Finansutskottets betänkande

2004/05:FIU7

Ändringar i det kommunala utjämningssystemet (prop. 2003/04:155)

---

Sammanfattning
I proposition 2003/04:155 Ändringar i det kommunala utjämningssystemet
presenterar regeringen ett förslag till en ny lag om kommunalekonomisk
utjämning.
Utskottet anser att rättvisa och nationell solidaritet ska vara
grundläggande för ett kommunalt utjämningssystem. Det nya utjämningssystemet
ska därför även i fortsättningen baseras på principerna om bl.a. likvärdiga
ekonomiska förutsättningar för kommuner respektive landsting samt en
långtgående utjämning av skillnader i beskattningsbara inkomster och
strukturellt betingade kostnadsskillnader. Därutöver ska såväl
inkomstutjämningen som kostnadsutjämningen omfatta samtliga kommuner och
landsting.
Mot denna bakgrund tillstyrker utskottet regeringens förslag till ett
nytt system för inkomstutjämning som i huvudsak innebär att staten
finansierar utjämningen. I det nya inkomstutjämningssystemet sammanförs
dagens utjämningssystem, det generella statsbidraget och vissa riktade
statsbidrag. Kommuner och landsting får ett inkomstutjämningsbidrag
alternativt ska betala en inkomstutjämningsavgift, vilka beräknas utifrån
skillnaden mellan deras beskattningsbara inkomster och ett särskilt
beräknat skatteutjämningsunderlag.
Utskottet tillstyrker också att nuvarande system för kostnadsutjämning
mellan kommuner och landsting bibehålls med vissa ändringar, främst att
kostnadsutjämningen för vatten och avlopp samt kallortstillägg slopas.

Därutöver tillstyrker utskottet förslaget till ett statligt finansierat
strukturbidrag vid sidan av det ordinarie utjämningssystemet. Strukturbidrag
betalas ut med ett belopp som motsvarar utfallet av vissa delar av
nuvarande kostnadsutjämning samt en del av bidragsminskningen till följd
av de föreslagna förändringarna. För de kommuner och landsting som får
negativa bidragsförändringar ska särskilda införandebidrag gälla för
åren 2005-2010.
Vidare tillstyrker utskottet att regleringsavgifter och regleringsbidrag
införs dels för ekonomiska regleringar mellan staten och kommunsektorn,
dels för att kunna upprätthålla de fastställda utjämningsnivåerna i
inkomstutjämningen.
Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2005.
Utskottet behandlar också 21 motionsyrkanden som har väckts med anledning
av propositionen samt 2 motionsyrkanden väckta med anledning av regeringens
skrivelse 2003/04:102 Utvecklingen inom den kommunala sektorn.
Utskottet avstyrker samtliga motionsyrkanden.
I betänkandet finns 11 reservationer och 1 särskilt yttrande.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Utgångspunkter för ett nytt utjämningssystem
Riksdagen godkänner vad regeringen förordar om utgångspunkter för ett
nytt kommunalt utjämningssystem. Därmed bifaller riksdagen proposition
2003/04:155 i denna del och avslår motionerna2003/04:Fi33 av Mikael
Odenberg m.fl. (m) yrkande 5,2003/04:Fi36 av Lars Lindén m.fl. (kd)
yrkande 3,2003/04:Fi44 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) yrkande 1,2003/04:Fi45
av Lars Lindén m.fl. (kd) yrkande 1 i denna del,2003/04:Fi46 av Fredrik
Reinfeldt m.fl. (m) yrkandena 1 och 2 samt2003/04:Fi47 av Roger Tiefensee
m.fl. (c) yrkandena 1, 2 och 5.
Reservation 1 (m, kd)
Reservation 2 (fp)
Reservation 3 (c)

2. Ett nytt system för inkomstutjämning
Riksdagen godkänner regeringens förslag till ett nytt system för
inkomstutjämning. Därmed bifaller riksdagen proposition 2003/04:155 i
denna del och avslår motionerna2003/04:Fi44 av Karin Pilsäter m.fl.
(fp) yrkande 2,2003/04:Fi45 av Lars Lindén m.fl. (kd) yrkandena 1 i
denna del och 2 samt2003/04:Fi46 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m) yrkandena
3 och 5.
Reservation 4 (m)
Reservation 5 (fp)
Reservation 6 (kd)

3. Verksamheter och kostnadsslag i kostnadsutjämningen
Riksdagen godkänner regeringens förslag om vilka verksamheter och
kostnadsslag som ska ingå i kostnadsutjämningen. Därmed bifaller riksdagen
proposition 2003/04:155 i denna del och avslår motionerna2003/04:Fi44
av Karin Pilsäter m.fl. (fp) yrkandena 3 och 4,2003/04:Fi45 av Lars
Lindén m.fl. (kd) yrkande 3 och2003/04:Fi46 av Fredrik Reinfeldt m.fl.
(m) yrkande 6.
Reservation 7 (m)
Reservation 8 (fp)
Reservation 9 (kd)

4. Strukturbidrag
Riksdagen godkänner regeringens förslag om ett strukturbidrag till
kommuner och landsting vid sidan av det ordinarie utjämningssystemet.
Därmed bifaller riksdagen proposition 2003/04:155 i denna del och avslår
motion2003/04:Fi44 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) yrkande 5.
Reservation 10 (fp)

5. Införandebidrag
Riksdagen godkänner regeringens förslag att särskilda införandebidrag
införs för perioden 2005-2010. Därmed bifaller riksdagen proposition
2003/04:155 i denna del och avslår motionerna2003/04:Fi44 av Karin
Pilsäter m.fl. (fp) yrkande 6,2003/04:Fi46 av Fredrik Reinfeldt m.fl.
(m) yrkande 4 och2003/04:Fi47 av Roger Tiefensee m.fl. (c) yrkandena 3
och 4.
Reservation 11 (fp) - villkorad

6. Regleringsbidrag och regleringsavgift
Riksdagen godkänner regeringens förslag till regleringsbidrag och
regleringsavgift avseende kommunsektorn. Därmed bifaller riksdagen
proposition 2003/04:155 i denna del.

7. Administration och uppföljning av utjämningssystemet
Riksdagen godkänner dels regeringens förslag beträffande administration
av utjämningssystemet, dels vad regeringen förordar beträffande uppföljning
av utjämningssystemet. Därmed bifaller riksdagen proposition 2003/04:155
i denna del och avslår motion2003/04:Fi44 av Karin Pilsäter m.fl. (fp)
yrkande 7.

8. Lagförslagen i övrigt
Riksdagen antar med bakgrund av vad som ovan anförts och föreslagits
de i bilaga 2 återgivna förslagen till1. lag om kommunalekonomisk
utjämning,2. lag om ändring i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser
om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt, m.m.Därmed bifaller
riksdagen proposition 2003/04:155 i denna del.

Stockholm den 12 oktober 2004
På finansutskottets vägnar

Sven-Erik Österberg
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Sven-Erik Österberg
(s), Mikael Odenberg (m), Karin Pilsäter (fp), Sonia Karlsson (s), Kjell
Nordström (s), Agneta Ringman (s), Gunnar Axén (m), Bo Bernhardsson (s),
Roger Tiefensee (c), Hans Hoff (s), Agneta Gille (s), Yvonne Ruwaida
(mp), Tommy Ternemar (s), Cecilia Widegren (m), Gunnar Nordmark (fp),
Lars Lindén (kd) och Siv Holma (v).

Redogörelse för ärendet
Ärendet och dess beredning
I september 2001 tillkallade regeringen en parlamentarisk kommitté med
uppgift att utreda vissa frågor beträffande det kommunala statsbidrags-
och utjämningssystemet samt vid behov föreslå förändringar (dir. 2001:73).
Kommitténs uppdrag var att analysera om målen för utjämningssystemet
uppnås i den del som avser utjämning för strukturella kostnadsskillnader
och vid behov föreslå förändringar. Kommittén hade vidare i uppdrag att
analysera och lämna förslag till hur kommuner och landsting med kraftig
befolkningsminskning kan ges likvärdiga förutsättningar att tillhandahålla
vård, omsorg och utbildning. Dessutom skulle kommittén undersöka
möjligheterna till förenklingar av systemet samt lämna förslag till hur
intäktsförändringarna för enskilda kommuner och landsting till följd av
ändringar i systemet efter 2004 ska hanteras.
Kommittén, som antog namnet Utjämningskommittén, överlämnade i september
2003 betänkandet Gemensamt finansierad utjämning i kommunsektorn (SOU
2003:88).
Efter remissbehandling överlämnade regeringen den 13 maj 2004 proposition
2003/04:155 Ändringar i det kommunala utjämningssystemet till riksdagen.
Propositionen bygger på en överenskommelse mellan regeringen, Vänsterpartiet
och Miljöpartiet de gröna. I propositionen föreslår regeringen att
riksdagen antar regeringens förslag till lag om kommunalekonomisk utjämning
och lag om ändring i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om
kommuns och annan myndighets utdebitering av skatt, m.m. Regeringens
förslag återges i bilaga 1 och lagförslagen i bilaga 2.
Med anledning av propositionen har 4 motioner väckts. Utskottet behandlar
i betänkandet även 2 motionsyrkanden med anknytning till frågan om det
kommunala utjämningssystemet, vilka ingår i 2 motioner väckta med
anledning av regeringens skrivelse 2003/04:102 Utvecklingen inom den
kommunala sektorn. Förslagen i motionerna återges i bilaga 1.
De motioner som har väckts under den allmänna motionstiden hösten 2004
och som tar upp kommunalekonomiska frågor kommer att behandlas av
utskottet senare under innevarande år.
Under ärendets beredning har en skrivelse inkommit till utskottet.
Södertälje kommun, Nynäshamns kommun, Norrtälje kommun och Nykvarns kommun
har i en gemensam skrivelse (dnr 069-39-0405) tagit upp frågan om
föråldrad regional indelning och bristfälligt statistiskt underlag för
byggkostnadsindex (även kallad byggkostnadsfaktorn), vilken påverkar
skatteutjämningssystemet och ingår som beräkningsunderlag i den av
regeringen föreslagna kostnadsutjämningsmodellen för bebyggelsestruktur.
Skrivelsen redovisas i utskottets överväganden i avsnittet Verksamheter
och kostnadsslag i kostnadsutjämningen.
Bakgrund
Nuvarande statsbidrags- och utjämningssystem
Det nuvarande statsbidrags- och utjämningssystemet trädde i kraft 1996
och består av fyra delar: inkomstutjämning, kostnadsutjämning, generellt
statsbidrag och införanderegler. Utjämningssystemet syftar till att
garantera alla kommuner och landsting likvärdiga ekonomiska förutsättningar
att bedriva sin verksamhet oavsett invånarnas beskattningsbara inkomster
och skillnader i behov och andra strukturella förhållanden. Systemet är
utformat som två separata delsystem, ett för kommuner och ett för
landsting, men de är likartat uppbyggda.
Genom inkomstutjämningen garanteras alla kommuner och landsting ett
lika stort skatteunderlag per invånare oavsett det egna skatteunderlagets
storlek. Kommuner och landsting med ett eget skatteunderlag per invånare
som understiger genomsnittet i landet får ett bidrag från staten. De
med ett skatteunderlag per invånare som ligger över genomsnittet betalar
en avgift till staten. Summan av avgifterna motsvarar i stort summan av
bidragen. Beräkningen av en kommuns bidrag/avgift sker i flera steg.
Underlaget för beräkningen av bidrag eller avgift utgörs av den del av
skatteunderlaget per invånare som avviker från riksgenomsnittet,
multiplicerat med antalet invånare i kommunen. De beskattningsbara inkomsterna
per invånare kommer efter denna utjämning att vara lika stora i alla
kommuner respektive landsting. Därefter fastställs bidraget/avgiften
genom att underlaget för beräkningen av bidraget eller avgiften
multipliceras med den s.k. länsvisa skattesatsen. De länsvisa skattesatserna
utgör 95 % av den genomsnittliga skattesatsen i landet för kommuner
respektive landsting år 1995. Inom länen har den länsvisa skattesatsen
fördelats mellan kommunerna i länet och landstinget utifrån nivån på de
skatteväxlingar som gjorts med hänsyn till huvudmannaskapsförändringar.
Från 2001 infördes en justering i inkomstutjämningen med syfte att
undanröja att kommuner och landsting med låg skattesats och snabb
tillväxt i det egna skatteunderlaget får en intäktsökning efter utjämning
som understiger genomsnittet för riket.
Kostnadsutjämningen syftar till att utjämna för strukturella behovs-
och kostnadsskillnader. Systemet ska således inte utjämna för faktiska
kostnadsskillnader utan för skillnader i behov av kommunal service och
för förutsättningarna att producera denna service, dvs. sådana skillnader
som kommunerna och landstingen inte själva kan råda över. Systemet ska
inte utjämna för kostnadsskillnader som beror på skillnader i vald
servicenivå, avgiftssättning eller effektivitet. Kostnadsutjämningen är
uppbyggd av ett antal delmodeller, där de strukturella kostnadsskillnaderna
för varje delmodell beräknas med hjälp av faktorer som ska spegla de
strukturella behovs- och kostnadsskillnaderna för en viss verksamhet.
De olika delmodellerna avser antingen verksamheter som t.ex. barn- och
äldreomsorg eller kostnader som finns i de flesta verksamheter som t.ex.
uppvärmningskostnader. Kostnadsutjämningen innefattar utjämningsmodeller
för 16 delverksamheter/kostnadsslag för kommunerna och tre utjämningsmodeller
för landstingen. För varje delmodell beräknas en s.k. standardkostnad,
i kr per invånare, per kommun respektive landsting. Genom att summera
de i delmodellerna beräknade standardkostnaderna erhålls en kommuns
eller ett landstings strukturkostnad i kr per invånare. De kommuner och
landsting vilkas beräknade strukturkostnad överstiger den genomsnittliga
strukturkostnaden i landet får ett bidrag från staten motsvarande den
överskjutande kostnaden. Om strukturkostnaden understiger genomsnittet
i landet betalar kommunen en motsvarande avgift. Summan av avgifterna
motsvarar i princip summan av bidragen.
Det generella statsbidraget fördelades, vid systemets införande, med
ett lika stort belopp per invånare till alla kommuner respektive landsting.
Från andra halvåret 1997 har det generella bidraget höjts successivt.
En del av bidraget fördelas efter respektive kommuns åldersstruktur.
För 2004 uppgår det invånarrelaterade bidraget till 3 240 kr per invånare
för kommunerna och 929 kr per invånare för landstingen. Förutom att
fungera som en viktig finansieringskälla används det generella bidraget
för att styra kommunsektorns finansiella utrymme och för justeringar
som hänger samman med finansieringsprincipen.
Införandereglerna syftar till att begränsa genomslaget av de
bidragsförändringar som uppkom vid övergången till det nuvarande systemet.
Därigenom avsåg man att åstadkomma en successiv infasning till det nya
utjämningssystemet under åren 1996-2003, vilket innebär att effekterna
av systemet skulle slå igenom successivt under en period av åtta år.
Införandereglerna ändrades 2000 i samband med att ändringar i
kostnadsutjämningen gav upphov till ytterligare omfördelningseffekter. Den
tekniska konstruktionen av införandereglerna innebar att bidragsförändringar,
över en viss nivå, som uppstod till följd av det nuvarande systemet
jämfört med det tidigare systemets utfall, minskade genom införandetillägg
och införandeavdrag som successivt trappas ned under införandetiden.
Den sammanlagda bidragsminskningen under införandeperioden begränsades
genom s.k. fasta införandetillägg. De årliga förändringarna under
perioden begränsades genom s.k. rörliga införandetillägg och införandeavdrag.
Däremot får de bidrags- eller avgiftsförändringar som beror på
förändringar i skattekraft och beräknad strukturkostnad slå igenom vid den
årliga uppdateringen av bidrags- och utjämningssystemet. Införandereglerna
finansieras genom en nivåjustering av det generella statsbidraget för
samtliga kommuner och landsting.

