Regeringens proposition 2003/04:7

Lag om överlämnande från Sverige enligt en

Prop.

europeisk arresteringsorder

2003/04:7

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 25 september 2003

Göran Persson

Thomas Bodström

(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen lämnas förslag till lagändringar i anledning av rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, vilket riksdagen godkände den 22 maj 2002 (prop. 2001/02:118, bet. 2001/02:JuU29, rskr. 2001/02:256).

I propositionen föreslås att det skall införas en ny lag om över- lämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Den nya lagen ersätter utlämningslagens bestämmelser om utlämning för brott till medlemsstater i EU. Vidare föreslås ändringar i annan lagstiftning som påverkas av rambeslutet.

Den nya lagen reglerar överlämnande från Sverige. Lagen, som i vissa delar motsvarar bestämmelserna i utlämningslagen, innehåller regler för främst åklagares och domstolars handläggning och beslut i ärenden om överlämnande. Beslut om överlämnande skall – till skillnad mot i dag – fattas av tingsrätt som första instans och inte av regeringen. Tingsrättens beslut kan överklagas till hovrätt och, om prövningstillstånd beviljas, till Högsta domstolen. Tingsrättens beslut skall i princip fattas inom trettio dagar från gripandet av den eftersökta personen. Om personen samtycker till överlämnande skall beslutet fattas inom tio dagar från samtycket. Den som eftersöks för överlämnande har rätt att få en offentlig försvarare. Handläggningen skall som regel vara muntlig.

Den nya lagen innehåller bestämmelser om tvångsmedel, som i vissa avseenden avviker från de bestämmelser som gäller i brottmål. Bl.a. finns det i lagen en presumtion, som innebär att den som eftersöks för över- lämnande normalt skall anhållas och häktas. Denna presumtion gäller dock inte om den eftersökte är under arton år. I likhet med vad som gäller vid utlämning skall det vara möjligt att i samband med

1

överlämnandet av den eftersökte även överlämna föremål som har tagits i Prop. 2003/04:7 beslag.

I lagen anges i vilka fall överlämnande skall beviljas. Dessa motsvarar i stora delar vad som gäller vid utlämning. För att överlämnande för lagföring skall kunna beviljas krävs att gärningen, enligt den begärande – utfärdande – medlemsstatens lagstiftning, kan medföra fängelse i ett år eller mer. Överlämnande för verkställighet av straff förutsätter att det har dömts ut en frihetsberövande påföljd om minst fyra månader. Som huvudregel behålls kravet på dubbel straffbarhet. Överlämnande kan emellertid i vissa fall ske även för gärningar som inte direkt motsvarar något brott enligt svensk lag. För att överlämnande skall få beviljas i ett sådant fall krävs att gärningen omfattas av artikel 2.2. i rambeslutet – den s.k. listan som innehåller 32 olika gärningstyper – vilket också innebär att gärningen skall kunna medföra fängelse i tre år eller mer enligt den utfärdande medlemsstatens lagstiftning. I sådana fall skall någon kontroll av om det finns dubbel straffbarhet inte ske.

I lagen finns motsvarigheter till flera av utlämningslagens avslags- grunder. Enligt rambeslutet är vissa av avslagsgrunderna tvingande och andra icke tvingande. I lagen anges att överlämnande i vissa fall inte får ske, t.ex. om den eftersökte i Sverige eller i en annan medlemsstat i EU redan är dömd för gärningen, om nåd eller åtalsunderlåtelse för gärningen har meddelats i Sverige eller om lagföring för gärningen pågår i Sverige. Ett annat exempel på när ansökan skall avslås är om gärningen har begåtts i Sverige och antingen inte utgör brott här eller enligt svensk lag är preskriberad.

Rambeslutet ger en medlemsstat möjlighet att avslå en begäran om överlämnande för verkställighet av straff, om medlemsstaten åtar sig att verkställa straffet. Det är också möjligt för en medlemsstat att, som villkor för överlämnande för lagföring, kräva garantier om att få tillbaka den som har överlämnats för att han eller hon skall kunna verkställa straffet i sitt hemland. Den nya lagen innehåller därför bestämmelser som innebär att överlämnande i vissa sådana situationer kan vägras för att straffverkställigheten i stället skall ske i Sverige eller att villkor skall ställas upp vid överlämnandet om att den som begärs överlämnad skall återföras till Sverige för att verkställa ett eventuellt straff här.

Den nya lagen kräver följdändringar i annan lagstiftning. Ändringar görs i bl.a. brottsbalken, utlämningslagen och sekretesslagen. Flertalet av dessa ändringar är av redaktionellt slag.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2004.

2

Innehållsförteckning

Prop. 2003/04:7

1

Förslag till riksdagsbeslut..................................................................

7

2

Lagtext

...............................................................................................

8

 

2.1

Förslag till lag om överlämnande från Sverige enligt en

 

 

 

europeisk arresteringsorder .................................................

8

 

2.2 .........................

Förslag till lag om ändring i brottsbalken

21

2.3Förslag till lag om ändring i lagen (1957:668) om

utlämning för brott ............................................................

24

2.4Förslag till lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och

Norge.................................................................................

31

2.5Förslag till lag om ändring i lagen (1972:260) om

 

internationellt samarbete rörande verkställighet av

 

 

brottmålsdom ....................................................................

33

2.6

Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)...

35

2.7Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52) med

särskilda bestämmelser om vård av unga..........................

37

2.8Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1128) om

psykiatrisk tvångsvård ......................................................

38

2.9Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1129) om

rättspsykiatrisk vård ..........................................................

39

2.10Förslag till lag om ändring i lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna

för brott mot internationell humanitär rätt ........................

40

2.11Förslag till lag om ändring i lagen (1998:620) om

belastningsregister.............................................................

41

2.12Förslag till lag om ändring i lagen (1998:621) om

misstankeregister...............................................................

43

2.13Förslag till lag om ändring i lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångs-

åtgärder..............................................................................

44

2.14Förslag till lag om ändring i lagen (2000:343) om

internationellt polisiärt samarbete.....................................

45

2.15Förslag till lag om ändring i lagen (2000:344) om

Schengens informationssystem.........................................

48

2.16Förslag till lag om ändring i lagen (2000:562) om

internationell rättslig hjälp i brottmål ...............................

49

2.17Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1219) om

internationellt tullsamarbete..............................................

50

2.18Förslag till lag om ändring i lagen (2002:329) om

 

 

samarbete med Internationella brottmålsdomstolen .........

52

 

3

Ärendet och dess beredning.............................................................

53

 

4

Internationellt utlämningssamarbete och svensk lagstiftning om

 

 

 

utlämning.........................................................................................

55

 

 

4.1

Internationellt utlämningssamarbete.................................

55

 

 

4.2

Svensk lagstiftning om utlämning ....................................

56

 

5

Rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande

 

 

mellan medlemsstaterna ..................................................................

57

3

6

En ny lagstiftning ............................................................................

63

Prop. 2003/04:7

 

6.1

En lag införs om överlämnande från Sverige enligt en

 

 

 

 

europeisk arresteringsorder...............................................

63

 

6.2Tillämpning av lagen i förhållande till Danmark och

 

 

Finland ..............................................................................

66

7

Förutsättningar för överlämnande ...................................................

68

 

7.1

Skyldigheten att överlämna och grundläggande hinder

 

 

 

mot överlämnande – grundlagarna, immunitet och

 

 

 

privilegier samt Europakonventionen ...............................

68

7.2Strafftrösklar, krav på dubbel straffbarhet och

 

överlämnande av svenska medborgare .............................

76

7.3

Särskilt om vissa hinder mot överlämnande .....................

81

 

7.3.1

Den som begärs överlämnad är inte

 

 

 

straffmyndig....................................................

81

7.4

Villkor som hindrar överlämnande ...................................

82

 

7.4.1

Platsen för brottet och pågående lagföring i

 

 

 

Sverige ............................................................

83

7.4.2Hinder på grund av tidigare dom eller

beslut eller på grund av preskription ..............

86

7.5Den eftersökte begär att få verkställa en frihets-

 

 

berövande påföljd i Sverige ..............................................

90

 

7.6

Särskilda villkor för överlämnande...................................

93

 

 

7.6.1

Utevarodomar och livstidsstraff .....................

93

 

 

7.6.2

Återförande av dömda personer......................

96

8

Förfarandet vid överlämnande från Sverige....................................

97

 

8.1

Verkställande rättsliga myndigheter .................................

97

 

 

8.1.1

Beslutande myndighet ....................................

97

 

 

8.1.2

Utredande myndighet....................................

102

 

8.2

Översändande av en arresteringsorder ............................

103

 

8.3

Innehållet i en arresteringsorder......................................

106

 

8.4

Det inledande förfarandet ...............................................

109

 

 

8.4.1

Utredningen ..................................................

109

 

 

8.4.2

Personella tvångsmedel mot den

 

 

 

 

eftersökte.......................................................

114

 

 

8.4.3

Beslag och husrannsakan..............................

119

 

 

8.4.4

Förhör i avvaktan på beslut om över-

 

 

 

 

lämnande.......................................................

122

 

8.5

Beslutsförfarandet ...........................................................

124

 

 

8.5.1

Rättens prövning...........................................

124

 

 

8.5.2

Innehållet i rättens beslut ..............................

128

 

 

8.5.3

Konkurrerande framställningar.....................

130

 

8.6

Verkställighet av rättens beslut om överlämnande .........

132

9

Den eftersöktes rättigheter efter överlämnandet............................

137

10

Förfarandet vid överlämnande till Sverige....................................

139

11

Överförande av verkställighet av en frihetsberövande påföljd

 

 

till Sverige .....................................................................................

 

142

12

Övriga frågor .................................................................................

 

148

4

 

12.1

Tillstånd till utvidgat överlämnande och

Prop. 2003/04:7

 

 

vidareöverlämnande m.m................................................

148

 

12.2

Transitering .....................................................................

150

13

Ändringar i vissa andra lagar.........................................................

151

 

13.1

Ändringar i utlämningslagen...........................................

151

 

13.2

Ändringar i sekretesslagen..............................................

154

 

13.3

Ändringar i registerlagarna .............................................

155

 

13.4

Tillgodoräknande av frihetsberövanden utom riket........

157

14

Underrättelser och förklaringar enligt rambeslutet........................

159

15

Ekonomiska konsekvenser och uppföljning av den nya lagen......

163

16

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser ..................................

165

17

Författningskommentar .................................................................

168

17.1Förslaget till lag om överlämnande från Sverige

 

enligt en europeisk arresteringsorder ..............................

168

17.2

Förslaget till lag om ändring i brottsbalken ....................

209

17.3Förslaget till lag om ändring i lagen (1957:668) om

utlämning för brott ..........................................................

211

17.4Förslaget till lag om ändring i lagen (1959:254) om

 

utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och

 

 

Norge...............................................................................

214

17.5

Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:260) om

 

 

internationellt samarbete rörande verkställighet av

 

 

brottmålsdom ..................................................................

215

17.6Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen

(1980:100).......................................................................

216

17.7Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:52) med

särskilda bestämmelser om vård av unga........................

216

17.8Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1128) om

psykiatrisk tvångsvård ....................................................

217

17.9Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1129) om

 

rättspsykiatrisk vård ........................................................

217

17.10

Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:569) om

 

 

Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna

 

 

för brott mot internationell humanitär rätt ......................

218

17.11

Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:620) om

 

 

belastningsregister...........................................................

218

17.12Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:621) om

misstankeregister.............................................................

219

17.13Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångs-

åtgärder............................................................................

219

17.14Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:343) om

internationellt polisiärt samarbete...................................

220

17.15Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:344) om

Schengens informationssystem.......................................

221

17.16Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:562) om

internationell rättslig hjälp i brottmål .............................

221

17.17Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:1219) om

internationellt tullsamarbete............................................

221

5

 

 

17.18 Förslaget till lag om ändring i lagen (2002:329) om

Prop. 2003/04:7

 

samarbete med Internationella brottmålsdomstolen .......

221

Bilaga 1

Rådets rambeslut .................................................................

223

Bilaga 2 Bilaga till rambeslutet..........................................................

248

Bilaga 3 Uttalanden till rambeslutet ..................................................

254

Bilaga 4 Promemorians lagförslag.....................................................

256

Bilaga 5

Förteckning över remissinstanser........................................

297

Bilaga 6

Lagrådsremissens lagförslag ...............................................

298

Bilaga 7

Lagrådets yttrande ...............................................................

343

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde

 

 

den 25 september 2003........................................................

357

6

1

Förslag till riksdagsbeslut

Prop. 2003/04:7

Regeringen föreslår att riksdagen dels antar regeringens förslag till

1.lag om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresterings- order,

2.lag om ändring i brottsbalken,

3.lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott,

4.lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge,

5.lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,

6.lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

7.lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga,

8.lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård,

9.lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård,

10.lag om ändring i lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt,

11.lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister,

12.lag om ändring i lagen (1998:621) om misstankeregister,

13.lag om ändring i lagen (1998:714) om ersättning vid frihets- berövanden och andra tvångsåtgärder,

14.lag om ändring i lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete,

15.lag om ändring i lagen (2000:344) om Schengens informations- system,

16.lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål,

17.lag om ändring i lagen (2000:1219) om internationellt tullsam- arbete,

18.lag om ändring i lagen (2002:329) om samarbete med Inter- nationella brottmålsdomstolen,

dels godkänner

19.vad regeringen föreslår om underrättelse enligt artikel 13.4 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (avsnitt 14).

7

2

Lagtext

Prop. 2003/04:7

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1Förslag till lag om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Allmänna bestämmelser

1 § Denna lag innehåller bestämmelser för genomförande av rådets rambeslut 2002/584/RIF1 av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna.

I detta kapitel finns allmänna bestämmelser om en arresteringsorder. I 2 kap. finns bestämmelser om förutsättningar för överlämnande.

I 3 kap. finns bestämmelser om särskilda villkor för överlämnande.

I 4 kap. finns bestämmelser om utredning och tvångsmedel vid det inledande förfarandet samt bestämmelser om att lagen i vissa fall inte skall tillämpas i förhållande till Danmark och Finland.

I 5 kap. finns bestämmelser om beslutsförfarandet vid överlämnande.

I 6 kap. finns bestämmelser om verkställighet av ett beslut om överlämnande och om beslut om bl.a. utvidgat överlämnande.

I 7 kap. finns bestämmelser om överförande av en frihetsberövande påföljd till Sverige.

I 8 kap. finns bestämmelser om återförande av personer som har över- lämnats till Sverige, om tillstånd till transport genom Sverige och om att regeringen i vissa fall kan besluta att lagen inte skall tillämpas i förhållande till en viss medlemsstat.

2 § Regeringen meddelar närmare föreskrifter om tillämpningen av denna lag.

I fråga om utfärdande av en arresteringsorder och om överlämnande till Sverige finns särskilda bestämmelser.

3 § Med en arresteringsorder avses i denna lag ett rättsligt avgörande, utfärdat av en rättslig myndighet i en medlemsstat i Europeiska unionen, som innebär en begäran om att en rättslig myndighet i en annan sådan stat skall gripa och överlämna en eftersökt person för lagföring eller för verkställighet av en frihetsberövande påföljd.

4 § En arresteringsorder skall vara upprättad i enlighet med formuläret i bilagan till rambeslutet och innehålla uppgifter om

1.den eftersöktes identitet och nationalitet,

2.namn, adress, telefonnummer, telefaxnummer och e-postadress till den utfärdande myndigheten,

1 EGT L 190, 18.7.2002, s. 1 (Celex 32002F0584).

8

3. en verkställbar dom, ett häktningsbeslut eller ett motsvarande verk- Prop. 2003/04:7 ställbart beslut,

4.den brottsliga gärningen, med angivande av tid och plats för gärningen, en beskrivning av omständigheterna kring gärningen samt den eftersöktes delaktighet i gärningen,

5.brottsrubricering och om gärningen är sådan som anges i bilagan till denna lag,

6.straffskalan för gärningen eller, om arresteringsordern avser verkställighet av en frihetsberövande påföljd, den påföljd som har dömts ut, och

7.om möjligt andra rättsliga konsekvenser av gärningen.

2 kap. Förutsättningar för överlämnande

Inledande bestämmelse

1 § Den som eftersöks enligt en arresteringsorder och som anträffas i Sverige skall, om inte annat sägs i denna lag eller följer av någon annan lag, överlämnas till den utfärdande medlemsstaten. Överlämnande får ske för lagföring eller verkställighet av en frihetsberövande påföljd.

Strafftrösklar och krav på dubbel straffbarhet

2 § Överlämnande får beviljas endast för en gärning som motsvarar brott enligt svensk lag och

1.för vilken, när överlämnandet avser lagföring, enligt den utfärdande medlemsstatens lagstiftning en frihetsberövande påföljd i ett år eller mer är föreskrivet, eller

2.för vilken, när överlämnandet avser verkställighet av en frihets- berövande påföljd, en frihetsberövande påföljd i minst fyra månader har dömts ut.

Om det i arresteringsordern har angetts att en gärning är sådan som finns angiven i bilagan till denna lag och det för gärningen enligt den utfärdande medlemsstatens lagstiftning är föreskrivet en frihetsberövande påföljd i tre år eller mer, skall dock överlämnande beviljas även om gärningen inte motsvarar brott enligt svensk lag. Vid överlämnande för verkställighet av en frihetsberövande påföljd som avser en sådan gärning skall påföljden vara sådan som anges i första stycket 2.

Om överlämnande beviljas för en gärning som avses i första eller andra stycket får överlämnande beviljas även för annan gärning som, utan att vara sådan som anges i första stycket 1 eller 2, motsvarar brott enligt svensk lag.

Hinder mot överlämnande

 

3 § Överlämnande får inte beviljas

 

1. om en begäran, trots att den utfärdande myndigheten har beretts

 

tillfälle att inkomma med komplettering, till form eller innehåll är så

 

bristfällig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för

 

en prövning av frågan om överlämnande,

9

 

2. om den utfärdande myndigheten inte lämnar sådana garantier som Prop. 2003/04:7 enligt 3 kap. 1 och 2 §§ krävs för att överlämnande skall få beviljas,

3.om den eftersökte enligt 5 kap. 4 § skall överlämnas till en annan medlemsstat,

4.om den eftersökte skall utlämnas för brott eller om han eller hon skall överlämnas enligt lagen (2002:329) om samarbete med Inter- nationella brottmålsdomstolen, eller

5.om det enligt 2 kap. 8 § andra stycket brottsbalken skulle strida mot ett villkor som har uppställts vid utlämning eller överlämnande till Sverige.

4 § Överlämnande får inte beviljas

1.för en gärning som har ägt rum innan den eftersökte fyllt femton år,

2.om det skulle strida mot den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna eller de tilläggsprotokoll till konventionen som gäller som lag här i landet, eller

3.om det skulle strida mot bestämmelser om immunitet och privi- legier.

5 § Överlämnande för viss gärning får inte beviljas om

1.gärningen omfattas av nåd eller ett annat beslut enligt 11 kap. 13 § regeringsformen,

2.det enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken eller motsvarande bestäm- melse i annan lag har meddelats beslut att inte åtala för gärningen,

3.gärningen har prövats genom lagakraftvunnen dom i en medlemsstat

iEuropeiska unionen och, vid fällande dom, påföljden har avtjänats eller är under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagstiftningen i domslandet,

4.gärningen har prövats genom lagakraftvunnen dom i en annan stat än en medlemsstat i Europeiska unionen och om detta enligt 10 § tredje eller fjärde stycket lagen (1957:668) om utlämning för brott hade utgjort ett hinder mot utlämning av den eftersökte,

5.förundersökning har inletts eller åtal väckts i Sverige för gärningen och förundersökningsledaren i det ärendet motsätter sig att lagföringen sker i den utfärdande medlemsstaten,

6.påföljd för gärningen har bortfallit på grund av preskription eller inte längre kan dömas ut enligt svensk lag och gärningen helt eller delvis har ägt rum i Sverige eller den eftersökte är svensk medborgare, eller

7.gärningen helt eller delvis har ägt rum i Sverige och inte motsvarar brott enligt svensk lag.

6 § När den som eftersöks för verkställighet av en frihetsberövande påföljd är svensk medborgare får överlämnande inte beviljas om den eftersökte begär att påföljden skall verkställas i Sverige.

Om den eftersökte vid tiden för gärningen sedan minst två år stadigvarande har vistats i den utfärdande medlemsstaten gäller vad som sägs i första stycket endast om det med hänsyn till den eftersöktes personliga förhållanden eller av någon annan anledning finns särskilda skäl till att verkställigheten sker i Sverige.

10

3 kap. Särskilda villkor för överlämnande

Prop. 2003/04:7

1 § Överlämnande för verkställighet av en frihetsberövande påföljd som har dömts ut efter en rättegång som hållits i den eftersöktes utevaro och utan att han eller hon har kallats personligen eller på annat sätt informerats om tidpunkt och plats för rättegången, får beviljas endast om den utfärdande myndigheten lämnar garantier för att den eftersökte kommer att ges möjlighet till en förnyad prövning i den utfärdande medlemsstaten och att där bli dömd efter en rättegång vid vilken han eller hon har möjlighet att närvara.

2 § Överlämnande av en svensk medborgare för lagföring får, om han eller hon begär att verkställighet av en efter överlämnandet ådömd frihetsberövande påföljd skall ske i Sverige, beviljas endast om den utfärdande myndigheten lämnar garantier för att den eftersökte kommer att återföras till Sverige för sådan verkställighet.

Överlämnande av en svensk medborgare som vid tiden för gärningen sedan minst två år stadigvarande har vistats i den utfärdande medlems- staten får dock beviljas utan sådana garantier som sägs i första stycket, såvida det inte med hänsyn till den eftersöktes personliga förhållanden eller av någon annan anledning finns särskilda skäl till att verk- ställigheten sker i Sverige.

4 kap. Det inledande förfarandet vid överlämnande

Hur ärendet inleds

1 § En arresteringsorder får översändas genom Schengens informations- system (SIS) eller genom ett annat system för eftersökning av personer som är misstänkta för brott.

Om det är känt att den som eftersöks enligt en arresteringsorder befinner sig på en viss plats i Sverige, får arresteringsordern skickas direkt till behörig åklagare. Detta skall ske skriftligen genom post, bud eller telefax. Efter överenskommelse i det enskilda fallet får dock översändandet ske på annat sätt.

Riksåklagaren bestämmer vilka åklagare som är behöriga att handlägga ärenden enligt denna lag.

2 § En arresteringsorder skall vara skriven på svenska, danska, norska eller engelska eller vara åtföljd av en översättning till något av dessa språk, samt i övrigt till form och innehåll vara sådan som anges i 1 kap. 4 §.

När en begäran till form eller innehåll är så bristfällig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en prövning av frågan om överlämnande, skall åklagaren ge den utfärdande myndigheten möjlighet att inom viss tid inkomma med komplettering.

11

Utredningen

Prop. 2003/04:7

3 § Om en arresteringsorder har skickats direkt enligt 1 § eller om det på

 

annat sätt framkommer att den som eftersöks enligt en arresteringsorder

 

befinner sig på en viss plats i Sverige, skall åklagaren utreda om det finns

 

förutsättningar för överlämnande från Sverige. När den som begärs

 

överlämnad för lagföring är under arton år skall det dessutom utredas om

 

lagföringen kan ske i Sverige.

 

Vid utredningen tillämpas bestämmelserna om förundersökning i

 

brottmål, om inte annat sägs i denna lag.

 

Utredningen skall bedrivas med skyndsamhet. Den tidsfrist som kan

 

komma att gälla för tingsrätten enligt 5 kap. 3 § skall beaktas vid

 

utredningen.

 

Lagens tillämpning i förhållande till Danmark och Finland i vissa fall

 

4 § Har åklagaren inlett en utredning enligt 3 § på grund av en

 

arresteringsorder som har utfärdats av en rättslig myndighet i Danmark

 

eller Finland får åklagaren, om den utfärdande myndigheten begär det,

 

besluta att lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark,

 

Finland, Island och Norge tillämpas i stället för denna lag. I sådant fall

 

skall arresteringsordern betraktas som en framställning om utlämning

 

enligt den lagen.

 

Första stycket skall inte tillämpas efter det att åklagaren enligt 5 kap.

 

1 § har begärt att tingsrätten prövar frågan om överlämnande.

 

Tvångsmedel

 

5 § Den eftersökte skall anhållas av åklagaren. Något anhållande får dock

 

inte ske

 

1.om det kan antas att förutsättningar saknas för ett överlämnande,

eller

2.om det inte finns risk för att den eftersökte avviker eller på annat sätt undandrar sig ett överlämnande.

Även om det inte finns sådan risk som avses i första stycket 2 skall anhållande ske om det finns risk för att den eftersökte genom att undanröja bevis eller på något annat sätt försvårar utredningen av en gärning som omfattas av arresteringsordern.

Den som inte har fyllt arton år får anhållas endast om det finns synnerliga skäl.

Om det finns skäl för anhållande enligt första–tredje styckena men det är tillräckligt att den eftersökte meddelas ett reseförbud eller att det föreskrivs en anmälningsskyldighet, skall en sådan åtgärd beslutas i stället för anhållande. I fall som avses i 24 kap. 4 § rättegångsbalken skall övervakning ersätta ett anhållande.

Om det finns skäl för anhållande enligt första–tredje styckena får en polisman eller en tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen i brådskande fall även utan ett anhållningsbeslut gripa den eftersökte.

6 § När någon har gripits, anhållits, meddelats reseförbud eller

 

anmälningsskyldighet tillämpas samma regler som vid motsvarande

12

 

åtgärd under en svensk förundersökning. För sådana tvångsmedel gäller Prop. 2003/04:7 dock de förutsättningar som anges i 5 §. För rättens beslut om häktning

gäller de förutsättningar som enligt 5 § gäller för anhållande. Vad som sägs i rättegångsbalken om tid för väckande av åtal skall inte tillämpas.

Ett beslut om anhållande eller häktning skall upphävas, om ett fortsatt frihetsberövande skulle vara oskäligt med hänsyn till den tid frihets- berövandet har pågått och den påföljd som har utdömts eller som kan komma att utdömas om den eftersökte döms för gärningen.

7 § Innehåller en arresteringsorder en ansökan om beslag tillämpas i denna del bestämmelserna i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål.

Om det påträffas sådana föremål som på grund av den uppgivna gärningen skulle kunna tas i beslag och överlämnas enligt 4 kap. 19 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål, får föremålen även utan en särskild ansökan tas i beslag genom beslut av åklagaren eller den som griper den eftersökte. Har beslag skett tillämpas 4 kap. 16 § andra stycket den lagen. I samband med att den eftersökte frihetsberövas får husrannsakan göras för att söka efter föremål som får tas i beslag.

Offentlig försvarare

8 § En offentlig försvarare skall förordnas för den eftersökte om han eller hon begär det, är under arton år eller i annat fall bedöms vara i behov av en försvarare.

Samtycke och medgivande

9 § Den eftersökte skall så snart det kan ske tillfrågas om han eller hon samtycker till överlämnande. I sådant fall skall den eftersökte också tillfrågas om han eller hon medger att i den utfärdande medlemsstaten lagföras eller straffas för gärningar som har begåtts före överlämnandet, men som inte omfattas av arresteringsordern. Den eftersökte skall upplysas om innebörden av att samtycke och medgivande lämnas.

En återkallelse av ett samtycke skall beaktas om den görs innan rätten har meddelat beslut i fråga om överlämnande. En återkallelse av ett medgivande som sägs i första stycket skall beaktas om den görs innan beslutet om överlämnande har verkställts.

5 kap. Beslutsförfarandet vid överlämnande

Beslutande myndighet

1 § Tingsrätten beslutar efter framställning av åklagaren i frågan om överlämnande.

Åklagaren får dock, innan han begärt rättens prövning, avslå en begäran om överlämnande med stöd av 2 kap. 3 § 1.

I fråga om tingsrättens behörighet tillämpas 19 kap. rättegångsbalken.

13

Rättens prövning

Prop. 2003/04:7

2 § Vid rättens handläggning tillämpas reglerna om domstols hand-

 

läggning och överklagande av domstols beslut i brottmål, om inte annat

 

sägs i denna lag. Handläggningen skall ske med skyndsamhet.

 

Tingsrätten skall för prövningen av frågan om överlämnande hålla en

 

förhandling. En förhandling behöver dock inte hållas om det är uppenbart

 

att överlämnande inte skall beviljas, om den eftersökte samtycker till

 

överlämnande eller om han eller hon begär att ärendet avgörs på

 

handlingarna.

 

Till förhandlingen skall åklagaren och den eftersökte kallas. Är den

 

eftersökte anhållen eller häktad skall han eller hon inställas.

 

3 § Tingsrätten skall meddela beslut i fråga om överlämnande senast

 

trettio dagar efter det att den eftersökte gripits.

 

Samtycker den eftersökte till ett överlämnande, skall beslutet meddelas

 

senast tio dagar efter det att samtycket har avgetts.

 

Tingsrätten får, om det finns särskilda skäl, meddela sitt beslut senare

 

än vad som sägs i första eller andra stycket.

 

Konkurrerande framställningar

 

4 § Om två eller flera medlemsstater har utfärdat arresteringsorder

 

beträffande samma person, skall ärendena prövas i ett sammanhang vid

 

den tingsrätt som skall handlägga det först inkomna ärendet.

 

Inkommer en ny arresteringsorder efter rättens beslut om över-

 

lämnande får, om beslutet inte har vunnit laga kraft, hovrätten eller

 

Högsta domstolen på yrkande av åklagaren besluta att tingsrätten skall

 

pröva ärendena i ett sammanhang.

 

Prövningen av vilken av flera arresteringsorder som skall beviljas skall

 

ske med särskild hänsyn till gärningarnas beskaffenhet och platsen där de

 

ägt rum, de tidpunkter då varje arresteringsorder utfärdades samt om de

 

avser lagföring eller verkställighet av en frihetsberövande påföljd.

 

5 § Om det beträffande den eftersökte pågår ett ärende om utlämning för

 

brott eller om överlämnande enligt lagen (2002:329) om samarbete med

 

Internationella brottmålsdomstolen skall prövningen av frågan om

 

överlämnande enligt denna lag anstå till dess beslut har meddelats i det

 

andra ärendet.

 

Andra frågor som tas upp i rättens beslut

 

6 § Om garantier som avses i 3 kap. 1 och 2 §§ har lämnats av en

 

utländsk myndighet, skall rätten i beslutet om överlämnande ange att det

 

är ett villkor för överlämnandet att garantierna kommer att uppfyllas.

 

Beslut i fråga om överlämnande av föremål som enligt 4 kap. 7 § har

 

tagits i beslag skall om möjligt meddelas av rätten i samband med

 

beslutet i fråga om överlämnande av den eftersökte.

 

7 § I beslut om att den eftersökte skall överlämnas skall rätten pröva om

 

beslut om tvångsmedel skall gälla till dess beslutet om överlämnande har

14

 

verkställts. Tingsrätten får besluta om tvångsmedel även efter ett beslut om att den eftersökte skall överlämnas.

Kostnader för offentlig försvarare

8 § Kostnaderna för en offentlig försvarare skall stanna på staten.

Överklagande

9 § Ett beslut att inte bevilja överlämnande i fall som avses i 2 kap. 6 § får inte överklagas. Har den eftersökte samtyckt till överlämnande enligt 4 kap. 9 § får beslutet om överlämnande inte överklagas.

6 kap. Verkställighet av beslut om överlämnande och efterföljande beslut

Verkställighet

1 § Ett beslut om överlämnande skall verkställas inom tio dagar från det att beslutet vann laga kraft. Verkställighet sker, om inte annat har överenskommits, genom att den som skall överlämnas avhämtas av den utfärdande medlemsstaten.

Rätten får i samband med beslutet om överlämnande bestämma att verkställigheten skall ske vid en viss senare tidpunkt

1.om det behövs för att den som skall överlämnas skall kunna lagföras

iSverige eller, om dom redan fallit, här avtjäna en påföljd som bestämts för en annan gärning än den som beslutet om överlämnande avser, eller

2.om det finns starka humanitära skäl.

I stället för att skjuta upp verkställigheten i fall som avses i andra stycket får rätten besluta att överlämnandet till den utfärdande medlemsstaten sker på sådana villkor om återförande som fastställs i samförstånd med den utfärdande myndigheten.

2 § Åklagaren kan efter samråd med den utfärdande myndigheten besluta att verkställigheten skall ske vid en viss senare tidpunkt än den som följer av 1 §

1.om omständigheter som ligger utanför de berörda staternas kontroll hindrar ett överlämnande, eller

2.om det efter rättens beslut om överlämnande har tillkommit starka humanitära skäl.

3 § Den som skall överlämnas och är underkastad tvångsmedel kan begära att en förhandling för prövning av tvångsmedelsfrågan skall äga rum i tingsrätten inom tre veckor från det att beslut i den frågan senast har meddelats.

4 § Om den som skall överlämnas avger en förklaring om att han eller hon avstår från överklagande och medger att beslutet om överlämnande får verkställas, får verkställighet ske utan hinder av att beslutet inte har

Prop. 2003/04:7

15

vunnit laga kraft. I fråga om sådan nöjdförklaring tillämpas 4 och 6–8 §§ Prop. 2003/04:7 lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.

5 § Polismyndigheten skall biträda vid verkställighet av ett beslut om överlämnande. Om den som skall överlämnas är på fri fot, får han eller hon, om det bedöms vara nödvändigt för att överlämnandet skall kunna genomföras, omhändertas och tas i förvar av polismyndigheten, dock längst under fyrtioåtta timmar.

6 § Är den som skall överlämnas frihetsberövad och sker inte verkställig- heten inom den tid som följer av 1 § eller, när åklagaren har fattat ett beslut enligt 2 §, inom tio dagar från den beslutade tidpunkten, skall han eller hon försättas på fri fot. Detsamma gäller om den utfärdande myndigheten återkallar arresteringsordern.

7 § Den domstol som har meddelat ett lagakraftvunnet beslut om överlämnande skall på begäran av åklagaren upphäva beslutet

1.om det, av annan anledning än att den som skall överlämnas håller sig undan, inte har verkställts inom tio dagar från den tidpunkt som följer av 1 § eller, när åklagaren har fattat ett beslut enligt 2 §, inom tio dagar från den beslutade tidpunkten, eller

2.om den utfärdande myndigheten återkallar arresteringsordern.

Tillstånd till utvidgat överlämnande och vidareöverlämnande

8 § Om överlämnande har beviljats enligt denna lag och en rättslig myndighet i den medlemsstat dit överlämnande har skett gör en fram- ställning till åklagaren om tillstånd

1.att lagföra eller straffa den som har överlämnats även för gärningar som inte omfattades av överlämnandet, eller

2.att till en annan medlemsstat i Europeiska unionen överlämna den som har överlämnats från Sverige,

prövas ärendet med tillämpning av 2–5 kap. Behörig tingsrätt är den som prövade frågan om överlämnande.

Vad som i 2–5 kap. sägs om tvångsmedel och frister skall inte tillämpas i de fall som avses i första stycket. Offentlig försvarare skall förordnas för den som har överlämnats. Den som har överlämnats skall ges tillfälle att yttra sig över framställningen. Tingsrätten prövar om det finns skäl att hålla en muntlig förhandling.

Tillstånd till vidareutlämning

9 § En framställning om rätt att till en stat utanför Europeiska unionen utlämna den som tidigare har överlämnats från Sverige till en medlemsstat i Europeiska unionen prövas av regeringen med tillämpning av 24 § lagen (1957:668) om utlämning för brott.

16

7 kap. Överförande av verkställighet av en frihetsberövande påföljd till Sverige

1 § Har rätten med stöd av 2 kap. 6 § avslagit en begäran om över- lämnande, skall den ansvariga myndigheten i Sverige besluta om över- förande av verkställigheten av påföljden hit, om inte den utfärdande medlemsstaten motsätter sig det.

Den ansvariga myndigheten får besluta att den eftersökte skall tas i förvar av polismyndigheten i avvaktan på ett beslut som sägs i första stycket. Den eftersökte får tas i förvar om det behövs för att verk- ställigheten av påföljden skall kunna påbörjas i Sverige.

2 § När någon som har överlämnats från Sverige skall återföras i enlighet med ett sådant villkor som avses i 3 kap. 2 §, skall den ansvariga myndigheten i Sverige besluta om överförande av verkställigheten av påföljden hit.

Om återförandet sker innan den ansvariga myndigheten har fattat sitt beslut, får den myndigheten besluta att den som har återförts skall tas i förvar av polismyndigheten i avvaktan på beslutet. Den som har återförts får tas i förvar om det behövs för att verkställigheten av påföljden skall kunna påbörjas i Sverige.

3 § Om det i ett fall som avses i 1 eller 2 § krävs för att verkställigheten av en påföljd skall kunna ske i Sverige får den ansvariga myndigheten, när den beslutar om överförande av verkställigheten av påföljden till Sverige,

1.själv meddela de närmare föreskrifter som behövs, eller

2.överlämna åt åklagare att göra en framställning hos tingsrätten om att ny påföljd skall bestämmas.

I fall som avses i första stycket 2 skall rätten i ny dom bestämma en frihetsberövande påföljd som motsvarar den utländska påföljden, särskilt

ifråga om dess art och längd. Vid bestämmandet av påföljdens längd skall även frihetsberövanden som föregått domen beaktas. Den nya påföljden får inte vara strängare än den utländska påföljden. Rättens prövning skall inte omfatta frågan om den som döms har begått gärningen och hur denna skall bedömas. För rättens handläggning skall i tillämpliga delar gälla rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål. Dock skall i fråga om frihetsberövanden i stället tillämpas bestämmelserna om förvar i 1 och 2 §§.

4 § När verkställighet enligt 1 eller 2 § skall ske i Sverige utan att ny påföljd bestäms skall den ansvariga myndigheten, om det inte finns särskilda skäl mot det, besluta att verkställigheten skall påbörjas genast.

Har en ny påföljd bestämts enligt 3 § första stycket 2 skall verkställig- heten av den nya påföljden påbörjas så snart domen vunnit laga kraft, om inte rätten beslutar något annat.

5 § När verkställighet enligt 1 eller 2 § skall ske i Sverige utan att ny påföljd bestäms tillämpas 24 § andra stycket, 25 och 38 §§ lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. Förvar som meddelats enligt 1 och 2 §§ i detta kapitel

Prop. 2003/04:7

17

skall anses som tid under vilken den utdömda påföljden verkställts i anstalt.

Vid verkställighet av påföljd som har bestämts enligt 3 § första stycket 2 tillämpas 24 § första och andra styckena och 38 § lagen om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom.

6 § Beslut enligt 3 § första stycket 1 och 4 § första stycket samt beslut om förvar i fall som avses i 1–3 §§ får överklagas hos allmän för- valtningsdomstol. Sådana beslut och beslut av en förvaltningsdomstol gäller omedelbart om inte annat förordnas. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätt.

7 § Offentligt biträde skall förordnas för den som i fall som avses i 1-3 §§ tas i förvar, om det inte måste antas att behov av biträde saknas.

8 § Regeringen bestämmer vilka myndigheter som är ansvariga myndig- heter i Sverige enligt detta kapitel.

8 kap. Övriga bestämmelser

Återförande av personer som har överlämnats till Sverige

1 § Har överlämnande till Sverige skett för lagföring här i landet, på villkor att den som överlämnas senare återförs till den andra staten, skall polismyndigheten se till att den som har överlämnats återförs.

Om den som skall återföras är på fri fot, får han eller hon, om det bedöms vara nödvändigt för att återförandet skall kunna genomföras, omhändertas och tas i förvar av polismyndigheten, dock längst under fyrtioåtta timmar.

Tillstånd till transport genom Sverige

2 § Begärs tillstånd till transport genom Sverige av någon som överlämnas på grund av en arresteringsorder eller som utlämnas till en annan medlemsstat i Europeiska unionen skall Rikspolisstyrelsen bevilja sådant tillstånd och ange under vilka villkor transporten får ske.

Har tillstånd meddelats enligt första stycket får polismyndigheten, om det bedöms vara nödvändigt för att transporten skall kunna genomföras, omhänderta och ta i förvar den som överlämnas eller utlämnas, dock längst under fyrtioåtta timmar.

Beslut att lagen inte skall tillämpas i förhållande till en viss medlemsstat

3 § Regeringen får besluta att lagen under viss tid inte skall tillämpas i förhållande till en viss medlemsstat inom Europeiska unionen.

1.Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004.

2.Lagen tillämpas inte vid handläggningen av ett ärende om utlämning av den eftersökte till en medlemsstat i Europeiska unionen enligt lagen

Prop. 2003/04:7

18

(1957:668) om utlämning för brott eller till Danmark eller Finland enligt Prop. 2003/04:7 lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island

och Norge, om ärendet har inletts vid ikraftträdandet.

3.Har någon utlämnats från Sverige till en medlemsstat i Europeiska unionen och begärs tillstånd till en åtgärd som avses i 6 kap. 8 §, skall den bestämmelsen tillämpas. En sådan begäran prövas av Stockholms tingsrätt.

4.Under tiden fram till dess att Schengens informationssystem (SIS) kan överföra all den information som anges i 1 kap. 4 §, skall en registrering av den eftersökte i SIS anses vara likvärdig med en arresteringsorder i avvaktan på att en fullständig arresteringsorder översänds. Detsamma gäller registreringar i SIS som gjorts före den 1 januari 2004, om inte äldre föreskrifter skall tillämpas enligt 2.

19

Prop. 2003/04:7

Bilaga

Gärningar som avses i 2 kap. 2 § andra stycket i lagen.

1.Deltagande i en kriminell organisation

2.Terrorism

3.Människohandel

4.Sexuellt utnyttjande av barn samt barnpornografi

5.Olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen

6.Olaglig handel med vapen, ammunition och sprängämnen

7.Korruption

8.Bedrägeri, inbegripet bedrägeri som riktar sig mot Europeiska gemenskapernas ekonomiska intressen enligt konventionen av den 26 juli 1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen

9.Penningtvätt

10.Penningförfalskning, inklusive förfalskning av euron

11.IT-brottslighet

12.Miljöbrott, inbegripet olaglig handel med hotade djurarter, växtarter och växtsorter

13.Hjälp till olovlig inresa och olovlig vistelse

14.Mord och grov misshandel

15.Olaglig handel med mänskliga organ och vävnader

16.Människorov, olaga frihetsberövande och tagande av gisslan

17.Rasism och främlingsfientlighet

18.Organiserad stöld och väpnat rån

19.Olaglig handel med kulturföremål, inbegripet antikviteter och konstverk

20.Svindleri

21.Beskyddarverksamhet och utpressning

22.Förfalskning och piratkopiering

23.Förfalskning av administrativa dokument och handel med sådana förfalskningar

24.Förfalskning av betalningsmedel

25.Olaglig handel med hormonsubstanser och andra tillväxtsubstanser

26.Olaglig handel med nukleära och radioaktiva ämnen

27.Handel med stulna fordon

28.Våldtäkt

29.Mordbrand

30.Brott som omfattas av Internationella brottmålsdomstolens behörighet

31.Kapning av flygplan eller fartyg

32.Sabotage

20

2.2

Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Prop. 2003/04:7

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 5 a och 8 §§, 33 kap. 7 § samt 34 kap. 18 § brottsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 kap.

5 a §1

Har fråga om ansvar för gärning prövats genom lagakraftägande dom, meddelad i främmande stat där gärningen förövats eller i främmande stat som har tillträtt någon av de överenskommelser som anges i fjärde stycket, får den tilltalade inte här i riket lagföras för samma gärning,

1.om han har frikänts från ansvar,

2.om han har förklarats skyldig till brottet utan att påföljd har ådömts,

3.om ådömd påföljd har verkställts i sin helhet eller verkställigheten pågår, eller

4.om ådömd påföljd har bortfallit enligt lagen i den främmande staten.

Första stycket gäller inte i fråga

Första stycket gäller inte i fråga

om brott som avses i 1 § eller 3 §

om brott som avses i 1 § eller 3 §

4, 6 eller 7 såvida inte lagföringen

4, 6 eller 7 såvida inte lagföringen i

i den främmande staten har skett

den främmande staten har skett på

på begäran av svensk myndighet

begäran av svensk myndighet eller

eller sedan personen utlämnats

sedan personen överlämnats

eller

från Sverige för lagföring.

utlämnats

från

Sverige

för

 

lagföring.

 

 

 

Om en fråga om ansvar för en gärning har prövats genom en dom meddelad i en främmande stat och om det inte finns hinder mot lagföring på grund av vad som förut sagts i denna paragraf, får åtal för gärningen väckas här i riket endast efter förordnande av regeringen eller den som regeringen bemyndigat.

De överenskommelser som avses i första stycket är

1.den europeiska konventionen den 28 maj 1970 om brottmålsdoms internationella rättsverkningar,

2.den europeiska konventionen den 15 maj 1972 om överförande av lagföring i brottmål,

3.konventionen den 26 juli 1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen, dock endast om gärningen omfattas av överenskommelsen,

4.protokollet den 27 september 1996 till konventionen om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen, dock endast om gärningen omfattas av överenskommelsen,

5.konventionen den 26 maj 1997 om kamp mot korruption som tjänstemän i Europeiska gemenskaperna eller Europeiska unionens medlemsstater är delaktiga i, dock endast om gärningen omfattas av överenskommelsen,

1 Senaste lydelse 2001:780.

21

6. konventionen den 19 juni 1990 om tillämpning av Schengenavtalet Prop. 2003/04:7 den 14 juni 1985,

7.konventionen den 25 maj 1987 mellan Europeiska gemenskapernas medlemsstater om förbud mot dubbel lagföring, och

8.andra protokollet den 19 juni 1997 till konventionen om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen, dock endast om gärningen omfattas av överenskommelsen.

Har ett brott begåtts delvis här i riket och delvis också inom den medlemsstats territorium där domen meddelats, skall första stycket tillämpas om gärningen omfattas av de överenskommelser som anges i fjärde stycket 3–5 eller 8 eller om domen meddelats av stat som tillträtt en överenskommelse som anges i fjärde stycket 6 eller 7.

8 §

Om utlämning för brott är särskilt stadgat.

Villkor som uppställts vid utlämning från främmande stat till Sverige skall lända till efterrättelse här i riket.

Det finns särskilda bestäm- melser om överlämnande och utlämning för brott.

Villkor som uppställts vid

överlämnande eller utlämning från en annan stat till Sverige skall gälla här.

33 kap.

7 §2

Bestämmelserna om tillgodo- räknande av tid för frihets- berövande som verkställighet av påföljd i 6 §, i 19 a § lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. och i 10 a § lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård får tillämpas av rätten i fråga om frihets- berövande som ägt rum utom riket, i den utsträckning det med hänsyn till omständigheterna är skäligt.

Bestämmelserna om tillgodo- räknande av tid för frihets- berövande som verkställighet av påföljd i 6 §, i 19 a § lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. och i 10 a § lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård skall tillämpas av rätten i fråga om frihetsberövande som ägt rum utom riket, om inte särskilda skäl talar mot detta.

34 kap.

18 §3

Uppkommer fråga om utläm-

Uppkommer fråga om överläm-

ning till Sverige för verkställighet

nande eller utlämning till Sverige

av dom, varigenom någon dömts

för

verkställighet

av

dom,

till fängelse som gemensam på-

varigenom

någon

dömts

till

följd för två eller flera brott, och

fängelse

som gemensam

påföljd

kan

utlämning

enligt

den

för

två

eller

flera brott,

och

kan

främmande statens lagstiftning ej

överlämnande eller utlämning en-

2

Senaste lydelse 2000:175.

 

3

Senaste lydelse 1981:211.

22

ske för alla brotten, skall domstol,

ligt den främmande statens Prop. 2003/04:7

efter anmälan av åklagare, undan-

lagstiftning ej ske för alla brotten,

röja

den gemensamt

ådömda

skall domstol, efter anmälan av

påföljden och döma till påföljd för

åklagare, undanröja den gemen-

den

brottslighet, för

vilken

samt ådömda påföljden och döma

utlämning kan äga rum.

 

till påföljd för den brottslighet, för

 

 

 

vilken överlämnande eller utläm-

 

 

 

ning kan äga rum.

Vad som föreskrives i första stycket skall även gälla, då fråga uppkommer om att svensk brottmålsdom, som avser två eller flera brott, skall verkställas utomlands i enlighet med lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom eller lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet, och hinder mot verkställighet föreligger enligt den främmande statens lagstiftning såvitt avser något eller några av brotten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004.

23

Lagen tillämpas inte i för- hållande till Island eller Norge eller en medlemsstat i Europeiska unionen.

2.3

Förslag till lag om ändring i lagen (1957:668) om

Prop. 2003/04:7

 

utlämning för brott

 

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1957:668) om utlämning för brott

dels att 3–3 c, 27 och 28–39 §§ skall upphöra att gälla, dels att rubriken närmast före 28 § skall utgå,

dels att nuvarande 27 a § skall betecknas 27 §,

dels att 1, 2, 4, 6, 10, 12 a, 16, 20, 26 och 26 a §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 §1

Den som i annan stat är misstänkt, tilltalad eller dömd för där straffbelagd gärning och uppehåller sig här i riket får efter beslut av regeringen utlämnas till den staten i enlighet med bestämmelsen i denna lag.

I 28–39 §§ finns särskilda bestämmelser om ett förenklat för- farande i vissa fall vid utlämning till en medlemsstat i Europeiska unionen.

2 §2

En svensk medborgare får inte

En svensk medborgare får inte

utlämnas enligt denna lag i annat

utlämnas enligt denna lag.

fall än där det är särskilt

 

föreskrivet.

 

 

4 §3

Utlämning får beviljas endast om den gärning för vilken utlämning begärs motsvarar brott, för vilket enligt svensk lag är föreskrivet fängelse i ett år eller mer. Utlämning till en medlemsstat i Europeiska unionen får dock beviljas om den gärning för vilken utlämning begärs motsvarar brott, för vilket enligt svensk lag är föreskrivet fängelse i sex månader eller mer. Har personen i den ansökande staten dömts för gärningen, får han utlämnas endast om påföljden

Utlämning får beviljas endast om den gärning för vilken utlämning begärs motsvarar brott, för vilket enligt svensk lag är föreskrivet fängelse i ett år eller mer. Har personen i den ansökande staten dömts för gärningen, får han utlämnas endast om påföljden utgör minst frihetsstraff i fyra månader eller annat omhändertagande på anstalt under motsvarande tid.

1

Senaste lydelse 2001:612.

 

2

Senaste lydelse 2001:612.

 

3

Senaste lydelse 2001:612.

24

Första stycket gäller inte om ett avslag på denna grund skulle strida mot en internationell överenskommelse som gäller mellan Sverige och den ansökande staten.

utgör minst

frihetsstraff

i fyra

Prop. 2003/04:7

månader eller annat omhänder-

 

tagande

anstalt

under

 

motsvarande tid.

 

 

Skall utlämning ske till en annan stat för gärning som avses i första stycket, får utlämning till den staten samtidigt beviljas även för annan

gärning som motsvarar brott enligt svensk lag.

 

 

Har personen i den ansökande

Har personen i den ansökande

staten dömts till gemensam påföljd

staten dömts till gemensam påföljd

för gärning som avses i första

för gärning som avses i första

stycket

första

eller

andra

stycket första meningen och för

meningen och för annan gärning

annan gärning som motsvarar brott

som motsvarar brott enligt svensk

enligt svensk lag, får utlämning för

lag, får utlämning för gärningarna

gärningarna

beviljas, om

den

beviljas, om den

gemensamma

gemensamma

påföljden utgör

påföljden utgör minst frihetsstraff i

minst frihetsstraff i fyra månader

fyra

månader

eller

annat

eller annat omhändertagande

omhändertagande på anstalt under

anstalt under motsvarande tid.

