Regeringens proposition 2004/05:131

En modernare rättegång - reformering av processen

Prop.

i allmän domstol

2004/05:131

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 17 mars 2005

Göran Persson

Thomas Bodström

(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen lämnar regeringen förslag till förändringar av det pro- cessuella regelverket. Det övergripande syftet med förslagen är att skapa en modernare rättegång i allmän domstol som uppfyller kraven på en rättssäker, effektiv och ändamålsenlig handläggning av mål och ärenden.

Som ett led i moderniseringsarbetet föreslås ett bättre utnyttjande av modern teknik genom att försöksverksamheten med videokonferens permanentas och utvecklas. Vidare föreslås att berättelser som vittnen och andra lämnar i bevissyfte dokumenteras med videoteknik.

För att åstadkomma en ökad flexibilitet och därmed i större omfattning kunna anpassa handläggningen av ett mål till vad som behövs i det enskilda fallet föreslås uppmjukningar av kravet på muntlighet samt enhetligare regler för sammanträden. Ett antal förslag syftar till att betona parternas ansvar för att målet drivs framåt.

I propositionen lämnas vidare förslag som syftar till en mer ändamåls- enlig hovrättsprocess. Bland annat föreslås att systemet med prövningstillstånd utvidgas till att omfatta flertalet slag tvistemål och domstolsärenden som överklagas från tingsrätt till hovrätt. Vidare före- slås att hovrätten i större utsträckning än i dag skall grunda sin prövning på samma material som legat till grund för tingsrättens avgörande. Därmed tydliggörs att tyngdpunkten i rättskipningen skall ligga i första instans.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer.

Innehållsförteckning

Prop. 2004/05:131

1

Förslag till riksdagsbeslut..................................................................

7

2

Lagtext

...............................................................................................

8

 

2.1 ....................

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

8

 

2.2 .................

Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken

45

 

2.3 .....................

Förslag till lag om ändring i föräldrabalken

46

 

2.4 ..........................

Förslag till lag om ändring i jordabalken

47

 

2.5 ..........................

Förslag till lag om ändring i miljöbalken

49

 

2.6 .........................

Förslag till lag om ändring i brottsbalken

50

 

2.7 .................

Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken

51

2.8Förslag till lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge

angående verkställighet av straff m.m. .............................

52

2.9Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med

 

särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare ..............

53

2.10

Förslag till lag om ändring i patentlagen (1967:837)........

54

2.11Förslag till lag om ändring i lagen (1969:246) om

domstolar i fastighetsmål ..................................................

55

2.12Förslag till lag om ändring i lagen (1970:417) om

marknadsdomstol m.m......................................................

56

2.13Förslag till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen

(1971:291).........................................................................

57

2.14Förslag till lag om ändring i lagen (1974:371) om

rättegången i arbetstvister .................................................

59

2.15Förslag till lag om ändring i lagen (1976:206) om

felparkeringsavgift ............................................................

60

2.16Förslag till lag om ändring i lagen (1976:839) om

 

Statens va-nämnd ..............................................................

61

2.17

Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)...

62

2.18Förslag till lag om ändring i lagen (1990:746) om

betalningsföreläggande och handräckning........................

65

2.19Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1559) med

föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och

 

yttrandefrihetsgrundlagens områden.................................

66

2.20Förslag till lag om ändring i konkurrenslagen

(1993:20)...........................................................................

67

2.21Förslag till lag om ändring i skuldsaneringslagen

(1994:334).........................................................................

68

2.22Förslag till lag om ändring i lagen (1994:831) om

 

rättegången i vissa hyresmål i Svea hovrätt......................

69

2.23

Förslag till lag om ändring i sjölagen (1994:1009)...........

70

2.24Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen

(1995:450).........................................................................

72

2.25Förslag till lag om ändring i lagen (1996:242) om

 

 

domstolsärenden ...............................................................

73

 

2.26

Förslag till lag om ändring i lagen (2000:562) om

 

 

 

internationell rättslig hjälp i brottmål ...............................

76

3

Ärendet och dess beredning.............................................................

77

2

4

Processen i allmän domstol reformeras...........................................

78

5

Ljud- och bildteknik i rättegången ..................................................

82

 

5.1

Videokonferens .................................................................

82

 

 

5.1.1

Bakgrund .........................................................

82

 

 

5.1.2

Verksamheten med videokonferens i

 

 

 

 

allmän domstol permanentas ..........................

87

 

 

5.1.3

Utgångspunkter för användning av

 

 

 

 

videokonferens ................................................

88

 

 

5.1.4

Närmare om förutsättningarna för att

 

 

 

 

använda videokonferens .................................

92

 

 

5.1.5

Påföljder vid utevaro .......................................

96

 

5.2

Telefon

..............................................................................

97

 

5.3

Annan användning ................av ljud- och bildöverföring

99

 

 

5.3.1

Parts möjligheter att tillgodogöra sig

 

 

 

....

förhör vid frånvaro enligt 36 kap. 18 § RB

99

 

 

5.3.2 ...........................................................

Sidosal

101

 

5.4

Dokumentation ...............av bevisning med videoteknik

105

 

 

5.4.1 ...........................................

Videoupptagning

105

5.4.2Videoupptagningen och integritetsskyddet...110

 

 

5.4.3

En sekretessregel införs ................................

114

 

 

5.4.4

Gallring och arkivering.................................

120

 

5.5

Lagstiftning utanför rättegångsbalken ............................

121

6

Förberedelse i tvistemål.................................................................

123

 

6.1

Förberedelsens syfte........................................................

123

6.2Mera enhetliga regler för sammanträden under

 

 

förberedelsen...................................................................

124

 

6.3

Sammanställningar av parternas ståndpunkter................

129

 

6.4

Tidsplaner

.......................................................................

132

7

Förberedelse i brottmål..................................................................

134

8

Avgörande i tvistemål....................................................................

136

 

8.1

Nuvarande ..........................................................ordning

136

 

8.2

Huvudförhandlingens .....................centrala roll behålls

136

9

Avgörande i brottmål.....................................................................

140

 

9.1

Nuvarande ..........................................................ordning

140

 

9.2

Kravet på huvudförhandling .......i brottmål mjukas upp

141

10

Hänvisningar till handlingar .................vid en huvudförhandling

143

 

10.1

Nuvarande ..........................................................ordning

143

 

10.2

Kravet på muntlighet ...................................mjukas upp

145

11

Vissa frågor om bevisning.............................................................

149

 

11.1

Bevisupptagning .......................utom huvudförhandling

149

 

 

11.1.1 .......................................

Nuvarande ordning

149

 

 

11.1.2

Ökade möjligheter till bevisupptagning

 

 

 

................................

utom huvudförhandling

150

 

11.2

Rättens möjligheter ......................att inhämta bevisning

154

 

11.3

Hinder mot ..............................att lägga fram bevisning

156

 

11.4

Förhörets genomförande .................................................

162

 

11.5

Skriftliga berättelser........................................................

165

 

 

11.5.1 .......................................

Nuvarande ordning

165

Prop. 2004/05:131

3

 

11.5.2

Ökade möjligheter att åberopa skriftliga

Prop. 2004/05:131

 

 

berättelser......................................................

166

12 Särskilda åtgärder för ett förbättrat hovrättsförfarande.................

168

12.1

Nuvarande ordning i huvuddrag .....................................

168

12.2

Tidigare reformer och reformförslag ..............................

169

12.3

Hovrättens roll och reformbehovet .................................

171

12.4

Systemet med prövningstillstånd utvecklas....................

172

 

12.4.1

Nuvarande ordning .......................................

172

 

12.4.2

Konventionsåtaganden..................................

174

 

12.4.3

En internationell utblick ...............................

176

 

12.4.4

Ett behovsanpassat förfarande ......................

177

 

12.4.5

Vilka avgöranden skall omfattas av

 

 

 

systemet med prövningstillstånd?.................

180

 

12.4.6

Förutsättningarna för prövningstillstånd.......

184

 

12.4.7

Partiellt prövningstillstånd............................

187

 

12.4.8

Komplettering av skälen för prövnings-

 

 

 

tillstånd..........................................................

189

 

12.4.9

Skriftväxlingen..............................................

190

 

12.4.10

Sammanträde vid tillståndsprövningen.........

191

 

12.4.11

Hovrättens tillgång till förhörsutsagor..........

192

 

12.4.12

Beslutförhet och omröstning.........................

193

 

12.4.13

Beslutets utformning och behovet av en

 

 

 

informationsskrift .........................................

197

12.5

Presentation av muntlig bevisning i hovrätten................

198

 

12.5.1

Nuvarande ordning .......................................

198

 

12.5.2

Tidigare reformer och reformförslag ............

199

 

12.5.3

Nya former för presentation av muntlig

 

 

 

bevisning.......................................................

200

 

12.5.4

När skall muntlig bevisning tas upp på

 

 

 

nytt? ..............................................................

202

 

12.5.5

Tilltrosreglerna..............................................

206

13 Övriga frågor .................................................................................

 

210

13.1

Samförståndslösningar....................................................

210

13.2

Avtal att inte överklaga en dom ......................................

212

13.3

Domskrivning .................................................................

215

13.4Tillkännagivande – förlikning vid handläggningens

 

 

slutskede..........................................................................

217

14

Ikraftträdande m.m. .......................................................................

219

15

Kostnader och andra konsekvenser ...............................................

220

16

Författningskommentar .................................................................

221

 

16.1

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken.............

221

 

16.2

Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken............

277

 

16.3

Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken.................

277

 

16.4

Förslaget till lag om ändring i jordabalken.....................

278

 

16.5

Förslaget till lag om ändring i miljöbalken.....................

279

 

16.6

Förslaget till lag om ändring i brottsbalken ....................

280

 

16.7

Förslaget till lag om ändring i utsökningsbalken............

281

4

16.8Förslaget till lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge

angående verkställighet av straff m.m. ...........................

281

16.9Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:167) med

särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare ............

282

16.10 Förslaget till lag om ändring i patentlagen (1967:837)...

282

16.11Förslaget till lag om ändring i lagen (1969:246) om

domstolar i fastighetsmål ................................................

283

16.12Förslaget till lag om ändring i lagen (1970:417) om

marknadsdomstol m.m....................................................

283

16.13Förslaget till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen

(1971:291).......................................................................

284

16.14Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:371) om

rättegången i arbetstvister ...............................................

285

16.15Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:206) om

felparkeringsavgift ..........................................................

286

16.16Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:839) om

Statens va-nämnd ............................................................

286

16.17Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen

(1980:100).......................................................................

287

16.18Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:746) om

betalningsföreläggande och handräckning......................

289

16.19Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och

yttrandefrihetsgrundlagens områden...............................

290

16.20Förslaget till lag om ändring i konkurrenslagen

(1993:20).........................................................................

290

16.21Förslaget till lag om ändring i skuldsaneringslagen

(1994:334).......................................................................

291

16.22Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:831) om

rättegången i vissa hyresmål i Svea hovrätt....................

291

16.23 Förslaget till lag om ändring i sjölagen (1994:1009)......

292

16.24Förslaget till lag om ändring i marknadsföringslagen

(1995:450).......................................................................

293

16.25Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:242) om

domstolsärenden .............................................................

293

16.26Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:562) om

 

internationell rättslig hjälp i brottmål .............................

295

Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet En modernare rättegång

 

 

(SOU 2001:103) ..................................................................

297

Bilaga 2

Lagförslagen i betänkandet En modernare rättegång ..........

304

Bilaga 3

Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över

 

 

betänkandet En modernare rättegång ..................................

331

Bilaga 4

Sammanfattning av departementspromemorian

 

 

Hovrättsprocessen i framtiden (Ds 2001:36).......................

332

Bilaga 5

Lagförslagen i departementspromemorian

 

 

Hovrättsprocessen i framtiden.............................................

335

Prop. 2004/05:131

5

Bilaga 6

Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över

Prop. 2004/05:131

 

departementspromemorian Hovrättsprocessen i framtiden.366

Bilaga 7

Lagrådsremissens lagförslag ...............................................

367

Bilaga 8

Lagrådets yttrande ...............................................................

436

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 17 mars 2005 .......

441

6

1

Förslag till riksdagsbeslut

Prop. 2004/05:131

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1.lag om ändring i rättegångsbalken,

2.lag om ändring i äktenskapsbalken,

3.lag om ändring i föräldrabalken,

4.lag om ändring i jordabalken,

5.lag om ändring i miljöbalken,

6.lag om ändring i brottsbalken,

7.lag om ändring i utsökningsbalken,

8.lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.,

9.lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare,

10.lag om ändring i patentlagen (1967:837),

11.lag om ändring i lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål,

12.lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m.,

13.lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291),

14.lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister,

15.lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift,

16.lag om ändring i lagen (1976:839) om Statens va-nämnd,

17.lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

18.lag om ändring i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning,

19.lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryck- frihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden,

20.lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20),

21.lag om ändring i skuldsaneringslagen (1994:334),

22.lag om ändring i lagen (1994:831) om rättegången i vissa hyresmål

iSvea hovrätt,

23.lag om ändring i sjölagen (1994:1009),

24.lag om ändring i marknadsföringslagen (1995:450),

25.lag om ändring i lagen (1996:242) om domstolsärenden,

26.lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål.

7

Prop. 2004/05:131

2 Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken1

dels att 42 kap. 10 §, 46 kap. 7 §, 47 kap. 10 §, 50 kap. 11 §, 51 kap. 11 § och 52 kap. 10 § skall upphöra att gälla,

dels att 2 kap. 4 §, 5 kap. 9 §, 6 kap. 4 och 6 §§, 9 kap. 5 §, 35 kap. 6, 7, 9, 13 och 14 §§, 36 kap. 16, 18 och 19 §§, 38 kap. 6 §, 39 kap. 2 §, 42 kap. 6, 12, 16 och 20 §§, 43 kap. 5, 7–9 och 13 §§, 44 kap. 1–4 och 7 §§, 45 kap. 4 och 13 §§, 46 kap. 6, 9 och 10 §§, 47 kap. 6, 12–14, 17, 20 och 24 §§, 49 kap. 2 och 12–14 §§, 50 kap. 4, 7–10, 12 a, 17–19 och 23 §§, 51 kap. 4, 7–10, 17–19 och 23 §§, 52 kap. 6, 7 och 11 §§, 54 kap. 2 §, 55 kap. 7, 8, 14 och 15 §§ samt rubrikerna till 5, 45, 49 och 54 kap. skall ha följande lydelse,

dels att det i balken skall införas nio nya paragrafer, 5 kap. 10–12 §§, 6 kap. 6 a §, 45 kap. 10 a §, 49 kap. 14 a §, 50 kap. 7 a §, 51 kap. 7 a § och 52 kap. 6 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 kap.

4 §2

Hovrätten är domför med tre lagfarna domare. I mål som överklagats från tingsrätt skall dock minst fyra lagfarna domare delta när hovrätten avgör målet, om tingsrätten bestått av tre lagfarna domare. Om en av de lagfarna domarna får förhinder sedan huvudförhandling har påbörjats, är rätten ändå domför. Flera än fem lagfarna domare får inte delta i hovrätten.

I brottmål gäller, i stället för bestämmelserna i första stycket, att hovrätten är domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Om en av de lagfarna domarna eller en av nämndemännen får förhinder sedan huvudförhandling har påbörjats, är rätten ändå domför. Flera än fyra lagfarna domare och tre nämndemän får inte delta. Finns det inte anledning att döma till svårare straff än böter och är det i målet inte fråga om företagsbot, är hovrätten domför även med den sammansättning som anges i första stycket. Detsamma gäller vid handläggning som inte sker vid huvudförhandling.

1 Senaste lydelse av

 

42 kap. 10

§ 1987:747

52 kap. 10 § 1994:1034.

46 kap. 7 § 1987:747

 

47 kap. 10

§ 1987:747

 

50 kap. 11

§ 1994:1034

 

51 kap. 11

§ 1994:1034

 

2 Senaste lydelse 1999:84.

8

Vid behandling av frågor om

Vid

behandling

 

av

frågor

om Prop. 2004/05:131

prövningstillstånd

skall

hovrätten

prövningstillstånd

skall hovrätten

bestå av tre lagfarna domare.

bestå av tre lagfarna domare. Ett

 

 

 

 

 

 

prövningstillstånd

 

som

inte

är

 

 

 

 

 

 

begränsat enligt 49 kap. 14 a §

 

 

 

 

 

 

första stycket får dock meddelas

 

 

 

 

 

 

av en lagfaren domare, om frågan

 

 

 

 

 

 

är enkel.

 

 

 

 

 

 

Vid beslut om avskrivning av

Vid beslut om avskrivning av

mål efter återkallelse eller efter det

mål efter återkallelse eller efter det

att ett överklagande har förfallit

att ett överklagande har förfallit

vid sammanträde

 

som

avses i

vid

sammanträde

 

som

avses i

50 kap. 10 § eller 51 kap. 10 § är

50 kap. 10 § eller 51 kap. 10 § är

hovrätten domför med en lagfaren

hovrätten domför med en lagfaren

domare.

 

 

 

 

domare. Detsamma

gäller

vid

 

 

 

 

 

 

beslut

om

undanröjande

av

 

 

 

 

 

 

tingsrättens

avgörande

sedan

 

 

 

 

 

 

käromålet återkallats.

 

 

 

Åtgärder

som

 

avser endast

Åtgärder

som

 

avser

endast

beredandet av ett mål får utföras

beredandet av ett mål får utföras

av en lagfaren domare i hovrätten

av en lagfaren domare i hovrätten

eller, om de inte är av sådant slag

eller, om de inte är av sådant slag

att de bör förbehållas lagfarna

att de bör förbehållas lagfarna

domare, av en annan tjänsteman i

domare, av en annan tjänsteman i

hovrätten

som

har

tillräcklig

hovrätten

som

har

tillräcklig

kunskap och erfarenhet. Närmare

kunskap och erfarenhet. Rege-

bestämmelser om

detta

meddelas

ringen

meddelar

 

närmare

av regeringen.

 

 

 

föreskrifter om detta.

 

 

 

Bestämmelserna i 4 kap. 13 § gäller även för andra tjänstemän än

domare när de utför åtgärder enligt femte stycket.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

5 kap.

 

 

 

 

 

 

 

 

Om

offentlighet

och

ordning

Om

offentlighet

och

ordning

vid domstol

 

 

 

m.m. vid domstol

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

9 §3

 

 

 

 

 

 

 

 

Det

ankommer

rättens

Det

ankommer

 

rättens

ordförande att upprätthålla ord-

ordförande att upprätthålla ord-

ningen

vid

rättens

 

sammanträden

ningen

vid

rättens

 

sammanträden

och att meddela de föreskrifter

och att meddela de ordningsregler

som behövs. Han får utvisa den

som

behövs. Ordföranden

får

som stör förhandlingen eller på

utvisa den som stör förhandlingen

annat

sätt

uppträder otillbörligt.

eller på annat sätt uppträder

Han får också begränsa antalet

otillbörligt. Ordföranden får också

åhörare i rättssalen för att undvika

begränsa antalet åhörare i rätts-

trängsel. Rätten får förbjuda att

salen för att undvika trängsel.

 

annan tar upp förhör på fonetisk

 

 

 

 

 

 

 

 

 

väg, om det kan antas att upp-

 

 

 

 

 

 

 

 

 

tagningen

så besvärar

den som

 

 

 

 

 

 

 

 

 

3 Senaste lydelse 2001:177.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

9

hörs att det blir till men för

 

 

 

 

 

 

 

utredningen. Fotografi får inte tas

 

 

 

 

 

 

 

i rättssalen.

 

 

 

 

 

 

 

 

En bildupptagning i eller en

 

bildöverföring

från

rättssalen får

 

ske endast om det följer av lag.

 

Rätten

får

 

förbjuda

annans

 

ljudupptagning

eller

ljudöver-

 

föring under ett förhör, om det kan

 

antas

att

upptagningen

eller

 

överföringen

besvärar

den

som

 

hörs i sådan grad att det blir till

 

men för utredningen.

 

 

 

Om någon som har utvisats

Om någon som har utvisats

tränger sig in i rättssalen eller om

tränger sig in i rättssalen eller om

någon i övrigt inte lyder en till-

någon i övrigt inte lyder en till-

sägelse som har meddelats för att

sägelse som har meddelats för att

upprätthålla ordningen får rätten

upprätthålla ordningen, får rätten

förordna att han omedelbart skall

besluta att han eller hon omedel-

tas i häkte och kvarhållas där så

bart skall häktas och kvarbli i

länge sammanträdet varar, dock

häkte

länge

sammanträdet

inte längre än tre dagar.

pågår, dock inte längre än tre

 

dagar.

 

 

 

 

 

 

Om säkerhetskontroll i domstol finns särskilda föreskrifter.

 

 

10 §

Parter och andra som skall delta i ett sammanträde inför rätten skall infinna sig i rättssalen eller där sammanträdet annars hålls.

Om det finns skäl för det, får rätten besluta att en part eller annan som avses i första stycket i stället skall delta genom ljud- överföring eller ljud- och bild- överföring. Vid bedömningen av om det finns skäl för ett sådant deltagande skall rätten särskilt beakta

1. de kostnader eller olägenhe- ter som skulle uppkomma om den som skall delta i sammanträdet måste infinna sig i rättssalen, och 2. om någon som skall delta i sammanträdet känner påtaglig rädsla för att vara närvarande i

rättssalen.

Ett deltagande enligt andra stycket får inte ske, om det är olämpligt med hänsyn till ända-

Prop. 2004/05:131

10

målet med personens inställelse och övriga omständigheter.

Den som deltar i ett samman- träde genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring skall anses ha inställt sig inför rätten.

11 §

Om det finns skäl för det, får rätten besluta att syn skall hållas genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring. Ett sådant beslut får dock inte fattas, om det är olämpligt med hänsyn till bevisningens art och övriga omständigheter.

12 §

Rätten skall se till att de, som skall delta i ett sammanträde och som inte kan beredas plats i rättssalen, kan följa sammanträdet genom en ljud- och bildöverföring i en lokal som ställts i ordning för detta ändamål (sidosal).

Rätten får även låta åhörare som inte kan beredas plats i rättssalen följa sammanträdet genom en ljudöverföring eller en ljud- och bildöverföring i en sidosal.

Bestämmelserna i 9 § skall tillämpas också i fråga om en sidosal.

6 kap.

4 §4

Vid ett sammanträde som hålls under förberedelsen av ett mål och som inte endast avser bevisupptagning skall utöver vad som anges i 3 § följande antecknas:

1. i korthet de omständigheter som parterna åberopar samt motpartens

yttrande över dessa omständigheter,

 

2. de bevis som parterna vill

2. de bevis som parterna vill

åberopa och vad de vill styrka med

åberopa och vad de vill styrka med

varje särskilt bevis, samt

varje bevis, samt

3. det som i övrigt behövs till

3. det som i övrigt behövs inför

ledning för en huvudförhandling.

målets avgörande.

4 Senaste lydelse 2000:172.

Prop. 2004/05:131

11

Berättelser som avges i bevis- syfte skall tas upp genom ljud- inspelning eller, i den omfattning berättelserna kan antas vara av betydelse i målet, skrivas ned. Detta gäller dock inte vid huvudförhandling i Högsta dom- stolen.

6 §5

I tingsrätt skall en berättelse som lämnas i bevissyfte dokumen- teras genom en ljud- och bild- upptagning, om det inte finns särskilda skäl mot det. En berättelse som lämnas i högre rätt får dokumenteras på samma sätt.

Om en berättelse som lämnas i bevissyfte inför domstol inte dokumenteras enligt första stycket, skall den dokumenteras genom en ljudupptagning eller, i den omfattning berättelsen kan antas vara av betydelse i målet, skrivas ned. Detta gäller dock inte vid huvudförhandling i Högsta domstolen.

Om berättelsen skrivs ned, skall parterna och den som hörts genast få tillfälle att kontrollera det som skrivits. Den som lämnat berättelsen skall tillfrågas om han eller hon har något att invända mot innehållet. En invändning som inte leder till någon ändring skall antecknas. Därefter får det som skrivits inte ändras.

6 a §

Det som iakttas vid syn får dokumenteras genom en ljud- och bildupptagning.

9 kap.

5 §6

Den som vid sammanträde inför rätten stör förhandlingen eller fotograferar i rättssalen eller bryter mot föreskrift eller förbud, som har meddelats med stöd av 5 kap. 9 §, döms till penningböter. Till samma straff döms den som muntligen inför rätten eller i rättegångsskrift uttalar sig otillbörligt.

Den som vid ett sammanträde inför rätten stör förhandlingen, bryter mot en ordningsregel eller ett förbud, som har meddelats med stöd av 5 kap. 9 §, eller tar upp eller överför bild i strid mot 5 kap. 9 § andra stycket döms till penningböter. Till samma straff döms den som muntligen inför rätten eller i rättegångsskrift uttalar sig otillbörligt.

Första stycket skall tillämpas också i fråga om en sådan sidosal som avses i 5 kap. 12 §.

5Senaste lydelse 2000:172.

6Senaste lydelse 1991:241.

Prop. 2004/05:131

12

35 kap.

6 §

Det ankommer på parterna att sörja för bevisningen. Rätten äge ock, om det finnes erforderligt, självmant föranstalta om bevisning. Är saken sådan, att förlikning därom är tillåten, eller är fråga om ansvar för brott, som ej hör under allmänt åtal, må dock rätten ej utan framställning av part höra vittne, som ej förut hörts på parts begäran, eller meddela föreläggande om företeende av skriftligt bevis.

Det ankommer på parterna att svara för bevisningen. Rätten får självmant inhämta bevisning endast i tvistemål där förlikning om saken inte är tillåten och i mål om brott som hör under allmänt åtal.

7 §

Finner rätten, att omständighet, som part vill bevisa, är utan betydelse i målet eller att erbjudet bevis ej erfordras eller uppenbart skulle bliva utan verkan, må bevisningen ej tillåtas. Rätten äge ock avvisa erbjudet bevis, om bevisningen finnes med avsevärt ringare besvär eller kostnad kunna föras på annat sätt.

Rätten får avvisa bevisning

1.om den omständighet som en part vill bevisa är utan betydelse i målet,

2.om beviset inte behövs,

3.om beviset uppenbart skulle bli utan verkan,

4.om bevisningen med avsevärt mindre besvär eller kostnad kan föras på annat sätt, eller

5.om beviset trots rimliga ansträngningar inte kan tas upp och avgörandet inte bör fördröjas ytterligare.

9 §

Då bevis skall upptagas utom huvudförhandling, skola parterna kallas. Är i brottmål den tilltalade anhållen eller häktad och finnes hans närvaro erforderlig, förordne rätten om hans inställande. Uteblir part, må beviset dock upptagas.

Skall ett bevis tas upp utom huvudförhandling gäller i fråga om kallelser av parter och om parters underlåtenhet att följa en kallelse det som föreskrivs för sammanträden under förberedel- sen av målet. Uteblir en part, får beviset ändå tas upp, om hand- läggningen av målet skall fortsätta.

 

13 §7

Vid huvudförhandlingen skall

Vid huvudförhandlingen skall

de bevis som upptagits utom

de bevis som har tagits upp utom

huvudförhandlingen tas upp på

huvudförhandlingen tas upp på

nytt, om rätten finner detta vara av

nytt, om rätten finner att det är av

7 Senaste lydelse 2000:172.

 

Prop. 2004/05:131

13

betydelse i målet och det inte föreligger hinder mot att ta upp beviset.
Har tingsrätten i ett mål som fullföljts till hovrätten tagit upp muntlig bevisning eller hållit syn på stället, behöver beviset tas upp på nytt endast om hovrätten finner detta vara av betydelse för utred- ningen. I högsta domstolen får de bevis som tagits upp av lägre rätt tas upp på nytt endast om det föreligger synnerliga skäl.

betydelse i målet och det inte finns Prop. 2004/05:131 något hinder mot att ta upp

beviset. I tvistemål där förlikning om saken är tillåten får dock beviset tas upp på nytt endast om någon av parterna begär det.

Har tingsrätten i ett mål som överklagats till hovrätten tagit upp bevisning, behöver beviset tas upp på nytt endast om hovrätten finner att det är av betydelse för utred- ningen. Kan ett muntligt bevis läggas fram i hovrätten genom en ljud- och bildupptagning av förhöret vid tingsrätten, får beviset tas upp på nytt endast om ytter- ligare frågor behöver ställas. Ett bevis som avses i detta stycke får tas upp på nytt även utan begäran av part.

I Högsta domstolen får de bevis som har tagits upp av lägre rätt tas upp på nytt endast om det finns synnerliga skäl.

Om ett bevis inte tas upp på nytt, skall det läggas fram på lämpligt sätt.

14 §8

En berättelse, som någon har avgett skriftligen i anledning av en redan inledd eller förestående rättegång, eller en uppteckning av en berättelse, som någon i anledning av en sådan rättegång lämnat inför åklagare eller polismyndighet eller annars utom rätta, får åberopas som bevis i rättegången endast

1.om det är särskilt föreskrivet,

2.om förhör med den som lämnat berättelsen inte kan hållas vid eller utom huvudförhandling eller i övrigt inför rätten eller

3.om det finns särskilda skäl med hänsyn till de kostnader eller olägenheter som ett förhör vid eller utom huvudförhandling kan antas medföra, vad som kan antas stå att vinna med ett sådant förhör, berättelsens betydelse och övriga omständigheter.

Vad som sägs i första stycket om en skriftlig eller upptecknad

Även i annat fall än som sägs i första stycket får dock i tvistemål en sådan skriftlig berättelse eller uppteckning av en berättelse som avses där åberopas som bevis i rättegången, om parterna godtar det och det inte är uppenbart olämpligt.

Vad som sägs i första och andra styckena om en skriftlig eller

8 Senaste lydelse 1987:747.

14

Rätten får besluta att en part eller en åhörare inte får vara närvarande vid ett vittnesförhör
1. om det finns anledning att anta att vittnet av rädsla eller annan orsak inte fritt berättar sanningen på grund av partens eller åhörarens närvaro, eller
2. om parten eller åhöraren hindrar vittnet i hans eller hennes berättelse genom att falla honom eller henne i talet eller på annat sätt.

berättelse skall också tillämpas i

upptecknad berättelse skall också

fråga om en fonetisk eller liknande

tillämpas i fråga om en ljud-

upptagning av en berättelse.

upptagning eller en ljud- och

 

bildupptagning av en berättelse.

36 kap.

16 §9

Ett vittne skall avge sin berättelse muntligen. Skriftliga vittnesberättelser får inte åbero- pas. Vittnet får dock med rättens medgivande använda sig av anteckningar till stöd för minnet.

Vid vittnesförhör får vad vittnet tidigare anfört inför rätta eller inför åklagare eller polis- myndighet förebringas endast när vittnets berättelse vid förhöret avviker från vad han tidigare anfört eller när vittnet vid förhöret förklarar att han inte kan eller inte vill yttra sig.

Ett vittne skall lämna sin berättelse muntligen. Vittnet får dock med rättens medgivande använda sig av anteckningar till stöd för minnet.

Vid ett vittnesförhör får det som vittnet tidigare har berättat inför rätta eller inför åklagare eller polismyndighet läggas fram en- dast när vittnets berättelse vid förhöret avviker från vad han eller hon tidigare har berättat eller när vittnet vid förhöret förklarar att han eller hon inte kan eller inte vill yttra sig. Avser förhöret någon som tidigare har hörts inför rätta och har det förra förhöret doku- menterats genom en ljud- och bildupptagning, får dock förhöret inledas med en uppspelning av upptagningen. Har den tidigare bevisupptagningen skett i lägre rätt, skall förhöret i högre rätt inledas med en sådan uppspelning, om det inte är olämpligt.

18 §10

Om det finns anledning anta att ett vittne av rädsla eller annan orsak inte fritt berättar sanningen på grund av en parts eller någon åhörares närvaro, eller om part eller åhörare hindrar vittnet i hans berättelse genom att falla honom i talet eller på annat sätt, får rätten förordna att parten eller åhöraren inte får vara närvarande vid förhöret.

9Senaste lydelse 1987:747.

10Senaste lydelse 1987:747.

Prop. 2004/05:131

15

2. om en inställelse vid huvud- förhandlingen skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till betydelsen av att förhöret hålls vid huvudförhandlingen, eller
3. om det kan antas att målet kommer att avgöras utan huvud- förhandling.

Vittnesberättelse, som enligt första stycket lämnats i parts frånvaro, skall återges i behövlig omfattning när parten åter är närvarande. Parten skall beredas tillfälle att ställa frågor till vittnet.

När en vittnesberättelse enligt Prop. 2004/05:131 första stycket lämnas i en parts

frånvaro, skall parten om möjligt få följa förhöret genom en ljudöverföring eller en ljud- och bildöverföring. Om detta inte kan ske, skall vittnesberättelsen återges i behövlig omfattning när parten åter är närvarande. Parten skall beredas tillfälle att ställa frågor till vittnet.

19 §11

Förhör med ett vittne får äga rum utom huvudförhandling,

1. om det inte är möjligt för 1. om vittnet inte kan infinna sig vittnet att infinna sig vid vid huvudförhandlingen, huvudförhandlingen eller

2. om en inställelse vid huvud- förhandlingen skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till betydelsen av att förhöret hålls vid huvudförhandlingen.

Om det är av synnerlig vikt för utredningen, får även annan hand- läggning äga rum i anslutning till förhör enligt första stycket.

38 kap.

6 §12

Bevisupptagning genom skriftlig handling får äga rum utom

huvudförhandling,

 

 

1. om handlingen inte kan

1. om handlingen inte kan visas

företes vid huvudförhandlingen

upp vid huvudförhandlingen,

eller

 

 

 

2. om företeende vid huvud-

2. om ett uppvisande vid huvud-

förhandlingen

skulle medföra

förhandlingen

skulle medföra

kostnader eller

olägenheter som

kostnader eller

olägenheter som

inte står i rimligt förhållande till

inte står i rimligt förhållande till

betydelsen av att bevisupptag-

betydelsen av att bevisupptag-

ningen sker vid huvudförhand-

ningen sker vid huvudförhand-

lingen.

 

lingen, eller

 

 

 

3. om det kan antas att målet

 

 

kommer att avgöras utan huvud-

 

 

förhandling.

11

Senaste lydelse 1987:747.

 

12

Senaste lydelse 1987:747.

16

Om det är av synnerlig vikt för

 

 

Prop. 2004/05:131

utredningen, får även annan hand-

 

 

 

läggning äga rum i anslutning till

 

 

 

bevisupptagning

enligt

första

 

 

 

stycket.

 

 

 

 

 

 

 

39 kap.

 

 

 

 

 

2 §13

 

 

Syn får äga rum utom huvudförhandling,

 

 

1. om syn inte kan hållas vid

1. om syn inte kan hållas vid

huvudförhandlingen eller

 

huvudförhandlingen,

 

2. om syn vid huvud-

2. om syn vid huvud-

förhandlingen

skulle

medföra

förhandlingen

skulle

medföra

kostnader eller

olägenheter som

kostnader eller

olägenheter som

inte står i rimligt förhållande till

inte står i rimligt förhållande till

betydelsen av att den hålls vid

betydelsen av att den hålls vid

huvudförhandlingen.

 

huvudförhandlingen, eller

 

 

 

3. om det kan antas

att målet

kommer att avgöras utan huvud- förhandling.

Om det är av synnerlig vikt för utredningen, får även annan hand- läggning äga rum i anslutning till syn enligt första stycket.

42 kap.

6 §14

Utfärdas stämning, skall förberedelse i målet äga rum. Förberedelsen har till syfte att klarlägga

1. parternas yrkanden och invändningar samt de omständigheter som parterna åberopar till grund för sin talan,

2. i vad mån parterna är oense om åberopade sakförhållanden,

3. vilka bevis som skall före-

3. vilka bevis som skall läggas

bringas och vad som skall styrkas

fram och vad som skall styrkas

med varje bevis,

med varje bevis,

4.om ytterligare utredning eller andra åtgärder behövs före målets avgörande och

5.om det finns förutsättningar för förlikning.

Rätten skall driva förberedelsen med inriktning på ett snabbt avgörande av målet. Så snart det lämpligen kan ske bör rätten höra parterna angående målets hand- läggning och, om det inte på grund av målets beskaffenhet eller av något annat särskilt skäl är obehövligt, upprätta en tidsplan för denna.

Rätten skall driva förberedelsen med inriktning på ett snabbt avgörande av målet. Så snart det lämpligen kan ske bör rätten höra parterna angående målets hand- läggning.

13

Senaste lydelse 1987:747.

 

14

Senaste lydelse 2000:172.

17

I mål där förlikning om saken är tillåten skall parterna föreläggas att inställa sig till ett sammanträde vid påföljd att tredskodom annars kan komma att meddelas. Parter som skall infinna sig personligen skall också föreläggas vite. Parter som skall höras i bevissyfte skall dessutom föreläggas att infinna sig personligen vid sammanträdet vid påföljd att tredskodom annars kan komma att meddelas. Avser sammanträdet en fråga om rätte- gångshinder, tillämpas i stället andra stycket.
I mål där förlikning om saken inte är tillåten, skall käranden föreläggas att inställa sig till ett sammanträde vid påföljd att käromålet annars förfaller. En kärande som skall infinna sig personligen skall också föreläggas vite. En kärande som skall höras i bevissyfte skall dessutom föreläggas att infinna sig person- ligen vid sammanträdet vid påföljd att käromålet annars förfaller.
Svaranden skall föreläggas vite.
Om det behövs, skall det i kallelsen anges vad som skall behandlas vid sammanträdet.

Rätten skall upprätta en tidsplan Prop. 2004/05:131 för målets handläggning, om det

inte på grund av målets beskaf- fenhet eller av något annat särskilt skäl är obehövligt. Parterna skall fortlöpande kontrollera att tids- planen kan hållas såvitt gäller dem och deras bevisning. Om en part bedömer att tidsplanen inte kan hållas, skall detta genast anmälas till rätten. Om rätten bedömer att tidsplanen inte kan hållas, skall parterna underrättas om detta.

12 §15 I mål där förlikning om saken är

tillåten skall parterna föreläggas att inställa sig till ett sammanträde vid påföljd att tredskodom annars kan komma att meddelas mot den som uteblir. Parter som skall infinna sig personligen skall också föreläggas vite.

I mål där förlikning om saken inte är tillåten skall käranden föreläggas att inställa sig till ett sammanträde vid påföljd att hans talan i målet annars förfaller. Skall han infinna sig personligen, skall rätten också förelägga vite. Svaranden skall föreläggas vite.

Avser sammanträdet endast behandling av rättegångsfrågor, skall parterna i stället för förelägganden enligt första och

15 Senaste lydelse 1987:747.

18

Om det är till fördel för handläggningen av målet, skall rätten göra en skriftlig samman- ställning av parternas yrkanden och invändningar samt de omstän- digheter som dessa grundas på. Rätten får förelägga parterna att lämna underlag för samman- ställningen. Parterna skall innan förberedelsen avslutas beredas tillfälle att yttra sig över samman- ställningen.

andra styckena föreläggas vite.

Prop. 2004/05:131

16 §16 Är det till fördel för

handläggningen av målet, bör rätten innan förberedelsen avslutas göra en skriftlig samman- fattning av parternas ståndpunkter, så som de uppfattas av rätten. Parterna skall beredas tillfälle att yttra sig över sammanfattningen.

20 §17

Huvudförhandling för handläggning av rättegångsfråga eller del av saken, som kan avgöras särskilt, får hållas även om förberedelsen av målet i övrigt inte har avslutats.

Huvudförhandlingen får med parternas samtycke hållas i förenklad form, om det är möjligt med hänsyn till reglerna i 43 kap. 2 §. Sådan huvudförhandling kan äga rum i omedelbart samband med förberedelsen eller, under förutsättning att samma domare sitter i rätten, inom femton dagar från den dag då den muntliga förberedelsen avslutades. Oavsett parternas samtycke får huvudförhandling i förenklad form hållas i omedelbart samband med förberedelsen, om saken är uppenbar.

Om muntlig förberedelse hålls per telefon, får även huvud- förhandling i förenklad form hållas per telefon i omedelbart samband med förberedelsen.

Vid huvudförhandling i förenklad form skall vad som ägt rum under det sammanträde då den muntliga förberedelsen avslutades anses ha ägt rum även vid huvudförhandlingen utan att det behöver upprepas vid denna.

43 kap.

5 §18

Förhandlingen skall vara muntlig. Parterna får ge in eller läsa upp skriftliga inlagor eller andra skriftliga anföranden endast om rätten finner att det skulle underlätta förståelsen av ett anförande eller i övrigt vara till fördel för handläggningen.

Det som en part har anfört under förberedelsen får dock läsas upp, om de uppgifter som parten lämnar vid förhandlingen avviker

16

Senaste lydelse 1987:747.

 

17

Senaste lydelse 2000:172.

 

18

Senaste lydelse 1987:747.

19

från de uppgifter som parten Prop. 2004/05:131 lämnat under förberedelsen eller

parten låter bli att yttra sig eller det finns något annat särskilt skäl.

7 §

Vid förhandlingen skall käran- den framställa sitt yrkande och svaranden angiva, huruvida han medgiver eller bestrider det. Parterna skola vidare var i sin ordning utveckla sin talan och yttra sig över vad motparten anfört.

Då omständigheterna föranleda därtill, må vid förhandlingens början rätten kort redogöra för tvisteläget.

Vad part anfört under förberedelsen må icke uppläsas i annat fall, än då hans utsaga vid förhandlingen avviker från den tidigare utsagan eller han underlåter att yttra sig eller eljest särskilda skäl äro därtill.

Äger förhandling rum, ehuru ena parten icke är tillstädes, skall genom rättens försorg, i den mån det erfordras, ur handlingarna framläggas vad han anfört.

Vid huvudförhandlingen skall rätten inledningsvis, om det är lämpligt, kort redogöra för tvisteläget och för vad som skall behandlas vid förhandlingen.

Därefter skall käranden fram- ställa sitt yrkande. Svaranden skall ange om yrkandet medges eller bestrids. Vardera parten skall sedan utveckla sin talan och yttra sig över det som motparten har anfört.

Om huvudförhandlingen hålls trots att ena parten har uteblivit, skall rätten i den mån det behövs se till att det som parten tidigare har anfört läggs fram ur handlingarna.

Framställningar enligt andra och tredje styckena får ske genom hänvisningar till handlingar i målet, om rätten finner det lämpligt.

8 §19

Sedan parterna utvecklat sin talan, skall bevisningen före- bringas.

Skall en part höras i bevissyfte, bör förhöret äga rum innan vittnesbevisning tas upp rörande den omständighet förhöret gäller.

Rätten får förordna att skriftliga bevis skall anses upptagna vid huvudförhandlingen utan att de läses upp vid denna. Detta får ske endast om parterna medger det, rättens ledamöter tagit del av bevisen och det inte är olämpligt

Sedan parterna utvecklat sin talan, skall bevisningen läggas fram.

Skall en part höras i bevissyfte, bör förhöret äga rum innan vittnesbevisning tas upp om den omständighet som förhöret gäller.

Bevisningen får läggas fram genom hänvisningar till hand- lingar i målet, om rätten finner det lämpligt.

19 Senaste lydelse 1987:747.

20

Vid en ny huvudförhandling skall målet företas till fullständig handläggning. Bevis, som har tagits upp vid tidigare hand- läggning, skall tas upp på nytt, om rätten finner att det är av betydelse i målet och det inte finns något hinder mot att ta upp beviset. I mål där förlikning om saken är tillåten får dock förnyad bevisupptagning ske endast om någon av parterna begär det. Om ett bevis inte tas upp på nytt, skall det läggas fram på lämpligt sätt.

med hänsyn till omständigheterna. Bevisning får vid huvud- förhandling tas upp per telefon, om det är lämpligt med hänsyn till bevisningens art och övriga omständigheter eller om bevis- upptagning enligt vanliga regler skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till betydelsen av att bevisningen tas upp på sådant sätt. Vid bevisupptagning per telefon gäller inte reglerna i denna balk om kallelser och förelägganden

och om påföljder för utevaro.

Efter bevisningens före- bringande äge parterna anföra vad de till slutförande av sin talan akta nödigt.

Prop. 2004/05:131

9 §

Sedan bevisningen har lagts fram får parterna hålla slut- anföranden.

13 §20

Vid fortsatt huvudförhandling skall handläggningen fortsätta där den slutade vid den tidigare förhandlingen.

Vid ny huvudförhandling skall målet företas till fullständig handläggning. Bevis, som upp- tagits vid tidigare handläggning, skall tas upp på nytt, om rätten finner detta vara av betydelse i målet och det inte finns hinder mot att ta upp beviset. Om ett bevis inte tas upp på nytt, skall det läggas fram på lämpligt sätt.

44 kap.

1 §

Utebliva båda parterna från sammanträde för muntlig för- beredelse, skall målet avskrivas.

Uteblir båda parterna från ett sammanträde under förberedelsen, skall målet avskrivas.

Uteblir, då saken är sådan, att förlikning därom är tillåten, ena

2 §

Uteblir, i mål där förlikning om saken är tillåten, ena parten från

20 Senaste lydelse 2000:172.

21

parten från sammanträde för muntlig föreberedelse och har föreläggande meddelats honom att komma tillstädes vid påföljd att tredskodom eljest må meddelas mot honom, skall, om den tillstädeskomne parten yrkar det, sådan dom meddelas. Yrkas ej tredskodom, skall målet avskrivas.

Är det svaranden, som uteblir, må dock på yrkande av käranden målet utsättas till fortsatt muntlig förberedelse. Kommer svaranden ej heller då tillstädes, gälle vad i första stycket stadgas.

ett sammanträde under förbe- redelsen och har den uteblivne förelagts att inställa sig vid påföljd att tredskodom annars kan komma att meddelas, skall sådan dom meddelas mot honom eller henne, om motparten yrkar det.

Yrkas inte tredskodom, skall målet avskrivas.

Är det svaranden som uteblir, får dock på yrkande av käranden målet sättas ut till ett nytt sam- manträde. Inställer sig svaranden inte heller till detta sammanträde, gäller första stycket.

Första och andra styckena tillämpas också när en part, som har förelagts att infinna sig personligen vid sammanträdet vid påföljd av tredskodom, inte följer föreläggandet.

Avser sammanträdet en fråga om rättegångshinder, tillämpas 3 § i stället för första–tredje styckena.

3 §

Uteblir, då saken är sådan, att förlikning därom ej är tillåten, käranden från sammanträde för muntlig förberedelse och har föreläggande meddelats honom att komma tillstädes vid påföljd att hans talan i målet eljest förfaller, skall målet avskrivas.

Uteblir svaranden och har vite förelagts honom, äge rätten i stället för att förelägga nytt vite förordna, att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag.

Uteblir, i mål där förlikning om saken inte är tillåten, käranden från ett sammanträde under förberedelsen och har han eller hon förelagts att inställa sig vid påföljd att käromålet annars förfaller, skall målet avskrivas.

Första stycket tillämpas också när en kärande, som har förelagts att infinna sig personligen vid sammanträdet vid påföljd att käromålet annars förfaller, inte följer föreläggandet.

Uteblir svaranden och har vite förelagts, får rätten i stället för att förelägga nytt vite besluta att svaranden skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag.

 

4 §

Om parts utevaro från rätte-

Om en part uteblir eller under-

gångstillfälle för huvudförhand-

låter att infinna sig personligen

Prop. 2004/05:131

22

ling gälle vad i 1 §, 2 § första stycket och 3 § sägs.

Har föreläggande meddelats part att komma tillstädes vid påföljd att eljest tredskodom må meddelas mot honom eller målet må avgöras utan hinder av hans utevaro, och meddelas ej tredskodom, äge rätten på yrkande av den till- städeskomne parten företaga målet till förhandling. Framställes ej sådant yrkande, skall målet avskrivas.

Utebliva båda parterna eller endera från särskilt sammanträde för behandling av rättegångsfråga, må frågan avgöras utan hinder därav.

vid en huvudförhandling, tillämpas Prop. 2004/05:131

1–3 §§.

Har en part förelagts att inställa sig eller infinna sig personligen vid påföljd att tredskodom annars kan komma att meddelas eller att målet kan avgöras även om parten uteblir, och meddelas inte tredsko- dom, får rätten på yrkande av den part som har inställt sig ändå genomföra huvudförhandlingen. Framställs inte något sådant yrkande, skall målet avskrivas.

7 §

Uteblir en part från ett sammanträde där en rättegångs- fråga skall prövas, får frågan ändå prövas, om handläggningen av målet skall fortsätta.

 

 

 

 

45 kap.

Om väckande av allmänt åtal

Om väckande av allmänt åtal,

 

 

 

 

 

om förberedelse och om avgöran-

 

 

 

 

 

de av mål utan huvudförhandling

 

 

 

 

 

4 §21

I stämningsansökan skall åkla-

I stämningsansökan skall åkla-

garen uppgiva:

 

 

garen uppge:

1. den tilltalade;

 

 

1. den tilltalade,

2.

målsäganden,

om

sådan

2. målsäganden, om någon

finnes;

 

 

 

 

sådan finns,

3. den brottsliga gärningen med

3. den brottsliga gärningen med

angivande av tid och plats för dess

uppgift om tid och plats för dess

förövande och de övriga omstän-

förövande och de övriga omstän-

digheter, som erfordras för dess

digheter, som behövs för dess

kännetecknande, samt det eller de

kännetecknande, samt de bestäm-

lagrum, som äro tillämpliga;

 

melser, som är tillämpliga,

4. de bevis han vill åberopa och

4. de bevis som åberopas och

vad han vill styrka med varje

vad som skall styrkas med varje

särskilt bevis; samt

 

 

bevis, samt

5.

de

omständigheter,

som

5. de omständigheter som gör

betinga domstolens

behörighet,

domstolen behörig, om inte be-

om ej denna framgår av vad eljest

hörigheten framgår på annat sätt.

anföres.

 

 

 

 

Vill åklagaren i samband med

Vill åklagaren i samband med

åtalets väckande enligt 22 kap. 2 §

att åtalet väcks även väcka talan

väcka talan om enskilt anspråk,

om enskilt anspråk enligt 22 kap.

skall

han

i ansökan uppgiva

2 §, skall i ansökan lämnas uppgift

21 Senaste lydelse 1973:45.

 

 

23

Om det behövs för målets förberedelse eller av något annat skäl, skall rätten hålla samman- träde med parter och andra som

anspråket och de omständigheter, varå det grundas, samt de bevis, som åberopas, och vad han vill styrka med varje särskilt bevis.

Om den tilltalade är eller har varit anhållen, häktad eller tagen i förvarsarrest på grund av misstanke om brott som omfattas av åtalet, skall åklagaren angiva detta i stämningsansökan. Uppgift skall dessutom lämnas om tiden för frihetsberövandet.

om anspråket och de omständig- heter som det grundas på samt de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje bevis.

Om den tilltalade är eller har varit anhållen eller häktad på grund av misstanke om brott som omfattas av åtalet, skall åklagaren ange detta i stämningsansökan. Uppgift skall dessutom lämnas om tiden för frihetsberövandet.

Har åklagaren några önskemål om hur målet skall handläggas, bör dessa anges i stämnings- ansökan.

Ansökan skall vara undertecknad av åklagaren.