Utskottets överväganden
Utgångspunkter för ett nytt utjämningssystem
Utskottets förslag i korthet
Utskottet anser att ett kommunalt utjämningssystem även i fortsättningen
ska baseras på principerna om bl.a. likvärdiga ekonomiska förutsättningar
för kommuner respektive landsting samt en långtgående utjämning av
skillnader i beskattningsbara inkomster och strukturellt betingade
kostnadsskillnader. Därutöver ska såväl inkomstutjämningen som
kostnadsutjämningen omfatta samtliga kommuner och landsting. Utskottet
konstaterar
att de av regeringen förespråkade utgångspunkterna till ett nytt
utjämningssystem ligger väl i linje med de principer som utskottet förordar.
Därmed föreslår utskottet att riksdagen godkänner vad regeringen anfört
i detta avseende. Förslagen i motionerna avstyrks.
Jämför reservationerna 1 (m, kd), 2 (fp) och 3 (c).
Propositionen
Huvudsyftet med regeringens förslag till ett nytt utjämningssystem är,
i likhet med utgångspunkterna för det nuvarande systemet, att åstadkomma
likvärdiga ekonomiska förutsättningar för alla kommuner och landsting
att bedriva sin verksamhet. För att nå detta krävs enligt regeringen
ett system med långtgående utjämning av skillnader i beskattningsbara
inkomster och strukturellt betingade kostnadsskillnader. Kostnadsutjämningen
ska däremot inte kompensera för skillnader i servicenivå, kvalitet,
avgiftssättning och effektivitet. Därför kan för kostnadsutjämningen
även fortsättningsvis standardkostnadsmetoden1Standardkostnadsmetoden
innebär att utjämning sker till den kostnad kommunen eller landstinget
skulle ha haft om verksamheten bedrivits vid en genomsnittlig avgifts-,
ambitions- och effektivitetsnivå med hänsyn till egna strukturella
förhållanden och enligt valda faktorer. tillämpas eftersom den är direkt
kopplad till hur de olika verksamheterna utvecklas i kommuner och
landsting. Genom en omfördelning av resurser som sker i ett sådant
utjämningssystem kan likvärdiga förutsättningar för att tillhandahålla
välfärdstjänster skapas.
Nivån för vad som kan anses vara likvärdiga ekonomiska förutsättningar
bestäms enligt regeringen lämpligen med utgångspunkt i medelskattekraften
i landet med hänsyn tagen till det utrymme som kan skapas genom att
systemet omfattar i stort sett hela den statliga bidragsgivningen. Det
är samtidigt viktigt för regeringen att statens roll i stödsystemet
avseende kommuner och landsting blir tydligare jämfört med dagens
utjämningssystem.
Därför anser regeringen att det statliga stödet kan förtydligas genom
att sammanföra utjämningssystemet, det generella statsbidraget och vissa
riktade statsbidrag i ett nytt system för inkomstutjämning. När en stor
del av den statliga bidragsgivningen tillförs inkomstutjämningen minskar
dessutom antalet kommuner och landsting som måste avstå en del av sin
skattekraft. Detta bör enligt regeringens uppfattning bidra till att
stärka systemets legitimitet jämfört med i dag, samtidigt som en
långtgående utjämning av skillnader i beskattningsbara inkomster bibehålls.
Därutöver ska regleringsbidrag/avgift utgöra ett instrument för ekonomiska
regleringar mellan staten och kommunsektorn för att finansiera
upprätthållandet av garantinivån i inkomstutjämningen samt för eventuella
förändringar i den totala statsbidragsramen.
Regeringen understryker att det finns starka kopplingar mellan
förutsättningarna för kommunal självstyrelse och den ekonomiska förmågan hos
kommuner och landsting. Ett kommunalt utjämningssystem är därför avgörande
för att den kommunala självstyrelsen ska kunna utvecklas även i kommuner
och landsting med sämre ekonomiska förutsättningar. Den kommunala
självstyrelsen ger kommuner och landsting stor frihet att själva utforma,
organisera och prioritera sin verksamhet. Dessa förhållanden verkar
också för ekonomisk effektivitet. Det finns därför enligt regeringen
starka skäl för att utforma statsbidrags- och utjämningssystem efter så
generella principer som möjligt. För detta krävs att alla kommuner
respektive landsting solidariskt medverkar i ett nationellt system för
utjämning av inkomster och kostnader.
Motionerna
Moderata samlingspartiet framhåller i motion Fi46 att de av regeringen
föreslagna förändringarna i utjämningssystemet inte löser de problem
som följer med de existerande kraftiga skillnaderna i kommunernas
ekonomiska villkor. Motionärerna anser att relationerna mellan staten och
kommunerna först måste förändras för att stödja ökat välstånd i landets
kommuner och landsting (yrkande 1). Bland grundprinciperna för dessa
relationer nämner man att staten ska ha ett ansvar för att landets alla
primärkommuner och landsting ges rimliga förutsättningar att klara sina
åligganden. Dessutom måste de ekonomiska relationerna mellan staten och
kommunerna utformas så att incitament skapas för kommunerna att bidra
till ökad ekonomisk tillväxt, främja effektivitet och stimulera till
ökad valfrihet för medborgarna. Ansvarsförhållandena mellan staten och
kommunerna måste samtidigt vara tydliga - staten ska betala för det
staten beslutar om. Vidare anser motionärerna att både utjämningssystemet,
de statliga bidragen till kommunsektorn och balanskravet för kommunerna
måste ses över i syfte att dels minska kommunernas konjunkturkänslighet,
dels säkerställa sunda offentliga finanser. I det sammanhanget bör man
enligt motionärerna även diskutera andra möjligheter att finansiera
kommunal verksamhet än genom beskattning av kommuninvånarnas inkomster.
Den i flera moderata motioner föreslagna nationella finansieringen av
en stor del av kommunernas nuvarande verksamhet (via s.k. pengsystem)
anses kunna kraftigt reducera behovet av ekonomisk utjämning mellan
kommuner och landsting (yrkande 2). Motsvarande ståndpunkter presenteras
i Moderata samlingspartiets motion Fi33. Där kritiserar också motionärerna
regeringens förslag för de kvarvarande tillväxtskadliga egenskaperna
såsom stora marginaleffekter, bestraffning av kommuner med hög tillväxt,
upprätthållande av en stark konjunkturkänslighet hos kommunala finanser
samt bevarande av ett krångligt och svårgenomträngligt utjämningssystem
(yrkande 5).
Folkpartiet liberalerna anser i motion Fi44 (yrkande 1) att det
nuvarande utjämningssystemet måste reformeras så att kommuner och landsting
ges likvärdiga förutsättningar att bedriva kärnverksamheten. Systemet
ska också stimulera kommuner att bedriva tillväxtfrämjande politik.
Inkomst- och kostnadsutjämningen bör ses och analyseras tillsammans,
samtidigt som antalet faktorer ska reduceras och vara hänförliga till
kommunala ansvarsområden. Motionärerna anser att regeringens förslag
inte motsvarar den efterfrågade inriktningen och förordar att en mer
grundläggande reformering utreds med ambitionen att kunna sjösättas
inför 2006. Målet för arbetet med en framtida omläggning ska vara att
utjämningen sker genom statens försorg. Efter eventuella tillkommande
förändringar i huvudmannaskap och finansiering av verksamheterna kan
återstående behov av skatteväxling mellan stat och kommunsektor enligt
motionärerna avgöras för att ett sådant statligt utjämningssystem ska
kunna verka med bibehållna krav på tydlighet och genomskinlighet.
Kristdemokraterna förordar i motion Fi45 ett kommunalt utjämningssystem
där alla kommuner och landsting ska ha likvärdiga förutsättningar för
sin verksamhet och service oberoende av skattekraft och opåverkbara
strukturella kostnader. Systemet ska förena en utjämning med incitament
för tillväxt och förnyelse och måste vara begripligt och demokratiskt
förankrat hos medborgare och i kommunsektorn. Det ska vara möjligt för
kommuner och landsting att kunna parera t.ex. befolkningsförändringar
genom att styra och förändra verksamhet och ekonomi utan att behöva
överraskas av det ekonomiska utfallet i utjämningssystemet. Systemet
ska dessutom stå i överensstämmelse med grundlagens intentioner om den
kommunala självstyrelsen, lokaliseringsprincipen och den kommunala
beskattningsrätten. Mot denna bakgrund anser motionärerna att det kommunala
utjämningssystemet helt och hållet bör vara ett statligt ansvar att
finansiera (yrkande 1 i denna del). Motsvarande ståndpunkt presenterar
Kristdemokraterna i motion Fi36 (yrkande 3).
I motion Fi47 beskriver Centerpartiet tre principer som bör gälla för
ett långsiktigt hållbart kommunalt utjämningssystem (yrkande 2). Enligt
motionärerna måste utjämningssystemet respektera och garantera det
kommunala självstyret, samtidigt som alla kommuner i landet ska ha
liknande förutsättningar för att kunna upprätthålla en skälig servicenivå
genom bl.a. kompensation för endast strukturella kostnadsskillnader.
Därutöver ska det finnas incitament för tillväxt och ökad skattekraft.
Motionärerna anser att regeringens förslag bryter mot dessa tre principer
genom att det föreslagna utjämningssystemet inkräktar på det kommunala
självstyret och minskar incitamenten för ekonomisk tillväxt genom att
negativa marginaleffekter återigen kan uppstå. Man bedömer också att
regeringens förslag inte kommer att leda till märkbart bättre ekonomiska
förutsättningar för de nu utsatta regionerna. Mot denna bakgrund föreslår
motionärerna att regeringens proposition avslås (yrkande 1). I stället
bör regeringen tillsätta en utredning i syfte att utarbeta ett förslag
till ett långsiktigt hållbart utjämningssystem med utgångspunkt i de av
Centerpartiet förespråkade grundläggande principerna för systemet
(yrkande 5).
Utskottets ställningstagande
Alla människors lika tillgång till vård, skola och omsorg är en självklar
rättvisefråga i dagens Sverige. Tillgången till bra offentlig service
är också grundläggande för en positiv regional utveckling i landets
olika delar. De svenska kommunerna och landstingen har dock mycket olika
förutsättningar att kunna bereda sina medborgare en bra kommunal service.
För att alla invånare i Sverige ska kunna få en bra skola, vård och
omsorg behövs därför en rättvis och solidarisk fördelning av landets
tillväxt. Detta förutsätter en långtgående ekonomisk utjämning mellan
kommunerna och mellan landstingen.
Finansutskottet vill understryka att huvudsyftet med det kommunala
utjämningssystemet även fortsättningsvis ska vara att skapa likvärdiga
ekonomiska förutsättningar för kommuner respektive landsting. Detta
förutsätter en långtgående utjämning av skillnader i beskattningsbara
inkomster och i strukturellt betingade kostnadsskillnader. Såväl
inkomstutjämningen som kostnadsutjämningen måste samtidigt omfatta samtliga
kommuner och landsting i Sverige för att alla ska erhålla likvärdiga
förutsättningar för att tillhandahålla välfärdstjänster. Med dessa
utgångspunkter är utjämningssystemet en förutsättning för reell självstyrelse
i landets alla kommuner, även de med svag ekonomi. De generella principerna
för utformningen av systemet främjar därmed ekonomisk effektivitet och
skapar incitament för tillväxt och förnyelse i hela kommunsektorn.
Finansutskottet konstaterar att regeringens förslag till ändringar i
det kommunala utjämningssystemet utgår från samma grundläggande principer
för utjämningssystemet som regeringen har föreslagit och riksdagen har
ställt sig bakom vid tidigare förslag till kommunal utjämning. Tyngdpunkten
i den nu föreliggande propositionen ligger i första hand på att utveckla
utjämningssystemet till ett statligt nettobidragssystem. Samtidigt
renodlas de regionalpolitiska inslag som i dag ingår i det ordinarie
utjämningssystemet vid sidan av systemet. De konkreta förslagen gäller
också förenkling av och ökad precision i kostnadsutjämningen. Enligt
utskottets mening bidrar de av regeringen föreslagna förändringarna
till att statens roll i finansieringen av stödsystemet avseende kommuner
och landsting förtydligas, medan en långtgående utjämning av skillnader
i beskattningsbara inkomster och strukturella kostnadsskillnader bibehålls.
Risken för negativa marginaleffekter minskar dessutom väsentligt i och
med den föreslagna utformningen av inkomstutjämningen. Samtidigt garanteras
den långsiktiga hållbarheten i systemet av regleringsbidrag och
regleringsavgifter som ska bestämmas årligen av riksdagen så att den offentliga
sektorns konjunkturkänslighet kan minskas.
I sammanhanget vill finansutskottet betona att det är väsentligt att en
fortlöpande diskussion förs om formerna för samarbetet mellan stat och
kommun liksom om omfattningen av den kommunala sektorn. Utskottet
vidhåller sin grundinställning, som presenterats vid tidigare ställningstaganden
i fråga om de ekonomiska relationerna mellan stat och kommun, att
uppgiftsfördelningen mellan den statliga och den kommunala nivån främst
är en praktisk avvägningsfråga där beslut får fattas från fall till
fall i samband med att respektive verksamhetsområde tas upp till
utvärdering och prövning. Utskottet är för sin del inte berett att i samband
med förslaget till ett nytt kommunalt utjämningssystem förorda omedelbara
och vittomfattande förändringar när det gäller både den praktiska och
den finansiella ansvarsfördelningen mellan stat och kommun eller inom
ramen för det offentliga åtagandet.
Vidare vill finansutskottet slå fast att en grundläggande förutsättning
för all lagstiftning självfallet är att den stiftade lagen ska stå i
överensstämmelse med grundlagens krav. I sammanhanget erinrar finansutskottet
om att frågan om utjämningssystemets grundlagsenlighet prövades av såväl
Lagrådet som konstitutionsutskottet år 1995 i samband med att det
nuvarande systemet infördes. Lagrådet konstaterade bl.a. att det nuvarande
avgiftssystemet anknöt till den lagstiftning om kommunal skatteutjämning
som tidigare hade utvecklats i konstitutionell praxis. Konstitutionsutskottet
ansåg inte heller att någon omprövning av det nuvarande statsbidragssystemet
från konstitutionella synpunkter var nödvändig. Det nu föreliggande
förslaget har också granskats av Lagrådet som inte gjort några anmärkningar
i anslutning till grundlagsfrågan. I och med dessa ställningstaganden
dels till den gällande regleringen, dels till det aktuella förslaget är
systemets grundlagsenlighet enligt finansutskottets mening ställd utom
allt tvivel. Därmed finner finansutskottet att ett nytt utjämningssystem
bör kunna utformas i enlighet med propositionens förslag.
Finansutskottet ser det som mycket väsentligt att riksdagen nu tar
ställning till de i propositionen framlagda förslagen till förändringar
i det kommunala utjämningssystemet. Regeringens förslag bygger huvudsakligen
på ett utredningsförslag från en parlamentariskt sammansatt utredning
som haft till uppgift att följa upp och utvärdera det nuvarande systemets
funktionssätt, måluppfyllelse och effektivitet samt undersöka möjligheterna
till förenklingar av statsbidrags- och utjämningssystemet. Utredningens
förslag grundas i sin tur på ett mycket omfattande utrednings- och
utvecklingsarbete. Förslagen från utredningen har därefter varit föremål
för remissbehandling. Ett flertal av remissinstanserna har ställt sig
bakom huvudlinjerna i utredningens förslag. Vid de förslagspunkter där
remissinstanserna har framfört avvikande meningar har regeringen noggrant
övervägt alternativa lösningar.
Att nu avstå från att fatta beslut om föreslagna och väl underbyggda
förändringar innebär försummade möjligheter till viktiga förbättringar
av utjämningssystemet. Att försöka ersätta det i propositionen förordade
utjämningssystemet med de alternativ som vagt skisseras i de aktuella
motionerna skulle enligt finansutskottets mening riskera att leda till
såväl sämre effektivitet som minskad rättvisa. Utskottet ser därför
inga skäl för att i nuläge tillkalla en ny utredning i syfte att utarbeta
ett ytterligare förslag till systemets omläggning. I fråga om fortsatt
uppföljning och utvärdering av systemet vill utskottet däremot hänvisa
till sitt ställningstagande i senare delen av detta betänkande.
Mot bakgrund av det ovan anförda ställer sig finansutskottet positivt
till vad regeringen anför om utgångspunkter för ett nytt kommunalt
utjämningssystem. Utskottet avstyrker därmed motionerna Fi33 (m) yrkande
5, Fi36 (kd) yrkande 3, Fi44 (fp) yrkande 1, Fi45 (kd) yrkande 1 i denna
del, Fi46 (m) yrkandena 1 och 2 samt Fi47 (c) yrkandena 1, 2 och 5.
Ett nytt system för inkomstutjämning
Utskottets förslag i korthet
Utskottet tillstyrker regeringens förslag till ett nytt system för
inkomstutjämning med statlig finansiering, inkomstutjämningsbidrag och
inkomstutjämningsavgift i enlighet med vad som anförs i propositionen.
Förslagen i motionerna avstyrks.
Jämför reservationerna 4 (m), 5 (fp) och 6 (kd).
Propositionen
Statlig finansiering
Regeringen föreslår att en långtgående utjämning av skillnaderna i
beskattningsbara inkomster ska åstadkommas genom att kommuner och landsting
får ett statligt inkomstutjämningsbidrag som beräknas med utgångspunkt
i skillnaden mellan en högre skattekraft än i nuvarande system och den
egna skattekraften. Det nya inkomstutjämningssystemet ska finansieras
genom att man sammanför dagens utjämningssystem, det generella statsbidraget
och vissa riktade statsbidrag. När en stor del av den statliga
bidragsgivningen tillförs inkomstutjämningen blir de kommuner och landsting
som måste avstå en del av sin skattekraft, till skillnad från i dag,
relativt få. Betydligt färre kommuner än i dag kommer således att betala
en avgift till inkomstutjämningen, samtidigt som den årliga avgiften
reduceras avsevärt jämfört med dagens system. Detta bör enligt regeringens
uppfattning bidra till att förtydliga statens roll i stödet för kommuner
och landsting och stärka legitimiteten i utjämningssystemet. På så sätt
kan det statliga stödet på ett tydligare sätt riktas till de delar av
landet som har mindre goda förutsättningar när det gäller skattekraft.