 

motsvarande tid.

 

 

 

 

 

6 §4 Utlämning får inte beviljas för ett politiskt brott.

Innefattar gärningen även ett brott som inte är politiskt, får utlämning beviljas för det brottet, om gärningen i det särskilda fallet övervägande har karaktären av ett icke politiskt brott.

Första stycket gäller inte vid utlämning till en medlemsstat i Europeiska unionen eller om ett avslag på denna grund skulle strida mot en internationell överenskommelse som gäller mellan Sverige och den ansökande staten.

Den som är svensk medborgare får inte utlämnas för ett politiskt brott.

4 Senaste lydelse 2001:612.

25

10 §5

Prop. 2003/04:7

Har i fråga om den som begärs utlämnad här i riket meddelats dom

 

beträffande det uppgivna brottet eller med stöd av 20 kap. 7 § rättegångsbalken eller motsvarande bestämmelse i annan författning meddelats beslut att inte åtala för brottet, får utlämning för det brottet inte beviljas.

Utlämning

får

inte

heller

Utlämning får inte heller

beviljas, om straff för brottet

beviljas, om straff för brottet

skulle vara förfallet enligt svensk

skulle vara förfallet enligt svensk

lag. Detta gäller inte vid

lag.

utlämning till en medlemsstat i

 

Europeiska unionen eller om ett

 

avslag på denna grund skulle

 

strida mot

en

internationell

 

överenskommelse

som

gäller

 

mellan Sverige och den ansökande

 

staten.

Den som är svensk medborgare får inte utlämnas om straff för brottet skulle vara förfallet enligt svensk lag.

Har fråga om ansvar för brottet prövats genom lagakraftägande dom, meddelad i en annan stat än den som gjort framställning om utlämning, och är brottet förövat i den först nämnda staten eller har denna stat tillträtt den europeiska utlämningskonventionen den 13 december 1957 eller en överenskommelse som avses i 2 kap. 5 a § fjärde stycket brottsbalken eller har den staten slutit särskilt avtal med Sverige om utlämning för brott, får den som begärs utlämnad inte utlämnas för det brottet,

1.om han eller hon har frikänts från ansvar,

2.om han eller hon har förklarats skyldig till brottet utan att påföljd har ådömts,

3.om ådömd påföljd har verkställts i sin helhet eller verkställigheten pågår, eller

4.om ådömd påföljd har bortfallit enligt lagen i den stat där domen meddelats.

Fjärde stycket gäller inte i fråga om brott, som har förövats i den stat som gjort framställning om utlämning eller mot denna stat eller menighet eller allmän inrättning i den staten, eller brott, som avses i 2 kap. 3 § 6 eller 7 brottsbalken, såvida inte lag- föringen har skett på begäran av den stat som gjort framställning om utlämning eller efter det att den som begärs utlämnad har utlämnats från denna stat för

Tredje stycket gäller inte i fråga om brott, som har förövats i den stat som gjort framställning om utlämning eller mot denna stat eller menighet eller allmän inrättning i den staten, eller brott, som avses i 2 kap. 3 § 6 eller 7 brottsbalken, såvida inte lag- föringen har skett på begäran av den stat som gjort framställning om utlämning eller efter det att den som begärs utlämnad har utlämnats från denna stat för

5 Senaste lydelse 2001:612.

26

När det följer av en inter- nationell överenskommelse som är bindande för Sverige, får den som har utlämnats, utöver vad som följer av 12 § första stycket 1, åtalas eller straffas för annat brott som han eller hon har begått före utlämningen, om han eller hon har lämnat sitt samtycke till det.

lagföring.

lagföring.

Prop. 2003/04:7

12 a §6

Vid utlämning till en med- lemsstat i Europeiska unionen eller när det annars följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige, får den som har utlämnats, utöver vad som följer av 12 § första stycket 1,

1. åtalas eller straffas för annat brott som han eller hon har begått före utlämningen, om han eller hon har lämnat sitt samtycke till det eller om det för brottet enligt lagen i den ansökande staten inte kan följa eller inte är utdömt frihetsstraff eller någon annan åtgärd som innefattar frihets- berövande, och

2. vidareutlämnas till en annan medlemsstat i Europeiska unionen om han eller hon har lämnat sitt samtycke till det.

Första stycket gäller inte om den som har utlämnats är svensk medborgare.

16 §7

Riksåklagaren skall till grund för sitt yttrande verkställa erforderlig utredning enligt vad som gäller vid förundersökning i brottmål.

Riksåklagaren

eller

åklagare

Riksåklagaren

eller åklagare

som

verkställer

utredningen får

som verkställer

utredningen får

under utredningen begära kom-

under utredningen begära kom-

pletterande information av behörig

pletterande information av behörig

myndighet i en medlemsstat i

myndighet i en annan stat om den

Europeiska unionen. Sådan direkt

andra staten tillåter det.

kommunikation får även ske om

 

 

det har avtalats i en internationell

 

 

överenskommelse som är bindande

 

 

för

Sverige eller

om

den andra

 

 

staten tillåter det.

 

Om tvångsmedel gäller vad som i allmänhet är föreskrivet för brottmål.

 

Beslut av rätten gäller tills vidare intill dess ärendet har avgjorts eller, om

 

utlämning beviljas, intill dess denna har verkställts. Finner Högsta

 

domstolen att det finns hinder mot utlämning enligt 1–10 §§, upphör

 

dock beslutet genast att gälla. Föreligger sådant hinder mot utlämning

 

som avses i 11 § första stycket, gäller beslutet inte under tid då personen

 

6

Senaste lydelse 2001:612.

 

7

Senaste lydelse 2001:612.

27

När utlämning beviljas skall den tid utsättas, inom vilken den ansökande staten skall hämta den som skall utlämnas. Tiden får inte utan synnerliga skäl överstiga en månad från det att den ansökande staten har fått del av beslutet.
Beslutet om utlämning verkställs av polismyndigheten. Om den som skall utlämnas är på fri fot, får han eller hon, om det är nödvändigt för att utlämningen skall kunna genomföras, om- händertas och tas i förvar av polismyndigheten, dock längst under fyrtioåtta timmar.

med anledning av misstanke om brott som där avses är berövad friheten Prop. 2003/04:7 som anhållen eller häktad eller undergår fängelsestraff eller på annat sätt

är omhändertagen på anstalt.

Beslut om tvångsmedel kan meddelas även efter det att utlämning har beviljats.

Rättens beslut i fråga om tvångsmedel överklagas till Högsta domstolen utan inskränkning till viss tid.

Den som hålls häktad i utlämningsärendet kan begära att ny förhandling skall äga rum inom tre veckor från det att beslut senast har meddelats.

20 §8

Sedan högsta domstolens beslut meddelats, anmäles ärendet för regeringen. Om högsta domstolen funnit hinder mot utlämning möta enligt 1–10 §§, må framställningen icke bifallas. Genom överens- kommelse med främmande stat må dock bestämmas att, om hinder ansetts möta enligt 8 eller 9 §, frågan skall kunna hänskjutas till inter- nationell skiljedom.

Om utlämning beviljas, skall utsättas tid, inom vilken den främmande staten skall hämta den som utlämnas. Tiden får inte utan synnerliga skäl överstiga en månad från det att nämnda stat har erhållit del av beslutet. Polis- myndigheten i orten skall biträda vid verkställigheten av utläm- ningen och får i anslutning härtill, om den som skall utlämnas är på fri fot, vid behov omhänderta honom, dock längst under tjugo- fyra timmar.

8 Senaste lydelse 1983:227.

28

26 §9

Prop. 2003/04:7

Chefen för Justitiedepartementet får medge, att den som av en stat

 

utlämnas till en annan stat får föras genom riket, om denne inte är svensk medborgare och det inte heller annars finns synnerliga skäl mot det.

Framställning om detta ges in till Justitiedepartementet.

 

 

 

 

Medgivande får lämnas till att

Medgivande får lämnas till att

en svensk medborgare förs genom

en svensk medborgare förs genom

riket, om hinder inte skulle ha

riket, om hinder inte skulle ha

förelegat för utlämning av honom

förelegat för utlämning av honom

eller henne till den mottagande

eller henne till den mottagande

staten enligt denna lag eller enligt

staten enligt 2 eller 4 § lagen

2 eller 4 § lagen (1959:254) om

(1959:254) om utlämning för brott

utlämning för brott till Danmark,

till Danmark, Finland, Island och

Finland, Island och Norge.

 

Norge.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Har

tillstånd meddelats

enligt

 

 

 

första eller andra stycket får

 

 

 

polismyndigheten, om det är nöd-

 

 

 

vändigt för att transporten skall

 

 

 

kunna

genomföras,

omhänderta

 

 

 

och ta i förvar den som utlämnas,

 

 

 

dock

längst

under

fyrtioåtta

 

 

 

timmar.

 

 

 

 

 

 

 

 

När

tillstånd

till

transport

 

 

 

begärs i fråga om någon som ut-

 

 

 

lämnas till en medlemsstat i

 

 

 

Europeiska

unionen

tillämpas

 

 

 

8 kap. 2 § lagen (2003:000) om

 

 

 

överlämnande från Sverige enligt

 

 

 

en europeisk

arresteringsorder

i

 

 

 

stället

för

bestämmelserna

i

 

 

 

första–tredje styckena.

 

 

 

 

 

26 a §10

 

 

 

 

 

 

Har utlämning till Sverige ägt

Har utlämning till Sverige skett

rum för rättegång här i landet på

för rättegång här i landet, på

villkor att den utlämnade senare

villkor att den som utlämnats

överlämnas till myndighet i den

senare återförs till den andra

främmande staten, ankommer det

staten, skall polismyndigheten på

på polismyndigheten i den ort där

den ort där rättegången har ägt

rättegången förs att ombesörja, att

rum se till att den som har

sådant

överlämnande

sker.

utlämnats återförs.

 

 

 

 

Polismyndigheten får omhänderta

Om den som skall återföras är

den utlämnade i den utsträckning

på fri fot får han eller hon, om det

som behövs för att överlämnandet

är nödvändigt för att återförandet

skall kunna genomföras.

 

skall kunna genomföras, om-

 

 

 

händertas och tas i förvar av

 

 

 

polismyndigheten,

dock

längst

 

under fyrtioåtta timmar.

9 Senaste lydelse 2001:612.

 

10 Senaste lydelse 1983:227.

29

Prop. 2003/04:7

1.Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004.

2.Äldre bestämmelser gäller fortfarande för ärenden om utlämning som har inletts vid ikraftträdandet.

30

2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1959:254) om Prop. 2003/04:7 utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och

Norge

Härigenom föreskrivs att 16, 17, 19 och 22 §§ lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

 

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

 

 

16 §1

Beslut

om

utlämning

skall

Beslut om utlämning skall

verkställas så snart det kan

ske.

verkställas så snart det kan ske.

Polismyndigheten i orten

skall

 

biträda

vid verkställigheten

och

 

får i anslutning härtill, om den

 

som skall utlämnas är på fri fot,

 

vid behov

omhänderta

honom,

 

dock

längst

under

tjugofyra

 

timmar.

 

 

 

 

 

 

Beslutet om utlämning verkställs av polismyndigheten. Om den som skall utlämnas är på fri fot får han eller hon, om det är nödvändigt för att utlämningen skall kunna genomföras, omhändertas och tas i förvar av polismyndigheten, dock längst under fyrtioåtta timmar.

17 §2

Den som är misstänkt, tilltalad eller dömd för brott, vilket enligt denna lag kan föranleda utlämning, får, om för gärningen eller en gärning av motsvarande beskaffenhet enligt svensk lag är stadgat fängelse, på begäran av polis- eller åklagarmyndighet i den främmande staten eller med anledning av en där utfärdad efterlysning omedelbart anhållas eller åläggas reseförbud eller anmälningsskyldighet av åklagare enligt vad som i allmänhet gäller om brottmål. Beslag får också ske i sådant fall.

Beslut om användning av tvångsmedel enligt denna paragraf skall på begäran av den som beslutet avser prövas av rätten, som i ärendet skyndsamt skall hålla förhandling enligt vad om brottmål är stadgat. Mot rättens beslut må talan ej föras.

Polis- eller åklagarmyndighet i den främmande staten skall oför- dröjligen underrättas, då beslut fattats om användning av tvångsmedel enligt denna paragraf. Har icke framställning om utlämning mottagits inom två veckor från det underrättelsen avsändes, skall beslutet omedelbart hävas. Om anhållen i annat fall ej frigives, skall framställning

1

Senaste lydelse 1983:228.

 

2

Senaste lydelse 1981:1298.

31

om hans häktande avlåtas till rätten sist å femte dagen från den dag anhållningsmyndigheten fick del av utlämningsframställningen.

Bestämmelserna i denna paragraf tillämpas inte i fråga om den som eftersöks enligt en europeisk arresteringsorder.

19 §

Den som utlämnas från någon av de i 1 § omnämnda staterna till annan i samma paragraf omför- mäld stat må utan särskilt tillstånd föras genom riket.

Den som utlämnas från någon av de stater som anges i 1 § till en annan sådan stat får utan tillstånd transporteras genom Sverige.

Den som utlämnas får, om det är nödvändigt för att transporten skall kunna genomföras, om- händertas och tas i förvar av polismyndigheten, dock längst under fyrtioåtta timmar.

22 §3

Har utlämning till Sverige från någon av de i 1 § nämnda staterna ägt rum för rättegång här i landet på villkor att den utlämnade senare överlämnas till myndighet i den andra staten, ankommer det på polismyndigheten i den ort där rättegången förs att ombesörja, att sådant överlämnande sker. Polismyndigheten får omhänderta den utlämnade i den utsträckning som behövs för att överlämnandet skall kunna genomföras.

Har utlämning till Sverige skett från någon av de stater som anges i 1 § för rättegång här i landet, på villkor att den som utlämnats senare återförs till den staten, skall polismyndigheten på den ort där rättegången har ägt rum se till att den som har utlämnats återförs.

Om den som skall återföras är på fri fot får han eller hon, om det är nödvändigt för att återförandet skall kunna genomföras, om- händertas och tas i förvar av polismyndigheten, dock längst under fyrtioåtta timmar.

1.Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004.

2.Äldre bestämmelser gäller fortfarande för ärenden om utlämning som har inletts vid ikraftträdandet.

3 Senaste lydelse 1983:228.

Prop. 2003/04:7

32

Nuvarande lydelse
På begäran av behörig myndig- het i främmande stat, i vilken efter framställning enligt 26 § verk- ställighet skall ske av påföljd som ådömts någon vilken vid över- förandet till den främmande staten var berövad friheten, kan rege- ringen medge att den dömde, utan hinder av tillämpliga bestämmel- ser i artikel 9 i brottmålsdoms- konventionen eller motsvarande bestämmelser i annan överens- kommelse som Sverige ingått med den främmande staten eller av utfästelse som avses i 33 §, får åtalas, dömas eller berövas friheten i den främmande staten för verkställighet av påföljd eller tvångsåtgärd eller underkastas annan inskränkning i sin person- liga frihet med anledning av brott som begåtts före hans överförande till den främmande staten och som ej omfattas av framställningen om verkställighet. Sådant medgivande får lämnas endast om utlämning för brottet kunnat lagligen äga rum eller om utlämning skulle ha varit utesluten endast på grund av straffets längd.

2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:260) om Prop. 2003/04:7 internationellt samarbete rörande verkställighet av

brottmålsdom

Härigenom föreskrivs att 34 § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom skall ha följande lydelse.

Föreslagen lydelse

34 §1

På begäran av behörig myndig- het i främmande stat, i vilken efter framställning enligt 26 § verk- ställighet skall ske av påföljd som ådömts någon vilken vid över- förandet till den främmande staten var berövad friheten, kan rege- ringen medge att den dömde, utan hinder av tillämpliga bestämmel- ser i artikel 9 i brottmålsdoms- konventionen eller motsvarande bestämmelser i annan överens- kommelse som Sverige ingått med den främmande staten eller av utfästelse som avses i 33 §, får åtalas, dömas eller berövas friheten i den främmande staten för verkställighet av påföljd eller tvångsåtgärd eller underkastas annan inskränkning i sin person- liga frihet med anledning av brott som begåtts före hans överförande till den främmande staten och som ej omfattas av framställningen om verkställighet. Sådant medgivande får lämnas endast om över- lämnande eller utlämning för brottet kunnat lagligen äga rum eller om hinder mot överlämnande eller utlämning förelegat endast på grund av straffets längd.

Framgår det av handlingarna i ärendet att medgivande inte kan lagligen lämnas, skall begäran omedelbart avslås. I annat fall prövas frågan av Högsta domstolen, om inte den som avses med framställningen har samtyckt till denna. Finner Högsta domstolen att hinder möter, får medgivande av regeringen inte lämnas.

1 Senaste lydelse 2000:460.

33

Prop. 2003/04:7

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004.

34

Prop. 2003/04:7

2.6Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 7 § och 7 kap. 41 § sekretesslagen (1980:100)1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

 

 

 

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

 

 

 

 

5 kap.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

7 §2

 

 

 

 

Sekretess gäller

i

verksamhet

Sekretess gäller

i

verksamhet

som avser rättslig hjälp på

som avser rättsligt samarbete på

begäran av annan stat eller

begäran av annan stat eller

mellanfolklig

domstol

för

uppgift

mellanfolklig

domstol

för

uppgift

som hänför sig till

 

 

 

 

som hänför sig till

 

 

 

1. utredning

enligt

bestämmel-

1. utredning

enligt

bestämmel-

serna om

förundersökning

i

serna om

förundersökning i

brottmål,

 

 

 

 

 

brottmål, eller

 

 

 

 

2. angelägenhet

som

angår

2. angelägenhet

som

angår

tvångsmedel,

 

 

 

 

 

tvångsmedel,

 

 

 

 

om det kan antas att den

om det kan antas att det varit en

rättsliga hjälpen

begärts

under

förutsättning för den andra statens

förutsättning

att

uppgiften

inte

eller den mellanfolkliga dom-

röjs.

 

 

 

 

 

stolens begäran att uppgiften inte

 

 

 

 

 

 

skulle röjas.

 

 

 

 

Motsvarande sekretess gäller hos polismyndighet och åklagarmyndighet samt hos Rikspolisstyrelsen, Tullverket och Kustbevakningen, för uppgift i en angelägenhet som avses i 3 § 1 och 6 lagen (2000:344) om Schengens informationssystem. Utan hinder av sekretessen enligt detta stycke får uppgift lämnas ut enligt vad som föreskrivs i polisdatalagen (1998:622) och lagen om Schengens informationssystem.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst fyrtio år.

7 kap.

41 §3

Sekretess gäller hos polismyndighet och åklagarmyndighet, samt hos Rikspolisstyrelsen, Tullverket, Kustbevakningen och Migrationsverket, för uppgift om enskilds personliga förhållanden i en angelägenhet som avser en framställning enligt 3 § lagen (2000:344) om Schengens

informationssystem

 

1. om omhändertagande av en

1. om omhändertagande av en

person som har efterlysts för

person som har efterlysts för

1Lagen omtryckt 1992:1474.

2Senaste lydelse 2002:342.

3 Senaste lydelse 2000:373.

35

utlämning,

överlämnande eller utlämning,

2.om att en person skall nekas tillträde till eller uppehållstillstånd i Schengenstaterna (spärrlista),

3.om tillfälligt omhändertagande av en person med hänsyn till dennes eller någon annans säkerhet, samt

4. om dold övervakning eller

4. om dold övervakning eller

särskilda kontrollåtgärder, om det

särskilda kontrollåtgärder,

inte står klart att uppgiften kan

om det inte står klart att

lämnas ut utan att den enskilde

uppgiften kan lämnas ut utan att

eller någon honom närstående

den enskilde eller någon honom

lider men.

närstående lider men.

Sekretess gäller hos myndighet som prövar ansökningar om visering och uppehållstillstånd för uppgift om enskilds personliga förhållanden i en angelägenhet som avser en sådan framställning som avses i första stycket 2 under samma förutsättningar som anges i första stycket.

Utan hinder av sekretessen får uppgift lämnas ut enligt vad som föreskrivs i polisdatalagen (1998:622) och lagen (2000:344) om Schengens informationssystem.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004.

Prop. 2003/04:7

36

2.7

Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52) med

Prop. 2003/04:7

 

särskilda bestämmelser om vård av unga

 

Härigenom föreskrivs att 21 a § lagen (1990:52) med särskilda

 

bestämmelser om vård av unga skall ha följande lydelse.

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

21 a §1

Beslut om vård med stöd av denna lag hindrar inte beslut om

1.avvisning eller utvisning enligt utlänningslagen (1989:529),

2.utvisning enligt lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll,

3.utlämning enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott,

4. utlämning

enligt

lagen

4. utlämning

enligt

lagen

(1959:254) om utlämning för brott

(1959:254) om utlämning för brott

till Danmark, Finland, Island eller

till Danmark, Finland, Island och

Norge, eller

 

 

Norge,

 

 

 

5. utlämning

enligt

lagen

5. utlämning

enligt

lagen

(1970:375)

om

utlämning

till

(1970:375)

om

utlämning

till

Danmark,

Finland, Island

eller

Danmark,

Finland, Island

eller

Norge för verkställighet av beslut

Norge för verkställighet av beslut

om vård eller behandling.

 

om vård eller behandling,

 

6.utlämning enligt lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunaler- na för brott mot internationell humanitär rätt,

7.överlämnande enligt lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdom- stolen, eller

8.överlämnande enligt lagen (2003:000) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.

Vård med stöd av denna lag upphör när ett beslut enligt första stycket har verkställts.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004.

1 Senaste lydelse 1996:1381.

37

2.8

Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1128) om

Prop. 2003/04:7

 

psykiatrisk tvångsvård

 

Härigenom föreskrivs att 29 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

29 §1

Har beträffande någon som vårdas enligt denna lag beslut meddelats om

1.avvisning eller utvisning enligt utlänningslagen (1989:529),

2.utvisning enligt lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll,

3.utlämning enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott,

4. utlämning

enligt

lagen

4. utlämning

enligt

lagen

(1959:254) om utlämning för brott

(1959:254) om utlämning för brott

till Danmark, Finland, Island och

till Danmark, Finland, Island och

Norge, eller

 

 

Norge,

 

 

 

5. utlämning

enligt

lagen

5. utlämning

enligt

lagen

(1970:375)

om

utlämning

till

(1970:375)

om

utlämning

till

Danmark,

Finland, Island

eller

Danmark,

Finland, Island

eller

Norge för verkställighet av beslut

Norge för verkställighet av beslut

om vård eller behandling,

 

om vård eller behandling,

 

6.utlämning enligt lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunaler- na för brott mot internationell humanitär rätt,

7.överlämnande enligt lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdom- stolen, eller

8.överlämnande enligt lagen (2003:000) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder,

får utan hinder av tvångsvården verkställighet av beslutet ske, om det begärs av den myndighet som skall verkställa beslutet och chefsöverläkaren finner att patientens tillstånd tillåter att beslutet verkställs. Tvångsvården upphör i sådant fall när beslutet har verkställts.

I fråga om en patient som är utlänning upphör tvångsvården vid verkställighet av ett beslut om hemsändande som har meddelats med stöd av 12 kap. 3 § utlänningslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004.

1 Senaste lydelse 2000:353.

38

2.9Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård

Härigenom föreskrivs att 17 § lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

17 §

 

 

 

I fråga om upphörande av

I fråga om upphörande av

rättspsykiatrisk

vård

i samband

rättspsykiatrisk

vård i

samband

med avvisning, utvisning och

med

avvisning,

utvisning,

utlämning gäller bestämmelserna i

överlämnande

och

utlämning

29 § första stycket lagen

gäller bestämmelserna i 29 § första

(1991:1128)

om

psykiatrisk

stycket

lagen

(1991:1128) om

tvångsvård.

 

 

psykiatrisk tvångsvård.

 

I fråga om en patient som är utlänning upphör den rättspsykiatriska vården vid verkställighet av ett beslut om hemsändande som har

meddelats med stöd av 12 kap. 3 § utlänningslagen (1989:529).

 

Om beslut har meddelats att

Om beslut har meddelats att

verkställigheten av en påföljd som

verkställigheten av en påföljd som

innebär

överlämnande

enligt

innebär

överlämnande

enligt

31 kap. 3 § brottsbalken till

rätts-

31 kap. 3 § brottsbalken till

rätts-

psykiatrisk vård skall föras över

psykiatrisk vård skall föras över

med stöd av lagen (1972:260) om

till en annan stat, upphör den rätts-

internationellt

samarbete rörande

psykiatriska vården vid verk-

verkställighet

av

brottsmålsdom

ställighet av beslutet.

 

till en annan stat, upphör den

 

 

 

rättspsykiatriska

vården

vid

 

 

 

verkställighet av beslutet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004.

Prop. 2003/04:7

39

2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:569) om Prop. 2003/04:7 Sveriges samarbete med de internationella

tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt

Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

 

 

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

 

 

8 §

 

 

Ett beslut om utlämning till

Ett beslut om utlämning till

tribunalen skall

verkställas

av

tribunalen skall

verkställas

av

polismyndigheten.

Om den

som

polismyndigheten.

Om den

som

skall utlämnas är på fri fot, får

skall utlämnas är på fri fot, får han

polismyndigheten

 

omhänderta

eller hon, om det är nödvändigt för

honom, dock längst under tjugofyra

att utlämningen

skall kunna

timmar.

 

 

 

genomföras, omhändertas och tas i

 

 

 

 

förvar av polismyndigheten, dock

 

 

 

 

längst under fyrtioåtta timmar.

 

 

 

 

 

 

 

 

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004.

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1995:1306.

40

2.11Förslag till lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister

Härigenom föreskrivs att 3 och 17 §§ lagen (1998:620) om belastningsregister skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 § Registret skall innehålla uppgifter om den som

1.genom dom, beslut, strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot har ålagts påföljd för brott,

2.har ålagts förvandlingsstraff för böter,

3.med tillämpning av 30 kap. 6 § brottsbalken har förklarats fri från påföljd,

4.på grund av åklagares beslut enligt 20 kap. 7 § rättegångs- balken, 9 eller 17 § lagen (1964:167) med särskilda be- stämmelser om unga lag- överträdare eller 46 § lagen (1988:870) om vård av miss- brukare i vissa fall inte har åtalats för brott,

5.skall utlämnas enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott eller enligt lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge eller

6.har meddelats besöksförbud enligt lagen (1988:688) om besöksförbud.

4.på grund av åklagares beslut enligt 20 kap. 7 § rättegångs- balken, 9 eller 17 § lagen (1964:167) med särskilda be- stämmelser om unga lag- överträdare eller 46 § lagen (1988:870) om vård av miss- brukare i vissa fall inte har åtalats för brott, eller

5.har meddelats besöksförbud enligt lagen (1988:688) om besöksförbud.

17 §

Utöver vad som följer av 16 § skall uppgifter om

1.fängelse- eller förvandlingsstraff för böter gallras tio år efter frigivningen,

2.fängelsestraff som skall anses helt verkställt genom tidigare frihetsberövande eller från vilket någon genom beslut om nåd helt har befriats gallras tio år efter domen eller beslutet,

3.fängelsestraff som har fallit bort enligt 35 kap. 8 eller 9 § brottsbalken eller förvandlingsstraff för böter som har fallit bort enligt 18 eller 21 § bötesverkställighetslagen (1979:189) gallras fem år efter det att straffet föll bort,

4.skyddstillsyn eller villkorlig dom gallras tio år efter domen eller beslutet,

5.sluten ungdomsvård gallras tio år efter det att påföljden helt verkställts,

Prop. 2003/04:7

41

6. överlämnande till vård inom socialtjänsten eller vård enligt lagen Prop. 2003/04:7 (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall gallras tio år efter domen

eller beslutet,

7.överlämnande till rättspsykiatrisk vård gallras tio år efter utskrivningen,

8.böter gallras fem år efter domen, beslutet eller godkännandet av strafföreläggandet eller föreläggandet av ordningsbot,

9.att någon enligt 30 kap. 6 § brottsbalken har förklarats fri från påföljd gallras tio år efter domen eller beslutet,

10.åklagares beslut att inte åtala för brott gallras tio år efter beslutet,

11.beslut om besöksförbud gallras tio år efter beslutet och

12.beslut om utlämning för brott gallras tio år efter beslutet.

10.åklagares beslut att inte åtala för brott gallras tio år efter beslutet, och

11.beslut om besöksförbud gallras tio år efter beslutet.

1.Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004.

2.Beslut om utlämning som har antecknats i registret enligt de äldre bestämmelserna får stå kvar i högst ett år.

42

2.12Förslag till lag om ändring i lagen (1998:621) om misstankeregister

Härigenom föreskrivs att 3 och 13 §§ lagen (1998:621) om misstankeregister skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §

Registret skall innehålla uppgifter om den som har fyllt femton år och som enligt förundersökningsledarens bedömning är skäligen misstänkt för

1.brott mot brottsbalken,

2.annat brott för vilket svårare straff än böter är föreskrivet eller

3.sådant utomlands begånget brott som enligt svensk lag motsvarar brott enligt 1 eller 2, under förutsättning att frågan om lagföring för brottet skall avgöras i Sverige.

Registret skall

även innehålla

Registret

skall

även innehålla

uppgifter om den mot vilken

uppgifter om den mot vilken

allmän

åklagare

har

inlett

allmän

åklagare

har

inlett

utredning i mål om förvandling av

utredning i mål om förvandling av

böter och om den som har begärts

böter och om den som har begärts

utlämnad för brott.

 

 

överlämnad

eller

utlämnad för

 

 

 

 

brott.

 

 

 

 

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att registreringen skall begränsas på visst sätt.

13 §

En uppgift i registret skall gallras

1.om en förundersökning har avslutats utan att åtal väckts med anledning av misstanken,

2.om åtal som har väckts med anledning av misstanken har lagts ned,

3.om domstol har meddelat dom eller beslut som vunnit laga kraft med anledning av misstanken eller den misstänkte har godkänt strafföreläggande som har utfärdats i anledning av misstanken eller

4. när en begäran om utlämning har avgjorts.

Vad som sägs i första stycket skall i tillämpliga delar gälla även uppgifter om talan om förvandling av böter.

4. när en begäran om överläm- nande eller utlämning har av- slagits eller, om den har bifallits, överlämnandet eller utlämningen har verkställts.

Vad som sägs i första stycket skall i tillämpliga delar gälla även uppgifter om talan om förvandling av böter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004.

Prop. 2003/04:7

43

2.13Förslag till lag om ändring i lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 §

Bestämmelserna i 2 § tillämpas också då någon på grund av en svensk myndighets efterlysning för brott eller begäran om an- hållande eller utlämning för brott har varit utsatt för ett motsvarande frihetsberövande utomlands.

Bestämmelserna i 2 § tillämpas också då någon på grund av en svensk myndighets efterlysning för brott eller begäran om anhållande, överlämnande eller utlämning för brott har varit utsatt för ett motsvarande frihets- berövande utomlands.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004.

Prop. 2003/04:7

44

2.14

Förslag till lag om ändring i lagen (2000:343) om

Prop. 2003/04:7

 

internationellt polisiärt samarbete

 

Härigenom föreskrivs att 4, 5 och 8 §§ lagen (2000:343) om

 

internationellt polisiärt samarbete skall ha följande lydelse.

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

 

 

4 §1

 

Om det i en stat som avses med

Om det i en stat som avses med

 

bestämmelsen i 1 § första stycket

bestämmelsen i 1 § första stycket

 

pågår en utredning om ett brott

pågår en utredning om ett brott

 

som kan föranleda utlämning, får

som kan föranleda överlämnande

 

utländska tjänstemän fortsätta en i

eller utlämning, får utländska

 

sin stat påbörjad övervakning av

tjänstemän fortsätta en i sin stat

 

en misstänkt gärningsman in på

påbörjad övervakning av en miss-

 

svenskt territorium, om en behörig

tänkt gärningsman in på svenskt

 

svensk

myndighet samtycker till

territorium, om en behörig svensk

 

det.

 

myndighet samtycker till det.

 

Övervakningen får ske utan föregående samtycke, om saken är så brådskande att samtycke inte kan inhämtas i förväg och den utländska utredningen avser misstanke om sådana brott som sägs i artikel 40.7 i Schengenkonventionen, nämligen mord, dråp, våldtäkt, mordbrand, penningförfalskning, grov stöld och grovt häleri, utpressning, människorov och tagande av gisslan, olaglig människohandel, olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen, brott mot lagbestämmelser angående vapen och sprängämnen, ödeläggelse genom användande av sprängämnen samt olaglig transport av giftigt och skadligt avfall. För att övervakningen skall få ske utan föregående samtycke krävs också att överskridandet av gränsen i samband med övervakningen anmäls till en behörig svensk myndighet så snart det kan ske, och att den utländska myndigheten utan dröjsmål begär bistånd i utredningen.

Övervakningen skall genast upphöra om en behörig svensk myndighet begär det. Övervakning som sägs i andra stycket skall även upphöra om samtycke inte har lämnats inom fem timmar från gränsöverskridandet.

5 §

Om en person har upptäckts på bar gärning i färd med att begå ett brott som kan föranleda utlämning, eller om någon som är häktad eller som avtjänar frihets- straff har rymt, får utländska tjänstemän fortsätta ett i sin stat påbörjat förföljande av personen över en landgräns in på svenskt territorium, om en behörig svensk myndighet samtycker till det.

Om en person har upptäckts på bar gärning i färd med att begå ett brott som kan föranleda överläm- nande eller utlämning, eller om någon som är häktad eller som avtjänar frihetsstraff har rymt, får utländska tjänstemän fortsätta ett i sin stat påbörjat förföljande av personen över en landgräns in på svenskt territorium, om en behörig svensk myndighet samtycker till

1 Paragrafen ändrad, se prop. 2002/03:66, bet. 2002/03:JuU18, rskr. 2002/03:226.

45

det.

Prop. 2003/04:7

Förföljandet får ske utan föregående samtycke om det på grund av

 

sakens brådskande natur inte har varit möjligt att underrätta en behörig

 

svensk myndighet i förväg, eller om svenska tjänstemän inte har kunnat

 

ta över förföljandet i tid. De förföljande tjänstemännen skall anhålla om

 

bistånd av en behörig svensk myndighet senast vid tidpunkten för

 

gränsöverskridandet.

 

Förföljandet skall genast upphöra om en behörig svensk myndighet

 

begär det.

 

8 §2

En person som har omhändertagits enligt 6 § får tas i förvar av en svensk polismyndighet under högst sex timmar, tid mellan midnatt och klockan nio på morgonen oräknad. Därefter skall personen omedelbart friges, om det inte har kommit in en begäran om en åtgärd som avses i

1.23 § lagen (1957:668) om utlämning för brott,

2.17 § lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge,

3.25 c eller 25 d § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,

4. 5 a

eller

5 b § lagen

4. 5 a

eller

5 b § lagen

(1963:193)

om

samarbete

med

(1963:193)

om

samarbete

med

Danmark,

Finland, Island

och

Danmark,

Finland, Island

och

Norge angående verkställighet av

Norge angående verkställighet av

straff m.m., eller

 

 

straff m.m.,

 

 

 

 

5. 8 § lagen

(1970:375)

om

5. 8 § lagen

(1970:375)

om

utlämning till

Danmark, Finland,

utlämning till

Danmark, Finland,

Island eller Norge för verk-

Island eller Norge för verk-

ställighet av beslut om vård eller

ställighet av beslut om vård eller

behandling,

om

framställningen

behandling,

om

framställningen

kommer från en dansk myndighet.

kommer från en dansk myndighet,

6.6 § lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt,

7.6 § lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen, eller

8.1 kap. 3 § lagen (2003:000) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresterings- order.

En svensk polisman får, i avvaktan på en framställning om sådan åtgärd som avses i 4 kap. 19 § lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål, ta i beslag föremål som har omhändertagits enligt 7 § enligt de förutsättningar som gäller för en motsvarande åtgärd enligt rättegångsbalken eller annan lag eller författning.

2 Senaste lydelse 2000:574.

46

Prop. 2003/04:7

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004.

47

2.15

Förslag till lag om ändring i lagen (2000:344) om

Prop. 2003/04:7

 

Schengens informationssystem

 

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (2000:344) om Schengens

informationssystem skall ha följande lydelse.

 

Nuvarande lydelse

 

 

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

 

 

3 §

 

Registret skall innehålla framställningar om

 

1. omhändertagande

av

en

1. omhändertagande av

en

person

som

efterlysts

för

person som efterlysts för över-

utlämning,

 

 

 

 

lämnande eller utlämning,

 

2.att en person skall nekas tillträde till eller uppehållstillstånd i Schengenstaterna (spärrlista),

3.lämnande av uppgift om uppehållsort för en person som har anmälts försvunnen,

4.tillfälligt omhändertagande av en person med hänsyn till dennes eller någon annans säkerhet,

5.lämnande av uppgift om uppehållsort för en person som har förelagts att inställa sig för att höras vid domstolsförhandling i brottmål, eller som skall dömas till påföljd för brott eller som skall inställa sig för verkställighet av frihetsberövande,

6.dold övervakning eller särskilda kontrollåtgärder, och

7.omhändertagande eller annan åtgärd beträffande fordon eller före- mål som har efterlysts för att tas i beslag eller för att användas som bevismaterial vid en rättegång i brottmål.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004.

48

2.16

Förslag till lag om ändring i lagen (2000:562) om

Prop. 2003/04:7

 

internationell rättslig hjälp i brottmål

 

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap.

2 §1

Rättslig hjälp enligt denna lag omfattar följande åtgärder:

1.förhör i samband med förundersökning i brottmål,

2.bevisupptagning vid domstol,

3.telefonförhör,

4.förhör genom videokonferens,

5.kvarstad, beslag samt husrannsakan och andra åtgärder som avses i 28 kap. rättegångsbalken,

6.hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning,

7.hemlig kameraövervakning,

8.överförande av frihetsberövade för förhör m.m., och

9.rättsmedicinsk undersökning av en avliden person.

Lagen hindrar inte att hjälp lämnas med annan åtgärd än sådan som anges i första stycket om det kan ske utan tvångsmedel eller annan

tvångsåtgärd.

 

 

I fråga om utlämning och

I fråga om överlämnande,

delgivning finns särskilda be-

utlämning och

delgivning finns

stämmelser. Det finns också

särskilda bestämmelser. Det finns

särskilda bestämmelser om rättslig

också särskilda

bestämmelser om

hjälp i brottmål åt vissa

rättslig hjälp i brottmål åt vissa

internationella organ.

internationella organ.

 

 

 

 

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004.

1 Senaste lydelse 2002:331.

49

1. 23 § lagen (1957:668) om utlämning för brott,
2. 17 § lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge,
3. 6 § lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt,
4. 6 § lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen, eller

2.17Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1219) om internationellt tullsamarbete

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 2 och 5 §§ lagen (2000:1219) om internationellt tullsamarbete skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3kap.

2 §

Om en person har upptäckts på

Om en person har upptäckts på

bar gärning i färd med att begå ett

bar gärning i färd med att begå ett

sådant brott som sägs i 1 § och

sådant brott som sägs i 1 § och

som kan föranleda utlämning, får

som kan föranleda överlämnande

utländska tjänstemän fortsätta ett i

eller utlämning, får utländska

sin stat påbörjat förföljande av

tjänstemän fortsätta ett i sin stat

personen in på svenskt territorium,

påbörjat förföljande av personen in

om Tullverket eller en annan

på svenskt territorium, om Tull-

behörig

svensk

myndighet

verket eller en annan behörig

samtycker till det.

 

svensk myndighet samtycker till

 

 

 

det.

Förföljandet får ske utan föregående samtycke om situationen är så brådskande att samtycke inte kunnat inhämtas i förväg, eller om svenska tjänstemän inte har kunnat ta över förföljandet i tid. De förföljande tjänstemännen skall anhålla om bistånd av behörig svensk myndighet senast vid tidpunkten för gränsöverskridandet.

Förföljandet skall genast upphöra om en behörig svensk myndighet begär det.

5 §

En person som har omhändertagits enligt 3 § får tas i förvar och placeras i häkte eller polisarrest under högst sex timmar, tid mellan midnatt och klockan nio på morgonen oräknad. Därefter skall personen omedelbart friges, om det inte har kommit in en sådan begäran om åtgärd som avses i

1. 23 § lagen (1957:668) om utlämning för brott, eller

2. 17 § lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge.

Prop. 2003/04:7

50

5. 1 kap. 3 § lagen (2003:000) Prop. 2003/04:7 om överlämnande från Sverige

enligt en europeisk arresterings- order.

En behörig svensk tjänsteman får, i avvaktan på en framställning om en åtgärd enligt 4 kap. 19 § lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål på begäran av främmande stat, ta i beslag föremål som har omhändertagits enligt 4 § enligt de förutsättningar som gäller för en motsvarande åtgärd enligt rättegångsbalken eller annan lag eller författning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004.

51

Ett beslut om överlämnande till Internationella brottmålsdomstolen skall verkställas av polismyndig- heten. Om den som skall över- lämnas är på fri fot, får han eller hon, om det är nödvändigt för att överlämnandet skall kunna genom- föras, omhändertas och tas i förvar av polismyndigheten, dock längst under fyrtioåtta timmar.

2.18Förslag till lag om ändring i lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen

dels att 8 § skall upphöra att gälla,

dels att 9 och 21 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

9 § Ett beslut om överlämnande till

Internationella brottmålsdomstolen skall verkställas av polismyndig- heten. Den som skall överlämnas och är på fri fot får omhändertas av polismyndigheten, dock längst under tjugofyra timmar.

21 §

I fråga om utlämning eller rättslig hjälp till Internationella brottmålsdomstolen med anled- ning av utredning om eller lagföring för brott som riktats mot domstolens rättskipning, tillämpas de bestämmelser om utlämning i lagen (1957:668) om utlämning för brott och om rättslig hjälp i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål och i annan lag eller författning, som gäller för en motsvarande begäran från en annan stat. Särskilda bestämmelser som gäller utlämning eller rättslig hjälp till en stat som är medlem i Europeiska unionen eller till Norge eller Island skall dock inte tillämpas.

I fråga om utlämning eller rättslig hjälp till Internationella brottmålsdomstolen med anled- ning av utredning om eller lag- föring för brott som riktats mot domstolens rättskipning, tillämpas de bestämmelser om utlämning i lagen (1957:668) om utlämning för brott och om rättslig hjälp i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål och i annan lag eller författning, som gäller för en motsvarande begäran från en annan stat. Särskilda bestämmelser som gäller rättslig hjälp till en stat som är medlem i Europeiska unionen eller till Norge eller Island skall dock inte tillämpas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004.

Prop. 2003/04:7

52

3

Ärendet och dess beredning

 

Prop. 2003/04:7

I slutsatserna från Europeiska rådets möte i Tammerfors år 1999 angavs

 

att det formella utlämningsförfarandet borde avskaffas mellan

 

medlemsstaterna när det gäller personer som är på flykt undan rättvisan

 

efter att ha fått sin slutgiltiga dom (nr 35). Ett enkelt förfarande för

 

överförande av dessa personer borde ersätta utlämning. Förfaranden för

 

brådskande utlämningsärenden borde övervägas. Kommissionen

 

uppmanades att lägga fram förslag i frågan. Vidare föreslogs ett ökat

 

ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden och domar samt

 

nödvändig tillnärmning av lagstiftningen för att underlätta samarbetet

 

mellan myndigheter och det rättsliga skyddet av enskildas rättigheter

 

(nr 33). Principen om ömsesidigt erkännande borde, enligt rådet, vara en

 

hörnsten i det rättsliga samarbetet på både de civilrättsliga och

 

straffrättsliga områdena. Målsättningarna från Tammerfors upprepades

 

dels i EU:s strategi inför det nya årtusendet om förebyggande och

 

bekämpning av organiserad brottslighet (EGT C 124, 3.5.2000, s. 1), dels

 

i åtgärdsprogrammet för genomförande av principen om ömsesidigt

 

erkännande av domar i brottmål (EGT C 12 E, 15.1.2001, s. 10).

 

Kommissionen presenterade den 19 september 2001 ett förslag till

 

rambeslut om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan

 

medlemsstaterna (EGT C 332 E, 27.11.2001, s. 305). Förslaget hade

 

föregåtts av omfattande kontakter mellan kommissionens tjänstemän och

 

nationella experter samt med medlemsstaternas justitiedepartement,

 

däribland det svenska. Innebörden av förslaget var att i princip all

 

utlämning inom EU ersätts med ett förenklat och snabbare förfarande,

 

där rättsliga myndigheter i en medlemsstat efter en begränsad prövning

 

skall överlämna en efterlyst person till en annan medlemsstat för

 

lagföring eller verkställighet av ett redan utdömt straff. Under hösten

 

2001 bedrevs ett omfattande förhandlingsarbete inom EU med anledning

 

av kommissionens förslag. Europeiska rådet kunde vid sitt möte i Laeken

 

den 14–15 december 2001 konstatera att det fanns en politisk

 

överenskommelse kring ett rambeslut om en europeisk arresteringsorder.

 

I sitt yttrande den 6 februari 2002 godkände parlamentet rådets förslag

 

till rambeslut utan förslag till ändringar.

 

 

Riksdagen godkände den 22 maj 2002 det inom EU upprättade utkastet

 

till rambeslut om en europeisk arresteringsorder och överlämnande

 

mellan medlemsstaterna (prop. 2001/02:118, bet. 2001/02:JuU29, rskr.

 

2001/02:256). Rambeslutet antogs vid EU:s ministerråd för rättsliga och

 

inrikes frågor den 13 juni 2002 (EGT L 190, 18.7.2002, s. 1). Eftersom

 

riksdagens godkännande krävdes för att Sverige skulle kunna rösta för ett

 

antagande av rambeslutet, och då medlemsstaterna enligt artikel 34.1 i

 

rambeslutet senast den 31 december 2003 skall ha vidtagit nödvändiga

 

åtgärder för att genomföra bestämmelserna i rambeslutet, lade regeringen

 

inte i det sammanhanget fram något förslag till lagändringar för

 

genomförande av åtagandena. Däremot lämnades i propositionen en

 

utförlig redogörelse för på vilket sätt rambeslutet ställer krav på

 

lagändringar.

 

 

Inom Justitiedepartementet har därefter utarbetats en departements-

 

promemoria, Lag om europeisk arresteringsorder och överlämnande för

 

brott

inom EU (Ds 2002:62). Departementspromemorian

innehåller

53

 

 

 

förslag till de lagändringar som bör vidtas för att Sverige skall uppfylla

Prop. 2003/04:7

åtagandena enligt rambeslutet. Departementspromemorians lagförslag

 

finns i bilaga 4. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över

 

remissinstanserna finns i bilaga 5. En sammanställning av

 

remissyttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet (Ju

 

2003/111/BIRS).

 

Lagrådet

 

Regeringen beslutade den 12 juni 2003 att inhämta Lagrådets yttrande

 

över de lagförslag som finns i bilaga 6. Lagrådets yttrande finns i bilaga

 

7.

 

Lagrådet har i huvudsak godtagit förslagen. Lagrådet har dock förordat

 

att några av bestämmelserna i den remitterade lagtexten ändras.

 

Regeringen följer i propositionen i allt väsentligt Lagrådets förslag. I

 

vissa frågor har regeringen dock funnit skäl att avvika från vad Lagrådet

 

förordat. Det gäller främst frågorna om vilken myndighet som beslutar

 

om överlämnande (avsnitt 8.1), vilken myndighet som beslutar i verk-

 

ställighetsfrågor (avsnitt 8.6), utformningen av systemet med villkor för

 

överlämnande (avsnitt 7.5) och frågan om ett samtycke till överlämnande

 

bör kunna återtas ända fram till dess att beslutet verkställs (avsnitt 8.4.1).

 

Regeringen återkommer till Lagrådets synpunkter och förslag i berörda

 

avsnitt samt i författningskommentaren till de lagrum som Lagrådet

 

lämnat synpunkter på. Vidare har vissa redaktionella ändringar gjorts i

 

lagtexten.

 

Lagrådet har i sitt yttrande kritiserat den beredning som föregick

 

propositionen om godkännande av rambeslutet om en europeisk

 

arresteringsorder. Lagrådet har även ansett att det finns anledning att på

 

ett mer generellt plan överväga hur systemet med rambeslut lämpligen

 

bör hanteras från svensk sida. Dessa överväganden bör enligt Lagrådet

 

gälla inte bara formerna för beredning i Sverige av godkännande av

 

rambeslut och av sådan lagstiftning som ett rambeslut kan kräva, utan

 

också de därmed sammanhängande frågorna om vilka formella krav som

 

bör ställas för att godkänna ett rambeslut liksom i vilken utsträckning det

 

bör accepteras att rambeslut inledningsvis genomförs med stöd av

 

lagstiftning av mer provisorisk karaktär.

 

Regeringen har i propositionen Straffansvar för terroristbrott bemött

 

liknande synpunkter från Lagrådet i frågan om beredningen av det

 

rambeslutet (prop. 2002/03:38 s. 25 ff.). Vad regeringen anförde där

 

gäller i lika hög grad i detta lagstiftningsärende. Regeringen påpekade i

 

den propositionen att rambeslut är mellanstatliga överenskommelser som

 

är bindande för Sverige. På några punkter skiljer sig emellertid formerna

 

för antagande av rambeslut från andra mellanstatliga överenskommelser.

 

Rambeslut blir bindande för EU:s medlemsstater så snart de antagits av

 

regeringarnas företrädare i ministerrådet. I de fall ett rambeslut

 

förutsätter att lag ändras eller upphävs eller att ny lag stiftas eller om

 

rambeslutet i övrigt gäller ett ämne i vilket riksdagen skall besluta, krävs

 

därför enligt 10 kap. 2 § regeringsformen att regeringen inhämtar

 

riksdagens godkännande innan regeringen samtycker till att rambeslutet

 

skall bli bindande för Sverige. Det finns ingen möjlighet att vid

 

antagande av ett rambeslut göra förbehåll för ratifikation. Regeringen

54

hänvisade också till den ändring av 10 kap. 2 § regeringsformen som Prop. 2003/04:7 trädde i kraft den 1 januari 2003 där det tydliggjordes att riksdagen kan

godkänna en internationell överenskommelse som ingås inom ramen för samarbetet i EU, t.ex. ett rambeslut, innan den föreligger i slutligt skick (prop. 2001/02:72, bet. 2001/02:KU18, prot. 2001/02:124, bet. 2002/03:KU6, rskr. 2002/03:15). Sammanfattningsvis konstaterade regeringen i propositionen om terroristrambeslutet att en ordning där godkännande av rambeslut prövas samtidigt som förslag till nödvändiga lagändringar i praktiken ofta inte är möjligt att upprätthålla. Även om en sådan ordning i och för sig är värd att eftersträva måste, mot bakgrund av vad bl.a. riksdagen anfört, den form för behandling av rambeslut och därav föranledd lagstiftning som används, enligt regeringens mening, anses väl uppfylla de krav som gäller vid lagstiftning i anledning av internationella överenskommelser (prop. 2002/03:38 s. 25 ff.).

