"Att minska arbetslösheten är den främsta och allt annat överskuggande uppgiften för min regering. Målet är att Sverige år 2000 skall ha halverat den öppna arbetslösheten till 4 procent."

Det sa Göran Persson i inledningen till sin första regeringsförklaring som statsminister den 22 mars 1996. Det har gått nio år sedan dess och vi kan notera att den "allt annat överskuggande" uppgiften kvarstår med en öppen arbetslöshet på 5,3 procent i mars 2005. Siffran döljer dock ett tillstånd som är - om inte sju så i alla fall - minst fyra gånger värre. Detta enligt LO:s Hans Karlsson, f.d. socialdemokratisk riksdagsman, som noterar att 20-25 procent av den arbetsföra befolkningen befinner sig utanför den reguljära arbetsmarknaden. Till det kan läggas att en god del av de medborgare som ryms under beteckningen 65+ gärna skulle dra sitt strå till stacken om tillfälle bjöds.

Den bistra sanningen är att nära 1,5 miljoner människor i arbetsför ålder står utanför den reguljära arbetsmarknaden. Av dessa är det särskilt oroande att ungdomsarbetslösheten slår nya alarmerande rekord med 62 000 i åldrarna upp till 24 år utanför den reguljära arbetsmarknaden i mars 2005. Många unga människors första egna försörjning efter det att de har flyttat hemifrån kommer numera från de offentliga systemen. Enligt vårpropositionen beräknas antalet personer med aktivitets- och sjukersättning (förtidspensionerade) att uppgå till 553 000 i år - dvs. nästan 3 000 fler än beräkningen i budgetpropositionen för 2005.

Av den svenska befolkningen på nio miljoner människor är drygt 4,2 miljoner sysselsatta. Det är i princip deras arbete som skall räcka till att försörja alla övriga. Då hade det varit en god hjälp om regeringens mål om 80 procents sysselsättningsgrad hade varit nära att uppfyllas. Istället fjärmar vi oss från målet med 77,0 procent år 2004 och 76,8 procent i år.

Kristdemokraterna delar i det här läget statsminister Göran Perssons uppfattning att en regerings allt överskuggande uppgift är att minska arbetslösheten. Men i motsats till Göran Persson syftar vi då på den verkliga arbetslösheten - dvs. den i åtgärder dolda lika väl som den s.k. öppna. Vi talar om de många tiotusentals långtidssjukskrivna som längtar efter att komma tillbaka till jobbet och om de mer eller mindre ofrivilligt förtidspensionerade. För deras skull men också för hela samhällsekonomins skull, för barnens och de gamlas skull, för den underbemannade skolans skull och för att upprusta ett eftersatt rättsväsende måste vi skapa förutsättningar för fler jobb. Socialdemokraterna har haft elva år på sig i obruten maktställning och har inte nått närheten av sina egna oftast ganska blygsamma målsättningar.

En av de kraftfullaste och dyrbaraste åtgärder som regeringen Persson genomdrivit på senare år är stängningen av det enligt myndigheterna säkra och enligt expertisen lönsamma kärnkraftverket Barsebäck. I andra fall behöver regeringen inte låta lagstifta om nedläggning och utflyttning av industriell verksamhet. Det går av bara farten. Förr stred industrierna för bättre villkor i hopp om att med tillförsikt kunna satsa och utvecklas i Sverige. Nu hörs protestropen från näringslivet alltmer sällan. Regeringen har inte lyssnat och nu packar alltför många ihop och ger sig av. Lika lite som kraftföretagen hinner ersätta Barsebäck med vindkraft på några år, lika litet hinner Sverige med den politik som förs hitta nya jobb istället för dem som nu lämnar oss i allt snabbare takt. Är det inte dags att prova andra recept? Kristdemokraterna har sådana och det har också fyrpartikonstellationen Allians för Sverige. Det kristdemokratiska alternativet till regeringens ekonomiska politik innehåller reformförslag för att stötta - inte minst de mindre bemedlade - barnfamiljerna. Dit hör fördubblade, men beskattade, barnbidrag. Men här finns framför allt ett batteri av åtgärder för att skapa både utbud och efterfrågan på arbetskraft för nu gäller det jobben.

1.2 Reformpolitik för fler jobb

I denna motion lägger Kristdemokraterna fram riktlinjer för den ekonomiska politiken och för budgetpolitiken.

Syftet med Kristdemokraternas ekonomiska politik är att genom en reformpolitik för fler jobb och ökat företagande skapa en bättre välfärdsutveckling, en utveckling som bryter Sveriges trettioåriga period av eftersläpning och bristande växtkraft. Detta åstadkoms genom strukturella reformer och strategiska skattesänkningar på arbete, sparande och företagande. Kristdemokraterna satsar på att både stimulera utbudet och efterfrågan på arbetskraft och lägger i denna motion fram förslag till en stor inkomstskattereform. Enligt förslaget sänks marginalskatterna för låg- och medelinkomsttagare med upp till 10 procent. Det innebär också en direkt skattesänkning på upp till 1 000 kronor per månad för flertalet heltidsarbetande.

Inkomstskatteförslaget är framför allt utbudsstimulerande men kan genom ökad köpkraft hos många människor i förlängningen också stimulera efterfrågan på arbetskraft. Enligt erfarenheter från liknande skattereformer i bl.a. England är denna typ av breda skattesänkningar ett effektivt sätt att skapa nya jobb. Reformen beräknas kosta ca 38 miljarder kronor per år och är i Kristdemokraternas förslag finansierat fullt ut genom besparingar, såsom en andra karensdag i sjukförsäkringen, avgiftshöjningar, såsom höjd egenfinansiering i a-kassan och ett något lägre finansiellt sparande än i höstens budgetmotion. Bland finansieringsåtgärderna märks vårt förslag att införa en finsk trafikförsäkringsmodell som innebär att försäkringsbolagen via höjd trafikförsäkring får står för sjuk- och sjuklönekostnader i samband med olyckor i trafiken. Vi föreslår också att samtliga skatteavdrag endast skall kunna göras mot kommunal inkomstskatt och att "övriga avdrag" slopas helt i inkomstbeskattningen. Förslaget beskrivs utförligt i kapitel 8. Till nyheterna hör också förslag om startjobb för personer som länge och ofrivilligt hamnat utanför arbetsmarknaden.

Medan inkomstskattereformen, höjd utbildningspremie och sänkt skatt för äldre som förvärvsarbetar efter fyllda 65 i huvudsak är utbudsstimulerande finns också förslag om hur efterfrågan på arbetskraft skall uppmuntras.

Kristdemokraterna föreslår som tidigare införande av avdrag för hushållstjänster (RUT) - förslag som nu ivrigt understöds av exempelvis HSB. Vi inför ett riskkapitalavdrag för entreprenörer och ser över LAS och MBL för anställda i mindre företag. Vi kräver att företagens sjuklöneansvar skall avvecklas efter andra veckan. Vi vill också förenkla ägarbeskattningen och avveckla förmögenhetsskatten.

För god och uthållig tillväxt krävs också en större satsning på forskning och på en kvalitetsinriktad skola, gymnasie- och högskoleutbildning. En kraftigt ökad satsning på forskning har presenterats i gemensamma förslag från partierna i Allians för Sverige.

Kristdemokraterna vill lägga grunden för en politik som ger Sverige förutsättningar för en uthållig ekonomisk tillväxt på i genomsnitt minst 3 procent per år. Tillväxten bör i så stor utsträckning som möjligt åstadkommas genom att fler kommer i arbete och att det totala antalet arbetade timmar därmed ökar. Kristdemokraternas ovan nämnda reformförslag är ägnade att åstadkomma detta, som är så nödvändigt om vi skall klara utmaningarna med bl.a. en åldrande befolkning.

Det måste vara mödan värt att starta och driva företag. Det måste vara lönt att arbeta mer. Det måste löna sig bättre med utbildning. Det handlar också om att öka människors möjligheter att påverka och känna trygghet i sin vardag: Att få tiden att räcka till - också för barnen, att kunna leva på sin lön och slippa bidragsberoende, att kunna påverka sin arbetssituation, att känna att man behövs, att sjukvården fungerar när man behöver den, att man får det självklara förtroendet och rätten att välja barnomsorg, skola eller äldreomsorg efter egna önskemål.

Inriktningen för vår ekonomiska politik är därför också att kraftsamla på de områden vi anser måste prioriteras högre. Det centrala i det läge Sverige nu befinner sig i är jobben. Fler jobb, tryggare jobb och fler företag som kan erbjuda jobb. Det är här vi måste sätta in all möjlig kraft om vi också skall kunna nå andra viktiga mål: bättre vård, skola och omsorg, ökad valfrihet och köpkraft för barnfamiljerna, ökat ekonomiskt utrymme för enskilda, familjer och pensionärer. Krafttag måste tas för att råda bot på den rekordhöga sjukfrånvaron och det ökande antalet förtidspensioneringar. Det bör ske genom en ny och samordnad rehabiliteringsförsäkring som redan från början sätter individens rehabiliteringsbehov i centrum.

Företagsklimatet måste förbättras liksom infrastrukturen och bostadspolitiken. Konkurrensen måste stärkas. Polisen och övriga rättsväsendet måste ges avsevärt bättre möjligheter att bekämpa brottsligheten.

1.3 Riktlinjer för den ekonomiska politiken

Det överordnade målet för den ekonomiska politiken är att ge människorna en till alla delar god livsmiljö (se avsnitt 6.1.1). Därför måste den ekonomiska politiken främja en uthållig tillväxt av den totala nationalförmögenheten. Endast så kan ett gott förvaltarskap förverkligas och verklig välfärd utvecklas. Inom ramen för detta synsätt är vår inriktning för den ekonomiska politiken att lägga grunden för att höja den långsiktigt hållbara tillväxten till åtminstone 3 procent per år i genomsnitt.

Kristdemokraternas inriktning för den ekonomiska politiken och för budgetpolitiken framgår i kapitel 6, 7 och 8.

1.4 Prioriterade budgetområden

Kristdemokraterna anger sex politik- och budgetområden som är prioriterade i den ekonomiska politiken. På samtliga dessa områden krävs reformer i ordets verkliga mening. Det gäller politiken för att skapa långsiktigt goda tillväxtförutsättningar genom ett bättre investerings- och företagarklimat med en fungerande infrastruktur och bostadsbyggande. Det gäller skattepolitiken för låg- och medelinkomsttagare där den ovan nämnda skattereformen utgör spjutspetsen i Kristdemokraternas politik. I den ingår, med någon fördröjning, en avveckling av den s.k. värnskatten som i praktiken fungerar som en straffskatt på högre utbildning.

Vi värnar om och stödjer också valfriheten för barnfamiljer, pensionärernas ekonomiska situation, vården, omsorgen och skolan samt ett återupprättat rättssamhälle. Bland satsningarna på en bättre vård och omsorg är en kraftigt förbättrad rehabiliteringsförsäkring och andra åtgärder mot ohälsoutvecklingen av central betydelse. Den socialdemokratiska regeringens politik på dessa områden är utpräglat bristfällig eller direkt felaktig.

I kapitel 8 presenteras inriktningen för Kristdemokraternas politik på dessa politikområden i sammandrag.

Samtliga förslag är fullt ut finansierade genom omprioriteringar inom statsbudgeten, såväl på utgifts- som på inkomstsidan.

1.5 Förändringar sedan hösten 2004

Enligt den nya budgetordning som riksdagen har lagt fast, skall några preciserade förslag på anslag och utgiftsområden inte föras fram i samband med vårpropositionen. Denna princip följer Kristdemokraterna. En uppdatering och framskrivning har dock gjorts av de förslag vi senast lade fram för riksdagen (hösten 2004). Därtill har vissa preliminära ställningstaganden gjorts till Socialdemokraternas nya förslag som presenteras i 2005 års ekonomiska vårproposition. Ett antal egna preliminära förändringar har därefter gjorts i förhållande till våra förslag i höstas:

Drivkrafterna för arbete måste stärkas. Kristdemokraterna lägger därför fram en inkomstskattereform som för år 2005 kostar drygt 37 miljarder kronor och för 2007 knappt 39 miljarder kronor. Det är nästan dubbelt så mycket som partiets tidigare förslag men är avsett att ge en mycket starkare sysselsättningseffekt.

En ledande princip bakom förslaget, som riktar sig till låg- och medelinkomsttagare, är att den skall stimulera till arbete. Oavsett om man går från bidrag till arbete eller från deltid till heltid så skall nettot för den enskilde vara en rejäl slant i lönekuvertet efter skatt. De som får sin försörjning genom bidrag kommer inte att på samma sätt gynnas av förslaget - en del kommer t.o.m. att få en mindre skattehöjning.

Skatteförslaget påverkar inte marginalskatterna i höga inkomstlägen. Men dessa är inte bortglömda. Vi håller också fast vid att det skall vara lönande för den enskilde att vidareutbilda sig och anstränga sig extra. Därför är vår ambition att under loppet av nästa mandatperiod fasa ut den s.k. värnskatten helt och hållet.

Kristdemokraterna anser att ytterligare satsningar måste göras på rättsväsendet och anvisar en dryg miljard kronor mer än regeringen. 500 miljoner av dessa pengar skall gå till att förstärka polisen och 300 till kriminalvården.

Kristdemokraternas familjepolitik är inriktad på att skapa valfrihet i barnomsorgen, varför vi föreslår införandet av ett kommunalt vårdnadsbidrag.

Istället för den höjning av barnbidraget på 100 kronor och flerbarnstillägg för andra barnet som Socialdemokraterna föreslagit vill Kristdemokraterna införa ett dubblerat men beskattat barnbidrag som gynnar familjer med låga inkomster mer.

Ett flertal signaler indikerar också att riskkapitalförsörjningen i tidiga skeden måste förbättras kraftigt, inte minst de nya bottensiffrorna gällande nyföretagandet år 2003. Därför föreslås en fördubbling av anslaget till s.k. såddfinansiering. Denna typ av finansiering har tidigare visat sig vara mycket framgångsrik. Anslaget för denna verksamhet vill vi flerdubbla till 230 miljoner kronor per år.

Tabell 1 Sammanställning av statsfinansiella försvagningar och förstärkningar jämfört med Kristdemokraternas budgetmotion för 2005

Fotnot: I budgetmotionen för 2005 beräknades det finansiella sparandet för 2006 till 12,5 mdrkr och för 2007 till 9,5 mdrkr. Kvarstående förändringar i det finansiella sparandet jämfört med i höstas beror av ändrade budgetförutsättningar i regeringens vårproposition.

Förslag till riksdagsbeslut

2 Tio förlorade år

Trots draghjälp från en god internationell konjunktur under större delen av de två mandatperioderna 1994 och 2002 är resultatet för den socialdemokratiska regeringen uselt på viktiga välfärdsområden. Utvecklingen har gått åt fel håll för sjukvården, skolan, tillväxtpolitiken, barnomsorgen, företagandet, rättsväsendet samt den totala arbetslösheten och sjukfrånvaron. Siffrorna i statistiken talar sitt tydliga språk.

I det följande redovisas kortfattat utvecklingen för perioden 1994-2003 på de nämnda områdena som det finns definitiv statistik för. I vissa fall har även uppgifter för år 2004 tagits med.

2.1 Tio förlorade år för sjukvården

Antalet vårdplatser i Sverige har minskat med 18 205 sedan 1994. Det motsvarar en minskning med hela 40 procent. Se diagram 3.1. På längre sikt är det naturligt att det till följd av nya behandlingsmetoder och bättre läkemedel inte behövs lika många vårdplatser som tidigare. Detta återspeglas i att medelvårdtiden har sjunkit. Men den mycket kraftiga minskningen av antalet vårdplatser sedan 1994 kan inte tillnärmelsevis uppvägas av sådana faktorer. En minskning av antalet vårdplatser med 40 procent innebär, allt annat lika, att den totala produktiviteten måste öka med 67 procent för att samma standard ska behållas. Produktivitetsutvecklingen har knappast varit så positiv sedan 1994. Vi vet också att antalet patienter inte har minskat i denna takt. Snarare kan resultatet av platsneddragningarna avläsas i de vårdköer som finns runt hela landet.

Antalet landstingsanställda, undersköterskor och vårdbiträden m.fl., har minskat med totalt 19 600 sedan 1994. Den minskningen uppvägs inte av att antalet läkare och sjuksköterskor har ökat något under senare år. Särskilt inte med tanke på att den ökade sjukfrånvaron år 2002 motsvarade ett bortfall av 570 läkare, 3 370 årsarbetare sjuksköterskor och 2 500 undersköterskor ¹ .

Minskningen av det totala antalet vårdplatser avspeglar sig också inom den landstingsdrivna psykiatrin. Där är minskningen sedan 1994 ännu större. Antalet platser har mer än halverats, från 9 797 platser 1994 till 4 606 platser 2003, en minskning med 53 procent. Se diagram 3.2.

Antalet vårdplatser per 1 000 invånare är mycket lågt i Sverige vid en internationell jämförelse. Sedan 1995 har denna andel minskat från 3 platser till 2,4. Ungern, ett land som ligger långt efter Sverige ekonomiskt sett, har mer än dubbelt så många platser - 6,3 per 1 000 invånare. Enligt OECD:s senaste statistik (2003) är det bara Turkiet och Mexiko bland medlemsländerna som har en lägre andel vårdplatser i korttidsvården per 1 000 invånare än Sverige. Se diagram 3.3.

Diagram 4.2 Antal vårdplatser i korttidsvård (akutplatser) per 1 000 invånare i 24 OECD-länder

2.2 Tio förlorade år för skolan

Mer än var fjärde elev i grundskolan uppnår inte kunskapsmålen. Andelen underkända elever har ökat varje år sedan det nya betygssystemet infördes, även om en marginell minskning kunnat noteras för de två senaste läsåren. Även i det tidigare betygssystemet försämrades resultaten varje år från 1994.

Anm.: Statistiken avser elever som saknade ämnesbetyg eller slutbetyg 1993/94-1996/97, och elever som ej nått målen av dem som fått eller skulle ha fått mål- eller kunskapsrelaterade betyg 1997/98-2002/03.

Om man betraktar andelen elever som saknar ämnesbetyg eller slutbetyg i högst ett ämne, eller som i det nya systemet inte fått mål- eller kunskapsrelaterade slutbetyg i ett ämne, är utvecklingen entydigt negativ sedan 1994. Se diagram 3.5 nedan.

Den svenska skolan är därtill en av de stökigaste i världen, enligt OECD:s undersökningar. Den svenska skolan hamnade senast på 26:e plats bland de 30 OECD-länderna. Vidare har antalet lärare per 100 elever minskat från 8,3 läsåret 1993/94 till 7,9 läsåret 2002/03.

2.3 Tio förlorade år för tillväxtpolitiken

Om Sverige från 1994 hade hängt med i tillväxttakten för de mindre OECD-länderna hade vår bruttonationalprodukt (BNP), dvs. värdet av vår samlade produktion av varor och tjänster, i år varit ca 115 miljarder kronor högre. Hade Sverige hängt med tillväxttakten i Finland sedan 1994, skulle vår BNP i år vara ca 160 miljarder kronor högre, och skatteintäkterna över 75 miljarder kronor högre även med sänkta skattesatser. Om Sverige hängt med i Irlands tillväxt sedan 1994 skulle vår BNP i år vara nästan 60 procent, eller 1 380 miljarder kronor, högre. Se diagram 3.6.

Ett ytterligare tecken på Socialdemokraternas misslyckande när det gäller tillväxtpolitiken är att Sverige från en 13:e plats i OECD:s välfärdsliga 1994, halkat ner till en 14:e plats år 2003 enligt senast tillgänglig statistik (april 2005).

Det är också värt att notera att det stora raset i välfärdsligan var det som följde på 1980-talets släpphänta ekonomiska politik ² . Det största fallet var det som socialdemokraterna lämnade över hösten 1991, då Sverige från 1990 till 1992 föll från en sjunde till en 13:e plats i välfärdsligan, ett tapp på sex placeringar. Under den borgerliga regeringsperioden 1992 1994 bromsades det kraftiga fallet upp, och Sverige sjönk aldrig lägre än 14:e plats 1993 trots de dåliga yttre förutsättningarna. År 1994 hade utvecklingen vänts och Sverige steg till en 13:e plats.Det är också värt att notera att de revideringar som gjorts av Sveriges och andra länders statistik, visar att fallet i den svenska ekonomin i början av 1990-talet inte var fullt så kraftigt som den äldre statistiken visat.

Den internationella konjunkturen har större delen av de senaste tio åren varit gynnsam för svensk ekonomi. Ändå har vi alltså inte tagit igen något av det vi tidigare förlorat, utan ligger kvar på en 13-14:e plats när alla 30 OECD-länder rankas.

Sverige som är ett litet land bör kanske inte i första hand jämföra sig med de stora ekonomier som t.ex. USA, Japan, Storbritannien, Tyskland och Frankrike utgör. Om Sverige jämförs med de mindre OECD-länderna (OECD23 där de sju största länderna, Major 7, inte ingår) framgår det att vi halkat efter trendmässigt sedan 1995, och att vi kommer att fortsätta att göra det enligt de prognoser som nu finns tillgängliga till år 2005. Se diagram 3.7.

Diagram 4.6 Sveriges BNP-tillväxt 1994-2005 relativt de mindre

OECD-länderna (OECD23)

Anm.: År 2004 och 2005 är prognoser. För Sveriges del är prognosen den som regeringen räknar med i budgetpropositionen för 2005.

2.4 Tio förlorade år för barnomsorgen

Barngrupperna på dagis har ökat med i genomsnitt två barn per grupp, från 15,5 år 1993/94 till 17,2 år 2003. Det motsvarar en ökning med 11 procent. Men så många som vart fjärde barn finns nu i en grupp med 20 barn eller fler. Sedan maxtaxan införts har trycket på förskolan ökat ytterligare, vilket på många håll leder till allt större grupper. Hela 89 procent av kommunerna anger att efterfrågan på barnomsorg ökat sedan maxtaxan infördes.

Någon valfrihet existerar inte när det gäller det offentliga stödet till barnomsorg, i stället har Socialdemokraterna ökat centralstyrningen och försämrat kvaliteten genom den ensidiga satsningen på en enda barnomsorgsform.

Spegelbilden av att barngrupperna blivit större i förskolan är att både öppna förskolor och familjedaghem har minskat drastiskt. Antalet öppna förskolor har minskat med nästan 60 procent under Socialdemokraternas regeringstid: från 1340 till 551 stycken.

Vidare har antalet familjedaghem (kommunala dagbarnvårdare) minskat från 129 000 till 34 000, eller med 74 procent sedan 1994. Detta är resultatet av den ensidiga styrning av resurser till förskolan som Socialdemokraterna konsekvent ägnar sig åt. Genom maxtaxans införande försämrades familjedaghemmens möjligheter att konkurrera med förskolan.

Det minskande antalet barn i familjedaghemmen och i öppna förskolor är inte en effekt av att barnkullarna varit små under 1990-talet. Även andelen barn i familjedaghem och öppna förskolor har minskat i samma utsträckning som antalet barn har gjort.

2.5 Tio förlorade år för företagandet

Antalet företagare har minskat med 20 000 sedan 1994 enligt SCB:s arbetskraftsundersökningar. Sverige har bland den lägsta andelen nyföretagare bland OECD-länderna. Trots sex års utredande i Näringsdepartementets s.k. Simplexgrupp har enbart en handfull perifera regelförenklingar kommit till stånd. Den socialdemokratiska regeringen framhåller själv bl.a. följande förslag i den senaste redogörelsen till riksdagen (Skr. 2004/05:48) om regelförenklingsarbetet:

Det kommer inte som någon överraskning att nyföretagandet minskat och att antalet konkurser är fortsatt högt. Antalet nyregistrerade företag minskade med nästan 6 500 stycken mellan 1994 och 2003. Antalet aktiebolag har minskat med 7 procent mellan 1995 och 2001. Enligt Institutet för tillväxtpolitiska studier (ITPS) minskade antalet sysselsatta i de nystartade företagen med drygt 6 procent år 2003. Under 2004 uppgick antalet anställda i företag i konkurs till 21 206 personer.

2.6 Tio förlorade år för rättstryggheten

Antalet poliser i Sverige har medvetet skurits ner med drygt 1 200 sedan 1994, från 18 162 till 16 891 år 2004. Det motsvarar en minskning med 7 procent. Annorlunda uttryckt har det sedan 1994 i genomsnitt försvunnit drygt 10 poliser per månad. Antalet civilanställda inom polisen har under samma period minskat med ca 1 100, eller 14 procent. Detta har givetvis ytterligare försämrat polisens möjligheter att utreda brott och bidra till att skapa trygghet på gator och torg.

2.7 Tio förlorade år för arbetslösheten och sjukfrånvaron

Arbetslöshet, sjukdom och förtidspensionering av medicinska skäl innebär ett svårt mänskligt lidande. Men det innebär också stora samhällskostnader. De offentliga budgetarna belastas, och ett produktionsbortfall uppstår. Därför måste det betecknas som ett misslyckande av gigantiska mått att den sammanlagda kostnaden för arbetslöshet, sjukpenning inklusive rehabilitering samt förtidspension - "olyckstalet" - har ökat med nästan 90 miljarder kronor sedan 1994 och väntas i år uppgå till över 200 miljarder kronor.

Den öppna arbetslösheten sjönk till ca 4 procent år 2001 och 2002, men steg till 4,9 procent år 2003 och ytterligare till 5,5 procent under 2004. I år väntas den öppna arbetslösheten ligga på 5,0 procent. Den tidigare minskningen av arbetslösheten uppvägs dock mer än väl av ökade sjukskrivningar, förtidspensioner (aktivitets- och sjukersättningar) och att arbetslösa har flyttats till andra kolumner i statistiken.

För närvarande är det över 800 000 helårsarbetskrafter som uteblir i Sverige på grund av sjukskrivning samt aktivitets- och sjukersättning (förtidspension). Därtill ska läggas de ca 223 000 öppet arbetslösa, de drygt 129 000 som deltar i arbetsmarknadspolitiska åtgärder samt de drygt 275 000 undersysselsatta personer som uppger att de vill arbeta mer men inte kan av arbetsmarknadsskäl och de 149 000 latent arbetssökande. (SCB:s arbetskraftsundersökning för 4:e kvartalet 2004).

Enligt Socialdemokraternas prognoser i vårbudgeten för 2005 kommer den samlade kostnaden för olyckstalet att fortsätta öka fram till prognosperiodens slut år 2007. Kostnaden beräknas redan i år överskrida 200 miljarder kronor. Det motsvarar drygt 22 000 kronor per invånare.

Enbart för perioden 1997-2004 är den sammanlagda kostnaden för olyckstalet hela 1 361 miljarder kronor. Det motsvarar värdet av drygt halva årets BNP, eller kostnaden för 65 års barnbidragsutbetalningar.

Diagram 4.12 "Olyckstalet" 1994-2004. Total kostnad för arbetslöshet, sjukskrivning och förtidspension (aktivitetsersättning)

Källor: Prop. 2003/04:100 för åren 1998-2002 (utgiftsområde 10 och 13) och för år 1994: Riksrevisionsverket, Budgetprognos nr 5, 1994/95 samt Statens finanser 1995. Beloppen för år 2004: Prop. 2004/05:100 (utgiftsområde 10 och 13).

3 5 Vårpropositionen

3.1 Uddlöst mot vår tids stora utmaningar

Sverige står just nu inför några av de största ekonomisk-politiska utmaningarna i modern tid. På kort sikt måste det växande utanförskapet på arbetsmarknaden brytas. På längre sikt väntar såväl inhemska utmaningar från den demografiska utvecklingen liksom internationella utmaningar av den tilltagande globaliseringen och jobbflytten till låglöneländer.

Socialdemokraternas politik för att möta dessa utmaningar har samtidigt kommit till vägs ände. I vårbudgeten görs så små förändringar av politiken att de kan mätas i promille av den samlade ramen för de offentliga finanserna. Istället framstår vänsterkartellen rejält handlingsförlamad, delvis till följd av sin egen slapphänta hantering av statsfinanserna. Men främst för att Socialdemokraterna saknar visioner om hur framtidens utmaningar ska mötas.

3.1.1 Utmaning 1: Utanförskapet

Omkring 1,5 miljoner människor i arbetsför ålder står av olika anledningar utanför den reguljära arbetsmarknaden. Det motsvarar en total arbetslöshet, öppen som dold, på mellan 20 och 25 procent, enligt chefen för LO:s näringspolitiska sekretariat Hans Karlsson.

Utanförskapet är en tragedi för enskilda människor och en djup reva i det svenska välfärdssamhället. Känslan av att inte vara behövd och att inte kunna svara för sin egen försörjning får många människor att känna maktlöshet och frustration.

Åt dessa kortsiktiga utmaningar har Socialdemokraterna inga lösningar. Den arbetslinje som partiet påstått sig vara främsta garant för är nu sedan länge bruten. Istället är det bidragslinjen som gäller. Genom att slussa människor allt längre bort från arbetsmarknaden hoppas Socialdemokraterna kunna dölja det som nu är uppenbart för nästan alla - att Sverige är ett land med massarbetslöshet på europeisk nivå.

3.1.2 Utmaning 2: Demografin

Svenskarna blir allt äldre. Inte bara för att vi lever längre, utan för att de äldre generationerna snart kommer att vara större än de yngre. Redan från 2007 kommer den åldersklass som inträder i arbetsför ålder att vara mindre än den som lämnar arbetsmarknaden. Det innebär att andelen människor som är utanför arbetsför ålder kommer att öka. Och inte förrän mot slutet av 2020-talet väntas det förhållandet vända. Fram till dess kommer således försörjningsbördan att öka.

Detta innebär också en utmaning för de offentliga finanserna. Med fler utanför arbetsför ålder såökar belastningen påålderspensionssystemet. Det är visserligen numera frikopplat från de övriga offentliga finanserna. Men verksamheten kan också väntas fåökade kostnader när allt fler äldre kräver sin rättmätiga vård och omsorg. Därför är det av central vikt att de samlade offentliga finanserna står på fast grund, och att kvaliteten i vården och omsorgen får gå före andra satsningar.

Här saknar Socialdemokraterna återigen en trovärdig politik. Statsbudgeten dras nu med de största underskotten sedan 90-talets krisår. Och kvaliteten i de kommunala vård- och omsorgsverksamheterna har trots löften om pengatillskott fortsatt att försämras.

3.1.3 Utmaning 3: Globaliseringen

Den tredje utmaningen kommer från en ökad internationalisering som lett till en global konkurrens om arbetskraften. Länder som tidigare ansetts för riskfyllda ur ett politiskt perspektiv och ofördelaktiga ur ett ekonomiskt perspektiv har under de senaste tio åren blivit allt mer integrerade i världsekonomin. Det gäller Kina och de övriga länderna i Öst- och Sydostasien, liksom de forna sovjetrepublikerna och deras före detta lydstater i diktaturens Östeuropa.

Resultatet av denna globalisering syns såväl i den svenska sysselsättningsstatistiken som i storföretagens resultaträkningar. Medan vinsterna stiger till följd av att produktionen flyttar dit där den är billigare så blir antalet jobb som är kvar på hemmaplan allt färre. Stora varsel har blivit vardagsmat i tidningarnas rubriker, och ännu syns inga tendenser till att trenden är på väg att brytas.

Sveriges höga lönekostnader är en konkurrensnackdel som måste kompenseras om det ska finnas konkurrensutsatta jobb kvar i landet även i framtiden. Även på detta område står dock socialdemokratin med fler frågor än svar. Istället för att bryta dödläget med offensiva reformer så tycks metoden vara att skylla på Riksbankens räntepolitik och vänta på att konjunkturen tar fart.

3.2 Socialdemokraterna når inget av fem uppsatta mål

Ett bevis på att utmaningarna inte möts kan också utläsas direkt ur vårpropositionen. Socialdemokraterna har sedan tidigare satt upp ett antal mätbara mål inom viktiga politikområden och för budgetpolitiken. Det gäller målet för den offentliga sektorns finansiella sparande, målet om ökad reguljär sysselsättning, målet för öppen arbetslöshet, för ohälsa och för antalet socialbidragstagare. Målen är tidsmässigt bestämda till vissa årtal.

Det står redan klart att Socialdemokraterna inte kommer att lyckas med fyra av målen. Det femte, att halvera ohälsan till år 2008, kommer med stor sannolikhet inte heller att nås. Förklaringen till detta misslyckande på egen planhalva är att målen inte följts av kraftfulla åtgärder och en verkningsfull tillväxtpolitik för att de ska kunna uppfyllas.

3.2.1 Målet för finansiellt sparande nås inte ens i högkonjunktur

Målet för det finansiella sparandet är att överskottet i den offentliga sektorn ska vara 2 procent av BNP över en konjunkturcykel. Oavsett om detta mäts justerat för konjunkturläget eller inte så kommer genomsnittet för sexårsperioden mellan 2003 och 2007 ligga långt under Socialdemokraternas mål.

Tabell 5.2 Den offentliga sektorns finansiella sparande 2003-2007 enligt vårpropositionen

1 Det höga strukturella sparandet förklaras delvis av ökade skatteintäkter till följd av att vissa företag återfört delar av sin fondavsättning till beskattning.