10 a §

Ett mål skall avgöras efter huvudförhandling. Utan en sådan förhandling får rätten dock

1. avgöra ett mål på annat sätt än genom dom,

2. meddela frikännande dom enligt 20 kap. 9 § andra stycket, och

3. meddela dom i mål där det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter, om huvud- förhandling varken begärs av någon av parterna eller behövs med hänsyn till utredningen i målet.

Innan ett mål avgörs med stöd av första stycket 3, skall

1. den tilltalade informeras om att målet kan komma att avgöras utan huvudförhandling och om sin rätt till en sådan förhandling, och 2. parterna, om de inte kan anses redan ha slutfört sin talan,

ges tillfälle till detta.

13 §22

Om särskilda skäl föreligger, får rätten hålla sammanträde för förberedelse med parter och andra som berörs. I fråga om kallelse av

22 Senaste lydelse 1987:747.

Prop. 2004/05:131

24

Därefter skall målsäganden och den tilltalade höras och annan bevisning läggas fram. Förhör med målsäganden och den tilltalade bör äga rum innan vittnesbevisning tas upp om den omständighet som förhöret gäller.
Om huvudförhandling hålls trots att målsäganden eller den tilltalade inte är närvarande, skall rätten i den mån det behövs se till att det som han eller hon tidigare har anfört läggs fram ur handlingarna.
Framställningar enligt första och tredje styckena samt fram- läggande av bevisningen får ske genom hänvisningar till hand- lingar i målet, om rätten finner det lämpligt.

parter skall 15 § tillämpas.

Uteblir någon som kallats till sammanträdet, får detta ändå hållas, om det främjar för- beredelsens syfte. Om den som uteblivit förelagts vite, får rätten besluta att nytt vite skall före- läggas eller att han skall hämtas till rätten.

Vad som sägs om sammanträde per telefon i 42 kap. 10 § skall gälla även vid sammanträde enligt denna paragraf.

berörs. I fråga om kallelse av parter skall 15 § tillämpas.

Uteblir någon som kallats till sammanträdet, får detta ändå hållas, om det främjar bered- ningen av målet. Om den som uteblivit förelagts vite, får rätten besluta att nytt vite skall före- läggas eller att han eller hon skall hämtas till rätten.

I 24–27 kap. finns bestämmelser om sammanträde för prövning av tvångsmedel.

46 kap.

6 §23

Vid huvudförhandlingen skall åklagaren framställa sitt yrkande. Den tilltalade skall uppmanas att kort ange sin ståndpunkt och grunden för den. Åklagaren skall därefter utveckla sin talan. Målsäganden och den tilltalade skall i den mån det behövs beredas tillfälle att utveckla sin talan.

Härefter skall målsäganden och den tilltalade höras och annan bevisning förebringas. Förhör med målsäganden och den tilltalade bör äga rum innan vittnesbevisning tas upp rörande den omständighet som förhöret gäller.

Om huvudförhandling äger rum trots att målsäganden eller den tilltalade inte är närvarande, skall rätten i den mån det behövs tillse att ur handlingarna läggs fram vad han anfört.

9 §

Är brottet sådant, att annan påföljd än böter synes kunna ifrågakomma, eller förekommer eljest särskild anledning därtill, skall utredning förebringas rörande straff, som tidigare

I den utsträckning det behövs skall uppgifter om den tilltalade från belastningsregistret och utredning om den tilltalades personliga förhållanden läggas fram. Detta får ske genom

23 Senaste lydelse 1987:747.

Prop. 2004/05:131

25

ådömts den tilltalade, samt angående hans levnadsomstän- digheter och de personliga förhållanden, som kunna antagas vara av betydelse.

hänvisningar till handlingar i Prop. 2004/05:131 målet.

10 §

Efter bevisningens före- bringande äge parterna anföra vad de till slutförande av sin talan akta nödigt.

Sedan bevisningen har lagts fram får parterna hålla slut- anföranden.

47 kap.

6 §24

Utfärdas stämning, skall förberedelse i målet äga rum. Förberedelsen har till syfte att klarlägga

1. den tilltalades inställning till åtalet och grunden för den,

2. vilka bevis som skall

2. vilka bevis som skall läggas

förebringas och vad som skall

fram och vad som skall styrkas

styrkas med varje bevis, samt

med varje bevis, samt

3. om ytterligare utredning eller andra åtgärder behövs före målets

avgörande.

 

Rätten skall driva förberedelsen

Rätten skall driva förberedelsen

med inriktning på ett snabbt

med inriktning på ett snabbt

avgörande av målet. Så snart det

avgörande av målet. Så snart det

lämpligen kan ske bör rätten höra

lämpligen kan ske bör rätten höra

parterna angående målets hand-

parterna angående målets hand-

läggning och, om det inte på grund

läggning.

av målets beskaffenhet eller av

 

något annat särskilt skäl är

 

obehövligt, upprätta en tidsplan

 

för denna.

 

 

Rätten skall upprätta en tidsplan

 

för målets handläggning, om det

 

inte på grund av målets beskaf-

 

fenhet eller av något annat särskilt

 

skäl är obehövligt. Parterna skall

 

fortlöpande kontrollera att tids-

 

planen kan hållas såvitt gäller

 

dem och deras bevisning. Om en

 

part bedömer att tidsplanen inte

 

kan hållas, skall detta genast

 

anmälas till rätten. Om rätten

 

bedömer att tidsplanen inte kan

 

hållas, skall parterna underrättas

 

om detta.

24 Senaste lydelse 2000:172.

26

 

12 §25

Prop. 2004/05:131

Målsäganden skall föreläggas att

Målsäganden skall föreläggas att

inställa sig till ett sammanträde vid

inställa sig till ett sammanträde vid

påföljd att han annars förlorar sin

påföljd att han eller hon annars

rätt att föra talan om brottet. Skall

förlorar sin rätt att föra talan om

han infinna sig personligen, skall

brottet. Skall målsäganden infinna

rätten också förelägga vite. Den

sig personligen, skall rätten också

tilltalade skall

föreläggas vite.

förelägga vite. En

målsägande

Rätten förordnar

om inställandet

som skall höras i bevissyfte skall

av den som är häktad.

dessutom föreläggas att infinna sig

 

 

personligen vid sammanträdet vid

påföljd att han eller hon annars förlorar sin rätt att föra talan om brottet. Den tilltalade skall före- läggas vite. Rätten beslutar att den som är häktad skall inställas till sammanträdet.

Avser sammanträdet endast behandling av rättegångsfrågor, skall målsäganden i stället för föreläggande enligt första stycket föreläggas vite.

 

 

 

 

 

13 §

Utebliva

båda

parterna

från

Uteblir båda parterna från ett

sammanträde för muntlig för-

sammanträde under förberedelsen,

beredelse, skall målet avskrivas.

skall målet avskrivas.

 

 

 

 

 

14 §

Uteblir

målsäganden

från

Uteblir en målsägande från ett

sammanträde för muntlig för-

sammanträde under förberedelsen,

beredelse

och har

föreläggande

och har han eller hon förelagts att

meddelats

honom

att komma

inställa sig vid påföljd att rätten

tillstädes vid påföljd att han eljest

att föra talan om brottet annars

förlorar sin rätt att tala å brottet,

förklaras förlorad, skall en sådan

skall, om den tilltalade yrkar det,

förklaring ges, om den tilltalade

förklaring härom givas; göres ej

yrkar det. Yrkas inte detta, skall

sådant

yrkande,

skall

målet

målet avskrivas.

avskrivas.

 

 

 

 

Uteblir den tilltalade och har

Första stycket tillämpas också

vite förelagts honom, äge rätten i

när en målsägande, som förelagts

stället för att förelägga nytt vite

att infinna sig personligen vid

förordna, att han skall hämtas till

sammanträdet vid påföljd att han

rätten

antingen omedelbart

eller

eller hon annars förlorar sin rätt

till senare dag.

 

 

att föra talan om brottet, inte

 

 

 

 

 

följer föreläggandet.

 

 

 

 

 

Uteblir den tilltalade och har

 

 

 

 

 

vite förelagts, får rätten i stället för

 

 

 

 

 

att förelägga nytt vite besluta att

25 Senaste lydelse 1987:747.

 

27

2. Om båda parterna uteblir från en huvudförhandling, skall målet avskrivas. I fråga om påföljd för målsägande som uteblir eller underlåter att infinna sig personli- gen samt om återupptagande av mål tillämpas bestämmelserna i 14–16 och 18 §§ i detta kapitel. Uteblir en part från en huvud- förhandling där en rättegångsfråga skall prövas, får frågan ändå prövas, om handläggningen av målet skall fortsätta.
3. Då mål sätts ut till fortsatt eller ny huvudförhandling, får rätten i stället för åtgärd som avses

den tilltalade skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag.

17 §

Utebliva under förberedelsen båda parterna eller endera från särskilt sammanträde för behand- ling av rättegångsfråga, må frågan avgöras utan hinder därav.

Uteblir en part från ett samman- träde under förberedelsen där en rättegångsfråga skall prövas, får frågan ändå prövas, om hand- läggningen av målet skall fort- sätta.

20 §26

Är det till fördel för hand-

Om det är till fördel för hand-

läggningen av målet, bör rätten

läggningen av målet, skall rätten

innan förberedelsen avslutas göra

göra en skriftlig sammanställning

en skriftlig sammanfattning av

av parternas ståndpunkter. Rätten

parternas ståndpunkter, så som de

får förelägga parterna att lämna

uppfattas av rätten. Parterna skall

underlag för sammanställningen.

beredas tillfälle att yttra sig över

Parterna skall innan förberedelsen

sammanfattningen.

avslutas beredas tillfälle att yttra

 

sig över sammanställningen.

24 §27

Vid enskilt åtal tillämpas i

Vid enskilt åtal tillämpas i

övrigt 45 kap. 1 § tredje stycket

övrigt 45 kap. 1 § tredje stycket, 2,

samt 2, 3, 5, 6, 8, 12 och 17 §§.

3, 5, 6, 8, 10 a, 12 och 17 §§.

Beträffande huvudförhandling i mål om enskilt åtal tillämpas bestämmelserna i 46 kap. med följande avvikelser:

1. I fråga om kallelse till huvudförhandling som återupptas efter uppehåll och föreläggande för part gäller det som sägs i 23 § i detta kapitel.

2. Om båda parterna uteblir från huvudförhandling, skall målet avskrivas. I fråga om påföljd för målsägande som uteblir eller underlåter att infinna sig personli- gen samt om måls återupptagande tillämpas bestämmelserna i 14–16 och 18 §§ i detta kapitel. Uteblir båda parterna eller en av dem från ett särskilt sammanträde för behandling av rättegångsfråga, får frågan avgöras utan hinder av detta.

3. Då mål sätts ut till fortsatt eller ny huvudförhandling, får rätten i stället för åtgärd som avses

26Senaste lydelse 1987:747.

27Senaste lydelse 2000:172.

Prop. 2004/05:131

28

För att hovrätten skall pröva tingsrättens dom eller beslut krävs prövningstillstånd, om inte annat är föreskrivet.
Har parterna muntligen inför rätten eller skriftligen avtalat att inte överklaga en dom som meddelas med anledning av en uppkommen tvist eller en framtida tvist som kan härledas till ett visst angivet rättsförhållande, gäller avtalet, om förlikning om saken är tillåten.

i 46 kap. 12 § besluta att förbere-

i 46 kap. 12 § besluta att

delse skall äga rum på nytt samt

förberedelse skall äga rum på nytt

meddela föreskrifter om detta.

samt meddela bestämmelser om

 

detta.

49 kap.

Om rätten att överklaga tings-

Om rätten att överklaga en

rätts domar och beslut28

tingsrätts domar och beslut och

om prövningstillstånd

2 §29

Har parterna skriftligen avtalat att inte överklaga en dom som meddelas med anledning av en uppkommen tvist eller en framtida tvist som kan härledas till ett visst angivet rättsförhållande, gäller avtalet, om förlikning om saken är tillåten. Ett avtal som ingåtts före tvistens uppkomst gäller dock inte i mål som avses i 1 kap. 3 d § första stycket.

En utfästelse att inte överklaga som har gjorts efter domen gäller, om förlikning om saken är tillåten.

12 §30

I tvistemål där förlikning om saken är tillåten krävs prövnings- tillstånd för att hovrätten skall pröva tingsrättens dom eller beslut i mål som handlagts av en lag- faren domare enligt 1 kap. 3 d § första stycket och i annat mål där det värde som sägs i 1 kap. 3 d § tredje stycket uppenbart inte överstiger basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Prövningstillstånd behövs inte om överklagandet avser

1.ett avgörande i mål som skall handläggas av tingsrätt i särskild sammansättning,

2.ett beslut som rör någon annan än en part eller en intervenient,

3. ett beslut genom vilket

28Senaste lydelse 1994:1034.

29Senaste lydelse 1994:1034.

30Senaste lydelse 1994:1034.

Prop. 2004/05:131

29

För att hovrätten skall pröva tingsrättens dom i brottmål, såvitt avser annat än enskilt anspråk, krävs inte prövningstillstånd i andra fall än då den tilltalade genom domen
1. som enda påföljd dömts till böter, eller
2. frikänts från ansvar för brott för vilket det inte är föreskrivet svårare straff än fängelse i sex månader.
Har tingsrätten i en dom i brottmål även prövat enskilt anspråk mot den tilltalade krävs inte prövningstillstånd i den delen, om
1. ett överklagande avser frågan om den tilltalade skall dömas för den åtalade gärning som det enskilda anspråket hänför sig till, och
2. prövningstillstånd meddelas i den frågan eller sådant prövnings- tillstånd inte krävs.
Kravet på prövningstillstånd enligt första stycket gäller inte om domen överklagas av justitiekans- lern eller en justitieombudsman.
Det som sägs i första–tredje styckena gäller även beslut som får överklagas endast i samband med överklagande av dom.
För att hovrätten i brottmål skall pröva tingsrättens slutliga beslut eller beslut som har meddelats under rättegången och

tingsrätten ogillat jäv mot en domare, eller

4. ett beslut genom vilket en missnöjesanmälan eller en an- sökan om återvinning eller ett överklagande avvisats.

I fråga om meddelade pröv- ningstillstånd skall 54 kap. 11 § tredje stycket tillämpas.

13 §31

I brottmål krävs prövnings- tillstånd för att hovrätten skall pröva en tingsrätts dom genom vilken den tilltalade inte dömts till annan påföljd än böter eller frikänts från ansvar för brott för vilket det inte är föreskrivet svårare straff än fängelse i sex månader.

Om tingsrätten i en dom i brottmål även prövat enskilt anspråk mot den tilltalade, gäller i den delen bestämmelserna i 12 §. Krävs inte prövningstillstånd en- ligt första stycket, eller meddelas sådant prövningstillstånd, och avser överklagandet frågan om den tilltalade skall dömas för den åtalade gärningen, behövs inte prövningstillstånd för ett överkla- gande angående enskilt anspråk med anledning av gärningen.

Första stycket gäller inte om domen överklagas av justitiekans- lern eller en justitieombudsman.

Krav på prövningstillstånd enligt första eller andra stycket omfattar även beslut som får överklagas endast i samband med överklagande av dom.

I fråga om meddelade pröv- ningstillstånd skall 54 kap. 11 § tredje stycket tillämpas.

31Senaste lydelse 2004:402.

Prop. 2004/05:131

30

Prövningstillstånd skall med- delas om
1. det finns anledning att betvivla riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till,
2. det inte utan att sådant tillstånd meddelas går att bedöma riktigheten av det slut som tings- rätten har kommit till,
3. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagan- det prövas av högre rätt, eller
4. det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet.

som får överklagas särskilt krävs Prop. 2004/05:131 inte prövningstillstånd.

14 §32 Prövningstillstånd får meddelas

endast om

1. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagan- det prövas av högre rätt,

2. anledning förekommer till ändring i det slut tingsrätten kommit till eller

3. det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet.

14 a §

Prövningstillstånd får begrän- sas till att gälla en viss del av en dom eller ett slutligt beslut, om utgången i den delen inte kan påverka andra delar av det överklagade avgörandet.

Ett prövningstillstånd som meddelas utan en sådan begräns- ning som avses i första stycket gäller

1. domen eller det slutliga beslutet i den utsträckning parten har överklagat avgörandet,

2. överklagade beslut som har tagits in i domen eller det slutliga beslutet och som inte angår ett ombud, ett vittne, en sakkunnig eller någon annan som inte var part eller intervenient i tings- rätten, och

3. överklagade beslut som får överklagas endast i samband med att domen eller det slutliga beslutet överklagas.

Meddelas inte prövnings- tillstånd skall tingsrättens avgörande stå fast. En upplysning

 

om detta skall tas in i hovrättens

 

beslut.

32 Senaste lydelse 1994:1034.

31

50 kap.

4 §33 Överklagandet skall innehålla uppgifter om

1.den dom som överklagas,

2.i vilken del domen överklagas och den ändring i domen som yrkas,

3.grunderna för överklagandet och i vilket avseende tingsrättens dom- skäl enligt klagandens mening är oriktiga,

4.de omständigheter som åberopas till stöd för att prövningstillstånd skall meddelas, när sådant tillstånd krävs, och

5.de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje bevis.

Har en omständighet eller ett bevis som åberopas i hovrätten inte lagts fram tidigare, skall klaganden i mål där förlikning om saken är tillåten förklara anled- ningen till det. Skriftliga bevis som inte lagts fram tidigare skall ges in samtidigt med över- klagandet. Vill klaganden att det skall hållas ett förnyat förhör med ett vittne, en sakkunnig eller en part eller förnyad syn på stället, skall han ange det och skälen till detta. Han skall också ange om han vill att motparten skall infinna sig personligen vid huvud- förhandling i hovrätten.

Har en omständighet eller ett bevis som åberopas i hovrätten inte lagts fram tidigare, skall klaganden i mål där förlikning om saken är tillåten förklara anled- ningen till det. Skriftliga bevis som inte har lagts fram tidigare skall ges in samtidigt med över- klagandet. Vill klaganden att det skall hållas ett förnyat förhör eller en förnyad syn på stället, skall han eller hon ange det och skälen till detta. Klaganden skall också ange om han eller hon vill att motparten skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten.

 

 

 

7 §34

 

 

 

 

 

Uppfyller

överklagandet

inte

Uppfyller

överklagandet

inte

föreskrifterna i 4 § eller är det på

föreskrifterna i 4 § eller är det på

annat sätt

ofullständigt,

skall

annat sätt

ofullständigt,

skall

hovrätten förelägga klaganden att

hovrätten

förelägga

klaganden

att

avhjälpa bristen.

 

avhjälpa bristen. Något före-

 

 

 

läggande

 

behöver

dock

inte

 

 

 

meddelas

om överklagandet

är

 

 

 

ofullständigt endast

i fråga

 

om

sådana uppgifter som avses i 4 § första stycket 4.

Följer klaganden inte föreläggandet skall överklagandet avvisas, om det är så ofullständigt att det inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en rättegång i hovrätten.

7 a §

Om överklagandet inte avvisas enligt 6 § eller 7 § andra stycket, skall hovrätten, när prövnings-

33Senaste lydelse 1994:1034.

34Senaste lydelse 1994:1034.

Prop. 2004/05:131

32

 

tillstånd krävs, besluta om sådant

 

tillstånd skall meddelas. Om det

 

behövs, skall beslutet föregås av

 

skriftväxling.

 

 

 

 

Om det finns särskilda skäl, får

 

sammanträde hållas innan frågan

 

om prövningstillstånd avgörs. Till

 

ett

sådant

sammanträde

skall

 

parterna kallas. Uteblir en part,

 

får frågan ändå avgöras.

 

 

8 §35

 

 

 

 

Om inte annat följer av andra

Beviljas prövningstillstånd eller

stycket skall överklagandet delges

krävs inte sådant tillstånd, skall

motparten med föreläggande att

överklagandet

delges

motparten

svara skriftligen inom en viss tid.

med

föreläggande

att

svara

 

skriftligen inom en viss tid, om

 

detta inte redan har skett eller inte

 

behövs enligt andra stycket.

 

Om det är uppenbart att överklagandet är ogrundat, får hovrätten genast meddela dom i målet.

Har tingsrätten avslagit ett yrkande om kvarstad eller någon annan åtgärd enligt 15 kap. eller upphävt ett beslut om en sådan åtgärd, får hovrätten omedelbart bevilja åtgärden att gälla tills vidare. Har tings- rätten beviljat en sådan åtgärd eller förklarat att domen får verkställas även om den inte har laga kraft, får hovrätten omedelbart besluta att tingsrättens beslut tills vidare inte får verkställas.

9 §36

Om inte klagandens yrkande medges, skall motparten i sin svarsskrivelse yttra sig över de grunder för överklagandet som klaganden anfört och ange de omständigheter han själv vill anföra.

Skrivelsen skall innehålla upp- gift om de bevis parten åberopar och om vad som skall styrkas med varje bevis. Om en omständighet eller ett bevis som åberopas i hovrätten inte lagts fram tidigare, skall parten i mål där förlikning om saken är tillåten förklara anledningen till det. Skriftliga bevis som inte lagts fram tidigare skall ges in samtidigt med svars- skrivelsen. Vill parten att det skall

35Senaste lydelse 1994:1034.

36Senaste lydelse 1994:1034.

Om inte klagandens yrkande medges, skall motparten i sin svarsskrivelse yttra sig över de grunder för överklagandet som klaganden har anfört och ange de omständigheter han eller hon själv vill anföra.

Skrivelsen skall innehålla upp- gift om de bevis parten åberopar och om vad som skall styrkas med varje bevis. Om en omständighet eller ett bevis som åberopas i hovrätten inte har lagts fram tidigare, skall parten i mål där förlikning om saken är tillåten förklara anledningen till det. Skriftliga bevis som inte har lagts fram tidigare skall ges in samtidigt med svarsskrivelsen. Vill parten

Prop. 2004/05:131

33

hållas ett förnyat förhör med ett vittne, en sakkunnig eller en part eller förnyad syn på stället, skall han ange det och skälen till detta. Han skall också ange om han vill att klaganden skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten.

att det skall hållas ett förnyat Prop. 2004/05:131 förhör eller en förnyad syn på

stället, skall han eller hon ange det och skälen till detta. Parten skall också ange om han eller hon vill att klaganden skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten.

10 §37

Hovrätten skall sända över svarsskrivelsen till klaganden.

Om det behövs, får hovrätten besluta om ytterligare skriftväxling under förberedelsen. Hovrätten får också meddela närmare bestämmelser om skriftväxlingen och därvid bestämma i vilket avseende parten skall yttra sig. En part får föreläggas att ge in mer än en skrivelse endast om det finns särskilda skäl.

Under förberedelsen får sammanträde hållas, om det behövs för en ändamålsenlig handläggning av målet. I fråga om ett sådant sammanträde tillämpas bestämmelserna i 16 § första stycket och andra stycket första meningen, 21 § första stycket första meningen och 22 §.

Vad som sagts om sammanträde per telefon i 42 kap. 10 § skall gälla även vid sammanträde enligt denna paragraf.

 

 

12 a §38

 

 

 

 

 

 

Är det till fördel för hand-

Om det är till fördel för hand-

läggningen av målet, bör hovrätten

läggningen av målet, bör hovrätten

innan förberedelsen avslutas göra

göra en

skriftlig

sammanställning

en skriftlig

sammanfattning av

av parternas yrkanden och invänd-

parternas ståndpunkter, så som de

ningar

samt

de

omständigheter

uppfattas av

hovrätten. Parterna

som dessa grundas på. Rätten får

skall beredas tillfälle att yttra sig

förelägga

parterna

att

lämna

över sammanfattningen.

 

underlag

för

sammanställningen.

 

 

 

Parterna skall innan förberedelsen

 

 

 

avslutas beredas tillfälle att yttra

 

 

 

sig över sammanställningen.

 

 

17 §39

 

 

 

 

 

 

I övrigt skall det som sägs

i

I övrigt skall

det

som

sägs i

43 kap. 1–6 §§, 8 § andra–fjärde

43 kap. 1–6 §§, 8 § andra stycket

styckena och 10–14 §§ tillämpas

och 10–14 §§ tillämpas i fråga om

i fråga om

huvudförhandling

i

huvudförhandling

i

hovrätten.

hovrätten. Reglerna i 16 § i detta

Reglerna i 16 § i detta kapitel skall

kapitel skall dock tillämpas i fråga

dock tillämpas i fråga om kallelser

om kallelser till huvudförhandling

till huvudförhandling som åter-

som återupptas efter uppehåll och

upptas

 

efter

 

uppehåll

och

37

Senaste lydelse 1999:84.

 

38

Senaste lydelse 1999:84.

 

39

Senaste lydelse 2000:172.

34

förelägganden för parterna.

förelägganden för parterna.

Prop. 2004/05:131

18 §40

 

Vid huvudförhandlingen skall

Vid huvudförhandlingen

skall

den överklagade domen redovisas

den överklagade domen redovisas

i den omfattning det behövs.

i den omfattning det behövs.

Klaganden skall ange i vilken del

Klaganden skall ange i vilken del

domen överklagas och den ändring

domen överklagas och den ändring

i domen han yrkar. Motparten

i domen som yrkas. Motparten

skall ange om han medger eller

skall ange om yrkandet medges

bestrider yrkandet.

eller bestrids.

 

Därefter skall, om inte hovrätten anser något annat lämpligare, först klaganden och sedan motparten utveckla sin talan. Varje part skall yttra sig över vad den andra parten anfört. Om förhandlingen äger rum trots att klagandens motpart uteblivit, skall hovrätten se till att det som denne

anfört läggs fram ur handlingarna i den utsträckning det behövs.

 

 

 

 

 

 

 

 

Framställningar

enligt

första

 

 

 

 

 

 

och andra styckena får ske genom

 

 

 

 

 

 

hänvisningar

till

handlingar

i

 

 

 

 

 

 

målet, om rätten finner det

 

 

 

 

 

 

lämpligt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

19 §41

 

 

 

 

 

 

Sedan

parterna

utvecklat

sin

Sedan

parterna

utvecklat

sin

talan,

skall

bevisningen läggas

talan,

skall

bevisningen

läggas

fram.

Om

huvudförhandlingen

fram.

Om

huvudförhandlingen

äger rum trots att klagandens

äger rum trots att klagandens

motpart

uteblivit,

skall hovrätten

motpart

uteblivit,

skall hovrätten

se till att den bevisning som han

se till att den bevisning som han

lagt fram i tingsrätten läggs fram

eller hon lagt fram i tingsrätten

ur handlingarna i den utsträckning

läggs fram ur handlingarna i den

bevisningen

har

betydelse

för

utsträckning

bevisningen

har

målet i hovrätten.

 

 

betydelse för målet i hovrätten.

 

 

 

 

 

 

Bevisningen

får

läggas

fram

 

 

 

 

 

 

genom hänvisningar till hand-

 

 

 

 

 

 

lingar i målet, om rätten finner det

lämpligt.

Om inte särskilda skäl föranleder annat, bör ett av tingsrätten upptaget bevis, som inte enligt 35 kap. 13 § skall tas upp på nytt, läggas fram innan bevis som rör samma omständighet omedelbart tas upp av hovrätten. Finns det flera bevis i fråga om samma omständighet, bör dessa läggas fram i ett sammanhang.

 

 

23 §42

 

Har vid

huvudförhandling i

Har det vid huvudförhandling i

tingsrätten rörande viss om-

tingsrätten hållits förhör inför

ständighet

vittne eller sakkunnig

rätten eller syn på stället angående

40

Senaste lydelse 1994:1034.

 

41

Senaste lydelse 1994:1034

 

42

Senaste lydelse 1994:1034.

35

eller part under sanningsförsäkran hörts inför rätten eller syn på stället hållits och beror avgörandet även i hovrätten av tilltron till den bevisningen, får tingsrättens dom inte ändras i den delen utan att beviset tagits upp på nytt vid huvudförhandling i hovrätten. En sådan ändring får dock göras, om det finns synnerliga skäl för att bevisets värde är ett annat än tingsrätten antagit.

någon viss omständighet och beror avgörandet även i hovrätten av tilltron till den bevisningen, får tingsrättens dom inte ändras i den delen utan att beviset har lagts fram i hovrätten genom en ljud- och bildupptagning av förhöret i tingsrätten eller tagits upp på nytt vid huvudförhandling i hovrätten. En sådan ändring får dock göras, om det finns synnerliga skäl för att bevisets värde är ett annat än tingsrätten antagit.

51 kap.

4 §43 Överklagandet skall innehålla uppgifter om

1.den dom som överklagas,

2.i vilken del domen överklagas och den ändring i domen som yrkas,

3.grunderna för överklagandet och i vilket avseende tingsrättens dom- skäl enligt klagandens mening är oriktiga,

4.de omständigheter som åberopas till stöd för att prövningstillstånd skall meddelas, när sådant tillstånd krävs, och

5.de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje bevis.

Skriftliga bevis som inte lagts

Skriftliga bevis som inte har

fram tidigare skall ges in samtidigt

lagts fram tidigare skall ges in

med överklagandet. Vill klaganden

samtidigt med överklagandet. Vill

att det skall hållas ett förnyat

klaganden att det skall hållas ett

förhör med ett vittne eller en

förnyat förhör eller en förnyad syn

sakkunnig eller förnyad syn på

på stället, skall han eller hon ange

stället, skall han ange det och

det och skälen till detta. Klagan-

skälen till detta. Han skall också

den skall också ange om han eller

ange om han vill att målsäganden

hon vill att målsäganden eller den

eller den tilltalade skall infinna sig

tilltalade skall infinna sig person-

personligen vid huvudförhandling

ligen vid huvudförhandling i

i hovrätten.

hovrätten.

Är den tilltalade anhållen eller häktad, skall det anges. 7 §44

Uppfyller överklagandet inte föreskrifterna i 4 § eller är det på annat sätt ofullständigt, skall hovrätten förelägga klaganden att avhjälpa bristen.

43Senaste lydelse 1994:1034.

44Senaste lydelse 1994:1034.

Uppfyller överklagandet inte föreskrifterna i 4 § eller är det på annat sätt ofullständigt, skall hovrätten förelägga klaganden att avhjälpa bristen. Något före- läggande behöver dock inte meddelas om överklagandet är ofullständigt endast i fråga om sådana uppgifter som avses i 4 §

Prop. 2004/05:131

36

Om inte annat följer av andra stycket skall överklagandet delges motparten med föreläggande att svara skriftligen inom en viss tid. I mål om allmänt åtal får över- klagandet dock översändas till åklagaren utan delgivning. Uppgift om målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress som saknar betydelse för åtalet skall inte framgå av de handlingar som delges den tilltalade i mål om allmänt åtal.

första stycket 4.

Följer klaganden inte föreläggandet skall överklagandet avvisas, om det är så ofullständigt att det inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en rättegång i hovrätten.

7 a §

Om överklagandet inte avvisas enligt 6 § eller 7 § andra stycket, skall hovrätten, när prövnings- tillstånd krävs, besluta om sådant tillstånd skall meddelas. Om det behövs, skall beslutet föregås av skriftväxling.

Om det finns särskilda skäl, får sammanträde hållas innan frågan om prövningstillstånd avgörs. Till ett sådant sammanträde skall parterna kallas. Uteblir en part, får frågan ändå avgöras.

8 §45

Beviljas prövningstillstånd eller krävs inte sådant tillstånd, skall överklagandet delges motparten med föreläggande att svara skriftligen inom en viss tid, om detta inte redan har skett eller inte behövs enligt andra stycket. I mål om allmänt åtal får överklagandet dock översändas till åklagaren utan delgivning. Uppgift om målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress som saknar betydelse för åtalet skall inte framgå av de handlingar som delges den tilltalade i mål om allmänt åtal.

Om det är uppenbart att överklagandet är ogrundat, får hovrätten genast meddela dom i målet.

Har tingsrätten avslagit ett yrkande om en åtgärd som avses i 26– 28 kap. eller upphävt ett beslut om en sådan åtgärd, får hovrätten omedelbart bevilja åtgärden att gälla tills vidare. Har tingsrätten beviljat en sådan åtgärd, får hovrätten omedelbart besluta att tingsrättens beslut tills vidare inte får verkställas. I frågor om häktning, reseförbud eller omhändertagande enligt 28 kap. brottsbalken får hovrätten ändra tings- rättens beslut även om motparten inte hörts.

Om hovrätten beslutat häkta någon som inte är personligen närvarande vid rätten, skall 24 kap. 17 § tredje och fjärde styckena tillämpas.

45 Senaste lydelse 1999:84.

Prop. 2004/05:131

37

9 §46

Motparten skall i sin svars- skrivelse yttra sig över de grunder för överklagandet som klaganden anfört och ange de omständigheter han själv vill anföra.

Skrivelsen skall innehålla upp- gift om de bevis parten åberopar och om vad som skall styrkas med varje bevis. Skriftliga bevis som inte lagts fram tidigare skall ges in samtidigt med svarsskrivelsen. Vill parten att det skall hållas förnyat förhör med ett vittne eller en sakkunnig eller förnyad syn på stället, skall han ange det och skälen till detta. Han skall också ange om han vill att målsäganden eller den tilltalade skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten.

Motparten skall i sin svars- skrivelse yttra sig över de grunder för överklagandet som klaganden har anfört och ange de omstän- digheter han eller hon själv vill anföra.

Skrivelsen skall innehålla upp- gift om de bevis parten åberopar och om vad som skall styrkas med varje bevis. Skriftliga bevis som inte har lagts fram tidigare skall ges in samtidigt med svars- skrivelsen. Vill parten att det skall hållas ett förnyat förhör eller en förnyad syn på stället, skall han eller hon ange det och skälen till detta. Parten skall också ange om han eller hon vill att målsäganden eller den tilltalade skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten.

10 §47

Hovrätten skall sända över svarsskrivelsen till klaganden. Uppgift om målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress som saknar betydelse för åtalet skall inte framgå av de handlingar som sänds över till den tilltalade i mål om allmänt åtal.

Om det behövs, får hovrätten besluta om ytterligare skriftväxling under förberedelsen. Hovrätten får också meddela närmare bestämmelser om skriftväxlingen och därvid bestämma i vilket avseende parten skall yttra sig. En part får föreläggas att ge in mer än en skrivelse endast om det finns särskilda skäl.

Under förberedelsen får sammanträde hållas, om det behövs för en ändamålsenlig handläggning av målet. I fråga om ett sådant sammanträde tillämpas bestämmelserna i 16 § första stycket och andra stycket första meningen, 21 § första stycket första meningen och 22 §. Hovrätten får besluta att den som är anhållen eller häktad skall inställas till sammanträdet.

Vad som sagts om sammanträde per telefon i 45 kap. 13 § och 47 kap. 10 § skall gälla även vid sammanträde enligt denna paragraf.

17 §48

I övrigt skall det som sägs i I övrigt skall det som sägs i

46Senaste lydelse 1994:1034.

47Senaste lydelse 1999:84.

48Senaste lydelse 2000:172.

Prop. 2004/05:131

38

Sedan parterna utvecklat sin talan, skall bevisningen läggas fram. Hovrätten skall se till att den bevisning som har lagts fram i tingsrätten läggs fram ur hand- lingarna i den utsträckning bevisningen har betydelse för målet i hovrätten. Bevisningen får läggas fram genom hänvisningar

46 kap. 1–5 §§, 6 § andra stycket,

46 kap. 1–5 §§, 6 § andra stycket, Prop. 2004/05:131

7–9, 11, 13, 16 och 17 §§

8, 9, 11, 13, 16 och 17 §§

tillämpas i fråga om huvud-

tillämpas i fråga om huvud-

förhandling i hovrätten. Reglerna i

förhandling i hovrätten. Reglerna i

16 § i detta kapitel skall dock

16 § i detta kapitel skall dock

tillämpas i fråga om kallelser till

tillämpas i fråga om kallelser till

huvudförhandling som återupptas

huvudförhandling som återupptas

efter uppehåll och förelägganden

efter uppehåll och förelägganden

för parterna.

för parterna.

När ett mål sätts ut till fortsatt eller ny huvudförhandling, får hovrätten besluta om lämpliga åtgärder för att målet skall kunna slutföras vid den

förhandlingen.

 

I fråga om sådana åtgärder

I fråga om sådana åtgärder

gäller 10–12 §§ i detta kapitel.

gäller 10 och 12 §§ i detta kapitel.

18 §49

Vid huvudförhandlingen skall

Vid huvudförhandlingen skall

den överklagade domen redovisas

den överklagade domen redovisas

i den omfattning det behövs.

i den omfattning det behövs.

Klaganden skall ange i vilken del

Klaganden skall ange i vilken del

domen överklagas och den ändring

domen överklagas och den ändring

i domen han yrkar. Motparten

i domen som yrkas. Motparten

skall lämnas tillfälle att yttra sig

skall ges tillfälle att yttra sig över

över yrkandet.

yrkandet.

Därefter skall åklagaren utveckla åtalet i den utsträckning det behövs för prövningen av överklagandet. Om talan förs endast av målsäganden, gäller detta i stället denne. Om hovrätten finner det lämpligare får dock en tilltalad som överklagat utveckla sin talan före åklagaren eller målsäganden. Varje part skall få tillfälle att bemöta vad den andra parten anfört. Om förhandlingen äger rum trots att klagandens motpart uteblivit, skall hovrätten se till att det som denne anfört läggs fram ur handlingarna i den utsträckning det behövs.

Framställningar enligt första och andra styckena får ske genom hänvisningar till handlingar i målet, om rätten finner det lämpligt.

19 §50 Sedan parterna utvecklat sin

talan, skall bevisningen läggas fram. Hovrätten skall se till att den bevisning som lagts fram i tings- rätten läggs fram ur handlingarna i den utsträckning bevisningen har betydelse för målet i hovrätten.

49

Senaste lydelse 1994:1034.

 

50

Senaste lydelse 1994:1034.

39

Har det vid huvudförhandling i tingsrätten hållits förhör inför rätten eller syn på stället angående någon viss omständighet och beror avgörandet även i hovrätten av tilltron till den bevisningen, får tingsrättens dom inte ändras i den delen utan att beviset har lagts fram i hovrätten genom en ljud- och bildupptagning av förhöret i tingsrätten eller tagits upp på nytt vid huvudförhandling i hovrätten. En sådan ändring får dock göras
1. om den är till förmån för den tilltalade, eller
2. om det finns synnerliga skäl för att bevisets värde är ett annat än tingsrätten antagit.

till handlingar i målet, om rätten finner det lämpligt.

Om inte särskilda skäl föranleder annat, bör ett av tingsrätten upptaget bevis, som inte enligt 35 kap. 13 § skall tas upp på nytt, läggas fram innan bevis som rör samma omständighet omedelbart tas upp av hovrätten. Finns det flera bevis i fråga om samma omständighet, bör dessa läggas fram i ett sammanhang.

23 §51 Har vid huvudförhandling i

tingsrätten rörande viss om- ständighet vittne eller sakkunnig hörts inför rätten eller syn på stället hållits och beror avgörandet även i hovrätten av tilltron till den bevisningen, får tingsrättens dom inte ändras i den delen utan att beviset tagits upp på nytt vid huvudförhandling i hovrätten. En sådan ändring får dock göras, om den är till förmån för den tilltalade eller om det finns synnerliga skäl för att bevisets värde är ett annat än tingsrätten antagit.

52 kap.

6 §52

Uppfyller

överklagandet

inte

Uppfyller

överklagandet

inte

föreskrifterna i 3 § eller är det på

föreskrifterna i 3 § eller är det på

annat sätt

ofullständigt,

skall

annat sätt

ofullständigt,

skall

hovrätten förelägga klaganden att

hovrätten

förelägga

klaganden

att

avhjälpa bristen.

 

avhjälpa bristen. Något före-

 

 

 

läggande

 

behöver

dock

inte

 

 

 

meddelas

om överklagandet

är

 

 

 

ofullständigt endast

i fråga

 

om

sådana uppgifter som avses i 3 § första stycket 4.

Följer klaganden inte föreläggandet skall överklagandet avvisas, om det är så ofullständigt att det inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en rättegång i hovrätten.

6 a §

Om överklagandet inte avvisas enligt 5 § eller 6 § andra stycket, skall hovrätten, när prövnings-

51Senaste lydelse 1994:1034.

52Senaste lydelse 1994:1034.

Prop. 2004/05:131

40

 

 

 

 

 

 

tillstånd krävs, besluta om sådant

 

 

 

 

 

 

tillstånd skall meddelas. Om det

 

 

 

 

 

 

behövs, skall beslutet föregås av

 

 

 

 

 

 

skriftväxling.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om det finns särskilda skäl, får

 

 

 

 

 

 

sammanträde hållas innan frågan

 

 

 

 

 

 

om prövningstillstånd avgörs. Till

 

 

 

 

 

 

ett sådant

 

sammanträde

skall

 

 

 

 

 

 

parterna kallas. Uteblir en part,

 

 

 

 

 

 

får frågan ändå avgöras.

 

 

 

 

 

 

 

7 §53

 

 

 

 

 

Om

hovrätten

finner

att

Om

hovrätten

finner

att

klagandens

motpart

bör höras

klagandens

motpart

bör

höras

angående

överklagandet,

skall

angående

överklagandet

och

överklagandet delges honom

med

prövningstillstånd beviljas

eller

föreläggande

att

svara skriftligen

sådant tillstånd inte krävs, skall

inom en viss tid. I mål där

överklagandet

delges

motparten

åklagaren är motpart får över-

med

föreläggande

att

svara

klagandet

dock

översändas

till

skriftligen inom en viss tid, om

denne utan delgivning.

 

 

detta inte redan har skett. I mål

 

 

 

 

 

 

där åklagaren är motpart får

 

 

 

 

 

 

överklagandet dock översändas till

 

 

 

 

 

 

denne utan delgivning.

 

 

Det överklagade beslutet får inte

Det överklagade beslutet får inte

utan att motparten har lämnats

ändras

såvitt

angår

motpartens

tillfälle att yttra sig ändras såvitt

rätt utan att han eller hon har

angår hans rätt.

 

 

 

getts tillfälle att yttra sig.

 

Har tingsrätten i tvistemål avslagit ett yrkande om kvarstad eller någon annan åtgärd enligt 15 kap. eller upphävt ett beslut om en sådan åtgärd eller i brottmål avslagit yrkande om en åtgärd som avses i 26–28 kap. eller upphävt ett beslut om en sådan åtgärd, får hovrätten omedelbart bevilja åtgärden att gälla tills vidare. Har tingsrätten beviljat en sådan åtgärd eller förklarat att beslutet får verkställas även om det inte har laga kraft, får hovrätten omedelbart besluta att tingsrättens beslut tills vidare inte får verkställas. Hovrätten får också ändra tingsrättens beslut i fråga om häktning, tillstånd till restriktioner enligt 24 kap. 5 a § eller rese- förbud utan att höra motparten.

11 §54

Om det är nödvändigt för utredningen i målet att en part eller någon annan hörs muntligen, får hovrätten besluta om detta på lämpligt sätt. Hovrätten skall besluta att den som är anhållen eller häktad skall inställas till förhöret.

Det som sägs i 43 kap. 8 § fjärde stycket gäller även vid ett förhör enligt första stycket.

53Senaste lydelse 1999:84.

54Senaste lydelse 1994:1034.

Prop. 2004/05:131

41

Har parterna muntligen inför rätten eller skriftligen avtalat att inte överklaga en dom som meddelas med anledning av en uppkommen tvist eller en framtida tvist som kan härledas till ett visst angivet rättsförhållande, gäller avtalet, om förlikning om saken är tillåten.

Om hovrätten beslutat häkta någon som inte är personligen närvarande

vid rätten, skall 24 kap. 17 § tredje och fjärde styckena tillämpas.

 

54 kap.

 

Om rätten att överklaga hov-

Om rätten att överklaga

en

rätts domar och beslut55

hovrätts domar och beslut

och

om prövningstillstånd

2 §56

Har parterna skriftligen avtalat att inte överklaga en dom som meddelas med anledning av en uppkommen tvist eller en framtida tvist som kan härledas till ett visst angivet rättsförhållande, gäller avtalet, om förlikning om saken är tillåten. Ett avtal som ingåtts före tvistens uppkomst gäller dock inte i mål som avses i 1 kap. 3 d § första stycket.

En utfästelse att inte överklaga som har gjorts efter domen gäller, om förlikning om saken är tillåten.

55 kap.

7 §57

Behövs prövningstillstånd, skall Högsta domstolen besluta om sådant tillstånd skall meddelas.

När det finns skäl för det, får frågan tas upp utan att skrift- växling har skett.

Om överklagandet inte avvisas enligt 5 § eller 6 § andra stycket, skall Högsta domstolen, när prövningstillstånd krävs, besluta om sådant tillstånd skall meddelas.

Om det behövs, skall beslutet föregås av skriftväxling.

8 §58

Om inte annat följer av 7 §, skall överklagandet delges mot- parten med föreläggande att svara skriftligen inom en viss tid. I mål om allmänt åtal får överklagandet dock översändas till åklagaren utan delgivning. Uppgift om målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress som saknar betydelse för åtalet skall inte framgå av de handlingar som delges den tilltalade i mål om allmänt åtal.

55Senaste lydelse 1994:1034.

56Senaste lydelse 1994:1034.

57Senaste lydelse 1994:1034.

58Senaste lydelse 1999:84.

Beviljas prövningstillstånd eller krävs inte sådant tillstånd, skall överklagandet delges motparten med föreläggande att svara skriftligen inom en viss tid, om detta inte redan har skett. I mål om allmänt åtal får överklagandet dock översändas till åklagaren utan delgivning. Uppgift om målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress som saknar betydelse för åtalet skall inte framgå av de handlingar som

Prop. 2004/05:131

42

delges den tilltalade i mål om allmänt åtal.

Har hovrätten i tvistemål avslagit ett yrkande om kvarstad eller någon annan åtgärd enligt 15 kap. eller upphävt ett beslut om en sådan åtgärd eller i brottmål avslagit ett yrkande om en åtgärd som avses i 26–28 kap. eller ett beslut om sådan åtgärd, får Högsta domstolen omedelbart bevilja åtgärden att gälla tills vidare. Har hovrätten beviljat en sådan åtgärd eller förklarat att domen får verkställas även om den inte har laga kraft, eller fastställt tingsrätts beslut om det, får Högsta domstolen omedelbart besluta att tingsrättens eller hovrättens beslut tills vidare inte får verk- ställas. I frågor om häktning eller reseförbud får Högsta domstolen ändra hovrättens beslut även om motparten inte hörts.

 

 

14 §59

Har

vid

huvudförhandling i

Har det vid huvudförhandling i

lägre rätt rörande viss omstän-

lägre rätt hållits förhör inför rätten

dighet vittne eller sakkunnig eller

eller syn på stället angående

part

under

sanningsförsäkran

någon viss omständighet och beror

hörts inför rätten eller syn på

avgörandet även i Högsta dom-

stället hållits och beror avgörandet

stolen av tilltron till den

även i Högsta domstolen av

bevisningen, får hovrättens dom

tilltron till den bevisningen, får

ändras i den delen endast om

hovrättens dom ändras i den delen

hovrätten i samma del ändrat

endast om hovrätten i samma del

tingsrättens dom utan att ta upp

ändrat tingsrättens dom utan att ta

beviset vid huvudförhandling eller

upp beviset vid huvudförhandling.

ta del av en ljud- och bildupp-

En sådan ändring får dock göras,

tagning av förhöret. En sådan

om den är till förmån för den

ändring får dock göras

tilltalade eller om det finns

1. om den är till förmån för den

synnerliga skäl för att bevisets

tilltalade, eller

värde är ett annat än hovrätten

2. om det finns synnerliga skäl

antagit.

 

 

för att bevisets värde är ett annat

 

 

 

än hovrätten antagit.

 

 

15 §60

Vid

rättegången i Högsta

Vid rättegången i Högsta

domstolen skall i övrigt följande

domstolen skall i övrigt följande

bestämmelser tillämpas:

bestämmelser tillämpas:

1. i tvistemål, 50 kap. 10 §

1. i tvistemål, 50 kap. 10 §

tredje och fjärde styckena, 12 §,

tredje stycket, 12 §, 14–22 §§, 24 §

14–22 §§, 24 § och 25 § första och

och 25 § första och andra styckena

andra styckena och

och

2. i brottmål, 51 kap. 8 § fjärde

2. i brottmål, 51 kap. 8 § fjärde

stycket, 10 § tredje och fjärde

stycket, 10 § tredje stycket, 12 §,

styckena, 12 §, 14–22 §§, samt

14–22 §§, samt 23 a, 24, 25 och

23 a, 24, 25 och 30 §§.

30 §§.

59Senaste lydelse 1994:1034.

60Senaste lydelse 1994:1034.

Prop. 2004/05:131

43

Det som sägs i 50 kap. 26–29 §§ rörande tvistemål samt i 51 kap. 26– Prop. 2004/05:131 29 §§ rörande brottmål om undanröjande av tingsrätts dom och om

återförvisning gäller för Högsta domstolen i fråga om lägre rätts dom.

1.Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2.Äldre bestämmelser gäller i fråga om krav på prövningstillstånd vid överklagande av domar och beslut som har meddelats före ikraft- trädandet.

3.Äldre bestämmelser gäller i fråga om avtal att inte överklaga en dom enligt 49 kap. 2 § och 54 kap. 2 §, som har ingåtts före ikraftträdandet.

44

Prop. 2004/05:131

2.2Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken

Härigenom föreskrivs att det i äktenskapsbalken skall införas en ny paragraf, 18 kap. 3 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

18 kap.

3 a §

I mål om äktenskapsskillnad krävs inte prövningstillstånd för att hovrätten skall pröva tings- rättens dom eller beslut, om över- klagandet avser en fråga om vårdnad om barn, barns boende eller umgänge med barn som har prövats genom domen eller beslutet.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

45

Hovrättens beslut i frågor som avses i 10 § får aldrig överklagas. Detsamma gäller ärenden som först har handlagts av över- förmyndaren.

Prop. 2004/05:131

2.3Förslag till lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om föräldrabalken1

dels att nuvarande 20 kap. 11 § skall betecknas 20 kap. 10 §, dels att 20 kap. 12 § skall ha följande lydelse,

dels att det i balken skall införas en ny paragraf, 20 kap. 11 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

20 kap.

11 §

Prövningstillstånd krävs inte för att hovrätten skall pröva tings- rättens dom eller beslut, om över- klagandet avser en fråga om vårdnad, boende eller umgänge som har prövats genom domen eller beslutet.

12 §

Hovrättens dom eller slutliga beslut i mål om underhåll enligt 7 kap. får inte överklagas. Hovrätten får dock tillåta att domen eller beslutet överklagas, om det finns särskilda skäl för en prövning om tillstånd skall ges enligt 54 kap. 10 § första stycket 1 rättegångsbalken.

Första stycket första meningen gäller inte, om någon annan del av domen överklagas.

Hovrättens beslut i frågor som avses i 11 § får aldrig överklagas. Detsamma gäller ärenden som först har handlagts av över- förmyndaren.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

1 Balken omtryckt 1995:974.

46

21 § första stycket om offentlig- het och ordning m.m. vid samman- träde,

Prop. 2004/05:131

2.4Förslag till lag om ändring i jordabalken

Härigenom föreskrivs att 19 kap. 16 och 26 §§ jordabalken1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

19 kap.

