ordningslagen (1993:1617) eller med 25 a § järnvägssäkerhetslagen (1990:1157) har den som tjänstgör som ordningsvakt vid en allmän sammankomst eller offentlig tillställning eller inom ett trafikföretags område eller dess färd- medel eller som befattningshavare i säkerhets- eller ordningstjänst vid järnväg samma rätt att ta egendomen i beslag som enligt rätte-

gångsbalken tillkommer polisman.

217

6Förslag till lag om ändring i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling

Härigenom föreskrivs att i lagen (1960:418) om straff för varusmugg- ling skall införas en ny paragraf, 11 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
	11 §
	Döms någon för varusmuggling
	som är att anse som grov, skall
	värdet av hans egendom på yr-
	kande av åklagaren förklaras för-
	verkat även när det inte följer av
	vad som annars är föreskrivet, om
	det är sannolikt att egendomen
	härrör från brottslig verksamhet
	eller att dess värde annars motsva-
	rar utbyte av sådan verksamhet.
	Vad som har sagts i första styck-
	et gäller ej, om förverkande är
	oskäligt.
	Vid prövning av fråga om för-
	verkande enligt första stycket skall
	bestämmelserna i 4 kap. 18 och
	19 §§ utsökningsbalken äga mot-
	svarande tillämpning. Härvid skall
	vad som där sägs om gäldenär i
	stället avse den mot vilken talan
	om förverkande förs.

Prop. 2004/05:135

Bilaga 2

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

219

7Förslag till lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

Härigenom föreskrivs att 55 § lagen (1960:729) om upphovsrätt till lit- terära och konstnärliga verk skall ha följande lydelse.

Prop. 2004/05:135

Bilaga 2

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

55 §

I stället för att förordna om inlösen enligt första stycket får rätten, på yrkande av upphovsmannen eller hans rättsinnehavare, efter vad som finnes skäligt föreskriva, att egendom som där avses skall förstöras eller på visst sätt ändras eller att andra åtgärder skall vidtagas med den till förebyggande av missbruk. Sådan talan får väckas även av åklagare, om det är påkallat ur allmän synpunkt. Föreskrift som här avses skall inte meddelas, om förverkande eller åtgärd till förebyggande av missbruk skall beslutas enligt brottsbalken.

Har annat föremål än som avses i första stycket använts som hjälp- medel vid sådan framställning av exemplar av verk som utgör brott enligt denna lag, får föremålet eller dess värde förklaras förverkat, om det är påkallat till förebyggande av brott eller annars särskilda skäl föreligger. Vad som nu har sagts skall tillämpas också i fråga om föremål, som har använts vid försök till brott som avses här, eller som omfattas av åtgärd som utgör förberedelse till sådant brott.

Fjärde stycket gäller även i fråga om ett föremål som varit avsett att användas som hjälpmedel vid brott som där sägs, om brottet har full- bordats eller kommit till straffbart försök eller straffbar förberedelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

220

8 Förslag till lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64)

Härigenom föreskrivs i fråga om narkotikastrafflagen (1968:64) dels att 6 § skall ha följande lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 6 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse
	6 §
Narkotika som varit föremål för		Narkotika som varit föremål för
brott enligt denna lag eller värdet		brott enligt denna lag eller värdet
därav samt vinning av sådant brott		därav samt utbyte av sådant brott
skall förklaras förverkat, om det ej		skall förklaras förverkat, om det ej
är uppenbart	obilligt. Detsamma	är uppenbart obilligt. Detsam-ma
gäller förlag för sådant brott eller		gäller förlag för sådant brott eller
dess värde, om förlaget mottagits		dess värde, om förlaget mottagits
och mottagandet utgör brott enligt		och mottagandet utgör brott enligt
denna lag.		denna lag.
Egendom	som använts som	Egendom	som	använts	som
hjälpmedel vid brott enligt denna		hjälpmedel vid brott enligt denna
lag eller egendomens värde får för-		lag eller egendomens värde får för-
klaras förverkat, om det är påkallat		klaras förverkat, om det är påkallat
till förebyggande av brott eller an-		till förebyggande av brott eller an-
nars särskilda skäl föreligger. Det-		nars särskilda skäl föreligger. Det-
samma gäller egendom med vilken		samma gäller egendom som varit
har tagits befattning som utgör		avsedd att användas som hjälpme-
brott enligt denna lag.		del vid brott enligt denna lag, om
		brottet har fullbordats eller kommit
		till straffbart försök eller straffbar
		förberedelse	eller	stämpling,	samt
		egendom med vilken har tagits be-
		fattning som utgör sådant brott.

Påträffas injektionssprutor eller kanyler, som kan användas för in- sprutning i människokroppen, eller andra föremål, som är särskilt ägna- de att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika, hos någon som har begått brott enligt denna lag eller i ett utrymme som disponeras av honom eller i förbindelse med narkotika som har varit fö- remål för brott enligt denna lag, skall föremålen, oavsett vem de tillhör, förklaras förverkade, om det ej är uppenbart obilligt.

6 a §

Döms någon för brott som avses i 1–3 a §§, skall värdet av hans egendom på yrkande av åklaga-ren förklaras förverkat även när det inte följer av vad som annars är föreskrivet, om det är sannolikt att egendomen härrör från brottslig verksamhet eller att dess värde annars motsvarar utbyte av sådan verksamhet.

Prop. 2004/05:135

Bilaga 2

221

9 Förslag till lag om ändring i skattebrottslagen (1971:79)

Härigenom föreskrivs att i skattebrottslagen (1971:79) skall införas en ny paragraf, 18 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
	18 §
	Döms någon för grovt skatte-
	brott, skall värdet av hans egen-
	dom på yrkande av åklagaren för-
	klaras förverkat även när det inte
	följer av vad som annars är före-
	skrivet, om det är sannolikt att
	egendomen härrör från brottslig
	verksamhet eller att dess värde
	annars motsvarar utbyte av sådan
	verksamhet.
	Vad som har sagts i första styck-
	et gäller ej, om förverkande är
	oskäligt.
	Vid prövning av fråga om för-
	verkande enligt första stycket skall
	bestämmelserna i 4 kap. 18 och
	19 §§ utsökningsbalken äga mot-
	svarande tillämpning. Härvid skall
	vad som där sägs om gäldenär i
	stället avse den mot vilken talan
	om förverkande förs.

Prop. 2004/05:135

Bilaga 2

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

223

11 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 1 §, 9 kap. 17 och 18 §§ samt 14 kap. 2 § sekretesslagen (1980:100) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5kap.

1 §

Sekretess gäller för uppgift som hänför sig till

1.förundersökning i brottmål,

2.angelägenhet, som avser användning av tvångsmedel i sådant mål eller i annan verksamhet för att förebygga brott,

3.verksamhet som rör utredning i frågor om näringsförbud,

4. åklagarmyndighets, polismyn-	4. åklagarmyndighets, polismyn-
dighets, skattemyndighets, Tull-	dighets,	skattemyndighets, Tull-
verkets eller Kustbevakningens	verkets	eller Kustbevakningens
verksamhet i övrigt för att före-	verksamhet i övrigt för att före-
bygga, uppdaga, utreda eller be-	bygga, uppdaga, utreda eller be-
ivra brott eller	ivra brott
5. Finansinspektionens verksam-	5. Finansinspektionens verksam-
het som rör övervakning enligt in-	het som rör övervakning enligt in-
siderlagen (1990:1342) eller efter-	siderlagen (1990:1342) eller efter-
levnaden av 7 kap. 1 § lagen	levnaden av 7 kap. 1 § lagen
(1991:980) om handel med fi-	(1991:980) om handel med fi-
nansiella instrument,	nansiella instrument eller
	6. särskild ekonomisk undersök-
	ning enligt bestämmelserna i 23 a
	kap. rättegångsbalken,

om det kan antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas om uppgiften röjs.

För uppgift som hänför sig till sådan underrättelseverksamhet som av- ses i 3 § polisdatalagen (1998:622) eller som i annat fall hänför sig till Säkerhetspolisens verksamhet för att förebygga eller avslöja brott mot rikets säkerhet eller förebygga terrorism gäller sekretess, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas. Detsamma gäller uppgift som hänför sig till sådan underrättelseverksamhet som av- ses i 2 § lagen (1999:90) om behandling av personuppgifter vid skatte- myndigheters medverkan i brottsutredningar.

Sekretessen enligt första och andra styckena gäller i annan verksamhet hos myndighet för att biträda åklagarmyndighet, polismyndighet, skatte- myndighet, Tullverket eller Kustbevakningen med att uppdaga, utreda eller beivra brott samt hos tillsynsmyndighet i konkurs och inom exeku- tionsväsendet för uppgift som angår misstanke om att en gäldenär har begått brott som avses i 11 kap. brottsbalken eller annat brott som har samband med gäldenärens näringsverksamhet.

I fråga om uppgift i allmän handling som hänför sig till sådan under- rättelseverksamhet som avses i andra stycket gäller sekretessen i högst sjuttio år. I fråga om uppgift i allmän handling i övrigt gäller sekretessen i högst fyrtio år.

Prop. 2004/05:135

Bilaga 2

225

9 kap.

17 §

Sekretess gäller för uppgift om enskilds personliga och ekonomiska förhållanden, om inte annat följer av 18 §

1.i utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brott-mål,

2.i angelägenhet, som avser användning av tvångsmedel i sådant mål eller i annan verksamhet för att förebygga brott,

3.i angelägenhet som avser registerkontroll och särskild personut- redning enligt säkerhetsskyddslagen (1996:627),

4.i åklagarmyndighets, polismyndighets, skattemyndighets, Statens kriminaltekniska laboratoriums, Tullverkets eller Kustbevakningens verksamhet i övrigt för att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott,

5.i Statens biografbyrås verksamhet att biträda Justitiekanslern, allmän åklagare eller polismyndighet i brottmål,

6.i register som förs av Rikspolisstyrelsen enligt polisdatalagen (1998:622) eller som annars behandlas där med stöd av samma lag,

7.i register som förs enligt lagen (1998:621) om misstankeregister,

8.i register som förs av Riksskatteverket enligt lagen (199:90) om be- handling av personuppgifter vid skattemyndigheters medverkan i brotts- utredningar eller som annars behandlas där med stöd av samma lag,

9.i utredning enligt bestämmel- serna om särskild ekonomisk un- dersökning i 23 a kap. rätte- gångsbalken,

om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men.

Sekretess gäller i verksamhet, som avses i första stycket, för anmälan eller utsaga från enskild, om det kan antas att fara uppkommer för att någon utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs.

Utan hinder av sekretessen får uppgift lämnas till enskild enligt vad som föreskrivs i den särskilda lagstiftningen om unga lagöverträdare och i säkerhetsskyddslagen (1996:627) samt i förordning som har stöd i den- na lag. Utan hinder av sekretessen får uppgift vidare lämnas ut enligt vad som föreskrivs i lagen (1998:621) om misstankeregister, polisdatalagen (1998:622) och lagen (1999:90) om behandling av personuppgifter vid skattemyndigheters medverkan i brottsutredningar samt i förordningar som har stöd i dessa lagar.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

18 § Sekretessen enligt 17 § första stycket gäller inte

1.beslut huruvida åtal skall väckas, beslut om att förundersökning inte skall inledas samt beslut om att förundersökning skall läggas ned,

2.uppgift i ärende om strafföreläggande eller föreläggande av ord- ningsbot,

3.uppgift som avser omhändertagande enligt 13 § andra stycket polislagen (1984:387),

4.beslut huruvida talan skall väckas om förverkande enligt 36 kap. 1 a eller 5 a § brottsbalken,

Prop. 2004/05:135

Bilaga 2

226

Sekretessen enligt 17 § första stycket upphör att gälla, om upp- giften lämnas till domstol med an- ledning av åtal, såvida inte sekre- tess för uppgiften skall gälla hos domstolen enligt 16 §, eller uppgif- ten uppenbarligen saknar betydelse i målet eller finns i handling som har erhållits från annan myndighet där sekretess gäller för uppgiften.

11 § lagen (1960:418) om straff för		Prop. 2004/05:135
varusmuggling, 6 a §	narko-	Bilaga 2

tikastrafflagen (1968:64) eller 18 § skattebrottslagen (1971:69), beslut om att särskild ekonomisk under- sökning skall inledas samt beslut om att sådan undersökning skall läggas ned

Sekretessen enligt 17 § första stycket upphör att gälla, om upp- giften lämnas till domstol med an- ledning av åtal eller talan om så- dant förverkande som avses i första stycket 4, såvida inte sekretess för uppgiften skall gälla hos domstolen enligt 16 §, eller uppgiften uppen- barligen saknar betydelse i målet eller finns i handling som har er- hållits från annan myndighet där sekretess gäller för uppgiften.

14 kap.

2 §

Sekretess hindrar inte att uppgift i annat fall än som avses i 1 § lämnas till myndighet, om uppgiften behövs där för

1.förundersökning, rättegång, ärende om disciplinansvar eller skil- jande från anställning eller annat jämförbart rättsligt förfarande vid myn- digheten mot någon rörande hans deltagande i verksamheten vid den myndighet där uppgiften förekommer,

2.omprövning av beslut eller åtgärd av den myndighet där uppgiften förekommer, eller

3.tillsyn över eller revision hos den myndighet där uppgiften före- kommer.

Sekretess hindrar inte att uppgift lämnas i muntligt eller skriftligt yttrande av sakkunnig till domstol eller myndighet som bedriver för- undersökning i brottmål.

Sekretess hindrar inte att uppgift lämnas i muntligt eller skriftligt yttrande av sakkunnig till domstol eller myndighet som bedriver för- undersökning i brottmål eller sär-

	skild ekonomisk undersökning.
Sekretess hindrar inte att uppgift om enskilds adress, telefonnummer
och arbetsplats lämnas till en myndighet, om uppgiften behövs där för
delgivning enligt delgivningslagen (1970:428). Uppgift hos myndighet
som bedriver televerksamhet om enskilds telefonnummer får dock, om
den enskilde hos myndigheten begärt att abonnemanget skall hållas hem-
ligt och uppgiften omfattas av sekretess enligt 9 kap. 8 § tredje stycket,
lämnas ut endast om den myndighet som begär uppgiften finner att det
kan antas att den som söks för delgivning håller sig undan eller att det
annars finns synnerliga skäl.
Sekretess hindrar inte att uppgift	Sekretess hindrar inte att uppgift
som angår misstanke om brott läm-	som angår misstanke om brott läm-
nas till åklagarmyndighet, polis-	nas till åklagarmyndighet, polis-	227
		227

myndighet eller annan myndighet	myndighet eller annan myndighet
som har att ingripa mot brottet, om	som har att ingripa mot brottet, om
fängelse är föreskrivet för brottet	fängelse är föreskrivet för brottet
och detta kan antas föranleda annan	och detta kan antas föranleda annan
påföljd än böter.	påföljd än böter. Sekretess hindrar
	inte heller att annan uppgift som
	kan antas ha betydelse för en sär-
	skild ekonomisk undersökning läm-
	nas till åklagarmyndighet eller po-
	lismyndighet.

För uppgift som omfattas av sekretess enligt 7 kap. 1–6 och 34 §§, 8 kap. 8 § första stycket, 9 eller 15 § eller 9 kap. 4 eller 7 §, 8 § första eller andra stycket eller 9 § andra stycket gäller vad som föreskrivs i fjärde stycket endast såvitt angår misstanke om brott för vilket inte är föreskri- vet lindrigare straff än fängelse i två år. Dock hindrar sekretess enligt 7 kap. 1, 4 eller 34 § inte att uppgift som angår misstanke om brott enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken mot någon som inte har fyllt arton år lämnas till åklagarmyndighet eller polismyndighet.

Tredje och fjärde styckena gäller inte uppgift som omfattas av sekre- tess enligt 9 kap. 9 § första stycket.

