Utrikesutskottets betänkande

2003/04:UU4

Europeiska unionens utvidgning 2004

---

Sammanfattning

Utskottet tillstyrker i detta betänkande proposition
2003/04:25 Europeiska unionens utvidgning 2004.
Utskottet betonar värdet av Europeiska unionens
utvidgning. Anslutningsfördraget utgör en stor
framgång efter ett mångårigt och omfattande arbete
av förberedelser och förhandlingar för medlemskap.

Utvidgningen innebär att en konstlad delning av
Europa är förbi och att Europeiska unionen blir en
bredare europeisk samarbetsorganisation.
Medlemsländernas samarbete ger möjlighet att skapa
bättre villkor för medborgarna.
I frågan om arbetskraftens fria rörlighet delar
utskottet regeringens uppfattning att den svenska
arbetsmarknaden inte kommer att drabbas av några
störningar av att fri rörlighet för de nya
medlemsstaternas medborgare genomförs. Det kan, även
om det är osannolikt, dock uppstå situationer då
åtgärder behöver vidtas i syfte att undvika att
medborgare från de nya medlemsstaterna hamnar i
situationer karakteriserade av ofrihet och tvång på
arbetsmarknaden. Om regeringen bedömer att åtgärder
bör vidtas skall dessa åtgärder, enligt utskottets
uppfattning, underställas riksdagen genom skrivelse
eller, om så är behövligt, proposition. Utskottet
vill erinra om principen om likabehandling, dvs. att
alla unionsmedborgare skall behandlas på samma sätt.
Utskottet föreslår ett tillkännagivande i denna
fråga.
I betänkandet finns en motivreservation och ett
särskilt yttrande.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Godkännande av anslutningsfördraget

Riksdagen godkänner Fördraget den 16 april 2003
om Republiken Tjeckiens, Republiken Estlands,
Republiken Cyperns, Republiken Lettlands,
Republiken Litauens, Republiken Ungerns,
Republiken Maltas, Republiken Polens, Republiken
Sloveniens och Republiken Slovakiens anslutning
till Europeiska unionen samt slutakten till
fördraget. Därmed bifaller riksdagen proposition
2003/04:25 punkt 1.

2. Lag om ändring i lagen (1994:1500) med
anledning av Sveriges anslutning till
Europeiska unionen

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1994:1500) med anledning av
Sveriges anslutning till Europeiska unionen.
Därmed bifaller riksdagen proposition 2003/04:25
punkt 2.

3. Riksdagsprövning av åtgärder rörande fri
rörlighet för arbetstagare

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad utskottet anfört om att eventuella
åtgärder med anledning av arbetstagares fria
rörlighet skall underställas riksdagen. Därmed
bifalls delvis motion 2003/04:U13.
Reservation (m) - motiv.

Stockholm den 2 december

På utrikesutskottets vägnar

Urban Ahlin

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Urban
Ahlin (s), Gunilla Carlsson i Tyresö (m), Berndt
Ekholm (s), Carl B Hamilton (fp), Birgitta Ahlqvist
(s), Lars Ohly (v), Göran Lindblad (m), Anders
Sundström (s), Cecilia Wigström (fp), Agne Hansson
(c), Kenneth G Forslund (s), Ewa Björling (m), Lotta
N Hedström (mp), Anita Johansson (s), Ingrid Olsson
(s) och Kaj Nordquist (s).

2003/04

UU4

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

I detta betänkande behandlar utskottet 2003/04:25
Europeiska unionens utvidgning 2004 samt
följdmotionen 2003/04:U13 av Cecilia Wigström m.fl.
(fp, m, kd, c, mp) om fri rörlighet för arbetskraft.

Utskottet har berett socialförsäkringsutskottet
tillfälle att yttra sig över propositionen i de
delar som rör socialförsäkringsutskottets
beredningsområde samt över följdmotionen U13.
Socialförsäkringsutskottets yttrande återfinns i
bilaga 3.
I propositionen Godkännande av ändringar i EG:s
regler om val till Europaparlamentet m.m. (prop.
2002/03:97) har regeringen föreslagit en ändring i 4
§ lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges
anslutning till Europeiska unionen. Propositionen
avlämnades till riksdagen den 22 maj 2003.
Lagändringen hade vid avlämnandet av den nu aktuella
propositionen (prop. 2003/04:25) ännu inte beslutats
av riksdagen. Med hänsyn härtill och mot bakgrund av
att det även i proposition 2003/04:25 föreslås en
ändring av samma paragraf inkluderar lagtexten i
proposition 2003/04:25 även den tidigare föreslagna
ändringen. Riksdagen har den 13 november 2003
bifallit regeringens förslag om ändring i lagen
(1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning
till Europeiska unionen (bet. 2003/04:KU2, rskr.
32).
Utskottet har genom kammarkansliet erhållit två
faktapromemorior med bäring på detta ärende. I
faktapromemoria 2002/03:FPM82 behandlas förslag till
rådets förordning om en enhetlig utformning av
dokument för förenklad transitering (FTD) och
dokument för förenklad järnvägstransitering (FRTD).
Enligt promemorian antog rådet för allmänna frågor
och yttre förbindelser förordningarna den 14 april
2003. Faktapromemorian är daterad 2003-06-12 och
inkom till riksdagen 2003-06-26. Promemorian inkom
således till utskottet efter det att rättsakterna
antagits och det saknas därmed möjlighet att påverka
dessa frågor.
Faktapromemoria 200/03:FPM91 rör kommissionens
meddelande om ett nytt grannskapsinstrument.
Utskottet återkommer till frågan om Wider Europe
nedan.

Bakgrund

Anslutningsfördraget är ett mellanstatligt avtal
mellan de nuvarande 15 medlemsstaterna i EU och de
tio nya medlemsstaterna Tjeckien, Estland, Cypern,
Lettland, Litauen, Ungern, Malta, Polen, Slovenien
och Slovakien.