Liksom i fallet med terroristrambeslutet kan regeringen instämma i att tiden för genomförande blev knapp. Det kan emellertid noteras att det numera inte bestäms någon genomförandetidpunkt i utkast till rambeslut (se t.ex. prop. 2002/03:67). I de rambeslut som beslutats efter rambeslutet om en europeisk arresteringsorder har i stället en genomförandetid om två år satts ut i samband med att rambeslutet antas. Regeringen kommer i arbetet med framtida rambeslut att vara uppmärksam på att genomförandetiden blir så avpassad att det finns tillräckligt med tid för att genomföra rambeslutet i Sverige. Numera tillämpas också en ordning där utkast till godkännandeproposition remitteras för att inhämta synpunkter på om ett rambeslut bör antas (se bl.a. bet. 2002/03:KU10, avsnitt 7). Regeringen kommer noga att följa dessa frågor och vid behov vidta de åtgärder som krävs för att rambeslut även i fortsättningen skall kunna antas och genomföras på ett ändamålsenlighet och konstitutionellt riktigt sätt. Det bör här också nämnas att beslutsformerna i den tredje pelaren kommer att bli föremål för översyn i den nära förestående regeringskonferensen om EU:s grund- fördrag.

4Internationellt utlämningssamarbete och svensk lagstiftning om utlämning

4.1 Internationellt utlämningssamarbete

Samarbetet inom utlämningsområdet har det senaste halvseklet bedrivits

 

främst inom Europarådet. År 1957 antogs den grundläggande konven-

 

tionen på utlämningsområdet, den europeiska utlämningskonventionen

 

av den 13 december 1957 (1957 års utlämningskonvention), SÖ 1959:65.

 

Alla EU:s medlemsstater har anslutit sig till konventionen. De nordiska

 

staterna har sedan 1950-talet ett utlämningssamarbete som grundar sig på

 

harmoniserad lagstiftning, som innebär ett mindre komplicerat och

 

därmed effektivare samarbete än enligt 1957 års utlämningskonvention.

 

Sedan mitten av 1990-talet har utvecklingen beträffande utlämning

 

huvudsakligen skett inom ramen för EU:s straffrättsliga samarbete. Inom

 

EU har utarbetats konventionen om ett förenklat förfarande för utlämning

55

 

mellan Europeiska unionens medlemsstater (1995 års utlämnings- Prop. 2003/04:7 konvention), SÖ 1998:43, och konventionen om utlämning mellan

Europeiska unionens medlemsstater (1996 års utlämningskonvention), SÖ 2001:49. EU-konventionerna, som flertalet medlemsstater inklusive Sverige redan tillämpar, innebär i förhållande till 1957 års utlämningskonvention att utlämningssamarbetet förenklas och förbättras. Även Schengenkonventionen innehåller bestämmelser om utlämning (artikel 59–66) som i huvudsak motsvaras av bestämmelser i 1995 och 1996 års utlämningskonventioner.

Utöver nämnda konventioner har Sverige ingått bilaterala utlämningsavtal med bl.a. Australien (SÖ 1974:3, 1985:64, 1989:49), Kanada (SÖ 2001:42) och USA (SÖ 1963:17, 1984:64). Dessutom är Sverige förpliktat att i utlämningsfrågor samarbeta med FN:s tribunaler för brott i f.d. Jugoslavien och i Rwanda och med Internationella brottmålsdomstolen (SÖ 2002:59).

4.2Svensk lagstiftning om utlämning

Bestämmelser om utlämning för brott från Sverige finns i lagen (1957:668) om utlämning för brott (utlämningslagen) och lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge (nordiska utlämningslagen). I lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt (tribunallagen) och i lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen finns dessutom bestämmelser om utlämning och överlämnande till dessa domstolar.

Förordningen (1982:306) med vissa bestämmelser om utlämning för brott innehåller bestämmelser om utlämning för brott till och från Sverige.

Utlämningslagen innehåller bestämmelser om utlämning till utomnordiska stater. I lagen finns särskilda bestämmelser om utlämning till andra EU-stater som har tillkommit som en följd av Sveriges tillträde till 1995 och 1996 års utlämningskonventioner. De särskilda EU- bestämmelserna innehåller färre avslagsgrunder än vad som finns vid utlämning till en stat utanför EU. I en särskild avdelning i utlämningslagen regleras möjligheten att tillämpa ett förenklat förfarande för utlämning till en annan EU-stat. Genom Sveriges tillträde till 1996 års utlämningskonvention infördes bl.a. en möjlighet att utlämna svenska medborgare till en annan EU-stat samtidigt som möjligheten att vägra utlämning på grund av preskription och politiska brott slopades.

I den nordiska utlämningslagen finns bestämmelser om förutsättningar för och förfarandet vid utlämning till de nordiska länderna. Lagen innehåller få avslagsgrunder och utlämning kan ske även för gärningar som inte motsvarar brott enligt svensk lag. Svenska medborgare kan utlämnas under vissa i lagen angivna förutsättningar. Beslut om utlämning till andra nordiska länder fattas som regel av åklagare eller av Riksåklagaren.

Vid utlämning enligt Europarådets och EU:s utlämningskonventioner samt enligt de bilaterala utlämningsavtal som Sverige har ingått tillämpas

utlämningslagen. Lagen är tillämplig även i de fall där det inte finns ett

56

särskilt avtal om utlämning mellan Sverige och den andra staten. Vid Prop. 2003/04:7 utlämning eller överlämnande till de internationella tribunalerna och den

Internationella brottmålsdomstolen tillämpas i stället de särskilda lagarna om samarbete med dessa domstolar.

5Rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna

Rambeslutet innebär att i princip all utlämning inom EU skall ske genom att den europeiska arresteringsordern används. Utlämningskonventioner- na från 1957, 1995 och 1996 samt andra bestämmelser om utlämning som i dag gäller inom EU skall således inte längre tillämpas mellan medlemsstaterna (artikel 31.1). Rambeslutet innehåller åtskilliga bestämmelser om förfarande och om förutsättningar för överlämnande, som motsvarar bestämmelserna i dessa konventioner. Rambeslutet medger att särskilda avtal eller överenskommelser om utlämning som kan finnas mellan vissa av medlemsstaterna och som ytterligare förenklar och underlättar utlämningsförfarandet kan fortsätta att tillämpas (artikel 31.2). Bestämmelsen gör det möjligt att undanta t.ex. det nordiska utlämningssamarbetet från rambeslutets tillämpningsområde.

Rambeslutet föreskriver (artikel 1) att en medlemsstat (den verk- ställande medlemsstaten) i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande och bestämmelserna i rambeslutet skall godta och verkställa en begäran om gripande och överlämnande (arresteringsorder) från en annan medlemsstat (den utfärdande medlemsstaten). Den europeiska arresteringsordern innebär inte bara att den verkställande medlemsstaten skall gripa den eftersökte, utan är även en begäran om att personen skall överlämnas till den utfärdande medlemsstaten. Den verkställande medlemsstatens ”godtagande” av den utfärdande medlemsstatens beslut är ett uttryck för principen om ömsesidigt erkännande av rättsliga beslut. För att betona denna princip används begreppet ”överlämnande” i stället för ”utlämning”.

Strafftrösklar och krav på dubbel straffbarhet

I artikel 2 anges tillämpningsområdet för en arresteringsorder. En arresteringsorder som avser lagföring får utfärdas för brott som enligt den utfärdande medlemsstatens lagstiftning kan medföra fängelse eller en annan frihetsberövande åtgärd i ett år eller mer. När överlämnande begärs för verkställighet av ett redan utdömt straff krävs att det utdömda straffets längd uppgår till fyra månaders fängelse eller att det har meddelats en annan frihetsberövande åtgärd av motsvarande längd (artikel 2.1). Denna avgränsning av tillämpningsområdet motsvaras i huvudsak av vad som följer av 1957 och 1996 års utlämnings- konventioner, men skiljer sig från dessa genom att det enligt rambeslutet saknar betydelse hur strängt straff som kan följa i den verkställande

57

medlemsstaten; det är i stället straffet i den utfärdande medlemsstaten

Prop. 2003/04:7

som är avgörande.

 

Huvudregeln enligt rambeslutet är att en verkställande rättslig myndig-

 

het för att bevilja överlämnande kan kräva att de gärningar för vilka en

 

arresteringsorder har utfärdats utgör ett brott inte bara i den utfärdande

 

medlemsstaten men också i den verkställande medlemsstaten. Det kan

 

alltså som regel uppställas krav på s.k. dubbel straffbarhet (artikel 2.4).

 

För vissa gärningstyper kan emellertid ett sådant krav inte ställas. De

 

rättsliga myndigheterna i den verkställande medlemsstaten kan inte

 

uppställa krav på att det finns dubbel straffbarhet om den utfärdande

 

medlemsstatens rättsliga myndigheter har bedömt och i sin begäran

 

angett att brottet motsvarar något av de 32 brott eller gärningstyper som

 

räknas upp i artikel 2.2 (listan). En förutsättning för ”listans” tillämpning

 

är att brottet i den utfärdande medlemsstaten kan medföra fängelse eller

 

en annan frihetsberövande åtgärd i tre år eller mer. Tanken är att

 

skillnader i medlemsstaternas definitioner av brotten i listan inte skall ha

 

någon betydelse för frågan om överlämnande kan ske. Listan innefattar

 

flera av de vanligaste brottsbalksbrotten (t.ex. mord, grov misshandel,

 

våldtäkt, rån och bedrägeri) liksom brott och gärningstyper i special-

 

straffrätten (t.ex. narkotikabrott, miljöbrott och vissa brott enligt

 

vapenlagen och utlänningslagen).

 

Listan, som i stora delar motsvarar de brott som omfattas av Europols

 

behörighet (se prop. 1996/97:164), skall kunna utökas eller modifieras

 

efter beslut av rådet (artikel 2.3). De brott som anges i listan motsvarar

 

inte nödvändigtvis brott som i den svenska lagen har samma beteckning.

 

Beteckningen ”deltagande i en kriminell organisation” motsvaras t.ex.

 

inte av någon brottsbeteckning i svensk lag, men torde i praktiken kunna

 

innefatta t.ex. vålds- eller hotbrott. Om således en svensk åklagare begär

 

överlämnande för ett vålds- eller hotbrott som har skett inom ramen för

 

vad som kan betecknas som en kriminell organisation, kan åklagaren, om

 

brottet har tre års fängelse i straffskalan, ange i arresteringsordern att

 

brottet omfattas av listan (”deltagande i en kriminell organisation”). Den

 

verkställande rättsliga myndigheten kommer i sådant fall inte att göra en

 

prövning av om det föreligger dubbel straffbarhet. Brotten i listan är till

 

viss del harmoniserade inom EU. Tanken med urvalet av brotten i listan

 

är att den skall omfatta typiskt sett grov, gränsöverskridande brottslighet

 

som kan förekomma mellan medlemsstaterna.

 

Avslagsgrunder

 

Artikel 3 anger i vilka fall den verkställande medlemsstatens rättsliga

 

myndigheter skall vägra att verkställa en arresteringsorder (obligatoriska

 

avslagsgrunder). Enligt punkt 1, som motsvarar artikel 9 i 1996 års

 

utlämningskonvention, skall verkställighet vägras om det brott som

 

ligger till grund för en arresteringsorder omfattas av amnesti i den

 

verkställande medlemsstaten, under förutsättning att denna stat var

 

behörig att lagföra brottet enligt sin egen strafflag. Punkt 2 uttrycker

 

principen om ne bis in idem, dvs. att ingen skall dömas två gånger för

 

samma sak. Har den eftersöktes ansvar för samma gärning redan prövats

 

i en medlemsstat utgör detta i princip hinder mot verkställighet. En delvis

 

motsvarande bestämmelse finns i artikel 2 i tilläggsprotokollet till 1957

58

års utlämningskonvention. Om den eftersökte inte är straffmyndig enligt Prop. 2003/04:7

 

den verkställande medlemsstatens lagstiftning skall verkställighet vägras

 

enligt punkt 3. I 10 § utlämningslagen finns bestämmelser som i allt

 

väsentligt motsvarar de situationer som avses i punkterna 1 och 2.

 

Avslagsgrunden i punkten 3 saknar uttrycklig motsvarighet i utlämnings-

 

lagarna, men torde ändå gälla (jfr 8 § utlämningslagen).

 

Artikel 4 innehåller bestämmelser om när verkställighet får vägras

 

(fakultativa avslagsgrunder). Enligt punkt 1 får verkställighet av en

 

arresteringsorder vägras om gärningen inte motsvaras av ett brott i den

 

verkställande medlemsstaten (dvs. det finns inte dubbel straffbarhet) och

 

dessutom inte är sådan som anges i listan i artikel 2.2. När det gäller s.k.

 

fiskaliska brott får verkställighet inte vägras med hänvisning till att den

 

verkställande medlemsstatens lagstiftning inte innehåller samma slags

 

bestämmelser som den utfärdande medlemsstatens lagstiftning i fråga om

 

skatter, avgifter, tullar eller valuta. En motsvarande bestämmelse om hur

 

kravet på dubbel straffbarhet skall tolkas angående fiskaliska brott finns i

 

artikel 6.2 i 1996 års utlämningskonvention. Punkt 2 uttrycker principen

 

om lis pendens, dvs. att pågående lagföring för samma gärning av den

 

eftersökte utgör ett hinder mot verkställighet. Artikel 8 i 1957 års

 

utlämningskonvention innehåller en motsvarande bestämmelse. Enligt

 

punkt 3 får verkställighet vägras om det i den verkställande medlems-

 

staten har beslutats att inte väcka åtal beträffande det aktuella brottet. En

 

liknande bestämmelse finns i artikel 9 i 1957 års utlämningskonvention.

 

Åtals- eller påföljdspreskription i den verkställande medlemsstaten får

 

enligt punkt 4 åberopas som hinder mot att verkställa en

 

arresteringsorder. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak artikel 8.2 i 1996

 

års utlämningskonvention. Punkt 5 motsvarar ne bis in idem-

 

bestämmelsen i artikel 3.2, men avser till skillnad från den bestämmelsen

 

domar från tredje land. Punkterna 3–5 motsvaras i allt väsentligt av

 

avslagsgrunderna i 10 § utlämningslagen. Om en arresteringsorder har

 

utfärdats för verkställighet av ett ådömt frihetsstraff får den verkställande

 

medlemsstaten enligt punkt 6 vägra verkställighet om den eftersökte är

 

medborgare, bosatt i eller uppehåller sig i den verkställande

 

medlemsstaten under förutsättning att den medlemsstaten övertar

 

verkställigheten av straffet. Verkställighet får vidare vägras enligt punkt

 

7 om gärningen helt eller delvis ägt rum på den verkställande medlems-

 

statens territorium eller om gärningen ägt rum i tredje land och den

 

verkställande medlemsstaten hade saknat jurisdiktion över ett sådant

 

brott om det begicks utanför dess territorium. Bestämmelsen motsvarar i

 

huvudsak artikel 7.2 i 1957 års utlämningskonvention. Utlämnings-

 

lagstiftningen innehåller inte någon direkt motsvarighet till avslags-

 

grunderna i punkterna 6 och 7.

 

Artiklarna 3 och 4 innehåller inte en uttömmande reglering i fråga om

 

vilka möjligheter en verkställande medlemsstat har att avstå från att

 

verkställa en arresteringsorder. Det framgår redan av beaktandesatserna

 

att rambeslutet inte hindrar medlemsstaterna från att tillämpa sina

 

konstitutionella regler om prövning i laga ordning, föreningsfrihet,

 

tryckfrihet och yttrandefrihet (punkten 12). Rambeslutet ger också

 

medlemsstaterna rätt att vägra överlämnande om det finns skäl att tro att

 

en arresteringsorder har utfärdats i syfte att lagföra eller straffa en person

 

på grund av dennes kön, ras, religion, etniska ursprung, nationalitet,

59

 

språk, politiska uppfattning eller sexuella läggning, eller att personens

Prop. 2003/04:7

ställning vid ett överlämnande kan skadas av något av dessa skäl. Enligt

 

punkten 13 i beaktandesatserna får ingen heller avvisas, utvisas eller

 

utlämnas till en stat där han eller hon löper allvarlig risk att utsättas för

 

dödsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling

 

eller bestraffning. Beaktandesatsen är en erinran om bl.a. artikel 3 i

 

Europakonventionen, där det stadgas att ingen får utsättas för tortyr eller

 

annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

 

Enligt artikel 1.3 skall rambeslutet inte påverka skyldigheten att i det

 

enskilda fallet respektera de grundläggande rättigheterna och de

 

grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 i Fördraget om Europeiska

 

unionen. Rambeslutet inverkar inte heller på internationella åtaganden

 

som kan åligga en verkställande medlemsstat som en följd av en

 

föregående utlämning till den staten (artikel 21) eller immunitets-

 

bestämmelser – nationella såväl som folkrättsliga – som följer av

 

lagstiftningen i medlemsstaterna (artikel 20). Det ankommer emellertid

 

på den verkställande medlemsstatens rättsliga myndigheter att, där det i

 

det enskilda fallet är möjligt, verka för att immuniteten hävs, i syfte att få

 

till stånd verkställighet av den europeiska arresteringsordern. Situationer

 

där immuniteten inte kan hävas är dock tänkbara, t.ex. om det inte finns

 

tillräcklig majoritet i riksdagen för att häva en ledamots immunitet

 

(4 kap. 8 § regeringsformen).

 

Som en yttersta åtgärd anges i beaktandesatserna (punkt 10) att

 

tillämpningen av rambeslutet under vissa förutsättningar får avbrytas i

 

förhållande till en medlemsstat som allvarligt åsidosätter de principer

 

som fastställs i artikel 6.1 i Fördraget om Europeiska unionen. dvs.

 

principerna om frihet, demokrati och respekt för de mänskliga

 

rättigheterna, de grundläggande friheterna och rättsstatsprincipen.

 

Villkor som kan uppställas för att verkställa en arresteringsorder

 

Den verkställande rättsliga myndigheten kan enligt artikel 5 ställa upp

 

vissa villkor för att verkställa en arresteringsorder. Om den eftersökte

 

dömts i sin utevaro utan att ha varit personligen kallad till rättegången

 

eller på annat sätt informerats om tidpunkt och plats till förhandlingen

 

kan enligt punkt 1 den verkställande rättsliga myndigheten kräva att den

 

dömde erbjuds möjlighet att få en förnyad prövning i den utfärdande

 

medlemsstaten och att bli dömd i sin närvaro. En liknande bestämmelse

 

finns i artikel 3 i det andra tilläggsprotokollet till 1957 års utlämnings-

 

konvention. Enligt 9 § tredje stycket utlämningslagen kan Sverige

 

utlämna en person som i en annan stat dömts i sin utevaro, på villkor att

 

den dömde har möjlighet att i den andra staten påkalla en ny

 

domstolsprövning som tillgodoser hans rättigheter. Om den eftersökte

 

har dömts till eller löper risk att dömas till livstids fängelse kan enligt

 

punkt 2 i rambeslutet den verkställande rättsliga myndigheten kräva att

 

den utfärdande medlemsstaten garanterar att livstidsstraffet omprövas

 

kontinuerligt – administrativt eller genom benådning – och i vart fall

 

efter 20 år. Någon motsvarighet till denna bestämmelse finns varken i

 

utlämningskonventionen eller utlämningslagen. Slutligen kan, enligt

 

punkt 3, den verkställande rättsliga myndigheten kräva att en person som

 

är medborgare eller bosatt i den medlemsstaten återförs dit efter

60

rättegången för verkställighet av det straff som har ådömts honom i den utfärdande medlemsstaten. Enligt artikel 7.2 i 1996 års utlämnings- konvention är det redan i dag möjligt för en anmodad stat att uppställa ett sådant krav för att utlämna egna medborgare. I 3 a § utlämningslagen finns bestämmelser som möjliggör utlämning av svenska medborgare för lagföring under villkor om att den som utlämnas återförs till Sverige för verkställighet av ett ådömt frihetsstraff eller ett annat frihetsberövande i anledning av brottet.

Specialitetsprincipen och skydd mot vidareöverlämnande

Inom utlämningsrätten skyddar den s.k. specialitetsprincipen den som har utlämnats från åtal eller straff för andra brott än de som omfattades av utlämningsbeslutet (se avsnitt 12.1). För att den som har utlämnats skall kunna åtalas eller straffas för sådana brott – som har begåtts före utlämningsbeslutet – krävs som regel ett medgivande från den utlämnande staten. Specialitetsprincipen och skyddet mot vidareutlämning samt undantag från dessa principer regleras i 12 och 12 a §§ utlämningslagen. Ett krav på medgivande eller samtycke från den andra staten återfinns också i rambeslutet, men enligt artikel 27 kan varje medlemsstat förklara att sådant medgivande inte krävs om den utfärdande medlemsstaten har lämnat motsvarande förklaring. I artikeln anges dessutom ett antal situationer, i huvudsak hämtade från 1957 och 1996 års utlämningskonventioner, där den verkställande medlemsstatens medgivande inte krävs för ytterligare åtal eller straff. På motsvarande sätt kan medlemsstaterna förklara att vidareöverlämnande till en annan medlemsstat får ske utan medgivande från den verkställande medlemsstaten (artikel 28). Vidareutlämning till en stat utanför EU förutsätter dock alltid medgivande från behörig myndighet i den stat från vilken personen har överlämnats.

Förfarandet

Beslut om utlämning för brott har traditionellt fattats på regerings- eller ministernivå. Genom 1995 års utlämningskonvention infördes ett förenklat utlämningsförfarande för de fall där den som begärs utlämnad samtycker till utlämning. Bestämmelser om det förenklade utlämnings- förfarandet finns i 28–39 §§ utlämningslagen. Det förenklade förfarandet utgår från att beslut om utlämning i sådana fall skall fattas på myndighetsnivå. Även rambeslutet utgår från att beslut om utfärdande och verkställighet av en arresteringsorder fattas på myndighetsnivå. Det är upp till varje medlemsstat att bestämma vilken eller vilka rättsliga myndigheter som skall ha hand om dessa frågor (artikel 6).

Medlemsstaternas rättsliga myndigheter får, genom att utfärda en arresteringsorder, efterlysa personer som är misstänkta för brott och som därför skall lagföras, eller som redan har dömts, men ännu inte har avtjänat det ådömda straffet (artiklarna 1.1 och 9). En arresteringsorder skall upprättas i enlighet med ett särskilt formulär som har utarbetats i anslutning till rambeslutet och innehålla de uppgifter som anges i artikel 8.1. Ansökan skall vara översatt till den verkställande medlemsstatens

Prop. 2003/04:7

61

officiella språk eller till ett språk som den medlemsstaten har förklarat

Prop. 2003/04:7

sig godta (artikel 8.2). Arresteringsordern kan skickas direkt till den

 

verkställande rättsliga myndigheten eller, om det är lämpligare, genom

 

Schengens informationssystem (SIS). Även andra kommunikationsvägar

 

är möjliga.

 

Utgångspunkten är att utfärdande och verkställighet av en

 

arresteringsorder skall följa nationella straffprocessuella bestämmelser. I

 

rambeslutet uppställs vissa minimiregler för de nationella rättsliga

 

myndigheternas hantering av sådana ärenden. När en eftersökt person

 

grips skall den verkställande medlemsstatens rättsliga myndigheter pröva

 

om personen skall häktas eller underkastas något annat tvångsmedel

 

(artikel 12). Om den eftersökte samtycker till överlämnande skall

 

samtycket – i likhet med vad som gäller enligt det förenklade

 

utlämningsförfarandet – lämnas under sådana former att det framgår att

 

personen har förstått innebörden och konsekvenserna av samtycket

 

(artikel 13). Samtycket skall i princip vara oåterkalleligt, men

 

medlemsstaterna kan i särskild ordning förklara att ett samtycke under

 

vissa förhållanden kan återkallas. En person som inte samtycker skall ha

 

rätt att höras av den verkställande rättsliga myndigheten, i enlighet med

 

den verkställande medlemsstatens lagstiftning (artikel 14). Den

 

eftersökte skall vidare ha rätt till rättsligt biträde och tolk i enlighet med

 

den nationella lagstiftningen i den verkställande medlemsstaten (artikel

 

11.2).

 

Beslut om överlämnande skall fattas inom tio dagar från det att

 

personen lämnat sitt samtycke (artikel 17.2) och i övriga fall inom sextio

 

dagar från gripandet (artikel 17.3). I särskilda fall kan dessa tidsfrister

 

utsträckas med trettio dagar (artikel 17.4). När beslutet är fattat skall det

 

verkställas genom att personen, som huvudregel, skall överlämnas inom

 

tio dagar från beslutet (artikel 23). Om det finns starka humanitära skäl,

 

t.ex. att verkställigheten skulle äventyra den eftersöktes liv och hälsa, är

 

det enligt artikel 23.4 möjligt att tillfälligt skjuta upp överlämnandet. Vid

 

utlämning som inte sker enligt det förenklade förfarandet saknas

 

bestämmelser om när beslut i utlämningsfrågan skall fattas. När ett

 

utlämningsbeslut har fattats skall det dock normalt verkställas inom en

 

månad från beslutet (20 § utlämningslagen). Vid utlämning enligt det

 

förenklade förfarandet skall beslut i utlämningsfrågan fattas inom tjugo

 

dagar från det att samtycke har lämnats (33 §). Beslutet skall därefter

 

verkställas inom ytterligare tjugo dagar (34 §).

 

Om den eftersöktes närvaro i den utfärdande medlemsstaten är

 

nödvändig även innan ett beslut i överlämnandefrågan har meddelats,

 

kan personen tillfälligt överföras till den utfärdande medlemsstaten

 

(artikel 18) eller höras på begäran av den utfärdande medlemsstatens

 

rättsliga myndighet medan han fortfarande befinner sig i den

 

verkställande medlemsstaten (artikel 19).

 

Ikraftträdande m.m.

 

Enligt artikel 34 skall medlemsstaterna före utgången av år 2003 vidta de

 

åtgärder som är nödvändiga för att genomföra rambeslutet. Den 1 januari

 

2004 ersätter rambeslutet utlämningskonventionerna från 1957, 1995 och

 

1996 samt andra bestämmelser om utlämning som i dag gäller inom EU

62

(artikel 31.1). Huvudregeln enligt övergångsbestämmelsen är att de Prop. 2003/04:7 nuvarande utlämningskonventionerna skall tillämpas på framställningar

som inkommer före detta datum (artikel 32). Medlemsstaterna kan dock i en särskild förklaring till rådet ange att de som verkställande medlemsstat kommer att fortsätta att behandla framställningar i enlighet med utlämningskonventionerna när det är fråga om gärningar som har ägt rum före en viss, av den medlemsstaten angiven, tidpunkt. Denna tidpunkt får inte vara senare än den 7 augusti 2002. Det skall också noteras att Österrike, i avvaktan på ändring i en viss lag, i en särskild bestämmelse (artikel 33.1) undantas från skyldigheten att överlämna egna medborgare eller att överlämna för brott där det inte föreligger dubbel straffbarhet. Undantaget gäller som längst fram till den 31 december 2008.

6 En ny lagstiftning

6.1En lag införs om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder

Regeringens förslag: En lag om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder införs. Lagen, som innehåller bestäm- melser om överlämnande från Sverige till en annan medlemsstat i EU, tillämpas när en person som eftersöks av myndigheterna i en annan EU-stat för lagföring eller verkställighet av en frihetsberövande påföljd anträffas här.

Regeringen får besluta att lagen under viss tid inte skall tillämpas i förhållande till en viss medlemsstat i EU.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget

eller lämnat det utan erinran. Några remissinstanser anser att promemorians lagförslag är svåröverskådligt och kan skapa tillämpnings- problem. De har haft synpunkter på bl.a. bestämmelsernas placering i lagen.

Skälen för regeringens förslag

En ny lag och dess struktur

Enligt artikel 31.1 i rambeslutet skall detta från och med den 1 januari 2004 ersätta bestämmelser om utlämning i konventioner som tillämpas mellan medlemsstaterna. De konventioner som därmed inte längre blir tillämpliga mellan medlemsstaterna är 1957 års utlämningskonvention och dess två protokoll, avtalet om förenkling och modernisering av förfarandena för översändande av utlämningsframställningar (det s.k. San Sebastian-avtalet), 1995 och 1996 års utlämningskonventioner och bestämmelser i Schengenkonventionens avdelning III, kapitel 4, om utlämning. Rambeslutet påverkar dock inte dessa avtal och konventioner

63

i den mån de är tillämpliga i förhållandet mellan medlemsstaterna och Prop. 2003/04:7

 

stater utanför EU.

 

Även om det nya förfarandet för överlämnande till stora delar

 

motsvarar vad som gäller vid utlämning, innebär överflyttandet av det

 

övergripande beslutsansvaret från regeringen till domstolar krav på att en

 

ny reglering införs, se avsnitt 8. Förfaranderegleringen och regleringen

 

av avslagsgrunder bör utformas med utgångspunkt i att bestämmelserna

 

kommer att tillämpas av åklagare och domstolar i ett rättsligt

 

tvåpartsförfarande där förutsättningarna för överlämnande uttömmande

 

regleras i lag. Denna bedömning gjordes också inför antagandet av

 

rambeslutet (prop. 2001/02:118 s. 22). Regeringen anser därför att

 

bestämmelser om i vilka fall överlämnande skall beviljas och förfarandet

 

vid överlämnande från Sverige bör tas in i en ny lag. Lagen bör även

 

innehålla bestämmelser om överförande av verkställighet av

 

frihetsberövande påföljder till Sverige, när detta sker i anslutning till eller

 

som en följd av att överlämnande sker enligt rambeslutet. I den

 

utsträckning saken inte bör regleras i andra författningar bör det i lagen

 

även tas in andra bestämmelser som krävs för att införliva rambeslutet i

 

svensk lagstiftning. Bestämmelser om överlämnande till Sverige bör

 

regleras i förordning (se avsnitt 10).

 

Några remissinstanser anser att det lagförslag som presenteras i

 

promemorian är svårtillgängligt och kan komma att leda till

 

tillämpningssvårigheter. I regeringens förslag tillvaratas dessa syn-

 

punkter bl.a. genom att avslagsgrunderna och förfarandereglerna

 

utvecklas och förtydligas. Samtidigt bör dock erinras om den svåra

 

balansgång det innebär att genomföra ett rambeslut som det förevarande

 

– som innehåller detaljrika och tekniskt komplicerade bestämmelser – i

 

ett nytt rättsligt system, som i möjligaste mån bör ansluta till befintliga

 

straffprocessuella förfaranden. Regeringen har även svårt att se att lagen

 

skulle kunna göras mer logisk eller användarvänlig genom att disponeras

 

om i enlighet med vad några av remissinstanserna har föreslagit. Tvärtom

 

är lagen utformad just med syftet att systematiskt och logiskt beskriva

 

ärendets gång, från det att en arresteringsorder aktualiseras (4 kap.) till

 

dess att ett beslut om överlämnande verkställs (6 kap.). Placeringen av

 

bestämmelser om i vilka fall överlämnande skall ske (2–3 kap.) före

 

förfarandebestämmelserna görs för att tidigt avgränsa lagens

 

tillämpningsområde och för att understryka de förra bestämmelsernas

 

särskilda betydelse. Detta avviker inte från sedvanlig lagstiftningsteknik.

 

I enlighet med vad Lagrådet förordat bör lagens rubrik ändras för att

 

tydliggöra att den nya lagen endast avser överlämnande från Sverige.

 

Däremot bör, enligt regeringens uppfattning, den särskilda hänvisningen

 

i lagen till bestämmelser om överlämnande till Sverige inte utgå, vilket

 

föreslagits av Lagrådet. En sådan hänvisning klargör för läsaren att det

 

finns bestämmelser om överlämnande till Sverige i annan författning.

 

I detta sammanhang bör anmärkas att den nya lagen innebär att EU:s

 

rambeslut genomförs i svensk rätt. En allmän princip vid tillämpning av

 

rättsregler som baseras på internationella avtal, så som t.ex. ett

 

rambeslut, är att de skall tolkas fördragskonformt. Det innebär att en

 

lagbestämmelse, om dess innebörd i ett visst fall inte är helt klar, kan

 

behöva tolkas med stöd av det bakomliggande avtalet. Tillämparen bör

 

då kunna utgå från att lagstiftaren har haft för avsikt uppfylla sitt

64

 

åtagande enligt avtalet. Detta innebär i förevarande fall att tillämparen av Prop. 2003/04:7 den nya lagen och dess tillämpningsföreskrifter i något fall kan behöva

gå tillbaka till rambeslutet för att få ytterligare klarhet i hur en viss bestämmelse bör tolkas.

Beslut om att inte tillämpa lagen

Enligt punkten 10 i rambeslutets beaktandesatser får tillämpningen av rambeslutet avbrytas i förhållande till en medlemsstat om denna allvarligt och ihållande åsidosätter de principer som fastställs i artikel 6.1 i Fördraget om Europeiska unionen. Proceduren för fastställande av om en medlemsstat på sådant sätt bryter mot fördraget regleras i artikel 7.1 i Unionsfördraget i dess lydelse enligt Nicefördraget. Konsekvensen för medlemsstaten kan, om ett åsidosättande konstateras, bli att vissa av de rättigheter som enligt fördraget tillkommer medlemsstaten upphävs. I förevarande fall kan det således innebära att tillämpningen av rambeslutet avbryts i förhållande till den aktuella medlemsstaten.

I anslutningsfördragen för de tio stater som blir medlemmar i EU från och med den 1 maj 2004 finns en skyddsklausul på straffrättens och civilrättens område. Skyddsklausulen för rättsliga och inrikes frågor – som omfattar bl.a. rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna – kan aktualiseras om det skulle visa sig att det finns brister i införlivandet, genomförandet eller tillämpningen av instrument som rör ömsesidigt erkännande inom straffrätten eller civilrätten, eller om det finns en överhängande risk för sådana brister. Om en sådan situation skulle uppkomma under de tre första åren efter anslutningen, kan kommissionen på motiverad begäran av en medlemsstat eller på eget initiativ, och efter att ha samrått med medlemsstaterna, besluta om särskilda villkor för tillämpningen av instrumentet. Sådana villkor kan t.ex. vara att tillämpningen av rambeslutet tillfälligt upphävs i förhållandet mellan en ny medlemsstat och övriga medlemsstater.

Ett beslut om avbrott i tillämpningen av rambeslutet i förhållande till en viss medlemsstat rör en fråga som enligt 10 kap. 2 § regeringsformen kräver riksdagens godkännande. I en situation där frågan om avbrott i tillämpningen av rambeslutet aktualiseras torde det krävas sådan skyndsamhet att lagstiftningsåtgärder skulle försvåra processen både i Sverige och i EU-arbetet. Regeringen anser därför att det i den nya lagen bör införas en möjlighet för regeringen att – i stället för riksdagen – besluta att lagen under viss tid inte skall tillämpas i förhållande till en viss medlemsstat i EU.

65

6.2Tillämpning av lagen i förhållande till Danmark och Finland

Regeringens förslag: Lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge (nordiska utlämningslagen) får tillämpas i förhållande till Danmark och Finland i stället för den nya lagen, om den utfärdande myndigheten i den andra staten begär det. I sådant fall skall arresteringsordern betraktas som en framställning om utlämning enligt 9 § nordiska utlämningslagen. Bestämmelsen om tillfälliga tvångsmedel i 17 § nordiska utlämningslagen skall då inte tillämpas.

Den nordiska utlämningslagen skall inte tillämpas om åklagaren redan har begärt att tingsrätten prövar frågan om överlämnande.

Promemorians bedömning skiljer sig från regeringens förslag. Enligt promemorians bedömning krävs inte någon särskild reglering av i vilka fall den nordiska utlämningslagen eller den nya lagen skall tillämpas.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser har efterlyst en uttrycklig reglering i fråga om vilket förfarande – den nya lagen eller den nordiska utlämningslagen – som skall tillämpas på en arresteringsorder som har utfärdats i Danmark eller Finland.

Skälen för regeringens förslag

Enligt artikel 31.2 får medlemsstaterna tillämpa befintliga utlämningsavtal eller ingå nya sådana avtal mellan sig i den mån dessa gör det möjligt att fördjupa eller utvidga rambeslutets målsättningar och bidrar till att ytterligare förenkla och underlätta förfarandena för överlämnande av personer som är föremål för en arresteringsorder. Om medlemsstaterna ingår nya utlämningsavtal skall dessa innebära att förfarandena förenklas eller underlättas genom att strafftrösklar sänks, krav på dubbel straffbarhet avskaffas i större utsträckning, tidsfrister förkortas ytterligare och antalet avslagsgrunder begränsas.

Sverige har den 7 november 2002 underrättat rådet och kommissionen att den nordiska utlämningslagen kommer att tillämpas i förhållande till Danmark och Finland, i den utsträckning den nordiska utlämningslagen fördjupar eller utvidga rambeslutets målsättningar och bidrar till att ytterligare förenkla och underlätta förfarandena för överlämnande av personer som är föremål för en arresteringsorder. Motsvarande under- rättelser har avgetts av Danmark och Finland.

Enligt en överenskommelse mellan de nordiska justitieministrarna den 13 juni 2002 skall en översyn göras av de nordiska utlämningsreglerna i syfte att dessa skall utvecklas och gå än längre än rambeslutets bestämmelser. De nordiska staterna har emellertid gjort bedömningen att en sådan översyn inte kan göras i sådan tid att ett nytt system kan träda i kraft till den 1 januari 2004.

Det nordiska utlämningssamarbetet bygger på ett samnordiskt lagstiftningsprojekt. Utlämningslagarna i de nordiska länderna är i stora stycken lika, för att inte säga identiska. De nordiska utlämningslagarna innehåller få avslagsgrunder och föreskriver enkla, snabba och informella

Prop. 2003/04:7

66

förfaranden. Den svenska lagen, lagen (1959:254) om utlämning för brott Prop. 2003/04:7 till Danmark, Finland, Island och Norge (nordiska utlämningslagen),

innehåller en långtgående möjlighet att utlämna svenska medborgare och det finns inte något generellt krav på dubbel straffbarhet.

Den nordiska utlämningslagen är till stor del så konstruerad i fråga om möjlighet att utlämna och enkelhet i förfarandet att den enligt rambeslutet kan tillämpas i stället för rambeslutets bestämmelser. Utlämning enligt den nordiska utlämningslagen kan i flertalet fall ske snabbare och smidigare än om personen överlämnades enligt rambeslutets bestämmelser. Det är emellertid inte möjligt att helt förutse i vilka situationer rambeslutets bestämmelser är förmånligare och där det därmed skulle vara uteslutet att använda sig av den nordiska utlämningslagen. Förutsättningarna för anhållande och häktning i den nya lagen och i den nordiska utlämningslagen skiljer sig åt. Som remissinstanserna har framhållit är det nödvändigt för de tillämpande myndigheterna att snabbt och enkelt slå fast vilken lag som skall tillämpas. Riksåklagaren har påpekat att det finns väsentliga skillnader i förfarandena enligt de båda lagarna, i synnerhet i fråga om tvångsmedelsbestämmelserna. Den åklagare som skall besluta om anhållande av en i Danmark eller Finland eftersökt person måste veta vilket regelverk som gäller.

Enligt regeringens uppfattning är den mest praktiska ordningen att den nya lagen tillämpas i förhållande till Danmark och Finland, utom i de fall där den utfärdande myndigheten uttryckligen begär att den nordiska utlämningslagen skall tillämpas och den svenske åklagaren går med på detta. Därigenom undviks oklarhet i fråga om vilket förfarande som skall tillämpas. Om den utfärdande myndigheten begär att den eftersökte utlämnas enligt den nordiska utlämningslagen får i stället den lagen tillämpas. Arresteringsordern bör då betraktas som en framställning om utlämning enligt 9 § nordiska utlämningslagen. Bestämmelsen om anhållande och andra tvångsmedel i avvaktan på en framställan om utlämning i 17 § nordiska utlämningslagen skall i sådana fall inte tillämpas. I stället skall då bestämmelsen i 12 § samma lag, om tvångs- medel när en framställan har inkommit, tillämpas direkt. Intill dess att åklagaren har beslutat att den nordiska lagen skall tillämpas gäller den nya lagens tvångsmedelsregler.

Det kan emellertid finnas situationer där åklagaren gör bedömningen att förutsättningarna att bistå den utfärdande myndigheten är större om lagen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder tillämpas. I sådana fall bör den lagen tillämpas även fortsättningsvis. Den nya lagen bör också tillämpas om frågan om överlämnande redan har underställts rättens prövning.

67

7

Förutsättningar för överlämnande

Prop. 2003/04:7

7.1Skyldigheten att överlämna och grundläggande hinder mot överlämnande – grundlagarna, immunitet och privilegier samt Europakonventionen

Regeringens förslag: Den som eftersöks enligt en arresteringsorder och som anträffas i Sverige skall, om inte annat sägs i den nya lagen eller följer av någon annan lag, överlämnas till den utfärdande medlemsstaten.

Överlämnande får inte beviljas om det skulle strida mot Europa- konventionen eller de tilläggsprotokoll till konventionen som gäller som lag här i landet eller mot bestämmelser om immunitet och privilegier. Detta anges särskilt i den nya lagen.

Överlämnande får inte heller beviljas om det skulle strida mot bestämmelser i grundlagarna, t.ex. tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Någon särskild bestämmelse om det, utöver den allmänna hänvisningen till annan lag, tas dock inte in i den nya lagen.

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Regeringens förslag till reglering av avslagsgrunder är dock något mer omfattande än promemorians och innefattar bl.a. en uttrycklig hänvisning till Europakonventionen.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser har pekat på att hän- visningen i promemorians lagförslag till bestämmelser i annan lag är alltför allmänt hållen och kan komma att leda till tillämpnings- svårigheter. Svea hovrätt har ifrågasatt om det är lämpligt med en så allmänt formulerad bestämmelse. Den kan leda till avsevärda gräns- dragnings- och tillämpningsproblem i enskilda fall, särskilt mot bakgrund av att den s.k. listan är vagt utformad samt de snäva tidsfrister som kommer att gälla i ärenden om överlämnande. Det bör därför, enligt hovrätten, övervägas om inte bestämmelsen skall kompletteras med en – om än inte uttömmande – exemplifiering av vilka lagregler som kan komma att utgöra hinder mot överlämnande. Riksåklagaren (RÅ) har framfört liknande synpunkter och lämnat förslag till vilka avslagsgrunder som bör anges uttryckligen i lagen.

Flera remissinstanser har i detta sammanhang särskilt kommenterat frågan om huruvida den reglering som föreslås i promemorian är lämplig för att beskriva de avslagsgrunder som följer av grundlagarnas bestämmelser och av bestämmelserna i lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Sveriges advokatsamfund tillhör de remissinstanser som förordar att det i lagen tas in en erinran om att den nya lagen inte sätter grundlagarna ur spel. RÅ har i sitt yttrande föreslagit att det i lagen tas in en föreskrift om att samråd skall ske med Justitiekanslern om det kan antas att brottet faller under yttrande- frihetsgrundlagen eller tryckfrihetsförordningen. En sådan föreskrift skulle enligt RÅ bl.a. utgöra en erinran om att det finns ytterligare avslagsgrunder i grundlagarna. Justitiekanslern (JK) har ifrågasatt om

68

beaktandesatsen i punkt 12 i rambeslutet medger ett så långtgående Prop. 2003/04:7 hänsynstagande till medlemsstaternas konstitutioner som har kommit till

uttryck i promemorian. Enligt JK bör det avgöras från fall till fall om en begäran om överlämnande som har anknytning till det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga området kan bifallas.

Skälen för regeringens förslag

Skyldigheten att överlämna enligt rambeslutet

Enligt artikel 1.2 i rambeslutet skall medlemsstaterna åta sig att

 

verkställa varje arresteringsorder i enlighet med principerna om

 

ömsesidigt erkännande och bestämmelserna i rambeslutet. Överlämnande

 

får alltså inte vägras i annat fall än där det följer av rambeslutet. I avsnitt

 

5 redogörs för bestämmelser i rambeslutet som i olika fall innebär att

 

överlämnande inte får ske eller som får åberopas för att vägra

 

överlämnande. Sådana bestämmelser finns både i rambeslutets

 

beaktandesatser och i de enskilda artiklarna, särskilt i artiklarna 3 och 4.

 

Enligt rambeslutets beaktandesatser (punkten 12) hindrar rambeslutet

 

inte att en medlemsstat tillämpar sina konstitutionella regler om prövning

 

i laga ordning, föreningsfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet i andra

 

medier. I dessa fall följer rätten att avslå en begäran om överlämnande av

 

de enskilda medlemsstaternas konstitutionella bestämmelser. Vidare får,

 

enligt samma punkt, överlämnande vägras om det finns skäl att tro att

 

överlämnande begärs i syfte att lagföra eller straffa en person på grund

 

av den eftersöktes kön, ras, religion, etniska ursprung, nationalitet, språk,

 

politiska uppfattning eller sexuella läggning.

 

Enligt punkten 13 i beaktandesatserna får ingen avvisas, utvisas eller

 

utlämnas till en stat där han eller hon löper allvarlig risk att utsättas för

 

dödsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling

 

eller bestraffning. Detta är en erinran om medlemsstaternas skyldigheter

 

enligt bl.a. Europakonventionen att inte till ett tredje land avvisa, utvisa

 

eller vidareutlämna en person som tidigare har överlämnats, om det finns

 

risk för dödsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande

 

behandling eller bestraffning.

 

En ytterligare erinran om Europakonventionens bestämmelser finns i

 

artikel 1.3. Där anges att rambeslutet inte påverkar skyldigheten att

 

respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga

 

principerna i artikel 6 i Fördraget om Europeiska unionen (FEU). Artikel

 

6 i FEU anger i sin tur att unionen bygger på principerna om frihet,

 

demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna och de

 

grundläggande friheterna samt på rättsstatsprincipen, vilka principer är

 

gemensamma för medlemsstaterna (artikel 6.1). Vidare skall unionen,

 

som allmänna principer för gemenskapsrätten, respektera de

 

grundläggande rättigheterna, såsom de garanteras i Europakonventionen

 

såsom de följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella

 

traditioner (artikel 6.2). Unionen skall också respektera den nationella

 

identiteten hos sina medlemsstater (artikel 6.3).

 

Enligt Lagrådet är det oklart hur långt rätten sträcker sig att vägra

 

överlämnande med hänvisning till artikel 6 i FEU och till Europeiska

 

unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Regeringen vill för

69

 

sin del framhålla att rambeslut inte har direkt effekt (artikel 34.2 (b) i FEU). Det ankommer alltså på medlemsstaterna att genomföra rambeslutet på ett sådant sätt att den nationella lagstiftningen står i överensstämmelse med respekten för de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 i FEU.

En utgångspunkt för genomförandet har för regeringens del varit att åstadkomma en lagstiftning som står i överensstämmelse med respekten för de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 i FEU. Att kunna vägra överlämnande med hänvisning till Europakonventionen måste därmed vara möjligt. En annan utgångspunkt har varit att den nya lagstiftningen skall stå i överensstämmelse med grundlagarna och de grundläggande principerna i svensk straff- och processrätt. Samtidigt har regeringen eftersträvat att i den nya regleringen anknyta till nuvarande erkända och väl fungerande regler och förfaranden som gäller vid utlämning. Det har då varit en målsättning att inte inskränka möjligheterna att överlämna i förhållande till vad som i dag är möjligt vid utlämning.

Regleringen av avslagsgrunder

Rambeslutet innebär ett åtagande för Sverige – och övriga medlemsstater

– att överlämna den som eftersöks enligt en arresteringsorder. Över- lämnande får vägras endast i de fall där en sådan rätt följer direkt eller indirekt av rambeslutet. Regeringen anser därför att det i den nya lagen uttryckligen bör anges under vilka förutsättningar överlämnande får ske samt när överlämnande skall eller får vägras.

Flertalet av rambeslutets avslagsgrunder låter sig beskrivas i uttryckliga regler om att en viss förutsättning skall eller får medföra att överlämnande vägras. Det skall här påpekas att rambeslutet innehåller såväl obligatoriska som fakultativa avslagsgrunder. Den senare sortens avslagsgrunder finns bl.a. i artikel 4, där det sägs att den verkställande rättsliga myndigheten i vissa fall får vägra överlämnande. Bestämmelsen ger medlemsstaterna möjlighet att i sin nationella lagstiftning, helt eller delvis, införa de avslagsgrunder som anges i artikeln. Det innebär att en avslagsgrund som i rambeslutet är utformad som en fakultativ bestämmelse, i den nya lagen kan göras fakultativ eller obligatorisk. I detta och de följande avsnitten i detta kapitel redovisas förslag till hur avslagsgrunderna skall införas i svensk lag.

Vissa av rambeslutets avslagsgrunder låter sig inte lika naturligt uttryckas i lagregler eller ens i en hänvisning till andra lagregler. Det handlar främst om bestämmelser i grundlagarna om tryckfrihet och yttrandefrihet i andra medier än i tryckta skrifter. I det följande redovisas dessa avslagsgrunder samt förslag till hur de bör komma till uttryck i den nya lagen.

Hinder mot överlämnande enligt grundlagarna

Enligt rambeslutets beaktandesatser (punkten 12) hindrar rambeslutet inte att en medlemsstat tillämpar sina konstitutionella regler om prövning

Prop. 2003/04:7

70

i laga ordning, föreningsfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet i andra Prop. 2003/04:7 medier.

Grundlagarna innehåller bestämmelser som kan utgöra hinder mot överlämnande. Bestämmelser om skydd för föreningsfriheten finns i 2 kap. regeringsformen. Föreningsfriheten får enligt dessa bestämmelser begränsas endast i den utsträckning och enligt det förfarande som föreskrivs i regeringsformen. I enlighet med vad som föreslås i avsnitt 7.3.3 bör överlämnande aldrig kunna ske för en gärning som helt eller delvis har begåtts i Sverige utan att motsvara brott enligt svensk lag. Det krävs därför ingen särskild lagreglering i denna del.

Bestämmelser om tryckfrihet och yttrandefrihet i andra medier än tryckta skrifter finns i tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihets- grundlagen (YGL). Dessa grundlagar är exklusiva i den meningen att det allmänna inte får ingripa mot innehållet i de skyddade medierna i annat fall och i annan ordning än som föreskrivs i de båda grundlagarna. Bl.a. anges där uttömmande vilka yttranden i de grundlagsskyddade medierna som är otillåtna och vem som vid en överträdelse bär det straffrättsliga ansvaret. Vidare föreskrivs att endast Justitiekanslern får inleda förundersökning mot brott som avses i TF och YGL och att endast Justitiekanslern får besluta om tvångsmedel med anledning av misstanke om sådant brott (9 kap. 1 § TF och 7 kap. 1 § YGL). Om rättegången i mål som rör brott som avses i TF och YGL finns dessutom särskilda bestämmelser (12 kap. TF och 9 kap. YGL).

Enligt promemorian följer det av beaktandesatsen 12 att överlämnande får vägras om ett överlämnande skulle stå i strid med TF och YGL. I promemorian görs också bedömningen att det skydd som dessa grundlagar ger medför att Sverige inte kan bistå med överlämnande i fall där andra staters rättsliga myndigheter har inlett lagföring eller utdömt straff för gärningar på det grundlagsskyddade området.

Justitiekanslern har ifrågasatt om beaktandesatsen 12 medger ett så långtgående hänsynstagande till medlemsstaternas egna konstitutioner på de angivna områdena som har kommit till uttryck i promemorian. Huruvida en begäran om överlämnande som har anknytning till den tryck- och yttrandefrihetsrättsliga regleringen kan bifallas eller inte får enligt Justitiekanslern bedömas i varje enskilt fall. Justitiekanslern har vidare anfört att i de fall där ett ingripande mot personen hade kunnat ske även enligt TF eller YGL bör Sverige, i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande, inte kunna vägra ett överlämnande.