Sekretess enligt 7 kap. 1 § och 4 § första och tredje styckena hindrar inte att uppgift om enskild, som inte fyllt arton år eller som fortgående missbrukar alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel, eller närstå- ende till denne lämnas från myndighet inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten till annan sådan myndighet, om det behövs för att den en- skilde skall få nödvändig vård, behandling eller annat stöd. Detsamma gäller ifråga om lämnande av uppgift om gravid kvinna eller närstående till henne, om det behövs för en nödvändig insats till skydd för det vän- tade barnet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

Prop. 2004/05:135

Bilaga 2

228

16 Förslag till lag om ändring i lotterilagen (1994:1000)		Prop. 2004/05:135
Härigenom föreskrivs att 58 § lotterilagen (1990:1000) skall ha följan-		Bilaga 2

de lydelse.
Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
58 §
Insatser som tagits emot vid brott	Utbyte av brott enligt denna lag
enligt denna lag samt utrustning,	skall förklaras förverkat, om det
handlingar och annan egendom	inte är uppenbart oskäligt. Det-
som har använts vid eller varit fö-	samma gäller utrustning, hand-
remål för ett sådant brott skall för-	lingar och annan egendom som har
klaras förverkade, om det inte är	använts vid eller varit föremål för
uppenbart oskäligt. Om en spelau-	ett sådant brott. Om en spelautomat
tomat förverkas skall även dess	förverkas skall även dess innehåll
innehåll förklaras förverkat, om det	förklaras förverkat, om det inte är
inte är uppenbart oskäligt.	uppenbart oskäligt.
	Första stycket gäller även i fråga

om egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott som där sägs, om brottet har full- bordats.

Förverkande kan, utöver vad som framgår av 36 kap. 5 § brottsbalken, ske hos den som yrkesmässigt tillhandahållit egendomen. I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

233

	Förteckning över remissinstanserna – SOU 1999:147	Prop. 2004/05:135
	Förteckning över remissinstanserna – SOU 1999:147	Bilaga 3
		Bilaga 3
	Följande instanser har efter remiss avgett yttrande över betänkandet:
	Riksdagens ombudsmän, Svea hovrätt, Hovrätten för Västra Sverige,
	Kammarrätten i Jönköping, Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt,
	Malmö tingsrätt, Luleå tingsrätt, Justitiekanslern, Domstolsverket, Riks-
	åklagaren, Ekobrottsmyndigheten, Rikspolisstyrelsen, Brottsförebyggan-
	de rådet, Datainspektionen, Riksskatteverket, Finansinspektionen, Riks-
	revisionsverket, Tullverket, Bokföringsnämnden, Juridiska fakultets-
	nämnden vid Uppsala universitet, Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds
	universitet, Sveriges advokatsamfund, Svenska Bankföreningen, Sveri-
	ges Försäkringsförbund, Sveriges domareförbund, , Sveriges Redovis-
	ningskonsulters förbund, Landsorganisationen i Sverige och Svenska
	Arbetsgivareföreningen.
	Riksåklagaren har bifogat yttranden från åklagarmyndigheterna i Göte-
	borg, Umeå, Linköping, Kalmar, Stockholm, Malmö och Västerås.
	Kammarkollegiet, Föreningen auktoriserade revisorer och Tjänstemän-
	nens Centralorganisation har förklarat att de avstår från att yttra sig.
	Följande instanser har erbjudits att lämna yttrande men har inte inkommit
	med något yttrande: Svenska Revisorssamfundet, Svenska polisförbun-
	det, Föreningen Sveriges polischefer och Föreningen Sveriges åklagare.

237

	RÅDETS RAMBESLUT 2005/212/RIF	Prop. 2004/05:135
	RÅDETS RAMBESLUT 2005/212/RIF	Bilaga 4
		Bilaga 4
	av den 24 februari 2005
	om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från
	brott
	EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA
	RAMBESLUT
	med beaktande av fördraget om Europeiska unionen, särskilt artikel 29,
	artikel 31.1 c och artikel 34.2 b,
	med beaktande av Konungariket Danmarks initiativ1,
	med beaktande av Europaparlamentets yttrande, och av följande skäl:

(1)Det viktigaste motivet för den gränsöverskridande, organiserade brottsligheten är ekonomisk vinning. Ett effektivt förebyggande och be- kämpande av den organiserade brottsligheten bör därför fokuseras på spårande, frysning, beslag och förverkande av vinning av brott. Detta försvåras bland annat av skillnaderna i medlemsstaternas lagstiftning på detta område.

(2)I slutsatserna från Europeiska rådet i Wien i december 1998 uppma- nade Europeiska rådet till en förstärkning av EU:s insatser för bekäm- pande av internationell organiserad brottslighet i enlighet med en hand- lingsplan för att på bästa sätt genomföra bestämmelserna i Amsterdam-

fördraget om upprättande av ett område med frihet, säkerhet och rättvi- sa2.

(3)Det framgår av punkt 50 b i handlingsplanen från Wien att man se- nast fem år efter Amsterdamfördragets ikraftträdande skall förbättra och vid behov tillnärma nationella bestämmelser som gäller beslag och för- verkande av vinning av brott, samtidigt som hänsyn tas till godtroende tredjeparts rättigheter.

(4)I punkt 51 i slutsatserna från Europeiska rådets möte i Tammerfors den 15 och 16 oktober 1999 betonas att penningtvätt är en central del i den organiserade brottsligheten, att den bör utrotas varhelst den före- kommer och att Europeiska rådet är fast beslutet att se till att det vidtas konkreta åtgärder för spårande, spärrande, beslag och förverkande av vinning av brott. Europeiska rådet uppmanar vidare i punkt 55 till till- närmning av straffrättsliga och processuella bestämmelser gällande pen- ningtvätt (t.ex. spårande, spärrande och förverkande av medel).

(5)I enlighet med rekommendation 19 i handlingsplanen från år 2000 ”Förebyggande och bekämpande av den organiserade brottsligheten: Eu-

1	EGT C 184, 2.8.2002, s. 3.
2	EGT C 19, 23.1.1999, s. 1.	238

ropeiska unionens strategi inför det nya årtusendet”, som antogs av rådet	Prop. 2004/05:135
den 27 mars 20003, bör det undersökas om det eventuellt behövs ett in-	Bilaga 4
strument som, där det är lämpligt, ger möjlighet att i straffrätten, civilrät-
ten eller skatterätten mildra bevisbördan avseende ursprunget till de till-
gångar som innehas av en person som dömts för ett brott med anknytning
till organiserad brottslighet, med beaktande av bästa praxis i medlemssta-
terna och med vederbörlig respekt för de grundläggande rättsliga princi-
perna.

(6)I enlighet med artikel 12 om förverkande och beslag i FN:s konven- tion av den 12 december 2000 mot gränsöverskridande organiserad brottslighet kan konventionsstaterna överväga att kräva att en brottsling styrker att egendom som misstänks vara vinning av brott eller annan egendom som kan förklaras förverkad är förvärvad på lagligt sätt, i den utsträckning detta är förenligt med principerna i den nationella lagen och med arten av de rättsliga och andra förfaranden som kan gälla.

(7)Alla medlemsstater har ratificerat Europarådets konvention av den 8 november 1990 om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott. Flera medlemsstater har avgett förklaringar med av- seende på artikel 2 om förverkande i konventionen så att de endast behö- ver förverka vinning som härrör från ett antal närmare preciserade brott.

(8)I rådets rambeslut 2001/500/RIF4 fastställs bestämmelser om pen- ningtvätt, identifiering, spårande, spärrande, beslag och förverkande av hjälpmedel till och vinning av brott. Enligt detta rambeslut får medlems- staterna dessutom inte göra eller vidhålla några reservationer mot be- stämmelsen om förverkande i Europarådets konvention, om brottet kan bestraffas med frihetsberövande eller frihetsberövande åtgärd där högsta straffet är mer än ett år.

(9)De gällande instrumenten på detta område har inte i tillräcklig ut- sträckning kunnat sörja för ett effektivt gränsöverskridande samarbete i fråga om förverkande, eftersom flera medlemsstater fortfarande saknar möjlighet att förverka vinning av alla de brott som kan leda till frihetsbe- rövande i mer än ett år.

(10)Syftet med detta rambeslut är att se till att det finns effektiva regler i alla medlemsstater om förverkande av vinning av brott, bland annat i fråga om bevisbördan när det gäller ursprunget till tillgångar som tillhör en person som dömts för brott med anknytning till organiserad brottslig- het. Detta rambeslut hör ihop med ett danskt utkast till rambeslut om öm- sesidigt erkännande inom Europeiska unionen av beslut om förverkande av vinning och uppdelning av egendom, vilket läggs fram samtidigt.

(11)Detta rambeslut hindrar inte medlemsstaterna från att tillämpa sina grundläggande principer för prövning i laga ordning, särskilt presumtion

3	EGT C 124, 3.5.2000, s. 1.
4	EGT L 182, 5.7.2001, s. 1.	239

om den anklagades oskuld, äganderätt, föreningsfrihet, tryckfrihet och	Prop. 2004/05:135
yttrandefrihet i andra medier.	Bilaga 4

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Definitioner

I detta rambeslut avses med

—vinning: varje ekonomisk fördel av brottsliga gärningar; den kan bestå av alla former av egendom enligt definitionen i följande strecksats,

—egendom: all slags egendom, materiell eller immateriell, lös eller fast egendom, samt juridiska handlingar eller urkunder som styrker ägan- derätt eller annan rätt till sådan egendom,

—hjälpmedel: all slags egendom som på något sätt, helt eller delvis, använts eller varit avsedd att användas för att begå brottslig gärning eller brottsliga gärningar,

—förverkande: sådant straff eller annan åtgärd beslutad av domstol efter rättegång på grund av brottslig gärning eller brottsliga gärningar som innebär slutgiltigt berövande av egendom,

—juridisk person: varje enhet som har denna ställning enligt tillämplig nationell lagstiftning, med undantag av stater och andra offentliga or- gan vid utövandet av de befogenheter som de har i egenskap av statsmakter samt internationella offentliga organisationer.

Artikel 2

Förverkande

1.Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att se till att kunna förverka, helt eller delvis, hjälpmedel och vinning som här- rör från brottsliga gärningar som kan bestraffas med frihetsberövande i mer än ett år eller egendom vars värde motsvarar sådan vinning.

2.I samband med skattebrott får medlemsstaterna tillämpa andra förfa- randen än straffrättsliga för att frånta gärningsmannen vinningen av brot- tet.

Artikel 3

Utökade möjligheter till förverkande

1. Varje medlemsstat skall som ett minimum vidta de åtgärder som be- hövs för att den, under de omständigheter som anges i punkt 2, helt eller

240

delvis skall kunna förverka egendom som tillhör en person som dömts	Prop. 2004/05:135
för ett brott	Bilaga 4
a) som begåtts inom ramen för en kriminell organisation, enligt definitio-
nen i gemensam åtgärd 98/733/RIF av den 21 december 1998 om att göra
deltagande i en kriminell organisation i Europeiska unionens medlems-
stater till ett brott5, när brottet omfattas av

—rådets rambeslut 2000/383/RIF av den 29 maj 2000 om förstärkning

av skyddet mot förfalskning i samband med införandet av euron ge- nom straffrättsliga och andra påföljder6,

—rådets rambeslut 2001/500/RIF av den 26 juni 2001 om penningtvätt, identifiering, spårande, spärrande, beslag och förverkande av hjälp- medel till och vinning av brott,

—rådets rambeslut 2002/629/RIF av den 19 juli 2002 om bekämpande av människohandel7,

—rådets rambeslut 2002/946/RIF av den 28 november 2002 om för-

stärkning av den straffrättsliga ramen för att förhindra hjälp till olag- lig inresa, transitering och vistelse8,

—rådets rambeslut 2004/68/RIF av den 22 december 2003 om bekäm- pande av sexuellt utnyttjande av barn och barnpornografi9,

—rådets rambeslut 2004/757/RIF av den 25 oktober 2004 om minimibe-

stämmelser för brottsrekvisit och påföljder för olaglig narkotikahan- del10,

b) som omfattas av rådets rambeslut 2002/475/RIF av den 13 juni 2002 om bekämpande av terrorism11,

förutsatt att brottet i enlighet med de ovan nämnda rambesluten,

—när det gäller andra brott än penningtvätt, är belagt med straffrättsliga påföljder som innebär ett längsta frihetsberövande om minst fem till tio år,

—när det gäller penningtvätt, är belagt med straffrättsliga påföljder som innebär ett längsta frihetsberövande om minst fyra år,

och brottet är av sådan karaktär att det kan ge ekonomisk vinst.

5EGT L 351, 29.12.1998, s. 1.

6EGT L 140, 14.6.2000, s. 1.

7EGT L 203, 1.8.2002, s. 1.

8EGT L 328, 5.12.2002, s. 1.

9EUT L 13, 20.1.2004, s. 44.

10EUT L 335, 11.11.2004, s. 8.

11 EGT L 164, 22.6.2002, s. 3.

241

2. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att	Prop. 2004/05:135
möjliggöra förverkande enligt denna artikel, åtminstone	Bilaga 4

a)om en nationell domstol på grundval av specifika sakförhållanden är fullständigt övertygad om att egendomen i fråga härrör från den dömda personens brottsliga verksamhet, under en period som föregår domen för ett brott enligt punkt 1 som anses rimlig av domstolen med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, eller, alternativt,

b)om en nationell domstol på grundval av specifika sakförhållanden är fullständigt övertygad om att egendomen i fråga härrör från liknande brottslig verksamhet av den dömda personen, under en period som före- går domen för ett brott enligt punkt 1 som anses rimlig av domstolen med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, eller, alternativt,

c)om det är fastställt att värdet av egendomen inte står i proportion till den dömda personens lagligen förvärvade inkomst och en nationell dom- stol på grundval av specifika sakförhållanden är fullständigt övertygad om att egendomen i fråga härrör från denna dömda persons brottsliga verksamhet.

3.Varje medlemsstat får dessutom överväga att anta de bestämmelser som möjliggör för den, på de villkor som anges i punkterna 1 och 2, att helt eller delvis förverka egendom som förvärvats av den berörda perso- nens närmaste och egendom som överförts till en juridisk person som den berörda personen – ensam eller tillsammans med sina närmaste – har ett avgörande inflytande över. Samma sak skall gälla om den berörda perso- nen erhåller en betydande del av den juridiska personens intäkter.

4.Medlemsstaterna får tillämpa andra förfaranden än straffrättsliga för att frånta gärningsmannen egendomen i fråga.

Artikel 4

Rättsmedel

Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att sä- kerställa att de som berörs av åtgärder enligt artiklarna 2 och 3 har till- gång till effektiva rättsmedel för att skydda sina rättigheter.

Artikel 5

Säkerhetsåtgärder

Detta rambeslut skall inte ha som effekt att skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande principerna, särskilt vad gäller presumtion om den anklagades oskuld, i enlighet med vad som fastställs i artikel 6 i fördraget om Europeiska unionen på något sätt änd- ras.

242

Promemorians lagförslag

1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken att 27 kap. 8 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 2004/05:135

Bilaga 5

27 kap.

8 §1

Har någon framställt ett an- språk på ett beslagtaget föremål, eller på att viss åtgärd skall vidtas med detta föremål, utan att det har fattats beslut enligt 4 a § om att föremålet skall lämnas ut, får be- slaget hävas först tre veckor efter det att en underrättelse om att be- slaget kan komma att hävas har sänts till den som framställt an- språket. Om denne medger det, skall dock beslaget hävas omedel- bart. Av underrättelsen skall det framgå hos vem beslaget har gjorts. Den som beslaget har gjorts hos behöver inte underrättas i detta fall.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005.