 

16 §2

Om det på grund av någon särskild omständighet finns anledning att anta att det förvärv som sökanden åberopar är ogiltigt eller inte kan göras gällande eller att den sökta åtgärden på annat sätt skulle kränka någon annans rätt, skall inskrivningsmyndigheten ge den vars rätt berörs tillfälle att yttra sig skriftligen. I samband med detta får även sökanden eller

annan ges tillfälle att yttra sig skriftligen.

 

 

 

Om

det

behövs,

skall

Om

det

behövs,

skall

inskrivningsmyndigheten

hålla ett

inskrivningsmyndigheten hålla ett

sammanträde. Beträffande kallelse

sammanträde. Beträffande kallelse

till och utevaro från ett sådant

till och utevaro från ett sådant

sammanträde gäller för sökanden

sammanträde gäller för sökanden

14 § andra stycket i detta kapitel

14 § andra stycket i detta kapitel

och för någon annan än sökanden

och för någon annan än sökanden

18 och 20 §§ lagen (1996:242) om

18 och 20 §§ lagen (1996:242) om

domstolsärenden.

Sammanträdet

domstolsärenden.

Protokoll

skall

får hållas på telefon, om det är

föras över vad som framkommer

lämpligt. Underlåtenhet att delta i

vid sammanträdet.

 

ett telefonsammanträde

får dock

 

 

 

 

inte leda till någon påföljd.

Protokoll skall föras över vad som framkommer vid sammanträdet.

Om inskrivningsmyndigheten finner att det råder tvist om sökandens rätt, får myndigheten förelägga sökanden att inom viss tid väcka talan vid domstol. Följer sökanden inte föreläggandet, får inskrivnings- myndigheten avvisa ansökan. En upplysning om detta skall tas in i föreläggandet.

26 §3

Om inte annat följer av denna balk, skall följande bestämmelser i lagen (1996:242) om domstolsärenden tillämpas vid inskrivningsmyndighetens handläggning:

12 § om utredning av ärendet,

13 § första stycket om skriftligt förfarande,

16 § om skriftväxling,

21 § första stycket om offentlig- het och ordning vid sammanträde,

1Balken omtryckt 1971:1209.

2Senaste lydelse 2000:226.

3 Senaste lydelse 2000:226.

47

22

§ om parts rätt att få del av uppgifter,

Prop. 2004/05:131

23–25 §§ om bevisning,

 

27

§ om beslut,

 

43

§ om straff och vite,

 

44

§ första och tredje styckena om inkommande handlingar,

 

45

§ om hinder mot inställelse,

 

46

§ om delgivning,

 

47

§ om ombud och biträde samt

 

48

§ om tolk och översättning av handlingar.

 

Vad som sägs i de i första stycket angivna paragraferna om domstolen skall i stället avse inskrivningsmyndigheten.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

48

2.5Förslag till lag om ändring i miljöbalken

Härigenom föreskrivs att 23 kap. 1 och 2 §§ miljöbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

23 kap.

 

1 §1

Miljödomstolens domar eller beslut får, om inte annat är föreskrivet, överklagas hos Miljööverdomstolen. För överklagande gäller de tids- frister som anges i 50 kap. 1 och 2 §§ samt 52 kap. 1 § rättegångsbalken

även i till miljödomstolen överklagade mål.

 

 

 

 

Vid överklagande till Miljö-

Vid överklagande till Miljö-

överdomstolen av en dom eller ett

överdomstolen av en dom eller ett

beslut av en miljödomstol i dit

beslut av en miljödomstol krävs

överklagat mål krävs prövnings-

prövningstillstånd.

Miljödomsto-

tillstånd. Detsamma gäller i mål

lens dom eller beslut skall

som avser utdömande av vite efter

innehålla uppgift om detta och om

särskild ansökan av myndighet.

de grunder på vilka tillstånd kan

Krävs

sådant

tillstånd

skall

meddelas.

 

 

 

 

miljödomstolens dom eller

beslut

 

 

 

 

 

innehålla uppgift om detta och

 

 

 

 

 

innehållet i 34 a § förvalt-

 

 

 

 

 

ningsprocesslagen (1971:291).

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

2 §

 

 

 

 

Vid

prövningen

av

om

Vid

prövningen

av

om

prövningstillstånd

skall

meddelas

prövningstillstånd

skall meddelas

tillämpas 34 a § förvaltnings-

tillämpas 34 a § andra stycket för-

processlagen (1971:291).

 

 

valtningsprocesslagen

(1971:291),

 

 

 

 

 

om det gäller ett avgörande som

 

 

 

 

 

har meddelats i ett mål som över-

klagats till miljödomstolen eller i ett mål som avser utdömande av vite efter särskild ansökan av myndighet. I annat fall tillämpas 49 kap. 14 § och 14 a § första och andra styckena rättegångsbalken.

Meddelas inte prövningstillstånd står miljödomstolens dom eller beslut fast. En uppgift om detta skall tas in i Miljööverdomstolens beslut.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Äldre bestäm- melser gäller i fråga om krav på prövningstillstånd vid överklagande av domar och beslut som har meddelats före ikraftträdandet.

1 Senaste lydelse 2002:175.

Prop. 2004/05:131

49

Prop. 2004/05:131

2.6Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 37 kap. 8 § brottsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

37 kap.

 

8 §1

Bestämmelserna i 7 § första stycket tillämpas på motsvarande sätt

beträffande den som har dömts till skyddstillsyn.

 

Den som har dömts till

Den som har dömts till

skyddstillsyn får hos hovrätten

skyddstillsyn får

hos hovrätten

överklaga ett beslut av över-

överklaga ett beslut av över-

vakningsnämnd i frågor som avses

vakningsnämnden

i frågor som

i 26 kap. 15 § eller 28 kap. 5 a §

avses i 26 kap. 15 § eller 28 kap.

andra stycket, 7 eller 11 §.

5 a § andra stycket, 7 eller 11 §.

Skrivelsen skall ges in till

Överklagandet skall ges in till

övervakningsnämnden. Klagotiden

övervakningsnämnden. Klagotiden

räknas från den dag då klaganden

räknas från den dag då klaganden

fick del av beslutet. I hovrätten

fick del av beslutet. I hovrätten

tillämpas bestämmelserna i rätte-

tillämpas bestämmelserna i rätte-

gångsbalken om överklagande av

gångsbalken om överklagande av

tingsrätts beslut.

tingsrätts beslut.

Prövningstill-

 

 

stånd krävs dock inte för att

 

 

hovrätten skall pröva över-

 

 

vakningsnämndens beslut.

 

 

 

 

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

1 Senaste lydelse 2005:45.

50

Prop. 2004/05:131

2.7Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken

Härigenom föreskrivs att 18 kap. 16 a § utsökningsbalken1 skall upp- höra att gälla.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Äldre bestäm- melser gäller i fråga om krav på prövningstillstånd vid överklagande av beslut som har meddelats före ikraftträdandet.

1 Senaste lydelse av 18 kap. 16 a § 1996:248.

51

2.8Förslag till lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.

Härigenom föreskrivs att 27 § lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

27 §1

Talan mot övervakningsnämnds beslut om framställning enligt 15 § första stycket eller om förklaring som avses i 19 § andra stycket föres genom besvär hos hovrätt. Detsamma gäller beträffande talan mot övervakningsnämnds beslut med stöd av 19 § första stycket om omhändertagande enligt 26 kap. 22 § brottsbalken. Besvärstiden räknas från den dag den dömde erhöll del av beslutet. Över hov- rättens beslut må klagan icke föras.

Åtnöjes villkorligt frigiven icke med övervakningsnämnds beslut om framställning enligt 22 §, äger han hos kriminalvårdsnämnden påkalla prövning av beslutet.

Talan må ej föras mot kriminalvårdsnämndens beslut.

Övervakningsnämnds beslut som avses i denna paragraf länder omedelbart till efterrättelse, såvida ej annorlunda förordnas.

Övervakningsnämndens beslut om framställning enligt 15 § första stycket eller om förklaring som avses i 19 § andra stycket får överklagas till hovrätt. Detsamma gäller övervakningsnämndens be- slut med stöd av 19 § första stycket om omhändertagande enligt 26 kap. 22 § brottsbalken. Överklagandet skall ges in till övervakningsnämnden. Klagotiden räknas från den dag då den dömde fick del av beslutet. I hovrätten tillämpas bestämmelserna i rätte- gångsbalken om överklagande av tingsrätts beslut. Prövnings- tillstånd krävs dock inte för att hovrätten skall pröva övervak- ningsnämndens beslut. Hovrättens beslut får inte överklagas.

Om en villkorligt frigiven inte är nöjd med övervaknings- nämndens beslut om framställning enligt 22 §, får han eller hon hos

Kriminalvårdsnämnden begära prövning av beslutet. Kriminal- vårdsnämndens beslut får inte överklagas.

Övervakningsnämndens beslut som avses i denna paragraf gäller omedelbart, om inte annat beslutas.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

1 Senaste lydelse 1974:913.

Prop. 2004/05:131

52

Prop. 2004/05:131

2.9Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

Härigenom föreskrivs att 27 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

27 §1

Mål mot den som inte har fyllt tjugoett år skall, om målet avser brott på vilket fängelse kan följa, såvitt möjligt sättas ut till handläggning i sådan ordning att målet inte tilldrar sig uppmärksamhet.

Om offentlighet vid förhandling i mål mot den som inte har fyllt tjugoett år är till uppenbar olägenhet till följd av den uppmärksamhet den tilltalade kan antas bli föremål för, får rätten förordna att målet skall handläggas inom stängda dörrar. Anser rätten att ett sådant förordnande bör meddelas och är också någon som har fyllt tjugoett år tilltalad i målet skall rätten, om det kan ske utan att utredningen avsevärt försvåras, handlägga åtalet mot den som är under tjugoett år som ett särskilt mål.

Även om beslut meddelas enligt andra stycket får rätten medge att den tilltalades anhöriga, liksom annan vars närvaro kan väntas bli till nytta, får närvara vid handläggningen.

I mål mot den som inte har fyllt arton år skall tingsrätten hålla huvudförhandling även om det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

1 Senaste lydelse 1994:1760.

53

Prop. 2004/05:131

2.10Förslag till lag om ändring i patentlagen (1967:837)

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 67 § patentlagen (1967:837)1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

9 kap.

67 §2

Hovrätten är i mål, i vars avgörande i tingsrätten tekniskt sakkunnig ledamot deltagit, domför med tre lagfarna och två tekniskt sakkunniga ledamöter. Har tre lagfarna ledamöter deltagit i tingsrättens avgörande, skall dock minst fyra lagfarna ledamöter delta i hovrättens avgörande. Fler än fem lagfarna och tre tekniskt sakkunniga ledamöter får inte sitta i rätten.

Om hovrätten finner att medverkan av tekniskt sakkunniga ledamöter uppenbarligen inte behövs, är hovrätten domför utan sådana ledamöter.

Vid behandling av frågor om prövningstillstånd skall hovrätten bestå av tre lagfarna ledamöter. En tekniskt sakkunnig ledamot får dock ingå i rätten i stället för en av de lagfarna ledamöterna.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

1Lagen omtryckt 1983:433.

2Senaste lydelse 1986:233.

54

Prop. 2004/05:131

2.11Förslag till lag om ändring i lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål

Härigenom föreskrivs att 13 § lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

13 §2

I annat fastighetsmål än som avses i 3 § andra stycket skall en teknisk ledamot ingå i hovrätten, såvida inte hovrätten finner att medverkan av en sådan ledamot uppenbart inte är behövlig. Om särskilda skäl före- ligger, kan efter hovrättens bestämmande två tekniska ledamöter ingå i hovrätten.

I mål som avses i 3 § andra stycket får efter hovrättens bestämmande en teknisk ledamot ingå i rätten, om målets beskaffenhet eller något annat särskilt skäl föranleder det.

Vid behandling av frågor om prövningstillstånd skall hovrätten bestå av tre lagfarna ledamöter. En teknisk ledamot får dock ingå i rätten i stället för en av de lagfarna ledamöterna.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

1Lagen omtryckt 1974:1064.

2Senaste lydelse 1990:1130.

55

Prop. 2004/05:131

2.12Förslag till lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m.

Härigenom föreskrivs att 16 och 17 §§ lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m.1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

16 §2

Bestämmelserna i 5 kap. rätte- gångsbalken om offentlighet vid domstol äger motsvarande tillämpning vid Marknads- domstolen.

Bestämmelserna i 5 kap. rätte- gångsbalken skall tillämpas vid Marknadsdomstolen.

 

 

17 §

 

 

 

Vid marknadsdomstolens sam-

Vid Marknadsdomstolens

sam-

manträden föres protokoll.

manträden

skall

protokoll

föras.

 

 

Berättelser

som

lämnas

under

 

 

förhör i bevissyfte behöver inte

 

 

dokumenteras.

 

 

 

 

 

 

 

 

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

1Lagen omtryckt 1984:294.

2Senaste lydelse 1993:22.

56

Till muntlig förhandling skall kallas sökande eller klagande och den som har att svara i målet. En enskild får föreläggas att inställa sig personligen vid vite eller vid påföljd av att hans eller hennes utevaro inte utgör hinder för målets vidare handläggning och avgörande. En förvaltnings- myndighet eller annan part, som enligt föreskrift i lag företräder det allmänna, får föreläggas att inställa sig vid påföljd att partens utevaro inte utgör hinder för målets vidare handläggning och avgörande.
Sökande eller klagande och den som har att svara i målet får medverka per telefon i muntlig förhandling under samma förut- sättningar som gäller enligt 5 kap. 10 § rättegångsbalken. Bestäm- melserna i denna lag om kallelser och förelägganden och om påföljder vid utevaro gäller inte i fråga om sökande eller klagande och den som har att svara i målet, som kallas att medverka per telefon i muntlig förhandling.

Prop. 2004/05:131

2.13Förslag till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291)

Härigenom föreskrivs att 14 och 25 §§ förvaltningsprocesslagen (1971:291) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

14 §1 Till muntlig förhandling skall

kallas sökande eller klagande och den som har att svara i målet. Enskild får föreläggas att inställa sig personligen vid vite eller vid påföljd av att hans utevaro inte utgör hinder för målets vidare handläggning och avgörande.

Förvaltningsmyndighet eller annan part, som enligt föreskrift i lag företräder det allmänna, får föreläggas att inställa sig vid påföljd att partens utevaro inte utgör hinder för målets vidare handläggning och avgörande.

Sökande eller klagande och den som har att svara i målet får medverka per telefon i muntlig förhandling under samma förut- sättningar som gäller enligt 42 kap. 10 § rättegångsbalken. Bestämmelserna i denna lag om kallelser och förelägganden och om påföljder vid utevaro gäller inte i fråga om sökande eller klagande och den som har att svara i målet, som kallas att medverka per telefon i muntlig förhandling.

25 §2

Rätten får förordna om förhör med vittne eller sakkunnig. Sådant förhör äger rum vid muntlig förhandling. Förhöret får hållas under ed. Om förhör gäller 36 kap. 1–18 och 20–23 §§ samt 40 kap. 9–11, 14, 16

och 20 §§ rättegångsbalken i tillämpliga delar.

 

 

 

Vittne

och

sakkunnig får

Vittne

och

sakkunnig får

medverka

per

telefon i muntlig

medverka

per

telefon i muntlig

1

Senaste lydelse 2001:27.

 

 

 

2

Senaste lydelse 2001:27.

 

 

57

förhandling

under

samma

förut-

förhandling under samma

förut- Prop. 2004/05:131

sättningar

som

gäller

enligt

sättningar som gäller enligt 5 kap.

43 kap. 8 § fjärde stycket rätte-

10 § rättegångsbalken. Bestäm-

gångsbalken.

Bestämmelserna i

melserna i denna lag om kallelser

denna lag om kallelser och

och förelägganden och

om

förelägganden och

om påföljder

påföljder vid utevaro gäller inte i

vid utevaro gäller inte i fråga om

fråga om vittne och sakkunnig,

vittne och sakkunnig, som kallas

som kallas att medverka per

att medverka per telefon i muntlig

telefon i muntlig förhandling.

förhandling.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

58

2.14Förslag till lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 4 och 12 §§ lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

4 kap.

 

4 §2

Berättelser som lämnas vid

Berättelser som lämnas vid

huvudförhandling under förhör i

huvudförhandling under förhör i

bevissyfte behöver inte antecknas.

bevissyfte behöver inte dokumen-

 

teras.

12 §3

En tingsrätts dom eller beslut får överklagas hos Arbetsdomstolen enligt bestämmelserna i 49 kap. rättegångsbalken. Överklagandet skall ske inom den tid som anges i 50 kap. 1 och 2 §§ eller 52 kap. 1 § rätte- gångsbalken.

Prövningstillstånd krävs endast om målet har handlagts av en lag- faren domare enligt 1 kap. 3 d § första stycket rättegångsbalken och i annat mål där det värde som sägs i 1 kap. 3 d § tredje stycket uppenbart inte överstiger prisbas- beloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Prövningstillstånd enligt andra stycket krävs dock inte om över- klagandet avser

1. ett beslut som rör någon annan än en part eller en inter- venient,

2. ett beslut genom vilket tingsrätten ogillat jäv mot en domare, eller

3. ett beslut genom vilket en missnöjesanmälan eller en an- sökan om återvinning eller ett överklagande har avvisats.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

1Lagen omtryckt 1977:530.

2Senaste lydelse 2000:177.

3Senaste lydelse 1994:1043.

Prop. 2004/05:131

59

Prop. 2004/05:131

2.15Förslag till lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift

Härigenom föreskrivs att 10 a § lagen (1976:206) om felparkerings- avgift1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

10 a §2

Hovrätten får inte pröva ett överklagande av ett beslut av en tingsrätt, om inte hovrätten meddelat prövningstillstånd.

Prövningstillstånd behövs inte om överklagandet avser beslut som rör någon annan än en part, beslut i vilket tingsrätten ogillat jäv mot en domare eller beslut genom vilket en anmälan av bestridande avvisats.

Hovrättens beslut får inte överklagas av en enskild part. Hovrätten får dock tillåta att beslutet överklagas, om det finns särskilda skäl för en prövning om tillstånd skall ges enligt 54 kap. 10 § första stycket 1 rättegångsbalken.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Äldre bestäm- melser gäller i fråga om krav på prövningstillstånd vid överklagande av beslut som har meddelats före ikraftträdandet.

1Lagen omtryckt 1987:25.

2Senaste lydelse 1996:257.

60

I övrigt tillämpas vid över- klagande av ett beslut genom vilket saken avgörs, om inte annat följer av 22 §, bestämmelserna i rättegångsbalken om överklagande av tingsrätts domar i tvistemål. Vid överklagande av annat beslut tillämpas bestämmelserna i rätte- gångsbalken om överklagande av tingsrätts beslut. Prövningstill- stånd krävs dock inte för att hovrätten skall pröva nämndens beslut.

Prop. 2004/05:131

2.16Förslag till lag om ändring i lagen (1976:839) om Statens va-nämnd

Härigenom föreskrivs att 17 och 21 §§ lagen (1976:839) om Statens va-nämnd skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

17 §1

Vid nämndens sammanträden och vid besiktning föres protokoll.

Bestämmelserna i 5 kap. rätte- gångsbalken om offentlighet vid domstol och i lagen (1981:1064) om säkerhetskontroll i domstol gäller i tillämpliga delar.

Nämnden är berättigad att för sina sammanträden förfoga över behövliga lokaler i domstols- byggnad eller annan allmän byggnad, som ej är för tillfället upptagen för sitt huvudsakliga ändamål eller utgöres av guds- tjänstlokal. Uppkommer särskilda kostnader skall de ersättas.

Vid nämndens sammanträden och vid besiktning förs protokoll.

Bestämmelserna i 5 kap. rätte- gångsbalken och i lagen (1981:1064) om säkerhetskontroll i domstol gäller i tillämpliga delar.

Nämnden är berättigad att för sina sammanträden förfoga över behövliga lokaler i domstols- byggnad eller annan allmän byggnad, som inte är för tillfället upptagen för sitt huvudsakliga ändamål eller utgörs av guds- tjänstlokal. Uppkommer särskilda kostnader skall de ersättas.

21 §2

Den som vill överklaga skall göra detta skriftligen. Skrivelsen skall ges in till nämnden inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet.

I övrigt tillämpas vid över- klagande av ett beslut genom vilket saken avgörs, om inte annat följer av 22 §, bestämmelserna i rättegångsbalken om överklagande av tingsrätts domar i tvistemål. Vid överklagande av annat beslut tillämpas bestämmelserna i rätte- gångsbalken om överklagande av tingsrätts beslut.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

1Senaste lydelse 2001:165.

2Senaste lydelse 1994:1044.

61

2.17Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs i fråga om sekretesslagen (1980:100)1

dels att 12 kap. 3 §, 15 kap. 7 § och 16 kap. 1 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 7 kap. 48 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

7 kap.

48 §

Sekretess gäller hos domstol för uppgift i bild som ingår i en ljud- och bildupptagning av ett förhör som hållits i domstol, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den hörde lider men.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

12 kap.

3 §2

Sekretess för uppgift i mål eller

Sekretess för uppgift i mål eller

ärende

i domstols

rättskipande

ärende

i domstols

rättskipande

eller

rättsvårdande

verksamhet

eller

rättsvårdande

verksamhet

upphör att gälla i målet eller

upphör att gälla i målet eller

ärendet, om uppgiften förebringas

ärendet, om uppgiften förebringas

vid offentlig förhandling i samma

vid offentlig förhandling i samma

mål eller ärende. Detta gäller dock

mål eller ärende. Detta gäller dock

inte sekretess enligt 5 kap. 6 §.

inte sekretess enligt 5 kap. 6 § och

 

 

 

7 kap. 48 §.

 

Förebringas sekretessbelagd uppgift som avses i första stycket vid förhandling inom stängda dörrar, består sekretessen under den fortsatta handläggningen, om domstolen inte förordnar annat. Sedan domstolen har skilt målet eller ärendet från sig, består sekretessen endast om domstolen i domen eller beslutet har förordnat om det. Sådant förordnande skall alltid meddelas för uppgift för vilken sekretess gäller enligt 9 kap. 3 § andra stycket, om det skulle strida mot avtal som avses där att uppgiften röjs.

Fullföljs talan i mål eller ärende vari domstol har meddelat förordnande om att sekretess för uppgift skall bestå, skall den högre rätten pröva förordnandet när den skiljer målet eller ärendet från sig.

1Lagen omtryckt 1992:1474.

2Senaste lydelse 1993:437.

Prop. 2004/05:131

62

15 kap.

Prop. 2004/05:131

7 §3

 

Beslut varigenom myndighet har avslagit enskilds begäran att få ta del av handling eller lämnat ut allmän handling med förbehåll, som inskränker sökandens rätt att yppa dess innehåll eller annars förfoga över den, får överklagas av sökanden. Om inte annat följer av andra–fjärde styckena, överklagas beslutet hos kammarrätten eller, såvitt gäller kammarrätts beslut i där väckt ärende, hos Regeringsrätten. Har beslutet meddelats av organ som avses i 1 kap. 8 § andra stycket eller 9 § tillämpas bestämmelserna i 23–25 §§ och 30 § första meningen

förvaltningslagen (1986:223) om överklagande.

 

 

 

 

 

Har beslut som avses i första

Har beslut som avses i första

stycket meddelats av tingsrätt och

stycket meddelats av tingsrätt och

rör det handling i domstols

rör det handling i domstols

rättskipande

eller

rättsvårdande

rättskipande

eller

rättsvårdande

verksamhet,

överklagas

det

hos

verksamhet,

överklagas

det

hos

hovrätten. Motsvarande

beslut av

hovrätten. Motsvarande

beslut

av

hovrätt i där väckt eller dit

hovrätt i där väckt eller dit

överklagat ärende

överklagas

hos

överklagat ärende

överklagas

hos

Högsta domstolen. Vid över-

Högsta domstolen. Vid över-

klagande

av tingsrätts

eller

klagande

av

tingsrätts eller

hovrätts beslut tillämpas i övrigt

hovrätts beslut tillämpas i övrigt

bestämmelserna i rättegångsbalken

bestämmelserna i rättegångsbalken

om överklagande av beslut.

 

om överklagande av beslut. Pröv-

 

 

 

 

 

ningstillstånd

krävs dock inte

för

att hovrätten skall pröva tings- rättens beslut.

Första och andra styckena gäller inte för beslut av riksdagen, regeringen, Högsta domstolen eller Regeringsrätten.

Att beslut av statsråd skall överklagas hos regeringen föreskrivs i 2 kap. 15 § tryckfrihetsförordningen.

Angående rätt att överklaga beslut av myndighet som lyder under riksdagen är särskilt föreskrivet.

16 kap.

1 §4

Nuvarande lydelse

Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1–8 samt 5 § 1 och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första stycket samt 3 § första stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall av uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt 7 kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap. 1 § första stycket och 3 § första stycket 3 yttrandefrihetsgrundlagen i övrigt är begränsad, är de där tystnadsplikten följer av

3

Senaste lydelse 1994:1052.

 

4

Senaste lydelse 2005:37.

63

Prop. 2004/05:131

----------------------------------------------------------------------------------------

3. denna lag enligt

----------------------------------------------------------------------------------------

7 kap. 40 §

såvitt avser uppgift om annat än

 

verkställigheten av beslut om vård

 

utan samtycke

8 kap. 3 §, 4 § andra stycket

 

första meningen, 5 § första stycket

 

2 eller 6 § första stycket 2

----------------------------------------------------------------------------------------

Föreslagen lydelse

Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1–8 samt 5 § 1 och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första stycket samt 3 § första stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall av uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt 7 kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap. 1 § första stycket och 3 § första stycket 3 yttrandefrihetsgrundlagen i övrigt är begränsad, är de där tystnadsplikten följer av

----------------------------------------------------------------------------------------

3. denna lag enligt

----------------------------------------------------------------------------------------

7 kap. 40 §

såvitt avser uppgift om annat än

 

verkställigheten av beslut om vård

 

utan samtycke

7 kap. 48 §

 

8 kap. 3 §, 4 § andra stycket första meningen, 5 § första stycket 2 eller 6 § första stycket 2

----------------------------------------------------------------------------------------

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

64

2.18Förslag till lag om ändring i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning

Härigenom föreskrivs att 58 § lagen (1990:746) om betalnings- föreläggande och handräckning skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

 

58 §1

Vid överklagande av krono-

Vid överklagande av krono-

fogdemyndighetens utslag och

fogdemyndighetens utslag och

beslut samt vid handläggningen i

beslut samt vid handläggningen i

domstol tillämpas 18 kap. 1, 8–11

domstol tillämpas 18 kap. 1 och 8–

och 16 a §§ utsökningsbalken.

11 §§ utsökningsbalken.

 

 

 

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Äldre bestäm- melser gäller i fråga om krav på prövningstillstånd vid överklagande av beslut som har meddelats före ikraftträdandet.

1 Senaste lydelse 1993:520.

Prop. 2004/05:131

65

Juryn skall under sin över- läggning ha tillgång till de anteckningar och ljudinspelningar som har tillkommit enligt 6 kap. rättegångsbalken och de hand- lingar som har åberopats under huvudförhandlingen.

2.19Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden

Härigenom föreskrivs att 10 kap. 2 § lagen (1991:1559) med före- skrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

10 kap.

2 §

Juryn skall under sin över- läggning ha tillgång till de anteckningar, ljudupptagningar och ljud- och bildupptagningar som har tillkommit enligt 6 kap. rättegångsbalken och de hand- lingar som har åberopats under huvudförhandlingen.

Juryns prövning skall grundas på vad som har kommit fram vid huvudförhandlingen inför juryn.

Juryns svar skall skriftligen överlämnas till rätten.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

1 Lagen omtryckt 2002:911.

Prop. 2004/05:131

66

2.20Förslag till lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20)

Härigenom föreskrivs att 64 § konkurrenslagen (1993:20) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

64 §1

Om något annat inte följer av denna lag tillämpas,

1.beträffande rättegången i frågor som avses i 23 § andra stycket och 63 § första stycket 1–3, vad som är föreskrivet i rättegångsbalken om tvistemål där förlikning inte är tillåten, och

2.beträffande handläggningen av frågor som avses i 60 § första stycket och 63 § första stycket 4–6, lagen (1996:242) om domstolsärenden, dock skall i fråga om rättegångskostnader gälla vad som föreskrivs i 31 kap. rättegångsbalken.

I mål och ärenden enligt 63 §

I mål och ärenden enligt 63 §

skall vad som sägs om hovrätten i

skall det som sägs om hovrätten i

49, 50 och 52 kap. rättegångs-

49, 50 och 52 kap. rättegångs-

balken samt 39 § första stycket

balken samt 39 § första stycket

lagen om domstolsärenden i stället

lagen om domstolsärenden i stället

gälla Marknadsdomstolen.

gälla

Marknadsdomstolen.

Pröv-

 

ningstillstånd krävs dock inte för

 

att

Marknadsdomstolen

skall

 

pröva tingsrättens avgörande.

Om det finns särskilda skäl, får Marknadsdomstolen i mål eller ärende där enskilda är motparter till varandra, bestämma att var och en av parterna skall svara för sina rättegångskostnader.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

1 Senaste lydelse 2004:409.

Prop. 2004/05:131

67

Prop. 2004/05:131

2.21Förslag till lag om ändring i skuldsaneringslagen (1994:334)

Härigenom föreskrivs att 31 § skuldsaneringslagen (1994:334)1 skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Äldre bestäm- melser gäller i fråga om krav på prövningstillstånd vid överklagande av beslut som har meddelats före ikraftträdandet.

1 Senaste lydelse av 31 § 1996:267.

68

2.22Förslag till lag om ändring i lagen (1994:831) om rättegången i vissa hyresmål i Svea hovrätt

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1994:831) om rättegången i vissa hyresmål i Svea hovrätt skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 §

I fråga om en sådan rättegång skall hovrätten tillämpa 52 kap. rättegångsbalken, om inte annat följer av denna eller annan lag.

I fråga om en sådan rättegång skall hovrätten tillämpa 52 kap. rättegångsbalken, om inte annat följer av denna eller annan lag.

Prövningstillstånd krävs dock inte för att hovrätten skall pröva hyresnämndens beslut.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Prop. 2004/05:131

69

2.23Förslag till lag om ändring i sjölagen (1994:1009)

Härigenom föreskrivs att 21 kap. 10, 12 och 13 §§ sjölagen (1994:1009) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

21 kap.

10 §1

En tingsrätt är i dispaschmål domför med tre eller högst fyra lagfarna domare tillsammans med tre särskilda ledamöter utsedda enligt 8 §. Rätten är dock domför med en lagfaren domare när målet bereds samt vid prövning om klander skall avvisas och vid handläggning enligt 8 §.

En tingsrätt är i dispaschmål domför med tre eller högst fyra lagfarna domare tillsammans med tre särskilda ledamöter utsedda enligt 11 §. Rätten är dock domför med en lagfaren domare när målet bereds samt vid prövning om klander skall avvisas och vid handläggning enligt 11 §.

12 §2

Om någon vill klandra en dispasch skall han inom fyra veckor från dispaschens dag ge in en klanderinlaga till tingsrätten. Med de avvikelser som följer av tredje stycket i denna paragraf har bestämmelserna i 52 kap. 2, 3, 5, 6, 8, 9 och 10–12 §§ rättegångs- balken motsvarande tillämpning i mål om klander av dispasch.

Upptas klander av en dispasch har en motpart rätt att utan avgift få del av klanderinlagan. Vill han bemöta klandret skall han senast fyra veckor efter fullföljdstidens utgång ge in en skriftlig förklaring till tingsrätten. Tingsrätten bör sända meddelanden till alla kända sakägare om rätten att få del av klandret och att avge förklaring.

Rätten får hålla förhör eller förhandling även för annat ändamål än som avses i 52 kap. 10 § rättegångsbalken. Rättens

Om någon vill klandra en dispasch skall han eller hon inom fyra veckor från dispaschens dag ge in en klanderinlaga till tings- rätten. Med de avvikelser som följer av tredje stycket i denna

paragraf

har bestämmelserna i

52 kap.

2, 3, 5, 6, 8, 9,

11 och

12 §§

rättegångsbalken

mot-

svarande tillämpning i mål om klander av dispasch.

Upptas klander av en dispasch har en motpart rätt att utan avgift få del av klanderinlagan. Vill han eller hon bemöta klandret skall han eller hon senast fyra veckor efter fullföljdstidens utgång ge in en skriftlig förklaring till tings- rätten. Tingsrätten bör sända meddelanden till alla kända sakägare om rätten att få del av klandret och att avge förklaring.

Rätten får hålla förhör eller förhandling även för annat ändamål än som avses i 52 kap. 11 § rättegångsbalken. Rättens

1Paragrafen fick sin nuvarande beteckning 1995:1081.

2Paragrafen fick sin nuvarande beteckning 1995:1081.

Prop. 2004/05:131

70

avgörande av saken sker genom

avgörande av saken sker genom

utslag.

utslag.

 

 

13 §3

Tingsrättens utslag eller beslut i

Tingsrättens utslag eller beslut i

dispaschmål överklagas genom

dispaschmål överklagas enligt

besvär.

bestämmelserna om överklagande

 

 

av beslut i tvistemål.

 

 

 

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Äldre bestäm- melser gäller i fråga om krav på prövningstillstånd vid överklagande av utslag och beslut som har meddelats före ikraftträdandet.

3 Paragrafen fick sin nuvarande beteckning 1995:1081.

Prop. 2004/05:131

71

2.24Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen (1995:450)

Härigenom föreskrivs att 51 § marknadsföringslagen (1995:450) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

51 §1

När Marknadsdomstolen hand- lägger mål och ärenden efter överklagande enligt 43 §, skall vad som sägs i 49, 50 och 52 kap. rättegångsbalken och i 39 § första stycket lagen (1996:242) om domstolsärenden om hovrätten i stället gälla Marknadsdomstolen.

När Marknadsdomstolen hand- lägger mål och ärenden efter överklagande enligt 43 §, skall det som sägs om hovrätten i 49, 50 och 52 kap. rättegångsbalken och i 39 § första stycket lagen (1996:242) om domstolsärenden i stället gälla Marknadsdomstolen.

Prövningstillstånd krävs dock inte för att Marknadsdomstolen skall pröva tingsrättens avgörande.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

1 Senaste lydelse 1999:114.

Prop. 2004/05:131

72

2.25Förslag till lag om ändring i lagen (1996:242) om domstolsärenden

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen om domstolsärenden (1996:242)

dels att 19 § skall upphöra att gälla,

dels att 21, 24, 25, 38 och 39 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

21 §

I fråga om offentlighet och

I fråga om offentlighet och

ordning vid ett sammanträde

ordning m.m. vid ett sammanträde

tillämpas 5 kap. 1–5 och 9 §§

tillämpas 5 kap. 1–5 och 9–12 §§

rättegångsbalken.

rättegångsbalken.

Under sammanträdet skall det föras anteckningar om vad som förekommer vid detta när det gäller yrkanden, medgivanden, bestridanden, åberopanden, invändningar och erkännanden samt om den utredning som läggs fram vid sammanträdet. Har sammanträdet begränsats enligt 13 §, skall även det antecknas.

I fråga om dokumentation av berättelser som lämnas i bevissyfte och av syn tillämpas 6 kap. 6 och 6 a §§ rättegångsbalken.

24 §

Vid sammanträde får vittnesförhör hållas. Förhöret får hållas under ed. I övrigt tillämpas 36 kap. 1–18 och 20–25 §§ rättegångsbalken på förhöret.

Förhöret får hållas på telefon, om det är lämpligt med hänsyn till bevisningens art och övriga omständigheter eller om bevis- upptagning vid ett sammanträde inför domstolen skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till betydelsen av att bevisningen tas upp på sådant sätt. Vid bevis- upptagning på telefon gäller inte rättegångsbalkens bestämmelser om kallelser och förelägganden och om påföljder för utevaro.

 

25 §

I fråga om skriftliga bevis

I fråga om skriftliga bevis

tillämpas 38 kap. 1–5 och 7–9 §§

tillämpas 38 kap. 1–5 och 7–9 §§

rättegångsbalken. I fråga om syn

rättegångsbalken. I fråga om syn

tillämpas 39 kap. 1 och 4–5 §§

tillämpas 39 kap. 1 och 4–5 §§

Prop. 2004/05:131

73

rättegångsbalken. I fråga om sakkunnig tillämpas 40 kap. rättegångsbalken, dock inte hänvisningen i 11 § till 36 kap. 19 § rättegångsbalken. Förhör med sakkunniga får hållas på telefon enligt 24 § andra stycket.

rättegångsbalken. I fråga om Prop. 2004/05:131 sakkunnig tillämpas 40 kap.

rättegångsbalken, dock inte hänvisningen i 11 § till 36 kap. 19 § rättegångsbalken.

38 §

Den som vill överklaga ett beslut skall göra detta skriftligen. Skrivelsen skall ha kommit in till den domstol som meddelat beslutet inom tre veckor från dagen för beslutet

1.om beslutet innebär att ärendet avgjorts,

2.om beslutet har meddelats vid ett sammanträde, eller

3.om det vid ett sammanträde har angetts när beslutet kommer att meddelas.

I annat fall är klagotiden tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet.

Om prövningstillstånd

krävs,

Klaganden

skall

ange

de

 

skall klaganden ange de omstän-

omständigheter

som

åberopas

till

 

digheter som åberopas till stöd för

stöd för att prövningstillstånd skall

 

att sådant tillstånd skall meddelas.

meddelas.

 

 

 

 

Den domstol som meddelat beslutet prövar om överklagandet har

 

gjorts i rätt tid och skall avvisa ett överklagande som har gjorts för sent.

 

Om överklagandet inte avvisas, skall det tillsammans med övriga

 

handlingar i ärendet sändas över till den domstol som skall pröva

 

överklagandet.

 

 

 

 

 

 

 

Vid överklagande tillämpas i övrigt bestämmelserna i 7 §, 8 § första

 

stycket samt 9 och 10 §§.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

39 §

 

 

 

 

Tingsrättens beslut överklagas till hovrätten.

 

 

 

 

I de fall det är särskilt före-

För att hovrätten skall pröva

 

skrivet får hovrätten pröva ett

tingsrättens beslut krävs pröv-

 

överklagande endast om hovrätten

ningstillstånd.

 

 

 

 

har meddelat prövningstillstånd.

 

 

 

 

 

Prövningstillstånd får meddelas

Prövningstillstånd

skall med-

 

endast om

 

 

delas om

 

 

 

 

1. det är av vikt för ledning av

1. det finns anledning att

 

rättstillämpningen att överklagan-

betvivla riktigheten av det slut som

 

det prövas av högre domstol,

 

tingsrätten har kommit till,

 

 

2.

anledning

förekommer till

2. det inte utan att sådant

 

ändring i det slut till vilket

tillstånd meddelas går att bedöma

 

tingsrätten kommit, eller

 

riktigheten av det slut som tings-

 

 

 

 

 

rätten har kommit till,

 

 

 

3. det annars finns synnerliga

3. det är av vikt för ledning av

 

skäl att pröva överklagandet.

 

rättstillämpningen att

överklagan-

 

 

 

 

 

det prövas av högre rätt, eller

 

 

 

 

 

 

4. det annars finns synnerliga

 

 

 

 

 

skäl att pröva överklagandet.

 

 

I

fråga om

meddelade

pröv-

I fråga om

prövningstillstånd

74

 

 

 

 

 

 

 

 

ningstillstånd skall 54 kap. 11 §

gäller även 49 kap. 14 a § rätte- Prop. 2004/05:131

tredje stycket

rättegångsbalken

gångsbalken.

tillämpas. Meddelas inte pröv-

 

ningstillstånd

står tingsrättens

 

beslut fast. En upplysning om detta

 

skall tas in i hovrättens beslut.

 

 

 

 

 

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Äldre bestäm- melser gäller i fråga om krav på prövningstillstånd vid överklagande av beslut som har meddelats före ikraftträdandet.

75

2.26Förslag till lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 9 § lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

4kap.

9 §

Bestämmelserna i 46 kap. 7 §

Bestämmelserna i rättegångs-

andra stycket rättegångsbalken om

balken om förhör per telefon vid

förhör per telefon vid huvud-

huvudförhandling får tillämpas när

förhandling får tillämpas när den

den som skall höras befinner sig i

som skall höras befinner sig i en

en annan stat om den staten tillåter

annan stat om den staten tillåter

det.

det.

Om den andra staten kräver att dess myndigheter skall hjälpa till vid förhöret, skall svensk domstol ansöka om rättslig hjälp med telefon- förhöret.

Behöver en svensk domstol hjälp av utländsk myndighet med ett telefonförhör, får domstolen ansöka om rättslig hjälp med förhöret om det har avtalats om sådan hjälp i en internationell överenskommelse med den andra staten eller om den staten annars ger sådan hjälp.

Av en ansökan om rättslig hjälp med telefonförhör skall det framgå att den som skall höras samtycker till telefonförhör.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Prop. 2004/05:131

76

Prop. 2004/05:131

3

Ärendet och dess beredning

 

 

År 1999 tillkallade regeringen en särskild utredare för att undersöka hur

 

rättegången i tvistemål och brottmål med bibehållen rättssäkerhet kunde

 

förbättras. Utredaren skulle särskilt uppmärksamma frågor om munt-

 

lighet och omedelbarhet i förfarandet samt frågor om bevisning. I

 

utredningsuppdraget ingick inte att behandla frågor som enbart rörde

 

processen i högre domstol eftersom de frågorna var föremål för över-

 

väganden i annan ordning. Utredningen antog namnet 1999 års

 

rättegångsutredning. I december 2001 lämnade utredningen sitt slut-

 

betänkande En modernare rättegång (SOU 2001:103). En samman-

 

fattning av betänkandet finns i bilaga 1. Lagförslagen i betänkandet finns

 

i bilaga 2. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över

 

remissinstanserna finns i bilaga 3. En sammanställning av remissvaren

 

finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju2001/8661/DOM).

 

 

I promemorian Hovrättsprocessen i framtiden (Ds 2001:36) lämnas

 

förslag som syftar till en effektivare och mer ändamålsenlig hovrätts-

 

process. Vissa av förslagen har sin grund i Hovrättsprocessutredningens

 

betänkande Ett reformerat hovrättsförfarande (SOU 1995:124) och en

 

promemoria som har utarbetats av en av hovrätterna sammansatt process-

 

grupp och som lämnats in till Justitiedepartementet av hovrätts-

 

presidenterna (Effektivare hovrättsförfarande, dnr Ju1999/4445/DOM).

 

Det gäller bl.a. förslagen om en utvidgning av systemet med prövnings-

 

tillstånd, dokumentation av domstolsförhör genom videoupptagningar

 

och ändringar av de s.k. tilltrosparagraferna i 50 kap. 23 § och 51 kap.

 

23 § rättegångsbalken (1942:740, RB). Därutöver föreslås en upp-

 

mjukning av kravet på muntlighet vid huvudförhandling i hovrätten. En

 

sammanfattning av promemorian finns i bilaga 4. Promemorians lag-

 

förslag finns i bilaga 5. Promemorian har remissbehandlats. En förteck-

 

ning över remissinstanserna finns i bilaga 6. En sammanställning av

 

remissvaren finns tillgänglig i Justitiedepartementet

(dnr Ju1995/

 

4888/DOM).

 

 

 

Regeringen behandlar i denna proposition förslagen i betänkandet och i

 

promemorian. Mot bakgrund av de överväganden som regeringen gör i

 

detta lagstiftningsärende saknas det skäl att genomföra utestående förslag

 

från Hovrättsprocessutredningen (jfr prop. 1998/99:37 Ändringar i rätte-

 

gångsbalken – hovrättsfrågor m.m.).

 

 

 

Propositionen bygger på en överenskommelse mellan den social-

 

demokratiska regeringen och Vänsterpartiet.

 

 

Lagrådet

 

 

Regeringen beslutade den 3 februari 2005 att inhämta Lagrådets yttrande

 

över de lagförslag som finns i bilaga 7. Lagrådets yttrande finns i

 

bilaga 8. Lagrådet har i allt väsentligt godtagit förslagen men har haft

 

synpunkter på några förslag. Regeringen har i några avseenden gjort en

 

annan bedömning än Lagrådet men har godtagit Lagrådets övriga

 

ändringsförslag. Lagrådets synpunkter har föranlett

vissa mindre

77

 

 

 

ändringar och tillägg i propositionen. Lagrådets synpunkter behandlas i Prop. 2004/05:131 avsnitten 12.4.7, 12.4.9, 12.4.12 samt i författningskommentaren. I

förhållande till lagrådsremissen har också gjorts vissa ändringar av väsentligen språklig och redaktionell natur.

4 Processen i allmän domstol reformeras

Allmänt om reformarbetet

Sedan flera år pågår ett omfattande reformarbete för att utveckla och modernisera domstolsväsendet. Det övergripande målet för förändrings- arbetet är att domstolarna även i fortsättningen skall kunna leva upp till de krav som medborgarna har rätt att ställa på rättssäkra avgöranden inom rimlig tid. För att uppnå detta mål har arbetet inriktats på att renodla domarnas arbetsuppgifter och domstolarna. Andra hörnstenar i förändringsarbetet är att ytterligare höja kompetensen inom domstols- väsendet, att göra verksamheten mer flexibel och mindre sårbar och att kontinuerligt anpassa domstolarna till den tekniska utvecklingen. Inriktningen på reformarbetet har under de senaste åren haft sin tyngd- punkt i organisationsfrågor och arbetsmetoder.

Under de mer än femtio år som rättegångsbalken har varit i kraft har samhället genomgått stora förändringar. Detta har ställt krav på en konti- nuerlig anpassning av det processrättsliga regelverket. Rättegångsbalken har också varit föremål för översyn vid flera tillfällen sedan den trädde i kraft. De mest genomgripande förändringarna skedde under 1980-talet på grundval av förslag från den år 1977 tillsatta Rättegångsutredningen (prop. 1986/87:89, bet. 1986/87:JuU31, rskr. 1986/87:278). Ett av de främsta syftena med de förändringar som då gjordes var att i högre grad än tidigare kunna anpassa handläggningen till behoven i de enskilda fallen. Vidare har vissa ändringar gjorts i syfte att förenkla och effekti- visera domstolsförfarandet för såväl parterna som domstolarna (prop. 1999/2000:26, bet. 1999/2000:JuU10, rskr. 1999/2000:151). Dessför- innan genomfördes år 1998 vissa begränsade förändringar för att åstad- komma ett mer ändamålsenligt hovrättsförfarande (prop. 1998/99:37, bet. 1998/99:JuU13, rskr. 1998/99:143). År 2000 påbörjades en försöksverk- samhet med videokonferens i allmän domstol (prop. 1998/99:65, bet. 1998/99:JuU23, rskr. 1998/99:212).

Erfarenheterna från det reformarbete som skett är goda. Det finns därför anledning att gå vidare i fråga om hur förfarandet i allmän domstol ytterligare kan förbättras. Utgångspunkten bör även i fortsättningen vara att handläggningen i domstolarna skall kunna anpassas till behoven i de enskilda fallen. Samtidigt får kraven på förutsebarhet och rättssäkerhet inte sättas åt sidan. Det är också viktigt att reglerna skapar så goda förutsättningar som möjligt för den som vänder sig till domstol med ett anspråk att få sin sak prövad inom skälig tid och för den som utsätts för ett oberättigat krav att så snabbt som möjligt komma ifrån den press som en rättegång innebär. I arbetet med att göra processen i allmän domstol så effektiv och ändamålsenlig som möjligt ligger också att ta till vara den

tekniska utveckling som skett i samhället. Situationen för brottsoffer och

78

vittnen måste särskilt uppmärksammas. Vidare bör rättegångsreglerna vara utformade så att parterna i möjligaste mån kan tillvarata sin rätt utan juridiskt ombud.

Den tekniska utvecklingen

Den informationstekniska utvecklingen i samhället går framåt med stora steg, inte minst på telekommunikationsområdet. Att den tekniska utvecklingen inom domstolarna håller jämn takt med utvecklingen i samhället i övrigt är en nödvändighet för att domstolsväsendet skall kunna möta de krav som det moderna samhället ställer. Ett utbyggt teknikstöd underlättar handläggningen av mål och ärenden samtidigt som det ökar tillgängligheten till domstolarna. Även den ökade internationa- liseringen ställer nya krav på teknikstödet i domstolarna. Som exempel kan nämnas ett ökat behov av att kunna förhöra personer i andra länder än det där rättegången äger rum.

När rättegångsbalken infördes var möjligheterna att ta hjälp av informationsteknik vid handläggningen av mål och ärenden mycket begränsade. Trots att de tekniska förutsättningarna fanns, saknades det möjligheter att höra parter och vittnen per telefon. När det gäller former- na för att dokumentera förhör i domstol var under det första årtiondet efter balkens ikraftträdande skriftlig nedteckning det gängse förfarings- sättet. Därefter har en rad förändringar skett. Under senare år har det blivit mer och mer vanligt att förhör som hålls i domstol dokumenteras genom ljudinspelningar. Detta har givetvis inneburit flera fördelar framför alternativet att man dokumenterar ett förhör genom ett skrivet referat eller en fullständig utskrift i dialogform.

Möjligheterna att hålla sammanträden och förhör per telefon har funnits i ett antal år. Användningen av telefon i rättegång inleddes med en försöksverksamhet där deltagande per telefon användes som ett alternativ och komplement till de ordinarie reglerna om parters närvaro och bevisupptagning. Reglerna permanentades i samband med 1987 års reform av tingsrättsförfarandet (prop. 1986/87:89, bet. 1986/87:JuU31, rskr. 1986/87:278).

Den 1 januari 2000 påbörjades en försöksverksamhet med video- konferens. Försöksverksamheten utformades med utgångspunkt i reglerna om användning av telefon i rättegång. Försöket innebär att parter, vittnen och andra får delta vid ett sammanträde inför rätten genom ljud- och bildöverföring (videokonferens) på samma formella villkor som de som gäller för telefonkonferens. Försöksverksamheten är begränsad till formerna för deltagande i rättegången. Det innebär bl.a. att det inte är möjligt att dokumentera vad som sker under rättegången, t.ex. vid ett vittnesförhör, med videoteknik. Förhör som hålls inom ramen för försöksverksamheten dokumenteras i stället som regel med den äldre tekniken, alltså genom en separat inspelning på ljudband.

Vid sidan av denna utveckling har målhanteringen i domstolarna avse- värt förenklats genom användningen av datorer. Datortekniken används inte bara för framställning av dokument genom ord- och textbehandlings- program, utan även för dagbokföring och som stöd vid kallelser, expediering av domar och beslut, delgivningsrutiner, bevakning av frister m.m. Även statistikrapporteringen sköts sedan flera år med hjälp av

Prop. 2004/05:131

79

datorteknik. Under ledning av Domstolsverket pågår ett arbete med att ta fram ett nytt heltäckande datorsystem för mål- och ärendehanteringen i domstolarna (VERA-projektet).

