Socialdemokraterna missar praktiskt taget alla de mål som ställts upp för politiken. Varken sysselsättnings-, arbetslöshets-, frånvaro- eller budgetmålen nås. Arbetslösheten har ökat kraftigt och uppgår nu till nära 6 procent. Därtill kommer drygt 2 procent i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Statsministern lovade förra hösten att halvera ungdomsarbetslösheten på ett år. Nu har vi den högsta ungdomsarbetslösheten sedan 1998. Totalt står 1,1 miljoner vuxna utanför den reguljära arbetsmarknaden.

Regeringen föreslår åtgärder som försvagar budgeten med ca 16 miljarder kronor. Regeringen och stödpartierna har också ställt ut nya löften. Kostnaden för det s.k. 121-punktsprogram och de åtgärder som beslutades vid den socialdemokratiska partikongressen kommer att uppgå till ca 40 miljarder kronor. Socialdemokraterna tappar greppet om statsfinanserna.

Den demografiska utvecklingen medför att vi kommer att bli alltfler pensionärer och allt färre i arbetsför ålder. Det är nödvändigt att göra det mer lönsamt att arbeta och att driva företag.

Moderaternas politik är en politik för arbete och tillväxt. Vi föreslår därför sänkta skatter på arbete och företagande och stramare bidrag för dem som inte arbetar. Skattesänkningarna på arbete bör riktas mot låg- och medelinkomsttagarna, som idag har de högsta samlade marginaleffekterna. Det är också nödvändigt att göra det mer lönsamt att förkovra sig och utbilda sig genom att höja brytpunkten för statlig skatt. Skatten såväl på förmögenheter, arv och gåvor som på de diskriminerande 3:12-reglerna bör avvecklas.

Det skall löna sig att arbeta. En rad bidragssystem bör därför reformeras för att stärka arbetslinjen. Sjukfrånvaron måste pressas tillbaka. I våra riktlinjer inför höstens budgetarbete anges att den andra karensdag vi förordar skall flyttas fram till den andra sjukdagen och att ersättningen stegvis skall trappas ner.

Långtidssjukskrivna får inte ställas utanför arbetslivet permanent. Därför bör arbetsgivaravgifterna sänkas för både äldre och långtidssjukskrivna. Vi förordar åtgärder för att förstärka motiven för förtidspensionärer att komma tillbaka i jobb. I våra riktlinjer anges att förtidspensionen bör sänkas till 60 procent av inkomsten och samordnas med ålderspensionen från 61 års ålder.

En viktig förskjutning av Moderaternas politik i denna vårmotion är att arbetslinjen förstärks också i arbetsmarknadspolitiken. Besparingar som vi tidigare förordat på de aktiva åtgärderna har ersatts av förslag om en nedtrappning av a-kassan. En stramare arbetslöshetsförsäkring bidrar till att sänka den långsiktiga arbetslösheten.

Moderaternas politik är en politik för trygghet. Sänkta skatter och satsningar på skolan, rättstryggheten och vården är viktigare än generösa bidragssystem. Vi föreslår därför en rad satsningar för att stärka kvaliteten i skolan och vården och säkra en god rättstrygghet. Neddragningarna av statsbidragen till kommunerna reduceras med ca 8 miljarder kronor.

Moderaternas politik är en politik för stabilitet. Moderaternas budgetalternativ ger starkare offentliga finanser än regeringens förslag. Det finansiella sparandet förstärks med 1 respektive 4 miljarder kronor 2005 och 2006. Beaktas de dynamiska effekter som uppkommer, främst genom åtstramningarna av bidragssystemen, ökar det finansiella sparandet till 11 och 23 miljarder kronor för 2005 och 2006.

Moderaterna föreslår skattesänkningar på ca 50 miljarder kronor och satsningar på ca 10 miljarder kronor till bl.a. rättstrygghet, skola och vård andra budgetåret. Dessa budgetförändringar på 60 miljarder kronor finansieras genom besparingar på ca 45 miljarder kronor och 15 miljarder kronor i inkomstförstärkningar.

2 Innehållsförteckning

7.2.1 Ökade incitament för arbetsgivaren att minska långtidssjukskrivningarna 25

3 Förslag till riksdagsbeslut

4 Inledning

4.1 De missade målens politik

Socialdemokraterna vann 2002 års val genom att ställa ut löften om ett stort antal ofinansierade reformer och skattesänkningar, som fullt ut försvagat statens finanser med 168 miljarder kronor. Sedan 1998 har i princip hela den budgetsanering som genomfördes i mitten av 1990-talet försnillats.

Ändå framstår regeringens politik under denna mandatperiod i det närmaste som en orgie i löftesbrott. Riksdagen har satt upp ett sysselsättningsmål om 80 procent som inte kommer att kunna uppnås. Målet om 4 procents öppen arbetslösheten överskrids och uppgår nu enligt SCB till 5,8 procent. Det är en uppgång med 2 procentenheter på ett år. I regeringsförklaringen i september 2003 lovade statsministern att halvera ungdomsarbetslösheten på ett år. I stället har vi fått den högsta ungdomsarbetslösheten sedan 1998.

Inte heller når regeringen det uppsatta saldomålet om 2 procent överskott över konjunkturcykeln i de offentliga finanserna. Ingenting tyder på att målet att halvera sjukskrivningarna till 2008 kommer att kunna förverkligas. Även målet om minskat socialbidragsberoende missas. Bostadsbyggandet har havererat trots löfte om 120 000 nya bostäder.

4.2 Ett prekärt arbetsmarknadsläge

Särskilt läget på arbetsmarknaden är prekärt. Till de 5,8 procenten öppet arbetslösa kommer nu ytterligare 2,2 procent i arbetsmarknadsåtgärder, dvs. en arbetslöshet om sammanlagt 8 procent av arbetskraften eller 353 000 personer. Därtill kommer personer som studerar heltid därför att de inte kan få något jobb, undersysselsatta, dvs. personer som tvingas jobba deltid, samt andra latent arbetssökande. Slutligen finns det ett stort och växande antal människor som förtidspensionerats bort ur arbetskraften samt fortsatt höga sjukskrivningstal.

I stora delar av landet står en tredjedel av den vuxna befolkningen utanför den reguljära arbetsmarknaden. Det är idag 1,1 miljoner människor som lever på sociala ersättningar i stället för på arbetsinkomster. Det är lika många som under den värsta ekonomiska krisen för tio år sedan. Förra året var statens och kommunernas kostnader för sjukpenning, sjukersättning, a-kassa och arbetsmarknadsutbildning drygt 100 miljarder kronor. Det motsvarar 500 miljoner kronor per arbetsdag!

4.3 Tillväxtsatsningarna har uteblivit

I regeringsförklaringen utlovade Socialdemokraterna en satsning på tillväxtfrämjande åtgärder. Under stora åthävor inbjöds till tillväxtsamtal och en partikongress har avhållits för att diskutera tillväxtfrågor.

Ändå har alla åtgärder uteblivit. Tillväxtsamtalen har havererat, och särskilt på skattesidan har regeringens passivitet varit total. Ingenting har gjorts åt den godtyckliga förmögenhetsskatten som skadar tillväxten genom att snedvrida investeringar och driva kapital ur landet. Ingenting har gjorts åt den långtgående kommunala skatteutjämning och den omfördelning av fastighets- och förmögenhetsskatteuttaget som har knäckt konjunkturen i viktiga tillväxtregioner. Regelkrånglet för företagen och hindren för entreprenörer att förverkliga sina idéer är oförändrat stora. Ingenting har heller gjorts för att reformera de s.k. 3:12-regler som diskriminerar fåmansföretagen och deras ägare.

Beskattningen av löntagare och företagare är fortsatt högre än i andra länder. Särskilt för dem med lägre inkomst är marginaleffekterna höga. Det lönar sig ofta knappast alls att gå från bidrag till arbete.

4.4 Försämrade statsfinanser

Samtidigt fortsätter de offentliga finanserna att försämras. År 2004 blir ytterligare ett år med underskott i statens budget och Riksgäldskontoret beräknar statens lånebehov till ca 75 miljarder kronor. Överskotten i den offentliga sektorns finansiella sparande har, sedan prognosen i budgetpropositionen, halverats.

Budgeteringsmarginalen är numera närmast obefintlig. Utgiftstaken klaras, men marginalen för ytterligare försvagningar är obefintlig. Under en följd av år har regeringen underskattat det underliggande utgiftstrycket i statens finanser. Det är därför illavarslande att regeringen i vårpropositionen aviserar ytterligare ofinansierade budgetförsvagningar på i storleksordningen 16 miljarder kronor.

Till detta kommer att det återstår 24 miljarder kronor i kostnader för att genomföra återstående delar av Socialdemokraternas, Vänsterns och Miljöpartiets s.k. 121-punktsprogram. Därtill kostar det ytterligare minst 17 miljarder kronor att genomföra de skatteförändringar och den avgiftsfria förskola som beslutades vid den socialdemokratiska tillväxtkongressen. Utöver detta kommer ett antal kongressbeslut som är omöjliga att kostnadsberäkna, t.ex. en förtida avveckling av svensk kärnkraft.

Om Socialdemokraternas politik, 121-punktsprogrammet och kongressbesluten genomförs kommer inte ens överskotten i pensionssystemet att kunna rädda ett positivt finansiellt sparande i den samlade offentliga sektorn. Därmed står Sverige illa rustat att möta framtidens utmaningar.

4.5 Fler måste i arbete

Den största av dessa utmaningar är den demografiska utveckling som medför att vi kommer att bli alltfler pensionärer och allt färre i arbetsför ålder.

Det är viktigt med en fortsatt produktivitetsutveckling i det privata näringslivet men den kommer inte att lösa den offentliga sektorns finansieringsproblem. När lönerna stiger i näringslivet leder detta till en snabbare löneutveckling också inom den offentliga sektorn. Detta kan bara till dels mötas med en förbättrad produktivitetsutveckling i den offentliga sektorn och inte ens det om Socialdemokraterna fortsätter sitt motstånd mot konkurrensutsättning, alternativa driftformer och nya styr- och finansieringssystem.

Om den service i fråga om barnomsorg, utbildning och sjukvård som vi har vant oss vid långsiktigt skall kunna upprätthållas på en hög nivå måste vi dels bli färre som är beroende av bidragssystemen, dels bli fler som kan och vill arbeta mer. Det finns ingen genväg.

Mot den här bakgrunden är det nödvändigt att sänka skatterna på arbete och företagande och strama åt bidragen för dem som inte arbetar. Skattesänkningarna på arbete bör riktas mot låg- och medelinkomsttagarna, som idag har de högsta samlade marginaleffekterna. Sänkta inkomstskatter för de löntagare som har de allra högsta inkomsterna bedöms ha betydligt mindre effekt på arbetsutbudet. Däremot är det angeläget att förbättra den s.k. utbildningspremien, dvs. att öka det ekonomiska utbytet för den som uppoffrar arbetsinkomster för att i stället utbilda och förkovra sig. I ett första steg kan det ske genom höjning av den s.k. brytpunkten för statlig skatt.

5 Det ekonomiska läget och regeringens ekonomiska politik

5.1 Konjunkturläget

5.1.1 Det ekonomiska läget i omvärlden

Moderaterna instämmer i huvudsak i den bild av tillväxten i omvärlden som Finansdepartementet tecknar i finansplanen. Flera länder i Asien växer förhållandevis snabbt, bl.a. till följd av låga exportpriser som gynnar industrins konkurrenskraft. Ökad konkurrens på världsmarknaderna och hård prispress har medfört att länder med strukturproblem och högt kostnadsläge, inte minst i Europa, tvingats till rationaliseringar och utlokalisering av verksamhet. Denna strukturomvandling har tillsammans med ett bättre utnyttjande av informations- och kommunikationsteknologin (IKT) bidragit till att produktivitetsutvecklingen varit överraskande hög i länder som USA, Storbritannien och Sverige.

I USA är konjunkturuppgången tydlig och driven av en gynnsam produktivitetsutveckling. Sysselsättningen har emellertid inte förbättrats nämnvärt. Även om löne- och prisutvecklingen har varit dämpad, har företagens samlade lönekostnader stigit. Sammantaget har emellertid lönsamheten förbättrats, vilket stimulerar investeringsaktiviteten. En låg räntenivå och den svagare dollarn verkar i samma riktning. Växelkursutvecklingen gynnar också exporten.

Situationen i USA är dock inte utan problem. Underskotten i de offentliga finanserna gör att det sannolikt är ofrånkomligt att finanspolitiken stramas åt de närmaste åren. En sanering kommer förmodligen inte att inledas förrän efter presidentvalet. En budgetsanering kan komma att dämpa den inhemska efterfrågan och stärka växelkursen. Resursutnyttjandet är för närvarande lägre än normalt, vilket motiverar den expansiva penningpolitik som USA:s centralbank bedriver. Med tiden kommer emellertid ett högre resursutnyttjande och stigande inflationsförväntningar att leda till högre räntor. Starkare växelkurs och mindre expansiv ekonomisk politik kan komma att dämpa den uppgång som inletts. Detta gör att utsikterna för den amerikanska arbetsmarknaden är osäker. Sammantaget talar detta för att den starka återhämtningen av den amerikanska ekonomin kan komma att dämpas under 2005 och kanske mer tydligt under 2006.

I Europa går återhämtningen trögt. Den inhemska efterfrågan i de stora länderna är svag. I takt med att efterfrågan i omvärlden växer borde exporten utvecklas gynnsamt. Emellertid håller den starka euron tillsammans med stark prispress från den internationella konkurrensen tillbaka exportmöjligheterna. Europas problem är främst av strukturell karaktär. Den potentiella tillväxten är av allt att döma lägre än i USA. Inte heller har produktiviteten och lönsamheten förbättrats på motsvarande sätt. Trots att arbetslösheten är hög innebär strukturproblemen att resursutnyttjandet, till skillnad från i USA, är nära en normal nivå. Därmed finns det inget större utrymme för en mer expansiv politik. Situationen begränsas ytterligare av det faktum att alla de stora länderna i euroområdet har betydande underskott i de offentliga finanserna, vilket gör att en finanspolitisk konsolidering sannolikt kommer att ske också i Europa. Utsikterna för Europa har snarast försämrats sedan i höstas.

5.1.2 Det ekonomiska läget i Sverige

Utvecklingen i Sverige präglas av sjunkande sysselsättning, stigande arbetslöshet, minskande arbetskraft och ohälsotal på nya rekordnivåer. Företagen är under starkt konkurrenstryck, vilket medfört rationaliseringar och utflyttning av verksamheter till länder med mer konkurrenskraftiga kostnadsnivåer samt bidragit till att dämpa inflationstrycket. Detta, tillsammans med att Sverige investerat förhållandevis mycket inom IKT, har bidragit till en god produktivitetstillväxt. En annan orsak till den höga produktivitetstillväxten i Sverige är den utslagning från sektorer med lägre produktivitet som skett. Den stigande produktiviteten har medfört att lönsamheten förbättrats och börjar närma sig mer normala nivåer i förhållande till produktionen. Trots låga räntor och förbättrad lönsamhet är investeringstillväxten svag, vilket är naturligt i en situation med lediga resurser och något osäkra framtidsutsikter.

Penningpolitiken har förts i en betydligt mer expansiv riktning under de senaste månaderna. Samtidigt har de offentliga finanserna försvagats. Detta bidrar till att begränsa utrymmet för att höja resursutnyttjandet med hjälp av en mer expansiv finanspolitik.

I den ekonomiska vårpropositionen slås fast att kampen mot arbetslösheten är en huvuduppgift för regeringen, men i praktiken rör sig arbetsmarknaden allt längre ifrån regeringens målsättningar för arbetslöshet och sysselsättning.

Den öppna arbetslösheten har ökat från ca 4 till ca 6 procent av arbetskraften bara de senaste två åren. Ungdomsarbetslösheten har ökat från 30 000 till 45 000 personer och samtidigt har problemen med långtidsarbetslöshet förvärrats. Andelen av arbetskraften som är öppet arbetslös eller befinner sig i åtgärder utgjorde i mars 2004 8 procent av arbetskraften. Sysselsättningen kommer, enligt regeringens prognoser, att vara lägre 2005 än 2001. Inte något av åren under denna mandatperiod kommer regeringens mål om en arbetslöshet på 4 procent att nås. Inte heller regeringens sysselsättningsmål, att 80 procent av befolkningen i arbetsför ålder skall vara sysselsatta, kommer att uppfyllas.

Att regeringens arbetslöshetsprognoser visat sig vara för optimistiska, trots att tillväxten utvecklats ungefär som väntat, illustrerar att regeringen underskattat problemen på svensk arbetsmarknad. Ekonomins svaga förmåga att skapa nya jobb i växande företag är bara delvis ett konjunkturfenomen. Den svenska ekonomin har ur ett långsiktigt perspektiv haft svårt att skapa nya arbetstillfällen i företagen. Sedan 1970 har sysselsättningen i det privata näringslivet i praktiken varit oförändrad.

Trots att regeringen förlängt arbetsgivarperioden och ersättningen i sjukförsäkringen har frånvaron inte minskat. Det ter sig som märkligt mot bakgrund av den svaga arbetsmarknadsutvecklingen. Finansdepartementet framhåller att under tidigare konjunkturförlopp har frånvaron uppvisat ett tydligt mönster: när arbetslösheten stiger har sjukskrivningarna minskat. I denna konjunkturavmattning förefaller sambandet mellan sjukskrivningar och arbetslöshet att ha försvagats. Det kan vara ett tecken på att den underliggande trenden mot stigande frånvaro inte brutits utan bara dämpats tillfälligt av den stigande arbetslösheten.

Frånvaron förblir problematisk. De närmaste åren står Sverige inför utmaningen att förhindra att alla de som långtidssjukskrivits under senare år fastnar i ett permanent utanförskap och förtidspensionering. Sverige har inte råd med det mänskliga slöseri som frånvaron och utanförskapet medför och som kostar samhällsekonomin sammantaget ca 280 miljarder kronor per år.