1 Senaste lydelse 2003:163.

244

Egendom som använts som hjälpmedel vid brott enligt denna balk får förklaras förverkad, om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt denna balk, om brottet har fullbordats eller förfarandet utgjort ett straff- bart försök eller en straffbar för- beredelse eller stämpling.

Vad som sagts i första stycket gäller även egendom som fram- bragts genom brott enligt denna balk, egendom vars användande utgör sådant brott samt egendom med vilken annars tagits befatt- ning som utgör sådant brott.

2 Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken att 36 kap. 1, 2 och 17 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 2004/05:135

Bilaga 5

36 kap.

1 §2

Utbyte av brott enligt denna balk skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller vad någon har tagit emot som er- sättning för kostnader i samband med ett brott, om mottagandet utgör brott enligt denna balk; i stället för det mottagna får dess värde förklaras förverkat.

Vid bedömningen av om det är uppenbart oskäligt att förklara utbyte förverkat enligt första stycket skall bland andra omständigheter beaktas om det finns anledning att anta att skadeståndsskyldighet i anledning av brottet kommer att åläggas eller annars bli fullgjord.

Om inte annat är särskilt före- skrivet, skall bestämmelserna i första och andra styckena också tillämpas i fråga om utbyte av brott och ersättning för kostnader i samband med brott enligt annan lag eller författning om det för brottet är föreskrivet fängelse i mer än ett år.

2 §3 Egendom som använts såsom

hjälpmedel vid brott enligt denna balk eller som frambragts genom sådant brott må förklaras förver- kad, om det är påkallat till före- byggande av brott eller eljest sär- skilda skäl föreligga. Detsamma gäller egendom vars användande utgör brott enligt denna balk eller med vilken eljest tagits befattning som utgör sådant brott.

2	Senaste lydelse 1986:1007
3	Senaste lydelse 1968:165	245

I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat.		Prop. 2004/05:135
	Om inte annat är särskilt fö-	Bilaga 5
	reskrivet, skall bestämmelserna i
	första och tredje styckena tilläm-
	pas också i fråga om egendom
	som använts eller varit avsedd att
	användas som hjälpmedel vid brott
	enligt annan lag eller författning,
	om det för brottet är föreskrivet
	fängelse i mer än ett år.
17 §4
Förverkad egendom och företagsbot tillfaller staten, om ej annat är fö-
reskrivet.
Har enligt 1 § utbyte som svarar mot skada för enskild förklarats för-
verkat hos någon, svarar staten i dennes ställe för ersättning åt den skade-
lidande intill värdet av vad som har tillfallit staten på grund av beslutet
om förverkande. Vid verkställighet av detta beslut har den hos vilken
förverkandet skett rätt att räkna av vad han visar sig ha utgett som ersätt-
ning till den skadelidande.
	Vad som sägs i andra stycket
	gäller även annan ersättningsskyl-
	dighet som kan följa av brottet, i
	den omfattning utbytet svarar mot
	sådan ersättningsskyldighet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005.

4 Senaste lydelse 1986:1007

246

Vid beslag av egendom som av- ses i 1 § skall vad som i allmänhet är föreskrivet om beslag i brottmål tillämpas, dock med följande avvi- kelser:

Annan egendom får säljas på det sätt som med hänsyn till egendo- men är lämpligt. Intäkter vid för- säljning av beslagtagen egendom tillfaller staten.

Om ett beslag hävs och egen- domen är förstörd eller såld enligt denna paragraf, skall ersättning betalas av allmänna medel. Er- sättningens storlek skall motsvara egendomens pris vid försäljning till allmänheten eller vad som an- nars är skäligt. Beslut om ersätt- ning fattas av åklagaren. Den som drabbats av beslaget får överklaga beslutet om ersättning. Det skall ske inom en månad från det han eller hon fick del av beslutet.

5Förslag till lag om ändringar i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.

Härigenom föreskrivs att 2 och 3 §§ lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. skall ha följande lydelse.

Prop. 2004/05:135

Bilaga 5

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 §7 Angående beslag av egendom

som avses i 1 § skall vad i allmän- het är stadgat om beslag i brottmål äga motsvarande tillämpning, med följande avvikelser:

7 Senaste lydelse 2004:521

249

sökan härom göres vid den dom-	Överklagande görs vid den dom-	Prop. 2004/05:135
stol, som ägt upptaga fråga om	stol som får pröva beslaget. Er-	Bilaga 5
beslagets bestånd. Ersättning utbe-	sättning betalas ut av länsstyrelsen
talas av länsstyrelsen efter fram-	på begäran av åklagaren.
ställning av åklagaren.
	1a. Om värdet på en beslagta-
	gen alkoholhaltig dryck är ringa,
	får en polisman besluta att dryck-
	en bevisligen skall förstöras. Även
	i dessa fall tillämpas 1 tredje
	stycket.

2.Om polisman verkställer beslag och förelägger förverkande av den beslagtagna egendomen i föreläggande av ordningsbot, skall anmälan om beslaget göras hos polismyndigheten.

3.I fråga om sådana drycker som avses i 1 § tredje stycket och som förtärs eller förvaras i strid med villkor enligt 2 kap. 16 § andra stycket första meningen eller med 2 kap. 18 § eller med 4 kap. 4 § ordningslagen (1993:1617) eller med 25 a § järnvägssäkerhetslagen (1990:1157) har den som tjänstgör som ordningsvakt vid en allmän sammankomst eller offentlig tillställning eller inom ett trafikföretags område eller dess färd- medel eller som befattningshavare i säkerhets- eller ordningstjänst vid järnväg samma rätt att ta egendomen i beslag som enligt rättegångsbal- ken tillkommer en polisman.

Ordningsvakt eller befattningshavare i säkerhets- eller ordningstjänst vid järnväg som har verkställt beslag skall skyndsamt anmäla detta till polismyndigheten och överlämna den beslagtagna egendomen.

3 §

Egendom, som förklarats för- verkad enligt denna lag, skall, i den mån så ej förut skett, bevisli- gen förstöras eller försäljas efter vad i 2 § är stadgat om beslagta- gen egendom.

Belopp, som erhållits vid för- säljning av förverkad vara, tillfal- ler kronan.

Egendom som förverkats enligt denna lag skall bevisligen förstö- ras eller säljas enligt 2 §, om så inte skett tidigare.

Intäkter vid försäljning av för- verkad egendom tillfaller staten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005

250

6 Förslag till lag om ändring i varumärkeslagen (1960:644)

Härigenom föreskrivs i fråga om varumärkeslagen (1960:644) dels att nuvarande 37 a § skall betecknas 37 b §,

dels att 37, 39 och 41 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 37 a §, av följande ly- delse.

Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse
	37 §8
Gör någon intrång i rätten till ett		Gör någon intrång i rätten till ett
varukännetecken enligt	4–10 §§	varukännetecken enligt	4–10 §§
(varumärkesintrång) och	sker det	(varumärkesintrång) och	sker det
uppsåtligen eller av grov oaktsam-		uppsåtligen eller av grov oaktsam-
het, skall han dömas till böter eller		het, skall han eller hon dömas till
fängelse i högst två år. Den som		böter eller fängelse i högst två år.
har överträtt ett vitesförbud enligt		Den som har överträtt ett vitesför-
37 a § får inte dömas till ansvar		bud enligt 37 b § får inte dömas
för intrång som omfattas av förbu-		till ansvar för intrång som omfat-
det.		tas av förbudet.

För försök eller förberedelse till brott enligt första stycket döms till an- svar enligt 23 kap. brottsbalken.

Åklagaren får väcka åtal för brott som avses i första eller andra stycket endast om målsäganden anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl är påkallat från allmän synpunkt.

37 a §9

Egendom med avseende på vil- ken brott föreligger enligt 37 § skall förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för egendomen får dess värde för- klaras förverkat. Även utbyte av ett sådant brott skall förklaras förver- kat, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller vad någon har tagit emot som ersätt- ning för kostnader i samband med ett brott, om mottagandet utgör brott enligt 37 §. I stället för det mottagna får dess värde förklaras förverkat.

Egendom som har använts som hjälpmedel vid ett brott enligt 37 § får förklaras förverkad, om det behövs för att förebygga ett sådant brott eller om det annars finns

8Senaste lydelse 1994:232.

9Senaste lydelse av tidigare 37 a § 1996:845.

Prop. 2004/05:135

Bilaga 5

251

särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som har varit avsedd att användas som hjälpmedel vid ett brott enligt 37 §, om brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse. I stället för egendomen får dess värde förklaras förverkat.

39 §

41 §10

Bestämmelserna i första–tredje styckena tillämpas också i fråga om försök och förberedelse enligt 37 § andra stycket.

Beslut som avses i denna be- stämmelse skall inte meddelas, om förverkande eller åtgärd till före- byggande av missbruk skall beslu- tas enligt 37 a § eller enligt brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005.

10 Senaste lydelse 1994:232.

Prop. 2004/05:135

Bilaga 5

252

7Förslag till lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

dels att nuvarande 53 a § skall betecknas 53 b §, dels att 53 och 55 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 53 a §, av följande ly- delse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

53 §11

Den som för sitt enskilda bruk kopierar ett datorprogram som är utgi- vet eller av vilket exemplar har överlåtits med upphovsmannens sam- tycke, skall inte dömas till ansvar, om förlagan för kopieringen inte an- vänds i näringsverksamhet eller offentlig verksamhet och han inte utnytt- jar framställda exemplar av datorprogrammet för annat ändamål än sitt enskilda bruk. Den som för sitt enskilda bruk framställer exemplar i digi- tal form av en offentliggjord sammanställning i digital form skall under de förutsättningar som nyss nämnts inte dömas till ansvar.

Den som har överträtt ett vites-	Den som har överträtt ett vites-
förbud enligt 53 a § får inte dömas	förbud enligt 53 b § får inte dömas
till ansvar för intrång som omfat-	till ansvar för intrång som omfat-
tas av förbudet.	tas av förbudet.

För försök eller förberedelse till brott som avses i första och tredje styckena döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

53 a §12

Egendom med avseende på vil- ken brott föreligger enligt denna lag skall förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för egendomen får dess värde förklaras förverkat. Även utbyte av ett sådant brott skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller vad någon har tagit emot

11Senaste lydelse 1997:790.

12Senaste lydelse av tidigare 53 a § 1996:846.

Prop. 2004/05:135

Bilaga 5

253

som ersättning för kostnader i samband med ett brott, om motta- gandet utgör brott enligt denna lag. I stället för det mottagna får dess värde förklaras förverkat.

Egendom som har använts som hjälpmedel vid ett brott enligt 53 § får förklaras förverkad, om det behövs för att förebygga ett sådant brott eller om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som har varit avsedd att användas som hjälpmedel vid ett brott enligt 53 §, om brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse. I stället för egendomen får dess värde förklaras förverkat.

55 §13

I stället för att förordna om inlö-				I stället för att förordna om inlö-
sen enligt första stycket får rätten,				sen enligt första stycket får rätten,
på yrkande	av	upphovsmannen		på yrkande	av upphovsmannen
eller hans	rättsinnehavare,		efter	eller hans	rättsinnehavare, efter
vad som finnes skäligt föreskriva,				vad som är skäligt besluta, att
att egendom som där avses skall				egendom som där avses skall för-
förstöras eller på visst sätt ändras				störas eller på visst sätt ändras
eller att andra åtgärder skall vidta-				eller att andra åtgärder skall vidtas
gas med den till förebyggande av				med den till förebyggande av
missbruk. Sådan talan får väckas				missbruk.
även av åklagare, om det är påkal-
lat ur allmän synpunkt. Föreskrift
som här avses skall inte meddelas,
om förverkande eller åtgärd till
förebyggande av		missbruk	skall

beslutas enligt brottsbalken.

Har annat föremål än som avses	Beslut som avses i denna be-
i första stycket använts som	stämmelse skall inte meddelas, om
hjälpmedel vid sådan framställ-	förverkande eller åtgärd till före-
13 Senaste lydelse 1982:284.

Prop. 2004/05:135

Bilaga 5

254

8 Förslag till lag om ändring i patentlagen (1967:837)

Härigenom föreskrivs i fråga om patentlagen (1967:837) dels att nuvarande 57 a § skall betecknas 57 b §,

dels att 57 och 59–61 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 57 a §, av följande ly- delse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
57 §14
Gör någon intrång i den ensam-	Gör någon intrång i den ensam-
rätt som patent medför (patentin-	rätt som patent medför (patentin-
trång) och sker det uppsåtligen	trång) och sker det uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet, skall han	eller av grov oaktsamhet, skall han
dömas till böter eller fängelse i	eller hon dömas till böter eller
högst två år. Den som har överträtt	fängelse i högst två år. Den som
ett vitesförbud enligt 57 a § får	har överträtt ett vitesförbud enligt
inte dömas till ansvar för intrång	57 b § får inte dömas till ansvar
som omfattas av förbudet.	för intrång som omfattas av förbu-
	det.

För försök eller förberedelse till brott enligt första stycket döms till an- svar enligt 23 kap. brottsbalken.

Åklagaren får väcka åtal för brott som avses i första eller andra stycket endast om målsäganden anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl är påkallat från allmän synpunkt.

57 a §15

Egendom med avseende på vil- ken brott föreligger enligt 57 § skall förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för egendomen får dess värde för- klaras förverkat. Även utbyte av ett sådant brott skall förklaras förver- kat, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller vad någon har tagit emot som ersätt- ning för kostnader i samband med ett brott, om mottagandet utgör brott enligt 57 §. I stället för det mottagna får dess värde förklaras förverkat.

Egendom som har använts som hjälpmedel vid ett brott enligt 57 § får förklaras förverkad, om det behövs för att förebygga ett sådant brott eller om det annars finns

14Senaste lydelse 1994:234.

15Senaste lydelse av tidigare 57 a § 1996:847.

Prop. 2004/05:135

Bilaga 5

256

särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som har varit avsedd att användas som hjälpmedel vid ett brott enligt 57 §, om brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse. I stället för egendomen får dess värde förklaras förverkat.

59 §16

Bestämmelserna i första-tredje styckena tillämpas också i fråga om försök eller förberedelse enligt 57 § andra stycket.

Beslut som avses i denna be- stämmelse skall inte meddelas, om förverkande eller åtgärd till före- byggande av missbruk skall beslu- tas enligt 57 a § eller enligt brotts- balken.

60 Om någon yrkesmässigt utnytt-

§17

16Senaste lydelse 1994:234.

17Senaste lydelse 1993:1406.

Prop. 2004/05:135

Bilaga 5

257

väl av patentkraven i deras lydelse	väl av patentkraven i deras lydelse
när ansökningen blev allmänt till-	när ansökningen blev allmänt till-
gänglig som av patentkraven enligt	gänglig som av patentkraven enligt
patentet. Straff får inte dömas ut	patentet. Straff får inte dömas ut,
och ersättning för skada på grund	förverkande får inte ske och er-
av utnyttjande som sker innan pa-	sättning för skada på grund av ut-
tentet har meddelats får bestäm-	nyttjande som sker innan patentet
mas endast enligt 58 § andra	har meddelats får bestämmas en-
stycket.	dast enligt 58 § andra stycket.

61 §18

Om ett patent har upphävts eller	Om ett patent har upphävts eller
förklarats ogiltigt genom ett beslut	förklarats ogiltigt genom ett beslut
eller en dom som har vunnit laga	eller en dom som har vunnit laga
kraft, får domstolen inte enligt 57–	kraft, får domstolen inte enligt 57–
60 §§ döma till straff, meddela	60 §§ döma till straff, besluta om
vitesförbud, döma ut vite eller er-	förverkande, meddela vitesförbud,
sättning eller förordna om säker-	döma ut vite eller ersättning eller
hetsåtgärd eller skyddsåtgärd.	besluta om säkerhetsåtgärd eller
	skyddsåtgärd.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005.