Det faktiska utfallet i de offentliga finanserna är som framgår av tabellen ovan delvis en förklaring av konjunkturen. Men även under åren 2004-2007, som av allt att döma kommer att innebära en mer uthållig tillväxt än konjunkturtoppen i mitten av 1990-talet, så kommer det ojusterade finansiella sparandet bara att uppgå till lite drygt 1 procent av BNP. Det s.k. strukturella sparandet väntas inte uppnå 2 procent ens till år 2007. Detta innebär i klartext att målet om 2 procents överskott har frångåtts under den innevarande mandatperioden. Det strukturella sparandet där konjunktur- och engångseffekter räknas bort ska ju, givet överskottsmålet, uppgå till 2 procent varje år över en mandatperiod.

3.2.2 Sysselsättningsmålet uppnås inte ens till år 2050

Socialdemokraternas mål var att 80 procent av befolkningen mellan 20 och 64 år skulle vara reguljärt sysselsatt senast år 2004. Som reguljärt sysselsatt räknas inte de personer som är sysselsatta i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Däremot räknas många sjukskrivna fortfarande som sysselsatta.

År 2004 var ungefär 4,2 miljoner personer i denna åldersgrupp reguljärt sysselsatta, vilket motsvarar en sysselsättningsgrad på 77 procent. Under 2005 bedöms sysselsättningsgraden enligt vårpropositionen minska till 76,8 procent. Under 2006 och 2007 räknar Finansdepartementet med att trenden ska vända, så att sysselsättningsgraden når tillbaka till 77,4 procent. Därmed kommer det att saknas drygt 160 000 reguljärt sysselsatta för att målet ska nås år 2007. Bedömningen är något lägre än den som gjordes i höstens budgetproposition för 2005, framför allt när det gäller utvecklingen under innevarande och nästa år.

I budgetpropositionen redovisades också en översiktlig långsiktskalkyl som sträcker sig ända till år 2050. Den bygger i stora drag på den förväntade befolkningsutvecklingen och oförändrad sysselsättningsgrad bland olika grupper i befolkningen efter 2007. En mer optimistisk beräkning görs också av effekten av en antagen förbättrad integration av utrikesfödda på den svenska arbetsmarknaden.

Inte ens i denna mer optimistiska långsiktskalkyl nås sysselsättningsmålet till år 2050. Det faller i stället ner under 77 procent av arbetskraften. Även om många invändningar kan riktas mot antaganden i denna typ av långsiktiga kalkyler måste man, tills något annat har framkommit, förutsätta att de är gjorda efter bästa förmåga av personer specialiserade på just denna typ av beräkningar. Snarare ligger det i farans riktning att även dessa kalkyler är optimistiska.

Både de kortsiktiga bedömningarna fram till år 2007 och de mer långsiktiga kalkylerna visar alltså med all tydlighet att den nuvarande socialdemokratiska politiken inte duger. En ökad sysselsättning (fler arbetade timmar) är helt avgörande för den framtida välfärdsutvecklingen. Det är hög tid för en kursändring där kraftfulla åtgärder vidtas för att öka drivkrafterna för arbete och företagande.

Diagram 5.1 Reguljär sysselsättningsgrad 1993-2050 enligt regeringens optimistiska scenario

3.2.3 Målet om 4 procents öppen arbetslöshet uppnås inte

Socialdemokraterna räknar i vårpropositionen med en öppen arbetslöshet på 5,0 procent 2005, 4,4 procent 2006 och 4,2 procent 2007. Detta är en förbättring jämfört med antagandena i höstas, vilket står i bjärt kontrast mot andra bedömningar som görs i propositionen.

Enligt prognosen kommer arbetslösheten under 2005 att ligga kvar på en hög nivå, men tack vare en ökad sysselsättning, framför allt i kommuner och landsting, samt fler deltagare i arbetsmarknadspolitiska program, så bedöms den öppna arbetslösheten börja minska. Detta förutsätter dock i kalkylen att den genomsnittliga arbetstiden också börjar falla. Tidiga indikationer från början av 2005 visar istället det motsatta, att allt fler jobbar övertid.

När det gäller nya jobb i den privata sektorn är bedömningen långt ifrån optimistisk. Endast 9 000 jobb kan väntas tillkomma i år. Men 2006 ska situationen genast förändras. Då ska större delen av sysselsättningsökningen på 48 000 personer komma från den privata sektorn. Lagom till valet 2006 ska den öppna arbetslösheten härigenom nå 4,0 procent.

Men det blir ingen varaktig förbättring. Årsgenomsnittet för såväl 2006 som 2007 ligger fortfarande tydligt över 4-procentsmålet.

Detta betyder att Socialdemokraternas mål om "högst fyra procents öppen arbetslöshet och därefter full sysselsättning" inte på långa vägar är uppfyllt, trots en rad manipulationer av statistiken (t.ex. fler personer i åtgärder).

Källa: Konjunkturinstitutet och vårpropositionen 2005. Socialdemokraternas prognos för 2005-2007.

3.2.4 Allt längre från målet om halverat antal socialbidragstagare

I 2001 års vårproposition föreslog regeringen ett mål om att halvera antalet socialbidragstagare mellan 1999 och 2004 och riksdagen beslutade i enlighet med förslaget. Detta "rättvisemål" är formulerat så att det är antalet "helårsekvivalenter" mellan 20 och 64 år som ska halveras. En helårsekvivalent motsvarar en individ som får fullt socialbidrag under ett år (exempelvis bildar två personer med socialbidrag under ett halvår vardera tillsammans en helårsekvivalent).

"Rättvisemålet" måste, vid sidan om sysselsättningsmålet, vara det allra största misslyckandet i Socialdemokraternas politik. Inte nog med att målet inte nåddes till 2004. Utvecklingen har på senare tid gått i rakt motsatt riktning. Mellan 2003 och 2004 ökade antalet helårsekvivalenter i socialbidragen enligt Konjunkturinstitutet från 85 000 till 87 000.

Socialstyrelsen noterar också ett trendbrott när det gäller kommunernas kostnader för ekonomiskt bistånd, vilket styrker bilden av att regeringen återigen tappat kontrollen över socialbidragen. Det är tragiskt för många människor, men också något som undergräver kommunernas finanser och hotar inkräkta på offentliga verksamheter inom vården, skolan och omsorgen.

För att till 2005 uppnå målet om halverade socialbidrag jämfört med 1999 skulle det nu krävas en ytterligare minskning med omkring 22 000 helårsekvivalenter. Den fortsatt svaga sysselsättningsutvecklingen kommer knappast att innebära att målet om halverade socialbidrag uppnås om inte åtgärder vidtas.

Några sådana föreslås inte heller i vårpropositionen, som i övrigt inte längre nämner när målet om halverade socialbidrag väntas uppnås.

3.2.5 Målet om halverad ohälsa nås inte utan kraftfulla åtgärder

Socialdemokraterna har satt som mål att ohälsan ska halveras till 2008. Målet innebär konkret att antalet nettodagar med sjuklön eller sjukpenningska halveras mellan 2002 och 2008. Även karensdagen inkluderas i beräkningen. Samtidigt ska antalet nybeviljade aktivitets- och sjukersättningar (som tidigare kallades förtidspension) i snitt 2003-2007 vara lägre än 2002.

Ökningen av antalet nettodagar med sjukpenning har avtagit under de senaste tvååren och vändes i slutet av 2002 till en minskning, vilket delvis beror på en förskjutning från heltids- till deltidssjukskrivningar

Kostnaderna för sjukskrivningarna, som beror både på antalet sjukskrivna och på ersättningsnivån, planade ut temporärt under 2004. Enligt Ekonomistyrningsverkets senaste prognos (22 mars 2005) kommer dock såväl nivån på kostnaderna som kostnadsökningen för sjukpenningen att vara högre framöver än i regeringens beräkningar. Till 2008 räknar ESV med att kostnaderna för sjukpenning, rehabilitering, aktivitets- och sjukersättning har stigit till omkring 125 miljarder kronor, jämfört med knappt 110 miljarder 2004.

Målet om halverad ohälsa till år 2008 är ambitiöst och kommer, som bl.a. Konjunkturinstitutet framfört i remissyttrande till promemorian Ds 2002:63, att kräva förändrade incitament för såväl arbetsgivarna, läkarna som de försäkrade. Det förefaller inte troligt att de åtgärder som hittills presenterats kommer att kunna ge den önskade utvecklingen. Särskilt inte med tanke på att antalet sjukersättningar fortsätter att öka.

3.3 Tillväxtpolitik? - Nej, inte i år heller

Sveriges långsiktiga tillväxtproblem kvarstår. Det framgår tydligt av regeringens budgetproposition för 2005. Den långsiktiga BNP-tillväxten bedöms även vid en ökad integration på arbetsmarknaden av utlandsfödda medborgare uppgå till i genomsnitt 1,7 procent per år till år 2050. BNP per capita växer långsammare, med ca 1,4 procent per år i genomsnitt. Det framgår av bilaga 2 i höstens budgetproposition som är framtagen av Finansdepartementets experter. Trots detta finns inga verkningsfulla åtgärder för ökad långsiktig tillväxt. Istället innehåller årets vårproposition ytterligare några mindre satsningar på att hålla människor borta från arbetsmarknaden, att lägga till de många miljarder som tidigare plöjts ned på detta område - och som uppenbarligen också haft önskad effekt.

Socialdemokraterna har en dokumenterad ovilja eller oförmåga att på allvar genomföra verkningsfulla tillväxtåtgärder, vilket också avspeglar sig i de dystra långsiktskalkylerna. Istället ägnar sig regeringspartiet och dess intresseorganisationer åt att bortförklara Sveriges tillväxtproblem antingen med svagheter i omvärldens ekonomier eller brister i Riksbankens penningpolitik. Och i tider då omvärldskonjunkturen är god så bortförklaras de svenska strukturproblemen med att "tillväxten" (just då) är god. Socialdemokraterna blandar således medvetet ihop tillväxtpolitik med de svängningar i BNP som konjunkturen åstadkommer.

Men tillväxtpolitik handlar om något helt annat, nämligen att genom en målmedveten och välanalyserad strategi förändra ekonomins långsiktiga, trendmässiga, tillväxttakt och produktionsförmåga - alldeles oavsett hur konjunkturen i omvärlden utvecklas. Det är i huvudsak bristen på politik inom detta område som lett till att Sverige sjunkit allt djupare ner i OECD:s tillväxt- och välståndsligor.

Kristdemokraterna vill därför koncentrera uppmärksamheten på de strukturproblem som regering och riksdag kan göra något åt, och som oavsett konjunkturläge kan öka Sveriges potentiella tillväxt.

Den internationella konjunkturen har givetvis på kort sikt betydelse för den svenska ekonomiska utvecklingen. Den ekonomiska tillväxten i Sverige påverkas framför allt av konjunkturen i Europa och USA. Det gäller särskilt på kort sikt. Men vad kan regering och riksdag göra åt den? Ingenting. I bästa fall går det att i någon mån parera de ekonomiska svängningar som beror på förändringar i omvärlden. Men denna uppgift - stabiliseringspolitiken - ligger i dag hos en självständig riksbank. En riksbank som allt för ofta får klä skott för de strukturella svagheter som hämmar den svenska ekonomins tillväxtförmåga på både kort och lång sikt.

Även om vi kristdemokrater hyser en betydligt större oro för hur bl.a. oljepriserna och en stigande skuldbörda i många länder kommer att påverka konjunkturen, så har vi ingen anledning att ha en annan uppfattning om den internationella konjunkturens huvudscenario än vad regeringen har. Det är en i stora delar positiv syn på tillväxten i omvärlden, vilket bör ge fortsatt draghjälp åt svensk exportindustri - om än i lägre takt än under föregående års exceptionellt starka uppsving. Däremot hyser vi en välgrundad oro för den inhemska utvecklingen. Inte minst mot bakgrund av att den politik som Socialdemokraterna presenterar på snart sagt varje punkt undviker att ta tag i de strukturella problemen. I vart fall ser vi ingen möjlighet att Sverige på allvar ska kunna börja återhämta det tapp i välståndsligan som fortgått allt sedan början av 1970-talet. För det krävs strukturella reformer och ett kraftigt förbättrat näringspolitiskt klimat.

Den inriktning som riksdagen har att ta ställning till i vårpropositionen ger inte mycket hopp om att den fortsatta relativa eftersläpningen skall brytas och förbytas i en återhämtning. Som bäst kan det bli fråga om att inte halka efter ytterligare.

Att propositionen saknar en djupgående diskussion om tillväxtbefrämjande åtgärder är den största - men långt ifrån enda - bristen i vårpropositionen år 2005. Bland akuta problem framstår de galopperande utgiftsökningarna för sjukpenning och förtidspensioner som särskilt alarmerande. Socialdemokraterna har till slut uppmärksammat krisen och möter den med helhjärtade förhoppningar men som bäst bara med halvhjärtade insatser.

3.3.1 För tjugotredje gången uteblir tillväxtåtgärderna

Vårpropositionen för 2005 har det gemensamt med samtliga tidigare tjugotvå budget-, vår-, sysselsättnings- eller s.k. tillväxtpropositioner som socialdemokratiska regeringar lagt på riksdagens bord sedan hösten 1994, att konkreta tillväxtförslag saknas.

Även föreliggande proposition saknar verkningsfulla tillväxtåtgärder för att trygga den svenska välfärden. Åtgärder för hur bästa möjliga förutsättningar skapas för ökad sysselsättning och tillväxt, för hur företag och näringsliv ska kunna växa och utvecklas uteblir.

Regelförenklingsarbetet har kört fast i flera omgångar. Regeringens egen utvärdering visar tyvärr att Simplexförordningen hittills inte efterlevts av vare sig myndigheter eller - vilket är mest anmärkningsvärt - av Regeringskansliet självt. Av totalt 77 myndigheter som avgett rapporter om sitt regelförenklingsarbete är det endast åtta som genomfört särskilda konsekvensanalyser. Se även avsnitt 3.5. Att regelförenklingsarbetet är angeläget framgår inte minst av följande diagram som visar företagens kostnader per anställd för att administrera de olika regelverken.

Tyvärr har Socialdemokraterna som tidigare framhållits inte tagit chansen att i ett gynnsamt ekonomiskt läge rätta till de djupgående strukturella problem som bl.a. gör att kommuner och landsting, även under högkonjunktur och trots världens högsta skatter, lider av svår resursbrist. Som rapporterats under våren i medier tycks inte heller pengatillskott hjälpa - kommunerna anställer ändå inte eftersom de pengar som anslås är allt för hårt styrda.

Men Socialdemokraterna är bestämda. Dubbelbeskattningen av risksparande blir kvar, förmögenhetsskatten blir kvar, utom för de allra rikaste, och för den lilla grupp med mycket låga inkomster bland alla dem som drabbas av de kraftigt höjda taxeringsvärdena som nästa år dessutom väntas stiga ytterligare.

Socialdemokraterna har tidigare befriat 17 av landets 18 aktiemiljardärer från förmögenhetsskatt på sina aktieinnehav. Totalt handlar det om en skattebefrielse på ca 240 miljoner kronor för dessa personer. Men fortfarande drabbas främst vanliga pensionärer som har nedamorterade villor i attraktiva lägen av förmögenhetsskatten. Det är i längden ohållbart för ett samhälle att bestraffa idoga och skötsamma medborgare. Resultatet blir att företag, kunskap och kapital fortsätter att fly landet.

För snart sju år sedan lade Småföretagsdelegationen fram 81 konkreta förslag till en uppröjning i den byråkrati- och regeldjungel som just nu håller på att kväva hårt kämpande småföretagare. Socialdemokraterna har hittills bara orkat genomföra cirka en tredjedel av förslagen, vilket sänder tydliga och illavarslande signaler till Företagarsverige. På detta område är man inte lika rapp som när det gäller att slå till med nya stopplagar och skattehöjningar mot åkare, bönder och boende.

3.4 Tillväxtpolitiken dömd att misslyckas så länge vänsterkartellen styr

Valet 1998 innebar ett historiskt bakslag för Socialdemokraterna med efterkrigstidens lägsta valresultat. Genom en skarp vänstersväng lyckades statsminister Göran Persson ändå klamra sig kvar vid makten. Samtidigt bjöd han in till samarbete kring en socialistisk och tillväxtskeptisk regeringspolitik som nu är inne på sin andra mandatperiod. Kartellens viktiga byggstenar - Vänstern och Miljöpartiet - har utifrån skilda synsätt varit konsekvent negativa till ekonomisk tillväxt.

Socialdemokraterna framhäver gärna vikten av tillväxt i ord och pamfletter, men tar ogärna en rejäl diskussion i den egna rörelsen om Sveriges djupgående problem i form av en överreglerad företagssektor, dåligt fungerande arbetsmarknad och tillväxthämmande skatter på arbete, sparande och företagande. Socialdemokraternas s.k. tillväxtkongress under våren 2004 blev också ett sällan skådat antiklimax. Budskapet där präglades av stor självbelåtenhet parad med en bristande idérikedom inom det område kongressen hade att behandla.

Statsministern beskrev själv socialdemokratin som en snigel. Socialdemokraterna rör sig alltså enligt egen utsago mycket långsamt, där dessutom det mesta är bra enligt den egna världsbilden.

Sveriges undermåliga tillväxt har gjort att vi, som nämnts tidigare, halkat efter flertalet övriga OECD-länder de senaste 30 åren. Den konjunkturuppgång 1998-2000 som av Socialdemokraterna och andra bedömare beskrivits som rekordår för Sveriges räkning har enbart inneburit att vi för tillfället inte halkat efter ytterligare. Men någon återhämtning i förhållande till omvärlden är det inte fråga om.

Av diagram 4.6 nedan framgår att Sverige sedan 1970 har halkat efter ca 30 procent i BNP-utvecklingen jämfört med samtliga OECD-länder. Jämfört med de mindre OECD-länderna har Sverige tappat drygt 40 procent sedan 1970.

Irland kommer att under perioden 1970-2005 ha vuxit nästan dubbelt så snabbt som OECD-genomsnittet. Denna fantastiska tillväxtkraft har gjort att Irland klättrat snabbt i välståndsligan de senaste åren, från en 20:e plats 1994 till en 6:e plats år 2000 och en 3:e plats år 2005.

Anm.: OECD omfattar samtliga OECD-länder. OECD23 omfattar de 23 mindre länderna dit bl.a. Sverige hör. Data för 2004 och 2005 är prognoser.

3.5 Sveriges tillväxt - verklig eller en chimär?

Socialdemokraterna framhäver gärna i många sammanhang den relativt goda tillväxten som Sverige uppvisat de senaste tio åren. Under tioårsperioden 1995-2004 var tillväxten i genomsnitt 2,9 procent per år, vilket var markant högre än snittet för EU-15 på 2,1 procent. Eller snittet för tillväxten de 25 åren mellan 1970 och 1995 på bara 1,8 procent per år.

Men få resultat har ännu synts av den höga tillväxten. Och märkligt nog har Sverige inte hämtat igen något i OECD:s tillväxt och välfärdsliga, när man korrigerar för den köpkraft som tillväxten medfört för gemene man.

Anledningen till detta kan vara en statistisk chimär. BNP mäts nämligen i volymtermer, vilka räknas fram genom att försäljningen av varor och tjänster delas med prisindex inom relevanta delar av ekonomin. Det innebär också att prisutvecklingen spelar en avgörande roll i vilket utfall som BNP-siffrorna får.

I det här avseendet kan det vara värt att lyfta fram den svenska utrikeshandeln, som ensam svarar för omkring en tredjedel av volymtillväxten i BNP under den aktuella perioden. Här finner man en märklig trend när det gäller relationen mellan export- och importpriser. Det visar sig nämligen att Sverige under den senaste tioårsperioden successivt fått mindre och mindre betalt för de varor vi exporterar i relation till vad vi betalar för importen. Detta bytesförhållande, som också kallas terms-of-trade, har försämrats med nästan 13 procent sedan 1995. Statistiska centralbyrån (SCB) har i en promemoria medgivit att detta medfört att omkring en halv procentenhet av den årliga tillväxten aldrig resulterat i någon faktisk förbättring av köpkraften. Detta kan man också se när man korrigerar BNP för bytesförhållandet genom att beräkna real BNP.

Som diagram 4.7 nedan visar så har Sverige bara genom denna korrigering snarast haft samma tillväxt som EU-15 under den aktuella tidsperioden.

SCB har därtill börjat väga in effekten av att allt fler svenska företag flyttat ut sin produktion till låglöneländer. Kvar i Sverige blir då bara värdet av produktutvecklingen, den s.k. merchantingvinsten. Bara under 2004 gav merchanting ett bidrag till BNP på 0,4 procentenheter. Ett bidrag som alltså inte renderar fler jobb i vår egen ekonomi.

Men mätproblemen i BNP stannar inte här. SCB medger att ytterligare överskattningar i BNP kan finnas i effekterna av såväl "outsourcing" (utlejning) av underleveranser och tjänster som i offshoring (utflyttning) av den reguljära verksamheten. Statistiken kan alltså i värsta fall vara så missvisande att Sveriges BNP-utveckling själva verket varit sämre än i genomsnittet för EU-15 under den aktuella tidsperioden.

3.6 Svag tillväxt trots goda förutsättningar

Inte heller för de kommande tre åren väntas Sveriges tillväxt uppvisa något ihållande uppsving. Sveriges BNP väntas trots en relativt god internationell konjunktur under treårsperioden 2005-2007 utvecklas klart sämre än genomsnittet för världen i stort, sämre än snittet för USA, sämre än vårt grannland Norge, och endast marginellt bättre än vårt andra grannland Finland. Se tabell 4.2 nedan.

Sverige växer däremot något bättre än snittet för EU-15. Bland de tio nya medlemsländerna väntas dock tillväxten bli drygt 4 procent per år jämfört med Sveriges knappt 3 procent. Den svenska eftersläpningen fortsätter alltså relativt omvärlden och vi blir fattigare relativt de flesta andra länder. Insikten om konsekvenserna av detta lyser med sin frånvaro i propositionen och inga åtgärder presenteras således för att bryta denna långsiktigt förödande svenska "utveckling". I stället fortsätter vänsterkartellen att slösa offentliga medel på tillfälliga åtgärder som för bort människor från arbetslöshetsstatistiken.

Tabell 5.3 BNP-utveckling i Sverige och i omvärlden 2004-2006 enligt vårpropositionen

3.7 Temporär förbättring av svaga statsfinanser

3.7.1 Lånekarusellen fortsätter

Regeringen budgeterar med att låna 85 miljarder kronor till sina utgifter 2004-2007. Det är en väsentlig minskning jämfört med höstens budgetproposition. Riktigt vad som har föranlett förbättringen anges inte, annat än att det strukturella sparandet blivit drygt 1 procentenhet bättre än väntat under 2004. Det beror främst på ett högre BNP-utfall än vad regeringen antog i budgetpropositionen för 2004. Samtidigt minskade kostnaderna för statsskuldsräntor, och staten fick också oväntade skatteintäkter från företag som återfört hela eller delar av sin fondavsättning till beskattning.

Förbättringen av det strukturella sparandet är dock bara temporär. Redan i år väntas överskottet minska till 0,7 procent av BNP för att till 2006 försvagas ytterligare något. I budgeten föreslås åtgärder som försvagar statens inkomst- och utgiftssida med netto 41 miljarder kronor mellan 2004 och 2007.

Statsskulden ökar hela perioden 2004-2007 med ca 60 miljoner kronor per dygn. Tack vare en hög tillväxt i BNP så faller dock statsskulden ned till knappt 45 procent av BNP i slutet av 2007. Det är dock nästan 700 miljarder kronor mer än den nivå, också ca 45 procent av BNP, som rådde vid ingången av lågkonjunkturen 1990-1991.

Statsbudgetens underliggande saldo ³ beräknas enligt ESV bli 161,3 miljarder kronor i underskott 2004-2007. Det är en försämring med 1,5 miljarder kronor jämfört med prognosen i höstas. Statsbudgetens underliggande saldo beräknas alltså uppgå till -53,0, -38,2, -42,6 och -27,4 miljarder kronor under åren 2004-2007.

Anm.: Det underliggande saldot är det budgetunderskott/överskott som uppstår när man räknar bort sådant som tillfälligt under enskilda år påverkar budgeten, t.ex. indragningen från Riksbanken på 20 miljarder kronor år 2002.

3.7.2 Stora underskott i statens finansiella sparande

Den underliggande utvecklingen av statsbudgeten, mätt som finansiellt sparande, beräknas till ett samlat underskott på 139 miljarder kronor t.o.m. år 2007. Det är en förbättring med 26 miljarder kronor jämfört med samma prognos i höstas, framför allt när det gäller underskottet för åren 2004-2005. Statens finansiella sparande beräknas till -21, -43, -47 och -28 miljarder kronor åren 2004-2007.

3.7.3 Utgifterna för sjukpenning och förtidspensioneringar är fortsatt utom kontroll

Utgifterna för ohälsan (utgiftsområde 10 i statsbudgeten) upptar enligt preliminära beräkningar cirka 17 procent av statsbudgetens utgiftssida. Utgifterna fortsätter att öka med omkring 15 miljoner kronor per arbetsdag under perioden 2004-2007. År 1997 var de samlade utgifterna på detta område 76 miljarder kronor, för 2004 beräknas de nu till 122 miljarder kronor, och de beräknas öka till hela 138 miljarder kronor år 2007. Detta innebär att även om utgifternas ökningstakt på detta område har hejdats något så förväntas ohälsoutgifterna fortsätta att växa som andel av de totala utgifterna under fyraårsperioden.

3.7.4 Små utgiftsökningar på tilläggsbudget

Socialdemokraterna föreslår nya ofinansierade utgifter under utgiftstaket på tilläggsbudget nr 1 för i år på 277 miljoner kronor, vilket är förhållandevis lite. Samtidigt antar regeringen en något mer optimistisk utgiftsprognos, delvis till följd av att sparsamma myndigheter inte tillåts använda sina anslagna medel. Därmed förbättras budgeteringsmarginalen med 0,9 miljarder kronor till 1,1 miljarder kronor för 2005. Det motsvarar fortfarande endast lite drygt 0,1 promille av de takbegränsade utgifterna.

Även för år 2006 är budgeteringsmarginalen orimligt låg. Av ett utgiftstak på 907 000 miljoner kronor har utgifter på 905 504 miljoner kronor redan intecknats. Kvarstår gör en marginal för oförutsedda utgifter på bara 1 496 miljoner kronor. Det är mindre än den marginal som regeringen lämnade för 2005 års utgifter för ett år sedan. Sammantaget utgör budgeteringsmarginalen för 2006 bara knappt 2 promille av de takbegränsade utgifterna.

3.8 Socialdemokraterna klarar inte utmaningarna från omvärlden

Tillvaron blir allt mer internationaliserad. Människor, kapital och företag rör sig snabbt och enkelt över nationsgränser på jakt efter goda tillväxtbetingelser. Detta förhållande ställer stora krav på Sverige. Erbjuder vi en jordmån som gör att nya företag startas? Finns vårt land med på listan över tänkbara länder när etableringar och investeringar planeras? Är företagsbeskattningen tillräckligt konkurrenskraftig i förhållande till omvärlden? Är inkomstskatterna så utformade att de attraherar snarare än stöter bort människor med expertkunskaper? Har vi i Sverige stabila spelregler för företagen?

Tyvärr blir svaren på flertalet frågor av den arten nedslående. Nedslående med tanke på den fortsatta massarbetslösheten och på möjligheterna att långsiktigt finansiera angelägna åtaganden när det gäller t.ex. vården och omsorgen. Globaliseringens effekter tycks Socialdemokraterna inte ta någon som helst hänsyn till, trots att de efter långa vedermödor låtit tillsätta en utredning i ämnet. Utredningen har lämnat ett angeläget betänkande (Skattebasutredningen, SOU 2002:47), men ännu saknas verkningsfulla åtgärder. Istället fortsätter den politik som Socialdemokraterna för att bädda för ett successivt utländskt övertagande av det svenska näringslivets pärlor.

På mindre än ett decennium har ägarförhållandena i några av Sveriges mest namnkunniga verkstadsföretag förändrats dramatiskt. Sedan 1992 har det utländska ägandet fyrdubblats i de svenska storföretagen. Majoriteten av de utländska ägarna är okända till namnet och ägandet är spritt på många små innehav. Utvecklingen under 1990-talet har inneburit att även många svenska storföretag är mer utländska än svenska när faktorer som andel anställda i utlandet, andel av fakturering i utlandet, andelen utländska ägare, etc. vägs samman.

I och med PPM-valet och AP-fondernas nya placeringsregler har många miljarder kronor placerats i utländska fonder. Dessa portföljjusteringar är en viktig förklaring till att kronan försvagats. Dessutom har utländska investerare sålt sina svenska värdepapper i ökande utsträckning.

Det allvarliga är att alla dessa aktörer oberoende av varandra gör bedömningen att investeringar lönar sig bättre i andra länder än i Sverige.

Allt detta är bevis på att den globaliserade världens villkor för investeringar, sparande och företagande har förändrats i grunden. De statliga AP-fondernas styrelser och större delen av det svenska folket inser detta. Men det gör uppenbarligen inte landets socialdemokratiska regering.

3.9 Fortsatt straffskatt på svenskars sparande i Sverige

Det svenska näringslivet övertas successivt av utländska ägare samtidigt som svenskarnas direktägande minskar. Den höga och skadliga beskattningen på risksparande driver företag och arbetstillfällen ut ur landet.

Bakgrunden till de ökade utförsäljningarna är att svenskt ägande är utsatt för en särskild straffskatt. Svenska ägare drabbas av den numera nästintill unika förmögenhetsskatten, och fram till nyligen också av en konfiskatorisk arvs- och gåvoskatt som gjort det hart när omöjligt att låta nya generationer företagare ta över det som idoga entreprenörer byggt upp under ett livsverk.

Förmögenhetsskatt och dubbelbeskattning driver kapitalet ur landet. Endast de allra rikaste slipper betala förmögenhetsskatt för sina aktiemiljarder. Kapitalflykten kan enligt Skatteverket snabbt få allvarliga välfärdseffekter. Men Socialdemokraterna behåller skygglapparna på.

Dubbelbeskattningen av en svensk individs aktieinnehav i Sverige leder till att en utländsk köpare kan betala avsevärt mer för en aktie än en svensk köpare och ändå få samma avkastning på sin investering efter skatt. Med en sådan politik är det troligt att utförsäljningen fortsätter i oförminskad takt så länge "lagret" räcker.

Att ägarskapet hamnat i utlandet har också fått effekter på företagens basering. Från 1997 till 2000 flyttade 47 tidigare svenskbaserade koncernhuvudkontor från Sverige. Det är ännu ett symptom på att Socialdemokraterna bedriver en verklighetsfrämmande politik som Sverige inte har råd med. Det höga svenska skattetrycket bidrar till att hämma Sveriges långsiktiga tillväxtförutsättningar.

3.9.1 Fastighetsskatten ökar, fler kommer att tvingas flytta

Regeringen har vid ett flertal tillfällen hävdat att skatteuttaget på boende hålls oförändrat. Såär inte fallet. Trots att skatteuttaget som andel av BNP faktiskt minskat något på senare tid, så har uttaget av fastighetsskatt fortsatt att öka. Vid årsskiftet till 2006 inträder nästa uppskrivning av taxeringsvärdena. Då väntas intäkterna från fastighetsskatten öka ytterligare något. Totalt beräknas statens intäkter från fastighetsskatten öka med totalt 2,1 miljarder kronor (8 procent) mellan 2003 och 2007 till knappt 27 miljarder kronor. Räknat från år 2001 blir ökningen 5,4 miljarder kronor, eller nästan 25 procent. Trots att regeringen infört en mycket begränsad begränsningsregel för de med allra lägst inkomster så kommer många hårt arbetande familjer att tvingas sälja sina hus enbart på grund av fastighets- och förmögenhetsskatterna de kommande åren.

3.10 Lönebildningen och arbetsmarknaden lämnas åt sitt öde

Lönebildningen är helt central för en fortsatt god välfärdsutveckling. Mot bakgrund av detta är det förvånande att Socialdemokraterna underlåter att ens diskutera de konkreta reformförslag som framförs av internationella organisationer som EU, OECD och IMF.

Priset för en bristande lönebildning och en illa fungerande arbetsmarknad är att den höga arbetslösheten består, liksom grundproblemet bakom arbetslösheten: de strukturella problemen i svensk ekonomi. Fortsatt passivitet från regeringens sida riskerar att leda till att en kombination av löneinflation och flaskhalsproblem på arbetsmarknaden, vilket ytterligare bromsar den ekonomiska utvecklingen och skapar ökad arbetslöshet.

Under de senaste decennierna har den svenska lönebildningen inte fungerat tillfredsställande. Lönerna i Sverige har ökat snabbare än i våra viktigaste konkurrentländer. Tidigare har detta "rättats till" genom ständigt återkommande devalveringar med försvagad köpkraft som följd. Nu borde den vägen vara stängd och låginflationspolitiken etablerad, även om kronkursen fortfarande är flytande.