För att åstadkomma en i huvudsak statligt finansierad inkomstutjämning
på en så hög nivå som möjligt föreslår regeringen i budgetpropositionen
för 2005 att det generella statsbidraget och vissa riktade bidrag ska
uppgå i inkomstutjämningssystemet. Samtidigt föreslår regeringen att en
överföring av 3 miljarder kronor sker från anslaget 25:10 Bidrag till
personalförstärkning i skola och fritidshem till det föreslagna statliga
inkomstutjämningsbidraget redan fr.o.m. 2005. Även medlen på anslaget
48:5 Bidrag till ökad tillgänglighet i hälso- och sjukvården förs i
enlighet med förslaget i den aktuella budgetpropositionen till det
statliga utjämningsbidraget 2005.
Däremot framhåller regeringen att man för närvarande inte är beredd att,
såsom Utjämningskommittén har föreslagit, föreslå att bidragen till
läkemedelsförmånerna, till maxtaxa i barnomsorgen och till stöd för
utbildning av vuxna avskaffas och överförs till det generella bidraget
redan fr.o.m. 2005. Frågan om läkemedelsförmånernas finansiering bör
först bli föremål för överläggningar mellan staten och Landstingsförbundet
innan en överföring av dessa medel till det generella bidraget kan bli
aktuell. Ett avskaffande av bidraget till maxtaxa i barnomsorgen måste
föregås av att maxtaxan görs obligatorisk för kommunerna, vilket kräver
ytterligare beredning. Vad gäller det statliga stödet för utbildning av
vuxna avser regeringen att återkomma senare.
Vidare gör regeringen bedömningen att av de 3 miljarder kronor som enligt
2004 års ekonomiska vårproposition ska tillföras kommunsektorn i form
av generella statsbidrag för 2005, avser 1,3 miljarder kronor att täcka
ökade utgifter för att mildra omfördelningseffekterna vid införandet av
det nya utjämningssystemet. De ytterligare 1,7 miljarder kronorna
tillförs utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommuner. Detta tillskott
avser enligt uppgifterna i den aktuella budgetpropositionen införandet
av en nationell vårdgaranti under perioden 2005-2007 samt förstärkning
av vården inom bl.a. psykiatrin.
Med de här aviserade förändringarna beräknas den statligt finansierade
bidragsramen för kommuner och landsting 2005 uppgå till ca 56 miljarder
kronor.
Inkomstutjämningsbidrag
Den beräknade ramen för utjämningsbidraget ger enligt regeringen utrymme
för en utjämningsnivå motsvarande 115 % av den uppräknade medelskattekraften
för kommuner och 110 % för landsting. Regeringen föreslår därför att
skatteutjämningsunderlaget för kommuner ska motsvara 115 % av den
uppräknade medelskattekraften multiplicerad med antalet invånare i kommunen
den 1 november året före utjämningsåret. Inkomstutjämningsbidraget för
landsting ska beräknas på motsvarande sätt utifrån 110 % av den uppräknade
medelskattekraften. Genom den föreslagna konstruktionen kommer utgifterna
för inkomstutjämningsbidraget årligen att öka i ungefär samma takt som
den genomsnittliga tillväxten av skatteunderlaget. De föreslagna
utjämningsnivåerna innebär att samtliga kommuner utom 15 och samtliga
landsting utom Stockholms läns landsting kommer att få ett statligt
inkomstutjämningsbidrag.
För kommuner ska den länsvisa skattesatsen vidare fastställas utifrån
95 % av medelskattesatsen för kommunerna i landet 2003 korrigerad per
län för de skatteväxlingar som skett mellan kommuner och landsting fr.
o.m. 1991. För landsting ska den länsvisa skattesatsen fastställas
utifrån 90 % av medelskattesatsen för landstingen 2003 korrigerad för de
skatteväxlingar som skett mellan landsting och kommuner i länet.
Regeringen bedömer att den beräkningsmässiga kompensationsgraden för
kommunerna på 95 % gör det möjligt att bibehålla en långtgående
inkomstutjämning för kommuner med låg skattekraft. Den föreslagna lägre
kompensationsgraden för landstingen begränsar emellertid delvis effekterna
av betydande förändringar av bidrag och avgifter efter uppdateringen av
de länsvisa skattesatserna till 2003 års nivå. Den faktiska utjämningsgraden
för landstingen bedöms emellertid bli i det närmaste fullständig även
med en kompensationsgrad på 90 %. Antalet landsting med en negativ
marginaleffekt reduceras vid denna nivå till ett enda.
Det nya föreslagna inkomstutjämningssystemet skiljer sig i förhållande
till det nuvarande genom skilda utjämningsnivåer för kommuner respektive
landsting. Detta förhållande kan innebära vissa praktiska problem vid
eventuella framtida skatteväxlingar mellan kommuner och landsting -
utfallet av en skatteväxling blir i en sådan situation inte neutralt
eftersom kommunerna i ett län där skatteväxlingen sker sammantaget får
ett inkomstutjämningsbidrag som är större än det landstinget förlorar.
Därför aviserar regeringen i propositionen att vid behov senare återkomma
till frågan hur eventuella framtida skatteväxlingar ska hanteras i
utjämningssystemet. Regeringen understryker dock samtidigt att man strävar
efter att, på några års sikt, inordna ytterligare bidrag i
inkomstutjämningssystemet och att då ta ställning till möjligheterna för att
kunna höja utjämningsnivån för kommuner och landsting till samma nivå.

Inkomstutjämningsavgift
Regeringen föreslår att kommuner och landsting vars skatteutjämningsunderlag
är lägre än deras egna uppräknade skatteunderlag ska betala en
inkomstutjämningsavgift till staten som motsvarar mellanskillnaden multiplicerad
med en enhetlig skattesats för kommunerna inom varje län. Detta anses
kunna säkerställa att samtliga kommuner och landsting omfattas av
utjämningssystemet och minska trycket på kommundelningar.
Vidare bedömer regeringen att med nuvarande skattesatser skulle inga
negativa marginaleffekter uppstå för kommuner och landsting över de
föreslagna utjämningsnivåerna om dessa betalar en utjämningsavgift
beräknad på 85 % av skillnaden mellan skatteutjämningsunderlaget och det
egna skatteunderlaget. De länsvisa skattesatser som ska tillämpas bör
därför enligt regeringens förslag motsvara 85 % av medelskattesatsen
för kommuner respektive landsting 2003, korrigerade per län för de
skatteväxlingar som skett till följd av huvudmannaskapsförändringar mellan
kommuner och landsting fr.o.m. 1991.
Statens inkomster från inkomstutjämningsavgifterna (ca 7 miljarder kronor
beräknat på basis av 2004 års skattenivåer) bör enligt regeringens mening
användas för att finansiera delar av statens kostnader för det föreslagna
inkomstutjämningsbidraget.
Motionerna
Moderata samlingspartiet föreslår i motion Fi46 att bidragen till
respektive avgifter från kommuner och landsting vars relativa skattekraft
växer fryses (yrkande 3). På så sätt kommer kommunerna att få behålla
den relativa tillväxten i skattekraft. Att låta vissa skillnader i
skattekraft kvarstå skulle enligt motionärerna uppmuntra ansträngningar
att förbättra den lokala ekonomin ytterligare. Motionärerna anser
dessutom att den nivå på skattekraften där utjämningsavgiften i regeringens
förslag börjar debiteras är för låg. Vidare påpekar man att kommunernas
marginalskatt på skattekraft som överskrider gränsen för utjämningsavgift
är för hög med hänsyn till den ekonomiska tillväxten och att de föreslagna
avgifterna inte är förenliga med regeringsformens lydelse. Mot denna
bakgrund föreslår motionärerna att gränsen för utjämningsavgift höjs
till 115 % för landsting och att utjämningsavgiften ska sättas till 80
% av den egna skattesatsen för både primärkommuner och landsting (yrkande
5). Genom att avgiften beräknas utifrån den egna skattesatsen skapas
ett incitament för att hålla en låg skattesats.
Folkpartiet liberalerna finner i motion Fi44 det inte rimligt att en
inkomstutjämning för kommuner ska motsvara 95 % av medelskattesatsen.
I stället bör kompensationsgraden för kommunerna sättas till samma nivå
för kommunerna som för landstingen, dvs. 90 % (yrkande 2). Härigenom
underlättas skatteväxlingar. Genom en sänkning av kompensationsgraden
kan omfattningen av systemet enligt motionärernas beräkningar hållas
nere med 2,4 miljarder kronor.
Kristdemokraterna anser i motion Fi45 att regeringens förslag är ett
steg i rätt riktning när det gäller statligt finansieringsansvar för
utjämningssystemet. Motionärerna ifrågasätter dock det föreslagna
inkomstutjämningssystemets överensstämmelse med grundlagens syfte - att
kommuner och landsting endast får ta ut skatt för "skötseln av sina
uppgifter". Man framhåller att en konsekvens av grundlagens intention
och ståndpunkten att systemet helt och hållet bör vara statligt är att
ingen kommun eller något landsting ska betala in till systemet för att
finansiera andra kommuners eller landstings bidrag. Inriktningen måste
därför vara att på sikt höja garantinivån och/eller sänka den s.k.
kompensationsgraden för kommuner och landsting som ligger över den
garanterade skattekraften, så att systemet blir helt och hållet statligt
finansierat. Detta ska ske genom att staten successivt skjuter till
pengar till systemet så att inte kommuner med lägre skattekraft får
sämre förutsättningar. Endast med ett helt och hållet statligt finansierat
system kan grundlagens bestämmelse i 1 kap. 7 § regeringsformen enligt
motionärerna anses vara uppfylld (yrkande 1 i denna del). En höjning av
garantinivån och sänkning av kompensationsgraden bör möjliggöras genom
att fler specialdestinerade bidrag omvandlas till att i stället finansiera
det generella utjämningsbidraget. Motionärerna ansluter sig till
regeringens bedömning att maxtaxebidraget, bidragen till läkemedelsförmånerna
samt stödet för vuxenutbildning är naturliga kandidater för en sådan
omvandling. En ytterligare belysning av vilka konsekvenser det skulle
få kan dock behövas, varför regeringen snarast bör återkomma angående
detta. Samtidigt finns det enligt motionärerna skäl att sänka den
länsvisa skattesatsen som ska tillämpas vid beräkningen av
inkomstutjämningsavgiften
till 80 %. Staten bör då tillskjuta drygt 400 miljoner kronor för att
inte andra kommuner ska få lägre bidrag. Vidare anser motionärerna att
regeringen bör utreda vilken nivå på kompensationsgraden som ska gälla
för att öka systemets legitimitet och stärka incitamenten till egen
tillväxtpolitik i samtliga landets kommuner och landsting (yrkande 2).