5.2 Regeringens riktlinjer för budgetpolitiken

5.2.1 Nya utgifter möter inte problemen

I den ekonomiska vårpropositionen föreslår regeringen en rad nya utgifter. Sammantaget presenteras ofinansierade reformer som varaktigt ökar utgiftsnivån med 15–16 miljarder kronor 2005 och 2006. Det gäller främst ökade satsningar på kommunerna, höjd sjukersättning och ökade infrastrukturinvesteringar.

Det är svårt att hitta något samband mellan regeringens förslag och dess beskrivning av problemen i den svenska ekonomin. De förslag som presenteras möter inte de mål som regeringen har angivit.

Sysselsättningsstöd till kommunerna har betydande undanträngningseffekter. De nya jobb som skapas tränger undan vanliga anställningar inom kommunerna, vilket resulterar i att nettoeffekten på sysselsättningen blir liten. Att subventionera sysselsättning i kommuner och landsting är knappast heller en effektiv väg att öka sysselsättningen i näringslivet. Regeringen bortser från de många utvärderingar som gjorts i Sverige, bl.a. av Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU).¹ De internationella erfarenheterna av direkta sysselsättningssubventioner inom offentlig sektor är också mindre gynnsamma, vilket resulterat i att denna typ av åtgärder kommit att utgöra en allt mindre del av arbetsmarknadspolitiken inom OECD-området.² Regeringen går i motsatt riktning.

Att föreslå höjd sjukpenning i en proposition som har det uttalade syftet att öka arbetsutbudet framstår som märkligt. Om de historiska sambanden mellan sjukpenning och sjukfrånvaro skulle gälla är det sannolikt att höjningen av ersättningen leder till ytterligare 500 000 fler sjukdagar.

Kostnaderna för regeringens AMS-åtgärder och miljardrullning till kommunerna är betydande. Det hade varit möjligt att i stället förstärka företagens framtidstro, underlätta investeringsuppgången och förbättra svenska företags konkurrenskraft. För en bråkdel av kostnaden hade det varit möjligt att t.ex. slopa förmögenhetsskatten eller att avskaffa de diskriminerande 3:12-reglerna. Om regeringen önskat underlätta för företagen att anställa hade det varit rimligt att föreslå en minskad beskattning på arbete eller regelförändringar i arbetsrätten för att underlätta tillfälliga anställningar. Ur ett tillväxtperspektiv framstår det som särskilt anmärkningsvärt att regeringen satsar 7 miljarder kronor på kommunsektorn, men trots det inte förmår att presentera ett förslag till nytt skatteutjämningssystem som är tillväxtbefrämjande. De extrema marginaleffekterna i dagens system har pekats ut som ett viktigt tillväxthinder av såväl IMF, OECD som Finansdepartementet, men regeringen förblir passiv.

Regeringens politik påverkar den långsiktiga produktionsförmågan negativt och bidrar till att höja den arbetslöshetsnivå som är förenlig med prisstabilitet. Framför allt gäller det höjda kommunalskatter, införande av friår, planerad arbetstidsförkortning, utökade arbetsmarknadspolitiska åtgärder och höjda ersättningar i vissa socialförsäkringar. Dessa förändringar tenderar att driva upp den strukturella arbetslösheten. Regeringens egna beräkningar i vårpropositionen visar att så redan skett. Den strukturella arbetslösheten har ökat betänkligt under de senaste åren.

5.2.2 Omotiverad försämring av sparandet

I den ekonomiska vårpropositionen presenteras nya reformer, som varaktigt ökar utgiftsnivåerna med 15–16 miljarder kronor 2005 och 2006.

I huvudsak är de nya utgifter som regeringen föreslår ofinansierade. Prognosen för det finansiella sparandet i den offentliga sektorn försvagas från 31 till 15 miljarder kronor under 2005 i vårpropositionen jämfört med statsbudgeten. Budgeteringsmarginalen för 2005 minskar från 14 miljarder kronor i budgetpropositionen till 1,6 miljarder kronor i den ekonomiska vårpropositionen. Regeringens åtgärder bidrar till att de prognostiserade överskotten har halverats sedan budgetpropositionen presenterades i september.

5.2.3 Regeringen är på väg att tappa greppet om utgifterna

Vår bedömning är att det föreligger en allvarlig risk för att regeringen underskattar utgiftsutvecklingen de närmaste åren. Den ekonomiska samarbetsorganisationen (OECD) har framfört varningar för att det underliggande utgiftstrycket har ökat.³ Internationella valutafonden (IMF) har påtalat att regeringens prognoser för utgifterna visat sig vara alltför optimistiska under senare år.⁴ En sammanställning av de senaste finansplanerna visar att prognoserna för utgifterna har reviderats upp gång efter annan. Utgiftsprognosen för 2002 underskattade utgifterna med 2,3 procent som andel av BNP. För 2003 och 2004 uppgår prognosfelen och revideringarna hittills till motsvarande 2,7 respektive 2,6 procent av BNP.

Ett skäl till att regeringen underskattar utgifterna är de många reformer som genomförts under senare år. Konjunkturinstitutet (KI) har i vårrapporten 2003 beräknat att de ofinansierade reformerna under perioden 1998 till 2004 uppgick till 168 miljarder kronor. Bara under förra mandatperioden uppgick de ofinansierade åtgärderna till 146 miljarder kronor.

Forskningen tyder på att kostnaderna för reformer ofta underskattas. Ett skäl till detta kan vara att det tar tid innan förändrade regler slår igenom på beteenden och att Finansdepartement i alltför stor utsträckning utnyttjar statiska beräkningsmodeller som inte beaktar dynamiska beteendeförändringar eller att reformerna samverkar. Det finns starka skäl att anta att de kostnader som anges för att höja ersättningen i sjukpenningen visar sig vara en betydande underskattning. När ersättningsnivån i sjukpenningen höjdes 1998 angavs att kostnaderna skulle öka till 20 miljarder kronor till 2000 (prop. 1997/98:1). I själva verket ökade kostnaderna till 36 miljarder kronor redan för 2000 (prop. 2001/02:1).

Vi har tidigare varnat för risken att regeringen underskattar kostnaderna för arbetslösheten, vilket också har blivit fallet. I tilläggsbudgeten för i år tvingas regeringen anslå över 7 miljarder kronor mer än i höstas. Visar det sig att vändningen på arbetsmarknaden fördröjs eller försvagas kommer utgifter i arbetslöshetsförsäkringen och inom AMS att stiga ytterligare. Ett annat riskområde är socialförsäkringarna, inte minst förtidspensionerna. Regeringen har antagit att kostnaderna för förtidspensioner kommer att öka med ca 25 miljarder kronor de närmaste åren. Risken för att utgiftsökningen blir betydligt större kan inte negligeras. Även när det gäller arbetsskadeförsäkringen föreligger det en påtaglig risk att de regeländringar som gjort det enklare att få en arbetsskada godkänd medför stigande kostnader.

Vår samlade bedömning är att det föreligger en allvarlig risk att regeringens prognoser för utgifterna i den offentliga sektorn ånyo visar sig vara för optimistiska och att det finansiella sparandet riskerar att bli svagare än vad som anges i den ekonomiska vårpropositionen.

5.2.4 Ofinansierade utgifter kan leda till underskott både 2005 och 2006

Det finns en betydande risk för att regeringen och stödpartierna återkommer med nya utgiftsförslag när valet 2006 närmar sig. Efter valet 2002 förhandlade Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna fram ett s.k. 121-punktsprogram. Av det återstår, enligt beräkningar från riksdagens utredningstjänst (RUT dnr 2004:196), att genomföra åtgärder som ökar utgifterna med uppemot 24 miljarder kronor för 2006.

Som framgår av tabellen återstår för regeringen bl.a. att uppfylla löftena om att höja taket i sjukförsäkringen, att förlänga föräldraförsäkringen och att höja barnbidraget. Regeringen har inte heller presenterat förslag om hur rättsväsendet skall stärkas med 4 000 nya poliser.

Genomför regeringen de åtgärder som aviserats i 121-punktsprogrammet medför det en kraftig försvagning av statsfinanserna. Dessutom innebär en förlängning av världens mest generösa föräldraförsäkring och höjt tak i socialförsäkringarna att arbetsutbudet minskar ytterligare.

Till 121-punktsprogrammet skall läggas att ett genomförande av de riktlinjer som antogs på Socialdemokraternas s.k. tillväxtkongress försvagar de offentliga finanserna med ytterligare minst 17 miljarder kronor för 2006 (RUT dnr 2004:504). Den sammantagna budgetförsvagningen skulle därmed uppgå som minst till 40 miljarder kronor. Då är ändå inte alla kongressbeslut medräknade. Sålunda är t.ex. kostnaderna för en förtida kärnkraftsavveckling omöjliga att beräkna.

Det kan noteras att ofinansierade utgiftsökningar på i storleksordning 25 miljarder kronor kan genomföras utan att utgiftstaken måste justeras om huvuddelen av budgeteringsmarginalen utnyttjas, vilket varit det historiska mönstret. Om både 121-punktsprogrammet och kongressbesluten genomförs uppstår underskott i de offentliga finanserna såväl 2005 som 2006.

5.2.5 Regeringen visar inga ambitioner att uppnå budgetmålen

Regeringen har angivit att målet för finanspolitiken är att upprätthålla ett strukturellt överskott i det finansiella sparandet i den offentliga sektorn som motsvarar ca 2 procent av BNP. Även med utgångspunkt från regeringens egna bedömningar av ekonomins potentiella produktionsförmåga och konjunkturläge har budgetmålet inte uppnåtts sedan 2001 och regeringen räknar också med att missa sitt mål under hela perioden fram till 2006.

Givet att avvikelsen från målet för det finansiella sparandet har ökat med en halv procentenhet för både 2005 och 2006 framstår det som besynnerligt att regeringen vidtar åtgärder som ytterligare ökar målavvikelsen. Det hade varit rimligt att regeringen aviserade en utgiftsstrategi som gör att målet för statsfinanserna nås åtminstone mot slutet av prognosperioden. Eftersom det strukturella sparandet underskridit målet under flera år, vore det lämpligt att regeringen lade fast en medelfristig strategi där det strukturella överskottet under de kommande åren överstiger 2 procent av BNP. I stället väljer regeringen att förelägga riksdagen en proposition som på kort sikt ökar målavvikelsen och att inte ange någon budgetstrategi alls för de kommande åren.

Regeringens förhållningssätt till budgetmålen, inte minst oförmågan att presentera en strategi som visar att målavvikelser möts av åtgärder, minskar tydligheten i ramverket för finanspolitiken och bidrar till att undergräva trovärdigheten för uthålligheten i statsfinanserna.

5.3 Framtidens utmaningar är utan svar

5.3.1 Den åldrande befolkningen är en utmaning

De närmaste decennierna kommer befolkningstillväxten till ca 70 procent att ske i grupper som inte befinner sig i yrkesverksam ålder. Alltfler äldre kommer att betyda att varje person i arbetsför ålder måste försörja alltfler, se diagram 5.2 . Samtidigt kan efterfrågan på vård och omsorg öka. Behovet av att anställa fler människor inom dessa sektorer stiger, samtidigt som förutsättningarna att betala för sjukvård och äldreomsorg undermineras om inte arbetsutbudet ökar och bidragsberoendet minskar.

I Långtidsutredningens (SOU 2004:19) beräkningar ökar den offentliga konsumtionen med 0,5 procent per år. Därigenom upprätthålls oförändrad standard i de olika verksamheterna, men inga ytterligare utbyggnader av den offentliga servicen antas ske. I utredningen sägs att en återhållsam utgiftsutveckling och ett högt sparande i den offentliga sektorn under de närmaste 15 åren är nödvändigt för att den demografiskt betingade expansionen under åren därefter skall kunna klaras utan utgiftsnedskärningar och skattehöjningar.

Det kan ifrågasättas om kostnaden för välfärden kan hållas oförändrad per brukare. Produktivitetstillväxten i arbetsintensiv tjänsteproduktion är normalt svagare än inom högteknologisk varuproduktion. Kombinationen av att behoven av vård och omsorg ökar samtidigt som pensionsavgångarna kommer att bli betydande skapar ett stort rekryteringsbehov inom välfärdstjänsterna. Det är därför osannolikt att löneökningstakten för vårdbiträden, sjuksköterskor eller läkare kommer att understiga den övriga arbetsmarknaden. Lönerna kommer att öka i takt med inflationen och den allmänna produktivitetsutvecklingen också i välfärdsproduktionen. Eftersom produktivitetstillväxten är svagare är det sannolikt att kostnadsutvecklingen överstiger den allmänt rådande i ekonomin. Om produktivitetstillväxten i välfärdsproduktionen per år ligger en procentenhet lägre än genomsnittet för ekonomin, betyder det antingen att resurserna fram till 2020 måste öka med över 20 procent eller att kvaliteten kommer att försämras i motsvarande utsträckning. I den mån ökade resurser inte skapas genom ett större arbetskraftsutbud måste vi avstå konsumtion och minska övrig produktion till förmån för välfärdsproduktion.

Det förefaller inte heller sannolikt att efterfrågan på t.ex. vård, barnomsorg och äldreomsorg kommer att förbli konstant. I LU:s bilaga 7 Alternativ finansiering av offentliga tjänster (SOU 2003:57) sammanfattas forskning som visar att efterfrågan på vård och omsorg stiger med inkomsten, oavsett om välfärden produceras på en marknad eller inom ramen för den offentliga sektorn. I takt med att människor blir rikare efterfrågar de högre kvalitet på vård och omsorg.

5.3.2 Sannolikt att Långtidsutredningen underskattar riskerna

Insikterna om den utmaning som Sverige kommer att möta under de närmaste decennierna har ökat.⁵ Långtidsutredningen (LU) visar att tillväxten under de närmaste decennierna endast kommer att ligga på 1,8 procent per år. SNS konjunkturråd har presenterat beräkningar som tyder på att den långsiktiga tillväxten minskar med ca 0,3 procent per år fram till 2030. Även OECD har varnat för att tillväxtutsikterna ser påtagligt dystrare ut framöver. OECD menar att de demografiska effekterna reducerar den långsiktigt uthålliga ekonomiska tillväxten till i storleksordningen 1,5 procent.⁶ I jämförelse med genomsnittstillväxten för de senaste 40 åren innebär detta en nedgång med i storleksordningen hela 0,75 procentenheter per år. Även Riksbanken har presenterat beräkningar som tyder på att den långsiktigt uthålliga tillväxten de närmaste decennierna blir påtagligt lägre än vad som tidigare antagits.⁷

Såväl KI som Riksbanken har under senare år arbetat med ett antagande om att ekonomins produktionsförmåga årligen kan öka med i storleksordningen 2–2,5 procent utan att inflationstrycket ökar. Nu förefaller det att växa fram en samsyn om att den potentiella produktionsförmågan framöver kommer att ligga i intervallet 1,5–2,0 procent. Skillnaden i tillväxt kan tyckas vara liten. Så är emellertid inte fallet. Sett över exempelvis 10 år innebär en tillväxtförlust med 0,75 procentenheter ett produktionsbortfall på nästan 8 procent eller 17 000 kronor/år för en löntagare som tjänar 20 000 kronor/månad.

LU:s bedömning av tillväxtutsikterna ter sig något mer optimistisk än de som andra bedömare gör. I ett basscenario antas antalet sysselsatta öka med 151 000 personer mellan 2002 och 2020. Bidraget till ökningen redovisas i tabellen nedan.

De senaste åren har arbetsutbudet reducerats. Bidragsberoendet har ökat drastiskt genom stigande sjukfrånvaro och förtidspensioneringar. Att män i större utsträckning utnyttjat föräldraförsäkringen och att pensionsåldern gradvis har sjunkit har verkat i samma riktning. I löneavtal för flera viktiga sektorer har det ingått arbetstidsförkortningar de senaste åren. Det har också funnits en diskussion om att genomdriva en arbetstidsförkortning via lagstiftning, som bl.a. manifesteras i att regeringen och stödpartierna nu enats om försök med friår och experiment med arbetstidsförkortning. Det finns också en långsiktig internationell tendens mot minskat arbetsutbud. I takt med att produktivitetsutvecklingen skapar ökat välstånd stiger inte bara konsumtionen av varor utan också efterfrågan på fritid.

LU bygger på antagandet att trenden mot successivt sjunkande arbetskraftsdeltagande bryts. Realismen i detta antagande måste ifrågasättas, inte minst mot bakgrund av att regeringen inte genomfört några politiska förändringar som förstärker hushållens motiv eller möjligheter att öka sitt arbetsutbud.

LU antar också att invandrarnas ställning på arbetsmarknaden gradvis kan komma att förbättras fram till 2020 och bidra till att antalet sysselsatta ökar med 63 000. En rad utredningar har belyst invandrarnas problematiska situation på arbetsmarknaden.⁸ Det är svårt att se hur deras utanförskap skulle kunna brytas utan en omläggning av politiken.

En annan förutsättning för LU:s beräkningar är Finansdepartementets bedömning av resursutnyttjandet. Finansdepartementet har en optimistisk bedömning av ekonomins produktionsförmåga, vilket gör att det antas föreligga en betydande mängd lediga resurser, inte minst på arbetsmarknaden. Fram till 2006 beräknas därför antalet sysselsatta kunna öka med cirka 47 000 personer, tack vare att gapet mellan faktisk och potentiell produktion sluts.

Slutligen antas att dagens höga ohälsotal kommer att sjunka något. Denna beteendeförändring väntas öka sysselsättningen med cirka 8 000 personer. De senaste åren har sysselsättningspotentialen reducerats med i storleksordningen 0,25–0,5 procent per år till följd av ökad frånvaro, vilket gör att LU:s antagande förutsätter en betydande beteendeförändring som skall komma till stånd utan några åtgärder.