Även om det inom domstolsväsendet ännu inte i någon större utsträckning förekommer att handlingar ges in elektroniskt får det närmast ses som en tidsfråga innan domstolarna ges tekniska möjligheter att använda sig av exempelvis elektroniska akter, såsom bl.a. skett inom skatteförvaltningen. En sådan utveckling skulle kunna göra det möjligt för parter och andra inblandade att få insyn i domstolens akt genom uppkoppling mot domstolens målhanteringssystem, något som skulle öka tillgängligheten till den dömande verksamheten. Inom Justitiedeparte- mentet pågår ett arbete med att ta fram en ny reglering för hantering av personuppgifter i domstol. Avsikten är bl.a. att skapa ett regelsystem som möjliggör en framtida uppbyggnad av elektroniska akter med eventuell åtkomst för parterna genom direktuppkoppling mot domstolens datorsystem.

En annan del av den tekniska utvecklingen i domstolarna är använd- ningen av modern presentationsteknik. Med detta menas ett teknikstöd som underlättar parternas presentation av processmaterialet i en rätte- gång. Redan nu är det inte ovanligt att stora delar av processmaterialet i en rättegång, framför allt i mer omfattande brottmål, presenteras med hjälp av datorteknik. Även videouppspelningar kan ingå som ett komp- lement till den muntliga presentationen vid en rättegång. Härigenom ökar möjligheterna för såväl rätten som parterna och allmänheten att ta del av materialet i målet, samtidigt som rättegången kan genomföras under smidigare former. Genom bl.a. försöksverksamheten med videokonferens finns i vissa domstolar redan i dag utrustning för att använda modern presentationsteknik. Framför allt från åklagarhåll har det framförts önskemål om en snabb utbyggnad av tekniken i domstolarna.

Det kan alltså konstateras att teknikanvändningen i domstolarna genomgår en snabb utveckling. Regeringen avser nu att driva utveck- lingen vidare när det gäller användningen av teknik i rättegången.

Muntlighets- och omedelbarhetsprinciperna

När den nuvarande rättegångsbalken tillkom var syftet framför allt att komma till rätta med de problem som de äldre förfarandereglerna gav upphov till. Det gällde bl.a. den legala bevisteorin med omfattande regler om vilken bevisning som kunde tillåtas och om en gradering av de olika bevismedlen. Ett annat särdrag för den äldre rättegångsbalken var det muntlig-protokollariska systemet som innebar att processen i och för sig hade ett inslag av muntlighet men att det inte var det muntligt sagda utan vad som antecknades i rättens protokoll som utgjorde grundvalen för domen. Förfarandet var ofta segdraget genom att det inbjöd till upprepade uppskov under handläggningen. För att komma till rätta med de uppenbara olägenheter som med tiden blev följden av denna process- ordning kom den nya rättegångsbalken att utmärkas av principerna om muntlighet, omedelbarhet och koncentration. Principerna går delvis i varandra och utgör varandras förutsättningar. De brukar beskrivas på följande sätt.

Prop. 2004/05:131

80

Muntlighetsprincipen innebär att processmaterialet skall läggas fram muntligen och inte skriftligen. Det råder ett förbud för part att läsa upp en skriftlig inlaga. Ett vittne får vid förhör i princip inte hänvisa till en skriftlig berättelse och det är i huvudsak förbjudet att som bevis åberopa skriftliga berättelser som tillkommit utom rätta med anledning av en redan inledd eller förestående rättegång. Av omedelbarhetsprincipen följer, om huvudförhandling hålls, att domen får grundas endast på vad som förekommit vid förhandlingen. Endast de domare som varit med om hela förhandlingen får delta i avgörandet. En förutsättning för omedel- barhet är att koncentrationsprincipen tillämpas. Den innebär att den processuella verksamheten skall – så långt möjligt – försiggå utan uppehåll och tidsförlust. En huvudförhandling skall i princip fortgå i ett sammanhang. För att det skall få göras uppehåll i en huvudförhandling krävs att vissa särskilt angivna förutsättningar är uppfyllda.

Strävandena att radikalt bryta med det äldre systemet medförde att principerna genomfördes med stor stränghet. Det ledde i sin tur till att utrymmet för att anpassa förfarandet till förhållandena i det enskilda målet blev förhållandevis litet. De nya principerna för rättegången genomfördes dock inte helt undantagslöst. Redan vid införande av rätte- gångsbalken såg man ett behov av att kunna anpassa handläggningen till de speciella krav som kunde uppkomma i enskilda fall. Som exempel kan nämnas reglerna om bevisupptagning utom huvudförhandling (t.ex. 36 kap. 19 § RB) och möjligheterna att i vissa fall hänvisa till skriftliga berättelser (35 kap. 14 § RB).

Efterhand som åren gått och erfarenheterna samlats har systemet genomgått justeringar och jämkningar, dock utan att de grundläggande principerna ändrats. På grundval av betänkanden av Rättegångsutred- ningen har det införts t.ex. en möjlighet att pröva tvistemål i sak utan att hålla huvudförhandling och en möjlighet att vid en huvudförhandling hänvisa till skriftliga bevis utan att läsa upp dem. Även förutsättningarna för att ta upp bevisning utom huvudförhandling har gjorts något mindre restriktiva (prop. 1986/87:89, bet. 1986/87:JuU31, rskr. 1986/87:278). Vidare har koncentrationsprincipen genomgått vissa förändringar i upp- mjukande riktning, senast genom en lagändring år 2000 som innebar att möjligheterna att fortsätta en huvudförhandling efter uppehåll utökades (prop. 1999/2000:26, bet. 1999/2000:JuU10, rskr. 1999/2000:151).

Enligt regeringen råder det inte något tvivel om att principerna om muntlighet, omedelbarhet och koncentration i allmänhet fortfarande ger den bästa garantin för en fri bevisvärdering och de bästa förutsättningar- na för riktiga avgöranden. Därmed är emellertid inte sagt att det inte finns ett utrymme för reformer när det gäller tillämpningen av dessa principer.

Dagens mångskiftande samhälle ställer helt andra krav på hand- läggningen i domstol än de krav som ställdes för några årtionden sedan. Målen har generellt sett ökat i komplexitet och omfattning. I en del fall kan det vara så att ett strikt fasthållande vid framför allt kravet på muntlighet kan leda till att förfarandet blir tungrott, tidsödande och kostnadskrävande utan att man därigenom når några rättssäkerhets- vinster. Även den ökade internationaliseringen ställer nya krav på domstolarna.

Prop. 2004/05:131

81

Mot denna bakgrund föreslår regeringen i denna proposition flera Prop. 2004/05:131 ändringar i uppmjukande riktning av de regler som knyter an till

muntlighets- och omedelbarhetsprinciperna. När det gäller koncentra- tionsprincipen har de regler som anknyter till den relativt nyligen genomgått en förändring i uppmjukande riktning (se ovan). Det saknas därför för närvarande behov av ytterligare reformer på det området.

Rollfördelningen mellan instanserna

Ett effektivt domstolsväsende förutsätter att varje instans ägnar sig åt det som den är avsedd för. Det ställer krav på att arbetsformerna är an- passade efter domstolens uppgifter i instansordningen.

Att tvistefrågorna så långt möjligt kan lösas redan i första instans av en resursstark och kompetent tingsrätt bidrar till att stärka rättssäkerheten och öka tillgängligheten till domstolsprocessen. Det skapar också förutsättningar för en smidig och rättssäker hovrättsprocess i de fall tingsrättens avgörande överklagas. Det anses därför sedan länge att instansordningen skall bygga på en funktionsfördelning mellan de olika nivåerna i domstolsorganisationen och att tyngdpunkten i rättskipningen skall ligga i första instans (se t.ex. prop. 1992/93:216 s. 28). Med tyngd- punkten i rättskipningen i första instans bör hovrättens uppgift framför allt vara att granska de tingsrättsavgöranden som överklagas och rätta eventuella felaktigheter.

Hovrättsprocessen som den ser ut i dag innebär att det stora flertalet mål som överklagas avgörs efter en ny och fullständig prövning; en omprövning som ofta inte är motiverad i det enskilda fallet. Från flera håll har det efterlysts regeländringar som kan anpassa hovrätternas arbetsmetoder till dess ställning i instansordningen. Regeringen föreslår därför en reformering och renodling av hovrättsprocessen för att ge hovrätterna möjligheter att koncentrera sitt arbete till det som är deras egentliga uppgift, nämligen att granska de tingsrättsavgöranden som överklagas och rätta eventuella felaktigheter i dessa avgöranden. I detta ligger bl.a. en utvidgning av systemet med prövningstillstånd och en reformering av reglerna om framläggande av bevisning i hovrätt.

5 Ljud- och bildteknik i rättegången

5.1Videokonferens

5.1.1Bakgrund

Användning av telefon i rättegång

I såväl tvistemål som brottmål är det för en part under vissa förutsätt- ningar möjligt att vara närvarande per telefon vid ett sammanträde under förberedelsen i tingsrätt (42 kap. 10 §, 45 kap. 13 § och 47 kap. 10 § RB). Har en part i tvistemål deltagit per telefon vid ett sådant sammanträde, får han eller hon också delta per telefon vid en huvud-

82

förhandling i förenklad form, om denna hålls i omedelbart samband med förberedelsesammanträdet (42 kap. 20 § RB). Någon ytterligare möjlig- het att medverka per telefon vid en huvudförhandling i tvistemål finns inte. I brottmål är det överhuvudtaget inte tillåtet för en part att delta vid en huvudförhandling per telefon. Genom hänvisningar i bestämmelserna för hovrätt och Högsta domstolen gäller bestämmelserna i tillämpliga delar även under rättegången i högre rätt.

För att en part skall tillåtas föra sin talan per telefon krävs normalt att det är lämpligt med hänsyn till sammanträdets ändamål och övriga om- ständigheter. Detta förutsätter att ett telefonsammanträde framstår som sakligt sett så gott som likvärdigt med ett vanligt sammanträde inför rätten. Ändamålet med sammanträdet får alltså inte bli lidande av att det hålls per telefon. Ett sammanträde per telefon får emellertid också hållas i vissa fall trots att denna sammanträdesform inte framstår som helt lik- värdig med att parterna i stället infinner sig i rättssalen. Så är fallet om ett sammanträde inför rätten skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till betydelsen av att sammanträdet hålls på det sättet. Denna rimlighetsbedömning skall göras utifrån betydelsen av den fråga som föranlett sammanträdet (prop. 1986/87:89 s. 200).

Även muntlig bevisning, t.ex. vittnesförhör, kan tas upp per telefon i såväl tvistemål som brottmål (43 kap. 8 §, 46 kap. 7 § och 47 kap. 24 § RB). Sådan bevisupptagning får ske om det är lämpligt med hänsyn till bevisningens art och övriga omständigheter eller om bevisupptagningen enligt vanliga regler skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till betydelsen av att bevisningen tas upp på sådant sätt.

Vid handläggning enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden (ärendelagen) får en part i vissa fall delta per telefon. Även muntlig bevisning kan tas upp per telefon (19, 24 och 25 §§ ärendelagen). Villkoren för att få använda sig av telefon vid handläggning enligt den lagen är desamma som enligt rättegångsbalken. Av 16 kap. 2 § konkurs- lagen (1987:672) följer att rättegångsbalkens bestämmelser om tvistemål gäller i tillämpliga delar i konkursärenden, om inte något annat sägs i konkurslagen. Detta innebär att det även i konkursärenden är möjligt att ta upp bevis per telefon.

Av de bestämmelser i rättegångsbalken och ärendelagen som reglerar användningen av telefon framgår att vanliga regler om kallelser och förelägganden och om påföljder vid utevaro inte gäller för personer som deltar vid sammanträden per telefon (42 kap. 10 §, 43 kap. 8 §, 46 kap. 7 § och 47 kap. 10 § RB samt 19 och 24 §§ ärendelagen). Det innebär att några påföljder inte kan komma i fråga om den som skall delta i ett sammanträde per telefon inte medverkar.

Av förordningen (1996:272) om användningen av telefon vid dom- stolssammanträde följer att domstolar och andra statliga myndigheter, om arbetets behöriga gång och förhållandena i övrigt tillåter det, vid behov skall ställa telefon och lokal till förfogande för den som skall medverka per telefon i ett domstolssammanträde. Den som skall delta i ett samman- träde per telefon får kallas till domstol eller någon annan myndighet eller inrättning på den ort där han eller hon brukar vistas eller på annan lämplig ort. Företrädesvis bör kallelsen gälla inställelse vid tingsrätt eller polismyndighet. I praktiken sker dock ett deltagande per telefon normalt

Prop. 2004/05:131

83

från hemmet eller arbetsplatsen. Det förekommer även att mobiltelefon Prop. 2004/05:131 används.

Försöksverksamhet med videokonferens

Den 1 januari 2000 påbörjades en försöksverksamhet med video- konferens. Försöksverksamheten har förlängts och pågår för närvarande till och med den 31 december 2006 (prop. 2004/05:1, bet. 2004/05:JuU1, rskr. 2004/05:105). Bestämmelserna, som finns i lagen (1999:613) om försöksverksamhet med videokonferens i rättegång (prop. 1998/99:65, bet. 1998/99:JuU23, rskr. 1998/99:212), har utformats med utgångspunkt i nu gällande regler om användning av telefon i rättegång. Enligt lagen får parter delta vid ett sammanträde enligt rättegångsbalken genom videokonferens på samma villkor som de som gäller för telefon- konferens. Vidare kan bevisning tas upp genom videokonferens på samma villkor som gäller för användning av telefon.

Försökslagstiftningen är tillämplig både i brottmål och i tvistemål och omfattar alla typer av sammanträden. För brottmålens del finns dock vissa begränsningar när det gäller den tilltalades deltagande i en huvud- förhandling genom videokonferens i tingsrätt. En tilltalad får vid en sådan förhandling nämligen inte delta genom videokonferens, om det finns anledning att döma honom eller henne till annan påföljd än böter, fängelse i högst tre månader, villkorlig dom eller skyddstillsyn eller sådana påföljder i förening. Med dessa påföljder likställs förordnande enligt 34 kap. 1 § 1 brottsbalken, om det inte i samband med ett förord- nande kommer i fråga att förklara villkorligt medgiven frihet förverkad i fråga om strafftid som överstiger tre månader. Slutligen omfattar lagen även sammanträden enligt ärendelagen och sammanträden vid hand- läggning av konkursärenden.

Den som har kallats att delta i ett sammanträde genom videokonferens men som motsätter sig att delta på det sättet har rätt att inställa sig där sammanträdet hålls. Den som deltar i ett sammanträde genom video- konferens skall anses ha inställt sig inför rätten. Rättegångsbalkens vanliga regler om påföljder för utevaro gäller inte den som har kallats att delta i ett sammanträde genom videokonferens. Det innebär att några påföljder inte kan komma i fråga i dessa fall.

Beträffande det praktiska genomförandet gäller enligt 2 § förordningen (1999:856) om försöksverksamhet med videokonferens i rättegång, att domstolar och andra myndigheter som har utrustning för videokonferens skall ställa utrustning och lokaler till förfogande för den som skall delta i ett domstolssammanträde genom videokonferens, om arbetets behöriga gång och förhållandena i övrigt tillåter det.

Med stöd av lagen (2001:25) om försöksverksamhet med video- konferens i allmän förvaltningsdomstol pågår det sedan den 1 april 2001 en motsvarande försöksverksamhet vid ett antal länsrätter och kammar- rätter (prop. 1999/2000:142, 2000/01:JuU5, rskr. 2000/01:132).

84

Utvärdering av försöksverksamheten Prop. 2004/05:131

När lagen om försöksverksamhet med videokonferens i rättegång infördes fick Domstolsverket i uppdrag att genomföra och utvärdera verksamheten. Försöket omfattade från början åtta domstolar; Göta hovrätt, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Hovrätten för Övre Norrland, Norrköpings tingsrätt, Blekinge tingsrätt (tidigare Karlskrona tingsrätt), Helsingborgs tingsrätt, Gällivare tingsrätt och Luleå tingsrätt. Antalet domstolar har därefter successivt utökats, dels den 1 augusti 2000 med Högsta domstolen, Stockholms tingsrätt, Uppsala tingsrätt, Kalmar tingsrätt och dåvarande Oskarshamns tingsrätt, dels den 1 maj 2001 med Svea hovrätt, Hovrätten för Västra Sverige, Hovrätten för Nedre Norrland, Lycksele tingsrätt och Skellefteå tingsrätt, dels den 1 april 2003 med Linköpings tingsrätt och Jönköpings tingsrätt. Av dessa 20 domstolar har 16 hittills erhållit utrustning för videokonferens. För att följa upp och utvärdera försöksdomstolarnas användning av video- konferenstekniken har Domstolsverket tagit fram särskilda rapporterings- rutiner för domstolarna.

Domstolsverket har i juni 2002 lämnat en slutrapport över försöks- verksamheten (DV-rapport 2002:5). Sammanlagt har under perioden den 1 januari 2000 – den 1 maj 2002 totalt 169 personer deltagit vid olika sammanträden genom videokonferens. Den övervägande delen av sam- manträdena med videokonferens har varit huvudförhandlingar i brottmål. De flesta som deltagit genom videokonferens har infunnit sig vid en annan försöksdomstol, men deltagande har även skett från en åklagar- kammare och från en annan lokal vid den domstol där sammanträdet ägt rum.

Enligt Domstolsverkets rapport har videokonferens tillåtits vid 115 sammanträden medan en begäran om videokonferens har avslagits vid sex tillfällen. Sammanträden med videokonferens i brottmål har förekommit vid sammanlagt 90 tillfällen, därav 82 tillfällen vid huvud- förhandling och åtta vid omhäktningsförhandling. Sammanträden med videokonferens i tvistemål har förekommit vid sammanlagt 16 tillfällen, därav åtta tillfällen vid huvudförhandling i dispositiva mål, tre vid huvudförhandling i indispositiva mål samt fyra respektive ett vid sammanträde för muntlig förberedelse i dispositiva respektive indispo- sitiva mål. Slutligen har videokonferens förekommit vid fyra konkurs- förhandlingar och vid fem muntliga förhandlingar i andra typer av ärenden.

Under utvärderingsperioden har i brottmål totalt 124 personer deltagit genom videokonferens, därav 36 vittnen eller medtilltalade (29 %), 29 åklagare (23,5 %), 24 målsägande (19,5 %), 21 misstänkta eller tilltalade (17 %), tio försvarare, ombud eller biträden (12 %) samt två

sakkunniga

(1,5 %) och två tolkar (1,5 %).

I tvistemål har

totalt

30 personer

deltagit i sammanträden genom

videokonferens,

därav

13 vittnen (43 %), åtta parter (27 %), sju ombud eller biträden (23 %) samt en tolk och en annan person (7 %). De flesta tänkbara kategorier av medverkande har således deltagit i sammanträden genom videokonferens under försöksperioden. Vid en del sammanträden har flera aktörer del- tagit på det sättet.

85

Användningsfrekvensen har varierat mycket mellan de olika dom- stolarna. Vissa domstolar har utnyttjat möjligheten till videokonferens i betydligt högre utsträckning än andra. Göta hovrätt har t.ex. redovisat att videokonferens genomförts vid 38 sammanträden medan några domstolar inte har redovisat några genomförda videokonferenser.

I rapporten anges att samtliga de försöksdomstolar som har besvarat Domstolsverkets enkät är positiva till möjligheterna att använda video- konferens och anser att lagstiftningen bör permanentas och utvidgas till att omfatta samtliga allmänna domstolar. En övervägande del av dom- stolarna har ansett att videokonferens borde kunna utnyttjas oftare än vad som skett och påpekat att användningsfrekvensen borde öka i och med ytterligare utveckling av tekniken och ökad geografisk spridning av tekniken. Domstolsverket konstaterar i rapporten att många fördelar står att vinna med att använda videokonferens i rättegångar, både när det gäller effektiviteten och tillgängligheten till domstolarna.

Användningen av videokonferens har för tiden efter utvärderingen fortsatt i ungefär samma omfattning (se DV-rapport 2004:1).

Videokonferens och telefon i ett internationellt sammanhang

Den ökande internationaliseringen ställer nya krav på våra domstolar. Såväl brottsligheten som den kommersiella handeln och familjerättsliga tvister blir mer gränsöverskridande, vilket bl.a. innebär ett ökat behov av att kunna förhöra personer som befinner sig i andra länder än det där rättegången äger rum. Att hålla förhör genom videokonferens är i viss utsträckning redan möjligt i internationella sammanhang. Sedan några år tillbaka finns lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål som bl.a. reglerar förhör med personer genom videokonferens eller per telefon, se 4 kap. 8–12 §§ lagen om internationell rättslig hjälp i brott- mål. Vidare har Sverige undertecknat en konvention från år 2000 om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan EU:s medlemsstater och ett tilläggsprotokoll till denna konvention. Konventionen innehåller bl.a. bestämmelser om rättslig hjälp i form av telefonförhör och video- konferens. Sverige har vidare undertecknat det andra tilläggsprotokollet till 1959 års Europarådskonvention om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål. Protokollet innehåller bestämmelser som i stora delar mot- svaras av EU:s konvention om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål. Inom Justitiedepartementet pågår för närvarande ett arbete med att förbereda Sveriges ratifikation av konventionen och de båda tilläggsprotokollen.

Vidare antog Europeiska unionens råd den 28 maj 2001 förordning (EG) nr 1206/2001 om samarbete mellan medlemsstaternas domstolar i fråga om bevisupptagning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur. Syftet med förordningen är att underlätta för den som har en privaträttslig tvist i en medlemsstat och som behöver hjälp med bevis- upptagning i en annan medlemsstat (prop. 2002/03:76). För att underlätta och påskynda hanteringen skall domstolarna, om möjligt, använda sig av modern teknik i form av videokonferens och telefon vid bevisupptagning mellan medlemsstaterna. Förordningen, som är direkt tillämplig, trädde i kraft den 1 juli 2001 och är tillämplig fullt ut sedan den 1 januari 2004. Förordningen kompletteras av lagen (2003:493) om EG:s förordning om bevisupptagning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur.

Prop. 2004/05:131

86

Slutligen kan nämnas att det inom Europarådet pågår ett arbete för att få till stånd en konvention mot människohandel där ett av förslagen är att offer för sådan brottslighet skall kunna delta i rättegång genom video- konferens (Council of Europe’s ad hoc Committee on Action Against Trafficking in Human Beings).

5.1.2Verksamheten med videokonferens i allmän domstol permanentas

Regeringens förslag: Verksamheten med videokonferens permanentas och utsträcks till att omfatta samtliga allmänna domstolar.

Utredningens förslag stämmer överens med regeringens (se SOU 2001:103 s. 90 f.).

Remissinstanserna: Det helt övervägande antalet remissinstanser till- styrker förslaget eller lämnar det utan erinran. LO-TCO Rättsskydd AB uttalar tveksamhet inför att parter och förhörspersoner skall kunna medverka i huvudförhandling genom videokonferens och menar att användningsområdet i vart fall bör vara begränsat.

Skälen för regeringens förslag: Som regeringen inledningsvis har varit inne på är det viktigt att domstolsväsendet är modernt och anpassat till samhället i övrigt. Försöksverksamheten med videokonferens är en del av det arbete som syftar till att utveckla och modernisera domstols- väsendet. Som Domstolsverket har konstaterat i sin utvärderingsrapport är erfarenheterna av försöksverksamheten goda. Möjligheten att använda videokonferensteknik i allmän domstol har bidragit till att öka tillgäng- ligheten till domstolarna och att åstadkomma en mer flexibel handlägg- ning. Vid en jämförelse har möjligheten att använda videokonferens ansetts ha fördelar framför möjligheten att använda telefon, inte minst eftersom videotekniken inte bara låter de som deltar höra utan även se varandra.

Regeringen konstaterar att det finns ett behov av modern kom- munikationsteknik i den framtida domstolsprocessen och att det finns stora fördelar med videokonferenstekniken. Användningen av sådan teknik kommer att kunna öka tillgängligheten till domstolarna för såväl parter som andra som deltar i sammanträden inför rätta, vilket bl.a. kan bidra till att minska antalet inställda huvudförhandlingar. Genom att använda videokonferens kan också kostnader och olägenheter minskas. Detta kan i sin tur få till följd att parter i större utsträckning kan åberopa och få till stånd upptagning av nödvändig men annars kostsam bevisning som t.ex. förhör med sakkunniga. Det blir också möjligt att åstadkomma en mer flexibel och effektiv handläggning. Därmed kan också hand- läggningstiderna förkortas. Regeringens uppfattning är således att en användning av videokonferenstekniken inom rättskipningen på flera sätt är positiv, bl.a. i ett medborgarperspektiv, samtidigt som rättssäkerheten kan upprätthållas och i vissa avseenden stärkas. Tekniken utgör därmed ett viktigt hjälpmedel i en modernisering av domstolarnas verksamhet. Regeringen delar alltså inte den tveksamhet till tekniken som LO-TCO Rättsskydd AB har gett uttryck för. Verksamheten med videokonferens bör således göras permanent vid de allmänna domstolarna.

Prop. 2004/05:131

87

I försökslagen används uttrycket videokonferens. För att inte låsa Prop. 2004/05:131 lagstiftningen till en teknik och ett språkbruk som snabbt kan föråldras

menar regeringen, i likhet med utredningen, att lagstiftningen bör utformas så teknikneutralt som möjligt. Regeringen föreslår därför att uttrycket ljud- och bildöverföring används i lagtexten för att beskriva tekniken.

5.1.3Utgångspunkter för användning av videokonferens

Regeringens förslag: En generell bestämmelse om videokonferens införs i rättegångsbalken. Parter, personer som skall höras i bevissyfte och andra som skall delta i ett sammanträde inför rätten skall kunna delta genom videokonferens. Även syn skall kunna hållas genom video- konferens. Fortfarande skall dock huvudregeln vara att den som skall delta i ett sammanträde skall infinna sig i rättssalen eller där samman- trädet annars hålls.

Utredningens förslag och bedömning: Utredningens förslag stämmer i huvudsak överens med regeringens. Utredningen föreslår därutöver att parter alltid skall ha rätt att infinna i rättssalen. Utredningen gör vidare den bedömningen att andra än parter inte skall ha rätt att påräkna full ersättning för sin inställelse på den plats där sammanträdet hålls, om de har kallats att delta genom videokonferens (se SOU 2001:103 s. 90–96 samt 98 och 99).

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker förslagen eller lämnar dem utan erinran. Riksdagens ombudsmän (JO) anser att en fråga om häktning alltid bör prövas vid en förhandling där parterna är närvarande i rättssalen. Ytterligare några remissinstanser,

Svea hovrätt, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Hovrätten för Övre Norrland och Åklagarmyndigheten i Malmö, ifrågasätter om det inte är befogat med en mer uttrycklig begränsning av möjligheterna att använda videokonferens, framför allt vad gäller för tilltalade men även för åklagare och offentliga försvarare.

Några remissinstanser, Östersunds tingsrätt och Ekobrottsmyndig- heten, Östra avdelningen, ställer sig tveksamma till att en part alltid skall ha rätt att inställa sig där sammanträdet hålls och menar att undantag från den regeln bör kunna göras, särskilt vad gäller misstänkta vid omhäkt- ningsförhandlingar. Svea hovrätt och Hovrätten för Övre Norrland anser att den skillnad som utredningen gör mellan parter och andra vad gäller frivillighet i fråga deltagande genom videokonferens inger betänk- ligheter, bl.a. med hänsyn till den starka presumtion som skall gälla för inställelse på den plats där sammanträdet hålls. De två hovrätterna, liksom Länsrätten i Skåne län, ifrågasätter vidare om inte utredningens bedömning angående ersättning för andra än parter bör komma till klart uttryck i författning. Svea hovrätt tillägger att en begränsning i rätten till ersättning i vart fall bör framgå av kallelsen, så att den som infinner sig i rättssalen är medveten om konsekvenserna.

88

Skälen för regeringens förslag

Generella regler för deltagande genom videokonferens

Lagen om försöksverksamhet med videokonferens i rättegång är tillämplig både i brottmål och tvistemål och omfattar alla typer av sammanträden. För brottmålens del finns dock vissa begränsningar när det gäller den tilltalades möjligheter att i tingsrätt kunna delta i en huvudförhandling genom videokonferens.

Utredningen har föreslagit att reglerna görs generella, dvs. att inget sammanträde och ingen kategori deltagare i sig utesluts från reglernas tillämpningsområde. De remissinstanser som invänt mot förslaget har ansett att vissa begränsningar bör göras vad gäller användning av videokonferens i brottmål.

En bestämmelse om vem som skall kunna ha möjlighet att delta genom videokonferens och vid vilka sammanträden kan utformas på så vis att den i detalj räknar upp vissa aktörer som kan delta på det sättet vid särskilt angivna sammanträden. Detta skulle öka förutsebarheten. Nack- delen med en sådan lösning är svårigheten att förutse alla situationer där ett deltagande genom videokonferens i det enskilda fallet alltid skulle vara otänkbart. En sådan detaljerad utformning inbjuder även till motsatsslut som kan vara olyckliga. Ett annat alternativ är att ge bestämmelsen en generell utformning. Fördelen med en sådan lösning är ökad flexibilitet och större möjligheter att anpassa handläggningen till vad som kan vara lämpligt i det enskilda fallet. Denna utformning är också den som använts i försökslagstiftningen, dock med undantag för tilltalade i vissa fall. Enligt Domstolsverkets utvärdering har den lagstift- ningen fungerat väl.

Enligt regeringens mening har en generellt utformad reglering klara fördelar. Det framstår vidare som vanskligt att utesluta någon som skall uppträda inför rätten från att använda tekniken, vare sig generellt eller vid behandling av vissa frågor. Att vissa kategorier av deltagare vid sammanträden av viss karaktär som regel inte bör delta genom video- konferens utgör inte tillräckliga skäl för att direkt i lag förbjuda sådant deltagande. Detta gäller även misstänkta och tilltalade som är frihets- berövade. En särskild fråga i detta sammanhang är om en användning av videokonferens kan anses vara förenlig med den Europeiska konven- tionen (d. 4 nov. 1950) om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen), som bland annat inne- håller krav på att envar som är berövad friheten på grund av att han är misstänkt för brott utan dröjsmål skall ställas inför en domare (artikel 5:3). Av 6 § i lagen om försöksverksamhet med videokonferens i rätte- gång följer att den som deltar i ett sammanträde genom videokonferens skall anses ha inställt sig inför rätten. Regeringen uttalade i det lagstift- ningsärendet att det förhållande att kommunikationen sker med hjälp av ljud- och bildöverföringsteknik inte kan anses innebära att en misstänkt inte ställs inför en domare på sätt som Europakonventionen kräver (se prop. 1998/99:65 s. 18). Regeringen gjorde bedömningen att det fanns goda skäl för att låta t.ex. en anhållen delta i en häktningsförhandling genom videokonferens, om exempelvis sådan teknik kunde bidra till att det blev möjligt att få till stånd en snabbare handläggning. Regeringens bedömning i denna fråga kvarstår oförändrad. Detta innebär alltså att den

Prop. 2004/05:131

89

som deltar i ett sammanträde genom videokonferens skall anses ha inställt sig inför rätten och att det inte med hänsyn till Europa- konventionen eller tekniken som sådan bedöms finnas några hinder mot att besluta om ett sådant deltagande.

Regeringen anser således att bestämmelser om videokonferens bör vara utformade så att ingen kategori av personer helt utesluts från möjligheten att delta vid ett sammanträde via videolänk. Detta bör gälla oavsett vilken fråga som skall behandlas vid sammanträdet. Under vilka närmare omständigheter ett deltagande genom videokonferens bör kunna ske redovisas i avsnitt 5.1.4.

Enligt 5 § lagen om försöksverksamhet med videokonferens i rättegång kan videokonferenstekniken även användas vid hållande av syn enligt 39 kap. RB (se prop. 1998/99:65 s. 31). Utredningen har inte närmare be- handlat denna fråga. Enligt regeringen saknas det anledning att utesluta användning av videokonferens vid denna typ av bevisupptagning. En bestämmelse som möjliggör en användning av tekniken vid syn bör alltså införas.

Fördelarna med att använda videokonferens är lika stora oavsett dom- stolsinstans. Bestämmelser som möjliggör sådan användning bör därför vara tillämpliga i både över- och underrätt.

För att rättens användning av videokonferens inte skall stå i strid med förbudet i 5 kap. 9 § RB att fotografera i rättssalen bör det för tydlighets skull föreskrivas att undantag från det förbudet får göras i lag.

Inställelse i rättssalen som huvudregel

Utredningen har föreslagit att det i lagtexten föreskrivs att huvudregeln även fortsättningsvis skall vara att den som skall delta i ett sammanträde infinner sig i rättssalen eller där sammanträdet annars hålls. Några remissinstanser, bl.a. Svea hovrätt och Stockholms tingsrätt, har särskilt betonat betydelsen av utredningens förslag i denna del.

Rättegångsbalkens regler bygger på att de som deltar i en förhandling befinner sig på den plats där förhandlingen hålls. De nuvarande bestäm- melserna om användning av videokonferens och telefon utgör således undantag från denna grundprincip. Enligt regeringens mening finns det inte anledning att frångå denna ordning. Det som prövas i våra domstolar är i allmänhet mycket viktigt för de inblandade. Även om videokonferens innebär ett i flera avseenden bättre kommunikationssätt än telefon, kan videotekniken inte i alla situationer till fullo förmedla intryck och upplevelser på samma sätt som den personliga närvaron kan göra såväl mellan rätten och parterna som mellan parterna sinsemellan. Inställelse i rättssalen kan i sig också ha en psykologisk betydelse för såväl parter som vittnen och andra förhörspersoner. Huvudregeln bör därför – som utredningen anfört – även fortsättningsvis vara att den som skall delta i ett sammanträde infinner sig i rättssalen eller där sammanträdet annars hålls. Det bör framgå direkt av lagtexten. Detta innebär att användning av videokonferens bör ses som ett komplement till reglerna om fysisk inställelse i rättssalen.

Nuvarande regler innebär att den som skall delta i en förhandling inte själv förfogar över frågan om inställelsen i sig. Däremot har den som skall höras inflytande över valet av inställelseform på så sätt att använd-

Prop. 2004/05:131

90

ning av videokonferens och telefon i rättegång bygger på frivillighet. Med andra ord har parter och andra alltid rätt att inställa sig i rättssalen om de så önskar.

Utredningen har föreslagit att en medverkan vid ett sammanträde genom videokonferens även fortsättningsvis bör vara frivillig för parter. De remissinstanser som har haft invändningar mot utredningens förslag har pekat på framför allt omhäktningsförhandlingar som exempel på sammanträden där en parts närvaro inte alltid är nödvändig. Även Kriminalvårdsstyrelsen har vid redovisning av ett regeringsuppdrag om effekterna av en användning av videokonferens i allmän domstol, se avsnitt 15, anfört att rätten i en omhäktningssituation bör få möjlighet att besluta om deltagande genom videokonferens även i de fall där den frihetsberövade motsätter sig detta utan sakliga skäl.

Ett av syftena med att möjliggöra användning av videokonferens är att underlätta för den som skall delta vid ett sammanträde. Videotekniken utgör också ett hjälpmedel som kan användas för att på olika sätt underlätta genomförandet av en förhandling och se till att processen kan föras på ett effektivt och ändamålsenligt sätt. Det är rätten som ansvarar för hur rättegången bedrivs och fattar de beslut som anses nödvändiga för att processen skall kunna genomföras under så goda förutsättningar som möjligt. Som bestämmelsen om deltagande genom videokonferens enligt regeringens förslag bör vara utformad kommer ett sådant deltagande dessutom att vara likställt med en inställelse i rättssalen.

Det finns situationer där en parts fysiska närvaro i rättssalen inte är nödvändig samtidigt som en sådan inställelse skulle medföra kostnader eller olägenheter eller på annat sätt hindra ett effektivt resursutnyttjande som inte står i rimligt förhållande till betydelsen av att parten infinner sig i rättssalen. Om rätten i en sådan situation gör bedömningen att ett del- tagande genom videokonferens kan ske, anser regeringen att det inte är rimligt att parterna skall ha ett avgörande inflytande över frågan om hur de skall inställa sig till en förhandling. Utredningens förslag i denna del bör alltså inte genomföras.

För övriga deltagare i rättsprocessen, främst förhörspersoner, gör sig de ovan anförda argumenten i än högre grad gällande. Utredningen har ansett att dessa personer inte bör ha rätt att själva kunna bestämma valet av inställelseform. Denna uppfattning, som har stöd av flertalet remiss- instanser, ansluter sig regeringen till.

Ersättning för inställelsen

I praktiken kan naturligtvis varken rätten eller en part normalt hindra att t.ex. ett vittne som har kallats att delta genom videokonferens, i stället beger sig till den plats där rättssalen är belägen. Utredningen har uttalat att vittnet i ett sådant fall inte skall kunna påräkna full ersättning för sin fysiska inställelse på den plats där sammanträdet hålls. Utredningens uppfattning i denna del har emellertid inte kommit till uttryck i något författningsförslag. Några remissinstanser har invänt mot detta.

Regeringen delar utredningens uppfattning att ett vittne i den angivna situationen inte utan vidare skall kunna påräkna ersättning för sin inställelse i rättssalen. Vad gäller frågan om detta kräver någon särskild författningsreglering gör regeringen följande bedömning.

Prop. 2004/05:131

91

Av 36 kap. 24 § RB framgår att vittnesersättning som betalas av part, skall avse nödvändiga kostnader för resa, uppehälle och tidsspillan enligt vad rätten prövar skäligt. Även ersättning som betalas av allmänna medel skall enligt 1 § andra stycket förordningen (1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen m.m. avse sådana nödvändiga kostnader. Av 2 § andra meningen i nämnda förordning följer att ersättningen inte får beräknas för längre färdväg eller bortovaro än vad som skäligen krävs för inställelsen. För ersättning till medtilltalade och till sakkunniga gäller motsvarande regler, se 36 kap. 1 § fjärde stycket och 40 kap. 17 § RB.

Om rätten kallar annan än part att delta vid ett sammanträde genom videokonferens, innebär det samtidigt ett ställningstagande i frågan om nödvändigheten av personens närvaro i rättssalen. De kostnader vid inställelse genom videokonferens som kan tänkas uppkomma, t.ex. för resa till och från den lokal där videokonferensanläggningen finns, kan givetvis anses som nödvändiga enligt gällande regler och därmed vara ersättningsgilla. Däremot torde rätten som regel komma att bedöma merkostnader som uppkommit för att t.ex. ett vittne rest till den plats där rättegången hålls trots att han eller hon kallats att närvara vid samman- trädet från en annan plats, som onödiga. Gällande bestämmelser om rätt till ersättning reglerar således redan den situationen och det finns därför inget behov av ytterligare bestämmelser eller förtydliganden.

Svea hovrätt har i sitt remissyttrande anfört att en begränsning i rätten till ersättning bör framgå av kallelsen, så att den som infinner sig i rättssalen är medveten om konsekvenserna. Regeringen kan konstatera att det av 36 kap. 7 § andra stycket RB framgår att vittnen i kallelsen skall erinras om sina rättigheter och skyldigheter enligt bl.a. 24 § samma kapitel. Detta innebär att ett vittne som inte kan räkna med att få full ersättning i den situation som beskrivits bör informeras om detta i kallelsen.

5.1.4Närmare om förutsättningarna för att använda videokonferens

Regeringens förslag: Om det finns skäl för det, skall rätten kunna besluta att en person som skall delta i ett sammanträde skall göra detta genom videokonferens. Vid rättens bedömning av om sådana skäl finns skall särskilt beaktas de kostnader eller olägenheter som annars skulle uppkomma och om någon känner en påtaglig rädsla för att vara närvarande i rättssalen.

Ett deltagande genom videokonferens får inte ske om det är olämpligt med hänsyn till ändamålet med personens inställelse och övriga omständigheter.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens men innebär en något annan lagteknisk lösning (se SOU 2001:103 s. 91– 96).

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller förklarar att man inte har någon invändning mot att det genomförs.

Hovrätten för Nedre Norrland och Hovrätten för Övre Norrland in- vänder mot utformningen av lämplighetsbedömningen. Några remiss-

Prop. 2004/05:131

92

instanser, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Hovrätten för Nedre Norrland, Stockholms tingsrätt, Riksåklagaren och Åklagarmyndigheten i Västerås, framhåller att en persons rädsla endast undantagsvis bör utgöra skäl att tillåta deltagande genom videokonferens och att alternativet med s.k. medhörning alltid bör övervägas i första hand. Åklagarkammaren i Jönköping anser däremot att videokonferens i dessa fall är ett bättre alternativ än medhörning.

Skälen för regeringens förslag

Skäl för ett deltagande genom videokonferens

Som anförts ovan bör ingen som skall delta vid ett sammanträde ute- stängas från möjligheten att inställa sig inför rätten genom video- konferens. Det blir därmed en uppgift för rätten att avgöra om ett sådant deltagande i det enskilda fallet också skall ske. Frågan är vilka närmare villkor som bör uppställas för rättens prövning.

Utredningen har föreslagit att ett deltagande genom videokonferens skall kunna ske om det inte är olämpligt med hänsyn till ändamålet med sammanträdet och övriga omständigheter. Enligt utredningen skall rätten vid sin bedömning, utöver parternas uppfattning i frågan, särskilt beakta de kostnader och olägenheter som annars skulle uppkomma om någon måste inställa sig i rättssalen och att någon känner stark rädsla för att vara närvarande.

Ett viktigt syfte med att möjliggöra användning av videokonferens är enligt regeringens mening att den enskilde skall kunna delta vid samman- träden utan att detta framstår som alltför belastande för denne, t.ex. med hänsyn till olägenheter som kan uppkomma vid en inställelse inför rätten. I ljuset av detta framstår det som naturligt att skäl för ett deltagande genom videokonferens och särskilt styrkan av sådana skäl bör utgöra ett viktigt inslag i rättens ställningstagande av om tekniken skall användas vid ett sammanträde. Samtidigt bör, som anförts i föregående avsnitt, huvudregeln vara att personer som skall delta i ett sammanträde skall infinna sig i rättssalen. Det bör därför finnas någon särskild anledning för att det skall beslutas om undantag från detta, dvs. att en person skall delta vid sammanträdet genom videokonferens.

Skäl för ett deltagande genom videokonferens bör enligt regeringens mening hänföras till de syften och målsättningar som ligger bakom det nu presenterade förslaget om användning av videokonferens i de all- männa domstolarna. I likhet med vad utredningen föreslagit anser regeringen att det är av värde att särskilt peka på vad som utgör de tydligaste exemplen på beaktansvärda omständigheter för ett deltagande genom videokonferens.

En parts eller ett vittnes inställelse i rättssalen kan i flera fall vara förenade med kostnader eller olägenheter. Ett exempel är när en sådan inställelse kräver en lång resa från hemmet till domstolen. Att i en sådan situation i stället kunna delta genom videokonferens kan innebära såväl ekonomiska vinster som tidsvinster. I likhet med utredningen anser regeringen således att ett skäl för att kunna delta i ett sammanträde genom videokonferens bör vara att därigenom förhindra eller begränsa kostnader eller olägenheter som annars skulle uppkomma vid en

Prop. 2004/05:131

93

inställelse i rättssalen. Det kan vara kostnader eller olägenheter för såväl den person frågan rör som för andra.

Utredningen har vidare föreslagit att någons starka rädsla för att vara närvarande i rättssalen bör utgöra en omständighet som särskilt skall beaktas. Denna fråga har tidigare varit föremål för diskussion. I den promemoria som föregick försökslagstiftningen ansågs att en målsägan- des eller ett vittnes rädsla för en tilltalad inte borde vara skäl för att tillåta ett deltagande genom videokonferens (Ds 1997:7 s. 205). Brottsoffer- utredningen föreslog däremot i sitt betänkande (SOU 1998:40) att videokonferens borde kunna få användas, om målsäganden eller vittnen har utsatts eller riskerar att utsättas för hot eller andra övergrepp på grund av sin medverkan i en rättegång. I den proposition som behandlade försöksverksamheten uttalade regeringen att det inte borde finnas några hinder mot att i vissa situationer använda videokonferens men att möjligheten borde användas med återhållsamhet och aldrig på bekostnad av den tilltalades rättsäkerhet (prop. 1998/99:65 s. 23 f.). Några remiss- instanser, bl.a. Hovrätten över Skåne och Blekinge och Riksåklagaren, har pekat på att en markering av rädslefallen kan innebära en risk för att många förhörspersoner som känner obehag av att uppträda i en rättegång regelmässigt kommer att begära videokonferens av detta skäl. Dom- stolarna kan därmed i stor omfattning få pröva om tillräcklig rädsla föreligger och det kommer inte alltid att vara lätt att bedöma tyngden av åberopade skäl.

Enligt regeringens mening måste den rädsla som brottsoffer och andra som deltar i domstolsprocessen kan känna tas på stort allvar. Åtgärder som kan bidra till att deras deltagande underlättas bör därför alltid noga övervägas. Användning av videokonferens kan vara en sådan åtgärd. Samtidigt finns det i dag en allmän strävan att öka målsägandens delaktighet i processen. En målsägande eller ett vittne kan många gånger ha ett eget intresse av att få lämna sin berättelse direkt inför rätten och det är därför inte givet att en möjlighet att få delta i ett sammanträde genom videokonferens alltid ligger i deras intresse. Regeringen anser trots detta att det bör finnas utrymme att beakta någons rädsla och att detta således bör kunna utgöra ett skäl för att få delta i ett sammanträde genom videokonferens. Det gäller inte minst vittnen och målsägande i mål om åtal mot personer som kan befaras vara knutna till organiserad brottslighet.

När ett deltagande genom videokonferens inte bör ske

Om det i det enskilda fallet inte finns tillräckliga skäl för att använda videokonferens, bör personen naturligtvis inte delta på det sättet.

Vid behandlingen av lagrådsremissen om försöksverksamhet med videokonferens i rättegång anmärkte Lagrådet på att de bestämmelserna hade utformats på ett sådant sätt att videokonferens kunde hållas även när det var olämpligt, nämligen om en persons inställelse i rättssalen skulle föra med sig orimliga kostnader eller olägenheter (prop. 1998/99:65 s. 48 f.). Av remissinstanserna har Hovrätten för Nedre Norrland och Hovrätten för Övre Norrland invänt mot att utredningens förslag också kan ge intryck av att rätten vid bedömningen av om ett deltagande genom

Prop. 2004/05:131

94

videokonferens är lämpligt skall beakta vilka kostnader och olägenheter som annars skulle uppkomma samt någons rädsla för att vara närvarande.

Regeringen anser – liksom utredningen – att det är viktigt att säker- ställa att tekniken inte används när det är olämpligt och att detta uttryck- ligen bör fastslås i rättegångsbalken. Det som främst bör vara avgörande vid bedömningen av om ett användande av videokonferens är olämpligt i det enskilda fallet är möjligheten att genomföra sammanträdet utan att kvaliteten på rättsprocessen blir lidande eller att rättsäkerheten på annat sätt äventyras. Vad som är av särskild vikt för rättens bedömning i det enskilda fallet varierar beroende på vem som skall inställa sig och varför. Härvid måste hänsyn tas till målets karaktär, vilken typ av sammanträde det är fråga om, vilken roll personen har och vad som skall avhandlas vid sammanträdet. Det kan t.ex. vara rättens möjlighet att värdera bevisning, vikten av att unga tilltalade är närvarande i rättssalen vid prövningen av åtal mot dem eller behovet av personlig närvaro i syfte att få till stånd förlikningsdiskussioner. När frågan om att delta genom videokonferens uppkommer bör alltså rätten med beaktande av ändamålet med personens inställelse och övriga omständigheter, avgöra om ett sådant deltagande är olämpligt eller inte. Härigenom tillgodoses de synpunkter Lagrådet fram- förde vid behandlingen av lagrådsremissen om försöksverksamhet med videokonferens i rättegång.

Parternas uppfattning

Det är naturligt att rätten vid bedömningen av om ett deltagande skall ske genom videokonferens tar stor hänsyn till parternas uppfattning i frågan. Parterna bör emellertid inte ha ett avgörande inflytande i fråga om formen för inställelsen, utan det bör vara rätten som har det yttersta ansvaret. Som föreslagits i avsnitt 5.1.3 bör detta gälla även för partens egen inställelse. Även om det som regel endast undantagsvis bör komma i fråga att kalla en part att, mot dennes vilja, delta genom videokonferens, bör det finnas utrymme för rätten att besluta om ett sådant deltagande t.ex. om betydelsen av att parten infinner sig i rättssalen inte bedöms uppväga de kostnader eller olägenheter en sådan inställelse skulle medföra. Som exempel på ett sådant fall kan nämnas omhäktnings- förhandlingar. Transporter av frihetsberövade kräver stora personella och ekonomiska resurser och det kan även av säkerhetsskäl finnas anledning att minimera antalet sådana transporter, t.ex. när det finns risk för fritagning.

Sammanfattande synpunkter

Sammanfattningsvis menar regeringen att rätten vid sitt ställningstagande till om videokonferens skall användas vid ett sammanträde bör göra en helhetsbedömning av samtliga relevanta omständigheter. Betydelsen av att personen inställer sig i rättssalen måste vägas mot de omständigheter som talar för att han eller hon i stället inställer sig på annat sätt. För att besluta om videokonferens när det t.ex. är fråga om en prövning av allvarlig brottslighet eller där en person som önskar delta genom videokonferens utgör den avgörande eller enda bevisningen, måste starka

Prop. 2004/05:131

95

skäl föreligga. Det kan naturligtvis finnas situationer där en persons närvaro i rättssalen bedöms vara så avgörande att videokonferens inte kan tillåtas, oavsett hur starka skäl för detta som anförs, eftersom ett deltagande genom videokonferens aldrig får ske om det är olämpligt.

5.1.5Påföljder vid utevaro

Regeringens förslag: Rättegångsbalkens regler om påföljder vid under- låtenhet att inställa sig till ett sammanträde skall tillämpas även på den som underlåter att enligt kallelse inställa sig genom videokonferens.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens (se SOU 2001:103 s. 100–102).

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som yttrat sig i denna fråga tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.

Skälen för regeringens förslag: En part som har kallats att inställa sig till ett sammanträde i rättssalen kan drabbas av olika påföljder om han eller hon uteblir från sammanträdet. Beroende på vilken typ av mål och domstolsinstans det är fråga om kan rätten vid en parts utevaro meddela tredskodom, skriva av målet från vidare handläggning eller förklara partens överklagande förfallet. I andra situationer kan parter, men fram- för allt vittnen och andra förhörspersoner, som uteblir dömas att betala vite. För den som däremot har kallats att delta i ett sammanträde genom videokonferens enligt försökslagstiftningen gäller inte motsvarande regler om kallelser och påföljder för utevaro. Det innebär att några påföljder inte kan göras gällande mot en part eller annan som inte inställer sig vid ett sammanträde i dessa fall.

När reglerna om användning av telefon i rättegång permanentades behandlades frågan om behovet av att införa ett system med påföljder för underlåtenhet att medverka i rättegång på det sättet. Regeringen konsta- terade då att försöksverksamheten hade byggt på frivillighet och att frivilligheten inte tycktes ha haft några praktiska nackdelar av betydelse. Mot denna bakgrund föreslogs inga påföljder för underlåtenhet att delta i rättegång per telefon (prop. 1986/87:89 s. 129). Samma bedömning gjor- des vid införandet av lagen om försöksverksamhet med videokonferens i rättegång. Regeringen anförde att videokonferens troligen skulle använ- das i större utsträckning än telefon och att det talade för att det skulle kunna finnas ett behov av ett sanktionssystem vid underlåtenhet att medverka i rättegång på det sättet. Ett sådant system skulle emellertid kunna bli ganska komplicerat och med hänsyn till att lagstiftningen dessutom byggde på frivillighet ansåg regeringen att det inte fanns något uttalat behov av ett sanktionssystem (prop. 1998/99:65 s. 25).

