Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att 1952 års tvångsmedelslag och lagen om hemlig kameraövervakning skall permanentas.
Lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål gäller vid förundersökning angående vissa brott som för landets säkerhet ansetts särskilt allvarliga. Den omfattar allmänfarliga brott som sabotage och grovt sabotage samt mordbrand, grov mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse, kapning, sjö- eller luftfartssabotage samt flygplatssabotage om något av dessa brott innefattar sabotage.
Lagen innehåller också bestämmelser som innebär att hemlig kameraövervakning kan användas på mindre stränga villkor än vad som följer av lagen om hemlig kameraövervakning.
1952 års tvångsmedelslag innehåller även från rättegångsbalken avvikande bestämmelser om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. Tillstånd till dessa tvångsmedel får lämnas vid misstanke om brott som anges i 1952 års lag, även om det är föreskrivet lindrigare straff än vad som krävs enligt rättegångsbalken. Åklagaren får i brådskande fall själv besluta om användning av tvångsmedlen. Har åklagaren gjort detta, skall han eller hon genast anmäla det hos rätten, som skyndsamt skall pröva ärendet.
Hemlig kameraövervakning innebär att fjärrstyrda TV-kameror, andra optisk-elektroniska instrument eller därmed jämförbara utrustningar används för optisk personövervakning vid förundersökning i brottmål, utan att upplysning om övervakningen lämnas. Förutsättningarna för att sådan övervakning skall få ske är i huvudsak desamma som gäller för hemlig teleavlyssning. Bland annat skall rätten besluta om tvångsmedlet och förundersökningen gälla misstanke om brott för vilket det är föreskrivet fängelse i minst två år eller försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott, om sådan gärning är belagd med straff. Övervakningen får endast avse sådan plats där den misstänkte kan antas komma att uppehålla sig. Ett beslut om hemlig kameraövervakning omfattar inte ljudupptagning.
Regeringen föreslår nu att giltighetstiderna för 1952 års tvångsmedelslag och lagen om hemlig kameraövervakning förlängs till utgången av år 2007. Kristdemokraterna anser, i likhet med Riksåklagaren, att det är angeläget att lagstiftningsarbetet med att permanenta lagarna och inordna dem i det övriga regelsystemet är prioriterat och anser att den föreslagna tiden för förlängningen är för lång.
Det finns flera goda skäl till att permanenta lagarna. Det finns alltjämt behov av bestämmelser av den typ som finns i 1952 års lag för att effektivt kunna bekämpa allvarliga brott som rör landets inre och yttre säkerhet. Brottslighet av sådan karaktär har under de senaste åren fått alltmer ökad aktualitet och prioritet, bland annat mot bakgrund av terrordåden i USA den 11 september 2001. Det finns när det gäller dessa brott ett tydligt behov av att ha effektiva verktyg för att motverka risken för terroristhandlingar men också för att fungera väl i det internationella samarbetet mot terrorism. När det gäller hemlig kameraövervakning visar erfarenheterna att hemlig kameraövervakning är ett värdefullt hjälpmedel vid utredningen av grova brott. Spaning har kunnat utföras i situationer där det annars inte skulle ha varit möjligt. Riksdagen har beslutat att tillämpningsområdet för hemlig kameraövervakning skall utvidgas. De lagändringar som gjorts under senare tid har också skett med utgångspunkt från att de båda tidsbegränsade lagarna alltjämt skall gälla framöver. För att inte lagarna skall upphöra att gälla måste giltighetstiderna förlängas på nytt. Frågan uppstår då om giltighetstiden för de båda lagarna skall förlängas ytterligare några år eller om de båda lagarna skall permanentas. Det finns inte något som nu tyder på att behovet av regleringen skulle minska eller att regleringen under överskådlig framtid skulle utmönstras ur lagstiftningen. Det finns alltså goda argument för att permanenta de båda lagarna. Vid ett sådant lagstiftningsarbete finns det skäl att överväga såväl brottskatalog som behovet av särregler när det gäller 1952 års lag. Vidare finns anledning att överväga lagtekniska och systematiska frågor, t.ex. förhållandet till rättegångsbalken och skälen för respektive mot att inarbeta dessa båda lagar i rättegångsbalkens regelverk.
|
Stockholm den 24 mars 2004 |
|
|
Ragnwi Marcelind (kd) |
|
|
Peter Althin (kd) |
Ingemar Vänerlöv (kd) |
|
Tuve Skånberg (kd) |
Yvonne Andersson (kd) |
|
Ingvar Svensson (kd) |