Regeringen finner inte anledning att frångå den tolkning av beaktandesatsen och rambeslutet i övrigt som görs i promemorian. Inte heller finner regeringen anledning att i detta sammanhang frångå den bedömning som görs i promemorian i fråga om de hinder som TF och YGL kan sätta upp för ett överlämnande. Gärningar som omfattas och skyddas av TF och YGL kan alltså, enligt regeringens bedömning, lagföras och bestraffas endast i den ordning och omfattning som föreskrivs i dessa grundlagar. Denna uppfattning har regeringen gett uttryck för såväl i tidigare lagstiftningsarbete rörande det internationella rättsliga samarbetet (se prop. 1999/2000:61 s. 73) som i ett antal beslut angående internationell rättslig hjälp. Det finns dock skäl att här nämna att frågan om internationellt rättsligt samarbete inom det tryck- och

71

yttrandefrihetsrättsliga området nu är föremål för utredning (dir. 2003:58).

Det sagda innebär således att om en myndighet i en annan stat har inlett lagföring eller meddelat dom rörande en gärning som i Sverige regleras av TF eller YGL, får dessa grundlagar anses hindra ett överlämnande som syftar till att sådan lagföring genomförs eller att en sådan dom verkställs. En motsatt ordning skulle innebära en urholkning av det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga skyddet som inte varit åsyftad.

Regeringen har övervägt om det bör införas en särskild bestämmelse i lagen som erinrar om grundlagarna. Några remissinstanser har också föreslagit en sådan lösning. Det kan hävdas att en sådan erinran bör tas in för att uppmärksamma tillämparen på att det i grundlagarna finns bestämmelser som inskränker lagens tillämpning. Regeringen har dock i tidigare lagstiftningsarbeten ansett att det som regel inte är lämpligt att tynga lagstiftningen med erinringar om vad som gäller enligt grundlagarna (se t.ex. prop. 1999/2000:111 s. 29). Några skäl för att i detta fall frångå den bedömningen har regeringen inte funnit. Någon särskild erinran om grundlagarna, utöver den generella hänvisningen till annan lag, bör därför inte tas in i den nya lagen.

Som Riksåklagaren har framhållit bör samråd med Justitiekanslern alltid ske så snart frågan uppkommer om att avslå en begäran om överlämnande på denna grund. En sådan skyldighet kräver dock inte särskild reglering i lag och det förekommer inte heller på andra områden där åklagare bedriver utredningar i vilka det kan uppkomma frågor om huruvida TF och YGL är tillämpliga.

Immunitet och privilegier

Av artikel 20.1 i rambeslutet följer att överlämnande får vägras om den eftersökte har rätt till privilegier eller immunitet avseende rättsliga förfaranden eller verkställighet. Om det ankommer på en myndighet i den verkställande medlemsstaten att upphäva immuniteten eller privilegiet åligger det den verkställande rättsliga myndigheten att söka utverka ett sådant upphävande. Om upphävandet däremot ankommer på en myndighet i en annan stat eller internationell organisation åligger det i stället den utfärdande rättsliga myndigheten att utverka upphävandet (artikel 20.2). De tidsfrister som gäller för verkställighet av en arresteringsorder börjar inte att löpa förrän en fråga om upphävande av immunitet eller privilegier är avgjord.

Föreskrifter om immunitet i den mening som avses i rambeslutet finns i bl.a. regeringsformen (RF) och i riksdagsordningen (RO).

Enligt 4 kap. 8 § RF får ingen väcka talan mot den som utövar eller har utövat uppdrag som riksdagsledamot eller beröva honom eller henne friheten eller hindra honom eller henne att resa inom riket på grund av hans eller hennes yttranden eller gärningar under utövandet av uppdraget, utan att riksdagen har medgivit det genom beslut om vilket minst fem sjättedelar av de röstande har förenat sig. Misstänks en riksdagsledamot för brott i annat fall, skall bestämmelser i lag om gripande, anhållande eller häktning tillämpas endast om han eller hon erkänner brottet eller har tagits på bar gärning eller om det är fråga om brott för vilket inte är

Prop. 2003/04:7

72

föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år. Enligt 3 kap. 18 § RO Prop. 2003/04:7 skall åklagare som vill påkalla att riksdagen medger att talan väcks mot

en riksdagsledamot eller att ingripande görs i dennes personliga frihet, skriftligen ansöka om det hos riksdagens talman. Detsamma gäller även annan som vill begära riksdagens medgivande att få föra talan vid domstol med anledning av en riksdagsledamots handlande.

Enligt 5 kap. 7 § RF kan konungen inte åtalas för sina gärningar. Riksföreståndare kan inte åtalas för sina gärningar som statschef.

Enligt 12 kap. 8 § RF väcks åtal för brott i utövningen av tjänst som ledamot av Högsta domstolen eller Regeringsrätten i Högsta domstolen av Riksdagens ombudsman eller Justitiekanslern.

Enligt 9 kap. 8 § RO får åtal för brott begånget i utövningen av uppdraget eller tjänsten mot fullmäktig i Riksbanken, ledamot av Riksbankens direktion eller mot någon av Riksdagens revisorer endast ske efter beslut av finansutskottet. För brott begånget i utövningen av Riksbankens beslutanderätt enligt lagen (1992:1602) om valuta- och kreditreglering gäller dock särskilda bestämmelser.

Åtal för brott begånget i utövningen av uppdraget eller tjänsten mot ledamot av riksdagsstyrelsen, av riksdagens valprövningsnämnd eller av riksdagens besvärsnämnd eller mot Riksdagens ombudsman eller kammarsekreteraren får ske endast efter beslut av konstitutionsutskottet.

Enligt regeringens uppfattning bör överlämnande inte kunna ske om det skulle strida mot bestämmelser i grundlagarna om immunitet och privilegier som innebär att en person endast kan åtalas eller straffas i viss ordning. Även i denna fråga kan anföras att ett motsatt synsätt skulle leda till resultat som inte varit åsyftade och som skulle innebära en urholkning av grundlagarna.

Upphävande av immunitet eller privilegier till följd av internationella avtal ankommer regelmässigt på den stat eller organisation som en skyddad person företräder. Enligt rambeslutet är det i dessa fall den utfärdande rättsliga myndigheten som har att utverka upphävande av immuniteten eller privilegiet. I svensk lag regleras denna typ av immunitet och privilegier i bl.a. lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall.

Bestämmelser om immunitet finns också i bl.a. 5 kap. 5–8 §§ lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål, där bl.a. den som har kommit till Sverige för att höras i ett brottmål åtnjuter straffrättslig immunitet i vissa hänseenden. En begäran om överlämnande där personen omfattas av immunitet eller privilegier skall avslås även i fråga om immunitet och privilegier av nu angivet slag. Det bör därför i lagen tas in en bestämmelse som förbjuder överlämnande, i den utsträckning detta skulle strida mot immunitet eller privilegier som den eftersökte åtnjuter. Den ovan föreslagna regleringen kommer således att omfatta både immunitet enligt grundlagarna och sådan immunitet och privilegier som följer av annan lag.

Hinder mot överlämnande enligt Europakonventionen

I det föregående har redogjorts för hur det av rambeslutet framgår att Europakonventionen skall beaktas vid överlämnande. Europakonven-

73

tionen har sedan den 1 januari 1995 ställning som lag i Sverige (prop. 1993/94:117, bet. 1993/94:KU24, rskr. 1993/94:246). Någon särskild bestämmelse torde därmed inte krävas för att domstolar och andra myndigheter i Sverige skall beakta Europakonventionen i ärenden om överlämnande från Sverige. Någon generell hänvisning till konventionen togs därför inte in i lagrådsremissen.

Lagrådet har förordat att det i lagtexten tas in en uttrycklig hänvisning till Europakonventionens bestämmelser. Enligt Lagrådet är det mindre lämpligt att, som i lagrådsremissens lagförslag, hänvisa till Europa- konventionens bestämmelser genom en allmän hänvisning till bestäm- melser i annan lag, dvs. lagen om Europakonventionen.

Regeringen, som konstaterar att det i lagtext ytterst sällan hänvisas direkt till Europakonventionen (jfr dock 1 § lagen (1998:1593) om trossamfund), har i och för sig inte någon erinran mot att en sådan hänvisning tas in i den nya lagen. En nackdel med en hänvisning är att den skulle kunna leda till det felaktiga motsatsslutet att Europa- konventionen inte skall beaktas eller att konventionen inte har lika stor betydelse i de fall där det inte finns en uttrycklig hänvisning. Risken för ett sådant motsatsslut torde dock vara mycket liten, särskilt då det blivit allt vanligare att domstolar i sin prövning i mål och ärenden av olika slag tar Europakonventionens bestämmelser i beaktande. Högsta domstolen har t.ex. i ett nyligen avgjort utlämningsärende beaktat Europa- konventionens bestämmelser, se Högsta domstolens beslut den 22 juli 2003 i mål nr Ö 1356-03.

I ärenden om överlämnande kan det dock finnas anledning att hos tillämparen inskärpa vikten av att vid prövningen beakta Europakonven- tionens bestämmelser. Det bör därför enligt regeringen tas in en bestäm- melse i den nya lagen om att överlämnande inte får ske om det skulle strida mot Europakonventionen (se 2 kap. 4 § 2). Sverige har, förutom konventionen, tillträtt dess tilläggsprotokoll nr 1, 4, 6, 7 och 13. Bestämmelsen bör därför utformas så att det framgår att förbudet mot överlämnande motsvarar Sveriges åtaganden även enligt tilläggs- protokollen. De särskilda avslagsgrunder i lagrådsremissen som tog sikte på diskriminering och tortyr behövs inte när en allmän hänvisning görs till Europakonventionen och dess tilläggsprotokoll. Avslagsgrunderna har därför slopats i regeringens förslag (se även nedan om dessa avslagsgrunder).

Förbudet mot överlämnande i strid med Europakonventionen och de tilläggsprotokoll som gäller som lag i Sverige torde i ärenden om överlämnande snarast bli aktuellt i frågor med anknytning till brottmålsprocessen. Frågan om rätten till en rättvis rättegång (artikel 6 i Europakonventionen) kan bli aktuell t.ex. när en utevarodom har legat till grund för arresteringsordern. I ett sådant fall kan dock bristen läkas genom att den utfärdande medlemsstaten ställer garantier för att den eftersökte får möjlighet till en ny rättegång efter överlämnandet (se avsnitt 7.5.1).

Även andra artiklar i Europakonventionen kan aktualiseras i ett överlämnandeärende. Rambeslutet om en europeisk arresteringsorder lyfter särskilt fram diskrimineringsförbudet och förbudet mot tortyr (punkterna 12 och 13 i rambeslutets beaktandesatser).

Prop. 2003/04:7

74

Europakonventionen, som innehåller bestämmelser om skydd för bl.a. Prop. 2003/04:7 privat- och familjeliv (artikel 8), tankefrihet, samvets- och religionsfrihet

(artikel 9) och yttrandefrihet (artikel 10), förbjuder diskriminering vid tillämpning av konventionens fri- och rättigheter. Åtnjutande av de fri- och rättigheter som anges i konventionen skall enligt artikel 14 säker- ställas utan någon åtskillnad såsom på grund av kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationellt eller socialt ursprung, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt. Uppräkningen i konventionen är dock inte uttömmande (Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 2:a uppl. s. 370). Överlämnande får givetvis inte beviljas om det finns skäl att tro att det begärs i syfte att lagföra eller bestraffa den eftersökte på någon sådan grund.

Enligt punkten 13 i beaktandesatserna får ingen avvisas, utvisas eller utlämnas till en stat där han eller hon löper allvarlig risk att utsättas för dödsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Detta är en erinran om medlemsstaternas skyldigheter enligt bl.a. Europakonventionen (artikel 3) och dess tilläggsprotokoll nr 6 och 13, såsom de har tolkats i Europadomstolens praxis, att inte till ett tredje land avvisa, utvisa eller vidareutlämna en person som tidigare har överlämnats, om det finns risk för dödsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (jfr bl.a. fallet Soering mot Förenade Konungariket). Detta förbud gäller i lika hög grad vid överlämnande inom EU, trots att dödsstraffet är avskaffat inom EU. Således får överlämnande inte beviljas om det finns skäl att tro att den eftersökte i den andra medlemsstaten riskerar att utsättas för t.ex. tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

75

7.2Strafftrösklar, krav på dubbel straffbarhet och överlämnande av svenska medborgare

Regeringens förslag: Överlämnande får beviljas endast för en gärning som motsvarar brott enligt svensk lag och som enligt den utfärdande medlemsstatens lagstiftning kan leda till en frihets- berövande påföljd i ett år eller mer eller, när överlämnandet avser straffverkställighet, för vilken en frihetsberövande påföljd i fyra månader eller mer har dömts ut.

Om det i arresteringsordern har angetts att en gärning är sådan som anges i den s.k. listan och gärningen enligt den utfärdande medlems- statens lagstiftning kan leda till en frihetsberövande påföljd i tre år eller mer, skall överlämnande beviljas utan prövning av om gärningen motsvarar brott enligt svensk lag. Avser en begäran om överlämnande verkställighet av en frihetsberövande påföljd som har dömts ut för en gärning i listan, gäller det allmänna kravet på att en frihetsberövande påföljd i fyra månader eller mer har dömts ut.

När överlämnande beviljas i något av dessa fall får överlämnande även beviljas för annan gärning som motsvarar brott enligt svensk lag men som inte uppfyller kravet på viss svårhet eller, i fråga om en ut- dömd påföljd, kravet på att påföljden är av viss längd (s.k. accessoriskt överlämnande).

Svenska medborgare skall även i fortsättningen kunna överlämnas till annan medlemsstat.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag men är annorlunda formulerat. Promemorians förslag innehåller dock ingen bestämmelse om accessoriskt överlämnande.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Rikspolisstyrelsen har påpekat en otydlighet i utformningen av lagbestämmelsen, som kan leda till missuppfattning i fråga om vilket krav som skall ställas på längden av en utdömd påföljd som avser brott enligt den s.k listan. Sveriges advokatsamfund har avstyrkt förslaget, med hänvisning till att överlämnande för brott enligt listan kan vara förenat med godtycke och bristande förutsebarhet.

Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet har efterlyst överväganden i fråga om möjligheten att överlämna accessoriskt för gärningar som inte uppfyller rambeslutets krav på viss svårhet eller, i fråga om en utdömd påföljd, kravet på att påföljden är av viss längd.

Skälen för regeringens förslag

Strafftrösklar och krav på dubbel straffbarhet

Enligt artikel 2.1 i rambeslutet får en arresteringsorder utfärdas för gärningar som enligt den utfärdande medlemsstatens lagstiftning kan medföra en frihetsberövande påföljd i ett år eller mer. Det skall alltså enligt den för gärningen – i den utfärdande medlemsstaten – tillämpliga straffskalan kunna följa fängelse eller en annan frihetsberövande påföljd i ett år eller mer. Det saknar vid denna bedömning betydelse vilket straff

Prop. 2003/04:7

76

eller vilken påföljd som kan påräknas i det enskilda fallet. Det saknar Prop. 2003/04:7 också betydelse vad som är det lägsta möjliga straffet enligt straffskalan.

Har den eftersökte redan dömts för gärningen krävs att en frihetsberövande påföljd i fyra månader eller mer har dömts ut. Hur lång tid som återstår att verkställa är utan betydelse.

Den verkställande medlemsstaten kan kräva att de gärningar som ligger till grund för en arresteringsorder utgör brott inte bara i den utfärdande medlemsstaten men även enligt det egna landets lagstiftning, s.k. dubbel straffbarhet (artiklarna 2.4 och 4.1). För brotten i den s.k. listan (artikel 2.2) får emellertid något krav på dubbel straffbarhet inte ställas – någon prövning i den delen skall alltså inte göras i den verkställande medlemsstaten. För att den utfärdande myndigheten skall kunna göra gällande att en gärning omfattas av listan krävs, förutom att gärningen finns upptagen i listan, också att gärningen kan medföra fängelse i tre år eller mer enligt den utfärdande medlemsstatens lag. Listan och frågan om krav på dubbel straffbarhet har behandlats närmare i prop. 2001/02:118 s. 7 f. och 17 f.

Vid utlämning inom Norden finns inte något generellt krav på dubbel straffbarhet. Utlämning av en svensk medborgare förutsätter dock i vissa fall dubbel straffbarhet och att brottet är av ett visst allvarligt slag. Vid utlämning till utomnordiska stater krävs alltid att det finns dubbel straffbarhet (4 § utlämningslagen). Dessutom krävs det vid sådan utlämning att brottet enligt svensk lag kan medföra fängelse i ett år eller mer eller, om det gäller utlämning till en annan EU-stat, i sex månader eller mer. Om utlämning begärs för verkställighet av en frihetsberövande påföljd krävs dessutom att minst fyra månader återstår att verkställa av påföljden. Om övriga förutsättningar är uppfyllda kan svenska medborgare redan i dag utlämnas till en annan medlemsstat inom EU.

Enligt rambeslutet får medlemsstaterna inte uppställa krav på dubbel straffbarhet för brotten i listan. För övriga brott står det medlemsstaterna fritt att bestämma om och i vilken utsträckning krav på dubbel straffbarhet skall ställas upp. Regeringen har i prop. 2001/02:118 ingående redogjort för de skäl som talar för att krav på dubbel straffbarhet inte skall ställas (s. 17 f.). Regeringen konstaterade då bl.a. följande.

Utgångspunkten för överväganden av frågan om avskaffande i vissa fall av krav på dubbel straffbarhet är emellertid annorlunda för den europeiska arresteringsordern än för utlämning och den bedömning som gjordes i samband med Sveriges tillträde till 1996 års utlämningskonvention. Den viktigaste skillnaden är att arresteringsordern vilar på principen om ömsesidigt erkännande. Så som har angetts i det föregående, grundar sig den principen på tanken att den rättsliga myndighet som initierar ett rättsligt förfarande skall förutsättas ha både anledning och behörighet till detta. Myndigheter i andra medlemsstater skall på en sådan begäran godta den begärande myndighetens bedömningar. I det nya system för överlämnande som följer av rambeslutet är avskaffande av dubbel straffbarhet ett naturligt och konsekvent inslag. Argumenten för bibehållande av krav på dubbel straffbarhet får i det sammanhanget inte samma betydelse som vid utlämning. Enligt regeringens bedömning är därmed skälen för avskaffande i vissa fall av kravet på dubbel straffbarhet för överlämnande enligt den europeiska arresteringsordern starkare än de som talar för att behålla ett sådant krav.

Borttagandet av kravet på dubbel straffbarhet innebär i praktiken att det är den

utfärdande statens straffrättsliga definition av brottet som skall tillämpas.

77

Därigenom förenklas förfarandet genom att någon bedömning inte krävs av om den Prop. 2003/04:7 aktuella gärningen motsvarar ett brott i den verkställande staten. Vad som är

viktigare är att en person som är eftersökt för grova brott inte undgår lagföring eller straff på grund av att medlemsstaternas kriminalisering av brotten i ”listan” skiljer sig åt. Avskaffandet av dubbel straffbarhet är dock förbehållet brott i ”listan” som har minst tre års fängelse i straffskalan i den utfärdande staten. Det innebär att avskaffandet kommer att avse gärningar som enligt strafflagstiftningen i medlemsstaterna motsvarar typiskt sett grov brottslighet. Samtidigt kan det konstateras att borttagandet i vissa fall av kravet på dubbel straffbarhet inte bör innebära så stora förändringar i sak.

Det kan också ifrågasättas varför en medlemsstat skall kunna vägra överlämna en eftersökt person bara för att en annan medlemsstat har kriminaliserat vissa gärningar på ett delvis annorlunda sätt. Skillnaden i kriminalisering kan många gånger förklaras av att olika länder har olika behov, beroende på t.ex. att en viss typ av brottslighet är vanlig i det landet. Skillnaden kan också vara närmast lagteknisk till sin natur, t.ex. att ansvaret för försök och förberedelse till ett visst brott har olika utformning i olika medlemsstater. Det gäller bl.a. brottet ”deltagande i en kriminell organisation”, som finns i den s.k. listan. Deltagande i en sådan organisation kan t.ex. vara förberedelse eller försök till ett grovt brott enligt svensk rätt, medan det i andra länder betecknas som ett självständigt brott. De brott som finns på den s.k. listan är typiskt sett sådana att de är kriminaliserade i EU:s medlemsstater. Det innebär inte att varje brott i ”listan” motsvarar ett brott enligt svensk lag. Det finns, som Advokatsamfundet har påpekat, undantag, t.ex. ”deltagande i en kriminell organisation”. Det betyder att det i enskilda fall teoretiskt kan förekomma att en gärning som motsvaras av ett brott på ”listan” inte är kriminaliserad enligt svensk rätt. Det bör i detta sammanhang klargöras att avskaffandet av krav på dubbel straffbarhet inte innebär att varje gärning som kan hänföras till ”listan” utan vidare skall medföra överlämnande. Rambeslutet hindrar inte en medlemsstat från att tillämpa sina konstitutionella regler om föreningsfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet i andra medier. Det innebär för svensk del att t.ex. gärningar som en utfärdande rättslig myndighet betecknar som deltagande i en kriminell organisation eller rasism eller främlingsfientlighet inte kan medföra överlämnande om gärningen är sådan att den skyddas av grundlagen och därför är straffri enligt svensk rätt.

Regeringen konstaterar att en naturlig konsekvens av detta resonemangen vore att, i likhet med vad som gäller inom Norden, inte ställa något krav på dubbel straffbarhet för överlämnande. Något principiellt hinder mot detta finns inte. Samtidigt innebär rambeslutet ett förhållandevis stort steg i fråga om avskaffande av krav på dubbel straffbarhet. Krav på dubbel straffbarhet har sedan länge varit en grundläggande förutsättning vid utlämning till utomnordiska stater. Enligt regeringens mening framstår det mot den bakgrunden som lämpligt att – åtminstone inledningsvis – begränsa det område inom vilket något sådant krav inte ställs upp. Av samma skäl framstår brotten i listan, som typiskt sett är grova, som en lämplig avgränsning i detta avseende.

Det bör därför framgå av lagen att en uppgift från den utfärdande rättsliga myndigheten om att en gärning omfattas av listan skall medföra att någon prövning inte skall ske av om det finns dubbel straffbarhet. Att en gärning omfattas av listan innebär också att gärningen kan leda till en frihetsberövande påföljd i tre år eller mer i den utfärdande medlems- staten. Om den utfärdande rättsliga myndigheten gör gällande att en gärning motsvarar ett visst brott i listan skall en sådan uppgift godtas utan någon särskild prövning.

78

Regeringen anser vidare att det, i de fall där det inte görs gällande att

Prop. 2003/04:7

en gärning motsvarar ett brott i listan, av lagen bör framgå att

 

överlämnande får ske endast om gärningen motsvarar brott enligt svensk

 

lag och om gärningen enligt lagen i den utfärdande medlemsstaten kan

 

medföra en frihetsberövande påföljd i ett år eller mer. Till skillnad från

 

vad som gäller vid utlämning till utomnordiska stater saknar det alltså

 

helt betydelse vilken straffskala som enligt svensk lag gäller för

 

motsvarande brott.

 

 

 

 

 

 

Det bör vidare framgå av lagen att överlämnande för verkställighet av

 

straff – oavsett om gärningen är ett ”list”- brott eller inte – förutsätter att

 

den eftersökte har dömts till fängelse eller en annan frihetsberövande

 

påföljd i fyra månader eller mer.

 

 

 

 

Enligt artikel 4.1 i rambeslutet får överlämnande inte vägras med

 

hänvisning till att det inte finns dubbel straffbarhet i den meningen att

 

den verkställande medlemsstatens lagstiftning inte föreskriver samma typ

 

av skatter eller avgifter eller att den inte innehåller samma slags bestäm-

 

melser om skatter och andra avgifter, tullar och valutatransaktioner (s.k.

 

fiskaliska brott) som den utfärdande medlemsstatens lagstiftning.

 

Artikeln motsvarar i allt väsentligt artikel 2 i det andra tilläggsprotokollet

 

till 1957 års utlämningskonvention (SÖ 1979:13). I samband med

 

Sveriges tillträde till detta protokoll ansågs utlämningslagens krav på

 

dubbel straffbarhet vara förenligt med protokollets bestämmelse om

 

fiskaliska brott (prop. 1978/79:80 s. 10 ff.). Även den nya lagens

 

bestämmelse om krav på dubbel straffbarhet bör medge överlämnande

 

utan hinder av att svensk lagstiftning inte föreskriver samma typ av

 

skatter eller avgifter eller att den inte innehåller samma slags bestäm-

 

melser om skatter och andra avgifter, tullar och valutatransaktioner som

 

lagstiftningen i den utfärdande medlemsstaten.

 

 

Accessoriskt överlämnande

 

 

 

 

 

Rambeslutet omfattar enligt sin lydelse inte överlämnande för gärningar

 

som i fråga om svårhet eller när det gäller en utdömd påföljd, i fråga om

 

påföljdens längd, inte uppfyller rambeslutets krav. Vid utlämning är dock

 

detta möjligt genom s.k. accessorisk utlämning (4 § andra stycket

 

utlämningslagen).

Det

är

enligt

regeringens

uppfattning

 

otillfredsställande att accessoriskt överlämnande inte regleras i

 

rambeslutet. Om accessoriskt överlämnande inte införs kommer

 

överlämnande att kunna ske endast för gärningar som är av sådan svårhet

 

eller för påföljder som är av sådan längd att de uppfyller rambeslutets

 

krav i dessa avseenden. Om den eftersökte är misstänkt även för annan

 

brottslighet – som alltså inte uppfyller dessa krav – kommer den

 

utfärdande medlemsstaten att vara förhindrad att lagföra eller straffa den

 

som har överlämnats för sådan brottslighet (jfr dock artikel 27). Detta

 

kan få till konsekvens att den som överlämnas enligt en arresteringsorder

 

undgår lagföring eller straffverkställighet för vissa gärningar eller vissa

 

utdömda påföljder.

 

 

 

 

 

 

Det finns emellertid inte något i rambeslutet som hindrar att

 

överlämnande sker i större utsträckning – och för fler gärningar – än vad

 

rambeslutet medger. Det har också inom EU påbörjats en diskussion om

 

hur avsaknaden av en möjlighet att överlämna accessoriskt skall kunna

79

åtgärdas. Enligt vad som är upplyst om innehållet i de danska och finska Prop. 2003/04:7 lagarna för genomförande av rambeslutet, kommer dessa att innehålla

bestämmelser om accessoriskt överlämnande. Regeringen anser mot denna bakgrund att det bör införas en möjlighet att överlämna accessoriskt, under förutsättning att det sker för gärningar som motsvarar brott enligt svensk lag.

Överlämnande av svenska medborgare

Rambeslutet medger inte att överlämnande vägras enbart av det skälet att den eftersökte är svensk medborgare. Så som ovan har redovisats, kan svenska medborgare redan i dag utlämnas till de nordiska staterna och till EU:s medlemsstater. Utlämning av svenska medborgare till de nordiska länderna har kunnat göras sedan drygt 40 år. Utlämning till EU:s medlemsstater har varit möjligt sedan den 1 oktober 2001 då Sverige tillträdde 1996 års EU-konvention om utlämning. Frågan om överlämnande av svenska medborgare behandlades både i samband med att Sverige tillträdde 1996 års konvention (se prop. 2000/01:83 s. 30 ff ) och då rambeslutet antogs. Regeringen anförde i det senare lagstiftningsärendet följande (se prop. 2001/02:118 s. 14 f).

I samband med Sveriges tillträde till 1996 års utlämningskonvention redovisade regeringen skäl för att tillåta utlämning av svenska medborgare till andra EU-stater (prop. 2000/01:88 s. 30 ff) Regeringen anförde: ”Den minskade gränskontrollen i förening med en ökad rörlighet över gränserna inom Europa är faktorer som underlättar för den internationella brottsligheten att breda ut sig. Sannolikt är det många gånger en slump i vilket land en misstänkt person grips. Rättegångar med personer från olika länder inblandade kan också förväntas bli vanligare. En annan följd av den ökade internationella rörligheten är att begreppen medborgarskap och hemvist inte längre är lika naturligt förknippade med varandra. Att vara medborgare i en stat och ha hemvist i en annan är idag inte något ovanligt. Mot den nu tecknade bakgrunden ter det sig inte rimligt att en svensk medborgare som bott en längre tid i en annan EU-stat och där gjort sig skyldig till brott skall kunna undvika lagföring i den staten genom att resa till Sverige. Rättigheten inom EU att bo och arbeta i ett land där man inte är medborgare bör också innebära en skyldighet att i vissa fall underkasta sig det andra landets regler och jurisdiktion.”

De anförda skälen är alltjämt relevanta. Skyldigheten att i fler fall än tidigare överlämna svenska medborgare, i förening med den ökade möjligheten att låta svenska medborgare och personer bosatta i Sverige verkställa straff här som har ådömts dem i utlandet, innebär för svensk del såväl fördelar som eftergifter. Samtidigt innebär rambeslutet i denna del att svenska åklagare ges större möjligheter att få medborgare i andra EU-stater överlämnade till Sverige. Sammantagna, och som en del av det nya system som den europeiska arresteringsordern utgör, anser regeringen att fördelarna i detta avseende överväger nackdelarna.

Regeringen anser fortfarande att fördelarna med det nya systemet överväger nackdelarna. Någon generell avslagsgrund som hindrar att svenska medborgare överlämnas skall därför inte införas. Däremot kan andra hinder mot överlämnande komma att aktualiseras när en svensk medborgare begärs överlämnad, t.ex. att gärningen är preskriberad (se vidare avsnitt 7.3.4) eller att den eftersökte vill verkställa en redan utdömd påföljd i Sverige (avsnitt 7.4). Vidare innehåller den nya lagen

80

ett absolut förbud mot överlämnande för gärningar som helt eller delvis Prop. 2003/04:7 har ägt rum i Sverige, om en sådan gärning inte är straffbar här eller om

den har preskriberats enligt svensk lag (se avsnitt 7.3.4). Om utlämning av en svensk medborgare sker kan ett krav på återförande för verkställighet i Sverige av ett eventuellt kommande straff ställas upp (se avsnitt 7.5.2).

7.3Särskilt om vissa hinder mot överlämnande

7.3.1

Den som begärs överlämnad är inte straffmyndig

 

 

 

 

 

 

Regeringens förslag: Överlämnande får inte beviljas för en gärning

 

 

 

som har ägt rum innan den eftersökte fyllt femton år.

 

 

 

 

 

 

 

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag, men

 

är annorlunda formulerat.

 

 

Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan

 

erinran. Frivilligorganisationernas fond för mänskliga rättigheter och

 

Svenska Helsingforskommittén har i anslutning till denna fråga ifrågasatt

 

om FN:s barnkonvention medger överlämnande för lagföring av den som

 

inte har fyllt 18 år när det inte finns dubbel straffbarhet.

 

Skälen för regeringens förslag

 

Enligt artikel 3.3 i rambeslutet får överlämnande inte ske om den

 

eftersökte, enligt den verkställande medlemsstatens lag, på grund av sin

 

ålder inte kan ställas till straffrättsligt ansvar för de gärningar som ligger

 

till grund för en arresteringsorder. Någon motsvarande bestämmelse

 

finns inte i utlämningskonventionerna. Enligt 8 § utlämningslagen får

 

dock utlämning inte beviljas om detta med hänsyn till personens ungdom

 

skulle vara uppenbart oförenligt med humanitetens krav. Det råder inget

 

tvivel om att bestämmelsen innebär att en person som inte är

 

straffmyndig enligt svensk lag inte skulle utlämnas. Regeringen anser att

 

en bestämmelse bör tas in i den nya lagen om att överlämnande inte får

 

beviljas för en gärning som någon begått innan han eller hon har fyllt

 

femton år.

 

 

Rambeslutet innehåller inte någon särskild reglering som tar sikte på

 

unga personer. Däremot är det klart att medlemsstaterna i ärenden om

 

överlämnande kan tillämpa de rättsliga förfaranden och särskilda regler

 

som de nationella rättssystemen föreskriver för unga lagöverträdare. I

 

avsnitt 8 redogörs för förslag till förfarandebestämmelser som särskilt

 

gäller personer i åldersgruppen 15–17 år. De särskilda bestämmelserna

 

gäller anhållande och häktning (8.4.2) och särskild skyldighet för

 

åklagaren att under utredningen klargöra om lagföring kan ske i Sverige

 

(8.4.1). Vidare föreslås bl.a. att lagen om unga lagöverträdare skall

 

tillämpas (8.4.1) och att verkställigheten av ett beslut om överlämnande

 

skall kunna skjutas upp (8.6) för den som inte har fyllt arton år.

 

 

Det är i praktiken ytterst ovanligt att någon som inte har fyllt arton år

 

begärs utlämnad. Det kan inte antas att rambeslutet kommer att innebära

 

någon

förändring av det förhållandet. Rambeslutet lämnar dock inte

81

något utrymme för att vägra överlämnande enbart av den anledningen att Prop. 2003/04:7 den som eftersöks inte har fyllt arton år. Om frågan om överlämnande av

en ung person trots allt skulle bli aktuell, torde det i flertalet fall vara möjligt att med tillämpning av de föreslagna bestämmelserna i den nya lagen genomföra lagföringen i Sverige (se avsnitt 8.4.1) eller i vart fall skjuta upp överlämnandet (se avsnitt 8.6). Om den som begärs överlämnad är under 18 år är i allmänhet den eftersöktes ålder skäl för att skjuta upp överlämnandet.

Regeringen vill i detta sammanhang erinra om att FN:s barnkonvention givetvis skall beaktas i ärenden om överlämnande för brott. Det finns dock inte något hinder i den konventionen mot att överlämna den som inte har fyllt arton år för gärningar som inte är straffbara i Sverige.

7.4

Villkor som hindrar överlämnande

 

 

 

Regeringens förslag: Villkor som har uppställts vid överlämnande till

 

Sverige skall gälla här.

 

Överlämnande eller utlämning får inte beviljas om den eftersökte har

 

överlämnats eller utlämnats till Sverige och det då ställts upp ett villkor

 

som hindrar att personen överlämnas eller utlämnas från Sverige.

 

 

 

Promemorians förslag överensstämmer med regeringen förslag, men

 

innehöll inte något förslag till en uttrycklig avslagsbestämmelse om att

 

tidigare villkor som gäller till följd av utlämningen eller överlämnandet

 

hindrar att personen utlämnas eller överlämnas till en annan stat.

 

Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan

 

erinran. Riksåklagaren (RÅ) har dock efterlyst en uttrycklig bestämmelse

 

som tydliggör att överlämnande i vissa fall kan vara uteslutet på grund av

 

ett hinder som har uppställts i samband med att den eftersökte tidigare

 

utlämnats eller överlämnats till Sverige.

 

Skälen för regeringens förslag

 

Enligt artikel 21 i rambeslutet påverkar detta inte den verkställande

 

medlemsstatens åtaganden, om den eftersökte dessförinnan har utlämnats

 

till denna stat från en stat utanför EU. Vad som avses är villkor i

 

utlämningsavtal eller som annars har ställts upp i ett utlämningsärende

 

om t.ex. skydd mot vidareutlämning eller lagföring och straff för andra

 

gärningar än de som omfattades av utlämningsframställningen och som

 

begicks före utlämningen (specialitetsprincipen). Bestämmelser om

 

specialitetsprincipen och vidareutlämning finns bl.a. i artiklarna 14 och

 

15 i 1957 års utlämningskonvention.

 

Betydelsen av ett villkor som har uppställts vid utlämning till Sverige

 

Har utlämning skett till Sverige gäller enligt 2 kap. 8 § brottsbalken att

 

villkor som uppställts vid utlämningen skall gälla här. Av bestämmelsen

 

följer att åtal för en gärning som skyddas av specialitetsprincipen får ske

 

för en sådan gärning endast om den utlämnande staten lämnar tillstånd

82

 

 

till det eller om det på annat sätt följer av utlämningsavtalet eller Prop. 2003/04:7 utlämningsbeslutet att åtal får ske. På motsvarande sätt innebär

bestämmelsen att t.ex. vidareutlämning inte får ske om det skulle stå i strid med ett uppställt villkor.

Enligt artikel 21 i rambeslutet begränsas i vissa fall en utfärdande stats möjligheter att lagföra, straffa, vidareöverlämna eller vidareutlämna någon som tidigare har utlämnats till den medlemsstaten. Enligt regeringen bör därför 2 kap. 8 § brottsbalken ändras så att det framgår att den även omfattar begränsningar och villkor som gäller när någon har överlämnats till Sverige enligt en arresteringsorder.

Betydelsen av ett villkor i ett ärende om överlämnande

Enligt artikel 28 i rambeslutet får en person som tidigare har överlämnats från en medlemsstat till en annan inte utan vidare vidareöverlämnas till en tredje medlemsstat i EU. I vissa särskilt angivna fall får dock vidare- överlämnande ske utan tillstånd från den verkställande myndighet som tidigare har överlämnat personen. I andra fall krävs det ett sådant tillstånd eller ett samtycke från den som har överlämnats. Frågan om tillstånd till vidareöverlämnande av den som tidigare har överlämnats från Sverige behandlas i avsnitt 12.1.

Har någon överlämnats till Sverige och begärs personen därefter över- lämnad från Sverige får överlämnande inte ske i större utsträckning än vad som följer av artikel 28 i rambeslutet. Det bör, som RÅ har föreslagit, tas i en särskild bestämmelse om detta i lagen. Har någon utlämnats till Sverige med ett villkor som begränsar rätten till vidareutlämning bör, enligt regeringens uppfattning, artikel 21 i rambeslutet anses begränsa även möjligheten till vidareöverlämnande. Det är svårt att se att den stat som har utlämnat en person till Sverige, under förutsättning att vidareutlämning inte sker annat än med den statens samtycke, skulle godta att Sverige utan sådant medgivande

överlämnade personen.

Den lösning som presenteras i promemorian innebär att det hinder mot överlämnande som finns i dessa situationer kan anses framgå av bestämmelsen i 2 kap. 8 § brottsbalken. Regeringen delar dock RÅ:s uppfattning att en uttrycklig bestämmelse bör tas in i den nya lagen om att överlämnande inte får beviljas om den eftersökte har överlämnats eller utlämnats till Sverige och det finns ett villkor som gäller till följd av överlämnandet eller utlämningen som hindrar att personen överlämnas eller utlämnas från Sverige.

7.4.1

Platsen för brottet och pågående lagföring i Sverige

 

 

 

 

 

Regeringens förslag: Överlämnande får inte beviljas för en gärning

 

 

som helt eller delvis har ägt rum i Sverige, om gärningen inte

 

 

motsvarar brott enligt svensk lag.

 

 

Överlämnande får inte heller beviljas om förundersökning har

 

 

inletts i Sverige eller om åtal väckts här för gärningen och förunder-

 

 

sökningsledaren i det andra ärendet motsätter sig att lagföringen sker i

 

 

den utfärdande medlemsstaten.

83

 

 

 

 

 

 

Promemorians förslag motsvarar regeringens förslag, men är Prop. 2003/04:7 annorlunda formulerat.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslagen

 

eller lämnat dem utan erinran. Flera remissinstanser har dock invänt mot

 

utformningen i promemorians lagförslag av den bestämmelse som

 

förbjuder överlämnande om lagföring för gärningen skall ske i Sverige

 

(2 kap. 5 § punkten 5). Enligt Rikspolisstyrelsen ger bestämmelsen

 

intrycket av att det i någon annan lagstiftning finns reglerat i vilka fall

 

lagföring skall ske i Sverige. Sveriges Domareförbund har påpekat att

 

bestämmelsen inte ger något svar på i vilka fall lagföring skall ske i

 

Sverige.

 

Skälen för regeringens förslag

 

Rambeslutet och nuvarande reglering

 

Artikel 4.7 i rambeslutet beskriver den s.k. territorialitetsprincipen.

 

Enligt bestämmelsen får överlämnande vägras om brottet enligt den

 

verkställande medlemsstatens lagstiftning har begåtts helt eller delvis på

 

dess territorium eller på en plats som är likställd med den

 

medlemsstatens territorium. Vidare får överlämnande vägras om brottet

 

har begåtts utanför den utfärdande medlemsstatens territorium och åtal

 

enligt den verkställande medlemsstatens lagstiftning inte är tillåtet för

 

sådana brott, när de har begåtts utanför dess territorium. Bestämmelsen

 

motsvarar artikel 7 i 1957 års utlämningskonvention.

 

Enligt artikel 4.2 i rambeslutet får överlämnande vägras om den

 

eftersökte är föremål för lagföring i den verkställande medlemsstaten för

 

samma gärning som den för vilken överlämnande begärs. Bestämmelsen

 

är ett uttryck för principen om lis pendens, dvs. att pågående lagföring

 

utgör hinder för ny lagföring för samma gärning. En motsvarande

 

bestämmelse finns i artikel 8 i 1957 års utlämningskonvention.

 

Utlämningslagen innehåller numera inte något generellt hinder mot

 

utlämning för brott som begåtts i Sverige (se dock 3 § andra stycket

 

utlämningslagen, som föreslås upphävas). Det är inte heller något

 

formellt hinder att den som begärs utlämnad står under åtal i Sverige för

 

samma gärning som avses med framställningen. Genom en lagändring år

 

1975 avskaffades det tidigare kravet vid utlämning på att gärningen helt

 

eller delvis skall ha förövats utom riket. Samtidigt avskaffades

 

möjligheten att vägra utlämning med hänvisning till att den eftersökte

 

står under åtal i Sverige för samma gärning (prop. 1975:35 s. 50 f.).

 

Ändringarna motiverades med att det – mot bakgrund av den

 

internationella brottslighetens utbredning – i större utsträckning kunde

 

framstå som ändamålsenligt att ett brott lagfördes i en annan stat än där

 

det förövats. Det kunde alltså finnas fall där en gärning begåtts i Sverige

 

men där det var lämpligast att lagföringen skedde i en annan stat.

 

Departementschefen påpekade att det dock kunde finnas situationer där

 

utlämning inte borde ske för gärningar som begåtts i Sverige, t.ex. om

 

utlämning skulle försvåra en målsägandes möjligheter att föra

 

skadeståndstalan mot den som begärs utlämnad. Det kunde också vara

 

olämpligt, t.ex. av kostnadsskäl, att överföra lagföringen till en annan stat

 

om huvudförhandling redan hade påbörjats i Sverige (a. prop. s. 51).

84

 

Sveriges deltagande i det internationella straffrättsliga samarbetet har ökat betydligt sedan 1975 års lagändring. Genom nya åtaganden krävs att Sverige kan bistå andra staters rättsliga myndigheter med rättslig hjälp och utlämning i ärenden som rör flera stater. Ett exempel är det europeiska åklagarsamarbete som sker genom Eurojust, vars främsta syfte är att samordna utredningar som rör grov organiserad brottslighet med förgreningar i flera EU-medlemsstater. Eurojust kan bl.a. uppmana de rättsliga myndigheterna i medlemsstaterna att inleda lagföring eller att avstå från att lagföra, om det är lämpligare att de rättsliga myndigheterna i en annan medlemsstat lagför för ett visst brott (prop. 2001/02:86, bet. 2001/02:JuU19, rskr. 2001/02:159). En förutsättning för att en medlemsstat skall kunna åta sig att lagföra brottslighet som berör flera stater är som regel att andra stater som berörs av brottsligheten bistår den lagförande medlemsstaten med rättslig hjälp och utlämning.

Överlämnande för gärningar som har ägt rum i Sverige

Enligt regeringen bör en utgångspunkt i den nya lagen vara att överlämnande inte får ske för gärningar som har ägt rum i Sverige, om de inte är straffbara enligt svensk lag och heller inte skulle kunna leda till åtal i Sverige. Det är naturligt att överlämnande för en gärning som har ägt rum i Sverige inte bör kunna ske i större utsträckning än det hade varit möjligt att här i landet lagföra för gärningen. Är det således fråga om en gärning som inte motsvarar brott enligt svensk lag, bör överlämnande inte kunna ske för gärningen om den helt eller delvis har ägt rum i Sverige. En sådan avslagsgrund bör därför införas i den nya lagen.

Finns det inte något sådant hinder bör enligt regeringen överlämnande kunna ske även för gärningar som helt eller delvis har ägt rum i Sverige. Om en gärning har ägt rum i Sverige skall som regel också lagföringen ske här. Har gärning som ägt rum i Sverige anknytning till brottslighet i andra medlemsstater, bör det dock i de allra flesta fall finnas förutsättningar att överföra lagföringen dit. Det är då rimligt att det även finns förutsättningar att bistå med överlämnande trots att gärningen har ägt rum i Sverige.

Hinder på grund av lagföring i Sverige

De skäl som motiverar att överlämnande bör kunna ske för en gärning som har ägt rum i Sverige talar även för att det bör vara möjligt att överlämna trots att lagföring har inletts här. Vid bedömning av om lagföring skall ske i Sverige eller i den andra staten bör utgångspunkten givetvis vara att lagföringen sker där förutsättningarna för en materiellt riktig dom är bäst, vilken i sin tur bl.a. är beroende av var bevisningen för brottet bäst kan tas upp. Överlämnande i ett sådant fall bör normalt inte ske om det skulle äventyra eller försämra en målsägandes möjligheter att söka utverka skadestånd från den som begärs överlämnad. Andra skäl som kan tala emot ett överlämnande är att huvudförhandling i ett mål som gäller samma gärning har påbörjats i Sverige och det med hänsyn till kostnader eller nedlagt arbete är olämpligt att överlämnande

Prop. 2003/04:7

85

för lagföring beviljas. Har den som begärs överlämnad inte fyllt arton år Prop. 2003/04:7 bör lagföringen som regel ske i Sverige om det är möjligt, se avsnitt

8.4.1. Enligt regeringens bedömning bör det i lagen tas in en bestämmelse om att överlämnande inte skall beviljas om lagföringen för den gärning som begäran avser pågår i Sverige och förunder- sökningsledaren i det andra ärendet motsätter sig att lagföring sker i den utfärdande medlemsstaten. Det bör ankomma på åklagaren i ärendet om överlämnande att informera domstolen om förundersökningsledarens uppfattning.

7.4.2Hinder på grund av tidigare dom eller beslut eller på grund av preskription

Regeringens förslag: Överlämnande för en viss gärning får inte beviljas

om den omfattas av nåd eller ett annat beslut enligt 11 kap. 13 § regeringsformen,

om det i Sverige har meddelats åtalsunderlåtelse eller ett motsvarande beslut avseende gärningen,

om den som begärs överlämnad redan är dömd för gärningen i en medlemsstat i EU,

om den som begärs överlämnad redan är dömd för gärningen i en stat utanför EU och den domen hade varit ett hinder mot utlämning från Sverige, eller

om den som eftersöks är svensk medborgare eller gärningen helt eller delvis har ägt rum i Sverige och påföljd för gärningen inte längre kan dömas ut i Sverige eller här har bortfallit på grund av preskription.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag, men avslagsgrunderna är något annorlunda formulerade och disponerade.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslagen.

Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet har ifrågasatt om preskriptionsbestämmelsen motsvarar rambeslutets bestämmelse, där det uppställs ett krav på att de gärningar som preskriptionen avser måste omfattas av den verkställande medlemsstatens jurisdiktion. Fakultets- nämnden har även ifrågasatt det rimliga i att ha en obligatorisk avslagsgrund om preskription när villkoren för överlämnande i övrigt är så begränsade.

Skälen för regeringens förslag

Nåd och andra beslut enligt 11 kap. 13 § regeringsformen

Enligt artikel 3.1 i rambeslutet får överlämnande inte ske om ett brott som ligger till grund för en arresteringsorder omfattas av amnesti i den verkställande medlemsstaten, under förutsättning att denna stat enligt sin egen strafflag var behörig att lagföra brottet. Bestämmelsen motsvarar artikel 9 i 1996 års utlämningskonvention och artikel 4 i det andra tilläggsprotokollet till 1957 års utlämningskonvention. I samband med Sveriges tillträde till tilläggsprotokollet anförde departementschefen att

”med ‘amnesty’ förstås enligt vad som framgår av förarbetena inte bara

86

beslut om kollektiv benådning utan också individuellt nådebeslut samt beslut om s.k. abolition.” (prop. 1978/79:80 s. 14). Bestämmelsen motsvarar 10 § första stycket utlämningslagen.

Enligt 11 kap. 13 § regeringsformen får regeringen genom nåd efterge eller mildra en brottspåföljd eller annan sådan rättsverkan av brott samt efterge eller mildra annat liknande av myndighet beslutat ingrepp avseende enskilds person eller egendom. Om det finns synnerliga skäl får regeringen också besluta att vidare åtgärd för att utreda eller lagföra brottslig gärning inte skall ske (abolition). Regeringens nåderätt omfattar såväl individuell nåd som kollektiv nåd (amnesti) och abolition. Regeringen beviljar nåd i några tiotal fall varje år. Ärenden om abolition är ytterst ovanligt. Amnesti har inte förekommit under modern tid.

Regeringen delar bedömningen i promemorians förslag om att ett beslut om benådning eller ett annat beslut enligt 11 kap. 13 § regeringsformen alltid skall utgöra hinder mot överlämnande. Även om avslag i en sådan situation i flertalet fall kan ske redan av det skälet att personen redan är dömd för gärningen (ne bis in idem; se nedan) är det lämpligt att uttryckligen direkt i lagen reglera att avslag skall ske i dessa fall.

Åtalsunderlåtelse

Enligt artikel 4.3 i rambeslutet får överlämnande vägras om de rättsliga myndigheterna i den verkställande medlemsstaten har beslutat att inte väcka åtal för ett brott som ligger till grund för en arresteringsorder eller om beslut har meddelats att underlåta åtal eller om det i den verkställande medlemsstaten har meddelats något annat slutligt avgörande som hindrar senare lagföring för samma gärningar.

Artikel 4.3 omfattar i första hand åklagares möjlighet att enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken besluta om åtalsunderlåtelse. Bestämmelser om åtalsunderlåtelse finns även i lagen (1964:167) med särskilda bestäm- melser om unga lagöverträdare.

Enligt nuvarande bestämmelser utgör åtalsunderlåtelse hinder mot utlämning (10 § första stycket utlämningslagen). Med hänsyn till att ett beslut om åtalsunderlåtelse är ett för den enskilde gynnande beslut, som kan ändras endast under de begränsade förutsättningar som anges i lag, skulle det framstå som rättsosäkert om den som i Sverige har fått ett sådant beslut överlämnades till en annan stat för samma gärning. Åtalsunderlåtelse som har meddelats i Sverige bör därför enligt regeringen utgöra hinder mot överlämnande.

Ne bis in idem

Enligt artikel 3.2 i rambeslutet skall överlämnande inte ske om det av de uppgifter som står till den verkställande rättsliga myndighetens förfogande framgår att den eftersöktes ansvar för samma gärning har prövats genom lagakraftvunnen dom i en medlemsstat, under förutsättning att straffet, vid fällande dom, har avtjänats eller är under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagstiftningen i domslandet. Enligt artikel 4.5 får överlämnande även vägras om det

Prop. 2003/04:7

87

framgår att den eftersöktes ansvar för samma gärningar har prövats genom lagakraftvunnen dom i en stat utanför EU, under förutsättning att straffet, vid fällande dom, avtjänats eller är under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagstiftningen i domslandet. Skillnaden mellan bestämmelserna är att den senare är fakultativ och reglerar domar från stater utanför EU, medan den förra bestämmelsen är tvingande och avser domar som har meddelats i medlemsstaterna.

Bestämmelser om ne bis in idem (förbud mot åtal eller straff för samma gärning som en person redan tidigare är dömd för) vid utlämning finns i 10 § tredje och fjärde styckena utlämningslagen. Bestämmelsen vilar på principen att möjligheten att utlämna till en annan stat än den där domen har meddelats skall korrespondera med möjligheten att i motsvarande fall, och med stöd av bestämmelserna i 2 kap. brottsbalken, lagföra för brottet i Sverige, utan hinder av att det redan finns en utländsk dom (se prop. 1975:35 s. 62).