Vi menar att det finns en betydande sannolikhet för en påtagligt svagare utveckling än den som antas i LU. Detta kan belysas genom en känslighetsanalys av LU:s prognos. Riksdagens utredningstjänst (RUT dnr 2004:555) har på vårt uppdrag skisserat tre alternativa scenarier utifrån samma prognosmodell som LU utnyttjat.

I den första känslighetsanalysen antas att invandrarnas ställning på den svenska arbetsmarknaden, liksom ohälsotalet i varje åldersgrupp, hålls oförändrat på dagens nivå, dvs. att de förbättringar som antas i LU uteblir. Antalet sysselsatta minskar då med 71 000 personer i förhållande till basscenariot.

Det andra scenariot utgörs av det första alternativet i kombination med att regeringen genomför ofinansierade reformer som motsvarar 30 miljarder kronor. Detta ligger i linje med 121-punktsprogrammet och riktlinjerna till Socialdemokraternas tillväxtkongress, som sammantaget motsvarar utfästelser på minst 40 miljarder kronor i varaktig årlig budgetförsvagning. En utgiftsökning av storleksordningen 30 miljarder kronor kan således ses som en konservativ bedömning.

I det tredje alternativet analyseras känsligheten för en arbetstidsförkortning med fem timmar per vecka. Förkortningen inleds 2011 och utökas med en timme per vecka fram till 2015.

Resultaten av känslighetsanalyserna redovisas i tabellerna nedan. I samtliga alternativ förutsätts oförändrad produktivitet, timlön, arbetslöshet och inflation i förhållande till basscenariot.

Effekten på arbetsmarknaden är densamma i alternativ 1 och 2. Antalet arbetade timmar i offentlig sektor är något högre i alternativ 2 till följd av högre offentlig konsumtion; i gengäld är antalet något lägre i privat sektor.

En minskning av standardarbetstiden med fem timmar är inte detsamma som att den effektiva arbetstiden minskar med fem timmar. I tabellen minskar medelarbetstid och antalet arbetade timmar med 9 procent trots att standardarbetstiden sänkts med 12,5 procent. Relationen är hämtad från KI:s studie av en motsvarande arbetstidsförkortning (SOU 2002:58 bilaga 2).

Tabell 5.7 Försörjningsbalansen, genomsnittlig årlig procentuell volymförändring 2002–2020, tre alternativ jämfört med LU:s basscenario

I de tre alternativen blir, som framgår av tabell 5.8 nedan, det finansiella sparandet lägre än i basscenariot. Differensen anger i detta fall vad som krävs i form av utgiftsminskningar alternativt skattehöjningar för att återställa basscenariots finansiella sparande.

Tabell 5.8 Offentliga sektorns finansiella sparande 2020, tre alternativ jämfört LU:s basscenario, procent i förhållande till BNP

Det bör noteras att siffrorna i tabell 5.8 visar effekten på den offentliga sektorns primära sparande, dvs. exklusive räntekostnader. Återställs basscenariots finansiella sparande påverkas inte räntenettot. Skulle det finansiella sparandet inte återställas till basscenariots nivå, kommer ökade räntekostnader att försämra det finansiella sparandet i offentlig sektor ytterligare. I exempelvis alternativ 2 skulle det medföra att det finansiella sparandet försämrades med 1 procent av BNP till minus 0,7 procent av BNP 2020. Huvudorsaken till den kraftiga försämringen av räntenettot är den ackumulerade effekten av budgetförsvagningen med 30 miljarder kronor.

Med ett finansiellt sparande i den offentliga sektorn som i genomsnitt uppvisar underskott kommer den offentliga bruttoskuldsättningen stiga och utgöra en allvarlig utmaning för samhällsekonomin.

6 Moderaternas ekonomisk-politiska strategi

6.1 En strategi för tillväxt och fler i arbete

Moderaterna föreslår en samlad strategi för tillväxt och fler i arbete. Denna framtidsstrategi har fyra huvudkomponenter:

6.1.1 Det måste löna sig att arbeta

Att öka arbetsutbudet är avgörande för att Sverige skall klara av att möta de krav en åldrande befolkning ställer. Ett ökat arbetsutbud innebär att produktionsförmågan ökar. Därmed stiger både utrymmet för hushållens konsumtion och de skatteintäkter som finansierar välfärden. Ett ökat arbetsutbud, som möts av ökad sysselsättning i den privata sektorn, är också av avgörande betydelse för uthålligheten i de offentliga finanserna. En tillväxt som drivs av stigande produktivitet, är inte tillräckligt. För att arbetsutbudet skall öka måste det löna sig bättre att arbeta. Det är nödvändigt att göra det mera lönsamt att arbeta och mindre lönsamt att inte arbeta. Vi menar därför att det är nödvändigt att både strama åt bidragen och sänka skatterna.

Det är särskilt viktigt att strama åt de bidrag som bidrar till att öka utflödet från arbetsmarknaden. En rad studier visar också att förändringar av ersättningsnivåerna i socialförsäkringarna har märkbara effekter på arbetsutbudet (se avsnitt 8.9 om strukturella och dynamiska effekter). Moderaterna har tidigare presenterat förslag som bidrar till att strama åt sjukpenningen, föräldraförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen. I denna motion framläggs förslag om hur motiven att arbeta skall förstärkas också i förtidspensionerna och i studiefinansieringen.

En rad bidragssystem bidrar till att förstärka marginaleffekterna för vissa grupper, vilket också framgår tydlig i bilaga 14 till LU, Vem tjänar på att arbeta (SOU 2004:2). Inkomstprövningen i bostadsbidraget och i socialbidragen bidrar exempelvis till att ensamstående kvinnor med barn och invandrare ofta möter marginaleffekter på 60–70 procent. Moderaterna kommer därför i samband med höstens budgetmotion att återkomma med förslag till förändringar av bl.a. bostadsbidraget i syfte att minska marginaleffekterna.

Det är viktigt att skattesänkningarna utformas på ett sätt som ger maximal effekt på arbetsutbudet. Dels bör skattesänkningar inriktas mot förvärvsinkomster, dels bör de riktas mot de grupper som har störst möjligheter att öka sitt arbetsutbud. Låg- och medelinkomsttagare och kvinnor är mer benägna att ändra sitt beteende än höginkomsttagare och män. Moderaterna avser att i samband med budgetmotionen återkomma med förslag som sänker beskattningen på inkomster från förvärvsarbete för låg- och medelinkomsttagare. Moderaterna har sedan tidigare föreslagit andra skattesänkningar som kan bidra till att öka såväl arbetsutbudet som efterfrågan på arbetskraft.

6.1.2 Stabila statsfinanser måste säkras

Det kanske mest självklara målet för finanspolitiken är att säkerställa att utvecklingen av de offentliga finanserna är uthållig. Om regering och riksdag misslyckas med denna uppgift betyder det att dagens generationer beviljar sig förmåner som framtida generationer får betala. En stigande offentlig skuldsättning medför att räntekostnaderna ökar och att framtida generationer måste använda en större del av sina inkomster till att betala för tidigare generationers välfärd. För ett liberal-konservativt parti som Moderaterna är det också viktigt att säkra att den ekonomiska politiken inte blir en störningskälla i ekonomin. Stora underskott i det finansiella sparandet och en hög offentlig skuldsättning undergräver förutsättningarna att upprätthålla prisstabilitet och ökar riskerna för kriser på de finansiella marknaderna. En sådan utveckling, som Sverige upplevde i början av 1990-talet, riskerar att kullkasta hushålls och företags ekonomiska planering på ett sätt som medför betydande samhällsekonomiska kostnader.

Moderaterna har sedan tidigare presenterat ett ramverk för att öka trovärdigheten för finanspolitiken (motion 2003/04:Fi239). Tydligare mål, ökad öppenhet och tydlighet, ett stramare regelverk för beslutsfattandet och förstärkt utvärdering kan bidra till att stävja den kortsiktighet och godtycklighet som präglat regeringens agerande under senare år. Ankaret i Moderaternas finanspolitik är ett mål för den offentliga skuldsättningen. Vår samlade bedömning är att den konsoliderade offentliga sektorns bruttoskuldsättning bör reduceras så att den kommer ner till ca 40 procent av BNP på ca fem år. Den offentliga sektorns bruttoskuld uppgår idag till ca 52 procent av BNP. Därav följer att det strukturella finansiella sparandet i genomsnitt bör uppgå till åtminstone ca 2 procent av BNP under de närmaste åren. Utifrån detta följer att mål för det faktiska finansiella sparandet bör fastställas på en årlig basis utifrån en bedömning av resursutnyttjandet. Med denna ram för finanspolitiken är det logiskt att förorda en politik som leder till ett starkare finansiellt sparande än regeringens förslag också de närmaste åren. Vi förordar således ett finansiellt sparande som motsvarar ca 1 procent av BNP 2005 och 2,1 procent av BNP 2006, vilket innebär en förbättring i jämförelse med vårpropositionen motsvarande ca 0,4 respektive 1 procent av BNP för 2005 och 2006.

6.1.3 Den offentliga sektorn måste reformeras

Kombinationen av att välfärdsefterfrågan stiger med inkomsten, att produktivitetsutvecklingen är svag i arbetsintensiv tjänsteproduktion och att en åldrande befolkning behöver mera vård och omsorg utgör en utmaning. Vi menar att flera slutsatser följer av detta.

För att säkra medborgarnas trygghet måste valfriheten stärkas. Morgondagens gamla kommer att ställa krav på att behandlas som medborgare snarare än som vårdfall. Det är viktigt att säkerställa den enskildes rättigheter, eftersom det starka ekonomiska trycket annars riskerar att leda till att människor ställs åt sidan i de socialdemokratiska ransoneringsköerna.

Det är nödvändigt att alla vägar till effektivitetsvinster tas till vara. Inslagen av konkurrens mellan olika producenter måste öka kraftigt. De ekonomiska styrsystemen inom den offentliga verksamheten måste förbättras. Ökad konkurrens och förbättrade styrsystem har, enligt LU, medfört betydande kostnadsreduktioner på många områden. För att säkra välfärden måste de offentliga produktionssystemen reformeras. I takt med att välfärdstjänsterna blir viktigare ökar betydelsen av att de i allt mindre utsträckning produceras inom ramen för monopol i kommuner och landsting.

För att säkra finansieringen för den nödvändiga vården och omsorgen måste det ske en prioritering mellan olika behov av välfärdstjänster och mellan välfärdstjänster och annan konsumtion. Det mest naturliga sättet att uppnå detta är att öka avgiftsfinansieringen inom vård och omsorg.

Moderaterna avvisar regeringens och stödpartiernas strategi för att säkra välfärden. Statsminister Göran Persson har klargjort att han anser att det kan komma att bli nödvändigt att höja kommunalskatterna till ca 40 procent för att finansiera den framtida välfärden. Vi menar att en sådan strategi är omöjlig. Om kommunalskatterna höjs med 5–10 procentenheter försvagas motiven att arbeta kraftigt för låg- och medelinkomsttagare. En sådan höjning av marginalskatterna kommer att leda till att arbetsutbudet dämpas och att den långsiktiga arbetslöshet som är förenlig med prisstabilitet stiger och att den långsiktiga produktionsförmågan minskar märkbart.

Produktion av välfärdstjänster är arbetsintensiv. Det behövs sannolikt mer pengar till vård och omsorg, men det blir inte mer vård och omsorg producerad om det inte finns fler människor som kan och vill arbeta i vård och omsorg. Socialdemokraternas skattehöjningsstrategi skulle, om den genomförs, medföra att just de människor som skulle vilja utföra vård och omsorg får svagare incitament att arbeta. Socialdemokraternas skattehöjningsstrategi förutsätter att arbetskraften förs över från det privata näringslivet till välfärdsproduktionen. Det är nödvändigt, enligt budgetpropositionen, att motsvarande 240 000 övergår från privat till offentlig sektor. En sådan omfattande personalförändring förutsätter en kraftig ökning av relativlönerna. En skattehöjningsstrategi leder till lönesänkningar som kommer att skapa problem.

Moderaterna har genomfört en förskjutning av sin föreslagna politik för kommuner och landsting. I den senaste budgetmotionen minskades besparingarna på kommuner och landsting med ca 14 miljarder kronor. I denna vårmotion tas ännu ett steg genom att indragningarna på kommuner och landsting reduceras med ytterligare ca 10 miljarder kronor. I ett kortsiktigt perspektiv är denna omläggning motiverad bl.a. med hänsyn till det pressade ekonomiska läget i den kommunala sektorn. Det är inte heller rimligt att strukturreformer, som idag framstår som än viktigare att genomföra, tas till intäkt för att på kort sikt minska statsbidragen till kommunerna. I ett längre perspektiv är det dock nödvändigt att reformera vård och skola för att trygga välfärden, annars kommer en svag produktivitetsutveckling att urholka värdet av de skattepengar som satsas samtidigt som behoven växer.

Moderaternas omprövning av synen på kommuner och landsting är också uttryck för en politisk prioritering. En bra sjukvård, skola, barn- och äldreomsorg är viktigare än generösa ersättningar vid sjukdom eller arbetslöshet. Därför prioriterar vi skolan, sjukvården och äldreomsorgen framför föräldraförsäkringen, sjukpenningen och a-kassan.

6.1.4 Företagens konkurrenskraft måste förbättras

Konkurrensen på världsmarknaden förefaller att ha ökat under senare år. Att nya länder trätt in i världshandeln har haft global betydelse. I vår närhet förstärker integrationen inom euroområdet och utvidgningen av EU med tio nya länder denna tendens. Att en rad viktiga marknader har avreglerats internationellt och att ny teknik minskar transaktionskostnaderna har tillsammans med fallande transportkostnader förstärkt handelskonkurrensen.

För länder med bristande flexibilitet och ett högt kostnadsläge utgör en hårdare konkurrens en utmaning. Även om bl.a. höga IKT-investeringar bidragit till att produktivitetsutvecklingen i Sverige har varit god under senare år, finns det tecken på att produktionsvillkoren i Sverige inte är tillräckligt gynnsamma. En utflyttning av produktion från Sverige vore inte nödvändigtvis ett problem om ekonomin förmådde att generera nya arbetstillfällen i tillräcklig omfattning. Så är emellertid inte fallet. Enklare industriproduktion förefaller att slås ut i snabbare takt än nya arbetstillfällen i högproduktiv industri tillkommer. Det finns en betydande risk för att företagsutflyttningar medför att den höga arbets- och sysslolösheten permanentas eller ökar.

Moderaterna föreslår således en lång rad åtgärder för att förbättra villkoren för företagande i Sverige. Förmögenhetsskatten bör slopas och arvs- och gåvoskatten avskaffas för att underlätta arvskiften. De diskriminerande 3:12-reglerna bör avvecklas och på sikt bör dubbelbeskattningen av aktier tas bort.

Det är också viktigt att prioriteringen av kunskaper blir tydligare i utbildningssystemet. Om Sverige skall kunna konkurrera framgångsrikt med länder med påtagligt lägre lönenivå måste utbildningssystemet fungera väl. Det är också viktigt att forskning och utveckling ges en starkare ställning. Inte minst är det viktigt att avkastningen på utbildning förbättras för den enskilde, vilket är ett skäl till att Moderaterna förordar en märkbar höjning av brytpunkten för statlig inkomstskatt.

Moderaterna förordar också större infrastrukturinvesteringar än regeringen föreslår. Vi anser därtill att prioriteringen mellan olika projekt tydligare än tidigare måste grundas i samhällsekonomiska överväganden. Sverige har inte råd att tappa konkurrenskraft och slösa pengar i politiskt köpslående mellan olika landsändar och för att tillfredsställa regeringens stödpartier.

I denna ekonomiska vårmotion tar vi ytterligare steg för att stärka Moderaternas tillväxtpolitik utifrån denna övergripande strategi. Vi har valt att inrikta denna vårmotion på de nya förslag som presenteras. I avsnitt 7.1–7.3 presenteras nya förslag som skall bidra till att minska frånvaron bl.a. genom att arbetsgivarnas incitament att anställda långtidssjukskrivna förstärks, att ersättningen i sjukpenningen sänks ytterligare, att ersättningen vid förtidspension reduceras och att förtidspensionen ersätts av ålderspension vid 61 år. Därefter, i avsnitt 7.4, diskuteras hur en stegvis avtrappning av ersättningen i arbetslöshetsförsäkringen kan förbättra arbetsmarknadens funktionssätt. I avsnitt 7.5 diskuteras hur marginaleffekterna för låg- och medelinkomsttagare kan reduceras. Hur skatte- och kostnadsutjämningssystemet för kommunerna bör reformeras redovisas i avsnitt 7.6. Principer för hur avgiftsfinansieringen inom vård och omsorg kan ökas presenteras i avsnitt 7.7.

7 Moderaternas riktlinjer

7.1 Det måste löna sig att arbeta

Sverige står, som framhållits, inför stora demografiska förändringar som innebär att andelen av befolkningen i yrkesaktiv ålder (20–64 år) kommer att minska dramatiskt fr.o.m. i år och ungefär 30 år framåt. Det betyder att om ingenting görs kommer de som faktiskt arbetar att få försörja ännu fler än idag. Den s.k. försörjningskvoten, dvs. antalet personer i åldrarna 0–19 år och 65 år och äldre i förhållande till åldrarna 20–65, ökar från 0,7 idag till 0,84 år 2030, vilket är en uppgång med 20 procent. För att mildra dessa påfrestningar behövs åtgärder som leder till att fler vill och kan arbeta och till att de som har jobb arbetar mer.

Vi lägger i denna motion fram förslag med målet att minska sjukskrivningarna och förtidspensionerna och höja den faktiska pensionsåldern.