Den pågående försöksverksamheten bygger alltså på frivillighet. Det leder till att två i praktiken likartade fall behandlas helt olika. Uteblir någon från ett sammanträde genom att inte inställa sig i rättssalen, leder detta normalt till att han eller hon drabbas av en påföljd. Om samma person däremot kallas att inställa sig vid sammanträdet genom video- konferens och därefter uteblir, drabbas han eller hon inte av motsvarande påföljd. Konsekvensen av utevaron är dock många gånger densamma, nämligen att förhandlingen får ställas in, med kostnader och merarbete

Prop. 2004/05:131

96

för alla inblandade som följd. För motparten kan det framstå som Prop. 2004/05:131 stötande att den andra parten har fått tillstånd att delta genom video-

konferens och sedan inte inställer sig, utan att någon sanktion kan användas. Det är överhuvudtaget svårt att motivera att påföljder inte skall drabba även de som slarvar när det gäller ett för dem i regel betydligt enklare sätt att delta i sammanträdet. I avsnitt 5.1.3 har föreslagits att varken parter eller andra längre skall ha ett avgörande inflytande över hur de inställer sig. I avsnitt 11.3 föreslår regeringen vidare skärpta påföljder för parter i tvistemål som skall höras i bevissyfte men som underlåter att infinna sig personligen. De negativa konsekvenserna av att bibehålla en ordning utan påföljder vid inställelse genom videokonferens blir därmed än mer påtagliga.

Enligt regeringens mening talar därför goda skäl för att nu införa en ordning där påföljder kan göras gällande också mot dem som underlåter att delta genom videokonferens. De praktiska problem som kan tänkas uppkomma är inte av den beskaffenheten att de kan anses hindra en sådan ordning. Har ett vittne nåtts av en kallelse att inställa sig vid domstolen i sin hemort för att därifrån höras vid ett sammanträde i en annan domstol och han eller hon inte inställer sig, bör alltså vite kunna dömas ut. Likaså bör en part som skall inställa sig genom videokonferens men inte gör det få finna sig i att rätten beslutar om tredskodom eller skriver av målet. I dessa situationer hade de berörda kunnat drabbas av motsvarande påföljder om de inte hade kommit till rättssalen.

Sammanfattningsvis föreslår regeringen att de påföljder som rätte- gångsbalken föreskriver för någons underlåtenhet att inställa sig vid ett sammanträde skall kunna drabba även den som underlåter att inställa sig genom videokonferens. Av detta följer att de allmänna reglerna om kallelser till sammanträde bör vara tillämpliga även när någon skall delta i sammanträdet genom videokonferens.

Som beskrivits i avsnitt 5.1.1 finns det ett antal bestämmelser om bevisupptagning med hjälp av videokonferens i internationella samman- hang. Dessa innehåller regler som innebär begränsningar i möjligheten att kalla förhörspersoner vid äventyr av en påföljd, liksom i möjligheten att senare utdöma en sådan påföljd. I bl.a. 9 kap. 7 § andra stycket RB och 5 § andra stycket delgivningslagen (1970:428) finns sedan tidigare bestämmelser som hanterar en konflikt mellan nationella regler om kallelser och påföljder och regler grundade på internationella överens- kommelser. Vad regeringen nu föreslår innebär ingen ändring i det hänseendet.

5.2Telefon

Regeringens förslag: De villkor som skall gälla för att delta vid ett sammanträde genom videokonferens skall gälla även för att delta per telefon.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår dock att undantag görs på så sätt att åklagare, målsägande som för enskilt åtal, misstänkta och offentliga försvarare i

97

tingsrätt aldrig skall kunna delta per telefon vid häktningsförhandling och huvudförhandling i brottmål (se SOU 2001:103 s. 109–112).

Remissinstanserna: Det övervägande antalet remissinstanser till- styrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Hovrätten för Västra Sverige, Ekobrottsmyndigheten och Åklagarmyndigheten i Malmö anser att parts närvaro i brottmål bör kunna sker per telefon i vissa fall, t.ex. vid häktningsförhandlingar. Hovrätten anser vidare att kretsen av de personer som inte får delta per telefon är ofullständig medan Åklagarmyndigheten i Göteborg anser att ytterligare någon samman- trädesform bör omfattas av förbudet.

Skälen för regeringens förslag: De nu gällande villkoren för när en part eller annan skall få närvara vid ett sammanträde per telefon har tillämpats i många år. All erfarenhet visar att de fungerar väl. Allmänt sett har möjligheten att använda sig av telefon visat sig vara ett utmärkt sätt att minska olägenheterna för de berörda och hålla nere process- kostnaderna. Möjligheten att använda telefon kan även antas ha lett till att färre sammanträden fått ställas in. Regeringen anser att reglerna om i vilka sammanhang någon skall få delta genom videokonferens eller per telefon så långt som möjligt bör vara överensstämmande. Detta gör reglerna mer överskådliga och får antas allmänt sett underlätta tillämp- ningen. En annan sak är att det förhållandet att villkoren är lika utformade inte innebär att det i alla sammanhang är lika lämpligt att använda sig av telefon som av videokonferens. Den sistnämnda kom- munikationsformen överträffar i de flesta hänseenden telefonen.

Utredningen har föreslagit att möjligheterna att delta per telefon, med undantag för brottmålen, görs generella avseende alla sammanträden och personer. Remissinstanserna har inte invänt mot detta. När det gäller tvistemål är regeringen av den uppfattningen att det bör finnas ett inte oväsentligt utrymme för att besluta om att deltagande skall ske per telefon även vid vanliga huvudförhandlingar. Sådana sammanträden kan medföra betydande kostnader för parterna och i många typer av mål är inte en parts närvaro i rättssalen nödvändig. Detta gäller, särskilt i dispositiva tvistemål, även den muntliga bevisningen.

I brottmål är det enligt gällande rätt inte möjligt för parter att delta per telefon vid huvudförhandling eller vid sammanträde som avser häktning. Utredningen har föreslagit att denna ordning i huvudsak bör bestå. Som skäl för att vidhålla ett förbud för parterna att delta per telefon har utredningen i fråga om misstänkta anfört det starka intresset av att rätten skall kunna förvissa sig om att inte någon annan än den misstänkte deltar i sammanträdet. När det gäller åklagare och offentliga försvarare menar utredningen att deras offentliga förtroende skulle kunna undergrävas om de deltog endast per telefon.

Några remissinstanser har invänt mot utredningens bedömning i denna del. Bland annat Hovrätten för Västra Sverige och Ekobrottsmyndigheten har ansett att det i vart fall vid häktningsförhandlingar bör vara möjligt för parterna att delta per telefon. Andra instanser har pekat på att förbudet mot användning av telefon borde omfatta deltagande av tilltalade samt deltagande vid sammanträden som hålls för prövning av fråga om besöksförbud.

Det är regeringens uppfattning att det i allmänhet är olämpligt att låta parter eller offentliga försvarare delta per telefon vid sammanträden i

Prop. 2004/05:131

98

brottmål. Samtidigt kan det finnas situationer där det i vart fall bör kunna Prop. 2004/05:131 övervägas att låta dem delta på det sättet. Exempel på sådana situationer

är åklagares eller offentliga försvarares deltagande vid en häktnings- förhandling som hålls i den misstänktes frånvaro eller en tilltalads deltagande i mål som annars kan komma att avgöras i hans eller hennes utevaro. En annan och inte helt otänkbar situation är då t.ex. en tilltalad deltar i ett sammanträde genom videokonferens och den tekniken av någon anledning slutar att fungera. Om det uppställdes ett sådant förbud som utredningen har föreslagit skulle sammanträdet i den uppkomna situationen omedelbart behöva avbrytas, oavsett vad som återstår av handläggningen i fråga om tid och innehåll.

Mot den bakgrunden finns det enligt regeringens mening inte anled- ning att uppställa något generellt hinder mot att parter och offentliga försvarare deltar per telefon vid häktnings- och huvudförhandlingar i brottmål. Det bör i stället överlämnas till rätten att i det enskilda fallet avgöra om ett deltagande per telefon är olämpligt eller inte. Bestämmel- serna om deltagande per telefon bör alltså omfatta även parter och offentliga försvarare.

Utredningen har i övrigt föreslagit att bestämmelser om användning av telefon och videokonferens sammanförs och regleras i en och samma bestämmelse. Några remissinstanser, bl.a. Riksåklagaren, har anfört att det bör vara olika förutsättningar för när telefon och videokonferens kan användas, t.ex. i rädslefallen. Åklagarkammaren i Jönköping har ansett att denna skillnad bör framgå direkt av lagtexten.

Som anförts anser regeringen att det bör överlåtas på rätten att pröva lämpligheten av att någon deltar per telefon. Regeringen ser inte några fördelar med att utforma reglerna för denna prövning på annat sätt för telefon än för videokonferens. Reglerna om videokonferens och telefon bör därför sammanföras och regleras i en paragraf.

Vad som i avsnitt 5.1.3–5.1.5 i övrigt har föreslagits beträffande videokonferens bör gälla också vid användning av telefon.

Också när det gäller deltagande per telefon bör regleringen göras så teknikneutral som möjligt. Det är därutöver önskvärt att skapa sam- stämmighet mellan reglerna om användning av videokonferens och telefon. I lagtexten bör därför begreppet telefon ersättas med begreppet ljudöverföring.

5.3Annan användning av ljud- och bildöverföring

5.3.1Parts möjligheter att tillgodogöra sig förhör vid frånvaro enligt 36 kap. 18 § RB

Regeringens förslag: Det etablerade systemet med s.k. medhörning regleras i lag. För att tillgodose intresset av att den part, som under ett förhör inte befinner sig i rättssalen, på ett så bra sätt som möjligt kan få del av vad förhörspersonen berättar skall ljud- och bildöverföring kunna användas även för detta ändamål.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens (se SOU

 

2001:103 s. 96–98).

99

 

Remissinstanserna: Det helt övervägande antalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller förklarar att man inte har någon erinran mot att det genomförs. Svea hovrätt anser att frågor som t.ex. om en frånvarande part skall kunna iakttas och avlyssnas av rätten och övriga närvarande i rättssalen behöver belysas närmare. Stockholms tingsrätt framhåller vikten av att den som följer förhör från ett särskilt rum inte bara hör utan också ser den person som förhörs i rättssalen.

Skälen för regeringens förslag: I Domstolsverkets rapport om utvärderingen av försöksverksamheten (DV-rapport 2002:5) anges att videotekniken har använts vid s.k. medhörning. Även om samma teknik används bör det göras åtskillnad mellan vad som i egentlig mening här avses med videokonferens och de situationer när man kan använda den tekniska utrustningen för s.k. medhörning. Av 36 kap. 18 § jämförd med 37 kap. 3 § RB framgår att om det finns anledning anta att ett vittne, en part eller en målsägande som inte för talan, av rädsla eller av annan orsak inte fritt berättar sanningen på grund av en parts eller åhörares närvaro, får rätten besluta att parten eller åhöraren inte får vara närvarande vid förhöret. Den utvisade parten brukar i sådana situationer hänvisas till ett rum där han eller hon genom ljudöverföring kan höra vad som sägs i rättssalen. Detta kallas allmänt för medhörning och skiljer sig från de föreslagna reglerna om videokonferens, bl.a. genom att det i video- konferensfallet är den person som känner rädsla som befinner sig någon annanstans än i rättssalen. Vidare sker normalt medhörning från en plats i närheten av rättssalen medan motsatsen nästan alltid gäller för video- konferens. Slutligen sträcker sig möjligheten till medhörning tidsmässigt inte längre än förhöret varar.

36 kap. 18 § RB öppnar inte uttryckligen för möjligheten att låta den utvisade följa förhöret genom att höra eller se vad som sker i rättssalen. Det är naturligt, eftersom sådan teknik inte användes när bestämmelsen infördes. Däremot innehåller paragrafen en bestämmelse om att en part, som under ett förhör vistas utanför rättssalen, efter förhöret i behövlig omfattning skall få ta del av vad som har sagts. Detta förfaringssätt används emellertid bara i undantagsfall. I stället används medhörning. Lagtexten speglar således inte det som sker i praktiken. Detta är en brist som bör åtgärdas. Regeringen föreslår därför att den ifrågavarande paragrafen ändras på så sätt att det tydligt framgår att huvudregeln när en part har utvisats från rättssalen med stöd av 36 kap. 18 § RB bör vara att den parten ändå kan följa förhöret.

Att detta på samma sätt som i dag skall kunna ske genom ljud- överföring är klart. Frågan är om även bildöverföring bör komma i fråga i en situation där en part visats ut med stöd av 36 kap. 18 § RB. Enligt regeringens mening finns det inte några principiella invändningar mot att så sker. Tvärtom innebär det att möjligheten att tillgodogöra sig vad som tilldrar sig vid förhöret ökar. Möjliggör den tekniska utrustningen att förhör kan följas med hjälp av ljud- och bildteknik bör alltså detta kunna ske.

Den främsta anledningen till att utvisning sker enligt 36 kap. 18 § RB är att målsäganden eller vittnen av rädsla för den tilltalade inte anser sig kunna berätta fritt, antingen med denne i blickfånget eller med vetskap om att denne ser förhörspersonen berätta. Det kan därför i vissa fall vara mindre lämpligt att i en sådan situation överföra även bilder från

Prop. 2004/05:131

100

rättssalen. Enligt regeringens uppfattning bör rätten därför i det enskilda fallet kunna välja att inte överföra bild till sidorummet, om syftet med utvisningen annars skulle förfelas.

Sådana angränsande rum där den utvisade placeras kommer även att användas av personer som genom videokonferens skall delta i för- handlingar vid andra domstolar. Detta innebär att det även kan komma att vara möjligt att överföra ljud och bild från rummet till rättssalen i den nu behandlade situationen. Det kommer dock enligt regeringens upp- fattning normalt inte finnas anledning att överföra ljud och bild från sidorummet.

5.3.2Sidosal

Regeringens förslag: Rätten skall vid platsbrist i rättssalen ordna så att de parter och andra som deltar och som inte kan beredas plats i rättssalen, kan följa sammanträdet genom en ljud- och bildöverföring från en annan plats (sidosal).

Rätten får även låta åhörare som inte kan beredas plats i rättssalen följa sammanträdet genom en ljudöverföring eller en ljud- och bildöverföring.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår därutöver att rättens ordförande skall ha möjlighet att delegera sina skyldigheter och befogenheter till en annan person som därmed blir ansvarig för ordningen i sidosalen. Till skillnad från regeringens förslag innefattar utredningens förslag angående överföring till en sidosal där rättegångsdeltagare placeras även möjligheten till enbart ljudöverföring. Utredningen föreslår därutöver att domstolen får ställa i ordning en sidosal för åhörare endast om det finns särskilda skäl. Slutligen föreslår utredningen att möjligheterna att utvisa någon från rättssalen och sidosalen p.g.a. ordningsstörningar skall utökas (se SOU 2001:103 s. 105–108 och 316 f.).

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker för- slagen eller förklarar att man inte har någon erinran mot dem. Hovrätten över Skåne och Blekinge avstyrker förslaget om en möjlighet för ordföranden att delegera sina skyldigheter och befogenheter i sidosalen medan några remissinstanser, bl.a. Svea hovrätt och Justitiekanslern, anser att delegering bör kunna ske endast till någon som är lagfaren. Vad gäller förslaget om sidosal för åhörare anser Hovrätten för Västra Sverige och Hovrätten för Nedre Norrland att det inte bör uppställas krav på att särskilda skäl skall föreligga medan Svea hovrätt invänder mot att regeln görs fakultativ. Justitiekanslern och Patentbesvärsrätten anser att överföring till en sidosal alltid bör ske genom både ljud och bild. Stockholms tingsrätt ifrågasätter förslaget när det gäller utdömande av penningböter för ordningsstörning m.m. i sidosal och anser att förslaget i den delen bör bli föremål för ytterligare överväganden.

Skälen för regeringens förslag: Det förekommer att vissa rättegångar har en sådan omfattning att alla de som på ett eller annat sätt deltar i förhandlingen inte får plats i rättssalen. Ett exempel på detta från senare år är rättegången om diskoteksbranden i Göteborg. Vidare kan det före- komma att de som vill följa ett sammanträde som åhörare inte får plats.

Prop. 2004/05:131

101

Som exempel kan nämnas rättegångarna efter statsminister Olof Palmes respektive utrikesminister Anna Lindhs död. Från och med den 1 januari 2003 är det vidare möjligt att föra en grupptalan i Sverige. Det kan inte uteslutas att en förhandling i en grupprättegång kommer att tilldra sig intresse, t.ex. från ett större antal av de gruppmedlemmar som inte är parter i målet.

Parter och andra som deltar i ett sammanträde

En parts närvaro vid ett sammanträde är i allmänhet behövlig och även om en sådan närvaro i ett mål skulle bedömas vara utan betydelse vore det anmärkningsvärt om parten inte ändå skulle ha en generell rätt att närvara vid sammanträdet. Inte desto mindre är det av utrymmesskäl ibland omöjligt att låta alla parter vara närvarande i rättssalen. Man får i sådana situationer på något sätt försöka arrangera så att alla parter som vill följa sammanträdet också kan göra det. Det finns inte några särskilda bestämmelser som tar sikte på denna situation. Enligt 5 kap. 9 § RB kan visserligen rättens ordförande begränsa antalet åhörare i rättssalen och på så sätt bidra till att parter i stället för åhörare får plats i rättssalen. Men detta är inte tillräckligt om antalet parter och andra personer som berörs av rättegången överstiger det totala antalet platser i rättssalen.

I rättegången om mordet på Olof Palme arrangerade Stockholms tingsrätt så att ljud och bild sändes från en rättssal till en annan sessionssal i domstolens lokaler. JO, som hade anledning att undersöka frågan, har uttalat att till sitt praktiska resultat skiljer sig en sådan ljud- och bildöverföring inte på något väsentligt sätt från vad man åstad- kommer genom att använda en större förhandlingssal. JO konstaterade dock att detta förfarande uppenbarligen inte hade förutsetts av lag- stiftaren och att det därför fanns anledning att överväga om ändringar eller förtydliganden behövdes i detta avseende (JO 1992/93 s. 38). Vid rättegången om diskoteksbranden anordnade Göteborgs tingsrätt och Hovrätten för Västra Sverige på liknande sätt ljud- och bildöverföring till närliggande salar.

Den situationen att rättssalen inte rymmer tillräckligt antal platser för att deltagarna i rättegången skall få plats uppstår nästan aldrig. I de fall situationen uppkommer kan den normalt lösas genom att en större rättssal tas i anspråk. I ett fåtal mål är emellertid antalet deltagare så stort att inte ens domstolens största sal ensam är tillräcklig för att alla skall få plats ens om samtliga åhörarplatser tas i anspråk. Denna situation har visserligen såvitt framkommit hittills alltid kunnat lösas på ett praktiskt tillfredställande sätt men det hindrar inte att frågan bör uppmärksammas och få en uttrycklig reglering i rättegångsbalken. Regeringen anser mot denna bakgrund att det bör införas en bestämmelse om att rätten i situationer av det avsedda slaget skall se till att alla parter och andra som skall delta i rättegången, t.ex. ombud och vårdnadshavare, och som inte kan beredas plats i rättssalen kan följa sammanträdet. Det bör kunna ske från en lokal som ställts i ordning särskilt för det ändamålet. En sådan lokal, som inte nödvändigtvis behöver vara lokaliserad på samma plats som rättssalen, bör lämpligen kallas sidosal för att särskilja den från rättssalen.

Prop. 2004/05:131

102

Åhörare vid ett sammanträde

Prop. 2004/05:131

I de mer uppmärksammade rättegångarna, där kanske inte ens parterna får plats i rättssalen räcker den ännu mindre till för åhörare, vilka inkluderar allt från parternas familj och vänner till representanter för massmedia och allmänheten i övrigt. Utredningen har föreslagit en fakultativ bestämmelse med innebörd att rätten får ställa i ordning en sidosal varifrån åhörare skall kunna följa vad som händer i rättssalen, men att detta endast bör komma i fråga om det finns särskilda skäl.

Hovrätten för Västra Sverige har ansett att frågan bör överlämnas till rättens bedömning i det enskilda fallet och att det därför inte bör upp- ställas något krav på särskilda skäl. Hovrätten för Nedre Norrland har också ansett att ett sådant krav inte bör uppställas, eftersom rätten skall ha en generös inställning i frågan och ställa i ordning en sidosal så snart det kan förväntas att antalet åhörare inte kommer att få plats i den ordinarie rättssalen. Svea hovrätt har å sin sida ansett att rätten skall ha en skyldighet att ordna en sådan sal om det finns särskilda skäl.

Att domstolsförhandlingar är offentliga och att även andra än deltagar- na i rättegången har möjlighet att följa en förhandling är ett viktigt rättssäkerhetsintresse. Det bör därför enligt regeringens mening öppnas en möjlighet att använda en sidosal även för åhörare. En bestämmelse om detta bör tas in i rättegångsbalken. Till skillnad från vad som skall gälla för parter och andra berörda är det dock inte rimligt att rätten skall ha en skyldighet att ställa i ordning särskilda lokaler vid varje tillfälle som samtliga åhörare inte får plats. I de mest uppmärksammade rättegångarna kommer ändå inte alla som vill följa ett sammanträde att kunna få plats, även om det finns en sidosal. Regeringen anser således i likhet med utredningen att regeln om att ordna en sidosal för åhörare bör göras frivillig. Det blir då upp till rätten att i varje enskilt fall bedöma om det är möjligt, nödvändigt och lämpligt att ställa i ordning en sådan sal. Det är samtidigt viktigt att betona betydelsen av att allmänheten kan ta del av vad som sker i domstolarna. Det är därför inte motiverat att, såsom utredningen föreslagit, uppställa ett krav på att det skall finnas särskilda skäl för att en sådan sal skall ställas i ordning för åhörare.

Kommunikation mellan rättssalen och sidosalen

För att de parter eller andra som blir placerade i en sidosal skall kunna följa vad som händer i rättssalen måste det finnas någon form av teknisk kommunikation mellan salarna. Utredningen har föreslagit att ljud- överföring bör vara en möjlig lösning, även om överföring av såväl ljud som bild i första hand bör komma i fråga. Bland annat Justitiekanslern har anfört att överföring av både ljud och bild till en sidosal i förekommande fall alltid bör ske. Att placera en part i en sidosal bör komma i fråga endast om det är alldeles nödvändigt. Enligt regeringens mening framstår det som klart tveksamt att begränsa partens deltagande ytterligare genom ett beslut om att dennes deltagande skall ske endast genom ljudöverföring. Som anförts i avsnitt 5.3.1 kan det vid s.k. med- hörning finnas skäl att inte överföra bilder mellan salarna och därför vara motiverat att begränsa kommunikationen till endast ljud under den

normalt begränsade tid som medhörning pågår. Några motsvarande skäl

103

finns inte vid en parts deltagande från en sidosal. Regeringen anser därför att om det blir aktuellt att placera en part i en sidosal bör han eller hon därifrån kunna följa förhandlingen i rättssalen genom en ljud- och bildöverföring. Motsvarande bör gälla även för andra som deltar vid ett sammanträde. För åhörare gör sig ovan anförda överväganden inte gällande. Om de personer som befinner sig i sidosalen enbart är åhörare, bör därför kommunikationen mellan rättssalen och sidosalen kunna begränsas till ljudöverföring.

Ordningsfrågor i sidosalen

Utredningen har föreslagit att bestämmelserna om rättens och ord- förandens befogenheter och skyldigheter i 5 kap. 9 § RB skall göras tillämpliga på förhållandena i sidosalen. Likaså har föreslagits att regeln i 9 kap. 5 § RB om straff vid otillbörligt uppträdande i rättssalen skall omfatta sådant uppförande även i sidosalen. Stockholms tingsrätt har ifrågasatt förslaget att störningar i sidosalen skall kunna föranleda sanktioner. Enligt tingsrätten har störningarna i dessa fall skett utanför rättssalen och har således inte iakttagits av rätten. Vidare förutsätter en sådan regel enligt tingsrätten att någons uppträdande stört förhandlingen och det kan ifrågasättas om ett agerande i en sidosal skulle kunna störa verksamheten i rättssalen. Regeringen delar inte denna uppfattning. Även om möjligheten att störa förhandlingen är mer begränsad från en sidosal, är det inte uteslutet att sådana störningar ändå kan ske och det måste i sådant fall finnas möjlighet att stävja detta. Det bör i detta sammanhang beaktas att parter och andra deltagare i förhandlingen kan placeras i sidosalen och där utsättas för ordningsstörningar. De föreslagna be- stämmelserna gör det dessutom också möjligt att ingripa mot t.ex. fotografering eller otillåten ljudupptagning i sidosalen. Enligt rege- ringens mening är det av stort värde att sidosalen och vad som sker i den behandlas på samma sätt som rättssalen. Det förhållande att det i praktiken kan finnas skillnader i möjligheten att med sanktioner stävja t.ex. ordningsstörningar i sidosalen respektive i rättssalen utgör inte skäl att helt ta bort den möjligheten. Regeringen delar sålunda utredningens uppfattning att bestämmelserna om rättens och ordförandens befogen- heter och skyldigheter i 5 kap. 9 § och 9 kap. 5 § RB bör göras tillämp- liga även på förhållandena i sidosalen.

Utredningen har vidare föreslagit att möjligheterna att utvisa någon från rättssalen och sidosalen p.g.a. ordningsstörningar utökas. Rege- ringen anser emellertid att utrymmet för ordföranden att enligt 5 kap. 9 § RB utvisa personer är väl avvägt och det saknas därför anledning att genomföra utredningens förslag i denna del.

Utredningen har slutligen föreslagit att ordföranden bör ha möjlighet att delegera sitt ansvar till någon annan eftersom ordföranden inte själv alltid kan ha direkt uppsikt över vad som händer i sidosalen under sammanträdet. Vid ett utövande av dessa skyldigheter och befogenheter kan det bli fråga om myndighetsutövning. Att överlåta sådan utövning på vem som helst bör enligt regeringens mening inte komma i fråga utan sådan delegering skulle, som vissa remissinstanser anfört, behöva begränsas till lagfaren personal. Regeringen anser att det vid sådant förhållande måste ifrågasättas om en delegation av detta slag skulle vara

Prop. 2004/05:131

104

ändamålsenlig. Inte minst med tanke på att parter och andra som deltar i Prop. 2004/05:131 ett sammanträde kan komma att bli placerade i en sidosal framstår det

vidare som mindre lämpligt att skyldigheten att upprätthålla ordningen och befogenheten att beivra ordningsbrott i de olika salarna inte ligger i samma hand, nämligen ordförandens. I praktiken bör rättens ordförande, vid upprätthållande av ordningen i sidosalen, kunna ta hjälp av t.ex. vaktmästare som får i uppgift att rapportera incidenter, eventuellt med hjälp av särskild kommunikationsutrustning. Sammantaget anser rege- ringen att den möjlighet till delegering som utredningen föreslagit inte bör införas.

5.4Dokumentation av bevisning med videoteknik

5.4.1Videoupptagning

Regeringens förslag: En berättelse som lämnas i bevissyfte i tingsrätt skall dokumenteras genom en ljud- och bildupptagning (videoupp- tagning), om det inte finns särskilda skäl mot det. En berättelse som lämnas i högre rätt får dokumenteras på ett sådant sätt. Vad som iakttas vid syn får dokumenteras genom en ljud- och bildupptagning.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

 

I promemorian föreslås dock att en videoupptagning inte skall ske om

 

den som skall höras motsätter sig det eller det finns något annat skäl mot

 

en upptagning (se Ds 2001:36 s. 95 f.). I promemorian görs vidare

 

bedömningen att det inte nu finns anledning att ge hovrätterna möjlighet

 

att dokumentera muntlig bevisning med videoteknik. Promemorian

 

innehåller inte något ställningstagande till frågan om domstolarna skall

 

kunna använda videotekniken för dokumentation av syn.

 

Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. En majoritet av remiss-

 

instanserna tillstyrker förslaget eller framför ingen särskild åsikt i frågan.

 

Till dem som ställer sig positiva hör Hovrätten för Västra Sverige,

 

Hovrätten för Nedre Norrland, Stockholms tingsrätt, Malmö tingsrätt,

 

Göteborgs tingsrätt, Justitiekanslern, Domstolsverket, Riksåklagaren,

 

Ekobrottsmyndigheten, Brottsoffermyndigheten, Juridiska fakultets-

 

nämnden vid Stockholms universitet, Juridiska fakultetsstyrelsen vid

 

Lunds universitet och Sveriges advokatsamfund. Några, däribland

 

Hovrätten över Skåne och Blekinge, anser att reformen bör föregås av en

 

försöksverksamhet vid vissa domstolar.

 

En minoritet bestående av bl.a. Svea hovrätt, Göta hovrätt, Hovrätten

 

för Övre Norrland, Helsingborgs tingsrätt, Örebro tingsrätt, Juridiska

 

fakultetsnämnden vid Uppsala universitet samt Landsorganisationen i

 

Sverige (LO) avstyrker förslaget eller anser att det inte bör genomföras

 

utan en fördjupad analys av framför allt integritetsaspekterna. Flera

 

framför synpunkter på den lagtekniska utformningen. Bland annat

 

Justitiekanslern och Hovrätten för Nedre Norrland invänder mot att det

 

genom kravet på samtycke överlämnas åt den enskilde att avgöra

 

formerna för hur förhöret dokumenteras. Andra, däribland Hovrätten för

 

Övre Norrland och Gävle tingsrätt, anser att det bör krävas ett aktivt

 

samtycke från den som skall höras.

105

 

Skälen för regeringens förslag: Redan i samband med att rättegångs- balken infördes öppnades en möjlighet att dokumentera berättelser som lämnades i bevissyfte i rättegången genom ljudinspelning. Ett undantag gjordes emellertid för förhöret med den tilltalade. Vanligare än ljud- upptagning var dock att rätten gjorde en uppteckning av förhöret, antingen i form av ett referat eller som en fullständig utskrift i dialog- form. Allt eftersom tekniken för att göra inspelningar blivit vanligare har de skrivna uppteckningarna trätt i bakgrunden och förekommer numera inte annat än i undantagsfall. En inspelning har väsentliga fördelar framför utskriftsalternativet, framför allt när det gäller hovrättens möjligheter att göra en tillförlitlig bevisvärdering i de fall målet över- klagas. År 1999 gjordes en lagändring som innebar att även förhöret med den tilltalade i brottmål skulle protokolleras (prop. 1998/99:37, bet. 1998/99:JuU13, rskr. 1998/99:143). I samband med att domstolens skyl- dighet att föra protokoll togs bort året därefter gjordes ljudinspelning även i lagtexten till huvudregel när det gäller formerna för att dokumentera en berättelse som lämnas i bevissyfte i tingsrätt och hovrätt (prop. 1999/2000:26, bet. 1999/2000:JuU10, rskr. 1999/2000:151).

Inom ramen för det övergripande målet att skapa ett mer ända- målsenligt hovrättsförfarande föreslog Hovrättsprocessutredningen att förhör med vittnen m.fl. i tingsrätt, med den hördes samtycke, skulle kunna tas upp på videoband (SOU 1995:124 s. 241). I propositionen Ändringar i rättegångsbalken – hovrättsfrågor m.m. (prop. 1998/99:37) anfördes att förslagen om videoinspelade förhör borde tas upp till behandling i samband med ärendet om försöksverksamhet med video- konferens. Det lagstiftningsärendet (jfr prop. 1998/99:65) kom emellertid att begränsas till frågor om närvaro vid en rättegång genom video- konferens. Frågor om protokollering av förhör med videoteknik togs alltså inte upp. Förhör som hålls inom ramen för försöksverksamheten dokumenteras därför alltjämt med den äldre tekniken, alltså genom en separat inspelning på ljudband.

Regeringen kan konstatera att den informationstekniska utvecklingen i samhället går framåt med stora steg. Denna utveckling bör utnyttjas i reformarbetet, något som har poängteras av flera av remissinstanserna. Mot den bakgrunden har regeringen i avsnitt 5.1 föreslagit en generell regel i rättegångsbalken som möjliggör för parter och andra att under vissa förutsättningar delta i en rättegång genom videokonferens.

Om en möjlighet införs att dokumentera förhörsutsagor i tingsrätt med videoteknik, finns det enligt regeringen mycket att vinna. Framför allt innebär det att hovrätterna får ett ännu bättre underlag än vad ljud- upptagningarna ger när det gäller att bedöma bevisvärdet av ett i tingsrätten hållet förhör. Jämfört med en ljudinspelning kan en video- upptagning förmedla åtskilligt som kan ha betydelse vid förståelsen och bedömningen av en persons utsaga, såsom gester, ansiktsuttryck m.m. Som närmare utvecklas i avsnitt 12.5 innebär förslaget att antalet omförhör i hovrätt kan minska, utan att hovrättens möjligheter att bedöma utsagan för den skull blir sämre. I vissa fall kan det till och med vara en fördel om tingsrättsförhöret kan läggas fram i hovrätten genom en videoupptagning i stället för att förhörspersonen hörs på nytt, eftersom berättelsen i tingsrätten, som lämnas i närmare anslutning till den aktuella händelsen än en berättelse i hovrätten, i många fall ger ett bättre

Prop. 2004/05:131

106

uttryck för vittnets verkliga iakttagelser. Frågan har också uppmärk- sammats i internationella sammanhang. Av Rådets rambeslut (2001/220/RF) av den 15 mars 2001 om brottsoffrets ställning i straff- rättsliga förfaranden framgår att medlemsstaterna skall vidta lämpliga åtgärder för att se till att brottsoffer inte utsätts för fler förhör än vad som är nödvändigt. Att spela in förhör i tingsrätt på video för att sedan i hovrätten, om målet överklagas, kunna spela upp videoupptagningen av förhöret, ligger i linje med vad som uttalas i rambeslutet. Även för tingsrättsprocessen skulle det i en del fall vara en fördel om bevisningen dokumenterades med videoteknik. Det gäller framför allt vid bevis- upptagning utom huvudförhandling. Denna fråga behandlas närmare i avsnitt 11.1.2.

I promemorian har mot den nu redovisade bakgrunden föreslagits att ett förhör som hålls i tingsrätt normalt skall dokumenteras genom en videoupptagning. Regeringen ställer sig bakom förslaget. En förut- sättning för att förslaget kan genomföras är dock att integritetsfrågorna kan lösas på ett tillfredsställande sätt, något som särskilt understrukits av flera remissinstanser. Det är nödvändigt såväl för den enskildes skull som för att bevisvärdet av ett förhör inte skall riskeras.

Närmare om förutsättningarna för att dokumentera ett förhör med videoteknik

Den tveksamhet som en förhörsperson kan känna inför en video- upptagning torde huvudsakligen sammanhänga med hur upptagningen kan komma att användas. Endast i mindre utsträckning torde det vara själva inspelningssituationen som sådan som upplevs vara besvärande, något som har bekräftats genom erfarenheterna från försöksverksamheten med videokonferens. Avgörande är i stället risken för att upptagningen kan komma att spridas och användas på ett okontrollerat sätt, något som kan innebära ett integritetsintrång för den enskilde. Som utvecklas närmare i avsnitt 5.4.3 bör bilduppgifterna i videoupptagningen därför omfattas av sekretess.

Oavsett förekomsten av en sekretessregel bör dock möjligheterna att dokumentera domstolsförhör med videoteknik vara underkastade en viss begränsning, framför allt av hänsyn till utredningen. I promemorian har föreslagits att en videoupptagning skall få göras endast om den som skall höras inte motsätter sig det och det inte finns något annat skäl mot en inspelning. Enligt regeringens mening finns det emellertid en rad invänd- ningar mot att tillmäta ett direkt eller indirekt samtycke avgörande betydelse för om en videoupptagning kan komma till stånd. Flera remiss- instanser, däribland Justitiekanslern, Hovrätten för Nedre Norrland och

Stockholms tingsrätt, har också kritiserat förslaget att det skall över- lämnas åt den enskilde att avgöra formerna för hur förhöret bör dokumenteras.

När det gäller frågan om samtycke har Justitiekanslern från princi- piella utgångspunkter anfört viss tveksamhet till att rätten skulle fråntas möjligheterna att påverka det sätt på vilket ett förhör skall dokumenteras under rättegången. Justitiekanslern påpekar att det i övrigt är domstolen som ansvarar för hur rättegången bedrivs och fattar de beslut som anses nödvändiga för att processen skall kunna genomföras under så goda

Prop. 2004/05:131

107

förutsättningar som möjligt. Också regeringen känner tveksamhet till promemorians förslag i denna del. Mot förslaget kan invändas – utöver vad Justitiekanslern har anfört – att kravet på samtycke i många fall kan komma att leda till en obalans i rättegången i hovrätten i de fall tings- rättens avgörande överklagas. Det gäller särskilt med tanke på de förslag för hovrättsprocessen som regeringen tar ställning till i avsnitt 12.5. De förslagen innebär nämligen att hovrätten som huvudregel skall ta del av den muntliga bevisningen genom tingsrättens videoupptagningar och endast i speciella fall ta upp bevisningen på nytt. Ett krav på samtycke skulle därför direkt påverka hur hovrättsprocessen i det enskilda fallet kommer att gestalta sig. Sådana långtgående konsekvenser av det ställningstagande en enskild förhörsperson gör när det gäller dokumen- tationen av förhöret bör undvikas.

Något krav på samtycke – direkt eller indirekt – bör därför inte uppställas som villkor för att en videoupptagning skall få ske. Enligt regeringens mening bör rätten i stället kunna avstå från att dokumentera förhöret genom en videoupptagning, om det finns särskilda skäl. Så kan framför allt vara fallet om det kan antas att den som skall höras uppfattar inspelningen som så besvärande att detta på ett negativt sätt återverkar på hans eller hennes berättelse. Ett annat exempel kan vara om tekniken av någon anledning skulle fallera eller inte finnas tillgänglig.

En särskild fråga är om rätten, när den prövar om ett förhör skall dokumenteras med videoteknik, skall försöka bedöma behovet av en sådan dokumentation i det enskilda fallet. Som har uttalats i prome- morian är möjligheten att dokumentera förhör med videoteknik bl.a. avsedd att förbättra och effektivisera hovrättsprocessen. Om tingsrätten av ett eller annat skäl anser sig kunna göra bedömningen att det inte finns något behov av en inspelning, t.ex. vid förhör som hålls i erkända brott- mål, bör enligt promemorian en videoupptagning inte ske. Promemorians ståndpunkt har varit föremål för kritik under remissförfarandet. Bland annat har det gjorts gällande att det inte är ovanligt att en tilltalad som inledningsvis erkänt gärningen, vid det efterföljande förhöret i själva verket visar sig bestrida åtalet. Även regeringen ställer sig kritisk till att överlämna åt tingsrätterna att pröva om det finns behov av en video- upptagning. Det är inte lämpligt att tingsrätten gör en bedömning av om målet kan komma att överklagas eller någon bedömning av behovet av att bevisningen läggs fram på nytt i en hovrättsprocess. Principen bör i stället vara att förhör skall dokumenteras genom en videoupptagning så länge utredningsintresset eller starka integritetsskäl inte lägger hinder i vägen, dvs. att det inte finns några särskilda skäl mot en sådan upp- tagning. Bestämmelserna om dokumentation med videoteknik bör alltså utformas så att rätten inte beaktar behovet av en videoupptagning i det enskilda fallet.

Avslutningsvis måste reglerna i personuppgiftslagen (1998:204) upp- märksammas. Om videoupptagningen sker med digital teknik blir nämligen upptagningen att betrakta som behandling av personuppgifter. Det innebär att personuppgiftslagen ställer ett krav på samtycke från den enskilde för att uppgifterna skall få behandlas, om inte något annat följer av lag eller förordning. Inom Justitiedepartementet bereds för närvarande ett förslag till en lag om behandling av personuppgifter vid allmänna domstolar. Förslaget grundas på Domstolsdatautredningens slutbetän-

Prop. 2004/05:131

108

kande, Informationshantering och behandling av uppgifter vid domstolar, En rättslig översyn (SOU 2001:100). Om förslaget genomförs innebär det att personuppgifter får behandlas i automatiserad form i den rätt- skipande eller rättsvårdande verksamheten om det behövs för bl.a. handläggningen av mål och ärenden. Därigenom skulle det slås fast att det är möjligt att dokumentera ett förhör i domstolen med digital teknik, utan krav på samtycke från den enskilde. Det skulle gälla även om det är fråga om känsliga personuppgifter i personuppgiftslagens mening. För att fastslå att förhör i domstol kan dokumenteras genom digitala video- upptagningar utan samtycke, innan en sådan lag om behandling av uppgifter vid de allmänna domstolarna som Domstolsdatautredningen föreslagit kan träda i kraft, avser regeringen att genomföra nödvändiga ändringar i förordningen (1991:639) om registerföring m.m. vid all- männa domstolar med hjälp av automatiserad behandling.

Förhör i högre rätt

Enligt promemorian finns det inte anledning att nu öppna en möjlighet även för hovrätterna att dokumentera förhör med videoteknik. Denna ståndpunkt grundas framför allt på det faktum att det vid överklagande till Högsta domstolen enligt 55 kap. 14 § RB gäller mycket stränga regler om tilltrosbevisning. Enligt regeringen finns det emellertid fall där det vore en fördel om framför allt också hovrätterna har möjlighet att dokumentera förhör som hålls i domstolen genom en videoupptagning. Det kan t.ex. vara fråga om situationer när hovrätten tar upp muntlig bevisning utom huvudförhandling. I vart fall saknas det skäl att inte tillåta dokumentation med videoteknik också i högre rätt. Regeringen föreslår därför att överinstanserna får möjlighet att besluta att förhör där skall dokumenteras med videoteknik.

Syn

I promemorian har inte övervägts om det bör införas en möjlighet för domstolarna att dokumentera även syn genom en videoupptagning. Enligt regeringens mening saknas det dock skäl att i detta sammanhang inte beröra även detta bevismedel.

Av nuvarande regler följer att vad som iakttas vid syn på stället skall antecknas av rätten (6 kap. 3 § 8 RB). Detsamma anses gälla vid syn som hålls i rättssalen av föremål som inte tas in i akten eller som kan tänkas komma att förändras eller av någon anledning inte längre vara till- gängliga i sitt ursprungliga skick (jfr Fitger, Rättegångsbalken s. 6:10).

Enligt regeringens mening finns det flera fördelar med att dokumentera även syn genom en videoupptagning. Särskilt uppenbara är fördelarna om föremålet för synen riskerar att förändras eller gå förlorad innan avgörandet vunnit laga kraft. Är det fråga om syn på stället, kan en videodokumentation av synen innebära att beviset inte behöver tas upp på nytt i hovrätten, vilket kan leda till besparingar och förenklingar för såväl parterna som rätten. Även i de fall då syn hålls utom huvud- förhandling finns fördelar att vinna om synen kan dokumenteras genom en videoupptagning. Det bör därför i rättegångsbalken införas en möjlig-

Prop. 2004/05:131

109

het för domstolarna att dokumentera även syn genom en video- upptagning.

Det saknas i detta sammanhang skäl att göra någon åtskillnad mellan syn på stället och syn som hålls i rättssalen. Enligt regeringens upp- fattning kan det överlämnas till domstolarna att utifrån vad som är lämpligt i det enskilda fallet göra bedömningen när en syn bör dokumen- teras genom en videoupptagning. Några särskilda förutsättningar under vilka en syn bör kunna dokumenteras genom en videoupptagning behöver därför inte anges.

5.4.2Videoupptagningen och integritetsskyddet

Regeringens bedömning: Den rättsliga regleringen av video- upptagningar från domstolsförhör bör vara utformad på ett sätt som tillgodoser skyddet av enskildas personliga integritet samt förhindrar att fotograferingsförbudet i rättssalen kringgås.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens (se Ds 2001:36 s. 102–109).

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna ställer sig bakom promemorians bedömning. Flera anser att frågan om hur skyddet av enskildas personliga integritet bör lösas är helt avgörande för om förslaget med videoinspelade förhör kan godtas.

Skälen för regeringens bedömning

Offentlighetsprincipen

En grundläggande princip för rättsordningen i vårt land är att rätt- skipningen skall ske inom ramen för offentlighetsprincipen. Därigenom tillgodoses behovet av kontroll och insyn i domstolarnas verksamhet, vilket bidrar till att upprätthålla allmänhetens förtroende för rättskip- ningen. Offentlighetsprincipen i rättskipningen kommer till uttryck dels i regeringsformens föreskrifter om att en förhandling vid domstol skall vara offentlig, dels i den likaså grundlagsfästa rätten för varje medborgare att ta del av allmänna handlingar. Domstolsoffentligheten tar alltså sikte på såväl de muntliga som de skriftliga delarna i en rätts- process.

Huvudregeln är att offentlighet råder i domstolarnas verksamhet och att inskränkningar i offentligheten får göras endast om det finns starka skäl. De situationer där integritetsintresset getts företräde framför offent- ligheten är noga angivna i lag, närmare bestämt i sekretesslagen (1980:100) och rättegångsbalken. När det gäller handlingsoffentligheten finns i sekretesslagen ett flertal bestämmelser om sekretess till skydd för enskildas personliga förhållanden. Av dessa är emellertid endast ett fåtal direkt tillämpliga hos domstolarna. Som exempel kan nämnas 7 kap. 22 § om uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden som framkommer vid särskild personutredning, rättpsykiatrisk under- sökning eller annan sådan utredning (personalia i brottmål) och 9 kap. 16 § om uppgift om enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden i mål om ansvar för vissa brott, t.ex. sexualbrott. I vissa fall kan sekretess

Prop. 2004/05:131

110

gälla hos domstol enligt särskilda regler om överföring av sekretess Prop. 2004/05:131 (12 kap. 1 och 2 §§ sekretesslagen).

Av 5 kap. 1 § andra stycket RB följer att domstolen får förordna om stängda dörrar om det kan antas att det vid en förhandling kommer att läggas fram en uppgift som omfattas av sekretess, om det bedöms vara av synnerlig vikt att uppgiften inte röjs. En förhandling får alltid hållas inom stängda dörrar, om det gäller sekretess enligt vissa särskilt angivna bestämmelser (7 kap. 22 §, 8 kap. 17 § eller 9 kap. 15 eller 16 § sekre- tesslagen). Härutöver följer av paragrafens tredje stycke att förhör med den som är under 15 år eller lider av en psykisk störning får hållas inom stängda dörrar. Vidare finns i 27 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare en bestämmelse som möjliggör att en rättegång avseende den som inte fyllt tjugoett år hålls inom stängda dörrar, om en offentlig förhandling är till uppenbar olägenhet till följd av den uppmärksamhet den tilltalade därigenom kan antas bli föremål för.

De ljudupptagningar av förhör som domstolarna gör enligt nuvarande regler (6 kap. 6 § första stycket RB) blir allmänna handlingar. Den som begär det har därför med stöd av 2 kap. 12 och 13 §§ tryckfrihets- förordningen (TF) som regel rätt att ta del av en sådan bandinspelning och att få ut en avskrift eller kopia av den. Enligt 19 § förordningen (1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol skall domstolen, om någon begär det, tillhandahålla en kopia av en sådan bandinspelning, om inte domstolen anser att det finns särskilda skäl att göra en utskrift. Om ett förhör har ägt rum inom stängda dörrar enligt reglerna i 5 kap. 1 § andra stycket RB, kan uppgifterna på bandet omfattas av sekretess. Om så inte är fallet eller om domstolen, när den skilt målet från sig, inte har förordnat att sekretessen skall bestå, är ljudbanden offentliga och tillgängliga för envar. Härutöver gäller att var och en har rätt att själv göra en ljudinspelning av ett förhör så länge inspelningen inte kan antas besvära den som hörs i sådan grad att det blir till men för utredningen.

En i sammanhanget betydelsefull fråga är vid vilken tidpunkt en ljud- upptagning blir en allmän handling, eftersom det är först då som domstolen kan bli skyldig att lämna ut en kopia av upptagningen. Detta har betydelse bl.a. vid tillämpningen av regeln i 36 kap. 9 § RB som innebär att ett vittne inte utan att det finns särskilda skäl får vara när- varande vid rättegången innan han eller hon har hörts. I detta avseende finns inga skillnader mellan dagens ljudinspelningar och de videoupptag- ningar som domstolarna kommer att göra enligt regeringens förslag.

Enligt 2 kap. 3 § första stycket TF är en handling allmän, om den förvaras hos myndighet och enligt 2 kap. 6 eller 7 § TF är att anses som inkommen till eller upprättad hos myndigheten. Grundregeln i 2 kap. 7 § första stycket TF är att en handling anses upprättad hos myndigheten först när den expedieras. En handling som inte har expedierats anses upprättad när det ärende till vilket den hänför sig har slutbehandlats hos myndigheten eller, om handlingen inte hänför sig till ett visst ärende, när den har justerats av myndigheten eller på annat sätt har färdigställts. En myndighets protokoll och därmed jämförliga anteckningar anses dock enligt 2 kap. 7 § andra stycket 3 TF med vissa undantag upprättade redan när handlingen har justerats av myndigheten eller på annat sätt färdigställts.

111

När det gäller ljudupptagningar av förhör anses dessa i praxis utgöra en del av det protokoll som rätten för över förhandlingen (se t.ex. prop. 1999/2000:26 s. 135 samt JO 1992/93 s. 36 och 2003/04 s. 41). Förs ett protokoll över sammanträdet enligt bestämmelserna i 15 § förordningen om mål och ärenden i allmän domstol, innebär det att ljud- eller video- upptagningen blir en allmän handling när protokollet färdigställts och fått sin slutliga avfattning, vilket tidigast kan ske när förhandlingen avslutas. Vad som nu sagts gäller oavsett vilka uppgifter rätten enligt 6 kap. 3 § RB väljer att anteckna i protokollet; så länge det upprättas en särskild handling över de uppgifter som antecknas utgör denna ett protokoll i tryckfrihetsförordningens mening.

År 2000 ändrades reglerna om rättens skyldighet att föra protokoll (prop. 1999/2000:26, bet. 1999/2000:JuU10, rskr. 1999/2000:151). Änd- ringen innebär bl.a. att något protokoll inte behöver föras om de upp- gifter som skall antecknas i stället framgår på något annat sätt, t.ex. direkt i domen eller genom en anteckning i målregistret (jfr 6 kap. 3 och 4 §§ RB samt 15 § förordningen om mål och ärenden i allmän domstol). De fall då något protokoll över huvud taget inte förs, inte ens i förenklad form, torde emellertid vara ganska ovanliga (jfr DV-rapport 2002:8). Frågan är när en ljud- eller videoupptagning som görs vid ett samman- träde utan protokoll blir en allmän handling. Enligt regeringens mening är det mest naturliga i den situationen att falla tillbaka på huvudregeln i 2 kap. 7 § första stycket TF och lägga vikt vid att upptagningen hör till ett visst ärende i vilket ett sammanträde hålls. Det innebär att ljud- eller videoupptagningen blir en allmän handling när ärendet slutbehandlats hos myndigheten, dvs. när domstolens avgörande avkunnas eller expedieras. Upptagningen blir alltså normalt en allmän handling tidigast när förhandlingen har avslutats, oavsett om något protokoll förs eller om rätten för anteckningar över sammanträdet på något annat sätt, t.ex. direkt i målregistret. Regeringen utgår i det följande från det angivna synsättet.