Att Sverige efter folkomröstningen om euron för överskådlig tid kommer att stå utanför EMU:s tredje steg gör det än mer angeläget att lönebildningen fungerar tillfredsställande. Svenska avtal måste stå i samklang med konkurrentländernas om vi ska lyckas bringa ned arbetslösheten och öka sysselsättningen genom fler riktiga jobb.

Statliga Konjunkturinstitutet (KI) gör sedan några år tillbaka en årligt återkommande utvärdering av lönebildningens betydelse för samhällsekonomin. Hösten 2001 redovisade KI den första upplagan för regeringen, därefter har ytterligare tre redogörelser lämnats. I dessa framgår vilken central och i vissa delar helt avgörande betydelse lönebildningen har för den svenska ekonomins utveckling. I diagram 4.8 framgår lönebildningens betydelse för sysselsättningen från KI:s rapport år 2001. Sedan den rapporten lämnades ser vi att den svenska lönebildningen inte bidragit till att sysselsättningsmålet uppnås.

Enligt Konjunkturinstitutet (augusti 2004) väntas de svenska arbetskraftskostnaderna i genomsnitt öka med 4,2 procent under perioden 2004-2010. Detta kan låta måttligt, inte minst mot bakgrund av en relativt kraftig produktivitetstillväxt. Men den innebär ändå att vi tappar i konkurrenskraft mot några av våra viktigaste konkurrentländer.

Det finns också betydande risker mot bakgrund av den demografiska utvecklingen framöver. När det stigande antalet pensionärer ska ersättas med annan arbetskraft riskerar lönekostnaderna att stiga snabbare än vad som är långsiktigt hållbart. Det gäller särskilt om matchningen av arbetskraften gentemot de lediga tjänsterna inte fungerar, exempelvis till följd av geografisk trögrörlighet eller brist på utbildade inom specifika områden.

Om Socialdemokraterna genomfört bättre spelregler på arbetsmarknaden och förmått skapa det "företagarklimat i världsklass" som f.d. näringsminister Björn Rosengren talade om, hade förutsättningarna att nå sysselsättningsmålet varit bättre. Men nu skylls misslyckandet beträffande sysselsättning och tillväxt på en svag internationell konjunkturutveckling samt på Riksbankens penningpolitik.

Vi noterar att när den internationella konjunkturen är stark och det går bra för svensk ekonomi dåär det Socialdemokraterna som tar åt sig äran.

Men när det går sämre har samma socialdemokrater lämnat kommandobryggan för att från åskådarplats skylla på omvärlden eller andra institutioner.

Konjunkturinstitutets slutsats av sina framskrivningar av den svenska ekonomin till år 2010 är att "den höga produktivitetstillväxten ger utrymme för jämförelsevis snabbt stigande reallöner. En mer återhållsam löneutveckling skulle dock leda till att jämviktsarbetslösheten blir lägre och därmed till att sysselsättningen kan bli varaktigt högre."

Men den socialdemokratiska regeringen gör ingenting för att uppnå denna bättre situation av högre sysselsättning, lägre arbetslöshet och starkare tillväxt. Det kan inte betecknas som annat än högst oansvarigt och ett svek mot den svenska befolkningen.

3.11 Kostnaderna för arbetslösheten och sjukfrånvaron fortsätter att öka

Kostnaderna för arbetslösheten väntas även år 2005 tillhöra en av statsbudgetens största poster. Samtidigt fortsätter kostnaderna för sjukfrånvaron att öka.

Det totala olyckstalet, summan av kostnaderna för arbetslöshet, sjukfrånvaro och sjukersättning/förtidspensioner, ser ut att stabiliseras något under de kommande åren. Då bör man dock ta i beaktande att Socialdemokraternas beräkningar är optimistiska, inte minst när det gäller kostnaderna för sjukfrånvaron.

För närvarande är det nästan 900 000 helårsarbetskrafter som uteblir i Sverige till följd av sjukskrivning samt aktivitets- och sjukersättning (förtidspension). Därtill ska läggas knappt 235 000 öppet arbetslösa, drygt 130 000 personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder samt 270 000 personer som är "undersysselsatta", dvs. de som skulle vilja arbeta mer men inte kan av arbetsmarknadsskäl.

Den totala frånvaron från arbetsmarknaden när även semestrande och föräldralediga räknas in motsvarar nästan 1,5 miljoner människor en vanlig arbetsdag.

Diagram 5.10 "Olyckstalet" historiskt 2004. Tusental helårsekvivalenter som försörjs av sociala ersättningar 2001-2006.

Anm.: Utgifterna för 1997 och 1998 är korrigerade för ändrad redovisning i statsbudgeten så att de är jämförbara med perioden 1999-2004 där bl.a. statlig ålderspensionsavgift ingår.

Den skenande sjukfrånvaron avspeglar sig också i att endast ca 70 procent av befolkningen i åldrarna 20-64 år faktiskt befinner sig i arbete, medan ca 8 procent i samma grupp är sjukfrånvarande. Som sysselsatt räknas i den officiella statistiken både den som faktiskt arbetar och den som är tillfälligt frånvarande från arbetet.

Regeringens utredare Jan Rydh har i sitt utredningsmaterial visat att den faktiska andelen människor (20-64 år) i arbete endast ökade med 8 promille mellan 1997 och 2000. Då räknade han ändå med de människor som deltar i vissa arbetsmarknadsåtgärder, men som ändå räknas som sysselsatta i den officiella statistiken. I diagrammet nedan har detta korrigerats, så att det är andelen reguljärt sysselsatta som redovisas i enlighet med det sysselsättningsmål som regeringen har satt upp. Därtill redovisas andelen människor som faktiskt befinner sig i arbete. Dessutom har materialet uppdaterats med förhållandena under 2001.

Som framgår av diagrammet ökade den faktiska sysselsättningen endast med 5 promille av befolkningen mellan 1997 och 2001. På grund av den skenande sjukfrånvaron minskade t.o.m. andelen människor i arbete från år 2000 till 2001.

Sysselsättningen, som den traditionellt mäts, väntas i år öka något enligt regeringen. Som andel av den arbetsföra befolkningen blir det dock ingen ökad reguljär sysselsättning.

Diagram 5.11 Sysselsättningsbubblan. Andelen reguljärt sysselsatta mellan 20 och 64 år. Officiella tal och faktisk andel människor i arbete

Det är sammantaget fråga om extremt stora resurser som går förlorade till följd av frånvaron på arbetsmarknaden. Det medför också ett omätbart lidande i form av förlorad självkänsla för de arbetslösa, undersysselsatta eller latent arbetssökande. Därtill kommer den allvarliga samhällsekonomiska effekt som uppstår när nästan 900 000 personer i arbetskraften är sjukskrivna eller förtidspensionerade. Detta skapar en brist på arbetskraft - massarbetslösheten till trots. Härigenom förvärras den svenska löneinflationen. Den ligger redan trendmässigt ca 1 procentenhet över våra viktigaste konkurrentländers. Om riksbanken till följd av löneinflationen tvingas höja räntan bidrar det till att kväva en eventuell konjunkturförbättring i sin linda.

3.12 Välfärdens sprickor blottläggs allt mer

Vårdköerna är på många håll fullständigt oacceptabla. Antalet vårdplatser har med Socialdemokraterna vid makten minskat med hela 39 procent, eller 17 600 platser färre år 2002 jämfört med år 1994 (se avsnitt 3.1). Nu behövs både nytt kapital, nytt företagande och de vårdanställdas kreativitet för att få ordning, framtidstro och entusiasm i vården. Socialdemokraternas försök att lagstiftningsvägen utestänga privata entreprenörer och sparkapital från t.ex. aktiefonder från investeringar för kortare vårdköer är både cyniskt och kontraproduktivt.

Varför skall gamla människor behöva vänta så länge på en trygg och bra omsorg om de offentliga finanserna är så bra som Socialdemokraterna hävdar? Hur kunde sjukförsäkringskostnaderna i Sverige öka med 50 procent på tvåår? Hur kan rättssamhället få förfalla så intill ruinens brant i ett land med så goda ekonomiska förutsättningar? Hur uppfattar vanligt folk den växande otryggheten på gator och torg, ständiga bil- och cykelstölder, bilinbrott och lägenhetsinbrott som avskrivs redan på polisstationen och tusentals mål som väntar på domar i Regeringsrätten? Hur kan regeringen så lättvindigt vifta bort Skolverkets larmrapporter om tillståndet i den svenska skolan? Varför lider ca 20 procent av barnen i Sverige av depression?

Bristerna i den svenska välfärden består och i vissa delar förvärras den. Men Socialdemokraterna säger sig vara stolta - om än inte nöjda - över vad de har åstadkommit. Bäva månde vi väl den dagen då Socialdemokraterna känner sig både stolta och nöjda med den svenska välfärdens totala kollaps.

Fortfarande pågår också en avfolkning av stora delar av landet. Vad kunde statsmakterna ha gjort åt det? Ett par exempel: Sverige har under senare år missat minst 3,5 miljarder kronor av anslagna EU-medel till lantbruk och glesbygd. Den genomförda skatteväxlingen på diesel och bensin har sin udd riktad mot glesbygd och lantbruk.

Socialdemokraternas familjepolitik trampar på i samma gamla banor. I sann socialistisk anda styr regeringen föräldrarna. Deras egna önskemål om barnomsorg duger inte. Maxtaxan är en gökunge i den kommunala ekonomin som riskerar att tränga ut andra viktiga behov, samtidigt har den drivit fram allt större barngrupper i förskolan. Familjepolitik och barnomsorg måste handla mer om valfrihet, rättvisa och mer tid för barnen. Den familjepolitik som Kristdemokraterna föreslår främjar valfrihet för småbarnsfamiljerna och skapar möjligheter till mer tid för barnen.

Från 1999 till 2004 satte Socialdemokraterna som mål att halvera socialbidragsberoendet, vilket ju förstås var vällovligt (se avsnitt 4.2.4). Målet nåddes emellertid inte, och inte tycks det finnas något recept på hur man ska vända en trend som sedan ett år tillbaka åter gått i motsatt riktning.

Problemet är att Socialdemokraterna inte på något sätt preciserat hur man ska åstadkomma en varaktig förbättring. Receptet lyder: Rätten till arbete och en god nivå på den generella välfärden är de viktigaste insatserna för att minska socialbidragsberoendet. Men det som krävs är en målmedveten politik som gynnar arbete framför bidrag. De svenska låginkomsttagarna, som tillhör de högst beskattade i världen, måste få sänkt skatt. Det skulle radikalt minska bidragsberoendet.

När konjunkturen försämras riskerar det att främst drabba svaga grupper i samhället. Inte minst från denna utgångspunkt är det allvarligt att Socialdemokraterna inte vårdar grunden för en långsiktigt hållbar välfärd. Det är oacceptabelt att gamla fortsätter att fara illa, att barnen inte får en trygg och bra skola, att rättssamhället förfaller och företag samt att kapital och kunskap flyr landet. En välfärd som förlitar sig på världens högsta skattesatser blir i grunden otrygg när den baseras på lättflyktiga och redan flyende skattebaser.

3.13 Efterlyses: En marknad för "vita" hushållstjänster

Ett ytterligare exempel på fortsatt handlingsförlamning är att Socialdemokraterna ännu inte har kunnat samla sig till ett förslag som öppnar en laglig och vit tjänstemarknad riktad till de privata hushållen. Både efterfrågan och tillgång finns och statsfinansiellt skulle det kosta ytterst lite att göra svarta jobb vita. Det sista är viktigt eftersom allt fler nu skolas in i att både köpa och sälja svart, ett tillstånd som undergräver det etiska medvetandet och rättssamhället.

4 Den ekonomiska utvecklingen

4.1 Den globala konjunkturutvecklingen

Flera prognosmakare har på senare tid börjat skruva ned sina prognoser för den globala konjunkturutvecklingen något. Framför allt oroas ekonomer för två saker: de fortsatt mycket höga oljepriserna samt de alltjämt växande underskotten i den amerikanska bytesbalansen.

Enligt Internationella valutafondens (IMF) senaste prognos som presenterades i april 2004 har den globala ekonomiska tillväxten planat ut efter fjolårets mycket kraftiga uppsving (World Economic Outlook). Samtidigt är det långt ifrån någon dålig konjunktur som förutses. Industriproduktionen och världshandeln växer fortfarande i en takt som ligger markant över den långsiktiga trenden. Enligt IMF:s prognos kommer den globala ekonomin att växa med 4,3 procent i år och 4,4 procent 2006. Detta är siffror som över lag är oförändrade från tidigare prognoser för samma år. Världshandeln väntas öka ordentligt: 7,4 procent i år och 7,6 procent 2006. Dessa siffror är något uppreviderade från prognosen i höstas. De främsta dragloken i den världsekonomin återfinns i Asien, med ledning från Kina. USA spås fortsatt hälsosam tillväxt, medan prognoserna för euroområdet är tydligt lägre än i höstas.

Världskonjunkturen är sammanfattningsvis på väg att bromsa in till mer normala tillväxttal. Inflationen förutspås bli lägre än 2 procent, men stiger successivt under prognosperioden.

Tabell 6.1 BNP-utveckling i världen 2004-2006 enligt IMF World Economic Outlook

4.1.1 USA fortsätter leda

Återhämtningen i den amerikanska ekonomin är redan långt gången. Trots ett högt oljepris och stigande räntor väntas tillväxten endast dämpas marginellt jämfört med föregående års kraftiga uppsving på 4,4 procent. IMF förutser en tillväxt på 3,6 procent för både 2005 och 2006. Att tillväxten fortsätter under de kommande åren beror mycket på att den amerikanska arbetsmarknaden vaknat till liv igen, om än något saktmodigt. Under 2003 och 2004 beskrevs tillväxten som s.k. jobless growth, dvs. att tillväxten främst bestod av produktivitetsökning och inte ökad sysselsättning. Men även denna negativa trend tycks nu ha brutits. Arbetslösheten i USA har sjunkit successivt sedan juni 2003 och är nu 5,2 procent (mars 2005). Det kan jämföras med 5,7 procent för ett år sedan.

Den amerikanska tillväxten har hittills delvis drivits av en expansiv finanspolitik som tagit sitt uttryck främst genom inkomstskattesänkningar. Det finns risk att den amerikanska tillväxten mattas av i takt med att den expansiva politiken gör det. Häri ligger också grunden till det kanske största hotet i amerikansk ekonomi - statsskulden. Åren 2003-2004 har varit mörka i det avseendet med budgetunderskott på närmare 5 procent.

En annan viktig orsak bakom uppsvinget i USA är den rekordlåga ränta på bara 1,0 procent som centralbanken Federal Reserve höll mellan juni 2003 och juni 2004. Sedan dess har räntan höjts gradvis till 3,0 procent. Samtidigt finns också ett mer påtagligt inflationstryck som uppstått i takt med ökad konsumtion och minskad arbetslöshet. Ännu visar inflationstakten inga tecken på att dämpas. Räntan kommer därför att fortsätta höjas framöver, vilket också inverkar negativt på investeringarna och på den privata konsumtionen.

4.1.2 Euroområdet halkar efter

Euroområdet halkade mot slutet av 2004 återigen ned i en konjunktursvacka. Även om den starka euron gentemot dollarn har dämpat genomslaget från de höga oljepriserna, så har effekten på exportutvecklingen varit påtaglig. Någon snar vändning för dollarn tycks inte heller ligga i korten - tvärtom har obalanserna i det globala sparandet fortsatt att förstärkas sedan den amerikanska ekonomin tog fart igen. Det undergräver möjligheterna för dollarn att återhämta sig tydligt mot euron de kommande åren.

IMF har med anledning av detta reviderat ned tillväxten för euroområdet med sammantaget 0,8 procentenheter för 2005-2006. Därmed antas tillväxten fortsätta att vara betydligt svagare i Europa än i USA. Den europeiska eftersläpningen hänger därför kvar och tillväxten förväntas bli 1,6 procent i euroområdet 2005 och 2,4 procent nästa år.

Bakom den låga tillväxten finns också några länderspecifika problem. Tyskland, som väger tungt i prognosen, drar alltjämt ner förhoppningarna och förväntas få en tillväxt på 0,8 procent 2005 och 1,9 procent 2006. Den förhoppning om vändning som följde på det relativt goda uppsvinget 2004 kom således på skam redan efter ett år.

Den svaga utvecklingen i Tyskland och Frankrike kommer de närmaste åren att dämpa den offentliga konsumtionen. Detta förväntas emellertid vägas upp av en växande produktivitet och ökade investeringar. Den starka tillväxten i omvärlden förväntas också underlätta för ökad export för euroländerna, trots att en stark euro motverkar denna utveckling.

Ett särskilt problem i några av de stora euroekonomierna är de växande underskotten i de offentliga finanserna. Enligt IMF kommer Tyskland att dras med underskott som överstiger stabilitetspaktens 3 procent både 2005 och 2006. Och inte ens fram till 2010 kommer underskottet att vara utrotat. Det medför att statsskulden väntas öka från dagens 66 procent till drygt 70 procent av BNP. Även Italien kommer att se en stigande statsskuld till 2010, medan utvecklingen i Frankrike väntas vända till det bättre bortom 2006.

Inflationen väntas vara under kontroll för hela prognosperioden. Konsumentpriserna spås stiga med 1,9 procent 2005 och 1,7 procent 2006. Arbetslösheten spås falla något i takt med att återhämtningen tar fart igen mot slutet av 2005. Under 2006 beräknas arbetslösheten i euroområdet till 8,4 procent, vilket kan jämföras med dagens 8,8 procent.

ECB förväntas bibehålla räntan på 2,0 procent fram tills tillväxten vunnit fäste. IMF utesluter inte att en räntesänkning kan bli nödvändig för att så ska bli fallet.

4.1.3 Storbritannien visar uthållighet i tillväxten

Storbritanniens ekonomi har det senaste decenniet utvecklats till en av Europas mönsterekonomier, med robust tillväxt, låg inflation och låg arbetslöshet. Landet har nu haft positiv tillväxt varje kvartal sedan 1997, vilket är den längsta tillväxtperioden för landet under efterkrigstiden.

Även de kommande tvååren förväntas tillväxten bli stark - 2,6 procent per år. Samtidigt väntas inflation och arbetslöshet ligga kvar på förhållandevis låga nivåer.

4.1.4 Norden tuffar på

Norge är det land i Norden som för närvarande går bäst. Det beror i sin tur på de goda effekterna som det höga oljepriset för med sig för landet samt att landets centralbank tryckte gasen i botten under 2004 med räntesänkningar på sammantaget 7 procentenheter. Nu kan landet också bli först i Norden med att återigen höja räntan. Under 2005 spår IMF att Norges tillväxt ökar till 3,7 procent i fastlandsekonomin. Tillväxten dämpas sedan något till 2006, men är fortfarande betydligt högre än den långsiktiga trenden. Prisutvecklingen i landet är fortfarande under kontroll, men inflationen spås stiga snabbt mot slutet av prognosperioden.

Finland befinner sig trots avsaknaden av olja inte långt ifrån Norge. Under 2004 växte den finska ekonomin med 3,7 procent, och även de kommande tvååren spås tillväxt runt 3 procent - trots att den starka euron inverkar negativt på landets exportindustri. En viktig förklaring till den godartade utvecklingen är de riktade skattesänkningar som genomförts och som håller nere löne- och prisinflationen. Inte ens mot slutet av 2006 väntas inflationen i Finland ha stigit påtagligt, trots att landet då upplevt fyra goda år i sträck.

I Danmark har tillväxten tagit fart igen sedan bottenåret 2003. Men det är fortfarande en relativt lugn utveckling som förutses. Efter att ha vuxit med 2,3 procent 2004, spås tillväxten plana ut via 2,2 procent 2005 till 1,9 procent 2006. Den danska arbetslösheten är alltjämt relativt hög och uppgår till 5,9 procent. En låg inflation, låga räntenivåer och skattesänkningar understödjer ökad privat konsumtion.

4.1.5 Orosmoln i Japan

Efter många år av missväxt i japansk ekonomi kom en tydlig vändning till stånd under loppet av 2003. En del av vändningen tycks dock ha varit temporär. Efter att ha vuxit åtta kvartal i rad så dök återigen BNP-tillväxten mot slutet av 2004. Enligt landets centralbank var det främst investeringar och lagerjusteringar i IT-branscher som stod för inbromsningen, liksom en avmattning av den högt uppskruvade exporten till bl.a. Kina.

IMF vågar dock inte räkna med att den inhemska ekonomin ska hålla tillväxttakten uppe. I sin prognos spår man att Japans tillväxt för 2005 faller tillbaka till 0,8 procent, innan den accelererar igen till 1,9 procent 2006.

Japans statsskuld utgör fortfarande ett växande problem som snart måste åtgärdas. Finanspolitiken har det senaste decenniet varit extremt expansiv, vilket medfört att statsskulden nu uppgår till 170 procent av BNP. Trots åtstramningar räknar IMF med att skulden fortsätter att växa till 188 procent av BNP år 2010.

4.2 Den svenska konjunkturutvecklingen

I regeringens vårproposition förutspås tillväxten bli 3,2 procent i år, 2,7 procent år 2006 samt 2,4 procent år 2007. Dessa siffror ligger i överkant av vad de flesta andra bedömare anser. Särskilt när det gäller arbetslösheten hyser regeringen en betydligt större optimism än snittet bland prognosmakarna.

4.2.1 Sverige måste ta ansvar för sin egen ekonomi

Jämfört med den amerikanska och flera europeiska ekonomier har svensk ekonomi en klart sämre uthållig tillväxtpotential. Den socialdemokratiska regeringens skattepolitik hämmar arbete och företagande samtidigt som lönebildningen inte fungerar tillfredsställande.

Finansminister Bosse Ringholm hävdade flera gånger under början av 2000-talet att de svenska tillväxtproblemen kunde förklaras med dålig tillväxt i bl.a. den amerikanska ekonomin. Den bortförklaringen kan nu definitivt sopas undan, eftersom den amerikanska tillväxten de senaste tvååren varit mycket god. Sverige har också fått god draghjälp från omvärlden på senare tid. Omkring en tredjedel av tillväxten de senaste tio åren kommer uteslutande från svenska företags försäljning utomlands. På hemmaplan är dock resultatet magert. Den svenska ekonomins inneboende fel och brister fortsätter att hålla tillbaka den långsiktiga tillväxtpotentialen.

Den samlade frånvaron och utanförskapet från arbetsmarknaden har nått en skrämmande nivå och hotar att knäcka landets ekonomi. Trots att 2004 var ett av de tre fyra bästa tillväxtåren sedan början av 1970-talet så var ett större antal personer i arbetsför ålder det året försörjda av de olika socialförsäkringarna än vad som var fallet i slutet av krisåret 1993.

Ett annat problemområde är näringspolitiken. Det investeras för lite och svenskt ägande diskrimineras i Sverige. Sverige har de senaste tio åren haft en betydligt lägre investeringskvot än övriga EU-länder. Delvis är detta en följd av kollapsen i bostadsbyggandet som följde på den fastighetsbubbla i slutet på 1980-talet som Socialdemokraterna var med om att pumpa upp.

Men även när bostadsbyggandet nu tagit fart igen såär investeringsnivån allt för blygsam. I den senaste jämförelsen från samarbetsorganisationen OECD hamnade Sverige på sista plats i investeringsligan, något sämre än Turkiet som vid just den tidpunkten genomgick sin svåraste finanskris hittills. Orsaken tror vi är enkel. Genom dubbelbeskattningen av aktier missgynnas svenskt ägande i svenska företag. Och förmögenhetsskatten driver svenskar att placera kapitalet utomlands, utom räckhåll för svenska skattemyndigheter. Enligt Skatteverket och SCB:s uppskattningar kan så mycket som 700 miljarder kronor finnas i oredovisat utlandssparande.

Kristdemokraterna delar inte Socialdemokraternas uppfattning att tillväxten i Sverige ska uppstå genom att den först ökar i andra länder eller genom att Riksbanken gasar på med räntesänkningar till en nivå där såväl prisstabiliteten som den finansiella stabiliteten riskerar att hotas. Man måste skilja mellan å ena sidan en ökning av BNP som uppstår när den ekonomiska aktiviteten ökar efter en lågkonjunktur och å andra sidan den långsiktigt hållbara tillväxtpotentialen. Kristdemokraternas ekonomiska politik syftar till att Sverige ska kunna få en långsiktigt hållbar tillväxtpotential som är minst 3 procent av BNP. Sverige påverkas givetvis också av sin omgivning, men den svaga tillväxten i Sverige de senaste trettio åren visar att den socialdemokratiska ekonomiska modellen inte leder till en tillräckligt god trendmässig tillväxt.

4.2.2 Sysselsättningen, kronan och konkurrenskraften

Trots att konjunkturen förväntas vara fortsatt god under prognosperioden så kommer sysselsättningen fortsätta att växa långsamt. Räknar man bort de åtgärder regeringen vidtar för att hålla människor sysselsatta i olika arbetsmarknadsprogram sååterstår knappt någon reguljär sysselsättningsökning alls under innevarande år. Den totala arbetslösheten minskar inte heller under 2005. Först under 2006 spås en måttlig ökning av antalet nya jobb, men det först efter tre år av relativt kraftigt konjunkturuppsving.

Samtidigt som sysselsättningen inte ökar nämnvärt förväntas timlönekostnaden öka med omkring 3,5 procent per år under 2005-2007. Det måste anses vara relativt kraftiga ökningar med tanke på den låga sysselsättningsnivån. Det tror vi är ytterligare en effekt av att Socialdemokraternas politik tränger undan arbetsvilliga människors arbetsutbud från arbetsmarknaden. Istället för ökad sysselsättning så blir det tillskott i plånboken - men bara för den som har arbete. Därmed riskerar klyftorna mellan de som har arbete och de som försörjs av socialförsäkringarna att ytterligare förstärkas.

Under 2004 och 2005 bedöms den svenska kronan förstärkas gentemot andra valutor. Tillsammans med de fortsatt snabbt stigande lönekostnaderna kan detta göra att den svenska konkurrenskraften försämras.

4.2.3 Riksbanken och inflationen

Riksbanken har nu låtit reporäntan ligga kvar på rekordlåga 2,0 procent i över ett år. Även om reporäntan senast den 28 april beslutades ligga kvar på 2,0 procent så kommer nu signaler som tyder på att Riksbanken kan vara beredd att sänka räntan något. Inflationshotet är enligt Riksbanken mer avlägset, och konjunkturutvecklingen har på senare tid varit mer dämpad än vad banken räknade med i sin senaste inflationsprognos i mars.

Detta är förstås ett underbetyg åt svensk ekonomi. Trots rekordlåga räntor i över ett år och en draghjälp utifrån som inte varit starkare sedan mitten av 1990-talet så uteblir uppsvinget i de inhemska sektorerna.

En viktig orsak till detta är sannolikt att många människor drar sig för att konsumera när konjunkturen är så osäker. Regeringen har i detta avseende gjort ytterst lite för att stimulera människors efterfrågan. Istället för man en politik som ökar pålagorna genom exempelvis höjda energiskatter.

Riksbanken uttrycker samtidigt viss skepsis mot att sänka räntan ytterligare. Det är förståeligt. Hushållens skuldkvot har stigit dramatiskt de senaste åren när Riksbanken med hjälp av räntevapnet pressat ned marknadsräntorna för att få fart på den inhemska tillväxten (se avsnitt 6.2.5 ). Enligt Länsförsäkringar har så många som 4 av 10 personer idag ingen ekonomisk beredskap om deras räntekostnader skulle stiga med 2 000 kronor. Det motsvarar en räntehöjning på 2 procentenheter för den som har ett miljonlån på sin villa. Skulle räntan sänkas ytterligare riskerar ännu fler hushåll att dras in i den lurande skuldfällan.

En annan orsak till att Riksbanken troligtvis låter räntevapnet vila är osäkerheten kring inflationsutvecklingen. Även om inflationen det senaste året varit lägre än väntat, så finns det enligt bankens företrädare ingen garanti för att överraskningarna framöver kommer att fortsätta vara lika glada.

En betydande komponent i den svenska inflationen anses vara den "importerade" inflationen, alltså prisökningar på importvaror. Eftersom den svenska kronan det senaste året apprecierats och enligt en del bedömare kan fortsätta att göra det, motverkas den inhemska inflationen av prissänkningar utifrån. För år 2004 uppmättes därigenom en historiskt låg inflation.

Samtidigt är den inhemska inflationen långt ifrån utstampad. Det inflationsmått som mäter prisökningarna på hemmamarknaden har konstant legat 1-2 procentenheter över den faktiska inflationstakten de senaste åren. Flaskhalsarna på den svenska arbetsmarknaden har dessutom tidigare visat sig vara betydande, och riskerar att skapa överhettning i ekonomin redan vid låg ekonomisk aktivitet.

Även om det skulle finnas utrymme för fler räntesänkningar enligt såväl regeringens som Konjunkturinstitutets prognoser är det därför långt ifrån sannolikt att så bli fallet. KI bedömde i sin marsprognos att inflationen blir 0,3 procent 2005 och 1,7 procent 2006.

4.2.4 Ljuset falnar för börsen och industrin

2004 blev ett bra år på Stockholmsbörsen. Kurserna steg med i genomsnitt 17 procent under året, vilket var ett resultat av stigande vinster i näringslivet och en gryende framtidstro bland marknadens aktörer. Uppgången kan jämföras med det historiska genomsnittet på ca 10 procent per år som Stockholmsbörsen uppvisat.

2005 har inletts något mer trevande. Efter en fortsatt uppgång t.o.m. mitten av april har kurserna den senaste veckan backat betydligt. Trots att många företag slagit vinstförväntningarna efter första kvartalets rapporter så har marknadens aktörer börjat ana oråd. Framför allt är det tecken på vikande aktivitet i industrin som oroar.

Konjunkturinstitutets senaste konfidensindikator visar också att utvecklingen i tillverkningsindustrin har mattats betänkligt under det första kvartalet. Indikatorn har vänt från ett kraftigt uppsving till att nu vara i linje med det historiska snittet.

Exporten ökade med omkring 10 procent förra året, och denna uppgång väntas framöver klinga av. Samtidigt fortsätter importen att växa i oförminskad takt, vilket försämrar bidraget från nettoexporten.

När det gäller sektorer i den svenska ekonomin så förefaller det ske en överväxling från exportindustrin till den inhemska tjänstesektorn. Enligt KI har utvecklingen i de privata tjänstenäringarna varit stark i början av 2005, med gott orderläge och stigande sysselsättning. Handeln har däremot fått en sämre start pååret, vilket tyder på en viss tveksamhet hos hushållen att konsumera.

Investeringstillväxten tog fart under 2004, främst inom verkstadsindustrin. Men även bygginvesteringarna bröt den långa kräftgången och visade på stigande aktivitet. Enligt SCB:s investeringsenkät planerar företagen att öka sina investeringar framöver, vilket ger ett viktigt bidrag till BNP i år. Man bör dock hålla i åtanke att företagen nästan skönsmässigt planerar för ökade investeringar, och att oväntade konjunktursvackor snabbt kan få många företag att lägga dessa planer på is.

4.2.5 Hushållen lånar

Hushållens skulder som andel av den disponibla inkomsten ökade förra året. Upplåningen börjar nu närma sig den nivå som rådde i slutet av 80-talet, vilket på ett sätt kan verka oroväckande. Samtidigt är ränteläget nu ett helt annat, och hushållen har så här långt klarat sina räntor och amorteringar. Hushållens räntekostnader som andel av disponibel inkomst är fortfarande avsevärt lägre än i slutet av 1980-talet.

Hushållens konsumtion förväntas öka i samma takt som den svenska tillväxten under 2005 och 2006.

5 7 Kristdemokraternas alternativ

5.1 Grundläggande utgångspunkter

5.1.1 En social och ekologiskt hållbar marknadsekonomi ger långsiktiga tillväxtförutsättningar

Kristdemokraterna bygger sin ekonomiska politik på förvaltarskapstanken och förespråkar i den andan en social och ekologiskt hållbar marknadsekonomi. Den historiska erfarenheten visar att marknadsekonomin är den bästa metoden för att skapa välfärd och ge utrymme för människors frihetslängtan och skaparkraft. Kommunismens sammanbrott visar också att ett samhälle utan enskilt ägande förlorar en avgörande drivkraft för ett gott förvaltande. Marknadsekonomin är den mest effektiva och demokratiska formen för att hushålla med begränsade resurser.

Modern institutionell ekonomisk teori visar att en sund och väl fungerande marknadsekonomi förutsätter att det finns lagar, förordningar, normer och sociala konventioner. En ekonomi som vilar på väl fungerande institutioner - såsom ett förutsägbart rättssystem, personligt ansvarstagande, god affärsetik och hederligt uppträdande människor emellan - utmärks av ordning och säkerhet. En god ordning uppkommer inte spontant. I vår del av världen har den vuxit fram med vårt kristna och klassiska kulturarv som grund. Här betonas skillnaden mellan rätt och fel, karaktär, hederlighet, personligt ansvarstagande, duglighet och arbetsetik. Det kostar merarbete, tid och pengar för att kompensera och reducera osäkerhet. Men det är det värt - också ekonomiskt - eftersom en hög grad av säkerhet genom god affärsetik erfarenhetsmässigt främjar hög tillväxt. Utbredd ekonomisk brottslighet har däremot visat sig vara oerhört skadlig för samhällsekonomin.