Utskottets ställningstagande
Det kommunala utjämningssystemet har som mål att skapa likvärdiga
förutsättningar för landets kommuner och landsting att kunna erbjuda sina
invånare en bra skola, vård och omsorg. Utjämningen mellan kommunerna
medverkar därmed till uppbyggnaden av välfärden i Sverige och bidrar
till att motverka segregering mellan kommunerna. Utan ett kommunalt
utjämningssystem riskerar den kommunala beskattningsrätten att urholkas
och den kommunala självstyrelsen att försvagas.
Enligt finansutskottets uppfattning är inkomstutjämningen den kanske
viktigaste enskilda faktorn inom ramen för utjämningssystemet för att
skapa likvärdiga ekonomiska förutsättningar mellan kommunerna. Genom en
långtgående utjämning garanteras alla kommuner och landsting lika stora
beskattningsbara inkomster per invånare oavsett storleken på det egna
skatteunderlaget. Genom inkomstutjämningen får också alla kommuner och
landsting del av den samlade ekonomiska tillväxten i landet. En
välfungerande inkomstutjämning, där samtliga kommuner och landsting solidariskt
medverkar, ger därmed ett viktigt positivt bidrag till att vitalisera
den kommunala självstyrelsen. I och med detta verkar inkomstutjämningen
för ekonomisk effektivitet och tillväxt.
Den ökade statliga finansieringen av inkomstutjämningen enligt regeringens
förslag medför bl.a. att antalet kommuner och landsting som måste avstå
sin egen skattekraft minskar betydligt. Samtidigt reduceras den årliga
avgiften för de återstående avgiftsbetalande kommunerna. Utskottet delar
regeringens bedömning att detta stärker utjämningssystemets legitimitet
och säkrar en långtgående utjämning i syfte att ge kommuner och landsting
likvärdiga ekonomiska förutsättningar att bedriva sin verksamhet, trots
skillnader i tillväxtförutsättningar.
Tillväxtförutsättningarna skiljer sig mycket mellan olika regioner i
Sverige, men tillväxten som helhet har sin utgångspunkt i hela landets
gemensamma styrka. Den starka storstadskoncentrationen inom den svenska
ekonomin förutspås medföra att närmare hälften av landets BNP om ett
par decennier kommer att produceras i storstadsregionerna. I dessa
regioners centralkommuner - som Stockholms, Göteborgs respektive Malmö
kommun - samt i flertalet andra kommuner sker inkomstutjämningen mellan
höginkomsttagare och invånare med lägre inkomst på inomkommunal basis.
En liknande utjämning uteblir dock i vissa förortskommuner, vilka har
en gemensam arbetsmarknad med andra kommuner inom storstadsregionerna
och vilkas befolkning till stor del består av höginkomsttagare. Skillnaden
i skattekraft mellan dessa förortskommuner och övriga kommuner förklaras
således till en mycket betydande del enbart av kommunindelningen. Mot
denna bakgrund ställer sig utskottet bakom regeringens förslag till
utformning av inkomstutjämningsavgiften och inkomstutjämningsbidraget.
I och med dessa kan hela landet få del av tillväxten.
Utskottet anser vidare att det är högst osannolikt att någon kommunpolitiker
skulle avstå från att främja tillväxten i sin kommun eller effektivisera
verksamheten - och därmed äventyra den egna kommunens långsiktiga
tillväxtmöjligheter - endast om kommunen på kort sikt inte får behålla
den relativa tillväxten i sin skattekraft. En positiv ekonomisk utveckling
i kommunsektorn kan enligt utskottets mening inte heller uppnås om
kommuner och landsting vilkas relativa skattekraft växer skulle få sina
utjämningsbidrag respektive utjämningsavgifter frysta. Detta skulle i
stället bryta mot grundprinciperna för den solidariska inkomstutjämningen
och innebära ökade inkomstklyftor mellan kommunerna. Utskottet är för
sin del övertygat om att det av regeringen föreslagna nya systemet för
inkomstutjämning på bästa sätt kan stärka incitamenten till egen
tillväxtpolitik i samtliga kommuner och landsting.
Emellertid noterar utskottet att det av regeringen förslagna
inkomstutjämningssystemet kan leda till vissa praktiska problem vid eventuella
framtida skatteväxlingar mellan kommunerna och landstinget i ett och
samma län. Det är dock inte skillnader i den föreslagna kompensationsgraden
för kommuner och landsting (95 % respektive 90 %) som skulle skapa
problem med olika utfall i kommunerna respektive landstinget. Vid
skatteväxlingar justeras nämligen de länsvisa skattesatserna lika mycket
för kommunerna i länet och för landstinget. Någon omräkning av
skatteväxlingssatsen med kompensationsgraden görs inte, varför utfallet av
skatteväxlingen blir detsamma oavsett nivån på kompensationsgraden. De
praktiska problemen skulle i stället kunna uppstå till följd av skillnaden
i den föreslagna utjämningsnivån (115 % respektive 110 % av den uppräknade
medelskattekraften). Utskottet förutsätter att regeringen, i enlighet
med vad som aviseras i propositionen, följer utjämningssystemets utveckling
och vid behov återkommer till frågan hur eventuella framtida skatteväxlingar
ska hanteras i systemet.
Mot bakgrund av det ovan anförda och med hänvisning till vad utskottet
i det föregående avsnittet anfört om det nya utjämningssystemets
grundlagsenlighet tillstyrker utskottet propositionens förslag i denna del.
Motionerna Fi44 (fp) yrkande 2, Fi45 (kd) yrkandena 1 i denna del och
2 samt Fi46 (m) yrkandena 3 och 5 avstyrks därmed.
Verksamheter och kostnadsslag i kostnadsutjämningen
Utskottets förslag i korthet
Utskottet tillstyrker regeringens förslag att vissa verksamheter och
kostnadsslag inte längre ska beaktas i kostnadsutjämningen, att några
verksamheter och kostnadsslag i nuvarande kostnadsutjämning ska överföras
till ett nytt statligt finansierat strukturbidrag och att vissa nya
verksamheter och kostnadsslag införs i kostnadsutjämningen. Utskottet
instämmer också i regeringens bedömning när det gäller vilka faktorer
som bör beaktas vid utjämningen för de olika verksamheterna.
Med hänvisning till det ovan anförda och mot bakgrund av vad utskottet
i berörda delar av detta betänkande framhåller om fortsatt uppföljningsarbete
avseende det kommunala utjämningssystemet tillstyrker utskottet regeringens
förslag beträffande kostnadsutjämningen. Förslagen i motionerna avstyrks.

Jämför reservationerna 7 (m), 8 (fp) och 9 (kd).
Propositionen
Propositionens förslag angående kostnadsutjämningssystemet kan sammanfattas
med hjälp av följande tabell:

Propositionens förslag innebär att det nuvarande systemet för
kostnadsutjämning mellan kommuner och landsting bibehålls med vissa ändringar.
Två av tidigare delmodeller i kostnadsutjämningen - vatten och avlopp
(VA) samt kallortstillägg - föreslås utgå helt ur utjämningssystemet.
Regeringen bedömer dels att VA-verksamheten finansieras av kommuner
helt med avgifter utan att dessa överstiger genomsnittet i riket, dels
att det tidigare kallortstillägget endast i begränsad omfattning
återspeglas i lönenivåerna under senare år. Därför kan de två verksamheterna
finansieras av kommunerna utan ett bidrag ur kostnadsutjämningen.
Regeringen framhåller dessutom att grunderna för att fastställa principerna
för utjämningen och ersättningsnivåerna för verksamheterna näringslivs-
och sysselsättningsfrämjande åtgärder samt svagt befolkningsunderlag
avviker vad gäller mätbarhet från övriga delar av kostnadsutjämningen
och snarare har en regionalpolitisk profil. Kostnadsutjämningen bör,
enligt regeringens mening, inte innehålla regionalpolitiska inslag utan
endast omfatta strukturella kostnadsskillnader för olika verksamheter
och kostnadsslag. Regeringen föreslår därför att de nämnda delmodellerna
ska utgå ur kostnadsutjämningen för kommunerna men att belopp motsvarande
de beräknade standardkostnaderna överförs till ett statligt finansierat
strukturbidrag vid sidan av utjämningssystemet. Regeringen gör även den
bedömningen att tillägget för små landsting som nu ingår i kostnadsutjämningen
för hälso- och sjukvård bör behandlas på motsvarande sätt.
Vidare föreslår regeringen att de nuvarande delmodellerna för gator och
vägar, byggkostnader, uppvärmningskostnader samt administration, resor
och räddningstjänst, vilka var för sig omsätter små belopp, slås samman
till en ny delmodell som benämns bebyggelsestruktur. Däremot är regeringen
nu inte beredd att föreslå en ny delmodell för kostnadsutjämning för
läkemedel i stället för det nuvarande bidraget till landstingen avseende
läkemedelsförmånerna. En kostnadsutjämning för läkemedel har hittills
ingått i ett särskilt system som avser att spegla behovsskillnaderna
och inte den faktiska förbrukningen av läkemedel. Denna utjämning ska
enligt regeringen tills vidare vara helt frikopplad från landstingens
ordinarie utjämning.
Slutligen presenterar regeringen i propositionen sina bedömningar
angående vilka verksamheter och kostnadsslag i utjämningssystemet som ska
få förändrade respektive uppdaterade beräkningsfaktorer (se tabell 1 s.
22-23).
Motionerna
Moderata samlingspartiet anser i motion Fi46 att stora delar av
kostnadsutjämningen och de förslag som regeringen lägger i nuläget är
acceptabla. Motionärerna understryker dock vikten av frågan om strukturella
löneskillnader mellan kommuner och landsting, men framhåller samtidigt
att partiets förslag att i större utsträckning låta kommuner behålla
sin egen skattekraft inte gör det nödvändigt att dessutom kompensera
strukturella löneskillnader i kostnadsutjämningen. Däremot ser man
behovet av att överväga att inom ramen för kostnadsutjämningssystemet
för landstingen se över utjämningen för kostnadsskillnader inom psykiatrin
och missbrukarvården (yrkande 6). Skälet till detta anges vara betydande
strukturella kostnadsskillnader mellan landstingen inom dessa områden.

Folkpartiet liberalerna förordar i motion Fi44 en förenkling av
kostnadsutjämningssystemet genom att begränsa utjämningen till sådana
lätt avläsbara och kontrollerbara faktorer som åldersstruktur, boendestruktur
och sociala förhållanden (yrkande 3). Med en renodling av hänsynstagandena
till demografi samt social och regional struktur skulle tydligheten i
modellen enligt motionärerna öka avsevärt. En sådan reformering bör
utredas snarast möjligt med sikte på att kunna införas från 2006. Vidare
anser motionärerna att lönekostnadsskillnader bör beaktas inom de sociala
och regionala faktorerna i kostnadsutjämningen. Detta skulle på ett
avgörande sätt förbättra systemets funktionssätt även på kort sikt,
varför regeringens proposition snarast möjligt bör kompletteras med
sådant förslag för införande från den 1 januari 2005 (yrkande 4).
Folkpartiet tillstyrker eller accepterar tills vidare propositionens övriga
förslag till förändringar i kostnadsutjämningssystemet.
Kristdemokraterna framhåller i motion Fi45 att regeringens förslag
att slopa två modeller och delvis förenkla övriga modeller i den mycket
komplicerade kostnadsutjämningen är bra. Motionärerna anser dock samtidigt
att strukturella lönekostnadsskillnader måste ingå i kostnadsutjämningen
för att den ska bli rättvis. Om hänsyn inte tas till högre lönekostnader
i framför allt tillväxtområden kommer skatteuttaget i dessa områden att
öka för att finansiera de högre lönekostnaderna och de bidrag som i
förekommande fall ska betalas till andra kommuner eller landsting. Detta
innebär i sin tur att tillväxten i de berörda områdena, och därmed även
i övriga landet, hämmas när efterfrågan från tillväxtområdena sjunker.
Regeringen bör enligt motionärerna skyndsamt starta utredningsarbetet
angående denna faktor i utjämningssystemet (yrkande 3).
Skrivelse från Södertälje kommun, Nynäshamns kommun, Norrtälje kommun
och Nykvarns kommun
Med anledning av regeringens proposition har Södertälje kommun, Nynäshamns
kommun, Norrtälje kommun och Nykvarns kommun överlämnat en skrivelse
till finansutskottet (dnr 069-39-0405). I skrivelsen framhålls att
propositionens förslag i den del som rör det s.k. byggkostnadsindexet
bygger på en föråldrad regionindelning och bristfälligt statistiskt
underlag. I den regionalindelning som i dag används för
kostnadsutjämningssystemet
ingår inte Södertälje, Nynäshamns, Norrtälje och Nykvarns kommuner i
begreppet Storstockholm. Denna indelning härstammar från 1950 och
reviderades senast 1971. Den tar således inte hänsyn till dagens förhållanden,
där kommunerna i Stockholms län har en gemensam bostads- och arbetsmarknad
med en sammanhängande bebyggelse samt ett väl utbyggt trafiknät och
transportsystem.
De fyra kommunerna har också låtit Statistiska centralbyrån ta fram
faktiska byggkostnader i enlighet med reglerna för utjämningssystemets
byggkostnadsindex för olika kommuner inom Stockholms län. Av dessa
uppgifter kan man enligt skrivelsen statistiskt belägga att
skatteutjämningssystemet på grund av den föråldrade indelningen bygger på ett
felaktigt underlag. Samtidigt anför man att det också är mycket tveksamt
om de konstaterade skillnaderna i byggkostnadsnivån mellan kommuner i
Stockholms län verkligen speglar faktiska kostnader. Det är i stället
troligt att de speglar det faktum att byggföretag kan ta ut högre priser
för husen i vissa områden. Mot den bakgrunden frågar sig representanterna
för de fyra kommunerna om det inte finns något bättre index som speglar
regionala skillnader i kostnader för den byggverksamhet som kommunerna
själva har ansvar för.
I skrivelsen konstateras vidare att Utjämningskommittén och Finansdepartementet
är väl medvetna om att den statistiska indelningen för byggkostnadsindexet
är föråldrad. Regeringen har också uttalat att frågan ska utredas. Under
regeringens arbete med den nu aktuella propositionen var det dock inte
känt att den nya regionalindelning som Statistiska centralbyrån för
närvarande arbetar med enligt planerna ska införas redan vid årsskiftet
2004/05. En förändrad indelning så att samtliga kommuner i Stockholms
län ska ingå i Storstockholmsbegreppet innebär att underlagsmaterialet
för utjämningssystemet förändras. Detta gör det, enligt de fyra kommunernas
mening, nödvändigt att finansutskottet och riksdagen i höstens beslut
justerar förslaget till ett nytt utjämningssystem när det gäller reglerna
för byggkostnadsindex.
Utskottets ställningstagande
Det kommunala utjämningssystemet syftar till att utjämna de kommunala
förutsättningarna för skola, äldrevård, infrastruktur och mycket annat.
Denna utjämning motiveras av rättviseskäl och av en nationell solidaritet.
Systemet ska så långt som möjligt kompensera för strukturella skillnader
och utjämna välfärdsskillnader mellan kommunerna. Kommuner och landsting
kompenseras bl.a. för den regionala, demografiska och geografiska
strukturen och därtill hörande kostnader. Därmed är en långtgående kommunal
utjämning av utomordentlig vikt, såväl för att trygga välfärden som för
att skapa förutsättningar för tillväxt i alla delar av landet.
Finansutskottet anser att regeringens förslag till förändringar av
verksamheter och kostnadsslag inom ramen för kostnadsutjämningen ligger
väl i linje med de av utskottet förordade riktlinjerna för ett kommunalt
utjämningssystem. I och med de föreslagna förändringarna kommer
kostnadsutjämningen att på ett tydligare sätt kompensera för skillnader som
inte beror på den valda servicenivån, kvaliteten, avgiftssättningen
eller effektiviteten i en kommuns eller ett landstings verksamhet. Därmed
förtydligas att kostnadsutjämningen baseras på mätbara och för kommuner
och landsting opåverkbara faktorer som mäter strukturella kostnadsskillnader.