18 Senaste lydelse 1998:1456.

Prop. 2004/05:135

Bilaga 5

258

9 Förslag till lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64) Prop. 2004/05:135

Bilaga 5

Härigenom föreskrivs att 6 § narkotikastrafflagen (1968:64) skall ha

följande lydelse.
Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse

6 §19

Narkotika som varit föremål för brott enligt denna lag eller värdet där- av samt vinning av sådant brott skall förklaras förverkat, om det ej är uppenbart obilligt. Detsamma gäller förlag för sådant brott eller dess vär- de, om förlaget mottagits och mottagandet utgör brott enligt denna lag.

Egendom som	använts	som	Egendom	som	använts	som
hjälpmedel vid brott enligt denna			hjälpmedel vid brott enligt denna
lag eller egendomens värde får			lag eller egendomens värde får
förklaras förverkat, om det är på-			förklaras förverkat, om det behövs
kallat till förebyggande av brott			för att förebygga brott eller det
eller annars	särskilda	skäl	annars finns särskilda skäl. Det-
föreligger. Detsamma gäller egen-			samma gäller
dom med vilken har tagits befatt-			1. egendom som varit avsedd att
ning som utgör brott enligt denna			användas som hjälpmedel vid brott
lag.			enligt denna lag, om brottet har
			fullbordats	eller	om förfarandet
			har utgjort ett straffbart försök
			eller en straffbar förberedelse el-
			ler stämpling, samt
			2. egendom med vilken har ta-
			gits befattning som utgör			brott

enligt denna lag.

Påträffas injektionssprutor eller kanyler, som kan användas för in- sprutning i människokroppen, eller andra föremål, som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika, hos någon som har begått brott enligt denna lag eller i ett utrymme som dis- poneras av honom eller i förbindelse med narkotika som har varit fö- remål för brott enligt denna lag, skall föremålen, oavsett vem de tillhör, förklaras förverkade, om det ej är uppenbart obilligt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005.

19 Senaste lydelse 1983:363.

259

10 Förslag till lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970:485)

Härigenom föreskrivs i fråga om mönsterskyddslagen (1970:485) dels att nuvarande 35 a § skall betecknas 35 b §,

dels att 35 och 37-38 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 35 a §, av följande ly- delse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
35 §20
Gör någon intrång i en mönster-	Gör någon intrång i en mönster-
rätt (mönsterintrång) och sker det	rätt (mönsterintrång) och sker det
uppsåtligen eller av grov oaktsam-	uppsåtligen eller av grov oaktsam-
het, skall han dömas till böter eller	het, skall han eller hon dömas till
fängelse i högst två år. Den som	böter eller fängelse i högst två år.
har överträtt ett vitesförbud enligt	Den som har överträtt ett vitesför-
35 a § får inte dömas till ansvar	bud enligt 35 b § får inte dömas
för intrång som omfattas av förbu-	till ansvar för intrång som omfat-
det.	tas av förbudet.

För försök eller förberedelse till brott enligt första stycket döms till an- svar enligt 23 kap. brottsbalken.

Åklagaren får väcka åtal för brott som avses i första eller andra stycket endast om målsäganden anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl är påkallat från allmän synpunkt.

35 a §21

Egendom med avseende på vil- ken brott föreligger enligt 35 § skall förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för egendomen får dess värde för- klaras förverkat. Även utbyte av ett sådant brott skall förklaras förver- kat, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller vad någon har tagit emot som ersätt- ning för kostnader i samband med ett brott, om mottagandet utgör brott enligt 35 §. I stället för det mottagna får dess värde förklaras förverkat.

Egendom som har använts som hjälpmedel vid ett brott enligt 35 § får förklaras förverkad, om det behövs för att förebygga ett sådant brott eller om det annars finns

20Senaste lydelse 1994:235.

21Senaste lydelse av tidigare 35 a § 1994:235.

Prop. 2004/05:135

Bilaga 5

260

Straff får inte dömas ut, förver- kande får inte ske och ersättning

särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som har varit avsedd att användas som hjälpmedel vid ett brott enligt 35 §, om brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse. I stället för egendomen får dess värde förklaras förverkat.

37 §22

Trots vad som sägs i första stycket får domstolen, om det finns synner- liga skäl, på yrkande besluta att en innehavare av egendom som avses i första stycket skall få förfoga över egendomen under återstoden av skyddstiden eller del av den, mot skälig ersättning och på skäliga villkor i övrigt.

Bestämmelserna i första–tredje styckena tillämpas också i fråga om försök eller förberedelse enligt 35 § andra stycket.

Beslut som avses i denna be- stämmelse skall inte meddelas, om förverkande eller åtgärd till före- byggande av missbruk skall beslu- tas enligt 35 a § eller enligt brotts- balken.

38 §23 Utnyttjar någon i strid med 5 §

mönster, som avses med ansökan om registrering, efter det att hand- ling som visar mönstret blivit all- mänt tillgänglig, äger vad som sägs om mönsterintrång motsva- rande tillämpning i den mån an- sökningen leder till registrering.

Till straff får dock icke dömas och ersättning för skada på grund av

22Senaste lydelse 2002:570.

23Senaste lydelse 2002:570.

Prop. 2004/05:135

Bilaga 5

261

Jaktredskap, fortskaffningsme- del och andra hjälpmedel som har använts vid jaktbrott eller jakthä- leri får förklaras förverkade, om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid sådana brott, om brottet har fullbordats.

I stället för egendomen kan dess värde helt eller delvis förklaras förverkat.

Om någon har begått jaktbrott eller jakthäleri, skall vilt som han kommit över genom brottet förkla- ras förverkat, om det inte är up- penbart oskäligt. Detsamma gäller annat utbyte av sådant brott. I stället för viltet eller annan egen- dom kan dess värde helt eller del- vis förklaras förverkat.

Vilt som förverkats tillfaller jakträttshavaren i de fall som före- skrivs av regeringen.

		Prop. 2004/05:135
16 Förslag till lag om ändring i jaktlagen (1987:259)		Bilaga 5
Härigenom föreskrivs att 48 och 49 §§ jaktlagen (1987:259) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse

48 §25 Om någon har begått jaktbrott

eller jakthäleri, skall vilt som han kommit över genom brottet förkla- ras förverkat, om det inte är up- penbart oskäligt. I stället för viltet kan dess värde helt eller delvis förklaras förverkat.

Det som förverkats tillfaller jakträttshavaren i de fall som före- skrivs av regeringen.

49 §26 Jaktredskap, fortskaffningsme-

del och andra hjälpmedel som har använts eller medförts vid jaktbrott får förklaras förverkade, om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl.

I stället för hjälpmedlet kan dess värde helt eller delvis förklaras förverkat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005.

25	Senaste lydelse 1994:1424
26	Senaste lydelse 1987:259	269

Ersättning som har lämnats till den som har begått brott enligt 2 a, 3 a eller 5 § skall förklaras förver- kad. Detsamma gäller annat utby- te av sådant brott. Även sådant som någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett brott skall, om mottagan- det utgör brott enligt denna lag och det för brottet är föreskrivet fängelse i mer än ett år, förklaras förverkat.

Transportmedel som använts el- ler varit avsett att användas vid brott som avses i 2 a, 3 a eller 5 § får, om brottet har fullbordats el- ler om förfarandet utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse, förverkas om ägaren eller befälhavaren eller någon an- nan som var i ägarens ställe för- övat gärningen eller medverkat till denna och förverkandet behövs för att förebygga brott eller det annars finns särskilda skäl till detta.

Annan egendom än vad som av- ses i första stycket som använts som hjälpmedel vid brott som av- ses i 2 a, 3 a eller 5 § får förklaras förverkad om det behövs för att förebygga brott eller om det an- nars finns särskilda skäl. Detsam- ma gäller om egendomen har varit avsedd att användas som hjälpme- del vid sådana brott och brottet har fullbordats eller om förfaran- det har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse.

Förverkande enligt första, andra

20 Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (1989:529)

Härigenom föreskrivs att 10 kap. 6 § utlänningslagen28 (1989:529) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 2004/05:135

Bilaga 5

10 kap.

6 §29 Ersättning som har lämnats till

den som har begått brott enligt 2 a §, 3 a § eller 5 § skall förklaras förverkad, om det inte är uppen- bart oskäligt.

28	Lagen omtryckt 1994:515
29	Senaste lydelse 2004:206	273

21 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel skall ha följande lydelse.

Prop. 2004/05:135

Bilaga 5

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §

Medel som varit föremål för brott enligt denna lag eller värdet därav samt vinning av sådant brott skall förklaras förverkat, om det inte är up- penbart oskäligt. Detsamma gäller förlag för sådant brott eller dess värde, om förlaget mottagits och mottagandet utgör brott enligt denna lag.

Egendom som har använts som		Egendom som har använts som
hjälpmedel vid brott enligt denna		hjälpmedel vid brott enligt denna
lag eller egendomens värde får		lag eller egendomens värde får
förklaras förverkat, om det är på-		förklaras förverkat, om det behövs
kallat till förebyggande av brott		för att förebygga brott eller om det
eller annars särskilda skäl före-		annars finns särskilda skäl. Det-
ligger. Detsamma gäller egendom		samma gäller egendom
med vilken har tagits befattning		1. som varit avsedd att använ-
som utgör brott enligt denna lag.		das som hjälpmedel vid brott en-
		ligt denna lag, om brottet har full-
		bordats eller om förfarandet har
		utgjort ett straffbart försök eller en
		straffbar förberedelse, samt
		2. egendom med vilken har ta-
		gits befattning som utgör brott
		enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005.

275

22 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1685) om skydd för kretsmönster för halvledarprodukter

Härigenom föreskrivs i fråga om lag (1992:1685) om skydd för krets- mönster för halvledarprodukter

dels att 14 § skall upphöra att gälla,

dels att nuvarande 9 a § skall betecknas 9 b §, dels att 9 och 12 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 9 a §, av följande lydel- se.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
	9 §30
Den som uppsåtligen eller av	Den som uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet vidtar en åtgärd	grov oaktsamhet vidtar en åtgärd
som innebär intrång i rätten enligt	som innebär intrång i rätten enligt
2 § döms till böter eller fängelse i	2 § döms till böter eller fängelse i
högst två år. Den som har överträtt	högst två år. Den som har överträtt
ett vitesförbud enligt 9 a § får inte	ett vitesförbud enligt 9 b § får inte
dömas till ansvar för intrång som	dömas till ansvar för intrång som
omfattas av förbudet.	omfattas av förbudet.

För försök eller förberedelse till brott enligt första stycket döms till an- svar enligt 23 kap. brottsbalken.

Åklagare får väcka åtal för brott enligt första eller andra stycket endast om målsäganden anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.

9 a §31

Egendom med avseende på vil- ken brott föreligger enligt 9 § skall förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för egendomen kan dess värde förkla- ras förverkat. Även utbyte av ett sådant brott skall förklaras förver- kat, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller vad någon har tagit emot som ersätt- ning för kostnader i samband med ett brott, om mottagandet utgör brott enligt 9 §. I stället för det mottagna får dess värde förklaras förverkat.

Egendom som har använts som hjälpmedel vid ett brott enligt 9 § får förklaras förverkad, om det behövs för att förebygga ett sådant

30Senaste lydelse 1994:238.

31Senaste lydelse av tidigare 9 a § 1996:856.

Prop. 2004/05:135

Bilaga 5

276

brott eller om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som har varit avsedd att användas som hjälpmedel vid ett brott enligt 9 §, om brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse. I stället för egendomen får dess värde förklaras förverkat.

12 §

I stället för att förordna om inlö-				I stället för att förordna om inlö-
sen enligt första stycket får dom-				sen enligt första stycket får dom-
stolen, om det är skäligt, besluta				stolen, om det är skäligt, besluta
att egendomen skall förstöras, änd-				att egendomen skall förstöras, änd-
ras eller utsättas för andra åtgärder				ras eller utsättas för andra åtgärder
som är ägnade att förebygga miss-				som är ägnade att förebygga miss-
bruk. Detta gäller dock inte om				bruk. Talan enligt detta stycke förs
förverkande eller åtgärder som är				av den som innehar rätten till
ägnade	att	förebygga missbruk		kretsmönstret.
skall beslutas enligt 36 kap.
brottsbalken. Talan enligt			detta
stycke förs av den som innehar
rätten	till	kretsmönstret.	Sådan

talan får föras även av åklagare, om det är påkallat från allmän synpunkt.

Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte mot den som i god tro har förvärvat egendomen eller en särskild rätt till den.

Beslut som avses i denna be- stämmelse skall inte meddelas, om förverkande eller åtgärd till före- byggande av missbruk skall beslu- tas enligt 9 a § eller enligt brotts- balken.

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005.

2.För brott begångna innan denna lag har trätt i kraft gäller 12 § i dess äldre lydelse.

Prop. 2004/05:135

Bilaga 5

277

23 Förslag till lag om ändring i fiskelagen (1993:787)				Prop. 2004/05:135
				Bilaga 5
Härigenom föreskrivs att 45 § fiskelagen (1993:787) skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse
		45 §
Om det inte är uppenbart oskä-		Om det inte är uppenbart oskä-
ligt, skall fisk som varit föremål		ligt, skall fisk som varit föremål
för brott enligt denna lag förklaras		för brott enligt denna lag förklaras
förverkad.		förverkad. Detsamma gäller annat
		utbyte av sådant brott. Även så-
		dant som någon har tagit emot
		som ersättning för kostnader i
		samband med ett brott skall, om
		mottagandet utgör	brott	enligt
		denna lag, förklaras förverkat om
		det inte är uppenbart oskäligt.
Om bara en del i ett parti fisk varit föremål för brott enligt denna
lag, får hela partiet förklaras förverkat om det inte kan utredas hur
stor del av partiet som omfattas av brottet.
Fiskeredskap som använts eller		Fiskeredskap som använts eller
medförts vid brott enligt denna lag		medförts vid brott enligt denna lag
skall förklaras förverkade, om det		skall förklaras förverkade, om det
inte är oskäligt. Detsamma gäller		inte är oskäligt. Detsamma gäller
fiskefartyg och andra	hjälpmedel	fiskefartyg och andra hjälpmedel
om det behövs för att förebygga		om det behövs för att förebygga
brott.		brott.
		Utöver vad som sägs i tredje
		stycket får egendom i annat fall än
		vad som där sägs förklaras förver-
		kad, om det behövs för att före-
		bygga brott, i de fall egendomen
		har varit avsedd att användas som
		hjälpmedel vid brott enligt denna
		lag och brottet har fullbordats
		eller förfarandet har utgjort ett
		straffbart försök eller en straffbar
		förberedelse.
I stället för fisken, redskapet el-		I stället för fisk, redskap eller
ler hjälpmedlet kan dess värde helt		annan egendom	som använts,
eller delvis förklaras	förverkat.	medförts eller varit avsedd att an-
Kan bevisning om värdet inte alls		vändas som hjälpmedel, kan dess
eller endast med svårighet föras,		värde helt eller delvis förklaras
får värdet uppskattas till ett belopp		förverkat. Kan bevisning om vär-
som är skäligt med hänsyn till om-		det inte alls eller endast med svå-
ständigheterna.		righet föras, får värdet uppskattas
		till ett belopp som är skäligt med

hänsyn till omständigheterna.

Förverkande får inte ske enbart på grund av överträdelse av 25 §

278

26 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1776) om skatt på energi

Härigenom föreskrivs att 10 kap. 3 § lagen (1994:1776) om skatt på energi skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
10 kap.
	3 §
Ett föremål som använts som	Egendom	som	använts	som
hjälpmedel vid brott enligt denna	hjälpmedel vid brott enligt denna
lag eller dess värde får förklaras	lag eller dess värde får förklaras
förverkat, om det är nödvändigt	förverkad, om det är nödvändigt
för att förebygga brott eller det	för att förebygga brott eller det
finns andra särskilda skäl till det.	finns andra särskilda skäl till det.
	Detsamma	gäller	egendom	som
	varit avsedd att användas som
	hjälpmedel vid brott enligt denna

lag, om brottet har fullbordats eller om förfarandet utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse.