Om marknadsekonomin ska bidra till välfärd för alla måste den kombineras med en socialt ansvarsfull politik. En sådan söker säkerställa att alla människor i ett land får likartade förutsättningar och ser till att det sociala skyddsnätet fungerar i olika skeden av livet. Välfärdspolitiken ska ge en grundläggande ekonomisk trygghet för alla. Därutöver måste, som vi kristdemokrater ser saken, skatte- och bidragssystemen utformas så att människors egen kraft och eget engagemang uppmuntras, och att bidragsberoende motverkas.

Inom ramen för marknadsekonomin vill vi alltså förena frihet och solidaritet. Det handlar om frihet under ansvar. Medan det offentliga ska säkra en grundläggande ekonomisk trygghet för alla ska statsmakterna självfallet inte hämma enskilda initiativ och personligt ansvarstagande. Det ska tvärtom uppmuntras. En gemensamt och solidariskt finansierad social service som alla medborgare har rätt till behöver, för att ta ett exempel, inte ha en statlig eller kommunal utförare. Privata initiativ, exempelvis inom sjukvården, bör uppmuntras.

Det samhällsekonomiska målet ska vara att skapa en god livsmiljö för människorna. Det innebär att ekonomisk utveckling inte bör mätas med ett snävt tillväxtbegrepp. Ekonomisk utveckling innebär för oss kristdemokrater tillväxt av hela nationalförmögenheten. I den räknas miljö och naturresurser in lika väl som mänskliga resurser, produktionskapitalet och nationens finansiella tillgångar. Den ekonomiska politiken ska främja en uthållig tillväxt av den på detta sätt beräknade nationalförmögenheten. På så sätt kan, menar vi, ett gott förvaltarskap förverkligas och välfärden utvecklas.

En helt oreglerad marknadsekonomi riskerar att leda till miljöförstöring. Det beror på att vissa naturresurser kan utnyttjas gratis, eller till ringa kostnad, trots att de representerar stora värden. Ekonomiska styrmedel måste därför till för att skapa incitament för konsumenter och producenter att agera miljövändligt. Ett nära samarbete mellan statsmakterna och näringslivet är en viktig del i detta arbete. Skilda politikerområden måste också bringas att samverka. För att skapa en god livsmiljö krävs exempelvis att handelspolitiken och miljöpolitiken utformas så att de stöder varandra.

En förutsättning för att förverkliga den sociala och ekologiska målsättningen är sunda offentliga finanser och goda ekonomiska tillväxtförutsättningar. Ett gott samhälle byggs således utifrån en marknadsekonomi baserad på etiska principer och styrd av sociala och ekologiska hänsyn.

5.1.2 Bättre företagarklimat ger välstånd och nya jobb

Den offentliga sektorn har i Sverige expanderat så till den grad i förhållande till den privata att det nu är uppenbart att de nya jobben i huvudsak måste skapas i den senare. Resurserna till den offentliga - i huvudsak skattefinansierade sektorn - måste genereras i den privata. Det är dock lättare sagt än gjort i dagens globaliserade värld.

Utrymmet för produktivitets- och effektivitetsförbättringar i framför allt de stora företagen innebär att man i dessa företag samtidigt kan öka produktionen och minska antalet anställda. De 20 största börsföretagen i landet har under åren 1997-2003 skapat omkring 275 000 nya jobb. Men det har inte i skett i Sverige. Medan de 20 koncernerna skapat 300 000 nya jobb i andra länder har de minskat antalet anställda i Sverige med 25 000. Enligt Svenskt Näringsliv finns det risk att utflyttningstakten ökar under de närmaste åren. Utflyttningen av produktion men också av forskning och utveckling (FoU) är en naturlig följd av globaliseringen. Företagen finner det bättre och framför allt billigare att förlägga produktion och expansion till andra delar av världen. Men det är ovedersägligt att processen snabbas upp av ett kärvt företagsklimat i Sverige med högt skattetryck, osäker energipolitik och en snårig byråkratisk djungel att ta sig fram i.

En snabb utflyttning innebär att omställningen blir svårare. Nya företag hinner svårligen komma till i den takt som krävs för att vidmakthålla en privat sektor tillräckligt stor för att finansiera de krav medborgarna ställer på vård, skola och omsorg.

Utan kraftfull förnyelse kan vi med andra ord inte skapa den bas som behövs för att klara välfärden.

Kristdemokraterna vill inte medverka till en politik som skapar hinder för företagen att flytta. Vi vill istället göra det mer lockande - och lönande - att också satsa i Sverige. Och framför allt vill vi skapa förutsättningar för nya företag att komma igång och för små och medelstora företag att utvecklas.

Förväntningarna på nya arbetstillfällen kan mot bakgrund av det sagda i första hand ställas på de mindre företagen. Det är också naturligt mot bakgrund av studier som visar att cirka 70 procent av nya arbetstillfällen genererats i mindre företag. Två tredjedelar av dessa 70 procent har uppstått genom ökad sysselsättning i befintliga företag medan en tredjedel tillkommit genom nyetablering.

Ett gynnsamt klimat för små- och nyföretagande är av största vikt i kampen mot den även i högkonjunktur mycket höga arbetslösheten.

På kort sikt spelar visserligen nyföretagandet liten roll för att påverka näringsstrukturen i Sverige, men för förnyelsen av näringslivet på längre sikt är nya företag av största betydelse. Nyföretagandet i Sverige ligger på en mycket låg nivå och har varit sjunkande. Inom EU är Sverige ett av de länder som har lägst andel nyföretagande. Det kan också noteras att en betydande andel av de tillkommande företagen skapas enbart av skatteskäl. Sådana företag skapar inga nya jobb. Men även det mer legitima nyföretagandet har svårt att klara sig. Onödigt många kvävs i sin linda. Det är ett underbetyg till Socialdemokraternas politik att många nya företag inte överlever i det svenska företagsklimatet.

Sverige har en mycket framstående position när det gäller nya patent. Men få exploateras i Sverige. Istället köps patenten upp eller så väljer innovatören att låta idéerna utvecklas i länder med ett annat och bättre näringsklimat.

Betydelsen av ett attraktivt klimat för företagande ökar i globaliseringens tidevarv. När nationsgränser spelar en allt mindre roll för företag, kapital och människor är det länder som förmår skapa goda betingelser för företag och företagare som blir vinnare i kampen om jobben och de framtidsinriktade företagen.

Ska trenden vändas och arbetslösheten hållas på en låg och sysselsättningsgraden på en hög nivå måste små och medelstora företag och familjeföretag ses som en nationell tillgång som värnas och uppmuntras. Sveriges beroende av ett konkurrenskraftigt näringsliv som förlägger tillverkning, forskning, utveckling och andra strategiska verksamheter till Sverige kan inte nog understrykas. Det handlar om att skapa bättre förutsättningar så att kreativitet kan frigöras, så att människor vågar förverkliga sina affärsidéer, vågar ta språnget att starta eget, ta risker, utvidga och nyanställa.

Det går inte att genom politiska beslut tvinga fram företag och nya jobb, men det går i stor utsträckning att påverka människors vilja och möjligheter genom att förändra regler, skatter och strukturer så att medborgare kan dra nytta av varandras kunnande och idéer. Här finns den ekonomiska utvecklingens viktigaste drivkraft.

5.1.3 Hög utbildningsnivå avgörande för långsiktig tillväxt

Ett lands utbildningssystem och andelen personer i arbetskraften med längre högskoleutbildning är av central betydelse för långsiktig tillväxt. Senare års forskning har visat att det finns starka samband mellan utbildningssatsningar och ekonomisk tillväxttakt liksom mellan befolkningens genomsnittliga utbildningsnivå och teknologisk utvecklingsnivå. För ett litet land som Sverige är därför utbildningens och forskningens kvalitet särskilt viktig för att vi ska kunna hävda oss internationellt och söka ta igen något av den konkurrenskraft vi tappat gentemot omvärlden de senaste 30 åren.

Högskoleverkets starkt kritiska utvärdering av lärarhögskolorna är ett av många tecken på att kvaliteten på den högre utbildningen på sina håll sjunkit i alarmerande grad. Kristdemokraterna ser med stor oro på den utvecklingen. Oberoende av politisk kulör har det varit fel att göra avkall på kvaliteten i utbildningen på våra högskolor. Här krävs en uppstramning. Kvalitet måste gå före kvantitet. Såär det tyvärr inte idag.

I länder som Japan och USA har de stora utbildningssatsningarna på främst naturvetenskapliga och tekniska områden motiverats huvudsakligen med ekonomiska argument. Utbildningssatsningar har setts som investeringar. I Sverige har utbildningssatsningar av socialdemokratiska regeringar främst motiverats som en insats för att nåökad jämlikhet. I praktiken har dock det aktuella läget på arbetsmarknaden spelat en avgörande roll för inriktningen på satsningarna. Det är naturligtvis rätt att ta hänsyn till vilka specialiteter som kan väntas bli efterfrågade på arbetsmarknaden när man dimensionerar utbildningen. Så långt är vi med. Men intagningarna till universiteten bör inte användas för att hyfsa arbetslöshetsstatistiken.

Att utgifter för högre utbildning ger högre ekonomisk tillväxt är därför inte självklart. Det som i slutändan avgör om utbildningssystemet bidrar positivt till tillväxten är kvaliteten i och inriktningen på utbildningarna, hushållningen med kompetens i näringslivet och avvägningen mellan spets- och breddutbildning. I dessa avseenden kan Sverige göra mycket bättre ifrån sig. Jämfört med våra viktigaste konkurrentländer inom OECD ligger Sverige sämst till när det gäller andelen av befolkningen med längre högskoleutbildning. Sverige är dessutom det enda land inom EU-området som har en lägre andel med högskoleutbildning bland de unga än genomsnittligt för hela befolkningen. Om man även räknar in kortare högskoleutbildning hamnar Sverige över snittet men fortfarande efter länder som Finland, Japan, USA och Kanada. Se tabell 6.1. Ett första och naturligt steg för att förbättra utbildningsväsendet och på sikt öka andelen personer med lång högskoleutbildning är att satsa på grund- och gymnasieskolan. Det som missas under dessa perioder är svårt att ta igen senare i livet.

Tabell 7.4 Andel av befolkningen med lång högskoleutbildning samt andelen med kort och lång högskoleutbildning

Inom högskoleutbildningen betonar vi kristdemokrater alltså att kvaliteten i utbildningen inte får offras till förmån för kvantiteten. De senaste åren har kvaliteten, under en i sig angelägen utbyggnad av högskolan, blivit lidande just på grund av att den socialdemokratiska regeringen av arbetsmarknadsskäl velat pressa in så många studenter som möjligt i högskolan.

En framgångsrik satsning på forskning och utbildning kräver också ett konkurrenskraftigt skattesystem och ett näringslivsklimat som gör att de som utbildat sig i Sverige också vill stanna kvar och arbeta här. Risken för s.k. brain-drain, dvs. att just de högutbildade flyttar utomlands mäts årligen av IMD i World Competitiveness Yearbook. Att döma av de företagsledare som intervjuas där har Sverige en bit kvar för att kunna hävda sig mot viktiga konkurrentländer. Se diagram 6.1. Problemet beror för Sveriges del främst på det höga svenska skattetrycket och de höga marginalskatter som i vårt land går under den nyspråkliga benämningen värnskatt. Detta skapar inte bara problem vid högre utbildnings- och inkomstnivåer. Det är t.ex. inte alltid lönsamt för en undersköterska att utbilda sig till sjuksköterska. Löneskillnaden efter skatt täcker inte ens ränta och amortering på den nya studieskulden.

Diagram 7.3 Risk för brain-drain. Företagsledar-ranking, skala 1-10 från mycket låg risk till mycket hög risk

Vi är övertygade om att denna situation kraftigt kan förbättras med en annan skatte- och näringslivspolitik än den som den socialdemokratiska regeringen bedriver. Kristdemokraternas ekonomiska politik innehåller flera förslag som verkar i denna riktning. Sänkt skatt på arbete, framför allt för låg- och medelinkomsttagare - men också ett generösare studiestöd och lindrigare total beskattning av kapital är några exempel på detta.

5.1.4 Endast genom fler i arbete tryggas välfärden

Den kraftiga sysselsättningsökning som fanns när fyrpartiregeringen lämnade över regeringsmakten hösten 1994 bröts av den socialdemokratiska regeringens politik från mitten av år 1995, och sysselsättningen föll sedan. Efter några års återhämtning redovisar nu regeringen att utvecklingen vänt. Av den ekonomiska vårpropositionen kan också utläsas att regeringen kommit allt längre från sina mål om högst 4 procents öppen arbetslöshet och minst 80 procents reguljär sysselsättning. Den öppna arbetslösheten på i år 5,5 procent skall visserligen enligt vårpropositionen tvingas ned till genomsnittliga 5 procent 2006 för att närma sig 4 procent lagom till riksdagsvalet i september. Men hur trovärdigt är det med tanke på att det skall uppnås med hjälp av arbetsmarknadspolitiska insatser och en - som det tycks - medveten politik att förtidspensionera allt fler? Omkring 550 000 svenskar i arbetsför ålder är nu förtidspensionerade och ingår därmed inte i arbetskraften. Det är en skrämmande hög siffra. Och vad händer efter valet om Socialdemokraterna blir kvar i regeringsställning. Kommer man att kunna fullfölja löftet att "pressa tillbaka" den öppna arbetslösheten ytterligare?

Om den socialdemokratiska regeringen klarar den i sig blygsamma målsättningen att inför valdagen pressa ned den öppna arbetslösheten till 4 procent så går det sämre med det sakligt sett viktigare målet att få 80 procent av befolkningen i åldrarna 20-64 att bli reguljärt sysselsatta. Enligt regeringens egna prognoser sjunker sysselsättningsgraden från 77 procent år 2004 till 76,8 i år och når endast 77, 1 under det känsliga valåret.

Massarbetslösheten har med andra ord ändrat karaktär: från arbetslöshet till utslagning. Det har en utredning från Svensk Handel visat. Studien försöker se hur den minskade sysselsättningen rimmar med bristen på arbetskraft. Fler studerar, fler är sjuka - och fler har helt enkelt givit upp. Troligen är det också fler som jobbar svart. Det är ca 230 000 färre personer som har ett jobb idag än 1990. De sjunkande sysselsättningsnivåerna är inte bara en följd av den djupa lågkonjunkturen under 1990-talets början, utan också en följd av den socialdemokratiska politiken som aktivt gått ut på att få bort människor från arbetskraften genom bl.a. allt fler förtidspensioneringar/sjukersättningar. Denna politik bidrar till passivisering av människor, vilket i sig är illa nog. Men den innebär också ett allvarligt hot mot Sveriges långsiktiga förutsättningar att finansiera en rimligt omfattande offentlig verksamhet med god kvalitet i en framtid då allt färre ser ut att behöva försörja allt fler i vårt land.

Den demografiska utvecklingen med låga födelsetal och en kraftigt ökande andel äldre med följande vård- och omsorgsbehov måste leda till en ny politik. Politiken måste skapa förutsättningar för en kraftigt ökad sysselsättning i framför allt det privata näringslivet. Regeringens politik har i tio år gått ut på att saneringen av statens finanser tillsammans med förhoppningar om en god internationell konjunktur ska lösa problemet. Inte heller föreliggande vårproposition ger några konkreta besked eller förslag med syfte att långsiktigt öka Sveriges tillväxtförutsättningar. I stället presenteras nya förslag för att få bort människor från arbetsmarknaden: Friår och försök med arbetstidsförkortning.

Enligt Kristdemokraterna krävs det ett brett program för att bryta den höga totala arbetslösheten. Det självklara receptet är - fler i arbete. Men för det krävs åtgärder, bl.a. strukturella förändringar av skatterna. Kristdemokraterna föreslår en stor inkomstskattereform för låg- och medelinkomsttagare. Målsättningen är att alla heltidsarbetande skall kunna leva på sin lön och vara beroende av bidrag i klart mindre utsträckning än idag. Vår skattereform följer arbetslinjen - det skall löna sig att arbeta framför att leva på bidrag - och det gäller även för de som tjänar mer. Det skall inte vara straffskatt på högre utbildning anser vi kristdemokrater och envisas med att värnskatten skall bort. På grund av det statsfinansiella läget måste det dock ske stegvis.

Att skattetrycket måste ned totalt är vi ocksåövertygade om. Också här tas ett första steg mot sänkt skattetryck. Kristdemokraterna betonar vikten av att även på annat sätt än via sänkta skatter gynna småföretagen. Hit hör förenklingar av regelverken, en modernisering av arbetsmarknadslagstiftningen, ett effektivare rättsväsende och en sundare konkurrenssituation genom krafttag mot skattefusk och ekonomisk brottslighet. En reformering av dagens lapptäcke till socialförsäkringssystem måste också ske om samspelet mellan skattesystemet och de olika bidragssystemen ska ge rätt incitament till arbete, samtidigt som en rimlig ekonomisk trygghet finns i oförutsedda eller opåverkbara situationer, men den socialdemokratiska regeringen tycks sakna varje framtidsinriktad tanke. I stället går regerandet ut på att formulera målsättningar som sedan inte följs av andra åtgärder än de som i förskönande statistik kan dölja de verkliga problemen. En välvillig tolkning av underlåtenheten att vidta verkningsfulla åtgärder är att socialdemokraternas maktinnehav vilar på två ekonomiskt oansvariga stödpartiers mandat i riksdagen. Men en regering kan inte gömma sig bakom att det var Miljöpartiet - för att ta ett aktuellt exempel - som krävde att man satte den dyrbara och skadliga friårsreformen i sjön. En regering måste ta ansvar för sina förslag oavsett hur de kommit till. Det ansvaret utkrävs nästa gång i valet 2006.

Socialdemokraternas strategi inför 2006 kan utläsas av vårpropositionen. Så länge successiva försämringar inte märks tydligt, och så länge det går att - även med lånade pengar - presentera vissa "satsningar", hoppas Socialdemokraterna kunna dölja de svårigheter landet nu står inför och på nytt säkra makten för ytterligare en mandatperiod.

Kristdemokraterna menar att endast aktivt genomförda förändringar som stimulerar sysselsättning, tillväxt och företagande kan trygga välfärden.

5.1.5 Bryt bidragsberoendet - individer och familjer måste få bestämma mer själva

Socialdemokraternas politik för att sanera statsfinanserna har till stora delar inneburit höjda skatter för låg- och medelinkomsttagare. Detta har i kombination med sänkta bidrag gjort att många som redan tidigare levde på marginalen tvingats söka socialbidrag. Socialbidragskostnaderna ökade under i stort sett hela den förra mandatperioden, liksom antalet socialbidragstagare. Ungefär vart 12:e hushåll lever delvis på socialbidrag. Låginkomsttagare som tvingas söka socialbidrag under vissa perioder av året betalar under andra årstider ibland ansenliga belopp i inkomstskatt. Denna negativa rundgång, som genom socialbidragen belastar kommunerna, måste brytas. Vi i Kristdemokraterna vill göra det genom den radikala inkomstskattereform som här presenteras.

Samhällsutvecklingen har under de senaste decennierna präglats av en strävan efter individens oberoende i förhållandet make - maka, barn i förhållande till föräldrar, föräldrar i förhållande till barn, granne i förhållande till granne. Detta har lett till att alla i stället är mycket starkt beroende av de offentliga systemen. Det civila samhället har trängts tillbaka genom en lång rad politiska beslut. Denna utveckling har också gjort de offentliga budgetarna extremt sårbara, men vad värre är, många människor blir beroende av en ofta nyckfull politik som berövar dem den värdighet som ligger i förmågan att försörja sig på eget arbete och möjligheten att styra över sitt eget liv. Politikernas makt och medborgarnas vanmakt ökar.

Kristdemokraterna ser det som en viktig och prioriterad uppgift att skapa en skattestruktur som gör att fler kan klara sig på sin egen lön och inte tvingas vara beroende av bidrag för att få hushållsekonomin att gå ihop. Många lågavlönade får först betala världens högsta skatter och sedan "stå med mössan i hand" på socialkontoret för att få tillbaka pengar. Detta är inte ett rimligt system. Sänkta inkomstskatter för låginkomsttagare är en fråga om värdighet och respekt för enskilda personer. Det är också helt avgörande för att bryta det bidragsberoende som alltför många människor har fastnat i. Med de sänkta inkomstskatter vi föreslår kommer allt fler låginkomsttagare få möjlighet att påverka och få kontroll över sin egen ekonomiska situation.

5.1.6 Minskad statsskuld lättar bördan för kommande generationer

Ett etappmål för Kristdemokraternas statsskuldspolitik är att minska statsskuldskvoten till 40 procent av BNP senast till år 2007. Enligt vårpropositionen utgör den konsoliderade statsskulden på 1 254,7 miljarder kronor år 2005 hela 47,1 procent av BNP. Den beräknas sjunka till 44,7 procent år 2007. Att minska den till 40 procent är därför en ambitiös målsättning som - förutom en stramare budget - kräver en snabbare utförsäljning av statliga företag än vad regeringen räknar med.

Kristdemokraternas målsättning är att statsskuldskvoten efter 2007 skall bringas ned ytterligare för att svensk offentlig ekonomi skall stå sig även vid häftiga internationella chocker av typen radikalt höjt oljepris. (Vi har redan sett effekter av de oljeprisökningar som skett sedan hösten 2004). Kristdemokraterna föreslår ett kompletterande balanskrav för statens finanser över en konjunkturcykel (se avsnitt 7). Detta kommer tillsammans med en bättre tillväxtpolitik att bidra till en minskad statsskuldsandel.

Statsskulden beräknades i slutet av år 2004 till 1 213 miljarder kronor och är alltsåökande. För Kristdemokraterna finns det flera skäl till att minska statsskulden i stället för att öka den.

För det förstaär det varje generations moraliska ansvar att inte skjuta en stor och växande skuld på kommande generationer.

För det andra innebär nuvarande skuld och den likaledes stora offentliga sektorn att statsbudgeten liksom för övrigt hela den svenska ekonomin är väldigt konjunkturkänslig. Förändringar i ränteläget och variationer i valutakurser har genom skuldsättningen en betydande påverkan på den svenska ekonomin.

En lägre statsskuld skulle leda till mindre sårbarhet för yttre förändringar och ökat förtroende för den svenska ekonomin. Genom en lägre skuldkvot ökar beredskapen för konjunkturpolitiskt motiverade tillfälliga underskott i ett läge där Riksbankens penningpolitiska medel inte räcker till.

Före det tredje utgör statens räntekostnader för statsskulden en av de största utgiftsposterna i budgeten. Dessa räntekostnader tränger undan annan offentlig verksamhet, eller möjligheter till stora skattesänkningar. Statsskulden kräver i dagsläget att skatter tas in för att finansiera räntekostnader motsvarande cirka 2 procent av BNP. Utan räntekostnader skulle skattetrycket alltså kunna vara motsvarande lägre med samma nivå på den offentliga konsumtionen som i dag.

Dessa tre skäl leder oss till slutsatsen att statsskulden måste nedbringas märkbart vilket regeringen alltså inte räknar med. Detta bör huvudsakligen ske genom försäljning av statligt hel- eller delägda företag i en snabbare takt än den regeringen föreslagit, och i viss mån genom en stramare finanspolitik. Försäljningar är också, enligt vår mening, motiverade av att staten bör renodla sin roll på marknaden. I denna roll ingår inte att agera både domare och spelare på den konkurrensutsatta marknaden.

5.1.7 En bättre fördelningspolitik skapar möjligheter för fler

Fördelningspolitik handlar om vårt gemensamma ansvar för varandra. Men det handlar också om att var och en ska ha möjlighet att utveckla sina talanger och förmågor. Fördelningspolitik handlar i grunden om att alla människor i högre utsträckning (än utan fördelningspolitik) ska kunna bidra till samhällsutvecklingen.

Tyvärr är regeringens fördelningspolitik i långa stycken misslyckad och orättvis. Detta gäller inte minst på familjepolitikens område. Den socialdemokratiska politiken går ut på att subventionera de familjer som väljer "rätt". Det gör man genom att använda föräldraförsäkringen i ett år och sedan förvärvsarbeta. Barnen placeras redan i denna tidiga ålder i den kommunala barnomsorgen. De familjer som av olika skäl inte kan eller vill utnyttja daghem får därmed inte del av det offentliga stödet. Denna snedvridning har förstärkts genom maxtaxan inom barnomsorgen. Denna styrande fördelningspolitik går på tvärs mot den kristdemokratiska subsidiaritetsprincipen som i detta sammanhang innebär att staten ska stödja och inte styra familjernas val. Kristdemokraterna vill reformera familjepolitiken. Genom möjlighet till ett kommunalt vårdnadsbidrag vill vi skapa ökad valfrihet, möjlighet till mer tid med barnen och ett mer rättvist fördelat offentligt stöd till barnfamiljerna. Vi föreslår också en tjugoprocentig höjning av maxtaxan som oavkortat ska gå till en kvalitetshöjning inom barnomsorgen, främst genom mindre barngrupper i förskolan.

Den socialdemokratiska regeringen gick vidare på den borgerliga regeringens program att sanera budgeten i mitten av 1990-talet. Inriktningen förändrades dock och en del av åtgärderna som då vidtogs hade tyvärr förödande effekter för enskilda människor. Som exempel på sådana åtgärder kan nämnas besparingarna påänkepensionerna, bostadsbidragen och övriga försämringar för ålderspensionärer. Socialdemokraterna har också genom de omfattande skattehöjningar som skett pressat många hushålls ekonomi över en gräns där de själva klarar av att försörja sig själva.

Kristdemokraternas skattepolitik inriktas på sänkta skatter för låg- och medelinkomsttagare. Kristdemokraterna vill att alla, även pensionärerna, ska få en standardförbättring, genom sänkt inkomstskatt.

Socialdemokraternas tal om att värna svaga grupper har när det gäller biståndet till världens fattigaste skorrat falskt både under saneringsåren och därefter. Det faktiskt utbetalade biståndet har regelmässigt varit lägre än de årliga mål som Socialdemokraterna satt upp. Vi välkomnar nu att biståndet stegvis höjs för att återgå till enprocentsnivån av BNI, men kommer att bevaka att regeringen inte i praktiken tummar på det åtagandet.

5.2 Den ekonomiska politikens inriktning

Kristdemokraternas ekonomiska politik inriktas på att genomföra strukturförändringar för att öka tillväxten. Det handlar bl.a. om ett lägre skattetryck och starkare statsfinanser. Därför bör de takbegränsade utgifterna minska som andel av BNP. Det handlar också om att förbättra lönebildningen och arbetsmarknadens funktionssätt, att förbättra företagsklimatet och den inhemska konkurrensen samt att öka valfriheten när det gäller offentligt finansierade individuella servicetjänster. Socialdemokraterna har helt försuttit chansen att rätta till de strukturproblem som finns i den svenska ekonomin medan förutsättningarna var goda.

Genom sänkta skatter vill Kristdemokraterna flytta en del av beslutsmakten tillbaka till familjer och medborgare. Sänkta inkomstskatter handlar om att människor får bestämma över en större del av sin egen lön. Minskade marginaleffekter handlar om att de val enskilda och familjer gör i mindre utsträckning påverkas av den offentliga sektorns regler.

Om Sverige ska vara ett land för företagande, investeringar och tillväxt kan vi inte ha kvar regler som gör att företag, kapital och kompetens har starka ekonomiska skäl att lämna landet. Vi kan till exempel inte ha kvar en orimligt hög beskattning av lättrörliga skattebaser.

Vår strategi är att vidta sådana åtgärder som förstärker utbudet av arbete och kapital och därmed motverkar riskerna för ett ökat inflationstryck i högkonjunkturer. Efter tio år av socialdemokratisk handlingsförlamning är det hög tid att rätta till de strukturfel som den svenska ekonomin lider av:

Ett övergripande mål för den ekonomiska politiken måste vara att uppnå en uthålligt högre tillväxt än de knappa 2 procent Sverige har haft under större delen av de senaste 30 åren. Målet för Kristdemokraternas tillväxtpolitik är en varaktigt hållbar BNP-tillväxt på minst 3 procent över konjunkturcykeln.

5.2.1 Övergripande mål för den ekonomiska politiken: 3 procents tillväxt

De överordnade målet för den ekonomiska politiken är (se avsnitt 6.1.1.) att skapa förutsättningar för en i alla delar god livsmiljö för människorna. Därför måste den ekonomiska politiken skapa goda möjligheter för en uthållig tillväxt av den totala nationalförmögenheten.

Endast med detta synsätt kan ett gott förvaltarskap förverkligas och verklig välfärd utvecklas. Inom ramen för detta synsätt kan vår inriktning av den ekonomiska politiken sammanfattas:

Det övergripande målet för den ekonomiska politiken är att lägga grunden för en långsiktigt hållbar tillväxt på minst 3 procent per år i genomsnitt över konjunkturcykeln. Därmed skapas förutsättningar för ett ökat välstånd för alla.

En beskrivning av vad 3 procents tillväxt innebär jämfört med Sveriges hittillsvarande och prognostiserade tillväxtkraft illustreras i avsnittet nedan.

En skillnad i årlig tillväxttakt på någon procentenhet, skillnaden mellan 2 och 3 procent, tycks kanske inte så viktig i det korta perspektivet, på något års sikt. Det är i ett längre perspektiv som skillnaden blir betydelsefull. På lite sikt kan en högre tillväxt göra en mycket stor skillnad i människors standard och välfärd. En ansvarsfull politik måste ha en långsiktig inriktning.

Innebörden av ambitionen att höja tillväxten till i genomsnitt 3 procent per år kan åskådliggöras på följande sätt: De närmaste 5-6 åren räknar Konjunkturinstitutet (KI) med att den svenska ekonomin har förmåga att växa med i genomsnitt knappt 2 (1,9) procent per år. Detta är en relativt hög siffra som beror på att befolkningen och arbetskraftsutbudet väntas utvecklas på ett förhållandevis gynnsamt sätt fram till år 2008. Därefter räknar KI med att den svenska ekonomin endast kommer att växa med i genomsnitt 1,6 procent, mycket till följd av den demografiska utvecklingen.

Med utgångspunkt från KI:s basalternativ kan man beräkna hur stor skillnaden skulle bli för Sveriges ekonomi på längre sikt om tillväxten i stället var 3 procent per år. I diagram 6.4 nedan framgår de olika utvecklingsbanorna för BNP-tillväxten, dels med KI:s basalternativ, dels med ett antagande om 3 respektive 2,5 procents årlig tillväxt. Därtill framgår skillnaden mellan de båda alternativen (den understa streckade kurvan). KI:s beräkningar sträcker sig till år 2020. För perioden därefter har tillväxttakten med oförändrad politik antagits fortsätta med de 1,5 procent som KI anger för perioden 2016-2020. Detta är sannolikt ett optimistiskt antagande vid oförändrad politik med tanke på att de befolkningsmässiga problemen förstärks från år 2020 och framåt.

Diagram 7.4 Möjligheterna med 3 procents tillväxt jämfört med oförändrad politik.

Av diagrammet framgår att skillnaden i BNP vid oförändrad politik jämfört med 3 procents tillväxt på drygt 30 år uppgår till lika mycket som värdet av helaSveriges BNP år 2002. Observera att detta är räknat i fasta priser. Stora värden står alltså på spel, varför det är helt avgörande att snarast påbörja ett aktivt reformarbete för ökad tillväxt.

5.2.2 Sunda statsfinanser

Kristdemokraterna har i tidigare motioner lagt fram förslag som sammantaget innebär överskott i de offentliga finanserna på i genomsnitt 2 procent per år över en konjunkturcykel, sänkt skattetryck samt lägre utgifter och utgiftstak för staten. Genom en snabbare utförsäljningstakt av statligt aktieinnehav uppnås därtill ett väsentligt starkare budgetsaldo än vad regeringen planerar för, vilket leder till en minskad statsskuld. Det finansiella sparandet i staten beräknas också bli något starkare än vad regeringen räknar med.

Detta i kombination med våra förslag till strukturella förbättringar på arbetsmarknads- och skatteområdet leder till att svensk ekonomi i allmänhet och de svenska statsfinanserna i synnerhet kommer att bli mindre sårbara vid konjunktursvängningar.

Sedan 1997 har den socialdemokratiska regeringen låtit ohälsotalen öka på ett okontrollerat sätt. Kostnaderna för detta utgör nu den enskilt största belastningen på de offentliga finanserna. I kombination med den höga arbetslösheten och Socialdemokraternas misslyckande med att nå det uppsatta sysselsättningsmålet, utgör det minskade arbetsutbudet dessutom ett betydande problem för ekonomin i stort.

Kristdemokraterna inriktar därför sin politik på en massiv rehabiliteringsinsats för att hjälpa människor tillbaka till arbetsmarknaden. Detta är samtidigt en viktig åtgärd för att återfå sunda statsfinanser. Därutöver bör åtgärder och regelförändringar vidtas bl.a. med syfte att minska förtidspensioneringarna (sjuk- och aktivitetsersättning), överutnyttjandet av olika socialförsäkringar och för att korta handläggningstiderna.