En rad olika aspekter på strukturella kostnadsskillnader har övervägts
under de senaste årens utrednings- och beredningsarbete. I Utjämningskommitténs
utredning har man särskilt uppmärksammat de regionala obalanser som i
dag uppstår i Sverige på grund av kraftiga befolkningsförändringar i
vissa kommuner och landsting. Detta gäller storstädernas förortskommuner
och flera större städer, som under de senaste åren har vuxit kraftigt,
samt två tredjedelar av de övriga kommunerna, vilka har en minskande
eller stagnerande befolkningsutveckling. Med dessa befolkningsförändringar
ökar svårigheterna med att upprätthålla hög kvalitet i välfärdstjänster
i de berörda kommunerna. Därför välkomnar utskottet regeringens förslag
till förändringar som, i enlighet med Utjämningskommitténs slutsatser,
skapar likvärdiga förutsättningar i kommunerna trots kraftiga
befolkningsförändringar.
I fråga om lönekostnadsskillnader har en rad instanser framhållit att
det för närvarande saknas tillräcklig kunskap för att ta ställning till
i vilken utsträckning som nuvarande löneskillnader kan förklaras av
strukturen på arbetsmarknaden, konjunkturen eller har andra orsaker.
Samtidigt är det principiellt viktigt att en eventuell kompensation för
höga löner ska utgå från opåverkbara strukturella faktorer. Utskottet
delar därför regeringens bedömning att löneutvecklingen i kommuner och
landsting bör bli föremål för fortsatt utredning i syfte att fastställa
om och i så fall hur stor del av skillnader i lönenivåer som kan anses
vara strukturellt betingade.
Även skillnaderna i lokalkostnader har varit föremål för utredningsarbete.
Dessa kostnader beaktas redan i kostnadsutjämningen för byggkostnader
och kommer i fortsättningen att beaktas i den nya delmodellen för
bebyggelsestruktur. Utskottet noterar att regeringen i propositionen
framhåller behovet av uppdatering av beräkningsunderlaget för denna
delmodell för att beakta regionala skillnader i byggkostnader med uppgifter
för åren 2001 och 2002. Dessutom förespråkar regeringen en ytterligare
översyn av byggkostnadsindexet.
Utskottet vill erinra om att enligt regeringens förslag i propositionen
bör en uppföljningsorganisation analysera om det finns strukturella
kostnadsskillnader som inte beaktas i det nya utjämningssystemet, bl.a.
jämställdhetsperspektiv. Bland de skillnader som bör bli föremål för
fortsatta analyser nämns, i enlighet med ovanstående, lönekostnader i
kommuner och landsting samt byggkostnadsindex. Mot bakgrund av att
Statistiska centralbyrån redan vid det kommande årsskiftet planerar att
uppdatera regionalindelningen med hänsyn till storstadsbegreppet anser
utskottet att man i uppföljningsarbetet framför allt bör prioritera
analysen av det statistiska underlaget för byggkostnadsindexet. Utskottet
förutsätter därmed att regeringen återkommer till riksdagen med en
redovisning av denna analys och eventuellt förslag på förändring som kan
påverka kostnadsutjämningssystemet.
Utskottet förutsätter också att uppföljningsorganisationens analys
dessutom kommer att omfatta övriga delmodeller i kostnadsutjämningen,
inklusive hälso- och sjukvårdsmodellen där strukturella aspekter på
sjukvårdskostnaderna i Gotlands län särskilt bör uppmärksammas. Utskottet
utgår från att även andra delar av kostnadsstrukturen inom landstingens
ansvarsområde, exempelvis psykiatrin och missbrukarvården, kommer att
noggrant analyseras. Emellertid finns det enligt utskottets mening inget
behov för riksdagen att i det här aktuella sammanhanget göra något
särskilt uttalande till regeringen i detta avseende.
Vidare vill utskottet betona att sammansättningen av kostnadsutjämningssystemet
är ett resultat av ett flerårigt utredningsarbete utifrån bl.a.
demokratiska, planeringsmässiga och praktiska aspekter samt från
rättvisesynpunkt.
Dessa faktorer har varit avgörande för valet av ett antal verksamhetsspecifika
modeller som på bästa sätt kan beskriva den strukturella kostnadsutvecklingen
inom respektive område. Möjligheten att förenkla kostnadsutjämningssystemet
måste således vägas mot utjämningssystemets förmåga att åstadkomma
likvärdiga ekonomiska förutsättningar för kommuner och landsting. Enligt
utskottets mening är den sammansättning av kostnadsutjämningsmodeller
som presenteras i propositionen väl avvägd med hänsyn till såväl
träffsäkerheten som de principiella utgångspunkterna för kostnadsutjämningen.

Med hänvisning till det ovan anförda och mot bakgrund av vad utskottet
i berörda delar av detta betänkande framhåller om fortsatt uppföljningsarbete
avseende det kommunala utjämningssystemet tillstyrker utskottet
propositionens förslag i denna del. Motionerna Fi44 (fp) yrkandena 3 och 4,
Fi45 (kd) yrkande 3 och Fi46 (m) yrkande 6 avstyrks därmed.
Strukturbidrag
Utskottets förslag i korthet
Utskottet tillstyrker regeringens förslag om att ett statligt finansierat
strukturbidrag ska införas vid sidan av det ordinarie utjämningssystemet.
Strukturbidrag ska betalas ut med ett belopp som motsvarar utfallet av
de delar av nuvarande kostnadsutjämning som förs bort från systemet.
Utskottet tillstyrker också att de kommuner och landsting som drabbas
av en bidragsminskning till följd av de föreslagna förändringarna ska
ha rätt till ett belopp motsvarande den bidragsminskning som överstiger
0,56 % av kommunens respektive 0,28 % av landstingets uppräknade
skatteunderlag 2005. Förslaget i motionen avstyrks.
Jämför reservation 10 (fp).
Propositionen
Regeringen anser att utfallet av de tre delmodeller som föreslås utgå
ur kostnadsutjämningen (näringslivs- och sysselsättningsfrämjande
åtgärder, svagt befolkningsunderlag samt tillägg för små landsting i hälso-
och sjukvårdsmodellen) har en regionalpolitisk profil som det är angeläget
att bibehålla. Den regionalpolitiska kompensationen bör inte ges inom
ramen för utjämningssystemet eftersom grunderna för att fastställa
principerna för utjämningen och ersättningsnivåerna i dessa modeller
avviker från övriga delar av kostnadsutjämningen. Därför föreslår
regeringen att kommuner och landsting ska ha rätt till ett statligt
finansierat strukturbidrag som införs vid sidan av det ordinarie
utjämningssystemet. Strukturbidraget ska för kommunernas del motsvara
standardkostnaden 2004 i nuvarande kostnadsutjämning för näringslivs- och
sysselsättningsfrämjande åtgärder samt svagt befolkningsunderlag, medan
för landsting ska det motsvara standardkostnaden 2004 i nuvarande
kostnadsutjämning för små landsting.
För att undvika drastiska effekter för enskilda kommuner och landsting
till följd av stora intäktsminskningar i samband med förändringar i det
nuvarande statsbidrags- och utjämningssystemet föreslår regeringen att
strukturbidraget även ska användas för att begränsa genomslaget av de
föreslagna ändringarna. En kommun med en sammantagen bidragsminskning
till följd av förändringarna ska därför enligt propositionen få rätt
till ett belopp motsvarande den bidragsminskning som överstiger 0,56 %
av kommunens uppräknade skatteunderlag 2005. Ett landsting i liknande
situation ska ha rätt till ett belopp motsvarande den bidragsminskning
som överstiger 0,28 % av landstingets uppräknade skatteunderlag
2005.
Med bidragsminskning avses skillnaden mellan en kommuns eller ett
landstings nettoutfall av nuvarande statsbidrags- och utjämningssystem
2004 och nettoutfallet av det föreslagna utjämningssystemet (exklusive
införanderegler och den del av strukturbidraget som beror på
bidragsminskningen), under förutsättning att denna skillnad är negativ. I
nettoutfallet av de nuvarande systemen inkluderas ett enhetligt belopp
per invånare som motsvarar vissa riktade statsbidrag som utgått 2004
(333 kr för kommuner och 134 kr för landsting).
Regeringen anser att en kompensation för bidragsminskningar ska föras
samman med en regionalpolitisk kompensation i ett strukturbidrag eftersom
någon årlig omräkning av de olika delarna inte ska göras.
Med den föreslagna utformningen beräknas strukturbidrag utgå till 94
kommuner och 6 landsting. Bidraget ska utbetalas årligen utan en på
förhand given tidsbegränsning.
Motionen
Folkpartiet liberalerna anser i motion Fi44 att det är viktigt att
hålla den egentliga regionalpolitiken utanför den kommunala utjämningen
för att utjämningssystemet endast ska kunna avse kommunala ansvarsområden.
Därför motsätter sig motionärerna införandet av ett strukturbidrag
(yrkande 5). Ett sådant bidrag ska i stället vara en del av regionalpolitiska
överväganden, utan att det blandas samman med övergångsbidragen som ska
överbrygga genomförandet av de nya reglerna så att den enskilda kommunen
eller landstinget inte drabbas av alltför snabba förändringar i de
ekonomiska förutsättningarna.
Utskottets ställningstagande
Finansutskottet har i det föregående avsnittet ställt sig bakom regeringens
förslag till förändringar i kostnadsutjämningssystemet. I konsekvens
med sitt ställningstagande förordar utskottet att den kompensation som
kommuner och landsting i dag får genom de regionalpolitiskt betingade
delarna i kostnadsutjämningen utgår ur utjämningssystemet och inkluderas
i stället i ett särskilt strukturbidrag.
Strukturbidragets utformning vid sidan av och i omedelbar anslutning
till det ordinarie utjämningssystemet markerar enligt utskottets mening
att den särskilda regionalpolitiska kompensationen är av stor vikt för
möjligheten att åstadkomma likvärdiga ekonomiska förutsättningar för
alla kommuner och landsting. Såsom regeringen beskriver i propositionen,
kan kommuner med litet regionalt befolkningsunderlag tvingas att ta på
sig ett större åtagande genom att marknadsförutsättningarna är sämre
för privata företag. Även förutsättningarna för samarbete och samverkan
mellan kommuner kan påverkas negativt i områden med ett mycket begränsat
befolkningsunderlag. Detta kan leda till en förhöjd kostnadsnivå som
inte är strukturellt betingad men likväl kan påverka den ekonomiska
förmågan hos utsatta kommuner och landsting negativt. Utskottet anser
att ett statligt finansierat bidrag i enlighet med regeringens förslag
i sådana fall är att föredra framför en omfördelning av kommunala
resurser.
Vidare har utskottet för egen del ingenting att invända mot att
strukturbidraget även ska användas för att begränsa genomslaget av de
föreslagna förändringarna i det nuvarande statsbidrags- och utjämningssystemet.
Denna möjlighet har övervägts av Utjämningskommittén som pekar på
behovet av att inom ramen för strukturbidraget ge ekonomiskt stöd till
kommuner som står inför stora ekonomiska problem orsakade av annat än
strukturellt betingade och förutsägbara kostnader. Som exempel på
faktorer som kan orsaka liknande problem anger kommittén förändringarna
i utjämningssystemets olika delar inklusive upphörandet av de fasta
tilläggen.
Mot bakgrund av det ovan anförda tillstyrker finansutskottet propositionens
förslag i denna del och avstyrker motion Fi44 (fp) yrkande 5.
Införandebidrag
Utskottets förslag i korthet
Utskottet instämmer i regeringens bedömning att negativa förändringar
i bidragsgivningen för kommuner och landsting ska inträda successivt.
Därför tillstyrker utskottet regeringens förslag till särskilda
införandebidrag för åren 2005-2010, vilka ska begränsa den årliga negativa
bidragsförändringen under perioden till högst 0,08 % av det uppräknade
skatteunderlaget för kommuner respektive 0,04 % för landsting. Förslagen
i motionerna avstyrks.
Jämför reservation 11 (fp) och särskilt yttrande (c).
Propositionen
Regeringen anser att kommuner och landsting med negativa förändringar
bör ges en viss tid att anpassa sina kostnader om bidragsminskningen
överstiger en viss nivå. Genom det föreslagna strukturbidraget undviks
alltför drastiska förändringar för enskilda kommuner och landsting till
följd av de föreslagna förändringarna i utjämningssystemet. Strukturbidraget
täcker dock inte den del av bidragsminskningen som motsvarar det uppräknade
skatteunderlaget under en nivå på ca 850 kr per invånare i en kommun
och ca 425 kr per invånare i ett landsting.
Samtidigt bedömer regeringen att flertalet kommuner med bidragsminskningar
successivt bör klara omställningar motsvarande en utdebitering på 0,08 %
per år utan skattehöjningar. För landstingen bör denna gräns sättas
till 0,04 % per år. För att åstadkomma en sådan begränsning föreslår
regeringen ett införandebidrag som 2005 maximalt kan utgå med 0,48 % av
det uppräknade skatteunderlaget för kommuner och 0,24 % för landsting.
Bidraget trappas sedan årligen ned motsvarande 0,08 % av det uppräknade
skatteunderlaget för kommuner respektive 0,04 % för landsting. Detta
innebär att införandebidrag kan utgå under maximalt sex år, dvs. åren
2005-2010.
Genom den föreslagna konstruktionen kan införandebidragens storlek per
kommun respektive landsting beräknas redan vid införandet för varje
enskilt år under hela införandeperioden. De sammanlagda utfallseffekterna
för kommuner och landsting med positiva bidragsförändringar ska dock
slå igenom fullt ut samma år som förändringarna införs. De förändringar
i bidrag och avgifter som beror på de årliga uppdateringarna av
förändringar i skattekraft och strukturella förhållanden ska inte heller
omfattas av införandereglerna utan får fullt genomslag.
Motionerna
Moderata samlingspartiet framhåller i motion Fi46 att förändringar av
utjämningssystemet, både i enlighet med regeringens förslag och i
enlighet med de förändringar som föreslås i partiets motion, kan leda
till intäktsförluster för vissa kommuner och landsting. För att de
ekonomiska effekterna av utjämningen ska bli rimliga, accepterar
motionärerna regeringens förslag till införanderegler (yrkande 4).
Folkpartiet liberalerna anser i motion Fi44 (yrkande 6) att genomslaget
av de föreslagna förändringarna i utjämningssystemet bör begränsas genom
införandebidrag i en takt av fullt genomförande på tre år. Detta skulle
göra det möjligt att, efter tid för utredning och analys, inom kort
införa betydande förändringar i det föreslagna systemet i enlighet med
Folkpartiets riktlinjer. Därutöver påpekar motionärerna att de kontinuerliga
ändringar som skett i utjämningssystemen har inneburit att övergångsregler
lagrats ovanpå varandra så att inget system någonsin hinner genomföras.
Detta bidrar till att systemet blir ogenomträngligt och svårt att förstå
för andra än en liten grupp experter.
Centerpartiet menar att regeringens proposition om ändringar i det
kommunala utjämningssystemet inte lever upp till de tre grundläggande
principer som anges i motion Fi47. Till dess ett bättre förslag kan
föreläggas riksdagen bör de mest överhängande problemen enligt motionärerna
åtgärdas i det befintliga systemet. Vidare understryks att det nuvarande
systemets införanderegler löper ut första januari 2005. Om detta tillåts
ske kommer framför allt Stockholmsregionen och delar av norra Sverige
att utsättas för orimliga kostnadsökningar. Den enda, enligt motionärerna,
rimliga lösningen på kort sikt är att frysa de nuvarande införandereglerna
på befintliga nivåer (yrkande 3). En frysning av införandereglerna
beräknas av motionärerna tillföra systemet 3,2 miljarder kronor, vilket
bör finansieras av staten (yrkande 4).
Utskottets ställningstagande
Finansutskottet delar regeringens bedömning att kommuner och landsting
med negativa förändringar i bidragsgivningen till följd av det nya
utjämningssystemet bör ges en viss tid att anpassa sina kostnader. Enligt
utskottets mening är de övergångsregler som föreslås i propositionen
väl avvägda såväl när det gäller genomförandetiden som de föreslagna
begränsningarna av bidragsförändringarna för kommuner och landsting.
Utskottet ser också positivt på att införandebidragens storlek per kommun
respektive landsting genom den föreslagna konstruktionen redan kan
beräknas vid systemets införande för varje enskilt år under hela
införandeperioden. Därmed förstärks stabiliteten i planeringsförutsättningarna
för kommuner och landsting.
Samtidigt anser utskottet i likhet med regeringen att det endast är
effekterna av själva systemomläggningen som ska mildras genom de föreslagna
införandereglerna. Det är i överensstämmelse med de grundläggande
principer för ett kommunalt utjämningssystem som utskottet förordar.
I detta sammanhang vill utskottet erinra om sitt tidigare ställningstagande
beträffande utgångspunkter för ett nytt utjämningssystem. Med hänsyn
till vad utskottet där anfört om bl.a. Folkpartiets respektive Centerpartiets
synsätt på ett nytt utjämningssystem kan partiernas förslag till en
förkortad ny införandeperiod eller frysta nuvarande införanderegler
inte accepteras. Utskottet vill dessutom framhålla att den av regeringen
föreslagna strukturen för införandereglerna ska hjälpa enskilda kommuner
och landsting att undvika alltför drastiska förändringar till följd av
de föreslagna förändringarna i utjämningssystemet och upphörande fasta
införandetillägg. Graden av utjämningssystemets komplexitet måste därför
vägas mot systemets förmåga att åstadkomma likvärdiga ekonomiska
förutsättningar för alla kommuner och landsting. Enligt utskottets mening
talar övervägande skäl för den struktur för införanderegler som presenteras
i propositionen.
Utskottet noterar vidare att Moderata samlingspartiet i sin aktuella
motion framhåller vikten av införanderegler för att de ekonomiska
effekterna av ett reformerat utjämningssystem ska vara rimliga. Eftersom
partiets alternativa förslag till ett kommunalt utjämningssystem endast
skisseras i den aktuella motionen avslår utskottet motionsförslaget.
Mot denna bakgrund tillstyrker finansutskottet propositionens förslag
i denna del. Motionerna Fi44 (fp) yrkande 6, Fi46 (m) yrkande 4 och
Fi47 (c) yrkandena 3 och 4 avstyrks.
Regleringsbidrag och regleringsavgift
Utskottets förslag i korthet
Utskottet tillstyrker regeringens förslag att regleringsbidrag och
regleringsavgift införs dels för ekonomiska regleringar mellan staten
och kommunsektorn, dels för att kunna upprätthålla de fastställda
utjämningsnivåerna i inkomstutjämningen.
Propositionen
Regeringens förslag till förändringar i nuvarande statsbidrags- och
utjämningssystem innebär att det generella statsbidraget kommer att
upphöra. Behovet av att påverka kommunsektorns samhällsekonomiska utrymme
kvarstår dock liksom behovet av att kunna ta hänsyn till det statsfinansiella
läget. Den kommunala finansieringsprincipen måste också kunna hanteras.
När det generella bidraget till kommunsektorn upphör måste ett nytt
instrument för ekonomiska regleringar och för att påverka det ekonomiska
utrymmet för kommunsektorn skapas.
Med den föreslagna bidragskonstruktionen kommer utgifterna för
inkomstutjämningsbidraget att öka i takt med tillväxten i det kommunala
skatteunderlaget. För att minska risken för att de offentliga finansernas
konjunkturkänslighet förstärks och att stabiliteten i
planeringsförutsättningarna
för kommuner och landsting försämras föreslår regeringen att regleringsbidrag
och regleringsavgifter införs som nya instrument i de ekonomiska
relationerna mellan staten och kommunsektorn. När summan av statens utgifter
för inkomstutjämningsbidrag, kostnadsutjämningsbidrag, strukturbidrag
och införandebidrag, minskad med summan av statens inkomster av
inkomstutjämningsavgifter och kostnadsutjämningsavgifter, är lägre än statens
anslag för bidragen bör skillnaden fördelas som regleringsbidrag till
kommuner respektive till landsting. När summan av statens utgifter för
inkomstutjämningsbidrag, kostnadsutjämningsbidrag, strukturbidrag och
införandebidrag, minskad med summan av statens inkomster av
inkomstutjämningsavgifter och kostnadsutjämningsavgifter, däremot är högre än
statens anslag för bidragen bör skillnaden betalas av kommuner respektive
landsting i form av en regleringsavgift. Regleringsbidrag respektive
regleringsavgift bör bestämmas till ett enhetligt belopp per invånare
i samtliga kommuner. Motsvarande förhållande bör gälla för landstingen.
Det innebär att beloppen för kommunerna respektive för landstingen
blir olika.
De föreslagna regleringsavgifterna och regleringsbidragen kommer således
att kunna användas som instrument för ekonomiska regleringar mellan
staten och kommunsektorn. Regleringsavgiften och regleringsbidraget kan
därvid användas för att påverka den totala ramen för bidrag till kommuner
och landsting och hantera den ökning av utgifterna för inkomstutjämningsbidraget
som beror på tillväxt i det kommunala skatteunderlaget. Regeringen
föreslår att riksdagen årligen ska bestämma storleken på den sammantagna
regleringen för kommuner respektive landsting. Samtidigt bör nivåjusteringen
av underskott respektive överskott i utjämningen enligt lagen (1993:387)
om stöd och service till vissa funktionshindrade fr.o.m. 2005 göras
genom regleringsavgiften/regleringsbidraget för kommunerna.
Regeringen aviserar vidare att den avser att för 2005 föreslå att nivån
på regleringsavgiften/regleringsbidraget fastställs så att ett
statsfinansiellt neutralt utfall uppnås mellan staten och kommunsektorn.
Motionen
Folkpartiet liberalerna delar i motion Fi44 Utjämningskommitténs och
regeringens bedömning att en indexering av systemet inte bör ske.
Vidgningar eller minskningar av systemets omfattning bör i stället bestämmas
genom direkta politiska beslut.
Utskottets ställningstagande
Inom ramen för dagens system sker ekonomiska regleringar till följd av
exempelvis en förändrad fördelning av uppgifter mellan staten och
kommunerna genom justeringar av de generella statsbidragen. Kommunsektorns
ekonomiska situation och bedömningar av dess samhällsekonomiska utrymme
utgör också underlag vid regeringens och riksdagens ställningstaganden
till storleken på det generella statsbidraget för kommuner och landsting.