Att ungefär en miljon människor i arbetsför ålder är sjukskrivna eller förtidspensionerade är ett allvarligt problem både därför att många av dessa människor sannolikt har arbetsförmåga kvar och skulle kunna göra nytta i ett arbete och därför att frånvaron dränerar statskassan på skattemedel som skulle kunna användas bättre. Vi föreslår mot denna bakgrund åtgärder som leder både till att fler människor kommer tillbaka till arbetslivet och till att utgifterna över socialförsäkringssystemen minskar. Ekonomiska drivkrafter spelar roll. Det gäller arbetsgivare, arbetstagare, sjukskrivna, förtidspensionerade och pensionärer. Våra förslag stärker incitamenten till att arbeta.

Skillnaderna i ekonomisk ersättning måste öka mellan dem som arbetar och dem som inte arbetar om arbetsutbudet skall öka. Enligt regeringens senaste långtidsutredning är skillnaden i disponibel inkomst för den som tar sig tillbaka till ett arbete efter en längre tids sjukdom mindre än 10 procent för 70 procent av dem som idag är sjukskrivna (SOU 2004:2). Då har man inte tagit hänsyn till avtalsförsäkringar eller till att levnadsomkostnaderna normalt sett är högre om man arbetar än om man inte gör det. Vi vill öka incitamenten att arbeta både genom att sänka skatten för dem som arbetar och genom att sänka ersättningsnivåerna i de olika socialförsäkringssystemen.

En orsak till den höga sjukfrånvaron i Sverige är den dåliga rörligheten på arbetsmarknaden. Det är svårt att lämna ett arbete som man inte klarar av, trots att arbetsförmågan i annan sysselsättning skulle kunna vara god. Människor låses in på arbeten som de inte trivs i och som gör dem sjuka. En viktig anledning är att olika trygghetssystem på kort sikt gör det mer fördelaktigt för individen att stanna kvar på sitt gamla jobb. Därtill gör systemen det riskfyllt för en arbetsgivare att anställa någon som varit långtidssjukskriven. Vi föreslår förändringar som skall göra det lättare för individen att byta jobb och mer fördelaktigt för arbetsgivare att anställa människor i riskgrupper.

En mer rörlig pensionsålder är något positivt eftersom människor är olika. Många har mycket kvar att ge i arbetslivet långt efter 65 medan andra inte orkar arbeta så länge. I det nya pensionssystemet är det möjligt att ta ut inkomstpension redan från 61 års ålder eller att fortsätta att jobba efter 65 års ålder. Ju längre man jobbar desto högre blir pensionen. Den faktiska pensionsåldern ligger dock omkring 58 år, vilket beror mer på hur socialförsäkringssystemen, trygghetslagarna och avtalspensionerna är utformade än på hur länge människor vill och orkar arbeta.

För dem som slutar jobba före 65 kommer pensionen i praktiken inte att bli så mycket lägre, eftersom andra trygghetssystem såsom förtidspension och arbetslöshetsersättning, som dessutom även är pensionsgrundande, då står för försörjningen. Vi vill att de ekonomiska konsekvenserna av att sluta arbeta tidigt skall bli större.

7.2 Förslag för att minska sjukfrånvaron

Moderaterna presenterade i höstas i partimotionen ”Ett friskare Sverige” (2003/04:Sf289) en rad förslag för att minska sjukfrånvaron. Dessa inkluderar en uppstramning av sjukskrivningsprocessen, ökad tillgänglighet till vård och rehabilitering och sänkt ersättning för inkomstbortfall vid sjukfrånvaro. I denna motion presenterar vi ytterligare förslag.

7.2.1 Ökade incitament för arbetsgivaren att minska långtidssjukskrivningarna

Moderaterna avvisar regeringens förslag att arbetsgivarna skall betala 15 procent av sjukskrivningskostnaderna. Dels anser vi det fel att arbetsgivare skall ha ett sådant långtgående kostnadsansvar för sjukskrivningar utan att de samtidigt ges större möjlighet att påverka dem. Dels kommer arbetsgivarna att bli mer tveksamma till att anställa människor med sjukdomshistoria eller äldre som har större sannolikhet att bli sjuka.

Vi föreslår att arbetsgivaravgiften sänks under en period för arbetsgivare som anställer någon som har varit långtidssjukskriven. Det innebär på samma sätt som lönebidrag en subventionering av viss arbetskraft. Lönebidrag har enligt olika utvärderingar visat sig vara ett effektivt arbetsmarknadspolitiskt redskap.⁹ Fördelen är att fler långtidssjukskrivna kan bli anställda. Nackdelen är att arbetsgivare avstår från att anställa någon annan, dvs. att åtgärden tränger undan reguljär sysselsättning. Därför bör nedsättningen av arbetsgivaravgiften endast gälla under en begränsad period.

En lägre arbetsgivaravgift är sannolikt inte tillräckligt för att en arbetsgivare skall våga anställa någon med en lång sjukskrivning bakom sig på ett tidigare jobb. Åtgärden bör därför kombineras med ökade möjligheter till provanställning och sättas in redan efter några månaders sjukskrivning, eftersom sannolikheten för att någonsin komma tillbaka i arbete snabbt sjunker under sjukskrivningstiden. En tänkbar lösning är att man som arbetsgivare får arbetsgivaravgiften halverad under tre månader om man anställer någon som går från en sjukskrivningsperiod på tre månader. Om man anställer någon som varit sjukskriven i sex månader så halveras arbetsgivaravgiften i sex månader osv. Den halverade arbetsgivaravgiften bör även kompletteras med möjlighet till provanställning i lika många månader som nedsättningen av arbetsgivaravgiften fortlöper. För att stärka den enskildes trygghet bör arbetstagaren även kunna vara tjänstledig från det arbete hon eller han är sjukskriven ifrån.

Ett stort problem är att den låga rörligheten på den svenska arbetsmarknaden låser in människor på arbeten där de inte trivs och/eller gör dem sjuka. Den låga rörligheten har flera orsaker. Turordningsreglerna i lagen om anställningstrygghet (LAS) bidrar genom att människor som varit länge på ett jobb inte vågar byta i rädsla för att då hamna sist i turordningskön. Mot den bakgrunden är det angeläget att få till stånd en översyn av LAS. Det gagnar varken arbetstagarna, fackföreningarna eller arbetsgivarna med en ordning som bidrar till att låsa fast anställda på arbetsplatser där de inte vill vara.

Arbetsgivare i sin tur vågar inte anställa människor som löper större risk att bli sjukskrivna, framför allt de som har varit sjukskrivna tidigare, kvinnor och äldre arbetskraft. Även för medelålders människor är det svårare att få jobb, bl.a. därför att man enligt LAS får räkna dubbel turordningstid efter 45 års ålder, vilket gör potentiella arbetsgivare mer tveksamma att anställa människor äldre än 45 år. Vi föreslår att regeln i 3 § tredje stycket anställningsskyddslagen om dubbel turordningstid för arbetstagare över 45 år avskaffas. Detta förslag har även lagts fram av Näringsdepartementets seniorgrupp i ”Riv hindren för äldre i arbetslivet” men har inte hörsammats av regeringen.¹⁰

7.2.2 Ökade incitament för individen att återgå till arbete

Ersättningens storlek vid sjukskrivning påverkar sjukskrivningsbeteendet. Det verkar såväl forskarna som regeringen numera vara ense om. Frågan är med hur mycket. Johansson och Palme (2003) uppskattar att en sänkning av ersättningsnivån i sjukförsäkringen med 10 procent skulle leda till en minskning av sjukfrånvaron med 5 procent för män och ännu mer för kvinnor.¹¹ Persson (2003) uppskattar att höjningen av ersättningen i sjukförsäkringen från 75 till 80 procent 1998 medförde en uppgång i sjuktalet, dvs. det genomsnittliga antalet sjukdagar per person i arbetskraften, med knappt 2,5 dagar på kort sikt och med drygt 4 dagar på lång sikt.¹²

Lindbeck (2003) beskriver hur de sociala normerna för sjukskrivning har förändrats i Sverige.¹³ Det är mer accepterat idag än tidigare att vara sjukskriven. En sådan social acceptans kan vara svår att bryta eftersom den är resultatet av en lång process. Detta innebär exempelvis att en återgång av ersättningsnivåerna till 1997 års nivåer inte nödvändigtvis medför att sjuktalen faller till 1997 års nivå.

Moderaterna har tidigare föreslagit att ersättningen i sjukförsäkringen skall sänkas till 75 procent det första året och till 65 procent därefter och att en andra karensdag skall införas den åttonde sjukdagen. Vi har även föreslagit att den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI) skall beräknas som ett genomsnitt av de senaste 24 månaderna.

Regeringen är nu i färd med att höja ersättningen i sjukförsäkringen till 80 procent trots att den menar att de åtgärder som hittills lagts fram inte kommer att räcka för att nå det uppställda målet om att halvera antalet sjukskrivningsdagar mellan 2002 och 2008. Höjningen gör att målet blir ännu svårare att nå.

Vi tror inte ens att en sänkning till 75 procent är tillräcklig för att nå regeringens mål. Vi kommer därför i höst att återkomma med förslag om att sätta ersättningsnivån till 65 procent efter tre eller sex månaders sjukfrånvaro. Statistik från Riksförsäkringsverket visar att redan efter tre månaders sjukfrånvaro är det få personer som någonsin kommer tillbaka till ett arbete. En förklaring till detta är att de flesta som är sjukskrivna i tre månader är så sjuka att de inte någonsin kan börja jobba igen. En annan förklaring är att man har hunnit anpassa sig till ett liv utanför arbete, oavsett om man skulle kunna klara av en återgång till arbetet eller inte. Vi vill stimulera och underlätta en återgång till arbete genom förbättrad rehabilitering och genom en garanti om vård inom tre månader i hela landet. Vi avsätter resurser både till ökad rehabilitering i försäkringskassans regi och till införande av en nationell vårdgaranti.

Det finns också skäl att lägga den av oss föreslagna andra karensdagen så att den infaller redan den andra sjukdagen i stället för den åttonde sjukdagen som tidigare föreslagits. En självrisk i form av två efterföljande karensdagar borde vara rimlig utifrån de flesta utgångspunkter och ger en betydande besparing för statskassan. Sjuklönelagen innebär redan idag ett tak på 10 karensdagar om året samt möjlighet att ansöka om att undantag från karensdagar för den som har en sjukdom som medför ofta återkommande frånvaro från arbetet. Vi återkommer till denna fråga i höstens budgetmotion.

En utgångspunkt i denna motion är att inkomstbortfallet som sänkningarna av ersättningsnivåerna medför inte kompenseras via olika avtalsförsäkringar. Skulle detta ske uppstår inte de positiva effekter som åtgärderna syftar till. Tidigare har denna problematik lösts genom att den sammantagna ersättningsnivån begränsats och ett större kostnadsansvar övervältrats på avtalsparterna.

7.3 Förslag för att minska antalet förtidspensionärer

I höstens budgetmotion avser vi att återkomma med följande förslag i syfte att minska antalet förtidspensionärer.

7.3.1 Minskad ersättning i förtidspensionen

Antalet förtidspensionärer har ökat dramatiskt de senaste två åren och uppgår nu till mer än en halv miljon människor. Regeringen räknade i vårpropositionen med att antalet förtidspensionärer (sjuk- och aktivitetsersättningar) skall öka från 490 000 personer 2003 till 550 000 personer 2006. Det är en utveckling som är på god väg att infrias men som måste undvikas.

Både i syfte att öka incitamenten att återgå till ett arbete och för att minska de direkta kostnaderna för förtidspensionerna föreslår vi en sänkning av ersättningen från 64 till 60 procent av antagandeinkomsten. Moderaterna föreslår även att garantinivån i förtidspensionen sänks till samma nivå som i ålderspensionssystemet.

För förtidspensionärer med de allra lägsta inkomsterna kompenseras dessa förslag genom konstruktionen i det särskilda bostadstillägget för pensionärer som innebär att individen alltid skall ha ett visst belopp att leva på efter det att hyran är betald. För närvarande uppgår detta belopp till 4 230 kronor i månaden efter skatt för en ensamstående pensionär.

7.3.2 Ålderspension i stället för förtidspension efter 61 års ålder

Eftersom Moderaterna förordar en rörlig pensionsålder från 61 år anser vi inte att det bör vara möjligt att få förtidspension efter 61 års ålder. Moderaterna anser att den vanliga ålderspensionen skall användas i stället. För närvarande kan det bara tillämpas för dem som har inarbetad inkomstpension, eftersom garantipensionen kan tas ut först vid 65 år.

7.3.3 Sänkt arbetsgivaravgift för arbetstagare över 61 år

År 2004 betalar arbetsgivare arbetsgivaravgifter på 32,70 procent för anställda som är under 65 år. För anställda över 65 år utgår i stället en särskild löneskatt på 26,37 procent. Motiveringen till att skatten på arbetskraft över 65 år är lägre är att man då inte längre är berättigad till alla förmåner i socialförsäkringssystemet.

Vi föreslår att arbetsgivaravgifterna ersätts av den särskilda löneskatten på 26,37 procent för arbetstagare över 61 år. En sådan förändring skulle dessutom stimulera arbetsgivare att anställa äldre arbetskraft.

7.3.4 Sänkt skatt för personer över 65 år

Vi vill även pröva en ordning där de som väljer att både ta ut pension och arbeta efter 65 år skall få arbetsinkomsten beskattad för sig och inte adderad till pensionsinkomsten. Det skulle betyda att knappast någon som väljer att arbeta efter 65 och samtidigt tar ut pension skulle komma att beskattas med mer än kommunalskatt för sina arbetsinkomster.

7.4 Arbetsmarknad och a-kassa

Moderaterna genomför, inom ramen för den tillväxtarbetsgrupp som partistyrelsen tillsatt, en översyn av arbetsmarknadspolitiken. I ett första steg görs en översyn av partiets besparingar gällande arbetslöshetsförsäkringen och arbetsmarknadspolitiken. Inriktningen är att minska våra tidigare neddragningar inom arbetsmarknadspolitiken och stärka incitamenten till arbete genom bl.a. skärpningar av ersättningsnivåerna.

7.4.1 En tydlig omställningsförsäkring

Arbetslöshetsförsäkringen skall vara en omställningsförsäkring. En tydlig omställningsförsäkring ger starkare motiv till den som drabbas av arbetslöshet att mer aktivt söka arbete och att vidga detta sökande såväl yrkesmässigt som geografiskt. Så är emellertid inte fallet idag. Arbetslöshetsförsäkringen fungerar i praktiken alltför ofta som en obegränsad inkomstförsäkring för dem som en gång lyckats ta sig in på arbetsmarknaden.

Förändringar i alla typer av försäkringar påverkar människors beteende. Detta gäller även arbetslöshetsförsäkringen, vilket är väl belagt både teoretiskt och empiriskt i olika studier. Exempelvis visar Carling m.fl. (2001) att en sänkning av ersättningsnivån i a-kassan från 80 till 75 procent ökar andelen människor som övergår från arbetslöshet till sysselsättning med ungefär 10 procent.¹⁴

Det finns andra studier på svenska data som påvisar svagare effekter.¹⁵ Undersökningar från andra länder ligger emellertid genomgående nära de resultat Carling m.fl. funnit. Kreuger och Meyer (2002) sammanfattar en rad studier med att konstatera att en sänkning av arbetslöshetsersättning med 10 procent minskar antalet arbetslösa och den genomsnittliga arbetslöshetsperioden med ungefär 10 procent.¹⁶

Riksrevisionen har i en rapport granskat arbetsförmedlingens arbetssätt.¹⁷ Rapporten visar på allvarliga problem. Det handlar såväl om sättet att anvisa respektive matcha lediga jobb som om brister i att följa upp arbetsviljan hos dem som saknar arbete. Den genomförda utvärderingen visar att arbetsförmedlingarna är mindre benägna att tillgripa åtgärder mot sökande som saknar arbetsvilja.

Detta får, enligt Riksrevisionen, till följd att arbetsmarknadens funktionssätt försämras och att personer erhåller arbetslöshetsersättning som de inte är berättigade till. Riksrevisionen menar att detta riskerar att påverka förtroendet för och legitimiteten i systemen som rör arbetslöshetsförsäkringen.

En annan viktig slutsats är att de arbetsförmedlingar som mer strikt kontrollerar efterlevnaden av reglerna för arbetslöshetsersättning också uppvisar de bästa resultaten vad gäller att få människor i arbete. Det som främst utmärker väl fungerande arbetsförmedlingar är att de snabbare än andra kontor upprättar individuella handlingsplaner med vidgat sökområde och att de redan i det inledande skedet matchar och anvisar sökande till lediga jobb. Därutöver ägnar de mer tid åt företagsinriktat arbete.

Ett av Sveriges allvarligaste problem är oförmågan att få arbetskraftsutbudet att växa. Genomförda studier pekar på att arbetsmarknadspolitik kan ge positiva effekter när det gäller arbetskraftsdeltagande.¹⁸ Sverige behöver fler människor i arbete. I detta sammanhang kan således aktiva åtgärder i jämförelse med passiva kontantstöd vara viktiga för att stimulera utbudet av arbetskraft.

Arbetsmarknadspolitikens effektivitet är emellertid omdiskuterad. Forskning visar att det skulle kunna gå att uppnå bättre resultat av de insatta resurserna om fördelningen av åtgärder förändrades.¹⁹ Det finns exempelvis inga eller bara svaga belägg för att AMS-åtgärder förbättrar matchningen mellan arbetssökande och arbetstillfällen. Tvärtom riskerar dessa åtgärder att leda till lägre intensitet i sökandet efter arbete.

De åtgärder som kritiseras allra hårdast är de som riktats mot ungdomar. Utvärderingar från bl. a. IFAU visar på omfattande undanträngningseffekter och små effekter på framtida sysselsättning och löner.²⁰ Trots denna kunskap har emellertid regeringen inte förändrat arbetsmarknadspolitiken. Det kvarstår därför ett omfattande behov av konkreta reformer.