5.2.3 Bättre villkor för arbete och företagande

Kristdemokraterna vill införa antalet arbetade timmar som nytt styrmål för den ekonomiska politiken och arbetsmarknadspolitiken. Detta mål ska vägleda alla myndigheter som kan påverka antalet arbetade timmar i den svenska ekonomin. Myndigheterna på arbetsmarknadsområdet men också försäkringskassan måste i ökad grad fokusera på snabb rehabilitering.

Förutom att öka det totala antalet arbetade timmar i ekonomin bör även den totala andelen arbetade timmar hos den arbetsföra befolkningen öka till de nivåer som förekom på 1980-talet, före den överhettning av ekonomin som mot slutet av 80-talet övergick i ekonomisk kris. Endast genom ett ökat antal arbetade timmar kan välfärdssystemen tryggas på längre sikt.

Baskalkylen över antalet arbetade timmar i den senaste Långtidsutredningen (2003/04) bygger på att antalet arbetade timmar inte ökar alls till år 2020. I en alternativ kalkyl med ett högre arbetskraftsutbud beräknas antalet arbetade timmar öka med 0,2 procent per år till år 2020. En sådan ökning anser vi ska vara ett minimikrav för ökningen av antalet arbetade timmar som riksdagen bör fastställa.

Ett ökat antal arbetade timmar skulle bidra till det övergripande tillväxtmålet på minst 3 procent. En andra komponent för att uppnå detta mål vore en bättre konkurrenspolitik.

Ökat arbetsutbud och valfrihet genom sänkt skattetryck och minskade marginaleffekter

Utgångspunkten för den skattereform vi anser att Sverige behöver, är att medborgarna själva får en ökad beslutanderätt över sina inkomster. För det andra bör de val människor vill göra, exempelvis öka eller minska sin arbetstid, inte påverkas negativt av offentliga skatte- och bidragsregler. Det första handlar alltså om att sänka det totala skattetrycket, det andra om att minska marginaleffekterna.

Kristdemokraterna vill öka förutsättningarna för ett personligt ansvarstagande, samtidigt som ett växande etiskt medvetande och gemensamma värderingar mer och mer bör få ersätta detaljregleringar och politisk styrning.

Staten bör i stället få en stödjande roll, där de ekonomiska resurser som passerar den offentliga sektorn inte hindrar och begränsar, utan tvärtom skapar valfrihet och flexibla lösningar.

Skattesystemet tillsammans med behovsprövade bidrag och inkomstprövade avgifter skapar orimliga marginaleffekter för stora grupper. En stor del av en inkomstökning går bort i form av ökad skatt, minskade bidrag och höjda avgifter. Det är också sedan länge känt att höga marginalskatter, eller höga kombinerade marginaleffekter, är skadligt för samhällsekonomin. Med samlade marginaleffekter på uppåt, och i vissa fall över, 100 procent finns det inga privatekonomiska skäl att öka sin arbetsinsats, åtminstone inte på kort sikt. Omvänt betyder höga marginaleffekter att personer med låga inkomster som arbetar heltid faktiskt kan öka sitt ekonomiska välstånd genom att arbeta mindre.

Kunskapen om hur välfärdsstatens skatte-, avgifts- och bidragssystem samverkar är dock begränsad. Vissa ambitiösa försök till kartläggning ⁴ har gjorts, men det är ofta mycket svårt att överblicka helheten eftersom systemen hela tiden förändras. De undersökningar som görs baseras i princip alltid på statistik och regler som gällde något eller några år tillbaka i tiden. Den så kallade familjeutredningen konstaterar dock i sitt slutbetänkande "Ur fattigdomsfällan" (SOU 2001:24) att särskilt höga marginaleffekter idag drabbar familjer med låga inkomster. Bland samtliga barnfamiljer är marginaleffekten närmare 50 procent och bland dem som har bostadsbidrag nästan 70 procent. Det innebär att av en inkomstökning på 100 kronor får de endast behålla ungefär 30 kronor. Även om bostadsbidraget bidrar med 20 procent av den samlade marginaleffekten så står skatten för den största andelen.

Bidragsberoendet och rundgången i skattesystemet måste minskas. Kristdemokraterna anser det angeläget att i en bred överenskommelse komma till rätta med de skadliga marginaleffekterna i skatte- och socialförsäkringssystemet.

Ett helhetsgrepp över både de höga genomsnittsskatterna och de höga samlade marginaleffekterna måste tas. I det följande presenteras ett antal förslag där målet är att reducera de samlade marginaleffekterna för stora grupper, vid förvärvsarbete, vid ändrad förvärvsfrekvens eller vid köp av tjänster med redan beskattade pengar.

Marginalskatten och det genomsnittliga skatteuttaget bör under de kommande åren minskas för alla förvärvsaktiva låg- och medelinkomsttagare genom ett statligt förvärvsavdrag beräknat mot beskattningsbara kommunala inkomster. Målet bör vara ett avdrag på uppemot 10 procent av inkomsten som då alltså reducerar marginaleffekten med drygt 3 procentenheter.

Avskaffad värnskatt reducerar marginaleffekten med 5 procentenheter för inkomster över den högre brytpunkten för taxerad inkomst.

En skattereduktion på 50 procent för privatpersoners köp av hushållstjänster bör införas. På så sätt elimineras nästan hela den extra skattekil som uppstår när extern arbetskraft anlitas med redan skattade pengar. Betydligt fler samhällsekonomiskt motiverade byten (köp) av tjänster kommer till stånd, eftersom de även blir privatekonomiskt lönsamma. Effektiviteten i ekonomin kommer därmed att öka. Samtidigt kan den svarta sektorn trängas tillbaka, när det blir möjligt att både köpa och sälja privata hushållstjänster vitt och lagligt. (Jämför avsnittet nedan om konkurrens.)

Skadligheten av marginaleffekterna i skatte- och socialförsäkringssystemen erkänns nu av nästan alla. Icke desto mindre är de politiska svårigheterna att rätta till dem betydande. Det handlar oftast om att öka försäkringsmässigheten i systemen men också att växla bidrag mot sänkta skatter. Kristdemokraterna arbetar för att analysera och avlägsna de många skadliga marginaleffekterna i skatte- och socialförsäkringssystemen. För att skapa stabilitet och långsiktighet borde en samverkan ske mellan partierna i Allians för Sverige för att i förlängningen även nå en blocköverskridande överenskommelse i likhet med vad som varit fallet med pensionsreformen.

Den största delen av socialförsäkringssystemet omfördelar inte inkomster mellan personer, utan mellan olika tidsperioder i en och samma persons livscykel. Pensionssystemet är kanske det tydligaste exemplet, där den livsinkomst man arbetar ihop utgör grunden för de avgifter man betalar in och sedan den pension man får. För dem som inte har kunnat arbeta ihop till en rimlig pension finns ett "golv", en garantipension, som finansieras av alla förvärvsarbetande via de vanliga inkomstskatterna. Systemet tar också särskild hänsyn till föräldraledighet för vård av barn, studier och värnplikt.

Förutom att denna typ av rakare rör mellan vad man betalar in och vad man får ut behöver skapas i fler delar av socialförsäkringssystemet, går det också på sikt att göra stora vinster på att fondera delar av systemen. Enkelt uttryckt kräver ett (helt eller delvis) fonderat system som ger en viss avkastning ett lägre skatte- och avgiftsuttag för att finansiera de förmåner som man har bestämt.

En fonderad försäkring verkar också stabiliserande, eftersom den i viss mån kan fungera som en buffert vid dåliga år. Statens lånebehov och statsbudgeten skulle därmed inte behöva variera i takt med till exempel den utveckling vi sett under senare år i sjukförsäkringen.

Införandet av ett utbildnings- eller kompetenskonto dit löntagare och arbetsgivare kan avsätta pengar för kompetensutveckling, är också ett exempel på hur man på ett mer individuellt sätt kan fondera medel för människors kontinuerliga kompetensutveckling i arbetslivet. Staten har givetvis ett ansvar vid utformandet av regelverket att se till att kontosystemet både blir effektivt och ger alla grupper rimliga förutsättningar för en god kompetensutveckling.

Även om bara delar av systemen är fonderade och avkastningen är låg, kan den sammanlagda vinsten på samhällsnivå bli stor, särskilt i ett längre perspektiv.

Sjukförsäkringen borde ges en mer autonom utformning. Kristdemokraterna är beredda att diskutera villkoren för reformering, eventuellt med en egen fondering för att utjämna inbetalningar och utbetalningar över tillfälliga variationer mellan olika år.

Både för den enskildes välbefinnande och för samhällsekonomins utveckling är det av vikt att äldre arbetskraft erbjuds bättre villkor så att de som så vill kan stanna kvar i arbete. Kristdemokraterna inriktar därför sin ekonomiska politik på att skapa förutsättningar för att så skall ske. Om det lönar sig både för den enskilde och för arbetsgivaren att förlänga arbetslivet längre än i dag kommer det också att löna sig för samhället i stort. De åtgärder som vill till kan dels vara möjligheter för arbetstagare och arbetsgivare att gemensamt komma överens om en högre pensionsålder. Istället för att i dag tvingas gå vid 67 års ålder skall exempelvis en läkare, sjuksköterska eller domare kunna få förlänga sin tjänstgöring ända till 72 års ålder. Men det kan också handla om att minska eller helt ta bort de sociala avgifterna för bägge parter från det att den anställde fyllt 65 år. Kristdemokraterna föreslår dock att skatten på förvärvsinkomsterna för de som fyllt 65 år skall halveras.

Bakgrunden till Kristdemokraternas förslag är att vi tror att många människor vill förlänga arbetslivet därför att de - vid sidan av förtjänsten - också finner arbetet roligt och meningsfullt. Många gläds ocksååt det kamratskap som finns på de flesta arbetsplatser. Samtidigt är det uppenbart att många arbetsgivare skulle vara tacksamma att få behålla kunnig och erfaren arbetskraft ytterligare några år. I kalkylen ingår självklart också att detta skulle gynna samhällsekonomin högst väsentligt i en tid då allt färre i praktiken skall försörja allt fler.

För Kristdemokraterna är det viktigt att frihet och trygghet präglar den svenska arbetsmarknaden. Äldre personer skall kunna anpassa sitt arbete utifrån sin egen situation. Vill man trappa ner sin arbetstid några år innan pension skall man kunna göra det. Om man vill fortsätta arbeta även efter ordinarie pensionsålder ska man kunna göra det. Att människors inflytande över sin egen vardag ökar är ett värde i sig. Den faktiska pensionsåldern är under 59 år. Samtidigt som många äldre vill arbeta mer är det många som vill trappa ned.

Kristdemokraterna har redan tidigare föreslagit tio konkreta åtgärder för att underlätta för de äldre att vilja, orka och kunna arbeta så länge som de önskar och på de villkor som passar dem.

Nu är det dags att gå vidare med en inriktning som ytterligare underlättar för både arbetsgivare och arbetstagare att förlänga anställningen av äldre.

Den demografiska utvecklingen innebär att andelen äldre i befolkningen kommer att öka ytterligare framöver. Det är inte bara andelen av befolkningen i arbetsför ålder som kommer att minska, utan också det absoluta antalet i arbetsför ålder. Det innebär alltså att allt färre kommer att behöva försörja och ta hand om allt fler äldre.

Befolkningens ålderssammansättning påverkar både de offentliga utgifterna och skatteintäkterna. Under perioden 2010-2030 beräknas andelen över 65 år i genomsnitt uppgå till 22,1 procent för att därefter fortsätta att stiga. Det innebär att de äldres andel av befolkningen på sikt kommer att mer än fördubblas jämfört med 1960 och tredubblas jämfört med de nivåer som rådde i början av 1900-talet.

Den demografiska utvecklingen kommer att ställa höga krav på anpassning av såväl ekonomin som välfärdssystemen. Om nedgången av den genomsnittliga arbetstiden och den effektiva pensionsåldern fortsätter kommer det tillsammans med den demografiska utvecklingen att leda till en betydande minskning av arbetsutbudet och en lika betydande försämring av tillväxtförutsättningarna. Sammantaget skulle detta innebära en kraftig ökning av försörjningsbördan för dem som förvärvsarbetar.

Under dessa förutsättningar måste arbetsmarknaden anpassas till att arbetskraften krymper och att medelåldern i densamma stiger. För att upprätthålla den ekonomiska tillväxten och säkerställa finansieringen av de offentligt finansierade välfärdssystemen är det centralt att antalet arbetade timmar i den privata sektorn ändå hålls uppe.

Ett ökat arbetsutbud i åldern 55-64 år genom ökad sysselsättning, ökad arbetstid och/eller minskad frånvaro är viktiga sätt att klara den demografiska utmaningen.

Äldre kan lämna arbetslivet före 65 års ålder. De offentligt finansierade trygghetssystemen, t.ex. sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen är en möjlighet. Olika typer av pensionslösningar, t.ex. avgångspension eller tidiga uttag av ålders- eller avtalspension, är en annan möjlighet. Tidiga avgångar kan också helt eller delvis finansieras privat genom t.ex. pensionsförsäkringar.

Det är många äldre som formellt är kvar i arbetskraften men som finansierar ett tidigt utträde via de sociala trygghetssystemen. Att relativt få tar ut ålderspension från 61 års ålder förklaras delvis av goda möjligheter att finansiera tidiga utträden ur arbetslivet genom övriga trygghetssystem.

För att de äldre skall välja att arbeta kvar måste det bli mer lönsamt att fortsätta arbeta. Kristdemokraterna anser att de ekonomiska drivkrafterna för arbetsgivarna att bibehålla de äldre i arbete också behöver stärkas.

Sådana reformer stärker effekterna av varandra och är följaktligen mycket lönsamma för alla parter. Åtgärder som gör det mer lönsamt för de äldre att arbeta kvar längre innebär också att det blir mer lönsamt för arbetsgivaren att anpassa arbetsmiljön och arbetsuppgifterna till den enskilde.

På motsvarande sätt innebär åtgärder som gör det mer lönsamt för arbetsgivaren att anpassa de äldres arbetsförhållanden och satsa på kompetensutveckling att det blir lättare för äldre att vara kvar i arbete även med något avtagande arbetsförmåga.

Arbetsgivarnas inställning och vilja att anställa, vidareutveckla och anpassa arbetet till de äldre påverkar de äldres vilja och möjligheter att stanna i arbete.

Enligt utredningen Senior 2005 (SOU 2002:29) upplever arbetsgivare att äldre har en högre närvaro men arbetar i en långsammare takt än yngre. De anses också ha svårare än yngre att acceptera förändringar i arbetet och att uppdatera sina kunskaper. I utredningens personalekonomiska studie framkom att chefernas önskebild av medarbetarnas egenskaper till stor del återfinns hos den äldre arbetskraften. Egenskaper som lojalitet, trygghet och erfarenhet ansågs vara av stor vikt för en arbetsgrupps prestation.

Att arbetsgivare trots detta föredrar att anställa yngre personer framför äldre kan bero på osäkerhet om de äldres produktivitet i förhållande till lönen och deras ökade risk att drabbas av ohälsa. Men här förekommer uppenbarligen också diskriminering. Arbetslivsinstitutet har försökt kartlägga förekomsten av åldersdiskriminering. Man har då funnit att 30 procent av de tillfrågade i åldern 45-64 år upplevde att äldre personer diskriminerades. I en studie av OECD framhålls att Sverige till skillnad från vissa andra länder inte har någon lagstiftning mot diskriminering av åldersskäl.

Enligt ett EU-direktiv från år 2000 skall medlemsländerna senast 2006 ha infört ett regelverk för att motverka diskriminering i arbetslivet på grund av bl.a. ålder. Det har Kristdemokraterna välkomnat.

Bättre förutsättningar för företagande, regional utveckling och bibehållna skattebaser

Sverige är ett litet land med öppen ekonomi gentemot omvärlden. Detta medför att vi i stor utsträckning är beroende av hur skattesystem och regler ser ut i omvärlden, särskilt i våra viktigaste konkurrentländer. Om Sverige långsiktigt ska vara ett land för företagande, investeringar och tillväxt, går det inte att ha kvar vissa skatter som gör att företag, kapital och kompetens har starka ekonomiska skäl att lämna landet. Vad hjälper det om Sverige har aldrig så höga skattesatser, om skattebaserna i en globaliserad ekonomi flyr landet?

Det krävs också att medborgarna har en etiskt förankrad vilja att betala skatt och att bidra till samhällsutvecklingen. Varje skattesats över 0 procent är möjlig att eliminera med fusk, om inte viljan att göra rätt och vara ärlig hålls vid liv och motiveras. Därför måste den etiska debatten hållas levande. Samtidigt har de exempellöst höga svenska skattesatserna, ofta på ett övermäktigt sätt, utmanat medborgarnas etiska medvetande och moral.

Om vi inte snarast justerar vissa regler och skattebaser är risken stor för att många skattebaser snabbt eroderar. Exempel finns redan i dag. Uppskattningsvis 700 miljarder kronor av hushållens sparkapital är placerade i utlandet på oredovisade konton, eftersom kapitalskatten där är mycket lägre, eller i praktiken noll. En rad svenska företag har de senaste åren flyttat sina huvudkontor utomlands till följd av skillnader i beskattning. Vi riskerar samtidigt att en alltför stor del av nyutexaminerade civilingenjörer och andra viktiga resurspersoner flyttar utomlands, utan att en motsvarande inflyttning sker.

Antalet företagare måste öka för att nya arbetstillfällen ska skapas och nödvändiga skatteintäkter genereras som kan finansiera den välfärd vi önskar. Tyvärr pekar den långsiktiga trenden åt fel håll. En genomgång visar att under de gångna nio åren med socialdemokratiskt styre upplever Sverige en nedåtgående trend med allt färre företagare, vilket framgår av nedanstående diagram.

Internethandeln har bara börjat ta fart, men den svenska bok- och skivbranschen kan fått problem med försäljningen på grund av skillnader i mervärdesskatt gentemot andra länder. Prisskillnader som beror på lägre produktionskostnader, effektivare distributionsmetoder eller lägre vinstmarginaler är självklart ingenting som från svenskt håll ska motarbetas eller korrigeras på något sätt. Men med prisskillnader som endast beror på att beskattningen är olika blir resultatet en ineffektiv resursfördelning och att konsumenterna styrs till val de kanske annars inte skulle ha gjort.

Förändringar måste göras för att inte kapital och kompetens - två mycket viktiga faktorer för en fortsatt välfärdsutveckling - ska flytta utomlands. Sänkt skattetryck och minskade marginaleffekter ingår som viktiga delar, vilket beskrivits i tidigare avsnitt. I detta sammanhang är också skatter på kapital viktiga.

Nedan presenteras några åtgärder som Kristdemokraterna anser behöver genomföras för att i ökad utsträckning behålla och locka hit företag, kapital och kompetens.

Kristdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet har presenterat ett program med 53 konkreta förslag för fler företag och ökad tillväxt. Målet är att Sverige ska bli ett land för företagande och att vi återigen ska finnas i toppen av välfärdsligan. Några av förslagen listas nedan.

5.3 Reformerad lönebildning och arbetsmarknad

Ett av de allvarligaste hoten mot en positiv utveckling i svensk ekonomi är om lönerna i Sverige fortsätter att stiga snabbare än i omvärlden. Under 1970-talet och större delen av 1980-talet låg de svenska löneökningarna betydligt över såväl produktivitetsökningen i Sverige som löneutvecklingen i jämförbara länder. Detta betalades med ökad inflation, så trots höga nominella löneökningar under 1980-talet blev reallöneökningen nära noll. I början av 1990-talet låg de svenska löneökningarna under EU-genomsnittet under några år, men på senare år har de åter ökat mer än EU-snittet.

Det finns en utbredd insikt om att den svenska lönebildningen under flera årtionden fungerat dåligt. Inte minst LO-ekonomer brukar fokusera på lönebildningens stora betydelse för sysselsättningen. Lönesumman motsvarar ungefär hälften av BNP, vilket gör att även små procentuella förändringar får stort genomslag på samhällsekonomin. Lönebildningen har under senare år förbättrats. Det beror till stor del på att penningpolitiken inriktats på prisstabilitet och att en låg inflation kunnat bevaras genom en självständig riksbank. På så sätt har betsmarknadens parter vid löneförhandlingarna kunnat utgå från att inflationen kommer att ligga runt 2 procent.

Ett annat allvarligt problem är att lönebildningen i så liten utsträckning främjar dynamik och flexibilitet, och därmed sysselsättning och tillväxt. Allt fokus från Socialdemokraternas sida ligger på löneökningarnas totala nivå, men mycket lite görs för att främja en lönebildning som premierar utbildning, ansvarstagande och rörlighet på arbetsmarknaden.

Staten ska inte avgöra vilka löneavtal som får träffas. Däremot bör staten skapa spelregler som underlättar lönebildningen, ger ramar för ett gott förhandlingsklimat och skapar sådana incitament att till exempel risken för ökad arbetslöshet tas med som en kostnad när avtal ska tecknas, liksom vinsten med en lägre arbetslöshet. Incitamenten för fackföreningarna att ta hänsyn till risken för ökad arbetslöshet är idag i princip obefintliga.

Den moderna arbetsmarknaden präglas av ett ökat behov av flexibilitet och ett allt större kunskapsbehov. Den nya situationen på arbetsmarknaden har gjort att de nuvarande arbetsmarknadspolitiska åtgärderna måste ses över. Det är avgörande för den fortsatta ekonomiska utvecklingen att det blir en bättre balans mellan tillgången på utbildad arbetskraft och arbetsmarknadens behov. Det krävs ökad satsning på kvalificerad yrkesutbildning och individuella handlingsplaner som utgår från vilka förutsättningar den enskilde besitter. Det behövs ett nära samarbete mellan näringslivet och arbetsförmedlingarna runt om i landet för att de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna ska få den genomslagskraft som efterfrågas bland företagen. Nya alternativ som kompletterar den traditionella arbetsförmedlingen måste släppas fram. Bemannings- och rekryteringsföretagen är en resurs i sammanhanget som måste nyttjas fullt ut.

Sveriges arbetstagare är historiskt sett kända för sin kompetens. Ska detta även gälla framgent måste satsningar göras på att förbättra och modernisera utbildningsväsendet. Fungerande kunskapskedjor hos medborgarna, från det att man börjar skolan fram till en universitets- eller högskoleexamen, innebär att Sverige kan fortsätta konkurrera med en hög kompetensnivå. En lärlingsutbildning bör införas både inom gymnasieskolans ram och som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Nuvarande KY-utbildningar bör utvecklas till en yrkesteknisk högskola.

Nedan presenteras förslag för att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt och uppnå en bättre balans i lönebildningsprocessen, så att resultatet från löneförhandlingarna i större utsträckning kommer att motsvara det samhällsekonomiska utrymme som följer av ökad produktivitet och som främjar dynamiken på arbetsmarknaden.

5.3.1 Ökad konkurrens

En viktig orsak till att Sverige placerar sig dåligt i den så kallade välfärdsligan är det höga prisläget, till följd av bristande konkurrens och delvis omfattande regleringar. Vi får enkelt uttryckt förhållandevis lite för våra pengar. I debatten om vår ekonomiska utveckling fokuseras oftast helt och hållet intresset till ökningstakten i BNP. Men minst lika viktigt är vad vi kan få ut av de pengar vi använder för privat och offentlig konsumtion.

En hel del viktiga avregleringar har redan gjorts i Sverige. Kredit- och valutamarknaden avreglerades mot slutet av 1980-talet. Utländska bankers rätt att etablera sig i Sverige kom 1990. Den nya telelagen 1993 öppnade många nya möjligheter, liksom förändringarna inom järnvägstrafiken 1994. Elmarknaden avreglerades i en första etapp 1996 och för de mindre abonnenterna 1999.

Men inom en del sektorer är konkurrensen fortfarande bristfällig. Det gäller framför allt de marknader där hushållen är köpare, exempelvis varudistribution, detaljhandel och tjänsteproduktion, inte minst i offentlig sektor. Byggsektorn är fortfarande reglerad och importkonkurrensen är liten. Antalet producenter är begränsat både i entreprenadledet och i byggmaterielindustrin.

Även om lågpriskedjorna medverkat till prispress på livsmedelsområdet utmärks branschen fortfarande av att det bara finns ett fåtal aktörer i distributions- och försäljningsledet.

Kommunerna har en möjlighet enligt plan- och bygglagen att begränsa etableringen av livsmedelsbutiker, vilket i många fall ytterligare har begränsat konkurrensmöjligheterna. Denna möjlighet för kommunerna att stoppa etableringar återinfördes av socialdemokraterna, efter att fyrpartiregeringen hade tagit bort den.

Att jordbrukssektorn är fortsatt starkt reglerad begränsar också konkurrensen.

Den genomsnittliga prisnivån i Sverige ligger för många viktiga hushållsprodukter mellan 20 och 30 procent över genomsnittet för EU-länderna. Från ett konsumentperspektiv finns det uppenbarligen mycket mer att önska av den svenska konkurrenspolitiken.

Till skillnad från många andra reformförslag kostar de förslag som presenteras i detta avsnitt ingenting för de offentliga budgetarna. Tvärtom skulle en bättre konkurrenspolitik i kombination med avregleringar och ökad upphandling inom offentlig sektor på sikt leda till avsevärda kostnadsminskningar för de offentliga budgetarna. Det "pris" som man får betala är minskad politisk styrning och byråkrati, ett rimligt och för de allra flesta helt okontroversiellt pris.

I den politiska debatten finns dock fortfarande många förespråkare som hävdar att det är demokratiskt nödvändigt att det offentliga ska styra och bestämma över i stort sett allt som anses viktigt. Det överpris vi alla har fått betala för denna politik uppmärksammas emellertid sällan. Kristdemokraternas alternativ innebär väsentligt skärpt konkurrens.Ett batteri av åtgärder behöver vidtas för att stärka konkurrensen:

5.3.2 Sjukskrivningar och förtidspensioner måste minska

Efter tio socialdemokratiska regeringsår är nästan var sjätte svensk i arbetsför ålder sjukskriven eller förtidspensionerad. Från 1997 ökade sjukfrånvaron till en rekordhög nivå 2002 för att sedan långsamt avta. Frånvaron är särskilt hög bland anställda inom kommuner och landsting. Kvinnor är sjukskrivna i högre grad än män och svarar för 60 procent av sjukskrivningarna. Problemet är stort och måste tas på allvar. Samtidigt kan man med stöd av internationella studier konstatera att Sverige har en av världens friskaste befolkningar. Det finns fler förklaringar till att folk är sjukskrivna än att de är sjuka. Kristdemokraterna vill medverka till generös och effektiv hjälp genom rehabilitering av långtidssjukskrivna men samtidigt beivra det över- eller felutnyttjande av systemen för sjukpenning och förtidspensionering som vi länge påtalat.

Enbart de direkta årskostnaderna för sjukfrånvaron uppgick till 113 miljarder kronor år 2002. Under utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp blev utfallet för år 2004 inte mindre än 123 miljarder kronor medan prognosen för 2005 är drygt 131 miljarder kronor.

Sedan den 1 januari 2005 har regering och riksdag bestämt att arbetsgivarna, förutom de två första sjuklöneveckorna, skall svara för 15 procent av kostnaderna för anställda som därefter är sjukskrivna på heltid. Som kompensation har arbetsgivaravgifterna sänkts marginellt, men Svenskt Näringsliv hävdar att arbetsgivarnas kostnader för inkomstersättningen vid sjukfrånvaro uppgår till sammanlagt cirka 170 miljarder kronor per år. Dåär ändå inte kostnaden för produktionsbortfall, vikarier och andra störningar i produktionen beaktade. Bakom de dramatiskt höga kostnader som drabbar samhälle och företag återfinns utsatta människor med försämrad livskvalitet. I många fall döljs mänskliga tragedier i de höga ohälsotalen. Kristdemokraterna avvecklar arbetsgivarens finansieringsansvar för sjuklönen efter den andra veckan.

Antalet personer med aktivitets- eller sjukersättning (tidigare sjukbidrag/förtidspension) fortsätter att öka. Enligt Riksförsäkringsverket utbetalades i mars 2004 förtidspension/sjukersättning till 514 103 personer, vilket är en ökning med cirka 30 000 jämfört med föregående år. Enligt vårpropositionen beräknas för 2005 antalet personer med aktivitets- och sjukersättning uppgå till 553 000. Medan antalet sjukpenningdagar sjunker fortsätter förtidspensioneringarna att öka i alarmerande grad. På så sätt syns heller inte arbetslöshetsstatistiken vara lika uppseendeväckande som om denna väg att lämna arbetsmarknaden inte längre stod vidöppen.

Socialdemokraterna har haft mer än sju år på sig att göra något åt den dramatiska utvecklingen sedan 1997. Men trots det har de fortfarande inte presterat någon trovärdig strategi för hur den negativa utvecklingen ska brytas. De kan bara lakoniskt själva konstatera i vårpropositionen att "allt för många människor har sjuk- och aktivitetsersättning ".

Kostnaderna för de skyhöga ohälsotalen har inneburit enorma problem för regeringen att få ihop statsbudgeten. Det påverkar hela ekonomin. Med nuvarande politik hotas den svenska välfärdsstaten i sina grundvalar då allt färre kommer att tvingas försörja allt fler. De som arbetar kommer att tvingas bära en allt tyngre arbetsbörda vilket innebär att arbetslivet blir tuffare med risk för än fler sjukskrivningar. Företagen och viktiga funktioner i offentlig sektor konkurrerar om en krympande andel arbetsför befolkning. I förlängningen medför detta ökad inflation och svårigheter för Sverige att konkurrera med andra länder.

Det måste därför ske ett trendbrott så att utvecklingen vänds. Hälsan i arbetslivet måste öka och människor måste uppleva det stimulerande att komma tillbaka till arbetslivet. Sist men inte minst - överutnyttjandet måste stävjas.

De flesta studier som gjorts på ohälsoområdet visar att sammansatta aktiva rehabiliteringsinsatser ger de bästa resultaten. Passivitet och långvarig frånvaro från jobbet tycks snarast förstärka individens sjukdomssymptom.

Kristdemokraterna anser att de slutsatser som drogs i landshövding Gerhard Larssons rehabiliteringsutredning (SOU 2000:78) är mycket viktiga. Denna utredning studerade de totala samhällsekonomiska kostnaderna och förtjänsterna av rehabilitering. Det otvetydiga resultatet av utredningen blev att framgångsrik rehabilitering är mycket lönsam samhällsekonomiskt. Enligt utredningen kan en satsad krona på rehabilitering på sikt ge upp till nio kronor åter då effekter i offentlig sektor, hos arbetsgivarens ekonomi och den enskildes ekonomi räknats.

I arbetet med ohälsa i arbetslivet saknas det samhällsekonomiska perspektivet för närvarande. Den del av offentlig sektor som står för rehabiliteringskostnaden, dvs. sjukvården, har svårt att mäta resultatet av sitt arbete. Vid framgångsrik rehabilitering minskar kostnaderna istället i en annan del av den offentliga sektorn, dvs. Försäkringskassan.

Kristdemokraterna anser därför att tyngdpunkten för rehabiliteringsansvaret ska flyttas från de fyra nuvarande offentliga sektorerna (landstingens hälso- och sjukvård, kommunens socialtjänst, statens arbetsförmedling och försäkringskassa) till en offentlig huvudaktör som har ett samordnande ansvar och erforderliga resurser.

Denna offentliga huvudaktörs uppgift ska vara att beräkna och betala ut ersättningar för inkomstförlust och andra ersättningar som kan bli aktuella. Samtidigt ansvarar samma aktör för att en grundlig rehabiliteringsutredning genomförs så tidigt som möjligt. Detta är själva grunden och utgångspunkten för att rehabiliteringen ska lyckas och det måste därför ske betydligt tidigare än vad som sker nu.

Därefter ska denna offentliga huvudaktör aktivt genom en personlig koordinator arbeta för att den sjukskrivne ska kunna återvända till sitt tidigare arbete eller ett likvärdigt arbete. Koordinatorn ska sedan följa individen för att se till att det positiva som uppnåtts också vidmakthålls. Den offentliga huvudaktören ska också arbeta med förebyggande insatser.

Arbetsgivaren har en central betydelse för att se till att arbetet utformas så att det i sig har en hälsofrämjande och förebyggande effekt. Även individen äger ett ansvar att skapa en så hälsosam arbetsplats som möjligt.

Kristdemokraternas inriktning för att vända de rekordhöga ohälsotalen är, förutom den organisatoriska samordningen, en massiv satsning på rehabilitering tillsammans med åtgärder för att stävja fusk och överutnyttjande av sjukförsäkringen. Försäkringskassan får t.ex. utökade resurser för bättre beredning av ärenden och ökad kontroll.

Den nya och samordnade rehabiliteringsförsäkring som Kristdemokraterna föreslår ska gälla från den 1 januari 2006. På lite sikt anser Kristdemokraterna, i likhet med rehabiliteringsutredningen, att denna satsning leder till stora vinster för den offentliga sektorn. I tabell 6.3 redogörs för de olika komponenterna och deras kostnader i hela den sammansatta rehabiliteringsförsäkringen.

