Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att snarast underlätta situationen för barn i ekonomiskt utsatta familjer samt om vikten av att ta fram en tidsplan för att eliminera barnfattigdom.
Barndomen är inte bara en förberedelse för vuxenlivet - den är också en mycket viktig del av livet, den del av livet som formar oss och påverkar hela vårt fortsatta liv. Det är den fas i livet som förbereder oss för att bli bra vuxna, goda samhällsmedborgare och ansvarsfulla föräldrar. Barnen finns här och nu och samhället måste kompensera de barn vars familjer, av ekonomiska eller andra skäl, inte räcker till.
Rädda Barnens rapport "Barnfattigdomen i Sverige 2003" visar att antalet barn som lever i ekonomiskt utsatta familjer för första gången sedan mätningarna inleddes år 2000 minskar generellt sett. Men under den positiva trend som inleddes på riksplanet 1997, med en minskad andel barn i ekonomiskt utsatta familjer, döljer sig stora skillnader mellan kommuner, mellan fattiga och rika barnfamiljer samt mellan barn med svensk och utländsk bakgrund.
I förorter som Rosengård, Bergsjön och Rinkeby är mellan 61 och 74 procent av barnen fattiga. Att vara fattig definieras som att ha socialbidrag och/eller låg inkomststandard. Det motsvarar för en ensamstående med ett barn 8 500-9 600 kronor i månaden.
Socialstyrelsen delar in barnfattigdomen i fem dimensioner. Den kan vara ekonomisk, social, demokratisk, hälso- eller kunskapsrelaterad. Social fattigdom råder för ett barn om föräldrarnas sociala resurser brister, om de är arbetslösa, lider av psykisk eller fysisk sjukdom, är förståndshandikappade, missbrukare, kriminella eller saknar ett socialt nätverk. Social fattigdom innefattar även trångboddhet och segregation, mobbning, misshandel och sexuella övergrepp.
Demokratisk fattigdom handlar om bristande inflytande, att varken bli sedd eller hörd. Hit hör också diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet eller funktionshinder. Hälsofattigdom gäller fysisk eller psykisk ohälsa, men också dåliga kostvanor. Kunskapsfattigdom kan framför allt sägas råda om skolgången är avbruten eller om man har bristande språkkunskaper. Att till exempel inte känna till sina egna rättigheter betraktas av många som en fattigdomsindikator.
Ekonomisk fattigdom, brist på pengar, är alltså bara en av fattigdomens dimensioner. Men barns bristande ekonomi hänger ofta samman med ofärd inom en rad andra områden, till exempel, hälsa, sociala relationer, boende, skola, säkerhet och trygghet.
Den ekonomiska utsattheten är i synnerhet påfallande bland barn med båda föräldrarna utrikesfödda eller om barnen och deras familjer kommit till Sverige under 1990-talet. Av samtliga barn som anlände till Sverige i den stora migrationsvågen vid 1990-talets början lever fortfarande nästan hälften i familjer som saknar en tillfredsställande ekonomisk situation år 2001, dvs. sex till nio år efter ankomst till Sverige. Risken att leva i ett fattigt hushåll var år 2001 mer än fyra gånger så hög bland barn med utländsk bakgrund jämfört med barn med svensk bakgrund.
Barn i ekonomiskt utsatta familjer lever i ett utanförskap. De har inte råd att vara med i föreningar. De har inte cyklar och skridskor eller annan fritidsutrusning. De kan inte dela upplevelser med andra barn som till exempel har råd att gå på bio eller att köpa ungdomstidningar och cd-skivor. Dessa barns språkinlärning och kunskapsinhämtning blir sämre eftersom de ofta saknar datorer och Internet i hemmet.
Barn i ekonomiskt utsatta familjer kan mycket väl leva under kärleksfulla familjesituationer med ömsinta och värnande förhållanden till sina båda föräldrar och eventuella syskon. Ofta är de också omgärdade av starka sociala nätverk. Detta kan dock inte uppväga det utanförskap och den segregation som ekonomisk utsatthet leder till.
Familjerna har oftast inte råd att åka på semester och utflykter och barnen får tillbringa skolloven hemma och går därmed miste om det miljöombyte, den stimulans och det avbrott i vardagen som en utflykt eller semesterresa innebär.
I överenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Västerpartiet och Miljöpartiet som undertecknades den 4 oktober 2002 står under rubriken "Barnen - vår framtid": "vi vill under mandatperioden förbättra situationen för de barn som lever i fattigdom i Sverige. Det kan handla om underhållsbidrag, bostadsbidrag, fria läkemedel till barn och ungdomar m.m." I regeringsförklaringen den 1 oktober samma år säger Göran Persson: "Barnkonventionen ska efterlevas. En ny strategi ska läggas fram för att öka konventionens genomslag också på lokal nivå. Stödet för utsatta barn ska stärkas."
I överenskommelsen inför vårpropositionen 2004 avsätts 1 miljard kronor 2006 för reformer riktade mot barn. Hälften av dessa resurstillskott skall riktas mot barn som lever i fattigdom. Det handlar om barntillägg för studenter, underhållstöd och bostadsbidrag för barnfamiljer.
Dessa uttalanden, tillsammans med de avsättningar i vårbudgeten 2004 och de stora satsningar på barnen och familjepolitiken som görs i höstens budget, är stora steg på vägen mot att barn inte ska leva under ekonomisk utsatthet. Regeringen bör ändåöverväga utarbetandet av en tidsplan med ett tydligt uttalat mål att inga barn i Sverige ska leva i ekonomiskt utsatta familjer.
|
Stockholm den 22 september 2004 |
|
|
Hans Hoff (s) |
|
|
Gunilla Carlsson (s) i Hisings Backa |
Monica Green (s) |
|
Sonja Fransson (s) |
Christina Nenes (s) |
|
Catharina Bråkenhielm (s) |