Angående beslag av egendom som kan antas bli förverkad gäller be- stämmelserna om beslag i rättegångsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005.

Prop. 2004/05:135

Bilaga 5

283

Vid intrång i en gemenskapens växtförädlarrätt tillämpas bestäm- melserna i 9 kap. 1–1 a §§ om an- svar och förverkande samt 7 a– h §§ om intrångsundersökning.

	Beslut som avses i denna be-
	stämmelse skall inte meddelas, om
	förverkande eller åtgärd till före-
	byggande av missbruk skall beslu-
	tas enligt 1 a § eller enligt brotts-
	balken.
	9 §
Utnyttjar någon en växtsort som	Utnyttjar någon en växtsort som
avses med en ansökan om registre-	avses med en ansökan om registre-
ring, skall vad som sägs om in-	ring, skall vad som sägs om in-
trång i växtförädlarrätt tillämpas,	trång i växtförädlarrätt tillämpas,
om ansökan leder till registrering.	om ansökan leder till registrering.
För ett sådant utnyttjande får dock	För ett sådant utnyttjande får dock
inte dömas till ansvar. Ersättning	inte dömas till ansvar eller beslu-
för skada på grund av utnyttjande	tas om förverkande. Ersättning för
som sker innan ansökan har kun-	skada på grund av utnyttjande som
gjorts enligt 5 kap. 9 § får be-	sker innan ansökan har kungjorts
stämmas endast enligt 6 § andra	enligt 5 kap. 9 § får bestämmas
stycket.	endast enligt 6 § andra stycket.

Trots 6 § tredje stycket är rätten till ersättning inte förlorad, om talan väcks senast ett år efter det att växtförädlarrätten registrerades.

12 kap.

2 §

Vid intrång i en gemenskapens växtförädlarrätt tillämpas bestäm- melserna i 9 kap. 1 § om ansvar för intrång i en växtförädlarrätt och 7 a–h §§ om intrångsunder- sökning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005.

Prop. 2004/05:135

Bilaga 5

288

32 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:171) om förbud beträffande viss avkodningsutrustning

Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (2000:171) om förbud beträffande viss avkodningsutrustning skall ha följande lydelse.

Prop. 2004/05:135

Bilaga 5

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
	8 §

Ett föremål som har använts		Egendom som har använts som
som hjälpmedel vid brott enligt		hjälpmedel vid brott enligt denna
denna lag eller dess värde får för-		lag eller dess värde får förklaras
klaras förverkat, om det är nöd-		förverkat, om det är nödvändigt
vändigt för att förebygga brott el-		för att förebygga brott eller det
ler det finns andra särskilda skäl		finns andra särskilda skäl för det.
för det.		Detsamma gäller egendom som
		varit avsedd att användas som
		hjälpmedel vid brott enligt denna
		lag, om brottet har fullbordats
		eller om förfarandet har utgjort ett
		straffbart försök.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005.

290

Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag får förklaras förverkad, om förverkandet behövs för att före- bygga brott enligt denna lag eller det annars finns särskilda skäl till det. I stället för egendomen får dess värde förklaras förverkat. I 36 kap. 5 § brottsbalken finns be- stämmelser om hos vem förver- kande får ske och om särskild rätt till förverkad egendom.

33 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med du bbla användningsområden och av tekniskt bistånd

Härigenom föreskrivs att 23 § lagen (2000:1064) om kontroll av pro- dukter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

23 §

Om det inte är uppenbart oskäligt, skall följande egendom förklaras förverkad:

1.produkt som varit föremål för brott enligt denna lag eller värdet på en sådan produkt,

2.utbyte av brott enligt denna lag,

3.vad någon tagit som ersättning för kostnader i samband med ett brott enligt denna lag, eller värdet av det mottagna, om mottagandet utgör brott enligt denna lag.

Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag får förklaras förverkad, om förverkandet behövs för att före- bygga brott enligt denna lag eller det annars finns särskilda skäl till det. Detsamma gäller egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt denna lag, om brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse eller stämpling. I stället för egendomen får dess vär- de förklaras förverkat. I 36 kap. 5 § brottsbalken finns bestämmelser om hos vem förverkande får ske och om särskild rätt till förverkad egendom.

Prop. 2004/05:135

Bilaga 5

291

Lagrådsremissens lagförslag

Regeringen har följande förslag till lagtext.

1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 27 kap. 8 § rättegångsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 2004/05:135

Bilaga 7

27 kap.

8 §1

målet skall lämnas ut.
Beslag av föremål som någon	Om någon har framställt ett an-
har framställt anspråk på utan att	språk på ett beslagtaget föremål
det har fattats beslut enligt 4 a §	eller yrkat att en viss åtgärd skall
om att föremålet skall lämnas ut	vidtas med detta föremål, utan att
får hävas först tre veckor efter det	det har fattats beslut enligt 4 a §
att en underrättelse om att beslaget	om att föremålet skall lämnas ut,
kan komma att hävas har sänts till	får beslaget hävas först tre veckor
den som framställt anspråket. Om	efter det att en underrättelse om att
denne medger det, skall dock be-	beslaget kan komma att hävas har
slaget hävas omedelbart. Av un-	sänts till den som framställt an-
derrättelsen skall det framgå hos	språket. Om denne medger det,
vem beslaget har gjorts. Den som	skall dock beslaget hävas omedel-
beslaget har gjorts hos behöver	bart. Av underrättelsen skall det
inte underrättas i detta fall.	framgå hos vem beslaget har
	gjorts. Den som beslaget har gjorts
	hos behöver inte underrättas i detta
	fall.

1 Senaste lydelse 2003:163.

296

Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna balk får förklaras förverkad, om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt denna balk, om brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar

2 Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken

dels att 36 kap. 1, 2, 5 och 17 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det skall införas en ny paragraf, 36 kap. 1 a §, av följande ly- delse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

36 kap.

1 §1

Om inte annat är särskilt före- skrivet, skall bestämmelserna i första och andra styckena också tillämpas i fråga om utbyte av brott och ersättning för kostnader i samband med brott enligt annan lag eller författning, om det för brottet är föreskrivet fängelse i mer än ett år.

1 a §

Som utbyte av brott anses vid förverkande även egendom som har trätt i stället för utbyte, av- kastning av utbyte samt avkastning av det som trätt i stället för utbyte.

2 §2 Egendom som använts såsom

1Senaste lydelse 1986:1007.

2Senaste lydelse 1968:165.

Prop. 2004/05:135

Bilaga 7

298

förberedelse eller stämpling.		Prop. 2004/05:135
Vad som har sagts i	första	Bilaga 7
stycket gäller även egendom som
frambragts genom brott	enligt

denna balk, egendom vars använ- dande utgör sådant brott samt egendom som någon annars tagit befattning med på ett sätt som ut- gör sådant brott.

I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat.

5 §3

Förverkande till följd av brott av egendom eller dess värde får, om ej annat har föreskrivits, ske hos

a)gärningsmannen eller annan som medverkat till brottet,

b)den i vars ställe gärningsmannen eller annan medverkande var,

c)den som genom brottet beretts vinning eller näringsidkare som avses i 4 §,

d)den som efter brottet förvärvat egendomen genom bodelning eller på grund av arv eller testamente eller genom gåva eller som efter brottet

förvärvat egendomen på annat sätt och därvid haft vetskap om eller skä- lig anledning till antagande om egendomens samband med brottet.

Tillhörde egendomen vid brottet	Tillhörde egendomen vid brottet
ej någon av dem som anges i för-	inte någon av dem som anges i
sta stycket a)–c), får den ej förkla-	första stycket a–c, får den inte för-
ras förverkad.	klaras förverkad. Egendom som
	enligt 1 a § skall anses som utbyte
	får dock förklaras förverkad om
	den egendom, som den förverkade
	egendomen trätt i stället för, vid
	brottet tillhörde någon av dem
	som anges i första stycket a–c.

Särskild rätt till egendom som förklarats förverkad består, om ej även den särskilda rätten förklaras förverkad.

Sådan rätt som har vunnits genom utmätning eller betalningssäkring upphör, om egendomen förklaras förverkad, såvida ej av särskild an- ledning förordnas att rätten skall bestå.

3 Senaste lydelse 1987:791.

299

	17 §4				Prop. 2004/05:135
Förverkad egendom och företagsbot tillfaller staten, om ej annat är fö-					Bilaga 7
reskrivet.
Har enligt 1 § utbyte som svarar	Har utbyte av brott som svarar
mot skada för enskild förklarats	mot
förverkat hos någon, svarar staten i	1. skada för enskild eller
dennes ställe för ersättning åt den	2. medel som en enskild är be-
skadelidande intill värdet av vad	rättigad att få tillbaka
som har tillfallit staten på grund av	förklarats förverkat hos			någon,
beslutet om förverkande. Vid	svarar staten i dennes ställe för
verkställighet av detta beslut har	ersättning åt den skadelidande el-
den hos vilken förverkandet skett	ler	ersättningsberättigade		intill
rätt att räkna av vad han visar sig	värdet av vad som har tillfallit sta-
ha utgett som ersättning till den	ten på grund av beslutet om för-
skadelidande.	verkande. Vid		verkställighet av
	detta	beslut har	den hos	vilken

förverkandet skett rätt att räkna av vad han eller hon visar sig ha ut- gett som ersättning till den skade- lidande eller ersättningsberättiga- de.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005.

4 Senaste lydelse 1986:1007.

300

Djur, växter, produkter som ut- vunnits av djur eller växter, utbru- tet material vid täktverksamhet, kemiska produkter, biotekniska organismer eller varor innehållan- de kemiska produkter eller gene- tiskt modifierade organismer eller produkter som innehåller eller be- står av gentekniskt modifierade organismer vilka har varit föremål för brott enligt 1, 2, 3, 4, 5, 6, 8, 9 eller 10 § får förklaras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller värdet av egen- domen eller utbytet av sådant brott.

3 Förslag till lag om ändring i miljöbalken		Prop. 2004/05:135
Härigenom föreskrivs att 29 kap. 12 § miljöbalken skall ha följande		Bilaga 7
lydelse.
Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse

29 kap.

12 §1 Djur, växter, produkter som ut-

vunnits av djur eller växter, utbru- tet material vid täktverksamhet, kemiska produkter, biotekniska organismer eller varor innehållan- de kemiska produkter eller gene- tiskt modifierade organismer eller produkter som innehåller eller be- står av gentekniskt modifierade organismer vilka har varit föremål för brott enligt 1–4, 6, 8, 9 eller 10 § får förklaras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt. Det- samma gäller värdet av egendo- men eller utbytet av sådant brott.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005.

1 Senaste lydelse 2002:175.

301

4 Förslag till lag om ändring i lagen (1951:649) om straff för vissa		Prop. 2004/05:135
trafikbrott		Bilaga 7
Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1951:649) om straff för vissa tra-
fikbrott skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
7 §1
Ett fordon som har använts vid	Ett fordon som har använts vid
brott enligt denna lag får förklaras	brott enligt denna lag får förklaras
förverkat, om det behövs för att	förverkat, om det behövs för att
förebygga fortsatt sådan brottslig-	förebygga fortsatt sådan brottslig-
het och förverkande inte är oskä-	het och förverkande inte är oskä-
ligt.	ligt. Detsamma gäller annan
	egendom som har använts som
	hjälpmedel vid brott enligt denna

lag.

Första stycket gäller även i frå- ga om egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt denna lag, om brottet har fullbordats.

Bestämmelser om tillfälligt omhändertagande av egendom i syfte att förhindra rattfylleribrott finns i 24 a – 24 d §§ polislagen (1984:387).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005.

1 Senaste lydelse 2004:1031.

302

Vid beslag av egendom som av- ses i 1 § skall vad som i allmänhet är föreskrivet om beslag i brottmål tillämpas, dock med följande av- vikelser:

Annan egendom får säljas på det sätt som med hänsyn till egendo- men är lämpligt. Intäkter vid för- säljning av beslagtagen egendom tillfaller staten.

5 Förslag till lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av		Prop. 2004/05:135
alkoholhaltiga drycker m.m.		Bilaga 7
Härigenom föreskrivs att 2 och 3 §§ lagen (1958:205) om förverkande
av alkoholhaltiga drycker m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse

2 §1 Angående beslag av egendom

som avses i 1 § skall vad i allmän- het är stadgat om beslag i brottmål

äga motsvarande tillämpning med följande avvikelser:

1 Senaste lydelse 2004:521.

303

stol, som ägt upptaga fråga om beslagets bestånd. Ersättning utbe- talas av länsstyrelsen efter fram- ställning av åklagaren.

den domstol som får pröva besla-	Prop. 2004/05:135
get. Ersättning betalas ut av läns-	Bilaga 7
styrelsen på begäran av åklagaren.
1 a. Om värdet på en beslagta-
gen alkoholhaltig dryck är ringa,
får en polisman besluta att dryck-
en bevisligen skall förstöras. Även
i dessa fall tillämpas 1 tredje
stycket.

2.Om polisman verkställer beslag och förelägger förverkande av den beslagtagna egendomen i föreläggande av ordningsbot, skall anmälan om beslaget göras hos polismyndigheten.

3.I fråga om sådana drycker som avses i 1 § tredje stycket och som förtärs eller förvaras i strid med villkor enligt 2 kap. 16 § andra stycket första meningen eller med 2 kap. 18 § eller med 4 kap. 4 § ordningslagen (1993:1617) eller med 9 kap. 2 § järnvägslagen (2004:519) har den som tjänstgör som ordningsvakt vid en allmän sammankomst eller offentlig tillställning eller inom ett trafikföretags område eller dess färdmedel eller som befattningshavare i säkerhets- eller ordningstjänst vid järnväg sam- ma rätt att ta egendomen i beslag som enligt rättegångsbalken tillkommer en polisman.

3 §2

Egendom, som förklarats för- verkad enligt denna lag, skall, i den mån så ej förut skett, bevisli- gen förstöras eller försäljas efter vad i 2 § är stadgat om beslagta- gen egendom.

Belopp, som erhållits vid för- säljning av förverkad vara, tillfal- ler kronan.

Egendom som förklarats förver- kad enligt denna lag skall bevisli- gen förstöras eller säljas enligt 2 §, om detta inte har skett tidiga- re.

Intäkter vid försäljning av för- verkad egendom tillfaller staten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005.

2 Senaste lydelse 1963:227.

304

6 Förslag till lag om ändring i varumärkeslagen (1960:644)	Prop. 2004/05:135
Härigenom föreskrivs i fråga om varumärkeslagen (1960:644)	Bilaga 7
Härigenom föreskrivs i fråga om varumärkeslagen (1960:644)
dels att nuvarande 37 a § skall betecknas 37 b §,

dels att 37, 39 och 41 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 37 a §, av följande ly-

delse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse
	37 §1
Gör någon intrång i rätten till ett		Gör någon intrång i rätten till ett
varukännetecken enligt	4–10 §§	varukännetecken enligt	4–10 §§
(varumärkesintrång) och	sker det	(varumärkesintrång) och	sker det
uppsåtligen eller av grov oaktsam-		uppsåtligen eller av grov oaktsam-
het, skall han dömas till böter eller		het, skall han eller hon dömas till
fängelse i högst två år. Den som		böter eller fängelse i högst två år.
har överträtt ett vitesförbud enligt		Den som har överträtt ett vitesför-
37 a § får inte dömas till ansvar		bud enligt 37 b § får inte dömas
för intrång som omfattas av förbu-		till ansvar för intrång som omfat-
det.		tas av förbudet.