I mars år 2002 inleddes arbetet med att utforma
den juridiska texten. Undertecknandet skedde den
16 april 2003 efter kommissionens formella yttrande
och Europaparlamentets samtycke.
Anslutningsfördraget träder i kraft den 1 maj 2004.
Vid inträdet i unionen den 1 maj 2004 antar de nya
medlemsländerna EU:s regelverk i sin helhet, med de
övergångslösningar och tekniska anpassningar som har
överenskommits under förhandlingarna. Dessa
återspeglas i fördraget.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att riksdagen godkänner
anslutningsfördraget av den 16 april 2003 om
Republiken Tjeckiens, Republiken Estlands,
Republiken Cyperns, Republiken Lettlands, Republiken
Litauens, Republiken Ungerns, Republiken Maltas,
Republiken Polens, Republiken Sloveniens och
Republiken Slovakiens anslutning till Europeiska
unionen samt slutakten till fördraget.
Anslutningsfördraget träder i kraft den 1 maj 2004.

Ett tillträde till anslutningsfördraget föranleder
en ändring av lagen (1994:1500) med anledning av
Sveriges anslutning till Europeiska unionen. I
propositionen läggs fram förslag till en sådan
lagändring. Vidare föreslås vissa ändringar i samma
lag med anledning av att giltighetstiden för
fördraget den 18 april 1951 om upprättandet av
Europeiska kol- och stålgemenskapen har löpt ut.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 maj
2004.
Propositionen redovisar de olika politikområdena i
anslutningsfördraget. Totalt består propositionen av
nio delar. Anslutningsfördrag med anslutningsakt
respektive slutakten finns som bilaga 4 respektive 5
i propositionen. Ett rättelseprotokoll finns i
propositionens bilaga 6.

Utskottets överväganden

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen godkänner
anslutningsfördraget. Som en konsekvens därav
föreslår utskottet att anslutningslagen
ändras.
Utskottet betonar värdet av Europeiska
unionens utvidgning. Utvidgningen innebär att
en konstlad delning av Europa är förbi och
att Europeiska unionen blir en bredare
europeisk samarbetsorganisation.
I frågan om arbetskraftens fria rörlighet
delar utskottet regeringens uppfattning att
den svenska arbetsmarknaden inte kommer att
drabbas av några störningar av att fri
rörlighet för de nya medlemsstaternas
medborgare genomförs. Det kan, även om det är
osannolikt, dock uppstå situationer då
åtgärder behöver vidtas i syfte att undvika
att medborgare från de nya medlemsstaterna
hamnar i situationer karakteriserade av
ofrihet och tvång på arbetsmarknaden. Om
regeringen bedömer att åtgärder bör vidtas
ska dessa åtgärder, enligt utskottets
uppfattning, underställas riksdagen genom
skrivelse eller, om så är behövligt,
proposition. Utskottet vill erinra om
principen om likabehandling, dvs. att alla
unionsmedborgare ska behandlas på samma sätt.
Utskottet föreslår ett tillkännagivande i
denna fråga.
Jämför motivreservation (m).

Europeiska unionens utvidgning 2004

Åren 1989–1990 föll det kommunistiska
samhällssystemet samman i Central- och Östeuropa och
en reformvåg svepte över länderna. Inom sex år efter
Berlinmurens fall hade tio fria nationer i
Centraleuropa lämnat in sina ansökningar om
medlemskap i EU, nämligen Polen, Ungern, Tjeckien,
Estland, Slovenien, Slovakien, Lettland, Litauen,
Rumänien och Bulgarien.

Malta och Cypern ansökte om medlemskap i juli
1990. Cyperns situation är speciell eftersom ön är
delad sedan den turkiska invasionen år 1974. Även
Turkiet har ansökt om medlemskap. Av dessa
sammanlagt tretton kandidatländer har tio avslutat
förhandlingarna. När det gäller Rumänien och
Bulgarien har förhandlingarna ännu inte avslutats
och för Turkiets del har förhandlingarna ännu inte
inletts.
Förutom själva omvälvningen i Centraleuropa kan
Europeiska rådets möte i Köpenhamn i juni 1993 ses
som startpunkten för EU:s utvidgning österut. Vid
mötet fastslogs villkoren för EU-medlemskap.
Kriterierna är av politisk, ekonomisk respektive
administrativ karaktär.
De politiska kriterierna innebär att ett
kandidatland, för att kunna bli medlem, skall
uppvisa stabila institutioner som garanterar
demokrati, rättssäkerhet, mänskliga rättigheter och
respekt för och skydd av minoriteter.
De ekonomiska kriterierna innebär att landet, för
att kunna bli medlem, skall vara en fungerande
marknadsekonomi samt ha förmåga att hantera den
konkurrens och de marknadskrafter som uppträder på
unionens inre marknad.
De administrativa kriterierna innebär att landet,
för att kunna bli medlem, skall ha förmåga att
fullgöra de skyldigheter som följer av medlemskap i
EU. Kriterierna avser ländernas förmåga att överta
och efterleva EU:s regelverk, vilket till stor del
är beroende av deras administrativa förmåga och
nivån på deras rättsväsende.
EU har gett kraftigt stöd till kandidatländerna i
deras förberedelsearbete inför medlemskapet. Stödet
har hjälpt kandidatländerna att anpassa sina
nationella regler och sin inhemska administration
till EU:s krav.
Vid Europeiska rådets möte i Köpenhamn i december
2002 kunde de nuvarande medlemsländerna och de tio
kandidatländerna avsluta förhandlingarna om
anslutning till unionen.

I frågan om arbetskraftens fria rörlighet kan enligt
anslutningsfördraget avvikelser från EG-rätten
accepteras under en övergångsperiod på sju år i
förhållande till arbetstagare från Estland,
Lettland, Litauen, Polen, Slovakien, Slovenien,
Tjeckien och Ungern.