7.4.2 Stegvis nedtrappade ersättningsnivåer

Vi föreslår införande av en allmän arbetslöshetsförsäkring för alla arbetstagare som uppfyller arbetsvillkoret. Den skall vara en omställningsförsäkring där ersättningsnivån sänks successivt. Aktivitetsgarantin i dess nuvarande utformning slopas.

En utformning kan vara att kompensationsnivån i ett första steg uppgår till 80 procent av inkomsten upp till taket under de första 100 ersättningsdagarna. Därefter sänks ersättningsnivån till 75 procent under de kommande 100 ersättningsdagarna. Slutligen sänks ersättningsnivån till 65 procent under de resterande ersättningsdagarna. Vi återkommer med den närmare utformningen i höstens budgetmotion.

Därtill skall en strikt efterlevnad av reglerna för ersättning i arbetslöshetsförsäkringen gälla. Reglerna skall tillämpas lika i hela landet. Riksrevisionens förslag om att arbetsförmedlingarna skall följa kraven på utvidgat sökande efter 100 dagar såväl geografiskt som yrkesmässigt är en början om än inte tillräcklig.

Vi ställer oss bakom Riksrevisionens förslag att arbetsförmedlingskontoren, inte den enskilde handläggaren, skall svara för besluten om rätt eller nekande till ersättning. Det är ett viktigt steg mot att kunna uppnå enhetlig praxis och likvärdig behandling över hela landet. Det stärker försäkringens legitimitet som en omställningsförsäkring.

7.4.3 Minskad besparing på arbetsmarknadspolitiken

Moderaterna har tidigare förordat en omfattande reduktion av anslagen till aktiva åtgärder. Vi väljer nu att minska denna neddragning med 4 miljarder kronor vid full effekt. Bakgrunden är dels att neddragningen inte varit så tydligt specificerad att det skulle vara realistiskt att uppnå budgeteffekten, dels att aktiva åtgärder, även om de positiva effekterna är osäkra, ger bättre effekter på arbetsmarknadens funktionssätt än passivt kontantstöd.

Moderaterna vill satsa mer resurser på yrkesutbildning, kunna erbjuda effektiv arbetsförmedling av olika aktörer och använda riktade sysselsättningssubventioner till väl avgränsade grupper i syfte att skärpa kvalitetskraven inom arbetsmarknadspolitiken. Detta skall kombineras med skärpt uppföljning av arbetslösas sökaktiviteter.

7.5 Marginaleffekter i bidrags- och skattesystemen

För många människor i Sverige lönar det sig knappt att öka sin arbetstid. Särskilt för låg- och medelinkomsttagare gör skatte- och bidragssystemens konstruktion att endast en mycket liten del av en inkomstökning får behållas. Marginaleffekterna är höga.

För många människor som inte jobbar alls lönar det sig knappast att börja arbeta. Skillnaden i disponibel inkomst mellan att försörja sig på bidrag – exempelvis i form av sjukförsäkring, a-kassa eller förtidspension – och genom eget arbete är liten.

Regeringen har nyligen låtit analysera marginaleffekterna och dess konsekvenser för arbetsutbudet i en bilaga till Långtidsutredningen.²¹ Analysen visar att de grupper som har de minsta ekonomiska incitamenten att arbeta också är de som inte arbetar i dagsläget, dvs. arbetslösa, förtidspensionerade, långtidssjukskrivna och många socialbidragstagare. Åtgärder för att öka drivkrafterna för dessa grupper har vi behandlat i tidigare avsnitt, utom vad gäller socialbidragstagare. Men även för många grupper som arbetar, eller som skulle kunna göra det, är incitamenten att öka arbetstiden svaga. Det gäller många deltidsarbetande, barnfamiljer – särskilt ensamstående föräldrar – samt för invandrare som ännu inte kommit in på arbetsmarknaden.

7.5.1 Bidrag ger större marginaleffekter än skatter för barnfamiljer

Att vi i Sverige har höga marginaleffekter för låg- och medelinkomsttagare beror bl.a. på att vi, till skillnad från flertalet andra länder, inte tar hänsyn till försörjningsbörda vid beskattningen. Tidigare politiska reformer har gjort att skatten nu är lika hög för alla i samma inkomstskikt oavsett försörjningsbörda. Omfördelningen, framför allt mellan dem som inte har barn och dem som har det, sker i stället i bidragssystemen.

Den främsta orsaken till att arbete lönar sig dåligt för låginkomsttagare och barnfamiljer är avtrappningen av inkomstprövade bidrag och inkomstprövade avgifter. För höginkomsttagare är det i stället de sammantagna skatterna som gör att behållningen av att gå upp i arbetstid är liten. De sammantagna marginaleffekterna av bidrags- och skattesystemen är paradoxalt nog högre för låginkomsttagare – och särskilt för dem med barn – än för höginkomsttagare.

De faktorer som gör att barnfamiljer med låga inkomster får lite kvar av en inkomstökning är särskilt avtrappningen av bostadsbidraget, återbetalningsskyldigheten av underhållsstödet för underhållsföräldrar, inkomstprövningen av barnomsorgsavgiften för avgifter under maxtaxan samt även avtrappningen av grundavdraget för inkomstskatten.

De som har de allra största marginaleffekterna är de som har de allra lägsta inkomsterna och som får socialbidrag, eftersom socialbidraget räknas av krona för krona vid en inkomstökning. Marginaleffekten är med andra ord 100 procent.

7.5.2 Olika effekter på arbetsutbudet om man får behålla mer av lönen

Det finns ingen entydig bild av hur marginaleffekter påverkar arbetsutbudet. Enligt en sammanställning av Skatteväxlingskommitténs expertrapport ökar kvinnor i genomsnitt sitt arbetsutbud med 0,3 procent och män med 0,08 procent vid en ökning av nettolönen med en procent.²² Annan forskning visar att bidragssystemens utformning har större effekt på arbetsutbudet än ändrade skatteregler.²³

En studie av ensamstående mödrars arbetsutbud visar att kvinnor med låg inkomst ökar sitt arbetsutbud kraftigt vid förändringar i skatte- och bidragssystemen som medför en ökning av nettoersättningen, medan effekten är mindre bland kvinnor med hög inkomst.²⁴

7.5.3 Politik för att minska marginaleffekterna

Moderaterna har påbörjat ett arbete för att förändra systemen i syfte att minska marginaleffekterna och öka arbetsutbudet särskilt för låg- och medelinkomsttagare samt för barnfamiljer och i synnerhet ensamstående föräldrar. Genomarbetade förslag kommer att presenteras i höstens budgetmotion.

En viktig utgångspunkt är att förslagen både skall förbättra incitamenten att arbeta och ha positiva fördelningseffekter, dvs. att låginkomsttagare och barnfamiljer skall få bättre utkomst av arbete än vad som är fallet idag. De som blir av med eller får mindre inkomstprövade bidrag skall ersättas utan att nya marginaleffekter uppstår. Det kommer att kosta pengar, eftersom generella bidrag och skattesänkningar alltid är dyrare än inkomstprövade sådana. Vi anser emellertid att detta måste göras för att stimulera till arbete och därmed trygga välfärden framöver.

Teknikerna för att åstadkomma minskade marginaleffekter är flera. Marginaleffekterna i bidragssystemen kan minskas genom att bidragen slopas helt eller genom att avtrappningen vid en inkomstökning sker långsammare. På samma sätt kan marginaleffekterna i skattesystemen minskas genom att den avtrappning av grundavdraget som sker i vissa inkomstskikt i nuvarande skattesystem sker långsammare eller att någon avtrappning inte sker alls. Ett annat sätt är att bidragen tidsbegränsas, vilket sker i många andra länder. Vi överväger alla dessa möjligheter.

Den enskilde som får sina bidrag eller avdrag minskade eller slopade kan kompenseras genom mer generellt riktade bidrag eller skattesänkningar för vissa grupper av individer. Barnbidraget är ett exempel på ett generellt bidrag utan några marginaleffekter men med hög träffsäkerhet. Den höga träffsäkerheten beror på att barnfamiljer har en större försörjningsbörda och i genomsnitt även lägre inkomster. Vi kan tänka oss både generella bidrag och generella skattesänkningar som kompensation för att inkomstprövade bidrag slopas.

Vi kommer särskilt att pröva tre större förändringar för att minska marginaleffekterna för låg- och medelinkomsttagare samt barnfamiljer:

7.6 Den kommunala sektorn

Det finns anledning att vara bekymrad över utvecklingen i Sveriges kommuner och landsting. Problemen är både kort- och långsiktiga. Kommun- och landstingssektorerna beräknas i år och nästa år sammantaget uppnå ett svagt positivt nettosparande enligt både Finansdepartementet och KI. Överskotten uppnås främst genom stora skattehöjningar och ökade statsbidrag. De kommunala skatterna höjdes under förra året med i genomsnitt 65 öre – vilket är den största höjningen på 25 år – och i år med ytterligare 34 öre. De stora kommunalskattehöjningarna har bidragit till den svaga konjunkturutvecklingen och dessutom till högre strukturell arbetslöshet.²⁵

Trots de stora skattehöjningarna utvecklas intäkterna svagt i både kommuner och landsting. Detta är en följd av svag BNP- och sysselsättningsutveckling. I vissa kommuner och landsting föreligger en risk för ytterligare betydande underskott. I flera av Sveriges kommuner och landsting har medborgarna fått uppleva sämre service, trots höjd skatt. Detta gäller inte minst i Stockholmsområdet, där skattebetalarna i år betalar ca 16 miljarder kronor genom det inomkommunala skatteutjämningssystemet.

Skatteutjämningssystemet har fått särskilt negativa effekter för Stockholms läns landsting. Det bidrag som landstinget betalat till utjämningssystemet har mellan 1999 och 2003 ökat från 1,5 miljarder till 5,4 miljarder kronor. Det innebär att Stockholmslandstinget – trots landets högsta landstingsskatt – ensamt finansierar hela inkomstutjämningen mellan alla landsting i landet.

Den indragning om 2,6 miljarder för innevarande år som regeringen föreslår i tilläggsbudgeten slår också hårt mot kommunsektorn. Indragningen motiveras med en omräkning av effekterna av pensionsomläggningens effekter på kommunernas skatteintäkter och sker således enligt regeringens mening i enlighet med finansieringsprincipen. Icke desto mindre får det allvarliga effekter på kommunernas ekonomi att under ett pågående budgetår drabbas av en minskning av intäkterna på i storleksordningen 300 kronor per kommuninvånare. Givet det trängda ekonomiska läge som många kommuner och landsting befinner sig i kommer det att vara svårt att vidta åtgärder för att minska de utgifter som får effekt under innevarande år och som är tillräckliga för att möta balanskravet. Då skatteintäkterna redan understiger prognoserna tvingas kommunsektorn till ytterligare skattehöjningar under nästa år.

Vi finner det utomordentligt egendomligt att regeringen tycks använda bidragen till kommunsektorn som buffert för att klara utgiftstaken i statsbudgeten. Det naturliga vore att göra tvärtom, dvs. att staten söker dämpa svängningar i kommunernas intäkter genom att strama åt bidragen i högkonjunktur, och vara mer generös i lågkonjunktur. Vi moderater föreslog just en sådan politik med stramare bidrag till kommunsektorn under högkonjunkturåren för att undvika en för snabb konsumtionsökning när skatteintäkterna till kommunerna då ökade kraftigt. Vi föreslog även för 2004 ett något lägre bidrag än regeringen. Vårt alternativ hade givit kommunerna en säkrare planeringsram än den metod regeringen nu använder, dvs. att under löpande budgetår dra in pengar.

Kommunernas problem är i betydande utsträckning en följd av regeringens politik. Inte minst har dagens inomkommunala skatteutjämning flera olyckliga egenskaper. Utjämningen av inkomster är i det närmaste fullständig, dvs. en kommuns skatteintäkter ökar knappast alls när kommunens invånare får högre inkomster. Det innebär att kommunernas drivkrafter att främja ett gott näringslivsklimat eller att genomföra andra åtgärder som ökar sysselsättningen minskar. Eftersom systemet bygger på överföringar mellan olika kommuner skapas i stället starka motsättningar mellan landets regioner.

Dagens utjämningssystem har lett till skattehöjningar i de kommuner som är nettobetalare i systemet, medan kommuner som är nettomottagare av bidrag inte sänker skatten i motsvarande grad. Även på detta vis är systemet tillväxthämmande. Enligt Internationella valutafonden (IMF) är skälet till detta att höjd skatt i en kommun leder till att skattebasen blir mindre, eftersom en skattehöjning dämpar sysselsättningen. I frånvaro av ett skatteutjämningssystem skulle kommunen därigenom vara tvungen att ta hänsyn till att kommunens intäkter ökar mindre än ökningen av skattesatsen. En sådan hänsyn kan förväntas hålla tillbaka skattehöjningar. Utjämningssystemet kompenserar däremot fullt ut för skattebasförändringar, vilket gör att detta återhållande motiv försvinner.²⁶ Utjämningssystemet är en viktig förklaring till de mycket stora kommunala skattehöjningar som skett under de två senaste åren och därigenom en orsak till den svaga BNP- och sysselsättningstillväxten samt till stigande strukturell arbetslöshet.

Det är dessutom svårt att frigöra sig från misstanken att regeringen utformat systemet så att socialdemokratiskt styrda kommuner skall gynnas och moderatstyrda kommuner missgynnas. År 2002 betalade moderatstyrda kommuner totalt 8,4 miljarder kronor i avgifter till det inomkommunala skatteutjämningssystemet, medan socialdemokratiskt styrda kommuner fick 5,6 miljarder i bidrag inom ramen för systemet. Det innebär att invånarna i moderata kommuner i genomsnitt betalade 3 300 kronor per person till andra kommuner, medan invånare i socialdemokratiskt styrda kommuner fick drygt 1 000 kronor per person från invånare i andra kommuner. Självfallet kan detta delvis bero på att många av de moderatstyrda kommunerna har god skattekraft medan många s-kommuner har låg skattekraft, men volymen på överföringarna förefaller ändå anmärkningsvärd.

Samtidigt som det inomkommunala skatteutjämningssystemet begränsar kommunernas möjligheter att förbättra den kommunala ekonomin genom att stimulera en tillväxt av skattebasen, har olika statliga reformer genomförts som inneburit nya förpliktelser. Det gäller t.ex. maxtaxorna inom barn- och äldreomsorgerna, överföring av delar av kostnadsansvaret för assistansersättningar till kommunerna m.m. Dessa reformer har inneburit kostnader för kommunerna som staten inte fullt ut finansierat. De olika riktade bidrag som syftar till att öka antalet anställda i kommunerna har dessutom drivit upp kostnaderna i kommunerna.

Regeringen vill nu införa ett nytt system som ersätter det nuvarande systemet för inomkommunal inkomstutjämning. I stället för det hittillsvarande systemet, där kommuner med en skattekraft över rikssnittet betalar en avgift och kommuner med en skattekraft under rikssnittet får ett bidrag, införs ett system där staten garanterar kommunerna intäkter på en viss nivå, som är 115 procent av medelskattekraften för kommuner och 110 procent för landsting. Dessutom föreslås smärre förändringar av kostnadsutjämningssystemet.

I praktiken innebär förändringarna av inkomstutjämningen en återgång till det som gällde innan det nuvarande systemet infördes. I sin tekniska utformning är det föreslagna systemet något mindre anstötligt än det nuvarande, eftersom de direkt inomkommunala bidragen i inkomstutjämningen försvinner och ersätts med statliga bidrag. Men fortfarande leder såväl det tidigare som det nuvarande och det föreslagna systemet till en straffbeskattning av tillväxtkommuner. Därför kvarstår den kritik som bl.a. vi moderater har riktat mot skatteutjämningssystemet.

De stora marginaleffekterna i systemet finns kvar, och därigenom de ”perversa incitamentseffekterna”, för att låna IMF:s uttryckssätt.²⁷ Fortfarande straffas kommuner som har god tillväxt. Fortfarande är kommunernas finanser starkt konjunkturkänsliga. Fortfarande är systemet krångligt och svårgenomträngligt.

Det är särskilt egendomligt att regeringen inte förmår att genomföra en mer genomgripande reform, som råder bot på de tillväxtskadliga egenskaperna i systemet eftersom man satsar stora belopp på kommunsektorn. Statsbidraget till kommunerna ökar med 4 miljarder och 1,3 miljarder tillförs skatteutjämningssystemet.

I stället för att utnyttja dessa budgetmedel för att minska de tillväxtskadliga effekterna av skatteutjämningssystemet väljer regeringen att i stället införa ytterligare riktade och kostnadsdrivande bidrag till kommunerna som riskerar att ytterligare förvärra det ekonomiska läget i kommunerna.

Att reformera de ekonomiska relationerna är särskilt angeläget mot bakgrund av de utmaningar som kommunerna står inför på längre sikt. Långtidsutredningen pekar på att den demografiska utvecklingen kommer att leda till att efterfrågan på vård och omsorg växer betydligt, samtidigt som arbetsutbudet utvecklas svagt.²⁸ Sammantaget innebär det att efterfrågan på kommunala tjänster kan förväntas växa i betydligt snabbare takt än intäkterna, samtidigt som utrymmet för produktivitetshöjningar i den offentliga tjänsteproduktionen är begränsat. I Kommunförbundets långtidsutredning beräknas i basscenariot kommunalskatten bli 40 kronor 2015, 50 kronor vid mitten av seklet och uppåt 70 kronor vid slutet av seklet.²⁹ Statsministern räknar med att skattesatserna i kommunerna kan behöva stiga till ca 37 procent 2025.³⁰

Denna typ av prognoser över behovet av framtida skatter är orimliga, eftersom nyckeln till att klara välfärdsutmaningen är att höja arbetskraftsutbudet. Höjd skatt ökar skattekilarna och kommer därigenom att ytterligare försämra möjligheterna att klara en god vård, omsorg och skola i framtiden. Vi ser redan hur de senaste två årens kommunalskattehöjningar skadat vår ekonomi. Höga skatter är inte en del av lösningen utan en del av problemet för kommunerna. Vägen framåt kan inte gå över höjda kommunalskatter.