För försök eller förberedelse till brott enligt första stycket döms till an- svar enligt 23 kap. brottsbalken.

Åklagaren får väcka åtal för brott som avses i första eller andra stycket endast om målsäganden anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl är påkallat från allmän synpunkt.

37 a §

1 Senaste lydelse 1994:232.

305

del vid brott enligt 37 §, om brottet har fullbordats eller om förfaran- det har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse. I stället för egendomen får dess värde förklaras förverkat.

39 §

41 §2

Bestämmelserna i första–tredje styckena tillämpas också i fråga om försök och förberedelse enligt 37 § andra stycket.

Beslut som avses i denna be- stämmelse skall inte meddelas, om förverkande eller åtgärd till före- byggande av missbruk skall beslu- tas enligt 37 a § eller enligt brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005.

2 Senaste lydelse 1994:232.

Prop. 2004/05:135

Bilaga 7

306

7Förslag till lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

dels att nuvarande 53 a § skall betecknas 53 b §, dels att 53 och 55 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 53 a §, av följande ly- delse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

53 §1

eller fängelse i högst två år.
Den som för sitt enskilda bruk		Den som för sitt enskilda bruk
kopierar ett datorprogram som är		kopierar ett datorprogram som är
utgivet eller av vilket exemplar har		utgivet eller av vilket exemplar har
överlåtits	med upphovsmannens	överlåtits med	upphovsmannens
samtycke, skall inte dömas till		samtycke, skall inte dömas till
ansvar, om förlagan för kopiering-		ansvar, om förlagan för kopiering-
en inte används i näringsverksam-		en inte används i näringsverksam-
het eller offentlig verksamhet och		het eller offentlig verksamhet och
han inte utnyttjar framställda ex-		han eller hon inte utnyttjar fram-
emplar av	datorprogrammet för	ställda exemplar av datorpro-
annat ändamål än sitt enskilda		grammet för annat ändamål än sitt
bruk. Den som för sitt enskilda		enskilda bruk. Den som för sitt
bruk framställer exemplar i digital		enskilda bruk framställer exemplar
form av en offentliggjord sam-		i digital form av en offentliggjord
manställning i digital form skall		sammanställning	i digital form
under de förutsättningar som nyss		skall under de förutsättningar som
nämnts inte dömas till ansvar.		nyss nämnts inte dömas till ansvar.

Den som har överträtt ett vites-	Den som har överträtt ett vites-
förbud enligt 53 a § får inte dömas	förbud enligt 53 b § får inte dömas
till ansvar för intrång som omfat-	till ansvar för intrång som omfat-
tas av förbudet.	tas av förbudet.

För försök eller förberedelse till brott som avses i första och tredje styckena döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

53 a §

Egendom med avseende på vil- ken brott föreligger enligt denna lag skall förklaras förverkad, om

1 Senaste lydelse 1997:790.

Prop. 2004/05:135

Bilaga 7

307

det inte är uppenbart oskäligt. I stället för egendomen får dess värde förklaras förverkat. Även utbyte av sådant brott skall förkla- ras förverkat, om det inte är up- penbart oskäligt. Detsamma gäller vad någon har tagit emot som er- sättning för kostnader i samband med ett sådant brott, eller värdet av det mottagna, om mottagandet utgör brott enligt denna lag.

55 §2

I stället för att förordna om inlö-				I stället för att förordna om inlö-
sen enligt första stycket får rätten,				sen enligt första stycket får rätten,
på yrkande	av	upphovsmannen		på yrkande	av upphovsmannen
eller hans	rättsinnehavare,		efter	eller hans	rättsinnehavare, efter
vad som finnes skäligt föreskriva,				vad som är skäligt besluta, att
att egendom som där avses skall				egendom som där avses skall för-
förstöras eller på visst sätt ändras				störas eller på visst sätt ändras
eller att andra åtgärder skall vidta-				eller att andra åtgärder skall vidtas
gas med den till förebyggande av				med den till förebyggande av
missbruk. Sådan talan får väckas				missbruk.
även av åklagare, om det är påkal-
lat ur allmän synpunkt. Föreskrift
som här avses skall inte meddelas,
om förverkande eller åtgärd till
förebyggande av		missbruk	skall

beslutas enligt brottsbalken.

2 Senaste lydelse 1982:284.

Prop. 2004/05:135

Bilaga 7

308

Har annat föremål än som avses		Beslut som avses i denna be-
i första stycket använts som		stämmelse skall inte meddelas, om
hjälpmedel vid sådan framställ-		förverkande eller åtgärd till före-
ning av exemplar av verk som ut-		byggande av missbruk skall beslu-
gör brott enligt denna lag, får fö-		tas enligt 53 a § eller enligt
remålet eller dess värde förklaras		brottsbalken.
förverkat, om det är påkallat till
förebyggande av brott eller annars
särskilda skäl föreligger. Vad som
nu har sagts skall tillämpas också
i fråga om föremål, som har an-
vänts vid försök till brott som av-
ses här, eller som omfattas av åt-
gärd som utgör förberedelse till
sådant brott.

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005.

2.För brott begångna innan denna lag trätt i kraft gäller 55 § i sin äldre lydelse.

Prop. 2004/05:135

Bilaga 7

309

8 Förslag till lag om ändring i lagen (1961:181) om försäljning av		Prop. 2004/05:135
teknisk sprit m.m.		Bilaga 7
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1961:181) om försäljning av
teknisk sprit m.m.
dels att 13 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 13 a §, av följande ly-
delse.
Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse

13 §1

Förverkad egendom tillfaller staten.

1 Senaste lydelse 1996:1158.

13 a §

310

9 Förslag till lag om ändring i patentlagen (1967:837)	Prop. 2004/05:135
Härigenom föreskrivs i fråga om patentlagen (1967:837)	Bilaga 7
Härigenom föreskrivs i fråga om patentlagen (1967:837)
dels att nuvarande 57 a § skall betecknas 57 b §,

dels att 57 och 59–61 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 57 a §, av följande ly-

delse.
Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
57 §1
Gör någon intrång i den ensam-	Gör någon intrång i den ensam-
rätt som patent medför (patentin-	rätt som patent medför (patentin-
trång) och sker det uppsåtligen	trång) och sker det uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet, skall han	eller av grov oaktsamhet, skall han
dömas till böter eller fängelse i	eller hon dömas till böter eller
högst två år. Den som har överträtt	fängelse i högst två år. Den som
ett vitesförbud enligt 57 a § får	har överträtt ett vitesförbud enligt
inte dömas till ansvar för intrång	57 b § får inte dömas till ansvar
som omfattas av förbudet.	för intrång som omfattas av förbu-
	det.

För försök eller förberedelse till brott enligt första stycket döms till an- svar enligt 23 kap. brottsbalken.

Åklagaren får väcka åtal för brott som avses i första eller andra stycket endast om målsäganden anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl är påkallat från allmän synpunkt.

57 a §

1 Senaste lydelse 1994:234.

312

har fullbordats eller om förfaran- det har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse. I stället för egendomen får dess värde förklaras förverkat.

59 §2

Bestämmelserna i första-tredje styckena tillämpas också i fråga om försök eller förberedelse enligt 57 § andra stycket.

Beslut som avses i denna be- stämmelse skall inte meddelas, om förverkande eller åtgärd till före- byggande av missbruk skall beslu- tas enligt 57 a § eller enligt brotts- balken.

60 Om någon yrkesmässigt utnytt-

§3

2Senaste lydelse 1994:234.

3Senaste lydelse 1993:1406.

Prop. 2004/05:135

Bilaga 7

313

och ersättning för skada på grund	förverkande får inte ske och er-
av utnyttjande som sker innan pa-	sättning för skada på grund av ut-
tentet har meddelats får bestäm-	nyttjande som sker innan patentet
mas endast enligt 58 § andra	har meddelats får bestämmas en-
stycket.	dast enligt 58 § andra stycket.

	61 §4
Om ett patent har upphävts eller	Om ett patent har upphävts eller
förklarats ogiltigt genom ett beslut	förklarats ogiltigt genom ett beslut
eller en dom som har vunnit laga	eller en dom som har vunnit laga
kraft, får domstolen inte enligt 57–	kraft, får domstolen inte enligt 57–
60 §§ döma till straff, meddela	60 §§ döma till straff, besluta om
vitesförbud, döma ut vite eller er-	förverkande, meddela vitesförbud,
sättning eller förordna om säker-	döma ut vite eller ersättning eller
hetsåtgärd eller skyddsåtgärd.	besluta om säkerhetsåtgärd eller
	skyddsåtgärd.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005.

4 Senaste lydelse 1998:1456.

Prop. 2004/05:135

Bilaga 7

314

Detsamma gäller vad någon har tagit emot som ersättning för kost- nader i samband med ett sådant brott eller värdet av det mottagna, om mottagandet utgör brott enligt denna lag.

Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag får förklaras förverkad, om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller

2. egendom med vilken har ta- gits befattning som utgör brott enligt denna lag. I stället för egen- domen får dess värde förklaras förverkat.

10 Förslag till lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64)		Prop. 2004/05:135
Härigenom föreskrivs att 6 § narkotikastrafflagen (1968:64) skall ha		Bilaga 7
följande lydelse.
Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse

6 §1 Narkotika som varit föremål för

1 Senaste lydelse 1983:363.

315

11 Förslag till lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970:485)		Prop. 2004/05:135
Härigenom föreskrivs i fråga om mönsterskyddslagen (1970:485)		Bilaga 7

dels att nuvarande 35 a § skall betecknas 35 b §,
dels att 35 och 37-38 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 35 a §, av följande ly-
delse.
Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
35 §1
Gör någon intrång i en mönster-	Gör någon intrång i en mönster-
rätt (mönsterintrång) och sker det	rätt (mönsterintrång) och sker det
uppsåtligen eller av grov oaktsam-	uppsåtligen eller av grov oaktsam-
het, skall han dömas till böter eller	het, skall han eller hon dömas till
fängelse i högst två år. Den som	böter eller fängelse i högst två år.
har överträtt ett vitesförbud enligt	Den som har överträtt ett vitesför-
35 a § får inte dömas till ansvar	bud enligt 35 b § får inte dömas
för intrång som omfattas av förbu-	till ansvar för intrång som omfat-
det.	tas av förbudet.

För försök eller förberedelse till brott enligt första stycket döms till an- svar enligt 23 kap. brottsbalken.

Åklagaren får väcka åtal för brott som avses i första eller andra stycket endast om målsäganden anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl är påkallat från allmän synpunkt.

35 a §

1 Senaste lydelse 1994:235.

317

det har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse. I stället för egendomen får dess värde förklaras förverkat.

37 §2

Trots vad som sägs i första stycket får domstolen, om det finns synner- liga skäl, på yrkande besluta att en innehavare av egendom som avses i första stycket skall få förfoga över egendomen under återstoden av skyddstiden eller del av den, mot skälig ersättning och på skäliga villkor i övrigt.

Bestämmelserna i första–tredje styckena tillämpas också i fråga om försök eller förberedelse enligt 35 § andra stycket.

Beslut som avses i denna be- stämmelse skall inte meddelas, om förverkande eller åtgärd till före- byggande av missbruk skall beslu- tas enligt 35 a § eller enligt brotts- balken.

38 §3

Till straff får dock icke dömas och ersättning för skada på grund av utnyttjande som sker innan mönst- ret kungjorts enligt 18 § får be- stämmas enligt 36 § andra stycket.

Straff får inte dömas ut, förver- kande får inte ske och ersättning för skada på grund av utnyttjande som sker innan mönstret kungjorts enligt 18 § får bestämmas enligt 36 § andra stycket.

2Senaste lydelse 2002:570.

3Senaste lydelse 2002:570.

Prop. 2004/05:135

Bilaga 7

318

13 Förslag till lag om ändring i firmalagen (1974:156)				Prop. 2004/05:135
Härigenom föreskrivs i fråga om firmalagen (1974:156)				Bilaga 7
Härigenom föreskrivs i fråga om firmalagen (1974:156)
dels att 20 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 18 a §, av följande ly-
delse.
Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
	18 a §
	Egendom med avseende på vil-
	ken brott	föreligger	enligt	18 §
	skall förklaras förverkad, om det
	inte är uppenbart oskäligt. I stället
	för egendomen får dess värde för-
	klaras förverkat. Även utbyte av
	sådant brott skall förklaras förver-
	kat, om det inte är uppenbart
	oskäligt.	Detsamma	gäller	vad
	någon har tagit emot som ersätt-
	ning för kostnader i samband med
	ett sådant brott, eller värdet av det
	mottagna,	om mottagandet		utgör
	brott enligt 18 §.

Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt 18 § får förklaras förverkad, om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Det- samma gäller egendom som varit avsedd att användas som hjälpme- del vid brott enligt 18 §, om brottet har fullbordats eller om förfaran- det har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse. I stället för egendomen får dess värde förklaras förverkat.

Avser intrånget en firma som är skyddad enbart på grund av regi- strering, får förverkande inte avse det intrång som gjorts före regi- streringsdagen.

20 §1

Vid överträdelse av ett vitesförbud som meddelats enligt 15 § första stycket kan domstol efter vad som är skäligt besluta att näringskänne- tecken, som i strid mot förbudet förekommer på skyltar, varor, förpack- ningar, reklamtryck, affärshandlingar eller liknande skall utplånas eller ändras så att det inte längre strider mot goda seder eller allmän ordning eller är vilseledande. Kan en sådan åtgärd inte ske utan att egendomen på

1 Senaste lydelse 1994:237.

321

Metallsökare som har använts vid brott enligt detta kapitel skall förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt.

21 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om		Prop. 2004/05:135
kulturminnen m.m.		Bilaga 7
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 22 a § lagen (1988:950) om kultur-
minnen m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse

2 kap.

22 a §1 Fornfynd som varit föremål för

1 Senaste lydelse 1991:474.

330

22 Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (1989:529)				Prop. 2004/05:135
Härigenom föreskrivs att 10 kap. 6 § utlänningslagen (1989:529)1 skall				Bilaga 7
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
10 kap.
6 §2
Ersättning som har lämnats till	Ersättning som har lämnats till
den som har begått brott enligt	den som har begått brott enligt 2 a,
2 a §, 3 a § eller 5 § skall förklaras	3 a eller 5 § skall förklaras förver-
förverkad, om det inte är uppen-	kad. Detsamma gäller annat utby-
bart oskäligt.	te av sådant brott. Även vad någon
	har tagit emot som ersättning för
	kostnader i samband med ett så-
	dant brott eller värdet av det mot-
	tagna skall, om mottagandet utgör
	brott enligt denna lag och det för
	brottet är föreskrivet fängelse i
	mer än ett år, förklaras förverkat.
Transportmedel som använts vid	Transportmedel som har an-
brott som avses i 2 a eller 5 § får	vänts eller varit avsett att använ-
förverkas om ägaren eller befälha-	das vid brott som avses i 2 a, 3 a
varen eller någon annan som var i	eller 5 § får, om brottet har full-
ägarens ställe förövat gärningen	bordats eller om förfarandet ut-
eller medverkat till denna och för-	gjort ett straffbart försök eller en
verkandet behövs för att förebygga	straffbar	förberedelse,	förklaras
brott eller det annars finns särskil-	förverkat om ägaren eller befälha-
da skäl till detta. Förverkande får	varen eller någon annan som var i
dock inte ske om det är uppenbart	ägarens	ställe förövat	gärningen
oskäligt.	eller medverkat till denna och för-
	verkandet behövs för att förebygga
	brott eller det annars finns särskil-
	da skäl.
	Utöver vad som sägs i andra
	stycket får egendom som har an-
	vänts som hjälpmedel vid brott
	som avses i 2 a, 3 a eller 5 § för-
	klaras förverkad, om det behövs
	för att förebygga brott eller om det
	annars finns särskilda skäl. Det-
	samma gäller om egendomen har
	varit avsedd att användas som
	hjälpmedel vid sådant brott och
	brottet har fullbordats eller om
	förfarandet har utgjort ett straff-
	bart försök eller en straffbar för-
	beredelse.
1 Lagen omtryckt 1994:515.
2 Senaste lydelse 2004:206.				332

24Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1685) om skydd för kretsmönster för halvledarprodukter

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1992:1685) om skydd för kretsmönster för halvledarprodukter

dels att 14 § skall upphöra att gälla,

dels att nuvarande 9 a § skall betecknas 9 b §, dels att 9 och 12 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 9 a §, av följande lydel- se.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
	9 §1
Den som uppsåtligen eller av	Den som uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet vidtar en åtgärd	grov oaktsamhet vidtar en åtgärd
som innebär intrång i rätten enligt	som innebär intrång i rätten enligt
2 § döms till böter eller fängelse i	2 § döms till böter eller fängelse i
högst två år. Den som har överträtt	högst två år. Den som har överträtt
ett vitesförbud enligt 9 a § får inte	ett vitesförbud enligt 9 b § får inte
dömas till ansvar för intrång som	dömas till ansvar för intrång som
omfattas av förbudet.	omfattas av förbudet.