De två första åren efter anslutningen skall de
nuvarande medlemsstaternas nationella lagstiftning
gälla i stället för EG:s regelverk om arbetskraftens
fria rörlighet. En medlemsstat skall dock i sin
nationella lagstiftning kunna öppna sin
arbetsmarknad i enlighet med EG:s regelverk.
Arbetstagare från de nya medlemsstaterna får
enligt anslutningsfördraget inte ges sämre villkor
än de som gäller vid undertecknandet av
anslutningsfördraget, som ägde rum den 16 april
2003. Det är således förhållandena den 16 april 2003
som är referenspunkt, inte förhållandena den 1 maj
2004.
Senast den 30 april 2006 skall medlemsstaterna
anmäla till kommissionen om de avser att fortsätta
att tillämpa den nationella lagstiftningen eller
inte. Anmälan behöver inte motiveras, men om den
uteblir skall EG:s regelverk i fortsättningen gälla.
En medlemsstat som tillämpat nationell lagstiftning
t.o.m. den 30 april 2009 får fortsätta att göra det
t.o.m. den 30 april 2011 om staten har eller
förutser allvarliga störningar på sin arbetsmarknad.
Efter den 30 april 2011 får det inte förekomma några
nationella bestämmelser som inskränker den fria
rörligheten.
Under övergångsperioden kommer de medlemsstater
som väljer att tillämpa EG:s regelverk i sin
nationella lagstiftning att kunna använda sig av en
skyddsklausul. Klausulen får åberopas om staten har
eller förutser störningar på landets arbetsmarknad
som innebär ett allvarligt hot mot levnadsstandarden
eller sysselsättningsnivån i en viss region eller
visst yrke. Även de nya medlemsstaterna har rätt att
tillämpa skyddsklausulen.

Regeringen anför i propositionen att en av de mest
centrala uppgifterna i europeisk politik måste anses
vara att återknyta banden mellan de europeiska
staterna. Det gemensamma målet inom unionen, att
säkra freden och säkerheten i Europa och att skapa
garantier för fortsatt demokrati i de europeiska
staterna, har skapat en stark vilja i stater, som
ännu inte deltar i samarbetet, att ansluta sig till
den politiska, ekonomiska och kulturella gemenskap
som svetsar samman medlemsstaterna i unionen.

Ända sedan Sverige blev medlem i EU år 1995 har
regeringen varit pådrivande i utvidgningsprocessen.
Utvidgningsförhandlingarna hade högsta prioritet
under det svenska ordförandeskapet våren 2001. Ett
genombrott i förhandlingarna uppnåddes genom att de
första uppgörelserna mellan EU och olika länder
kunde träffas på flera politiskt svåra områden såsom
miljön, arbetskraftens fria rörlighet och förvärv av
jordbruksmark. Europeiska rådet kunde i Göteborg i
juni 2001 bekräfta att tidtabellen för
förhandlingarna förverkligats och i vissa fall
överträffats under vårt ordförandeskap.
En historisk cirkel kunde slutas i och med
Europeiska rådets möte i Köpenhamn i december 2002.
Knappt ett decennium efter det att kriterierna för
EU-medlemskap presenterades i Köpenhamn kunde de
nuvarande medlemsländerna och tio kandidatländer
avsluta förhandlingarna om anslutning till unionen.
Det innebar en stor framgång att efter ett mångårigt
och omfattande arbete kunna hälsa tio nya medlemmar
välkomna till unionen.
I frågan om fri rörlighet för arbetskraft är
regeringens uppfattning att den svenska
arbetsmarknaden inte kommer att drabbas av några
störningar av att fri rörlighet för de nya
medlemsstaternas medborgare genomförs. I
propositionen anges vidare att regeringen ännu inte
har tagit slutgiltig ställning till de förslag som
lagts fram i SOU 2002:116 om EU:s utvidgning och
arbetskraftens fria rörlighet, som har
remissbehandlats under våren 2003.
Det ankommer på riksdagen att godkänna det nya
fördraget. Enligt regeringens uppfattning finns goda
skäl för att Sverige bör tillträda fördraget. Det
kan i detta sammanhang också tilläggas att det genom
hela utvidgningsprocessen funnits en bred politisk
enighet om en positiv inställning till en utvidgad
union. Regeringen föreslår således att riksdagen
godkänner anslutningsfördraget samt slutakten till
detta fördrag.

I Sverige tillämpas principen att ett
internationellt avtal som Sverige tillträtt inte
omedelbart blir en del av den svenska rätten, utan
måste införlivas med svensk rätt för att bli
gällande inför svenska domstolar och andra
myndigheter. Med hänsyn härtill krävdes någon form
av nationell lagstiftning för att 1994 års
anslutningsfördrag, genom vilket bl.a. Sverige blev
medlem i EU, skulle kunna införlivas med svensk rätt
(prop. 1994/95:19, del 1, s. 500). Övergripande
bestämmelser om Sveriges anslutning till EU har
därför tagits in i anslutningslagen, dvs. lagen
(1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning
till Europeiska unionen.

I anslutningslagen föreskrivs att
anslutningsfördraget och de grundläggande fördragen
m.m. gäller här i landet med den verkan som följer
av fördragen (2 §). Vidare föreskrivs i 3 § i lagen
att gemenskapernas beslut gäller här i landet i den
omfattning och med den verkan som följer av bl.a. de
fördrag som anges i 4 §. I 3 § kommer således
överlåtelse av beslutanderätt till gemenskaperna
till uttryck. I 4 § räknas de fördrag och andra
instrument upp som avses i 2 och 3 §§. Sveriges
tillträde till såväl Amsterdamfördraget som
Nicefördraget föranledde ändringar i 4 §
anslutningslagen på så sätt att dessa fördrag lades
till förteckningen i 4 §.
Sveriges anslutning till det nu aktuella
anslutningsfördraget kräver följaktligen också en
ändring i 4 § anslutningslagen. Paragrafen bör
ändras på det sättet att anslutningsfördraget läggs
till förteckningen i denna paragraf. Detta innebär
att anslutningsfördraget införlivas med den svenska
nationella rätten och blir gällande här i landet med
den verkan som följer av fördraget.
Anslutningsfördraget förutsätter inte någon
överlåtelse av beslutanderätt.
Lagändringen bör träda i kraft vid fördragets
ikraftträdande. Enligt artikel 2.2 i fördraget
träder detta i kraft den 1 maj 2004 förutsatt att
alla ratifikationsinstrument har deponerats före den
dagen. Om ett kandidatland uteblir, ansluts de
övriga till unionen på den bestämda dagen. Med
hänsyn härtill bör den nu föreslagna ändringen av
anslutningslagen träda i kraft den 1 maj 2004.
Alltsedan anslutningslagens tillkomst har
fördraget den 18 april 1951 om upprättande av
Europeiska kol- och stålgemenskapen funnits med i
förteckningen i 4 § anslutningslagen. Fördraget har
haft en giltighetstid på 50 år. Giltighetstiden
löpte ut den 23 juli 2002. Hänvisningen till detta
fördrag i förteckningen skall därför tas bort.
Slopandet av detta fördrag ger också upphov till
vissa konsekvensändringar i förteckningen.
Ändringarna skall träda i kraft den 1 maj 2004.