Enligt rambeslutet får överlämnande inte ske för en gärning för vilken den eftersöktes ansvar redan har prövats genom lagakraftvunnen dom i en medlemsstat om straffet – vid fällande dom – har avtjänats eller är under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagstiftningen i domslandet. En bestämmelse som förbjuder överlämnande i sådana fall skall enligt regeringen därför tas in i lagen. Bestämmelsen bör omfatta såväl svenska domar som domar meddelade i andra medlemsstater i EU. Det bör även tas in en bestämmelse i lagen som hindrar överlämnande till stater utanför EU i de fall som utlämning inte hade varit möjligt under motsvarande förhållanden (se 10 § utlämningslagen).

Preskription

Överlämnande får enligt artikel 4.4 vägras om åtal för brottet eller verkställighet av straffet har preskriberats enligt den verkställande medlemsstatens lagstiftning, förutsatt att brottet omfattas av den medlemsstatens strafflagstiftning. En motsvarande bestämmelse finns i artikel 8.2 i 1996 års utlämningskonvention. Preskriptionsbestämmelser finns även i artikel 10 i 1957 års utlämningskonvention och i artikel 62.1 i Schengen-konventionen.

Genom en lagändring år 2001 i samband med Sveriges tillträde till 1996 års utlämningskonvention ändrades 10 § utlämningslagen så att preskription inte längre utgör ett hinder mot utlämning till andra medlemsstater i EU (prop. 2000/01:83). Ett undantag görs för svenska medborgare, som inte får utlämnas om åtal eller straff för brottet är preskriberat. Regeringen anförde i den allmänna motiveringen att det från allmän utgångspunkt är rimligt att det är preskriptionstiden i den stat där brottet är förövat som skall vara avgörande för möjligheten att bevilja utlämning. Vad den anmodade medlemsstatens lagstiftning innebär i detta avseende ansågs ha mindre betydelse (a. prop. s. 39 f.). Eftersom utlämning av egna medborgare utanför Norden var en principiell nyhet, vars omfattning och konsekvenser då bedömdes vara svåra att överblicka, fann regeringen det var lämpligt att tills vidare alltjämt betrakta preskription som ett utlämningshinder för svenska medborgare (a. prop. s. 34).

Prop. 2003/04:7

88

Erkännande av andra medlemsstaters domar och beslut är en central Prop. 2003/04:7 utgångspunkt i rambeslutet. Det framstår med den utgångspunkten, och i

likhet med vad regeringen anförde i det refererade lagstiftningsärendet ovan, som naturligt att det är preskriptionsbestämmelserna i den utfärdande medlemsstaten som skall tillmätas betydelse vid prövning av frågan om överlämnande bör beviljas. Rambeslutet gör i princip inte någon skillnad på egna och andra staters medborgare (jfr dock art. 4.6 och 5.3). Att behålla undantaget för svenska medborgare och därmed särbehandla dem kan med detta synsätt framstå som inkonsekvent. Det kan samtidigt konstateras att Sverige, i likhet med övriga EU- medlemsstater, tar ett förhållandevis stort steg genom att delvis avskaffa kravet på dubbel straffbarhet. Avskaffande av krav på dubbel straffbarhet är i likhet med möjligheten att överlämna någon utan hinder av preskription uttryck för principen om ömsesidigt erkännande. Som har redovisats under avsnitt 7.2 bör Sverige inte helt släppa kravet på dubbel straffbarhet. De skäl som anfördes i samband med tillträdet till 1996 års utlämningskonvention för att bibehålla preskription som ett hinder av utlämning av svenska medborgare talar enligt regeringen därför även i detta sammanhang för att överlämnande av en svensk medborgare tills vidare inte bör ske om åtal för brottet eller verkställighet av straff eller annan påföljd för brottet hade varit preskriberat enligt svensk lag. I den föreslagna bestämmelsen sägs att överlämnande inte får beviljas i fråga om en svensk medborgare om påföljd för gärningen inte längre kan dömas ut i Sverige eller om påföljd för gärningen här har bortfallit på grund av preskription. Därav följer att avslagsgrunden förutsätter att Sverige har jurisdiktion för gärningen.

Det finns enligt regeringens bedömning också skäl att införa en bestämmelse som hindrar överlämnande för en gärning som har ägt rum i Sverige och för vilken preskription har inträtt. Med preskription avses här att någon påföljd för en gärning – som omfattas av svensk jurisdiktion – inte längre kan dömas ut i Sverige (åtalspreskription) eller att påföljden inte kan verkställas här på grund av preskription (påföljdspreskription). Preskription av det förra slaget kommer därmed att träffa gärningar för vilka överlämnande begärs i lagföringssyfte, medan påföljdspreskription i nu angivna fall hindrar överlämnande för straffverkställighet. Skälen för en sådan preskriptionsbestämmelse är i huvudsak desamma som har anförts från att förbjuda överlämnande för gärningar som har begåtts på svenskt territorium, utan att vara straffbara här (se avsnitt 7.3.3). I övriga fall bör däremot preskription inte utgöra något hinder mot överlämnande.

89

7.5Den eftersökte begär att få verkställa en frihetsberövande påföljd i Sverige

Regeringens förslag: När en svensk medborgare begärs överlämnad för verkställighet av en frihetsberövande påföljd får överlämnande inte beviljas om den eftersökte begär att påföljden skall verkställas i Sverige.

Om den eftersökte vid tiden för gärningen sedan minst två år stadigvarande har vistats i den utfärdande medlemsstaten, skall dock en begäran om överlämnande avslås endast om det med hänsyn till den eftersöktes personliga förhållanden eller av någon annan anledning finns särskilda skäl till att påföljden verkställs i Sverige.

Promemorians förslag överensstämmer i princip med regeringens förslag, men är annorlunda formulerat.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Kriminalvårdsstyrelsen och Riksdagens ombudsmän (JO) har pekat på att den i promemorian föreslagna ordningen kan medföra att domstolen och den verkställande myndigheten fattar motstridiga beslut.

Skälen för regeringens förslag

Enligt artikel 4.6 i rambeslutet får den verkställande rättsliga myndig- heten vägra överlämnande för verkställighet av en frihetsberövande påföljd om den eftersökte uppehåller sig i, är medborgare i eller bosatt i den verkställande medlemsstaten och denna medlemsstat åtar sig att i enlighet med sin egen lagstiftning verkställa påföljden.

Någon motsvarande bestämmelse finns inte i utlämnings- konventionerna eller i utlämningslagen. Däremot innehåller både Schengenkonventionen (artikel 69) och artikel 2 i tilläggsprotokollet till 1983 års konvention om överförande av dömda personer (överförande- konventionen) bestämmelser som innebär att en frihetsberövande påföljd som är utdömd i en stat kan verkställas i en annan stat – även utan den dömdes samtycke – om personen genom att fly till sitt hemland försöker att undandra sig verkställighet av påföljden. Övertagande av straffverkställighet i dessa fall regleras i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (IVL).

Det främsta syftet med att överföra verkställighet av straff är att den dömde skall ges möjlighet att verkställa straffet där han kommer att friges eftersom den dömdes möjlighet till återanpassning är bättre om verkställigheten sker där han efter avtjänat straff skall leva och bo. Det säger sig självt att permissionsgång och utslussningsåtgärder blir mindre meningsfulla om de äger rum i ett land som personen skall lämna efter avtjänat straff. Dessutom finns det ett humanitärt skäl till att överföra straffverkställighet till den dömdes hemland, eftersom den dömde då kommer att vistas på anstalter där hans eller hennes eget språk talas och där det finns möjlighet att ha regelbunden kontakt med anhöriga.

Den som begärs överlämnad från Sverige för verkställighet av en frihetsberövande påföljd kommer troligen i flertalet fall att ha avvikit

Prop. 2003/04:7

90

från verkställigheten av påföljden eller försökt att på något sätt undandra Prop. 2003/04:7

 

sig verkställigheten. I allmänhet finns då en möjlighet – men ingen

 

skyldighet – att enligt IVL överföra verkställigheten av påföljden till

 

Sverige. IVL, som i denna del bygger på bestämmelserna i

 

överförandekonventionens tilläggsprotokoll, förutsätter att det när

 

ansökan om överförande kommer in återstår minst sex månaders av

 

påföljden att verkställa och att den gärning som påföljden avser

 

motsvarar brott enligt svensk lag (25 a §). Rambeslutet uppställer inte

 

några sådana krav. Dessutom innebär överförande enligt överförande-

 

konventionen i allmänhet ett relativt långt och omständligt förfarande,

 

där utgången inte alltid kan förutses från början.

 

Rambeslutet medger i denna del att överförande av straffverkställighet

 

sker snabbt och relativt enkelt. Syftet med övertagande av

 

straffverkställighet skiljer sig inte vid överlämnande från vad som gäller

 

vid överförande till Sverige av verkställighet av straff enligt IVL.

 

Överlämnande bör därför under vissa förhållanden kunna vägras när det

 

begärs för verkställighet av en frihetsberövande påföljd. Frågan är då

 

vilka förhållanden som bör tillmätas betydelse för om överlämnande

 

skall vägras.

 

En grundläggande förutsättning för att vägra överlämnande på denna

 

grund bör enligt regeringen vara att den eftersökte begär att få verkställa

 

påföljden i Sverige. Det kan visserligen antas att det många gånger rör

 

sig om personer som enligt överförandekonventionens tilläggsprotokoll

 

hade kunna överföras till Sverige mot sin vilja. Det skulle emellertid i

 

detta sammanhang framstå som märkligt om Sverige vägrade att

 

överlämna en person som föredrar att avtjäna påföljden i den utfärdande

 

medlemsstaten. Det bör därför krävas att den eftersökte begär att få

 

verkställa påföljden i Sverige. Det bör ankomma på den åklagare som

 

utreder frågan om överlämnande att klarlägga om den eftersökte begär att

 

få avtjäna påföljden i Sverige. Formerna för hur en sådan begäran tas upp

 

bör anges i förordning.

 

Enligt rambeslutet kan överlämnande vägras om den eftersökte är

 

medborgare eller bosatt i den verkställande medlemsstaten eller om han

 

eller hon uppehåller sig där. Att vägra överlämnande av en person som

 

inte har anknytning till Sverige genom medborgarskap eller annan stark

 

anknytning hit framstår inte som angeläget utifrån det syfte med

 

överförande som har beskrivits i det föregående. Utlämningslagens

 

särbehandling av svenska medborgare kan till viss del förklaras av

 

förbudet mot landsförvisning. Förbudet i 2 kap. 7 § regeringsformen mot

 

landsförvisning innebär att utlämning av en svensk medborgare, som

 

innebär en mycket långvarig fängelsevistelse för den som utlämnas, torde

 

vara att jämställa med landsförvisning (prop. 1975/76:209 s. 121, bet.

 

1975/76:KU56 s. 32).

 

Motsvarande hinder finns inte vid utlämning av utländska medborgare.

 

En ordning med möjlighet att vägra överlämnande även av utländska

 

medborgare som har anknytning till Sverige är dock förenad med svåra

 

överväganden som inte låter sig göras i ett förfarande för överlämnande

 

av det slag som nu föreslås. Om en utländsk medborgare som begärs

 

överlämnad från Sverige vill verkställa påföljden i Sverige, är det därför

 

lämpligast att frågan om anknytning hit prövas i den ordning som

 

föreskrivs i IVL, dvs. som en fråga om att överföra straffverkställigheten

91

 

till Sverige efter det att personen har dömts i den stat som har begärt Prop. 2003/04:7

 

honom överlämnad. Ett ytterligare skäl till att endast svenska

 

medborgare skall omfattas av den föreslagna regeln är att en regel som

 

omfattar även andra än svenska medborgare skulle innebära att det i vissa

 

fall blev svårare att överlämna än att utlämna en eftersökt person. Detta

 

skulle strida mot avsikten med rambeslutet. Är den som begärs

 

överlämnad svensk medborgare bör därför överlämnande som regel

 

vägras om den eftersökte begär att påföljden skall verkställas här.

 

Överlämnande bör dock inte avslås på denna grund om den eftersöktes

 

anknytning till Sverige är svag, även om att den eftersökte är svensk

 

medborgare. Enligt 3 a § utlämningslagen skall som huvudregel ett

 

villkor ställas upp om återförande av en svensk medborgare för

 

straffverkställighet i Sverige. Ett sådant krav behöver dock inte ställas

 

upp bl.a. om den som begärs utlämnad vid tiden för brottet sedan minst

 

två år stadigvarande vistats i den stat till vilken utlämning begärs. I likhet

 

med vad som gäller i det fallet, framstår det som rimligt att den som har

 

valt att med viss varaktighet bosätta sig i en annan EU-medlemsstat, i

 

den staten även verkställer påföljder som där har ådömts honom. Den i

 

utlämningslagen angivna tvåårsregeln är i detta sammanhang ett lämpligt

 

riktmärke. Det torde emellertid i något fall kunna finnas skäl att även en

 

svensk medborgare som när brottet begicks hade vistats i den andra

 

medlemsstaten i två år eller mer får verkställa påföljden i Sverige med

 

tillämpning av denna avslagsgrund. Ett sådant fall kan vara att någon

 

begärs överlämnad för verkställighet av en frihetsberövande påföljd, där

 

ett överlämnande skulle innebära att den som överlämnas praktiskt taget

 

aldrig kommer tillbaka till Sverige (se ovan om förbudet mot lands-

 

förvisning).

 

Till skillnad från vad som gäller vid överförande enligt överförande-

 

konventionen (se 25 a § IVL) bör det inte uppställas något krav på

 

dubbel straffbarhet när en frihetsberövande påföljd överförs till Sverige. I

 

det fåtal fall där en person kan komma att eftersökas för verkställighet av

 

påföljd avseende en gärning som inte är straffbar i Sverige är det

 

sannolikt lika angeläget att överta straffverkställigheten som om dubbel

 

straffbarhet hade funnits. Vid överförande av straffverkställighet enligt

 

överförandekonventionen krävs dessutom, som huvudregel, att det när

 

framställningen om överförande kom in återstod sex månaders fängelse

 

att verkställa. Rambeslutet utgår från den ådömda påföljden, som inte får

 

understiga fyra månader. Det saknar däremot betydelse hur stor del av

 

påföljden som återstår att verkställa. Det finns inga skäl att sätta upp

 

några regler om hur lång tid som skall återstå att verkställa i fall som nu

 

avses.

 

I avsnitt 11 redogörs för förfarandet när verkställigheten av utländska

 

frihetsberövande påföljder överförs till Sverige. Den i promemorian

 

föreslagna ordningen gick ut på att den ansvariga myndigheten fattar

 

beslut om att överföra straffverkställigheten till Sverige innan frågan om

 

överlämnande prövas. Som några remissinstanser har påvisat kan detta

 

leda till oönskade konsekvenser. Det bör därför framgå av bestämmelsen

 

att domstolens beslut att vägra överlämnande på grund av att

 

straffverkställigheten skall ske i Sverige som regel skall fattas innan den

 

ansvariga myndigheten i Sverige fattar sitt beslut. Den myndigheten skall

 

inte göra någon egen prövning av om det finns skäl att överföra den

92

 

utländska påföljden till Sverige – den prövningen har den svenska Prop. 2003/04:7 domstolen redan gjort. Däremot bör den ansvariga myndigheten inte

besluta om överförande av straffverkställighet om den utfärdande myndigheten motsätter sig det innan den ansvariga myndigheten har fattat sitt beslut.

7.6Särskilda villkor för överlämnande

7.6.1Utevarodomar och livstidsstraff

Regeringens förslag: När en begäran om överlämnande avser verkställighet av en frihetsberövande påföljd som har dömts ut efter en rättegång som hållits i den eftersöktes utevaro och utan att denne kallats personligen eller på annat sätt informerats om tidpunkt och plats för rättegången, skall som villkor för överlämnande ställas att den utfärdande myndigheten lämnar garantier för att den eftersökte efter överlämnandet ges möjlighet till en förnyad prövning i sin närvaro. Lämnas inte sådana garantier får överlämnande inte beviljas.

Regeringens bedömning: Det bör inte införas någon särskild bestämmelse om att, som villkor för överlämnande av den som har dömts till eller som riskerar att dömas till ett livstidsstraff, kräva garantier för att livstidsstraffet kommer att omprövas eller att benådning kan ske i den utfärdande medlemsstaten.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens, men är annorlunda formulerat.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Riksåklagaren och Juridiska fakultets- nämnden vid Uppsala universitet har ifrågasatt om lydelsen av promemorians lagförslag rätt återspeglar bestämmelsen i rambeslutet. Dessa remissinstanser har därtill efterlyst överväganden i fråga om det bör införas en uttrycklig bestämmelse om att garantier skall krävas för att den som har dömts till eller som riskerar att dömas till ett livstidsstraff skall ha rätt att få ett sådant straff omprövat efter viss tid eller att benådning skall kunna ske.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Utevarodomar

Artikel 5.1 i rambeslutet ger den verkställande rättsliga myndigheten möjlighet att ställa upp villkor om omprövning av en utevarodom för att överlämna en eftersökt person för verkställighet av en frihetsberövande påföljd, om den eftersökte i den utfärdande medlemsstaten har dömts utan att ha varit personligen närvarande och inte heller personligen varit kallad till rättegången. I den svenska översättningen av rambeslutet benämns detta ”utevarodom” (eng. ”a decision rendered in absentia”). Det är emellertid klart att vad som avses inte är utevarodom enligt 46 kap. 15 a § rättegångsbalken. Enligt rättsordningen i vissa medlemsstater

kan en person dömas i sin utevaro utan hinder av att han eller hon inte

93

personligen har delgetts kallelse till förhandlingen. För att överlämna en Prop. 2003/04:7

 

person som i denna mening har dömts i sin utevaro, kan den

 

verkställande myndigheten som villkor för att överlämna kräva garantier

 

att den som begärs överlämnad tillförsäkras en ny rättegång och

 

möjlighet att bli dömd i sin närvaro.

 

Vad som åsyftas i rambeslutet är samma typ av garantier som avses i

 

artikel 3 i det andra tilläggsprotokollet till 1957 års utlämnings-

 

konvention. Enligt den bestämmelsen kan för att utlämning skall beviljas

 

krav ställas upp på garantier om att den som dömts i sin utevaro skall ha

 

rätt att föra särskild talan (opposition) mot utevarodomen, varefter en ny

 

rättegång skall äga rum (prop. 1978/79:80 s. 13 f.). Bestämmelser om

 

garantier att få en ny rättegång vid utevarodom efter utlämning från

 

Sverige finns i 9 § tredje stycket utlämningslagen.

 

Europakonventionen innehåller inte något förbud mot att en person

 

döms i sin utevaro. I konventionen finns inte heller någon uttrycklig

 

bestämmelse om i vilka fall det är godtagbart att en person döms i sin

 

utevaro. Den frågan har dock i flera avgöranden prövats av

 

Europadomstolen, särskilt med avseende på i vad mån en utevarodom i

 

ett visst fall har varit förenlig med artikel 6 i konventionen (se t.ex.

 

Colozza mot Italien). Domstolens inställning kan sammanfattas i att

 

kravet i artikel 6.1 i konventionen på en rättvis rättegång inte är uppfyllt

 

om den som har dömts i sin utevaro inte haft kännedom om rättegången.

 

Även om personen har haft en sådan kännedom kan det enligt domstolen

 

i vissa fall vara så att personen inte praktiskt har haft möjlighet att

 

närvara vid rättegången, t.ex. för att han eller hon vid denna tidpunkt

 

befunnit sig i fängsligt förvar i ett annat land, och att utevarodomen

 

därför har inneburit att den dömde inte har fått en rättvis rättegång (se

 

t.ex. fallet F.C.B mot Italien). Däremot har domstolen ansett att kravet på

 

en rättvis rättegång är uppfyllt om den dömde har möjlighet att vid en ny,

 

senare, omprövning få en fullständigt ny rättegång (Eliazer mot

 

Nederländerna, se vidare Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk

 

praxis, 2:a uppl. s. 189).

 

Rätten till en rättvis rättegång följer av artikel 6 i Europakonventionen,

 

som har tillträtts av EU:s medlemsstater. Utevarodom i den mening som

 

avses i rambeslutet, där den dömde inte varit personligen kallad till och

 

inte heller personligen närvarat vid rättegången, torde normalt stå i strid

 

med Europakonventionens krav på en rättvis rättegång. Därmed torde

 

även överlämnande för verkställighet av en sådan dom kunna strida mot

 

Europakonventionen. Om emellertid garantier lämnas enligt vad som

 

föreskrivs i rambeslutet om att den dömde får möjlighet till en ny

 

prövning, där han eller hon personligen är närvarande, bör något hinder

 

mot överlämnande inte finnas i detta avseende (jfr bl.a. NJA 2000 s. 243

 

och 2001 not C 43 samt Högsta domstolens beslut den 22 juli 2003 i mål

 

nr Ö 1356-03). Överlämnande i ett sådant fall skiljer sig då inte nämnvärt

 

från överlämnande för lagföring.

 

Regeringen anser därför att det i lagen bör införas en bestämmelse om

 

att det, som villkor för överlämnande av någon som har dömts utan att ha

 

varit personligen kallad till och heller inte personligen närvarande vid

 

rättegången, skall krävas att den utfärdande myndigheten lämnar

 

garantier för att personen efter att han eller hon överlämnats ges

 

möjlighet till en förnyad prövning i sin närvaro. Sådana garantier skall

94

 

alltid föreligga vid tidpunkten för rättens beslut, så att rätten kan bedöma Prop. 2003/04:7 om garantierna är tillräckliga. Det bör enligt regeringen inte, som

Lagrådet synes förorda, vara upp till åklagaren att efter rättens beslut se till så att den utfärdande medlemsstaten lämnar garantier som motsvarar de villkor rätten ställt upp. En sådan ordning framstår som osäker och opraktisk, t.ex. om det skulle visa sig att åklagaren och den som skall överlämnas har olika uppfattning i frågan om huruvida de garantier som lämnas uppfyller villkoren. Dessutom innebär dagens utlämningssystem att Riksåklagaren eller Högsta domstolen prövar vilka villkor som skall ställas upp i detta avseende.

Den närmare utformningen av villkoret kan vara beroende av förhållandena i det enskilda fallet. I likhet med vad som gäller vid utlämning innebär artikel 5 att frånvaro av garantier normalt också kommer att leda till att en begäran om överlämnande avslås. Också detta bör framgå av lagen.

Livstidsstraff

Riksåklagaren har ifrågasatt om det inte i lagen borde införas en möjlighet att, som villkor för överlämnande av någon som har dömts till eller som riskerar att dömas till ett livstidsstraff, kunna uppställa krav på att den utfärdande myndigheten lämnar garantier för att livstidsstraffet inom viss tid kommer att omprövas eller att benådning kan ske. Enligt artikel 5.2 i rambeslutet kan ett sådant villkor ställas upp för att överlämnande skall beviljas. Riksåklagaren har påpekat att Sverige skulle kunna lämna den typen av garantier när svensk åklagare begär överlämnande till Sverige.

Nuvarande utlämningslagstiftning innehåller inte någon bestämmelse om att denna typ av villkor kan uppställas för att utlämning skall ske från Sverige. Utgångspunkten vid utlämning – och vid överlämnande – är att den verkställande medlemsstaten inte skall anlägga några synpunkter på vilket straff som ådömts eller som kan komma att dömas ut i den andra staten. Enligt regeringens uppfattning bör därför, i enlighet med detta synsätt, Sverige inte ställa upp några krav på garantier om omprövning eller möjlighet till benådning från livstidsstraff. Detta hindrar inte att Sverige, om det krävs för att den andra medlemsstaten skall överlämna en person, ställer garantier för att personer som överlämnas hit enligt en arresteringsorder har rätt att söka nåd.

I de situationer som beskrivs i avsnitten 7.4 och 7.5.2 kan det förhållandet att ett livstidsstraff har utdömts eller kan komma att utdömas medföra att verkställigheten av straffet skall ske i Sverige.

95

7.6.2

Återförande av dömda personer

Prop. 2003/04:7

Regeringens förslag: Överlämnande för lagföring av den som är svensk medborgare får, på den eftersöktes begäran, beviljas på villkor att den utfärdande myndigheten lämnar garantier för att den eftersökte återförs till Sverige för verkställighet här av en frihetsberövande påföljd, om en sådan döms ut i den utfärdande medlemsstaten. Lämnas inte sådana garantier får överlämnande inte beviljas.

Om den eftersökte vid tiden för gärningen sedan minst två år stadigvarande har vistats i den utfärdande medlemsstaten, skall dock villkor om överförande ställas upp endast om det med hänsyn till den eftersöktes personliga förhållanden eller av någon annan anledning finns särskilda skäl till att påföljden verkställs i Sverige.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens, men är annorlunda formulerat.

Remissinstanserna: Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet har föreslagit att villkor för överlämnande skall kunna ställas upp även för medborgare i andra nordiska länder.

Skälen för regeringens förslag

När den som begärs överlämnad är medborgare i eller bosatt i den verkställande medlemsstaten kan enligt artikel 5.3 i rambeslutet överlämnandet underkastas villkoret att den som överlämnas efter avslutad rättegång återsänds till den verkställande medlemsstaten för att där avtjäna det fängelsestraff eller den frihetsberövande åtgärd som har ådömts. Utlämningskonventionerna innehåller inte någon motsvarande bestämmelse, men artikel 7.2 i 1996 års utlämningskonvention tillämpas av Sverige, i likhet med flera andra stater, så att svenska medborgare som regel utlämnas under villkoret att de efter rättegången återförs till Sverige för att här avtjäna det straff som kan ha ådömts i den andra medlemsstaten. Bestämmelser om sådana villkor finns i 3 a § utläm- ningslagen.

Av samma skäl som de som i avsnitt 7.4 har anförts för att en svensk medborgare som begärs överlämnad för verkställighet av en frihetsberövande påföljd som regel inte skall överlämnas om han eller hon begär att få verkställa påföljden i Sverige, bör en svensk medborgare som begärs överlämnad för lagföring ha möjlighet att här avtjäna en frihetsberövande påföljd som kan komma att dömas ut i den utfärdande medlemsstaten. Av de skäl som där framförs bör återförande kunna komma ifråga endast för personer med svenskt medborgarskap. Regeringen anser att det bör framgå av den nya lagen att det för överlämnande i ett sådant fall skall krävas att den utfärdande myndigheten lämnar garantier om att den som överlämnas kommer att återföras till Sverige efter avslutad rättegång, i syfte att en frihetsberövande påföljd som kan ha utdömts i den utfärdande medlemsstaten skall verkställas här.

I likhet med vad som gäller vid kvarhållande för straffverkställighet

bör en sådan regel begränsas till svenska medborgare som begär att få

96

verkställa påföljden i Sverige. Något villkor bör inte ställas upp om den Prop. 2003/04:7 eftersökte vid tiden för gärningen sedan minst två år stadigvarande

vistats i den utfärdande medlemsstaten, om det inte med hänsyn till den eftersöktes personliga förhållanden eller annars finns särskilda skäl till att verkställighet sker i Sverige. Motsvarande överväganden gör sig här gällande som vid vägran att överlämna en svensk medborgare för straffverkställighet.

I fråga om utformningen av villkor för överlämnande och verkan av att en garanti inte lämnas görs här samma överväganden som redovisas under föregående avsnitt om utevarodom.

8 Förfarandet vid överlämnande från Sverige

8.1Verkställande rättsliga myndigheter

8.1.1Beslutande myndighet

Regeringens förslag: En begäran om överlämnande och därmed sammanhängande frågor prövas av tingsrätt.

När en begäran är så bristfällig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en prövning av frågan om överlämnande, får åklagaren själv avslå framställningen om ärendet ännu inte har överlämnats till tingsrätten.

Bestämmelserna i 19 kap. rättegångsbalken tillämpas i fråga om vilken tingsrätt som är behörig.

Ett beslut av en tingsrätt får överklagas enligt allmänna regler om överklagande av domstols beslut i brottmål. Ett beslut att inte bevilja överlämnande för verkställighet av en frihetsberövande påföljd när verkställigheten i stället skall ske i Sverige, samt ett beslut att bevilja överlämnande när den eftersökte har samtyckt till överlämnandet, får inte överklagas.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Enligt promemorians förslag skall dock alltid domstol pröva en begäran om överlämnande. I promemorians förslag finns inte någon uttrycklig forumbestämmelse. Enligt promemorians förslag får hovrättens beslut i överlämnandefrågan inte överklagas.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslagen eller lämnat dem utan erinran. Enligt Riksåklagaren bör det vara åklagare och inte domstol som fattar beslut om att vägra överlämnande på grund av att straffverkställighet skall ske i Sverige (2 kap. 6 § i promemorians lagförslag) eller på grund av att en arresteringsorder är bristfällig (2 kap. 3 § 1). Ekobrottsmyndigheten har föreslagit att åklagare ges rätt att besluta om överlämnande i samtyckesfall. Enligt Stockholms tingsrätt finns det skäl att överväga att koncentrera handläggningen till endast ett mindre antal tingsrätter. Även Domstolsverket har tagit upp den frågeställningen. Riksdagens ombudsmän (JO) anser att det i lagen bör tas upp en uttrycklig bestämmelse om vilken tingsrätt som är behörig.

97

Enligt Sveriges advokatsamfund bör ett hovrättsbeslut kunna överklagas Prop. 2003/04:7 till Högsta domstolen.

Skälen för regeringens förslag

Av artikel 15.1 i rambeslutet framgår att det är den verkställande rättsliga myndigheten som prövar om överlämnande skall beviljas. Prövningen innefattar bl.a. att beakta eventuella hinder mot överlämnande (enligt bl.a. artiklarna 3 och 4) och att uppställa villkor som bedöms vara nödvändiga för ett överlämnande (artikel 5). Den som inte samtycker till överlämnande skall ha rätt att höras av den verkställande rättsliga myndigheten i enlighet med den verkställande medlemsstatens lagstiftning (artikel 14). Medlemsstaterna skall enligt artikel 6.3 uppge vilka myndigheter som är behöriga att verkställa en arresteringsorder.

Beslut om utlämning från Sverige av den som samtycker till utlämning till en annan nordisk stat prövas i flertalet fall av lokal åklagare. I vissa fall, främst när den som begärs utlämnad motsätter sig utlämning, prövas utlämningsfrågan av Riksåklagaren eller – undantagsvis – av regeringen (15 § nordiska utlämningslagen).

I ärenden om utlämning till en annan medlemsstat i EU av den som samtycker till utlämning beslutar Riksåklagaren i flertalet fall (33 § utlämningslagen). I vissa samtyckesfall samt vid utlämning till stater utanför unionen beslutar regeringen om utlämning (20 § utlämnings- lagen).

Beslutande myndighet

Utlämning från Sverige är i många fall en mycket ingripande åtgärd för den enskilde. Beslut om utlämning har – bl.a. mot bakgrund av beslutens emellanåt utrikespolitiska betydelse – traditionellt fattats på regerings- nivå. I syfte att hålla en hög rättssäkerhetsnivå för den som begärs utlämnad prövar Högsta domstolen, om den som begärs utlämnad inte samtycker till att utlämnas, om det finns några lagliga hinder mot att utlämning sker. Regeringen får bevilja utlämning endast under förutsättning att Högsta domstolen inte funnit att det finns några sådana hinder. Om emellertid den som begärs utlämnad samtycker till utlämning, kan utlämningsbeslutet – såväl inom Norden som i vissa fall inom EU – fattas av åklagare eller av Riksåklagaren. Någon domstolsprövning av utlämningsfrågan sker inte i dessa fall.

Rambeslutet uppställer inte något krav på vilken myndighet som prövar frågor om överlämnande, annat än att det skall vara fråga om en ”rättslig myndighet”. Med ”rättslig myndighet” avses enligt en vedertagen uppfattning i första hand åklagare eller domstol. Det är emellertid upp till varje medlemsstat att avgöra vilka myndigheter som enligt deras rättsordning är att betrakta som ”rättsliga myndigheter”. Den som begärs överlämnad skall som regel frihetsberövas (artikel 12) och, om han eller hon inte samtycker till att överlämnas, ha rätt att höras inför den verkställande rättsliga myndigheten (artikel 14). Ingenting i rambeslutet hindrar att de uppgifter som skall fullgöras av den

verkställande rättsliga myndigheten fullgörs av flera olika myndigheter.

98

En sådan ordning kommer, enligt vad regeringen har erfarit, att tillämpas Prop. 2003/04:7

 

i flera andra EU-stater.

 

Vid utlämning inom Norden – och vid samtycke till utlämning även

 

inom EU – fattar lokal åklagare eller Riksåklagaren beslut om utlämning.

 

Det finns många praktiska fördelar med en sådan ordning. Vid utlämning

 

till en annan nordisk stat, där Riksåklagaren kan besluta även utan den

 

eftersöktes samtycke, finns en stor rättslikhet mellan staterna.

 

Erfarenheten av och förtroendet för de nordiska staternas rättsliga

 

myndigheter är gott. Trots det beslutar regeringen, och inte åklagaren, i

 

vissa fall om utlämning skall ske. Därtill är det nordiska utlämnings-

 

samarbetet i grunden fakultativt. Åklagarens prövning i dessa fall har

 

ansetts vara tillräcklig för att tillgodose den eftersöktes krav på en

 

rättssäker prövning.

 

Vid överlämnande enligt en arresteringsorder förhåller det sig delvis

 

annorlunda. Rambeslutet lämnar inte utrymme för en diskretionär

 

prövning av om överlämnande i ett enskilt fall skall beviljas eller inte.

 

Överlämnande skall ske om inte annat följer av rambeslutet. Därtill

 

kommer överlämnande att begäras av myndigheter i stater vilkas rättsliga

 

system inte är så lika vårt som är fallet inom Norden.

 

Beslut om överlämnande är – i likhet med utlämningsbeslut –

 

ingripande och förutsätter högt ställda krav på en rättssäker prövning. Ett

 

tvåpartsförfarande med domstolsprövning, där ett utredande organ ställs

 

mot den eftersökte, uppfyller det kravet. Att domstol bör pröva om

 

överlämnande skall ske förutsattes redan i samband med antagandet av

 

rambeslutet (se prop. 2001/02:118 s. 21).

 

Rambeslutet utgör inte något hinder mot en ordning där åklagare, som

 

Ekobrottsmyndigheten förordat, beslutar om överlämnande i fall där den

 

eftersökte samtycker till åtgärden. Det kan emellertid ifrågasättas om en

 

sådan möjlighet har samma fördelar vid överlämnande som vid

 

utlämning. De redan korta tidsfristerna vid överlämnande i förening med

 

att beslut om tvångsmedel i ett ärende om överlämnande under alla

 

förhållanden måste prövas av domstol, talar mot att det skapas en

 

särskild ordning för samtyckesfallen. Därtill kommer att samtyckets

 

konsekvenser endast är att beslutet skall fattas inom kortare tid, medan

 

själva prövningen skall ske på samma sätt som i övriga ärenden. Det har

 

också stundtals visat sig vara opraktiskt att vid utlämning växla mellan

 

det ”vanliga” och det ”förenklade” förfarandet i de fall där den som

 

begärs utlämnad under utredningen byter inställning i samtyckesfrågan.

 

Det bör därför inte införas något särskilt förfarande där åklagare beslutar

 

om överlämnande när den eftersökte samtycker till åtgärden. Regeringen

 

anser i stället att promemorians lösning är att föredra, dvs. att det även i

 

samtyckesfallen är tingsrätten som beslutar i fråga om överlämnande.

 

Ett undantag från denna princip – och från promemorians lösning med

 

domstolen som enda beslutande instans – bör dock göras när det gäller de

 

fall där en arresteringsorder till form eller innehåll är så bristfällig att den

 

inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en prövning av

 

frågan om överlämnande skall beviljas. I sådana fall bör åklagare kunna

 

avslå en begäran om överlämnande, förutsatt att beslutet meddelas innan

 

åklagaren begärt rättens prövning av överlämnandefrågan. Här sker ingen

 

prövning i sak av frågan om överlämnande och ärenden av detta slag kan

 

närmast ses som avvisningsfall. Inget hindrar den utfärdande

99

 

myndigheten från att senare återkomma med en ny, fullständig, Prop. 2003/04:7 arresteringsorder. I ett fall där åklagaren på denna grund avslår en

begäran om överlämnande kan rätten ha beslutat om tvångsmedel och förordnat offentlig försvarare. Den situationen kan jämföras med att en åklagare enligt 24 kap. 20 § rättegångsbalken har rätt att före åtal häva ett av domstol beslutat häktningsbeslut. Ersättning till en offentlig försvarare kan i en sådan situation beslutas med tillämpning av 31 kap. 9 § tredje stycket rättegångsbalken.

Lagrådet har ifrågasatt om det krävs en domstolsprövning bl.a. i de fallen då det kan konstateras att en gärning har ägt rum innan den eftersökte fyllt femton år (2 kap. 4 § 1 i lagförslaget) eller då ett överlämnande skulle strida mot ett villkor som har uppställts vid överlämnande eller utlämning till Sverige (2 kap. 3 § 5). Lagrådet har vidare sagt sig se påtagliga fördelar med en ordning där åklagare, i stället för domstol, beslutar i frågor om uppskov med verkställighet av ett beslut om överlämnande och där åklagaren, efter rättens beslut, inhämtar de garantier rätten funnit nödvändiga för att bevilja överlämnande (3 kap. 1–2 §§).

Regeringen delar inte Lagrådets bedömning att åklagaren i de fall som Lagrådet tar upp i yttrandet bör kunna underlåta att gå till domstol för att få ett beslut. En sådan reglering skulle bli komplicerad t.ex. i fall där den eftersökte begärs överlämnad för flera gärningar, varav någon är sådan att den enligt Lagrådet inte kräver domstolsbeslut medan andra kräver det. Det kan också i ett sådant fall finnas bedömningar som bäst lämpar sig för en domstolsprövning. Det bör också noteras att ett beslut av åklagaren skulle kunna överklagas endast genom den allmänna möjligheten att begära överprövning hos överordnad åklagare – ett förfarande som i stort sett är oreglerat – medan regeringens förslag innebär att beslutet som regel kan överklagas domstolsvägen.

Enligt de bestämmelser som föreslås om verkställighet av ett överlämnandebeslut (se avsnitt 8.6) är det den domstol som prövar överlämnandefrågan som också prövar frågor om tillfälliga hinder mot överlämnande, så som t.ex. att det pågår lagföring mot den eftersökte eller att den eftersökte har drabbats av plötslig och svår sjukdom som tillfälligt hindrar verkställigheten. Detta motsvarar den ordning som gäller vid utlämning, där det är regeringen som beslutar om utlämning och i anslutning till det meddelar verkställighetsföreskrifter. Om det i undantagsfall uppkommer en fråga om att tillfälligt skjuta upp verkställigheten kan dock, enligt regeringens förslag, åklagaren besluta att den som skall överlämnas får avhämtas vid en senare tidpunkt (6 kap. 2 § i lagförslaget). Regeringen har svårt att se fördelarna med att åklagare prövar verkställighetsfrågor när de omständigheter som har betydelse för om verkställighet kan ske redan finns vid tiden för rättens beslut i överlämnandefrågan. Tvärtom innebär regeringens förslag fördelar ur rättssäkerhetssynpunkt för den som skall överlämnas. Enligt regeringens förslag har den som skall överlämnas möjlighet att få verkställig- hetsfrågor prövade vid en förhandling och att överklaga ett beslut av domstol i en verkställighetsfråga.

100

Frågan om handläggningen skall koncentreras till vissa tingsrätter och forumfrågan

Några remissinstanser har diskuterat huruvida ärenden om överlämnande bör koncentreras till vissa tingsrätter. En sådan ordning skulle i och för sig kunna motiveras av att det är fråga om ett relativt litet antal ärenden. Domstolarna tillförs med den nya lagen en helt ny ärendetyp och det kan därför finnas behov av att erfarenhet och kunskap samlas vid vissa domstolar. Detta är emellertid inte något unikt för denna typ av ärenden. Ärenden om överlämnande är inte är så särpräglade att de bör förbehållas endast vissa domstolar som är specialiserade på sådana mål. Regeringen anser därför att ärenden om överlämnande bör kunna handläggas vid samtliga tingsrätter och hovrätter.

I fråga om forum bör, så som föreslogs i promemorian, de vanliga forumreglerna för brottmål i 19 kap. rättegångsbalken tillämpas. Som JO har förordat, bör det i lagen tas in en uttrycklig bestämmelse om det.

Överklagande

Tingsrättens beslut bör, som det föreslås i promemorian, kunna överklagas till hovrätt, om inte beslutet innebär att den eftersökte skall överlämnas i enlighet med sitt samtycke. Ärendet är inte av sådant slag att överklagande till hovrätt bör kräva prövningstillstånd dit.

Advokatsamfundet menar att det kan finnas vissa fördelar med att ett hovrättsbeslut på vanligt sätt kan överklagas vidare till Högsta domstolen. Mot det kan anföras att tidsfristerna i rambeslutet inte utan svårighet medger prövning i mer än två instanser. Enligt regeringens bedömning bör tyngdpunkten i ett ärendes handläggning ske vid åklagarens utredning och vid tingsrättens prövning, med möjlighet till prövning i hovrätt om tingsrättens beslut överklagas. Det finns dock inte anledning att, som föreslås i promemorian, avskära möjligheten att överklaga ett hovrättsbeslut till Högsta domstolen. Högsta domstolen har genom sin befattning med utlämningsärenden erfarenhet av frågor som kan aktualiseras i ett ärende om överlämnande. Trots tidsfristerna bör därför även överklagande till Högsta domstolen tillåtas. Ett hovrätts- beslut bör således, med vissa angivna undantag, kunna överklagas även till Högsta domstolen, med tillämpning av allmänna regler om överklagande av beslut i brottmål.

Prövningen i hovrätten och Högsta domstolen måste ske med skyndsamhet. Hovrätten och Högsta domstolen skall särskilt beakta fristerna i rambeslutet. Enligt dessa skall ett beslut om överlämnande, i sådant fall där det inte finns ett samtycke till överlämnande från den eftersökte, fattas inom sextio dagar från det att den eftersökte greps (artikel 17.3). Vid samtycke är motsvarande frist tio dagar räknat från det att samtycket gavs. I undantagsfall får dessa frister överskridas med ytterligare trettio dagar (artikel 17.4). Rambeslutet ger inte någon möjlighet att ytterligare överskrida fristerna (se dock artiklarna 20 och 21). Det bör påpekas att högre rätt kan pröva en överklagad fråga om överlämnande även innan överklagandefristen har löpt ut. Det kan många gånger vara lämpligt att så sker, då fristerna är knappa och den

Prop. 2003/04:7

101

utfärdande myndigheten i allmänhet är angelägen att så snart som möjligt få ett besked i överlämnandefrågan.

Det bör enligt Lagrådet övervägas att utvidga förbudet mot överklagande till att omfatta åklagaren i den fall den eftersökte har samtyckt till överlämnande. Det bör enligt Lagrådet även övervägas att avskära möjligheten till överklagande i de fall domstolen har avslagit en framställning på grund av att straffverkställigheten skall äga rum i Sverige (2 kap. 6 § i lagförslaget). Regeringen instämmer i att ett överklagandeförbud i samtyckesfallet är ändamålsenligt, eftersom beslutet om överlämnande i sådant fall vinner laga kraft omedelbart. Även i straffverkställighetsfallet har ett överklagandeförbud bl.a. den fördelen att straffverkställigheten i Sverige kan inledas betydligt tidigare. I båda dessa fall torde det i undantagsfall kunna uppkomma situationer där en åklagare är förhindrad att överklaga ett beslut som han eller hon är missnöjd med. Regeringen bedömer dock att fördelarna med Lagrådets förslag överväger den olägenhet överklagandeförbudet kan innebära i dessa, troligen mycket sällsynta, fall.

8.1.2Utredande myndighet

Regeringens förslag: Behörig åklagare tar emot en arresteringsorder och svarar för utredningen i ärendet.

Riksåklagaren bestämmer vilka åklagare som är behöriga att handlägga ärenden enligt den nya lagen.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget

eller lämnat det utan erinran. Riksåklagaren har förordat att det i lagen inte tas in en bestämmelse om att Riksåklagaren bestämmer vilka åklagare som är behöriga att handlägga ärenden enligt den nya lagen.

Skälen för regeringens förslag

Enligt artiklarna 9 och 10 i rambeslutet mottar den verkställande rättsliga myndigheten en arresteringsorder. Enligt rambeslutets bestämmelser om förfarandet efter det att den eftersökte har gripits faller en rad olika uppgifter på den verkställande rättsliga myndigheten. Rambeslutet innehåller dock inte någon uttömmande reglering av dessa uppgifter. Utöver att besluta om överlämnande (se föregående avsnitt) finns bestämmelser om bl.a. inhämtande av samtycke till överlämnande (artikel 13), inhämtande av kompletterande uppgifter (artikel 15.2), biträde åt den utfärdande rättsliga myndigheten med tillfälligt överförande och hörande av den som begärs överlämnad (artiklarna 18 och 19) och hävande av immunitet, privilegier och villkor som har uppställts vid utlämning (artiklarna 20 och 21). Enligt rambeslutet beslutar den verkställande rättsliga myndigheten också i frågor om verkställighet av ett beslut om överlämnande (artikel 23).

En framställning om utlämning ges in till Justitiedepartementet (14 § utlämningslagen). Innan regeringen fattar sitt beslut skall Riksåklagaren

Prop. 2003/04:7

102

verkställa utredning i fråga om utlämning kan ske (15 §). Utredningen Prop. 2003/04:7 skall bedrivas enligt vad som gäller vid förundersökning i brottmål

(16 §). Under utredningen får den utredande åklagaren begära komplet- terande information från den begärande statens myndigheter (16 §). Detsamma gäller i princip enligt det s.k. förenklade utlämnings- förfarandet – även om det där är Riksåklagaren som beslutar om utlämning och det förfarandet skall ske inom vissa frister som anges i lagen (29–39 §§) – och vid utlämning inom Norden, där det som regel är lokal åklagare eller Riksåklagaren som beslutar i utlämningsfrågan.

Regeringen anser, i enlighet med det som sägs i promemorian, att det med det tvåpartsförfarande som föreslås i föregående avsnitt är naturligt att domstolens roll begränsas till beslutsfattande i ärenden om överlämnande. Övriga åtgärder som enligt rambeslutet ankommer på den verkställande myndigheten, dvs. i huvudsak utredningsåtgärder och kontakter med myndigheter i den utfärdande medlemsstaten, motsvarar i stort sett de åtgärder som vid utlämning fullgörs av åklagare. Det finns enligt regeringen inget skäl till att i ärenden om överlämnande i detta avseende tillämpa en annan ordning.

Rambeslutet förutsätter i princip att en arresteringsorder skickas direkt mellan de rättsliga myndigheterna i medlemsstaterna. Endast undantags- vis skall en arresteringsorder skickas genom medlemssstaternas centralmyndigheter. Det bör därför inte – så som är fallet vid utlämning – vara centralmyndigheten vid Justitiedepartementet som i normalfallet tar emot en arresteringsorder. Mottagare bör i stället vara åklagare.

Den utfärdande myndigheten får kunskap om vilka åklagar- myndigheter som Riksåklagaren utser genom att detta kommer att framgå av Sveriges underrättelse enligt artikel 6.2 i rambeslutet. I och för sig skulle det även utan en lagbestämmelse ankomma på Riksåklagaren som högste allmänne åklagare att med stöd av förordningen (1989:847) med instruktion för Riksåklagaren bestämma vilka åklagare som skall vara behöriga att ta emot och handlägga ärenden om överlämnande enligt en arresteringsorder. Med tanke på att det i den nya lagen bör finnas dels en bestämmelse om att den utfärdande myndigheten får göra en ansökan direkt hos behörig åklagare (se avsnitt 8.2), dels en därtill anknytande bestämmelse om att den åklagaren skall inleda en undersökning (se avsnitt 8.4.1), bör det i lagen också tas in en bestämmelse om att det ankommer på Riksåklagaren att meddela behörighetsbestämmelser.

8.2Översändande av en arresteringsorder

Regeringens förslag: En arresteringsorder får skickas genom Schengens informationssystem (SIS) eller något annat system för eftersökning av brottsmisstänkta personer.

En arresteringsorder får även skickas direkt till behörig åklagare, om det är känt var den som eftersöks befinner sig. När en arresteringsorder skickas direkt får detta ske skriftligen genom post, bud eller telefax. Den får även, efter överenskommelse i det enskilda fallet, översändas på annat sätt.

103

Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens. I promemorieförslaget fanns dock ingen regel om hur en direktöversänd framställan skall befordras.

Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Rikspolisstyrelsen har förslagit att bestämmelsen utformas så att det framgår att översändande genom SIS är normalfallet.

Skälen för regeringens förslag

Enligt artikel 9.1 i rambeslutet får en arresteringsorder översändas direkt till den verkställande rättsliga myndigheten, om det är känt var den eftersökte befinner sig. Medlemsstaterna skall enligt artikel 6.3 tillkännage vilka rättsliga myndigheter som är behöriga att utfärda respektive verkställa en arresteringsorder. Om den utfärdande rättsliga myndigheten inte känner till vilken verkställande rättslig myndighet som är behörig skall den göra de efterforskningar som krävs, t.ex. genom den information som kan inhämtas genom de nationella kontaktpunkterna i det europeiska rättsliga nätverket. Den utfärdande rättsliga myndigheten kan också rådgöra med centralmyndigheten i den verkställande medlemsstaten (artikel 10.5). Om den myndighet som tar emot en arresteringsorder inte är behörig, skall den översända arresteringsordern till den behöriga myndigheten och underrätta den utfärdande rättsliga myndigheten om detta (artikel 10.6).

Om den utfärdande rättsliga myndigheten inte känner till var den eftersökte befinner sig, kan den låta registrera en efterlysning i Schengens informationssystem, SIS (artikel 9.2). SIS kan även användas för översändande av en arresteringsorder om det är känt var den eftersökte befinner sig. Enligt nuvarande ordning kan en efterlysning av den som eftersöks för utlämning registreras enligt artikel 95 i Schengenkonventionen. Registreringen innehåller bl.a. uppgifter om den eftersökte, om den myndighet som begär utlämning, om förekomsten av häktningsbeslut eller dom samt om de gärningar som ligger till grund för utlämningsframställningen.

Enligt artikel 9.3 i rambeslutet skall en registrering i SIS anses vara likvärdig med en arresteringsorder, åtföljd av den information som en sådan enligt artikel 8.1 skall innehålla. Avsikten är att registreringen skall innehålla all den information som en arresteringsorder skall innehålla. Detta kräver dock en teknisk anpassning av SIS. Under en övergångstid skall därför, enligt artikel 9.3 andra stycket, en registrering i SIS anses vara likvärdig med en arresteringsorder, i avvaktan på att originalet i vederbörlig ordning mottas av den verkställande rättsliga myndigheten. Innebörden av övergångsregeln är att en registrering i SIS skall godtas som en arresteringsorder även om den inte innehåller all den information som en arresteringsorder enligt artikel 8.1 skall innehålla, se vidare avsnitt 16. När den eftersökte har gripits skall den utfärdande rättsliga myndigheten, så snart den har underrättats om gripandet, översända en fullständig arresteringsorder, avfattad på ett språk som den verkställande medlemsstaten har förklarat sig godta.