För försök eller förberedelse till brott enligt första stycket döms till an- svar enligt 23 kap. brottsbalken.

Åklagare får väcka åtal för brott enligt första eller andra stycket endast om målsäganden anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.

9 a §

1 Senaste lydelse 1994:238.

Prop. 2004/05:135

Bilaga 7

335

				del vid brott enligt 9 §, om brottet	Prop. 2004/05:135
				har fullbordats eller om förfaran-	Bilaga 7
				det har utgjort ett straffbart försök
				eller en straffbar förberedelse. I
				stället för egendomen får dess
				värde förklaras förverkat.
				12 §
Den som vidtar en åtgärd som innebär intrång i rätten enligt 2 § är
skyldig att, om det är skäligt, mot lösen avstå den egendom som överträ-
delsen avser till den som innehar rätten till kretsmönstret.
I stället för att förordna om inlö-				I stället för att förordna om inlö-
sen enligt första stycket får dom-				sen enligt första stycket får dom-
stolen, om det är skäligt, besluta				stolen, om det är skäligt, besluta
att egendomen skall förstöras, änd-				att egendomen skall förstöras, änd-
ras eller utsättas för andra åtgärder				ras eller utsättas för andra åtgärder
som är ägnade att förebygga miss-				som är ägnade att förebygga miss-
bruk. Detta gäller dock inte om				bruk. Talan enligt detta stycke förs
förverkande eller åtgärder som är				av den som innehar rätten till
ägnade	att	förebygga missbruk		kretsmönstret.
skall beslutas enligt 36 kap.
brottsbalken. Talan enligt			detta
stycke förs av den som innehar
rätten	till	kretsmönstret.	Sådan
talan får föras även av åklagare,

om det är påkallat från allmän synpunkt.

Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte mot den som i god tro har förvärvat egendomen eller en särskild rätt till den.

Beslut som avses i denna be- stämmelse skall inte meddelas, om förverkande eller åtgärd till före- byggande av missbruk skall beslu- tas enligt 9 a § eller enligt brotts- balken.

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005.

2.För brott begångna innan denna lag har trätt i kraft gäller 12 § i sin äldre lydelse.

336

25 Förslag till lag om ändring i fiskelagen (1993:787)

Härigenom föreskrivs att 45 § fiskelagen (1993:787) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
	45 §
Om det inte är uppenbart oskä-	Om det inte är uppenbart oskä-
ligt, skall fisk som varit föremål	ligt, skall fisk som varit föremål
för brott enligt denna lag förklaras	för brott enligt denna lag förklaras
förverkad.	förverkad. Detsamma gäller annat
	utbyte av sådant brott. Även vad
	någon har tagit emot som ersätt-
	ning för kostnader i samband med
	ett sådant brott eller värdet av det
	mottagna skall förklaras förverkat,
	om mottagandet utgör brott enligt
	denna lag och förverkandet inte är
	uppenbart oskäligt.

Om bara en del i ett parti fisk varit föremål för brott enligt denna lag, får hela partiet förklaras förverkat om det inte kan utredas hur stor del av partiet som omfattas av brottet.

Utöver vad som sägs i tredje stycket får egendom förklaras för- verkad om egendomen har varit avsedd att användas som hjälpme- del vid brott enligt denna lag och brottet har fullbordats eller förfa- randet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förbere- delse och förverkandet behövs för att förebygga brott.

Förverkande får inte ske enbart på grund av överträdelse av 25 § andra–tredje styckena. Vid överträdelse av 25 § fjärde stycket eller 26 § får förverkande inte avse annat än fiskeredskap.

Prop. 2004/05:135

Bilaga 7

337

27 Förslag till lag om ändring i alkohollagen (1994:1738)

Härigenom föreskrivs i fråga om alkohollagen (1994:1738) dels att 11 kap. 1 och 3 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 11 kap. 2 a §, av föl- jande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

11 kap.

1 §

Sprit, alkoholdrycker och mäsk som har varit föremål för brott enligt denna lag eller värdet därav samt utbyte av sådant brott skall förklaras förverkade. Förverkande av alkoholdrycker kan ske även hos den som är fri från ansvar för brottet enligt 10 kap. 9 § andra stycket.

Sprit, alkoholdrycker och mäsk som har varit föremål för brott enligt denna lag eller dess värde samt utbyte av sådant brott skall förklaras förverkade. Detsamma gäller vad någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett sådant brott, eller värdet av det mottagna, om mottagandet utgör brott enligt denna lag. Förverkande av alko- holdrycker kan ske även hos den som är fri från ansvar för brottet enligt 10 kap. 9 § andra stycket.

2 a §

Utöver vad som sägs i 2 § får egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag förklaras förverkad, om det behövs för att förebygga brott el- ler om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt denna lag, om brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse. I stället för egendo- men får dess värde förklaras för- verkat.

	3 §
Förordnande om förverkande	Förordnande om förverkande
skall inte meddelas, om det skulle	enligt 1 och 2 §§ skall inte medde-
vara uppenbart oskäligt.	las, om det skulle vara uppenbart
	oskäligt.

Prop. 2004/05:135

Bilaga 7

340

32 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:95) om		Prop. 2004/05:135
vissa internationella sanktioner		Bilaga 7
Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1996:95) om vissa internationella
sanktioner skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
12 §
Egendom som har använts som	Egendom som har använts som
hjälpmedel vid brott enligt 8 §	hjälpmedel vid brott enligt 8 §
eller som har kommit till genom	eller som har kommit till genom
ett sådant brott får förklaras för-	ett sådant brott får förklaras för-
verkad, om det behövs för att fö-	verkad, om det behövs för att fö-
rebygga brott eller det annars finns	rebygga brott eller om det annars
särskilda skäl. Detsamma gäller	finns särskilda skäl. Detsamma
egendom med vilken någon har	gäller egendom som varit avsedd
tagit sådan befattning som utgör	att användas som hjälpmedel vid
brott enligt 8 §.	brott enligt 8 §, om brottet har
	fullbordats, samt egendom	med
	vilken någon har tagit befattning
	som utgör sådant brott.
I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005.

346

Vid intrång i en gemenskapens växtförädlarrätt tillämpas bestäm- melserna i 9 kap. 1 och 1 a §§ om ansvar och förverkande samt 7 a–

7 h §§ om intrångsundersökning.

	förverkande eller åtgärd till före-
	byggande av missbruk skall beslu-
	tas enligt 1 a § eller enligt brotts-
	balken.
	9 §
Utnyttjar någon en växtsort som	Utnyttjar någon en växtsort som
avses med en ansökan om registre-	avses med en ansökan om registre-
ring, skall vad som sägs om in-	ring, skall vad som sägs om in-
trång i växtförädlarrätt tillämpas,	trång i växtförädlarrätt tillämpas,
om ansökan leder till registrering.	om ansökan leder till registrering.
För ett sådant utnyttjande får dock	För ett sådant utnyttjande får dock
inte dömas till ansvar. Ersättning	inte dömas till ansvar eller beslu-
för skada på grund av utnyttjande	tas om förverkande. Ersättning för
som sker innan ansökan har kun-	skada på grund av utnyttjande som
gjorts enligt 5 kap. 9 § får be-	sker innan ansökan har kungjorts
stämmas endast enligt 6 § andra	enligt 5 kap. 9 § får bestämmas
stycket.	endast enligt 6 § andra stycket.

Trots 6 § tredje stycket är rätten till ersättning inte förlorad, om talan väcks senast ett år efter det att växtförädlarrätten registrerades.

12 kap.

2 §1

Vid intrång i en gemenskapens växtförädlarrätt tillämpas bestäm- melserna i 9 kap. 1 § om ansvar för intrång i en växtförädlarrätt och 7 a–h §§ om intrångsunder- sökning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005.

1 Senaste lydelse 1998:1460.

Prop. 2004/05:135

Bilaga 7

349

36 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:171) om förbud		Prop. 2004/05:135
beträffande viss avkodningsutrustning		Bilaga 7
Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (2000:171) om förbud beträffande
viss avkodningsutrustning skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse

8 §

Ett föremål som har använts	Egendom som har använts som
som hjälpmedel vid brott enligt	hjälpmedel vid brott enligt denna
denna lag eller dess värde får för-	lag får förklaras förverkad, om det
klaras förverkat, om det är nöd-	behövs för att förebygga brott eller
vändigt för att förebygga brott el-	det finns andra särskilda skäl. Det-
ler det finns andra särskilda skäl	samma gäller egendom som varit
för det.	avsedd att användas som hjälpme-
	del vid brott enligt denna lag, om
	brottet har fullbordats eller om

förfarandet har utgjort ett straff- bart försök. I stället för egendo- men får dess värde förklaras för- verkat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005.

351

Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag får förklaras förverkad, om förverkandet behövs för att före- bygga brott enligt denna lag eller det annars finns särskilda skäl till det. I stället för egendomen får dess värde förklaras förverkat. I 36 kap. 5 § brottsbalken finns be- stämmelser om hos vem förver- kande får ske och om särskild rätt till förverkad egendom.

37 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1064) om kontroll		Prop. 2004/05:135
av produkter med dubbla användningsområden och av		Bilaga 7
tekniskt bistånd
Härigenom föreskrivs att 23 § lagen (2000:1064) om kontroll av pro-
dukter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse

23 §

Om det inte är uppenbart oskäligt, skall följande egendom förklaras förverkad:

1.produkt som varit föremål för brott enligt denna lag eller värdet på en sådan produkt,

2.utbyte av brott enligt denna lag,

3.vad någon tagit som ersättning för kostnader i samband med ett brott enligt denna lag, eller värdet av det mottagna, om mottagandet utgör brott enligt denna lag.

352

Lagrådets yttrande

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2005-03-09

Närvarande: f.d. regeringsrådet Karl-Ingvar Rundqvist, justitierådet Torgny Håstad och regeringsrådet Göran Schäder.

Förverkande av utbyte av och hjälpmedel vid brott m.m.

Enligt en lagrådsremiss den 3 februari 2005 (Justitiedepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till

1.lag om ändring i rättegångsbalken,

2.lag om ändring i brottsbalken,

3.lag om ändring i miljöbalken,

4.lag om ändring i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott,

5.lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkohol- haltiga drycker m.m.,

6.lag om ändring i varumärkeslagen (1960:644),

7.lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk,

8.lag om ändring i lagen (1961:181) om försäljning av teknisk sprit m.m.,

9.lag om ändring i patentlagen (1967:837),

10.lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64),

11.lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970:485),

12.lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69),

13.lag om ändring i firmalagen (1974:156),

14.lag om ändring i abortlagen (1974:595),

15.lag om ändring i lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m.,

16.lag om ändring i förfogandelagen (1978:262),

17.lag om ändring i ransoneringslagen (1978:268),

18.lag om ändring i jaktlagen (1987:259),

19.lag om ändring i strålskyddslagen (1988:220),

20.lag om ändring i lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor,

21.lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.,

22.lag om ändring i utlänningslagen (1989:529),

23.lag om ändring i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dop- ningsmedel,

24.lag om ändring i lagen (1992:1685) om skydd för kretsmönster för halvledarprodukter,

25.lag om ändring i fiskelagen (1993:787),

26.lag om ändring i lotterilagen (1994:1000),

27.lag om ändring i alkohollagen (1994:1738),

28.lag om ändring i lagen (1994:1776) om skatt på energi,

29.lag om ändring i lagen (1995:732) om skydd för gravfriden vid vraket efter passagerarfartyget Estonia,

30.lag om ändring i lagen (1995:831) om transplantation m.m.,

31.lag om ändring i vapenlagen (1996:67),

Prop. 2004/05:135

Bilaga 8

357

32.lag om ändring i lagen (1996:95) om vissa internationella sanktio- ner,

33.lag om ändring i lagen (1996:1152) om handel med läkemedel,

34.lag om ändring i växtförädlarrättslagen (1997:306),

35.lag om ändring i lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska an- slagstavlor,

36.lag om ändring i lagen (2000:171) om förbud beträffande viss av- kodningsutrustning,

37.lag om ändring i lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd,

38.lag om ändring i insiderstrafflagen (2000:1086),

39.lag om ändring i lagen (2000:1225) om straff för smuggling,

40.lag om ändring i lagen (2003:148) om straff för terroristbrott.

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorerna Lars Wallinder och Stefan Johansson samt ämnessakkunnige Peter Lundkvist.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Förverkandereglernas systematik

I lagrådsremissen föreslås ändringar i ett stort antal lagar som innehåller bestämmelser om förverkande i samband med brott. Syftet är främst att den svenska regleringen av förverkandeinstitutet skall fullt ut svara mot åtaganden som Sverige gjort inom Europarådet och EU avseende möjlig- heterna att förverka utbyte av brott och hjälpmedel vid brott. Därutöver läggs fram förslag till vissa andra ändringar, bl.a. för att öka möjligheter- na att förverka avkastning av brottsutbyte. Allmänt sett innebär förslagen att regleringen av förverkande byggs ut och skärps i brottsbekämpande syfte.

Förslagen berör såväl grundläggande bestämmelser om förverkande som en mångfald spridda förverkanderegler inom specialstraffrätten. Den samlade regleringen får betraktas som tämligen komplex och inte helt lättillgänglig. Bestämmelserna i 36 kap. brottsbalken har i sin gällande utformning i vissa avseenden genomslag vid tillämpning av speciallag- stiftning. Så är dock inte fallet i de hänseenden som regleras i kapitlets 1 och 2 §§ (utbytes- respektive hjälpmedelsförverkande), vilket kan utläsas av lagtexten. Beträffande några förverkandebestämmelser i kapitlet framgår det emellertid inte direkt av lydelsen huruvida de skall tillämpas även utanför brottsbalkens område. I samband med de specialstraffrätts- liga förverkandereglerna förekommer inte hänvisning till brottsbalksbe- stämmelser även om dessa är att tillämpa i förening med specialbestäm- melserna. Det är därför inte utan särskilda insikter möjligt att få klarhet i hur brottsbalkens och specialstraffrättens förverkanderegler närmare rela- terar till varandra.

I fråga om brottsbalken föreslås i remissen främst att de förverkan- debestämmelser som tar sikte på utbyte av brott, hjälpmedel vid brott och ersättning för kostnader i samband med brott (36 kap. 1 och 2 §§) skall utvidgas till att i princip gälla inte bara vid brott enligt brottsbalken utan

Prop. 2004/05:135

Bilaga 8

358

också vid brott enligt annan lagstiftning. Utvidgningen begränsas dock till brott där straffmaximum är fängelse i mer än ett år. Den omfattar inte heller hela hjälpmedelsparagrafen, eftersom bestämmelsen om egendom som frambragts genom brott m.m. inte är inbegripen. Genom den nya utformningen av dessa paragrafer klargörs i och för sig förhållandet till specialstraffrätten i de avseenden som utvidgning sker. Kvar står emel- lertid att det beträffande övriga inslag i paragraferna samt vissa andra paragrafer inte tydligt klargörs i vad mån de gäller utanför brottsbalkens område. Det låter sig nog också sägas att ett uttryckligt klargörande be- träffande delar av 1 och 2 §§ i kapitlet accentuerar behov av motsvarande förtydligande i övrigt.