Det massmedierättsliga normsystemet

I ett system där ett domstolsförhör vid en offentlig förhandling dokumen- terats genom en ljud- eller bildupptagning finns inga möjligheter inom ramen för det processuella regelsystemet att begränsa åtkomsten av upptagningen. När det gäller användningen av åtkommet material finns däremot regler – av olika valör – i det massmedierättsliga normsystemet. Av särskilt intresse i detta sammanhang är sådana regler som anger förutsättningarna för publicering av uppgifter om enskildas personliga förhållanden. De regler det i huvudsak är fråga om är förtalsreglerna i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL), radio- och TV-lagen (1996:844), programföretagens sändningstillstånd samt de etiska regler som gäller för press, radio och TV. Utmärkande för dessa regler är att varje publicering måste föregås av en avvägning mellan allmänhetens intresse av att få del av informationen och den enskildes rätt till integritet och privatliv. När det gäller namn- respektive bild- publicering i radio och TV föreskrivs i sändningstillstånden för Sveriges Radio och Sveriges Television att den enskildes privatliv skall respek- teras, om inte ett oavvisligt allmänt intresse kräver något annat. Även

Prop. 2004/05:131

112

enligt de pressetiska reglerna bör man noga överväga publicitet som kränker privatlivets helgd samt konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Om inte namn anges, skall man även undvika att publicera bild och vissa andra uppgifter som gör en identifiering möjlig.

Till skillnad från de processuella reglerna, vars tillämpning ankommer på domstolarna, kan pressen, radio och TV självständigt avgöra om och hur ett visst material skall användas för publicering. De överväganden som görs kan dock i efterhand prövas i ett tryckfrihets- eller yttrande- frihetsmål eller av Pressombudsmannen, Pressens Opinionsnämnd eller Granskningsnämnden för radio och TV.

Det finns således en rad regler som anger förutsättningarna för mass- medias publicering av namn- och bilduppgifter på enskilda. Reglerna innebär att möjligheterna att publicera bilder på enskilda personer utan deras samtycke i viss utsträckning är begränsade. Utmärkande för det massmedierättsliga normsystemet är att det är massmedierna själva som avgör om en publicering skall ske. Några garantier kan därför inte lämnas till en person som uppträder i en offentlig rättegång att uppgifter om hans eller hennes personliga förhållanden inte kommer att spridas genom massmedias nyhetsbevakning. Härtill kommer att de pressetiska reglerna inte är juridisk bindande och att sanktionssystemet är begränsat. Det bör även noteras att t.ex. flera av de TV-bolag som riktar sig till den svenska marknaden är baserade utomlands och i flera avseenden följer andra rättssystem än det svenska. Inte heller träffar de etiska reglerna en spridning på internet genom privatpersoner och andra som inte omfattas av det massmedierättsliga normsystemet. Sammantaget anser regeringen att det massmedierättsliga normsystemet inte ger ett tillräckligt skydd för enskildas personliga integritet i denna fråga och att det därför finns behov av lagstiftning.

Närmare om fotograferingsförbudet

Frågan om dokumentation av domstolsförhör genom bildupptagning har

– som några remissinstanser framhållit – ett nära samband med foto- graferingsförbudet i 5 kap. 9 § RB. Förbudet innebär ett ovillkorligt förbud att fotografera i rättssalen. Det omfattar även elektronisk bild- upptagning för TV (se bl.a. prop. 1979/80:87 s. 12 och JO 1992/93 s. 31 och 33).

Fotograferingsförbudet infördes år 1948 i samband med rättegångs- balken. Till grund för regleringen låg uppfattningen dels att fotografering i rättssalen i allmänhet verkar störande på förhandlingen, dels, när det gäller tilltalad i brottmål, att den är ägnad att utsätta denne för ett onödigt lidande (se SOU 1938:44 s. 113).

Vid behandlingen i riksdagen av förslaget till rättegångsbalk var fotograferingsförbudet en av de frågor som tilldrog sig störst uppmärk- samhet. Argumentation kom i hög grad att präglas av synpunkter på pressens sätt att sköta rättegångsrapporteringen. Medan företrädarna för ett ovillkorligt fotograferingsförbud ansåg att en obegränsad rätt att foto- grafera i rättssalen innebar ett onödigt lidande för den tilltalade hävdade förslagets motståndare att frågorna om vilka bilder som pressen skulle publicera borde lösas på frivillighetens väg genom överenskommelser

Prop. 2004/05:131

113

med pressen. Det gjordes även gällande att fotograferingsförbudet innebar en inkonsekvent inskränkning av förhandlingsoffentligheten.

Det bör framhållas att integritetsfrågorna vid tiden för balkens införande helt fokuserades på den tilltalades förhållanden. Andra enskil- da parters, vittnens och målsägandens integritetsintressen uppmärk- sammades inte alls. Enligt regeringen råder det emellertid inte något tvivel om att dessa personers behov av skydd för sin personliga integritet väger i allt väsentligt lika tungt som skyddet av den tilltalades personliga förhållanden. Det gäller särskilt målsäganden och vittnen i brottmål. Fotograferingsförbudet får därför i dag anses ha en lika stor betydelse för dessas personliga integritet som för den tilltalades.

Senast frågan om fotograferingsförbudets förhållande till offentlighets- principen berördes i ett lagstiftningsärende var år 1980 i samband med att möjligheterna att göra privata ljudupptagningar begränsades. I den promemoria, upprättad av Domstolsverket, som låg till grund för lagänd- ringen framhölls bl.a. att fotograferingsförbudet innebar en inskränkning av offentlighetsprincipen i dess vidaste mening men att fotografering regelmässigt får anses vara en sådan allvarlig integritetskränkning att offentlighetsintresset bör få stå tillbaka (se prop. 1979/80:87 s. 57 f.). Regeringen ansåg att förbudet var väl avgränsat och instämde i verkets och flertalet remissinstansers bedömning att förbudet mot fotografering i rättssalen borde bibehållas (prop. s. 12).

Frågor om fotograferingsförbudet har relativt nyligen varit föremål för debatt i samband med rättegången med anledning av utrikesminister Anna Lindhs död. I debatten har integritetsfrågorna ställts mot framför allt massmedias behov att rapportera om rättegångarna i våra domstolar. Enligt regeringens mening har inget framkommit som gör att frågan om fotograferingsförbudets vara eller inte vara kommit i ny dager. De över- väganden som låg bakom införandet av fotograferingsförbudet gör sig i allt väsentligt gällande även i dag. Även utredningen har uttalat att förbudet bör vara kvar. Med denna utgångspunkt bör den rättsliga regleringen av ljud- och bildupptagningar av domstolsförhör vara utformad på ett sätt som förhindrar att fotograferingsförbudet kringgås genom att en kopia av bildupptagningen alltid lämnas ut på begäran av en enskild person.

5.4.3En sekretessregel införs

Regeringens förslag: Sekretess skall gälla för bilduppgiften i en video- upptagning som gjorts vid ett domstolsförhör, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den hörde lider men. Sekretessen skall bestå även om upptagningen spelas upp vid en offentlig förhandling.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens (se Ds 2001:36 s. 102–109).

Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. En majoritet av remissinstanserna tillstyrker promemorians förslag eller framför inga synpunkter. Några remissinstanser, bl.a. Justitiekanslern och Åklagar- myndigheten i Stockholm, anser att den föreslagna sekretessregeln inte är tillräckligt långtgående. Andra remissinstanser tillstyrker att uppgiften i

Prop. 2004/05:131

114

bilden sekretessbeläggs i någon form men anlägger synpunkter på sekretessreglernas närmare utformning. Svea hovrätt avstyrker förslaget, bl.a. med motiveringen att det strider mot den systematik som reglerar förhållandet mellan sekretess och förhandlingsoffentlighet. I huvudsak av samma skäl anser även Hovrätten för Västra Sverige, Stockholms tings- rätt, Gävle tingsrätt och Riksåklagaren att förslaget är problematiskt.

Skälen för regeringens förslag

Rätten att ta del av videoupptagningen i domstol bör begränsas genom en särskild sekretessregel

Det kan på goda grunder antas att de allra flesta som kallas till en domstol i förhörssyfte skulle anse att en obegränsad möjlighet för andra att ta del av videoupptagningen från deras förhör utgör ett avsevärt intrång i den personliga integriteten, betydligt större än vad dagens ljudupptagningar innebär. Särskilt brottsoffer upplever många gånger offentligheten som mycket pressande och många personer skulle sannolikt överväga att inte frivilligt medverka till ett förhör med vetskap om att uppgifter om utseende och sättet att agera kan komma att spridas på ett obegränsat sätt. Särskilt allvarligt blir intrånget i förhörspersonens privata sfär om bildupptagningen används för utsändning i TV eller spridning på internet. Risken för repressalier eller trakasserier mot förhörspersoner i mål med en underliggande hotbild eller starka motsätt- ningar mellan parterna bör inte heller negligeras.

Hänsynen till enskildas personliga integritet talar alltså med styrka för att en spridning av själva bildupptagningen på något sätt bör begränsas. Till detta kommer att en risk för en obegränsad spridning av bild- upptagningen med stor säkerhet skulle inverka negativt på många människors förmåga att avge en spontan och klar berättelse, något som i sin tur innebär att bevisvärdet av utsagan äventyras. Även intresset av att rätten får ett gott underlag för sin bedömning av målet kräver därför att möjligheten att ta del av en videoupptagning från ett domstolsförhör begränsas.

I likhet med vad som har anförts i promemorian anser regeringen att en begränsningsregel bör ha sin utgångspunkt i önskemålet att förhindra att bildupptagningen får en omfattande spridning och offentlighet. Det kan därmed förefalla ändamålsenligt att integritetsaspekterna tillgodoses genom en reglering som riktar sig just mot användningen av bildupp- tagningen. Av den anledningen finns skäl att lyfta fram de möjligheter som domstolarna i Norge och Danmark har att under vissa förhållanden ge föreskrifter om hur och när en upptagning från en rättegång får användas, s.k. referatförbud. Enligt norsk rätt kan domstolen besluta om referatförbud för hela eller delar av förhandlingen om publiceringen av ett referat ”vil kunne ha skadelig virkning på oplysningen eller pådømmelsen av saken” eller då ”hensynet till privatlivets fred eller for- nærmedes ettermæle krever det”. Även i Danmark kan ett referatförbud meddelas till skydd för såväl utredningsintresset som personliga förhållanden.

Överfört på svenska förhållanden skulle ett system med referatförbud innebära en möjlighet för domstolarna att meddela regler om använd- ningen av en bildupptagning från ett domstolsförhör, t.ex. för att

Prop. 2004/05:131

115

förhindra att uppgifterna publiceras eller används för otillbörliga syften. Det svenska systemet innebär dock att det i första hand har överlämnats till massmedierna själva att avgöra i vilken utsträckning offentligt material skall publiceras eller hur det i övrigt skall användas medan det ankommer på domstolarna att – inom givna ramar – besluta om inskränk- ningar i offentlighetsprincipen. Enligt regeringens mening passar därför ett system med referatförbud illa in i de regelkomplex som i Sverige styr offentligheten vid domstolar och publicering av uppgifter om enskildas personliga förhållanden. Det naturliga är i stället att integritetsintresset tillgodoses genom en begränsning av rätten att ta del av bildupp- tagningarna. Mot bakgrund av tryckfrihetsförordningens bestämmelser bör, såsom har föreslagits i promemorian, en sådan begränsning ske genom en särskild sekretessregel.

Sekretessregelns utformning

Enligt förslaget i promemorian skall sekretess gälla hos domstol för uppgift i bild som tagits upp vid ett förhör som hållits i domstol, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att det uppstår något men för den hörde. Bestämmelsen skall enligt promemorians förslag införas i en ny paragraf i 7 kap. sekretesslagen. Enligt förslaget skall detta slag av sekretess inte omfattas av 12 kap. 3 § sekretesslagen, dvs. sekretessen skall inte upphöra att gälla om uppgiften förebringas vid en offentlig förhandling. Några remissinstanser, däribland Svea hovrätt och Riks- åklagaren, har ifrågasatt promemorians förslag med motiveringen att det strider mot den systematik som reglerar förhållandet mellan sekretess och offentlighet i domstol. Enligt hovrätten är det tveksamt om man kan föreskriva om sekretess för uppgifter som har tillförts målet i sak vid en offentlig förhandling, som behåller sin offentlighet när de spelas upp i rättssalen, men som i övrigt omfattas av ett förbud mot röjande på alla andra sätt.

Vid tillkomsten av sekretesslagen var det ett uttalat önskemål att reglerna om handlingssekretess, tystnadsplikt och förhandlingssekretess skulle ges en enhetlig och logisk uppbyggnad så att de skulle bli lättare att förstå än de dåvarande. Såvitt gäller förhållandet mellan handlings- sekretessen hos domstolarna och begränsningarna i förhandlings- offentligheten innebar den nya regleringen att möjligheterna att hålla förhandlingar inom stängda dörrar i princip kom att styras av sekretess- regleringen. Detta kommer till uttryck i 5 kap. 1 § RB. Regleringen innebär vidare att uppgifter som en person har kunnat få del av vid en offentlig domstolsförhandling därefter inte skall kunna omfattas av sekretess hos domstolen (jfr prop. 1979/80:2 s. 95 och s. 304). Det senare har kommit till uttryck i 12 kap. 3 § första stycket sekretesslagen som innehåller bestämmelser om en domstolsförhandlings inverkan på sekre- tessen. Av styckets första mening följer att sekretess för uppgift i mål eller ärende i en domstols rättskipande eller rättsvårdande verksamhet upphör att gälla i målet eller ärendet, om uppgiften läggs fram vid en offentlig förhandling i samma mål eller ärende.

Huvudprincipen i rättegångsbalken är alltså att förhandlingssekretessen skall styras av sekretessregleringen i sekretesslagen. Principen är emellertid inte utan undantag. I de fall en bestämmelse om rätt för

Prop. 2004/05:131

116

domstol att hålla förhandling inom stängda dörrar har ett annat syfte än att åstadkomma sekretess för uppgifter av viss natur, berörs inte bestämmelsen av sammankopplingen av handlingssekretessen och för- handlingssekretessen vid domstol. Så är t.ex. fallet när det gäller möjligheterna att förordna om stängda dörrar i mål som rör unga lagöverträdare samt vid förhör med barn eller psykiskt sjuka. I de fallen motiveras förhandlingssekretessen i stället av intresset att skydda dessa personer mot de olägenheter som kan vara förenade med själva förhandlingen.

Inte heller bestämmelsen i 12 kap. 3 § sekretesslagen är längre utan undantag. I samband med tillkomsten av 5 kap. 6 § sekretesslagen, som föreskriver sekretess i syfte att förebygga vidarespridning av beslagtaget eller konfiskerat material i mål om barnpornografibrott m.fl. brott, infördes ett undantag i andra meningen i 12 kap. 3 § sekretesslagen. Sekretessbestämmelsen i 5 kap. 6 § sekretesslagen har konstruerats på ett sådant sätt att den inte hindrar den som så önskar att med stöd av offentlighetsprincipen ta del av skildringarna på stället. Sekretess inträder endast vid fara för att uppgiften sprids vidare. Undantaget i 12 kap. 3 § sekretesslagen tillkom för att tillgodose syftet med bestämmelsen i 5 kap. 6 § sekretesslagen och innebär att sekretessen – dvs. begränsningen i rätten att kunna få ut kopior av materialet – även kan bestå efter det att materialet har lagts fram vid en offentlig förhandling vid domstol.

Ett sätt att åstadkomma ett integritetsskydd för den enskilde skulle kunna vara att den aktuella sekretessbestämmelsen, med 5 kap. 6 § sekre- tesslagen som förebild, konstrueras så att sekretess gäller om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den sprids på ett sätt som innebär men för den hörde. Det skulle medföra att uppgifterna inte får lämnas ut för spridning utanför domstolen men vara möjliga för allmänheten och massmedia att ta del av i domstolens lokaler.

Enligt regeringens mening ger emellertid en sådan lösning inte ett till- räckligt skydd för den enskildes personliga integritet. Många parter, vittnen och andra som hörs i domstol i bevissyfte upplever redan i dag förhöret som mycket obehagligt. Vetskapen om att utseende och sätt att agera under förhöret är möjligt att ta del av i efterhand av vem som helst skulle för många säkert upplevas som ett avsevärt intrång i den personliga integriteten, oavsett om det finns en sekretessreglering som hindrar vidare spridning av uppgifterna utanför domstolen. För att syftet med en sekretessregel skall kunna tillgodoses är det därför nödvändigt att sekretessen träffar varje form av röjande av uppgifterna och som innebär en risk för men för den enskilde.

Regeringen föreslår därför en sekretessregel där sekretessen knyts till varje form av risk för att den hörde lider men genom att uppgiften röjs. När det gäller utformningen av skaderekvisitet anser regeringen – i likhet med vad som anförts i promemorian och i linje med vad flera av remissinstanserna anfört – att det krävs ett s.k. omvänt skaderekvisit. Det innebär att sekretess gäller, om det inte står klart att uppgiften kan lämnas ut utan att den hörde lider men. Det är med andra ord fråga om en presumtion för sekretess.

Bland annat Justitiekanslern har ifrågasatt om inte sekretessregeln i promemorians förslag fått en alltför begränsad utformning. Som den har utformats i förslaget träffar den endast ett utlämnande som sker till men

Prop. 2004/05:131

117

för den hörde. Enligt Justitiekanslern bör regeln också ta sikte på att skydda vissa allmänna intressen, främst intresset av att rättsprocessen kan fortgå utan allvarliga störningar. Justitiekanslern har därför föreslagit att den föreslagna sekretessregeln skärps genom att det införs ett skydd mot att rättsprocessen påverkas menligt genom ett utlämnande.

Som berörts i avsnitt 5.4.2 kommer en videoupptagning som huvud- regel att bli en allmän handling tidigast när förhandlingen har avslutats, antingen genom att protokollet färdigställs eller att domstolens avgöran- de avkunnas eller expedieras. Möjligheterna att vägra lämna ut en video- upptagning innan dess är alltså stora. Någon särskild sekretessregel som

– oavsett den hördes inställning – möjliggör för domstolen att hålla inspelningarna undan offentligheten till dess att förhandlingen avslutats behövs därför inte. Regeringen anser vidare att det inte heller i övrigt finns tillräckliga skäl för att skärpa sekretessbestämmelsen på det sätt som Justitiekanslern föreslagit.

En särskild fråga är om rätten skall ge den som hörts tillfälle att yttra sig innan den tar ställning i en fråga om utlämnande av en videoupptag- ning. I promemorian har, med hänvisning till ett uttalande i förarbetena till sekretesslagen (se prop. 1979/80:2 s. 332), uttalats att detta ofta kan vara lämpligt. Hovrätten över Skåne och Blekinge, Hovrätten för Västra Sverige och Hovrätten för Nedre Norrland, har invänt mot denna uppfattning och gjort gällande att handläggningen av en fråga om utläm- nande av videoupptagningen därigenom skulle bli onödigt tungrodd.

Regeringen instämmer i hovrätternas uppfattning och anser att ett krav på kommunikation med den som förhöret avser skulle vålla domstolarna stora praktiska olägenheter. Det bör dessutom påpekas att regeringen vid införandet av sekretesslagen inte ansåg att det borde införas någon generell regel om kommunikationsskyldighet. Det ovan angivna för- arbetsuttalandet ger tvärtom vid handen att frågan om den enskilde bör kontaktas i samband med sekretessprövningen bör avgöras efter vad som är lämpligt i det enskilda fallet. Mot bakgrund av att den föreslagna sekretessregeln innebär en presumtion för sekretess, torde inte en sådan kommunikationsskyldighet få någon betydelse för den som regeln avser att skydda. Regeringen föreslår alltså ingen regel om kommunikations- skyldighet.

Som nämnts följer av 12 kap. 3 § sekretesslagen att sekretessen normalt upphör att gälla om uppgifterna läggs fram vid en offentlig förhandling i samma mål eller ärende. I promemorian har det föreslagits att undantag göras från denna regel på samma sätt som gjorts i fråga om sekretess enligt 5 kap. 6 § sekretesslagen, för att därigenom säkerställa att sekretessen består även efter det att ett förhör läggs fram i t.ex. hovrätten genom en ljud- och bildupptagning. Regeringen är av samma uppfattning. De skäl som regeringen ovan ansett motivera en sekretess- regel för bilduppgiften i en upptagning gäller med samma styrka även efter det att upptagningen spelats upp i hovrätten. 12 kap. 3 § sekretess- lagen bör därför ändras så att en uppspelning av videoupptagningen vid en offentlig förhandling inte medför att sekretessen upphör att gälla.

Prop. 2004/05:131

118

Den nya sekretessregeln och meddelarfriheten

Prop. 2004/05:131

Sekretesslagen innehåller en gemensam reglering av såväl handlings- sekretessen som tystnadsplikten. Sekretess innebär således förbud att röja uppgift, vare sig det sker muntligen eller genom att en allmän handling lämnas ut eller det sker på annat sätt (1 kap. 1 § sekretesslagen). Bestämmelser om sekretess kan dock till viss del få vika för meddelar- friheten. Med meddelarfrihet avses rätten att lämna ut uppgifter i vilket ämne som helst för publicering i de medier som tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen omfattar (1 kap. 1 § tredje stycket TF och 1 kap. 2 § YGL). Meddelandefriheten avser endast utlämnande av uppgifter och innefattar inte någon rätt att lämna ut sekretessbelagda allmänna handlingar. Det är därför aldrig tillåtet att uppsåtligen lämna ut en sekretessbelagd allmän handling under åberopande av meddelar- friheten (7 kap. 3 § TF första stycket 2 och 5 kap. 3 § första stycket 2 YGL). Till den del sekretessbestämmelserna reglerar tystnadsplikten har meddelarfriheten som huvudregel företräde, dvs. det kan vara tillåtet att muntligen lämna en sekretessbelagd uppgift till medierna, även om det inte är tillåtet att lämna ut den allmänna handling varav uppgiften framgår. De tystnadsplikter som har företräde framför meddelarfriheten räknas upp i 16 kap. 1 § sekretesslagen. Om någon lämnar ut en allmän handling eller uppgifter i strid med nämnda bestämmelser, kan han eller hon dömas för brott mot tystnadsplikt (20 kap. 3 § brottsbalken).

En konsekvens av den föreslagna sekretessregeln jämförd med den nuvarande lydelsen av 16 kap. 1 § sekretesslagen är att en domstols- anställd som till medierna uppsåtligen lämnar ut en sekretessbelagd videoupptagning, som utgör en allmän handling, skall dömas för brott mot tystnadsplikt. En videoupptagning, som omfattas av sekretess men som ännu inte blivit allmän handling, kan emellertid lämnas ut inom ramen för meddelarfriheten om inget annat anges i 16 kap. 1 § sekretess- lagen.

Frågan är då om 16 kap. 1 § sekretesslagen bör ändras så att också utlämnande av videoupptagningar som ännu inte blivit allmänna hand- lingar undantas från meddelarfriheten. Enligt promemorian saknas anledning att göra något undantag från meddelarfriheten när det gäller den föreslagna sekretessbestämmelsen. Några remissinstanser, däribland Justitiekanslern, har rest frågor kring promemorians ställningstagande i denna del.

Enligt regeringens uppfattning talar övervägande skäl för att införa ett uttryckligt undantag från meddelarfriheten, såvitt gäller de nu aktuella videoupptagningarna. Utan ett sådant undantag finns det en risk för att den föreslagna sekretessbestämmelsen inte kommer att fylla sitt syfte. Som anförts ovan är sekretessbestämmelsen i sin tur en förutsättning för att förslaget om videoupptagningar av domstolsförhör skall kunna genomföras. Mot ett undantag kan visserligen invändas att det innebär en viss begränsning i allmänhetens möjligheter att i efterhand kunna ta del av rättegången. Detta intresse måste emellertid i detta sammanhang anses väga mindre tungt. De uppgifter som förhörspersonerna lämnar kommer, liksom hittills, att vara offentliga, såvida inte förhandlingen hålls inom stängda dörrar och allmänheten kommer normalt att kunna ta del av ljudupptagningar från förhören. Ett undantag från meddelarfriheten, vad

119

gäller själva bilduppgifterna, får därför inte någon egentlig betydelse för allmänhetens insyn i rättegången. Till detta kommer att det skulle vara inkonsekvent att tillåta utlämnande av videoupptagningar under pågåen- de rättegång, när de inte får lämnas ut när rättegången har avslutats. 16 kap. 1 § sekretesslagen bör alltså ändras i enlighet härmed.

Rätten till partsinsyn och 14 kap. 5 § andra stycket sekretesslagen

Några remissinstanser, bl.a. Svea hovrätt, har uppmärksammat den föreslagna sekretessregelns förhållande till vad som gäller om partsinsyn enligt rättegångsbalken och bestämmelserna i 14 kap. 5 § sekretesslagen.

En allmän princip enligt rättegångsbalken är att en part har en rätt att ta del av alla omständigheter som läggs till grund för avgörandet. Denna princip har ansetts så självklar att man inte har funnit det nödvändigt att uttryckligen slå fast den i rättegångsbalken. Principen kommer däremot till uttryck i 14 kap. 5 § andra stycket sekretesslagen. Där framgår bl.a. att sekretess inte innebär några begränsningar i en parts rätt att få del av alla omständigheter som läggs till grund för avgörande av mål eller ärende. Av denna bestämmelse följer alltså att sekretesslagens regel- system över huvud taget inte kan åberopas mot parten i detta hänseende och att denna har rätt att ta del även av uppgifter som är belagda med sekretess. Det innebär bl.a. att det inte är möjligt att ställa upp ett förbehåll enligt 14 kap. 10 § sekretesslagen som inskränker mottagarens rätt att lämna uppgiften vidare eller utnyttja den (se t.ex. JO 1995/96 s. 46 f. och NJA 2002 s. 433).

Att sekretessen, enligt 14 kap. 5 § andra stycket sekretesslagen, viker för partsinsynen innebär dock inte att parten med automatik har rätt att få den handling utlämnad till sig, där de omständigheter domstolen grundar sitt avgörande på framgår (prop. 1979/80:2 Del A s. 335, jfr NJA 1983 C 7 och JO 1995/96 s. 29 f.). Rätten till partsinsyn torde därför kunna realiseras utan att videoupptagningen lämnas ut till parten, under förut- sättning att parten, dennes ombud eller den offentlige försvararen ges möjlighet att ta del av videoupptagningen på annat sätt, t.ex. i domstolens lokaler eller genom att parten får en kopia av endast ljudupptagningen.

Regeringen ser mot den nu angivna bakgrunden inte något behov av särskilda bestämmelser om partsinsyn vad gäller videoupptagning.

5.4.4Gallring och arkivering

Regeringens bedömning: En ljud- och bildupptagning bör bevaras i två månader efter det att domstolen avgjort målet eller ärendet. Om avgöran- det överklagas, bör upptagningen bevaras till dess att målet eller ärendet har avgjorts genom en dom eller ett beslut som vunnit laga kraft.

Promemorians bedömning: I promemorian tas inte ställning till frågor om gallring och arkivering.

Remissinstanserna: Riksarkivet och Statskontoret anför att det är angeläget att frågor om arkivering, bevarande och gallring uppmärk- sammas särskilt i lagstiftningsärendet. Ingen av övriga remissinstanser har kommenterat dessa frågor.

Prop. 2004/05:131

120

Skälen för regeringens bedömning: I 20 § förordningen (1996:271) Prop. 2004/05:131 om mål och ärenden i allmän domstol föreskrivs att en bandinspelning

skall bevaras i två månader efter det att domstolen avgjort målet eller ärendet. Om avgörandet överklagas, skall dock inspelningen bevaras till dess att målet eller ärendet har avgjorts av en dom eller ett beslut som vunnit laga kraft. Enligt regeringen saknas skäl att förfara på något annat sätt när det gäller en videoupptagning från ett domstolsförhör. Regeringen avser därför att genomföra nödvändiga förordningsändringar så att även en videoupptagning omfattas av bestämmelserna om gallring och arkivering.

5.5Lagstiftning utanför rättegångsbalken

Regeringens förslag: Videokonferens skall kunna användas vid de allmänna domstolarnas handläggning enligt ärendelagen och konkurs- lagen. Även vissa andra domstolar och nämnder, som i viss utsträckning tillämpar rättegångsbalkens regler, skall kunna använda sådan teknik.

De nya reglerna om dokumentation av förhör med hjälp av videoteknik skall gälla endast de allmänna domstolarna. Regler om dokumentation av bevisning med videoteknik införs i ärendelagen.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens såvitt avser möjligheten att använda videokonferens och telefon vid handläggning enligt ärendelagen och konkurslagen (se SOU 2001:103 s. 112–113).

Promemorians förslag: I promemorian föreslås för domstolsärenden en regel i ärendelagen om att en berättelse som lämnas i bevissyfte i tingsrätt får dokumenteras genom en videoupptagning.

Remissinstanserna: Hyresnämnden och arrendenämnden i Stockholm påpekar att det i lag (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder hänvisas till bl.a. 5 kap. RB och att nu föreslagna regler om video- konferens och telefon därmed kommer att bli gällande även för hyresnämnderna, vilket nämnden tillstyrker. Kammarrätten i Jönköping,

Länsrätten i Stockholms län och Länsrätten i Skåne län påpekar att även förvaltningsprocesslagen hänvisar till vissa nu aktuella bestämmelser i rättegångsbalken. Marknadsdomstolen framhåller att ett användande av videokonferens vid domstolens sammanträden ökar effektiviteten och passar väl för de måltyper som handläggs vid Marknadsdomstolen.

Skälen för regeringens förslag

Videokonferens

Lagen om försöksverksamhet med videokonferens i rättegång innehåller särskilda regler för användning av videokonferens vid handläggning enligt ärendelagen och konkurslagen. Därutöver finns det i ärendelagen bestämmelser som reglerar möjligheten att närvara per telefon och i kon- kurslagen finns en hänvisning till rättegångsbalkens regler om tvistemål.

Enligt Domstolsverkets utvärdering har videokonferens förekommit vid några tillfällen då det varken varit fråga om tvistemål eller brottmål. Det har förekommit i felparkerings- och sjöförklaringsärenden, där hand-

121

läggningen sker enligt ärendelagen, samt vid ett antal sammanträden enligt konkurslagen. Användningen av videokonferens i domstols- och konkursärenden har således varit sparsam. Den typ av ärenden och den muntliga handläggning i dessa ärenden som kan komma i fråga är enligt regeringens uppfattning inte av sådant slag att det finns anledning att reglera användningen av videokonferens och telefon på annat sätt än vad som föreslagits gälla för mål som handläggs enligt rättegångsbalken.

I lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål finns regler om bevisupptagning per telefon och genom videokonferens. En ändring av dessa reglers innehåll och disposition måste övervägas mot bakgrund av olika internationella överenskommelser om rättslig hjälp i brottmål. Sådana överväganden kan inte ske inom ramen för detta lagstiftningsärende.

I flera procedurlagar som gäller för andra domstolar och nämnder än allmänna domstolar finns redan en hänvisning till rättegångsbalken i allmänhet eller vissa bestämmelser i balken, t.ex. 5 kap., i synnerhet. Detta gäller bl.a. hyres- och arrendenämnderna samt Arbetsdomstolen och Marknadsdomstolen. Enligt regeringen bör det vid dessa domstolar och nämnder finnas utrymme för användning av videokonferens vid handläggningen och även för användning av telefon i den utsträckning detta inte redan är möjligt.

Vid de allmänna förvaltningsdomstolarna pågår sedan en tid tillbaka en särskild försöksverksamhet med videokonferens. Denna har relativt nyli- gen utvärderats. Frågor om även denna verksamhet bör göras permanent och hur den i så fall närmare bör regleras bereds för närvarande inom Justitiedepartementet och bör avgöras i ett annat sammanhang. Däremot bör de föreslagna villkoren för tillåtande av telefondeltagande redan nu göras tillämpliga även på dessa domstolar.

Dokumentation av bevisning med videoteknik

När det gäller domstolsärenden har det i promemorian föreslagits en regel i ärendelagen som ger rätten möjlighet att dokumentera berättelser som lämnas i bevissyfte genom en videoupptagning. Som skäl för att inte införa en obligatorisk regel har anförts att de relativt få förhör som före- kommer i domstolsärenden ofta har en något annan karaktär än förhören i tvistemål och brottmål och att det inte finns några regler om hinder mot omförhör eller om tilltrosbevisning. Enligt regeringens mening är detta inte tillräckliga skäl för att avstå från att dokumentera de förhör som likväl kan förekomma med bästa tillgängliga teknik. I likhet med vad som föreslås på rättegångsbalkens område bör det därför vara obliga- toriskt för en tingsrätt att dokumentera ett förhör som hålls i ett domstols- ärende genom en videoupptagning, om det inte finns några särskilda skäl mot det. När det gäller hovrättens handläggning av domstolsärenden bör regeln ges en fakultativ konstruktion, på samma sätt som föreslagits för tvistemål och brottmål (se avsnitt 5.4.1). I likhet med vad som gäller för tvistemål och brottmål bör det även beträffande ärendelagen införas en möjlighet att dokumentera syn genom en videoupptagning.

Genom befintliga hänvisningar i 16 kap. 2 § konkurslagen kommer de föreslagna reglerna om dokumentation av bevisning att bli tillämpliga

Prop. 2004/05:131

122

även vid förhör som hålls i bevissyfte i ett konkursärende. Detta framstår Prop. 2004/05:131 enligt regeringens mening som en lämplig ordning.

När det gäller Marknadsdomstolen finns bestämmelser som hänvisar bl.a. till föreskrifterna i rättegångsbalken om tvistemål där förlikning av saken inte är tillåten (se t.ex. 64 § konkurrenslagen [1993:20] och 50 § marknadsföringslagen [1995:450]). När det gäller Arbetsdomstolen finns hänvisningar till reglerna om rättegången i tvistemål där förlikning om saken är tillåten (5 kap. 3 § lagen om [1974:371] rättegången i arbets- tvister). Hänvisningarna har ansetts innebära att t.ex. reglerna i 6 kap. RB om registrering av uppgifter och handlingar är tillämpliga i både Marknadsdomstolen och Arbetsdomstolen. Enligt regeringen bör varken Marknadsdomstolen eller Arbetsdomstolen omfattas av de nya reglerna i 6 kap. RB om dokumentation av bevisning med videoteknik, eftersom avgöranden i dessa domstolar inte får överklagas. Undantag bör därför göras i lagen om rättegången i arbetstvister och i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m., som reglerar handläggningen i den domstolen. Det lämnas härigenom fritt för Marknadsdomstolen och Arbetsdomstolen att avgöra om, och i så fall hur, förhörsutsagor som lämnas i dessa domstolar skall dokumenteras.

6 Förberedelse i tvistemål

6.1Förberedelsens syfte

Förfarandet enligt rättegångsbalken är formellt uppdelat i ett skede för förberedelse och ett skede för avgörande. Det gäller för såväl tvistemål som brottmål, även om förberedelsen spelar en betydligt större roll i tvistemål. Ett av förberedelsens syften är att klargöra ramarna för processen och lägga fast de ståndpunkter som domstolen har att ta ställning till inför målets avgörande. Ett annat är att i tvistemål undersöka möjligheterna för en samförståndslösning av tvisten.

En väl genomförd förberedelse bidrar till att målet kan avgöras så smidigt och rättssäkert som möjligt. Det är därför viktigt att formerna för förberedelsen lätt kan anpassas till behoven i det enskilda fallet. Mot denna bakgrund har utredningen undersökt om reglerna för förberedelsen i någon mån behöver ändras. En fråga som uppmärksammats är möjlig- heterna att i vissa fall låta ett sammanträde i tvistemål utgöra endast ett komplement till en i övrigt skriftlig handläggning. Utredningen har också undersökt om reglerna om sammanträden för förberedelse kan göras mera enhetliga. Utredningen har vidare undersökt om reglerna om sammanställningar av processuppgifter och upprättande av tidsplaner bör ändras.

123

6.2Mera enhetliga regler för sammanträden under förberedelsen

Regeringens förslag: Reglerna om sammanträden under förberedelsen samt om kallelser och påföljder för utevaro görs mera enhetliga. En och samma sammanträdesform skall kunna användas för samtliga frågor som under förberedelsen kräver muntlig handläggning. Påföljderna vid utevaro skärps samtidigt för vissa fall.

Utredningens förslag och bedömning: Utredningens förslag överens- stämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen gör dock vidare den bedömningen att det helt och hållet saknas behov av bestämmelser om en särskild sammanträdesform för behandling av annat än hela målet (se SOU 2001:103 s. 144–153).

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna ställer sig bakom utredningens förslag om enhetligare regler för sammanträden under förberedelsen. Endast ett fåtal remissinstanser kommenterar behovet av en särskild sammanträdesform för behandling av frågor som rör endast en del av ett mål. Ingen remissinstans tar avstånd från utred- ningens överväganden i den delen.

Skälen för regeringens förslag

Behövs en ny sammanträdesform?

En av utredningens uppgifter har varit att föreslå lagändringar om ökade möjligheter att avgöra mål utan huvudförhandling trots att vissa muntliga inslag ingår i underlaget för domen. Mot denna bakgrund har utredningen uppmärksammat frågan om möjligheterna att låta ett sammanträde under förberedelsen tjäna som ett komplement till en i övrigt skriftlig hand- läggning och behovet av att införa en särskild sammanträdesform för behandling av endast en viss del av målet.

Av 42 kap. 9 § RB följer att förberedelse i tvistemål i tingsrätt skall ske vid ett sammanträde eller genom skriftväxling eller annan hand- läggning. Om det inte är olämpligt får dessa olika förberedelseformer förenas. Denna bestämmelse möjliggör således för rätten att använda sig av olika handläggningsformer för olika delar av ett mål. En fråga kan behöva utvecklas närmare i en skrift medan det beträffande målet i övrigt kan vara lämpligare att hålla ett sammanträde. Parterna kan vid samman- trädet närmare redogöra för hur de ser på en viss fråga. De kan också utveckla sin talan rörande en eller flera frågor i rättsligt hänseende. Om det som förekommer vid ett förberedelsesammanträde dokumenteras i protokoll eller på annat sätt, kan det bli processmaterial i händelse av ett senare avgörande på handlingarna. Tidigare begränsades denna möjlighet att kombinera muntliga och skriftliga förberedelseåtgärder något av det då gällande förbudet att i protokollet från ett sammanträde dokumentera en parts utveckling i rättsligt hänseende. Med motiveringen att det i vissa fall kunde finnas anledning att anteckna parternas ståndpunkter även i sådana frågor togs emellertid det förbudet bort år 2000 (prop. 1999/2000:26, bet. 1999/2000:JuU10, rskr. 1999/2000:151). Ett samman- träde kan därmed fullt ut tjäna som komplement till en i övrigt skriftlig

Prop. 2004/05:131

124

handläggning. Någon särskild sammanträdesform behöver därför, som också utredningen har konstaterat, inte införas.

Enligt 6 kap. 4 § 3 RB skall rätten vid ett sammanträde under för- beredelsen anteckna det som i övrigt behövs till ledning för en huvud- förhandling. Eftersom – såsom nyss konstaterats – ett sammanträde under förberedelsen bör kunna tjäna som underlag även för ett avgörande utan huvudförhandling bör den regeln ändras.

Till skillnad från vad som är fallet i tingsrätt förekommer samman- träden för muntlig förberedelse endast undantagsvis i hovrätten. I 50 kap. 10 § tredje stycket RB föreskrivs att ett sammanträde under förbere- delsen får hållas om det behövs för en ändamålsenlig handläggning av målet. Även för hovrättsprocessens del medger alltså gällande rätt att ett sammanträde för muntlig förberedelse kan utnyttjas för att föra in vissa muntliga inslag i processen som ett komplement till en i övrigt skriftlig handläggning. Inte heller för hovrättsprocessens del finns det därför behov av en ny förberedelseform.

Enhetligare regler för sammanträden under förberedelsen

Den vanligaste typen av sammanträde under förberedelsen i tvistemål i tingsrätt är det sammanträde för muntlig förberedelse som hålls enligt reglerna i 42 kap. 9 § RB. Denna sammanträdesform är emellertid inte den enda som kan förekomma under förberedelsen. Därutöver kan det även hållas sammanträde för bevisupptagning enligt 35 kap. 9 § RB och sammanträde för behandling av en rättegångsfråga. Ett sammanträde av det senare slaget kan avse en fråga om rättegångshinder eller någon annan rättegångsfråga, t.ex. om interimistiskt yrkande i vårdnadsmål. Sammanträdesformerna skiljer sig åt när det gäller vilka frågor som kan behandlas vid sammanträdet och hur parterna skall kallas till samman- trädet. Ett sammanträde som hålls enligt 42 kap. 9 § RB har till syfte att klargöra de flesta tänkbara frågor i målet. Efter sammanträdet bör om möjligt målet vara så förberett att det är klart för att avgöras, oavsett om detta skall ske vid en huvudförhandling eller inte.

Sammanträden för bevisupptagning utom huvudförhandling förutsätts i hög grad avse just bevisupptagning och alltså inte de materiella eller processuella frågorna i målet. Detta framgår t.ex. av 36 kap. 19 § andra stycket RB. Där anges att annan handläggning får äga rum vid ett sammanträde för bevisupptagning utom huvudförhandling endast om det är av synnerlig vikt för utredningen.

När det gäller sammanträden för prövning av rättegångsfrågor för- utsätts dessa behandla enbart en eller flera rättegångsfrågor. Av denna anledning är reglerna om kallelser till sådana sammanträden utformade annorlunda i förhållande till vad som gäller vid ett traditionellt samman- träde för muntlig förberedelse. En annan sak är att det i praktiken ofta är så att även rättegångsfrågor behandlas inom ramen för ett sammanträde enligt 42 kap. 9 § RB. Så är regelmässigt fallet t.ex. när det gäller yrkanden om interimistisk vårdnad i familjemål.

För att underlätta handläggningen bör enligt utredningen reglerna om sammanträden under förberedelsen i möjligaste mån vara enhetliga. Utgångspunkten bör vara att det i formellt hänseende bara finns en sorts sammanträde under förberedelsen. Det skall enligt utredningen vid detta

Prop. 2004/05:131

125

sammanträdestillfälle vara möjligt att behandla dels materiella frågor i målet, dels rättegångsfrågor och om det är lämpligt, ta upp bevisning enligt de särskilda reglerna för bevisupptagning utom huvudförhandling.

Regeringen delar denna bedömning. Enhetliga regler ökar handlägg- ningens smidighet och underlättar för domstolen att tillämpa reglerna. Även från den enskildes synpunkt är det en fördel om reglerna är så överskådliga och enkla som möjligt. Detta innebär att bestämmelserna som styr handläggningen av sammanträden under förberedelsen i möjligaste mån bör utformas så att det inte finns hinder mot att vid ett sammanträde avhandla de olika frågor som kan finnas vid det tillfället.

Som nämnts ovan medger nuvarande lagstiftning att annan handlägg- ning äger rum i samband med bevisupptagning utom huvudförhandling endast om det är av synnerlig vikt för utredningen (se t.ex. 36 kap. 19 § RB). Eftersom det i många fall kan finnas skäl för parterna att vid sidan av bevisupptagningen diskutera andra frågor i målet, utgör kravet på synnerlig vikt ett onödigt hinder för en smidig handläggning. Enligt regeringens mening bör kravet därför tas bort. Av samma skäl bör en bevisupptagning kunna ske inom ramen för ett traditionellt sammanträde för muntlig förberedelse.

En särskild möjlighet till bevisupptagning utom huvudförhandling regleras i 43 kap. 3 § RB. Enligt den bestämmelsen får, om en huvud- förhandling ställs in, rätten ändå – under vissa förutsättningar – ta upp muntlig bevisning. I samband med en sådan bevisupptagning får även annan handläggning äga rum, om det är av synnerlig vikt för utred- ningen. Denna situation kan uppkomma först när förberedelsen har avslutats och man kan inte jämföra med den situationen som avses i t.ex. 36 kap. 19 § RB, inte minst till följd av att förutsättningarna för bevisupptagningen är andra. Bestämmelsen bör därför inte, vilket utred- ningen har föreslagit, tas bort.

I 42 kap. 20 § RB ges tingsrätten en möjlighet att hålla en särskild huvudförhandling om en rättegångsfråga eller en del av saken som kan avgöras särskilt och detta utan att förberedelsen i övrigt har avslutats. I vissa rättegångfrågor, t.ex. frågor om rättegångshinder eller forumfrågor, kan utredningen vara mycket omfattande och parterna kan därför behöva hålla såväl sakframställningar som slutanföranden. Detta lämpar sig huvudförhandlingsformen särskilt väl för. Enligt regeringens mening bör därför denna möjlighet även fortsättningsvis finnas kvar.

Kallelser till sammanträden och underlåtenhet att följa en kallelse

Utredningen har också lämnat förslag i syfte att göra reglerna om kallelser mera enhetliga liksom reglerna om påföljder för dem som inte följer en kallelse. Som anförts ovan innebär enhetliga regler ökade möjligheter att vid ett sammanträde avhandla de olika frågor som kan uppkomma vid det aktuella tillfället, vilket i sin tur ökar handläggningens smidighet. Regeringen ansluter sig därför till utredningens bedömning att även reglerna om kallelser till sammanträden och underlåtenhet att följa en kallelse bör göras mera enhetliga.

I ett dispositivt tvistemål skall parterna i dag kallas att inställa sig till ett sammanträde för muntlig förberedelse vid påföljd att tredskodom annars kan komma att meddelas (42 kap. 12 § första stycket RB). I ett

Prop. 2004/05:131

126

indispositivt tvistemål skall käranden kallas att inställa sig till ett sådant sammanträde vid påföljd att hans eller hennes talan annars förfaller (42 kap. 12 § andra stycket RB). När det däremot gäller sammanträden för bevisupptagning utom huvudförhandling och för prövning av rätte- gångsfrågor, skall parterna endast kallas att inställa sig vid vite (35 kap. 9 § och 42 kap. 12 § tredje stycket RB).

Regeringen anser – i likhet med utredningen – att parterna i så stor utsträckning som möjligt bör kallas att inställa sig vid påföljd att tredsko- dom annars kan komma att meddelas eller att talan annars förfaller. Detta bör gälla som huvudregel oavsett vad som primärt skall avhandlas vid sammanträdet. Härigenom blir regelverket mera enhetligt. Samtidigt skärps i viss utsträckning reglerna om påföljder vid utevaro. Därmed betonas parternas ansvar för att målet drivs framåt samtidigt som riskerna minskar för att handläggningen drar ut på tiden genom försumlighet från parternas sida.

Utredningen har förslagit att bestämmelserna om kallelser m.m. till sammanträde för bevisupptagning utom huvudförhandling i 35 kap. 9 § RB skall upphävas. Enligt utredningen bör i stället de allmänna bestäm- melserna om kallelser till sammanträde under förberedelsen i 42 kap. 12 § gälla. Regeringen ansluter sig delvis till utredningens förslag. De av utredningen åsyftade bestämmelserna om kallelser till sammanträde under förberedelsen gäller emellertid inte generellt utan endast för tingsrättsprocessen. Vissa bestämmelser i 35 kap. 9 § RB bör därför enligt regeringens mening vara kvar men hänvisa till de regler om kallelser och underlåtenhet att följa en kallelse som gäller för samman- träden under förberedelsen i allmänhet.

Vid sammanträden som endast skall behandla en rättegångsfråga skall, som redogjorts för ovan, parterna i dag inte kallas vid påföljd av tredskodom eller att käromålet annars förfaller utan i stället vid vite. Det beror på att rättegångsbalken förutsätter att i vart fall vissa rättegångs- frågor alltid måste avgöras innan målet prövas i materiellt hänseende. De frågor i ett mål som anses utgöra rättegångsfrågor har med åren blivit fler och anses numera inkludera även t.ex. intermistiska yrkanden i familje- mål (jfr SOU 1982:26 s. 244). Många av dessa frågor är till sin karaktär sådana att det skäl som ansetts motivera en särbehandling av rättegångs- frågor inte gäller. Enligt regeringen är det naturligt att parterna även i fråga om sammanträden för prövning av rättegångsfrågor i största möjliga utsträckning kallas enligt de vanliga reglerna för respektive måltyp. Om exempelvis käranden i ett dispositivt tvistemål har framställt ett yrkande om kvarstad och frågan sätts ut för att behandlas vid ett sammanträde bör tredskodom kunna meddelas mot käranden, om han eller hon inte inställer sig till sammanträdet.

Undantag bör dock göras om det är fråga om rättegångshinder. Sådana frågor bör nämligen även i fortsättningen alltid avgöras innan någon materiell prövning av målet sker. Ett exempel är om svaranden gör in- vändning om att ett skiljeavtal har ingåtts mellan käranden och svaranden angående den i målet aktuella frågan. Enligt 4 § lagen (1999:116) om skiljeförfarande får en domstol mot en parts bestridande inte pröva en fråga som enligt ett skiljeavtal skall prövas av skiljemän. Om rätten kallar till ett sammanträde för att pröva behörighetsfrågan och svaranden inte kommer, måste rätten ändå ta ställning till den frågan. Om svaranden

Prop. 2004/05:131

127

i stället skulle få en tredskodom mot sig har rätten meddelat ett avgöran- de i målet som kan få rättskraft och förhindra att den materiella frågan prövas på nytt. Därmed skulle avgörandet strida mot den angivna para- grafen.

Regeringen anser emellertid att påföljden mot en part som inte inställer sig till ett sammanträde för prövning av en fråga om rättegångshinder bör skärpas. Nuvarande regler innebär att en kärande som uteblir inte drabbas av någon annan påföljd än att förelagt vite döms ut. Sett ur svarandens synvinkel kan kärandens underlåtenhet att infinna sig medföra lika stora nackdelar som om käranden inte kommit till ett sammanträde under förberedelsen av vilket annat slag som helst. Samma sanktion bör i dessa fall kunna drabba käranden som den som kan drabba en kärande i ett indispositivt mål om han eller hon uteblir från ett sammanträde, nämligen att käromålet förfaller. Detta är följdriktigt eftersom frågor om rätte- gångshinder normalt har en indispositiv karaktär. Det är även följdriktigt att de sanktioner som gäller i indispositiva mål tillämpas gentemot svaranden, som många gånger är den som gör invändning om rättegångs- hinder. Det innebär att en svarande som uteblir bör kunna hämtas, om rätten finner att frågan inte kan prövas i hans eller hennes utevaro.

Mot denna bakgrund bör reglerna ändras på så sätt att kallelser till sammanträden som skall behandla andra rättegångsfrågor än sådana som gäller rättegångshinder skall utformas i enlighet med de allmänna reglerna för kallelser i mål av det slag kallelsen gäller. Om däremot en fråga som avser rättegångshinder i ett dispositivt tvistemål skall behand- las, bör kallelsen utformas i enlighet med vad som gäller för kallelser i indispositiva tvistemål.