7.6.1 På sikt krävs genomgripande systemförändringar

Moderaternas ekonomiska politik innehåller en rad insatser för att öka arbetsutbudet. Detta är av central betydelse för att lösa kommunernas problem, både på kort och på lång sikt. Det krävs dock ytterligare insatser, som är direkt riktade mot kommunerna.

För att kunna möta de långsiktiga utmaningarna inom vården, skolan och omsorgen, och för att lösa de omedelbara problemen i ett stort antal kommuner, krävs att de ekonomiska relationerna mellan staten och kommunerna reformeras. Ett grundläggande problem är att kommunerna har små möjligheter att styra sin egen budget. Genom skatteutjämningssystemet och införandet av maxtaxor har staten i praktiken övertagit rådigheten över kommunernas intäkter. Genom att kommunerna åläggs en rad uppgifter och genom statliga detaljregleringar har kommunerna fråntagits kontrollen över en betydande del av utgiftsmassan.

Moderat politik syftar till att föra över beslutanderätten till enskilda människor i så stor utsträckning som möjligt. Vårt övergripande mål är att minska politikernas makt och öka människornas självbestämmande. På flera områden vill vi att detta skall ske genom införandet av s.k. ”pengsystem”, där finansieringen är gemensam och nationell, men där valet av utförare – kommunen eller någon annan – ligger hos den enskilde individen. Införandet av sådana pengsystem t.ex. på skolans och äldreomsorgens områden skulle göra att kommunsektorns finansieringsansvar faller bort för dessa uppgifter.

Framtidens kommuner i Moderaternas vision är något helt annat än dagens kommuner. Å ena sidan har dessa kommuner sluppit en stor del av det som idag är statligt reglerade kommunala uppgifter, t.ex. skolan, barnomsorgen och äldreomsorgen, genom att beslutanderätten flyttats till medborgarna och finansieringen förstatligats. Å andra sidan skall kommunerna åtnjuta genuint kommunalt självstyre över de verksamheter och ansvarsområden som är kvar i kommunal regi. Kommunernas främsta uppgift är inte längre att verkställa statens beställningar av nya välfärdstjänster utan att utifrån medborgarnas val och önskemål forma den verksamhet som är av genuint lokalt intresse. I en sådan miljö kan kommunerna också i viss mån konkurrera med varandra. Medborgarna har olika värderingar, önskemål och preferenser. Kommuner skall då inbördes kunna konkurrera om invånarnas val genom att erbjuda olika form av service och kvalitet. Olika inslag av avgiftsfinansiering och skattenivåer är andra viktiga inslag i konkurrensen om befolkningen.

7.6.2 De allvarligaste systemfelen måste åtgärdas nu

De omedelbara problem som orsakas av otydligheten i ansvarsfördelningen mellan stat och kommun och av det inomkommunala skatteutjämningssystemet måste dock åtgärdas snarast. Dessa förändringar kan inte vänta på de ytterligare reformer som Moderaterna vill genomföra.

Moderaterna anser att relationerna mellan staten och kommunerna måste bygga på några grundprinciper. För det första har staten ett ansvar för att landets alla kommuner och landsting ges rimliga förutsättningar att klara sina åligganden. För det andra måste de ekonomiska relationerna mellan staten och kommunerna utformas så att incitament skapas för kommunerna att bidra till ökad ekonomisk tillväxt, främja effektivitet och stimulera till ökad valfrihet för medborgarna. För det tredje måste ansvarsförhållandena mellan staten och kommunerna vara tydliga. Staten skall betala för det som staten ålägger kommunsektorn att utföra. Detta kräver en större tydlighet än vad som är fallet i det nuvarande inomkommunala utjämningssystemet.

Inom ramen för den tillväxtarbetsgrupp som Moderaternas partistyrelse tillsatt, behandlas de ekonomiska relationerna mellan stat och kommun. Vi kommer att återkomma med ett förslag till hur det nuvarande inomkommunala skatteutjämningssystemet kan ersättas med ett system som svarar upp emot de principer som beskrivits ovan. Detta kommer att ske bl.a. i samband med den proposition om ändringar i det kommunala utjämningssystemet som regeringen meddelat att den ämnar förelägga riksdagen samt i samband med budgetpropositionen i höst. Vår bedömning är att de 1,3 miljarder kronor som regeringen har avsatt för ett nytt utjämningssystem är otillräckliga och att ytterligare medel kommer att behöva tillskjutas.

Det går också att snabbt genomföra reformer som gör det möjligt för kommunerna att effektivisera verksamheten. Även detta är av betydelse på både kort och lång sikt. Framtidens utmaningar kräver att många olika lösningar prövas. Kommunerna bör uppmanas och stimuleras att använda entreprenader, upphandlingar, pengsystem och andra alternativa styrformer. Vi tar bestämt avstånd från stopplagar och andra statliga inskränkningar av kommunernas och landstingens möjligheter att pröva alternativa sätt att lösa sina uppgifter.

Moderaterna har dessutom tidigare föreslagit att lagen om offentlig upphandling skärps för att därigenom tvinga kommunerna att effektivisera verksamheten. Den statliga kommitté som fick i uppdrag att se över bl.a. reglerna för offentlig upphandling bedömde att besparingspotentialen inom den offentliga sektorn som helhet är nästan 60 miljarder kronor per år, om upphandlingen görs effektivare.³¹

Vår bedömning är att de besparingar som vore möjliga genom effektivare upphandling är betydande. Även om de ovan refererade utredningarna antyder att storleksordningen rör sig om flera tiotals miljarder kronor per år, är det vanskligt att utan en förnyad analys bedöma mer exakt hur stor besparing som är möjlig. Besparingspotentialen kommer också att skilja sig avsevärt mellan olika kommuner, bl.a. beroende på att många kommuner, företrädesvis moderatstyrda, redan genomfört denna typ av effektivitetshöjande åtgärder.

Moderaterna menar därför att denna typ av besparingar inte utan vidare kan omsättas i besparingar för staten, t.ex. genom minskningar av statsbidraget. I stället bör resursbesparingar till följd av effektivitetshöjningar stanna i kommunerna och möjliggöra exempelvis sänkt kommunalskatt, vilket skulle stimulera sysselsättningen och minska arbetslösheten.

Detsamma gäller de förslag som vi lägger fram för att öka möjligheterna för kommuner och landsting att avgiftsfinansiera sin verksamhet. Ökad avgiftsfinansiering leder till ökade intäkter men den viktigaste effekten är att kostnaderna minskar genom att avgifter möjliggör en effektivare styrning av verksamheten, så att tillgängligheten ökar för dem som är i störst behov av vård. Dessa vinster anser vi skall komma kommuner och landsting till godo.

7.7 Ökad avgiftsfinansiering

Finansdepartementets långtidsutredning konstaterar att utformningen av avgifter för offentlig service är viktig, dels därför att avgifterna påverkar effektiviteten och utnyttjandet av tjänsterna, dels därför att avgifterna påverkar fördelningen av finansieringsansvaret.³² Långtidsutredningen lyfter fram ökad avgiftsfinansiering som en väg att möta de utmaningar för välfärdssystemen som följer av den demografiska utvecklingen.

Avgiftsfinansiering av offentliga tjänster kan ges många olika utformningar. Ett gemensamt drag är att avgifterna är ett instrument för att styra medborgarnas konsumtion och åstadkomma mesta möjliga service för givna resurser.

Mot den bakgrunden är det problematiskt att kommunernas möjlighet att använda avgifter för att finansiera sin verksamhet minskar över tiden. Eftersom det totala ekonomiska utrymmet för landsting och kommuner inte har förändrats de senaste 15 åren kläms kommunerna mellan ökade statliga krav och oförändrade ekonomiska resurser. Realt sett har statsbidragen minskat sedan 1994.³³ Det är mot den bakgrunden man skall betrakta diskussionen om vårdkris och öppna prioriteringar i sjukvården.

Moderaterna är av principiella skäl för en ökad avgiftsfinansiering inom offentlig sektor. I denna motion diskuteras primärt avgiftsfinansieringen inom sjukvården. Eftersom regeringen har avvisat alla förslag som långsiktigt förmår att öka arbetsutbudet utan att i sin tur föreslå andra åtgärder för att hantera krisen i landstingen har den därför följande lösningar att välja mellan:

Förbättrad produktivitet i vården erbjuder vissa möjligheter, men det kan samtidigt konstateras att den förbättrade produktiviteten i sjukvården hittills inte har lett till lägre kostnader i offentlig sektor. Förklaringen torde vara dels att ökad produktivitet leder till större efterfrågan, dels stora brister i sjukvårdens styrning.

Inkomster från höjda vårdavgifter som tillförs vården är enligt vår bedömning det bästa sättet att kortsiktigt förbättra sjukvårdens ekonomi. Dels ger den minskade efterfrågan som blir följden av höjda vårdavgifter tillräckligt ekonomiskt utrymme för landstingen att i någon mån avblåsa den diskussion om öppna prioriteringar och sjukhusnedläggningar som har startat och som pågår, dels ger höjda avgifter utrymme för landstingen att dirigera om resurser för att korta långa vårdköer.

Vi menar att ökad avgiftsfinansiering inom vård och omsorg bör bygga på tre principer. För det första får det solidariska inslaget i vårdens och omsorgens finansiering inte undergrävas. För det andra är det önskvärt att ökad avgiftsfinansiering endast leder till att konsumtion som ger liten nytta för omsorgstagarna dämpas. För det tredje bör besparingar som avgiftsfinansiering kan generera komma verksamheten till del för att möjliggöra kvalitetsförbättringar.

Idag bestämmer landstingen vårdavgifterna. Emellertid reglerar staten maximinivån för landstingens årliga avgiftsfinansiering inom den öppna vården. Denna nivå benämns ”högkostnadsskydd” och ligger idag på 900 kronor per person och år. Landstingens uppgift är enligt hälso- och sjukvårdslagen att tillhandahålla sjukvård till hela befolkningen i enlighet med medicinskt beprövad erfarenhet. De har också som uppgift att genom patientavgifter styra vårdkonsumtionen på ett sätt som leder till jämlik vårdtillgång och största möjliga patientnytta.

Riksdagen har därmed inte möjlighet att förändra patientavgifternas sammansättning. Däremot kan förändringar av högkostnadsnivån förbättra förutsättningarna för landstingen att erbjuda sjukvård av god kvalitet. Idag är landstingen hänvisade till att ransonera sjukvården genom köer och öppna prioriteringar. Det är metoder som i regel främst drabbar de medborgare är kroniskt sjuka och de som konsumerar mycket sjukvård, dvs. de medborgare som är svagast.

En höjning av högkostnadsskyddet ger landstingen möjlighet att genom vårdavgifter fördela om vårdutbudet från relativt friska till medborgare med stora vårdbehov. Den direkta ekonomiska intäkten från höjda patientavgifter är liten, men den minskade efterfrågan på sjukvård som höjda vårdavgifter leder till kan ge landstingen ett mer märkbart ökat ekonomiskt utrymme.

Användandet av avgifter varierar kraftigt för offentliga tjänster. Patientavgifterna stod 2000 endast för 2 procent av landstingens kostnader för hälso- och sjukvård, medan en tredjedel av kostnaden för tandvård och drygt 20 procent av läkemedelskostnaden utgörs av avgifter (LOU 2003). Vi menar därför att det finns utrymme för att höja avgiftsandelen inom sjukvården, utan att principen om solidarisk finansiering hotas.

Forskningen visar att en höjning av patientavgifterna med 10 procent i genomsnitt leder till en minskad vårdefterfrågan på 2 procent. Det är den siffra som också anges i Finansdepartementets långtidsutredning, som i sin tur bl.a. hänvisar till en omfattande studie av Socialstyrelsen.³⁴

En höjning av de maximala vårdavgifterna motsvarande ca 40 kronor per månad skulle därmed kunna leda till att de årliga vårdkostnaderna minskar med 10 procent. De totala vårdkostnaderna uppgår idag till 180 miljarder kronor. Potentialen för resursförstärkning genom höjda avgifter uppgår i så fall till 18 miljarder kronor. Om man antar att det med avgifter enbart går att påverka kostnaderna inom primärvården blir besparingspotentialen lägre, uppskattningsvis 4 miljarder kronor. Siffrorna är naturligtvis behäftade med stora osäkerheter, men det råder inget tvivel om att patientavgifter har stor betydelse för vårdefterfrågan och därmed för vårdens kostnader.

Med tanke på den kris som råder i landstingen och de ökande framtida behoven vill vi därför öppna möjligheten för landstingen att väga höjda patientavgifter mot öppna prioriteringar och vårdköer. Det är förstås upp till landstingen att sedan avgöra om denna möjlighet bör utnyttjas.

Vi förordar förändringar av dagens system. För det första bör högkostnadsskyddet höjas från dagens 900 kronor till 1 400 kronor. För det andra bör högkostnadsskyddet kopplas till lönekostnadsindex, alltså samma index som idag används för att räkna upp pensionerna. Eftersom vårdkostnaderna i stort sett följer lönekostnadsutvecklingen innebär detta att det reala utrymmet för avgiftsfinansiering i framtiden kommer att vara relativt konstant. Landstingen får därmed större handlingsfrihet. För det tredje föreslår vi att kostnaden för minderåriga barns sjukvårdskonsumtion räknas in i föräldrarnas högkostnadsskydd. En flerbarnsfamilj får därmed ett starkare skydd mot höga vårdkostnader än idag.

En försiktig uppskattning är att de ökade vårdavgifter som föreslås frigör ekonomiska resurser i landstingen motsvarande 4 miljarder kronor årligen. Av denna summa beräknas att 500 miljoner kronor utgörs av ökade intäkter och att 3,5 miljarder kronor är minskade kostnader till följd av minskad vårdefterfrågan. Att inkludera barnens sjukvårdskostnader i föräldrarnas högkostnadsskydd beräknas kosta 500 miljoner kronor.

8 Effekter av Moderaternas politik

8.1 Budgeteffekter

Moderaternas budgetpolitik bygger på tre komponenter. För det första skall skatterna sänkas för att öka den enskildes makt över vardagen och göra det mera lönsamt att arbeta och driva företag. För det andra skall satsningar göras på rättstrygghet, skola och sjukvård för att öka valfriheten och kvaliteten. För det tredje skall besparingar göras i bidragssystemen för att återupprätta arbetslinjen.

Den samlade effekten av Moderaternas politik är att det finansiella sparandet i den offentliga sektorn förstärks med i storleksordningen ett par miljarder kronor för år 2005 respektive 2006. Det motsvarar att det finansiella sparandet blir ca 1 procent av BNP 2005 och 2 procent 2006, vilket skall jämföras med regeringens prognoser om ett sparande på 0,6 och 1,1 procent. Även om dynamiska effekter inte inkluderas sker en förbättring av det finansiella sparandet med 1 miljard kronor 2005 och 4 miljarder kronor 2006.

Givet att det föreligger lediga resurser i ekonomin anser Moderaterna inte att det finns skäl att på kort sikt strama åt finanspolitiken mer än marginellt. Däremot finns det skäl att i samband med höstens budgetmotion förelägga riksdagen en plan för hur det strukturella finansiella sparandet i de offentliga finanserna skall återställas så att målet om ett strukturellt sparande som i genomsnitt motsvarar 2 procent av BNP kan upprätthållas till dess att den offentliga skulden sjunkit till ca 40 procent av BNP.

8.2 Sänkta skatter

Moderaterna föreslår i denna motion att skatterna sänks rejält. Det viktigaste skälet att sänka skatterna är att stärka den enskildes makt över den egna vardagen. På flera ställen i denna motion redovisas hur det höga skattetrycket medfört att det inte lönar sig nämnvärt att försöka förbättra sin egen ekonomiska situation genom ökat eget arbete eller utbildning. Skattesystemet har skapat fattigdomsfällor som är svåra att ta sig ur.

Fler personer som vill jobba kräver fler arbetsplatser. Moderaterna vill med sänkta skatter stimulera företagare och företagande. På så sätt kommer fler att vilja driva företag och befintliga företag vilja utöka sin personalstyrka. Vidare kommer lägre skatter att stimulera till ökade investeringar, vilket tillsammans med fler utbildade bidrar till att höja värdet i produktionen. Sammantaget innebär detta att fler jobb skapas samtidigt som produktiviteten och löneutrymmet stimuleras.

Lägre skatter på arbete gör det mer lönsamt att jobba, spara och utbilda sig. Dagens mycket höga marginaleffekter för de sämst ställda är helt orimliga och skapar fattigdomsfällor som bör åtgärdas. Mot denna bakgrund vill Moderaterna sänka inkomstskatterna rejält med en tonvikt på låg- och medelinkomsttagare.

Sverige är bland ett krympande fåtal länder som fortfarande beskattar förmögenheter. Dessutom tas skatten ut vid förhållandevis små förmögenheter och skattesatsen är hög. Skatten driver ut kapital ur landet, kapital som kunde investerats i Sverige och skapat fler jobb. Vi har förlorat kampen om kapitalet. Dessutom är skatten orättvis. De som är riktigt förmögna är undantagna från skatten eller har betydande möjligheter att kringgå den. De som drabbas är främst småhusägare som varit flitiga och amorterat ned sina skulder. Skatten fungerar i praktiken som en extra fastighetsskatt och bör slopas.