Finansutskottet konstaterar att med den föreslagna konstruktionen av
utjämningssystemet upphör det generella statsbidraget till kommunsektorn.
Därmed uppstår behov av ett nytt instrument för att genomföra ekonomiska
regleringar och påverka det ekonomiska utrymmet för kommunsektorn. De
av regeringen föreslagna regleringsbidragen och regleringsavgifterna
uppfyller enligt utskottets mening kraven på ett nytt instrument i de
ekonomiska relationerna mellan staten och kommunsektorn. Genom dessa
regleringsposter skapas möjlighet att med hjälp av direkta politiska
beslut årligen påverka den totala ramen för bidrag till kommuner och
landsting så att den offentliga sektorns konjunkturkänslighet inte
förstärks. På så sätt kan stabiliteten i planeringsförutsättningarna för
kommuner och landsting värnas.
Vidare har utskottet inga invändningar mot förslaget att överskott
respektive underskott i utjämningen av kommunernas kostnader för stöd
och service till vissa funktionshindrade fr.o.m. nästa år ska justeras
genom regleringsavgiften/regleringsbidraget för kommunerna.
Med det anförda tillstyrker finansutskottet propositionens förslag i
denna del.
Administration och uppföljning av utjämningssystemet
Utskottets förslag i korthet
Utskottet tillstyrker regeringens förslag beträffande administration av
utjämningssystemet. Utskottet instämmer också i regeringens bedömning
beträffande uppföljning av utjämningssystemet. Förslaget i motionen
avstyrks.
Propositionen
Regeringen bedömer att, i likhet med vad som gäller i dag, utjämningssystemet
bör administreras av Statistiska centralbyrån och Skatteverket. Beslut
om inkomstutjämningsavgift, inkomstutjämningsbidrag och
regleringsavgiftens/regleringsbidragets storlek kan fattas först i januari månad
under utjämningsåret. Samma förhållande gäller även bidrag och avgifter
i kostnadsutjämningen, strukturbidrag, införandebidrag samt den
nivåjustering som kan bli aktuell för att reglera eventuella underskott
eller överskott i kostnadsutjämningssystemet för LSS-verksamhet. Det
innebär att regeringen i budgetpropositionen endast kommer att kunna
ange en prognos för utvecklingen av inkomstutjämningsavgifterna,
inkomstutjämningsbidragen och regleringsavgifterna/regleringsbidragen.
Beslut om regleringsavgift/regleringsbidrag bör därför enligt förslaget
i propositionen fattas av Skatteverket i samband med att verket i januari
månad under utjämningsåret fattar beslut om övriga bidrag och avgifter
för varje kommun och landsting.
De av regeringen föreslagna förändringarna av statsbidrags- och
utjämningssystemet innebär således inga större förändringar för de berörda
myndigheterna. De årliga beräkningarna i utjämningssystemet föreslås
regleras i förordning och genomföras av Statistiska centralbyrån.
Skatteverkets beslut föreslås, som hittills, få överklagas hos regeringen.

Det förhållandet att regeringen föreslår en ny lag beträffande det
kommunala utjämningssystemet föranleder en följdändring i en hänvisning
i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns och annan
menighets utdebitering av skatt, m.m.
Därutöver gör regeringen bedömningen att det finns behov av en löpande
uppföljning och utvärdering av systemet, vilka bör utföras av en permanent
uppföljningsorganisation. Propositionen innehåller en kortfattad
förteckning över organisationens tänkta uppgifter.
Det löpande uppföljningsarbetet kan organiseras inom Regeringskansliet,
i kommittéform eller i en myndighet. Regeringen aviserar att den avser
att återkomma till frågan om i vilken form en fortsatt uppföljning bör
ske. Då avser regeringen att också ta ställning till om en parlamentariskt
sammansatt referensgrupp ska följa det löpande uppföljningsarbetet. Mer
omfattande utredningar av det kommunala utjämningssystemet bör dock,
enligt regeringens mening, såsom hittills lämpligen ske i en tidsbegränsad
parlamentarisk kommitté.
Regeringen understryker att det är viktigt att såväl regeringen och
riksdagen som kommuner, landsting och medborgare har tillgång till
relevant information om den kommunala verksamhetens resultat. Därför är
det angeläget att utveckla uppföljningen. Frågan bereds vidare inom
Regeringskansliet.
Motionen
Folkpartiet liberalerna anser i motion Fi44 att det inte finns något
behov av en permanent uppföljningsorganisation för utjämningssystemet.
Denna skulle enligt motionärerna endast cementera det nuvarande systemet
med dess fel och brister och bli en ytterligare påtryckningsgrupp för
nya inslag och komplikationer i systemet. I stället bör ett arbete med
en genomgripande reform av det kommunala utjämningssystemet omedelbart
inledas. Regeringens förslag i denna fråga avslås av motionärerna
(yrkande 7).
Utskottets ställningstagande
Finansutskottet delar regeringens bedömning att administrationen av det
nya utjämningssystemet även i fortsättningen ska genomföras av Statistiska
centralbyrån och Skatteverket enligt samma principer som gäller i dag.
Utskottet anser också, i likhet med regeringen, att det är angeläget
att utveckla en löpande uppföljning och utvärdering av systemet. Däremot
delar utskottet inte motionärernas uppfattning att en permanent
uppföljningsorganisation endast skulle cementera det nuvarande systemet och
bli en ytterligare påtryckningsgrupp för nya inslag och komplikationer
i systemet. Tvärtom skulle en sådan permanent organisation, enligt
utskottets mening, försäkra en regelbunden utvärdering och sammanställning
av relevant information om den kommunala verksamhetens resultat och
utveckling. Därför förutsätter utskottet att regeringen snarast återkommer
till frågan om i vilken form en fortsatt uppföljning av det nya systemet
bör ske.
Med det anförda och mot bakgrund av vad utskottet tidigare i detta
betänkandet framhållit om fortsatt uppföljningsarbete avseende det
kommunala utjämningssystemet tillstyrker utskottet propositionens förslag
i denna del och avstyrker motion Fi44 (fp) yrkande 7.
Lagförslagen i övrigt
Utskottets förslag i korthet
Utskottet tillstyrker regeringens förslag till lag om kommunalekonomisk
utjämning och lag om ändring i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser
om kommuns och annan myndighets utdebitering av skatt m.m.
Utskottets ställningstagande
Propositionens förslag har kommenterats och tillstyrkts av utskottet
under respektive avsnitt. Med beaktande av vad utskottet ovan anfört
tillstyrker utskottet de i propositionen framlagda lagförslagen.

Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har
föranlett följande reservationer. I rubriken anges vilken punkt i utskottets
förslag till riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Utgångspunkter för ett nytt utjämningssystem, punkt 1 (m, kd)
av Mikael Odenberg (m), Gunnar Axén (m), Cecilia Widegren (m) och Lars
Lindén (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om utgångspunkter för ett nytt kommunalt
utjämningssystem. Därmed bifaller riksdagen motionerna
2003/04:Fi33 av Mikael Odenberg m.fl. (m) yrkande 5,

2003/04:Fi36 av Lars Lindén m.fl. (kd) yrkande 3,
2003/04:Fi45 av Lars Lindén m.fl. (kd) yrkande 1 i denna del
och
2003/04:Fi46 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m) yrkandena 1 och
2,
bifaller delvis motionerna
2003/04:Fi44 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) yrkande 1 och

2003/04:Fi47 av Roger Tiefensee m.fl. (c) yrkandena 1, 2 och
5 samt
avslår proposition 2003/04:155 i denna del.
Ställningstagande
Vi anser att det kommunala utjämningssystemet måste förändras för att
stödja välstånd. För att kunna möta de långsiktiga utmaningarna inom
vården, skolan och omsorgen och för att lösa de omedelbara problemen i
ett stort antal kommuner krävs att ett nytt utjämningssystem baseras på
tydliga ansvarsförhållanden mellan staten och kommunerna.
Utjämningssystemet bör ge kommuner och landsting likvärdiga förutsättningar
att bedriva kärnverksamheterna oberoende av skattekraft och opåverkbara
strukturella kostnader. Här har staten ett ansvar för att alla kommuner
och landsting ges rimliga förutsättningar att klara sina åligganden.
Systemet ska samtidigt förena en utjämning med stimulans för tillväxt
och förnyelse. Därför är det angeläget att de ekonomiska relationerna
mellan staten och kommunerna utformas med respekt för den kommunala
självstyrelsen. Utjämningssystemet måste dessutom vara begripligt och
demokratiskt förankrat hos medborgare och i kommunsektorn. Endast under
sådana förhållanden kan incitament skapas för kommunerna att bidra till
ökad ekonomisk tillväxt, främja effektivitet och stimulera till ökad
valfrihet för medborgarna.
Vad vi anfört om utgångspunkter för ett system för ekonomisk utjämning
mellan landets kommuner och landsting bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna. Därmed bifaller riksdagen motionerna Fi33 (m)
yrkande 5, Fi36 (kd) yrkande 3, Fi45 (kd) yrkande 1 i denna del och
Fi46 (m) yrkandena 1 och 2, bifaller delvis motionerna Fi44 (fp) yrkande
1 och Fi47 (c) yrkandena 1, 2 och 5 och avslår propositionens förslag
i denna del.