Med avseende på förverkandebestämmelser i annan lagstiftning föreslås kompletteringar av olika slag och omfattning beroende på vilket rättsom- råde det gäller och hur där befintlig straffrättslig reglering är uppbyggd. På immaterialrättsområdet införs en särskild mera uttömmande förver- kandereglering. En uttalad strävan är enligt lagrådsremissen att göra re- gleringen av förverkande med anledning av brottsbalksbrott och brott inom specialstraffrätten så enhetlig som möjligt.

Noteras kan att det under remissbehandlingen av den underliggande promemorian – vars förslag väsentligen motsvarar lagrådsremissens – framkommit synpunkter innebärande att förverkanderegleringen är upp- byggd på ett mindre tillfredsställande sätt och att den därför är svåröver- skådlig. I lagrådsremissen (avsnitt 9.1) framhålls i anledning härav att det i förevarande lagstiftningsärende är centralt att lägga fram förslag som helt svarar mot Sveriges internationella åtaganden och att mot denna bakgrund en lösning enligt promemorians förslag är den mest ändamåls- enliga. Det sägs också att en helt konsekvent förverkandereglering skulle förutsätta en fullständig omarbetning av förverkandeinstitutet och att en sådan åtgärd inte ryms inom lagstiftningsärendets ram.

Lagrådet bedömer för sin del att de nämnda remissynpunkterna har gott fog för sig. Utan tvivel finns ett framträdande behov av att uppnå en klar och systematiskt godtagbar reglering på förverkandeområdet som helhet. Behovet blir inte tillgodosett genom lagrådsremissens förslag. Problemet kan belysas med två exempel.

Begreppet utbyte m.m.

En grundfråga när det gäller förverkande är om bruttot av vad som åt- kommits genom brott skall förverkas eller om bara nettot, dvs. vad som åtkommits minus utgifter och kostnader, skall förverkas.

I gällande rätt anses att 36 kap. 1 § brottsbalken skall tillämpas så att net- toutbytet skall förverkas, fastän åtskilliga slags kostnader ändå inte får dras av, exempelvis kostnader för anskaffande av brottsverktyg. Sedan nettot sålunda fastställts finns därutöver en möjlighet att jämka det som skall förverkas, om huvudregeln skulle leda till ett uppenbart oskäligt resultat, främst när målsäganden kan förväntas framställa ett skades- tåndsanspråk som svarar mot förverkandet.

Prop. 2004/05:135

Bilaga 8

359

I specialstraffrätten, särskilt bestämmelserna om förverkande av nar- kotika och alkohol, har det i praxis slagits fast att det som skall för- verkas är bruttot, dvs. antingen narkotikan eller alkoholen, när den är i behåll, eller det vederlag som mottagits vid avyttring, i båda fallen utan avdrag för anskaffningskostnader. Inom ramen för den jämkning som även här är möjlig har det ansetts – med hänvisning till kriminalpolitiska skäl eller till att syftet med förverkandereglerna är att brottslingen å ena sidan inte skall ha någon ekonomisk fördel av brottet och å andra sidan inte skall drabbas av en ekonomisk sanktion med bötesliknande funktion

– att avdrag skall medges för anskaffningskostnader. En praktisk fördel med att hänföra avdragen till jämkningsdelen är att domstolarna inte be- höver noggrant utreda omkostnaderna utan kan göra grovt tillyxade av- drag (se NJA 1977 s. 735, 1991 s. 387, 2001 s.129 och 2004 s. 204).

Bestämmelsen om vad som utgör utbyte av brott i 36 kap. 1 § brotts- balken skall enligt remissen bli tillämplig även inom specialstraffrätten, om fängelse i mer än ett år ingår i straffskalan, såvida inte annat är sär- skilt föreskrivet. Förverkande av utbyte föreslås även fortsättningsvis vara särskilt reglerat inom en stor del av specialstraffrätten. Förs den nu- varande praxisen vidare, kommer begreppet utbyte därmed att få olika betydelse inom brottsbalken och specialstraffrätten och innebörden av jämkningsregeln kommer också att bli olika, låt vara att det slutliga re- sultatet blir någorlunda överensstämmande vid förverkande av mottaget vederlag.

Det är naturligtvis svårt, för att inte säga uteslutet, att låta staten kompen- sera en gärningsman för kostnader vid inköp av en vara när själva varan skall förverkas till staten (och staten kommer att förstöra den). Samtidigt blir det i sak haltande, om förverkandet sker brutto avseende den inne- havda varan men netto när gärningsmannen vidtagit ytterligare en otillå- ten åtgärd, nämligen överlåtit varan, vare sig kostnadsavdragen görs inom ramen för en tolkning av begreppet utbyte eller inom ramen för en skälighetsbedömning (se Förverkandeutredningen, SOU 1999:147, s. 169 ff., och hovrätten i NJA 2004 s. 204). I lagrådsremissen behandlas denna grundfråga endast kortfattat. Sammanfattningen blir att frågan om netto- eller bruttoförverkande även fortsättningsvis bör överlämnas till rättstil- lämpningen, vilket torde innebära att kostnadsavdrag i princip kommer att göras vid förverkande av vederlag men med utnyttjande av olika juri- diska instrument.

Förverkande inom immaterialrätten och 36 kap. 17 § brottsbalken

I remissen föreslås för immaterialrättens del att förverkandefrågorna får en särskild reglering, vilket medför att den allmänna regleringen i 36 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken inte blir tillämplig (”annat är särskilt föreskri- vet”), medan 36 kap. 17 § brottsbalken blir tillämplig även inom immate- rialrätten genom att orden ”enligt 1 §” stryks. Det andra stycket i 36 kap. 17 § brottsbalken infördes år 1986 för att möjliggöra förverkande också till den del förverkandet svarade mot ett skadeståndsanspråk för målsä- ganden i de fall då ett sådant anspråk inte kunde förväntas bli framställt (jfr 36 kap. 1 § andra stycket). Nu föreslås 36 kap. 17 § bli kompletterad,

Prop. 2004/05:135

Bilaga 8

360

så att statens ansvar enligt 17 § skall avse inte bara skada för enskild utan även ”medel som en enskild är berättigad att få tillbaka” (t.ex. betalning för en hyresrätt).

I remissens allmänmotivering om förverkande inom immaterialrätten (avsnitt 9.7) anförs att en viss samordning (generellt) skall ske mellan ett förverkande och ett eventuellt skadestånd på så sätt att förverkande bör underlåtas, om det genom brottet sker en förmögenhetsöverföring från målsäganden till gärningsmannen, då skadan kan sägas motsvara utbytet som en annan sida av samma sak och det finns anledning att anta att ska- deståndsskyldighet kommer att åläggas eller annars bli fullgjord. I andra fall, där det inte finns denna direkta koppling mellan utbytet och skadan, sägs en eventuell skadeståndsskyldighet inte vara av samma direkta be- tydelse för bedömningen av om förverkande skall ske. I sådana fall kan det alltså uppstå dubbel betalningsskyldighet för gärningsmannen.

Sedan framhålls i remissen att det vid ett brottsligt immaterialrättsin- trång inte finns någon direkt koppling mellan gärningsmannens utbyte och rättighetshavarens skada, eftersom skadan kan vara omfattande utan att gärningsmannen får några intäkter och vice versa. I sådana fall hand- lar det alltså inte om någon sådan situation där samordning skall ske en- ligt 36 kap. 1 § andra stycket och 17 § andra stycket brottsbalken.

Många gånger torde emellertid gärningsmannens utbyte svara mot en skada för rättighetshavaren, när marknaden minskar genom intrånget. Ett förverkande av utbytet kommer då att kollidera med ett skadeståndsan- språk och medföra en dubbel ekonomisk belastning för gärningsmannen. Härtill kommer att den som olovligen utnyttjar en annans immaterialrätt skall betala skäligt vederlag för utnyttjandet (se t.ex. 54 § upphovs- rättslagen). Ett sådant vederlag kommer att avräknas mot ett skades- tåndsanspråk, så att målsäganden inte får dubbel ersättning. Det är då naturligt att även ett utdömt skäligt vederlag blir avräknat mot utbytet vid förverkande, fastän det inte faller under ordalydelsen i tillägget till 17 § andra stycket (”medel som en enskild är berättigad att få tillbaka”).

Gällande rätt innebär emellertid, enligt lagrådsremissen, att 36 kap. 17 § brottsbalken inte är tillämplig i andra fall än då det finns en direkt kopp- ling mellan vinningen (utbytet) och skadan, varför gärningsmannen då kan komma att belastas dubbelt enligt 36 kap. 1 § utan att staten övertar ansvaret mot målsäganden enligt 36 kap. 17 §. Målsägandens rätt sägs bli tillgodosedd genom att förverkandeanspråket är efterställt enligt för- månsrättslagen. Lagrådet ifrågasätter emellertid om inte utfallet kan bli oskäligt betungande för gärningsmannen, som inte befrias från sin skuld genom konkurs och som för övrigt kan vara solvent.

Sammanfattning

Remissens reglering av förverkandefrågorna blir enligt Lagrådets mening inte tillfredställande när det gäller tillgänglighet, systematik och konse- kvens. Det hade varit önskvärt med en mer genomgripande översyn än den som nu företagits för att anpassa de svenska reglerna till Sveriges

Prop. 2004/05:135

Bilaga 8

361

Bilaga 6	Förteckning över remissinstanserna – Promemorian	Prop. 2004/05:135
	Utökade möjligheter att förverka utbyte och hjälpmedel
	vid brott m.m. ......................................................................	295
Bilaga 7	Lagrådsremissens lagförslag ...............................................	296
Bilaga 8	Lagrådets yttrande ...............................................................	357
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 mars 2005 .......		363

Utökade möjligheter att förverka utbyte av och	Prop.
hjälpmedel vid brott m.m.	2004/05:135

2.12	Förslag till lag om ändring i skattebrottslagen		Prop. 2004/05:135
	(1971:69)
Härigenom föreskrivs att det i skattebrottslagen (1971:69) skall införas
en ny paragraf, 13 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse
		13 a §

Härigenom föreskrivs	att 54 § förfogandelagen (1978:262) skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
	54 §

2.30	Förslag till lag om ändring i lagen (1995:831) om		Prop. 2004/05:135
	transplantation m.m.
Härigenom föreskrivs att 16 § lagen (1995:831) om transplantation
m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse

2.33	Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1152) om		Prop. 2004/05:135
	handel med läkemedel
Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1996:1152) om handel med lä-
kemedel skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse
	12 §
Läkemedel som varit föremål		Läkemedel som varit föremål
för brott enligt denna lag eller vär-		för brott enligt denna lag eller dess
det därav samt vinning av sådant		värde samt utbyte av sådant brott
brott skall förklaras förverkat, om		skall förklaras förverkat, om det
det inte är uppenbart oskäligt.		inte är uppenbart oskäligt.

16.38	Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:1225) om Prop. 2004/05:135
	straff för smuggling
17 §

Utfärdat i Luxemburg den 26 juni 2001.	Prop. 2004/05:135
	Bilaga 1
På rådets vägnar
T. Östros
Ordförande

13 Förslag till lag om ändring i insiderlagen (1990:1342)		Prop. 2004/05:135
Härigenom föreskrivs att 27 § insiderlagen (1990:1342) skall ha föl-		Bilaga 2

jande lydelse.
Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
27 §
Vinning av brott enligt 20 § skall	Utbyte av brott enligt 20 § skall
förklaras förverkad, om det inte är	förklaras förverkat, om det inte är
oskäligt.	oskäligt.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
7 §6
Ett fordon som har använts vid	Ett fordon som har använts vid
brott enligt denna lag får förklaras	brott enligt denna lag får förklaras
förverkat, om det behövs för att	förverkat, om det behövs för att
förebygga fortsatt sådan brottslig-	förebygga fortsatt sådan brottslig-
het och förverkande inte är oskä-	het och förverkande inte är oskä-
ligt.	ligt. Detsamma gäller annan
	egendom som använts som hjälp-
	medel vid brott enligt denna lag.

utnyttjande som sker innan mönst-	för skada på grund av utnyttjande
ret kungjorts enligt 18 § får be-	som sker innan mönstret kungjorts
stämmas enligt 36 § andra stycket.	enligt 18 § får bestämmas enligt
	36 § andra stycket.

		Prop. 2004/05:135
13 Förslag till lag om ändring i abortlagen (1974:595)		Bilaga 5
Härigenom föreskrivs att det i abortlagen (1974:595) skall införas en
ny paragraf, 11 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse

24 Förslag till lag om ändring i lotterilagen (1994:1000)		Prop. 2004/05:135
Härigenom föreskrivs att 58 § lotterilagen (1994:1000) skall ha följan-		Bilaga 5

de lydelse.
Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse

tika som har varit föremål för brott	Prop. 2004/05:135
enligt denna lag, skall föremålen,	Bilaga 7
oavsett vem de tillhör, förklaras
förverkade, om det inte är uppen-
bart oskäligt.

12 Förslag till lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69)		Prop. 2004/05:135
Härigenom föreskrivs att det i skattebrottslagen (1971:69) skall införas		Bilaga 7
en ny paragraf, 13 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse

14 Förslag till lag om ändring i abortlagen (1974:595)		Prop. 2004/05:135
Härigenom föreskrivs att det i abortlagen (1974:595) skall införas en		Bilaga 7
ny paragraf, 11 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
6 §1
Egendom som ej sålts enligt 4 §	Egendom som inte har sålts en-
eller oskadliggjorts enligt 5 § skall	ligt 4 § eller oskadliggjorts enligt
säljas av myndighet eller bolag	5 § skall säljas genom den förva-
som regeringen bestämmer, om ej	rande myndighetens försorg. Kan
egendomen på grund av sin be-	egendomen inte säljas får den för-
skaffenhet eller omständigheterna	störas.
i övrigt bör säljas i annan ordning

16 Förslag till lag om ändring i förfogandelagen (1978:262)		Prop. 2004/05:135
Härigenom föreskrivs	att 54 § förfogandelagen (1978:262) skall	Bilaga 7
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
	54 §

	dess värde förklaras förverkat.	Prop. 2004/05:135
		Bilaga 7
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005.

26 Förslag till lag om ändring i lotterilagen (1994:1000)		Prop. 2004/05:135
Härigenom föreskrivs att 58 § lotterilagen (1994:1000) skall ha följan-		Bilaga 7
de lydelse.
Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse

30 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:831) om		Prop. 2004/05:135
transplantation m.m.		Bilaga 7
Härigenom föreskrivs att 16 § lagen (1995:831) om transplantation
m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse

31 Förslag till lag om ändring i vapenlagen (1996:67)		Prop. 2004/05:135
Härigenom föreskrivs att 9 kap. 5 § vapenlagen (1996:67) skall ha föl-		Bilaga 7
jande lydelse.
Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse

33 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1152) om handel med		Prop. 2004/05:135
läkemedel		Bilaga 7
Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1996:1152) om handel med lä-
kemedel skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
12 §
Läkemedel som varit föremål	Läkemedel som varit föremål
för brott enligt denna lag eller vär-	för brott enligt denna lag eller dess
det därav samt vinning av sådant	värde samt utbyte av sådant brott
brott skall förklaras förverkat, om	skall förklaras förverkat, om det
det inte är uppenbart oskäligt.	inte är uppenbart oskäligt.