Arvs- och gåvoskatten försvårar generationsskiften i familjeföretag och leder i värsta fall till att företaget läggs ned. Fribeloppen vid arv och gåvor är låga i Sverige samtidigt som skattesatserna är höga. Tillsammans med förmögenhetsskatten utgör arvs- och gåvoskatten ett viktigt skäl till att kapitalet flyr landet i stället för att skapa jobb i Sverige. Därutöver medför dessa skatter transaktioner och skatteplanering som är samhällsekonomiskt irrationellt. Mot denna bakgrund bör dessa skatter avskaffas.

Skattereglerna för fåmansbolag är diskriminerande. Ägare till framgångsrika fåmansbolag tvingas betala extra hög skatt. Moderaterna kommer senare i år att föreslå en reformering av beskattningen av ägare till fåmansbolag i syfte att både förenkla reglerna och sänka skattetrycket för att stimulera företagandet och sysselsättningen.

Svenska aktieägare missgynnas i förhållande till utländska ägare, vilka i många fall inte drabbas av beskattning på aktieutdelningar. Moderaterna anser att dubbelbeskattningen på aktier bör slopas och avser att senare i år återkomma med förslag om hur detta kan ske.

I samband med höstens budgetmotion avser vi att pröva en utvidgning av förslaget om skattereduktion för hushållsnära tjänster. Lägre skatt gör att priserna på hushållsnära tjänster sjunker; därmed skapas förutsättning för människor med normala inkomster att köpa sådana tjänster. Sysselsättningen ökar och svartarbetet minskar.

Reseavdraget bör förbättras. Moderaterna återkommer med inriktningen att milavdraget för resor med bil skall höjas med 25 procent till 20 kronor per mil. Kollektivtrafiken är skattesubventionerad och bör därför inte berättiga till extra skattelättnad. Mot bakgrund av den senaste tidens höjningar av priset på kollektivtrafik bör därför det icke avdragsgilla beloppet för arbetsresor höjas till 8 500 kronor.

Skatten på drivmedel försvårar arbetsresor och straffar privat umgänge. Mot denna bakgrund vill Moderaterna sänka bensin- och dieselskatterna med ca 40 öre inkl. moms per liter.

Fastighetsskatten skall på sikt avvecklas. Som ett första steg vill Moderaterna införa ett tak för skatteuttaget. Därefter bör skattesatsen sänkas stegvis. Taket bör bestämmas till summan av 80 kronor per kvadratmeter värdeyta på huset och 2 kronor per kvadratmeter tomt, dock max 5 000 kronor. Skattesatsen bör i ett första steg sänkas med 0,2 procentenheter för att därefter trappas av till dess att skatten avvecklats. Schablonintäkten för bostadsrättsföreningar bör slopas.

Beskattningen av diesel som används i jord- och skogsnäringarna bör sänkas till samma nivå som i våra konkurrentländer. Skatten på växtnäring bör slopas helt. Den extra energiskatt som tas ut på el producerad i kärnkraftverk och reklamskatten bör också slopas, medan alkoholskatterna behöver anpassas till de nivåer som råder i vårt närområde. Skattesänkningarna på alkohol i bl.a. Danmark och Finland har tillsammans med nya införselregler gjort att den svenska skattebasen urholkats och att svenska producenter av alkoholhaltiga drycker minskat personalstyrkan. Mot denna bakgrund är det angeläget att snabbt anpassa skattenivåerna för att rädda jobben och säkra skatteintäkterna. På alla dessa punkter återkommer vi med en närmare utformning av förslagen i höstens budgetmotion.

8.3 Ett viktigt försvarsbeslut

Det svenska försvaret står inför genomgripande förändringar. Omdaningen från gårdagens invasionsförsvar till morgondagens insatsförsvar kommer att vara förenad med betydande omställningskostnader.

Moderaterna kommer i Försvarsberedningen att eftersträva en bred uppgörelse i syfte att säkerställa Sveriges möjligheter att både trygga det nationella oberoendet och uppfylla förpliktelser i ett internationellt sammanhang.

Vi anser också att systemet för finansiering av internationella militära insatser behöver ändras och ses som en del av vårt samlade internationella åtagande.

Det är av stor vikt att Sverige kan bidra till att den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken kan få trovärdighet genom ökad militär förmåga. Sverige måste kunna bidra med sin del. Vi återkommer till frågan om anslagsnivåerna när underlaget från Försvarsberedningen föreligger.

8.4 Satsning på ökad trygghet

Moderaterna föreslår en bred satsning för att öka tryggheten. Ökade resurser skall därigenom tillföras rättstrygghet, skola och sjukvård.

8.4.1 Rättstrygghet för alla

Polisen måste bli synlig, tillgänglig och kunna bemöta brottsdrabbades behov av hjälp. Brott som anmäls måste klaras upp till en större andel än vad som är fallet idag. Antagningen till polishögskolorna bör öka, och de enskilda myndigheterna måste få möjligheter att nyanställa. En ny polishögskola skall öppnas.

Åklagarorganisationen måste ges resurser att lagföra dem som kränker människors frihet och frid. I en tid av gränsöverskridande och tekniskt avancerad brottslighet krävs det att åklagarnas kunskaper uppdateras kontinuerligt och att specialister kan rekryteras.

Domstolarna måste få tillräckliga resurser för att klara tillströmningen av nya mål på ett rättssäkert sätt. Partssammansatta domstolar bör avskaffas och inordnas i det allmänna domstolsväsendet.

Kriminalvårdens situation är oacceptabel. En ny riksanstalt behöver byggas och befintliga anstalter måste utökas. Den slutna ungdomsvården bör överföras till kriminalvården.

8.4.2 Skola för kunskap

Vi föreslår en tydlig kvalitetssatsning i skolan. Den skall innehålla ett fritt skolval baserat på en nationell skolpeng, gedigen utvärdering och uppföljning av studieresultat, nationella kunskapsprov i grundskolan och en modern gymnasieskola. Ett fristående, nationellt kvalitetsinstitut skall inrättas.

Ett fritt skolval utgör grunden för ett flexibelt och individanpassat skolsystem och är en nödvändig förutsättning för att säkerställa mångfald, konkurrens, hög kvalitet och likvärdiga villkor i utbildningen. Införandet av en nationell skolpeng säkrar resurser till grundskolan och utgör en viktig faktor för god undervisningskvalitet i hela landet.

8.4.3 Trygghet i vård och omsorg

Moderaterna vill på sikt avskaffa landstingen och införa en vårdorganisation med bättre förutsättningar för att åstadkomma en ändamålsenlig sjukvård. Den politiska styrningen skall avvecklas och vårdledningen professionaliseras. Sjukhus skall inte styras av lekmän. Politikerna skall lägga fast de övergripande målen för verksamheten. Genomförandet skall skötas av dem som är bäst lämpade.

Vi vill införa en nationell vårdgaranti. Om det egna landstinget inte klarar av att ge vård och behandling inom tre månader skall patienten ha rätt att på hemlandstingets bekostnad få sin vård utförd i ett annat landsting eller hos en annan vårdgivare. Dessutom vill vi satsa på att förbättra vården och omsorgen för psykiskt sjuka samt möjligheten till personligt ombud. Beloppet i högkostnadsskyddet bör höjas i syfte att öka landstingens möjligheter till avgiftsfinansiering.

Från 2005 föreslår vi att en barnomsorgspeng skall införas för de familjer som inte utnyttjar kommunalt finansierad barnomsorg. Barnomsorgspengen skall utgå med 3 000 kronor skattefritt per månad för barn mellan ett och tre år. Eftersom föräldralediga kan utnyttja vår barnomsorgspeng när barnet blir ett år behövs inte den trettonde månaden med sjukpenninggrundande ersättning och de tre extra garantimånaderna i föräldraförsäkringen.

8.5 Stramare bidragssystem

Moderaternas budgetförstärkningar vilar tungt på en åtstramning av bidragssystemen. Vi förordar de riktlinjer inför höstens budgetarbete som har beskrivits i kapitel 7.2–7.4. Detta innebär förändringar i systemen för sjukförsäkring, förtidspensionering och a-kassa.

Uppgifter som idag ryms inom ramen för rekryteringsbidraget bör integreras i det ordinarie studiemedelssystemet. För att studiemedelssystemet skall bli rättvist och förutsägbart bör bidragsnivåerna harmoniseras.

Bostadstillägget för pensionärer (BTP) bör förändras. Systemet har verkat kostnadsdrivande på framför allt kommunernas hyressättning. Mot den bakgrunden bör ett golv på 100 kronor återinföras och ersättningsnivån återställas till 90 procent från nuvarande 91 procent i bostadstillägget.

När äldreförsörjningsstödet infördes för ålderspensionärer som inte varit bosatta i Sverige fullt ut under 40 år, bestämdes detta till samma nivå som garantipensionen. Äldreförsörjningsstödet är till skillnad från garantipensionen inte beskattad, vilket gör att äldreförsörjningsstödet nu ligger högre än garantipensionen. Det bör därför minska.

8.6 Långsiktig bostadspolitik

Ett mål för bostadspolitiken bör vara att normalisera och avreglera bostadsmarknaden så att stöd och kompensationer för skadliga ingrepp inte behövs. Då kan olika subventioner och andra särlösningar avskaffas. Vi föreslår att fastighetsskatten på flerfamiljshus skall sänkas från 0,5 till 0,1 procent under perioden. Vi anser att räntebidragen skall avvecklas under perioden.

En reformerad plan- och byggprocess, ökad konkurrens inom byggsektorn och en lagstiftning som tillåter ägarlägenheter är viktiga förändringar för att få till stånd ett ökat byggande. Vidare krävs förändringar i hyreslagstiftningen för att det skall bli intressant att bygga nya hyreslägenheter. Med sådana förändringar skapar vi förutsättningar för lägre boendekostnader och ökat byggande. Subventioner är däremot inte någon långsiktig lösning. De är kortsiktiga, kostnadsdrivande, konkurrenshämmande och bör avskaffas.

8.7 Strategisk budgetförändring

Förändringarna av Moderaternas politik i denna vårmotion kan sammanfattas med att besparingar på bidragssystemen ersätter tidigare besparingar på kommunerna och den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Syftet bakom denna omläggning är trefaldigt:

För det första har stramare bidragssystem en direkt positiv effekt på arbetsutbudet, vilket bidrar till att möta de svårigheter som följer av den åldrande befolkningen. Besparingar på kommunerna och den aktiva arbetsmarknadspolitiken har inte sådana effekter. Genom denna omläggning får politiken en tydligare tillväxtprofil än tidigare.

För det andra innebär omläggningen att den underfinansiering av det moderata budgetalternativet som RUT påtalat i huvudsak är åtgärdad (RUT dnr 2003:2232). Genom den minskade kommunindragningen reduceras den försvagning av den offentliga sektorns finansiella sparande som RUT påtalade. Den tidigare ospecificerade besparingen på arbetsmarknadspolitiken ersätts av förslag om att ersättningen i a-kassan reduceras. Till detta kommer en rad nya förslag, t.ex. rörande sjukpenningen och förtidspensionerna, som ytterligare stärker det moderata budgetalternativet.

För det tredje är de fördelningspolitiska effekterna av besparingar inom inkomstbortfallsförsäkringarna små. Finansdepartementets analyser av de åtstramningar av socialförsäkringarna som genomfördes 1991–1996 visar att minskningarna av inkomsterna var ”relativt jämnt fördelade över alla inkomstgrupper”. Finansdepartementet konstaterar att de sänkta ersättningarna således inte påverkade utjämningen nämnvärt. Eftersom socialförsäkringarna är inkomstrelaterade begränsas den omfördelande effekten.

Det kan avslutningsvis finnas skäl att kommentera hur Moderaterna förhåller sig till hur olika politiska förslag påverkar hushållens beteende och hur sådana s.k. dynamiska effekter i sin tur påverkar de offentliga finanserna.

Till att börja med är det självklart att dynamiska effekter måste beaktas. Om dynamiska effekter inte skulle beaktas finns det en betydande risk för att prognoserna för intäkter och utgifter blir grovt missvisande samt att politiken riskerar att bli felaktigt avvägd. När regeringen t.ex. höjde ersättningen i sjukpenningen 1998 beaktade man inte hur detta kunde antas påverka hushållens beteende. Det var en starkt bidragande faktor till att regeringen grovt underskattade utgiftsökningarna i sina prognoser. Att en förändring av en skatt eller ett bidrag påverkar arbetsutbudet är inte märkligare än att en löneförändring som uppkommer på grund av en relativlöneförskjutning som sker efter ett löneavtal påverkar arbetsutbudet.

Däremot finns det skäl att vara försiktig med att utnyttja dynamiska effekter för att sänka skatter eller öka utgifter. Moderaternas inställning är att skarpa förslag om sänkta skatter och ökade utgifter bör finansieras med direkta budgeteffekter av förändrade regler och ersättningar. Om Moderaterna vinner väljarnas förtroende i allmänna val och politiken kan genomföras är det viktigt att den kraftiga ökningen av arbetsutbudet inte leder till att de lediga resurserna ökar i en takt som Riksbanken inte förmår att möta med penningpolitiska stimulanser. Visar det sig att de statsfinansiella effekterna och utbudseffekterna av minskade bidrag och sänkta skatter blir betydande finns det skäl att föreslå ytterligare skattesänkningar med inriktning på att stärka hushållens konsumtionsvilja och företagens investeringsvilja.

8.8 Övrigt

Moderaterna anser att anslagen till Regeringskansliet och UD bör separeras. Sammanslagningen har inneburit att det i praktiken är regeringen som beslutar hur medlen skall fördelas; vi menar att det är angeläget att riksdagen även fortsättningsvis har inflytande över utrikesförvaltningens organisation och dimensionering. Av detta skäl anser vi att anslaget Utrikesförvaltningen skall återföras till utgiftsområde 5. Anslaget Fredsfrämjande verksamhet bör överföras till utgiftsområde 7.

I vårpropositionen föreslås en höjning av partistödet med 25 miljoner kronor i syfte att återställa anslaget till det reala värde som partistödet hade när det infördes i början av 1970-talet. Moderaterna accepterar detta förslag.

I en väl fungerande demokrati är det viktigt att partiväsendet fungerar väl. Att omsättningen på förtroendevalda i kommuner och landsting har ökat kan ses som en indikation på att villkoren i det lokala politiska arbetet är betungande. För partierna innebär en ökad omsättning att behovet av att rekrytera och utbilda förtroendevalda har ökat. Det är inte tillfredsställande att valdeltagandet under lång tid gradvis minskat, att färre medborgare är medlemmar i politiska partier eller aktivt deltar i mellanvalsdemokratin genom att gå på partimöten.

Vår slutsats blir att så länge det inte finns några realistiska alternativ till ett offentligt partistöd bör detta ges en sådan omfattning att partierna kan säkerställa en väl fungerande mellanvalsdemokrati och rekrytera och utbilda förtroendevalda.

Myndigheternas organisation bör prövas mot behovet av deras verksamhet. Vi menar att Integrationsverket, Djurskyddsmyndigheten och Livsmedelsekonomiska institutet skall läggas ner som självständiga myndigheter. En medicinalstyrelse bör inrättas med delvis samma uppgifter som nuvarande socialstyrelse.

8.9 Strukturella och dynamiska effekter

Moderaternas ekonomiska politik syftar till att utöver rena finansiella effekter få till stånd betydande förändringar av hushållens och företagens beteenden, s.k. dynamiska effekter. Dessa dynamiska effekter är ofta svåra att beräkna och de beräkningar som finns är behäftade med olika grad av osäkerhet.

Detta innebär att vi i detta avsnitt inte beaktar ändrade skatter för företagen eller effekter av exempelvis slopad förmögenhetsskatt. Effekterna av dessa skattesänkningar är sannolikt betydande, men omfattningen är svår att uppskatta. Moderaterna avser att arbeta vidare med detta.

En central fråga är hur mycket produktiviteten, sysselsättningen, arbetsutbudet och således arbetslösheten ändras.

Det finns skäl att anta att arbetsproduktiviteten både kan öka och minska av att fler återvänder till arbete. Minskad personalomsättning leder på flera sätt till ett bättre utnyttjande av resurserna. Samtidigt kan det vara så att de som varit sjukskrivna, åtminstone initialt, kan ha en lägre produktivitet än genomsnittet. Mot denna bakgrund är det rimligt att inte räkna med några produktivitetsvinster.

I och med att arbetsutbudet regelmässigt stiger när sysselsättningen ökar blir effekten på arbetslösheten mindre. Omvänt, en given arbetslöshetsförändring påverkar sysselsättningen och arbetsutbudet i större utsträckning än vad arbetslöshetsförändringen ger sken av. Kraftiga förändringar i beteendet till följd av olika åtgärder kan medföra att det samlade resursutnyttjandet faller till följd av att utbudet påverkas mer än efterfrågan. Implikationerna för den ekonomiska politiken av detta diskuteras i nästa avsnitt.

En mycket grov uppskattning av effekterna på arbetsutbud, sysselsättning, faktisk arbetslöshet och den arbetslöshet som är förenlig med prisstabilitet (NAIRU) återges i tabellen nedan.

Sänkta skatter stimulerar arbetsutbudet, dämpar lönekraven och stimulerar sysselsättningen. Lägre skatt på hushållsnära tjänster stimulerar sysselsättning, arbetsutbud, privat konsumtion och investeringar. Sänkta ersättningsnivåer i a-kassan dämpar lönekraven och ökar incitamenten att skaffa jobb. Det bör noteras att de omfattande skattesänkningar som Moderaterna föreslår, som uppgår till ca 40 miljarder kronor, ger upphov till mindre tillväxteffekter än de åtstramningar av sjukförsäkringen som vi förordar.