2. Utgångspunkter för ett nytt utjämningssystem, punkt 1 (fp)
av Karin Pilsäter (fp) och Gunnar Nordmark (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om utgångspunkter för ett nytt kommunalt
utjämningssystem. Därmed bifaller riksdagen motion
2003/04:Fi44 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) yrkande 1,

bifaller delvis motionerna
2003/04:Fi33 av Mikael Odenberg m.fl. (m) yrkande 5,

2003/04:Fi36 av Lars Lindén m.fl. (kd) yrkande 3,
2003/04:Fi45 av Lars Lindén m.fl. (kd) yrkande 1 i denna del,

2003/04:Fi46 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m) yrkandena 1 och
2 samt
2003/04:Fi47 av Roger Tiefensee m.fl. (c) yrkandena 1, 2 och
5 samt
avslår proposition 2003/04:155 i denna del.
Ställningstagande
Vi konstaterar att regeringens proposition om det kommunala utjämningssystemet
på inget sätt ger något klart svar på alla de frågor som den kommunala
utjämningen under de senaste åren har väckt. Det står klart att det
nuvarande utjämningssystemet måste reformeras. Det bör ge kommuner och
landsting likvärdiga förutsättningar att bedriva kärnverksamheterna.
Systemet ska också stimulera, och inte avskräcka, kommuner att starta
tillväxtfrämjande åtgärder som att bygga bostäder. Inkomst- och
kostnadsutjämningen bör ses och analyseras tillsammans. Antalet faktorer i
kostnadsutjämningen ska reduceras och vara hänförliga till kommunala
ansvarsområden. Åldersfördelning, glest boende och socioekonomiska
förhållanden är de främsta faktorer som man bör ta hänsyn till. Regionala
skillnader i kostnadsnivå, främst lönenivåer, måste också beaktas.
Vi finner att regeringens förslag till förändringar i utjämningssystemet
inte motsvarar den av oss efterfrågade inriktningen. Därför föreslår vi
att en mer grundläggande reformering av systemet utreds med ambitionen
att kunna sjösättas inför 2006. Målet för arbetet med en framtida
omläggning ska vara att utjämningen sker genom statens försorg. Efter
eventuella tillkommande förändringar i huvudmannaskap och finansiering
av verksamheterna kan återstående behov av skatteväxling mellan stat
och kommunsektor avgöras så att ett sådant statligt utjämningssystem
ska kunna verka med bibehållna krav på tydlighet och genomskinlighet.
Vi
anser att riksdagen ska begära att regeringen snarast återkommer med
ett förslag till ett nytt kommunalt utjämningssystem enligt de riktlinjer
som presenteras i Folkpartiets motion. Därmed tillstyrker vi motion
Fi44 (fp) yrkande 1, bifaller delvis motionerna Fi33 (m) yrkande 5,
Fi36 (kd) yrkande 3, Fi45 (kd) yrkande 1 i denna del, Fi46 (m) yrkandena
1 och 2 och Fi47 (c) yrkandena 1, 2 och 5 samt avstyrker propositionens
förslag i denna del.

3. Utgångspunkter för ett nytt utjämningssystem, punkt 1 (c)
av Roger Tiefensee (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om utgångspunkter för ett nytt utjämningssystem.
Därmed bifaller riksdagen motion
2003/04:Fi47 av Roger Tiefensee m.fl. (c) yrkandena 1, 2 och
5,
bifaller delvis motionerna
2003/04:Fi33 av Mikael Odenberg m.fl. (m) yrkande 5,

2003/04:Fi36 av Lars Lindén m.fl. (kd) yrkande 3,
2003/04:Fi44 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) yrkande 1,

2003/04:Fi45 av Lars Lindén m.fl. (kd) yrkande 1 i denna del
och
2003/04:Fi46 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m) yrkandena 1 och
2 samt
avslår proposition 2003/04:155 i denna del.
Ställningstagande
Jag anser att ett långsiktigt hållbart kommunalt utjämningssystem måste
förena tre principer i enlighet med vad som beskrivs i Centerpartiets
motion. Det måste respektera och garantera det kommunala självstyret.
Samtidigt ska alla kommuner i landet få likartade förutsättningar för
att kunna upprätthålla en skälig servicenivå genom bl.a. kompensation
för endast strukturella skillnader. Därutöver ska det finnas incitament
för ekonomisk tillväxt och ökad skattekraft.
Regeringens förslag till kommunalt utjämningssystem påverkar enligt min
uppfattning det kommunala självstyret i negativ riktning. Förslaget
minskar kraftigt incitamenten för ekonomisk tillväxt och återinför
negativa marginaleffekter. Jag kan också konstatera att förslaget inte
heller kommer att leda till att de nu utsatta regionerna får märkbart
bättre ekonomiska förutsättningar. Regeringens förslag klarar varken
att hantera de speciella förutsättningar som finns i glest befolkade
eller i tätt befolkade delar av vårt land. Propositionens förslag löser
inga problem utan skapar i stället nya och bryter dessutom mot de tre
principer som Centerpartiet sätter upp för ett kommunalt utjämningssystem.
Därför anser jag att regeringens proposition ska avslås och frågan om
reformerat kommunalt utjämningssystem ska utredas på nytt. En ny utredning
bör få i uppdrag att utarbeta ett förslag till ett långsiktigt hållbart
utjämningssystem utifrån de ovan beskrivna principerna. Ett nytt kommunalt
utjämningssystem bör således respektera det kommunala självstyret och
säkerställa att kommunerna kan erbjuda en grundläggande servicenivå.
Systemet ska samtidigt förena en utjämning med stimulans för tillväxt
och förnyelse. Utjämningssystemet måste dessutom vara begripligt och
demokratiskt förankrat hos medborgare och i kommunsektorn.
Jag anser att riksdagen som sin mening ska tillkännage för regeringen
vad jag har anfört om utgångspunkterna för ett nytt kommunalt
utjämningssystem. Detta innebär att riksdagen bifaller motion Fi47 (c) yrkandena
1, 2 och 5, bifaller delvis motionerna Fi33 (m) yrkande 5, Fi36 (kd)
yrkande 3, Fi44 (fp) yrkande 1, Fi45 (kd) yrkande 1 i denna del och
Fi46 (m) yrkandena 1 och 2 och avslår propositionens förslag.

4. Ett nytt system för inkomstutjämning, punkt 2 (m)
av Mikael Odenberg (m), Gunnar Axén (m) och Cecilia Widegren (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om förändringar i det kommunala
inkomstutjämningssystemet.
Därmed bifaller riksdagen motion
2003/04:Fi46 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m) yrkandena 3 och
5 samt
avslår proposition 2003/04:155 i denna del och motionerna

2003/04:Fi44 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) yrkande 2 och

2003/04:Fi45 av Lars Lindén m.fl. (kd) yrkandena 1 i denna
del och 2.
Ställningstagande
Vi anser att de grundläggande problemen i dagens inkomstutjämningssystem
inte kan lösas genom de förslag som regeringen nu förelägger riksdagen.
Vi ser därför behov av genomgripande förändringar av utjämningssystemet
för att stödja - inte motverka - välstånd. För att komma till rätta med
några av de mest snedvridande och tillväxtfientliga inslagen i dagens
system och i det av regeringen föreslagna systemet bör emellertid ett
antal förändringar beslutas redan i dag.
Incitamenten till tillväxtfrämjande åtgärder måste stärkas. En kommun
eller ett landsting vars invånare och politiker strävar efter och lyckas
att förbättra exempelvis sysselsättningen lokalt ska inte straffas med
en i stort sett 100-procentig marginaleffekt, vilken uppstår i det av
regeringen föreslagna systemet. Vi förordar att bidragen till respektive
avgifterna från kommuner och landsting vilkas relativa skattekraft växer
fryses. På så sätt kommer kommunerna att få behålla hela den relativa
tillväxten i skattekraft.
Vidare anser vi att den nivå på skattekraften där utjämningsavgiften
börjar debiteras är för låg. Dessutom är kommunernas marginalskatt på
skattekraft som överskrider gränsen för utjämningsavgift skadligt hög.
Både gränsen för utjämningsavgiften och marginalskatten hämmar tillväxt
och är skadliga för svensk ekonomi. Det kan därtill ifrågasättas om
avgifter som utformas i likhet med dagens utjämningsavgifter över huvud
taget är förenliga med regeringsformens lydelse. Under alla omständigheter
är det enligt vår mening rimligt att kommuner med mycket hög skattekraft
bidrar till att utjämna skillnaderna i landet. Vi föreslår därför, i
avvaktan på ett nytt, grundligt reformerat utjämningssystem, att gränsen
för utjämningsavgift höjs till 115 % för landsting, så att den hamnar
på samma nivå som för primärkommuner. Samtidigt ska utjämningsavgiften
sättas till 80 % av den egna skattesatsen för både primärkommuner och
landsting. På så sätt mildras något de skadliga effekter som regeringens
förslag ger upphov till. Genom att avgiften beräknas utifrån den egna
skattesatsen skapas dessutom ett incitament att hålla en låg skattesats.

Vad vi anfört om förändringar i det kommunala utjämningssystemet bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Därmed bifaller
riksdagen motion Fi46 (m) yrkandena 3 och 5 och avslår propositionens
förslag i denna del samt motionerna Fi44 (fp) yrkande 2 och Fi45 (kd)
yrkandena 1 i denna del och 2.

5. Ett nytt system för inkomstutjämning, punkt 2 (fp)
av Karin Pilsäter (fp) och Gunnar Nordmark (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om förändringar i det kommunala
inkomstutjämningssystemet.
Därmed bifaller riksdagen motion
2003/04:Fi44 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) yrkande 2 och

avslår proposition 2003/04:155 i denna del och motionerna

2003/04:Fi45 av Lars Lindén m.fl. (kd) yrkandena 1 i denna
del och 2 samt
2003/04:Fi46 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m) yrkandena 3 och
5.
Ställningstagande
Vi delar Ekonomiska rådets åsikt att det finns skäl för en inkomstutjämning
då den dämpar tendenser till skadlig konkurrens. Men de negativa aspekterna
av en inkomstutjämning måste också beaktas. Inkomstutjämningen minskar
incitamenten till skattekonkurrens men innebär också att kommunala
åtgärder som ökar arbetsutbudet leder till transfereringar till andra
kommuner. Vid alltför hög inkomstutjämning finns en uppenbar risk att
åtgärder som skulle öka arbetsutbudet aldrig kommer till stånd.
Inkomstutjämningen bör således inte vara 100-procentig.
Vidare vill vi, i likhet med Ekonomiska rådet, påpeka att den okänslighet
för de negativa effekter av stigande kommunalskatter som ett långtgående
utjämningssystem skapar också har negativa effekter på statsbudgeten.
Detta genom att stigande kommunalskatter som dämpar arbetsutbudet även
minskar basen för statlig skatt. Den 95-procentiga utjämningen är så
nära en fullständig utjämning att det skulle krävas förhållandevis
extrema empiriska resultat för att motivera en så hög nivå. Några sådana
resultat har dock inte presenterats av regeringen eller någon annan
instans.
Vi finner mot denna bakgrund att en utjämning på så hög nivå inte är
rimlig och föreslår att kompensationsgraden för kommunerna sätts till
samma nivå för kommunerna som för landstingen, dvs. 90 %. Genom en
sänkning av kompensationsgraden kan omfattningen av systemet hållas nere
med 2,4 miljarder kronor.
Vi anser att riksdagen bör besluta att för kommuner ska den länsvisa
skattesatsen fastställas utifrån 90 % av medelskattesatsen för kommunerna
i landet 2003 korrigerad per län för de skatteväxlingar som skett mellan
kommuner och landsting fr.o.m. 1991. Därmed tillstyrker vi motion Fi44
(fp) yrkande 2 och avstyrker propositionens förslag i denna del samt
motionerna Fi45 (kd) yrkandena 1 i denna del och 2 och Fi46 (m) yrkandena
3 och 5.

6. Ett nytt system för inkomstutjämning, punkt 2 (kd)
av Lars Lindén (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om förändringar i det kommunala
inkomstutjämningssystemet.
Därmed bifaller riksdagen motion
2003/04:Fi45 av Lars Lindén m.fl. (kd) yrkandena 1 i denna
del och 2 samt
avslår proposition 2003/04:155 i denna del och motionerna

2003/04:Fi44 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) yrkande 2 och

2003/04:Fi46 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m) yrkandena 3 och
5.
Ställningstagande
Kristdemokraterna har länge drivit kravet att utjämningen av ekonomiska
resurser mellan kommuner ska vara en statlig uppgift och ett statligt
finansieringsansvar. Det förslag till förändringar i inkomstutjämningssystemet
som regeringen nu presenterar ser jag, i detta avseende, som ett steg
i rätt riktning. Men eftersom 15 kommuner och 1 landsting (Stockholms
läns) får fortsätta att betala in till systemet för andra kommuners
räkning står Kristdemokraternas grundläggande kritik mot systemet kvar.
Det är fortfarande tveksamt om systemet stämmer överens med grundlagens
syfte - att kommuner och landsting endast får ta ut skatt för "skötseln
av sina uppgifter".
En konsekvens av grundlagens intention och ståndpunkten att systemet
helt och hållet bör vara statligt, är att ingen kommun eller något
landsting ska betala in till systemet för att finansiera andra kommuners
eller landstings bidrag. Inriktningen måste därför vara att på sikt
höja garantinivån och/eller sänka den s.k. kompensationsgraden för
kommuner och landsting som ligger över den garanterade skattekraften så
att utjämningssystemet blir helt och hållet statligt finansierat. Detta
ska enligt min mening ske genom att staten successivt skjuter till pengar
till systemet så att inte kommuner med lägre skattekraft får sämre
förutsättningar. Endast med ett helt och hållet statligt finansierat
system kan grundlagens bestämmelse i 1 kap. 7 § regeringsformen anses
vara uppfylld.
På sikt finns det också skäl att rent generellt utreda vilken s.k.
kompensationsgrad som ska gälla för alla kommuner och landsting med en
egen skattekraft som är lägre än den garanterade. Dagens nivå på 95 %,
som enligt propositionens förslag ska fortsätta att gälla, ger i och
för sig en långtgående utjämning. Men den innebär också att även dessa
kommuner och landsting har mycket små incitament att bedriva en bättre
tillväxtpolitik. En eventuell förändring av den generella kompensationsgraden
förutsätter enligt min mening att staten skjuter till medel så att inga
kommuner eller landsting med låg skattekraft förlorar på detta. Denna
fråga bör utredas i syfte att öka systemets legitimitet och stärka
incitamenten till en egen tillväxtpolitik i landets samtliga kommuner
och landsting.
Jag anser att regeringen som sin mening ska tillkännage för regeringen
vad jag har anfört om förändringar i det kommunala inkomstutjämningssystemet.
Därmed bifaller riksdagen motion Fi45 (kd) yrkandena 1 i denna del och
2 och avslår propositionens förslag i denna del samt motionerna Fi44
(fp) yrkande 2 och Fi46 (m) yrkandena 3 och 5.