I motion 2003/04:U13 av Cecilia Wigström m.fl. (fp,
m, kd, c, mp) begärs ett tillkännagivande om att
Sverige skall tillämpa fri rörlighet för
arbetstagare från de nya medlemsländerna direkt från
anslutningsdagen och på samma villkor som för
nuvarande EU-medborgare. Motionärerna anser att den
fria rörligheten är en grundbult i det europeiska
samarbetet.

Socialförsäkringsutskottet anser i sitt yttrande
(SfU3y), i likhet med regeringen, att reglerna om
fri rörlighet för arbetstagare utgör ett
nyckelområde i EU-samarbetet.
Socialförsäkringsutskottet kan också konstatera att
regeringen hela tiden har drivit frågan om att även
de nya medlemsstaternas medborgare redan från
anslutningstidpunkten fullt ut skall omfattas av den
fria rörligheten. Regeringen bör dock noga följa och
bevaka att den fria rörligheten inte riskerar att
leda till social dumpning och urholkning av
anställningsvillkor, kollektivavtal eller
rättigheter på arbetsmarknaden. Mot denna bakgrund
finner socialförsäkringsutskottet inte att riksdagen
har anledning att göra något uttalande med anledning
av motionen.

Utskottet

Utrikesutskottet har vid flera tillfällen betonat
värdet av Europeiska unionens utvidgning.
Anslutningsfördraget utgör en stor framgång efter
ett mångårigt och omfattande arbete av förberedelser
och förhandlingar för medlemskap.

Utvidgningen innebär att en konstlad delning av
Europa är förbi och att Europeiska unionen blir en
bredare europeisk samarbetsorganisation.
Medlemsländernas samarbete ger möjlighet att skapa
bättre villkor för medborgarna. Utvidgningen innebär
även att de nya medlemsländerna får tillgång till
EU:s inre marknad. Den inre marknaden växer kraftigt
och en ny grund för ekonomisk tillväxt skapas. Som
regeringen anför i propositionen innebär
utvidgningen ökad säkerhet för alla i Europa.
Utvidgningen har haft högsta prioritet för Sverige
alltsedan Sverige blev medlem i EU år 1995. I ljuset
av slutsatserna från toppmötena i Göteborg och
Laeken verkade Sverige för framsteg enligt
tidtabellen men också för viktiga
förhandlingsprinciper såsom differentiering,
framsteg på egna meriter och möjlighet att komma i
kapp länder som inlett förhandlingar tidigare.
Sverige fäste också vikt vid att överenskommelser
som nåtts med ett eller flera kandidatländer även
skulle tillämpas för övriga kandidatländer med
liknande förutsättningar. Sverige framhöll även
vikten av fortsatta framsteg i kandidatländernas
anpassning och tillämpning av EU:s regelverk och
betydelsen av att följa färdplanen. Sveriges
ståndpunkter i förhandlingarna utgick samtidigt från
en strävan att begränsa antalet och omfattningen av
övergångslösningar för tillämpning av EU:s
regelverk. Tidtabellens inverkan gjorde att
förhandlingarna präglades av betydande
ansträngningar från såväl medlemsstater som
kandidatländer att finna förhandlingslösningar inom
de flesta områden. Utskottet noterar med
tillfredsställelse att Sverige deltog aktivt i dessa
ansträngningar. Det är en självklarhet att Sverige
skall fortsätta att arbeta för goda relationer med
de nya medlemmarna också efter den 1 maj 2004. De
tio nya medlemsstaterna kommer självfallet att vara
viktiga aktörer i EU och delta i samarbetet på samma
grundläggande villkor som övriga medlemmar.
Utskottet vill vidare erinra om att utvidgningen
innebär att unionen får nya grannar. Kommissionens
arbete med frågan om Wider Europe tar bl.a. sikte på
att öka och förbättra möjligheterna till
gränsöverskridande samarbete mellan det utvidgade EU
och dess nya grannar. Utskottet vill framhålla
vikten av att frågan om relationerna till unionens
nya grannländer prioriteras.
Utskottet tillstyrker således att riksdagen
godkänner anslutningsfördraget samt slutakten till
detta fördrag.

Som regeringen anför kräver Sveriges anslutning till
det nu aktuella anslutningsfördraget en ändring i
anslutningslagen. Vidare bör hänvisningen i lagen
till fördraget om Europeiska kol- och
stålgemenskapen tas bort eftersom giltighetstiden
har löpt ut.

Utskottet tillstyrker således den av regeringen
föreslagna ändringen i anslutningslagen.

Arbetskraftens fria rörlighet är enligt utskottets
uppfattning en viktig del av EU-samarbetet.
Arbetsmarknaden för alla arbetstagare inom
Europeiska unionen skall i princip vara öppen och
gemensam. Den fria rörligheten gynnar Europeiska
unionens medborgare och bidrar till det övergripande
målet om fred och välstånd. Tillträde till andra
medlemsstaters nationella arbetsmarknader innebär
också social, ekonomisk och kulturell integration i
värdlandet för de migrerande arbetstagarna och deras
familjer.