Rambeslutet öppnar även en möjlighet att översända en arresteringsorder genom det europeiska rättsliga nätverkets säkrade

Prop. 2003/04:7

104

telekommunikationssystem (artikel 10.2) eller – om SIS inte går att Prop. 2003/04:7 använda – via Interpol (artikel 10.3). Oavsett genom vilken kanal en

arresteringsorder skickas, krävs att det skall gå att göra en skriftlig uppteckning, så att den verkställande medlemsstaten kan fastställa att den översända handlingen är äkta (artikel 10.4). Om det uppkommer problem vid översändande av en arresteringsorder eller om fråga uppkommer om äktheten hos en arresteringsorder kan, om frågan inte kan lösas genom direkta kontakter mellan myndigheterna, de inblandade medlemsstaternas centralmyndigheter bistå med detta (artikel 10.5).

En begäran om utlämning skall enligt 14 § utlämningslagen göras skriftligen till Justitiedepartementet. En begäran om utlämning till en annan nordisk stat görs direkt hos lokal åklagare eller hos Riksåklagaren (9 § nordiska utlämningslagen). Förutsättningen är i allmänhet att den som begärs utlämnad dessförinnan har påträffats och gripits med anledning av en internationell efterlysning som i flertalet fall översänts genom SIS. En registrering i SIS skall bl.a. innehålla framställningar om utlämning (3 § 1 lagen (2000:344) om Schengens informationssystem). Vid utlämning enligt det s.k. förenklade utlämningsförfarandet krävs inte någon formell framställning. Det kan där vara tillräckligt att information om bl.a. den eftersökte och om den påstådda brottsligheten har registrerats i SIS (29 § utlämningslagen). Någon ytterligare information behöver då normalt inte skickas över när den som eftersöks har påträffats.

I föregående avsnitt föreslår regeringen att åklagare tar emot och handlägger framställningar om överlämnande. Av rambeslutet följer att en arresteringsorder får skickas genom SIS, eller genom något annat system för eftersökning av brottsmisstänkta personer (artikel 9.2–3). Detta bör, som Rikspolisstyrelsen påpekar i sitt remissyttrande, i lagen anges som det primära sättet för översändande av en arresteringsorder. Om den utfärdande myndigheten känner till var den eftersökte befinner sig, står det dock myndigheten fritt att skicka arresteringsordern genom SIS eller att översända den direkt till den verkställande myndigheten.

I rambeslutet anges att en arresteringsorder i vissa fall får skickas direkt till den verkställande rättsliga myndigheten (artikel 9.1). I lagen bör det därför införas en bestämmelse om att en arresteringsorder får skickas direkt till behörig åklagare, om det är känt att den eftersökte befinner sig på en viss plats i Sverige. Enligt artikel 10.4 i rambeslutet får en arresteringsorder översändas på vilket sätt som helst som gör det möjligt att få en skiftlig uppteckning, så att det skall kunna fastställas att en översänd handling är äkta. I promemorian lämnas inte förslag till bestämmelser om på vilket sätt en arresteringsorder får skickas direkt. Regeringen anser det lämpligt att man i det hänseendet väljer samma lösning som finns i 2 kap. 4 § fjärde stycket lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål. Detta innebär att arresteringsordern får översändas skriftligen genom post, bud eller telefax. Den får även, efter överenskommelse i det enskilda fallet mellan den utfärdande och den verkställande myndigheten, översändas på annat sätt, t.ex. genom elektronisk post.

105

8.3

Innehållet i en arresteringsorder

Prop. 2003/04:7

Regeringens förslag: En arresteringsorder skall vara upprättad i enlighet med formuläret i bilagan till rambeslutet och innehålla uppgifter om bl.a. den eftersökte, den rättsliga myndighet som begär överlämnande, förekomsten av häktningsbeslut eller dom samt de gärningar som ligger till grund för begäran om överlämnande.

En arresteringsorder skall vara skriven på svenska, danska, norska eller engelska eller åtföljas av en översättning till något av dessa språk.

När en arresteringsorder till form eller innehåll är så bristfällig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en prövning av frågan om överlämnande, skall åklagaren ge den utfärdande rättsliga myndigheten möjlighet att inom en viss tid inkomma med komplettering.

Kvarstår sådana brister trots att komplettering har begärts skall begäran om överlämnande avslås.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har tillstyrkt promemorians förslag eller lämnat

dem utan erinran. Riksåklagaren har efterlyst ett klargörande i fråga om huruvida det bör vara möjligt att använda tvångsmedel även i ett fall där en arresteringsorder har inkommit på ett annat språk än ett språk som Sverige godtar.

Skälen för regeringens förslag

Enligt artikel 8.1 i rambeslutet skall en arresteringsorder innehålla uppgifter som gör det möjligt för den verkställande rättsliga myndigheten att pröva begäran om överlämnande. Uppgifterna skall presenteras i viss form och på ett språk som mottagaren har förklarat sig godta (artikel 8.2). I anslutning till rambeslutet har det utarbetats ett formulär i vilket förtryckta fält anger var en viss uppgift skall lämnas, se bilaga 2. På så sätt underlättas kommunikationen mellan de rättsliga myndigheterna och den verkställande rättsliga myndigheten kan lättare hitta och kontrollera de uppgifter som en arresteringsorder skall innehålla.

Formkravet för en arresteringsorder är delvis annorlunda än det som gäller vid utlämning. En begäran om utlämning skall innehålla en kopia av den dom eller det beslut som ligger till grund för framställningen (14 § utlämningslagen). Vid utlämning enligt det s.k. förenklade utlämningsförfarandet inom EU och i vissa fall vid utlämning till ett annat nordiskt land krävs inte någon sådan utredning (29 § utlämningslagen och 9 § nordiska utlämningslagen). Det är i dessa fall tillräckligt att brottets beskaffenhet och omständigheterna kring brottet anges och att det av ansökan framgår vilket rättsligt avgörande som ligger till grund för framställningen.

En arresteringsorder skall enligt artikel 8.1 innehålla uppgifter om den eftersöktes identitet och nationalitet (a) samt uppgifter om den utfärdande rättsliga myndigheten och hur man kommer i kontakt med den (b). Vidare skall lämnas uppgifter om det finns en verkställbar dom eller ett (motsvarande) anhållnings- eller häktningsbeslut (c). Brottets

beskaffenhet och brottsrubricering skall anges (d). Omständigheterna

106

kring brottet skall beskrivas, t.ex. tidpunkt, plats och den eftersöktes Prop. 2003/04:7

 

delaktighet (e). Om det har meddelats en slutlig dom skall det ådömda

 

straffet anges och i annat fall skall tillämpliga straffskalor redovisas (f).

 

Andra rättsliga konsekvenser av gärningen skall om möjligt anges (g).

 

Rambeslutet förutsätter inte att den dom eller det beslut som ligger till

 

grund för begäran om överlämnande bifogas ansökan. Detta är en

 

konsekvens av principen om ömsesidigt erkännande. Den verkställande

 

rättsliga myndigheten skall inte pröva om domen eller beslutet som har

 

meddelats i den utfärdande medlemsstaten är korrekt eller om det har

 

funnits skäl för misstanke om brott, utan skall godta uppgifterna i

 

arresteringsordern.

 

En annan skillnad mellan arresteringsordern och utlämningsförfarandet

 

är att en begäran om utlämning som regel föregås av en efterlysning med

 

begäran om att den som eftersöks skall gripas. Först när den eftersökte

 

har påträffats och gripits uppmanas den begärande staten att inkomma

 

med en fullständig utlämningsbegäran. Det innebär i praktiken att

 

gripande och frihetsberövande av den som eftersöks för utlämning sker

 

på grundval av en begränsad utredning (23 § utlämningslagen). En

 

fullständig utredning, som möjliggör en bedömning av om det finns

 

förutsättningar för utlämning, finns som regel tillgänglig först när en

 

begäran om utlämning har inkommit. En arresteringsorder skall däremot

 

i princip redan från början innehålla alla de uppgifter som är nödvändiga

 

för att den verkställande rättsliga myndigheten skall kunna bedöma om

 

det finns förutsättningar för överlämnande.

 

Om den verkställande rättsliga myndigheten anser att uppgifterna i

 

arresteringsordern inte är tillräckliga för att kunna bedöma om det finns

 

förutsättningar att överlämna, får den begära att den utfärdande rättsliga

 

myndigheten utan dröjsmål och inom viss tid kompletterar uppgifterna

 

(artikel 15.2). Detta motsvarar vad som gäller vid utlämning inom EU,

 

där åklagare enligt 16 § utlämningslagen får vända sig direkt till en

 

behörig rättslig myndighet i en annan EU-medlemsstat och begära

 

komplettering.

 

En arresteringsorder skall vara översatt till ett språk som är officiellt i

 

den verkställande medlemsstaten (artikel 8.2). Medlemsstaterna får

 

emellertid förklara att de kommer att godta en översättning till ett annat

 

officiellt EU-språk. Enligt nuvarande ordning saknas bestämmelser om

 

på vilket språk en begäran om utlämning skall vara avfattad. I artikel 23 i

 

1957 års utlämningskonvention anges dock att de handlingar som

 

utlämningsframställningen grundar sig på skall vara avfattade på den

 

begärande eller på den anmodade statens språk. Den anmodade staten har

 

dock rätt att kräva översättning till ett av Europarådets officiella språk,

 

d.v.s. engelska eller franska. I praktiken inges utlämningsframställningar

 

och åtföljande handlingar till Sverige på svenska eller engelska. En

 

erfarenhet är att översättningar till svenska i många fall håller en låg

 

kvalitet och att detta kan förorsaka problem vid handläggningen av

 

ärenden om utlämning. Som regel vidarebefordras framställningarna från

 

Justitiedepartementet till ansvariga åklagare på svenska och endast

 

undantagsvis på engelska.

 

Innehållet i en arresteringsorder är grunden för prövningen av om det

 

finns förutsättningar för överlämnande. Regeringen anser därför att det i

 

lagen bör anges vilka uppgifter en arresteringsorder skall innehålla. Det

107

 

går emellertid inte att förutse och i lagen exakt ange vilken utredning Prop. 2003/04:7

 

som i varje enskilt fall kan behövas för att det skall vara möjligt att

 

bedöma om det finns förutsättningar för överlämnande. Vad som kan

 

komma i fråga är företrädesvis omständigheter som har betydelse för

 

prövning enligt artiklarna 3–5. Det kan också vara så att en

 

arresteringsorder till form eller innehåll är så bristfällig att den inte utan

 

väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en prövning av frågan om

 

överlämnande skall beviljas. Det bör i lagen införas en bestämmelse om

 

att åklagaren i dessa fall skall förelägga den utfärdande rättsliga

 

myndigheten att inkomma med kompletterande uppgifter. Den åklagare

 

som begär kompletteringen skall ange en tid inom vilken den

 

kompletterande utredningen skall inges. Om det trots ett sådant

 

föreläggande kvarstår sådana brister och oklarheter att frågan om

 

överlämnande inte kan bedömas på ett fullgott sätt skall framställningen

 

avslås. En bestämmelse om detta bör tas in i lagen. Av det som har sagts

 

i avsnitt 8.1.1 följer att beslutet att avslå en framställning på denna grund

 

kan meddelas av åklagaren.

 

Ärenden om överlämnande skall enligt rambeslutet handläggas inom

 

en begränsad tid (artikel 17). Det är således viktigt att arresteringsordern

 

så tidigt som möjligt kan bedömas och att översättningsfrågan inte blir ett

 

hinder i handläggningen. I ärenden om rättslig hjälp skall en ansökan och

 

bifogade handlingar vara skrivna på svenska, danska eller norska eller

 

åtföljas av en översättning till något av dessa språk (2 kap. 5 § lagen

 

(2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål). Vid utlämning

 

inom Norden inkommer framställningar i allmänhet på den begärande

 

statens språk. Utlämningsframställningar från Finland ges som regel in

 

på svenska. Det finns inte skäl att tillämpa en annan ordning i ärenden

 

om överlämnande. En arresteringsorder bör därför kunna ges in på,

 

förutom svenska, även danska eller norska.

 

Det kan dock antas att flera av de nuvarande och även blivande EU-

 

medlemsstaterna har begränsade möjligheter och resurser att få fram en

 

acceptabel översättning till något av dessa språk. Kunskapen i engelska

 

och tillgången på översättare till engelska bör emellertid kunna antas

 

vara god i hela Europa. Med den ökade internationalisering som under

 

senare år skett på lagstiftningsområdet, bl.a. genom tillnärmning till EU-

 

lagstiftningen, bör svenska åklagare och domstolar vara väl skickade att

 

hantera uppgifter som ges in på engelska. Dessutom är efterlysningar för

 

begäran om utlämning enligt artikel 95 i Schengenkonventionen i

 

allmänhet översatta till engelska. Det kan antas att även efterlysningar

 

enligt en arresteringsorder i praktiken kommer att vara översatta till

 

engelska, i vart fall när det inte är känt i vilket land den eftersökte

 

befinner sig.

 

Regeringen anser av dessa skäl att en arresteringsorder skall vara

 

skriven på svenska, danska, norska eller engelska eller åtföljas av en

 

översättning till något av dessa språk. Detta bör anges i den nya lagen. I

 

många fall kan även en arresteringsorder som är skriven på ett annat

 

språk föranleda en tvångsåtgärd. Självklart måste det dock för

 

beslutsfattaren med full tydlighet framgå t.ex. att det rör sig om en

 

arresteringsorder, vem som har utfärdat denna och i tillräcklig

 

utsträckning vad den avser. I övrigt får åklagaren falla tillbaka på

 

allmänna principer (jfr Fitger, Kommentaren till rättegångsbalken, s.

108

 

33:19). Med de mycket snabba kommunikationsvägar som förutsätts Prop. 2003/04:7 tillämpas i systemet med arresteringsordern och med de möjligheter som

finns till snabba översättningar bör det aldrig behöva bli fråga om någon längre tid av osäkerhet.

I fråga om vilket språk som skall användas vid handläggningen av ett ärende om överlämnande och behovet av att i vissa fall översätta handlingar, är avsikten inte att dessa ärenden skall behandlas annorlunda än andra mål och ärenden där det i dag förekommer handlingar på främmande språk (se bl.a. 5 kap. 6 § och 33 kap. 9 § rättegångsbalken).

8.4Det inledande förfarandet

8.4.1Utredningen

Regeringens förslag: En utredning skall inledas när en arresteringsorder har skickats direkt till åklagaren eller när det på annat sätt framkommer att den som eftersöks enligt en arresteringsorder befinner sig på en viss plats i Sverige. Utredningen skall avse frågan om det finns förut- sättningar för överlämnande.

När den som begärs överlämnad för lagföring är under arton år skall det dessutom alltid utredas om lagföringen kan ske i Sverige.

Vid utredningen skall bestämmelserna om förundersökning i brottmål tillämpas, om inte annat sägs i den nya lagen. Utredningen skall bedrivas med skyndsamhet.

Den eftersökte skall tillfrågas om han eller hon samtycker till överlämnande och i sådant fall även avstår från en tillämpning av den s.k. specialitetsprincipen. Ett samtycke till överlämnande får återkallas innan beslut i fråga om överlämnande har meddelats. Ett medgivande att avstå från specialitetsprincipen får återkallas innan beslutet om över- lämnande har verkställts.

En offentlig försvarare skall förordnas för den eftersökte om han eller hon begär det, är under arton år eller i annat fall bedöms vara i behov av en försvarare. Kostnaderna för en offentlig försvarare skall stanna på staten.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian föreslogs dock inga lagregler om inhämtande av sam- tycke och medgivande och om möjligheter att återkalla en sådan förklaring. Promemorians förslag innehåller inte heller någon regel om förordnande av offentlig försvarare för den som är över arton år och inte själv begär ett förordnande.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt promemorieförslaget eller lämnat det utan erinran. Riksdagens ombudsmän (JO) ifrågasätter dock det rimliga i att tillämpa bestämmelserna om förundersökning i brottmål när det är fråga om överlämnande för straffverkställighet. Göteborgs tingsrätt och Hovrätten för Västra Sverige menar att det skulle vara att föredra om lagen innehöll direkta hänvisningar till berörda regler i rättegångsbalken. Riksåklagaren anser att reglerna skulle vinna i klarhet genom en hänvisning också till

reglerna i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga

109

lagöverträdare. Han förordar också en lagreglering av formerna för Prop. 2003/04:7 upptagande av samtycke till överlämnande. Svenska Helsingfors-

kommittén för mänskliga rättigheter och Frivilligorganisationernas fond för mänskliga rättigheter betonar vikten av tolkförordnande och information till den eftersökte, särskilt i samband med samtycke. De senare remissinstanserna samt den nyss angivna hovrätten anser vidare att det åtminstone i vissa fall bör vara obligatoriskt med offentlig försvarare. Flera remissinstanser har efterlyst ett klargörande av hur sent ett samtycke kan återkallas.

Skälen för regeringens förslag

Rambeslutet utgår från att medlemsstaterna så långt det är möjligt tillämpar nationella processuella bestämmelser i fråga om utredning, tvångsmedel och utredningsförfarandet. Vissa frågor med avseende främst på förfarandet regleras dock i rambeslutet. Flera av bestämmelserna redovisas i andra avsnitt i detta kapitel. Därutöver anges bl.a. i artikel 11.1 att den eftersökte, när han eller hon anträffas, skall upplysas om innehållet i arresteringsordern samt om möjligheten att samtycka till överlämnande. Den eftersökte skall enligt artikel 11.2 ha rätt till juridiskt biträde och tolk i enlighet med den verkställande medlemsstatens nationella lagstiftning. I artikel 13 finns bestämmelser om förutsättningarna för och formerna för upptagande av samtycke till överlämnande och avstående från specialitetsprincipens skydd. Samtycket skall i princip vara oåterkalleligt, men medlemsstaterna får förklara att ett samtycke under vissa förutsättningar kan återtas (artikel 13.4). Motsvarande skall också gälla för ett avstående från specialitets- principens skydd. Den verkställande rättsliga myndigheten skall enligt artikel 22 omedelbart underrätta den utfärdande rättsliga myndigheten om sitt beslut med anledning av en arresteringsorder.

Utredningen

Som föreslås i avsnitt 8.1.2 svarar åklagare för utredningen i ett ärende om överlämnande enligt en arresteringsorder. I promemorian föreslås att en utredning skall inledas när en arresteringsorder har skickats direkt till åklagaren eller när det på annat sätt framkommer att den som eftersöks enligt en arresteringsorder befinner sig på viss plats i Sverige. Utredningen skall, enligt promemorians förslag, avse frågan om det finns förutsättningar för överlämnande. Den uppgiften motsvarar i huvudsak vad som gäller vid utlämning.

I avsnitt 7.3.3 föreslås att pågående lagföring i Sverige skall innebära att överlämnande inte får beviljas. Om förundersökningsledaren anser att lagföringen bör ske här kommer därmed begäran om överlämnande att avslås. I promemorians lagförslag har tagits in en särskild erinran om åklagarens skyldighet att utreda förutsättningarna för lagföring i Sverige när den som inte har fyllt arton år begärs överlämnad. Det bör enligt promemorians förslag i ett sådant fall vara en utgångspunkt att lagföringen sker i Sverige. I nu angivna delar har promemorian godtagits

av remissinstanserna och också regeringen ställer sig bakom

110

promemorieförslaget och de bedömningar som

i

den delen görs i

Prop. 2003/04:7

promemorian.

 

 

 

 

Åklagarens utredning syftar till att klargöra om det finns förut-

 

sättningar för överlämnande. Det kan också behöva klargöras om det

 

finns skäl och förutsättningar att ställa upp villkor för överlämnande

 

(artikel 5) eller att vägra överlämnande för straffverkställighet av den

 

som begär att straffet skall verkställas i Sverige (artikel 4.6). Enligt

 

promemorians lagförslag skall bestämmelserna om förundersökning i

 

brottmål vid utredningen av en fråga om överlämnande tillämpas. Detta

 

är i stort sett samma ordning som gäller i ärenden om utlämning för brott.

 

Några remissinstanser menar att den hänvisning som görs skall vara

 

mer precis. Även Lagrådet har förordat att bestämmelsen ges en mer

 

begränsad räckvidd. Det finns emellertid olägenheter förenade med en

 

sådan lagstiftningsmetod. Det finns framför allt en risk att bestämmelser

 

som behöver tillämpas bara i mycket sällsynta fall inte kommer med i de

 

hänvisningar som görs. Dessutom skulle en sådan lagstiftningsmetod

 

medföra att framtida ändringar av t.ex. rättegångsbalkens bestämmelser

 

innebar redaktionella följdändringar i den nya lagen. Bestämmelsens

 

räckvidd begränsas redan genom angivelsen att utredningen endast skall

 

avse förutsättningarna för överlämnande från Sverige. Regeringen

 

stannar därför för att reglera frågan på samma sätt som i lagen om

 

utlämning för brott, dvs. genom en generell hänvisning till

 

bestämmelserna i brottmål.

 

 

 

 

Vid överlämnande för verkställighet av en frihetsberövande påföljd rör

 

det sig visserligen inte som i 23 kap. rättegångsbalken om en utredning

 

om brott. Så är emellertid inte heller fallet vid den utredning som görs i

 

ett ärende om överlämnande för lagföring. Hänvisningen till reglerna i

 

23 kap. rättegångsbalken innebär inte att dessa

bestämmelser skall

 

”gälla” utan att de skall ”tillämpas”. Av särskild betydelse är givetvis

 

23 kap. rättegångsbalken

samt bestämmelser

i

förundersöknings-

 

kungörelsen (1947:948). Även vissa regler i lagen (1964:167) med

 

särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare kan behöva tillämpas,

 

t.ex. bestämmelserna i 5 § om kallelse av vårdnadshavare. När fråga om

 

överlämnande skall vägras därför att lagföringen bör ske i Sverige kan

 

11 § om inhämtande av yttrande från socialnämnd vara av betydelse.

 

Under utredningen behöver åklagaren givetvis ta nödvändiga kontakter

 

med myndigheter i Sverige och i utlandet. En åklagare kan sålunda under

 

utredningen av ett ärende om överlämnande behöva utföra uppgifter även

 

när dessa har viss koppling till tryckfrihetsförordningen eller

 

yttrandefrihetsgrundlagen och som Justitiekanslern påpekat kan

 

åklagaren i ett sådant fall behöva inhämta ett yttrande från honom.

 

Närmare bestämmelser om förfarandet i dessa delar bör meddelas i

 

förordning.

 

 

 

 

Inhämtande av samtycke och medgivande

 

 

 

I artikel 13 i rambeslutet finns, som redan nämnts, bestämmelser om

 

samtycke till bl.a. överlämnande. I lagen om utlämning för brott regleras

 

samtyckesfrågor i 32 §. Enligt promemorians förslag kan de

 

bestämmelser som behövs rörande samtycke och avstående från

 

specialitetsprincipen tas in

i förordning. Några

remissinstanser har i

111

stället förordat att vissa sådana frågor regleras i lag. Inte bara ett samtycke till överlämnande utan också ett avstående från specialitetsprincipens skydd kan ha allvarliga konsekvenser för den eftersökte. Bestämmelser om att den eftersökte under utredningen skall tillfrågas om han eller hon samtycker till överlämnande bör därför tas in i lagen. Lagen bör vidare innehålla en bestämmelse om att den eftersökte, i händelse av samtycke, skall tillfrågas om han eller hon medger att i den utfärdande medlemsstaten lagföras eller straffas för gärningar som har begåtts före överlämnandet men som inte omfattas av arresteringsordern. Med hänsyn till betydelsen av ett samtycke eller ett sådant medgivande bör det i lagen tas in bestämmelser om att den eftersökte skall upplysas om konsekvenserna av att ett samtycke eller medgivande lämnas. Att den eftersökte kan behöva en tolk i så viktiga sammanhang är en självklarhet. Rättegångsbalkens bestämmelser om tolk avser visserligen endast förfarandet inför rätten. Samma principer som rättegångsbalken upptar i fråga om tolk tillämpas dock utan särskilda bestämmelser under en förundersökning och några särskilda bestämmelser i denna fråga behövs därför inte.

Återtagande av samtycke och medgivande

Lagrådet har ansett att ett samtycke till överlämnande och ett avstående från specialitetsprincipens skydd bör kunna återkallas intill dess att beslutet om överlämnande har verkställs. Frågan om återkallelse av samtycke och medgivande behandlades i godkännandepropositionen till rambeslutet (prop. 2001/02:118 s. 25). Där förklarade regeringen att Sverige borde avge en förklaring till rambeslutet om att ett samtycke och ett medgivande bör kunna återkallas intill dess att beslutet om överlämnande verkställs. Regeringen föreskickade dock att frågan skulle övervägas på nytt i det kommande lagstiftningsärendet. Enligt det nu föreslagna förfarandet har samtycke till överlämnande endast den verkan att ärendet skall avgöras inom en kortare tidsfrist (5 kap. 3 § i lagförslaget), att den som samtycker inte får överklaga beslutet om överlämnande (4 kap. 9 §) och att tingsrätten i sådana fall inte behöver hålla en förhandling (5 kap. 2 §). Vidare anges det i lagen att den som samtycker eller lämnar medgivande skall upplysas om innebörden av sin förklaring (4 kap. 8 §). Som Riksåklagaren har anfört i denna del har möjligheten att kunna återkalla ett samtycke som lämnas i ett ärende om utlämning förorsakat problem i den praktiska tillämpningen, inte minst därför att ett samtycke är oåterkalleligt i de flesta av EU:s övriga medlemsstater. Enligt regeringen skulle en möjlighet att efter rättens beslut återkalla ett samtycke innebära så stora olägenheter att värdet av en sådan möjlighet kan ifrågasättas. Så skulle t.ex. den som har samtyckt kunna sabotera verkställighetsförsök genom att återkalla samtycket kort innan eller i samband med att den utfärdande medlemsstaten kommer för att hämta honom. Ett samtycke bör därför inte kunna återkallas efter att rätten meddelat beslut i överlämnandefrågan. Däremot bör det stå den som skall överlämnas fritt att återta ett medgivande där han eller hon förklarar sig avstå från specialitetsprincipens skydd fram till dess att överlämnandebeslutet skall verkställas. En sådan ändrad förklaring har

Prop. 2003/04:7

112

inte någon inverkan på överlämnandeförfarandet, men kan ha stor Prop. 2003/04:7 betydelse för den som skall överlämnas (se vidare avsnitt 14).

Kravet på skyndsamhet

Utredningen måste bedrivas skyndsamt med iakttagande av de tidsfrister som gäller för överlämnande (artikel 17). Lagen bör också innehålla ett påpekande om att åklagaren måste beakta den tidsfrist som kan komma att gälla för tingsrätten (se 5 kap. 3 §).

Offentlig försvarare

I promemorian föreslås att det alltid skall förordnas offentlig försvarare för en ung lagöverträdare, men att det även i övriga fall skall finnas en obligatorisk rätt till offentlig försvarare för den som begär det. Några remissinstanser har menat att det alltid bör vara obligatoriskt med offentlig försvarare i ärenden om överlämnande. Även om en regel av det slaget begränsas till sådana eftersökta som har påträffats, skulle den ha vissa nackdelar. Man kan inte bortse från att det kommer att finnas eftersökta personer som inte har några invändningar mot att överlämnas. Om det i ett sådant fall inte heller finns något behov av offentlig försvarare skulle en obligatorisk regel kunna innebära en onödig tidsutdräkt som inte är i den eftersöktes intresse. Promemorieförslaget har dock den nackdelen, jämfört med den lösning som finns i lagen om utlämning för brott, att varken åklagaren eller rätten självmant kan förordna en försvarare för andra än unga lagöverträdare. Rättegångs- balkens regler på den punkten är dock utformade med utgångspunkt från att det är ett brott och påföljden för detta som skall utredas. Mot den bakgrunden anser regeringen att i den nya lagen bör tas in en bestämmelse om att offentlig försvarare skall förordnas för den eftersökte, om han eller hon begär det, är under arton år eller i annat fall bedöms vara i behov av en försvarare. Detta innebär en utökad rätt till försvarare i förhållande till vad som gäller i dag.

Dessutom bör det i lagen anges att kostnaderna för en offentlig försvarare alltid skall stanna på staten. En ordning där den som överlämnas åläggs återbetalningsskyldighet för försvararkostnader skulle i praktiken bli verkningslös i fall då personen inte återsänds till Sverige efter avslutad lagföring i den andra medlemsstaten.

113

8.4.2Personella tvångsmedel mot den eftersökte

Regeringens förslag: Den som eftersöks skall anhållas av åklagaren och häktas av rätten. Anhållande eller häktning skall dock inte ske om det kan antas att förutsättningar saknas för överlämnande. Om det inte finns risk för att den eftersökte avviker eller undandrar sig överlämnande, krävs för anhållande och häktning att det finns risk för att han eller hon på fri fot försvårar sakens utredning.

Den som inte har fyllt arton år får anhållas och häktas endast om det finns synnerliga skäl.

Om det bedöms vara tillräckligt skall andra, mindre ingripande, tvångsmedel användas mot den eftersökte i stället för anhållande och häktning.

I brådskande fall får en polisman eller en tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen som anträffar någon som kan anhållas gripa denne även utan något anhållningsbeslut.

Ett beslut om tvångsmedel kan överklagas till hovrätten och Högsta domstolen.

Ett beslut om anhållande eller häktning skall upphävas, om ett fortsatt frihetsberövande skulle vara oskäligt med hänsyn till den tid frihetsberövandet pågått och den påföljd som utdömts eller som kan komma att utdömas om den eftersökte döms för gärningen.

Regeringens bedömning: Det bör inte införas särskilda bestämmelser om häktningsrestriktioner.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian används i vissa sammanhang uttrycken "påtaglig risk" eller "betydande risk”. I promemorians förslag finns inte heller några bestämmelser om att en tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen får gripa en eftersökt person. Promemorians tvångsmedelsbestämmelse för personer under arton år samt bestämmelser om i vilka fall ett beslut om anhållande och häktning skall upphävas är annorlunda utformad än regeringens förslag. Vidare innehåller promemorians förslag ett förbud att överklaga ett hovrättsbeslut om tvångsmedel.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslagen eller lämnat dem utan erinran. Sveriges advokatsamfund och Luleå tingsrätt har ifrågasatt förslaget om att det skall gälla en presumtion för frihetsberövande. Riksdagens ombudsmän (JO), Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt och Ekobrottsmyndigheten har invänt mot att det i promemorians förslag används begreppen "påtaglig" och "beaktansvärd" för att kvalificera den risk som skall bedömas i fråga om anhållande och häktning. JO och Tullverket har föreslagit att även en tulltjänsteman skall kunna besluta att gripa den som eftersöks enligt en arresteringsorder. Riksåklagaren och Ekobrottsmyndigheten efterlyser klargöranden i fråga om åklagarens möjligheter att besluta om restriktioner för den som berövats friheten. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet ifrågasätter behovet av en särskild regel om att frihetsberövandet skall upphöra om det blir oproportionerligt långt. Advokatsamfundet anser att ett hovrättsbeslut om tvångsmedel bör kunna överklagas till Högsta domstolen.

Prop. 2003/04:7

114

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Prop. 2003/04:7

Rambeslutet och nuvarande reglering

 

Enligt artikel 12 i rambeslutet får den verkställande rättsliga

 

myndigheten besluta att den som har gripits på grund av en

 

arresteringsorder skall vara fortsatt frihetsberövad. Beslut om

 

tvångsmedel skall fattas i enlighet med lagstiftningen i den verkställande

 

medlemsstaten. Det är dock enligt bestämmelsen möjligt att tillfälligt

 

försätta den som gripits på fri fot, om den rättsliga myndigheten vidtar

 

alla åtgärder som den bedömer nödvändiga för att undvika att den

 

eftersökte avviker.

 

Den som eftersöks för utlämning får enligt 23 § utlämningslagen

 

anhållas av åklagaren på begäran av behörig myndighet i en annan stat.

 

Anhållningsbeslutet skall underställas tingsrätten, som efter att ha

 

fastställt beslutet skall underrätta chefen för Justitiedepartementet. Denne

 

skall sätta ut en tid inom vilken en framställning om utlämning skall ges

 

in. Om det emellertid redan på detta stadium framkommer att det finns

 

hinder mot utlämning eller att utlämning inte bör ske, skall chefen för

 

Justitiedepartementet utverka regeringens beslut om upphävande av

 

anhållningsbeslutet. Om beslutet om anhållande inte upphävs, skall det

 

bestå fram till dess att det kommer in en begäran om utlämning. Därefter

 

skall åklagaren inom viss tid begära hos rätten att den som begärs

 

utlämnad skall häktas.

 

I 16 § utlämningslagen regleras förfarandet när en utlämnings-

 

framställning har getts in. Den eftersökte är då i flertalet fall redan

 

anhållen med stöd av 23 §. I fråga om tvångsmedel gäller vad som i

 

allmänhet är föreskrivet för brottmål. Det innebär att förutsättningarna

 

för att tvångsmedel skall kunna användas är desamma som gäller vid

 

motsvarande åtgärd under en förundersökning. För att t.ex. häktning skall

 

kunna ske krävs att den aktuella gärningen motsvarar brott enligt svensk

 

lag som – som huvudregel – är av viss svårhet. Vidare krävs att det finns

 

sannolika skäl för brottsmisstanke. Det senare kravet gäller dock inte om

 

Sverige i förhållande till den ansökande staten har åtagit sig att godta det

 

utländska häktningsbeslutet (9 § tredje stycket utlämningslagen; se prop.

 

1957:156 s. 83). Enligt den nordiska utlämningslagen gäller på

 

motsvarande sätt rättegångsbalkens regler. Huvudregeln där är att det

 

inte krävs någon särskild utredning till stöd för att den som avses med

 

ansökan har begått det uppgivna brottet utöver vad som angetts i

 

samband med ansökan om utlämning (12 § nordiska utlämningslagen).

 

För att anhållande och häktning skall få ske i ett svenskt brottmål krävs

 

att någon är på sannolika skäl misstänkt eller åtminstone kan skäligen

 

misstänkas för ett brott, för vilket är föreskrivet fängelse i ett år eller mer

 

(24 kap. 1, 3 och 6 §§ rättegångsbalken). I undantagsfall kan anhållande

 

och häktning ske även om brottets straffskala inte når upp till denna nivå.

 

För att någon skall kunna anhållas eller häktas krävs också i normalfallet

 

att det finns en risk att den det gäller avviker eller på annat sätt undandrar

 

sig lagföring eller straff, att han eller hon genom att undanröja bevis eller

 

på något annat sätt försvårar sakens utredning eller att han eller hon

 

fortsätter sin brottsliga verksamhet. Enligt 23 § lagen (1964:167) med

 

vissa bestämmelser om unga lagöverträdare får den som inte har fyllt

 

arton år inte häktas utan att det föreligger synnerliga skäl.

115

 

En presumtion för anhållande och häktning

Prop. 2003/04:7

Regeringen konstaterar att rambeslutet bygger på principen om ömsesidigt erkännande av rättsliga beslut i andra medlemsstater. En begäran om att en person skall gripas och överlämnas till en annan rättslig myndighet för lagföring eller verkställighet av straff skall därför som utgångspunkt godtas. Någon prövning av den eftersöktes skuld skall inte ske här. Den prövningen har redan skett i den andra staten. Det saknar också betydelse för anhållande- och häktningsfrågan vilket straff som kan följa för brottet enligt svensk lag. Redan det nu sagda medför att det behövs särskilda regler om frihetsberövanden i ärenden om överlämnande enligt en arresteringsorder. Därtill kommer att anhållande och häktning måste kunna ske i de, troligen mycket ovanliga, situationer när gärningen inte är straffbar i Sverige.

Enligt promemorians förslag bör det, när en arresteringsorder har utfärdats, gälla en presumtion för frihetsberövande. Några remiss- instanser är kritiska till förslaget i den delen. Regeringen vill här framhålla att rambeslutet innebär ett åtagande för Sverige att, bortsett från i vissa särskilt angivna fall, säkerställa att den som eftersöks enligt en arresteringsorder och som anträffas i Sverige inom viss tid kan överlämnas till den andra staten. För att det över huvud taget skall vara möjligt att inom de relativt snäva tidsfrister som anges i rambeslutet kunna genomföra en rättslig prövning av frågan om överlämnande och för att i händelse av bifall kunna verkställa beslutet inom de föreskrivna fristerna, krävs att den som begärs överlämnad inte håller sig undan eller avviker från prövningen eller från verkställigheten av beslutet. Mot den nu angivna bakgrunden gör regeringen den bedömningen att Sverige inte kan uppfylla sina förpliktelser enligt rambeslutet utan en presumtion av det slag som promemorieförslaget upptar.

Skäl för att underlåta anhållande och häktning

Något frihetsberövande bör dock enligt promemorians förslag inte ske om det kan antas att förutsättningar saknas för ett överlämnande eller om det inte finns någon beaktansvärd risk för att den eftersökta personen avviker. I det senare fallet får frihetsberövande enligt promemorians förslag ske om det finns en påtaglig risk för att den eftersökte på fri fot försvårar sakens utredning. Uttrycken "betydande risk" och "påtaglig risk", som förekommer i promemorieförslaget används i en del modernare lagar i syfte att beteckna riskens storlek respektive tydlighet. Uttrycken har emellertid hitintills inte använts i samband med straffprocessuella tvångsmedel och som flera remissinstanser menat finns det inte tillräcklig anledning att nu införa någon nyordning på den punkten. Med den justeringen att ”påtaglig” och ”beaktansvärd” slopas bör promemorieförslaget godtas. För att ett frihetsberövande tvångs- medel skall kunna underlåtas bör det således – om man bortser från de fall där det kan antas att något överlämnande inte kommer att ske – finnas faktiska omständigheter som talar emot en flyktrisk. Även om det inte finns någon flyktfara skall anhållande och häktning ske om det finns risk för att den eftersökte genom att undanröja bevis eller på något annat

116

sätt försvårar utredningen av en gärning som omfattas av en arresterings- Prop. 2003/04:7 order.

Anhållande och häktning av personer under arton år

När det gäller eftersökta som är under arton år bör, enligt promemorians förslag, presumtionen i stället vara den omvända mot den förut angivna. Regeringen ställer sig i likhet med remissinstanserna bakom det förslaget. Bestämmelsen bör dock utformas något annorlunda, för att det skall vara tydligt att den som inte har fyllt arton år endast skall frihetsberövas i rena undantagsfall. Häktningsbestämmelsen i 23 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare ger en i detta avseende lämplig avgränsning av i vilka fall anhållande och häktning får tillgripas. Enligt den bestämmelsen får den som inte har fyllt arton år häktas endast om det finns synnerliga skäl. Regeringen anser att det i den nya lagen bör införas en bestämmelse med motsvarande innebörd.

Alternativ till anhållande och häktning

Om det för att undanröja grunden för ett anhållande är tillräckligt att den som eftersöks meddelas ett reseförbud eller att det föreskrivs en anmälningsskyldighet, får åklagaren enligt promemorians förslag besluta om en sådan åtgärd i stället för anhållande. I fall som avses i 24 kap. 4 § rättegångsbalken, dvs. fall där det kan befaras att en häktning skulle komma att medföra allvarligt men för den det gäller eller för dennes barn, skall enligt promemorians förslag övervakning kunna ersätta ett anhållande. Promemorieförslaget har godtagits av remissinstanserna och bör med viss justering genomföras i denna del.

Gripande utan ett anhållningsbeslut

Om det finns skäl att anhålla någon får enligt 24 kap. 7 § rättegångsbalken en polisman i brådskande fall gripa honom eller henne även utan något anhållningsbeslut. Samma rätt bör en polisman ha i de fall anhållande skall ske med anledning av en arresteringsorder. Några remissinstanser har, med hänvisning till att eftersökta personer många gånger kommer att anträffas i samband med gränskontroller, föreslagit att även en tulltjänsteman skall kunna gripa den eftersökte i det angivna fallet. Enligt 21 § lagen (2000:1225) om straff för varusmugglig har en tulltjänsteman eller en tjänsteman vid Kustbevakningen, i fråga om rätten att gripa den som är misstänkt för smugglingsbrott, samma befogenheter som enligt 24 kap. 7 § första stycket rättegångsbalken tillkommer en polisman. Då det, som remissinstanserna har påpekat, kan antas att personer som eftersöks enligt en arresteringsorder emellanåt kommer att anträffas i gränskontroller, framstår det enligt regeringens bedömning som rimligt och i linje med nuvarande synsätt att tjänstemän vid myndigheter som upprätthåller gränskontrollen ges rätt att gripa den som kan anhållas enligt den nya lagen. En bestämmelse som ger tull-

tjänstemän en sådan rätt bör därför införas. Detsamma bör gälla för

117

tjänstemän vid Kustbevakningen, eftersom myndigheten till sjöss har ett självständigt ansvar för gränskontrollen avseende både personer och varor och dessutom svarar för inre utlänningskontroll av och i anslutning till sjöfarten.

Restriktioner

För att en häktad skall kunna underkastas inskränkningar i sina kontakter med omvärlden (restriktioner) krävs enligt 16 § lagen (1976:371) om behandlingen av häktade m.fl. att rätten enligt 24 kap. 5 a § rättegångs- balken har beslutat att åklagaren får besluta om restriktioner. Häktningsrestriktioner kan vara mycket ingripande för den som är frihetsberövad. Några särregler om häktningsrestriktioner finns inte i utlämningslagarna. Det finns enligt regeringens bedömning inte tillräcklig anledning att införa särregler om häktningsrestriktioner för de fall där en arresteringsorder har utfärdats. I ett inledande skede torde det vara möjligt att med tillämpning av nuvarande bestämmelser, i avvaktan på ytterligare information genast besluta om restriktioner om det finns omständigheter som ger vid handen att det finns för risk att bevisning förstörs (kollusionsfara). Rambeslutet ger därtill goda möjligheter till snabba direktkontakter när det gäller att skaffa fram underlag för ett beslut om häktningsrestriktioner. Åklagaren bör i sammanhanget observera att en utländsk myndighet felaktigt kan tro att ett häktningsbeslut enligt svensk rätt automatiskt föranleder restriktioner.

Skäl för att upphäva ett beslut om anhållande eller häktning

Det kan förekomma att en arresteringsorder utfärdas i fråga om någon som utomlands rymt från verkställigheten av en frihetsberövande påföljd. Enligt artikel 26 i rambeslutet skall den tid som någon i den verkställande medlemsstaten är frihetsberövad i ett ärende om överlämnande i den utfärdande medlemsstaten avräknas från ett frihetsstraff som där döms ut. Detta kan innebära att tiden för verkställigheten av den utländska påföljden faktiskt löper ut medan någon här i landet är anhållen eller häktad i överlämnandeärendet. Ett beslut om anhållande eller häktning skall också upphävas om ett fortsatt frihetsberövande inte står i proportion till det ingripande som kan tänkas ha varit åsyftat från den utfärdande myndighetens sida. Med tanke på den typen av situationer bör, som det föreslås i promemorian, i lagen tas in en regel om att ett beslut om frihetsberövande skall upphävas, om frihetsberövandet annars skulle bli oproportionerligt långt. Ett sådant beslut bör normalt föregås av kontakter och samråd med den utfärdande myndigheten. Som Lagrådet har föreslagit bör bestämmelsen formuleras så att det tydligare framgår vilka omständigheter som skall beaktas. Den uppräkning av omständigheter som finns i Lagrådets förslag är dock enligt regeringens bedömning alltför omfattande i förhållande till den presumtion som, enligt vad som ovan anförts, bör gälla för att frihetsberövande åtgärder vidtas mot den som eftersöks i ett ärende om överlämnande. De hänsyn som enligt Lagrådets förslag kan behöva tas till den eftersöktes personliga förhållanden tillgodoses i det nuvarande

Prop. 2003/04:7

118

förslaget redan genom att det är möjligt att tillämpa ett icke frihets- berövande tvångsmedel om det är tillräckligt. Brottets art torde normalt inte kunna påverka förpliktelsen att överlämna den eftersökte. Däremot bör det enligt regeringen i lagen anges att ett beslut om anhållande eller häktning skall upphävas, om ett fortsatt frihetsberövande skulle vara oskäligt med hänsyn till den tid frihetsberövandet pågått och den påföljd som utdömts eller som kan komma att utdömas om den eftersökte döms för gärningen.

Överklagande av ett beslut om personella tvångsmedel

En tingsrätts beslut om tvångsmedel i ett ärende om överlämnande enligt en arresteringsorder får enligt promemorians förslag överklagas till hovrätt. Hovrättens beslut skall dock enligt förslaget inte kunna överklagas. Enligt Advokatsamfundet bör tvångsmedelsbeslut kunna överklagas till Högsta domstolen. Även om den praktiska betydelsen av en sådan möjlighet i ett ärende om överlämnande är liten, anser regeringen att det inte finns anledning att här avvika från vad som gäller i brottmål. Ett beslut av hovrätt om häktning eller ett annat personellt tvångsmedel bör därför kunna överklagas. Någon särskild bestämmelse om det krävs inte. Det bör för övrigt anmärkas att verkställighet av överlämnandebeslutet kommer att kunna ske utan hinder av att ett tvångsmedelsbeslut har överklagats. I övrigt hänvisas i denna fråga till vad som ovan anförs som skäl för att ett beslut om överlämnande bör kunna överklagas till Högsta domstolen (se avsnitt 8.1.1).

8.4.3Beslag och husrannsakan

Regeringens förslag: Om det i en arresteringsorder finns en ansökan om beslag skall lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål tillämpas i den delen.

Om det annars påträffas föremål som på grund av den uppgivna gärningen skulle kunna tas i beslag och överlämnas enligt lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål, får de även utan en särskild ansökan tas i beslag av åklagare eller den som griper den eftersökte. Beslaget skall också i det fallet anmälas till rätten för prövning.

I samband med att den eftersökte frihetsberövas får husrannsakan göras för eftersökande av sådana föremål som får tas i beslag.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens, men innehåller inte någon regel om att det utan en föregående ansökan om beslag skall kunna göras en husrannsakan.

Remissinstanserna: Remissinstanserna har i huvudsak tillstyrkt förslagen eller lämnat dem utan erinran. Såväl Riksåklagaren som Sveriges advokatsamfund har påpekat att ett beslut i fråga om beslag, som meddelas efter en ansökan, med promemorians förslag kommer att kunna överklagas till Högsta domstolen, medan tvångsmedelsbeslut som har skett utan en särskild ansökan inte kan överklagas dit. Riksåklagaren föreslår att det i lagen tas in en bestämmelse om husrannsakan.

Prop. 2003/04:7

119

Tullverket föreslår att en tulltjänsteman skall kunna ta föremål i beslag i Prop. 2003/04:7 samband med att någon som eftersöks grips.

Skälen för regeringens förslag

Rambeslutet och nuvarande reglering

Enligt rambeslutet skall den verkställande rättsliga myndigheten, i enlighet med sin nationella lagstiftning, på begäran av den utfärdande rättsliga myndigheten eller på eget initiativ, beslagta och överlämna egendom som kan behöva företes som bevis eller som har förvärvats av den eftersökte till följd av brottet (artikel 29.1). Egendomen skall överlämnas även om arresteringsordern inte kan verkställas på grund av att den eftersökte avlidit eller avvikit (artikel 29.2). Om egendomen behövs i samband med ett straffrättsligt förfarande i den verkställande medlemsstaten får den verkställande rättsliga myndigheten skjuta upp överlämnande av egendomen eller överlämna egendomen med villkor om att den skall återlämnas (artikel 29.3). Ett överlämnande skall inte påverka rättigheter som kan tillkomma den verkställande medlemsstaten eller en tredje person och sker ett överlämnande skall egendomen snarast möjligt återlämnas (artikel 29.4).

I ett ärende om utlämning får beslag ske redan i samband med att den som är efterlyst för utlämning grips och anhålls (23 § utlämningslagen). Någon särskild begäran från den andra staten om beslag krävs inte i dessa fall. Enligt 21 § utlämningslagen får regeringen i samband med sitt beslut i ett utlämningsärende bestämma att beslagtagen egendom skall överlämnas till den begärande staten. Överlämnandet kan förenas med villkor om det är nödvändigt med hänsyn till enskilds rätt eller om det ur allmän synpunkt är påkallat. Vid utlämning enligt det förenklade förfarandet får chefen för Justitiedepartementet eller Riksåklagaren fatta motsvarande beslut (39 §).

I 4 kap. 14–24 §§ lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål finns bestämmelser om beslag och överlämnande av egendom till en annan stat. Egendom får tas i beslag och överlämnas till den ansökande staten om egendomen skäligen kan antas ha betydelse för utredning om gärningen, vara frånhänd någon genom brott eller vara förverkad på grund av brott, om den hade kunnat förverkas enligt svensk lag i en rättegång i Sverige och det finns särskilda skäl att överlämna egendomen till den ansökande staten (19 §). Beslag och överlämnande får på ansökan av en medlemsstat i EU eller av Norge eller Island ske även utan att det finns dubbel straffbarhet (20 §). Frågor om beslag och överlämnande prövas av domstol (21 §) och verkställs av åklagaren (22 §). Ett överlämnande av beslagtagen egendom får enligt 5 kap. 2 § förenas med villkor som är påkallat av hänsyn till enskilds rätt eller som är nödvändigt från allmän synpunkt, om villkoret inte strider mot en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

120

Beslag

Prop. 2003/04:7

Regeringen konstaterar att rambeslutet inte ålägger medlemsstaterna någon skyldighet att införa beslagsbestämmelser i större utsträckning än vad som redan finns i de nationella rättssystemen. Enligt bestämmelserna om beslag på begäran av en annan stat i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål krävs att det finns en uttrycklig ansökan om att viss egendom skall beslagtas och överlämnas. Om en arresteringsorder innehåller även en begäran om beslag bör beslagsfrågan enligt promemorians förslag handläggas enligt den lagen. Om det hos den eftersökte påträffas föremål som inte har begärts beslagtagna, men som med motsvarande tillämpning av 4 kap. 19 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål skulle kunna bli föremål för beslag och överlämnande, bör enligt promemorians förslag beslag kunna ske utan hinder av att det inte finns en begäran om det. Promemorieförslaget, som på dessa punkter godtagits av remissinstanserna, bör genomföras. I förtydligande syfte bör det i lagen tas in en bestämmelse om att ett beslut om beslag i sådant fall, förutom av åklagaren, skall kunna fattas av den som griper den eftersökte. Det innebär att en tulltjänsteman, en tjänsteman vid Kustbevakningen eller någon annan som med stöd av den nya lagen griper en eftersökt person även får besluta om och ta föremål i beslag. När beslag har skett bör frågan prövas av rätten i enlighet med bestämmelserna i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. En förutsättning är givetvis att beslaget inte har hävts. Skulle frågan om beslag som grundas på en ansökan handläggas vid en annan tingsrätt än den som prövar frågan om överlämnande, kan det ärendet överlämnas, så att handläggningen sker vid samma domstol (2 kap. 7 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål).

Husrannsakan

Riksåklagaren har ansett att det finns en risk för att Sverige inte fullt ut kan leva upp till rambeslutet, om inte husrannsakan kan användas t.ex. för att söka efter föremål i bakluckan till en bil i vilken den eftersökte påträffas. I de flesta fall torde åklagaren ha möjlighet att ta kontakt med den utfärdande myndigheten och få en ansökan om husrannsakan och beslag från denna innan beslutet fattas. I ett sådant fall tillämpas lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. I samband med att den eftersökte frihetsberövas förhåller det sig däremot annorlunda. I den situationen kan det emellanåt hastigt uppkomma ett behov av husrann- sakan. Det kan då vara svårt att hinna kontakta den utfärdande myndigheten. Regeringen anser mot denna bakgrund att det i den nya lagen bör införas en regel som medger att husrannsakan får ske för sökande efter föremål som får tas i beslag, om åtgärden vidtas i samband med att den som eftersöks berövas friheten.