6 Budgetpolitikens inriktning

6.1 Överskottsmål

Riksdagen har efter förslag från regeringen beslutat att de offentliga finanserna ska uppvisa ett samlat överskott i det finansiella sparandet på 2 procent av BNP i genomsnitt över en konjunkturcykel. I år beräknas överskottet i de offentliga finanserna - staten, kommunsektorn och pensionssystemet - uppgå till 0,7 procent av BNP. För de kommande tvååren räknar regeringen med att det faktiska överskottet ska uppgå till 0,7 respektive 1,1 procent.

Det svaga finansiella sparandet i offentlig sektor kan delvis förklaras av den fortfarande ganska svaga konjunkturen. Mer anmärkningsvärt är därför att sparandet långsiktigt underskrider 2 procent även sedan det justerats för den nuvarande konjunktursvackan. Det s.k. strukturella sparandet beräknas i år uppgå till 0,9 procent av BNP och väntas enbart uppnå 1,1 procent till år 2007. Detta innebär i klartext att målet om 2 procents överskott i princip har frångåtts under den innevarande mandatperioden. Det strukturella sparandet där konjunktur- och engångseffekter räknas bort ska ju, givet överskottsmålet, uppgå till 2 procent varje år.

Genomsnittet för det finansiella sparandet ligger, oavsett mått, under Socialdemokraternas mål på 2 procent under sexårsperioden 2002-2007.

Tabell 8.1 Den offentliga sektorns finansiella sparande 2002-2007 enligt vårpropositionen. Även det strukturella sparandet understiger sparmålet.

Det är en etablerad princip att både inom EU:s s.k. Maastrichtkriterier och OECD:s jämförelsenormer mäta just sparandet i hela den offentliga sektorn inklusive socialförsäkringssystem utanför statsbudgeten, exempelvis pensionssystem. Bakgrunden till detta är att många länder, till skillnad från Sverige, inte har väl fungerande, än mindre långsiktigt autonoma pensionssystem. Det vore missvisande för andra länder att enbart visa upp t.ex. statens affärer i hygglig balans, om samtidigt ett i formell mening från statsbudgeten avskilt pensionssystem uppvisar växande underskott, när staten är den uppenbart enda borgenären.

Men av samma skäl får överskottsmål för hela den offentliga sektorn i länder med självständiga och för tillfället växande pensionssystem en vilseledande karaktär om staten, som i Sveriges fall, har stora underskott. Sammansättningen av regeringens beräknade finansiella sparande för offentlig sektor framgår av diagram 7.1. Överskotten finns sedan några år enbart i pensionssystemet och därav består hälften av helt privata premiepensionspengar. Staten beräknas ha ett underskott på 46,7 miljarder kronor under år 2005 enligt vårpropositionen.

Diagram 8.1 Sammansättningen av det finansiella sparandet i offentlig sektor år 2006 enligt regeringen.

Anm.: Staten beräknas ha 47 miljarder kronor i underskott i det finansiella sparandet år 2004. Ändå uppnås 0,6 procents sparande för offentlig sektor främst genom att även de helt privata premiepensionspengarna, som är en del av det nya pensionssystemet, än så länge av tekniska skäl bokförs som offentligt sparande.

Till saken hör att Eurostat genom ett tydliggörande principbeslut den 2 mars 2004 med stor sannolikhet inte längre kommer att godta att det svenska premiereservsystemet räknas in i den offentliga sektorns finansiella sparande. Detta eftersom det är fråga om helt privata tillgångar där hushållen står för hela risken och staten enbart är en teknisk administratör av systemet. Staten kan heller inte använda sig av premiepensionspengarna för andra typer av utgifter.

Eurostats principbeslut ligger helt i linje med det Kristdemokraterna hävdat sedan premiepensionssystemet infördes, nämligen att detta är privata pengar som inte på något sätt bör räknas som en tillgång för offentlig sektor utan i stället ska räknas som tillhörande hushållssektorn.

Givet att Eurostats beslut slår igenom för svensk del kommer hålen i Socialdemokraternas "överskottsretorik" att tydliggöras. Dåär det nämligen mest underskott som de tvingas redovisa, när de inte längre kan räkna in hushållens premiepensionspengar till den "egna" kassan. Utfallet för det offentliga finansiella sparandet, utan premiepensionspengarna, framgår av tabell 7.2 nedan. Både det faktiska och det strukturella finansiella sparandet blir ca 1 procentenhet lägre varje år när de privata pensionspengarna rätteligen räknas till hushållssektorn. Som synes är det inte fråga om några överskott i de offentliga finanserna. Det faktiska sparandet är ett underskott, och det strukturella sparandet når nätt och jämt balans under perioden 2002-2007.

Tabell 8.2 Den offentliga sektorns finansiella sparande enligt Eurostats principbeslut.

6.1.1 Socialdemokraternas överskottsmål resulterar i ökad statsskuld

När den socialdemokratiska regeringen och riksdagen lade fast det budgetpolitiska målet om ett permanent överskott på 2,0 procent för den offentliga sektorn, sades detta vara för att skapa en säkerhetsmarginal inför kommande lågkonjunkturer. "Med ett överskott på 2 procent som utgångsläge finns det en marginal att aktivt motverka konjunkturavmattningar utan att underskottet i de offentliga finanserna hotar att bli för stort." (Prop. 1996/97:150.)

Efter Kristdemokraternas kritik har skrivningarna i propositioner därefter modifierats. Nu diskuteras utvecklingen av de offentliga finanserna med uppmaning till viss försiktighet, men utan att beröra det från budgetpolitisk utgångspunkt besvärande faktum att överskotten ligger i ålderspensionssystemet medan statsbudgeten har stora underskott. Det är betecknande att alla rubriker i finansplanen som till och med budgetpropositionen för 1998 löd "sunda statsfinanser" i efterkommande propositioner bytts ut till "sunda offentliga finanser". Socialdemokraternas tanke är dock fortfarande att det med ett tvåprocentigt överskott ska finnas en marginal att möta lågkonjunkturer utan att omedelbart behöva strama åt ekonomin, även om överskottet finns i det självständiga pensionssystemet. Minskade skatteintäkter och ökande utgifter ska kunna klaras med måttliga åtstramningar utan att Maastrichtvillkoret om högst 3 procents underskott skulle brytas. Detta är förstås möjligt, men det sker i så fall genom en ökad upplåning och ökande statsskuld.

Men socialdemokraterna kan förstås inte räkna med att medlen i pensionssystemet ska kunna användas för att möta en konjunkturavmattning, såvida inte hela pensionsuppgörelsen ska brytas eller pengar ur den privata premiereserven konfiskeras. Det enda budgetpolitiska verktyg som finns kvar är att öka upplåningen och därmed statsskulden ännu snabbare än vad som nu beräknas ske. Det budgetpolitiska överskottsmålet innebär således inte någon buffert för statsfinanserna som det ursprungligen var tänkt. Detta faktum har bland annat påpekats av Konjunkturinstitutet (mars 2001):

Mer än 100 procent av sparandet i den offentliga sektorn är således öronmärkt för framtida pensioner. Ambitionen med det nya pensionssystemet är att skapa ett system där pensionsutgifterna på sikt automatiskt anpassas till den ekonomiska och demografiska utvecklingen. Individen kommer att ges fortlöpande information om utvecklingen av sitt pensionssparande och kommer sannolikt i högre utsträckning än tidigare att uppfatta det som en del av sin personliga förmögenhet. Det blir därmed svårt att använda detta sparande för framtida utgifter i andra delar av offentlig sektor.

Följden av detta, när konjunkturen är svag, är det som Kristdemokraterna har varnat för i tidigare motioner, nämligen att lånebehovet och därmed statsskulden ökar, eftersom utgångsläget är en underbalanserad statsbudget. Detta är precis vad som för närvarande sker. Socialdemokraterna är med andra ord tillbaka på ruta ett när det gäller möjligheten att undvika en finanspolitik som förstärker konjunktursvängningarna.

Nuvarande prognoser för BNP-utvecklingen innebär dessbättre att statsskulden som andel av BNP inte ökar. Men statsskulden som andel av BNP beräknas enligt Finansdepartementet ändå vara något högre 2005 och 2006 än vid 1990-talets början, dvs. uppgå till cirka hälften av BNP.

Det faktum att statsskulden budgeteras öka bevisar det Kristdemokraterna tidigare påpekat, nämligen att Socialdemokraternas tal om att själva överskottsmålet innebär amortering av statsskulden är en felaktig verklighetsbeskrivning.

Det förtjänar att påpekas att det som diskuteras ovan är de budgetpolitiska problem och konsekvenser som nuvarande utformning och tillämpning av överskottsmålet för offentlig sektor innebär. Socialdemokraterna har genom talet om stora överskott förespeglat väljare och omvärld att det finns pengar att "dela ut" eller satsa på nya reformer, trots att de inte kan ta en enda krona från pensionssystemet och trots att statsbudgeten uppvisar underskott. Den politiska debatten om de offentliga finansernas "styrka" är därvidlag kraftigt missvisande. Eurostats principbeslut gällande redovisningen av premiepensionsmedlen kommer därvidlag att delvis kunna rätta till den skevheten.

En diskussion om stabiliseringspolitik inför olika konjunkturscenarier ska emellertid i första hand ta i beaktande hur hela den offentliga sektorns samlade inkomster och utgifter bedöms förändras, både i förhållande till hushållen och företagssektorn. I det sammanhanget är det mindre betydelsefullt till (eller från) vilken del av offentlig sektor som förändringar av transaktioner mellan hushållen och offentlig sektor bokförs.

6.1.2 Nuvarande överskottsmål behöver kompletteras

En svag konjunktur i kombination med en oroväckande stor statsskuld och världens mest konjunkturkänsliga finanser gör att behovet av att nedbringa statsskulden är stort. En större säkerhetsmarginal bör finnas för att bättre klara vikande och svaga konjunkturer. Därför anser Kristdemokraterna att statsskulden bör minskas i stället för att öka som Socialdemokraterna föreslår. (Fler motiv för att nedbringa statsskulden redovisas i kapitel 6.)

Men en amortering av statsskulden behöver inte ske till priset av ett höjt skattetryck, utan kan i stället åstadkommas genom en något snabbare försäljning av statligt ägda företag. Sådana försäljningar måste dock givetvis göras med beaktande av konjunkturläget. Att affärsmöjligheterna för staten och därmed skattebetalarna är goda belyses av att den avkastning staten räknar med att få in från sitt aktieinnehav uppgår till mellan 4 och 5 miljarder kronor per år. Men många företag ger ingen utdelning alls. Statsskuldsräntorna däremot uppgår till knappt 50 miljarder kronor per år 2006-2007.

Kristdemokraterna står som ett av fem partier bakom pensionsuppgörelsen om det nya pensionssystemet, och står därmed också bakom storleken på det finansiella sparande som beräknas finnas i ålderspensionssystemet.

Av vad som redovisats ovan framgår att behovet av sunda statsfinanser och en minskning, i stället för ökning, av statsskulden kvarstår. Kristdemokraterna lägger därför i denna motion fram riktlinjer för en budgetpolitik som tar sikte på att nedbringa statsskulden. Det ska uppnås främst genom en snabbare försäljning av statligt ägda företag. I viss mån bör det också ske genom en något mindre expansiv finanspolitik än den som läggs fram i vårpropositionen.

Den väsentliga skillnaden jämfört med Socialdemokraternas politik är statsbudgetens innehåll, som med Kristdemokraternas inriktning innebär väsentligt bättre tillväxtmöjligheter.

Eurostats principbeslut gällande redovisningen av premiepensionsmedlen kommer sannolikt att innebära att Socialdemokraterna blir tvungna att omdefiniera sitt överskottsmål. Kristdemokraterna anser att ökat fokus måste riktas på ett kompletterande balansmål för statens finansiella sparande över en konjunkturcykel. Ett sådant mål måste dock trappas in stegvis. Anledningen till detta är följande: Ålderspensionssystemet kommer efter den nya pensionsreformen att sköta sig självt. Ingen regering kan påverka flödet till vare sig eller från detta system. Detta gäller oavsett hur premiepensionsmedlen redovisas. Kommunsektornär ålagd ett balanskrav, vilket gör att det finansiella sparande där kommer att vara i balans över tiden, eller ligga strax över noll. Ett budgetpolitiskt mål om balans för det finansiella sparandet i staten över konjunkturcykeln blir liktydigt med en ambition att statsskulden inte ska öka över tiden, ens i nominella termer ⁵ . Om staten har balans i det finansiella sparandet över en konjunkturcykel innebär det också att skatteuttaget varken är större eller mindre än nödvändigt, oavsett nivån på det totala skatteuttaget. Kristdemokraternas strävan är att successivt växla ned skattetrycket (se kapitel 9).

Ett balansmål för statens finansiella sparande måste på grund av de rådande stora underskotten fasas in successivt.

En fördel med ett balansmål för staten (i stället för offentlig sektor) är att det på sikt, efter år 2007, inte kommer att ställas krav på stora överskott i statsbudgetens finansiella sparande enbart för att pensionssystemet då börjar minska sitt finansiella sparande. Med ett balansmål för staten kommer en tillräcklig marginal till stabilitets- och tillväxtpaktens treprocentsgräns för underskott att finnas. Denna marginal kommer givet nu kända prognoser att uppgå till drygt 4 procent av BNP till år 2020.

6.2 Utgiftstaken

Den kraftiga utgiftsökning som Socialdemokraterna ägnade sig åt när konjunkturen var god, har precis som Kristdemokraterna tidigare varnat för visat sig vara ödesdiger. När arbetslösheten nu är påtagligt svag ökar statsbudgetens utgifter samtidigt som inkomsterna minskar. Socialdemokraterna har därför inte enbart stora problem att klara sina uppsatta utgiftstak. Upplåningen ökar också eftersom utgångsläget var en underbalanserad budget.

Med sunda statsfinanser där både utgifter och inkomster är lägre, och det finansiella sparandet på sikt i balans, minskar konjunkturkänsligheten. Kristdemokraternas budgetpolitiska inriktning om balans på en lägre nivå ligger fast. Utgiftstaken ska därför vara lägre än vad regeringen har föreslagit. I avsnitt 11 utvecklas vår syn på utgifternas långsiktiga utveckling.

6.3 Sunda statsfinanser och långsiktig inkomst- och utgiftsstrategi

Kristdemokraterna anser att sunda statsfinanser är en central förutsättning för den ekonomiska politiken och att det därför behövs ett kompletterande budgetmål för statens finansiella sparande. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om ett kompletterande budgetmål om balans i statens finansiella sparande över en konjunkturcykel, och i vilken takt ett sådant mål kan fasas in.

Regeringen bör därvid också fullfölja arbetet med att presentera en Långsiktig INkomst- och UtgiftsStrategi, LINUS, som den förre finansministern (Erik Åsbrink) började utarbeta men aldrig gavs möjlighet att slutföra. En sådan strategi behövs om Sverige ska klara den dubbla utmaning som följer av den ökade internationaliseringen, som innebär att skattetrycket måste sänkas, och den kommande demografiska utvecklingen som inom en tioårsperiod, givet en fortsatt låg potentiell tillväxt, snarare ställer krav i motsatt riktning. Socialdemokraternas nuvarande budgetmål som inte uppfylls och utgiftstak som kringgås är tecken på att en mer långsiktig strategi behöver presenteras.

Kristdemokraternas anser att utgiftstakens andel av BNP på sikt bör minska. Därigenom kommer också skattetrycket att kunna minska. Bakom detta ställningstagande ligger en ideologiskt förankrad övertygelse om att människor själva, inte statens byråkrater och politiker, ska bestämma över en större del av sina inkomster och utgifter. Men ställningstagandet motiveras också av en ekonomisk övertygelse om att den svenska ekonomin kommer att fungera bättre och tillväxtpotentialen öka om en minskad andel av de totala resurserna passerar genom den offentliga sektorn. Eftersom Sverige är det land i världen som har det högsta skattetrycket finns det dessutom ett inte obetydligt omvärldstryck som gör att våra skatter inte kan avvika kraftigt från det som gäller i våra konkurrentländer.

Staten ska givetvis även i fortsättningen ha goda möjligheter att sköta sina huvuduppgifter, som exempelvis rättsväsende, försvar, fördelningspolitik och myndighetsutövning med god kvalitet. Detta sätter en gräns för hur mycket taken kan sjunka vid en given tillväxt i BNP. Om denna tillväxt blir högre kan andelen bli lägre, även om lika mycket pengar satsas på huvuduppgifterna i båda fallen. Som ett riktmärke för statens utgiftstak kan därför bara anges att det tillsammans med utgifterna i den övriga offentliga sektorn ska ge utrymme för en gradvis anpassning nedåt av skattetrycket till jämförbara OECD-länders nivå. Med en bättre tillväxtpolitik blir detta lättare än om nuvarande stelheter och obalanser i den svenska ekonomin består.

6.4 Statens lånebehov och statsskuld

Kristdemokraternas ekonomiska politik syftar till ett minskat lånebehov och att nedbringa statsskulden i stället för att öka den som Socialdemokraterna räknar med. Kristdemokraternas inriktning för statens lånebehov (= statsbudgetens saldo) och statsskuldens förändring är att nedbringa statsskuldens andel av BNP till under 40 procent senast år 2007. Det ska huvudsakligen ske genom en snabbare försäljning av statliga tillgångar. I Finansdepartementets beräkningar kommer statsskuldens andel att uppgå till 47,3 procent av BNP år 2007.

Kristdemokraternas budgetförslag innebär att statsskulden som andel av BNP preliminärt beräknas bli 43,0 procent av BNP år 2007.

7 Prioriterade områden

I detta kapitel presenteras inriktningen för de sex områden som är särskilt prioriterade för Kristdemokraterna i den ekonomiska politiken. På samtliga dessa områden behövs reformer i ordets verkliga betydelse. Det gäller

Den socialdemokratiska regeringens politik på dessa områden är utpräglat bristfällig eller direkt felaktig.

7.1 Tillväxtpolitik för nya jobb och ökad välfärd

Grundbulten i kristdemokratisk ekonomisk politik är att ge stabila och goda villkor för fler och växande företag och därigenom öka sysselsättningen, minska arbetslösheten och trygga välfärden. Detta åstadkoms genom en balanserad finanspolitik för sunda statsfinanser i kombination med strukturella åtgärder som förbättrar ekonomins funktionssätt och avlägsnar de seglivade bromsmekanismer som i mer än 30 år underminerat den svenska ekonomins utvecklingskraft och bäddat för dagens höga totala arbetslöshet och brister i välfärden.

Modern institutionell ekonomisk teori visar också att en sund och väl fungerande marknadsekonomi förutsätter institutioner som lagar, förordningar, normer och sociala konventioner. En ekonomi som vilar på väl fungerande institutioner - såsom förutsägbart rättssystem, personligt ansvarstagande, god affärsetik och hederlighet i uppträdande människor emellan - utmärks av låg osäkerhet. Det kostar både tid och pengar för att kompensera och reducera osäkerhet. Låg osäkerhet främjar därför en hög tillväxt.

De flesta av de förslag till förändringar i skattesystemet som Kristdemokraterna vill genomföra har viktiga strukturella effekter för att förbättra den svenska ekonomins funktionssätt. Inriktningen för de kommande åren beskrivs översiktligt i det följande:

Till de strukturella åtgärder som kraftigt kommer att förbättra lönebildningen hör förslaget om en allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring som Kristdemokraterna länge pläderat för. Med en högre grad av egenfinansiering kommer ett tydligare samband att skapas mellan en bra lönebildning, låg arbetslöshet och låga avgifter för den enskilde och vice versa. Avgiftsökningen till följd av den högre egenfinansieringen kompenseras fullt ut genom inkomstskattesänkningar.

7.1.1 Omläggning av egendoms- och kapitalbeskattningen

De senaste årens utveckling har visat på svårigheterna att behålla förmögenhetsbeskattningen. Anledningen står främst att finna i den ökande internationaliseringen som gör det omöjligt för Sverige att i det långa loppet bibehålla ett skattetryck som avsevärt överstiger omvärldens.

Enligt Skatteverkets beräkningar håller svenska hushåll ca 700 miljarder kronor på oredovisade konton utomlands. Förmögenhetsbeskattningen som tidigare motiverats med fördelningspolitiska skäl får i dag helt andra effekter än de tänkta. Detta har tydliggjorts bl.a. genom att socialdemokraterna befriat huvudägarna i aktiebolag från förmögenhetsskatt medan t.ex. normalinkomsttagare som råkar ha sin villa belägen i ett attraktivt område till följd av de kraftigt höjda taxeringsvärdena tvingas betala förmögenhetsskatt. I dag är 17 av Sveriges 18 aktiemiljardärer befriade från förmögenhetsskatten på sitt aktieinnehav. Motivet för detta är att de annars med största sannolikhet skulle välja att lämna Sverige med sina tillgångar. De som inte har de stora resurserna får stanna kvar och finna sig i att betala skatten.

Inkomstbeskattningen (arbetsinkomster och bolagsvinster) och kapitalinkomstbeskattningen (räntor och reavinster) innebär att en faktisk inkomst beskattas. Förmögenhetsbeskattningen däremot, bygger till stor del på fiktiva värden. Detta kan ge fördelningspolitiskt orimliga effekter. T.ex. tvingas många småhusägare att utöver den höga fastighetsskatten betala förmögenhetsskatt. Detta trots att förmögenheten som är bunden i fastigheten inte går att omsätta till inkomster med mindre än att bostaden säljs.

Förmögenhetsskatten ger också den orimliga effekten att investeringar som kan vara både privatekonomiskt och samhällsekonomiskt lönsamma inte kommer till stånd. Detta gäller särskilt vid högre inflationstakt. Men redan vid det mål som Riksbanken satt upp på 2 procents inflationstakt leder förmögenhetsskatten främst till att den reala beskattningen blir högre än 100 procent på investeringar som ger en real avkastning på 4 procent före skatt. Alla investeringar som realt skulle ge en avkastning på 4 procent eller lägre, kommer alltså inte till stånd i Sverige med dagens skattesystem.

Kristdemokraterna anser att en omläggning snarast behöver genomföras av egendoms- och kapitalbeskattningen. Förmögenhetsskatten bör fasas ut ur det svenska skattesystemet liksom dubbelbeskattningen på investeringar och risksparande. För att delvis finansiera detta kan vi tänka oss en något höjd bolagsskatt, d.v.s. skatten på företagens faktiska vinster. Vi gör bedömningen att den nuvarande förmögenhetsskatten i kombination med nuvarande dubbelbeskattning är väsentligt mer skadlig för ekonomin och utvecklingskraften i vårt land än en liten höjning av bolagsskatten. En höjning från 28 till 30 procent innebär att bolagsskatten fortfarande kommer att tillhöra Europas lägsta. Om hänsyn tas till de goda möjligheterna till avsättningar till periodiseringsfonder blir den effektiva skatten efter en sådan höjning endast 28,46 procent vid 3 procents realränta.

Det kan avslutningsvis konstateras att det inom nästan samtliga riksdagspartier finns en diskussion om förmögenhetsskattens avskaffande och att en majoritet av partierna vill avskaffa förmögenhetsskatten.

7.2 En skattepolitik där alla får behålla mer av sin egen lön

Låginkomsttagare som tvingas söka socialbidrag under vissa perioder av året betalar samtidigt ofta ansenliga belopp i inkomstskatter under andra delar av året. Denna negativa rundgång måste brytas.

7.2.1 Arbete måste löna sig bättre

Kristdemokraterna ser det som en viktig uppgift att skapa en skattestruktur som gör att fler kan klara sig på sin egen lön och inte tvingas vara beroende av bidrag för att få hushållsekonomin att gå ihop. Därför måste åtgärder vidtas som gör att inkomsttagare får behålla en större del av sin egen lön och därmed får möjlighet att påverka och få kontroll över sin egen ekonomiska situation.

Kristdemokraterna föreslår en inkomstskattereform för arbete enligt följande:

Skattesänkningen som beskrivs ovan skulle falla ut enligt nedanstående tabell:

Kristdemokraterna vill successivt avveckla Socialdemokraternas s.k. värnskatt. Den är ett brott mot de principer Socialdemokraterna själva var med om att lägga fast i skattereformen 1990-1991 om att ingen ska betala mer än 50 procent av en inkomstökning i skatt. Den är också ett brott mot de löften Socialdemokraterna ställde ut om att värnskatten under budgetsaneringsåren skulle vara tillfällig.

7.3 Nystartsjobb

Arbetsmarknaden måste reformeras så att fler människor kommer i arbete. Det är särskilt viktigt att vidta åtgärder för ungdomar, så att de snabbt kommer in på arbetsmarknaden, och att underlätta för människor som har en svag förankring i arbetslivet att komma tillbaka till arbetsmarknaden. Alliansen föreslår därför att nystartsjobb införs.

Erfarenheter från andra länder och forskningen tyder på att en effektiv väg för att förbättra sysselsättningsläget för grupper med svag förankring på arbetsmarknaden är att sänka arbetsgivaravgifterna.

I flera europeiska länder med hög arbetslöshet och med betydande grupper som står utanför arbetsmarknaden har också olika typer av skatterabatter använts med gott resultat bl.a. i Nederländerna, Belgien och Frankrike. I Tyskland och Storbritannien har riktade skattelättnader introducerats i form av sänkta sociala avgifter eller andra skatter för grupper med svag förankring på arbetsmarknaden eller med låga inkomster.

Ett problem med riktade skattelättnader är s.k. undanträngningseffekter, som både innebär att anställningen skulle ha kommit till stånd ändå och att någon annan skulle ha fått jobbet om inte subventionen fanns. Studier som utvärderat olika skatterabatter visar att utformningen av stödet kan begränsa undanträngningseffekterna.

7.3.1 Alliansens förslag till nystartsjobb

Vi föreslår att arbetsgivaravgifterna tas bort helt för personer som varit beroende av arbetslöshetsersättning, sjukpenning, förtidspension eller socialbidrag i mer än ett år och att nedsättningen gäller under lika lång tid som vederbörande varit bidragsberoende - dock i högst 5 år. Skatterabatten kan förlängas i särskilda fall men först efter individuell prövning.

En grupp som behöver särskild hänsyn är ungdomar. Studier visar att ungdomar, som knappt har etablerat sig på arbetsmarknaden, löper en större risk att bli utslagna om inte arbetslösheten bryts snabbt. Vi föreslår därför att ungdomar (20-24 år) som varit arbetslösa i 6 månader också omfattas av nystartsjobben. För dem gäller dock skatterabatten i högst 1 år.

Det är viktigt hur nystartsjobben administreras. Till skillnad från dagens anställningsstöd, som är en arbetsmarknadspolitisk åtgärd och där sökande anvisas till olika företag av arbetsförmedlingen, ska vår skatterabatt vara en rättighet som gäller alla. Anställda och arbetsgivare som kommer överens om en anställning och uppfyller kraven kan ansöka hos skattemyndigheten om att arbetsgivaravgiften ska tas bort. Därmed försvinner den stigmatiseringseffekt som åtgärder via arbetsförmedlingen ofta för med sig. Det är dock viktigt att etablera en god kontroll av nystartsjobben för att motverka missbruk.

Till skillnad från dagens anställningsstöd, som subventionerar lönekostnaden med minst 50 procent upp till ett tak, är nystartsjobben inte takbegränsade samtidigt som sänkningen av arbetsgivaravgifterna varar under en längre tid. I dagens system undantas personer med särskilt anställningsstöd från LAS, medan förstärkt anställningsstöd gäller tillsvidare-, prov- eller visstidsanställning. Alliansen anser det viktigt att nystartsjobben omfattas av LAS.

Vi föreslår att skatterabatten endast gäller anställningar i näringslivet. Det är dock viktigt att se till att konkurrensneutralitet enligt EU:s regelverk upprätthålls. Studier tyder på att en sådan inriktning ökar sannolikheten att åtgärden leder till ett arbete. Ytterligare en fördel med inriktningen på näringslivet är att effekten på de offentliga finanserna blir betydligt mer begränsad.

Eftersom en nedsättning av arbetsgivaravgifterna minskar statens inkomster istället för att belasta statens utgifter, är det viktigt att budgetlagen följs och att utgiftstaken anpassas till statens alternativkostnad för nystartsjobben.

7.3.2 Ålderspensionärer måste också få sänkt skatt

Alltför många pensionärer har en svår ekonomisk situation. Kristdemokraterna anser att de äldre måste få ett större ekonomiskt utrymme. De ekonomiskt sämst ställda pensionärerna är de som först måste få en förbättring. Kristdemokraterna föreslår därför att garantipensionen höjs med 100 kronor i månaden.

Därefter bör ett särskilt, men mycket enkelt utformat, högre grundavdrag återinföras för ålderspensionärer. Denna grundavdragshöjning bör enbart gälla vid kommunal beskattning och motsvara en skattesänkning på 200 kronor per månad. Detta åstadkoms genom att till det nuvarande grundavdraget addera 7 500 kronor. Kommunerna ska kompenseras för skattebortfallet i enlighet med den s.k. finansieringsprincipen.

7.3.3 Avskaffad fastighetsskatt

Kristdemokraternas principiella kritik mot fastighetsbeskattningen tar sin utgångspunkt i övertygelsen att alla skatter måste vara begripliga, upplevas som rättvisa och därmed ha en moralisk och politisk legitimitet. Fastighetsskatten står genom sin konstruktion i konflikt med såväl äganderättensom den social- och skatterättsliga principen om skatt efter bärkraft. Den statliga fastighetsskatten kan inte heller motiveras utifrån intresseprincipen, eftersom det inte finns någon som helst koppling mellan å ena sidan den skatt man tvingas betala och å andra sidan någon form av förmån eller nyttighet man har som fastighetsägare. Den nuvarande konstruktionen är också svårmotiverad även om man accepterar det s.k. kapitalinkomstperspektivet, och någon utvecklad logik med att beskatta boende både som kapital (fastighetsskatt) och konsumtion (moms) finns inte.

Kristdemokraterna står därför fast vid att den statliga fastighetsskatten bör slopas helt för småhus (egna hem) och bostadshyreshus (hyresrätter och bostadsrättsföreningar), kommersiella lokaler samt industrienheter. Reformen bör delvis finansieras genom att kommunerna ges rätt att ta ut en avgift för de kostnader man har som direkt härrör till de fastigheter som finns i kommunen. Därtill blir det även logiskt att höja kapitalvinstskatten vid försäljning av privatbostäder från 20 till 30 procent. Den s.k. uppskovsregeln vid försäljning ska finnas kvar. För de kommersiella lokalerna och industrienheterna avses reformen vara ekonomiskt neutral. För hushållen minskar det löpande skatte-/avgiftsuttaget med ca 10 miljarder kronor årligen. Inklusive den ökade kapitalvinstskatten handlar det netto om ett minskat skatte-/avgiftsuttag på ca 8 miljarder kronor årligen för hushållen. För de offentliga finanserna blir effekten något lägre när hänsyn tas även till den inverkan den s.k. KPI-effekten har på andra inkomster och utgifter.

7.3.4 Kommunal fastighetsavgift

I Sverige motiverades en gång i tiden fastighetsbeskattningen som en s.k. garantibeskattning, där fastighetsägare skulle betala för garanterade samhällstjänster i form av vatten, avlopp, tillfartsvägar etc. Denna beskattning legitimerades av ett intresse från fastighetsägarens sida av dessa fastighetsanknutna tjänster (intresseprincipen). Men dessa samhällstjänster är i dag kommunala och finansieras genom avgifter, statsbidrag till kommunerna och kommunalskatt. Fastighetsbeskattningen däremot är statlig och fyller enbart syftet som en intäktskälla för staten.

Samtidigt som den statliga fastighetsskatten slopas för småhus (egnahem) och bostadshyreshus (hyresrätter och bostadsrättsföreningar), kommersiella lokaler och industrienheter bör kommunerna ges rätt att ta ut en låg fast avgift per småhus, per bostadslägenhet samt per kvadratmeter lokalyta för kommersiella lokaler och industrienheter. Den totala kommunala avgiften får inte överstiga kommunernas självkostnader för gator/vägar och parkering, räddningstjänst samt fysisk planering. Därför sätts ett tak för den kommunala fastighetsavgiften på 2 800 kronor per år för småhusen. Denna kostnad är precis samma som det golv Socialdemokraterna har satt inom ramen för sin begränsningsregel för fastighetsskatten. I Socialdemokraternas system ska alla kunna betala minst 2 800 kronor per år (1 procent av 280 000). I vårt system kommer ingen att behöva betala mer än 2 800 kronor per år. För hyreshusenheterna bör avgiften högst uppgå till ett belopp motsvarande 900 kronor per lägenhet och år.

Ett viktigt motiv för en kommunal fastighetsavgift är det incitament kommunerna på sikt får för utveckling av infrastrukturen, ett offensivt bostadsbyggande och en bra näringspolitik. När även företagssektorns lokaler och industrier utgör en del av avgiftsunderlaget i kommunerna, blir effekten ett långt större incitament än i dag att verka för det lokala näringslivet och för nya arbetstillfällen. En ytterligare aspekt är att kommunerna genom en kommunal avgift får intäkter från fritidsbebyggelse som i vissa kommuner är omfattande men som inte genererar några kommunala intäkter i dagens system.