Utskottet delar regeringens uppfattning att den
svenska arbetsmarknaden inte kommer att drabbas av
några störningar av att fri rörlighet för de nya
medlemsstaternas medborgare genomförs. Det kan, även
om det är osannolikt, dock uppstå situationer då
åtgärder behöver vidtas i syfte att undvika att
medborgare från de nya medlemsstaterna hamnar i
situationer karakteriserade av ofrihet och tvång på
arbetsmarknaden. Om regeringen bedömer att åtgärder
bör vidtas skall dessa åtgärder, enligt utskottets
uppfattning, underställas riksdagen genom skrivelse
eller, om så är behövligt, proposition. Utskottet
vill erinra om principen om likabehandling, dvs. att
alla unionsmedborgare skall behandlas på samma sätt.
Vad utskottet anfört om att sådana eventuella
åtgärder skall underställas riksdagen bör riksdagen
som sin mening tillkännage för regeringen.
Utskottets förslag ligger i linje med motionärernas
syften och strider inte heller mot vad som anförs i
propositionen. Motion U13 kan därmed anses vara
tillgodosedd.

Reservation

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
motivreservation. I rubriken anges vilket avsnitt
och vilken punkt i utskottets förslag till
riksdagsbeslut som behandlas i motivreservationen.

Riksdagsprövning av åtgärder rörande fri
rörlighet för arbetstagare, punkt 3 (m) –
motiveringen

av Gunilla Carlsson i Tyresö (m), Göran Lindblad (m)
och Ewa Björling (m).

Ställningstagande

Arbetskraftens fria rörlighet är enligt vår
uppfattning en viktig del av EU-samarbetet.
Arbetsmarknaden för alla arbetstagare inom
Europeiska unionen skall i princip vara öppen och
gemensam. Den fria rörligheten gynnar Europeiska
unionens medborgare och bidrar till det övergripande
målet om fred och välstånd. Tillträde till andra
medlemsstaters nationella arbetsmarknader innebär
också social, ekonomisk och kulturell integration i
värdlandet för de migrerande arbetstagarna och deras
familjer.

Vi har uppfattningen att den svenska
arbetsmarknaden inte kommer att drabbas av några
störningar av att fri rörlighet för de nya
medlemsstaternas medborgare genomförs. Däremot finns
det frågetecken om negativa effekter kan uppstå på
andra områden, t.ex. i utnyttjandet av svenska
bidragssystem och socialförsäkringar. I likhet med
vad som anförts i den avvikande meningen (m, fp, kd,
c, mp) till socialförsäkringsutskottets yttrande
anser vi att problem som kan uppstå med exempelvis
fiktiva anställningar, bidragsfusk eller
överutnyttjande av svenska socialförsäkringar skall
mötas med översyn av regelsystemen i stället för med
hinder för den fria rörligheten inom EU. Just därför
är det ytterst anmärkningsvärt att regeringen i
propositionen inte lämnar någon som helst
redovisning av vilka lagstiftningsåtgärder som
bedöms erforderliga eller vilka förberedelser som
har vidtagits inom Regeringskansliet. Det enda som
uttalas i propositionen är att regeringen inte har
tagit ställning till de avvikelser från EG:s
regelverk som har förordats i utredningsbetänkandet
SOU 2002:116.
Ännu när anslutningsfördraget skall godtas av
riksdagen är det alltså oklart vilken uppfattning
regeringen egentligen har i frågan om avvikelser
under den kommande tvåårsperioden från EG:s
regelverk om arbetskraftens fria rörlighet. Detta är
djupt otillfredsställande. Det måste ankomma på
regeringen att skyndsamt återkomma till riksdagen
med en redovisning av sina ställningstaganden i
förhandlingarna om en modernisering av rådets
förordning EEG 1408/71 om samordning av de sociala
trygghetssystemen i EU samt med förslag till de
lagändringar beträffande svenska regelsystem som kan
erfordras för att möjliggöra den fria rörligheten
för arbetstagare från de nya EU-staterna. Detta bör
riksdagen ge regeringen till känna. Därmed får också
syftet med motion U13 anses vara tillgodosett.
Särskilt yttrande

Riksdagsprövning av åtgärder rörande fri
rörlighet för arbetstagare, punkt 3 (v)

Lars Ohly (v) anser:

Vänsterpartiets principiella uppfattning är att
arbetskraft från de nya medlemsländerna skall ha
samma fria rörlighet som alla EU-medborgare och att
alla som lever och arbetar i Sverige skall ha samma
rättigheter.

Regeringen har hittills tillbakavisat tanken på
övergångsregler vad gäller arbetskraft från de nya
EU-länderna i Baltikum, Öst- och Centraleuropa. Nu
har däremot statsministern aviserat att han ser en
risk för att en våg av ”social turism” skulle drabba
Sverige i och med EU-utvidgningen i maj 2004 och att
detta skulle medföra ett ”missbruk” av de svenska
trygghetssystemen. Därför överväger nu regeringen
att införa regler avsedda att stoppa sådant
eventuellt missbruk. Regler som diskuterats är
exempelvis att endast heltidsarbete skall ge rätt
till förmåner vilket årligen skall kontrolleras och
att uppehållstillstånd skall beviljas för endast ett
år i taget den första tiden i Sverige.
Vänsterpartiet avvisar med kraft dessa signaler
från statsministern och menar att den bild som målas
upp av ökat missbruk av trygghetssystem just i och
med östutvidgningen är allvarligt felaktig. Det
finns ingen anledning att misstänka att medborgare
från just de nya medlemsstaterna skulle vara mer
benägna att missbruka våra system än svenska eller
andra EU-medborgare.
De nya förutsättningar som Sverige står inför i
och med att ett ökat antal medlemsstater skall
åtnjuta rättigheter enligt EU/EES-reglerna och de
risker för social dumpning och urholkning av
arbetsrätt som den ökade arbetskraftsinvandringen
kan innebära ställer än högre krav än tidigare på
regeringen att tillsammans med arbetsmarknadens
parter noga kontrollera att arbetsmarknadens
villkor, regler och lagar följs och stärks.
Eventuella initiativ för att ändra lagstiftningen
i detta sammanhang skall syfta till att förbättra
reglerna på arbetsmarknaden så att invandrad
arbetskraft inte kan utnyttjas till lägre löner och
sämre villkor och inte vara utformade som
övergångsregler som diskriminerar medborgare från de
nya medlemsstaterna.
Vänsterpartiets uppfattning är att regeringen om
det är aktuellt med några initiativ med anledning av
detta skall återkomma till riksdagen.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