121

8.4.4Förhör i avvaktan på beslut om överlämnande

Regeringens bedömning: Bestämmelser bör inte införas om att den eftersökte i förhörssyfte tillfälligt skall kunna överföras till den utfärdande medlemsstaten.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har invänt mot promemorians

bedömning.

Skälen för regeringens bedömning

Enligt artiklarna 18 och 19 i rambeslutet skall den verkställande rättsliga myndigheten godta antingen att den eftersökte – i avvaktan på att ett beslut om överlämnande kan fattas – hörs inför en rättslig myndighet i den verkställande medlemsstaten eller att ett tillfälligt överförande sker till den utfärdande medlemsstaten av den som eftersöks. I det förra fallet skall en rättslig myndighet i den verkställande medlemsstaten genomföra förhör med den eftersökte. Av bestämmelserna framgår bl.a. att förhöret skall genomföras i enlighet med den verkställande medlemsstatens lagstiftning, med beaktande av villkor som har fastställts i samförstånd mellan de berörda rättsliga myndigheterna. Tillfälligt överförande för förhör i den utfärdande medlemsstaten – enligt det senare alternativet – skall genomföras så att den eftersökte har möjlighet att återvända till den verkställande medlemsstaten för att närvara vid den prövning som pågår där av begäran om överlämnande. Villkoren för tillfälligt överförande och dess varaktighet skall fastställas i samförstånd mellan de berörda rättsliga myndigheterna.

Utlämningslagstiftningen saknar bestämmelser som motsvarar artiklarna 18 och 19 i rambeslutet. Bestämmelser om förhör och bevisupptagning i brottmål samt om överförande av frihetsberövade för förhör på begäran av en myndighet i en annan stat finns dock i 4 kap. lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål. Enligt den lagen handläggs ärenden om förhör i samband med förundersökning i brottmål av åklagare, med tillämpning av svenska förundersöknings- bestämmelser. Företrädare för den ansökande myndigheten får delta vid förhöret och får med åklagarens samtycke ställa frågor direkt till den som hörs (1 §). En ansökan om bevisupptagning vid svensk domstol handläggs av tingsrätt som ett ärende om bevisupptagning utom huvudförhandling (2 §). Domare vid den utländska domstolen eller företrädare för den myndighet som har begärt bevisupptagningen får delta vid denna och får med rättens samtycke ställa frågor direkt till den som hörs (3 §). Om den ansökande staten har framställt önskemål om det får en svensk åklagare delta vid bevisupptagningen för att bevaka den ansökande statens intressen (4 §). Bestämmelser om överförande av frihetsberövade för förhör finns i 29–34 §§. Överförande från Sverige kan enligt dessa bestämmelser ske på begäran av en myndighet i den andra staten i syfte att den som överförs skall närvara vid förhör eller konfrontation i samband med förundersökning eller rättegång där.

Prop. 2003/04:7

122

Överförande från Sverige på begäran av en annan stat får emellertid inte Prop. 2003/04:7 ske om förhöret avser personens egen brottslighet (29 §).

Enligt rambeslutet skall ärenden om överlämnande behandlas och verkställas skyndsamt. Beslut i fråga om överlämnande kan ske skall normalt fattas inom sextio dagar från det att den eftersökte greps. Detta är avsevärt kortare tid än handläggningstiden i dag för ett utomnordiskt utlämningsärende. Det är ovanligt att åklagare eller domstol begär förhör eller bevisupptagning under ett pågående utlämningsärende. Det gäller både vid utlämning till och från Sverige. Det är svårt att bedöma om rambeslutet kommer att medföra att efterfrågan på sådana åtgärder ökar. Tillfälligt överförande är i dag inte möjligt i ärenden om utlämning. Det kan inte heller förutses i vilken utsträckning medlemsstaternas åklagare och domstolar kommer att utnyttja möjligheten att begära en sådan åtgärd. En verkställande rättslig myndighet får enligt rambeslutet välja antingen att tillfälligt överföra en eftersökt person eller att personen skall höras i den verkställande medlemsstaten.

Enligt promemorians förslag bör det inte införas någon möjlighet att tillfälligt överföra den eftersökte till den utfärdande medlemsstaten. Förslaget har inte ifrågasatts av remissinstanserna. Regeringen vill framhålla att bestämmelserna i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål möjliggör förhör och bevisupptagning i Sverige i den situation som nu avses. Det kan visserligen antas att förutsättningarna för att genomföra ett förhör typiskt sett är bättre i den stat där lagföringen pågår och där den övriga utredningen också finns. Mot detta skall ställas det ingrepp i den eftersöktes personliga frihet som ett tillfälligt överförande innebär, där den eftersökte utan någon särskild prövning överförs till den utfärdande medlemsstaten innan frågan om överlämnande har prövats. Med hänsyn till detta och till att antalet fall där tillfälligt överförande kan tänkas bli aktuellt sannolikt är begränsat, bör enligt regeringen någon sådan möjlighet inte finnas i den nya lagen.

123

8.5

Beslutsförfarandet

Prop. 2003/04:7

8.5.1Rättens prövning

Regeringens förslag: Tingsrätten beslutar efter framställning från åklagaren i frågan om överlämnande. Detta gäller dock inte om åklagaren redan har avslagit en begäran på grund av brister i arresteringsordern.

Vid rättens handläggning tillämpas i huvudsak reglerna om domstols handläggning och överklagande av domstols beslut i brott- mål. Handläggningen vid rätten skall ske med skyndsamhet.

Tingsrätten skall hålla en förhandling för prövningen av frågan om överlämnande. En sådan förhandling behöver inte hållas om det är uppenbart att begäran om överlämnande skall avslås, om den eftersökte samtycker till överlämnande eller om han eller hon begär att ärendet skall avgöras på handlingarna.

Till förhandlingen skall åklagaren och den eftersökte kallas. Den som är frihetsberövad skall inställas.

Tingsrättens beslut skall meddelas senast trettio dagar efter det att den eftersökte greps. Samtycker den eftersökte till överlämnande, skall beslutet meddelas senast tio dagar från samtycket. Om det finns särskilda skäl får dock tingsrätten meddela sitt beslut senare.

Regeringens bedömning: Det bör inte införas någon särskild bestämmelse om muntlighet i hovrätten efter ett överklagande.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

 

Promemorians förslag innehåller dock inte något förslag om att rätten

 

kan underlåta att hålla förhandling om det är uppenbart att en

 

arresteringsorder skall avslås. Enligt promemorians förslag skall de

 

tidsfrister som gäller för handläggningen beräknas utifrån när den

 

eftersökte påträffades.

 

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslagen

 

eller lämnat dem utan erinran. Riksdagens ombudsmän (JO) förordar en

 

uttrycklig bestämmelse om att åklagaren skall lämna över handlingarna i

 

ärendet till rätten. Riksåklagaren förordar att ärendet skall kunna avgöras

 

på handlingarna även när det är uppenbart att någon förhandling inte

 

behövs. Enligt Riksåklagaren bör regeln om muntlighet i hovrätten vara

 

snävare än den som finns i 52 kap. 11 § rättegångsbalken. Domstols-

 

verket anser att det är önskvärt att det närmare utvecklas vilka

 

bestämmelser i rättegångsbalken som skall tillämpas av rätten och ställer

 

frågan om det med hänsyn till fristerna kan behöva hållas en

 

jourförhandling. Riksåklagaren och Ekobrottsmyndigheten menar att

 

utgångspunkten för tidsfristen närmare bör knyta an till rambeslutet, dvs.

 

när den eftersökte greps. JO, Rikspolisstyrelsen och Kriminalvårds-

 

styrelsen efterlyser klargöranden rörande fristberäkningen.

 

Skälen för regeringens förslag och bedömning

 

Den verkställande rättsliga myndigheten skall enligt artikel 15.1 i

 

rambeslutet, inom de tidsfrister och enligt de villkor som anges där,

 

besluta i frågan om överlämnande. Slutligt beslut om överlämnande skall

124

 

fattas inom tio dagar från det att den eftersökte har lämnat sitt samtycke (artikel 17.2) och i övriga fall, om samtycke inte har lämnats, inom sextio dagar från gripandet (artikel 17.3). I särskilda fall kan dessa tidsfrister utsträckas med trettio dagar (artikel 17.4). Om den som begärs överlämnad inte samtycker till överlämnandet skall han eller hon enligt artikel 14 höras av den verkställande rättsliga myndigheten i enlighet med den statens lagstiftning.

I ärenden om utlämning förekommer domstolsprövning av utlämningsfrågan endast i de fall där den som begärs utlämnad motsätter sig utlämning. Prövningen sker då i Högsta domstolen (18 § utlämningslagen, 15 a § nordiska utlämningslagen). Om det bedöms vara nödvändigt eller om den som begärs utlämnad begär det skall det som regel hållas en förhandling i Högsta domstolen. Det allmänna utlämningsförfarandet innehåller inte några frister för utlämningsfrågans prövning. Enligt det s.k. förenklade förfarandet skall dock beslut i utlämningsfrågan meddelas inom 20 dagar från det att samtycke har lämnats (33 § utlämningslagen).

Rättens prövning

I avsnitt 8.1.1 föreslår regeringen att en begäran om överlämnande enligt en arresteringsorder och därmed sammanhängande frågor prövas av tingsrätt. Undantag görs dock för sådana fall där arresteringsordern är så bristfällig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en prövning av frågan om överlämnande skall beviljas. I det fallet kan åklagaren fatta beslut om avslag, om det sker innan frågan om överlämnande har lämnats över till rätten. Om arresteringsordern inte avslås på den grunden skall åklagaren, så snart utredningen har slutförts, begära tingsrättens prövning av överlämnandefrågan. Prövningen avser i första hand frågan om det förekommer något hinder mot överlämnande. Regeringen anser dock inte att det, som en remissinstans har menat, är nödvändigt med en lagbestämmelse som föreskriver att åklagaren skall lämna över handlingarna i ärendet till tingsrätten. Att så sker är naturligt eftersom det är rätten som, på grundval av arresteringsordern, skall pröva frågan om överlämnande.

Muntlig eller skriftlig handläggning

En viktig fråga gäller i vilka fall som frågan om överlämnande skall prövas i ett muntligt förfarande i tingsrätten. Regeringen konstaterar att en arresteringsorder redan från början skall innehålla alla de uppgifter som krävs för att frågan om överlämnande skall kunna prövas. Utrymmet är enligt regeringens bedömning i och för sig relativt begränsat för bedömningar som kräver muntlig handläggning. Sakligt sett torde det därför endast mera sällan vara nödvändigt med en muntlig förhandling i ärendet, utöver vad som påkallas av en tvångsmedelsanvändning. Av rättssäkerhetsskäl bör dock, enligt promemorians förslag, utgångs- punkten vara att tingsrätten alltid skall hålla en förhandling för ärendets prövning. Om den eftersökte har samtyckt till överlämnande eller om han eller hon har förklarat sig nöja sig utan muntlig handläggning, bör dock

Prop. 2003/04:7

125

enligt promemorians förslag rätten – om det är lämpligt – kunna avgöra

Prop. 2003/04:7

ärendet på handlingarna. Remissinstanserna har godtagit förslagen.

 

Riksåklagaren förordar dock att ärendet skall kunna avgöras på

 

handlingarna även när det är uppenbart att någon förhandling inte

 

behövs. Regeringen gör den bedömningen att flertalet uppenbara fall

 

kommer att täckas in redan av de undantag från muntligheten som ges

 

genom promemorians förslag. Med hänsyn till det starka

 

rättssäkerhetsintresset i ärenden om överlämnande anser regeringen att

 

man i princip bör stanna vid promemorieförslaget. I ett särskilt fall bör

 

det dock vara möjligt att avstå från förhandling, utan att något väsentligt

 

rättssäkerhetsintresse åsidosätts. Det gäller om det står klart att en

 

begäran om överlämnande skall avslås. Då bör rätten, om den bedömer

 

det vara lämpligt, kunna avstå från att hålla förhandling.

 

Så som anges i promemorian skall den eftersökte kallas eller inställas

 

till förhandlingen. En kallelse får vitessanktioneras enligt 9 kap. 7 §

 

första stycket rättegångsbalken. Även åklagaren måste givetvis kallas. En

 

bestämmelse om detta införs i den nya lagen.

 

Tidsfrister och övriga regler för rättens prövning

 

För rättens prövning skall enligt promemorians förslag gälla de allmänna

 

reglerna i brottmål, dvs. i första hand de bestämmelser som finns i

 

rättegångsbalken, men också vissa bestämmelser som finns i t.ex. lagen

 

(1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

 

Samtliga remissinstanser har godtagit detta. En remissinstans har dock

 

efterfrågat en närmare redogörelse för vilka regler som skall gälla. Att

 

reglerna om huvudförhandling inte får någon betydelse framgår tydligt

 

av att ärendet skall prövas vid en förhandling enligt den nya lagen – inte

 

en huvudförhandling. Eftersom det inte skall hållas någon huvud-

 

förhandling kommer tingsrätten enligt 1 kap. 3 § rättegångsbalken att

 

vara domför med en lagfaren domare. Någon närmare uppräkning av

 

vilka övriga regler som kan bli tillämpliga, t.ex. om jäv, anteckningar vid

 

sammanträde, bevisupptagning och offentlighet och ordning är knappast

 

meningsfull. Däremot bör bestämmelsen, i enlighet med vad Lagrådet

 

har förordat, förtydligas genom att det i den uttryckligen anges att

 

reglerna om domstols handläggning och överklagande av domstols beslut

 

skall vara tillämpliga. Den nya lydelsen har dock inte någon annan

 

innebörd än den som presenterades i promemorians förslag.

 

Som angetts i avsnitt 8.4.1 kommer den eftersökte nästan alltid att

 

företrädas av en offentlig försvarare. I ärendet inför tingsrätten tillvaratar

 

åklagaren i första hand den utfärdande medlemsstatens intressen, i den

 

utsträckning dessa är lagligen grundade. Tingsrätt prövar med åklagarens

 

utredning som underlag om det finns förutsättningar att bevilja

 

överlämnande. Tingsrättens beslut skall enligt promemorians förslag om

 

möjligt meddelas senast trettio dagar från det att den eftersökte greps.

 

Samtycker den eftersökte till överlämnande, skall beslutet enligt

 

promemorians förslag som regel meddelas senast tio dagar från

 

samtycket. Den förra fristen är kortare än den tid som medges enligt

 

rambeslutet. Bakom promemorieförslaget ligger främst målsättningen att

 

ett ärende bör avgöras så snabbt som möjligt eftersom den eftersökte i

 

allmänhet är frihetsberövad. Dessutom kan tingsrättens beslut komma att

126

överklagas till hovrätt och till Högsta domstolen. Även den tid en Prop. 2003/04:7

 

prövning i högre rätt tar skall kunna inrymmas inom den maximala frist

 

om nittio dagar som rambeslutet tillåter. Samtidigt är det enligt

 

regeringens uppfattning angeläget att processens tyngdpunkt ligger i

 

första instans. När en fråga om överlämnande prövas i tingsrätten bör

 

utredningen vara sådan att det går att bedöma om överlämnande kan

 

beviljas. Den frist som föreslås för tingsrättens prövning bedöms vara

 

tillräcklig för att åklagaren i det stora flertalet fall skall hinna ta fram

 

nödvändig utredning och att rätten, inom samma frist, vid en förhandling

 

skall hinna pröva frågan om överlämnande. Om det finns särskilda skäl

 

bör fristerna kunna överskridas. Särskilda skäl kan vara t.ex. att den som

 

eftersöks avviker eller blir svårt sjuk eller att han eller hon åtnjuter

 

immunitet (artikel 20 i rambeslutet).

 

Regeringen delar inte Lagrådets uppfattning att det i lagen, utöver den

 

frist som gäller för tingsrätten, bör införas en uttrycklig tidsfrist för när

 

åklagaren skall ge in framställningen till rätten. I lagförslaget (4 kap. 3 §)

 

finns redan en bestämmelse om att åklagarens utredning skall bedrivas

 

med skyndsamhet och att den tidsfrist som kan komma att gälla för

 

tingsrätten skall beaktas vid utredningen. Något behov av att nu föra in

 

ytterligare tidsfrister i lagen finns därför inte. Skulle det emellertid vid

 

tillämpningen av den nya lagen visa sig finnas ett behov av särskilda

 

tidsfrister för åklagare, får den frågan tas upp i ett senare lagstiftnings-

 

ärende.

 

Såvitt gäller promemorians utgångspunkt för fristberäkningen, att den

 

eftersökte "påträffats", bör det kunna förutses att utredningen i de allra

 

flesta fallen inleds efter det att en polisman eller en tjänsteman vid

 

Tullverket eller Kustbevakningen fysiskt kommit i kontakt med den

 

eftersökte och sålunda haft möjlighet att gripa honom eller henne. I fall

 

då utredningen inleds genom en direkt framställning från den utfärdande

 

myndigheten till åklagaren bör den eftersökte anses ha påträffats så snart

 

det funnits en faktisk möjlighet att komma i sådan kontakt med honom

 

eller henne att ett gripande har kunnat ske. Det kan dock, som några

 

remissinstanser har påpekat, vara mindre lämpligt att använda tidpunkten

 

för påträffandet som utgångspunkt för fristberäkningen. Frågan om

 

huruvida den eftersökte har påträffats eller inte kan vålla

 

tolkningsproblem som inte finns om utgångspunkt för fristens beräkning

 

i stället är tidpunkten för gripandet. Regeringen anser mot denna

 

bakgrund att den tidpunkt då den eftersökte gripits skall vara

 

utgångspunkten för den trettiodagarsfrist inom vilken tingsrätten bör

 

meddela sitt beslut i de fall den eftersökte inte har samtyckt till

 

överlämnande. Om de föreslagna fristerna undantagsvis inte kan följas

 

bör det vara möjligt för rätten att meddela sitt beslut senare. Om det finns

 

särskilda skäl, t.ex. för att den eftersökte har avvikit eller om det finns

 

sådana förhållanden som avses i artiklarna 21 (villkor med förbud om

 

vidareöverlämnande) och 20 (immunitet och privilegier) bör fristen

 

kunna överskridas. Vilka åtgärder som skall vidtas om fristerna inte kan

 

hållas kommer att regleras i förordningen till lagen. Att gripandet utgör

 

utgångspunkten för fristberäkningen innebär att det i vissa fall – när den

 

eftersökte inte grips – inte löper någon frist. Det allmänna skyndsam-

 

hetskravet för handläggningen innebär dock även i dessa fall att ett beslut

 

skall fattas så snart det är möjligt.

127

 

Enligt Riksåklagaren bör regeln om muntlighet i hovrätten vara snävare än den som finns i 52 kap. 11 § rättegångsbalken. Bestämmelsen i den paragrafen ger i sig en mycket begränsad möjlighet att hålla förhör i hovrätten. Den har dock getts en vidare tillämpning för muntliga förhandlingar i mål där muntlighet har krävts enligt Europakonventionen. Några sådana krav finns dock inte i ärenden om överlämnande. Mot den bakgrunden anser regeringen inte att det finns behov av en särregel i det berörda hänseendet.

8.5.2Innehållet i rättens beslut

Regeringens förslag: Utöver beslutet om överlämnande skall rätten, om garantier från en utländsk myndighet har lämnats, ange i beslutet att det är ett villkor för överlämnandet att garantierna kommer att uppfyllas.

Beslut om överlämnande av beslagtagna föremål skall om möjligt meddelas av rätten i samband med beslutet i fråga om överlämnande av den eftersökte.

Rätten skall, om överlämnande beslutas, samtidigt pröva om tvångsmedel skall gälla till dess att beslutet om överlämnande verkställs. Tingsrätten får besluta om tvångsmedel även efter ett beslut om att den eftersökte skall överlämnas.

Regeringens bedömning: Det krävs inte några särskilda regler om beslutsmotivering.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. I promemorieförslaget finns dock inte någon uttrycklig regel om att ett beslut om tvångsmedel skall omprövas i samband med att ärendet avgörs.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt promemorians förslag eller lämnat det utan erinran. Riksdagens ombudsmän (JO) har dock föreslagit att, för att ingen oklarhet skall råda, en uttrycklig regel ges om att beslut i fråga om överlämnande skall vara motiverat. JO, Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen anser att det behövs en bestämmelse om att rätten i samband med ett beslut om överlämnande skall pröva om tvångsmedel skall gälla.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Rambeslutet innehåller endast få bestämmelser om formen för och innehållet i ett beslut med anledning av en begäran om överlämnande. Enligt artikel 17.6 skall en vägran att verkställa en arresteringsorder motiveras. I ett beslut om överlämnande skall vidare anges de villkor som enligt artikel 5 är en förutsättning för överlämnandet, t.ex. rätten för den som överlämnas för verkställighet av en utevarodom att i den utfärdande medlemsstaten få en ny prövning.

Även utlämningslagen innehåller få bestämmelser om formerna för och innehållet i ett beslut om utlämning. Enligt 3 a § skall regeringen, när en svensk medborgare utlämnas för lagföring till en medlemsstat i EU, som huvudregel uppställa som villkor för utlämningen att den som begärs utlämnad skall återföras till Sverige för verkställighet här av ett

Prop. 2003/04:7

128

eventuellt frihetsberövande straff som kan komma att dömas ut mot Prop. 2003/04:7

 

personen. Enligt 21 § samma lag får regeringen i samband med att

 

utlämning beviljas förordna att föremål som tagits i beslag skall

 

överlämnas till den främmande staten. Vid utlämning enligt det s.k.

 

förenklade utlämningsförfarandet skall den begärande staten underrättas

 

om den som begärs utlämnad har samtyckt till utlämningen eller om han

 

eller hon har förklarat sig avstå från specialitetsprincipens skydd (32 §).

 

Ett beslut om att avslå en begäran om överlämnande skall enligt

 

rambeslutet vara motiverat. För svensk del kan detta anses följa redan av

 

regleringen i 30 kap. 10 § rättegångsbalken. Enligt den bestämmelsen

 

skall nämligen beslutsskäl lämnas, om det behövs med hänsyn till

 

frågans beskaffenhet. Det är uppenbart att en domstol inte skall avslå en

 

arresteringsorder utan att ange skäl för beslutet. Detsamma gäller också

 

det fallet att begäran om överlämnande bifalls. Den som skall överlämnas

 

har då ett berättigat intresse av att känna till skälen för beslutet, t.ex. för

 

att bedöma om beslutet skall överklagas. Det är dock regeringens

 

bedömning att rättegångsbalkens bestämmelse är tillräcklig för att

 

säkerställa att beslutsmotivering – oavsett utgång – lämnas i ett ärende

 

om överlämnande.

 

Det är självfallet av stor vikt att den utfärdande rättsliga myndigheten

 

uppmärksammas på vilka förutsättningar som gäller för överlämnandet. I

 

ett beslut om överlämnande bör därför anges sådana villkor som enligt

 

3 kap. gäller för att ett överlämnande skall beviljas. En bestämmelse om

 

detta bör tas in i lagen.

 

Beslut om överlämnande av föremål som har tagits i beslag med stöd

 

av den särskilda bestämmelsen i lagen bör, om det är möjligt, meddelas

 

av rätten i samband med beslutet om överlämnande.

 

I överensstämmelse med vad som gäller enligt bl.a. 24 kap. 21 §, 25

 

kap. 7 § och 27 kap. 8 § rättegångsbalken bör som några remissinstanser

 

har påpekat tas upp en uttrycklig regel om att rätten, när överlämnande

 

beslutas, även skall pröva frågan om tvångsmedel skall gälla till dess

 

beslutet om överlämnande kan verkställas. Finns det inte något tidigare

 

beslut om tvångsmedel skall rätten pröva om ett sådant skall meddelas.

 

I promemorian föreslås att rätten, i enlighet med vad som gäller enligt

 

16 § utlämningslagen, skall kunna besluta i fråga om tvångsmedel även

 

efter ett beslut om överlämnande. Det förslaget har godtagits av remiss-

 

instanserna och bör genomföras. Enligt vad som föreslås i avsnitt 8.6

 

skall tingsrätten på begäran av den som skall överlämnas ompröva

 

tvångsmedelfrågan med högst tre veckors mellanrum. Det bör därför i

 

lagen också klargöras att det är tingsrätten som får besluta i fråga om

 

tvångsmedel efter det att rätten beslutat om överlämnande.

 

Enligt Lagrådet bör rätten inte i sitt beslut förklara att lagföring eller

 

bestraffning får ske i den andra staten i de fall där den eftersökte enligt 4

 

kap. 9 § har förklarat sig avstå från specialitetsprincipens skydd.

 

Lagrådet menar att det är tillräckligt att det i samband med verkställig-

 

heten av överlämnandet lämnas ett besked till den utfärdande

 

medlemsstaten om att den som överlämnas har lämnat ett sådant

 

medgivande. Enligt artikel 27.3 (e) i rambeslutet är det den

 

omständigheten att personen har lämnat sitt medgivande som ger den

 

utfärdande medlemsstaten rätt att lagföra eller straffa den som har

 

överlämnats. Rättens beslut att lagföring eller bestraffning får ske har i

129

 

denna fråga inte någon självständig rättsverkan. Regeringen delar därför Prop. 2003/04:7 Lagrådets slutsats att bestämmelsen om att lagföring eller bestraffning får

ske i den andra staten när den eftersökte lämnat sitt medgivande skall utgå. Regeringen kommer att meddela bestämmelser om att den utfärdande medlemsstaten skall underrättas om att den som överlämnas har samtyckt till överlämnande och i sådant fall också förklarat sig avstå från specialitetsprincipens skydd.

8.5.3Konkurrerande framställningar

Regeringens förslag: Om två eller flera medlemsstater har utfärdat arresteringsorder beträffande samma person, skall ärendena på åklagarens begäran prövas i ett sammanhang vid den tingsrätt som skall handlägga det först inkomna ärendet. Om det efter ett icke lagakraftvunnet beslut om överlämnande inkommer en ny arresteringsorder får, på yrkande av åklagaren, hovrätten eller – om ärendet överklagats dit – Högsta domstolen besluta att ärendena skall prövas i ett sammanhang vid tingsrätten.

Prövningen av vilken av flera arresteringsorder som skall beviljas skall göras med hänsyn till bl.a. gärningarnas beskaffenhet och platsen där de ägt rum.

Om det pågår ett ärende om utlämning eller om överlämnande till Internationella brottmålsdomstolen, skall prövningen av frågan om överlämnande på grund av en arresteringsorder skjutas upp till dess att beslut har meddelats i det andra ärendet.

Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna: Remissinstanserna har tillstyrkt förslagen eller

lämnat dem utan erinran. Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen har efterlyst ett klargörande i frågan om hovrätten kan upphäva ett lagakraftvunnet avgörande om överlämnande.

Skälen för regeringens förslag

Artikel 16 i rambeslutet innehåller bestämmelser för den situationen att det har utfärdats flera arresteringsorder avseende en och samma person eller om den som begärs överlämnad även eftersöks för utlämning eller för överlämnande till Internationella brottmålsdomstolen. Om rättsliga myndigheter i flera medlemsstater har utfärdat arresteringsorder beträffande samma person, skall beslutet om vilken av framställningarna som skall bifallas fattas med hänsyn särskilt till brottens relativa svårhetsgrad, platsen för deras förövande, datumen för framställningarna samt till om överlämnande begärs för lagföring eller för verkställighet av straff (artikel 16.1). Den verkställande rättsliga myndigheten får rådgöra med Eurojust inför ett sådant beslut (artikel 16.2). Finns det en konflikt mellan en arresteringsorder och en begäran från ett tredje land om utlämning, skall beslut om vilken av framställningarna som skall bifallas fattas med hänsyn till de omständigheter som anges under artikel 16.1 samt till de hänsyn som skall beaktas enligt den tillämpliga konventionen

130

(artikel 16.3). Slutligen sägs i artikel 16.4 att artikeln inte påverkar Prop. 2003/04:7 medlemsstaternas skyldigheter enligt Internationella brottmålsdom-

stolens stadga.

Bestämmelser om konkurrens finns i artikel 17 i 1957 års utlämnings- konvention och i Internationella brottmålsdomstolens stadga (artikel 90). I svensk lagstiftning har konkurrensbestämmelser tagits in i 13 § utlämningslagen och i 12 § lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen. I utlämningssammanhang är konkurrerande framställningar ytterst ovanliga. Det kan inte förutses att situationen kommer att bli så mycket mer vanlig under det nya systemet. I avsaknad av den diskretionära prövning som i ett utlämningsärende ytterst alltid tillkommer regeringen, fordras emellertid att den nya lagen innehåller konkurrensbestämmelser.

Om två eller flera medlemsstater har utfärdat arresteringsorder beträffande en och samma person bör det ankomma på den tingsrätt som har att pröva den först inkomna arresteringsordern att avgöra om en tillkommande arresteringsorder skall ha företräde framför den förra eller inte. Har rätten redan prövat den första arresteringsordern och beslutat att överlämnande skall ske får hovrätten eller Högsta domstolen, på yrkande av åklagaren, förordna att tingsrätten skall pröva ärendena i ett sammanhang. En förutsättning för detta bör dock, såsom några remissinstanser varit inne på, vara att det första beslutet om över- lämnande inte har vunnit laga kraft.

Prövningen av vilken av flera arresteringsorder som skall beviljas skall ske med hänsyn till gärningarnas beskaffenhet och platsen för deras förövande. Vidare skall beaktas tidpunkterna för när framställningarna utfärdades och om de avser lagföring eller verkställighet av ett frihetsstraff. Dessa omständigheter bör framgå av den nya lagen. Följden av att ett av ärendena bifalls är att övriga ärenden avslås.

Skulle den som eftersöks för överlämnande på grund av en arresteringsorder även vara begärd utlämnad till en annan stat eller till en tribunal eller överlämnad eller utlämnad till Internationella brottmåls- domstolen bör enligt regeringen frågan om överlämnande på grund av en arresteringsorder förklaras vilande till dess att det andra ärendet är avslutat. Görs det i det andra ärendet bedömningen att arresteringsordern bör ha företräde, medger utlämningslagarna och lagen om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen att dessa förfaranden i flertalet fall utan omfattande formaliteter kan avslutas till förmån för ett överlämnande på grund av en arresteringsorder. Det torde även vara möjligt för regeringen att meddela ett beslut om utlämning som skall gälla endast för det fallet att arresteringsordern avslås.

Enligt Lagrådet borde det istället vara den domstol som prövar arresteringsordern som också prövar om denna skulle ha företräde framför en utlämningsbegäran eller en begäran om överlämnande till Internationella brottmålsdomstolen. En sådan ordning skulle innebära att den domstol som prövade arresteringsordern skulle binda regeringen i sitt ställningstagande. Regeringen anser att det – som nuvarande utlämnings- lagstiftning är utformad – skulle vara olämpligt med en sådan ordning. Vad Lagrådet föreslagit i denna del bör därför inte genomföras.

131

8.6

Verkställighet av rättens beslut om överlämnande

Prop. 2003/04:7

 

 

Regeringens förslag: Ett beslut om överlämnande skall verkställas inom

 

tio dagar från det att beslutet vunnit laga kraft. Beslutet verkställs, om

 

inte annat avtalas, genom att den som skall överlämnas hämtas av den

 

utfärdande medlemsstaten.

 

Rätten får bestämma att verkställigheten skall ske senare, så att den

 

som skall överlämnas kan lagföras i Sverige eller, om dom redan fallit,

 

här avtjäna en påföljd som bestämts för en annan gärning än den som

 

beslutet om överlämnande avser. Rätten får skjuta upp verkställigheten

 

också när det finns starka humanitära skäl.

 

I stället för att skjuta upp verkställigheten får rätten besluta att

 

överlämnandet till den utfärdande medlemsstaten skall ske på villkor om

 

återförande.

 

Åklagaren får efter samråd med den utfärdande myndigheten besluta

 

att verkställigheten skall ske vid viss senare tidpunkt, om omständigheter

 

som ligger utanför de berörda staternas kontroll hindrar ett överlämnande

 

eller om det efter rättens beslut har tillkommit starka humanitära skäl.

 

Den som skall överlämnas och är underkastad tvångsmedel kan, om

 

verkställigheten drar ut på tiden, begära att en förhandling för prövning

 

av tvångsmedelsfrågan skall äga rum i tingsrätten inom tre veckor från

 

det att beslut i den frågan senast har meddelats.

 

Innan beslutet om överlämnande har vunnit laga kraft kan den som

 

skall överlämnas nöjdförklara sig.

 

Polismyndigheten skall biträda vid verkställighet av ett beslut om

 

överlämnande. Om den som skall överlämnas är på fri fot, får han eller

 

hon omhändertas och tas i förvar av polismyndigheten under högst

 

fyrtioåtta timmar, om detta bedöms vara nödvändigt för att

 

överlämnandet skall kunna genomföras.

 

Är den som skall överlämnas frihetsberövad och sker inte

 

verkställigheten inom den bestämda tiden, skall han eller hon försättas på

 

fri fot. Detsamma gäller om arresteringsordern återkallas.

 

Rätten skall på anmälan av åklagaren upphäva ett beslut om

 

överlämnande om den som skall överlämnas inte hämtas i tid och detta

 

inte beror på att den eftersökte håller sig undan. Detsamma gäller om

 

arresteringsordern återkallas.

 

 

 

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

 

Enligt promemorians förslag skall dock rätten pröva alla frågor om

 

tidpunkten för verkställighet av ett beslut. Vidare finns det i

 

promemorian inte något förslag om att ett beslut om överlämnande skall

 

kunna upphävas.

 

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslagen

 

eller lämnat dem utan erinran. Riksåklagaren har dock föreslagit att

 

tiodagarsfristen skall vara lagstadgad och inte bestämmas av rätten samt

 

att åklagaren själv skall kunna bestämma om att senarelägga

 

verkställighet när det är fråga om transporttekniska och liknande hinder.

 

Riksåklagaren har också föreslagit att en i Sverige pågående lagföring

 

eller straffverkställighet skall utgöra ett absolut tillfälligt hinder för

 

verkställighet och att det tillsammans med hinder på grund av ett

 

allvarligt humanitärt skäl bör regleras tillsammans med frågor om hinder

132

 

 

för överlämnande. Rikspolisstyrelsen har påpekat bl.a. att man i regleringen bör skilja mellan omhändertagande och förvar.

Skälen för regeringens förslag

Rambeslutet innehåller bestämmelser om beslutsförfarandet vid verkställighet av ett överlämnande (artiklarna 23 och 24). Enligt artikel 23.1 skall den eftersökte överlämnas så snart som möjligt, vid en tidpunkt som de berörda myndigheterna kommer överens om. Denna tidpunkt skall normalt infalla högst tio dagar efter det slutliga beslutet om att verkställa en arresteringsorder (artikel 23.2). Om det tillstöter omständligheter som ligger utanför såväl den utfärdande som den verkställande rättsliga myndighetens kontroll, skall dessa myndigheter komma överens om en ny tidpunkt för överlämnande. Överlämnande skall i så fall ske inom tio dagar från den nya tidpunkten. Om det föreligger allvarliga humanitära skäl, till exempel om det finns anledning att anta att verkställigheten skulle innebära en fara för den eftersöktes liv eller hälsa, får verkställigheten tillfälligt skjutas upp. I sådant fall skall den verkställande rättsliga myndigheten upplysa den utfärdande rättsliga myndigheten om detta och myndigheterna skall komma överens om en ny tidpunkt. Överlämnande skall ske inom tio dagar från den nya tidpunkten (artikel 23.4). Om den eftersökte inte har avhämtats inom de tidsfrister som anges i artikeln, skall han eller hon försättas på fri fot (artikel 23.5). Den verkställande rättsliga myndigheten får också skjuta upp överlämnandet om den som skall överlämnas skall åtalas i den verkställande medlemsstaten eller om han eller hon i den staten skall avtjäna ett straff som har dömts ut för en annan gärning än den för vilken en arresteringsorder har dömts ut (artikel 24.1). I stället för att skjuta upp överlämnandet får den verkställande rättsliga myndigheten besluta att tillfälligt överlämna den eftersökte (artikel 24.2). Enligt artikel 30 skall den verkställande medlemsstaten stå för alla kostnader som uppkommer på den statens territorium för att verkställa en arresteringsorder. Den utfärdande medlemsstaten skall stå för övriga kostnader.

Vid utlämning skall enligt 20 § utlämningslagen utsättas en tid, inte överstigande en månad, inom vilken den begärande staten skall avhämta den som skall utlämnas. Om det finns synnerliga skäl får tidsfristen dock överstiga en månad. Vid utlämning enligt det s.k. förenklade utlämningsförfarandet skall ett beslut normalt verkställas inom tjugo dagar. Om det på grund av oförutsedda omständigheter inte kan verkställas inom tjugo dagar, skall den ansökande staten underrättas om detta och ny dag för verkställighet bestämmas. Om inte beslutet har verkställts inom tjugo dagar från den nya tidpunkten skall den som skall utlämnas försättas på fri fot (34 §).

Bestämmelser om nöjdförklaring avseende brottmålsdomar finns i 3-8 §§ lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. Nöjdförklaring får lämnas först den andra dagen efter det att domen avkunnandes eller delgavs honom och med det förfarande och enligt de förutsättningar som anges i 4–7 §§. En förutsättning är att den dömde har fått tillgång till domen eller ett bevis om målets utgång. En nöjdförklaring får enligt 8 §

Prop. 2003/04:7

133

inte återtas. Har den dömde överklagat domen skall överklagandet anses vara förfallet genom nöjdförklaringen.

En lagstadgad tidsfrist för verkställighet

Regeringen anser i likhet med Riksåklagaren att det direkt av den nya lagen bör framgå att verkställighet av ett beslut om överlämnande normalt skall ske inom tio dagar från det att beslutet vann laga kraft, i stället för att rätten skall besluta om detta. Tio dagar är den tidsfrist som föreskrivs i rambeslutet och är en väl avvägd tidsrymd för att den utfärdande myndigheten skall hinna vidta nödvändiga åtgärder för att den som skall överlämnas hämtas. Det torde i allmänhet vara lämpligt att åklagaren inför rättens beslut kontaktar den utfärdande rättsliga myndigheten för att försäkra sig om att verkställighet, om framställ- ningen bifalls, kan ske inom den lagstadgade tidsfristen. Det är givetvis också viktigt att den utfärdande myndigheten omgående underrättas om överlämnandebeslutet (artikel 22).

Uppskjutande av verkställigheten och villkorat överlämnande

För det fallet att den som skall överlämnas i Sverige är föremål för lagföring eller straffverkställighet, men för en annan gärning än den som beslutet om överlämnande avser, föreslås i promemorian att rätten skall kunna välja mellan två alternativ. Enligt det ena alternativet bestämmer rätten att verkställigheten av beslutet om överlämnande skall ske senare än enligt tiodagarsregeln. Rätten kan i sådant fall sägas skjuta upp verkställigheten, t.ex. genom att förordna att överlämnande skall ske så snart den som skall överlämnas har verkställt en viss påföljd i Sverige. Enligt det andra alternativet beslutar rätten att den som skall överlämnas "tillfälligt överlämnas" till den utfärdande medlemsstaten på villkor som fastställs i samförstånd med den utfärdande myndigheten.

Riksåklagaren anser att en pågående lagföring eller straffverkställighet

– i likhet med vad som gäller enligt utlämningslagarna – bör utgöra ett absolut tillfälligt hinder för verkställighet. Regeringen delar inte detta synsätt. En sådan bestämmelse skulle kunna innebära att Sverige inte kan bistå andra EU-stater med överlämnande i situationer där den andra staten har ett mycket starkt och legitimt intresse av att omedelbart få en eftersökt person överlämnad från Sverige. Regeringen ställer sig därför bakom promemorieförslaget att rätten får avgöra i varje enskilt fall om verkställigheten av ett överlämnandebeslut skall skjutas upp eller inte.

Även det andra alternativet (artikel 24.2) bör kunna utnyttjas. För att innebörden av förslaget i denna del skall komma fram tydligare bör man dock inte i lagtexten använda uttrycket "tillfälligt överlämnande", utan ange att ett överlämnande sker på sådana villkor om återförande som fastställts i en överenskommelse mellan åklagaren och den utfärdande rättsliga myndigheten (villkorat överlämnande). I ett sådant beslut bör om möjligt anges en tidsrymd inom vilken den som överlämnas skall återföras till Sverige. Eftersom pågående lagföring eller straff- verkställighet för en annan gärning än den som omfattas av arresterings- orden enligt rambeslutet inte skall påverka frågan om överlämnande utan

Prop. 2003/04:7

134

endast verkställigheten av ett beslut om överlämnande, bör bestäm- Prop. 2003/04:7 melserna tas upp i anslutning till övriga verkställighetsbestämmelser.

Undantagsvis kan det redan i samband med rättens beslut stå klart att beslutet om överlämnande inte kommer att kunna verkställas inom den lagstadgade fristen. I sådant fall bör rätten under vissa förhållanden kunna bestämma att verkställigheten skall ske vid en senare tidpunkt än den i lagen angivna. Utöver de ovan beskriva fallen, där den som skall överlämnas verkställer straff eller skall lagföras i Sverige, bör tidsfristen kunna utsträckas om det finns starka humanitära skäl för det. Det bör också, i en sådan situation, vara möjligt för rätten att besluta om villkorat överlämnande. Exempel på vad som skulle kunna vara sådana skäl är att den som skall överlämnas är svårt sjuk och att verkställighet av överlämnandebeslutet riskerar att äventyra personens liv eller hälsa. Om den som begärs överlämnad är under arton år är i allmänhet den efter- söktes ålder skäl för att skjuta upp överlämnandet. Även beträffande den som uppnått arton års ålder, men som ännu inte har avslutat sin gymnasieutbildning, bör det kunna bli aktuellt att skjuta upp verkställigheten av beslutet till dess att utbildningen har avslutats.

Beslut av åklagaren att skjuta upp verkställigheten

Verkställigheten bör även kunna skjutas upp om det efter rättens beslut tillstöter omständigheter som hindrar att överlämnande sker inom den lagstadgade fristen, eller den frist som rätten har bestämt, och dessa omständigheter ligger utanför såväl den utfärdande som den verkställande rättsliga myndighetens kontroll. Exempel på sådana hinder bör kunna vara omständigheter som t.ex. omfattande strejk eller svåra störningar i kommunikationerna. Om ett sådant hinder undantagsvis uppkommer kan det antas att hindret i allmänhet är av kortvarigt slag. Det kan då framstå som en onödig omgång att rätten kopplas in i verkställighetsfrågan. Åklagaren bör därför ges möjlighet att i ett sådant fall, efter samråd med den utfärdande myndigheten, besluta om en ny tidpunkt för verkställighet av överlämnandebeslutet. Detsamma bör gälla om starka humanitära skäl inträffar först sedan rätten har skiljt sig från ärendet.

Omprövning av ett tvångsmedelsbeslut

Om den som skall överlämnas är frihetsberövad, eller om något annat personellt tvångsmedel har meddelats, bör tvångsmedelsfrågan under- ställas rättens prövning om verkställigheten av överlämnandebeslutet drar ut på tiden mer än endast kortvarigt. Enligt regeringens uppfattning är tre veckor från senaste beslut i tvångsmedelsfrågan en lämplig tidsgräns för den tidsrymd inom vilken den som skall överlämnas bör ha rätt att få tvångsmedelsfrågan omprövad av tingsrätten. Det bör anmärkas att verkställighet av överlämnandebeslutet kommer att kunna ske utan hinder av att ett tvångsmedelsbeslut har överklagats.

135

Nöjdförklaring

Prop. 2003/04:7

Innan beslutet om överlämnande har vunnit laga kraft bör den som skall överlämnas kunna påskynda verkställigheten genom att nöjdförklara sig. I fråga om nöjdförklaring bör bestämmelser i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. tillämpas. En hänvisning till dessa bestämmelser bör tas in i lagen.

Det praktiska genomförandet av verkställigheten och frågor om förvar m.m.

I likhet med vad som gäller vid utlämning bör det praktiska genomförandet av verkställigheten handhas av polismyndigheten. Det bör ankomma på åklagaren att hålla polismyndigheten underrättad om när beslutet kan verkställas. Någon bestämmelse om det behövs inte i lagen. Det bör dock framgå av lagen att den som skall överlämnas skall hämtas av den utfärdande medlemsstaten, om det inte i ett enskilt fall träffas en överenskommelse om något annat.

Om den som skall överlämnas undantagsvis befinner sig på fri fot bör

 

polismyndigheten kunna omhänderta den som skall överlämnas. En

 

sådan möjlighet finns redan i dag vid verkställighet av ett

 

utlämningsbeslut (se bl.a. 20 § utlämningslagen). Det har där i praktiken

 

ibland visat sig vara svårt att hinna verkställa ett utlämningsbeslut inom

 

24 timmar, vilket enligt utlämningslagen är den nu gällande fristen för

 

omhändertagande av en person som skall utlämnas och som är på fri fot.

 

Inom fristen måste den begärande statens myndigheter underrättas om att

 

den som skall utlämnas har omhändertagits och att personen kan

 

avhämtas. Vidare måste, inom samma tidsfrist, den begärande statens

 

myndigheter hämta den som skall utlämnas. Genom en utökning av tiden

 

till 48 timmar, som också har godtagits av remissinstanserna, torde

 

verkställighet i flertalet fall kunna genomföras inom fristen.

 

Enligt nuvarande bestämmelser kan den som har omhändertagits av

 

polisen även tas i förvar (se 17 § polislagen (1984:387)). Vid en tidigare

 

översyn av polislagens förvarsbestämmelser påpekades att det i samband

 

med ändringar i författningar som innehåller bestämmelser om rätt för

 

polisen att i olika situationer verkställa beslut om omhändertagande

 

borde övervägas om det där finns särskilt behov av förvarstagande (prop.

 

1996/97:175 s. 36). Enligt regeringens uppfattning är omhändertagande i

 

samband med överlämnande och utlämning situationer där det kan finnas

 

behov av att ta den som skall verkställas i förvar. En uttrycklig

 

bestämmelse om det bör därför tas in i den nya lagen. Motsvarande

 

ändringar bör göras i utlämningslagen, nordiska utlämningslagen, lagen

 

(1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna

 

för brott mot internationell humanitär rätt och lagen (2002:329) om

 

samarbete med Internationella brottmålsdomstolen.

 

Följderna av att avhämtande inte sker i tid

 

Om den som skall överlämnas inte har avhämtats inom den maximala

 

fristen för verkställighet skall han eller hon enligt artikel 23.5 i

 

rambeslutet försättas på fri fot. Enligt den föreslagna regleringen lämnas

 

flera möjligheter för myndigheterna att vid olika typer av hinder avtala

136

 

om en ny tidpunkt för verkställighet. Om den utfärdande myndigheten i Prop. 2003/04:7 ett sällsynt fall trots detta inte avhämtar den som skall överlämnas inom

de frister som har bestämts skall den som skall överlämnas försättas på fri fot. En bestämmelse om detta bör därför tas in i lagen. Den som skall överlämnas måste givetvis försättas på fri fot om arresteringsordern återkallas. Bestämmelsen bör därför omfatta även den situationen.

Regeringen anser att det dessutom bör införas en bestämmelse om att ett överlämnandebeslut kan upphävas om den utfärdande myndigheten inte avhämtar den som skall överlämnas. En motsatt ordning leder till rättsosäkerhet för den som enligt rättens beslut skall överlämnas, men där beslutet på grund av den utfärdande medlemsstatens beteende inte verkställs. Det är då inte rimligt att personen under obestämd tid har ett beslut om överlämnande hängande över sig. Ett överlämnandebeslut bör dock inte förklaras förfallet om orsaken till att avhämtande inte sker är att den som skall överlämnas håller sig undan verkställighet. Ett beslut om att ett tidigare överlämnandebeslut skall anses vara förfallet bör efter anmälan från åklagaren meddelas av den domstol som har meddelat beslutet om överlämnande. Ett sådant beslut bör enligt regeringen också fattas om den utfärdande myndigheten återkallar en arresteringsorder efter det att rätten har beslutat om överlämnande.

9Den eftersöktes rättigheter efter överlämnandet

Regeringens bedömning: Nuvarande bestämmelser om bistånd till enskilda utomlands ger tillräckligt skydd för den som har överlämnats från Sverige.

Skälen för regeringens bedömning

 

Rambeslutet innehåller endast ett fåtal bestämmelser som rör det rättsliga

 

förfarandet i den utfärdande medlemsstaten efter överlämnandet. Även i

 

det avseendet liknar det utlämningslagen och dess bakomliggande

 

konventioner.

 

Specialitetsprincipen (se avsnitt 12.1) anger ramen för de rättsliga

 

förfaranden som i den andra staten får vidtas mot den som har

 

överlämnats. Den andra medlemsstaten får inte åtala eller bestraffa den

 

som har överlämnats i vidare utsträckning än vad som följer av

 

rambeslutets bestämmelser. Huvudregeln är här att åtal eller bestraffning

 

inte får ske för andra gärningar än de som beslutet om överlämnande

 

avser eller som omfattas av ett senare lämnat medgivande från den

 

verkställande medlemsstaten (artikel 27). Den som har överlämnats får

 

inte heller, som regel, överlämnas eller utlämnas vidare utan den

 

verkställande medlemsstatens medgivande (artikel 28).

 

De avslagsgrunder som finns i rambeslutet ger den verkställande

 

myndigheten möjlighet att pröva de grundläggande förutsättningarna för

 

att den eftersökte skall kunna lagföras i den utfärdande medlemsstaten.

 

Dessa förutsättningar regleras främst i artiklarna 3 och 4. Överlämnande

137

 

får t.ex. inte beviljas om den eftersökte redan är dömd för gärningen Prop. 2003/04:7

 

(artikel 3.2). Denna bestämmelse återspeglas i 2 kap. 5 § 3 i den

 

föreslagna nya lagen. Den verkställande myndigheten har även i andra

 

avseenden inflytande över det rättsliga förfarandet i den utfärdande

 

medlemsstaten. Enligt artikel 5.1 kan den verkställande myndigheten

 

ställa som krav för överlämnande att den som dömts i sin utevaro, utan

 

att ha varit kallad till förhandlingen, ges rätt till en ny prövning i den

 

utfärdande medlemsstaten, se 3 kap. 1 § i den föreslagna nya lagen.

 

Utlämningslagen har en liknande reglering av det rättsliga förfarandet i

 

den stat som begär utlämning.

 

I Europakonventionen, som tillträtts av alla EU-medlemsstater, finns

 

de grundläggande krav som kan ställas på ett rättslig förfarande, dvs.

 

rätten till en rättvis rättegång. Frågan om Europakonventionens betydelse

 

i ett ärende om överlämnande har behandlats i avsnitt 7.1. Enligt

 

konventionen har var och en som blivit anklagad för brott bl.a. rätt att få

 

tillräcklig tid och möjlighet att förbereda sitt försvar (artikel 6.3 (b)) och

 

att försvara sig personligen eller genom rättegångsbiträde som han själv

 

utsett eller att, när han saknar tillräckliga medel för att betala ett

 

rättegångsbiträde, erhålla ett sådant utan kostnad, om rättvisans intresse

 

så fordrar (artikel 6.3 (c)). Konventionen ger en långtgående rätt att, vid

 

behov, få kostnadsfritt offentligt försvar. Av Europadomstolens praxis

 

följer att en sådan rätt i princip föreligger bl.a. om det rör sig om en

 

besvärlig rättsfråga eller om personen riskerar ett strängt straff (se

 

Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 2:a uppl. s. 242 ff.).

 

Därtill har i praxis krävts att rätten till försvarare är sådan att försvararen

 

kan lämna ett reellt bistånd – rätten får inte endast vara formell.