Hela reformen för att helt avskaffa fastighetsskatten finns detaljerat redovisad i tidigare motioner samt i den rapport från Kristdemokraternas boendepolitiska arbetsgrupp som Kristdemokraternas partistyrelse har antagit. Vår bedömning är att reformen kan och bör genomföras redan från nästa år.

Tabell 9.2 Reformöversikt. Slopad fastighetsskatt, delvis växlad mot låg kommunal avgift för fastighetsanknuten service. Effekter för hushållen, företagen, primärkommunerna och staten.

Miljarder kronor, fullständigt periodiserad redovisning av bruttoeffekten på skatter och avgifter.

7.3.5 Halva priset på hushållstjänster

Det är hög tid att släppa fram en vit marknad för hushållstjänster. Kristdemokraterna föreslår en skattereduktion på 50 procent av arbetskostnaden inklusive moms för hushållstjänster utförda i hemmet eller på den egna tomten. Förslaget innebär att det vita priset halveras direkt vid köpet. I hushållstjänsterna ingår även privat barnomsorg. Genom detta förslag skulle fler familjer få tiden att räcka till. En mängd arbeten som i dag utförs svart skulle i stället utföras vitt, och en ny tillväxtbransch skulle på allvar kunna etableras.

7.4 En reformerad familjepolitik för valfrihet och rättvisa

I ett levande och vitalt samhälle måste barnens behov av omsorg och trygghet tillgodoses. Såväl kvinnor som män måste också ha möjlighet att komma till sin rätt, både som yrkesverksamma och som familjemedlemmar. Det ställer krav på en familjepolitik som anpassar sig till de enskilda människornas önskemål och till familjernas olika behov. Observera att det enligt Kristdemokraternas synsätt är familjepolitiken som ska anpassas efter familjerna, inte tvärt om.

Familjefrågorna har haft en central ställning i Kristdemokraternas politiska arbete ända sedan partiet bildades. Det handlar både om barns rätt till och behov av en trygg uppväxt och givetvis om familjens ställning och ansvarstagande i samhället, samt om utformningen av det offentliga familjestödet. Kristdemokraternas arbete har varit inriktat på att hitta de modeller för valfrihet och mångfald som vi tror skapar de bästa förutsättningarna för barnen och föräldrarna. Familjepolitiken kommer även fortsättningsvis att vara en huvudfråga eftersom den har en så central betydelse för hela samhällsbyggandet och framför allt för barnen.

Genom att styra alla resurser till ett fåtal barnomsorgsformer har Socialdemokraterna i praktiken tagit över många beslut som familjerna själva borde fatta. Stora statliga och kommunala resurser har ensidigt satsats på de familjer som velat och kunnat få del av den offentliga barnomsorgen. De som på hel- eller deltid vill sköta barnomsorgen på egen hand eller vill ha en annan lösning har därför ofta mycket svårt att förverkliga sin önskan.

Det familjepolitiska system som byggts upp genom åren har flera brister från såväl valfrihets- som fördelningspolitisk synvinkel: Fördelningspolitiskt därför att barnomsorgssubventionerna i stor utsträckning tillfaller redan resursstarka hushåll. Föräldrapenningen är lägre ju sämre ekonomisk situation föräldrarna har innan de får barn och omvänt högre för redan välavlönade kvinnor och män. Barnbidraget utbetalas lika för alla. Endast bostadsbidraget kan sägas gynna resurssvaga hushåll på ett särskilt sätt. Bostadsbidraget har dock skurits ner och försämrats kraftigt under senare år av den socialdemokratiska regeringen.

Från valfrihetssynpunktär det en brist att det familjepolitiska stödet inte medger flera alternativa barnomsorgsformer. Regeringen har genom införandet av maxtaxa inom den kommunala barnomsorgen utökat detta fördelningspolitiska missförhållande ytterligare, eftersom maxtaxan gynnar de mest välbeställda familjerna mest. Valfriheten och rättvisan förbättras inte genom maxtaxan. Det är fortfarande enbart om familjen väljer den offentligt finansierade barnomsorgen som den får del av stödet från offentlig sektor. De som inte vill, eller kan, utnyttja denna får inte del av stödet.

Kristdemokraterna vill förbättra familjepolitiken både när det gäller valmöjligheter och när det gäller fördelningen av stöden. Inriktningen på våra förslag presenteras i följande avsnitt.

7.4.1 Fördubbla barnbidraget!

Kristdemokraterna föreslår att det nuvarande barnbidraget slopas helt och ersätts med ett barnbidrag som är dubbelt så högt fast tas upp till beskattning. Det nya bidraget ska utgå med 1 800 kronor per barn och månad med tillägg på 400 kronor per månad för det tredje barnet, 1 400 kronor per månad för det fjärde barnet, 2 500 kronor per månad för det femte barnet samt med ett tillägg på 4 200 kronor för det sjätte barnet.

För en låg- och medelinkomsttagare som inte betalar statlig inkomstskatt blir det nya barnbidraget en nettohöjning mot det nuvarande med ungefär 200 kronor per barn (regeringens föreslagna höjning från 2006 inräknad).

Kristdemokraterna anser att den fördelningsmässiga träffsäkerheten i barnbidraget måste öka. Samtidigt vore t.ex. en ren behovsprövning av barnbidraget olämplig eftersom den skulle medföra kraftigt höjda marginaleffekter för hushåll med barn.

Jämfört med nuvarande regler innebär Kristdemokraternas reformerade barnbidrag en nettokostnad för statens budget som uppgår till 2,6 miljarder kronor per år.

7.4.2 Förstärkt föräldraförsäkring

Föräldraförsäkringen fyller den viktiga funktionen att ge ekonomisk standardtrygghet för föräldrar under den period de har svårt att upprätthålla denna på annat sätt. De flesta unga föräldrar har ju av naturliga skäl inte hunnit bygga upp något mer omfattande sparande. Därför är en höjning av golvnivån viktig. Vi vill höja golvet i föräldraförsäkringen från 180 till 230 kronor per dag.

7.4.3 Barndagar - flexibelt och rättvist

Efter föräldraförsäkringstiden vill Kristdemokraterna införa ett nytt system med något vi kallar barndagar. För varje barn som fyllt ett år tilldelas barnets föräldrar eller vårdnadshavare 300 barndagar. Varje barndag är värd 200 kronor.

Syftet med barndagar är att ge föräldrar en ekonomisk möjlighet till mer tid med barnen när de är små. Syftet är också att föräldrars skiftande önskemål gällande barnomsorg bättre ska kunna tillgodoses på ett flexibelt sätt. Ett mål vid utformandet av förslaget har också varit att inte ytterligare bidra till den sneda resursfördelning som föräldraförsäkringen innebär.

Barndagarna kan tas ut som hel, trefjärdedels, halv, fjärdedels eller åttondels dag. För varje veckodag kan också 2, 3 eller 4 barndagsbelopp tas ut, dvs maximalt 800 kronor per dag.

Barndagarna fördelas med 150 dagar till vardera föräldern, men kan överlåtas fritt dem emellan. En ensam vårdnadshavare får 300 barndagar. Barndagarna kan också om föräldrarna såönskar överlåtas till annan fysisk person som föräldrarna väljer, eller till juridisk person som inte får del av något offentligt stöd för att bedriva barnomsorg.

Barndagarna kan tas ut samtidigt som en plats inom offentligt finansierad barnomsorg nyttjas på deltid, men inte om platsen nyttjas på heltid. Med deltid avses maximalt 20 timmar per vecka, för ensamboende enskild vårdnadshavare dock maximalt 30 timmar per vecka.

Barndagar kan sparas tills barnet fyllt 12 år men inte tas ut samtidigt som föräldrapenningdagar tas ut.

Vid adoption kan barndagar tas ut när barnet varit hos sina nya föräldrar i ett år.

Barndagsbeloppen utgör skattepliktig inkomst och är således pensionsgrundande.

7.4.4 Valfrihet och rättvisa inom barnomsorgen

Den för några år sedan införda maxtaxan har inte bidragit till att uppfylla våra krav på valfrihet och rättvisa inom barnomsorgen. Resursförstärkningen går enbart till dem som väljer den kommunalt finansierade barnomsorgen, och de som hade högst inkomster vann mest på reformen. Därmed bidrog reformen varken till ökad valfrihet eller ökad rättvisa. Kvaliteten i barnomsorgen har också urholkats i takt med en ökad efterfrågan på dagisplatser.

Föräldrarna får med Socialdemokraternas politik allt mindre möjlighet att själva bestämma över barnomsorgen för sina barn.Barnomsorgspolitiken måste därför utvecklas så att stödet till barnomsorg omfattar alla barn:

Kristdemokraternas förslag till reformerad familjepolitik kan sammanfattas med följande förslag:

Barnfamiljerna kommer dessutom att gynnas av de generella skattesänkningar som Kristdemokraterna prioriterar för inkomsttagare genom en höjning av grundavdraget, genom skattereduktionen för låg- och medelinkomsttagare samt genom det förvärvsavdrag som också prioriteras.

En mycket stor del av den slopade fastighetsskatt som Kristdemokraterna föreslår kommer också barnfamiljerna till del eftersom en så stor andel av barnfamiljerna bor i småhus.

7.5 Bättre pensioner

Socialdemokraternas okänsliga budgetsanering har drabbat många pensionärer hårt genom nedskärningarna och bristerna inom äldrevården samt de växande vårdköerna. Dessutom har pensionerna släpat efter i värdeutveckling. Inriktningen för de kommande åren ska därför vara att först förbättra den ekonomiska situationen för de sämst ställda pensionärerna och därefter förbättra värdet av samtliga pensioner genom sänkt skatt. Kristdemokraterna föreslår:

7.6 Vården, omsorgen och utbildningsväsendet

Kristdemokraterna anser att kommunsektorn i det korta perspektivet bör tillföras resurser från staten för att kunna uppnå en bättre kvalitet i vården och omsorgen. Vi välkomnar därför de generella ökningar som förslås i vårpropositionen. Tillskotten innebär att Socialdemokraterna delvis har tillmötesgått de krav Kristdemokraterna länge drivit. Inte desto mindre är behoven skriande inom psykiatrin och missbrukarvården. Där behövs extra satsningar. Likaså behöver utbildningen av äldreomsorgspersonalen stärkas. Kristdemokraterna förslår därför att särskilda riktade satsningar görs på dessa områden.

I ett längre perspektiv är det emellertid enbart en arbetsledd ökad ekonomisk tillväxt som kan ge kommunsektorn de ekonomiska förutsättningar som kommer att krävas. Därför är en bättre tillväxtpolitik ett så centralt inslag i den kristdemokratiska ekonomiska politiken.

Kristdemokraternas samlade politik och bedömning vad gäller kommunsektorns resurs-, och reformbehov presenteras mer utförligt i avsnitt 9.

Tabell 9.3 Kristdemokraternas inriktning för en bättre vård, omsorg och utbildning.

7.7 Ett återupprättat rättsväsende

Kristdemokraterna har motsatt sig de nedskärningar som skett inom rättsväsendet under senare år. De tillskott som Socialdemokraterna nu föreslår räcker knappt till att rätta till tidigare års försummelser.

Kristdemokraterna anser att rättsväsendet måste stärkas, framför allt måste antalet anställda poliser öka.

Rättsväsendet är en del av rättssamhället. Till detta hör även andra kontroll- och bevakningsfunktioner som syftar till säkerhet och till att statliga beslut efterlevs och kan avgöras på ett snabbt, korrekt och rättssäkert sätt. Av denna anledning anser Kristdemokraterna att utökade satsningar även krävs på tullen, Kustbevakningen, Migrationsverket, Riksförsäkringsverket och Försäkringskassan.

8 Kommunsektorn

8.1 Tillskott på 6 040 miljoner kronor 2006-2007

Kristdemokraterna anser att kommunsektorn behöver ett ekonomiskt tillskott utöver de medel som Socialdemokraterna anslår i vårpropositionen.

Kommunerna och landstingen eller regionerna har att driva och förvalta det som vi Kristdemokrater anser vara välfärdens kärna, nämligen vården och omsorgen av barn och äldre, utbildningen av de unga samt den samhällsnyttiga servicen till medborgarna.

En resursförstärkning är nödvändig för att åstadkomma bättre kvalitet i förskolan och förbättringar inom psykiatrin och missbrukarvården. Vi vill också anslå särskilda medel riktade till att förbättra utbildningen av personal inom äldreomsorgen. Vi har tidigare föreslagit ett kvalitetslyft för vården genom kompetensutveckling. Därför välkomnar vi nu att regeringen anslutit sig till vårt krav. Dessa satsningar bör ske genom att pengar specifikt riktas mot dessa verksamheter.

Därutöver krävs ett rejält resurstillskott som kommunsektorns förtroendevalda själva kan besluta om. Varje kommun och landsting eller region måste utgå från sina behov och förutsättningar för att reellt kunna förbättra vård, skola och omsorg. Därför krävs handlingsutrymme för de lokalt förtroendevalda att avgöra på vilket sätt resurserna bäst ska användas. Genom att frikoppla öronmärkningen på regeringens satsningar kan vi frigöra 11,7 miljarder kronor som kommunerna själva får disponera. Därmed ökar möjligheten till ett bättre resursutnyttjande och hushållning med gemensamma resurser.

Från kristdemokratiska kommun- och landstingspolitiker runt om i landet välkomnas ett större handlingsutrymme för sektorn. De områden som särskilt kommer att prioriteras av Kristdemokraterna är äldreomsorg och sjukvård. Det handlar om fler platser påäldreboenden och nya former av seniorboenden liksom äldrevårdscentraler och äldrelotsar som ser till helheten och hjälper den enskilde genom samordning av insatserna. Det finns också behov av ökad kompetens inom demensvården bl.a. genom särskild utbildning i demensvård för undersköterskor och vårdbiträden. Det behövs också en utökad dagverksamhet som stöd för den som vårdas i hemmet av en anhörig.

Kommunerna måste utveckla sitt stöd till föräldrar och barn. Det handlar om familjecentraler, ungdomsmottagningar och i många fall också en satsning på barn- och ungdomspsykiatrin. Genom en friare hantering av kommunernas resurstillskott kan detta genomföras utifrån lokala behov och förutsättningar.

Kristdemokraterna föreslår en satsning på kvaliteten i förskolan. Denna finansieras helt genom att låta kommunerna ta ut en högre maxtaxa på kommunal barnomsorg. Antalet barn per förskolegrupp ökade efter införandet av maxtaxan. Eftersom regeringens satsning var underfinansierad ledde detta till större barngrupper vilket riskerar försämra kvaliteten. Detta kan vi inte acceptera utan föreslår ett höjt tak för maxtaxan från 2 500 kronor, till 3 600 kronor för inkomsttagare med 50 000 kronor i hushållsinkomst med tre eller fler barn. Det frigör cirka 1,3 miljarder kronor inom kommunsektorn att användas för kvalitetshöjning inom förskolan.

För att garantera deltidstaxorna i barnomsorgen avsätts 250 miljoner kronor årligen.

Alla barn ska ges rätt att få del av kommunernas stöd till barnomsorg. Kommunerna ska därför ha skyldighet att erbjuda ekonomiskt stöd inte bara till barn i förskolan utan också till de föräldrar som själva tar hand om sina barn. Kristdemokraterna anser därför att ett kommunalt vårdnadsbidrag ska införas fr.o.m. den 1 juli 2006. Lämpligen bör vårdnadsbidraget uppgå till 80 procent av anslaget till barnomsorgen, viket innebär cirka 6 000 kronor per månad och barn. Beroende på hur kommunernas utbyggnad av förskolor ser ut kan en sådan här reform innebära både besparingar och viss kostnadshöjning. För att underlätta införandet av ett system med kommunalt vårdnadsbidrag anslår vi 1 000 miljoner kronor 2006 och 2 000 miljoner kronor 2007.

För att stärka arbetet inom psykiatrin så anslår Kristdemokraterna 425 miljoner kronor under perioden 2006-07, vilket är betydligt närmare den resursförstärkning som regeringens egen utredare Anders Milton föreslagit.

Kristdemokraterna föreslår tillsammans med de andra borgerliga allianspartierna en vårdgaranti under 2006 och 2007 som får en annan finansiering och utformning än regeringens.

Sammantaget anslår Kristdemokraterna drygt 6 miljarder kronor i riktade satsningar samt nästan 24 miljarder kronor i tidigare låsta medel till kommunala satsningar under budgetåren 2006 och 2007.

8.2 Regleringar enligt finansieringsprincipen

Kommunsektorn kommer indirekt att påverkas av en rad förändringar som Kristdemokraterna avser att genomföra på olika budgetområden. Det gäller inte minst den omfattande inkomstskattereformen riktad mot arbetande låg- och medelinkomsttagare som vi presenterar i denna motion. Samtliga dessa effekter ska regleras i enlighet med den s.k. finansieringsprincipen.

8.3 Inriktningen på längre sikt

Resurserna till kommunerna är av central betydelse för kvaliteten i den välfärd som skattebetalarna har rätt att kräva av samhället. För att kvaliteten inte ska försämras, eller trygghetssystemen urholkas, så krävs en politik som leder till högre tillväxt, fler jobb och fler människor i skatteinbringande sysselsättning. Utan denna tillväxt kommer det annars bara att finnas nedskärningar att fördela. Detta är ett viktigt skäl till att Kristdemokraterna sätter tillväxtpolitiken högt på dagordningen.

På längre sikt bör kommunernas beroende av omfördelning av statliga medel minska. Förutom att ge grogrund för verklig tillväxt i skatteunderlaget kan detta ske genom att staten i större mån än tidigare låter kommunerna själva disponera över de skattemedel som deras invånare genererar. I detta avseende spelar förstås det kommunala utjämningssystemet och effekten av nuvarande grundavdrag in.

Kommunernas självständighet kan också stärkas genom att bredda de kommunala skattebaserna. Kristdemokraternas förslag att införa en allmän kommunal fastighetsavgift som står i relation till de kostnader kommunerna uppbär för att ge service till fastighetsägarna är ett sådant förslag som stärker den kommunala självfinansieringen. Det ger också möjlighet åt staten att minska anslagen till kommunerna i motsvarande mån, utan att det hotar kvaliteten i vården, skolan eller omsorgen om våra barn och gamla.

Detta förslag går också helt i linje med vad kommunerna själva har uttryckt ett önskemål om, bl.a. i den skattebasutredning som Kommunförbundet presenterade för ett antal år sedan, nämligen att få växla bort delar av statsbidragen mot att de själva får förfoga över en ökad andel av inkomster och avgifter.

9 Effekter av Kristdemokraternas politik

9.1 Politik som stimulerar arbetsutbud och ökad efterfrågan

Sverige står inför stora utmaningar. Inom några år kommer behovet av arbetskraft att stiga snabbt. Den demografiska utvecklingen innebär att antalet äldre ökar samtidigt som den arbetande delen av befolkningen minskar. Det innebär att färre arbetande ska försörja fler som är i behov av den offentliga sektorns resurser. Socialdemokraternas lösning på denna ekvation heter höjda skatter. Statsminister Göran Persson har redan antytt att vi i framtiden kan behöva vänja oss vid en kommunal skatt på uppåt 40 procent.

Men Sveriges skatter är redan i utgångsläget bland de högsta i världen. Skatterna är redan så höga att de leder till att kapital och jobb flyr landet. Att finansiera behoven i vården, skolan och omsorgen med högre skatter är därför inte en hållbar väg om Sverige även i framtiden ska framstå som ett konkurrenskraftigt land för investeringar och nya jobb.

Lösningen på framtidens utmaningar är istället att få fler människor i arbete, både i absoluta tal och som andel av befolkningen. Detta kan åstadkommas genom att skatterna på arbete sänks samtidigt som det blir mindre fördelaktigt att ha bidragsförsörjning. Därför föreslår vi också i denna budgetmotion en omfattande skattereform som sänker skatten på arbete radikalt, minskar marginaleffekterna av att gå från bidrag till arbete och från deltid till heltid samt gör det relativt mindre förmånligt att leva på bidrag.

9.2 Budgetalternativ utan dynamiska effekter

Kristdemokraterna föreslår i denna budgetmotion radikala omläggningar av skattesystemet. Bruttokostnaden för den inkomstskattesänkning vi skisserar är nästan 44 miljarder kronor för den offentliga sektorn. Denna och andra förändringar som vi föreslår i den ekonomiska politiken finansieras fullt ut från första året genom omprioriteringar på andra områden. Det betyder att Kristdemokraternas budgetalternativ inte innehåller några former av dynamiska effekter eller effekter av beteendeförändringar i sin finansiering.

Samtidigt kan man anta att vår politik redan under första året kommer att leda till kraftfulla förändringar i ekonomins funktionssätt. Först och främst genom att våra inkomstskattesänkningar kommer att stimulera människor att gå från bidragsförsörjning till arbete, eller från deltidsarbete till längre arbetstid. Detta skulle minska utgifterna i socialförsäkringssystemen och öka antalet skattebetalare - och därmed de offentliga intäkterna.

Människor som redan idag har ett arbete får dessutom en direkt inkomstförstärkning till följd av skattesänkningen. I genomsnitt ökar disponibelinkomsten för dem som har ett arbete med drygt 9 500 kronor per år, vilket kan användas till ökat sparande eller till konsumtion. Bara genom att anta att hushållen använder dessa medel på samma sätt som andra inkomstökningar kan man t.ex. beräkna att statens intäkter från momsen skulle öka med omkring 7 miljarder kronor - före effekten av andra skatte- och avgiftshöjningar.

Sammantaget kommer vår politik över tiden att leda till väsentliga förstärkningar av den offentliga ekonomin, högre tillväxt och ökad sysselsättning med färre arbetslösa och färre bidragstagare.

9.3 Utbudet av arbetskraft

Utbudet av arbetskraft bestäms av flera faktorer. På lång sikt styr demografiska faktorer som den inhemska befolkningstillväxten och förskjutningar i befolkningens ålderssammansättning. Utbudet påverkas också av förändringar i förvärvsfrekvensen. Slutligen påverkas utbudet också av nettoinvandringen och hur snabbt invandrade svenskar kan integreras på arbetsmarknaden.

Kristdemokraternas politik syftar till att göra det relativt sett mer lönsamt att arbeta framför att leva på bidrag. Det påverkar redan på kortare sikt utbudet av arbetskraft genom att utbytet av arbete i förhållande till att inte arbeta ökar. Vidare påverkas utbudet av efterfrågan på arbetskraft, för vilken vi har särskilda förslag riktade främst mot små och medelstora företag i den arbetsintensiva privata tjänstesektorn. Till det kommer nystartsjobben som gör att stora grupper som inte lyckats etablera sig på arbetsmarknaden får en chans att komma i arbete, vilket medför att fler söker jobb och arbetskraften stiger.

Förslagen som presenteras i denna motion kommer att uppmuntra till ett ökat arbetskraftsdeltagande. Sänkningen av skatten på arbetsinkomster i kombination med skattehöjningen på bidragsinkomster leder till minskade marginaleffekter vilket kommer att göra det betydligt mer lönsamt att lämna bidragsförsörjning och i stället arbeta. Detta gäller i synnerhet för deltidsarbetande och för låginkomsttagare. Detta är viktigt och en av förändringarna sedan budgetmotionen i höstas. Människor som lämnar bidragsförsörjning gör sannolikt detta stegvis, dvs. man lämnar exempelvis långtidssjukskrivning i etapper. När en person är redo att börja en återgång till arbetslivet är det viktigt att även de ekonomiska incitamenten är på plats. Det ändrade grundavdraget gör det betydligt mer lönsamt att arbeta även på deltid i förhållande till bidragsförsörjning på heltid.

Införandet av en andra karensdag kommer också att verka i samma riktning. Genom att lägga en extra självrisk på sjukdom såökar kostnaden för den enskilde att sjukskriva sig, vilket bör begränsa korttidssjukskrivningarna ytterligare.

Vi vill också bättre ta till vara äldres erfarenheter och förmågor. De särskilda lättnaderna för arbetande pensionärer gör att de som vill och kan fortsätta arbeta får ett märkbart större utbyte av detta.

Höginkomsttagare får också sänkt skatt. Dels genom att våra skattesänkningar även träffar den med inkomster över brytpunkten för den statliga inkomstskatten. Men främst för att vi börjar avveckla den värnskatt som i praktiken fungerat som en straffskatt på högre utbildning. Detta är viktigt för det höjer värdet av att utbilda sig, vilket stimulerar till förkovran och på sikt högre produktivitet.

Sammantaget kommer våra förslag medföra att utbudet av arbetskraft och sysselsättningen på några års sikt stiger märkbart.

9.3.1 Reformer som ger ökat arbetsutbud

På lång sikt bestäms sysselsättningen av hur arbetskraftsutbudet och den långsiktiga arbetslösheten ändras. Detta betyder att all ekonomisk politik som påverkar utbudet och arbetslösheten också påverkar sysselsättningen.

Men det kan ta avsevärd tid innan ett ökat arbetsutbud också slår igenom på sysselsättningen. Därför föreslår vi också omfattande reformer som ska stimulera företagens efterfrågan på arbetskraft.

Det finns emellertid skäl att diskutera sysselsättningen något. Dels för att många i debatten anklagar de utbudsreformer som vi vill genomföra för att vara ett sätt att med ekonomisk politik framtvinga lönedumpning eller låglönejobb. Men också för att den effekt på arbetsutbudet som vår politik ger upphov till faktiskt ger betydande samhällsvinster.

Kristdemokraternas förslag till sänkta skatter kommer att resultera i högre reallöner efter skatt och högre sysselsättning. Detta möjliggörs genom att skattesänkningarna även till en del medför lägre lönekostnader för företagen. Tänk på följande realistiska exempel: Vårt avdrag för arbetsinkomster gör att en person som tjänar 100 kr/tim före skatt får en skattesänkning med ca 10 kr/tim - helt utan att löntagaren ökat sin produktivitet. I nästa löneförhandling kommer skattesänkningen därför att medföra något lägre lönekrav (precis som höjd skatt brukar leda till högre lönekrav). Lönekravet sänks dels genom att den anställde fått en direkt inkomsteffekt till följd av vår reform, dels för att framtida inkomstökningar blir mer värda i den enskildes plånbok när de träffas av en lägre marginalskatt.

Enligt forskning vid bl.a. Uppsala universitet så leder en skattesänkning med 10 procentenheter till att lönekraven dämpas med ca 5 procent, eller med 5 kr per timme i vårt exempel. Det betyder att arbetsgivarens kostnader efter nästa löneförhandling minskat relativt dagens skattesystem med cirka 3,5-4 procent vid en arbetsgivaravgift på 33 procent. En minskning av arbetskraftskostnaden med 3,5-4 procent kan väntas leda till en ökning av sysselsättningen med runt 2 procent eller ca 80 000 personer. Sammantaget medför därför sänkt skatt såväl högre reallöner efter skatt som påtagligt fler sysselsatta.

9.3.2 Reformer som ökar efterfrågan på arbetskraft

Utöver skattereformen lägger Kristdemokraterna fram ett batteri med förslag som syftar till att påskynda och säkerställa efterfrågan på arbetskraft.

Alliansens förslag om nystartsjobb kommer att göra det påtagligt lättare för människor som varit borta länge från arbetsmarknaden att återvända utan att fastna i nytt utanförskap. Nystartsjobben sänker arbetskraftskostnaden rejält och under lång tid. Till följd av den snäva avgränsningen mot grupper med mycket svag förankring på arbetsmarknaden kommer skattesänkningen inte nämnvärt påverka löntagarnas lönekrav. Därmed finns det starka skäl att tro att sysselsättningseffekten kan bli märkbar.

Sänkta företagsskatter och minskat sjuklöneansvar ökar lönsamheten och stimulerar därmed investeringar och innovationsklimatet. Det är viktigt att företag och dess ägare kan gå med vinst och ibland med rejäl vinst. Av många idéer som olika entreprenörer försöker kommersialisera är det nämligen få som lyckas. För att ha råd att misslyckas måste därför vissa projekt kunna generera höga vinster. Summan av vinster i de nya företagen måste därför alltid överstiga förlusterna i de företag som inte överlever, i annat fall är det inte samhällsekonomiskt lönsamt med entreprenörskap och nyföretagande. Sänkta skatter för enskilda näringsidkare och fåmansföretagare kommer att stimulera till ökade investeringar som inte bara ersätter befintligt kapital utan också skapar fler jobb.

Sverige är idag ett land där det samlade finansiella sparandet är mycket högt - drygt 8 procent av BNP. Detta syns främst genom våra kraftiga överskott i bytesbalansen. Samtidigt betyder detta också att investeringarna är låga och att Sverige som nation lånar ut stora belopp till investeringar utomlands. Orsakerna till detta är naturligtvis flera, men utvecklingen reser frågor om det svenska företags- och företagarklimatet. Förmögenhetsskatten är en faktor som driver ut kapital ur landet, liksom dubbelbeskattningen på svenskars investeringar i svenska företag. Ett slopande av förmögenhetsskatten och lindring av dubbelbeskattningen kan väntas dämpa kapitalflödena till utlandet och i bästa fall medföra ett visst återflöde. Detta kommer att stimulera till investeringar i Sverige istället för i utlandet och skapa sysselsättning här hemma istället för i andra länder.

Kristdemokraterna föreslår betydande satsningar på den offentliga sektorns kärnverksamheter, främst inom den kommunala vården, skolan och omsorgen. Detta resurstillskott bedöms skapa fler jobb men även öka löneutrymmet för anställda inom den offentliga sektorn. Det leder till en förskjutning av det relativa löneläget inom många kvinnodominerade yrken. Ett högre relativt löneläge är dessutom nödvändigt för att på sikt kunna locka fler att vilja arbeta inom dessa sektorer.

Effekten på arbetsutbudet torde vara mer begränsad och bara motsvara den effekt som efterfrågan i sig ger upphov till. På lång sikt bör offentliga utgifter inte nämnvärt påverka arbetslösheten.

9.3.3 Samlade effekter på produktion och sysselsättning

Diagram 11.1 Marginalskatt i olika inkomstlägen med Kristdemokraternas inkomstskatteförslag.

Diagram 11.2 Skillnad i marginalskatt för den som går från bidrags- till arbetsinkomster med Kristdemokraternas inkomstskatteförslag.

I tabell 10.1 och tabell 10.2 nedan redovisas de samlade utbuds- och efterfrågeeffekterna av Kristdemokraternas politik på kort och lång sikt. Vissa effekter har emellertid inte kunnat beräknas, exempelvis effekterna av ändrad struktur på finansieringen av a-kassan.

En sänkning av marginal- och genomsnittsskatten kommer att dämpa arbetslösheten. Det faktum att tyngdpunkten av skattesänkningarna riktas till låg- och medelinkomsttagare talar för att sysselsättningseffekten blir märkbar. En rimlig bedömning är att sänkningen av arbetskraftskostnaden med 4-5 procentenheter genererar en efterfrågeökning på arbetskraft på drygt 2 procent. Den högre sysselsättningen väntas stimulera utbudet, vilket medför att arbetslösheten inte dämpas lika mycket. Den långsiktiga arbetslösheten bedöms sjunka med 0,5 procentenheter på sikt. Utbudet av arbetskraft bedöms stiga med ca 1,6 procent.

Kristdemokraterna föreslår en försämring av nettoinkomsten från socialförsäkringarna med omkring 2 procent och en sänkning av marginalskatten för den som går från bidrags- till arbetsinkomster med 5-10 procentenheter. Detta bedöms medföra att den genomsnittliga arbetslöshetsperioden minskar med 5-10 procent. Detta motsvarar att den genomsnittliga arbetslösheten som andel av arbetskraften kan komma att minska med i storleksordningen 0,2-0,3 procentenheter.

Under normala omständigheter bör en förändring av arbetslösheten av denna storleksordning motsvara en sysselsättningsökning på omkring 0,5 procent och en uppgång i arbetsutbudet på knappt 0,6 procent. På kort sikt finns det dock anledning att tro att återflödet av tidigare sjuka innebär att vikarier och ersättningsanställda sägs upp, vilket gör att arbetslösheten stiger något.

Den samlade bedömningen är att utbudet av arbetskraft och sysselsättningen kommer att öka kraftigt till följd av våra föreslagna reformer. På ett par års sikt bedöms utbudet stiga med ca 3 procent eller drygt 130 000 personer. På längre sikt stiger det mer, med ca 4 procent, vilket motsvarar nästan 160 000 personer. Den långsiktiga arbetslöshetsnivån bedöms kunna sjunka med ca 0,5 procentenheter.

Tabell 11.1 Effekter på arbetsutbud och sysselsättning av Kristdemokraternas politik.

Tabell 11.2 Effekter på arbetsutbud och sysselsättning av Kristdemokraternas politik. Längre sikt (4+ år).

Den långsiktiga ökningen av sysselsättningen på drygt 4 procent innebär en lika stor uppgång i den potentiella produktionsförmågan - om inte produktiviteten förändras.