I proposition 2003/04:25 Europeiska unionens
utvidgning 2004 föreslår regeringen:

1. Riksdagen godkänner fördraget den 16 april 2003
om Republiken Tjeckiens, Republiken Estlands,
Republiken Cyperns, Republiken Lettlands,
Republiken Litauens, Republiken Ungerns,
Republiken Maltas, Republiken Polens, Republiken
Sloveniens, Republiken Slovakiens anslutning till
Europeiska unionen samt slutakten till förslaget.

2. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1994:1500) med anledning av
Sveriges anslutning till Europeiska unionen.

Följdmotion

2003/04:U13 av Cecilia Wigström m.fl. (fp, m, kd, c,
mp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att Sverige inte skall
införa några övergångsregler för arbetskraft från
nytillkomna EU-länder.

Bilaga 2

Regeringens lagförslag

Bilaga 3
Socialförsäkringsutskottets yttrande
2003/04:SfU3y

Europeiska unionens utvidgning
2004

Till utrikesutskottet

Utrikesutskottet har den 18 november 2003 berett
socialförsäkringsutskottet tillfälle att yttra sig
över proposition 2003/04:25 Europeiska unionens
utvidgning 2004, i de delar som rör utskottets
beredningsområde samt över motion 2003/04:U13 av
Cecilia Wigström m.fl. (fp, m, kd, c, mp).

I propositionen föreslår regeringen att riksdagen
godkänner fördraget om ansökarländernas anslutning
till EU och slutakten till fördraget. Vidare
föreslås att riksdagen antar regeringens förslag
till lag om ändring i lagen med anledning av
Sveriges anslutning till EU.
Frågor inom socialförsäkringsutskottets
beredningsområde återfinns i avsnitten om fri
rörlighet för arbetstagare, samordning av sociala
trygghetssystem samt rättsliga och inrikes frågor.

Inledning

Anslutningsfördraget är ett mellanstatligt avtal
mellan de nuvarande medlemsstaterna och de tio nya
medlemsstaterna. Föremålet för förhandlingarna har
varit EU:s regelverk uppdelat på EU:s
politikområden. De flesta EU-regler gäller i de nya
medlemsstaterna fr.o.m. anslutningsdagen den 1 maj
2004. Förhandlingarna har dock resulterat i drygt
tvåhundra olika övergångsbestämmelser och ett fåtal
undantag.

Fördraget är i huvudsak uppbyggt på samma sätt som
tidigare anslutningsfördrag och består av dels ett
kort fördrag, dels en omfattande anslutningsakt.
Dessutom finns en kort slutakt och 18 bilagor,
innehållande tekniska anpassningar,
övergångsbestämmelser och undantag för de nya
medlemsstaternas anslutning.
Anslutningsfördraget träder i kraft den 1 maj 2004
förutsatt att alla ratifikationsinstrument har
deponerats före den dagen. Om ett kandidatland
uteblir ansluts de övriga till unionen på den
bestämda dagen. Om detta skulle bli fallet beslutar
rådet om nödvändiga justeringar i fördraget.
De i propositionen föreslagna ändringarna i lagen
(1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning
till Europeiska unionen föreslås träda i kraft den 1
maj 2004.

Fri rörlighet för arbetstagare

Gällande ordning

De grundläggande EG-reglerna innebär att en
unionsmedborgare skall kunna ta arbete i en
medlemsstat och behandlas på lika villkor som
medlemsstatens egna medborgare (artiklarna 39–42 i
EG-fördraget). Dessutom finns en rätt för personer
att flytta till en annan medlemsstat för att
etablera sig som företagare (artikel 43 i EG-
fördraget) eller för att tillhandahålla tjänster
(artikel 49 i EG-fördraget). Dessutom finns en
omfattande sekundärrättslig reglering, bl.a. rådets
förordning (EEG) nr 1612/68 om arbetskraftens fria
rörlighet inom gemenskapen och rådets direktiv
68/360/EEG om avskaffande av restriktioner för
rörlighet och bosättning inom gemenskapen för
medlemsstaternas arbetstagare och deras familjer.
Regelverket på detta område är för närvarande
föremål för en översyn, och ett nytt direktiv om fri
rörlighet för unionsmedborgare och deras familjer
förväntas antas under våren 2004.

Reglerna innebär bl.a. att en EU-medborgare har
samma rätt att söka arbete, ta anställning, driva
rörelse och göra praktik i en annan medlemsstat som
landets egna medborgare. Rätten till fri rörlighet
för arbetstagare m.fl. kompletteras och stöds av
regelverket om tillämpningen av systemen för social
trygghet när anställda, egenföretagare eller deras
familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, rådets
förordning (EEG) nr 1408/71.

Av 1 kap. 4 § första stycket utlänningslagen
(1989:529), UtlL, framgår att en utlänning som
vistas i Sverige mer än tre månader skall ha
uppehållstillstånd. Detta gäller således även för
EU-medborgare (undantag görs för nordiska
medborgare). I 1 kap. 5 § första stycket UtlL
återfinns kravet på arbetstillstånd. Här görs
undantag för personer som har uppehållstillstånd
eller är nordiska medborgare. Av de båda
paragrafernas andra stycken framgår att regeringen
får föreskriva andra undantag från kravet på
uppehållstillstånd och arbetstillstånd.