I 44 kap. 1 § RB finns en bestämmelse om vad som gäller om båda parterna uteblir från ett sammanträde för muntlig förberedelse. Målet skall då avskrivas. Bestämmelsen är inte tillämplig om parterna uteblir från ett sammanträde för bevisupptagning eller för behandling av en rättegångsfråga. Då gäller i stället att frågan får prövas utan hinder av parternas utevaro (se 35 kap. 9 § och 44 kap. 7 §). Enligt regeringens mening bör samma bestämmelser gälla som för övriga sammanträdesfall. Bestämmelserna i 44 kap. 1 § RB bör därför ändras och omfatta samtliga sammanträden som hålls under förberedelsen.

Vad regeringen nu föreslår om påföljder vid parts eller parters utevaro från sammanträde för behandling av rättegångsfråga medför i sin tur att regeln i 44 kap. 7 § RB, om att en rättegångsfråga kan prövas utan hinder av parts utevaro, fortsättningsvis kommer att bli tillämplig framför allt om det är svaranden som uteblir, antingen från ett sammanträde i ett indispositivt mål eller från ett sammanträde i ett dispositivt mål som rör en fråga om rättegångshinder. Att svaranden t.ex. uteblir från ett sammanträde där ett interimistiskt yrkande om vårdnad skall behandlas bör alltså inte behöva hindra att frågan prövas. Denna bedömning föranleder en viss justering av paragrafens lydelse.

På motsvarande sätt bör bestämmelsen i 35 kap. 9 § RB om bevis- upptagning utom huvudförhandling justeras. För det fall att en part uteblir från ett sådant sammanträde kommer – liksom i fråga om rätte- gångsfrågor – utrymmet för att ändå genomföra sammanträdet och ta upp bevisningen att minska, eftersom parts utevaro i högre grad än vad som

Prop. 2004/05:131

128

är fallet i dag kommer att leda till att handläggningen av målet avslutas, Prop. 2004/05:131 antingen genom tredskodom eller att målet skrivs av.

En mera enhetlig reglering enligt vad regeringen nu föreslår innebär att en och samma sammanträdesform kan komma att behandla en rad olika frågor. Det kan därför i vissa fall finnas behov av att redan i kallelsen upplysa parterna om vad sammanträdet skall behandla. Detta gäller särskilt om sammanträdet gäller bevisupptagning utom huvudförhandling eller om endast en rättegångsfråga skall behandlas.

De nu föreslagna reglerna om kallelser bör enligt regeringens mening gälla även vid kallelse till huvudförhandling i tingsrätt. Så blir utan vidare fallet genom den hänvisning till reglerna om kallelse till sammanträde under förberedelsen som finns i 42 kap. 21 § RB.

När det gäller hovrättsprocessen är behovet av sammanträde under förberedelsen i regel mindre än vad det är i tingsrätt. Enligt 50 kap. 10 § tredje stycket RB skall ett sammanträde hållas om det behövs för en ändamålsenlig handläggning. Till skillnad från vad som är fallet i tings- rätt är en och samma sammanträdesform tillämplig oavsett om det är hela saken eller endast en rättegångsfråga som skall behandlas. Bestämmelser om kallelser till sammanträde och om påföljd för part som inte följer en kallelse återfinns i 50 kap. 16 och 21 §§ RB. Bestämmelserna innebär att parterna skall kallas till ett förberedelsesammanträde och att klaganden skall föreläggas att inställa sig till ett förberedelsesammanträde vid påföljd att överklagandet annars förfaller. Motparten kan föreläggas vite. Mot denna bakgrund saknas det enligt regeringens mening behov av förändringar motsvarande vad som nu föreslås för tingsrättsprocessen. När det gäller sammanträde för bevisupptagning utom huvudförhandling tillämpar hovrätten – liksom tingsrätten – 35 kap. 9 § RB. Detta har hittills inneburit att parterna i hovrätten har förelagts att inställa sig vid vite. Regeringen har ovan föreslagit att 35 kap. 9 § RB bör hänvisa till de regler om kallelser och underlåtenhet att följa kallelser som gäller för sammanträden under förberedelsen i allmänhet. Detta innebär en skärpning av påföljderna för en utevaro från ett sådant sammanträde även i hovrätten. Samtidigt blir reglerna i hovrätten därigenom mera enhetliga.

6.3

Sammanställningar av parternas ståndpunkter

 

 

 

Regeringens förslag: Reglerna om upprättande av sammanställningar av

 

parternas ståndpunkter skärps. Om det är till fördel för handläggningen

 

av målet skall tingsrätten i tvistemål göra en sammanställning av

 

parternas yrkanden och invändningar samt de omständigheter som dessa

 

grundas på. Tingsrätten får förelägga parterna att lämna underlag för

 

sammanställningen.

 

Bestämmelsen om sammanställningar bör även i fortsättningen vara

 

fakultativ såvitt gäller hovrättsförfarandet. I övrigt anpassas reglerna för

 

hovrätten till vad som skall gälla för sammanställningar i tingsrätten.

 

 

 

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med

 

regeringens. Förslaget innehåller dock inga ändringar av regeln om

 

sammanställningar som görs i hovrätten. Utredningen föreslår vidare

 

vissa terminologiska ändringar (se SOU 2001:103 s. 192–200).

129

 

 

Remissinstanserna: Flera remissinstanser, bl.a. Svea hovrätt,

Huddinge tingsrätt samt Mariestads tingsrätt och Länsrätten i Mariestad, är positiva till förslaget att det skall vara obligatoriskt att göra en sammanställning om det är till fördel för handläggningen. Förslaget avstyrks dock av en del domstolar och myndigheter, däribland Göta hovrätt, Hovrätten för Övre Norrland, Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Justitiekanslern och Arbetsdomstolen. De som är negativa anför bl.a. att arbetet med att upprätta sammanställningar är tidskrävande och inte heller nödvändigt i alla mål och att bestämmelsen därför även i fortsättningen bör ha en fakultativ konstruktion.

Skälen för regeringens förslag: I 42 kap. 16 § RB föreskrivs att rätten, innan förberedelsen avslutas och om det är till fördel för hand- läggningen, bör göra en skriftlig sammanfattning av parternas stånd- punkter, så som de uppfattas av rätten.

Inledningsvis kan det konstateras att en sammanfattning är avsedd att innehålla bl.a. parternas yrkanden och invändningar samt de omständig- heter som dessa grundas på. Det är därför inte adekvat att, som den nuvarande lydelsen av bestämmelsen gör, tala om en ”sammanfattning”. Vad det är frågan om är i stället en sammanställning av ståndpunkterna i målet.

Som utredningen konstaterat, har systemet med sammanställningar inte kommit att ges någon mer allmän tillämpning i domstolarna. En förkla- ring till det kan vara bestämmelsens fakultativa konstruktion och att många domare anser att nyttan med en sammanställning ofta inte motsvarar det arbete som ett upprättande av en sådan sammanställning innebär.

Enligt regeringens mening skulle en mera frekvent användning av sammanställningar ha flera fördelar. En sammanställning ger såväl rätten som parterna en god överblick över processen och vilka åtgärder som kan behöva vidtas för att målet skall bli klart för avgörande. Den skapar vidare bättre förutsättningar för en koncentrerad och effektiv huvud- förhandling. Arbetet med sammanställningen tvingar parterna att precisera sina ståndpunkter. En välskriven sammanställning kan också många gånger vara till stor hjälp vid domskrivningen.

Såsom kravet på upprättande av sammanställning i dag är utformat kan rätten låta bli att göra en sammanställning även när en sådan skulle vara till fördel för handläggningen. Detta kan bl.a. leda till att rätten, t.ex. i förhoppningen att parterna kommer att träffa en uppgörelse vid förbere- delsens avslutande, avstår från att upprätta en sammanställning. Mot bakgrund av de redovisade fördelarna som finns med att upprätta en sammanställning anser regeringen att nuvarande ordning kan ifrågasättas.

Det finns därför starka skäl att, såsom utredningen föreslagit, skärpa kravet så att sammanställningar kommer till stånd oftare än i dag.

Mot utredningens förslag har bl.a. gjorts gällande att förslaget inte ligger helt i linje med ambitionen att undvika onödigt detaljerade före- skrifter som begränsar en flexibel handläggning. Enligt Justitiekanslern synes inriktningen mot en ökad användning av sammanställningar visserligen välmotiverad. Justitiekanslern har dock ansett att det finns anledning att utgå från att domare i allmänhet även utan skärpta regler kommer att se stora fördelar med sammanställningar och då upprätta sådana i ökad utsträckning i framtiden.

Prop. 2004/05:131

130

Enligt regeringens mening talar emellertid erfarenheterna av den nuvarande bestämmelsens tillämpning för att en lagändring behövs. Regeringen föreslår därför att det i rättegångsbalken föreskrivs att rätten skall göra en sammanställning över parternas yrkanden, och invänd- ningar samt de omständigheter som dessa grundas på, om det är till fördel för handläggningen av målet. Utgångspunkten bör vara att en sammanställning upprättas successivt under förberedelsen av målet. Ett sådant förfarande är tidssparande samtidigt som det underlättar för rätten och parterna att kontinuerligt skapa sig en god överblick över processen.

För hovrättsprocessen finns en motsvarande bestämmelse om samman- ställningar. Förberedelsen i hovrätten har inte samma betydelse som i tingsrätten och behovet av att upprätta en ny sammanställning i hovrätten är därför många gånger litet. Enligt regeringen saknas det mot denna bakgrund skäl att ge bestämmelsen om sammanställningar i hovrätten en obligatorisk utformning.

Föreläggande till parterna att lämna underlag för sammanställningen

Såsom påpekats av bl.a. Svea hovrätt får en mera frekvent användning av sammanställningar inte leda till att parterna tar ett mindre ansvar än i dag för processen. Bestämmelserna bör därför utformas så att parterna, där så är lämpligt, tar del i arbetet med att upprätta en sammanställning. I linje med detta har utredningen föreslagit att det införs en möjlighet att förelägga parterna att lämna underlag till sammanställningen.

Domstolarna har till viss del redan i dag befogenhet att begära klar- lägganden av parterna på olika punkter (42 kap. 3–5 §§ och 8 § andra stycket samt 44 kap. 7 a § RB). För att med stöd av dessa bestämmelser begära klarlägganden förutsätts emellertid att parternas ståndpunkter på något sätt är oklara eller att det finns formella brister i materialet. Även med en omsorgsfull förberedelse kan processmaterialet vara svår- överskådligt och därigenom försvåra arbetet med att upprätta en sammanställning, t.ex. i komplicerade mål med ett omfattande skriftligt material. Det bör då enligt regeringens mening finnas en möjlighet för rätten att begära att parterna strukturerar sina ståndpunkter i en särskild inlaga som ges in till rätten. Det är sedan rättens sak att göra själva sammanställningen. Regeringen föreslår därför att det införs en sådan möjlighet som utredningen har förordat.

Även hovrätten bör ges möjlighet att förelägga parterna att lämna underlag för sammanställningen.

Terminologiska frågor

I rättegångsbalken beskrivs vad som utgör parternas ståndpunkter i ett tvistemål delvis med olika formuleringar. Utredningen – som har bedömt att detta i en del fall kan bereda problem – har därför föreslagit att vissa av de aktuella bestämmelserna ges en annan lydelse i terminologiskt hänseende.

Regeringen anser att det i och för sig är eftersträvansvärt att i största möjliga utsträckning använda en enhetlig terminologi när det gäller att beskriva vad som är parternas ståndpunkter i målet. Regeringen delar

Prop. 2004/05:131

131

dock inte utredningens uppfattning att den bristande överensstämmelse i Prop. 2004/05:131 språkligt hänseende som i några fall råder mellan de olika bestämmel-

serna bereder några egentliga problem i den praktiska tillämpningen. Mot den bakgrunden kan det ifrågasättas om det är lämpligt att frångå en vedertagen terminologi. Till detta kommer att inte heller utrednings- förslaget innebär att det på alla punkter åstadkoms en enhetlig termino- logi. Utredningens förslag bör därför inte genomföras i denna del.

6.4Tidsplaner

Regeringens förslag: Reglerna om upprättande av tidsplan i tingsrätt skärps. En tidsplan skall upprättas, om det inte är obehövligt på grund av målets beskaffenhet eller av något annat särskilt skäl.

Parterna åläggs att fortlöpande kontrollera att tidsplanen kan hållas. Uppstår svårigheter att hålla tidsplanen skall det genast anmälas till rätten. Om rätten bedömer att tidsplanen inte kan hållas, skall parterna underrättas om detta.

Utredningens förslag, såvitt avser förslaget om fortlöpande kontroll av tidsplaner, överensstämmer med regeringens. Utredningens förslag innebär däremot att bestämmelsen om upprättande av tidsplaner även fortsättningsvis skall vara fakultativ (se SOU 2001:103 s. 258–261).

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är positiva till utred- ningens förslag. Hovrätten för Västra Sverige och Malmö tingsrätt anser att ett totalt överförande av ansvaret för vittnens och andras inställelse på parterna själva vore att föredra. Hovrätten för Övre Norrland är tveksam till att även domstolarna skall åläggas en underrättelseskyldighet på sätt som föreslås.

Skälen för regeringens förslag

Upprättande av en tidsplan

Möjligheterna att upprätta en tidsplan fick en uttrycklig reglering i rättegångsbalken genom en reform som skedde år 2000. Bestämmelsen, som återfinns i 42 kap. 6 § tredje stycket RB, innebär att tingsrätten, om det inte på grund av målets beskaffenhet eller av något annat skäl är obe- hövligt, bör upprätta en tidsplan för handläggningen (prop. 1999/00:26, bet. 1999/00:JuU10, rskr. 1999/00:151).

Erfarenheterna visar att bestämmelsen om upprättande av tidsplan inte har fått det genomslag som var tänkt och som är önskvärt. En förklaring till detta är svårigheten med att bestämma dag för huvudförhandling, vilket måste anses vara det viktigaste inslaget i en tidsplan. Detta gäller särskilt i de mål som skall avgöras av tre domare. En annan anledning till att någon tidsplan inte har upprättats kan vara att vissa domare många gånger anser att det är ett onödigt arbete, då många mål ändå förliks före huvudförhandlingen. Mariestads tingsrätt och Länsrätten i Mariestad har i detta sammanhang dock pekat på att många domare som har fastställt en tidsplan ser stora fördelar med det.

Som bestämmelsen om tidsplan i dag är utformad har rätten möjlighet

att underlåta att upprätta en tidsplan även i de fall en sådan plan är

132

behövlig. En sådan ordning kan enligt regeringens mening ifrågasättas. En omsorgsfullt upprättad tidsplan medför en uppstramning och effek- tivisering av förberedelsen och ger såväl parterna som rätten en god överblick över processen och vilka åtgärder som återstår att vidta för att få målet till avgörande. Det skapar vidare förutsättningar för en snabbare handläggning.

Enligt regeringens uppfattning är det viktigt att de som ansvarar för målens handläggning arbetar upp en rutin med att upprätta tidsplaner och att domstolarnas arbetssätt och organisation anpassas till detta. Inte minst gäller det att möjliggöra bokning av tid för huvudförhandling och en brist i detta hänseende bör inte utgöra skäl att underlåta att upprätta en plan. Regeringen föreslår därför att bestämmelsen om upprättande av tidsplan justeras så att en tidsplan skall upprättas, om det inte är obehövligt.

Fortlöpande kontroll av en tidsplan

Enligt rättegångsbalken är det domstolen som har att se till att de personer som skall höras vid en huvudförhandling också inställer sig. Det är domstolen som skall utfärda kallelser och normalt också se till att dessa delges. Det är vidare endast domstolen som kan förelägga och besluta om påföljder för en underlåtenhet att följa en kallelse. Systemet har många fördelar, inte minst med tanke på att det är domstolen som har det yttersta ansvaret när det gäller att avgöra vilka som skall vara närvarande och på vilket sätt de skall vara närvarande.

Det är ändå ingen självklarhet att det är domstolen som måste svara för kallelsearbetet. I bl.a. Danmark förekommer det att parterna i tvistemål själva kallar sina vittnen och även ser till att dessa inställer sig vid huvudförhandlingen. I Sverige har ett steg tagits i den riktningen genom införandet av bestämmelser som syftar till snabbare lagföring i brottmål. Dessa bestämmelser innebär att åklagarens behörighet att utfärda stäm- ning och kalla till huvudförhandling utvidgats (prop. 2001/02:147, bet. 2001/02:JuU24, rskr. 2001/02:249). Som Hovrätten för Västra Sverige och Malmö tingsrätt har anfört finns det fördelar med att uppgiften att kalla vittnen och andra förhörspersoner i tvistemål läggs på parterna. Liksom utredningen anser regeringen dock att nuvarande ordning har åtskilliga fördelar och att den för närvarande inte bör ändras.

Däremot är det enligt regeringens mening viktigt att överväga i vilken utsträckning parterna i tvistemål kan åläggas ett ansvar när det gäller att kontrollera att vittnen och andra som skall vara närvarande vid en huvud- förhandling inte kommer att ha förhinder. Utredningen har föreslagit att detta skall ske inom ramen för institutet med tidsplaner för handlägg- ningen av tvistemål.

När en tidsplan upprättas, är det enligt regeringens uppfattning rimligt att domstolen och motparten kan utgå från att den part som åberopar t.ex. ett vittne också ser till att vittnet kan närvara vid den planerade huvud- förhandlingen. Parten bör därför ha en sådan kontroll över sin bevisning att han eller hon håller sig informerad om förhållanden som kan innebära hinder för förhörspersoner att närvara. Genom att parterna har kontakt med de personer som åberopas som bevisning försäkrar man sig om att dessa verkligen kan närvara vid bevisupptagningen. Kravet på fort-

Prop. 2004/05:131

133

löpande kontroll kan motverka att huvudförhandlingar blir inställda med Prop. 2004/05:131 kort varsel och därmed att målets avgörande försenas.

Regeringen anser således att parternas ansvar för att målet skall kunna avgöras inom rimlig tid bör komma till tydligare uttryck. Ett lämpligt sätt att göra detta är att knyta an till tidsplanen. I rättegångsbalken bör det därför föreskrivas att parterna fortlöpande skall kontrollera att det inte finns några hinder att hålla tidsplanen. Om något hinder uppstår bör detta omgående anmälas till rätten. Om hindret ligger på domstolens sida, bör givetvis parterna underrättas. Tidsplanen kan på det föreslagna sättet utnyttjas effektivare.

7

Förberedelse i brottmål

 

 

 

Regeringens förslag: Kravet på särskilda skäl för att i tingsrätt hålla

 

sammanträde för förberedelse i brottmål slopas. Ett sammanträde skall

 

hållas, om det behövs för beredningen av målet eller av något annat skäl.

 

Reglerna för sammanträden under förberedelsen i brottmål görs mera

 

enhetliga.

 

 

Bestämmelserna om förberedelsen i mål om enskilt åtal ändras så att

 

de i allt väsentligt motsvarar vad som föreslagits för förberedelsen i

 

tvistemål.

 

 

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med

 

regeringens (se SOU 2001:103 s. 153–156).

 

 

Remissinstanserna: Förslagen kommenteras framför allt från åklagar-

 

håll. Samtliga åklagarmyndigheter som yttrat sig är positiva till att kravet

 

på särskilda skäl slopas. Enligt Ekobrottsmyndigheten finns det skäl att

 

överväga om det bör införas ett åliggande för rätten att hålla ett

 

förberedande sammanträde om det finns sakliga skäl för det. Göta

 

hovrätt ifrågasätter däremot om det finns något behov av den föreslagna

 

ändringen.

 

 

Skälen för regeringens förslag: Enligt 45 kap. 13 § RB får rätten

 

hålla sammanträde för förberedelse i brottmål, om det finns särskilda

 

skäl. I vissa mål, t.ex. mål om ekonomisk brottslighet eller mål om brott

 

mot miljölagstiftningen, kan ett förberedande sammanträde många

 

gånger underlätta den kommande huvudförhandlingen. Bland annat i mål

 

om ekonomisk brottslighet förekommer det att den tilltalade redovisar sin

 

inställning till åtalet redan vid ett sammanträde under förberedelsen av

 

målet. Detta kan föranleda att åklagarens bevisuppgift justeras. Ett

 

exempel är att den tilltalade i ett mål om skattebrott erkänner att han eller

 

hon kände till att det förelåg viss skattskyldighet vilket kan föranleda

 

åklagaren att återkalla ett eller flera vittnesmål som har åberopats för att

 

styrka just detta. En ordentlig genomgång av materialet och inställningen

 

till åtalet vid ett sammanträde under förberedelsen av målet kan alltså i

 

många fall leda till en smidigare huvudförhandling genom att parterna

 

redan före denna är på det klara med varandras inställning.

 

 

Kravet på att det skall finnas ”särskilda skäl” kan emellertid leda till att

 

ett sammanträde inte kommer till stånd trots att det kanske skulle vara till

 

fördel för handläggningen. Regeringen föreslår därför att kravet tas bort.

134

 

 

Här skall nämnas att ett alternativ till sammanträde under förberedel- sen ibland kan vara att en tingsrätt i enlighet med 45 kap. 10 § tredje stycket RB, förelägger den tilltalade att skriftligen redovisa sin inställning till åtalet och grunden för denna.

I likhet med vad som har föreslagits för tvistemålens del anser regeringen att reglerna för sammanträden under förberedelsen av ett brottmål i tingsrätt bör göras mera enhetliga. När det gäller samman- träden för prövning av straffprocessuella tvångsmedel bör den befintliga regleringen kring dessa dock kvarstå oförändrad. Dessa sammanträden blir ofta aktuella redan innan åtal har väckts och passar därför mindre väl att regleras i 45 kap. RB. Däremot bör sammanträden för andra rätte- gångsfrågor än tvångsmedel regleras i enlighet med vad som gäller för ett sammanträde enligt 45 kap. 13 § RB. Inte heller för dessa fall bör det krävas särskilda skäl för att hålla sammanträde.

Både vid prövning av rättegångsfrågor och vid bevisupptagning utom huvudförhandling bör – liksom i dag – den principen gälla att sådan prövning och upptagning av bevis får ske även om någon som kallats till ett sammanträde där detta skall äga rum uteblir.

Sammanfattningsvis anser regeringen att kravet på särskilda skäl för att få hålla ett sammanträde bör tas bort. Bestämmelsen i 45 kap. 13 § RB bör också utformas så att den träffar alla sammanträden under för- beredelsen utom sammanträden som avser prövning av straffprocessuella tvångsmedel.

För hovrättsprocessen finns bestämmelser om förberedelse i brottmål i 51 kap. 10 § tredje stycket RB. Paragrafen överensstämmer i allt väsent- ligt med vad som gäller i tvistemål enligt 50 kap. 10 § tredje stycket RB. Det saknas enligt regeringens mening anledning att ändra dessa bestämmelser (jfr avsnitt 6.2).

I 47 kap. RB finns regler om väckande av enskilt åtal och om huvud- förhandling i mål, vari sådant åtal förs. Regleringen i kapitlet bygger på att det innan enskilt åtal väcks i allmänhet inte har skett någon förundersökning. Förberedande frågor behöver därför i de flesta fall utre- das närmare. På grund härav gäller i huvudsak samma bestämmelser som enligt 42 kap. RB vid förberedelse i tvistemål. När det däremot gäller avgörandeskedet vid enskilt åtal tillämpas i huvudsak samma bestämmel- ser som enligt 46 kap. RB vid allmänt åtal.

Reglerna i 47 kap. RB om förberedelsen i mål om enskilt åtal bör enligt regeringens mening ändras på i allt väsentligt samma sätt som föreslagits beträffande tvistemålshandläggningen. Det innebär att reg- lerna om sammanträden under förberedelsen samt om kallelser och påföljder för utevaro bör göras mera enhetliga (se avsnitt 6.2). Vidare bör reglerna om upprättande av sammanställningar av parternas ståndpunkter skärpas och tingsrätten ges rätt att förelägga parterna att lämna underlag för sammanställningen (se avsnitt 6.3). Slutligen bör reglerna om upprättande av tidsplan i tingsrätt skärpas och parterna åläggas att fort- löpande kontrollera att tidsplanen kan hållas (se avsnitt 6.4).

Prop. 2004/05:131

135

8

Avgörande i tvistemål

Prop. 2004/05:131

8.1Nuvarande ordning

I tingsrätt skall tvistemål enligt huvudregeln avgöras efter huvud- förhandling. Utan huvudförhandling får rätten avgöra ett mål på annat sätt än genom dom, meddela tredskodom, meddela dom med anledning av talan som medgetts eller eftergetts, stadfästa förlikning och även i annat fall meddela dom om huvudförhandling inte behövs med hänsyn till utredningen i målet och inte heller begärs av någon av parterna (42 kap. 18 § RB). Som framgår är det egentligen endast i det sistnämnda fallet som rätten prövar målet i sak utan huvudförhandling och det där- med kan bli aktuellt att göra någon form av bevisvärdering inom ramen för ett skriftligt förfarande.

I 42 kap. 20 § RB finns bestämmelser om huvudförhandling i för- enklad form. Med parternas samtycke får huvudförhandling hållas i förenklad form, om målet är berett och alla som skall vara närvarande vid en vanlig huvudförhandling är på plats. En sådan huvudförhandling kan hållas i omedelbart samband med förberedelsen eller, under förutsättning att samma domare sitter i rätten, inom femton dagar från den dag då den muntliga förberedelsen avslutades. Är saken uppenbar, behöver parternas samtycke inte inhämtas. Vid huvudförhandling i förenklad form skall vad som ägt rum under det sammanträde då den muntliga förberedelsen avslutades anses ha förekommit även vid huvudförhandlingen utan att det behöver upprepas vid denna.

När det gäller hovrättsprocessen får en hovrätt enligt 50 kap. 13 § RB alltid avgöra ett tvistemål utan huvudförhandling om klagandens änd- ringsyrkande har medgetts eller om det är uppenbart att överklagandet är ogrundat. Kan saken utredas tillfredsställande, får hovrätten även i andra fall avgöra mål utan huvudförhandling, om parterna har begärt det eller ingen av parterna har haft någon invändning mot det sedan frågan tagits upp. För en prövning som inte avser själva saken behöver huvud- förhandling inte hållas. Begär part att det hålls en huvudförhandling, får hovrätten avgöra målet på handlingarna endast om det är uppenbart att en sådan förhandling är obehövlig.

8.2Huvudförhandlingens centrala roll behålls

Regeringens bedömning: Huvudförhandlingen bör även i fortsättningen inta en central plats i det processrättsliga systemet. Detta bör liksom hittills komma till uttryck i rättegångsbalken. I tingsrättsprocessen bör parterna även i fortsättningen ha ett avgörande inflytande över frågan om huvudförhandling skall hållas.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att rättegångsbalken utformas så att målets avgörande efter huvudförhandling i tingsrätt inte längre framstår som huvudregel. Därutöver föreslås att möjligheterna att avgöra ett tvistemål på handlingarna utökas något. Enligt förslaget skall det i tingsrätten hållas en huvudförhandling om det behövs med hänsyn

136

till utredningen i målet eller av något annat skäl är lämpligt eller om en part begär det och parten inte på annat sätt har fått tillfälle att muntligt utföra sin talan i tillräcklig omfattning (se SOU 2001:103 s. 156–159).

Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. Förslagen tillstyrks i sin helhet av bl.a. Stockholms tingsrätt, Huddinge tingsrätt och

Länsrätten i Skåne län. Enligt dessa överensstämmer den föreslagna dispositionen av bestämmelsen om huvudförhandling bättre med det faktum att de flesta tvistemål inte avgörs efter en huvudförhandling. Även Svea hovrätt ställer sig positiv till förslagen men framhåller värdet av att en huvudförhandling hålls även ur andra aspekter än rent utred- ningsmässiga, t.ex. huvudförhandlingens betydelse för den enskildes upplevelse av rättvisa samt rationalitets- och effektivitetshänsyn. Några remissinstanser, bl.a. Göta hovrätt och Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet avstyrker förslaget om att huvudförhandling inte längre skall framstå som huvudregel. Flera remissinstanser, bl.a. Hovrätten över Skåne och Blekinge, Hovrätten för Övre Norrland, Justitiekanslern, Arbetsdomstolen och Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms univer- sitet, avstyrker eller ställer sig i olika grad tveksamma till förslaget om att utöka möjligheterna att avgöra tvistemål på handlingarna. Bland annat

Göta hovrätt och Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anser att partens inflytande över frågan om huvudförhandling skall hållas bör vara kvar. Flera har synpunkter på den lagtekniska utformningen. Några remissinstanser, bl.a. Hovrätten för Västra Sverige och Justitiekanslern, anser att det av lagtexten uttryckligen bör framgå att parten skall ha en rätt att muntligen lägga fram sin sak inför den eller dem som kommer att döma i målet.

Skälen för regeringens bedömning: Som framgått av redogörelsen för gällande rätt intar huvudförhandlingen en central roll vid rättskip- ningen i tingsrätt och hovrätt, något som i allmänhet motiveras av omsorgen om den fria bevisprövningen. Genom att målets avgörande grundas endast på det som lagts fram vid en muntlig förhandling som hålls i koncentrerad form säkerställs att bevisprövningen sker på bästa möjliga underlag. Huvudförhandlingens centrala roll i tingsrättsprocessen avspeglas inte minst i 42 kap. 18 § RB.

Den nu beskrivna ordningen har enligt utredningen sådana fördelar att den bör finnas kvar. Med utgångspunkt i tillgänglig statistik har utred- ningen dock konstaterat att de flesta tvistemål i praktiken avgörs utan huvudförhandling. Vad det framför allt är fråga om är mål som förliks på förberedelsestadiet och käromål som återkallas av det ena eller andra skälet. Det är heller inte ovanligt att tvister avgörs genom tredskodom eller att käromål medges, vilket gör en huvudförhandling obehövlig. Enligt utredningen kan det därför uppfattas som missvisande att ha en huvudregel om att tvistemål skall avgöras efter huvudförhandling. Utredningen har mot denna bakgrund föreslagit att bestämmelsen i 42 kap. 18 § RB disponeras om så att ett avgörande efter huvudför- handling inte längre framstår som huvudregel. Av bestämmelsen bör enligt utredningen i stället framgå under vilka förhållanden en huvud- förhandling behövs och när det bör vara möjligt med ett avgörande på handlingarna. Enligt utredningen är tanken att antalet huvudför- handlingar skall minska något och att huvudförhandling skall förbehållas de fall där det finns sakliga skäl för en sådan förhandling.

Prop. 2004/05:131

137

Regeringen delar utredningens uppfattning att huvudförhandlingen även i fortsättningen bör spela en central roll i rättegången. De statistiska uppgifter utredningen hänfört sig till motiverar emellertid inte i sig att bestämmelsen i 42 kap. 18 § RB justeras. Uppgifterna innefattar alla typer av avgöranden, dvs. även avgöranden som inte föregåtts av någon materiell prövning. Vad som skulle vara av intresse i detta sammanhang är i stället relationen mellan mål som avgjorts på handlingarna, exklusive de mål där valet mellan huvudförhandling och att avgöra målet på handlingarna praktiskt sett aldrig har aktualiserats, och de mål som avgjorts efter huvudförhandling.

När det gäller utredningens målsättning att minska antalet huvud- förhandlingar har Svea hovrätt ifrågasatt utredningens antagande att målen i alla lägen skulle bli snabbare avgjorda om huvudförhandling inte hålls. Hovrätten har vidare framhållit att den ”piska” det innebär för rätten och parterna att målen skall avgöras efter huvudförhandling inte skall underskattas och att avsaknaden av en bestämd slutpunkt för målens handläggning kan fördröja målens avgörande. Regeringen delar den uppfattningen. Hovrätten för Nedre Norrland och Juridiska fakultets- styrelsen vid Lunds universitet har vidare menat att utredningens förslag riskerar att leda till tolkningsproblem och att förutsebarheten minskar. Fakultetsstyrelsen har anfört att även om den bakomliggande normen även i fortsättningen skall vara att en huvudförhandling som huvudregel skall hållas kan en neutralt utformad regel i tveksamma fall ge företräde för tolkningen att en huvudförhandling inte behöver hållas.

Regeringen instämmer i kritiken och anser att det med en neutralt utformad regel i vissa fall kan vara svårt att avgöra när en huvud- förhandling skall hållas och när det kan vara tillräckligt med ett avgörande på handlingarna. Dessa svårigheter accentueras om det dessutom införs en möjlighet att ta upp muntlig bevisning utom huvud- förhandling för att målet därefter skall kunna avgöras på handlingarna, något som regeringen föreslår i avsnitt 11.1.2.

Sammanfattningsvis anser regeringen att huvudregeln i rättegångs- balken även i fortsättningen bör vara att tvistemål i tingsrätt skall avgöras efter huvudförhandling. Utredningen förslag i denna del bör alltså inte genomföras.

Partens rätt till en huvudförhandling

Utredningens förslag innebär vidare vissa inskränkningar i parternas inflytande över frågan om det skall hållas en huvudförhandling. Om tingsrätten skall avgöra målet i sak, skall enligt nuvarande regler en huvudförhandling alltid hållas om det begärs av någon av parterna. Det är alltså fråga om en absolut rätt till huvudförhandling. Utredningen har i stället föreslagit att en parts begäran om huvudförhandling – i andra fall än där det behövs med hänsyn till utredningen eller är lämpligt av andra skäl – skall tillmötesgås endast om parten inte på annat sätt har fått tillfälle att muntligt utföra sin talan i tillräcklig omfattning, t.ex. vid ett sammanträde under förberedelsen. Förslaget skall enligt utredningen ses mot bakgrund av att muntliga moment kan föras in i rättegången även om målet inte avgörs vid en huvudförhandling. Om ett sammanträde har hållits under förberedelsen och parterna vid detta angett sina yrkanden

Prop. 2004/05:131

138

och grunder och kanske även argumenterat i rättsligt hänseende bör en part enligt utredningen inte kunna genomdriva en huvudförhandling, om inte några andra sakliga skäl gör det nödvändigt att hålla en sådan förhandling.

Av artikel 6 i Europakonventionen framgår bl.a. att var och en skall, vid prövningen av hans eller hennes civila rättigheter och skyldigheter, vara berättigad till en rättvis och offentlig förhandling. Detta innebär en rätt till muntlig förhandling. Utredningen har också konstaterat att parten enligt konventionen har en ovillkorlig rätt att lägga fram sin sak muntligt inför den domstol som har att döma i målet men ansett att detta inte med nödvändighet måste ske vid en huvudförhandling. Det väsentliga är enligt utredningen att parten aldrig får berövas rätten att muntligen vid en offentlig förhandling lägga fram sin sak inför den eller dem som skall döma i målet. Om detta sker vid ett sammanträde under förberedelsen eller vid en huvudförhandling, kan enligt utredningen inte tillmätas avgörande betydelse.

Regeringen kan se fördelar med utredningens förslag. Framför allt är det ägnat att förhindra att den ena parten medvetet fördröjer processen genom att i illojalt syfte begära en huvudförhandling som inte är sakligt motiverad. Från andra utgångspunkter framstår dock förslaget som mer problematiskt. Som framhållits av några remissinstanser, bl.a. Göta hovrätt och Hovrätten för Övre Norrland, kan den föreslagna regeln komma att bli svårtillämpad. Det gäller framför allt bedömningen av om det som parten lagt fram muntligt vid förberedelsen är tillräckligt för att hans eller hennes rätt till muntlig förhandling enligt Europakonventionen skall vara tillgodosedd. Som poängterats av Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet kan målet, efter det att ett sammanträde har hållits under förberedelsen, komma i ett nytt läge och parten kan då vilja muntligen argumentera utförligare och i andra avseenden än vad han eller hon gjort under förberedelsen. I ett sådant fall torde parten ofta kunna anföra goda skäl för att en begäran om huvudförhandling skall bifallas. Utrymmet för att tillämpa en regel som den föreslagna torde därför vara litet. Till detta kommer, vilket påtalats av bl.a. Justitie- kanslern, att regeln förutsätter att det är samma domare som deltar vid förberedelsesammanträdet som sedan fattar det slutliga avgörandet i målet, något som ytterligare är ägnat att begränsa den praktiska betydelsen av förslaget. Mot denna bakgrund anser regeringen att såväl rättssäkerhetsskäl som effektivitetshänsyn talar för att parterna även i fortsättningen skall ha en absolut rätt till huvudförhandling i tingsrätten när målet är tvistigt. Utredningens förslag bör alltså inte genomföras i denna del.

Hovrättsprocessen

Utredningen har inte haft i uppdrag att överväga ändringar som gäller specifikt för hovrättsprocessen. Något förslag om ändrade regler för huvudförhandling i hovrätt har följaktligen inte lämnats. Inte heller i promemorian har det föreslagits några ändringar av reglerna om huvud- förhandling i hovrätt. Regeringen har därför inte underlag att föreslå några ändringar i detta avseende. Genom de nya regler för presentation av muntlig bevisning i hovrätt som regeringen föreslår i avsnitt 12.5

Prop. 2004/05:131

139

kommer emellertid utrymmet för att i hovrätt avgöra ett mål utan huvud- Prop. 2004/05:131 förhandling i praktiken ändå att öka något.

9 Avgörande i brottmål

9.1 Nuvarande ordning

Enligt gällande rätt kan ett brottmål i tingsrätt avgöras utan huvud-

 

förhandling endast i vissa speciella fall. Utan huvudförhandling kan

 

tingsrätten meddela dom när åklagaren har lagt ned åtalet på grund av

 

bristande bevisning och den tilltalade, enligt 20 kap. 9 § RB, yrkar fri-

 

kännande dom. Tingsrätten kan även meddela frikännande dom utan

 

huvudförhandling när en målsägande har ansökt om stämning men hans

 

eller hennes framställning inte innefattar laga skäl för åtalet eller om det

 

annars är uppenbart att åtalet är ogrundat (47 kap. 5 § RB). Vidare kan

 

tingsrätten, om den finner att det är uppenbart att åklagaren inte är

 

behörig att väcka åtal eller om det finns något annat rättegångshinder

 

som innebär att ansökan inte kan tas upp till prövning, avvisa stämnings-

 

ansökan enligt 45 kap. 8 § RB och därigenom avgöra målet utan huvud-

 

förhandling. Av dessa fall är det endast vid en tillämpning av 47 kap. 5 §

 

RB som rätten gör någon egentlig prövning av den tilltalades skuld.

 

Någon motsvarighet till den möjlighet som finns att avgöra ett tvistemål i

 

tingsrätt på handlingarna efter en prövning i sak finns därutöver inte för

 

brottmålens del.

 

En möjlighet att avgöra ansvarsfrågan utan huvudförhandling finns

 

emellertid inom ramen för reglerna om strafföreläggande och före-

 

läggande av ordningsbot. Reglerna för dessa summariska straffprocesser

 

finns i 48 kap. RB och innebär att frågan om ansvar för vissa brott som

 

hör under allmänt åtal får tas upp av åklagare genom strafföreläggande

 

eller av polisman genom föreläggande av ordningsbot. Båda förfarandena

 

innebär att den misstänkte föreläggs ett straff för godkännande omedel-

 

bart eller inom viss tid. Ett strafföreläggande kan avse vissa bötesstraff

 

eller, under särskilda förhållanden, villkorlig dom, eventuellt i förening

 

med böter. Ordningsbot kan föreläggas endast i form av en penningbot.

 

Ett föreläggande av ordningsbot eller ett strafföreläggande som har

 

godkänts av den misstänkte gäller som en dom som har vunnit laga kraft.

 

Godkänns inte föreläggandet, väcks normalt åtal enligt vanliga regler.

 

Frågan om avgörande av brottmål utan huvudförhandling bör också ses

 

i ljuset av möjligheterna att avgöra ett sådant mål vid huvudförhandling i

 

den tilltalades utevaro. Kan saken utredas tillfredsställande, får målet,

 

enligt 46 kap. 15 a § RB, under vissa närmare angivna villkor avgöras

 

trots att den tilltalade har inställt sig endast genom ombud eller har

 

uteblivit. Om den tilltalade inte har erkänt, är dock utrymmet för att ta

 

upp muntlig bevisning och avgöra målet förhållandevis litet.

 

Även i hovrätten är utrymmet för att avgöra brottmål utan huvud-

 

förhandling relativt begränsat. Hovrätten får avgöra sådana mål utan

 

huvudförhandling först och främst om det är uppenbart att överklagandet

 

är ogrundat. Kan saken utredas tillfredsställande, får dessutom målet i

 

vissa särskilt angivna fall avgöras utan huvudförhandling. Det gäller om

140

 

åklagaren har överklagat endast till den tilltalades förmån eller om endast Prop. 2004/05:131 den tilltalade har överklagat och hans eller hennes ändringsyrkande

godtas av motparten. Det gäller vidare om det inte finns anledning att döma den tilltalade till ansvar eller ådöma honom eller henne påföljd eller döma till annan påföljd än böter och villkorlig dom eller sådana påföljder i förening. Det gäller slutligen om parterna har begärt att målet skall avgöras utan huvudförhandling eller om ingen av parterna, sedan fråga väckts om avgörande utan huvudförhandling, haft någon invänd- ning mot detta. För prövning som inte avser själva saken behöver huvud- förhandling inte hållas. Begär en part huvudförhandling, skall en sådan hållas om det inte är uppenbart obehövligt (51 kap. 13 § RB).

9.2

Kravet på huvudförhandling i brottmål mjukas upp

 

 

 

Regeringens förslag: Det införs en möjlighet att i tingsrätten avgöra

 

vissa brottmål på handlingarna. En huvudförhandling skall inte behöva

 

hållas, om det saknas anledning att döma någon till annan påföljd än

 

böter och en förhandling varken begärs av någon av parterna eller behövs

 

med hänsyn till utredningen i målet. Avser åtalet någon som är under

 

arton år, skall dock huvudförhandling alltid hållas.

 

Har åklagaren några önskemål om hur målet skall handläggas, bör

 

dessa anges i stämningsansökan.

 

 

 

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med

 

regeringens, frånsett att utredningen inte gör något uttryckligt undantag

 

för mål med unga lagöverträdare (se SOU 2001:103 s. 159–164).

 

Remissinstanserna: En majoritet av de remissinstanser som särskilt

 

kommenterat förslaget, däribland JO, Svea hovrätt, Domstolsverket,

 

Riksåklagaren och Sveriges advokatsamfund, tillstyrker att det införs en

 

möjlighet att avgöra brottmål på handlingarna. Detsamma gäller flertalet

 

åklagarmyndigheter. Flera, däribland Hovrätten över Skåne och

 

Blekinge, Riksåklagaren och ett antal åklagarmyndigheter, framhåller

 

dock att mål med unga lagöverträdare även i fortsättningen alltid bör

 

avgöras efter en huvudförhandling. Förslaget avstyrks av Malmö

 

tingsrätt och Åklagarmyndigheten i Malmö, bl.a. med motiveringen att

 

utrymmet för att avgöra ett brottmål utan huvudförhandling om den

 

tilltalade förnekar brott i praktiken kommer att vara mycket litet. Några

 

remissinstanser anser att det bör krävas ett uttryckligt samtycke från den

 

tilltalade för att målet skall kunna avgöras utan huvudförhandling. Enligt

 

Hovrätten över Skåne och Blekinge bör möjligheten att avgöra brottmål

 

utan huvudförhandling begränsas till mål där den tilltalade har erkänt

 

gärningen. Enligt Brottsoffermyndigheten bör huvudförhandling kunna

 

avvaras även i mål där det inte finns anledning att döma till annat än

 

högst sex månaders fängelse. Åklagarkammaren i Jönköping anser att

 

även villkorlig dom bör kunna dömas ut utan huvudförhandling.

 

Skälen för regeringens förslag: Som framgått ovan finns det i dag

 

inga möjligheter att i tingsrätt vid allmänt åtal avgöra ett brottmål på

 

handlingarna efter en prövning av den tilltalades skuld. Under förut-

 

sättning att ett mål ändå kan utredas tillfredsställande, finns det däremot

 

en möjlighet att under vissa förhållanden avgöra brottmål i sak trots att

141

 

 

den tilltalade uteblir från huvudförhandlingen i tingsrätten. En huvud- förhandling måste emellertid alltid hållas. Enligt utredningen finns det ett antal mål som i stället skulle kunna avgöras genom ett rent skriftligt förfarande utan att kvaliteten på avgörandet försämras. Regeringen instämmer i den bedömningen. Förekommer det ingen muntlig bevisning som behöver tas upp vid en huvudförhandling och kan målet utredas tillfredsställande utan att den tilltalade hörs muntligt inför domstolen, saknas det ofta anledning att hålla en huvudförhandling. En sådan slutsats har ett stort stöd bland remissinstanserna. Särskilt de åklagar- myndigheter som yttrat sig över förslaget är positiva till möjligheterna att avgöra vissa brottmål på handlingarna.

Det bör således öppnas för en möjlighet att kunna avgöra vissa brott- mål i sak utan huvudförhandling. En förutsättning för att ett avgörande på handlingarna skall kunna komma i fråga är att en huvudförhandling inte behövs med hänsyn till utredningen. Hovrätten över Skåne och Blekinge har ansett att detta bör innebära att möjligheterna att avgöra brottmål på handlingarna begränsas till erkända mål. I likhet med vad som gäller vid handläggning i den tilltalades utevaro anser dock rege- ringen att det saknas skäl för en sådan begränsning. I stället får denna fråga, på samma sätt som sker för tvistemål, framför allt bedömas utifrån vilken utredning och bevisning som skall presenteras i målet och vilket behov av muntlig förhandling som därvid finns. Vidare bör det krävas att den tilltalade kan förväntas ta till vara sin rätt – t.ex. föra fram sina synpunkter eller åberopa bevisning – lika väl i skrift som vid en huvudförhandling. I övrigt kan den praxis som utvecklats kring möjlig- heterna att avgöra mål i den tilltalades utevaro vara vägledande.

En annan förutsättning för att ett brottmål skall kunna avgöras på handlingarna bör enligt regeringens mening vara att det inte är aktuellt att döma till någon mera ingripande påföljd. Det finns remissinstanser, bl.a. Brottsoffermyndigheten, som har ansett att både fängelse och villkorlig dom borde kunna dömas ut utan huvudförhandling. Regeringen anser att detta för närvarande skulle föra för långt. Som utredningen har föreslagit är det i stället rimligt att gränsen dras vid mål i vilka det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter. Om också andra påföljder ingår i straffskalan för det aktuella brottet bör dock inte ha någon betydelse. Det avgörande bör vara den påföljd som kan bli aktuell att döma ut i det enskilda fallet. Med detta synsätt kan t.ex. vissa mål om snatteri, skadegörelse, olovlig körning, rattfylleri och brott mot lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål komma att avgöras utan huvudförhandling.

Av framför allt rättssäkerhetsskäl och för att den enskilde skall uppleva att han eller hon får en rättvis rättegång bör en huvudförhandling enligt regeringens mening vidare alltid hållas om en part begär det. En remiss- instans har ansett att det bör uppställas ett krav på uttryckligt samtycke från den tilltalade för att målet skall kunna avgöras utan huvud- förhandling. Regeringen delar inte den uppfattningen. På motsvarande sätt som gäller om målet kan komma att avgöras i den tilltalades utevaro bör i stället den tilltalade, om målet kan komma att avgöras utan huvud- förhandling, upplysas om det och om sin rätt till muntlig förhandling. En bestämmelse om detta bör tas in i rättegångsbalken. Upplysningen kan lämpligen sändas ut i samband med stämningen.

Prop. 2004/05:131

142

Även om en huvudförhandling inte behövs av utredningsskäl eller inte Prop. 2004/05:131 begärs av någon av parterna kan det enligt utredningen finnas andra skäl

som talar för att en huvudförhandling bör hållas. Utredningen nämner som exempel massmedialt mycket uppmärksammade mål. Som ett annat exempel nämner utredningen vissa ungdomsmål där det kan vara av vikt för domstolen att ha en direkt och personlig kontakt med den tilltalade. Utredningen har därför föreslagit en bestämmelse om att huvud- förhandling alltid skall hållas, om det är påkallat av något annat skäl.

Några remissinstanser, bl.a. Hovrätten för Övre Norrland och Justitie- kanslern, har ställt sig avvisande till att en omfattande massmedie- bevakning i målet skall kunna utgöra ett självständigt skäl till att hålla huvudförhandling. Regeringen delar den uppfattningen. För det första torde det vara relativt sällsynt att bötesmål tilldrar sig något större intresse från massmedias eller allmänhetens sida. Det kan därför ifrågasättas om det finns något behov av en reglering som träffar en sådan situation. För det andra kan det på ett principiellt plan ifrågasättas om hänsyn bör tas till omständigheter som ligger helt utanför processen. Enligt regeringen är det inte rimligt att mot parternas vilja sätta ut målet till huvudförhandling, trots att det inte är motiverat av utredningsskäl eller partshänsyn. Någon bestämmelse av det slag som utredningen har föreslagit bör därför inte införas.

I likhet med flera av remissinstanserna, bl.a. Riksåklagaren – anser regeringen att det bör göras ett uttryckligt undantag i lag för mål med unga lagöverträdare. Att den unge får sammanträffa personligen med företrädare för rättsväsendet tjänar ett viktigt pedagogiskt syfte och är också en bärande tanke bakom flera av bestämmelserna i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Är den tilltalade under 18 år, bör en huvudförhandling därför alltid hållas.

För att underlätta för domstolen vid bedömningen av om ett mål lämpar sig för ett avgörande på handlingarna bör åklagaren redan i stäm- ningsansökan ange om huvudförhandling kan behövas. Även för den tilltalade kan det vara av värde att känna till åklagarens uppfattning i denna fråga på ett så tidigt stadium som möjligt. I rättegångsbalken bör därför föreskrivas att åklagaren i stämningsansökan bör ange om han eller hon har några önskemål om hur målet skall handläggas.

I tvistemål skall parterna, innan ett mål avgörs utan huvudförhandling, beredas tillfälle att skriftligen slutföra sin talan, om de inte redan kan anses ha gjort det. Detsamma bör enligt regeringens mening gälla i brottmål. En bestämmelse om detta bör tas in i rättegångsbalken.

10Hänvisningar till handlingar vid en huvudförhandling

10.1Nuvarande ordning

Enligt 43 kap. 5 § och 46 kap. 5 § RB skall ett sammanträde för huvud- förhandling vara muntligt. Bestämmelserna gäller även för huvudför- handling i högre rätt (50 kap. 17 §, 51 kap. 17 § och 55 kap. 15 § RB).

143

Kravet på muntlighet innebär att processmaterialet skall läggas fram i muntlig form.

Muntlighetskravet är dock inte absolut. Parterna får ge in och läsa upp skriftliga inlagor eller andra skriftliga anföranden, om rätten finner att det skulle underlätta förståelsen av ett anförande eller i övrigt vara till fördel för utredningen. Vidare får vad en part anfört under förberedelsen i tvistemål och som finns dokumenterat i akten läsas upp, om de uppgifter parten lämnar vid huvudförhandlingen avviker från tidigare lämnade uppgifter eller parten underlåter att yttra sig eller det i övrigt finns särskilda skäl (43 kap. 7 § tredje stycket RB). Dessutom kan en tidigare förhörsutsaga under liknande omständigheter få läsas upp vid ett förhör som hålls i bevissyfte (36 kap. 16 § andra stycket och 37 kap. 3 § första stycket RB). Vid en huvudförhandling i tvistemål och brottmål som hålls trots att en part inte är närvarande, skall rätten – i den mån det behövs – se till att det ur handlingarna läggs fram vad han eller hon har anfört (43 kap. 7 § fjärde stycket och 46 kap. 6 § tredje stycket RB). Bestäm- melserna gäller även i högre rätt (50 kap. 18 §, 51 kap. 18 § och 55 kap. 15 § RB).