De samhällsekonomiska vinsterna av högre sysselsättning och produktion är betydande. Förslagen höjer i första hand den potentiella produktionsnivån. Det finns emellertid skäl att tro att även den långsiktigt hållbara tillväxten kan stiga med 0,2-0,3 procentenheter till följd av vår politik.

9.4 Effekter på de offentliga finanserna

Den offentliga sektorn har mycket att vinna på en politik som prioriterar arbete och högre tillväxt. Det bortfall som skattesänkningarna medför på kort sikt kompenseras över tiden av minskade kostnader i t.ex. socialförsäkringssystemen till följd av minskad arbetslöshet samt färre sjukskrivna och förtidspensionerade. Skattesänkningarna medför ocksåökade disponibelinkomster för dem som redan idag har ett arbete, vilket stimulerar konsumtionen och ökar statens intäkter från momsen.

9.4.1 Skatteintäkter till följd av ökad konsumtion

Kristdemokraternas inkomstskattesänkningar uppgår brutto till 38 miljarder kronor för arbetstagare. Till detta kommer en justering av grundavdraget för pensionärer på 3,8 miljarder kronor samt halverad inkomstskatt för äldre motsvarande ett skattebortfall på 1,5 miljarder kronor. Från detta skall dras inkomsteffekter för bidragsinkomsttagare på cirka 3,4 miljarder kronor (regelförändring samt justering av grundavdraget på bidragsinkomster).

Mot detta skall ställas de avgiftshöjningar som träffar inkomsttagarna. Det gäller först och främst avgiften till a-kassan (cirka 200 kronor per månad) samt höjningen av trafikförsäkringsavgiften (cirka 130 kronor per bil och månad) till följd av införandet av en finsk trafikförsäkringsmodell. Sammantaget uppgår dessa avgiftshöjningar till knappt 17 miljarder kronor.

Netto kvarstår en ökad disponibel inkomst på 23,3 miljarder kronor. Av detta antas arbetstagare spara i genomsnitt 15 procent och använda resten till konsumtion. Bidragstagare och pensionärer antas inte ha något nettosparande, varför inkomsteffekten får fullt genomslag på konsumtionen.

Som framgår av tabell 10.3 nedan så skulle detta ge en konsumtionsökning på 17,3 miljarder kronor, vilket vid en genomsnittlig momssats på 22 procent ger en inkomstökning till staten på 3,8 miljarder SEK.

Tabell 11.3 Konsumtions- och intäktseffekter till följd av skatte- och avgiftsförändringar.

Utifrån denna konsumtionsökning går det också att räkna fram en sysselsättningseffekt. Om man antar att hälften av hushållens konsumtion utgörs av tjänster så kommer tjänstesektorn att tillföras konsumtion på nästan 7 miljarder kronor (netto moms). Lägg därtill vårt förslag till skatteavdrag på hushållstjänster motsvarande 0,5 miljarder kronor. Vid en månadsinkomst på 16 000 kronor för den som utför tjänsten innebär denna konsumtionsökning att drygt 29 000 nya jobb tillkommer (se antagande i föregående avsnitt).

9.4.2 Effekter av ökad långsiktig produktionsnivå

En ökning av produktionsnivån med 1 procent kan väntas stärka de offentliga finanserna med i storleksordningen 0,7 procent av BNP. En långsiktig produktionsökning på 4,2 procent motsvarar således en förstärkning av den offentliga sektorns finanser med bortåt 74 miljarder kronor per år.

Till det kommer minskade kostnader för arbetslöshet, sjukfrånvaro och förtidspension. Sammantaget bedöms högre skatteintäkter och minskade kostnader stärka de offentliga finanserna med upp till knappt 80 miljarder kronor, se tabell 10.4 . En höjning av den långsiktiga tillväxten med 0,3 procentenheter motsvarar ett ytterligare tillskott på ca 5 miljarder kronor varje år.

Tabell 11.4 Förstärkning av de offentliga finanserna till följd av Kristdemokraternas politik.

Kristdemokraterna anser att finanspolitikens mål bör vara att minska den offentliga skuldsättningen till en långsiktigt hållbar nivå. Detta kan endast nås genom att målet om 2 procents strukturellt sparande över en konjunkturcykel infrias. De förstärkningar av de offentliga finanserna som Kristdemokraternas politik leder till bör därför i första hand användas till att öka den offentliga sektorns strukturella sparande och amortera ned statsskulden.

Sammantaget skulle de beteendeförändringar som vår politik medför leda till att det strukturella sparandet för den kommande mandatperioden stärks påtagligt och kan väntas uppgå till 2 procent eller mer under hela perioden 2006-2010.

10 Statens inkomster

10.1 Sänkta skatter de närmaste åren

Inriktningen de närmaste åren på Kristdemokraternas skattepolitik framgår av avsnitt 8.1 och 8.2 tidigare i denna motion.

10.1.1 Renodling av statens roll genom försäljning av statliga aktier

Det finns flera skäl för en försäljning av statens aktier. Det viktigt är dels för att renodla statens roll, dels för att sprida ägandet. Ett spritt ägande och sund konkurrens i en väl fungerande ekonomi skapar trovärdighet och får även riskkapitalmarknaden att fungera. Ett omfattande privat sparande i aktier är en av de viktigaste förutsättningarna för att nya företag ska kunna bildas och nya jobb skapas. Ett tredje skäl för en privatisering av det statliga ägandet är att det förbättrar förutsättningarna för de företag som det handlar om. Oklara roller gör att offentligt ägda företag lätt blir verktyg för motstridiga politiska ambitioner vilket på lång sikt drabbar tillväxten och skapandet av nya jobb i Sverige. En ägarspridning ger företaget behövligt kapital för framtida investeringar, något som inte bör finansieras ur statsbudgeten. Försäljningarna ska ske till marknadsmässiga priser och i den takt som är möjlig med tanke på andra introduktioner på aktiemarknaden. Hänsyn ska också tas till konjunkturläget. Alla företag bör dock inte säljas. Staten ska inte avhända sig inflytandet över och ansvaret för t.ex. Systembolaget.

Utifrån ett kristdemokratiskt synsätt finns det alltså anledning att gå vidare med att minska det statliga ägandet av företag, i princip enligt det program som antogs av riksdagen hösten 1991. Utöver dessa bör ytterligare företag bli föremål för försäljning. Till de företag som kan säljas hör bl.a. Civitas Holding, resterande delar av Telia Sonera, Nordea samt OMHex.

De företag som är aktuella är sådana som är verksamma inom konkurrensutsatt verksamhet. Monopolföretag kan inte säljas innan omstrukturering skett.

Vid försäljning ska allmänheten och de anställda i företagen vara en viktig målgrupp.

10.2 Skattepolitikens inriktning på längre sikt

Kristdemokraterna anser att det svenska skattetrycket, som är högst i världen, både bör och måste sänkas.

Bakom ställningstagandet att det bör sänkas ligger en ideologiskt förankrad övertygelse om att människor själva, inte statens byråkrater och politiker, ska bestämma över en större del av sina inkomster och utgifter. Men ställningstagandet motiveras också av en ekonomiskt grundad övertygelse om att den svenska ekonomin kommer att fungera bättre och tillväxtpotentialen öka om en minskad andel av de totala resurserna passerar genom den offentliga sektorn.

Bakom ställningstagandet att skattetrycket måste sänkas finns en insikt om det inte obetydliga omvärldstryck som gör att våra skattenivåer helt enkelt inte kan avvika kraftigt från det som gäller i våra konkurrentländer.

På sikt bör därför de statliga utgifternas andel av BNP minska. Därigenom kommer också skattetrycket att kunna minska. Skattetrycket måste dock växlas ned successivt och med en försiktighet som inte äventyrar stabiliteten i statsfinanserna eller äventyrar finansieringen av den offentliga sektorns kärnuppgifter. Vi bedömer att det under överskådlig tid främst är staten som genom omprioriteringar måste bidra till en nedväxling av skattetrycket. Kommunsektorn som helhet kommer på grund av den demografiska utvecklingen inte att ha något större utrymme för skattesänkningar, även om effektiviseringar genomförs. För vissa kommuner är detta dock en möjlighet som bör tas tillvara.

Staten ska givetvis ha tillräckliga skatteintäkter för att kunna sköta sina huvuduppgifter, som exempelvis rättsväsende, försvar, fördelningspolitik och myndighetsutövning med god kvalitet. Detta sätter en gräns för hur mycket statsutgifterna kan sjunka vid en given tillväxt i BNP. Om denna tillväxt blir högre kan andelen statsutgifter bli lägre, även om lika mycket pengar satsas på huvuduppgifterna i båda fallen.

Den svenska tillväxttakten i ekonomin är därför helt central även för denna diskussion. Om nuvarande låga tillväxtpotential (knappt 2 procent per år) består, kommer en nedväxling av skattetrycket att ta lång tid och frukterna av densamma, i form av ökat självbestämmande och bättre tillväxtförutsättningar, blir kanske svårare för den enskilde att se. Skattesänkningar riskerar i ett sådant läge att uppfattas som ett hot mot "välfärden". Inte minst driver de socialistiska partierna i Sverige mot bättre vetande ofta en sådan linje när konjunkturen är dålig. När den är bättre brukar skattesänkningar avvisas för att de skulle skapa överhettning om de genomfördes. Skattesänkningar är alltså i princip alltid fel för en svensk socialdemokratisk regering. Enda skälet till att vissa skatter sänkts under senare år är att den förbättring som den goda konjunkturen tidigare bidrog med inte kunde delas ut som bidrag till följd av utgiftstaken.

Den nuvarande låga tillväxtpotentialen bidrar alltså i sig till att hålla Sverige fast i en ond cirkel där tillväxtfrämjande förslag till skattesänkningar kan målas ut som ett hot snarare än den möjlighet till ökat självbestämmande och tillväxt det är. Om tillväxten vore bättre skulle vi sannolikt inte ha samma typ av debatt, eftersom skatteinkomsterna då skulle öka mer, även om skattesatserna var lägre. Detta "dödläge" kan bara brytas genom en målmedveten politik för att i en väl avvägd takt minska utgifter och skatter som andel av ekonomin. Därtill behövs regelförenklingar och andra typer av strukturreformer, bl.a. för att främja en bättre lönebildning. Detta kommer om det genomförs successivt att bidra till en bättre tillväxt och underlätta anpassningen mot nivån i jämförbara OECD-länder. Men det kommer också att innebära att de reala resurserna till exempelvis kommunsektorn kan öka i en säkrare takt än med en lägre tillväxt.

Det tydligaste exemplet på att denna strategi är framgångsrik är Irland. Där har skatterna målmedvetet sänkts, vilket har lockat till sig både människor, företag och investeringar. Den mycket kraftiga sysselsättningsökning som skett de senaste tio åren har tillsammans med sänkta skatter inneburit en snabb klättring uppåt i välfärdsligan.

Även om det finns olikheter mellan länder som Irland och Sverige, finns det inget som talar för att Sverige inte skulle kunna lyckas betydligt bättre än för närvarande med en tillväxtinriktad politik. Ett annat land som framgångsrikt förbättrat tillväxten är Finland, som trendmässigt har en betydligt bättre tillväxt än Sverige under senare år.

I diagram 10.1 åskådliggörs resonemanget kring hur en ansvarsfull nedväxling av skattetrycket kan gå till. Först har en schablonmässig framskrivning gjorts av Sveriges BNP-utveckling vid den tillväxt som Konjunkturinstitutet (fram till år 2008) anger i sitt basalternativ och därefter den tillväxtpotential som Långtidsutredningen anger för Sverige. Därefter har skatteintäkterna varje enskilt år fram till år 2023 beräknats vid antagande om en konstant skattekvot på 50 procent av BNP. Dessa intäkter jämförs sedan i diagrammet med de skatteintäkter som uppstår vid en huvudsakligen arbetsledd tillväxt på 2,5 respektive 3 procent när skattetrycket gradvis växlas ned med 0,3 procentenheter av BNP per år. Genom denna, som ett räkneexempel, mycket försiktiga nedväxling av skattetrycket ser man att skatteintäkterna ändå blir högre till följd av den bättre tillväxten än i basalternativet med lägre tillväxt och högre skattesatser (dvs. med oförändrad politik).

Det bör betonas att det i diagrammet bara är fråga om ett räkneexempel bland flera tänkbara. Vilken tillväxt som ska antas gälla som basalternativ kan exempelvis diskuteras. Poängen är att illustrera att den tillväxtökning som sänkta skatter kan bidra till (oavsett antagande om basalternativ), inte gör någon till förlorare, utan tvärt om alla till vinnare: Enskilda personer och företag ges bättre förutsättningar att arbeta, konsumera, investera och producera, vilket ytterligare bidrar till ökad tillväxt. När fler kommer i arbete får offentlig sektor högre skatteintäkter än vid oförändrad politik och därmed bättre förutsättningar att hålla en god kvalitet i sina verksamheter och samtidigt vara en attraktiv arbetsgivare.

Diagram 2.1 Sänkt skatt ger tillväxt - som ger

högre skatteintäkter vid lägre skattetryck.

Anm: Jämförelsenormen för kalkylen är ett konstant skattetryck på 50 procent av BNP och tillväxt enligt Konjunkturinstitutets basalternativ till år 2008 och därefter tillväxt enligt långtidsutredningens basalternativ.

11 Statens utgifter och utgiftstak

11.1 Statens utgifter på sikt

Som angetts i avsnitt 10.3 om skattekvoten på längre sikt bör de statliga utgifternas andel av BNP minska. Därigenom kommer också skattetrycket att kunna minska, vilket är både önskvärt och nödvändigt (se avsnitt 10.3). Skattetrycket måste dock växlas ned successivt och med en försiktighet som inte äventyrar stabiliteten i statsfinanserna eller äventyrar finansieringen av den offentliga sektorns kärnuppgifter. Vi bedömer att det under överskådlig tid främst är staten som genom omprioriteringar måste bidra till en nedväxling av skattetrycket. Kommunsektorn som helhet kommer på grund av den demografiska utvecklingen inte att ha något större utrymme för skattesänkningar, även om effektiviseringar genomförs. För vissa kommuner är detta dock en möjlighet som bör tas tillvara.

Staten ska givetvis ha tillräckliga skatteintäkter för att kunna sköta sina huvuduppgifter, som exempelvis rättsväsende, försvar, fördelningspolitik och myndighetsutövning med god kvalitet. Detta sätter en gräns för hur mycket statsutgiftsandelen kan sjunka vid en given tillväxt i BNP. Om tillväxten blir högre kan den utgiftsandel bli lägre som måste tas i anspråk, även om lika mycket pengar satsas på huvuduppgifterna i båda fallen.

Som ett riktmärke för statens utgifter kan därför bara anges att de tillsammans med utgifterna i den övriga offentliga sektorn ska ge utrymme för en gradvis anpassning nedåt av skattetrycket till jämförbara OECD-länders nivå. Med en bättre tillväxtpolitik blir detta lättare än om nuvarande stelheter och obalanser i den svenska ekonomin består. Med sunda statsfinanser där både utgifter och inkomster är lägre, och det finansiella sparandet starkare, minskar konjunkturkänsligheten. Detta är också inriktningen på Kristdemokraternas ekonomiska politik.

11.2 Ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten

Ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten omfattar från och med år 1999 endast inkomstbaserade ålderspensionsförmåner. Kristdemokraterna står som ett av fem partier bakom den pensionsuppgörelse om det nya pensionssystemet som träffats och beslutats i riksdagen under våren 1998. Därmed har vi inte några ändringsförslag vad avser det nya pensionssystemet och dess långsiktiga inriktning.

Det är dock värt att notera att även pensionssystemet är beroende av tillväxten. Det anpassar sig automatiskt vid förändringar i tillväxt eller demografisk utveckling, och kommer därför att ge bättre pensioner om tillväxten är hög än om den är låg. Även den icke förvärvsaktiva befolkningen har alltså allt att vinna på en förbättrad tillväxtpolitik.

11.3 Budgeteringsmarginalen

Socialdemokraterna räknar med en budgeteringsmarginal på mycket låga 1 125 miljoner kronor för år 2005. Det motsvarar drygt 1 procent av de takbegränsade utgifterna.

Socialdemokraterna har de senaste åren helt avlägsnat sig från den budgetdisciplin som de tidigare sagt sig värna om. Tanken med budgeteringsmarginalen var att den enbart skulle vara en buffert för att klara makroekonomiska och demografiska förändringar, samt den osäkerhet som följer av systemet med anslagssparande och anslagskredit. Men sedan något år tillbaka ska alltså enligt regeringen "budgeteringsmarginalen även omfatta utrymmen för framtida reformer på budgetens utgiftssida". Detta står i bjärt kontrast mot de principuttalanden som gjordes i 1997 års budgetproposition: "Den [budgeteringsmarginalen] ingår alltså inte i saldoberäkningar och liknande och kan inte heller tas i anspråk för nya utgifter utan att finansieringen garanteras i särskild ordning. Farhågor att budgeteringsmarginalen skulle försvaga budgetdisciplinen är alltså ogrundade." (prop. 1996/97:1) Socialdemokraterna räknar i vårpropositionen med en minimal budgeteringsmarginal även för år 2006, endast 1 496 miljoner kronor vilket på grund av de ökande takbegränsade utgifterna är en svag marginal. För år 2007 beräknas marginalen vara större, ca 10,5 miljarder kronor. Men denna vet vi av erfarenhet enbart kommer att finnas till för att fylla på med ytterligare ofinansierade förslag från Socialdemokraternas sida.

Kristdemokraterna menar att detta är en helt felaktig användning av budgeteringsmarginalen, som strider mot alla de intentioner Socialdemokraterna själva angivit i tidigare propositioner.

Budgeteringsmarginalen ska enbart vara en buffert för att klara makroekonomiska och demografiska förändringar samt den osäkerhet som följer av systemet med anslagssparande och anslagskredit.

Socialdemokraterna har under den gångna mandatperioden använt budgeteringsmarginalen till ofinansierade reformer. Det har medfört att Sverige är oförberett på verkliga kriser. Den massarbetslöshet som Sverige nu hamnat i genom att stora grupper nu är öppet arbetslösa, i arbetsmarknadsåtgärder, sjukskrivna, förtidpensionerade eller deltidsarbetslösa kan Socialdemokraterna inte längre möta med en offensiv politik. Marginalerna och buffertarna är redan bortspenderade på eftergifter till stödpartierna i riksdagen.

Kristdemokraterna anser att budgeteringsmarginalen bör utökas kraftigt år 2006 till cirka 15,3 miljarder kronor. Motsvarande budgeteringsmarginal för 2007 bör vara 16,4 miljarder. Samtidigt bör utgiftstaket sänkas 2006 och 2007 med belopp i storleksordningen 12 respektive 27 miljarder kronor. Kristdemokraterna återkommer i samband med budgetpropositionen för 2006 med närmare förslag om budgeteringsmarginal och utgiftstak för 2006-2008.

[1]

Landstingsförbundet 2002.

[2]

Se t.ex. 2001 års ekonomiska vårproposition, bilaga 5, för en redogörelse för det kaotiska förlopp som till slut ledde till att den socialdemokratiska regeringen försökte lagstifta om både pris- och lönebildning i det s.k. stoppaketet. Detta omfattade lönestopp, prisstopp, hyresstopp, stopp för kommunala skattehöjningar, begränsningar i konflikträtten och höjda avgifter för avtalsstridiga strejker. Den socialdemokratiska regeringen förlorade omröstningen i riksdagen den 15 oktober 1990 och statsminister Ingvar Carlsson lämnade in sin avskedsansökan. Efter att ha återkommit med en ny regering, dock utan tidigare finansministern Kjell-Olof Feldt som valt att avgå, fortsatte den svenska utvecklingen att snabbt försvagas på alla fronter. Nytillträdde finansministern Allan Larssons tal om "vändpunkten" besannades aldrig, och Socialdemokraterna förlorade makten i riksdagsvalet 1991.

[3]

Statsbudgetens saldo rensat för engångseffekter, ett mått som visar den långsiktiga utvecklingen

[4]

Se till exempel Ds 1992:25 Fattigdomsfällor, Ds 1997:73 Lönar sig arbete?, Per Molander (1999) En effektivare välfärdspolitik

[5]

Statsskulden påverkas också av faktorer som inte ingår i det finansiella sparandet (t.ex. försäljningsinkomster och valutakursförändringar), men här avses den långsiktiga effekten på statsskulden av att staten har balans mellan inkomster och utgifter.

Försvagningar	2006	2007
Ytterligare sänkt inkomstskatt (totalt 36,8 mdrkr)	-18 500	-18 700
Rättsväsendet	-200	-200
Barnbidragsreform	-2 600	-2 600
Nystartsjobb	-1 200	-1 200
Avskaffa företagens medfinansiering	-2 500	-2 600
Nej till medfinansiering av sjukfrånvaro (växling mot höjd arbetsgivaravgift)	2 500	2 600
Forskningssatsning (allians)	-200	-300
Polissatsning	-500	-500
Ökat statsbidrag till kommuner och landsting	-1 770	-1 700
Summa:	-24 970	-25 200

Anpassningar till budgetkontoret	2006	2007
Lägre beräknade statsskuldränta för minskat lånebehov (från 4,95 % till 3,0 %)	-418	-1 852
Inga effekter av ökad kontroll av sjukförsäkring	-375	-600
Kraftigt reducerade antaganden om rehabilitering	-1 610	-3 070
Inga effekter av ökad kontroll inom Skatteverket	-750	-900
Minskade förluster vid avyttringar av statlig egendom		700
Ingen minskad arbetslöshet på grund av hushållstjänstförslaget m.m.	-2 400	-2 400
Summa:	-5553	-8122

Förstärkningar	2006	2007
Regeringskansliet	25	25
Låt a-kasseavgiften betala även arbetsmarknadsåtgärder	2 000	2 000
Trafikförsäkringsreform (inkl. sjukpenning, förtidspension)	4 900	4 000
Avveckla anslag 24:4 Rekryteringsbidrag (från 1/7 06)	731	1 689
Räntebeläggning av periodiseringsfonder	1 500	1 900
Minskad nedsättning av arbetsgivaravgifter	4 787	5 005
Slopa nedsättning av egenavgifterna för egenföretagare	1 260	1 300
Höjd skatt på lågpriscigaretter	150	150
Höjd skatt på rulltobak	600	600
Ja till hela skatteväxlingen 2004	2 800	2 800
Minskad kostnad för hushållstjänstförslaget	1 150	1 150
Slopat krav om sänkt skatt på bostadsbyggande motsvarande halverad byggmoms	1 580	2 025
Avgick: Regeringens tillfälliga skattelättnad för vissa byggtjänster	-500	-1 000
Höjda avgifter för fastigheter (minskade kostnader i fastighetsskattereform)	700	700
Sänkta alkoholinförselkvoter (1 l starksprit, 5 l vin, 15 l öl)	800	1 000
Avdrag mot inkomst av tjänst enbart för kommunal beskattning	1 500	1 500
Avskaffa "1övriga" avdrag mot inkomst av tjänst	290	290
Avveckla persondatorförmån	800	1 600
Avskaffa anställningsstödet - nystartsjobb	3 810	3 810
Summa:	29483	30944

Försvagning av det finansiella sparandet jämfört med budgetmotion 2005:	-1 640	-2 478
Kristdemokraternas finansiella sparande jämfört med regeringens:	5 170	2 480

Nr	Land	Invgrad	Nr	Land	Invgrad
1	Tjeckien	33,4	17	Italien	20,8
2	Australien	27,8	18	Polen	20,8
3	Slovakien	26,7	19	Nederländerna	20,5
4	Ungern	26,1	20	Kanada	20,4
5	Korea	26,0	21	Belgien	20,4
6	Portugal	25,9	22	Island	20,1
7	Japan	25,3	23	Norge	20,1
8	Grekland	25,1	24	USA	20,0
9	Spanien	24,5	25	Frankrike	19,9
10	Danmark	24,0	26	Tyskland	19,9
11	Luxemburg	23,5	27	Irland	19,1
12	Österrike	22,3	28	Storbritannien	19,0
13	Schweiz	21,6	29	Finland	18,3
14	Nya Zeeland	21,5	30	Turkiet	16,5
15	Mexiko	21,3	31	Sverige	16,3
16	Euroområdet	20,9

	2006
Bättre rehabiliteringsutredningar (drygt 100 000 nivå-2-utredningar)	175
Mentorskap	50
Förstärkning med nya yrkesinspektörer	20
Ekonomiskt stöd till offentliga arbetsgivare	150
Egenföretagare får vidgad rätt till rehabilitering	85
Rehabiliteringsinsatser (Nivå-3-utredningar inkl fördjupad rehabiliteringsutredning)	1 550
Avdrag för nuvarande medel till köp av rehabiliteringstjänster	-972
Köp av enklare hälso- och sjukvårdstjänster	70
Nationell metod- och utvärderingsenhet	25
Koordinatorer (ca 1 000 nya heltidstjänster inkl försök med 30 arbetsplatsrådgivare)	480
Nationell utbildningssatsning	20
Anordningsbidrag till utökat rehabiliteringsutbud (inkl utredningsresurser)	500
Utökad rätt att studera med rehabiliteringsersättning	30
Arbetshjälpmedel	15
Stöd till mjukstart vid återinträde på arbetsmarknaden	215
Kompletterande arbetsmarknad - förlängd rehabiliteringsersättning	300
Forskningsmedel	60
Högskoleutbildning i rehabilitering	17
Summa kostnader	2 790

Inkomst	Skattesänkning
per månad	per månad
1 667	89
4 167	121
6 667	161
8 333	188
10 000	250
12 500	445
15 000	647
17 500	807
20 000	888
25 000	1 037
30 000	1 037
35 000	1 037
40 000	1 037

	2003	2004	2005	2006	2007	Snitt 2003-2007
Finansiellt sparande	-0,1	1,1	0,6	0,6	1,1	0,7
Strukturellt sparande (justerat för konjunkturläge)	0,8	1,81	0,9	0,7	1,1	1,1

BNP-utveckling, procent	2005	2006	2007	Snitt 2005-2007
Världen	4,1	3,9	3,6	3,9
USA	3,7	3,4	3,3	3,5
Norge	3,0	2,7	3,3	3,0
Storbritannien	2,6	2,5	2,7	2,6
Norden	2,8	2,6	2,4	2,6
Sverige	3,2	2,7	2,4	2,8
Euroområdet	1,6	2,1	2,3	2,0

BNP-tillväxt i procent	Utfall	Prognos		Revidering fr sept-04
BNP-tillväxt i procent	2004	2005	2006	2005	2006
Världen	5,1	4,3	4,4	0,2	-
USA	4,4	3,6	3,6	0,1	0,1
Euroområdet	2	1,6	2,3	-0,2	-0,6
Japan	2,6	0,8	1,9	-1,8	-1,5
Storbritannien	3,1	2,6	2,6	-0,3	0,2
Central- och Östeuropa	6,1	4,5	4,5	0,6	-0,3
Ryssland och OSS	8,2	6,5	6	0,1	-
Sydostasien inkl. Kina	8,2	7,4	7,1	0,6	0,6
Mellanöstern	5,5	5	4,9	0,5	0,3
Sydamerika	5,7	4,1	3,7	1,1	0,5

		BNP-tillväxt		Inflation, KPI1		Arbetslöshet
Institut/månad		2005	2006	2005	2006	2005	2006
SBAB	apr	3,0	3,2	0,5	1,9	5,1	4,9
Skandia-banken	apr	2,6	2,8	0,5	1,8	5,1	4,6
Regeringen	apr	3,2	2,7	0,5	1,5	5,0	4,4
IMF	apr	3,0	2,5	1,6	2,4	5,1	4,4
LO	apr	3,0	2,8	0,4	1,2	5,0	5,0
EU	apr	3,0	2,8	0,4	1,4	5,9	5,3
KI	mar	3,0	2,9	0,3	1,7	5,1	4,6
SN	mar	2,7	2,2	0,6	1,1	5,3	5,1
Riksbanken	mar	3,2	3,2	0,1	1,5	5,1	4,4
SEB	feb	3,0	2,7	0,5	1,8	5,1	4,6
Nordea	feb	3,4	3,0	0,6	2,0	5,1	4,4
FS-banken	jan	2,6	2,3	1,1	2,0	5,3	5,0
SHB	jan	3,3	2,9	1,3	1,8	4,9	4,5

Snitt		3,0	2,8	0,6	1,7	5,2	4,7

	02	03	04	05	06	07	Snitt 02-07
Finansiellt sparande	-0,5	-0,1	1,1	0,7	0,6	1,1	0,5
Strukturellt sparande (justerat för konjunkturläge)	0,2	0,8	1,8	0,9	0,7	1,1	0,9

	02	03	04	05	06	07	Snitt 02-07
Finansiellt sparande inklusive Eurostats beslut gällande premiepensionssystemet	-1,5	-1,2	0,0	-0,4	0,6	1,1	-0,4
Strukturellt sparande (justerat för konjunkturläge) inkl. Eurostats beslut gällande premiepensionssystemet	-0,8	-0,3	0,7	-0,2	0,7	1,1	0,0

Hushåll (småhus, bostads- och hyresrätter)	2006
Ingen fastighetsskatt	+19,5
Kommunal avgift, 2 800 kr per småhusenhet (egnahem)	-6,5
Kommunal avgift 900 kr per lägenhet	-2,1
Kapitalvinstskatt på privatbostäder 30 %	-3,2
Summa	+7,7

Företag (kommersiella lokaler och industrier)
Ingen fastighetsskatt	+7,0
Kommunal avgift (ca 63 resp 17 kr per kvm)	-7,3
Summa	-0,3

Primärkommuner	2006
Kommunal avgift, 2 800 kr per småhusenhet (egnahem)	+6,5
Kommunal avgift, 900 kr per lägenhet	+2,1
Kommunal avgift för kommersiella lokaler och industrier	+7,3
Minskat statsbidrag	-15,9
Summa	0,0

Stat
Utebliven fastighetsskatt (inkl KPI)	-26,5
Minskat statsbidrag till primärkommuner	+15,9
Kapitalvinstskatt på privatbostäder 30 %	+3,3
Minskad administration tfa avvecklad fastighets- & förmögenhetsskatt, egnahem	+0,2
Övrig finansiering inom budget (motsv återgång till 2000 års tax.värden)	+7,1
Summa	0,0

Gymnasieskolan	2006	2007
Studiebidrag 16-25 år 1 050 kr/mån, 10 mån. Från 1/7 2007		175
Högskolan
25:2 Höjda studiemedel i högskoleutbildningen. Från 1/7 2007		130
Avskaffat fribelopp för heltidsstuderande högskolestudenter		200
25:3 Studiemedelsräntor tfa ökade låneutbet. & slopat fribelopp		6
Vuxenutbildning
Höjda studiemedel		20
Nya och förstärkta anslag
Nationell vårdgaranti (netto)	750	250
Ny rehabiliteringsförsäkring	2 790	2 900
Nytt anslag: Forskning kring palliativ vård	20	20
Nytt anslag: Förebyggande folkhälsoåtg.	80	60
Nytt anslag: Psykiatrisatsning	25	400
14:7 Folkkhälsopolitiska åtgärder	50	50
17:1 Stimulansbidrag och åtgärder inom äldrepolitiken	50	50
18:1 Bidrag till utveckling av socialt arbete m.m.	50	25
Summa:	3 815	4 286

	Arbetsutbud		Sysselsatta		Arb.löshet
	Antal pers	%	Antal pers	%	%
Inkomstskatt	48 000	1,0	53 926	1,3	-0,2
Socialförsäkr.	25 000	0,6	20 223	0,5	0,1
Off. kons.	26 400	0,6	36 000	0,8	-0,2
Privat kons.	27 500	0,6	23 169	0,6	0,0
Hushållstjänster	2 000	0,0	1 685	0,0	0,0
Summa	128 900	2,8	135 003	3,2	-0,3

	Disp. inkomst	Konsumtion	Momsintäkt
Skatte-/avgiftsförändring	mdr kr	mdr kr	mdr kr
Inkomstskatt	38,2	32,5	7,1
Grundavdrag pensionärer	3,8	3,8	0,8
Halverad inkomstskatt 65+	1,5	1,3	0,3
Justerat grundavdrag + regelförändring	-3,4	-3,4	-0,7
Delsumma	40,1	34,1	7,5
Höjd bilpremie	-7,7	-7,7	-1,7
Höjd a-kasseavgift	-9,1	-9,1	-2,0
Nettoeffekt	23,3	17,3	3,8

Stockholm den 2 maj 2005
Göran Hägglund (kd)
Stefan Attefall (kd)	Maria Larsson (kd)
Mats Odell (kd)	Inger Davidson (kd)
Johnny Gylling (kd)	Helena Höij (kd)
Ragnwi Marcelind (kd)	Chatrine Pålsson (kd)

	Förstärkning
	Kort sikt	Lång sikt
Högre BNP	56,4	73,6
Minskad arbetslöshet	0,5	1,5
Färre sjuka	1,0	3,5
Färre förtidspensionerade	0,0	0,5
Summa	57,9	79,1
Andel av BNP 2004	2,3	3,1

med anledning av prop. 2004/05:100 Ekonomisk vårproposition 2005 års ekonomiska vårproposition

1 Sammanfattning

1.1 Nu gäller det jobben