I 3 kap. 5 a § andra stycket
utlänningsförordningen (1989:547), UtlF, anges att
en EU-medborgare som har anställning i Sverige skall
ges uppehållstillstånd för fem år. I 4 kap. 1 § UtlF
anges att medborgare i EES-land och Schweiz är
undantagna från kravet på arbetstillstånd.

Anslutningsfördraget

Enligt anslutningsfördraget kan, i förhållande till
arbetstagare från Estland, Lettland, Litauen, Polen,
Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern,
avvikelser från EG-rätten accepteras under en
övergångsperiod på sju år. Cypern och Malta omfattas
således inte av dessa övergångsregler.

De två första åren efter anslutningen skall de
nuvarande medlemsstaternas nationella lagstiftning
gälla i stället för EG:s regelverk om arbetskraftens
fria rörlighet. De delar av EG:s regelverk som inte
gäller är således artiklarna 1–6 i rådets förordning
(EEG) nr 1612/68 om arbetskraftens fria rörlighet
inom gemenskapen och under vissa förutsättningar
rådets direktiv 68/360/EEG om avskaffande av
restriktioner för rörlighet och bosättning inom
gemenskapen för medlemsstaternas arbetstagare och
deras familjer.
En medlemsstat skall dock i sin nationella
lagstiftning kunna öppna sin arbetsmarknad i
enlighet med EG:s regelverk. Arbetstagare från de
nya medlemsstaterna får emellertid inte ges sämre
villkor än de som gäller vid tiden för
anslutningsfördraget enligt nationella bestämmelser
eller bilaterala överenskommelser.
Senast den 30 april 2006 skall medlemsstaterna
anmäla till kommissionen om de avser att fortsätta
att tillämpa nationella undantagsbestämmelser eller
inte. Anmälan behöver inte motiveras, men om den
uteblir skall EG:s regelverk i fortsättningen gälla.
En medlemsstat som tillämpat nationella
undantagsbestämmelser t.o.m. den 30 april 2009 får
fortsätta att göra det t.o.m. den 30 april 2011 om
staten har eller förutser allvarliga störningar på
sin arbetsmarknad. Efter den 30 april 2011 får det
inte förekomma några nationella bestämmelser som
inskränker den fria rörligheten.
Under övergångsperioden kommer de medlemsstater
som väljer att tillämpa EG:s regelverk att kunna
använda sig av en skyddsklausul. Klausulen får
åberopas om staten har eller förutser störningar på
landets arbetsmarknad som innebär ett allvarligt hot
mot levnadsstandarden eller sysselsättningsnivån i
en viss region eller visst yrke. Även de nya
medlemsstaterna har rätt att tillämpa
skyddsklausulen.

Propositionen

I propositionen anges att en enskild medlemsstat
kommer att under nationell lagstiftning helt kunna
öppna sin arbetsmarknad i enlighet med EG:s
regelverk. Emellertid får arbetstagare från de nya
medlemsstaterna inte ges sämre villkor än de som
gäller vid tiden för anslutningen. Det är därmed
enligt propositionen i princip inte möjligt att
först öppna sin arbetsmarknad för medborgare från
nya medlemsstater på prov och sedan strama åt
villkoren för dem.

Regeringens uppfattning är att den svenska
arbetsmarknaden inte kommer att drabbas av några
störningar av att fri rörlighet för de nya
medlemsstaternas medborgare genomförs.
I propositionen anges vidare att regeringen ännu
inte har tagit slutgiltig ställning till de förslag
som lagts fram i SOU 2002:116 om EU:s utvidgning och
arbetskraftens fria rörlighet, som har
remissbehandlats under våren 2003.

Motioner

I motion 2003/04:U13 av Cecilia Wigström m.fl. (fp,
m, kd, c, mp) begärs ett tillkännagivande om att
Sverige inte skall införa några undantagsregler för
arbetskraft från nytillkomna EU-länder. Motionärerna
anser att den fria rörligheten är en grundbult i det
europeiska samarbetet och att reglerna härför bör
tillämpas direkt från anslutningsdagen och på samma
villkor som för nuvarande EU-medborgare.

Utskottet

Ända sedan Sverige blev medlem i EU har regeringen
varit pådrivande i utvidgningsprocessen.
Utvidgningsförhandlingarna hade högsta prioritet
under det svenska ordförandeskapet våren 2001, då
bl.a. de första uppgörelserna om arbetskraftens fria
rörlighet kunde träffas.

EU:s regler om fri rörlighet för personer innebär
bl.a. att en EU-medborgare har samma rätt att söka
arbete, ta anställning, driva rörelse och göra
praktik i en annan medlemsstat som landets egna
medborgare. I anslutningsfördraget ges en möjlighet
för medlemsstaterna att under en sjuårig
övergångsperiod begränsa tillträdet till sin
arbetsmarknad genom att tillämpa nationell
lagstiftning och bilaterala avtal i stället för EG-
regler om arbetskraftens fria rörlighet.
Enligt gällande svenska regler kommer arbetstagare
från de nya medlemsstaterna efter anslutningen att
behandlas på samma sätt som nuvarande EU-medborgare,
som i överensstämmelse med EG-rättsliga bestämmelser
är undantagna från kravet på arbetstillstånd och i
princip ges ett femårigt uppehållstillstånd (3 kap.
5 a § andra stycket samt 4 kap. 1 § UtlF).
Utskottet anser, i likhet med regeringen, att
reglerna om fri rörlighet för arbetstagare utgör ett
nyckelområde i EU-samarbetet. Utskottet kan också
konstatera att regeringen hela tiden har drivit
frågan om att även de nya medlemsstaternas
medborgare redan från anslutningstidpunkten fullt ut
skall omfattas av den fria rörligheten. Regeringen
bör dock noga följa och bevaka att den fria
rörligheten inte riskerar att leda till social
dumpning och urholkning av anställningsvillkor,
kollektivavtal eller rättigheter på arbetsmarknaden.
Mot denna bakgrund finner utskottet inte att
riksdagen har anledning att göra något uttalande med
anledning av motionen.
Med det anförda tillstyrker utskottet
propositionen i berörda delar och avstyrker motion
2003/04:U13.