 

Det kan nämnas att det inom EU pågår ett arbete med att ytterligare

 

precisera reglerna i Europakonventionen om rätten till en rättvis

 

rättegång. Kommissionen har som ett första steg inlett ett arbete för att på

 

vissa områden skapa miniminormer gemensamma för hela EU (KOM

 

(2003) 75 slutlig). Dessa områden är möjligheten att få rättsligt biträde –

 

både före och efter en rättegång – tillgången till tolkning och

 

översättning, information till misstänkta och tilltalade om deras

 

rättigheter, garantier för att i synnerhet misstänkta och tilltalade från

 

utsatta grupper har ett ordentligt skydd samt hjälp via konsulat till

 

frihetsberövade utlänningar.

 

Enligt lagen (2003:491) om konsulärt ekonomisk bistånd (prop.

 

2002/03:69, bet. 2002/03:JuU16, rskr. 2002/03:209) kan sådant bistånd

 

lämnas till enskilda utomlands som har råkat i nöd eller annan svårighet i

 

utlandet och därför behöver ekonomisk hjälp. Bistånd lämnas som

 

huvudregel bara till svenska medborgare och flyktingar, men lagen

 

innehåller också

vissa undantag från den regeln (3–5 §§). En förut-

 

sättning för bistånd är att behovet inte kan tillgodoses på annat sätt och

 

att det är skäligt att bistånd lämnas (6 §). Den som har berövats friheten

 

genom beslut av domstol eller annan myndighet i utlandet kan få

 

konsulärt ekonomiskt bistånd för kostnader som avser utredning,

 

bevisning, juridiskt biträde och tolk under förundersökning, rättegång

 

eller annat förfarande, om den frihetsberövade av särskild anledning har

 

behov av sådant bistånd. Bistånd får även lämnas till den som inte är

 

berövad friheten, om förfarandet med sannolikhet kan leda till

 

frihetsberövande

och det finns särskilda skäl för det (7 §). Enligt

138

 

 

bestämmelsens förarbeten skall frågan, om det i nu nämnda fall finns Prop. 2003/04:7 behov av bistånd, bedömas med beaktande av samtliga omständigheter

hänförliga till förfarandet, det eventuellt tillgängliga rättsskyddet i vistelselandet, den sannolika påföljden eller motsvarande och sökandens personliga förhållanden. Som exempel på omständigheter av betydelse i ett fall som gäller misstanke om brott anges, om det finns anledning att förvänta en mycket allvarlig påföljd, om den eftersökte är minderårig eller psykiskt sjuk och om den eftersökte inte har rätt till offentlig försvarare enligt landets lag eller om denna rätt finns, men det rättsskydd som erbjuds är sådant att det inte kan godtas (a. prop. s. 53).

Rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1996:1619) i en rättslig angelägen- het kan omfatta t.ex. kostnader för ett rättshjälpsbiträde i Sverige, dvs. normalt en advokat eller en biträdande jurist vid en advokatbyrå. Skall den rättsliga angelägenheten behandlas utomlands, krävs dessutom att det finns särskilda skäl (11 § 5). Rätten till rättshjälpsbiträde förutsätter dock att behovet inte kan tillgodoses på annat sätt, t.ex. genom att den eftersökta personen får en kompetent försvarare enligt det andra landets regler eller på annat sätt, t.ex. enligt den svenska lagen om konsulärt ekonomiskt bistånd. Något behov av rättshjälp i Sverige för en angelägenhet utomlands som avser överlämnande torde därför i de allra flesta fall inte finnas.

Sammanfattningsvis konstaterar regeringen följande. Samtliga EU- medlemsstater har tillträtt Europakonventionen. Dessa stater är således skyldiga att iaktta konventionens bestämmelser om bl.a. rätt till kostnadsfritt offentligt försvar. Om det, i ett särskilt fall, skulle inträffa att en medlemsstat inte erbjuder det rättsskydd som konventionen föreskriver, kan konsulärt ekonomisk bistånd lämnas. Enligt regeringens bedömning innebär detta att den som har överlämnats från Sverige tillförsäkras en försvarare i den andra medlemsstaten, i sista hand genom den svenska lagen om konsulärt ekonomiskt bistånd. Någon ändring av dessa bestämmelser bedöms inte vara nödvändig. Det finns dock, enligt regeringen, anledning att följa upp och utvärdera på vilket sätt personer som har överlämnats från Sverige eller som riskerar att bli föremål för en begäran om överlämnande får sitt behov av försvarare tillgodosett samt om det bör vidtas åtgärder för att på annat sätt förstärka den eftersöktes rättigheter eller möjligheten att få rättshjälp.

10 Förfarandet vid överlämnande till Sverige

Regeringens bedömning: Bestämmelser om utfärdande av en arresteringsorder och om överlämnande till Sverige av den som eftersöks enligt en arresteringsorder för lagföring eller för verkställighet av en frihetsberövande påföljd kräver inte någon lagändring eller lagreglering utöver vad som nedan anges.

Regeringens förslag: Den som har överlämnats till Sverige för lagföring med villkor om återförande skall återföras genom polismyndighetens försorg. Den som återförs får omhändertas och tas i förvar i högst 48 timmar om det är nödvändigt för att återförandet

skall kunna genomföras.

139

Promemorians bedömning och förslag: Överensstämmer med Prop. 2003/04:7 regeringens, men innehåller inte någon bestämmelse om återförande av

den som har överlämnats till Sverige för rättegång.

Remissinstanserna: Remissinstanserna har tillstyrkt promemorians bedömning eller lämnat den utan erinran.

Skälen för regeringens bedömning och förslag

Bestämmelser om utlämning till Sverige

Rambeslutet innehåller såväl bestämmelser som skall tillämpas av

 

utfärdande rättsliga myndigheter som bestämmelser för de verkställande

 

rättsliga myndigheterna. I detta avseende skiljer sig inte rambeslutet från

 

utlämningskonventionerna. Utlämningslagen innehåller däremot endast

 

bestämmelser om utlämning för brott från Sverige. Bestämmelser om

 

utlämning till Sverige finns i förordningen (1982:306) med vissa

 

bestämmelser om utlämning för brott (utlämningsförordningen).

 

En framställning om utlämning till Sverige från en utomnordisk stat

 

för lagföring görs av åklagare. Framställningen skall skickas till

 

Riksåklagaren, som avgör om den skall överlämnas till Justitie-

 

departementet för vidarebefordran till den andra staten (1 §).

 

Framställningen skall innehålla uppgifter om den som begärs utlämnad,

 

om den brottslighet som han eller hon är misstänkt för och om

 

tillämpliga lagrum i svensk lag. Ett häktningsbeslut skall bifogas

 

framställningen (2 §).

 

Även den som är eftersökt för verkställighet av ett fängelsestraff,

 

sluten ungdomsvård eller rättspsykiatrisk vård kan begäras utlämnad. En

 

begäran om utlämning för verkställighet av fängelsestraff görs av

 

Kriminalvårdsstyrelsen. En begäran om utlämning för verkställighet av

 

sluten ungdomsvård görs av Statens institutionsstyrelse och en begäran

 

som avser rättspsykiatrisk vård görs av Socialstyrelsen. Framställningar

 

om utlämning till Sverige från en utomnordisk stat för verkställighet av

 

fängelsestraff och andra frihetsberövande påföljder vidarebefordras av

 

Justitiedepartementet till den andra staten (3 §). Framställningen skall

 

innehålla en kopia av domen samt uppgifter om hur lång strafftid som

 

återstår att avtjäna. Tillämpliga lagrum skall också redovisas (4 §).

 

I utlämningsförordningen finns särskilda bestämmelser om utlämning

 

till Sverige från de nordiska länderna. Bestämmelserna skiljer sig delvis

 

från vad som gäller i utomnordiska förhållanden, bl.a. genom att

 

framställningar som regel görs direkt mellan ländernas polis- och

 

åklagarmyndigheter (6–8 §§).

 

I 9 § utlämningsförordningen anges att utlämning bör begäras endast

 

när det i beaktande av det men för den enskilde samt den tidsutdräkt och

 

de kostnader som kan antas uppkomma i ärendet framstår som motiverat

 

med hänsyn till brottets art och svårhetsgrad samt övriga omständigheter.

 

Omständigheter som skall beaktas vid denna prövning är bland annat

 

längden av det fängelsestraff som kan antas komma att dömas ut för

 

brottet eller som har dömts ut och återstår att avtjäna. Om det kan antas

 

att den eftersökte kan komma att utvisas ur landet efter domen eller om

 

beslut om utvisning på grund av brott har meddelats, skall även den

 

omständigheten beaktas.

140

 

Reglering av frågor om överlämnande till Sverige

Prop. 2003/04:7

I prop. 2001/02:118 (s. 20 f.) har lämnats en beskrivning av hur utfärdande i Sverige av en arresteringsorderarresteringsorder bör kunna gå till. Det fortsatta arbetet med att ta fram en reglering för utfärdande av en arresteringsorder och överlämnande till Sverige kommer att ske med utgångspunkt i den beskrivningen. Det bör således under det fortsatta arbetet övervägas om åklagare skall utfärda en arresteringsorder såväl för lagföring som för verkställighet av straff eller om den senare uppgiften skall anförtros annan myndighet. Det bör vidare övervägas om det i samtliga fall bör krävas att det har meddelats ett häktningsbeslut för att en arresteringsorder som avser lagföring skall få utfärdas. Även om det inte för närvarande kan förutses hur dessa frågor slutligen kommer att bedömas är det sannolikt att regleringen i stora delar kommer att motsvara den som finns i utlämningsförordningen.

Bestämmelser om utfärdande av en arresteringsorder och om överlämnande till Sverige rör till övervägande del förutsättningarna för och förfarandet vid utfärdandet. Sådana bestämmelser kräver inte reglering i lag. Enligt regeringens bedömning bör därför bestämmelser om utfärdande av en arresteringsorder och om överlämnande till Sverige, med nedan redovisat undantag, meddelas i förordning.

Återförande efter ett överlämnande till Sverige för lagföring

Enligt artikel 24.2 i rambeslutet får den verkställande myndigheten, när det finns ett tillfälligt hinder mot att verkställa ett beslut om överlämnande, i stället för att skjuta upp verkställigheten överlämna den eftersökte med villkor om att denne återförs till den verkställande medlemsstaten efter lagföringen. Situationen beskrivs närmare i avsnitt 8.6 och är sådan att den i praktiken kan förväntas komma till användning i fall där den utfärdande myndigheten har ett omedelbart behov av att kunna lagföra den som eftersöks. I det avsnittet föreslår regeringen att överlämnande med ett sådant villkor skall kunna ske när någon begärs överlämnad från Sverige.

I det motsatta fallet, dvs. när en svensk åklagare bedömer att det finns skäl att godta ett sådant villkor om återförande, krävs lagbestämmelser som gör det möjligt att omhänderta och att ta den som skall återföras i förvar. Motsvarande bestämmelser finns vid utlämning (26 a § utlämningslagen och 22 § nordiska utlämningslagen).

Regeringen anser att det i den nya lagen bör införas en bestämmelse som möjliggör omhändertagande och förvar i samband med ett sådant återförande. Det bör även framgå av en sådan bestämmelse att det praktiska återförandet skall ske genom polismyndighetens försorg. I fråga om förutsättningar för omhändertagande och förvar hänvisas till det som sägs under avsnitt 8.6.

141

11

Överförande av verkställighet av en

Prop. 2003/04:7

 

frihetsberövande påföljd till Sverige

 

Regeringens förslag: När en frihetsberövande påföljd som har dömts ut i en annan medlemsstat skall verkställas i Sverige, skall den myndighet som har ansvar för verkställigheten av påföljden i Sverige besluta om överförande av verkställigheten hit.

Regeringen bestämmer vilka myndigheter som är ansvariga myndigheter i Sverige.

Om det krävs för att verkställigheten av påföljden skall kunna ske i Sverige, får den ansvariga myndigheten antingen själv meddela föreskrifter för verkställigheten eller, i undantagsfall, begära hos åklagare att denne hos rätten utverkar en påföljdsomvandling.

Vid en påföljdsomvandling skall en ny frihetsberövande påföljd som motsvarar den utländska påföljden bestämmas.

När en utländsk påföljd kan verkställas i Sverige skall verkställig- heten som regel inledas genast.

När verkställigheten av en påföljd skall överföras till Sverige får den ansvariga myndigheten begära att polismyndigheten tar personen i förvar, om det behövs för att verkställigheten skall kunna ske i Sverige. När någon har varit tagen i förvar skall den tid som personen suttit i förvar tillgodoräknas denne vid verkställigheten i Sverige.

Offentligt biträde skall förordnas för den som är tagen i förvar, om det inte måste antas att behov av biträde saknas.

Beslut om förvar och vissa beslut som gäller formerna för verk- ställigheten i Sverige får överklagas till länsrätten. Vid överklagande till kammarrätten krävs prövningstillstånd.

Regeringens bedömning: Frågor om överförande av verkställighet av en frihetsberövande påföljd från Sverige bör inte regleras i lag.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag, men innehåller dessutom bestämmelser om överförande av straffverkställighet från Sverige. Promemorians förslag innehåller inte några regler om offentligt biträde för den som är förvarstagen, om prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätt eller om att verkställigheten som regel skall inledas omedelbart när en utländsk påföljd skall verkställas i Sverige. Vidare saknar promemorians förslag utförliga bestämmelser om förfarandet vid påföljdsomvandling.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslagen eller lämnat dem utan erinran. Kriminalvårdsstyrelsen har pekat på otydligheter i promemorians förslag vad avser frågan om vem som prövar om det finns förutsättningar för överförande av straffverk- ställighet och när prövningen skall ske. Även Riksdagens ombudsmän (JO) har framfört liknande synpunkter. JO har vidare efterlyst utförligare regler i frågor om förvar och förfarandet vid påföljdsomvandling samt väckt frågan om det bör krävas prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten. Hovrätten för Västra Sverige har ifrågasatt om det inte bör införas bestämmelser om offentligt biträde för den som berörs av beslut om överförande av straffverkställighet.

142

Några remissinstanser har kommenterat frågan om var bestämmelser Prop. 2003/04:7 om överförande av straffverkställighet bör placeras. Enligt Riksåklagaren

bör flertalet av bestämmelserna om överförande av straffverkställighet från Sverige regleras i förordning. Svea hovrätt har ansett att det bör övervägas att placera bestämmelser om överförande av straffverk- ställighet i annan författning än i den nya lagen.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Bestämmelser om överförande av verkställighet av frihetsberövande påföljder

Enligt artikel 4.6 i rambeslutet får den verkställande rättsliga myndig-

 

heten vägra överlämnande för verkställighet av en frihetsberövande

 

påföljd, om den eftersökte uppehåller sig i, är medborgare i eller bosatt i

 

den verkställande medlemsstaten och denna medlemsstat åtar sig att i

 

enlighet med sin egen lagstiftning verkställa påföljden. I avsnitt 7.4

 

redogörs närmare för denna bestämmelse samt föreslås att överlämnande

 

för verkställighet av en frihetsberövande påföljd i vissa fall skall vägras

 

om den som är svensk medborgare begär att påföljden skall verkställas i

 

Sverige.

 

I avsnitt 7.5.2 redogörs närmare för artikel 5.3 i rambeslutet. Enligt den

 

bestämmelsen kan den verkställande rättsliga myndigheten, som villkor

 

för att bevilja överlämnande, kräva garantier om att den som överlämnas

 

återförs till den verkställande medlemsstaten efter avslutad lagföring för

 

att där avtjäna en frihetsberövande påföljd som har dömts ut. Enligt vad

 

som föreslås i avsnitt 7.5.2 skall sådana garantier för återförande som

 

regel krävas om den som är svensk medborgare begär att påföljden

 

verkställs i Sverige.

 

Bestämmelser om överförande av verkställighet av straff till Sverige

 

finns huvudsakligen i lagen (1972:260) om internationellt samarbete

 

rörande verkställighet av brottmålsdom (internationella verkställighets-

 

lagen) och i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland,

 

Island och Norge ang. verkställighet av straff m.m. (nordiska

 

verkställighetslagen). Bestämmelser om överförande av verkställighet av

 

straff finns även i utlämningslagen och i lagen (2002:329) om samarbete

 

med Internationella brottsmålsdomstolen.

 

Enligt internationella verkställighetslagen beslutar regeringen i de

 

flesta fall om verkställighet i Sverige av en utländsk frihetsberövande

 

påföljd. Regeringens prövning skiljer sig något åt beroende på vilken

 

internationell överenskommelse som ligger till grund för begäran om

 

överförandet. Överförande till Sverige sker i flertalet fall med stöd av

 

1983 års konvention om överförande av dömda personer (överförande-

 

konventionen). Vid verkställigheten i Sverige gäller, om inte annat följer

 

av internationella verkställighetslagen, att verkställigheten skall ske

 

enligt vad som är föreskrivet om verkställighet av påföljd som dömts ut

 

av svensk domstol (25 § första stycket). Vidare gäller för sådan

 

verkställighet bl.a. att den inte får ske så att påföljden blir att anse som

 

strängare än den påföljd som har dömts ut i domslandet och att den

 

dömde i vissa fall kan tillgodoräknas vad han kan ha utstått av påföljden i

 

den andra staten och tid som han med anledning av det brott som avses

143

 

med påföljden varit anhållen eller häktad i domslandet eller i Sverige (25 § andra stycket). Om det i domslandet har meddelats ett beslut om nåd eller annat beslut som medför att påföljden inte längre får verkställas, gäller det beslutet även i Sverige (24 § andra stycket). Verkställighet i Sverige av ett i utlandet utdömt fängelsestraff eller en annan frihetsberövande påföljd förhindrar åtal i Sverige för de gärningar som påföljden avser (38 §).

Av intresse i detta sammanhang är också utlämningslagens bestämmelser om återförande av den som utlämnas. Enligt 3 a § skall som villkor för utlämning av en svensk medborgare ställas att den som begärs utlämnad skall återföras till Sverige för verkställighet av ett ådömt frihetsstraff eller annat frihetsberövande i anledning av brottet. Ett sådant villkor behöver dock inte ställas om den som begärs utlämnad vid tiden för brottet sedan minst två år stadigvarande vistats i den ansökande staten eller om den som begärs utlämnad samtycker till att verkställigheten sker i den ansökande staten. När ett ådömt frihetsstraff eller annat frihetsberövande i anledning av brottet skall verkställas i Sverige efter ett återförande tillämpas 25 g § internationella verkställighetslagen. Den dömde skall tillgodoräknas vad han kan ha utstått av påföljden i den andra staten och tid som han med anledning av det brott som avses med påföljden varit anhållen eller häktad i domslandet eller i Sverige. Utlämningslagens bestämmelser om överförande av straffverkställighet föreslås dock upphöra, se avsnitt 13.1.

Reglering av frågor om överförande av verkställighet av en frihets- berövande påföljd i anslutning till ett ärende om överlämnande

I promemorians förslag till en ny lag om överlämnande finns bestämmelser om förutsättningar för och förfarandet vid överlämnande från Sverige. Även om rambeslutet endast innehåller ett fåtal bestämmelser om överförande av verkställighet av en frihetsberövande påföljd, kräver genomförandet av dessa i svensk rätt att det införs särskilda bestämmelser om överförande av verkställighet av frihets- berövande påföljder till Sverige (artiklarna 4.6 och 5.3).

Regeringen delar i och för sig promemorians bedömning att det finns skäl som talar för att dessa bestämmelser inte bör tas in i den nya lagen. Den uppfattningen har också framförts av Svea hovrätt. Prövning av överförande av verkställighet är ett i huvudsak administrativt förfarande, som prövas av andra myndigheter och i annan ordning än frågor om överlämnande för brott. Regleringen av dessa frågor skiljer sig också från den som gäller i frågor om överlämnande. Frågan är då var bestämmelserna bör placeras. Det framstår som mindre lämpligt att utöka den redan i dag svåröverskådliga internationella verkställighetslagen med de bestämmelser om överförande av verkställighet av frihetsberövande påföljder som krävs. Förutsättningarna för överförande enligt den lagen är uppbyggda kring olika konventioner, vars förutsättningar och rekvisit inte motsvarar de som följer av rambeslutet. Det finns inte i den svenska lagstiftningen i övrigt någon annan lag där dessa bestämmelser på ett naturligt sätt kan ingå. Det framstår inte heller som någon praktisk lösning att skapa en särskild lag för dessa bestämmelser.

Prop. 2003/04:7

144

Samtidigt kan det finnas fördelar med att ha den lagreglering som

Prop. 2003/04:7

krävs med anledning av rambeslutet samlad. Regleringen blir då mer

 

överskådlig och det blir möjligt att i lagen finna bestämmelser som

 

reglerar förfarandet från det att en person anträffas till det att han eller

 

hon överlämnas till den andra staten eller har återförts i enlighet med en

 

garanti som ställts upp vid överlämnandet. Det finns dessutom i lagen en

 

mängd hänvisningar mellan bestämmelserna om överlämnande och de

 

som gäller överförande av verkställighet. För tillämparen kan det då

 

finnas fördelar med att bestämmelserna finns i samma lag.

 

Bestämmelser om överförande av straffverkställighet till Sverige i

 

samband med ett ärende om överlämnande från Sverige enligt en

 

arresteringsorder är av sådant slag att de bör regleras i lag. Genom ett

 

sådant förfarande påtar sig Sverige en skyldighet att här i landet

 

verkställa ett utländskt fängelsestraff eller annat frihetsberövande. Vad

 

däremot gäller det motsatta fallet – att straffverkställighet överförs till en

 

annan stat – anser regeringen att det inte är lika naturligt att regleringen

 

sker i lagform (se 9 b § förordningen (1982:306) med vissa bestämmelser

 

om utlämning för brott). Av nu anförda skäl bör de bestämmelser om

 

överförande av verkställighet av en frihetsberövande påföljd som har

 

samband med ett överlämnande till Sverige inte placeras i den nya lagen

 

(se 8 kap. i promemorians förslag). Dessa bestämmelser bör i stället

 

läggas i en förordning till lagen. De övriga bestämmelserna om

 

överförande av verkställighet av en frihetsberövande påföljd bör placeras

 

i den nya lagen i ett särskilt kapitel (se 7 kap. i regeringens förslag).

 

Ett nytt beslutsförfarande

 

Rambeslutet medger inte att svenska medborgare undantas från

 

skyldigheten att överlämna den som eftersöks enligt en arresteringsorder.

 

Det enda egentliga undantaget från den regeln är artikel 4.6, som gör det

 

möjligt att, i stället för att överlämna någon som eftersöks för

 

verkställighet av en frihetsberövande påföljd, låta den eftersökte avtjäna

 

påföljden i Sverige. Enligt artikel 5.3 kan en verkställande rättslig

 

myndighet i Sverige, som villkor för att överlämna, kräva att den som

 

överlämnas återsänds till Sverige efter avslutad lagföring, för att här

 

avtjäna en frihetsberövande påföljd som kan ha dömts ut. Det kan således

 

komma att bli vanligare att svenska medborgare verkställer frihets-

 

berövande påföljder i Sverige som har dömts ut i andra EU-

 

medlemsstater.

 

Ett system för överförande av verkställighet av en frihetsberövande

 

påföljd i samband med – eller i stället för – överlämnande bör vara

 

anpassat till de krav som överlämnandeförfarandet ställer på

 

skyndsamhet samt de avslagsgrunder och villkor som ställs upp i Sverige

 

och i andra medlemsstater i ärenden om överlämnande. Systemet bör

 

dessutom vara överskådligt och enhetligt, så att det i varje situation står

 

klart vem som gör vad.

 

Beslut om att överlämna någon från Sverige meddelas av domstol

 

(avsnitt 8.1.1). Den modell för återförande som gäller enligt

 

utlämningslagen låter sig inte utan vidare överföras till det nya systemet.

 

Vid utlämning av svenska medborgare enligt 3 a § utlämningslagen

 

förfogar regeringen såväl över utlämningsbeslutet som över beslutet att

145

överföra straffverkställigheten till Sverige. En motsvarande ordning för domstolarna framstår som mindre lämplig. Vad gäller överförande som en följd av att överlämnande vägras (artikel 4.6) saknar detta helt motsvarighet i nuvarande lagstiftning (jfr dock 25 a § andra stycket internationella verkställighetslagen). Frågor om verkställighet i Sverige av en frihetsberövande påföljd som har dömts ut utomlands prövas i dag av regeringen. När straffverkställighet överförs från Sverige fattas sådana beslut i första hand av Kriminalvårdsstyrelsen eller av Socialstyrelsen.

Regeringen anser att det inte finns något principiellt hinder mot att i de situationer som nu avses låta dessa myndigheter fatta beslut även om verkställighet i Sverige av frihetsberövande påföljder som har dömts ut i andra medlemsstater. Beslutet går ut på att få in personen i det svenska verkställighetssystemet. Det grundläggande beslutet – att avslå begäran om överlämnande för att verkställigheten skall ske här eller att ställa villkor om att personen skall få avtjäna påföljden i Sverige – har dock redan fattats av domstolen. Med en sådan beslutsrätt blir det nya systemet enhetligt och flexibelt vid överförande av straffverkställighet till Sverige. Den myndighet som fattar beslutet om överförande är också den som har bäst förutsättningar att vid behov meddela sådana föreskrifter som krävs för att verkställighet skall kunna ske i Sverige. Beslut om överförande till Sverige av verkställighet av en frihetsberövande påföljd som utomlands har dömts ut mot en svensk medborgare bör således fattas av den myndighet som i ett visst fall har ansvar för verkställigheten av påföljden. Regeringen föreslås bemyndigas att meddela föreskrifter om vilken myndighet som är ansvarig myndighet i Sverige. I det följande lämnas en översiktlig redogörelse för hur frågan om överförande av straffverkställighet väcks och handläggs i de två situationer där frågan kan uppkomma i ett ärende om överlämnande från Sverige.

Den som eftersöks för verkställighet av en frihetsberövande påföljd begär att få verkställa påföljden i Sverige

När en svensk medborgare, som eftersökts enligt en arresteringsorder för verkställighet av en frihetsberövande påföljd i en annan medlemsstat, begär att påföljden skall verkställas i Sverige, skall domstolen pröva om det finns förutsättningar att avslå arresteringsordern (se 2 kap. 6 § i regeringens lagförslag; frågan behandlas i avsnitt 7.4). Avslår domstolen arresteringsordern på den grunden, skall den ansvariga myndigheten fatta beslut om att verkställigheten överförs till Sverige, om inte den utfärdande medlemsstaten motsätter sig det. Det senare kravet är tillkommet efter ett påpekande av Lagrådet. Det skall dock noteras att det grundläggande beslutet, att den dömde skall avtjäna påföljden i Sverige, därmed redan har fattats av domstolen i samband med att den avgjorde frågan om överlämnande. Vid behov kan den ansvariga myndigheten själv meddela de närmare föreskrifter som behövs för att verkställighet skall kunna ske i Sverige eller, om det i undantagsfall är nödvändigt, överlämna till åklagaren att göra en framställan hos rätten om att ny påföljd skall bestämmas (påföljdsomvandling).

Prop. 2003/04:7

146

Den som har överlämnats med villkor om återförande återförs till Sverige

Prop. 2003/04:7

för att verkställa den påföljd som dömts ut i den andra medlemsstaten

 

Om en svensk medborgare, som eftersökts för lagföring, under

 

utredningen i ärendet om överlämnande begär att en frihetsberövande

 

påföljd som han eller hon kan komma att bli dömd till i den utfärdande

 

medlemsstaten skall verkställas i Sverige, skall den åklagare som utreder

 

frågan om överlämnande inhämta garantier från den utfärdande

 

myndigheten att den som överlämnas, om en sådan påföljd ådöms, efter

 

avslutad lagföring återförs till Sverige för verkställighet av påföljden.

 

Om sådana garantier lämnas skall domstolen, om överlämnande beviljas,

 

i sitt beslut ange att återförande är ett villkor för överlämnandet (se

 

avsnitt 8.5.2).

 

Har en svensk medborgare överlämnats med ett sådant villkor skall

 

den ansvariga myndigheten, så snart återförandet har skett, fatta beslut

 

om att verkställigheten överförs till Sverige. Vid behov kan den

 

ansvariga myndigheten själv meddela de närmare föreskrifter som

 

behövs för att verkställighet skall kunna ske i Sverige eller, om det i

 

undantagsfall är nödvändigt, överlämna till åklagaren att göra framställan

 

hos rätten om påföljdsomvandling.

 

Frågor om förvar

 

När de ansvariga myndigheterna i de ovan beskrivna situationerna åtar

 

sig att verkställa frihetsberövande påföljder som har ådömts svenska

 

medborgare i andra medlemsstater, är det angeläget att sådana åtaganden

 

fullföljs på ett sätt som skapar förtroende inför framtida samarbete

 

mellan svenska och utländska myndigheter. Regeringen anser därför att

 

den som återförs till Sverige för att verkställa en frihetsberövande

 

påföljd, efter beslut av den ansvariga myndigheten i Sverige, bör kunna

 

tas i förvar av polismyndigheten om det behövs för att verkställigheten

 

av påföljden skall kunna påbörjas i Sverige. Detsamma bör gälla när

 

rätten enligt den nya lagens bestämmelser (se 2 kap. 6 § i lagförslaget)

 

har avslagit en arresteringsorder på den grunden att den eftersökte begär

 

att få verkställa påföljden i Sverige.

 

Vissa andra frågor

 

Regeringen anser att den som har varit förvarstagen som regel bör få

 

tillgodoräkna sig tiden i förvar när han eller hon verkställer påföljden.

 

Vid påföljdsomvandling sker detta genom att domstolen bestämmer den

 

nya påföljdens längd med beaktande av de frihetsberövanden som har

 

föregått domen. I övriga fall bör förvar som har ägt rum innan den

 

ansvariga myndigheten fattat sitt beslut (7 kap. 1 och 2 §§ i lagförslaget)

 

anses som tid under vilken den ådömda påföljden verkställts i anstalt.

 

Regeringen anser vidare att den som är förvarstagen bör kunna få ett

 

offentligt biträde förordnat för sig, om det inte måste antas att behov av

 

biträde saknas. Vid relativt korta frihetsberövanden kan det i allmänhet

 

antas att behov av biträde saknas.

 

Ett förvarsbeslut bör enligt regeringen kunna överklagas till länsrätt

 

och, efter prövningstillstånd, till kammarrätt. Även beslut som innebär att

147

 

den ansvariga myndigheten meddelar föreskrifter för verkställigheten i Prop. 2003/04:7 Sverige och en sådan myndighets beslut i fråga om omedelbar verk-

ställighet av påföljden bör kunna överklagas. Däremot är den ansvariga myndighetens beslut att överföra verkställigheten av en påföljd till Sverige inte av sådan karaktär att det är överklagbart. Myndighetens beslut i den frågan är en omedelbar konsekvens av att den eftersökte själv begärt att får verkställa påföljden i Sverige, vilket fastställts av den domstol som prövat överlämnandefrågan.

12 Övriga frågor

12.1Tillstånd till utvidgat överlämnande och vidareöverlämnande m.m.

Regeringens förslag: Om överlämnande från Sverige har beviljats och begärs därefter

tillstånd att i den utfärdande medlemsstaten lagföra eller straffa den som har överlämnats även för gärningar som inte omfattas av överlämnandet, eller

tillstånd att till en annan medlemsstat i EU överlämna den som har överlämnats (vidareöverlämnande),

skall en sådan framställning utredas och prövas enligt i huvudsak samma bestämmelser som ett ärende om överlämnande. Offentlig försvarare skall förordnas för den som begäran avser.

En begäran om tillstånd att vidareutlämna den som har överlämnats från Sverige prövas enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna har i sak tillstyrkt promemorians förslag eller lämnat dem utan erinran.

Skälen för regeringens förslag

Artikel 27 i rambeslutet innehåller bestämmelser om i vilken utsträckning en person som tidigare har överlämnats får lagföras eller straffas för gärningar som har begåtts före överlämnandet, men som inte omfattas av arresteringsordern (specialitetsprincipen). I vissa fall får sådan lagföring ske utan tillstånd från den verkställande myndighet som tidigare har överlämnat personen. I andra fall som anges i rambeslutet krävs det dock ett sådant tillstånd.

Artikel 28 innehåller på motsvarande sätt bestämmelser om i vilken utsträckning en person som tidigare har överlämnats får vidare- överlämnas till en annan medlemsstat i EU. I vissa fall får vidareöverlämnande ske utan tillstånd från den verkställande myndighet som tidigare har överlämnat personen. I andra fall, som anges i rambeslutet, krävs det dock ett sådant tillstånd.

148

Den som utlämnas får, enligt 12 § första stycket 1 utlämningslagen inte Prop. 2003/04:7 utan medgivande enligt 24 § samma lag, i den främmande staten åtalas

eller straffas för annat brott som begåtts före utlämningen. Den som utlämnas får inte heller utan sådant tillstånd vidareutlämnas till en annan stat. Enligt 12 a § får den som har utlämnats till en medlemsstat i EU, om han eller hon samtycker till det eller i vissa andra fall som anges i paragrafen, åtalas eller straffas för annat brott som han eller hon har begått före utlämningen eller vidareutlämnas till en annan medlemsstat i EU.

Även i ett system som bygger på ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna och en långtgående förenkling av förfarandena för överlämnande av eftersökta personer finns det behov av det skydd som specialitetsprincipen och förbudet mot vidareöverlämnande ger den som har överlämnats. Det skulle i annat fall stå den utfärdande myndigheter fritt att lagföra för alla gärningar som inte tagits upp i en arresteringsorder. En sådan ordning kan riskera att med tiden minska betydelsen av den rättsliga prövningen av en arresteringsorder och därmed också undergräva rättssäkerheten för eftersökta personer. Motsvarande farhågor gör sig till viss del gällande även beträffande skyddet mot att vidareöverlämnas.

När en person överlämnas från Sverige sker en prövning om det är förenligt med rambeslutet att överlämnande sker. Den kontroll som åklagare och domstolar gör i samband med prövningen av överlämnandets laglighet och överensstämmande med de grundläggande rättigheterna och friheterna innebär ett skydd för den som begärs överlämnad. Den som tidigare har överlämnats enligt en arresteringsorder bör ges ett motsvarande skydd mot lagföring eller bestraffning i den mån dessa åtgärder inte omfattades av den tidigare prövningen. Vad nu sagts gäller även behovet av skydd mot att vidareöverlämnas.

Har således överlämnande från Sverige tidigare beviljats och begärs tillstånd att lagföra eller straffa den som har överlämnats även för gärningar som har begåtts före överlämnandet men som inte omfattades av detta, eller begärs tillstånd att till en annan medlemsstat i EU vidareöverlämna den som har överlämnats, bör enligt regeringens uppfattning en sådan framställning prövas i huvudsak på samma sätt som en begäran om överlämnande, dvs. med tillämpning av 2–5 kap. i den nya lagen. Eftersom den som har överlämnats normalt befinner sig i den andra staten behöver bestämmelserna om tvångsmedel och frister i den nya lagen inte tillämpas. Offentlig försvarare skall alltid förordnas för den som begäran avser.

En begäran om tillstånd att till en stat utanför EU vidareutlämna den som tidigare har överlämnats från Sverige är en fråga om utlämning och bör av detta skäl prövas av regeringen enligt 24 § utlämningslagen.

149

12.2

Transitering

Prop. 2003/04:7

Regeringens förslag: Begärs tillstånd till transport genom Sverige av någon som överlämnas på grund av en arresteringsorder eller som utlämnas till en medlemsstat i EU från en stat utanför unionen skall Rikspolisstyrelsen bevilja sådant tillstånd och ange under vilka villkor transporten får ske.

Har tillstånd lämnats till transport genom Sverige får polis- myndigheten omhänderta och även ta i förvar den som överlämnas eller utlämnas under högst fyrtioåtta timmar, om detta bedöms vara nödvändigt för att transporten skall kunna genomföras. Motsvarande möjlighet införs när tillstånd till transport genom Sverige har lämnats enligt utlämningslagen eller när transport sker genom Sverige enligt den nordiska utlämningslagen.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Förvarsbestämmelsen i promemorians förslag är dock annorlunda formulerad.

Remissinstanserna har i sak tillstyrkt promemorians förslag eller lämnat dem utan erinran. Enligt Riksdagens ombudsmän (JO) och Rikspolisstyrelsen bör det tydligare framgå av förvarsbestämmelsen att den skall tillämpas med restriktivitet.

Skälen för regeringens förslag

Artikel 25 i rambeslutet innehåller bestämmelser om transitering, dvs. transport genom en stat av en person som utlämnas eller överlämnas mellan två andra stater. Enligt artikel 25.4 gäller artikeln inte transiteringar som sker utan planerad mellanlandning. Sker emellertid en mellanlandning oplanerat skall artikelns bestämmelser tillämpas. Enligt artikel 25.1 skall medlemsstaterna tillåta transitering genom sitt territorium, utom i vissa fall där den som transiteras är transitstatens medborgare eller varaktigt bosatt i den staten. En begäran om transitering skall innehålla uppgifter om bl.a. den som skall transiteras och om brottet. Enligt artikel 25.2 skall medlemsstaterna utse en myndighet som är ansvarig för att motta framställningar om transitering. När en person utlämnas från en stat utanför EU till en medlemsstat i unionen skall enligt artikel 25.5 bestämmelserna i artikeln tillämpas.

Enligt 26 § utlämningslagen beslutar chefen för Justitiedepartementet om tillstånd till transitering genom Sverige av den som utlämnas från en stat till en annan. Tillstånd får meddelas om det inte finns synnerliga skäl mot det eller, i vissa fall, om den som utlämnas är svensk medborgare. Framställningar om tillstånd till transitering ges in till Justitie- departementet. Enligt 19 § i den nordiska utlämningslagen får den som utlämnas från en nordisk stat till en annan sådan stat utan tillstånd föras genom Sverige.

Utrymmet för att enligt rambeslutet avslå en begäran om transitering är mycket begränsat. Utöver formkravet i artikel 25.1 kan transitstaten, som villkor för att tillåta transitering, kräva att en person som är medborgare

eller varaktigt bosatt i transitstaten, efter avslutad lagföring återsänds till

150

transitstaten för att där avtjäna ett en frihetsberövande påföljd som har Prop. 2003/04:7 dömts ut i den utfärdande staten.

Transitering genom Sverige av personer som utlämnas mellan medlemsstater i EU är redan i sig en ytterst ovanlig företeelse. Även för de sällsynta fall som skulle kunna bli aktuella med svenska medborgare som transiteras genom Sverige förefaller det som mindre angeläget att tillskapa särskilda regler om återförande för straffverkställighet av en sådan person. Skulle en sådan situation trots allt uppkomma bör allmänna bestämmelser om överförande av straffverkställighet kunna tillämpas. Regeringen anser därför att det i lagen inte bör finnas någon sådan särskilt angiven avslagsgrund eller begränsning i möjligheten att bevilja transitering.

Utgångspunkten i rambeslutet är att myndigheter beslutar om överlämnande och därmed sammanhängande frågor. Med denna målsättning framstår det enligt regeringen som mest praktiskt att beslut om transitering fattas av den myndighet som har bäst förutsättningar att snabbt och formlöst lämna tillstånd och anvisningar samt ge det biträde som en transitering kan kräva. Regeringen anser att den myndighet som bäst motsvarar dessa krav är Rikspolisstyrelsen. Styrelsen har i sitt remissvar tillstyrkt en sådan ordning. Rikspolisstyrelsen har ansvar för och överblick över de gränskontroller där frågan om transitering kan bli aktuell. När en begäran om transitering har inkommit till Rikspolis- styrelsen skall styrelsen fatta beslut om när, var och under vilka förhållanden i övrigt transitering medges.

Regeringen anser att den som transiteras bör kunna omhändertas och vid behov även tas i förvar av polismyndigheten på den ort där transiteringen äger rum för att säkerställa att personen skall kunna transporteras genom Sverige. En särskild bestämmelse om detta bör tas därför in i lagen. Motsvarande bestämmelser bör också tas in i utlämningslagen och i den nordiska utlämningslagen. I fråga om utformningen av en sådan bestämmelse hänvisas till vad som sägs i avsnitt 8.6. En sådan bestämmelse skall givetvis tillämpas med beaktande av 8 § polislagen (1984:387), där det framgår att ett ingripande skall vara försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter. Om tvång måste tillgripas skall det ske endast i den form och den utsträckning som behövs för att det avsedda resultatet skall uppnås.

13 Ändringar i vissa andra lagar

13.1Ändringar i utlämningslagen

Regeringens förslag: Utlämningslagens särskilda bestämmelser om utlämning till andra EU-medlemsstater upphävs. Vidare upphävs bestämmelser om möjlighet att med stöd av ett internationellt avtal utlämna utan hinder av preskription och att med stöd av ett sådant avtal medge att den som utlämnas får samtycka till vidareutlämning.

Promemorians förslag skiljer sig från regeringens. I promemorian

föreslås att bestämmelser om bl.a. det förenklade utlämningsförfarandet

151

och utlämning av svenska medborgare behålls för att kunna sättas i kraft i förhållande till en stat med vilken Sverige har ett avtal som reglerar en sådan fråga.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte kommenterat promemorians förslag. Riksåklagaren (RÅ) har emellertid invänt mot förslaget att behålla bestämmelser som är så konstruerade att de på grund av ett särskilt avtal gäller i förhållande till en viss stat. RÅ anser att en sådan ordning riskerar att ytterligare komplicera utlämningslag- stiftningen och gör den svår att tillämpa. Vidare skulle det innebära en fortsättning på den utveckling som har inneburit att vissa av utlämningslagens bestämmelser är beroende av avtal med en annan stat. Detta strider enligt RÅ mot den förhärskande ståndpunkten inom det internationella straffrättsliga samarbetet, som innebär att Sverige normalt inte kräver avtal eller ömsesidighet för att hjälpa till.

Skälen för regeringens förslag

Som en anpassning till 1995 och 1996 års utlämningskonventioner har det i utlämningslagen införts en mängd bestämmelser som rör utlämning till andra EU-medlemsstater. Genom en lagändring år 1997 infördes bestämmelserna i 28–39 §§ om ett förenklat utlämningsförfarande (prop. 1996/97:88, bet. 1996/97:JuU15, rskr. 1996/97:198). I samband med Sveriges tillträde till 1996 års utlämningskonvention infördes år 2001 (prop. 2000/01:83, bet. 2000/01:JuU26, rskr. 2000/01:281) bestämmelser om bl.a. utlämning av svenska medborgare (3–3 c §§), sänkta strafftrösklar för utlämning (4 §), avskaffande av avslagsgrunden politiska brott i vissa fall (6 §), avskaffande av avslagsgrunden preskription i vissa fall (10 §) och möjlighet för den som har utlämnats att samtycka till utvidgad lagföring och vidareutlämning (12 a §).

Enligt artikel 31.1 i rambeslutet skall detta från och med den 1 januari 2004 ersätta bl.a. 1995 och 1996 års utlämningskonventioner. Utlämning inom EU ersätts av överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder. Utlämningslagen skall hädanefter inte tillämpas i förhållande till EU- medlemsstater. Det finns därmed inget behov av särskilda bestämmelser i den lagen om utlämning till EU-medlemsstater. De bestämmelser som infördes i samband med anpassningen till 1995 och 1996 års utlämningskonventioner bör därför upphävas till den del de avser utlämning till andra EU-medlemsstater. Enligt promemorian borde det emellertid övervägas om dessa bestämmelserna till någon del skulle kunna behållas och tillämpas vid utlämning till stater utanför EU.

Svenska medborgare har under snart ett halvsekel kunnat utlämnas till andra nordiska länder. År 2001 infördes möjligheten att utlämna svenska medborgare till andra EU-medlemsstater. Hittills har frågan om utlämning av svenska medborgare till andra EU-medlemsstater aktualiserats i endast några få fall. Vid utlämning av en svensk medborgare skall det enligt huvudregeln i utlämningslagen ställas upp villkor om att den som utlämnas återsänds till Sverige efter avslutad rättegång för att här avtjäna ett frihetsberövande straff eller en sådan påföljd som kan ha dömts ut i den andra staten.

Prop. 2003/04:7

152

Regeringen anser att skälen för att tillåta utlämning av svenska Prop. 2003/04:7 medborgare till stater utanför EU i många fall kan antas vara väl så starka

som de skäl som motiverar att svenska medborgare kan utlämnas eller överlämnas till nordiska länder eller till andra EU-medlemsstater. Det är också nödvändigt att brottsbekämpningen anpassas till den alltmer internationaliserade brottsligheten. Även om svensk domstol har vidsträckt jurisdiktion för brott som begåtts utom riket, kan det tänkas förekomma situationer där det är angeläget att en svensk medborgare lagförs i en stat utanför EU och där det också framstår som rimligt och angeläget att Sverige bistår med utlämning. På motsvarande sätt kan en svensk åklagare ha behov av att få en medborgare i en stat utanför EU utlämnad från sitt hemland till Sverige. I dag är möjligheterna till utlämning i sådana fall små.

I promemorian föreslås att nuvarande bestämmelser om utlämning av svenska medborgare utformas så att de kan sättas i kraft i förhållande till stater med vilka Sverige ingår avtal som innehåller bestämmelser om utlämning av egna medborgare. Regeringen anser att en sådan lösning kan innebära praktiska fördelar och ökad flexibilitet i det straffrättsliga samarbetet. Samtidigt innebär detta – som RÅ påpekar – att Sverige i dessa fall frångår principen om att avtal eller reciprocitet normalt inte bör krävas för att Sverige skall kunna delta i internationellt straffrättsligt samarbete. Som RÅ påpekar kan en sådan reglering bli oöverskådlig och svår att tillämpa.

Det kan noteras att det i dag inte finns något avtal eller något åtagande som skulle kunna omfattas av den i promemorian föreslagna regleringen vad avser utlämning av svenska medborgare. Det kan inte heller förutses att det under den närmaste tiden uppkommer behov av en sådan reglering. Det kan dock inte uteslutas att det – trots de principiella invändningar som kan finnas mot en sådan lösning – i ett senare sammanhang uppkommer behov av en reglering av det slag som föreslås i promemorian. Frågan får då ånyo tas under övervägande. Regeringen delar dock RÅ:s uppfattning att ett bibehållande av dessa bestämmelser kan göra lagen mer svårtillgänglig och skapa förvirring. Det finns därför i nuläget inte skäl att införa de ändringar som föreslås i promemorian med avseende på reglering av utlämning av svenska medborgare.

Det finns av nu redovisade skäl inte heller anledning att i detta sammanhang behålla bestämmelser som möjliggör att regler om förenklad utlämning tillämpas i förhållande till en viss stat. Som en följd av att dessa bestämmelser tas bort bör enligt regeringen också den särskilda hänvisningen till bestämmelser om förenklad utlämning i 8 § lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen upphävas. Vad som nu sagts skiljer sig från promemorians förslag. Det kan emellertid finnas skäl att även fortsättningsvis kunna tillämpa ett förenklat förfarande för överlämnande till Internationella brottmåls- domstolen när den eftersökte samtycker till åtgärden. Att en sådan ordning skall eftersträvas följer av den domstolens stadga (se prop. 2001/02:88 s. 106-107). Frågan om – och i sådana fall hur – nya bestämmelser om ett sådant förfarande bör utformas kräver dock ytterligare överväganden och bör därför behandlas i ett senare lagstiftningsärende.

153

Vidare bör de bestämmelser i utlämningslagen som infördes år 2001, Prop. 2003/04:7 som gör det möjligt att med stöd av ett internationellt avtal utlämna utan

hinder av preskription (10 § andra stycket) och att med stöd av ett sådant avtal medge att den som utlämnas får samtycka till vidareutlämning (12 a § första stycket), upphävas.

Däremot bör, som RÅ har framhållit, de bestämmelser behållas som gör det möjligt att utlämna utan hinder av att det är fråga om ett politiskt brott (6 § tredje stycket). Sverige har för närvarande åtagit sig att kunna utlämna i ett sådant fall för de brott som anges i artikel 2 i Förenta nationernas konvention om bekämpande av bombattentat av terrorister (terroristbombningskonventionen, se prop. 2000/01:86). Borttagande av politiskt brott som skäl för att vägra utlämna är en fråga som för närvarande är föremål för diskussion inom olika internationella fora när det gäller grov, gränsöverskridande brottslighet. Det kan därför bli aktuellt att Sverige tar bort detta hinder även inom andra områden än de som gäller bombattentat av terrorister. Bestämmelsen i 6 § utlämnings- lagen som gör det möjligt att utlämna utan hinder av att det är fråga om ett politiskt brott bör därför stå kvar. Likaså bör den bestämmelse som infördes år 2001, som möjliggör direktkontakt i ett utlämningsärende mellan en svensk åklagare och en utländsk myndighet, behållas (16 § andra stycket). Bestämmelsen bör dock inte göras avhängig av att en sådan rätt följer av ett internationellt avtal som är bindande för Sverige.

13.2Ändringar i sekretesslagen

Regeringens förslag: Sekretess skall gälla i ärenden om överlämnande, liksom i andra ärenden om rättsligt samarbete med en annan stat eller en mellanfolklig domstol.

Promemorians förslag: Överensstämmer delvis med regeringens. I promemorian föreslogs dels att sekretess skall gälla för ärenden om överlämnande, dels att genom ett förtydligande också ärenden om utlämning uttryckligen skulle omfattas av den aktuella bestämmelsen.

Remissinstanserna: Huvuddelen av remissinstanserna har lämnat förslaget utan erinran. Riksdagens ombudsmän (JO) har pekat på att det av ett förarbetsuttalande till 5 kap. 7 § sekretesslagen framgår att med uttrycket ”rättslig hjälp” åsyftas också sådan hjälp som lämnas med stöd av utlämningslagstiftningen. JO anser att det därför inte finns något behov av det föreslagna förtydligandet.

Skälen för regeringens förslag

Rambeslutet saknar bestämmelser om sekretess vid överlämnande enligt en arresteringsorder. Det har emellertid i det internationella straffrättsliga samarbetet varit en självklar utgångspunkt att uppgifter i brottsutredningar skyddas av sekretess, både i den ansökande och i den anmodade staten. Vid all brottsutredande verksamhet är det av största vikt att det finns möjligheter att hålla utredningsåtgärder hemliga under

så lång tid att utredningen inte äventyras. Det finns inte någon anledning

154

att se annorlunda på utredningar som sker i samband med en begäran om Prop. 2003/04:7 överlämnande enligt en arresteringsorder.

Samtidigt med lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål infördes en ny sekretessregel i 5 kap. 7 § sekretesslagen (1980:100). Första stycket i den bestämmelsen reglerar sekretess för uppgifter vid myndighets verksamhet som avser rättslig hjälp på begäran av en annan stat eller en mellanfolklig domstol för sådana utredningar som görs enligt reglerna om förundersökning i brottmål eller i angelägenhet som angår tvångsmedel. I andra stycket regleras motsvarande sekretess hos vissa myndigheter för uppgifter i fram- ställningar enligt lagen (2000:344) om Schengens informationssystem. Sekretessen gäller om det kan antas att åtgärden begärts under förutsättning att uppgiften inte röjs.

I praktiken har bestämmelsen i 5 kap. 7 § första stycket sekretesslagen tillämpats vid utredningar som görs i ärenden om utlämning enligt utlämningslagen och nordiska utlämningslagen. En sådan tillämpning förutsattes också i förarbetena till paragrafen (prop. 1999/2000:61 s. 166). Den valda ordalydelsen i lagtexten – rättslig hjälp – leder dock lätt tanken till lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål och till att bestämmelsen skulle vara begränsad till sådan hjälp som avses i den lagen. För att undanröja oklarheter i fråga om bestämmelsens räckvidd bör ordalydelsen ändras. Regeringen anser att begreppet ”rättsligt samarbete på begäran av annan stat eller mellanfolklig domstol” är ett lämpligare uttryck. Syft