Har huvudförhandling hållits, får domen grundas endast på det som har förekommit vid den förhandlingen (17 kap. 2 § och 30 kap. 2 § RB). Reglerna innebär – sedda tillsammans med kravet på muntlighet – att rätten, när huvudförhandling har hållits, inte får lägga något annat till grund för sitt avgörande än det som sagts vid förhandlingen.

Ett praktiskt viktigt undantag från kravet på muntlighet och omedel- barhet finns för skriftliga bevis. Enligt 43 kap. 8 § och 46 kap. 7 § RB får tingsrätten besluta att skriftliga bevis skall anses som upptagna vid huvudförhandlingen utan att de läses upp vid denna. Det får endast ske om båda parterna medger det, om rättens ledamöter tagit del av bevisen och om det inte är olämpligt med hänsyn till omständigheterna. Bestäm- melserna är tillämpliga endast på det som enligt rättegångsbalken utgör skriftliga bevis och alltså inte på annan bevisning i skriftlig form, t.ex. sakkunnigutlåtanden. Bestämmelserna gäller även i högre rätt (50 kap. 17 §, 51 kap. 17 § och 55 kap. 15 § RB).

Hålls huvudförhandling i tvistemål i förenklad form enligt 42 kap. 20 § andra stycket RB, anses vad som ägt rum under det sammanträde då den muntliga förberedelsen avslutades ha ägt rum även vid huvud- förhandlingen utan att det behöver ha upprepats vid denna. En förut- sättning för att materialet skall få läggas till grund för domen är emellertid att det har lagts fram muntligt vid sammanträdet under förberedelsen. Det är alltså inte möjligt att grunda avgörandet på handlingar som parterna hänvisat till under förberedelsen utan att närmare ha gått in på dem muntligen. Endast det som har sagts vid en huvudförhandling eller vid ett sammanträde som närmast föregått en huvudförhandling i förenklad form enligt 42 kap. 20 § andra stycket RB kan alltså läggas till grund för domen.

Prop. 2004/05:131

144

10.2

Kravet på muntlighet mjukas upp

Prop. 2004/05:131

Regeringens förslag: Vid en huvudförhandling får, om rätten finner det lämpligt, processmaterial presenteras genom hänvisningar till handlingar i målet. Slutanföranden skall dock även i fortsättningen alltid hållas i muntlig form.

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens (se SOU 2001:103 s. 182–192).

Promemorians förslag: För hovrättsprocessens del föreslås att rätten får besluta att den överklagade domen och handlingar som har legat till grund för denna, en inspelning eller en uppteckning av ett tingsrätts- förhör samt en handling som ingår i hovrättens akt helt eller delvis skall anses vara framlagda vid huvudförhandlingen utan att de har lästs upp eller spelats upp vid förhandlingen. Parternas skall underrättas om beslutet innan huvudförhandlingen avslutas (se Ds 2001:36 s. 114–120).

Remissinstanserna: Utredningens förslag får ett positivt bemötande från remissinstanserna. Flera poängterar dock att muntlighet även i fortsättning bör vara huvudregel och att möjligheterna att hänvisa till skriftliga handlingar bör användas med försiktighet, särskilt i brottmål. Enligt bl.a. Riksåklagaren och flera åklagarmyndigheter bör till de muntliga inslagen i domstolarnas handläggning av brottmål även i fortsättningen höra yrkanden, motpartens inställning och åklagarens gärningsbeskrivning. Stockholms tingsrätt och Åklagarmyndigheten i Göteborg anser att också sakframställningen i allmänhet bör hållas i muntlig form. Enligt Åklagarmyndigheten i Umeå bör, såvitt gäller brottmål, möjligheterna att hänvisa till handlingar begränsas till speciella fall, t.ex. omfattande mål om ekonomisk brottslighet eller mål som rör komplicerade tekniska förhållanden. Förslaget avstyrks i sin helhet av

Huddinge tingsrätt.

Även promemorians förslag får ett positivt bemötande från remiss- instanserna. Några remissinstanser anser dock att det inte bör genomföras utan ytterligare överväganden och samordning med utredningens förslag. Göta hovrätt uttrycker viss tveksamhet till förslaget att en inspelning eller en uppteckning av ett tingsrättsförhör skall kunna bli process- material i hovrätten genom en hänvisning till inspelningen eller uppteckningen.

Flera remissinstanser framför synpunkter på den lagtekniska utform- ningen av förslagen.

Skälen för regeringens förslag

Reformbehovet

I likhet med utredningen och flertalet remissinstanser anser regeringen att muntlighetsprincipen även i fortsättningen bör spela en central roll när det gäller formerna för hur processmaterialet presenteras för domstolen vid en huvudförhandling. En muntlig handläggningsform skapar normalt det bästa underlaget för en riktig bevisvärdering samtidigt som den underlättar för rätten och parterna att uppfatta vad som utgör process- material.

145

Som utredningen har konstaterat finns det dock fall där en strikt tillämpning av kravet på muntlighet leder till att förfarandet blir tungrott, tidsödande och kostnadskrävande samtidigt som det kan försvåra för rätten och parterna att tillgodogöra sig vad parterna anför till stöd för sin talan. I stora eller komplicerade mål med ett omfattande skriftligt processmaterial torde det många gånger vara mycket svårt för såväl parterna som rätten att tillgodogöra sig materialet endast på grundval av det som sägs vid huvudförhandlingen. Det är därför ofta en förutsättning för att rättegången skall kunna genomföras på ett bra sätt att de inblandade går igenom det skriftliga materialet mycket noga redan före huvudförhandlingen. Så sker också regelmässigt. Som har påpekats av flera av remissinstanserna, bl.a. Mariestads tingsrätt och Länsrätten i Mariestad samt Domstolsverket, skulle det vara en fördel om huvud- förhandlingen i dessa fall kunde fokusera på den muntliga bevisningen och sådana frågor som rätten eller parterna vill lyfta fram särskilt vid en muntlig genomgång. Det skulle öka möjligheterna för rätten och parterna att tillgodogöra sig processmaterialet samtidigt som den tid som går åt till själva huvudförhandlingen skulle kunna kortas.

I mål av detta slag – stora och komplicerade mål med ett omfattande skriftligt material – skulle ett system som tillåter hänvisningar till skriftliga handlingar uppenbarligen ha betydande fördelar. Bland annat vissa mål om ekonomisk brottslighet och mål med tekniska inslag, såsom miljö- eller patentmål, har lyfts fram särskilt av remissinstanserna. Det innebär dock inte att ökade möjligheter att hänvisa till material som tillkommit under förberedelsen skulle vara utan betydelse även i andra typer av mål. I mål där enskilda som processar utan ombud har svårig- heter att uttrycka sig muntligen inför rätten och lägga fram sin sak omedelbart vid huvudförhandlingen skulle det många gånger kunna underlätta genomförandet av huvudförhandlingen om det var möjligt att hänvisa till t.ex. ett protokoll från en muntlig förberedelse eller en sammanställning av parternas ståndpunkter som rätten gjort enligt 42 kap. 16 § RB. Men även i brottmål torde det i en del fall finnas fördelar med att ersätta vissa muntliga moment med en hänvisning till handlingar, framför allt när skriftlig bevisning och olika former av sakkunnigutlåtanden skall läggas fram samt när viss utredning om den tilltalades personliga förhållanden skall gås igenom.

Vad som nu har sagts talar enligt regeringens mening för en viss uppmjukning av kravet på muntlighet.

Närmare om förutsättningarna för att hänvisa till handlingar

Utredningen har föreslagit att olika slag av framställningar vid huvudför- handlingen med rättens tillstånd skall kunna göras genom hänvisningar till handlingar i målet. Det gäller yrkanden, redovisning av ståndpunkter, utvecklande av talan, presentation av bevisning i skriftlig form och, i brottmål, genomgång av den tilltalades personliga förhållanden, För- slaget gäller samtliga tre instanser.

När det gäller brottmålsprocessen har flera remissinstanser, bl.a. Riksåklagaren och flera åklagarmyndigheter, anfört att möjligheterna att hänvisa till skriftliga handlingar bör användas med särskild försiktighet. Regeringen delar den bedömningen. Medan rättskipningen i tvistemål i

Prop. 2004/05:131

146

princip innebär att det allmänna ställer viss verksamhet till enskildas förfogande för tvistlösning, kännetecknas brottmålsprocessen på ett helt annat sätt av maktutövning mot enskilda. För den enskildes upplevelse av en rättvis rättegång är det av stor betydelse att förfarandet är lättbegrip- ligt och överskådligt. Även om den tilltalade företräds av en försvarare får det inte råda någon tvekan om att den tilltalade själv förstår vad anklagelserna innebär. Flertalet brottmål torde avgöras enklast och bäst efter en huvudförhandling med övervägande muntliga inslag, i vart fall i första instans.

Mot denna bakgrund har bl.a. Riksåklagaren ansett att till de muntliga inslagen i brottmålsrättegången även i fortsättningen bör höra presenta- tionen av yrkandet, gärningsbeskrivningen och motpartens inställning.

Stockholms tingsrätt och Åklagarmyndigheten i Göteborg har gjort gällande att också sakframställningen i allmänhet bör presenteras i muntlig form. Regeringen är i och för sig av samma uppfattning. Enligt regeringen saknas det dock anledning att uttryckligen undanta dessa moment i förhandlingen från möjligheterna att ersätta en muntlig före- dragning med en hänvisning till handlingar i målet. Det bör i stället överlämnas till domstolarna att i det enskilda fallet avgöra när en hänvisning till handlingar kan vara lämplig.

Göta hovrätt har ställt sig tveksam till att det skall vara möjligt att vid en huvudförhandling i högre rätt lägga fram muntlig bevisning som inte skall tas upp på nytt enbart genom en hänvisning till förhörsuppgifterna såsom de dokumenterats av tingsrätten. Regeringen delar inte den upp- fattningen. Möjligheten att ersätta den muntliga presentationen med hänvisningar till handlingar bör ges en så generell utformning som möjligt. Det finns inte skäl att undanta muntlig bevisning från denna möjlighet. Det bör därför, om rätten finner det lämpligt i det enskilda fallet, vara möjligt att hänvisa även till ljud- och bildupptagningar eller skriftliga referat av tidigare upptagen muntlig bevisning.

Utredningen har även övervägt i vilken mån parternas muntliga slutanföranden bör kunna ersättas helt eller delvis genom en hänvisning till en skriftlig framställning. Utmärkande för slutanförandet är att det utgör ett nytt moment i processen som parterna och rätten av naturliga skäl inte har kunnat ta del av i förväg. Innehållet i slutanförandet baseras i hög grad på de omständigheter och uppgifter som framkommit under huvudförhandlingen. Det gäller framför allt den muntliga bevisningen. Det är heller inte ovanligt att slutanförandena följs av en viss ordväxling mellan parterna i form av repliker på varandras anföranden. Mot denna bakgrund har utredningen ansett att detta moment i processen lämpar sig mindre väl för att kunna ersättas av en hänvisning till en skriftlig fram- ställning. Regeringen instämmer i den bedömningen.

Sammanfattningsvis anser regeringen att det i de bestämmelser i rättegångsbalken som anger huvudförhandlingens innehåll och yttre förlopp bör anges att vad parterna anför under huvudförhandlingen i form av yrkanden, inställningar och utvecklande av talan bör kunna ske genom hänvisningar till handlingar i målet, om rätten finner det lämpligt. Det bör vidare vara möjligt att presentera skriftlig bevisning eller tidigare upptagen muntlig bevisning genom hänvisning till den skriftliga bevis- ningen respektive en ljud- eller videoupptagning. I brottmål bör det dessutom vara möjligt att presentera utredning om den tilltalades person-

Prop. 2004/05:131

147

liga förhållanden genom hänvisning till handlingarna. I huvudsak samma regler bör gälla för samtliga tre domstolsinstanser.

Vissa frågor om offentlighet och sekretess

Några remissinstanser har pekat på de konsekvenser förslagen har för offentlighetsprincipens genomslag vid huvudförhandlingen. Bland annat Justitiekanslern har betonat vikten av att domstolen genom en flexibel handläggning ser till att allmänhetens möjligheter att följa förloppet vid en huvudförhandling och ha insyn i processmaterialet inte begränsas av att parterna tillåts hänvisa till skriftligt material.

Enligt regeringens mening innebär förslaget om en uppmjukning av muntlighetskravet inte någon egentlig inskränkning i allmänhetens möj- ligheter att ta del av det material som domstolen grundar sitt avgörande på. Genom möjligheterna att ta del av handlingarna i domstolens akt säkerställs allmänhetens insyn i rättskipningen. Inte desto mindre finns det anledning att vara uppmärksam på att möjligheterna att ta del av processmaterialet vid en huvudförhandling där hänvisningar till skriftliga handlingar förekommer kan komma att ställa högre krav på aktivitet från allmänhetens sida. Av det skälet kan det i speciella fall, framför allt i uppmärksammade mål med ett stort allmänintresse, finnas anledning för rätten att med stöd av 16 § tredje stycket avgiftsförordningen (1992:191) tillhandahålla avgiftsfria kopior av vissa av de handlingar parterna hänför sig till under förhandlingen.

En annan aspekt som har lyfts fram av utredningen hänger samman med reglerna om en offentlig förhandlings inverkan på uppgifter som är belagda med sekretess enligt sekretesslagen. Enligt 12 kap. 3 § första stycket sekretesslagen (1980:100) upphör sekretess för uppgift i mål eller ärende i domstols rättskipande verksamhet att gälla i målet eller ärendet om uppgiften läggs fram vid en offentlig förhandling i samma mål eller ärende. Frågan är om en uppgift som en part eller rätten hänvisat till vid huvudförhandlingen skall anses förebringad på sätt som avses i sekretess- lagen.

Enligt förarbetena till sekretesslagen anses en handling förebringad vid förhandlingen, om den i något sammanhang har åberopats eller lämnats muntligen under förhandlingen och alltså ingår i processmaterialet. Har handlingen inte lästs upp eller åberopats är uppgifterna i handlingen inte att anses som förebringade (prop. 1979/80:2 s. 304 f.). Av detta torde följa att alla uppgifter som ingår i handlingar som parterna – eller rätten – hänvisar till vid förhandlingen och som utgör processmaterial får anses, i sekretesslagens mening, förebringade vid förhandlingen. Det innebär att sekretessbelagda uppgifter blir offentliga om parterna hänvisar till dem vid en offentlig förhandling även om uppgifterna inte läggs fram munt- ligen. Ett framläggande av uppgifter bör, vad gäller frågan om offentlig- het, hanteras på samma sätt oavsett om uppgifterna läggs fram muntligt eller genom hänvisning till handlingar. För att sekretessbelagda uppgifter i en handling inte skall bli offentliga krävs alltså att även hänvisningen till uppgifterna eller den handling som innehåller uppgifterna görs inom stängda dörrar. Enligt regeringens mening finns det inte något behov av att särskilt lagreglera denna fråga.

Prop. 2004/05:131

148

11

Vissa frågor om bevisning

Prop. 2004/05:131

11.1Bevisupptagning utom huvudförhandling

11.1.1Nuvarande ordning

När det gäller bevisupptagning är huvudregeln att bevisning skall tas upp omedelbart vid en huvudförhandling. En part, ett vittne eller någon annan som skall höras i bevissyfte skall alltså lämna sin berättelse direkt och omedelbart inför den eller dem som skall döma i målet. Därigenom säkerställs att bevisningen presenteras för domstolen i bästa möjliga form. I 35 kap. 8 § RB föreskrivs att om huvudförhandling hålls skall bevisningen tas upp vid denna, om inte bevisningen får tas upp utom huvudförhandling enligt de särskilda reglerna för det. Att en huvud- förhandling i princip skall hållas om det finns muntlig bevisning följer såvitt gäller tvistemål indirekt av reglerna om huvudförhandling i 42 kap. 18 § och 50 kap. 13 § RB jämfört med reglerna om bevisupptagning utom huvudförhandling i bl.a. 36 kap. 19 § RB. För brottmål grundade på allmänna åtal finns med nuvarande regler överhuvudtaget inga möjlig- heter att avgöra ett mål på handlingarna efter en egentlig prövning i sak av den tilltalades skuld.

Reglerna om att bevisningen skall tas upp vid huvudförhandlingen är emellertid inte utan undantag. Redan vid rättegångsbalkens tillkomst förutsågs att det kunde uppstå situationer som gjorde det nödvändigt att ta upp bevisningen vid ett annat tillfälle än vid huvudförhandlingen. Efter en lagändring år 1987, som något vidgade möjligheterna att ta upp bevis- ning utom huvudförhandling, föreskrivs i 36 kap. 19 § första stycket RB att ett förhör med ett vittne får äga rum utom huvudförhandling om det inte är möjligt för vittnet att infinna sig vid huvudförhandlingen eller om en inställelse vid förhandlingen skulle medföra kostnader eller olägen- heter som inte står i rimligt förhållande till betydelsen av att förhöret hålls vid huvudförhandlingen (prop. 1986/87:89, bet. 1986/87:JuU31, rskr. 1986/87:278). Bestämmelsen gäller även för förhör med parter och målsägande som inte för talan samt för förhör med sakkunniga. I 38 kap. 6 § och 39 kap. 2 § RB finns för skriftlig bevisning och syn motsvarande regler om bevisupptagning utom huvudförhandling.

Har bevisning tagits upp utom huvudförhandling, skall den tas upp på nytt vid huvudförhandlingen, om rätten finner att det är av betydelse i målet och det inte finns några hinder mot att ta upp bevisningen på nytt (35 kap. 13 § första stycket RB). Om ett bevis inte tas upp på nytt, skall det läggas fram på annat lämpligt sätt. Det sker i allmänhet genom att förhöret återges genom en uppspelning av domstolens ljudupptagning.

149

11.1.2Ökade möjligheter till bevisupptagning utom huvudförhandling

Regeringens förslag: Bevisupptagning får ske utom huvudförhandling, om det kan antas att målet kommer att avgöras utan huvudförhandling.

Regeringens bedömning: Bestämmelserna om förutsättningarna för bevisupptagning utom huvudförhandling i mål som skall avgöras efter huvudförhandling bör inte ändras.

Förslaget om att bevisupptagning utom huvudförhandling skall kunna ske vid prövning av interimistiska yrkanden bör inte genomföras.

Utredningens förslag innebär att det i rättegångsbalken föreskrivs att förhör får äga rum utom huvudförhandling om det kan antas att ett nytt förhör inte behöver hållas vid huvudförhandlingen eller att målet kan komma att avgöras utan en sådan förhandling. Utredningen föreslår även att ett förhör skall kunna hållas utom huvudförhandling när rätten skall besluta i en fråga som skall prövas på nytt vid målets avgörande (interi- mistiska yrkanden), om det finns synnerliga skäl eller är tillåtet enligt särskilda bestämmelser (se SOU 2001:103 s. 212–223).

Remissinstanserna: Flera remissinstanser, däribland Svea hovrätt, Hovrätten för Övre Norrland, Stockholms tingsrätt, Länsrätten i Stockholms län, Domstolsverket och Sveriges advokatsamfund, välkom- nar en uppmjukning av reglerna men anser att utredningens förslag går för långt. Framför allt görs gällande att det tydligare bör framgå att bevisupptagning utom huvudförhandling är ett undantag från huvud- regeln om att muntlig bevisning skall tas upp vid en huvudförhandling. Göta hovrätt och Arbetsdomstolen avstyrker att det införs en särskild möjlighet att avstå från huvudförhandling när det förekommer muntlig bevisning. Även Hovrätten för Västra Sverige är tveksam till att bevisning tas upp utom huvudförhandling enbart för att målet sedan skall kunna avgöras på handlingarna. Umeå tingsrätt ifrågasätter såväl behovet av den föreslagna ändringen som den lagtekniska utformningen. Även

Åklagarmyndigheten i Malmö och Konsumentverket anser att det saknas skäl för en uppmjukning av reglerna. Endast ett fåtal remissinstanser kommenterar särskilt förslaget om bevisupptagning utom huvud- förhandling vid prövningen av interimistiska yrkanden. Några framför synpunkter på den lagtekniska utformningen av förslagen.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Bevisupptagning utom huvudförhandling i mål som skall avgöras efter huvudförhandling

Som redovisats i avsnitt 8.2 och 9 anser regeringen att handläggningen av ett tvistemål eller ett brottmål även i fortsättningen som huvudregel bör innefatta en huvudförhandling. Det innebär bl.a. att en huvud- förhandling som regel skall hållas om det förekommer muntlig bevisning och att bevisningen skall tas upp vid huvudförhandlingen. En sådan ordning skapar normalt de bästa möjligheterna för en tillförlitlig bevisvärdering och därmed de bästa förutsättningarna för en riktig utgång i målet.

Prop. 2004/05:131

150

Bortsett från den situationen att det inte är möjligt för ett vittne att infinna sig till en huvudförhandling (36 kap. 19 § första stycket 1 RB) får bevisupptagning utom huvudförhandling i dag ske enbart om vittnets inställelse vid huvudförhandlingen skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte är rimliga i förhållande till betydelsen av att vittnet hörs vid den förhandlingen (36 kap. 19 § första stycket 2 RB). Det måste alltså i det senare fallet göras en intresseavvägning mellan å ena sidan förhörets och målets betydelse och å andra sidan kostnaderna för vittnets inställelse vid huvudförhandlingen och de olägenheter inställelsen med- för för honom eller henne själv (jfr prop. 1986/87:89 s. 180).

Att rätten i vissa fall kan ta upp bevisning utom huvudförhandling har flera fördelar. En tyvärr inte helt ovanlig situation är att en tilltalad inte inställer sig till en huvudförhandling i brottmål medan vittnen och målsägande gör det. Reglerna i 46 kap. 3 § RB om bevisupptagning i samband med en inställd huvudförhandling kan i en sådan situation göra det möjligt att höra de som inställt sig omedelbart i stället för att kalla dem till en ny huvudförhandling längre fram. Ett sådant förfarande besparar såväl enskilda som domstolen både kostnader och olägenheter. Ett annat praktiskt inte helt ovanligt exempel är att ett vittne, sedan denne delgetts kallelse till en huvudförhandling, meddelar domstolen att han eller hon inte kan inställa sig på grund av en sedan länge inplanerad utlandsresa eller viktiga affärs- eller familjeangelägenheter. Ett visst utrymme finns att höra vittnet i en sådan situation med stöd av reglerna i 36 kap. 19 § RB om bevisupptagning utom huvudförhandling.

Utredningen har i syfte att öka möjligheterna att ta upp bevisning utom huvudförhandling föreslagit att ett förhör skall få äga rum utom huvud- förhandling, om det kan antas att ett nytt förhör inte behöver hållas vid huvudförhandlingen. Regeringen delar i och för sig utredningens och flertalet remissinstansers uppfattning att möjligheterna att ta upp bevis- ning utom huvudförhandling enligt nuvarande reglering är alltför begränsade. Frågan är emellertid om utredningens förslag inte går för långt.

En förutsättning för att bevisupptagning utom huvudförhandling skall tillåtas torde enligt nuvarande regler vara att rätten bedömer att den som skall höras inte behöver höras på nytt vid den kommande huvud- förhandlingen (SOU 1982:26 s. 452). I annat fall har ju åtgärden inte inneburit någon vinst för handläggningen. Den nuvarande ordningen måste ses i ljuset av de begränsade möjligheter som hittills funnits för att dokumentera och inför målets avgörande återge uppgifter som lämnas vid en bevisupptagning utom huvudförhandling. Det är givet att rättens bedömning av om beviset måste tas upp på nytt vid huvudförhandlingen till en inte oväsentlig del påverkas av det sätt på vilket rätten vid målets avgörande kan tillgodogöra sig och värdera de uppgifter som lämnats vid bevisupptagningen. Ju större möjligheterna är att göra en tillförlitlig bevisvärdering på grundval av uppgifter som lämnats vid bevisupptag- ning utom huvudförhandling, desto mindre blir behovet av att ta upp beviset på nytt vid huvudförhandlingen.

I avsnitt 5.4.1 har regeringen föreslagit att vittnesförhör och andra förhör som lämnas i bevissyfte i tingsrätt, som huvudregel skall dokumenteras med videoteknik. Ett genomförande av det förslaget medför radikalt förbättrade möjligheter att värdera muntlig bevisning

Prop. 2004/05:131

151

utan att den behöver tas upp på nytt. Möjligheterna att göra en tillförlitlig bevisvärdering efter en bevisupptagning utom huvudförhandling kommer i många fall att vara fullt jämförbara med vad som varit fallet om förhöret hållits direkt vid en huvudförhandling. Betydelsen av att förhöret hålls vid en huvudförhandling kommer således att minska och därmed också behovet av att ta upp bevisningen på nytt. Utrymmet för att tillåta bevisupptagning utom huvudförhandling enligt det befintliga regelverket kommer därigenom att öka. Mot denna bakgrund kan det ifrågasättas om det finns skäl för ytterligare uppmjukningar av systemet så som utredningen föreslagit för mål som skall avgöras efter huvud- förhandling.

Härtill kommer att utredningens förslag, i likhet med vad som fram- hållits av bl.a. Svea hovrätt, Domstolsverket och Sveriges advokatsam- fund, kan kritiseras för att allt för ensidigt fokusera på frågan om det kan antas att beviset inte kommer att behöva tas upp på nytt vid huvud- förhandlingen. Eftersom det som utredningen påpekar ofta kan vara svårt att avgöra denna fråga innan beviset har tagits upp, framstår det som mindre lämpligt att lägga denna bedömning till grund för frågan om beviset bör kunna tas upp utom huvudförhandling. Som framhållits av Svea hovrätt innebär förslaget dessutom att bestämmelsen i 36 kap. 19 § första stycket 2 RB lämnas oförändrad. Denna bestämmelse, som innebär att en bevisupptagning utom huvudförhandling förutsätter att vittnets inställelse vid huvudförhandlingen skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte är rimliga i förhållande till betydelsen av att vittnet hörs vid den förhandlingen, skulle komma att träda helt i bakgrunden och därmed öppna upp för alltför frekventa avvikelser från huvudregeln om att den muntliga bevisningen bör tas upp vid huvudförhandlingen.

Mot bakgrund av vad som ovan anförts anser regeringen att utred- ningens förslag i denna del inte bör genomföras.

Särskilt om mål som avgörs utan huvudförhandling

De nuvarande reglerna för bevisupptagning utom huvudförhandling förutsätter utifrån sin ordalydelse att det verkligen skall hållas en huvudförhandling i målet. Reglerna är alltså inte formellt tillämpliga på mål som avgörs utan huvudförhandling. Förekomsten av muntlig bevis- ning anses dock inte utgöra något hinder mot att rätten avgör ett mål utan huvudförhandling (se Fitger, Rättegångsbalken s. 17:8 och 42:55). Att så ser sker torde dock vara mycket ovanligt.

Enligt utredningen bör rättegångsbalken ändras så att det uttryckligen framgår att det är möjligt att ta upp bevisning utom huvudförhandling för att därefter avgöra målet på handlingarna, dvs. utan huvudförhandling. En majoritet av remissinstanserna, bl.a. Svea hovrätt, Hovrätten för Övre Norrland och Stockholms tingsrätt, har ställt sig positiva till detta. Vissa tveksamheter har dock framförts bl.a. när det gäller omfattningen av de effektivitetsvinster förslaget kan medföra.

Regeringens utgångspunkt är som berörts tidigare att huvudregeln även i fortsättningen bör vara att muntlig bevisning tas upp vid en huvudförhandling. Ett ökat utnyttjande av möjligheterna att avgöra ett mål på handlingarna trots att muntlig bevisning förekommer skulle emellertid kunna ge upphov till effektivitetsvinster, bl.a. genom minska-

Prop. 2004/05:131

152

de kostnader för såväl parterna som det allmänna. Det gäller även om man beaktar att också en bevisupptagning utom huvudförhandling är förenad med vissa kostnader. En möjlighet att avgöra ett mål på handlingarna även om det förekommer muntlig bevisning torde framför allt kunna tjäna som ett komplement till reglerna om huvudförhandling i förenklad form i 42 kap. 20 § RB. De reglerna förutsätter nämligen att målet i princip är klart för avgörande vid förberedelsesammanträdet. Om någon av parterna vill anföra ny argumentation eller nya omständigheter med anledning av vad som förekommit vid sammanträdet är förutsätt- ningarna för att avgöra målet genom en förenklad huvudförhandling i praktiken mycket små. I en sådan situation skulle ett alternativ kunna vara att rätten tar upp den muntliga bevisningen vid föreberedelse- sammanträdet varefter parterna i skrift gör de tillägg och förtydliganden de anser vara nödvändiga. Därefter kan målet vara klart för avgörande på handlingarna.

Regeringen föreslår därför att bevisupptagning skall få ske utom huvudförhandling, om det kan antas att målet kommer att avgöras utan huvudförhandling. För tvistemålen innebär förslaget att bevisupptagning kommer att kunna ske utom huvudförhandling, om rätten bedömer att en huvudförhandling inte behövs med hänsyn till utredningen och en sådan förhandling inte heller begärs av någon av parterna (42 kap. 18 § första stycket 5 RB). Förslaget får vidare – tillsammans med det förslag som har lämnats i avsnitt 9.2 om avgörande av brottmål på handlingarna – till effekt att det, under samma förutsättningar som i tvistemål, kommer att vara möjligt att ta upp bevisning utom huvudförhandling i bötesbrottmål. Denna möjlighet bör dock användas med försiktighet.

Bestämmelserna bör avse såväl vittnes-, sakkunnig- och partsförhör som syn och skriftlig bevisning.

Bevisupptagning utom huvudförhandling för prövning av intermistiska yrkanden

Utredningen har även föreslagit att det införs en möjlighet att ta upp muntlig bevisning utom huvudförhandling när rätten skall besluta i en fråga som skall prövas på nytt vid målets avgörande. En förutsättning för sådan bevisupptagning skall enligt utredningens förslag vara att det finns synnerliga skäl eller att det är tillåtet enligt särskilda bestämmelser. Förslaget tar sikte på interimistiska beslut som rätten fattar under rättegången och är tillkommet framför allt med tanke på intermistiska yrkanden i mål enligt föräldrabalken. Det omfattar emellertid enligt sin ordalydelse även kvarstad och andra säkerhetsåtgärder enligt 15 kap. RB.

När det gäller mål enligt föräldrabalken tillkallade regeringen år 2002 en kommitté med parlamentarisk förankring för att utvärdera 1998 års reform om vårdnad, boende och umgänge (Ju 2002:09). I uppdraget ingår bl.a. att se över reglerna om rättegången. Enligt regeringen bör kom- mitténs arbete inte föregripas. Förslaget om bevisupptagning utom huvudförhandling vid prövningen av interimistiska yrkanden i familjemål bör därför inte genomföras. Mot bakgrund av att utredningens förslag i första hand tar sikte på interimistiska yrkanden i den typen av mål saknas det skäl att genomföra utredningens förslag i denna del i övrigt.

Prop. 2004/05:131

153

11.2Rättens möjligheter att inhämta bevisning

Regeringens förslag: Rättens möjligheter att i dispositiva tvistemål självmant föra in ny bevisning tas bort.

Bevis som i dispositiva tvistemål har tagits upp utom huvud- förhandling får tas upp på nytt vid huvudförhandlingen endast om någon av parterna begär det. Detsamma skall gälla om en ny huvudförhandling hålls och bevisning har tagits upp vid den föregående förhandlingen.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens men innebär en något annan lagteknisk lösning (se SOU 2001:103 s. 261–265).

Remissinstanserna: En stor majoritet av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Hovrätten för Övre Norrland och

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet avstyrker förslaget. Även Patentbesvärsrätten är tveksam till förslaget och anser att det finns anledning att överväga frågan närmare.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 35 kap. 6 § RB skall parterna sörja för bevisningen. Rätten får dock normalt, även utan att en part har begärt det, föra in ny bevisning i ett mål. I dispositiva tvistemål och i mål om brott som inte hör under allmänt åtal, dvs. brott som får åtalas endast av en målsägande, får rätten emellertid inte utan framställning av part höra ett vittne som ”ej förut hörts på parts begäran” eller meddela föreläggande om företeende av skriftligt bevis. Ingenting hindrar dock att rätten även i sådana mål t.ex. förordnar om syn eller anlitar en sakkunnig eller beslutar att en part skall höras.

Med vittnen som ”ej förut hörts på parts begäran” torde avses nya vittnen. Bevisning i form av vittnen som har hörts utom huvudförhand- ling eller vid en tidigare huvudförhandling i samma mål som inte får läggas till grund för domen omfattas därmed inte av förbudet för rätten att i bl.a. dispositiva tvistemål föra in bevisning i målet i vidare mån än att parten måste kvarstå vid sitt åberopande av vittnet vid tidpunkten för målets avgörande (jfr NJA II 1943 s. 449 f.). Om vittnet har hörts tidigare, utgör bestämmelsen sålunda inte hinder för rätten att agera. I vilken mån ett förhör med ett sådant vittne skall tas om vid huvud- förhandlingen regleras i 35 kap. 13 §, 43 kap. 13 §, 46 kap. 13 §, 50 kap. 17 § och 51 kap. 17 § RB. Av dessa regler följer att rätten mot parternas vilja kan besluta om ett förnyat förhör, om det är av betydelse i målet. Av 35 kap. 13 § andra stycket RB framgår att hovrätten kan besluta att muntlig bevisning som upptagits i tingsrätten skall tas upp på nytt i hovrätten, om det är av betydelse för utredningen.

Inhämtande av ytterligare bevisning

Utredningen har föreslagit att rättens möjligheter att i dispositiva tviste- mål självmant inhämta bevisning skall tas bort. Som skäl för sitt förslag har utredningen pekat dels på att den nuvarande regleringen kan vara svår att förena med rättens opartiskhet, dels kostnadsaspekten.

Enligt regeringens uppfattning bör regler som inskränker parternas möjligheter att i dispositiva tvistemål förfoga över processen i möjligaste

Prop. 2004/05:131

154

mån undvikas. Detta är i linje med regeringens målsättning att i dessa mål överlåta ett större ansvar för bl.a. bevisningen på parterna. Det kan starkt ifrågasättas om det är rimligt att rätten i dispositiva tvistemål skall ha möjlighet att gripa in i parternas bevisföring. Bevisning syftar till att styrka en viss omständighet som åberopas av någon part. Lyckas parten, genom ett bevis som rätten oombett fört in i målet, styrka en sådan omständighet uppnår han eller hon en fördelaktigare position i målet. Motparten kan i detta läge komma att ifrågasätta rättens objektivitet, särskilt som rätten i dispositiva tvistemål inte har det omfattande utredningsansvar, som framför allt motiverar att det inte finns någon begränsning för rätten att självmant inhämta bevisning i brottmål och i indispositiva tvistemål. Kostnader för bevis som inhämtas av rätten i de senare måltyperna svarar parterna i allmänhet inte för. Har rätten däremot självmant inhämtat bevisning i ett dispositivt tvistemål, skall parterna normalt solidariskt utge ersättning för de kostnader som kan ha upp- kommit (se t.ex. 36 kap. 24 § andra stycket RB). För den tappande parten innebär det att han eller hon kan få betala för bevisning som rätten utan partens begäran fört in i målet och som kan ha lett till att målet förlorats.

Vad gäller bevisning i form av vittnen och skriftlig bevisning är rätten redan enligt nuvarande regler förhindrad att självmant föra in ny sådan i dispositiva mål. Frågan är om ytterligare bevis, som utredningen har föreslagit, bör fråntas rättens disposition.

De remissinstanser som har invänt mot utredningens förslag har framför allt påtalat rättens behov av att kunna anlita domstolssakkunniga.

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet har pekat på situationen att parterna i ett dispositivt tvistemål själva lägger fram bevisning genom var sin sakkunnig. Om dessa sakkunniga har olika uppfattning kan rätten ha svårt att ta ställning till hur denna bevisning skall värderas. För att rätten skall kunna utföra sin skyldighet att värdera bevismaterialet kan det vara nödvändigt att den har möjlighet att få hjälp av en särskilt förordnad domstolssakkunnig. Fakultetsnämnden har vidare funnit det märkligt att rätten skulle ha mer begränsade möjligheter att agera än vad en skiljenämnd har i motsvarande situation (jfr 25 § lagen [1999:116] om skiljeförfarande).

Att rätten ex officio får anlita sakkunniga har framför allt motiverats med att denna typ av bevismedel kan behövas för rättens bevisvärdering. För att rätten skall hamna i en situation där det blir nödvändigt att självmant anlita en sakkunnig krävs att parterna, trots rättens påpekande om behovet av sådan bevisning, vägrar att själv begära den. Att rätten i en sådant läge inte skall respektera parternas uppfattning kan starkt ifrågasättas. Regeringen ställer sig även tveksam till att domstolarna, som Fakultetsnämnden anfört, inte skulle ha förmåga att på av parterna önskat sätt ta till sig den fråga som parterna processar om och den bevisning de åberopar. Till detta kommer de ovan angivna negativa sidorna av rättens nuvarande befogenheter. Att en skiljenämnd har viss möjlighet att själv- mant inhämta sådan bevisning kan inte tillmätas avgörande betydelse.

De skäl som nu har angetts för att rätten inte självmant skall kunna föra in sakkunnigbevisning i målet gör sig i än högre grad gällande i fråga om partsförhör och syn.

Regeringen föreslår därför att rättens möjligheter att i dispositiva tvistemål självmant inhämta bevisning helt tas bort.

Prop. 2004/05:131

155

Ansvaret för att bevisning som tagits upp utom huvudförhandling tas upp på Prop. 2004/05:131 nytt

Utredningen har även föreslagit att bevis som i dispositiva tvistemål har tagits upp utom huvudförhandling inte skall kunna tas upp på nytt vid huvudförhandlingen, om ingen av parterna begär det. Av remiss- instanserna har endast Hovrätten för Övre Norrland särskilt kommenterat förslaget. Enligt hovrätten bör det för speciella fall finnas kvar en möjlighet för rätten att självmant föranstalta om ny bevisupptagning. Regeringen delar emellertid utredningens uppfattning. De skäl som ovan har redovisats för att rätten inte skall ha möjlighet att besluta om ny bevisning gör sig i lika hög grad gällande i denna fråga. Det är i allmän- het parterna som bäst kan avgöra om tvisteföremålet är värt de besvär och merkostnader som ett förnyat förhör kan innebära. I rättegångsbalken bör därför tas in en bestämmelse om att bevis som i dispositiva tvistemål har tagits upp utom huvudförhandling får tas upp på nytt vid huvud- förhandlingen endast om någon av parterna begär det. Motsvarande bör vidare gälla om ny huvudförhandling hålls och bevisning har tagits upp vid den föregående förhandlingen.

Ansvaret för att tingsrättsbevisning tas upp på nytt i hovrätten

En angränsande fråga är vilka möjligheter som hovrätten bör ha att utan begäran av part besluta om förnyat förhör av bevispersoner som hörts i tingsrätten eller på annat sätt bestämma formerna för bevisningens framläggande. Det ovan förda resonemanget i fråga om ansvaret för bevisningen gör sig inte gällande med samma styrka i denna situation. Detta hänger framför allt samman med de s.k. tilltrosreglernas utform- ning i 50 kap. 23 § RB och hovrättens ansvar för deras tillämpning, se avsnitt 12.5.5. Hovrättens handlingsutrymme vad gäller frågan om hur den i tingsrätten upptagna bevisningen bör läggas fram i hovrätten bör därför enligt regeringens mening inte begränsas.

11.3Hinder mot att lägga fram bevisning

Regeringens förslag: Rätten får avvisa ett bevis, om det trots rimliga ansträngningar inte kan tas upp och avgörandet inte bör fördröjas ytterligare.

Parter som i dispositiva tvistemål skall höras i bevissyfte skall i tings- rätten kallas att infinna sig personligen vid påföljd att tredskodom annars meddelas mot honom eller henne. I indispositiva tvistemål skall i mot- svarande fall en kärande som skall höras i det syftet kallas att infinna sig till bevisupptagningen personligen vid påföljd att talan annars förfaller.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens (se SOU 2001:103 s. 265–272).

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker förslagen eller lämnar dem utan erinran. Riksåklagaren, Åklagar- myndigheten i Malmö, Åklagarkammaren i Jönköping och Ekobrotts-

myndigheten avstyrker förslaget om avvisning av bevisning såvitt avser

156

brottmålsprocessen. Enligt dem talar rättssäkerhetsskäl för att bevis bör få läggas fram om det har betydelse för bedömningen av åtalet. Några menar även att de nu gällande reglerna för att hantera de problem som kan uppkomma är tillräckliga och att det därför inte finns något behov av att kunna avvisa bevisning på den grund som föreslås. Flera remiss- instanser, bl.a. Hovrätten för Nedre Norrland, Göteborgs tingsrätt, Domstolsverket och Arbetsdomstolen, anser att det tydligare bör under- strykas att bestämmelsen om avvisning skall tillämpas restriktivt. Sveriges advokatsamfund anser att förslaget bör kompletteras med en bestämmelse med innebörd att en part, innan avvisning sker, skall ges en viss frist att inkomma med uppgifter eller vidta åtgärder som har betydelse för att bevisupptagningen skall kunna ske. Svea hovrätt och Patentbesvärsrätten pekar på att även bevisning i form av förhör med en part bör kunna avvisas och anser att detta bör komma till tydligare uttryck. Några instanser, bl.a. Hovrätten för Västra Sverige och Hovrätten för Övre Norrland, anser att frågan om hur hovrätterna skall hantera den situationen att i tingsrätten avvisad bevisning blir tillgänglig i hovrätten behöver analyseras närmare.

Skälen för regeringens förslag

Avvisning av bevisning

En grundläggande förutsättning för en väl fungerande rättsprocess är att parterna får lägga fram sådana bevis som har betydelse i saken. En part har enligt artikel 6 i Europakonventionen en rätt att lägga fram sin sak muntligt. Konventionen ger också den som har blivit anklagad för brott en rätt att förhöra eller låta förhöra vittnen som åberopas mot honom eller henne samt att själv få vittnen inkallade och förhörda. Av konven- tionen följer också att var och en skall kunna få sin sak prövad inom skälig tid och att mål därför skall handläggas skyndsamt. Dessa för rättssäkerheten båda grundläggande aspekter kan i vissa situationer komma i konflikt med varandra.

En inte ovanlig anledning till att ett mål vid domstol inte kan avgöras med den skyndsamhet som är önskvärd är svårigheter att lägga fram bevisning på utsatt tid. Det är enligt rättegångsbalken domstolen som normalt ansvarar för att förhörspersoner, t.ex. vittnen, delges kallelse till huvudförhandlingen. Det visar sig inte alltför sällan omöjligt att nå vittnet med kallelsen och förhandlingen får då ställas in. I andra fall lyckas domstolen till slut delge vittnet kallelsen men om han eller hon trots detta uteblir får förhandlingen också normalt ställas in.

Enligt 36 kap. 7 § RB skall den som skall höras som vittne kallas att vid vite inställa sig till förhandling inför rätten. Om vittnet därefter uteblir, skall rätten förelägga nytt vite eller förordna om hämtning (36 kap. 20 § RB). Det finns också andra regler som syftar till att få vittnen att medverka i processen. Om ett vittne uteblir eller vid förhandlingen utan giltigt skäl vägrar att medverka i förhöret, kan han eller hon åläggas att i skälig omfattning ersätta eventuella merkostnader som uppkommer (36 kap. 23 § RB).

Det finns enligt rättegångsbalken vissa möjligheter för rätten att avvisa bevisning. I 35 kap. 7 § RB anges att rätten kan avvisa åberopad bevis- ning, om rätten finner att en omständighet som part vill bevisa är utan

Prop. 2004/05:131

157

betydelse i målet, att beviset inte är nödvändigt eller uppenbart skulle bli utan verkan eller att bevisningen med avsevärt mindre besvär eller kostnad skulle kunna föras på annat sätt. Därutöver finns det för tviste- mål i 42 kap. 15 och 15 a §§, 43 kap. 10 § och 50 kap. 25 § tredje stycket RB vissa möjligheter att vägra part att lägga fram sent tillkommen bevisning.

Det är ett problem att avgörandet av mål försenas på grund av att bevisning, trots rättens ansträngningar, inte kan tas upp. Om parten i en sådan situation inte återkallar bevisningen, finns det inga egentliga möjligheter att komma till rätta med problemet. Mot denna bakgrund har utredningen föreslagit att det införs en möjlighet för rätten att avvisa bevisning i de situationer bevisupptagningen, trots rimliga ansträng- ningar, inte kan genomföras och avgörandet inte bör fördröjas ytterligare.

Regeringen konstaterar att avvisning av bevis på den grund utred- ningen har föreslagit visserligen kan öka risken för att en part drabbas av rättsförlust, om han eller hon förlorar målet till följd av detta. Mot detta står dock motpartens berättigade krav på att få sin sak prövad inom skälig tid. Det intresset väger också tungt i rättssäkerhetshänseende. Även effektivitetsskäl talar för att bevis bör kunna avvisas på denna grund.

Regeringen ser därför positivt på utredningens förslag. Om den före- slagna regeln skall införas, måste den emellertid balanseras mot den rättssökandes legitima intresse av att få lägga fram den i målet relevanta bevisningen. Regeringen återkommer i det följande till hur denna intresseavvägning bör komma till uttryck i lagtexten.

En avvisningsregel av det nu diskuterade slaget bör givetvis inte införas annat än om den är förenlig med Europakonventionen. Så kommer enligt regeringens bedömning att vara fallet om regeln utformas så att den kan tillämpas på samma sätt mot båda parterna i processen. Konventionen tillåter nämligen att det i nationell lagstiftning uppställs villkor för inkallande och hörande av vittnen, förutsatt att villkoren är desamma för båda parter i rättegången (”equality of arms”, se t.ex. Danelius, H., Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 2 uppl., 2002, s. 211 och målet Dombo Beheer B V v. Nederländerna, Appl. No. 14448/88).

En fråga är om en regel som möjliggör avvisning av bevisning på denna grund är lämplig i alla typer av mål. Från åklagarhåll har hävdats att rättsäkerhetsskäl talar mot en sådan regel i brottmål och att problemet med att t.ex. vittnen inte är anträffbara kan lösas inom ramen för nuvarande lagstiftning. I brottmål, men även i andra indispositiva mål, finns det naturligtvis ett särskilt intresse av att rättegången utmynnar i ett materiellt riktigt avgörande. Regeringen kan emellertid inte se att det finns skäl att skilja mellan olika typer av mål vad gäller frågan om att kunna avvisa bevisning på nu aktuell grund. Problemet med att åberopad bevisning inte kan tas upp är inte begränsat till vissa måltyper och betydelsen av ett avgörande inom rimlig tid gör sig gällande i alla typer av mål. Självklart kan en avvägning av de motstående rättssäkerhets- intressena ge olika resultat beroende på bl.a. målets art. Möjligheten att under vissa förutsättningar kunna avvisa bevisning som inte är tillgänglig bör emellertid, enligt regeringens mening, finnas i alla typer av mål.

Prop. 2004/05:131

158

Närmare om förutsättningarna för avvisning

Prop. 2004/05:131

Den kanske mest avgörande frågan i detta sammanhang är när avvisning bör kunna ske. En första förutsättning är naturligtvis att beviset inte finns tillgängligt.

Flera remissinstanser har understrukit att det endast i undantagsfall bör komma i fråga att avvisa bevis på nu föreslagen grund. Arbetsdomstolen har anfört att rätten i många fall genom materiell processledning bör kunna övertyga den åberopande parten om att avstå från beviset med hänvisning till att processen rimligen inte bör fördröjas ytterligare. Regeringen delar denna uppfattning. I första hand bör parterna själva överväga sin bevissituation i de fall deras bevisning inte finns tillgänglig. När ett vittne inte inställer sig, har t.ex. en åklagare redan i dag att avgöra om beviset kan återkallas, om annan bevisning kan åberopas i stället och i sista hand om åtalet bör läggas ned, därför att en fällande dom inte längre kan förväntas. Det blir först om dessa övervägande inte görs eller inte leder till att målet kan avgöras som det blir aktuellt för rätten att pröva frågan om avvisning.

Som regeringen redan har varit inne på bör den nya regeln utformas så att prövningen av om avvisning skall ske grundas på en avvägning mellan intresset av att parterna får lägga fram den bevisning de åberopar och intresset av ett snabbt avgörande. Vad rätten därför först bör beakta är i vilken mån avgörandet inte kan tillåtas att bli ytterligare fördröjt. Även om båda parters intressen givetvis måste vägas in är det naturligt att den bedömningen framför allt utgår från den part som inte har åberopat det ifrågavarande beviset. Vilka omständigheter som ligger bakom det förhållande att bevisningen inte finns tillgänglig bör inte ha någon avgörande betydelse.

Vidare bör det, som utredningen anfört, krävas att ansträngningar har gjorts för att få fram den åberopade bevisningen. Avvisning bör inte komma i fråga innan rimliga åtgärder vidtagits för att få till stånd bevisupptagningen. De möjligheter som redan i dag står till buds för att få till stånd en bevisupptagning bör därför normalt även fortsättningsvis övervägas innan det blir aktuellt att avvisa bevisning.

Ekobrottsmyndigheten, Södra avdelningen, och Patentbesvärsrätten har ansett att särskild hänsyn bör tas till i vilken mån åberopande part kan anses ha gjort vad han eller hon kunnat för att bevisupptagningen skall komma till stånd. I fall där parten inte fullgjort sina skyldigheter i detta avseende bör det många gånger inte möta några betänkligheter att avvisa bevisningen. Regeringen delar denna uppfattning. Den nya bestämmelsen bör utformas så att aspekter av detta slag kan vägas in vid rättens prövning.

Varje situation bör enligt regeringens mening bedömas utifrån de särskilda omständigheter som finns i det fallet. Det är därför inte möjligt eller lämpligt att uppställa mera generella tidsramar eller ange t.ex. hur många försök att få till stånd en bevisupptagning som bör göras innan avvisning kan bli aktuell. Den nya bestämmelsen måste ges en mera allmän avfattning.

Mot bakgrund av det nu sagda föreslår regeringen en regel med inne- börd att bevisning får avvisas, om den trots rimliga ansträngningar inte

159

kan tas upp och avgörandet inte bör fördröjas ytterligare. För den närmare tillämpningen av bestämmelsen, se författningskommentaren.

Ett beslut om avvisning av t.ex. ett vittne bör givetvis aldrig få komma som en fullständig överraskning. Det ligger i sakens natur att rätten har haft kontakt med den part som åberopat vittnet och att parten då också upplysts om risken för avvisning. Det kan ofta vara lämpligt att parten ges en viss frist för att komma in med uppgift om ny adress på vittnet eller andra uppgifter som har betydelse för att bevisupptagningen skall kunna ske. Någon uttrycklig bestämmelse om detta, vilket Sveriges advokatsamfund föreslagit, anser regeringen dock inte vara nödvändig (jfr 33 kap. 1 och 10 §§ RB).

Parter som skall höras i bevissyfte

Det som nu sagts har i första hand avsett