7. Verksamheter och kostnadsslag i kostnadsutjämningen, punkt 3 (m)
av Mikael Odenberg (m), Gunnar Axén (m) och Cecilia Widegren (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om behovet av att utreda hur man i kostnadsutjämningen
kan ta hänsyn till kostnader för psykiatrin och missbrukarvården. Därmed
bifaller riksdagen motion
2003/04:Fi46 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m) yrkande 6 och

avslår proposition 2003/04:155 i denna del och motionerna

2003/04:Fi44 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) yrkandena 3 och 4
samt
2003/04:Fi45 av Lars Lindén m.fl. (kd) yrkande 3.
Ställningstagande
Enligt vår mening är det angeläget att överväga att i kostnadsutjämningssystemet
för landstingen se över utjämningen för kostnadsskillnader inom psykiatrin
och missbrukarvården. Skälet till detta är att det finns betydande
strukturella kostnadsskillnader inom dessa områden. Exempelvis har
Socialstyrelsen i en inventering av psykiatrin uppskattat att andelen
psykiskt funktionshindrade i Stockholms län är mellan 35 % och 40 %
högre än rikets genomsnitt. Psykisk ohälsa är en vanligare diagnos vid
långtidssjukskrivning i detta län än i övriga riket. Det leder till
högre kostnader i motsvarande omfattning men med den av regeringen
föreslagna modellen, som endast tar hänsyn till slutenvård, missgynnas
de landsting som eftersträvat öppenvård.
Vi noterar att i folkhälsorapporten också framkommer att de som prövat
narkotika i Stockholms län blir fler. Samtidigt ökar koncentrationen av
tungt missbruk till storstäder. Detsamma gäller antalet personer i öppen
beroendevård. Det ökande bruket av narkotika leder till större
narkotikaproblem och medför ökande krav på såväl förebyggande som behandlande
insatser från landstingets sida.
Hälso- och sjukvårdsmodellen utgår från faktisk konsumtion av slutenvård
i vissa vårdtunga grupper, snarare än från behovet av vård. Konsekvensen
blir att modellen uppvisar låg förklaringsgrad och är instabil, då den
inte lyckas skilja mellan strukturell kostnad och självvald servicenivå.
Modellen missgynnar därmed landsting som omprövar och förnyar verksamheten.
Ett landsting som är framgångsrikt i att vårda patienter i öppenvård
eller som via ett framgångsrikt preventivt arbete får en låg incidens
missgynnas i systemet.
Mot denna bakgrund anser vi att riksdagen ska begära att regeringen
låter utreda hur man i kostnadsutjämningen kan ta hänsyn till kostnader
för psykiatrin och missbrukarvården. Därmed tillstyrker vi motion Fi46
(m) yrkande 6 och avstyrker propositionens förslag i denna del samt
motionerna Fi44 (fp) yrkandena 3 och 4 och Fi45 (kd) yrkande 3.

8. Verksamheter och kostnadsslag i kostnadsutjämningen, punkt 3 (fp)
av
Karin Pilsäter (fp) och Gunnar Nordmark (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om vilka verksamheter och kostnadsslag som ska
ingå i kostnadsutjämningen. Därmed bifaller riksdagen motion
2003/04:Fi44 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) yrkandena 3 och 4
samt
avslår proposition 2003/04:155 i denna del och motionerna

2003/04:Fi45 av Lars Lindén m.fl. (kd) yrkande 3 och

2003/04:Fi46 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m) yrkande 6.

Ställningstagande
Vi anser att en betydande förenkling av kostnadsutjämningssystemet kan
uppnås genom att begränsa utjämningen till ett fåtal faktorer som
åldersstruktur, boendestruktur och sociala förhållanden. Därmed skulle
man kunna koncentrera utjämningen till lätt avläsbara och kontrollerbara
faktorer - till skillnad från dagens kostnadsutjämningssystem som
egentligen utgör ett mer komplicerat sätt att ta hänsyn till samma
huvudfaktorer. Med en renodling av hänsynstagandena till demografi samt
social och regional struktur skulle tydligheten i systemet öka avsevärt.
Därför förordar vi att en sådan reformering bör utredas och föreslås
med sikte att införas från 2006.
På kort sikt ser vi däremot behov av att förbättra kostnadsutjämningssystemets
funktionssätt när det gäller ersättningar för faktorkostnader. En
kostnadsutjämning som lämnar faktorkostnaderna utanför är enligt vår mening
oacceptabel. Argumentet att kommuner och landsting som stora arbetsgivare
kan påverka lönenivåerna är för oss inget hållbart argument. Eftersom
lönerna oftast bestäms regionvis bör det lönekostnadsindex som skulle
kunna användas vid kostnadsutjämningen avse en hel arbetsmarknadsregion.
Även om en kommun eller ett landsting till en del kan påverka lönenivån
inom det egna området kan kommunen inte i någon högre grad bestämma
lönen i en hel arbetsmarknadsregion.
Genom att inte beakta lönekostnadsskillnaderna inom ramen för
kostnadsutjämningssystemet negligeras dessutom viktiga jämställdhetssträvanden.
I de landsting och kommuner där det finns en medveten politisk strävan
att skapa förutsättningar för en breddad arbetsmarknad för kvinnor med
bl.a. flera arbetsgivare är det naturligt att lönekostnaderna blir något
högre. Dessa strävanden motverkas genom att lönekostnadsskillnader inte
beaktas i utjämningen. Mot denna bakgrund anser vi att regeringens
förslag till förändringar i kostnadsutjämningssystemet bör kompletteras
från den 1 januari 2005 med en modell där regionens allmänna lönekostnadsnivå
för ett urval yrkesgrupper vägs in.
Vad vi här anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Därmed bifaller riksdagen motion Fi44 (fp) yrkandena 3 och 4 och avslår
propositionens förslag i denna del samt motionerna Fi45 (kd) yrkande 3
och Fi46 (m) yrkande 6.

9. Verksamheter och kostnadsslag i kostnadsutjämningen, punkt 3 (kd)
av
Lars Lindén (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om att snarast utreda frågan om hur skillnader
i strukturella lönekostnader kan införas i kostnadsutjämningssystemet.
Därmed bifaller riksdagen motion
2003/04:Fi45 av Lars Lindén m.fl. (kd) yrkande 3,
bifaller delvis motion
2003/04:Fi44 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) yrkande 4 och

avslår proposition 2003/04:155 i denna del och motionerna

2003/04:Fi44 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) yrkande 3 och

2003/04:Fi46 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m) yrkande 6.

Ställningstagande
Jag anser att strukturella lönekostnadsskillnader ska ingå i
kostnadsutjämningen för att den ska bli rättvis. Om utjämningen inte tar hänsyn
till högre lönekostnader i framför allt tillväxtområden, kommer
skatteuttaget i dessa områden att höjas för att finansiera både de högre
lönekostnaderna och de bidrag som i förekommande fall ska betalas till
andra kommuner eller landsting. Detta innebär i sin tur att tillväxten
hämmas i de ledande områdena, och därmed även i övriga landet när
efterfrågan från dessa områden sjunker. Utjämningen för lönekostnadsskillnaderna
måste dock vara opåverkbar för kommunerna. En möjlig lösning skulle
därför kunna vara att koppla utjämningen till en viss andel av löneläget
i den privata sektorn i den aktuella arbetsmarknadsregionen.
Regeringen anser enligt den aktuella propositionen att "löneutvecklingen
i kommuner och landsting bör bli föremål för fortsatt utredning för att
man ska kunna bedöma om och i så fall hur stor del av skillnader i
lönenivåer som kan anses vara strukturellt betingade". Det är enligt min
mening angeläget att detta utredningsarbete skyndsamt startas.
Vad jag anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Därmed bifaller riksdagen motion Fi45 (kd) yrkande 3, bifaller delvis
motion Fi44 (fp) yrkande 4 och avslår propositionens förslag i denna
del samt motionerna Fi44 (fp) yrkande 3 och Fi46 (m) yrkande 6.

10. Strukturbidrag, punkt 4 (fp)
av Karin Pilsäter (fp) och Gunnar Nordmark (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 4 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om strukturbidrag till kommuner och landsting
vid sidan av det ordinarie utjämningssystemet. Därmed bifaller riksdagen
motion
2003/04:Fi44 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) yrkande 5 och

avslår proposition 2003/04:155 i denna del.
Ställningstagande
Vi anser att det är viktigt att hålla den egentliga regionalpolitiken
utanför den kommunala utjämningen. Utjämningssystemet ska enligt vår
mening endast beakta skillnader som avser kommunala områden. Därför bör
det av regeringen föreslagna strukturbidraget inte införas, utan utgå
såsom en integrerad del av regionalpolitiska överväganden. Vi motsätter
oss även regeringens förslag att blanda samman det regionalpolitiska
strukturbidraget med de övergångsbidrag som ska överbrygga genomförandet
av de nya reglerna för utjämningssystemet.
Vad vi anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Detta innebär att riksdagen bifaller motion Fi44 (fp) yrkande 5 och
avstyrker propositionens förslag i denna del.

11. Införandebidrag, punkt 5 (fp)
av Karin Pilsäter (fp) och Gunnar Nordmark (fp).
- Under förutsättning av bifall till reservation 2. -
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 5 borde ha
följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
reservationen om införandebidrag. Därmed bifaller riksdagen motion
2003/04:Fi44 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) yrkande 6 och
avslår proposition 2003/04:155 i denna del och motionerna
2003/04:Fi46 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m) yrkande 4 och
2003/04:Fi47 av Roger Tiefensee m.fl. (c) yrkandena 3 och 4.

Ställningstagande
Vi anser att det kommunala utjämningssystemet bör genomgå en djupgående
förändring med sikte på att sjösätta ett reformerat system redan 2006.
De betydande förändringar som enligt vår mening behöver göras i systemet
kräver tid för utredning, analys och införande. Ett införande av ett
väsentligt annorlunda utjämningssystem i enlighet med vad vi förordar
ska dock självfallet ske långt tidigare än om 6 år, då den övergångstid
som ligger i regeringens förslag har löpt ut. En förkortad införandetid
förhindrar att övergångsregler lagras ovanpå varandra utan att något
system någonsin hinner att genomföras. Därmed blir utjämningssystemet,
till skillnad från i dag, mindre ogenomträngligt och lättare att förstå
för andra än en begränsad grupp experter.
Mot denna bakgrund förordar vi att genomslaget av nu föreliggande
förändringar bör begränsas genom införandebidrag i en takt av fullt
genomförande på 3 år. Därmed tillstyrker vi motion Fi44 (fp) yrkande 6
och avstyrker propositionens förslag i denna del samt motionerna Fi46
(m) yrkande 4 och Fi47 (c) yrkandena 3 och 4.

Särskilt yttrande

Införandebidrag, punkt 5 (c)
Roger Tiefensee (c) anför:

Jag anser att ett långsiktigt hållbart kommunalt utjämningssystem måste
förena tre principer i enlighet med vad som beskrivs i Centerpartiets
motion. Det måste respektera och garantera det kommunala självstyret.
Samtidigt ska alla kommuner i landet få likartade förutsättningar för
att kunna upprätthålla en skälig servicenivå genom bl.a. kompensation
för endast strukturella skillnader. Därutöver ska det finnas incitament
för ekonomisk tillväxt och ökad skattekraft.
Regeringens proposition om ändringar i det kommunala utjämningssystemet
lever inte upp till de tre grundläggande principer för utjämningssystemet
som Centerpartiet förespråkar. Tills ett bättre förslag kan föreläggas
riksdagen bör de mest överhängande problemen åtgärdas i det befintliga
systemet.
Det nuvarande systemets införanderegler löper ut första januari 2005.
Om detta tillåts ske kommer framför allt Stockholmsregionen och delar
av norra Sverige att utsättas för orimliga kostnadsökningar. Därför
anser jag att den enda rimliga lösningen på kort sikt är att frysa de
nuvarande införandereglerna på befintliga nivåer.
Samtidigt noterar jag att nästan 60 % av kommunerna får det sämre när
regeringens nya föreslagna kommunutjämningssystem får verka fullt ut.
Varför detta system är att föredra framför det nuvarande med frysta
införanderegler är minst sagt oklart. En frysning av de nuvarande
införandereglerna i enlighet med Centerpartiets förslag innebär i stället
att systemet tillförs 3,2 miljarder kronor, vilket ger klara fördelar
för de flesta kommungrupper. Enligt min mening bör staten finansiera de
frysta införandereglerna.

Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Propositionen
Proposition 2003/04:155 Ändringar i det kommunala utjämningssystemet:
Riksdagen
antar regeringens förslag till
lag om kommunalekonomisk utjämning,
lag om ändring i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns
och annan menighets utdebitering av skatt, m.m.
Följdmotioner
2003/04:Fi44 av Karin Pilsäter m.fl. (fp):

1. Riksdagen begär att regeringen snarast återkommer med ett förslag
till kommunalt utjämningssystem enligt de riktlinjer som anförs i
motionen.
2. Riksdagen beslutar att för kommuner skall den länsvisa skattesatsen
fastställas utifrån 90 % av medelskattesatsen för kommunerna i landet
2003 korrigerad per län för de skatteväxlingar som skett mellan kommuner
och landsting fr.o.m. 1991.
3. Riksdagen begär att regeringen snarast återkommer med ett förslag
där ingående faktorer i kostnadsutjämningen begränsas till ålder och
sociala och regionala faktorer.
4. Riksdagen begär att regeringen snarast återkommer med ett förslag
där lönekostnadsskillnader beaktas inom de sociala och regionala faktorerna
i kostnadsutjämningen.
5. Riksdagen avslår regeringens förslag om strukturbidrag.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om införandebidrag.
7. Riksdagen avslår regeringens förslag om ett permanent
uppföljningsorgan.
2003/04:Fi45 av Lars Lindén m.fl. (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i motionen om ett helt statligt finansierat utjämningssystem.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i motionen om den s.k. kompensationsgraden.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i motionen om att snarast utreda frågan om hur skillnader i
strukturella lönekostnader kan införas i kostnadsutjämningssystemet.
2003/04:Fi46 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om behovet att genomföra genomgripande förändringar av
de ekonomiska relationerna mellan staten och kommunerna. (Avsnitt 4)
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om principer för ett system för ekonomisk utjämning mellan
landets kommuner. (Avsnitt 5)
3. Riksdagen beslutar att primärkommuner och landsting med relativt
växande skattekraft alltid skall få behålla denna i enlighet med vad
som anförs i motionen. (Avsnitt 6.1)
4. Riksdagen bifaller regeringens förslag till utformning av
införanderegler, vilket innebär att ingen primärkommun och inget landsting
med i motionen angivna förslag skall kunna förlora mer än vad som anges
i propositionen. (Avsnitt 6.5)
5. Riksdagen beslutar att den nivå från vilken utjämningsavgift
tas ut fastställs till 115 % av rikets medelskattekraft för såväl
kommuner som landsting, varvid avgiften skall vara 80 % av egen skattesats.
(Avsnitt 6.3)
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om behovet att utreda hur man i kostnadsutjämningen bör
ta hänsyn till kostnader för psykiatrin och missbrukarvården. (Avsnitt
6.4)
2003/04:Fi47 av Roger Tiefensee m.fl. (c):

1. Riksdagen avslår regeringens proposition 2003/04:155 Ändringar
i det kommunala utjämningssystemet.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om principerna för ett framtida hållbart kommunalt
utjämningssystem.
3. Riksdagen beslutar att frysa införandereglerna i dagens
utjämningssystem på befintliga nivåer.
4. Riksdagen beslutar att de frysta införandereglerna skall
finansieras av staten.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om tillsättandet av en ny utredning för det kommunala
utjämningssystemet.

Bilaga 2
Regeringens lagförslag