Propositionen i övriga delar

När det gäller de sociala trygghetssystemen anges i
propositionen att EU:s regler om samordning av
medlemsstaternas sociala trygghetssystem kommer att
gälla i de nya medlemsstaterna från
anslutningsdagen. Stora krav ställs därmed på de nya
medlemsstaterna att stärka de administrativa
förutsättningarna för samordning i enlighet med
förordning (EEG) nr 1408/71. Förordningen kommer
också enligt propositionen att få stor betydelse för
de personer som arbetar i dessa länder och övriga
EU-medlemsstater eftersom deras sociala rättigheter
då kommer att omfattas av samordningsregler.

Beträffande rättsliga och inrikes frågor kan
utskottet konstatera att förhandlingarna inte har
komplicerats av begärda övergångslösningar och
undantag. Utskottet noterar dock att när det gäller
Schengensamarbetet kommer de nya medlemsstaternas
inträde i unionen inte att innebära ett omedelbart
upphävande av gränskontroller mellan gamla och nya
medlemsstater. Beslut om att häva dessa
gränskontroller kommer att fattas separat och med
enhällighet av ministerrådet. Enligt propositionen
kommer detta beslut att föregås av noggranna
utvärderingar av de nya medlemsstaternas rättsliga
och praktiska beredskap att tillämpa
Schengenreglerna.
Utskottet har således inget att invända mot
propositionen i dessa delar.

Stockholm den 25 november 2003

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Tomas Eneroth

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Tomas
Eneroth (s), Sven Brus (kd), Ronny Olander (s), Bo
Könberg (fp), Mona Berglund Nilsson (s), Kalle
Larsson (v), Mariann Ytterberg (s), Anita Sidén (m),
Lennart Klockare (s), Linnéa Darell (fp), Birgitta
Carlsson (c), Anna Lilliehöök (m), Göte Wahlström
(s), Mona Jönsson (mp), Kurt Kvarnström (s) och
Lilian Virgin (s).

Avvikande mening

Fri rörlighet för arbetstagare

Sven Brus (kd), Bo Könberg (fp), Anita Sidén (m),
Linnéa Darell (fp), Birgitta Carlsson (c), Anna
Lilliehöök (m) och Mona Jönsson (mp) anser:

Vi anser att man måste slå vakt om principen om fri
rörlighet inom EU. Den fria rörligheten är en
grundbult i det europeiska samarbetet och syftar
till att alla EU-medborgare skall kunna resa, arbeta
och leva på samma villkor inom hela unionen. Att
hindra medborgare i de nya medlemsstaterna från att
fritt arbeta inom EU efter anslutningstidpunkten
innebär att de förnekas dessa rättigheter som vi
själva tar för givet.

Vi anser att det är av central betydelse för
Sveriges medborgare att fri rörlighet för
arbetstagare från de nya medlemsstaterna tillämpas
direkt från anslutningsdagen och att arbetstagare
från dessa länder därmed ges möjlighet att arbeta i
Sverige på samma villkor som nuvarande EU-
medborgare. Vår uppfattning är att Sverige bör
välkomna och underlätta för medborgare från de nya
medlemsstaterna att söka och utföra arbete i vårt
land. Problem som kan uppstå med exempelvis fiktiva
anställningar, bidragsfusk eller överutnyttjande av
svenska socialförsäkringar måste mötas med översyn
av regelsystemen – inte med hinder för EU-
medborgares fria rörlighet.
Det anförda bör med bifall till motion 2003/04:U13
ges regeringen till känna.

Särskilt yttrande

Fri rörlighet för arbetstagare

Kalle Larsson (v) anser:

Vänsterpartiets principiella uppfattning är att
arbetskraft från de nya medlemsländerna skall ha
samma fria rörlighet som alla EU-medborgare och att
alla som lever och arbetar i Sverige skall ha samma
rättigheter.

Regeringen har hittills tillbakavisat tanken på
övergångsregler vad gäller arbetskraft från de nya
EU-länderna i Baltikum, Öst- och Centraleuropa. Nu
har däremot statsministern aviserat att han ser en
risk för att en våg av ”social turism” skulle drabba
Sverige i och med EU-utvidgningen i maj 2004 och att
detta skulle medföra ett ”missbruk” av de svenska
trygghetssystemen. Därför överväger nu regeringen
att införa regler avsedda att stoppa sådant
eventuellt missbruk. Regler som diskuterats är
exempelvis att endast heltidsarbete skall ge rätt
till förmåner vilket årligen skall kontrolleras och
att uppehållstillstånd skall beviljas för endast ett
år i taget den första tiden i Sverige.
Vänsterpartiet avvisar med kraft dessa signaler
från statsministern och menar att den bild som målas
upp av ökat missbruk av trygghetssystem just i och
med östutvidgningen är allvarligt felaktig. Det
finns ingen anledning att misstänka att medborgare
från just de nya medlemsstaterna skulle vara mer
benägna att missbruka våra system än svenska eller
andra EU-medborgare.
De nya förutsättningar som Sverige står inför i
och med att ett ökat antal medlemsstater skall
åtnjuta rättigheter enligt EU/EES-reglerna och de
risker för social dumpning och urholkning av
arbetsrätt som den ökade arbetskraftsinvandringen
kan innebära, ställer än högre krav än tidigare på
regeringen att tillsammans med arbetsmarknadens
parter noga kontrollera att arbetsmarknadens
villkor, regler och lagar följs och stärks.
Eventuella initiativ för att ändra lagstiftningen
i detta sammanhang skall syfta till att förbättra
reglerna på arbetsmarknaden, så att invandrad
arbetskraft inte kan utnyttjas till lägre löner och
sämre villkor, och inte vara utformade som
övergångsregler som diskriminerar medborgare från de
nya medlemsstaterna.
Vänsterpartiets uppfattning är att regeringen, om
det är aktuellt med några initiativ med anledning av
detta, skall återkomma till riksdagen.