Effekterna av a-kassan är sannolikt något underskattad i tabellen över realekonomiska effekter ovan. Exempelvis har Carling m.fl. (2001) visat på större effekter av en given sänkning, vars resultat ligger väl i linje med studier från andra länder.³⁶ I en översikt av forskningsläget konstaterar Krueger och Meyer (2002), som sammanfattar resultaten i 27 studier från 9 olika länder, att en 10-procentig reduktion av ersättningen i arbetslöshetsförsäkringen minskar såväl antalet arbetslösa som arbetslöshetstiden med i storleksordningen 10 procent.³⁷

Effekterna av ändrad sjukpenning är komplicerade. Sjuka räknas som sysselsatta, varför en minskning av antalet sjuka rent kalkylmässigt ökar arbetsutbudet och antalet arbetade timmar lika mycket. Om det större antalet timmar emellertid inte möts med motsvarande ökning av efterfrågan kommer produktiviteten och lönsamheten inledningsvis att falla och arbetskraftskostnaden att stiga, givet att den nominella lönen inte sjunker. Detta kommer initialt att tvinga företagen att banta sin arbetsstyrka, och den cykliska arbetslösheten stiger till dess att produktiviteten och lönsamheten är återställd. Med tiden stiger efterfrågan och det sker en anpassning till den nya högre produktionsnivån.

Det finns skäl att anta att effekterna av sänkt sjukersättning är större än effekterna av sänkt arbetslöshetsersättning. Sjöberg och Bäckman (2001) har sammanfattat dessa för Välfärdskommittén.³⁸ Den generella slutsatsen är att om ersättningsnivåerna i en försäkring sjunker minskar också utnyttjandet av densamma. Emellertid är osäkerheten i resultaten stora, i synnerhet för arbetslöshetsförsäkringen. Även internationell forskning tyder på att sjukfrånvaron påverkas starkt av ersättningen i socialförsäkringssystemen. Krueger och Meyer (2001) sammanfattar ett stort antal undersökningar med att en 10-procentig sänkning av ersättningen vid sjukdom eller arbetsskada minskar frånvaron med mellan 5 och 10 procent.

Både svensk och internationell forskning ger således starkt stöd för att en hög sjukersättning bidrar till hög frånvaro från arbete och dämpar arbetsutbudet.

De realekonomiska beräkningarna i tabellen ovan sammanfattar en mycket försiktig uppskattning av effekterna av de samlade skatteförslagen, dvs. skattesänkningar, sänkt a-kassa och sänkta ersättningar i sjukförsäkringen och av sjukbidragen. Våra förslag medför att den strukturella arbetslösheten skulle kunna sjunka med ca 0,5 procentenheter, medan den faktiska arbetslösheten på kort sikt kan komma att vara oförändrad, om inte efterfrågan stimuleras av exempelvis en mer expansiv finans- eller penningpolitik. En högre efterfrågan väntas också komma till stånd via ändrat beteende hos företag och hushåll till följd av ändrad skattebörda och kapitalinflöde till följd av slopad förmögenhetsskatt.

När efterfrågan anpassats till den nya produktionsnivån innebär det att våra viktigaste skattebaser vuxit. Kalkylerna ovan indikerar att en höjning av produktionsnivån med mellan 2 och 3 procent är realistiskt inom ett par år. En uppgång av BNP-nivån med exempelvis 2,5 procent innebär att den offentliga sektorns finanser stärks med drygt 40 miljarder kronor utöver den direkta besparing som uppstår till följd av ett lägre utnyttjande av försäkringarna. Detta innebär att vinster med Moderaternas förslag även i detta sammanhang är betydande.

8.10 Stabiliseringspolitiska effekter

Våra förslag syftar till att skapa ett större utbud av arbetskraft. Besparingarna som förslagen medför används främst till att sänka skatterna på ett ansvarsfullt och hållbart sätt. Detta är viktigt inte minst mot bakgrund av att om skattesänkningarna inte upplevs som hållbara kommer hushållen och företagen att öka sitt sparande i stället för att bidra till stigande inhemsk efterfrågan och sysselsättning. Vår utgångspunkt är att skattesänkningar och satsningar skall finansieras med de direkta besparingseffekter som uppkommer vid oförändrat beteende. De dynamiska effekterna ger därmed överskott i det offentliga sparandet utöver regeringens politik. I den takt de dynamiska effekterna realiseras i ökade skatteintäkter och minskade utgifter kommer det att finnas skäl att återkomma med ytterligare förslag om sänkta skatter.

Effekterna på den inhemska efterfrågan till följd av sänkta skatter som förbättrar hushållens disponibla inkomster är förhållandevis lätta att uppskatta. På kort sikt, ett år, brukar hushållen i genomsnitt konsumera ungefär en tredjedel av en inkomstförstärkning. Ju lägre inkomster hushållen har, desto större del av inkomstökningen konsumeras direkt. På längre sikt spenderar hushållen bortåt 90–95 procent, givet att förstärkningen upplevs som permanent.

Att beräkna effekterna på efterfrågan av sänkt skatt på företagande är mer komplicerat. Ett par omständigheter kan emellertid noteras. Till att börja med kommer skattesänkningarna till större del att gynna höginkomsttagare med förhållandevis låg konsumtionsbenägenhet. Det talar för att efterfrågeeffekten främst kommer genom ökade investeringar i stället för via konsumtion. Detta är önskvärt då en större kapitalstock medför en högre produktivitet och långsiktig produktionsnivå, vilket också kommer att öka den allmänna konsumtionsviljan.

Vidare bör dagens stora utflöde av kapital åtminstone minska. Givet att avskaffandet av förmögenhetsskatten upplevs som långsiktigt hållbar, dvs. att risken för att den återinförs är mindre än motsvarande risk för ett införande av en sådan skatt utomlands, finns det skäl som talar för att kapitalströmmen kan vända och att det i stället sker ett återflöde till Sverige. Detta gäller i synnerhet om en allmän amnesti införs vid återföring av oredovisat kapital till landet. Även detta talar för en ökad kapitalbildning och nyföretagande. Mot denna bakgrund är det rimligt att räkna med att de sänkta skatterna för företagande inte bara leder till högre produktionsnivå och fler jobb utan också att den ökade investeringsaktiviteten medför en liten förändring i den uthålliga produktivitetsutvecklingen. Detta skulle i så fall höja den potentiella och den faktiska produktionen samt den uthålliga produktionstillväxten.

Även om det finns skäl att anta att efterfrågan stiger kommer det att kvarstå lediga resurser. Det vanliga är att utgå från att Riksbanken anpassar penningpolitiken för att upprätthålla inflationsmålet, vilket i normala fall också är förenligt med ett normalt resursutnyttjande. Detta tar emellertid tid. För det första är det svårt att klassificera/artbestämma en störning. Det tar tid innan man säkert kan säga om en förändring beror på utbuds- eller efterfrågefaktorer. I en situation med tydliga politikförändringar underlättas analysen. För det andra tar det ca 6–8 kvartal innan en penningpolitisk förändring får effekt och slutligen präglas centralbankers räntepolitik av försiktighet. Detta betyder att centralbanker oftast ändrar räntan i mindre steg samt att de är försiktiga i tolkningen av ny information, i synnerhet när det gäller slutsatser kring utbudschockers effekter.

I dagsläget uppgår arbetslöshetsgapet till ca 0,5 procent och BNP-gapet, dvs. skillnaden mellan faktisk och potentiell BNP satt i förhållande till potentiell BNP, är knappt –1 procent. Kalkylerna i avsnittet ovan indikerar att våra förslag skulle kunna ge upphov till att BNP-gapet vidgas med ytterligare 0,5–1 procentenheter. Sammantaget skulle BNP-gapet komma att uppgå till ca
–1,5 procent. Riksbanken kommer inte att kunna möta denna utbudsökning på egen hand, utan det kommer att vara nödvändigt att vidta åtgärder för att stimulera efterfrågan.

[1]

Calmfors, L. Forslund, A och Hemström, M (2002), ”Vad vi vet om den svenska arbetsmarknadspolitikens sysselsättningseffekter?”, IFAU-rapport nr 2002:8.

[2]

Martin, J P och Grupp, D (2001), ”What works and for whom: A review of OECD countries’ experiences with active labour market policies”, IFAU Working Paper 2001:14.

[3]

OECD (2004), Sweden, Economic Surveys. OECD, Paris.

[4]

IMF (2003), Sweden: Selected Issues. IMF, Washington.

[5]

Lundgren, S. Flodén M, Steigman, E och Wijkander, H (2004), ”Finanser för framtidens välfärd”. SNS-förlag, Stockholm, OECD, (2004), Sweden, Economic Surveys. OECD, Paris.

[6]

OECD, (2004), Sweden, Economic Surveys. OECD, Paris.

[7]

Heikensten, L, (2003) ”Penningpolitik och potentiell tillväxt”, Tal vid Nationalekonomiska Föreningen, Handelshögskolan, Stockholm.

[8]

Se bl.a. SOU 2001:24 och SOU 2004:21.

[9]

Se referensen till Calmfors m.fl. ovan.

[10]

Ds 2002:10.

[11]

Johansson, P. och Palme, M. (2003). ”Påverkar ekonomiska incitament sjukskrivningsbeteendet och deltagandet i arbetskraften?” i Varför är svenskar så sjuka?, SNS.

[12]

Persson, M. (2003). ”Sjukskrivningarna och ersättningsnivån” i Varför är svenskar så sjuka?, SNS.

[13]

Lindbeck, A. (2003) ”Välfärdsstat och sociala normer” i Varför är svenskar så sjuka?, SNS.

[14]

Carling, K., B. Holmlund och A. Vejsiu (2001). Do benefit cuts boost job finding? Swedish evidence from the 1990:s. The Economic Journal, vol. 111.

[15]

Sjöberg och Bäckman (2001). SOU 2001:5.

[16]

Kreuger, AB. and BD. Meyer (2002). Labour supply effects of social insurance. NBER-Working paper nr 9014.

[17]

Riksrevisionen (2004). Arbetslöshetsförsäkringens hantering på arbetsförmedlingen. RIR 2004:3.

[18]

Forslund, A. och B. Holmlund (2003). Arbetslöshet och arbetsmarknadspolitik. IFAU, rapport 2003:6.

[19]

Calmfors, L. , A. Forslund och M. Hemström (2002). Vad vet vi om den svenska arbetsmarknadspolitikens sysselsättningseffekter? IFAU, rapport 2002:8.

[20]

Ackum Agell, S. , A. Forslund. , A. Harkman. , E. Johansson. , M. Lundin. , S. Martisson. och K. Persson (2000). Erfarenheter av nittiotalets arbetsmarknadspolitik. IFAU, stencilserie 2000:2.

[21]

Bilaga 14 till LU 2003/04.

[22]

SOU 1996:117.

[23]

Krueger, A. och B. Meyer (2002) ”Labour Supply Effects of Social Insurance”. NBER Working Paper 9014.

[24]

Pylkkänen, E. (2003) ”Studies on Household Labor Supply and Home Production”, doktorsavhandling, Institutionen för nationalekonomi med statistik, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.

[25]

Prop. 2003/04:100 och Konjunkturläget mars 2004, Konjunkturinstitutet, Stockholm.

[26]

Thakur, S., M. Keen, B. Horváth, V. Cerra (2003) Sweden’s Welfare State – Can the Bumbelbee Keep Flying? IMF, Washington, D.C.

[27]

IMF skriver följande: ”The revenue sharing arrangement among local governments also put upward pressure on the size of government in the economy through their perverse incentive effects.” IMF (May 15, 2003) ”Sweden – 2003 Article IV Consultation, Concluding Statement”.

[28]

SOU 2004:19.

[29]

Svenska Kommunförbundet (november 2002) ”Kommunala framtider – en långtidsutredning om behov och resurser till år 2050” Svenska Kommunförbundet, Stockholm.

[30]

Bratt, P. (2004) ”Persson vill rädda den solidariska välfärden med höjda skatter” Dagens Nyheter 10/4 2004.

[31]

SOU 1999:139 och SOU 2001:31.

[32]

SOU 2003:19.

[33]

Landstingsförbundet, 2003, Landstingens ekonomi.

[34]

Socialstyrelsen, 2000, Patientavgifter och vårdefterfrågan – en kunskapsöversikt.

[35]

Gruber, J. (2000). Disability Insurance Benefits and Labor Supply. Journal of Political Economy, 2000, vol. 108, no. 6, Lantto, K. (2004). Sjukpenningreformen 1998 och ökningen i sjukfrånvaron sedan 1997. Opublicerat manuskript, Lindbeck, A (2003). Varför är svenskarna så sjuka? SNS förlag, Lindblad, H och P. Sellin (2003). The Equilibrium Rate of Unemployment and the Real Exchange Rate: An Unobserved Components System Approach. Sveriges riksbank working Paper Series 152, Persson, M. (2003). Varför är svenskarna så sjuka? SNS förlag, Riksdagens utredningstjänst 2003:2237 och 2004:605, SOU 2004:19 bilaga 14.

[36]

Carling, K., B. Holmlund and A. Vejsiu (2001). Do benefit cuts boost job finding? Swedish evidence from the 1990:s. The Economic Journal, vol. 111.

[37]

Krueger och Meyer (2001), se referens ovan.

[38]

Sjöberg, O. och O. Bäckman (2001). I Fritzell och Palme (red). Välfärdens finansiering och fördelning. SOU 2001:57.

	2004	2005	2006
Återställd sjukpenning till 80 %		940	970
Slopad 3:e sjuklönevecka		1 400	1 400
Bidrag till kommuner		5 500	7 000
ROT-avdrag	1 400	1 000
Offentliga lokaler		1 330	670
Familjepolitik			1 000
Infrastruktur		2 500	2 500
Miljöpolitik		450	750
Bistånd		590	590
Övrigt	880	1 395	940
Summa	2 280	15 105	15 820

	2005	2006
Förlängd föräldraförsäkring med 2 mån.	1 200	2 400
Höjt tak i föräldra- och sjukförsäkringen	1 315	1 938
Höjt barnbidrag	1 000	2 000
Flerbarnstillägg från 2:a barnet	1 200	2 400
Höjd kompensation i BTP	550	1 100
Högkostnadsskydd i tandvården för åldrarna 20–64 år	1 100	1 500
Biståndet ökas till 1 procent av BNI	1 312	3 057
4 000 nya poliser	1 400	1 200
Sänkt byggmoms för student- och äldreboende		3 000
Permanent stöd för små och medelstora lägenheter	600	1 200
Stöd till idrotten från Svenska spel	1 000	1 000
Övrigt	1 815	2 885
Totalt	12 492	23 680

	2005	2006
Kompensation för egenavgifter	11 600	11 600
15 procent betala statsskatt		2 600
Avgiftsfri förskola		3 000
Summa	11 600	17 200

	2006	2006
Nya reformer i VÅP	15 105	15 820
121-punktsprogrammet	12 492	23 680
Tillväxtriktlinjer	11 600	17 200
Summa	39 197	56 700

Sysselsättningsökning vid oförändrat beteende	33
Konjunkturåterhämtning	47
Ökad integration	63
Längre arbetsliv – förbättrad hälsa	8
Total förändring	151

	Bas	Alt. 1	Alt. 2	Alt. 3
Sysselsatta
– antal i tusental	4 396	4 325	4 325	4 396
– differens i förhållande till bas i procent		–1,0	–1,0	0,0
Arbetade timmar
– antal i miljoner timmar	6 922	6 835	6 835	6 297
– differens i förhållande till bas i procent		–1,3	–1,3	–9,0
Medelarbetstid
– antal i miljoner timmar	1 575	1 575	1 575	1 433
– differens i förhållande till bas i procent		0,0	0,0	–9,0

	2005	2006
Skattesänkningar netto	-31,9	-48,8
- varav inkomstskatter	-18,0	-24,0
- varav egendomsskatter	-5,2	-13,3
- varav övriga skatter	-8,7	-11,5

Avgår
Avvisade utgifter som redovisas som skatter	4,6	4,6
Övriga inkomstförändringar (höjd egenavgift, a-kassa m.m.)	3,1	9,4

Summa inkomstförändringar	-24,3	-34,8

Utgiftsökningar	-6,8	-8,7
- varav hälso- och sjukvård	-2,9	-2,9
- varav övrigt	-3,9	-5,8

Budgetförstärkningar	40,2	47,3
- varav sjuk- och föräldraförsäkring	16,2	16,8
- varav förtidspensioner, a-kassa, arbetsmarknadspolitik	9,3	9,3
- varav bistånd	4,0	4,4
- varav nej till regeringens nya förslag	1,6	2,7
- varav övrigt	9,1	14,1

Summa utgiftsförändringar	33,4	38,6

Ökad budgeteringsmarginal	-8,0	0,0

Förbättrat finansiellt sparande	1,2	3,8

BNP-effekt	10,0	20,0

Förbättrat finansiellt sparande efter BNP-effekt	11,2	23,8

	Utbud i timmar	Potentiell sysselsättning i timmar	Faktisk arbetslöshet, andel av AK	NAIRU, andel av AK	Potentiell BNP
Skatteförändring	0,7	1,1	-0,4	-0,4
A-kassa	0,2	0,3	-0,1	-0,1
Sjukpenning: år 1 (lång sikt)	1,0 (1,8)	1,0 (1,8)	0,5 (0,0)	0
Förtidspension	0,02	0,02	0,01	0
Hushållsnära tjänster	0,03	0,04	-0,01	0
Summa: kort resp. (lång) sikt	1,9 (2,7)	2,4 (3,2)	0,0 (-0,5)	-0,5	2,4 (3,2)

Stockholm den 3 maj 2004
Fredrik Reinfeldt (m)
Mikael Odenberg (m)	Beatrice Ask (m)
Per Westerberg (m)	Per Bill (m)
Catharina Elmsäter-Svärd (m)	Lennart Hedquist (m)
Cristina Husmark Pehrsson (m)	Gunnar Hökmark (m)
Göran Lennmarker (m)	Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
Gunilla Carlsson (m) i Tyresö	Sten Tolgfors (m)

med anledning av prop. 2003/04:100 2004 års ekonomiska vårproposition

1 Sammanfattning